Alla arbetstagare skall kunna känna att de kan påverka sin egen lön. Så är dock inte fallet i Sverige. Såväl inom yrken där män respektive kvinnor är överrepresenterade finns ett stort missnöje med nuvarande lönebildning.
Det är känslan att inte kunna påverka sin egen situation som av många människor på arbetsmarknaden uppfattas som allra svårast att klara av och acceptera. Nuvarande situation på arbetsmarknaden visar på stora behov av en friare lönebildning.
Lönebildningen skall ske lokalt så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner belönar mer direkt de anställdas kunskaper och arbetsresultat.
Trots relativt sett höga arbetskraftskostnader betalar långa studier dåligt i Sverige. Samtliga undersökta akademiska yrken hade en lägre ekonomisk standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.
Moderaterna kräver att den förda politiken läggs om i följande riktning för att kunna underlätta och förbättra lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden:
En modern inkomstskattereform genomförs och att reformen får följande inriktning; den statliga inkomstskatten avvecklas successivt, grundavdraget höjs i två steg till 50 000 kronor i ett andra steg.
Genomför en successiv avveckling av statsskatten. Den är att betrakta som en skatt på utbildning och kunskap. Kunskap, hårda studier och arbete skall löna sig bättre än för närvarande.
Inför en allmän arbetslöshetsförsäkring som innebär att alla som uppfyller arbetsvillkoret skall omfattas av försäkringen. Ersättning skall utgå under en period om 300 dagar. Enda sättet att kvalificera sig för en andra period skall vara genom att arbeta.
Avskaffa rätten till sympatiåtgärder. Det är orimligt att utanförstående parter skall drabbas av stridsåtgärder som inte har det minsta med deras situation att göra.
1 Sammanfattning 9
2 Innehållsförteckning 10
3 Förslag till riksdagsbeslut 11
4 Fakta visar behov av en friare lönebildning 11
4.1 Alla skall kunna påverka sin lön 11
4.2 De förlorade åren 12
4.3 Den nuvarande lönebildningen 12
4.3.1 Liten belöning för utbildning och kunskap 13
4.3.2 Bidrag ibland lönsammare än arbete 13
4.3.3 Ökad förtidspensionering och sjukskrivning 13
4.3.4 Minskad rörlighet på arbetsmarknaden 14
5 Regeringen bär det avgörande ansvaret 14
6 Reformera lönebildningen 15
6.1 Det behövs ett helhetsperspektiv 15
6.1.1 Sänk skatten på arbete 15
6.1.2 Belöna utbildning och kunskap 16
6.1.3 Arbete skall alltid löna sig 16
6.1.4 Inför en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring 16
6.2 Modernisera konfliktreglerna på arbetsmarknaden 17
6.2.1 Inför regel om proportionalitet 17
6.2.2 Avskaffa rätten till sympatiåtgärder 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att lönebildningen sker så decentraliserat som möjligt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statsmakternas ansvar för lönebildningens funktionssätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av en modern inkomstskattereform för att underlätta lönebildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av belöning av utbildning och kunskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behoven av att arbete alltid skall löna sig.
Riksdagen beslutar att införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att införa regel om proportionalitet i medbestämmandelagen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Att alla som arbetar heltid skall kunna leva på sin lön borde vara en självklarhet. Alla skall kunna känna att de kan påverka sin egen lön. Så är dock inte fallet i Sverige. Såväl inom yrken där män respektive kvinnor är överrepresenterade finns ett stort missnöje med nuvarande lönebildning.
Hälften av alla medlemmar inom SIF, som organiserar flest tjänstemän av alla fackförbund, anser att de inte kan påverka sin egen lön. En annan grupp som uttryckt starkt missnöje med hur lönebildningen fungerar är landets sjuksköterskor. Som en sista utväg beslöt sig exempelvis operationssköterskorna i Boden och Luleå att säga upp sig i protest mot låga löner och minimalt inflytande över sin egen löneutveckling.
Solveig, operationssköterska med 30 års erfarenhet, sade upp sig i juni 1999. Hon var arg över att hennes lön efter 30 år i yrket låg på 18 000 kronor. I dag är hon tillbaka på sin gamla arbetsplats med 3 000 kronor mer i månadslön. Hon ångrar inte sitt beslut men menar att ”man skall inte behöva säga upp sig för att bli tagen på allvar”.
