Motion till riksdagen
2001/02:A331
av Ola Rask m.fl. (s)

Sysselsättning


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att särskilt uppmärksamma hur sysselsättningsgraden för utsatta grupper utvecklas efter att målet om 80 % i arbete eller studier har uppnåtts i riket.

Motivering

I maj kunde vi notera att målet om att pressa ner arbetslösheten till högst fyra procent hade uppnåtts. Siffran 3,8 procent var viktig, och samtidigt stod det för mer än statistik: enskilda människor hade fått jobb eller utbildning i stället för att dagligen tvingas möta arbetslöshetens bistra verklighet. Det har betytt oerhört mycket för familjer och deras köpkraft, för enskilda och deras självförtroende. Samtidigt har det varit och är också framöver en mycket väl medveten socialdemokratisk politik, en grundförutsättning för att alla ska få del av välfärden.

Den politiska ambitionen går nu vidare. Sysselsättningsgraden ska upp till 80 procent, något som nästan tangerades i somras. Det är ett viktigt mått efter­som det också visar alla dem som inte ens anmäler sig arbetslösa. Det är viktigt för att fånga in alla samhällsgrupper.

Vi är övertygade om att vi lyckas. Inte bara som en månadsstatistik utan som en verklig förbättring för enskilda människor och familjer. Samtidigt kan vi som storstadsbor känna anledning att varna för framtiden: Även om arbetslösheten sjunker och sysselsättningsgraden pekar på stora framsteg finns det alltid grupper som har svårare på arbetsmarknaden. Det handlar om människor – som ofta har god utbildning – som nyligen kommit till Sverige och vars kunskaper faktiskt slösas bort. Det handlar om ungdomar som inte får fotfästet på arbetsmarknaden, om kvinnor som tvingas till lågbetalda deltidsarbeten osv.

Vi ser i vår region att just storstadsvillkoren är svårare än på andra håll. Även om konjunkturen förbättras har många grupper svårt att få ett arbete. Andelen 20–64-åringar som år 1999 förvärvsarbetade i Rinkeby var enligt en rapport från Stockholms utrednings- och statistikkontor 39,5 procent och i Tensta 43,9. Det kan t.ex. jämföras med de västra förorterna i Stockholm där ca 90 procent arbetade. Samma rapport pekar på att Stockholms stad ligger på 73,5 procent, Stockholms län på 75,8. I Botkyrka kommun låg förvärvsfrekvensen på 71 procent för män och 66,4 procent för kvinnor.

Statistiken varierar säkert och en del har förbättrats sen rapporten togs fram. Men inget tyder på att själva grunden har ändrats: segregationens uttryck i väldigt stora skillnader i hur människor kan försörja sig eller utbilda sig.

Redan nu görs insatser för att de med större problem att få arbete ska kunna få extra stöd.

Arbetsmarknadsverket får också inför 2002 särskilda resurser för att kunna göra riktade insatser till grupper som har svårare än andra att få ett arbetet. Runt om i både vårt län och i landet görs insatser där myndigheter samverkar för att stödja enskilda. Allt detta är viktigt och bra och det behövs verkligen om kampen för full sysselsättning också ska gälla stora grupper av vårt läns invånare. Alla måste få vara med – ingen ska lämnas utanför. Därför är det angeläget att särskilt uppmärksamma situationen för invånarna i de utsatta bostadsområdena och hur deras möjligheter till jobb och utbildning kan förbättras. Målet om full sysselsättning måste också gälla dem.

Stockholm den 3 oktober 2001

Ola Rask (s)

Inger Segelström (s)

Yilmaz Kerimo (s)

Eva Arvidsson (s)

Tullia von Sydow (s)

Carina Moberg (s)

Eva Johansson (s)