Motion till riksdagen
2001/02:A227
av Magnus Jacobsson m.fl. (kd)

En samlad diskrimineringslagstiftning i arbetslivet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § i jämställdhetslagen i syfte att motverka diskriminering av föräldralediga i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förbud mot diskriminering av äldre i arbetslivet.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade lönebidrag.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förstärkt lag mot diskriminering på grund av sexuell identitet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett samlat ombudsmannaämbete under riksdagen.1

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om en samlad lagstiftning kring diskriminering i studielivet.2

1 Yrkande 5 hänvisat till KU.

2 Yrkande 6 hänvisat till UbU.

Inledning

Den människosyn som vi kristdemokrater företräder brukar beskrivas som en personalistisk människosyn, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell identitet. Vi anser att alla former av medveten eller omedveten diskriminering därför är oacceptabel. I arbetet för att skapa ett jämlikt samhälle där varje individ ses utifrån sina egna förutsättningar måste staten vara föredöme och pådrivare. Det är bland annat därför som riksdagen har antagit fyra olika lagar som syftar till att motarbeta diskriminering i arbetslivet.

Sverige har fortfarande stora problem med diskriminering som kan belysas med flera olika exempel. Till och med på Regeringskansliet lönediskrimineras kvinnliga anställda genom att de har en genomgående lägre lön än männen. Allt fler kvinnor får under anställningsintervjuer frågan om de tänker skaffa barn. Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige cirka 9 procent och för arbetshandikappade är den nästan lika hög, 8,7 procent. Det ska jämföras med den genomsnittliga öppna arbetslösheten, vilken är cirka 4 procent. Dessa exempel visar att Sverige fortfarande har en lång väg att gå vad gäller bekämpande av diskriminering. Kristdemokraterna anser därför att arbetet mot olika former av diskriminering måste fortgå och intensifieras.

Föda barn är en merit – inte skäl till uppsägning och löneavdrag

Diskriminering på grund av kön är inte främst en kvinnofråga utan en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Utgångspunkten för Kristdemokraternas arbete för jämställdhet och mot könsdiskriminering är de internationella fri- och rättighetsdeklarationerna och den människosyn med det universella människovärdet som förvaltas bl a av den kristna traditionen. Målet är att alla människor ska ges likvärdiga villkor, både formellt och informellt, för att kunna förverkliga sina liv.

Trots att Sverige anses vara ett föregångsland när det gäller jämställdhet finns det fortfarande skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än att diskriminering, fördomar, statiska bilder av könsroller och cementerade maktstrukturer existerar. Näringsdepartementets projekt ”Män och jämställdhet” visar bl.a. att det är större chans att bli VD för ett storföretag i Sverige om du heter Göran än om du är kvinna. Många kvinnor upplever att om man skaffar barn så kan det utgöra ett hinder för karriär och självförverkligande. Detta är troligtvis en förklaring till dagens låga födelsetal och till att kvinnor väntar längre med att skaffa barn. I en enkätstudie, ”Familj och arbetsliv på 2000-talet”, har man undersökt unga mäns och kvinnors attityd till barn och karriär, Många unga kvinnor är positiva till jobb och karriär och skjuter familjebildandet framför sig. För kvinnor är jämställdhet en förutsättning för att kunna göra karriär, medan karriärmannen hellre ser att kvinnan tar hand om hem och barn. Dessa mentala strukturer och bilder leder tyvärr till att kvinnor inte får samma inflytande i arbetslivet som män.

En färsk undersökning från Jusek, ”Karriär på lika villkor”, visar att missförhållanden återspeglas i arbetslivet. Kvinnor tvingas ofta välja mellan familj och att bli chef. Bland de kvinnor i chefsbefattning som deltog i studien var 29 procent barnlösa. Motsvarande siffra bland män var 14 procent. Det är också dubbelt så vanligt att manliga chefer har tre barn eller fler. Var tredje kvinna ansåg sig ha blivit missgynnad gällande lönehöjning eller befordran under sin föräldraledighet. Bland männen som tagit ut föräldraledighet var det endast var tjugonde som ansåg att det påverkat lönen eller befordringschanserna i negativ riktning. Jusek drar slutsatsen att uttaget av föräldraledighet och ansvaret för barnen är av avgörande betydelse för karriärutvecklingen och en förklaring till de stora löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det är viktigt att politiker, arbetsgivare och fackförening förstår hur unga människor av idag tänker och på så sätt finner olika sätt att stödja såväl mäns som kvinnors möjlighet att bilda familj och att förena familj och karriär.

Alla typer av hinder eller diskriminering som män eller kvinnor utsätts för under tiden för föräldraledighet eller efter återvändandet till arbetet måste bekämpas. 5 § i jämställdhetslagen stadgar att arbetsgivare ska uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell bestämmelse och sanktionsmöjlighet finns ej. Prejudicerande domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett enda fall har drivits av JämO. En kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade att hon var gravid. Domen blev ej fällande då inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något avseende. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Uppvärdera ålder och kompetens

Bara var fjärde svensk arbetar fram till 65 års ålder. Orsakerna till att de äldre i allt mindre utsträckning finns kvar i arbetslivet är många. Den höga arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många erbjudits avgångsvederlag och garantipensioner. Också en fysiskt eller psykiskt påfrestande arbetsmiljö har tvingat många till förtidspensionering. Mycket tyder på att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer. Enligt en enkät från Pensionsforum vill 80 procent av arbetsgivarna inte anställa människor över 55 år.

Det finns en attityd till äldre i arbetslivet som är skrämmande. De äldre är en enorm resurs med kompetens och erfarenhet som svenskt arbetsliv måste ta tillvara på ett bättre sätt. Allt för många äldre upplever att den arbetslivserfarenhet och de specifika kunskaper de har fått genom yrkesåren tas tillvara i väldigt liten utsträckning. De äldre som lämnar har erfarenheter som det kommer att ta tid innan de yngre förvärvar. Äldres erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem till skickliga yrkesutövare. Deras lojalitet och engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen. Aktuell forskning som tydligt visar detta måste spridas av staten, ideella organisationer och arbetsmarknadens parter.

De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas så att de också omfattar förbud mot diskriminering på grund av ålder. Regeringen bör genomföra en nationell informationskampanj om vinsten av äldre i arbetslivet.

Funktionshindrade hör hemma på den ordinarie arbetsmarknaden

Trots att vi under de senaste åren har befunnit oss mitt i en högkonjunktur har inte handikappade kommit in på arbetsmarknaden på ett sådant sätt som man borde kunna förvänta sig. Det vore därför lämpligt att se över hur arbetsförmedlingarna arbetar med att stödja funktionshindrade för att de ska komma ut i arbetslivet. Det är dessutom angeläget att se över hur Samhall fungerar och vad som kan göras för att Samhall skall lyckas bättre med sitt uppdrag. Det är önskvärt att en ökad tonvikt läggs på användandet av lönebidrag för att hjälpa funktionshindrade in på arbetsmarknaden. Det gör att individer som vill och kan jobba på vanliga arbetsplatser får bättre förutsättningar att komma ut i det ordinarie arbetslivet.

Kristdemokraterna anser även att det är viktigt att man ser till individuella behov när det gäller personer med funktionshinder. Många funktionshindrade ungdomar anser att de är extra missgynnade och att de i första hand betraktas som funktionshindrade, inte som ungdomar. Problem som funktionshindrade möter tolkas alltid utifrån funktionshindret medan många i själva verket upplever det som ett generationsproblem. Detta visar att funktionshinder måste betraktas ur ett individperspektiv. Det är också viktigt att de olika handikapp­organisationerna har goda förutsättningar att komma till tals när stora förändringar ska göras, till exempel inom arbetsmarknadspolitiken. Därmed har man redan på ett tidigt stadium möjlighet att förhindra beslut som i förlängningen kan leda till diskriminering.

Sängkamrat är ingen orsak till diskriminering

Hösten 1999 beslutade riksdagen om en lagstiftning mot diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet. För många människor innebar detta en välbehövlig förstärkning vad gäller deras ställning på arbetsmarknaden. Inrättandet av en ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning innebar samtidigt en förbättring av homosexuellas, bisexuellas och transsexuellas möjligheter att hävda sina rättigheter. Trots dessa förbättringar finns det ytterligare förslag som bör genomföras. Hans Ytterberg, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO), skriver i en skrivelse till regeringen att ”den nuvarande lagen bör kompletteras med en uttrycklig skyldighet för arbetsgivare att aktivt förebygga både att arbetssökande och arbetstagare drabbas av diskriminering eller trakasserier på grund av sexuell läggning”. Diskrimineringsförbudet bör vidare även omfatta missgynnande som ”har samband med sexuell läggning” till skillnad från dagens lagstiftning som bara omfattar missgynnande som ”har samband med den missgynnades egna sexuella läggning”. Det skulle skapa en tydligare kongruens med lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet och även ge skydd åt exempelvis personer som blir diskriminerade eller trakasserade på arbetet till exempel för någon närståendes sexuella läggnings skull. Dessa ändringar bör enligt ombudsmannen vidtas utan att invänta den utredning som regeringen tillsatt och som för närvarande arbetar, främst med åtgärder för hur de två diskrimineringsdirektiv som förra året antogs av EU ska implementeras i svensk rätt. Vi delar i sak Hans Ytterbergs hållning. Då dessa synpunkter även kan appliceras vad det gäller religion och etnicitet bör dock frågan tas med vid en utredning av en samlad diskrimineringslagstiftning.

