Den öppna arbetslösheten har sjunkit i Sverige, men det har i stor utsträckning skett genom att de arbetslösa flyttats runt i statistikkolumnerna. I själva verket har Sverige aldrig haft en så hög arbetslöshet i modern tid efter en högkonjunktur.
Sverige måste få en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men också den sociala.
Enskilda arbetslösa kränks och far illa av en arbetsmarknadspolitik som inte tar tillräckliga individuella hänsyn. Man fråntas sitt eget ansvar och får stå med mössan i hand på den statliga arbetsförmedlingen. Breda invandrargrupper döms till ett liv i utanförskap och bidragsberoende.
Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna föreslås slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser, främst utbildning. För ungdomar förordas bl.a. en företagsinriktad lärlingsutbildning. Aktivitetsgarantin skall avskaffas successivt.
Det behövs mer frihet och mångfald när det gäller arbetsförmedling. De enskilda individerna skall behandlas med respekt, och stor hänsyn skall tas till deras bakgrund, intressen och behov. Nya metoder måste kunna prövas och utvecklas.
Förmedling av arbeten som kan skötas bättre eller lika bra av andra aktörer än staten skall ges möjlighet i fri konkurrens att göra detta. All arbetsförmedling föreslås upphandlas i fri konkurrens. Det bör vidare prövas att ersätta all arbetsförmedling efter uppnådda resultat.
Vi föreslår därför att dagens omfattande AMS-byråkrati, med 21 myndigheter, läggs ned och ersätts med en begränsad, central arbetsmarknadsmyndighet. Den nya statliga arbetsmarknadsmyndigheten blir regeringens expertmyndighet i arbetsmarknadsfrågor. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet och bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras.
Vi föreslår vidare införande av en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som administreras av försäkringskassan. Det skall inte vara möjligt att kvalificera sig för nya ersättningsperioder på något annat sätt än genom att arbeta.
1 Sammanfattning 11
2 Innehållsförteckning 13
3 Förslag till riksdagsbeslut 14
4 Arbetslösheten delar Sverige 15
4.1 Enskilda människor kommer i kläm 15
4.2 Invandrarna slås ut först 16
4.3 700 000 människor är arbetslösa 16
4.4 Sjukfrånvaron ökar snabbt 17
4.5 Kraftig ökning av antalet förtidspensioneringar 18
4.6 Tudelningen av Sverige 19
4.7 Sverige är medelmåttigt i Europa 19
5 Dagens arbetsmarknadspolitik gör mer skada än nytta 20
5.1 En bild av Myndighetssverige 20
5.2 Regeringen bär ansvaret 21
6 Nu måste arbetsmarknaden göras tillgänglig för alla 23
7 Ett reformprogram – en arbetsmarknad för alla 24
7.1 Sänkt skatt på arbete 24
7.2 Inför en allmän arbetslöshetsförsäkring 25
7.3 En individuell och effektiv arbetsförmedling 26
7.4 Mer utbildning – mindre arbetsmarknadspolitik 27
7.5 Mångfald ger fler jobb 28
7.6 Skapa en effektiv myndighet – lägg ned AMS 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att bryta den växande tudelningen av Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att skapa ett samhällsklimat som stimulerar arbete och kunskap och som gör arbetsmarknaden tillgänglig för alla.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av arbetslöshetsförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av arbetsmarknadspolitiken och dess organisation.
De politiska diskussionerna handlar alltför ofta om de stora systemen och alltför sällan om de enskilda människorna som i sin vardag påverkas av stelbenta regler, konstlade åtgärder och krånglig byråkrati. Enskilda individer far illa därför att arbetsmarknadspolitiken prioriterar generella system i stället för individuella åtgärder som tar hänsyn till att alla människor har olika behov.
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har jämfört effekten av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det visar sig då att tilldelningen av olika åtgärder är administrativt styrd. Att alla människor är olika och har olika behov av åtgärder är generellt sett inte viktigt för hur arbetsförmedlingen fördelar de olika aktiviteterna. (IFAU Forskningsrapport 2001:2).
Berättelsen om Barbro, 59 år och boende i Stockholm, är talande. Hon är arg. Hon är en av alla dem som regeringen och AMS tvingat att delta i aktivitetsgarantin (aga). ”Flum, det är rent flum” – säger Barbro. Hennes utbildning inom aga består bland annat i att träna högläsning.
Barbro känner sig kränkt och ledsen. Hennes självförtroende har minskat, och hon tycker att aktivitetsgarantin gör henne passiv. Arbetslösa behandlas som barn, inte som vuxna människor med massor av nyttiga arbetslivserfarenheter. ”Jag kunde inte drömma om att börja på dagis vid 60 års ålder” – säger Barbro. (Expressen den 3 januari 2001)
Ett annat exempel är Katarina som är 24 år och ensamstående med två barn. Hon är undersköterska och arbetar deltid. Hennes lön före skatt ligger på strax över 9 000 kronor. För Katarinas del är det tveksamt om det lönar sig att arbeta heltid.
Dagens system ger fel signaler. ”Bidrag skapar bara beroende” – anser hon och ser hellre löneökningar inom låglöneyrkena. Hon hoppas emellertid på en ljusare framtid. ”Jag skulle vilja läsa till läkare. Och studielånen är faktiskt högre än vad jag får ut av lönen som undersköterska.” (Expressen den 30 maj 2001)
Ett tredje exempel är Faiz, 39 år och utbildad civilingenjör från Irak. Faiz kom till Sverige 1989. Han sökte hundra olika arbeten – men blev inte kallad till en enda anställningsintervju. I dag arbetar han som samordnare i integrationsfrågor i Linköpings kommun. Det är viktigt arbete. Men Faiz hade kunnat arbeta som ingenjör, vilket är ett yrke som för närvarande präglas av stor arbetskraftsbrist.
Alltifrån fördomar till krångliga regler och ofullständiga system att värdera utländska utbildningar har medfört att Faiz i stället har som yrke att ge andra invandrare chansen att få ett arbete snabbare än han själv fick möjlighet till. (Expressen den 10 maj 2001)
I motsats till Barbro, Faiz och Katarina finns det också personer som använder dagens system till att kunna leva på bidrag i stället för att göra allt för att hitta ett nytt arbete.
Anders, 35 år och snickare, har varit arbetslös i snart tio år. Han och hans familj bor i en miljonvilla i en by utanför Östersund. Trots en betydande brist på utbildade snickare i regioner där byggandet är stort väljer Anders arbetslöshet och bidrag hellre än att pendla och utöva sitt yrke.
”Jag trivs här och vill komma hem till min familj varje kväll, att veckopendla är inget för mig” – säger han. Anders har själv räknat ut att familjen skulle få mindre pengar kvar att leva för om han tog ett arbete längre söderut. ”Jag har räknat på det och kommit fram till att vi skulle förlora på att jag tog ett jobb där jag behöver pendla.”
Anders anser att han tagit sitt ansvar, men att myndigheterna inte velat hjälpa honom. Arbetsförmedlingen vägrade betala en utbildning som skulle kunnat ge honom ett arbete som mattläggare. Arbetsförmedlingen sade också nej till att betala taxi- respektive busskort. (Expressen den 25 oktober 2000)
Människor med utländsk bakgrund är de som först av alla slås ut ur dagens samhälle. Det börjar redan i skolan och fortsätter på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är två till tre gånger högre bland individer med invandrarbakgrund än för personer födda i Sverige. Av de personer som invandrat efter 1995 har bara ungefär fem av tio arbete.
Läget på arbetsmarknaden är värre för människor med invandrarbakgrund ju högre upp i samhällshierarkin man kommer. Ungefär 20 procent av Sveriges invånare har utländsk bakgrund. Deras representation i styrelser och ledningsgrupper inom statliga myndigheter respektive börsnoterade företag är försvinnande liten. Sammantaget ger detta bilden av ett slutet Sverige där dugliga och kunniga människor sållas bort bland annat på grund av sin utländska bakgrund.
Situationen framstår inte i någon ljusare dager vid en internationell jämförelse. Sverige ligger dåligt till i jämförelse med övriga länder i Europa när det gäller arbetslöshet bland personer med utländsk bakgrund. Kvoten mellan andelen utländska medborgare av de arbetslösa och andelen utländska medborgare av arbetskraften var 2,5 i Sverige. Detta gav plats 14 av 17 undersökta länder. (OECD-statistik, 1998).
Den öppna arbetslösheten sjunker, men paradoxalt nog har Sverige i dag den högsta arbetslösheten i modern tid efter en högkonjunktur. Fler än någonsin saknar ett riktigt jobb. Sammanlagt kan det röra sig om uppemot 700 000 personer. Alla dessa människor utgör en enormt stor och outnyttjad resurs som Sverige behöver ta tillvara.
Denna tabell sammanfattar det verkliga läget på arbetsmarknaden.
|
Var är människorna? |
Antal individer |
I procent av arbetskraften |
|
Officiellt öppet arbetslösa |
191 000 |
4,3 |
|
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder |
92 400 |
2,0 |
|
Sammanlagd officiell arbetslöshet |
283 400 |
6,3 |
|
Latent arbetssökande |
107 000 |
2,3 |
|
Arbetslösa inom Kunskapslyftet (ca hälften av det sammanlagda antalet studerande) |
40 000 |
0,9 |
|
Undersysselsatta |
224 000 |
5,0 |
|
Antal människor i arbetsför ålder som inte har ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer (Inkl. att kunskapslyftet och latent arbetssökande ingår i arbetskraften) |
654 400 |
14,1 |
Källa: Statistiska centralbyråns översikt över arbetsmarknadsläget i augusti år 2001.
Ser man till människorna och inte till statistikkolumnerna uppgår den verkliga arbetslösheten till 14 procent snarare än till fyra procent. Då har ändå inte två viktiga grupper av människor som står utanför arbetsmarknaden räknats med – de som är långtidssjukskrivna och de som har förtidspensionerats av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Det finns för närvarande 100 000 människor som har varit sjukskrivna i mer än ett år. Under perioden januari–juli 2001 har 20,8 miljarder kronor utbetalats i form av sjukpenning. Och mellan maj 2000 och maj 2001 har antalet sjukskrivna personer ökat med 28 procent. Regeringen uppger i budgetpropositionen att kostnaderna för sjukskrivningar 2002 kommer att uppgå till 50 miljarder kronor.
