1 Innehållsförteckning 9
2 Förslag till riksdagsbeslut 10
3 Inledning 11
4 Kvinnor missgynnas systematiskt 11
5 Invandrade kvinnor som buffert 12
6 Anställnings(o)trygghet 12
7 Lön efter kön 14
8 Arbetstider 14
9 Hälsa och kön 15
10 Bullerskador hos kvinnor 16
11 Våld och hot på kvinnors arbetsplatser 16
12 Könsneutral arbetslöshetsersättning 16
Riksdagen begär att regeringen återkommer med ett samlat departementsövergripande program om hur arbetet med att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden skall kunna intensifieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om en översyn av arbetsrättslagstiftningen kompletteras med krav på könsperspektiv i analys och förslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att uppdraget till Arbetslivsinstitutet om en översyn av arbetsrättslagstiftningen kompletteras med att konsekvenserna av de förändrade turordningsreglerna särskilt skall utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det skall lämnas en särskild redogörelse över de överväganden som gjorts för att förslag om ny arbetsskadeförsäkring skall innebära könsneutralitet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att bullerskador bland kvinnor särskilt uppmärksammas i det fortsatta arbetet med elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att effekterna av villkoren för att bli berättigad till arbetslöshetsersättning närmare kartläggs och att regeringen återkommer med förslag om hur inträdesvillkoren kan göras könsneutrala.
1 Yrkande 4 hänvisat till SfU.
Situationen på arbetsmarknaden avspeglar rådande maktförhållanden i samhället. Den är indikatorn på den fackliga styrkepositionen kontra arbetsgivarmakten. Den avslöjar klasskillnader och könsförtryck.
Könet avgör i stor utsträckning handlingsutrymmet inom i stort sett alla sfärer i livet. Denna könsmaktsordning innebär att kvinnor systematiskt underordnas män. Svensk arbetsmarknad är starkt segregerad och kvinnor och män återfinns i stor utsträckning på skilda delar. Könsmaktsordningen kan avläsas i att kvinnor diskrimineras när det gäller lönesättning, anställningstrygghet, arbetstider, a-kassa, skydd vid arbetsskador, tilldelning av arbetsuppgifter etc. Klasskillnaderna slår också igenom. De allra största orättvisorna utsätts LO-kvinnor för, och då främst de unga. De har de sämsta arbetsvillkoren vad gäller trygghet i anställning, möjlighet till inflytande över arbetets uppläggning och risk för våld och hot om våld.
Svensk arbetsmarknad är starkt könssegregerad. Under 1970- till 1990-talet kunde vi se en viss uppluckring av segregationen; färre män återfanns inom helt mansdominerade yrken, medan flera akademikeryrken feminiserades genom fler kvinnor. På 1990-talet har förändringarna avstannat. Bland annat rapporten ”Förskjutning i segregeringsmönster på yrkesnivå” Arbetsliv i omvandling 2001:6 visar på detta. Kvinnodominerande yrken blev än mer kvinnodominerade och männen befäste sina positioner i mansdominerande yrken. Av de trettio största yrkena är endast två jämställda, författare, informatörer m fl och kockar/kokerskor (varav det senare innehåller en tydlig uppdelning inom yrket; kvinnor är kokerskor med lägre lön och männen är kockar). De mest kvinnodominerande yrkena är undersköterskor, vårdbiträden, kontorspersonal, barnskötare, förskole- och fritidspedagoger. Offentlig sektor är fortfarande en viktig arbetsmarknad för kvinnor och något mer än varannan kvinna som är ute i förvärvslivet arbetar inom denna sektor. Därmed är den offentliga sektorn fortfarande en grundbult i kvinnors möjlighet till egen försörjning. Kvinnor återfinns systematiskt på lägre befattningar, med lägre löner, och män är i större utsträckning chefer.
Med andra ord återfinns kvinnor och män på olika arbetsmarknader, där kvinnors arbetsmarknad är väsentligt smalare, med lägre löner och sämre möjligheter till kompetensutveckling och befordringsgång.
Alla fakta visar på nödvändigheten av att kraftfulla, samordnade insatser måste till för att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden. AMS har i uppdrag att aktivt arbeta med denna målsättning. Myndigheten har utvecklat en mängd delmål för att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden. Det gäller bl.a. tillvaratagande av erfarenheterna från Brytprojektet, utvecklad vägledning, annonsgranskning, platsförmedling, rehabilitering m.m. Dessa insatser är bra och nödvändiga. Men den rådande könsmaktsordningen gör att vi måste gå utanför arbetsmarknadspolitikens domäner. Fler politikområden, departement och myndigheter måste omfattas av en mer omfattande strategi för att bättre resultat skall nås för att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden. Det handlar om kultur- och utbildningspolitik, näringspolitik, socialpolitik m.m. Alla områden som kan påverka värderingar och kan ändra materiella förutsättningar måste in. Det får inte handla om kortvariga projekt utan måste handla om långsiktigt hållbara åtgärder.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med ett samlat departementsövergripande program om hur arbetet med att bryta könssegregeringen på arbetsmarknaden ska kunna intensifieras och effektiviseras.
