Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilläggsdirektiv till Arbetstidsutredningen om nya kalkyler för försörjningsbalansen fram till 2015, med utgångspunkt från andra antaganden om sysselsättningsgrad och produktivitet i offentlig tjänsteproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en ny utredning som under våren 2002 presenterar förslag på kompletterande insatser för att förverkliga sysselsättningsmålet 2004 och att möjliggöra fortsatt sysselsättningstillväxt med sikte på full sysselsättning.
För Vänsterpartiet är det en angelägen reform att påbörja en förkortning av veckoarbetstiden. Vårt mål är 6 timmars arbetsdag/30-timmars arbetsvecka. Arbetstidslagens 40-timmarsnorm är föråldrad och tar t.ex. inte tillräcklig hänsyn till att det även finns ett oavlönat arbete som ska utföras. Kvinnor tvingas därför i stor utsträckning att själva betala för en arbetstidsförkortning för att kunna kombinera familj och arbete. En sänkning av normen för vad som ska räknas som heltid ger både ökade förutsättningar för kvinnor att arbeta heltid och för män att öka sin andel av det oavlönade arbetet.
En arbetstidsförkortning innebär också bättre möjligheter till återhämtning och kan därmed vara ett verkningsfullt verktyg för att minska stress och sjukskrivningar. Vi menar att arbetstidens längd även fortsättningsvis ska regleras via skyddslagstiftning i kombination med kollektivavtal.
Men går det att förena ambitiös välfärdspolitik med en omfördelning av arbetstiderna? Utgår vi från slutsatserna i den senaste Långtidsutredningen (SOU 2000:7 Långtidsutredningen 1999/2000) verkar det vara en besvärlig uppgift. Här betonas de svårigheter som förväntas följa av framtida åldersförändringar. I korthet ska färre förvärvsarbetande försörja allt fler som står utanför arbetskraften. Detta är också utgångspunkten för mycket av dagens diskussioner om framtidens välfärdsutmaningar. Hur ska vi klara att upprätthålla den sociala tryggheten när behoven av offentliga tjänster tilltar och trycken på transfereringarna ökar, beroende på att alltfler uppnår högre åldrar?
Till åldersförändringarna ska också läggas ytterligare en komplicerande faktor. I takt med att avkastningen per arbetad timme ökar i privat sektor ökar relativpriset på offentliga tjänster. Detta beror i sin tur på att produktiviteten av naturliga skäl är lägre inom sektorer som vård och omsorg samtidigt som kostnadsutvecklingen följer ekonomin i stort. Eftersom behovet av tjänster producerade i stat och kommuner tilltar så borde – om dessa behov skall tillfredsställas – skatteuttaget öka. Samtidigt finns det starka politiska hinder. En fördjupad internationalisering av ekonomin i kombination med en politisk anpassning till villkoren inom EU skapar ett tryck nedåt på offentliga åtaganden. Utgår vi återigen från den senaste Långtidsutredningen framgår ett tydligt mönster: Fram till 2015 antas tillväxten uppgå till i stort samma tal som under de senaste 25 åren, men vi ser en markant skillnad när det gäller fördelningen av produktionsökningen. Den privata konsumtionen antas öka med 45 % per person, samtidigt som konsumtionen av offentliga tjänster bara ökar med 15 %. Från Vänsterpartiets synpunkt är inte detta en tillfredsställande utveckling. Vi menar också att det finns förutsättningar för ett annat scenario där offentlig sektor tillförs större resurser, samtidigt som det går att sänka normen för heltidsarbete. Nyckeln till detta är en högre sysselsättningsgrad.
Ekonomi har från tid till annan betecknats som ”den dystra vetenskapen”. Orsaken till detta är inte ekonomernas återkommande rekommendationer om hushållning av begränsade resurser. Uttrycket kom till i industrisamhällets barndom när ekonomer lanserade teorier om en långsiktig stagnation. Huvudtanken var att befolkningsökning i kombination med avtagande avkastning på ökade arbetsinsatser på sikt skulle kullkasta alla strävanden efter uthållig tillväxt och förbättrade levnadsvillkor för befolkningens flertal. För majoriteten människor var det inget annat att förvänta sig än hårt slit i yttersta armod.