År 1997 var andelen sysselsatta 74,6 procent och sjukfrånvaron 3,9 procent. Den faktiska sysselsättningen var därmed 70,7 procent. Motsvarande tal år 2000 innebar att andelen sysselsatta uppgick till 77,8 procent men sjukfrånvaron till 6,3 procent. Den faktiska sysselsättningen var därmed 71,5 procent.
Den faktiska sysselsättningen hade därmed bara ökat med 25 procent av den sammanlagda registrerade ökningen. Detta innebär att bara en av fyra nya sysselsatta verkligen var sysselsatta i arbete, resterande tre fjärdedelar var i verkligheten sjukskrivna.
Det totala antalet arbetade timmar per vecka i Sverige var färre år 2000 än 1985, och den ökade sjukfrånvaron är en av de viktigaste orsakerna till denna utveckling. Antalet personer som är frånvarande på grund av sjukdom i arbetslivet fortsätter att öka dramatiskt. Under perioden 1997–2000 var ökningen 62 procent.
Den högsta sjukfrånvaron har personal som arbetar inom den kommunala sektorn. Därefter följer anställda som arbetar inom landstingen och sedan de som arbetar i det privata näringslivet. Detta kan utgöra en delförklaring till att fackförbundet Kommunals egna medlemmar föredrar att arbeta för privata arbetsgivare.
Arbetslösheten för personer med arbetshandikapp har minskat med 14 400 mellan december 1999 och december 2000. Samtidigt har emellertid antalet individer med arbetshandikapp som fått förtidspension och sjukbidrag ökat med 11 500.
Under perioden oktober till december år 2000 avregistrerades drygt 19 000 arbetshandikappade från arbetsförmedlingen, men det var bara en sjättedel av dessa som gick till ett arbete. Läget är med andra ord minst lika illa som tidigare för personer som har ett arbetshandikapp.
Prognoser visar att antalet förtidspensionerade beräknas att öka med nio procent under perioden 2001–2004 och med 15 procent under perioden 1996–2004. Antalet personer som gått i förtidspension har ökat med ungefär 25 procent under de senaste tio åren.
Landsorganisationen (LO) visar i sin rapport Alla behövs att ju fler inom ett begränsat geografiskt område som är arbetslösa, desto fler är också förtidspensionerade. LO:s slutsats är att förtidspensionering till betydande del kan betecknas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, särskilt bland människor i hög ålder.
Den allvarligaste signalen är att alltfler unga människor går i pension. Var sjunde person som är långtidssjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmarknaden och blir förtidspensionär. Det finns anledning att noggrant analysera utvecklingen vad gäller sjukskrivning och förtidspension.
Tabellen nedan visar utvecklingen och den förväntade utvecklingen av antalet förtidspensionerade.
|
År |
Antal förtidspensionerade |
|
1989 |
350 000 |
|
1996 |
419 000 |
|
2001 |
441 000 |
|
2002 |
453 000 |
|
2003 |
466 000 |
|
2004 |
480 000 |
Källa: Riksförsäkringsverket och budgetpropositionen 2001.
Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. I vissa regioner sjunker den officiella arbetslösheten relativt snabbt, medan den i andra delar av landet bara minskar marginellt. Fortfarande är den officiella arbetslösheten runt eller över tio procent i sex av landets län.
Tabellen nedan sammanfattar skillnaderna i arbetslöshet mellan de olika länen. Dagens situation på arbetsmarknaden visar att sprickan mellan olika delar av Sverige snarare ökar än minskar. Trenden är tydlig.
I tillväxtregionerna, runt storstäderna och universitetsorterna, skapas många nya arbeten. I traditionella socialdemokratiska bygder i Bergslagen och inre Norrland lyckas man däremot inte alls att få fram särskilt många nya arbetstillfällen.
|
Placering |
Län |
Sammanlagd arbetslöshet i procent av arbetskraften |
Öppen arbetslöshet i procent av arbetskraften |
I aktiva åtgärder i procent av arbetskraften |
|
1 |
Stockholms |
4,1 |
3,4 |
0,7 |
|
2 |
Uppsala |
5,5 |
4,5 |
1,0 |
|
3 |
Jönköpings |
5,6 |
4,2 |
1,4 |
|
16 |
Örebro |
10,0 |
6,9 |
3,1 |
|
17 |
Västernorrlands |
10,2 |
7,0 |
3,2 |
|
17 |
Jämtlands |
10,2 |
7,0 |
3,2 |
|
17 |
Värmlands |
10,2 |
6,8 |
3,4 |
|
20 |
Gävleborgs |
11,3 |
8,4 |
2,9 |
|
21 |
Norrbottens |
13,4 |
9,3 |
4,1 |
|
Riket |
21 län |
7,5 |
5,6 |
1,9 |
Källa: AMS, översikt över arbetsmarknadsläget i juli år 2001.
Arbetslösheten i Norrbottens län är över tre gånger högre än den är i Stockholms län. I Gävleborgs län är arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i Jönköpings län. I Örebro län är den nästan tre gånger så omfattande som i Stockholms län.
Socialdemokraternas skryt med fyraprocentsmålet för den öppna arbetslösheten kan inte dölja att Sverige i själva verket är högst medelmåttigt på att bekämpa arbetslöshet. I tabellen jämförs Sverige med övriga EU. Där är det ungefär lika många länder som ligger bättre respektive sämre till när det gäller läget på arbetsmarknaden.
|
Placering |
Land |
Andelen officiellt arbetslösa i procent |
|
1 |
Holland |
2,3 (juni 2001) |
|
2 |
Luxemburg |
2,5 (juli 2001) |
|
3 |
Österrike |
3,8 (juli 2001) |
|
3 |
Irland |
3,8 (juli 2001) |
|
5 |
Portugal |
4,3 (juli 2001) |
|
6 |
Danmark |
4,6 (juni 2001) |
|
7 |
Sverige |
4,8 (juli 2001) |
|
8 |
Storbritannien |
5,1 (maj 2001) |
|
9 |
Belgien |
6,8 (juli 2001) |
|
10 |
Tyskland |
7,9 (juli 2001) |
|
11 |
Frankrike |
8,5 (juli 2001) |
|
12 |
Finland |
9,0 (juli 2001) |
|
13 |
Italien |
9,5 (april 2001) |
|
14 |
Grekland |
11,1 (juni 2000) |
|
15 |
Spanien |
13,0 (juli 2001) |
|
Genomsnitt |
EU-länderna |
7,6 (juli 2001) |
Källa: Eurostat, juli år 2001.
I EU:s statistik förs även de som är heltidsstuderande men som aktivt söker arbete till gruppen officiellt arbetslösa. Detta förklarar till viss del skillnaden mellan statistiken från Eurostat och SCB:s arbetskraftsundersökningar.
Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden är markant avvikande i två avseenden. För det första har ökningen av arbetslösheten varit betydligt kraftigare i Sverige än i flertalet andra länder. För det andra har minskningen av arbetslösheten under högkonjunkturen varit långsammare här än på andra håll. Den kanske tydligaste signalen om att arbetsmarknaden inte fungerar tillräckligt bra är att långtidsarbetslösheten i Sverige ökat från en låg internationell nivå till en genomsnittlig nivå.
Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle (SNS) har i sin rapport Invandrare och myndigheter – möten som hjälper eller stjälper? genomfört djupintervjuer med invandrare om deras erfarenheter och synpunkter gällande de myndigheter de kommit i kontakt med i Sverige. Deras erfarenheter och slutsatser är nedslående.
Ett talande exempel är historien om Khaled från Irak som kom till Sverige 1990. Khaled hade arbetat som civilingenjör i Irak. ”Arbetsförmedlaren sa att mitt yrke inte fanns i Sverige. Arbetsförmedlingen sa att dom kan hjälpa mig att praktisera för att bli berättigad till a-kassa.”
Khaled hittade en praktikplats, men fick ingen fast anställning trots att han fick i uppdrag att lära upp den svensk som fick fast anställning. Han anser att det är ”svenska myndigheter som tvingar människan att bli segregerad”. Khaled undrar varför inte fler människor med invandrarbakgrund kan få arbete inom de olika myndigheterna.
Det sammanlagda utfallet av mötena med landets offentliga arbetsförmedlingar är nedslående, som framgår av rapporten. Av de intervjuade personerna framgår det att 85 procent är negativa, ingen är renodlat positiv och fem procent anser att intrycket var både positivt och negativt. Det fanns ingen skillnad beroende på kön eller ålder.
Behandlingen av arbetssökande gäller långt ifrån bara invandrare. Historien om Carina, 36 år, är lika upprörande som de fall som nämns i rapporten från SNS. När hon förra året var 35 år uppmanades hon att gå i förtidspension. Carina ville inte gå i pension. Hon behövde stöd och hjälp att ta sig igenom en jobbig period i sitt liv. Kombinationen av att arbeta som sjuksköterska inom cancervården och ta hand om tre barn blev för mycket. Carina fick emellertid diagnosen utbränd.
Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken fungerar inte. Det är regeringen som bär ansvaret för detta. Arbetslösa får inte den service som man har rätt att kräva av arbetsförmedlingen.
Vi har rätt att bli bemötta som enskilda individer och att få stöd och hjälp med utgångspunkt från individuella förutsättningar och behov. Detta sker endast i begränsad utsträckning. Den som är arbetslös betraktas som en administrativ börda snarare än som människa med behov av ett individuellt bemötande.
I dag är den arbetslöse beroende av arbetsförmedlingen. Man fråntas det egna ansvaret, möjligheterna att påverka sin situation och sin självkänsla. Den enskilde reduceras till att vara en klient.
Det är arbetsförmedlingen som avgör om man skall utförsäkras eller ej. Det är arbetsförmedlingen som avgör vilken utbildning man kan få genomgå. Det är arbetsförmedlingen som sätter den arbetslöse i aktivitetsgarantins många gånger meningslösa terapiarbete.
Arbetsförmedlarna har dubbla roller och därmed ett motsägelsefullt förhållningssätt till de arbetslösa. AMS omhändertar den arbetslöse, men skall samtidigt utöva kontroll och övervakning. Samma instans som försöker att hitta ett jobb åt den arbetslöse hotar med straff och indragna förmåner om man inte beter sig på rätt sätt. Tydligare kan positionen som undersåte inte bli.
