Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lagstiftningen om tidsbegränsade anställningsformer bör ändras så att möjligheterna till tidsbegränsade anställningar minskar.
Sedan 1990 har den s.k. behovsanställningen ökat oavbrutet från ungefär 40 000 till 120 000 i dag. Att vara behovsanställd innebär att arbetsgivaren ringer och erbjuder arbete när behov uppstår, kanske först samma morgon under den dag då man vill att den anställde skall arbeta. Behovsanställningar är i särklass vanligast bland unga kvinnor.
Även objekts- eller projektanställningar har ökat starkt under 90-talet, från ungefär 40 000 till 90 000. Provanställningarna minskade i början av 90-talet men på de senaste fyra åren har det skett mer än en fördubbling.
Sammanlagt hade under första kvartalet 2001 drygt 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning, vilket är en ökning från drygt 9 procent till drygt 14 procent.
Den utveckling som skett under 90-talet med en ökning av de tidsbegränsade anställningarna har medfört att tryggheten för människor allvarligt kommit att försämras. Det gäller inte bara de allra yngsta utan även de som är i åldrar då man normalt bildar familj och skaffar barn. Under 1990-talet har andelen tidsbegränsade anställningar ökat speciellt mycket i de barnafödande åldrarna, och detta gäller både kvinnor och män. Det finns starka belägg för att detta påverkar familjebildningen. Människor som lever under stor osäkerhet och oregelbundna inkomster vågar inte skaffa barn utan väntar. Förutom den allmänna ekonomiska och sociala osäkerhet som en tillfällig anställning innebär, försvåras situationen av det faktum att för att få lån för köp av bostad eller för att få ett hyreskontrakt krävs oftast en fast anställning.
För vårt land är detta ett klart samhällsekonomiskt problem av betydelse.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Märta Johansson (s) |
Mona Berglund Nilsson (s) |