Riksdagen begär att regeringen tillsätter en kommission utifrån vad i motionen anförs om negativ stress m.m.
Det finns inga tecken på att stressrelaterad ohälsa, utmattning och utbrändhet minskar. Trots forskares alarmerande rapporter är det få konkreta åtgärder som vidtagits. Regeringen har i höstens budgetproposition föreslagit ett elvapunktsprogram för att framför allt förbättra arbetsmiljön inom offentlig sektor. Det är mycket positivt men Vänsterpartiet anser att det bör genomföras ytterligare åtgärder specifikt mot den negativa stressen och dess följder.
Från 1996 till 2000 ökade sjukskrivningar med utbrändhetsdiagnoser med 50 % bland anställda inom kommun och landsting. Det visar statistik från AMF Försäkring och SPP. Professorerna Maria Åsberg och Åke Nygren vid Karolinska Institutet anser att den ökningen är alarmerande.
År 1997 utgjorde utbrändhet knappt 20 % av alla sjukskrivningar för alla anställda i kommuner och landsting för att tre år senare ha ökat till nästan 30 %. Bakom procentsatserna döljer sig en ökning med drygt 6 000 sjukfall. Därmed har utbrändhetsdiagnoserna passerat belastningsskadorna som den vanligaste orsaken till sjukskrivning.
Det ska noteras att kvinnor under senare år drabbats i högre utsträckning än männen.
Barnombudsmannen har under året presenterat en rapport som visar att även barn drabbas alltmer av stress och stressrelaterad ohälsa. Det är särskilt allvarligt med tanke på de fysiska och psykiska sjukdomar som kan bli följden av stress. Det är dessutom i unga år som grundläggande vanor och hälsa läggs.
Orsaken till stress och överbelastning är komplex. En rad olika faktorer samverkar och skapar en stress som om den inte bryts leder till utmattning och utbrändhet.
En grundfaktor är arbetsmiljön som kan delas in i tre delar:
vilken belastning man har i arbetet,
vilka krav som ställs,
och vilken kontroll man har över arbetsvillkoren.
Om det känns meningsfullt kan de flesta stå ut med ganska mycket stress men om den känslan vacklar är risken för utbrändhet stor. Orsaker till stress på arbetsplatsen kan också uttryckas i följande tre kritiska situationer:
den anställda saknar tilltro till att hantera arbetets krav – nu och i framtiden,
den anställda upplever att dennas personliga behov, kompetens och erfarenheter inte ses och respekteras,
den anställda känner sig utesluten ur gemenskapen och saknar förtroende för att arbetskamrater och arbetsledare skulle ställa upp om det behövs.
Långvarig stress kan ge upphov till såväl fysisk som psykisk ohälsa. Vissa av dessa tillstånd är mycket allvarliga men fullt möjliga att åtgärda om insatser görs i god tid och om möjlighet till återhämtning ges.
Några av de sjukdomar som kan uppstå efter långvarig stress är högt blodtryck, höga blodfetter, ökad risk för blodpropp, allvarliga minnesstörningar och koncentrationsproblem. Till detta kommer även psykiska symptom som depression, sömnsvårigheter och ångest.
Många människor uppfattar inte själva att de kan vara i farozonen. Det finns en inre drivkraft som gör att de ständigt går på högvarv, har flera bollar i luften samtidigt. Till sist orkar man inte med vare sig arbetet, vännerna, äktenskapet, de gamla sjuka föräldrarna eller barnen. För den enskilda kommer kanske insikten först i samband med att man börjar gråta eller skrika mer eller mindre helt omotiverat eller genom en fysisk kollaps.
Närstående kan ha påpekat att det är dags att ta det lugnare men för den som kommit in i stresscirkeln så upplevs det som om det inte finns tid till t.ex. egenvård, promenader och vila.
Negativ stress och utbrändhet kan drabba människor inom alla slags yrken och oavsett verksamhetsform. Särskilt utsatta har dock vårdpersonal inom offentlig sektor varit genom att under en lång tid ha upplevt nedskärningar samtidigt som kraven ökat. Vårdpersonalen är också i ständig kontakt med andra människor som behöver engagemang, hjälp och stöd.
Arbete under hot innebär en konstant stressituation. Och höga krav tillsammans med maktlöshet kan medföra känslor av hot.
En grupp inom den offentliga sektorn där långtidssjukskrivningarna ökar är mellanchefer. De har ofta ett uppdrag att jämka flera olika motstridiga viljor och krav. I vården har dessa chefer i en studie från Umeå kallats ”ömhetens bödlar” då dessa under 1990-talet fick bära kravet på nedskärningar och samtidigt värna patienter och personal.
Ett flertal av dessa chefer, vilket även gäller övrig vårdpersonal, får en stor del av sin självkänsla genom att de ”gör en insats”. ”Värderingarna som rör arbetet berör hela dennas person. Om de värderingarna inte längre känns sanna blir det mycket tufft att omorientera sig” – menar Christer Sandahl, stressforskare och docent i klinisk psykologi på Karolinska Institutet.
Begreppet utbrändhet kan leda tanken fel. Det är lätt att begreppet uppfattas som om utbrändhet innebär ett oåterkalleligt tillstånd. Det är fel, det går att återhämta sig men det tar tid och måste få ta tid. Negativ stress och utbrändhet kan åtgärdas redan innan det uppstått, om medvetenhet och handlingskraft finns på arbetsplatsen.
Enligt professor Bengt Arnetz, Institutionen för Folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet, så krävs det att vi hittar nya modeller för hur vi ska leva i ett samhälle med den snabba föränderliga informationstekniken. Stress borde lyftas från ett snävt individ- och organisationsperspektiv till en samhällelig nivå. Fokus måste riktas mot de systemfel som bidrar till stress. Ett sådant synsätt minskar dock inte behovet av att arbeta aktivt för bättre arbetsvillkor och goda arbetsplatser på det individuella och lokala planet.
Bra strategier för att komma till rätta med negativ stress kan vara att utbilda chefer och ge dessa stöd, samt ge ökat inflytande till de anställda över deras egen arbetssituation.
En hel del forskning har genomförts och det är viktigt att dessa resultat nu kommer till konkret användning. Det finns även verksamheter som exempelvis Ersta psykiatriska klinik i Stockholm, som särskilt arbetar med människor som är utbrända eller utmattade. Dessa verksamheters behandlingsprogram behöver spridas och utvecklas för att komma fler till del. Det viktigaste är dock, som alltid, att det är bättre att förebygga ohälsa än att vänta tills det måste behandlas.
Sedan mitten av 1980-talet förvärvsarbetar lika många kvinnor som män i Sverige. Trots det så har kvinnors stressmönster och stressupplevelser inte undersökts i någon större utsträckning, i synnerhet inte i relation till ohälsa. Även forskning kring belöning kontra ansträngning har riktat in sig framför allt på yrkesarbetande män.
De faktorer som bidrar till stress och ohälsa hos både kvinnor och män är låg utbildning och minimalt beslutsutrymme. Men för kvinnor finns också en mycket tungt vägande riskfaktor i vad som kallats ”relationstress”. Det kan handla om partnerns sjukdom, alkoholproblem i familjen eller ekonomiska bekymmer. Detta är tungt bidragande faktorer till att kvinnor får kärlkramp och hjärtinfarkt.
Med tanke på att utbrändhetsdiagnoserna ökat mest hos kvinnor i offentlig sektor krävs det att forskningen fokuseras på kvinnor, stress och ohälsa i betydligt högre grad än vad som hittills gjorts.
Att kvinnor i offentlig sektor befinner sig i en utsatt situation är inte svårt att förstå. Det är en sektor som genomgått många och snabba organisationsförändringar, kraftiga nedskärningar, minskat inflytande och osäkerhet över den egna arbetssituationen. Vårdbiträden och undersköterskor har fått bära en mycket tung börda med den egna hälsan som insats.
Mellanchefer i den offentliga sektorn, som i de flesta fall också är kvinnor, har fått vara de ”ömma bödlarna” för att genomföra nedskärningarna, samtidigt som de fått större ansvarsområden och högre krav på prestationer.
Genom att negativ stress och utbrändhet numera är så oerhört utbrett krävs det snabba och kraftfulla åtgärder. En brett sammansatt kommission bör sammankallas bestående av forskare, fackliga representanter, arbetsgivare och berörda organisationer samt de politiska partierna. Uppdraget ska vara att sammanställa kunskap och föreslå åtgärder som vänder ökningen av negativ stress och utbrändhet. Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en kommission enligt vad som ovan anförts.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rolf Olsson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Lena Olsson (v) |
|
Carlinge Wisberg (v) |