Regeringen har lagt all politisk kraft på att få ned den öppna arbetslösheten till fyra procent i stället för att försöka öka den faktiska sysselsättningen och bekämpa den verkliga arbetslösheten. Människor flyttas mellan olika statistiska kolumner, och fördelningen av åtgärder styrs utifrån arbetsförmedlingarnas administrativa krav. Det är statistiken som helt står i centrum – inte de arbetslösa.
Arbetslöshetsförsäkringen har förlorat sin funktion som en omställningsförsäkring och har i stället blivit till en sorts medborgarlön för dem som en gång haft lyckan att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har allt mer gått ut på att kvalificera folk till nya ersättningsperioder i a-kassan i stället för att hjälpa dem till riktiga jobb.
Incitamenten för att söka och acceptera även lägre betalda jobb har blivit dåliga. Arbetsmarknadens murar mot nytillträdande är höga, inte minst för dem med dåliga språkkunskaper eller bristfällig utbildning i övrigt.
Arbetsmarknadspolitiken förefaller att motverka snarare än att främja rörligheten på arbetsmarknaden. Det gäller såväl rörligheten geografiskt som mellan olika företag och branscher. Rörligheten på den svenska arbetsmarknaden har sjunkit under perioden 1987–1996. Mellan olika branscher har rörligheten minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, d.v.s. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats. (NUTEK, Arbetskraftens rörlighet – ett smörjmedel för tillväxt)
Inte heller kan arbetsmarknadspolitiken sägas vara en framgång när det gäller att hjälpa de allra mest utsatta på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är mycket hög bland arbetshandikappade och bland invandrare. Särskilt för de utomnordiska invandrarna har arbetslöshet med utanförskap och bidragsberoende kommit att bli det normala.
Olika arbetsmarknadsåtgärder som innebär subventionerad sysselsättning slår ut ordinarie arbetstillfällen. Dessa undanträngningseffekter är betydande. För varje hundratal deltagare i arbetsmarknadsåtgärder som bygger på subventionerad sysselsättning försvinner mellan 60 och 70 riktiga jobb. (IFAU, Forskningsrapport 1999:6)
Bristerna i de arbetsmarknadspolitiska insatser som riktas till kvinnor med invandrarbakgrund har uppmärksammats i en forskarrapport från IFAU. De får syssla med sömnad och exotisk matlagning och blir ofta satta i åtgärder som är avsedda att medföra att de lättare skall kunna få arbete inom de yrken som är allra tyngst och minst kvalificerade.
Efter den högkonjunktur som varit är omfattningen av den verkliga arbetslösheten oacceptabelt hög och sysselsättningen oacceptabelt låg. Sverige har den högsta faktiska arbetslösheten i modern tid efter en högkonjunktur. Det är i dag ungefär 250 000 färre sysselsatta än det var 1990, och då har den arbetsföra befolkningen ökat med 200 000 människor sedan dess.
Sverige är det land som i förhållande till sin samlade ekonomi satsar mest på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De faktiska utgifterna (exklusive kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen) uppgår till nära två procent av BNP. De konkreta resultaten står inte i någon rimlig proportion till denna jättesatsning.
Sverige måste få en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men också den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste mobiliseras och tas tillvara, både för den enskildes och för samhällets skull.
Detta handlar först och främst om att skapa ett samhällsklimat som stimulerar arbete och kunskap. Det skall alltid löna sig att arbeta och driva företag. Skatten på arbete och kunskap behöver sänkas för alla. Utbildning måste prioriteras i alla led från grundskolan till kontinuerlig vidareutbildning.
Lönebildningen måste ske lokalt så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner belönar mer direkt de anställdas kunskaper och arbetsresultat.
Fastighetsskatten slår hårdast mot hushållen i tillväxtregionerna där de nya jobben kan skapas. Fastighetsskatten bidrar därför till att motverka den ekonomiska tillväxten och bör på sikt avskaffas.
Omfattande byråkrati och regelkrångel kringgärdar start och drift av företag i vårt land. För att underlätta tillkomsten av nya företag behövs en radikal förenkling och minskning av regelsystemen. Det måste också bli enklare att anställa fler medarbetare i företagen. Dagens arbetsrättsliga lagstiftning kom till på 1970-talet. Då såg arbetslivet helt annorlunda ut, och i dag är många av bestämmelserna föråldrade.
Därför behövs en reformerad lagstiftning. Ingen ifrågasätter att det behövs en grundläggande lagstiftning som skyddar enskilda arbetstagare mot godtycklig behandling från arbetsgivarens sida. Men den yttersta anställningstryggheten ligger i livskraftiga företag och inte i lagregler.
Dagens lagstiftning är ägnad att motverka att man byter arbetsgivare. I stället premieras det att man stannar på sitt gamla jobb år efter år. Vi vill avskaffa alla stelbenta turordningsregler så att fler företag vågar anställa fler och så att fler personer vågar byta arbete oftare. Det är bra för Sverige om rörligheten på arbetsmarknaden ökar.
De anställda och arbetsgivarna skall genom förhandlingar komma överens om arbetstidens längd och utformning. En allmän lag om minskad arbetstid tar bort rätten för människor att bestämma själva. Det skall vara lönt för den enskilde att arbeta mer, och alla skall ha råd att arbeta mindre. Därför skall inte politiker styra över arbetet och arbetstiden.
Slutligen behöver arbetsmarknadspolitiken läggas om för att uppmuntra och stödja arbetslinjen fullt ut. Vi vill sätta den arbetslöse i centrum. Den arbetslöse skall inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en medborgare med rätt att få kvalificerad service. Den enskilde måste själv få det avgörande inflytandet över vilken utbildning eller aktivitet som han eller hon skall satsa på för att sedan kunna få ett riktigt jobb.
Alla människor är olika. Det är dessa olikheter som är förutsättningen för utveckling. Det är genom att tillägna sig nya kunskaper och erfarenheter som man växer som människa. Varje väg till kunskap är emellertid unik. Därför behövs en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör individuella lösningar.
Vi vill förbättra den enskildes drivkrafter för att söka och acceptera även lägre betalda jobb. Vi vill att arbetsmarknadspolitiken skall sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag. Detta ställer krav på att insatserna anpassas efter varje person. Det förutsätter en mångfald, valfrihet och individualisering som nästan helt saknas i dagens AMS-system.
Ju snabbare en arbetslös kommer i arbete, desto större är förutsättningarna för att hålla den totala arbetslösheten nere. Det är bättre att arbetslösa utbildar sig eller genomför någon annan konkret åtgärd som leder till bättre förutsättningar att få ett nytt riktigt arbete än att de faller in i ett passivt bidragsberoende. Därför måste åtgärder som leder till nya arbeten prioriteras i stället för tillfälliga lösningar med konstlade bidrag och meningslös terapiverksamhet.
I de följande avsnitten redovisar vi huvuddragen i en genomgripande reformering av arbetslöshetsförsäkringen och den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Den allra mest avgörande reformen för att kunna skapa en rörlig arbetsmarknad som alla människor har tillträde till handlar om att sänka skatten på arbete, och mer specifikt handlar det om att sänka skatten på arbete mest för dem med låga och medelstora inkomster. Det handlar också om att sänka skatten på utbildning och kunskap. En successiv avveckling av statsskatten är ett effektivt redskap.
Vi vill genomföra en modern inkomstskattereform som innebär att grundavdraget höjs till 50 000 kr i ett andra steg. Det skall alltid löna sig att arbeta. De höga reservationslönerna, d.v.s. den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer lönsamt att arbeta än att avstå från att arbeta, måste sänkas.
Ett förvärvsavdrag införs. Detta ger ökad motivation att arbeta. En skattereduktion införs för hushållstjänster. Detta leder till att marginaleffekterna minskar och till att de arbetsgivaravgifter som är ren skatt successivt tas bort. Detta sammantaget kommer att underlätta en positiv utveckling på arbetsmarknaden.
Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras. Den har varit tänkt att skydda människor som drabbas av arbetslöshet från betydande inkomstbortfall. Därigenom skulle den arbetslöse under en omställningstid ges möjlighet att söka andra jobb eller utbilda sig för nya. Numera uppfylls inte dessa ambitioner.
Vi vill ha en allmän försäkring. Det innebär att försäkringen blir obligatorisk för alla arbetstagare som uppfyller försäkringens arbetsvillkor. Eftersom försäkringen är ett obligatorium som påtvingas den enskilde arbetstagaren anser vi att den skall administreras av staten. Det är direkt olämpligt att fackföreningsanknutna arbetslöshetskassor övertar det allmännas ansvar.
Vi förordar att de 39 arbetslöshetskassorna upplöses. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna föreslås överta hela ansvaret för administrationen av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Detta får vissa ekonomiska konsekvenser.
De föreslagna förändringarna medför ett bortfall av de avgifter om ca 66 miljoner kronor som arbetslöshetskassorna i dag betalar in till staten enligt statsbudgeten. Samtidigt räknar vi med att administrationskostnaderna kan minskas vid en överföring av administrationen från arbetslöshetskassorna till försäkringskassan. Redan i dag beräknar och betalar försäkringskassan exempelvis ut aktivitetsstödet, den s.k. agan.
Det är angeläget att snabbt kunna återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Vi föreslår att ersättning endast skall kunna utgå under en period om 300 ersättningsdagar. Det skall inte vara möjligt att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på något annat sätt än genom att ånyo uppfylla försäkringens s.k. arbetsvillkor, d.v.s. genom att försörja sig i ett riktigt arbete.
Genom den bortre parentesen blir arbetslöshetsförsäkringen en uttalad omställningsförsäkring. Under den tid som står till förfogande skall den arbetslöse söka nya jobb eller omskola sig. Var och en måste – med statens stöd och hjälp – ta ansvar för sin egen situation.
Staten skall vara till stöd och hjälp i arbetet att finna ett nytt jobb. Staten skall inte – som i dag – vara en överhet som talar om vad man kan eller måste. Staten skall inte heller vara en kontrollant, vars krav man ständigt känner och vars tumme man ständigt har i sitt öga.
En arbetslöshetsförsäkring som är en tydlig omställningsförsäkring gör det möjligt att slopa huvuddelen av de regel-, kontroll- och sanktionssystem som regeringen har tvingats att införa. Det ligger i den enskildes eget intresse att utnyttja sin ersättningsperiod på bästa sätt.
En omställningsförsäkring är alltid den principiella inriktning vi vill att arbetslöshetsförsäkringen skall ha. En övergångslösning mellan en strikt bortre parentes och socialbidrag måste emellertid samtidigt prövas. Det gäller i synnerhet äldre arbetslösa.
Slutligen vill vi åstadkomma ett bättre försäkringsmässigt samband genom en utökad egenfinansiering. Detta är betydelsefullt inte bara för att finansiera försäkringen utan också därför att det understödjer en sund lönebildning. Om arbetslösheten ökar till följd av orimliga lönekrav betalas i dag den notan inte av dem som har drivit fram kostnadsökningen utan av skattekollektivet.
Vi förordar att dagens fasta avgifter till a-kassorna ersätts med en försäkringspremie vars storlek relateras direkt till månadslönen. Premien föreslås utgå med två procent på sådana inkomster som är ersättningsberättigade. Inga avgifter skall således tas ut på lön som överstiger en ersättningsnivå på 80 procent upp till nuvarande tak. Eftersom den utgående arbetslöshetsersättningen är skattepliktig förordar vi att premien, egenavgiften, skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.
Det behövs mer frihet och mångfald när det gäller arbetsförmedling. De enskilda individerna skall behandlas med respekt, och stor hänsyn skall tas till deras bakgrund, intressen och behov. Nya metoder måste kunna prövas och utvecklas. Allt kan inte förbli vid det gamla.
Förmedling av arbeten som kan skötas bättre eller lika bra av andra aktörer än staten skall ges möjlighet att i fri konkurrens göra detta. Lokala arbetsförmedlingar kan avknoppas från dagens AMS. Rekryteringsföretagen kan hjälpa nya grupper av arbetssökande. Specialistförmedlingar kan växa fram. Bemanningsföretagen kan vidga sina verksamhetsfält. Arbetsförmedling skall även fortsättningsvis vara kostnadsfri för den som är arbetslös.
Det bör prövas att ersätta all arbetsförmedling efter uppnådda resultat. En möjlig metod som vi vill pröva och utreda vore att ersätta all arbetsförmedling i två steg, dels när den enskilde väljer vem hon eller han vill skall vara dem behjälpliga, dels när resultatet står klart. Systemet skall betala för konkreta resultat, inte för handlingsplaner och vackra målsättningar.
En person skall kunna känna trygghet i det faktum att hon eller han har valmöjligheter även om man råkar vara arbetslös. Du skall inte behöva vara hänvisad till den statliga arbetsförmedlingen. En individuell och effektiv arbetsförmedling förutsätter att det finns alternativ eftersom alla människor är olika.
Alla människor behandlas inte med respekt när de besöker den offentliga arbetsförmedlingen. Det är mycket som går på rutin och slentrian. Så får det inte vara. Det finns emellertid en uppenbar risk att det kommer att förbli vid det gamla om inte ett antal konkreta åtgärder vidtas.
Den offentliga arbetsförmedlingen är en omfattande organisation med invanda rutiner, normer och administrativa regler. Den är inte i alla delar anpassad till framtidens arbetsmarknad. Den uppvisar stora brister när det gäller att stödja och hjälpa dem som är långtidsarbetslösa och människor med bakgrund i ett annat land.
Vårt förslag innebär att man aktivt skall kunna välja den aktör som passar en själv bäst. Det kan exempelvis röra sig om ett bemanningsföretag eller rekryteringsföretag som specialiserar sig på att hjälpa och stödja arbetslösa personer med inriktning mot tekniska eller vårdande yrken.
Det kan handla om människor med rötter i andra länder som redan har en gedigen utbildning men som behöver komplettera sina tidigare kunskaper eller förbättra sina språkkunskaper. Det handlar med andra ord om mångfald och att sätta individen i centrum.
Man skall kunna känna att även om man är utan arbete för tillfället så är det man själv som har det avgörande inflytandet över sin egen situation. Det är den enskilde som väljer vem som skall stödja och hjälpa en, inte staten. Det är var och en som kan ställa krav och välja bort en dålig arbetsförmedlare, inte staten.
Varken stat eller kommun bör i första hand bedriva någon reguljär förmedlingsverksamhet. Statens roll bör vara att garantera att det finns fungerande arbetsförmedling på alla drygt hundratal geografiska delarbetsmarknader som finns i vårt land. En statlig och i jämförelse med dagens arbetsmarknadsverk hårt bantad arbetsmarknadsmyndighet kan ges uppgiften att vid behov kompletteringsupphandla erforderliga förmedlingstjänster.
Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – liksom den nyinrättade aktivitetsgarantin, agan, – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Dessa individuella åtgärder kan och måste få variera beroende på individens bakgrund, intresse och motivation. Det är emellertid säkert att utbildning av olika slag kommer att utgöra den dominerande insatsen.
Vi menar att en betydande del av denna utbildning inte är att betrakta som arbetsmarknadspolitik i traditionell mening. Vi vill exempelvis ersätta traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år med en företagsinriktad lärlingsutbildning.
En sådan lärlingsutbildning kan bedrivas av olika aktörer, såsom gymnasieskolor, friskolor och utbildningsföretag. Arbetslösa ungdomar med bristfällig grundutbildning ges med en sådan lärlingsutbildning nya möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden.
