Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en allmän översyn av arbetsrätten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om de synpunkter som lagts på de allmänna principer som bör läggas till grund för översynen.
Förhållandena på arbetsmarknaden förändras. Den arbetsrättsreglering som infördes på 1970-talet ter sig alltmer otidsenlig. Den baserades på de förhållanden som rådde på 1950- och 60-talen med standardiserade arbetsuppgifter och lätt utbytbara arbetstagare. I dag krävs individuella kunskaper och egenskaper hos de anställda. De anställda ses som individer och inte enbart som delar i ett kollektiv. Vi måste ha en arbetsrätt som avspeglar dessa nya förhållanden. Nu gällande arbetsrätt ger alla rättigheter och skyldigheter till representanter för kollektiven, dvs arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer. En första utgångspunkt för en reformering och modernisering av arbetsrätten är att det i stället är enskilda arbetsgivare och arbetstagare som skall vara innehavare av rättigheter och skyldigheter. Självklart skall den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren ha rätt att på eget initiativ låta sig företrädas av ett ombud, till exempel en facklig organisation. Men sådana ombud skall inte ha andra rättigheter och skyldigheter än sådana som de får från sina uppdragsgivare, till exempel en anställd.
En annan utgångspunkt för en moderniserad arbetsrätt är att de skyddsregler som behövs skall vara tvingande, dvs de skall inte kunna avtalas bort, även om parterna skulle vilja det. Skälet är att det inte alltid råder jämställdhet mellan avtalsparterna och att den svagare parten, i allmänhet arbetstagaren, inte skall kunna påtvingas en avtalsreglering som är uppenbart oförmånlig för honom.
Ytterligare en utgångspunkt bör vara att staten skall tillhandahålla former för avgörande av tvister mellan avtalsparterna. Tvisterna bör som andra tvister avgöras av de allmänna domstolarna. Det innebär att Arbetsdomstolen bör läggas ned. Avgörande vid domstol bör dock inte vara obligatoriskt. Det bör stå parterna fritt att komma överens om att tvister mellan dem skall avgöras av skiljemän.
Den fackliga vetorätten infördes på 1970-talet, avskaffades i början av 1990-talet och återinfördes några år senare efter en begränsning med hänsyn till konflikt med EG-reglerna om offentlig upphandling. Detta gör att vetorätten i dag är konstlad och närmast kan betraktas som en prestigefråga. Det är ett dåligt skäl för att behålla den. Den fackliga vetorätten bör på nytt avskaffas. Viktiga frågor som aktualiseras är strejkrätten och fredsplikten. Att strejkrätt och fredsplikt bör finnas och lagregleras måste ses som givet. Däremot bör rätten och plikten inte kunna riktas mot andra än dem som omfattas av de avtal som är i fråga. Det innebär att avtalsbundna parter inte bör kunna delta i stridsåtgärd som har sin grund i avtal mellan andra parter. Sympatistrejk blir alltså utesluten. De förut angivna allmänna utgångspunkterna för en reformerad och moderniserad arbetsrätt leder även till förändringar i fråga om anställningsavtal, uppsägningar m.m., dvs regler som i dag finns i lagen om anställningsskydd. Fördelningen av regler mellan medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd kan principiellt ifrågasättas och en översyn är påkallad.
Det bör påpekas att den svenska arbetsrätten vid en internationell, även nordisk, jämförelse framstår som ovanligt rigid. Till exempel innehåller den danska arbetsrätten inget generellt anställningsskydd som omfattar alla arbetstagare. I Finland gäller anställningsavtal generellt tills vidare, men om vissa generöst tolkade särskilda skäl föreligger kan anställningen tidsbegränsas, vilket lett till att närmare 70 procent av Finlands nyanställda har tidsbegränsad anställning.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |