Det är alldeles för få människor i Sverige som kontinuerligt vidareutbildar sig i syfte att förbättra sina kunskaper. För att fler människor skall kunna utbilda sig kontinuerligt krävs att den övergripande samhällsmiljön stimulerar kunskap och utbildning.
Det råder ingen tvekan om att den förda skattepolitiken är den grundläggande orsaken till att för få människor kontinuerligt vidareutbildar sig. Utöver detta krävs det också ett antal särskilda åtgärder för att snabbt kunna stimulera fler människor att utbilda sig under hela livet.
Skatten på utbildning och kunskap är hög och sänder ut fel signaler. Det är bland annat mot den bakgrunden som förslag om införande av ett individuellt sparande för vidareutbildning skall ses.
Vi vill pröva möjligheten att ge den enskilde rätt till att göra avdrag på inkomst av tjänst för styrkta utbildningskostnader. Att införa rätt till avdrag för vidareutbildning kan medföra att fler människor har ekonomiska möjligheter att utbilda sig vidare.
Vi vill pröva möjligheten för den enskilde individen att bygga upp ett individuellt utbildningskonto. Det skall gälla såväl alla arbetstagare som alla egna företagare. Det är den enskilde individen som ansvarar för och avgör när sparandet skall användas.
För att stimulera arbetsgivare att bidra till den anställdes sparande bör en rätt till avdrag prövas för sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes utbildningskonto. Detta kan jämföras med arbetsgivarens villkor för avsättning till pensionssparande för den anställde.
En särskild satsning på låginkomsttagare bör prövas. Ett redskap som skulle kunna användas är riktade studiestipendier. Alla individer har behov av kontinuerlig utbildning. Det är emellertid svårast för dem med små ekonomiska marginaler att bygga upp ett sparande.
1 Sammanfattning 43
2 Innehållsförteckning 44
3 Förslag till riksdagsbeslut 45
4 En kontinuerlig vidareutbildning 45
4.1 Ökat behov av mer utbildning 45
4.2 Det behövs tydliga signaler 45
5 Bilder av svensk arbetsmarknad 46
5.1 Liten belöning för kunskap och utbildning 46
5.2 Brist på utbildad arbetskraft 47
5.3 Minskad rörlighet på arbetsmarknaden 47
5.4 En internationell utblick 47
6 En individuell utbildningsinvestering 48
6.1 Skilj på verksamhets- och individrelaterad utbildning 48
6.2 Stärk den enskildes motivation 48
6.3 Använd avtalsvägen 48
6.4 Arbetsgivarnas medverkan är viktig 49
6.5 Det skall vara enkelt och flexibelt 49
7 Ett individuellt utbildningssparande 49
7.1 Pröva avdrag för styrkta utbildningskostnader 49
7.2 Pröva ett individuellt utbildningskonto 50
7.3 Pröva samma regler som för pensionsavsättning 50
7.4 Pröva en särskild satsning på låginkomsttagare 51
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att pröva möjligheten att införa ett individuellt utbildningssparande.
Det behövs mer av rörlighet och dynamik på den svenska arbetsmarknaden. I detta sammanhang har satsningar på grundläggande utbildning och vidareutbildning stor betydelse. Sambandet mellan utbildning som en investering och den ekonomiska nyttan för den enskilde individen måste stärkas.
Det är alldeles för få människor i Sverige som kontinuerligt vidareutbildar sig i syfte att förbättra sina kunskaper. För att fler människor skall kunna utbilda sig kontinuerligt krävs att den övergripande samhällsmiljön stimulerar kunskap och utbildning.
Skatten på utbildning och kunskap är hög och sänder ut fel signaler. Det är bland annat mot den bakgrunden som förslag om införande av ett individuellt sparande för vidareutbildning skall ses.
Skatten på arbete måste sänkas och lönebildningen ske lokalt. Det råder ingen tvekan om att den förda skattepolitiken är den grundläggande orsaken till att för få människor kontinuerligt vidareutbildar sig. Utöver detta krävs det möjligen ett antal särskilda åtgärder för att snabbt kunna stimulera fler människor att utbilda sig under hela livet.
Det finns två övergripande skäl som talar för detta: för det första är tidsfaktorn avgörande. Skall många människor, ur alla inkomstskikt, snabbt kunna vidareutbilda sig krävs det åtgärder som möjliggör detta. Det råder ingen tvekan om att den förda skattepolitiken är den stora stötestenen, men det tar för lång tid att enbart via ett sundare skattesystem möjliggöra för alla att finansiera sin egen vidareutbildning.
För det andra måste den sammanlagda utbildningsnivån höjas så snabbt som möjligt. Detta medför i sin tur att det är bråttom med konkreta åtgärder. Föreliggande motion syftar till att lyfta fram och pröva lämpliga åtgärder.
Det finns ett växande behov av förändring när det gäller vuxna människors incitament och möjligheter att kontinuerligt skaffa sig nya kunskaper. Detta ställer krav på omfattande samhällsförändringar för att möjliggöra för alla individer att vidareutbilda sig. Tre avgörande skäl talar för att det krävs omfattande förändringar för att alla människor skall kunna delta.
För det första är skatten på utbildning och kunskap för hög och sänder ut fel signaler. Det lönar sig inte i tillräcklig utsträckning att utbilda sig. Sambandet mellan utbildning och lön efter skatt måste stärkas. Det är rationella val, av människor vilka ser att utbildning inte lönar sig ekonomiskt, som gör att för få läser vidare efter gymnasiet.
För det andra är förutsättningarna bristfälliga för många människor att på egen hand kunna finansiera sin vidareutbildning. Det handlar bland annat om att många människor inte har de ekonomiska förutsättningarna att regelbundet avsätta medel för att finansiera nödvändig vidareutbildning.
För det tredje är utbildningsväsendet inte av tillräckligt hög kvalitet. I länder där utbildningen släpar efter kommer också den ekonomiska utvecklingen och människors levnadsstandard att göra det.
De två första skälen pekar entydigt på skattepolitikens avgörande betydelse. Det sistnämnda skälet illustrerar att den svenska skolan och högre utbildningen inte håller den spetskvalitet som är nödvändig för att förstärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Alla tre skälen visar att det är den enskilda människan som hamnar i kläm i stora offentliga system som inte fungerar som de var avsedda att göra.
Det är i grunden fel att med konstlade medel och regler försöka få människor att höja sin kunskap genom vidareutbildning. Ett bra slutresultat börjar alltid med att den enskilde individen fattar ett individuellt beslut. Ett beslut som baserar sig på motivation, intresse och på att hon eller han kommer att få nytta av utbildningen, såväl mänskligt som ekonomiskt.
En rapport från SACO, ”En ljusnande framtid?”, visar att bruttolönerna utvecklats sämre för samtliga akademiska yrken än för industriarbetarna under perioden 1975–1998. Samtliga sju undersökta akademikeryrken hade en lägre ekonomisk standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.
Trots relativt sett höga arbetskraftskostnader betalar sig långa studier dåligt i Sverige. Den högsta marginalskatten sänks i många av våra konkurrentländer medan Sverige fortfarande ligger bland de högsta i världen.
Av tio undersökta länder har Sverige den minsta genomsnittliga löneskillnaden mellan personer som har en universitetsutbildning respektive enbart en gymnasieutbildning. Om marginalskatterna tas med i jämförelsen försämras situationen ytterligare för Sverige.
Det blir alltmer tydligt att många företag har problem att rekrytera kunnig och utbildad arbetskraft. En av förklaringarna till bristen på arbetskraft är att Sverige lider brist på yngre högutbildade akademiker, inte minst inom teknik och naturvetenskap.
Att jämföra Sveriges situation med Finland belyser de svenska problemen. Finland utbildar exempelvis årligen ca 7 000 civil- och högskoleingenjörer. Motsvarande siffra i Sverige är knappt 5 000. Finland utbildar 30 procent fler ingenjörer inom en hälften så stor befolkning.
Men även inom praktiska, tekniska yrken syns tydliga tecken på brist på utbildad arbetskraft. Inom verkstadsindustrin växer bristen på arbetskraft allt snabbare. Inom byggnadsbranschen uppger sex av tio företag att de har problem med rekrytering av utbildad respektive erfaren arbetskraft.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) visar i sin rapport ”Arbetskraftens rörlighet – ett smörjmedel för tillväxt” att rörligheten på arbetsmarknaden har minskat sedan mitten av 1980-talet. Det gäller såväl rörligheten geografiskt som mellan olika företag och branscher. Rörligheten på den svenska arbetsmarknaden har sjunkit under perioden 1987–1996.
Mellan olika branscher har rörligheten minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, d.v.s. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats.
Betraktar vi utvecklingen när gäller det s.k. livslånga lärandet kan ett antal tendenser i dagsläget fastslås: inom EU pågår ett långsiktigt arbete för att föra upp frågan om vuxnas lärande på dagordningen. I Storbritannien håller ett nationellt system med utbildningskonton på att byggas upp. I Frankrike finns ett antal olika former av stöd för kompetensutveckling.
I Danmark har alla anställda och egenföretagare rätt att få ledigt för studier upp till ett år. Arbetstagaren ska ha fyllt 25 år och vara medlem i a-kassa samt ha rätt till arbetslöshetsersättning. I Norge finns ett förslag om en kompetensreform. Den ska införas stegvis och omfatta såväl grund- som vidareutbildningen av vuxna.
Det är viktigt att skilja på verksamhets- respektive individrelaterad utbildning. Det är genom avtal överenskommelser skall komma till stånd om lämplig tidpunkt för vidareutbildning och eventuell medfinansiering m.m. från arbetsgivarens sida. Dessa avtal kan vara antingen individuella eller kollektiva.
Verksamhetsrelaterad utbildning skall inte bli föremål för särskilda insatser från skattebetalarnas sida. Det finns emellertid i många fall ett gemensamt intresse för arbetsgivare och arbetstagare att öka individens kvalifikationer och samlade kunskap. Inte minst inom det berörda yrkesområdet.
Individrelaterad utbildning uttrycker den enskilde individens behov av såväl bred och allmän kunskap som specialiserad kunskap inom vitt skilda yrkesområden. Denna form av utbildning kan uppmuntras genom särskilda insatser, men framförallt genom individuella eller kollektiva avtal och överenskommelser på arbetsmarknaden.
Den främsta orsaken till att den enskildes motivation att utbilda sig är så låg är den höga skatten på arbete och små löneskillnader. Inkomstskatten är hög och progressiv, vilket helt naturligt leder till minskat intresse för att vidareutbilda sig i syfte att nå en högre lön. Till detta tillkommer de avgifter som utgår över förmånstaket och som i praktiken utgör skatt på utbildning och kunskap.
Att utbilda sig skall betraktas först och främst som en egen investering, men även som en investering i Sveriges framtid. Den enskilde skall enkelt kunna avgöra att det alltid lönar sig att utbilda sig vidare och arbeta hårdare. Lägre skatt på arbete är det viktigaste redskapet.
Utformning av system som syftar till att stimulera vidareutbildning och individuell förkovran skall bygga på frivillighet och avtal. Det är den enskilde individens situation som skall sättas i centrum.
Överlåt till den enskilde att enskilt eller med andra likasinnande komma överens med arbetsgivarna om eventuell medfinansiering och när utbildningen skall äga rum m.m. Det andra kan sköta bättre än staten skall staten låta bli att ta hand om.
Arbetsgivarnas medverkan är värdefull. Den skall bygga på frivillighet och regleras genom avtal. Det bör ligga i arbetsgivarens intresse att medverka till en höjning av kunskapsnivån bland de anställda.
Arbetsgivarna skall motiveras att delta i systemets finansiering. Detta kan exempelvis ske genom att arbetsgivaren får möjlighet att göra motsvarande avsättningar till den anställdes vidareutbildning som i dag sker när det gäller pensionen.
Många anställda som inte trivs på sina jobb vågar ändå inte byta eftersom de då förlorar den anställningstrygghet som en lång anställning ger. Ett sätt att öka flexibiliteten skulle kunna vara att genom avtal växla nuvarande anställningsskydd mot att arbetsgivaren avsätter en summa varje månad till ett utbildningskonto. Detta sparande växer med anställningstiden och utgör på så sätt en fallskärm om man förlorar arbetet.
Det skall finnas enkla, tydliga och raka regler när det gäller vidareutbildning. Att bygga på redan sunda och vedertagna principer är enklast. Det underlättar individernas förståelse av ett nytt system.
Det finns en inneboende drivkraft hos alla individer att förbättra sin livssituation. Ett system som skall underlätta den drivkraften måste vara enkelt och flexibelt. Det är den enskilde individen som själv skall få förtroendet att avgöra vilken vidareutbildning hon eller han behöver för att öka sin kunskap och kompetens.
Utbildning är en egen livslång investering. Vi vill pröva möjligheten att ge den enskilde möjlighet att göra avdrag från inkomst av tjänst för styrkta utbildningskostnader. Att införa rätt till avdrag för vidareutbildning kan medföra att fler människor har ekonomiska möjligheter att utbilda sig vidare.
Ett sådant förslag torde dock kräva någon form av begränsningar gällande både belopp och val av utbildning. Detta för att undvika subvention av utbildningar som är att betrakta som rena fritidsintressen. Grundutbildning ingår inte i dessa förslag.
Avdrag för utbildningskostnader skall kunna användas även om du inte har sparat, d.v.s. det är ett rent avdrag för styrkta kostnader. Det kan i princip jämföras med de avdragsgilla kostnader som ett företag har för personalens konferenser och utbildningar.
Denna rätt till avdrag kan komma att medföra ett ökat utbud av utbildningsleverantörer, vilket kommer gynna såväl kvalitet som pris och valmöjligheter för den enskilde. Det öppnar också möjligheten för universitet och högskolor att i framtiden införa avgifter för vissa kurser, dock ej för grundläggande utbildning, som skall vara avgiftsfri.
Vi vill pröva möjligheten för den enskilde individen att bygga upp ett individuellt utbildningskonto. Det skall gälla såväl alla arbetstagare som alla egna företagare. Detta i avsikt att möjliggöra för alla människor att snabbare bygga upp ekonomiska resurser för utbildning under hela livet. Det är den enskilde individen som ansvarar för och avgör när sparandet skall användas.
Tanken är att sparandet i många fall kommer att finansiera levnadsomkostnader under studietiden. Någon form av certifiering eller annat godkännande av utbildningen torde behövas om meningen är att sparandet skall gynna utbildning.
Ett exempel på hur man skulle kunna utforma ett sådant system är att låta alla individer över 25 år få rätt att från sin inkomst dra av maximalt ett basbelopp per år vid sparande till ett individuellt utbildningskonto. Avkastningen på utbildningskontot skulle då beskattas enligt samma principer som gäller för pensionssparande.
Det sparbelopp som inte använts till utbildning bör den enskilde få ta ut från och med att hon eller han går i pension, utan att skattekrediten behöver betalas tillbaka. Tas sparat belopp ut till annat ändamål än studier före pensionering skall kostnaden för skattekrediten dock betalas tillbaka. Om den enskilde avlider innan avsatta medel kunnat användas bör det sparade beloppet tillfalla de anhöriga. Det skall alltid vara frivilligt att spara i ett individuellt utbildningskonto.
För att stimulera arbetsgivare att bidra till den anställdes sparande bör en rätt till avdrag prövas för sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes utbildningskonto. Detta kan jämföras med arbetsgivarens villkor för avsättning till pensionssparande för den anställde.
Val av tidpunkt för vidareutbildning och eventuell medfinansiering av arbetsgivaren bör ske genom individuella eller kollektiva förhandlingar. Av både praktiska och ekonomiska skäl kommer en betydande del av vidareutbildningen ske efter ordinarie arbetstid eller parallellt med deltidsarbete.
Ett sätt att öka flexibiliteten skulle kunna vara att genom avtal växla nuvarande anställningsskydd mot att arbetsgivaren avsätter en summa varje månad till ett utbildningskonto.
Alla individer har behov av kontinuerlig utbildning. Det är emellertid svårast för dem med små ekonomiska marginaler att bygga upp ett sparande. En särskild satsning på låginkomsttagare bör därför prövas. Ett redskap som skulle kunna användas är riktade studiestipendier.
Ett exempel på hur man skulle kunna utforma ett sådant system är att låta alla individer mellan 25 och 60 år som genom heltids- eller deltidsarbete tjänar mindre än 40 procent av ett basbelopp per månad få möjlighet att söka ett skattefritt studiestipendium.
Studiestipendium skulle då ges till den som uppfyller vissa specificerade krav och kan styrka sina utbildningskostnader. Stipendiets storlek skulle kunna utgå lika för alla och delas upp i två lika stora delar.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Kent Olsson (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Henrik Westman (m) |
Anna Kinberg (m) |
|
Ewa Thalén Finné (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Anna Lilliehöök (m) |