Även den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen måste förbättras i vårt land. Vi föreslår i ett första steg en fördubbling av antalet studieplatser inom denna utbildningsform. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall bedrivas i ett nära samarbete mellan utbildningsanordnare, högskola, näringsliv och myndigheter. Arbetslösa med ambitioner att skola om sig skall beredas plats i utbildningen.
En tredje form av utbildning kan sägas vara den växande mängd av utbildningstjänster som utbildningsföretag och andra aktörer redan i dag erbjuder och som i ökad utsträckning skall kunna upphandlas med arbetsmarknadspolitiska medel. Inte minst handlar det här om språkutbildning av sådan kvalitet att också invandrare till Sverige får en reell chans att komma ut i arbetslivet.
Utbildning måste utgöra ett grundläggande inslag för att kunna ge alla arbetslösa som vill arbeta bra möjligheter till ett jobb. Det är dock av avgörande betydelse att processen startar hos den enskilde individen. Ansvar och valmöjligheter måste därför flyttas så att den som är arbetslös får eget inflytande på bekostnad av beslut hos olika myndigheter.
I dag är arbetsmarknadspolitiska åtgärder i stor utsträckning kopplade till stöd från a-kassan. Det är fel. Utbildning och andra insatser måste kunna sättas in oavsett vilken form av ersättning som den arbetslöse mottager. Mångfald och konkurrens skapar ökade möjligheter för fler människor att skaffa sig ett nytt arbete.
Även om arbetslösa ges bättre drivkrafter och nya aktörer släpps fram kommer inte heller i framtiden alla arbetslösa att kunna skaffa sig ett nytt jobb på egen hand. Med våra förslag blir deras eget ansvar för att anstränga sig tydligt, men också deras möjligheter att själva välja vem som skall biträda dem i ansträngningarna och vilken typ av utbildning, praktik eller annan hjälp som de behöver och vill ha. De kan också få hjälp av fler olika aktörer än i dag.
En reformering av arbetslöshetsförsäkringen ger kommunerna en ny roll. Tidigare har den statliga AMS–byråkratin hjälpt till att lyfta bort försörjningsbördan från socialtjänsten genom att kvalificera den arbetslöse till nya ersättningsperioder i a-kassan. Detta blir inte längre möjligt.
Med en tydlig bortre parentes får kommunerna bära en stor del av den ekonomiska bördan av de arbetslösa som inte har lyckats att skaffa något jobb under de 300 ersättningsdagar som står till deras förfogande. Detta ger kommunerna nya motiv att hjälpa långtidsarbetslösa till riktiga jobb, exempelvis genom upphandling av utbildning eller köp av utplacering via bemanningsföretag.
Det bör understrykas att avsikten inte är att åstadkomma en övervältring av kostnader för arbetslöshet från staten till kommunerna. De statsmedel som anslås till arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall även kunna disponeras för sådana insatser som arbetslösa initierar i samråd med sina hemkommuner.
Vi vill inrätta en ny effektiv myndighet som ersätter det AMS som i dag huvudsakligen ägnar sig åt att sortera runt de som redan har arbete. AMS kostar skattebetalarna ca 4,5 miljarder kronor om året. Den stora statliga AMS-byråkratin omfattar 21 olika myndigheter, 418 arbetsförmedlingar och nära 11 000 anställda. Vi anser inte att de resultat som uppnås står i någon rimlig proportion till dessa omfattande kostnader.
Genom den föreslagna konkurrensutsättningen av förmedlingstjänsterna och sammanslagningen av dagens 21 olika myndigheter till en enda central statlig arbetsmarknadsmyndighet menar vi att arbetsmarknadspolitikens förvaltningskostnader kan reduceras kraftigt. Annorlunda uttryckt skulle en sådan förändring frigöra skattemedel som gör det möjligt för staten att koncentrera sina insatser till de arbetslösa som är i störst behov av stöd.
Den nya statliga arbetsmarknadsmyndigheten blir regeringens expertmyndighet i arbetsmarknadsfrågor. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, administrera schabloniserade arbetsmarknadspolitiska stöd som flytt- och starta-eget-bidrag samt bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras för att fördela de medel som anslås över statsbudgeten för övriga insatser.
Den nya myndigheten skall också ha till uppgift att identifiera sådana yrken eller branscher på arbetsmarknaden där det kan komma att uppstå flaskhalsar. Detta kan i sin tur leda till att det kan finns skäl att upphandla en starkt fokuserad arbetsmarknadsutbildning.
Våra förslag till reformering av arbetslöshetsförsäkringen medför att AMS övervakningsansvar kan upphöra när försäkringen flyttas från a-kassorna till den allmänna försäkringskassan.
En nedläggning av dagens AMS och arbetsmarknadsverk möjliggörs vidare genom att vi föreslår att administration och beslut om lönebidrag överförs till de allmänna försäkringskassorna.
Försäkringskassan har redan i dag ansvar för planering av enskildas arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder, arbetsträning och beslut om rehabiliteringsersättning. Det framstår som logiskt att försäkringskassan nu får ett mer samlat ansvar för att hjälpa människor med olika typer av arbetshandikapp tillbaka i arbete.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |