Arbetet är en viktig del av vårt liv som förutom försörjning också ger sociala kontakter och möjligheter till ett livslångt lärande. Därför är det viktigt att arbetet inte blir en belastning för hälsan utan att det istället kan bidra till en bättre folkhälsa.
När arbetet blir en belastning och bidrar till ohälsa för den enskilde uppstår kostnader för individen men också för samhället. Det är i allas vårt intresse att förutsättningarna för ett hälsosamt arbetsliv förbättras.
I takt med att arbetsmarknaden har förändrats har även förändringar skett inom den ohälsa som uppstår kopplad till arbete. En ökad press på de anställda i kombination med osäkerhet på arbetsmarknaden leder till att den enskilde arbetstagaren går in i väggen och drabbas av utmattning. Denna typ av ohälsa, som ökar snabbast av de arbetsrelaterade sjukdomarna, måste mötas med ett ökat inflytande för den enskilde vad gäller arbetstider, anställningsform och anställningsvillkor.
Samtidigt finns en stor del av de traditionella arbetsskadorna fortfarande kvar. Genom att förebygga dessa med hjälp av hjälpmedel och skyddsutrustning kan en bättre arbetsmiljö åstadkommas.
Sammanfattning 24
Innehållsförteckning 25
Förslag till riksdagsbeslut 26
Arbetets betydelse 26
Statistiken talar sitt tydliga språk 27
Förebyggande arbete 28
En god arbetsmiljö en fråga om kunskap 30
Företagshälsovård 31
Skyddsutrustning 31
Buller i offentlig miljö 32
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en kartläggning bör göras kring vilka faktorer som bidrar till skillnader i ökningen av sjukfrånvaro mellan olika regioner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av vilka faktorer som bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än andra.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn bör göras av dagens strukturer som styr den enskildes arbetssituation så att verktyg för bättre arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda kriterier för en god arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som uppfyller dessa.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda förutsättningarna för att ge alternativa aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och sjukförsäkringen.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inom ramen för de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om arbetstagarnas förbättrade möjligheter till inflytande över arbetstiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning av arbetsmiljökompetensen hos företagen och en förstärkning av denna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör återkomma med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare bör ha ett ansvar för att behovs- eller projektanställda och uppdragstagare skall ha tillgång till en personlig skyddsutrustning utformad efter deras behov och förutsättningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till en översyn av under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning testas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett program för bullerdämpande åtgärder i offentliga lokaler.
1 Yrkandena 1, 2, 4 och 5 hänvisade till SfU.
Människors möjlighet att arbeta och finna egen försörjning har stor betydelse såväl för den enskilde arbetstagaren som för samhällsekonomin i stort. Inom svensk arbetsmarknadspolitik har arbetslinjen traditionellt haft en stark ställning. Genom arbete skapas resurser för den enskildes konsumtion och självbestämmande, samtidigt som skatteintäkter bidrar till att solidariskt finansierade välfärdstjänster kan produceras. Arbete bidrar i allra högsta grad till en ökad livskvalitet och livskraft i hela landet.
Arbetet har även en social betydelse genom de kontakter med arbetskamrater, kunder eller leverantörer som byggs upp genom årens lopp. Dessa kontakter har ofta stor betydelse för den enskilde arbetstagarens välmående ur såväl positiv som negativ synvinkel.
Arbete kan även ha en baksida som medför kostnader för såväl den enskilde som för samhället. I en ökande konkurrens, inte minst internationellt, ökar pressen på såväl arbetstagare som arbetsgivare att producera mer på kortare tid och till lägre kostnad. Att arbeta hårt under lång tid utan att ha tillgång till nödvändiga hjälpmedel, eller i av andra orsaker besvärliga arbetsmiljöer, medför ofta att arbetstagaren drabbas av någon form av ohälsa. Ohälsan kan vara antingen av psykosocial karaktär eller bero på belastnings- och förslitningsskador.
