Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om temporära arbetstillstånd för asylsökande i avvaktan på beslut om uppehållstillstånd.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en utredning med syfte att utreda hur invandrare bemöts av arbetsförmedlingen och föreslå förbättringar.
1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.
Varje år flyr tusentals människor till Sverige. De flyr undan krig, förtryck, terror, förföljelse och omöjliga livsbetingelser. De lämnar en osäker tillvaro bakom sig och söker sig till en ny, tryggare framtid. De genomgår ofta dramatiska strapatser under sin resa hit och de kommer till Sverige med sina liv i spillror. Familjer sargade av trauman och dramatiska uppbrott.
Det viktigaste inslaget i människors grundläggande trygghet är möjligheten att klara sig av egen kraft eller åtminstone att få bidra till sin egen försörjning. Det handlar inte enbart om ekonomi utan om att lägga grunden för en ny tillvaro under säkrare och tryggare förhållanden än dem man lämnat.
Flyktingar som kommer till Sverige möts av en omfattande byråkrati. Syftet är att utreda flyktingens asylskäl och bedöma huruvida dessa är tillräckliga för att flyktingen skall beviljas permanent uppehållstillstånd. Hanteringen av enskilda ärenden kan ta upp till flera år och människor tvingas under den tiden leva i osäkerhet, isolerade i nedslitna och deprimerande flyktingförläggningar på avlägsna platser.
Kritik har framförts mot Migrationsverkets handläggningstider. Under hela den tid flyktingar väntar på besked har de inte rätt att arbeta. De kan genom Migrationsverket få olika former av praktikplatser, men de får inte tjäna pengar på detta och de får inte fritt söka arbete på arbetsmarknaden. Det innebär i praktiken att flyktingarna är förbjudna att försörja sig själva och därmed blir beroende av bidrag. En del väljer att arbeta svart i stället. Självklart är detta inte önskvärt.
Oberoende av om den asylsökande får ett positivt eller negativt beslut, är det viktigt att se till att väntetiden blir så konstruktiv som möjligt och bidrar till att den sökande inte försämrar sin livssituation. Ett sätt är att ge möjlighet till egen försörjning. Efter andra världskrigets slut tog Sverige emot många flyktingar från koncentrationslägren i Europa. I dag talar dessa människor ofta om hur värdefullt det var för dem att få börja arbeta nästan direkt och snabbt komma in i det svenska samhället. Det hjälpte till att läka de ofattbara sår och trauman som dessa människor upplevt. Denna sanning gäller säkert även i dag.
I Sverige finns absurda exempel på människoöden som visar hur felaktig dagens politik är. Den utbildade neurokirugen från Kosovo som varje dag tar bussen från Gimo till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att assistera vid svåra operationer. Det råder läkarbrist, men mannen får inte arbeta. Han får inte betalt. Men han åker dit varje dag för att han älskar sitt yrke och han vill så gärna vinna en plats åt sig och sin familj i det nya samhälle dit de flytt.
Naturligtvis finns det problem förenade med att utfärda arbetstillstånd till en person som ännu inte har uppehållstillstånd. Det blir i någon mån fel ordning på besluten. Samtidigt är det viktigt att människor inte bryts ned av sysslolöshet. Lösningen måste bli en form av temporära arbetstillstånd. Så länge den asylsökande har ett temporärt uppehållstillstånd bör vederbörande också ha rätt att arbeta. På så sätt skulle ett arbetstillstånd kunna kopplas till ett temporärt uppehållstillstånd, ungefär som arbetstillstånd i dag är kopplat till permanent uppehållstillstånd. Det viktiga är att människor skall beredas möjlighet att arbeta under den tid de söker asyl i Sverige.
Problemen flyktingar möter när de kommer till Sverige är dessvärre många. De som beviljas uppehållstillstånd och alltså får börja arbeta möts ofta av oöverstigliga hinder. Dessa utgörs av myndigheter, regler och byråkrati. Vittnesmålen från de många människor som försökt komma in i det svenska samhället men som misslyckats och hänvisats till socialt utanförskap är beklämmande.
SNS, Sveriges näringsliv och samhälle, har i en rapport: Invandrare och myndigheter – möten som hjälper eller stjälper? (Broomé, Carlson & Kiwi 2001) djupintervjuat 20 flyktingar (namnen på flyktingarna i rapporten är fingerade) om deras möten med polis, sociala myndigheter och arbetsförmedlare. Rapporten är oroande och entydig. Flyktingarna beskriver alla att de upplever sig som motarbetade av arbetsförmedlarna. Vidare känner de sig i de flesta fall kränkta av de sociala myndigheterna. Genomgående är att de inte vill leva på bidrag utan arbeta för att försörja sig själva.
”[D]et riktiga problemet var att jag inte tyckte om att få pengar av dem” säger en av de intervjuade om de sociala myndigheterna. ”Nej, tänkte jag, jag begår hellre självmord än vänder mig till socialen […].”
I sina strävanden efter att få ett arbete, eller få komplettera sin utländska utbildning så att den blir giltig även här, möts invandrarna av en enorm byråkrati som är oförstående, okunnig och stundtals fientlig. Värst anses arbetsförmedlingen vara. Alla är överens om att arbetsförmedlingen är det sista ställe man skall gå till om man söker jobb. En del tror att arbetsförmedlingens syfte är att förnedra invandrare och de flesta anser att det enda som fungerar är att ta saken i egna händer även om svårigheterna är betydande. Många invandrare blir egenföretagare därför att de vill slippa myndigheterna, men upplever ändå att de jagas av skattemyndigheter, miljönämnder och andra offentliga institutioner.
Ett belysande exempel ur rapporten är ”Nijat” som kom till Sverige 1984 från Iran:
Nijat bosatte sig i Lund och vände sig till arbetsförmedlingen – förgäves. Han vände sig till socialen och blev hänvisad till Malmö. ”Jag vet inte vad det var för plats vi skickades till. Men jag vet att det inte var socialförvaltningen. Mina vänner sa till mig att platsen heter arbetsmarknadsnämnden. Där fick jag ca tusen kronor per månad och jag betalade 30 kronor för transporten. Jag tänkte att jag aldrig i mitt liv ska gå igenom en sådan kränkning. Vi var precis som fångar, vi stod ute och han ropade upp våra namn och det var svårt för honom att uttala namnen också. På grund av det hände det att någon annan reste och då blev han inte alls glad. Det var en skräckinjagande upplevelse.”
Nijat arbetade på en skola i Lund, blev arbetslös men hörde genom en lärarkollega att han behövdes på skolan igen. Han gick till arbetsförmedlingen. ”Ja, sa jag, jag söker lärarjobb och nu finns det en ledig plats i skolan, jag kan praktisera där. Nej, nej, nej väste han av ilska; du kan inte jobba som lärare, vi kan anmäla dig inom området som personliga assistenter i stället. Det var arbetsförmedlingens attityd mot mig.” Slutsats: ”Arbetsförmedlingen är bara en rutin Sverige har skapat för sig självt. Egentligen behövs det inte en sådan institution som ingenting gör. De tar inte människan på allvar förstår du. Det är det som är problemet.”
Ett annat exempel är fallet ”Shahin” som flydde från Iran via Turkiet till Sverige 1988 och fick uppehållstillstånd genom FN:s försorg:
Efter att mot sin vilja ha blivit kommunplacerad i en stad i norr måste Shahin söka socialbidrag. ”Jag måste säga att det värsta för mig var precis mötet med socialsekreterarna. Bara en person var hygglig mot oss, men inte de tre andra.” Shahin undrade när han kunde börja skolan. ”Hon sa till oss att vi inte fick ha så bråttom. Jag blev irriterad, vad då inte ha bråttom? Hur länge ska man vänta på att börja lära sig språket? Sex månader i förläggning utan att vi gjorde något vettigt och nu skulle vi inte ha bråttom.”
Shahins uppfattning om arbetsförmedlingen är lika negativ. ”Arbetsförmedlingen är en instans där invandrarna bara får bekräftelse på sitt utanförskap. Arbetsförmedlingen har inte gjort någonting för någon utan bara tillfredsställt en del politiker som alltid velat lägga avstånd mellan invandrarna och samhället. Att vänta på att arbetsförmedlingen skulle hitta jobb åt mig innebar att jag måste fortsätta med bidragsberoendet, vilket var dödligt för mig.” Shahin började köra taxi, flyttade till Malmö och vände sig till arbetsförmedlingen för att få hjälp att bli egenföretagare, ”men fick som vanligt ingen hjälp”.
Shahin började köra taxi parallellt med en restaurangverksamhet, men blev arbetslös och tvingade åter leva på a-kassa och socialbidrag. Hans beskrivning av Myndighetssverige är talande:
”När jag vaknar på morgonen vet jag att jag måste antingen till socialen eller försäkringskassan eller någon liknande institution. Jag vet också att svenska myndigheter aldrig tröttnar på att skriva till människor. Varje dag får jag ett brev och jag förstår inte ett ord av det hela. Min vardag består av att pendla från ena institutionen till den andra. De tänker inte på att det kostar mycket att åka även inom stan. När man väl kommit till platsen får man inget besked om varför man blivit kallad och vad man ska göra sedan.” [...] Shahin menar efter alla sina möten med myndigheter att det är de som hindrar honom från att arbeta. ”De som vill jobba har två problem: ett är att skaffa jobb, två är att kämpa mot byråkrati och myndigheter som verkligen vill förhindra dig från att jobba. De som tvingar mig till arbetslöshet och fattigdom är de svenska myndigheterna [...].”
Det här antyder att något inte står riktigt väl till med den svenska myndighetsbehandlingen av invandrare. Människor som vill arbeta och ta initiativ måste uppmuntras, inte bemötas snålt och inkorrekt. Det senare är även en fråga om rättssäkerhet.
SNS undersökning visar att det största missnöjet riktas mot arbetsförmedlingen. Det är intressant, eftersom regeringen gärna framhäver sin lyckade arbetsmarknadspolitik och hur viktig arbetförmedlingen är. Av den här rapporten framgår inte någon smickrande bild av arbetsförmedlingen. Även mycket annat vittnar om att invandrare som vill arbeta möter hinder i form av dålig myndighetsutövning. Det måste ses över och eventuella åtgärder vidtas. Såväl av humanitära skäl, som ekonomiska och demokratiska.
Om Sverige skall bli ett land dit människor kan komma och förverkliga drömmar i stället för att bli desillusionerade och bidragsberoende måste både regelverk och attityder förändras. Det skulle befrämja en entreprenörsanda och företagsamhet – som finns hos många invandrargrupper – som vårt samhälle så väl behöver.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Anna Åkerhielm (m) |
Karin Enström (m) |