Under de senaste 150 åren har mycket förändrats. Teknikutvecklingen har frigjort produktivkrafter som ingen kunde drömma om under 1800-talets början. Flera av de högt ställda mål som den politiska vänstern formulerade från 1800-talets andra hälft har också realiserats: Inkomsterna har inte bara ökat i Sverige utan fördelats om så att frukterna av de ekonomiska framstegen kommit folkmajoriteten till del. Detta har möjliggjorts genom starka fackliga organisationer och en målmedveten socialpolitisk reformverksamhet, men i betydande utsträckning också genom att alla har fått tillträde till grundläggande och gymnasial utbildning. Kostnadsfri breddutbildning och det faktum att den ekonomiska avkastningen på utbildning tenderar att överstiga avkastningen på fysiska kapitalinvesteringar har bidragit till inkomstspridning och minskade välfärdsklyftor (Robert Fogel, The Fourth Great Awakening & the Future of Egalitarianism, The University of Chicago Press 2000). De svenska erfarenheterna bekräftar en slutsats som framhållits i studier om välfärdens förutsättningar – demokratiska samhällsinstitutioner, lika möjligheter, social samhörighet och en tolerant kultur skapar ett samhällsklimat präglat av förtroende som befordrar uthållig ekonomisk tillväxt. När de sociala klyftorna ökar försvåras samarbete. Då minskar på sikt möjligheterna att upprätthålla välfärden. Den nya högerns nyliberala framtidsrecept leder därför helt fel.
Från denna synpunkt finns det också anledning att se med oro på de senaste årens utveckling. Klassklyftorna är för stora och de skillnader i levnadsvillkor som bestäms av kön, etnicitet och ålder ökar. Trenden mot jämnare inkomstfördelning bröts under 1900-talets senare del. I spåren av 1990-talets kris följde massarbetslöshet och välfärdsförluster. De senaste årens höga tillväxt och snabba sysselsättningsökning har inte reparerat de ofärdshål som uppstått i Välfärdssverige. Inte minst de betänkanden som presenterats av Kommittén Välfärdsbokslut visar att det återstår mycket att göra.
En del har förvisso gjorts på senare år för att förbättra förutsättningarna för den offentliga välfärden. Kommunerna har, efter stagnationen under större delen av 90-talet, fått ett något större rörelseutrymme, vården och omsorgen tillförs mer resurser samtidigt som skolorna får bättre villkor. Men stora brister återstår. Mer kan och bör naturligtvis göras framöver.
På ett område har vi uppenbarligen inte lyckats komma framåt: arbetstiderna. Argumenten emot förslagen på att omfördela arbetstiderna följer gamla linjer. De utgår inte så mycket från effekterna av den konjunkturförsvagning, som blir allt mer påtaglig, utan från nya hotbilder om en långsiktig stagnation. Återigen är det befolkningsutvecklingen som tas till intäkt för att vi går en bister framtid till mötes. Allt färre ska försörja allt fler. En oförmånlig åldersförsörjningskvot – fler äldre som andel av befolkningen – stryper möjligheterna att förbättra välfärden. Det sistnämnda gäller således särskilt möjligheterna att omfördela arbetstiderna.
Sett i ett historiskt perspektiv är förändringarna av arbetstiderna om möjligt mer dramatiska än i konsumtionsstandarden. Den genomsnittliga årsarbetstiden i förvärvsarbete per person har halverats under de senaste hundra åren, från ca 3 000 timmar per arbetare och år till ca 1 500 i dag. Det innebär att enskilda personers möjligheter att disponera sin tid ser helt annorlunda ut i dag jämfört med tidigare. Frågan är då om denna utveckling nu har stoppats. Vi får dagligen signaler som talar för ett allt större behov av att sänka arbetstidsnormen. Ökade sjukskrivningar, fler arbetsskador och fler förtidspensionerade talar sitt tydliga språk. Men samtidigt hävdas att en allt tyngre försörjningsbörda kommer att tvinga oss att arbeta mer, inte mindre, i framtiden.
I den senaste Långtidsutredningen presenteras en kalkyl för den svenska ekonomin några decennier fram i tiden. I utredningen antas arbetskraftsutbudet minska med 200 000 helårsarbetande eller 330 miljoner arbetstimmar fram till 2030. Det motsvarar i dagsläget en nedgång i antalet årsarbetstimmar med 3–4 %. Frågan är då vilka effekter detta kommer att få på tillväxten i ekonomin. Totalt sett handlar det om en ganska marginell förändring av arbetskraftsutbudet. Förändringen av andelen förvärvsarbetande av totalbefolkningen från ca hälften under 1980-talet till strax över 4 av 10 kan inte ses som anmärkningsvärd. Utredningens antagande om en nedgång i antalet arbetade timmar per person, från 715 timmar 1998 till knappt 645 timmar 2030, behöver inte heller väcka så starka reaktioner. Historiskt sett har variationer i volymen arbetade timmar fått ett ganska begränsat genomslag på tillväxten i ekonomin av den anledningen att avkastningen per arbetad timme – produktiviteten – har långt större betydelse från tillväxtsynpunkt.
Frågan är då vad det är som är problemet. Problemet är fördelningen och finansieringen av offentlig verksamhet. Omfördelningen till offentlig sektor sker huvudsakligen genom beskattning av arbetade timmar. En nedgång i antalet beskattningsbara timmar ökar därför svårigheterna att finansiera vård, skola och omsorg. Men det finns flera problem.
Inledningsvis konstaterade vi att Långtidsutredningens prognoser pekar på att merparten av tillväxten fram till 2015 kommer att omsättas i ökad privat konsumtion. I praktiken betyder det att den offentliga konsumtionen bara antas öka med 2,5 procentenheter som andel av BNP fram till 2015. Skattekvoten antas öka svagt i förhållande till dagens nivå (till 55 % 2015, vilket är en något lägre nivå jämfört med 1998). Den avgörande orsaken till att huvuddelen av tillväxten omsätts i ökad privat konsumtion är alltså inte sänkta skatter. Den avgörande orsaken till fördelningen är i stället att utrymmet för effektivitetsökning är så mycket större – mätt som producerat förädlingsvärde per arbetad timme – för den produktion som den privata konsumtionen orienteras emot; det handlar huvudsakligen om varor och rationaliseringsbara tjänster.
Däremot är utrymmet för effektivitetsökning begränsat för den typ av verksamheter som dominerar i kommunerna, olika sociala tjänster där den ”mänskliga timmen” – med Lars Ingelstams uttryck – är själva föremålet för verksamheten. Produktivitetspotentialen är alltså betydande inom näringslivet, men samtidigt begränsad i flertalet offentliga verksamheter. När kostnadsutvecklingen trots dessa skillnader är densamma förstärks dilemmat: ju högre produktivitet inom industrin, desto dyrare offentlig produktion. Under de första 25 åren efter andra världskriget bidrog en extremt kraftig produktivitetsutveckling i näringslivet, jämsides med en snabb sysselsättningsökning och en uppjustering av skattekvoten med 150 %, till att den genomsnittliga arbetstiden kunde minska med 25 % samtidigt som den offentliga sektorn växte (från 1960-talet till början av 1980-talet handlade det om en ökning motsvarande ca en miljard arbetstimmar).
Innebär detta att vägen till kortare arbetstid är stängd under de kommande decennierna? Vi anser inte det. Det finns till att börja med anledning att ifrågasätta den starkt negativa bild av åldersförändringarnas betydelse som ligger till grund för mycket av dagens framtidsdebatt. I diskussionerna återkommer dystra profetior om ett samband mellan en åldrande befolkning och lägre ekonomisk tillväxt. I själva verket är dessa samband starkt ifrågasatta inom forskningen. En av de främsta befolkningsekonomerna, Richard Easterlin, har lyft fram flera kritiska synpunkter (Tillväxtens triumfer, SNS 2000). Han betonar bl.a. att det inte finns någon säker empirisk grund för påståenden om att en högre genomsnittsålder i befolkningen skulle påverka sparande, teknisk utveckling och effektivitet negativt. Enskildas sparbeteenden följer inte antagandena i de teoretiska modellernas värld. Antagandet om att sparandet ökar i medelåldern för att förbrukas i högre ålder (enligt ett livscykelmönster) kan ifrågasättas. Det finns inte heller något som säger att äldre arbetskraft behöver vara mer frånvarande från arbetet, sämre utbildad och mindre produktiv. Bland de äldre finns i flertalet länder en stor outnyttjad potential. Arbetsliv och arbetsmiljöer måste förändras för att bättre ta till vara den rika kunskapskälla som finns samlad hos den erfarna arbetskraften.
Det finns inte heller något som säger att variationer i försörjningsbördan, dvs. i andelen av befolkningen som inte är sysselsatt, har något påtagligt samband med tillväxten i ekonomin. Det mest grundläggande måttet på förändringar i försörjningsbördan är egentligen antalet arbetade timmar per person i befolkningen som helhet. Antalet arbetade timmar per person i Sverige minskade från 1 175 1929 till 749 1973 (Angus Maddison, Dynamic Forces in Capitalist Development. A Long-Run Comparative View, Oxford 1991). Nedgången var särskilt markant under decennierna efter andra världskriget. Hög tillväxt och standardökning var alltså fullt förenlig med en nedgång i antalet arbetade timmar per person. Som framhållits ovan bör det också noteras att försörjningsbördan, i betydelsen andelen förvärvsarbetande av totalbefolkningen, inte heller förväntas skärpas särskilt dramatiskt fram till 2030, åtminstone inte i ett historiskt perspektiv. Vid ett antagande om att 80 % av befolkningen i arbetsför ålder är i sysselsättning år 2030, och vid en befolkningsutveckling som följer SCB:s huvudalternativ, kommer andelen av befolkningen i Sverige som är förvärvsarbetande att vara högre år 2030 än under 1950- och 60-talen (vilket alltså förklaras av de gifta kvinnornas högre arbetskraftsdeltagande under senare decennier).
Sammanfattningsvis anser vi att det är möjligt att omfördela arbetstiderna inom ramen för en oförändrad eller växande volym arbetade timmar. Målet bör vara att sänka heltidsnormen till en nivå som långsiktigt närmar sig 30 timmar per vecka. Vår utgångspunkt är:
Välfärdsvinsten av kortad arbetstid är generellt sett större än av ökad privat konsumtion. Det bör därför finnas en beredskap att avstå delar av framtida löneökningar och vinstutrymme för att möjliggöra en nedgång i arbetstiden.
Det finns anledning att se över beräkningsgrunderna för produktiviteten i offentlig verksamhet. Sannolikt underskattas effektiviteten i offentliga verksamheter i dagens nationalräkenskaper. En mer korrekt bedömning av produktiviteten återspeglas i en mer rättvisande bedömning av relativpriset på offentliga tjänster under kommande decennier.
Det finns inget absolut tak för skattekvoten. Skatteuttaget måste ses i relation till försörjningsbehov, både offentliga och privata. Dessa skiftar över tiden. En nedgång i födelsetalen (jämfört med historiska nivåer) leder till minskade försörjningsbehov i hushållen. Det är i grunden en politisk fråga i vilken utsträckning hushållens växande ekonomiska utrymme kan omfördelas för att täcka växande behov av offentliga tjänster.
Den grundläggande anledningen till att det går att korta arbetstiden och ändå upprätthålla volymen arbetade timmar är emellertid att sysselsättningsgraden fortfarande är låg i Sverige med efterkrigstida mått mätt. I Långtidsutredningen antas dessutom sysselsättningsgraden förbli låg fram till 2015. År 2015 kommer andelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder att uppgå till 79 %, dvs. fortfarande under regeringens mål om en sysselsättningsgrad på 80 %. Detta är enligt Vänsterpartiets uppfattning ett alldeles för negativt antagande. Vi menar att sysselsättningsgraden måste kunna öka ytterligare. Det finns en betydande grupp i arbetsför ålder som efter 1990-talets kris har hamnat utanför arbetskraften. Den stora utmaningen framöver är att öppna arbetsmarknaden för dessa grupper. Här finns nyckeln till såväl offentlig välfärd som möjligheter att sänka normen för normalarbetstiden per vecka.
Vänsterpartiet anser, mot denna bakgrund, att den sittande arbetstidsutredningen borde få ett tilläggsdirektiv om att ta fram nya kalkyler för försörjningsbalansen år 2015 med utgångspunkt från antaganden om en sysselsättningsgrad på 85 % samt en högre produktivitet i offentlig tjänsteproduktion (ca 1–1,5 % per år). Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Konjunkturinstitutet räknade i sin senaste konjunkturlägesrapport (augusti 2001) med att regeringen inte kommer att uppnå målet om en sysselsättningsgrad på 80 %. Enligt prognosen kommer det att fattas 83 000 jobb för att målet ska infrias år 2004. Även regeringen antar i finansplanen att sysselsättningsgraden år 2004 kommer att uppgå till 78,3 %. Det kommer alltså att saknas ca 100 000 arbetstillfällen för att målet ska infrias.
Vi anser att dessa prognoser borde tas till intäkt för en bredare utredning om vilka kompletterande insatser som krävs för att förverkliga målet att höja sysselsättningsgraden och uppnå full sysselsättning. Sysselsättningsmålet är – som det är formulerat – ett steg på vägen mot att förverkliga full sysselsättning. Även om målet infrias kommer sysselsättningsgraden att vara betydligt lägre än nivåerna före den ekonomiska krisen på 1990-talet. Det kan därför inte ses som överambitiöst.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning krävs det framför allt insatser för att öka utbudet av arbetskraft om målet ska kunna förverkligas och sysselsättningsgraden på sikt kunna överstiga 80 %. Det räcker inte bara med en stark arbetskraftsefterfrågan, något som har framgått av de senaste årens utveckling. Ökade sjukskrivningstal och fler förtidspensioneringar är naturligtvis allvarliga hot mot möjligheterna att höja sysselsättningsgraden, stärka den offentliga välfärden och sänka normen för normalarbetstiden. Under åren mellan 1997 och 2000 ökade antalet sysselsatta enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar med drygt 200 000 personer. Samtidigt ökade antalet sjukskrivna med 125 000. Antalet personer i arbete ökade alltså bara med drygt 80 000. Likaså är tendenser till allt längre studieperioder inte bara ett problem för enskilda studenter, utan också en komplikation från samhällsekonomisk synpunkt. Bättre studieekonomiska villkor ger förutsättningar för mer tidsekonomiska studier. Antalet studerande vid högskola och universitet har ökat med 60 % sedan 1990-talets början. Antalet examina har bara ökat med 20 %. Enligt en ESO-rapport motsvarar effekterna på arbetsutbudet av förlängda studieperioder ett bortfall i arbetskraften på 130 000 personer (Ds 2000:58 Utbildningens omvägar).
Alltför stora grupper i arbetsför ålder står i dag utanför den reguljära arbetsmarknaden. Knappt en miljon personer i åldrarna 20–64 år befinner sig utanför arbetskraften. Antalet har ökat dramatiskt efter 1990-talets kris. Under första halvåret 1990 var, enligt SCB:s uppgifter, ca 600 000 personer i motsvarande åldersgrupp utanför arbetskraften. En del av förklaringen till att fler i dag står utanför arbetskraften är att antalet som studerar har ökat. Av dem som inte är i arbetskraften uppges ca 300 000 vara studerande. Men även om vi tar hänsyn till det ökade antalet studerande återstår en stor grupp. Fler långtidssjukskrivna (utanför arbetskraften*1) och förtidspensionerade är en annan förklaring. År 2000 uppgick det totala antalet förtidspensionerade till 375 000. Efter att vi har tagit hänsyn till antalet studerande och förtidspensionerade återstår en stor grupp på nästan 300 000 utanför arbetskraften. En betydande del av den sistnämnda gruppen kan utgöras av s.k. latent arbetssökande. I SCB:s arbetskraftsundersökningar har denna grupp uppgått till ca 150 000. Det handlar följaktligen om personer som skulle vilja och dessutom är oförhindrade att ta ett arbete, men av olika skäl inte aktivt söker arbete.
Tittar vi närmare på olika åldersgrupper tydliggörs 1990-talets utslagningsmönster på arbetsmarknaden. I åldersgruppen 20–24 år har antalet personer utanför arbetskraften ökat från knappt 100 000 år 1990 till närmare 200 000 i dag. En viktig förklaring till detta är naturligtvis antalet studerande, som i det närmaste fördubblats (från strax över 10 % till mer än 20 % som andel av åldersgruppen). Men även om vi tar hänsyn till antalet studerande återstår en stor grupp – ca 50 000 – som varken heltidsarbetar eller befinner sig i utbildning.
Bland de äldre i åldrarna 55–64 år har utslagningen från arbetsmarknaden också ökat betänkligt. 40 000 fler män och 20 000 fler kvinnor rapporteras befinna sig utanför arbetskraften. Det kan, kanske något mer överraskande, tilläggas att även i de åldrar som traditionellt har haft högst arbetskraftsdeltagande har utslagningen ökat. I åldersgruppen 35–44 år är det 70 000 fler som står utanför arbetskraften jämfört med 1990.
Allmänt sett vet vi att invandrargrupper drabbats särskilt hårt av diskriminering och etableringsproblem på arbetsmarknaden. Kön, etnicitet, funktionshinder och ålder är utslagsgivande för arbetskraftsdeltagandet. Om arbetskraftsdeltagandet för kvinnor, invandrare och funktionshindrade höjdes till samma nivå som genomsnittet för de svenska männen, skulle arbetsutbudet omedelbart öka med 400 000 personer (Ds 2000:69 Alla lika olika – mångfald i arbetslivet).
I internationella jämförelser av arbetskraftsdeltagandet brukar Sverige falla väl ut, helt riktigt beroende på en högre sysselsättningsgrad för kvinnor och bland den äldre arbetskraften. Sysselsättningsgraden för kvinnor i Sverige ligger på knappt 80 % i åldrarna 25–49 år och på drygt 70 % i åldrarna 50–64 år, vilket ska jämföras med 65 % respektive mindre än 40 % som EU-snitt. Avvikelsen vad gäller äldres sysselsättningsgrad är som framgår av dessa siffror särskilt påtaglig. För ungdomsgruppen (16–24 år) har Sverige ett lägre arbetskraftsdeltagande, vilket delvis kan förklaras med en stor andel studerande på gymnasial nivå samt i grundläggande högskoleutbildning. Det är emellertid inte hela förklaringen. Som bl.a. forskaren Lena Schröder framhållit är andelen ungdomar utanför arbetsliv och utbildning (den s.k. inaktivitetsgraden) högre i Sverige jämfört med andra länder i Europa (Lena Schröder, Ungdomsarbetslösheten i ett internationellt perspektiv, IFAU 2000). Det bör också noteras att Sverige har en mycket låg sysselsättningsgrad för män i åldrarna 25–49 år. En jämförelse från 1999 visade att Sverige kom längst ner med en sysselsättningsgrad på drygt 83 %. Genomsnittet för EU var 87 %. Antalet sysselsatta skulle alltså behöva öka med mer än 50 000 personer bland män i åldersgruppen för att vi ska uppnå genomsnittet inom EU.
När vi talar om en potential för ett ökat arbetsutbud måste vi också nämna den stora andelen undersysselsatta i Sverige. I arbetskraftsundersökningarna rapporteras drygt 250 000 personer som undersysselsatta, dvs. de skulle vilja arbeta fler timmar per vecka. Sverige har en hög andel deltidsanställda. För åldersgruppen 25–49 år uppgår andelen deltidsanställda kvinnor till 37 %. Det placerar Sverige på femte plats inom EU. Liksom inom EU är det kvinnor som står för deltidsarbetet. Det är ytterst ovanligt att män deltidsarbetar i vuxen ålder (det är däremot betydligt vanligare under ungdomsåren).
Vänsterpartiet menar att det går att höja sysselsättningsgraden och öka utbudet på arbetade timmar. Det finns en stor och outnyttjad potential. För att frigöra denna potential krävs mer offensiva insatser präglade av en omsorgsfull arbetslinje. Individer ska ges resurser att etablera sig på arbetsmarknaden (med hjälp av introduktionsutbildning, rehabilitering och i vissa fall av generösa sysselsättningsstöd). Samtidigt måste kraven öka på arbetsgivarna för att åstadkomma bättre arbetsmiljöer och motverka sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Diskriminering måste uppmärksammas och motverkas i alla sammanhang.
I flera avseenden har arbetet påbörjats, bl.a. i form av satsningar på bristyrkesutbildning för högutbildade invandrare, insatser för att motverka deltidsarbetslöshet, erbjudanden om sysselsättningsstöd och skatterabatter för arbetsgivare som anställer långtidsarbetslösa. Men det behövs både fler och bättre samordnade insatser. Vi kan inte stillatigande se på när prognoserna pekar på att sysselsättningsmålet inte kommer att uppnås.
Vänsterpartiet föreslår därför att regeringen omedelbart tillsätter en utredning som under våren 2002 ska föreslå vilka kompletterande politiska insatser som krävs för att infria målet om en sysselsättningsgrad på 80 procent 2004. Utredningen ska också föreslå vilka åtgärder som är nödvändiga för att öka sysselsättningen ytterligare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En ökad sysselsättning och ett ökat utbud av arbetade timmar ger oss möjligheter att förbättra den offentliga välfärden och samtidigt sänka normen för heltidsarbete. Full sysselsättning påverkar inte bara makten i samhället till löntagarnas fördel – det ger oss större möjligheter att välja hur innehållet i den framtida välfärdspolitiken skall utformas.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
Johan Lönnroth (v) |
| [1] | * Efter att ha varit sjukskriven i mer än ett år räknas inte en person till arbetskraften längre. |