En ökad press på arbetsplatsen i kombination med föräldraskap gör situationen ansträngd för många människor. Detta gäller inte minst kvinnor som, ofta beroende på invanda könsroller, har tagit på sig ett större ansvar för det obetalda arbetet i hemmet. Särskilt ansträngd är situationen för ensamstående kvinnor med barn, inte minst beroende på att det ekonomiska utrymmet för denna grupp ofta är kraftigt begränsat.
Det finns tydliga samband mellan arbetstagarnas hälsostatus och deras sociala situation. Utsattheten för stress ökar i takt med att den ekonomiska situationen för den enskilde ansträngs. Möjligheten att koncentrera sig på sitt arbete och sin arbetsuppgift minskar när oron för den långsiktiga försörjningen ökar. Genom att förbättra möjligheterna att kunna försörja sig genom sitt arbete minskar utsattheten för den enskilde. Det är därför nödvändigt att sänka skatterna för dem med lägst inkomst. Centerpartiet har i vår skattemotion föreslagit inkomsskattesänkningar för dem med lägst inkomst.
Det finns även en regional aspekt på ohälsan som kan ledas till sociala klyftor i samhället. Medellivslängden i de mest utsatta regionerna av landet är åtta år lägre än den region som har högst medellivslängd. I de regioner som har lägst medellivslängd är ohälsotalen på arbetsmarknaden också de högsta. Centerpartiet kommer med anledning av regeringens proposition ”En politik för tillväxt och livskraft i hela landet” (Prop. 2001/02:4) att lägga förslag som leder till att de sociala och regionala klyftorna minskar.
Bland arbetssjukdomarna dominerar de belastningsrelaterade, som utgör 64 procent av de anmälda fallen 1999. Belastningssjukdomarna har ökat med ca 20 procent för både kvinnor och män mellan 1998 och 1999. Att det sker en ökning av belastningsrelaterade arbetssjukdomar är naturligtvis allvarligt men än allvarligare är utvecklingen av arbetssjukdomar som kan härledas till sociala eller organisatoriska orsaker.
Sjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker har ökat med över 200 procent sedan mitten av 1990-talet och utgör 20 procent av kvinnornas och 11 procent av männens anmälda arbetssjukdomar 1999. Jämfört med 1998 har arbetssjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker ökat med ca 70 procent bland kvinnor och ca 50 procent bland män. Huvuddelen av dessa är relaterade till stress och hög arbetsbelastning, men andra orsaker, som mobbning och trakasserier, omorganisation samt konflikter, förekommer också. Vanligast är arbetssjukdomar med sociala eller organisatoriska orsaker i näringsgrenar där den anställde arbetar med människor, huvudsakligen inom offentlig sektor. Den offentliga sektorn är särskilt hårt belastad vad gäller ohälsa inom områdena vård, skola och omsorg. Dessa yrkesgrupper domineras av kvinnliga anställda. Av de anmälda arbetssjukdomarna som kan härledas till sociala eller organisatoriska orsaker är de sju mest utsatta näringsgrenarna kopplade till någon form av offentlig verksamhet, vanligtvis inom vård, skola eller omsorg. Inom samtliga dessa näringsgrenar är kvinnor drabbade i större utsträckning än män.
Det går även att finna skillnader mellan olika regioner vad gäller arbetssjukdomar. Sjukfrånvaron har ökat i samtliga regioner i landet men den största ökningen har skett i Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland, där ökningen varit mellan 5,5 och 4 dagar per invånare och år. Den minsta ökningen har skett i Halland, Södermanland och Skåne där ökningen varierat mellan 1,7 och 2,2 dagar. Skillnaderna mellan de olika regionerna men även skillnaden i ökning ter sig allt för stor för att detta skall vara en tillfällighet. En kartläggning bör göras kring vilka faktorer som bidrar till skillnader i ökning av sjukfrånvaro mellan olika regioner. Detta bör ges regeringen till känna.
Arbetsmiljöforskningen har under lång tid fokuserats på vad som är orsaken till den ökade sjukfrånvaron. Däremot har intresset varit lägre kring vilka ”friskhetsfaktorerna” är i de yrkesgrupper och regioner som under lång tid haft låg sjukfrånvaro. En översyn bör göras av vilka faktorer som bidrar till att vissa yrkesgrupper och regioner är mer långtidsfriska än andra. Detta bör ges regeringen till känna.
Många av de skador som kan härledas till arbetsmiljön kan förebyggas effektivt, ofta med relativt små insatser till låga kostnader. Det kan handla om att investera i hjälpmedel för tunga lyft eller att arbetsplatserna utformas ergonomiskt riktigt. Andra åtgärder som kan genomföras är av mer organisatorisk art. I båda fallen handlar det i grunden om att arbetsgivaren måste ha egen, alternativt tillgång till annans, kunskap och kompetens i dessa frågor.
Den stora ökning av arbetssjukdomar som kan relateras till organisatoriska och sociala orsaker inom den offentliga sektorn visar att denna kunskap inte finns inom den offentliga förvaltningen i önskad omfattning. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på de resurser som finns inom den offentliga sektorn.
De förändringar som skett inom det privata näringslivet med omstruktureringar och företagsfusioner som följd av en allt större grad av internationell konkurrens på en globaliserad marknad har ökat osäkerheten för de anställda. Den press som den ökade konkurrensen leder till för många företag sprider sig bland företagens anställda vilket leder till en ökad stress bland dessa.
Ett led i att möta marknadens oförutsägbarhet har varit att införa konjunkturanpassade arbetstider eller genom en ökad andel av tim- eller projektanställda bland företagen. Ett annat alternativ har varit att personalen övergått från att vara anställda till att vara uppdragstagare.
Sammantaget är det sannolikt att dessa förändringar haft betydelse ur arbetsmiljösynpunkt. I vilken utsträckning detta bidrar till stress och ökad ohälsa bland de anställda är idag inte tillräckligt klarlagt. Men återkommande organisationsförändringar och färre fasta strukturer leder till mindre kontinuitet i arbetet och riskerar leda till ökad stress för de anställda. Samtidigt försvåras möjligheterna att skapa nya strukturer för hur en kontinuitet och ökad trygghet i arbetet skall kunna byggas upp av gällande lagstiftning. Arbetets förläggning i tid och rum, anställningsvillkor och anställningsformer är områden som tydligt kan avgränsas. En översyn bör göras av dagens strukturer som styr den enskildes arbetssituation så att verktyg för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas. Detta bör ges regeringen till känna.
Traditionellt arbetsmiljöarbete har koncentrerats till arbetsplatsnära förhållanden och saknar genom detta metoder och verktyg för problem som har koppling till exempelvis otrygga arbetsmarknader. Under högkonjunktur ökar graden av sjukskrivningar bland de anställda medan det i motsvarande grad kan presenteras sjunkande siffror för sjukskrivningar vid lågkonjunktur. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att de anställda är friskare i en lågkonjunktur. En mer trolig orsak till detta är att rädslan över att bli av med sitt arbete på grund av hög sjukfrånvaro är större bland de anställda under en lågkonjunktur, den så kallade sjuknärvaron ökar. Utformningen av dagens socialförsäkringar och bristande möjlighet att snabbt få rehabilitering vid sjukskrivning leder till att många sjukskrivningar förlängs i onödan då dagens offentliga aktörer inte har tillräckligt tydliga incitament för att en rehabilitering skall komma till stånd.
Genom att ge ett tydligare ansvar till dagens aktörer, både på arbetsgivarsidan och inom den offentliga sektorn, kan tydligare incitament skapas. Detta innebär inte att arbetsgivarinträdet skall förlängas, snarare att det förebyggande arbetet bör förbättras. Ett sätt att förbättra det förebyggande arbetet är att utarbeta kriterier för en god arbetsmiljö. Dessa kriterier skulle ligga till grund för en arbetsmiljöcertifiering. Företagare som lever upp till dessa kriterier bör få en nedsättning av arbetsgivaravgifterna. Regeringen bör utreda vilka kriterier som bör ingå i denna arbetsmiljöcertifiering. Vad som ovan anförs om att utreda kriterier för en god arbetsmiljö och nedsättning av arbetsgivaravgifter för företag som uppfyller dessa bör ges regeringen till känna.
Ytterligare incitament kan skapas genom att ge andra aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och sjukförsäkringen och därigenom förbättra såväl det förebyggande som rehabiliterande arbetet. Regeringen bör ta initiativ till att utreda förutsättningarna för att ge alternativa aktörer möjlighet att administrera arbetsskade- och sjukförsäkringen. Detta bör ges regeringen till känna.
Erfarenheter från ett flertal försök, framförallt inom offentlig sektor, visar att de arbetsrelaterade sjukdomarna minskar om arbetstagarens inflytande över exempelvis arbetstiden ökar. Ett flertal landsting och kommuner har utvecklat egna metoder för att öka arbetstagarnas inflytande över arbetstidens förläggning. Resultaten från dessa landsting är positiva. Utan nämnvärd kostnadsökning har de anställdas sjukfrånvaro minskat väsentligt. Samtidigt har en ökad effektivitet inom arbetet kunnat uppnås då kontinuiteten avsevärt har förbättrats. En minskad rundgång av vikarier har förbättrat tryggheten bland de anställda och därigenom har pressen på de anställda minskat, något som haft stor betydelse för att minska den stressrelaterade sjukfrånvaron. De anställda har upplevt ett ökat självbestämmande och en ökad livskvalitet samtidigt som de har kunnat arbeta full tid. Genom att ta tillvara dessa goda erfarenheter kan en minskad stress och därigenom en förbättrad arbetsmiljö åstadkommas utan att detta behöver lagfästas. Regeringen bör inom ramen för de aviserade trepartssamtalen lyfta frågan om arbetstagarnas förbättrade möjligheter till inflytande över arbetstiden. Detta bör ges regeringen till känna.
Fram till början av 1990-talet fanns det bindande bestämmelser som rör arbetsmiljöutbildning för chefer och skyddsombud. Detta reglerades via det centrala arbetsmiljöavtalet och gjorde att en kontinuerlig kompetenssäkring kring arbetsmiljöfrågor kunde garanteras på arbetsplatserna.
Sedan denna bindande bestämmelse upphörde finns det risk för att arbetsmiljöutbildningen på arbetsplatserna tappat i kontinuitet och kompetensen urholkats. En sådan utveckling riskerar att leda till att arbetsmiljön på många arbetsplatser har försämras.
Inte minst är det viktigt att kunskapen om skillnader mellan förutsättningar och behov inom arbetsmiljöområdet mellan kvinnor och män kommer arbetsgivarna till del. Detta gäller exempelvis utformningen av arbetsverktyg som skiftnycklar och slagborrmaskiner som är utformade efter den genomsnittliga handstorleken hos en man. Storleken på tangenter och tangentbord eller på datormusen är andra exempel på vanliga arbetsredskap som vanligtvis är utformade efter mäns förutsättningar, ofta dessutom högerhänta män.
Antalet belastningsskador skulle kunna minskas om fler arbetsgivare hade kunskap om att de flesta arbetsytors höjd har fastställts utefter vad som är lämpligt för män och behovet av att dessa därför skall vara höj- och sänkbara. Detsamma kan sägas gälla exempelvis stolar, stegar o s v.
Regeringen bör med anledning av de aviserade trepartsamtalen med arbetsmarknadens parter göra en närmare studie av hur utbildningen inom arbetsmiljöområdet har utvecklats. Regeringen bör vidare föra en dialog för hur kunskapen och kompetensen inom arbetsmiljöområdet, om detta visar sig vara nödvändigt, kan stärkas ytterligare. Vad som ovan anförs om kartläggning av arbetsmiljökompetensen hos företagen och en förstärkning av denna bör ges regeringen till känna.
Många anställda på större företag har tillgång till någon form av företagshälsovård. SCB:s statistik från 1997 visar att ca 72 procent av de sysselsatta har tillgång till företagshälsovård. Drygt 80 procent av tjänstemän på mellannivå har tillgång till företagshälsovård, någon större skillnad finns inte mellan kvinnor och män. Riksgenomsnittet bland de sysselsatta är 72,2 procent.
Bland företagare är dock anslutningen till företagshälsovård sämre. Det finns även skillnader mellan män och kvinnor som driver företag. 31,2 procent av männen som driver företag har företagshälsovård medan motsvarande siffra bland kvinnor är 18,6 procent.
Företagshälsovården utgör för många företag en resurs i arbetsmiljöarbetet. Regeringen bör återkomma med förslag som förbättrar förutsättningarna för företag att anlita den kompetens för förebyggande insatser som företagshälsovården kan bidra med. Detta bör ges regeringen till känna.
Att anställda har tillgång till en väl fungerande skyddsutrustning är av betydelse för att förebygga arbetsskador. I arbetet med att ta fram adekvat skyddsutrustning har bl a företagshälsovården en stor uppgift. Det är viktigt att utformningen på skyddsutrustningen är sådan att det uppmuntrar till användning.
Skyddsutrustning vars passform, vikt och tillgänglighet inte passar arbetstagaren kommer sällan eller aldrig till användning. En stor del av dagens skyddsutrustning är utformad efter traditionella könsmönster på arbetsmarknaden. Detta innebär att utrustning inom exempelvis vård och omsorg ofta är utformade efter kvinnors storlekar och det motsatta inom traditionellt manliga yrkesgrupper.
Exempel på detta kan vara skyddshandskar inom vården kontra skyddshandskar inom tung industri, skyddsskor i rätt storlekar och med låg vikt. Detta ställer till problem för personal som behovs- eller projektanställda och uppdragstagare som är i behov av en personlig skyddsutrustning. Arbetsgivare bör ha ett ansvar för att behovs- eller projektanställda och uppdragstagare skall ha tillgång till en personlig skyddsutrustning utformad efter dessas behov och förutsättningar. Detta bör ges regeringen till känna.
De mätningar som ligger till grund för skyddsutrustningens standard måste ske under realistiska förhållanden och inte i laboratoriemiljö. Detta är nödvändigt för att ett adekvat skydd skall kunna erbjudas vid användning på arbetsplatsen. Regeringen bör ta initiativ till en översyn av under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning testas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det finns idag god skyddsutrustning mot buller som lindrar effekterna av arbete i bullriga miljöer. Denna skyddsutrustning kan dock inte användas i alla typer av verksamheter. Ett tydligt exempel på detta är verksamheterna barnomsorg och skola i den offentliga sektorn. Under förra året ökade antalet bullerskador hos kvinnor med närmare 60 procent. En stor del av denna ökning torde ha skett inom den offentliga sektorn, där kvinnor är kraftigt överrepresenterade.
Tidigare undersökningar visar bland annat att risken för att drabbas av tinnitus inom förskolan har ökat kraftigt. Orsaken till detta kan vara att större barngrupper vistas i lokaler som inte är avsedda för detta antal barn. Vidare kan valet av byggnadsmaterial påverka resonansen i lokalerna. Införandet av maxtaxan inom förskolan riskerar leda till att barngrupperna blir ännu större. Detta leder till en allt mer utsatt situation för både barn och personal som vistas i dessa lokaler. Liknande problem finns inom andra områden av den offentliga sektorn. Ett program för bullerdämpande åtgärder i offentliga lokaler bör utformas. Detta bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
Margareta Andersson (c) |
|
Sofia Jonsson (c) |
Marianne Andersson (c) |
Erik Arthur Egervärn (c) |
Agne Hansson (c) |
Birgitta Sellén (c) |