Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att målsättningar för jämställdhetspolitiken bör förändras i feministisk riktning i enlighet med vad i motionen anförs om feministisk strategi för att utmana könsmaktsordningen.
Vänsterpartiet menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmått att på något avgörande sätt utmana könsmaktsordningen, det vill säga den ordning som innebär att män överordnas kvinnor. Det är dags att kritiskt granska och analysera jämställdhetspolitiken. Vår analys av den förda politiken visar att den inte längre förmår bekämpa könsorättvisorna. Det behövs nya verktyg om vi på allvar ska kunna utmana könsmaktsordningen. Därför vill Vänsterpartiet att inriktningen av jämställdhetspolitiken förändras i feministisk riktning.
Målsättningarna för den svenska jämställdhetspolitiken är ambitiösa.
De övergripande målen för jämställdheten är ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Det innebär en jämn fördelning av makt och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt oberoende. Lika villkor och förutsättningar ifråga om företagande, arbete, arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det innebär också tillgång till utbildning och möjligheter till utveckling av personliga ambitioner, intressen och talanger, delat ansvar för hem och barn samt frihet från könsrelaterat våld. (Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet. Regeringens skrivelse 1999/2000:24.)
I samma skrivelse utvärderas och konkretiseras jämställdhetsmålen på en rad områden. Utvärderingen visar på tydlig och fortsatt ojämlikhet. Några exempel:
Kvinnor utför 82 % av obetalt arbete i hemmet.
99,6 % av börsföretagens VD:ar är män.
Kvinnor får sämre ekonomisk återbäring på sina studier än män.
Denna ojämlikhetens lista kan göras lång och det är långt ifrån någon naturlag att utvecklingen går åt rätt håll. Lönegapet minskar inte och andelen kvinnor med osäkra anställningsförhållanden har ökat. Det sexualiserade våldet minskar inte och unga kvinnor är i dag utsatta för trakasserier i sin vardag, något som knappast tyder på någon ökad respekt för kvinnors rätt till integritet. Männens kollektiva uttag av föräldraledighet och deras omsorgsansvar ökar inte i någon större omfattning. Kvinnomaktutredningen visar att endast 13 % av de heterosexuella paren har en jämställd arbetsfördelning.
Den svenska jämställdhetspolitiken har byggt på samarbete mellan könen. Det är mycket ovanligt att jämställdhet som mål och värdering öppet ifrågasätts i den politiska debatten. De offentliga institutionerna formulerar övergripande jämställdhetsmål för verksamheterna och vi har en jämställdhetslag som ska främja kvinnors och mäns lika rätt i arbetslivet. Jämställdhetsmålen formuleras allt mer ambitiöst, men detta får liten betydelse i praktiken. Det råder en mycket stark klyfta mellan mål och verklighet. Detta visar att den officiella jämställdhetspolitiken inte har förmått utmana ojämlikhet, orättvisor och diskriminering. Det saknas verktyg för att i grunden bryta upp den ojämlika könsmaktsordningen. Det räcker inte att slå fast lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter när förutsättningarna och maktförhållandena för kvinnors och mäns livsutrymme i grunden är olika och ojämlika. En aldrig så ambitiös jämställdhetslag förmår inte att komma till rätta med de löneskillnader som uppstår därför att män inte tar sin del av omsorgsansvaret. Det räcker inte med en jämn könsrepresentation i beslutande organ så länge kvinnors åsikter värderas lägre än män.
Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta fram kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män. Det är dags att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.
Att tala om kvinnor som grupp möter motstånd, men det är precis det som måste göras. Självklart är gruppen kvinnor ingen homogen grupp. Skillnader på grund av klass, etnisk bakgrund, ålder eller sexuell läggning är mycket påtagliga faktorer för den enskilda kvinnans vardag och livsvillkor. Men över dessa gränser drabbas kvinnor som kvinnor av könsförtrycket. Mäns våld mot kvinnor, pornografi och prostitution är toppen på det isberg som under ytan döljer vardagligare företeelser, som att små flickor möts av andra förväntningar än små pojkar, att kvinnors åsikter negligeras eller förlöjligas, att kvinnors arbete värderas lägre än männens. Allt detta och tusen och åter tusen andra företeelser syftar till att hålla tillbaka kvinnor och upprätthålla mäns makt och privilegier.
Kvinnor har ett gemensamt kollektivt intresse av att inte låta sig förtryckas som kvinnor. Vänsterpartiet menar att detta intresse måste erkännas och få utrymme på den politiska arenan.
En jämställdhetspolitik som nöjer sig med att officiellt ge könen lika rättigheter utmanar inte männens privilegier. En sådan politik påverkar i själva verket männen ganska litet och det är just det, att männen inte berörs, som är problemet. Däremot tjänar inte män som grupp på ökad jämställdhet, när detta innebär att de tvingas dela med sig av makt eller andra resurser (exempelvis löneutrymme). Enskilda män menar säkert att de vunnit som människor på att ta ökat ansvar för sina barn. Andra kan säkert uppskatta att leva med en jämlik och självständig kvinna av olika skäl. Men män som grupp har ett objektivt intresse av att upprätthålla den ordning som ger dem makt och privilegier. Få män försvarar våld och öppet förtryck mot kvinnor, men de flesta män ser det som ganska självklart (om än omedvetet) med en viss grad av markservice och att deras kön ger dem vissa fördelar. Varför skulle de annars välja bort att vara hemma med sina barn när de är små?
Vänsterpartiet menar att det är dags att börja föra en politik där män som grupp får sina privilegier ifrågasatta.
Den svenska arbetarrörelsens framgångar, och framväxten av det svenska välfärdssamhället, skulle vara omöjlig att föreställa sig utan organisering utifrån klass. Fackföreningarna har haft en helt avgörande betydelse.
När kvinnor gör på samma sätt, organiserar sig och/eller handlar separat så uppfattas detta oftast som problematiskt. Kvinnors organisering bryter mot normen för hur politiken ska föras. Maud Eduards, professor i statsvetenskap, menar att uttrycket jämställdhet i diskussionen om kön underförstått innebär att det råder fredsplikt mellan könen (En allvarsam lek med ord, I SOU 1995:110).
Den svenska modellens jämställdhetsarbete har således byggt på samarbete mellan könen. Samarbete mellan könen har också varit den modell som rått inom arbetarrörelsen.
Ett erkännande av kvinnors gemensamma intresse innebär att förståelsen för att kvinnor organiserar sig som grupp ökar. Könsmotsättningarna tydliggör ojämlikheten, vilket i sin tur gör det möjligt att bekämpa ojämlikheten mellan könen. Därför är det inte säkert att samarbete alltid är den rätta vägen om man på allvar vill bekämpa könsorättvisorna.
Vänsterpartiet menar att hållningen måste förändras så att medvetenheten om könsmotsättningarna öppnar för att i större grad låta kvinnors kollektiva erfarenheter och handlande få utrymme på den politiska arenan.
Den traditionella svenska jämställdhetspolitiken har fokuserat på arbetsmarknaden. I riksdagen sorterar jämställdhetsfrågorna under arbetsmarknadsutskottet. Idéer om mainstreaming, det vill säga att jämställdheten ska genomsyra alla politikområden har börjat få ett visst genomslag även om det återstår väldigt mycket att göra.
Men de officiella politiska institutionerna fångar inte upp alla områden där kön är av avgörande betydelse för människors vardag. Det saknas verktyg för att motverka ojämlikhet och förtryck i relationer. Vi saknar politiska redskap för att komma åt den ständigt pågående könskonstruktionsprocessen inom skolan och barnomsorgen. En process som formar små flickors och pojkars könsidentitet, vilket i sig innefattar att pojkar och män ges ett annat värde än flickor och kvinnor. Politiken förmår inte heller nå maktojämlikheten inom företagsvärlden och finansmarknaden. De politiska verktygen har haft svårt att komma åt könsdiskriminerande reklam, porr, prostitution och sexualiserat våld.
Feminismen som teori utmanar gränserna för vad som är politik. Vänsterpartiet menar att en politik för att utmana könsmaktsordningen måste vara beredd att också utmana politikens gränser.
Utifrån nedanstående slutsatser vill Vänsterpartiet se en övergång från den nuvarande jämställdhetspolitiken till en feministisk strategi för att utmana könsmaktsordningen.
Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta fram kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män. Det är dags att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.
Kvinnor har ett gemensamt kollektivt intresse av att inte låta sig förtryckas som kvinnor. Vänsterpartiet menar att detta intresse måste erkännas och få utrymme på den politiska arenan.
Vänsterpartiet menar att det är dags att börja föra en politik där män som grupp får sina privilegier ifrågasatta.
Vänsterpartiet menar att hållningen måste förändras så att medvetenheten om könsmotsättningarna öppnar för att i större grad låta kvinnors kollektiva erfarenheter och handlande få utrymme på den politiska arenan.
Feminismen som teori utmanar gränserna för vad som är politik. Vänsterpartiet menar att en politik för att utmana könsmaktsordningen måste vara beredd att också utmana politikens gränser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |