Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en uppföljning görs om vilka principer som gäller för den svenska Arbetsdomstolen i förhållande till EG-domstolen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kontinuerligt utvärdera den svenska jämställdhetslagens konsekvenser med anledning av de domar som angetts i motionen.
Sju mål som gäller lönediskriminering har avgjorts i Arbetsdomstolen.
1984: Två kvinnor och en man som arbetade med revidering och utveckling av blanketter för landstinget hade olika löner. AD bedömde att arbetsuppgifterna var så olika att skillnaderna var befogade.
1991: Lokalradion i Dalarna anställde en kvinna och en man med en löneskillnad på 700 kronor. AD konstaterade att andra skäl än personernas kön var mer avgörande för skillnaderna.
1995: En kvinnlig förvaltningsekonom i Kumla kommun med lägre lön än två manliga kolleger ansågs diskriminerad och tilldömdes skadestånd.
1996: En barnmorska jämfördes med två klinikingenjörer, men AD tyckte inte att jämförelsen höll måttet och avvisade JämO:s yrkanden.
1996: En kvinnlig avdelningschef vid Karlskoga kommun hade under vissa perioder lägre lön än en manlig avdelningschef. Kommunen ansåg att deras arbeten inte var likvärdiga, men AD utdömde skadestånd till kvinnan.
1997: Två kvinnliga civilingenjörer som undervisade på gymnasiet i Mjölby hade lägre lön än en manlig lärare – också han civilingenjör. AD fann att löneskillnaderna inte berodde på lönediskriminering.
2001: Två kvinnliga barnmorskor på regionsjukhuset i Örebro hade avsevärt mindre lön än en manlig medicintekniker på samma sjukhus. AD slog fast att det inte var lönediskriminering utan att det berodde på erfarenhet och marknadskrafterna. Ärendet hade varit i EG-domstolen.
2001: Två manliga socialkonsulenter nyanställdes vid Länsstyrelsen i Skåne län till högre löner än redan anställda kvinnliga konsulenter. AD menade att skillnaden förklarades av männens erfarenheter och marknadskrafterna.
2001: En intensivvårdssjuksköterska på Danderyds sjukhus ansågs inte lönediskriminerad. AD ansåg att det var marknaden som gjorde att en manlig medicintekniker måste få högre lön.
Arbetsdomstolen, AD, är en specialdomstol för tvister om kollektivavtal och andra tvister om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. AD inrättades 1928 och dess domkrets omfattar hela landet.
Ledamöterna i AD förordnas av regeringen för en tid av tre år. Vid huvudförhandling ingår normalt sju ledamöter: en ordförande och en vice ordförande, som båda ska vara jurister, en tredje neutral ledamot, som ska ha ”särskild insikt” i arbetsmarknadens förhållanden, samt två arbetsgivar- och två arbetstagarledamöter. Totalt består AD av högst fyra ordförande, högst fyra vice ordförande samt sjutton andra ledamöter, vilket innebär att domstolen kan arbeta i flera sjumannasammansättningar (SFS 1974:371).
Av arbetsgivarledamöterna utses fyra personer efter förslag av Svenska arbetsgivareföreningen (numera Svenskt näringsliv), en efter förslag av Svenska kommunförbundet samt en efter förslag av Landstingsförbundet. Dessutom utses en ledamot att representera staten som arbetsgivare. Arbetstagarledamöter utses efter förslag av LO (fyra), TCO (två) och SACO (en).
AD:s verksamhet regleras av lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Enligt 2 kap. 1 § ska AD som första domstol ta upp och avgöra tvister som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller:
tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.
Andra arbetstvister, t.ex. krav från oorganiserad arbetstagare eller från medlem som väcker talan utan sin organisations stöd, ska instämmas till tingsrätten. En part som är missnöjd med tingsrättens dom kan överklaga till AD. AD:s domar får däremot inte överklagas.
Sedan 1957 reglerar EG-rätten lika lön mellan kvinnor och män i artikel 141 (tidigare 119). EG-rätten står över medlemsstaternas domstolar och det är EG-domstolen som tolkar likalönsprinciperna. När det gäller lika lön bestämde EG-domstolen att artikel 141 ska ha direkt effekt. Det betyder att den kan åberopas av enskilda arbetstagare inför nationella domstolar. Här är EG-rätten nyskapande.
I Europeiska unionens rådsbeslut om inrättande av gemenskapens handlingsprogram avseende gemenskapens strategi för jämställdhet mellan kvinnor och män (2001–2005), återfinns olika insatsområden. Det fastslås att könssegregeringen på arbetsmarknaden, inbegripet den vertikala segregeringen (glastaket) och löneskillnaderna mellan könen, kan angripas när det gäller att garantera ett integrerat tillvägagångssätt på de olika områden som omfattas av programmet eller på de typer av åtgärder som inte finansieras genom programmet. Handlingsprogrammet mot diskriminering (2001–2006) åberopas.
Det är viktigt att en uppföljning görs om vilka principer som gäller för den svenska Arbetsdomstolen i förhållande till EG-domstolen. Det är också angeläget att kontinuerligt utvärdera den svenska jämställdhetslagens konsekvenser med anledning av de domar som angetts i motionen.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |