Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om reglering av bemanningsföretagens verksamhet.
Bemanningsföretagens verksamhet regleras i Sverige genom lag (1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, som tillåter privata arbetsförmedlingar och personaluthyrningar utan det tidigare kravet om tillstånd från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993 och ersatte då tidigare gällande lag (1991:746) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.
Lagen innehåller bestämmelser om uthyrningsverksamhet av arbetskraft. Med uthyrning av arbetskraft avses ett rättsförhållande mellan en beställare och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot ersättning ställer arbetstagare till beställarens förfogande för att utföra arbete som hör till beställarens verksamhet (2 §). För att uthyrningsverksamhet ska föreligga måste arbetsgivaren uppbära ersättning i en eller annan form.
Ett bemanningsföretag kan i Sverige startas av i princip vem som helst, medan samtliga EU-länder, samt Norge, undantaget Danmark, Finland, Sverige och Storbritannien, kräver att bemanningsföretaget ansöker om och beviljas tillstånd för att kunna bedriva sin verksamhet. Sverige är för övrigt ett av de mest liberala länderna vad gäller regelverk för bemanningsföretag.
I Grekland är bemanningsföretag förbjudna enligt lag. I flera länder finns specifik lagstiftning som tydliggör relationerna mellan bemanningsföretaget, arbetstagaren och den som hyr/nyttjar arbetskraften. Detta är exempelvis fallet i Belgien, Frankrike, Tyskland och Nederländerna. I vissa fall är lagstiftningen förhållandevis detaljerad. I länder som t.ex. Belgien, Tyskland, Italien och Nederländerna är bemanningsföretag inte tillåtna inom vissa sektorer (t.ex. byggsektorn, jordbruket samt den offentliga sektorn). Norge förbjuder bemanningsföretag inom alla sektorer utom kontorssektorn.
Inom EU pågår diskussioner mellan arbetsmarknadens parter. Syftet med förhandlingarna är att försöka få till stånd gemensamma regler för bemanningsföretagen i Europa. Den typ av direktiv som förhandlingarna kan leda fram till innebär en minimireglering. Företagen måste leva upp till en viss skyddsnivå för sina anställda. Från svenskt arbetsgivarhåll ser man parternas skiftande grundinställning som det största problemet i förhandlingarna.
Att nuvarande förhållanden vad gäller bemanningsföretagens verksamhet är djupt otillfredsställande bekräftas av såväl Europafacket som de anställdas organisationer på den svenska arbetsmarknaden. Till skillnad från de fast anställda vet t.ex. de anställda på bemanningsföretagen ofta inte från månad till månad hur stor deras lön kommer att bli. I Sverige hade HTF segslitna förhandlingar med arbetsgivarna innan de lyckades avtala fram en garantilön för sina medlemmar.
En utredning av personaluthyrningsbranschen beslutades i riksdagen redan den 8 december 1999. Vid behandling av motioner om bemanningsföretag, privat arbetsförmedling och dylikt vid förra riksmötet hänvisade arbetsmarknadsutskottet (bet. 2000/01:AU8) till pågående utredningsarbete. Mot bakgrund av de uppenbara brister som vidlåder det svenska regelverket är det av väsentlig betydelse att detta utredningsarbete nu kan avslutas och förslag om relevanta lagändringar föreläggas nu pågående riksmöte. Utan ytterligare dröjsmål borde det kunna fattas beslut om att det i Sverige, i likhet med vad som är fallet i de flesta EU-länder samt Norge, ska krävas att bemanningsföretaget ansöker om och beviljas tillstånd för att kunna bedriva sin verksamhet. Likaså bör någon form av auktorisation omfatta denna typ av verksamhet.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Bengt Silfverstrand (s) |