Den grupp som har det allra svårast på dagens arbetsmarknad är invandrade kvinnor. Det gäller dels kvinnor som kommit till Sverige under de senaste åren och som aldrig fått chansen på arbetsmarknaden, men också kvinnor som varit i Sverige länge och nu har drabbats av nedsatt arbetsförmåga och höga ohälsotal. Det kommer sig av att kvinnor i allmänhet, och invandrade kvinnor i synnerhet, får fungera som en sorts buffert på arbetsmarknaden, inte minst i lågavlönade och lågkvalificerade arbetsuppgifter.
Den arbetskraftsinvandring vi hade under efterkrigstiden hörde samman med en stark expansion av industriproduktion. Efterfrågan på arbetskraft var stor och även om det mestadels handlade om män så rekryterades också kvinnlig arbetskraft. Det var till och med så att invandrade kvinnor då i större utsträckning deltog i arbetslivet än kvinnor från Sverige. Invandrarkvinnorna anställdes till stor del inom låglönebranscher dit det var svårt att få annan arbetskraft.
Under 1990-talet har situationen för invandrade kvinnor försämrats drastiskt. Många av dem som varit anställda sedan länge inom tillverkningsindustrin har nu drabbats av nedsatt arbetsoförmåga, parallellt med en utveckling där sysselsättningen inom tillverkningsindustrin minskat. Vänsterpartiet menar att det behövs intensifierade insatser och särskilda handlingsprogram för att stödja invandrade kvinnor att komma in på arbetsmarknaden. Detta utvecklas i Vänsterpartiets integrationsmotion.
Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar. Både kvinnor och män vill ha den ekonomiska och sociala trygghet som den fasta anställningen ger. Under 1990-talet har det växt fram en rad olika typer av anställningar och arbetskontrakt. De tidsbegränsade anställningarna har ökat liksom personaluthyrning. Den form som innebär allra störst otrygghet är behovsanställning. Sedan 1990 har formen ökat från ca 40 000 till 120 000 personer. Behovsanställningar är i särklass vanligast bland LO:s kvinnor.
Sammanlagt hade under första kvartalet 2001 drygt 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. För LO-kvinnor i åldrarna 25–29 år har andelen tidsbegränsade anställningar i det närmaste fördubblats sedan 1990. Offentliga arbetsgivare är allra sämst på att erbjuda anställningstrygghet, och här återfinns en stor andel timanställda.
Förutom anställningskontrakten har andra förändringar införts som i hög grad påverkar anställningstryggheten: dels försämring av turordningsreglerna, dels försämring av företrädesrätten. Vad gäller turordningsreglerna har numera företag med färre än tio anställda rätt att undanta två nyckelpersoner, vilket i praktiken betyder att ingen anställd på små privata företag är trygg i sin anställning. Tidigare kartläggningar av förändringar i turordningsreglerna visade att det är kvinnor som i stor utsträckning missgynnas av reglerna.
En annan viktig del av anställningstryggheten är företrädesrätten. Den är viktig för att förhindra diskriminering, och infördes för att motverka att oseriösa arbetsgivare säger upp personal enbart för att kunna anställa andra. Företrädesrätten har försämrats genom att tiden förkortats från tolv månader till nio månader. Det innebär att föräldralediga och de som har tidsbegränsades anställningar, till stor del kvinnor, fått ett försvagat anställningsskydd. AD har dessutom i dom slagit fast att om den som har företrädesrätt till en tjänst inte genast kan tillträda, så har arbetsgivaren rätt att anställa någon annan. En företrädesrätt som enbart omfattar nio månader innebär att många föräldralediga inte kan utnyttja sin rätt. Vänsterpartiet anser att tidsgränsen ska återställas till tolv månader, och en sådan hemställanspunkt återfinns i vår motion om arbetsrätten.