Efternamnet inget skäl till arbetslöshet

Från flera olika håll framkommer uppgifter om hur invandrare diskrimineras inom arbetslivet, men också inom andra delar av samhället. Trots bättre meriter kommer många invandrare aldrig på fråga vid anställning. Många kallas inte ens till intervju. Ett annat exempel på diskriminering utifrån etnicitet eller religiös tro är diskussioner kring slöjor och turbaner i arbetslivet. För oss kristdemokrater är det självklart att denna typ av problem ska motarbetas både via lagstiftning och genom utbildning och opinionsbildning samt med olika projekt tillsammans med olika delar av det civila samhället. Vi kristdemokrater anser därför att det är ytterst positivt med det förebyggande samarbete som DO inlett med AMS för att öka kunskapsnivån vad det gäller etnisk och religiös diskriminering bland såväl AMS personal som arbetsgivare och arbetssökande. Det är också bra att DO arbetar aktivt gentemot både fackföreningsrörelsen och näringslivet för att förklara hur den nuvarande lagstiftningen fungerar.

Ett positivt arbete som har initierats av DO är de olika antidiskrimineringsbyråer som växt fram i olika delar av landet och som har gjort det lättare för olika grupper av invandrare att anmäla olika typer av diskriminering.

Den nya lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet som nu har verkat under två år har lett till ett antal anmälningar. Det visar att lagen fyller en funktion i arbetet för ett bättre arbetsliv. Då det fortfarande är få fall som hunnit prövas i domstol är det för tidigt att avgöra huruvida just denna lag har varit ett effektivt redskap för en mer jämlik arbetsmarknad.

Samlad lagstiftning ger samlad styrka

Under riksdagsåret 1998/99 ställde sig riksdagen bakom ett förstärkt rättsskydd för handikappade, homo- och bisexuella samt invandrare på arbetsmarknaden. Tyvärr skedde detta genom införandet av tre nya lagar, vilket vi kritiserade. Att ha fyra olika men likartade diskrimineringslagar är onödigt rörigt och svårt att följa för arbetsmarknadens parter.

Det är uppenbart att dagens situation med fyra olika lagar inte är bra. Det är intrycket man får när man lyssnar på representanter från näringslivet, fackföreningsrörelsen, de olika ombudsmännen och enskilda som sökt hjälp och stöd i de nu existerande lagstiftningarna och ombudsmannainstitutionerna. Detta förutsåg vi kristdemokrater redan då beslutet fattades. Utskottet föreslog ett tillkännagivande som innebär att det bör genomföras ett utredningsarbete. I detta arbete bör man överväga möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna. Det är glädjande att man i budgetpropositionen för 2001 kan konstatera att regeringen inom kort avser att ge den särskilda utredaren (Diskrimineringsutredningen 2001) i uppdrag att bland annat studera möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskrimineringsgrunder.

Kristdemokrater har följt upp arbetet för en samlad diskrimineringslagstiftning i en motion som behandlades under föregående riksmöte (00/01:KU3). Vi pekar i motionen på behovet av ett samlat ombudsmannaämbete, med riksdagen som huvudman, och gärna med den officiella titeln Rättighetsombudsman (RO). På detta sätt skulle dagens system kraftigt förenklas. Medborgarna behöver enbart vända sig till JO vid frågor angående myndighetsmissbruk och till RO vid frågor om diskriminering. Motionen tillstyrktes av en majoritet (bestående av kd, m, fp, c och mp) i utskottet, vilket innebar ett tillkännagivande till regeringen om att en samordning av ombudsmännen bör utredas. Vi hoppas därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett konkret förslag om en samlad ombudsmannastruktur. Diskrimineringsutredning 2001, vilken ska utreda just diskrimineringsfrågor, har inte något uppdrag att se över ombudsmannastrukturen. Vi vill därför särskilt betona det beslut som riksdagen redan tagit gällande en översyn av ombudsmannastrukturen.

Utred lagstiftning om diskriminering i studielivet

Vi anser att man ska se över situationen för studerande på gymnasium, högskola och universitet. Att det förekommer olika former av diskriminering som har klara likheter med dem vi försöker lagstifta bort i arbetslivet torde alla vara överens om. Då det inte finns ett klart anställningsförhållande är det dock svårt att i alla stycken jämföra studier med arbetsliv. Trots de problem som finns med att skapa en bra diskrimineringslagstiftning i skolan anser vi att utredningen som ser över samordningen av diskrimineringslagstiftningen i arbetslivet också bör se över frågan om utformandet av en diskriminerings­lagstiftning som omfattar studerande på gymnasier samt universitet och högskolor.

Stockholm den 2 oktober 2001

Magnus Jacobsson (kd)

Stefan Attefall (kd)

Maria Larsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Mats Odell (kd)

Harald Bergström (kd)

Sven Brus (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Göran Hägglund (kd)

Per Landgren (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Désirée Pethrus Engström (kd)

Inger Strömbom (kd)