Riksdagen begär att regeringen i enlighet med vad i motionen anförs lägger fram förslag till nya lagar och/eller revidering av befintliga lagar för att tydliggöra regelverket vid nedläggning av företag eller företagsenhet.
Allt sedan industrialismens genombrott har verksamheter vuxit fram, utvecklats men också avvecklats och ersatts av andra verksamheter. Alla stora förändringar är mer eller mindre smärtsamma för de berörda, främst de anställda och deras familjer. Strukturrationaliseringar har varit nödvändiga för att få en konkurrenskraftig och utvecklad produktion. Den svenska fackföreningsrörelsen har historiskt sett varit medveten om detta och har också bidragit till en någorlunda smidig och framåtsyftande förändring av tidigare verksamhet och utvecklande av ny verksamhet.
Privat företagsamhet har alltid varit inriktad på att skapa vinster till aktieägare och framtida investeringar. Det har också funnits en stor kompetens vad gäller själva produktionen och de olika produkterna, inte minst från fackets och de anställdas sida, där många svensktillverkade produkter varit världsledande.
De senaste decennierna har det fokuserats mindre på vad som produceras och mer på total vinstmaximering, där inte ens mycket lönsamma enheter eller företag är säkra. Den s.k. ”kvartalskapitalismen” tvingar företagsledningar till snabba och mindre genomtänkta beslut för att hålla aktieägare och potentiella sådana nöjda, så att de behåller sina aktier i företaget respektive går in med nya placeringar. Den s.k. globaliseringen handlar i princip om att kapitalet med stor frihet tillåts flyta fritt över landsgränser och mellan världsdelar. Den nya informationstekniken medför att stora kapitalrörelser kan ske med en knapptryckning på en dator någonstans i världen. Detta sätter stor press på enskilda länder, fackföreningsrörelsen och alla löntagare.
Tidigare verkade det bland företagsledningar och aktieägare finnas en viss glädje och stolthet att ta fram väl fungerande och konkurrenskraftiga produkter. Numera verkar detta helt ha ersatts av kolumnerna i resultatet. Inte ens hög avkastning på insatt kapital räcker eller är någon garanti mot nedläggning.
År 1993 tog stålbolaget Avesta Sheffields styrelse beslutet att lägga ned stålverket i Degerfors. Efter stor folklig mobilisering och ett hårt, konstruktivt och initierat fackligt arbete togs nedläggningsbeslutet tillbaka några år senare. Fackets förslag till delvis ny produktion och ny organisering av denna produktion genomfördes och visade sig mycket framgångsrik. Produkten, s.k. långa produkter, har visat sig ha en god marknad och bidragit till hög avkastning på insatt kapital, nästan 40 %. Trots detta tog styrelsen från det genom en nylig fusion tillskapade bolaget Avesta Polarit beslutet att lägga ned verksamheten vid Degerfors Stainless, för att flytta denna produktion till enheten i Sheffield. Företaget väljer att lägga ned en mycket lönsam enhet, som tillverkar en topprodukt med god avsättning på marknaden. Företagets skäl har varit mycket vaga och beslutet har varit kontroversiellt. Det lokala facket har redovisat att det fanns ett annat alternativ, som skulle ge minst lika god avkastning till likvärdiga investerings- och produktionskostnader. Inkopplade konsulter delar fackets synpunkter. Dessutom har ett flertal svenska ministrar, liksom initierade journalister på t.ex. Aftonbladet och Dagens Industri ställt kritiska frågor rörande beslutet. I Degerfors demonstrerade ca 6 000–7 000 personer mot nedläggningsbeslutet. Avesta Polarits ledning har träffat såväl näringsminister Björn Rosengren, landshövding Gerd Engman från Örebro län liksom kommunledningen i Degerfors. Ingen av dessa har enligt sina uttalanden i medierna övertygats av företagets motiveringar till nedläggningsbeslutet. Men ytterst spelar all uppståndelse, all oro och all ilska ingen roll. I Sverige kan ett företag till begränsade kostnader lägga ned lönsamma företag eller enheter. I andra länder är det uppenbart svårare och mer besvärligt. I Frankrike har det stiftats lagar om vad som skall gälla vid nedläggningsbeslut och nya lagar är tydligen på väg. Det handlar om ersättning till de anställda, samråd och inflytande, möjlighet att ta fram alternativ produktion m.m.
I en TV-intervju med Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt öppnade näringsminister Björn Rosengren för en lagöversyn vad gäller regelverket vid företagsnedläggningar. Statsminister Göran Persson har i medierna uttalat att Sverige varken kan eller vill förhindra eller försvåra beslut som det rörande Degerfors. Vilken regeringspolitik gäller egentligen?
Det är uppenbart att den svenska lagstiftningen avseende regelverket vid nedläggning av fungerande och lönsamma företag eller enheter måste ses över. Det är nödvändigt att regeringen återkommer med lagförslag som tydliggör och skärper företagets ansvar gentemot anställda och berörda orter. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Regeringen bör också överväga en förvärvslagstiftning som ger de anställda rätt att ta över ett företag/enhet, som hotas av nedläggning. Även detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
En nedläggning av stora enheter kostar stora summor, ofta flera hundra miljoner kronor. I ett sådant läge skall de anställda ges möjlighet att ta över verksamheten för en symbolisk summa. En sådan lag skulle dessutom minska risken för företagsköp, som endast syftar till att begränsa marknaden och konkurrensen genom nedläggning av den förvärvade enheten eller företaget.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Peter Pedersen (v) |
|
|
Lennart Beijer (v) |
Lennart Värmby (v) |