Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skärpa samhällets möjligheter att komma åt och rätta till brister i arbetsmiljön.
Ohälsan i arbetslivet har ökat på ett skrämmande sätt. Genom detta drabbas enskilda personer både av sjukdomar och ökade kostnader. Den ökade ohälsan medför också att utgifterna för sjukpenningar ökar dramatiskt.
Under 1998 utbetalades ca 20 miljarder kronor. År 2002 beräknas utgifterna uppgå till närmare 50 miljarder kronor. Denna utveckling måste till varje pris vändas. Samhället måste klargöra att de svenska löntagarna inte är slit- och slängvaror som kan förbrukas och kasseras. I arbetsmiljölagens 2 kap. 1 § står följande:
Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete. Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar.
I andra paragrafen framgår bl.a. att arbetet skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö. Att många arbetsgivare uppfyller lagens krav och arbetar målmedvetet för att förbättra och utveckla arbetsmiljön mer än lagen föreskriver är ett faktum. Samtidigt kan man konstatera att arbetsmiljöinspektionen under år 2000 genomförde 32 800 arbetsplatsbesök. Av dessa utföll 14 800 inspektioner med krav på förbättringar i arbetsmiljön, vilket motsvarar 45 procent. 417 stycken fick föreläggande eller förbud varav 310 stycken blev belagda med vite. Att 45 procent av de besökta arbetsplatserna hade sådana brister att krav ställdes på förändring visar enligt vår mening att bristen i arbetsmiljön är en viktig förklaring till den alltmer ökande ohälsan i samhället.
Arbetsmiljöinspektionen försöker i första hand att få arbetsgivaren att rätta till eventuella brister i arbetsmiljön på frivillig väg. Om arbetsgivaren inte följer de krav som påtalats i inspektionsmeddelandet, kan Arbetsmiljöverket meddela föreläggande eller förbud, det vill säga förbjuda viss hantering eller viss verksamhet – eller förelägga arbetsgivaren att rätta till de brister i arbetsmiljön som beskrivits i inspektionsmeddelandet. Till ett sådant föreläggande eller förbud kan Arbetsmiljöverket även sätta ut ett vitesbelopp.
Vitesbeloppet skall i princip vara så stort att det framtvingar den åtgärd som åsyftas. Vi kan konstatera att vitesbeloppets storlek kan variera mellan olika arbetsplatser beroende på de bedömningar som görs vid varje tillfälle. Vi anser att mer enhetliga bestämmelser kring vitesbeloppens storlek bör fastställas.
I detta sammanhang bör de vitetsbelopp som fastställs relateras till bolagets, myndighetens eller kommunens omsättning och ett riktmärke kunde vara att vitet åtminstone uppgår till 50 procent av verksamhetens aktuella omsättning.
När det gäller brott mot arbetsmiljölagen anser vi att samhällets syn på detta i högre grad än i dag bör resultera i höga bötesbelopp. Ansvarsfrågorna är i dag svåra att fastställa men ett förslag att straffansvaret också skall ligga på den juridiska personen har utretts (SOU 1997:127). Vi anser därför att detta förslag bör genomföras.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Hans Hoff (s) |
Nils-Göran Holmqvist (s) |