Anställningsform och anställningsvillkor är en fråga om makt och maktlöshet med en tydlig könsdimension. Arbetslivsinstitutet har fått regeringens uppdrag att se över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Syftet är att ”försäkra sig om att lagstiftningen uppfyller kraven på trygghet och inflytande för de anställda inom ramen för en allt mer flexibel och effektiv arbetsmarknad”. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2001. Vänsterpartiet finner det anmärkningsvärt att det i uppdraget inte nämns något om att översynen ska belysa situationen utifrån ett könsperspektiv. Inte heller omnämns detta centrala perspektiv i den preliminära disposition över arbetet som Arbetslivsinstitutet redovisat.
Vänsterpartiet föreslår därför att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att uppdraget till Arbetslivsinstitutet ska kompletteras dels med krav på könsperspektiv i analys och förslag, dels med en uppmaning om att de förändrade turordningsreglerna särskilt skall utredas.
Trots ökad medvetenhet och skärpning av jämställdhetslagen minskar inte de orättvisa löneskillnaderna mellan könen. Inte heller har utjämningen av utbildning och arbetslivserfarenhet gett någon effekt på löneklyftorna. Kvinnor har en lägre lönenivå än män inom samtliga sektorer. De största skillnaderna finns inom landstingskommunal sektor. Där är den genomsnittliga månadslönen för kvinnorna endast 71 % av männens. Löneskillnaderna mellan könen är stora även bland tjänstemännen i privat sektor.
Den största orsaken till löneskillnader ligger dock i att kvinnor och män arbetar inom olika yrken och sektorer och att traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter har lägre status och därmed lägre lönenivåer. Inom landstingskommunal sektor arbetar kvinnorna framför allt inom lågavlönade vårdyrken, medan männen företrädesvis arbetar som läkare. Bland tjänstemännen i privat sektor arbetar fler män än kvinnor i välbetalda yrken som t ex chefer, civilingenjörer och dataspecialister. De minsta löneskillnaderna mellan könen finns i den primärkommunala sektorn. Där är kvinnornas löner 90 % av männens.
Löneskillnadsutredningen har visat att det finns en direkt osaklig löneskillnad på 1 %–8 %.
Jämställda löner är ett av de viktigaste målen för att nå verklig jämställdhet mellan könen. Där spelar jämställdhetslagen och Arbetsdomstolen en viktig roll, Vänsterpartiet utvecklar i en särskild motion sina synpunkter på dessa.
Tidsanvändningsstudier visar att kvinnor och män arbetar lika mycket, men kvinnor mer obetalt än män. Nära två tredjedelar av det obetalda arbetet utförs av kvinnor, det upptar 33 timmar och 15 minuter per vecka för kvinnor och 20 timmar och 10 minuter för män.
De senaste årens utveckling när det gäller arbetstiden visar ett tydligt köns- och klassmönster. Kvinnliga tjänstemän har i genomsnitt ökat sin arbetstid med nära två timmar per vecka, medan LO-kvinnornas arbetstider är desamma idag som 1990. Detta har bland annat bidragit till att inkomstskillnaderna bland kvinnorna har ökat. Bland de unga LO-kvinnorna, vilka har de lägsta lönerna, har den genomsnittliga arbetstiden minskat med ungefär tre timmar per vecka.
Jämför man arbetstiderna i förhållande till familjesituationen, finner man att kvinnor anpassar sina arbetstider till barnen, medan männens arbetstider knappast alls påverkas av om det finns barn eller inte i familjen. Vidare är det vanligast med obekväma eller oregelbundna arbetstider bland LO:s kvinnor.
Det är kvinnorna som får betala för att få mer tid för hem och barn genom att frivilligt, eller ofrivilligt, avstå från heltidsarbete och i stället arbeta deltid. En överväldigande majoritet (80 %) av de deltidsarbetande är kvinnor. En del av dem som arbetar deltid har den arbetstid de vill ha, men många vill ha utökad arbetstid. Undersökningar visar att det idag är cirka 175 000 kvinnor som arbetar mindre än vad de önskar. Ofrivilligt korta arbetstider är fortfarande ett stort problem och bland LO:s kvinnor ökar problematiken.
Sedan 1970-talet har normen för veckoarbetstiden satts till 40 timmar. Vänsterpartiet menar att normen är föråldrad och inte tar hänsyn till att även oavlönat arbete ska utföras och hinnas med. En sänkning av normen för vad som ska räknas som heltidsarbete är en viktig reform för jämställdhet mellan könen. Det skulle ge kvinnor och män mer likvärdiga förutsättningar för heltidsarbete. Dessutom kan arbetstidsförkortning bidra till ökad hälsa och minskad stress eftersom den underlättar kombinationen arbete–familj och ger mer tid för återhämtning. Arbetstidsfrågan behandlas för närvarande i en parlamentarisk kommitté där bland annat arbetstidsförkortning via en förändring av normalarbetstiden ska prövas.
I övrigt utvecklar Vänsterpartiet i andra motioner sina ståndpunkter om att fasta heltidsjobb ska vara regel, samt vår syn på införandet av arbetstidsförkortning.
Hälsan har tydliga samband med kön och klass. Hur man än väljer att mäta hälsa finner man att arbetare ligger sämst till, och att arbetarkvinnorna är särskilt utsatta för dålig hälsa. De vanligaste långvariga sjukdomarna – som också tillhör de mest klassbundna – är sjukdomar i skelett- och rörelseorgan. Dessa sjukdomar är de i särklass vanligaste orsakerna till förtidspensionering och ligger bakom hälften av alla nybeviljade förtidspensioner bland kvinnor. Bakom många av dessa sjukdomar ligger hård och ensidig belastning, tunga lyft och påfrestande arbetsställningar. Man vet också att stress i arbetet ökar riskerna för sjukdom och skador mycket påtagligt, och likaså brist på inflytande och kontroll över den egna arbetssituationen. Stressdiagnoserna har också ökat kraftigt och där är kvinnor i offentlig sektor starkt överrepresenterade.
Det finns också starka samband mellan hälsa och lön. De lågavlönade har den sämsta hälsan; låga löner hör ihop med dålig arbetsmiljö och liten frihet i arbetet.
En rad förändringar i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen i början av 1990-talet innebar att antalet anmälningar om såväl sjukdomar som olyckor minskade med mer än 60 % bland män och halverades bland kvinnor. Lagstiftningen ändrades så att arbetsskadesjukpenningen försvann och bevisreglerna skärptes. Detta nya arbetsskadebegrepp har lett till att många arbetssjukdomar har osynliggjorts. Ur ett könsperspektiv är detta allvarligt eftersom kvinnor är överrepresenterade vad gäller arbetssjukdomar. Skärpta krav på bevisföring har inneburit att det har blivit svårare att få arbetssjukdomar som t.ex. belastningsskador och psykosociala skador godkända i försäkringen.
Frågan om arbetsskadeförsäkringen bereds för närvarande på Socialdepartementet och under hösten har ett underlag varit ute på remiss. Med hänvisning till att försäkringen inte är könsneutral är det av största vikt att det nya förslaget verkligen leder till rättvisa mellan kvinnor och män.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det skall lämnas en särskild redogörelse över de överväganden som gjorts för att förslag om ny arbetsskadeförsäkring ska innebära könsneutralitet.
Arbetsskadestatistiken visar på en markant ökning av bullerskador för kvinnor. Nästan hela ökningen kommer från barnomsorgen och skolan. En av förklaringarna kan vara att ljudnivån ökat i takt med att grupperna inom barnomsorgen och skolan har blivit större.
I budgetpropositionen har regeringen aviserat ett elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. Där framgår att man avser inleda särskilda försök hos några av de stora offentliga arbetsgivarna för att förebygga och minska sjukfrånvaro. Vänsterpartiet anser att bullerskador bland kvinnor särskilt bör uppmärksammas i det sammanhanget. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sex av tio anmälningar av arbetsskador på grund av våld eller hot kommer från vård- och omsorgssektorn. Om även nollskadorna inkluderas (arbetsolyckor utan frånvaro), kommer åtta av tio anmälningar från vård och omsorg. Arbetsskador beroende på våld och hot är dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Med andra ord finns kvinnorna där våldet och hoten i arbetslivet finns.
För att minska våldet och skapa säkrare arbetsplatser krävs troligen en rad samverkande insatser som t.ex. utbildning och information, översyn av arbetets organisation och bemanning och fler könsuppblandade arbetsplatser.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att närmare analysera orsakerna till våldet och återkomma med ett samlat förslag om hur våld och hot på arbetsplatserna skall kunna minimeras.
Arbetslöshetsersättningen är en omställningsförsäkring som bygger på anställning och inkomstbortfallsprincipen. För att få rätt till ersättning fordras att både ett medlems- och ett arbetsvillkor uppfylls.
För den som har ett fast heltidsjobb är det inga problem att uppfylla arbetsvillkoret och inträdeskraven. Däremot är det svårt för deltidsarbetande och för dem som har olika former av tillfälliga anställningar. Eftersom det är kvinnor som har högst andel både deltidsanställningar och tillfälliga anställningar är det tveksamt om reglerna för arbetslöshetsersättningen är könsneutrala.
Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att närmare kartlägga effekterna av villkoren för att bli berättigad till arbetslöshetsersättning samt att återkomma med förslag om hur inträdesvillkoren kan göras könsneutrala.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Gunilla Wahlén (v) |
|
Carlinge Wisberg (v) |