Det är känslan av att inte kunna påverka sin egen situation som av många människor på arbetsmarknaden uppfattas som allra svårast att klara av och acceptera. Nuvarande situation på arbetsmarknaden visar på stora behov av en friare lönebildning. Att kunna påverka sin egen lön skall vara möjligt för alla människor på arbetsmarknaden.
Under nästan trettio år steg de nominella lönerna snabbare i Sverige än i andra länder. Samtidigt höjdes arbetsgivaravgifter och andra skatter kraftigt. Under perioden 1970 – 1995 ökade företagens lönekostnader med 800 procent, men det blev inte mycket kvar i löntagarnas plånböcker.
Realt efter skatt steg industriarbetarnas lön med endast 15 procent, och för akademikerna sjönk i stället reallönen. Om den svenska reallöneutvecklingen bara under andra halvan av trettioårsperioden i stället hade följt den europeiska så skulle svenska löntagare i dag ha haft mer än två månadslöner extra.
De höga svenska lönelyften följdes av en snabb inhemsk inflation. Med återkommande devalveringar sökte statsmakterna att återställa företagens försämrade konkurrenskraft. För varje gång det skedde blev Sverige fattigare. Utförsbacken har varit dramatiskt brant. Bland de länder som toppade världens välfärdsliga 1970 finns alla kvar i toppen – med ett enda undantag, Sverige.
År 1970 hade Sverige den tredje högsta bruttonationalprodukten per capita i världen. År 1998 återfanns vi på artonde plats. Som helhet är Sverige i dag 500 miljarder kronor fattigare än vad vi skulle ha varit om vår tillväxt motsvarat genomsnittet i OECD.
Den totala kostnadsökningen för arbetskraft har under perioden 1991–2000 varit högst i Irland, Finland och Danmark, sedan följer Sverige av 16 undersökta länder. Lägst har kostnadsökningarna varit i Schweiz, Japan och Nya Zeeland (OECD och US Departement of Labour).
Under de senaste tio åren har den destruktiva kombinationen av inflation i löner och priser äntligen brutits. Det innebär emellertid inte att lönebildningen numera fungerar problemfritt. Under andra halvan av 1990-talet har de genomsnittliga lönekostnadsökningarna fortsatt att vara högre än i de flesta av våra viktigaste konkurrentländer.
Det är uppenbart att den nödvändiga flexibiliteten och anpassningsförmågan saknas. Problem med flaskhalsar tilltar, och den regionala obalansen är betydande. I alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen till att skapa balans på olika delar av arbetsmarknaden och till att underlätta företagens rekrytering.
Lönerna är det kanske viktigaste priset i en ekonomi. Priserna är det signalsystem som ger ekonomins aktörer information om hur kostnader, efterfrågan och utbud förändras och som påverkar deras agerande. När signalsystemet råkar i olag leder det till felaktig fördelning av resurser och välfärdsförluster.
En rapport från SACO, En ljusnande framtid?, visar att bruttolönerna utvecklats sämre för samtliga akademikeryrken än för industriarbetarna under perioden 1975–1998. År 1998 hade en gymnasielärare tre år efter examen lägre bruttolön än en industriarbetare. Samtliga sju undersökta akademikeryrken hade en lägre ekonomisk standard än industriarbetarna när skatt, nödvändiga fasta utgifter och studiemedelsavgiften betalats.
Trots relativt sett höga arbetskraftskostnader betalar sig långa studier dåligt i Sverige. Den högsta marginalskatten sänks i många av våra konkurrentländer medan Sverige fortfarande ligger bland de högsta i världen.
Av tio undersökta länder har Sverige den minsta genomsnittliga löneskillnaden mellan personer som har en universitetsutbildning respektive personer med gymnasieutbildning. Om marginalskatterna tas med i jämförelsen försämras situationen ytterligare för Sverige.
I Finland är den genomsnittliga löneskillnaden 44 procent mellan en person som har universitetsutbildning respektive endast har gymnasieutbildning. Motsvarande siffra i Sverige är 25 procent. Skatten på arbete är lägre i Finland än i Sverige (Källa: Eurostat).
I rapporten Lönar sig arbete (1997:73) visar Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) att det finns många orsaker till arbetslöshet och bidragsberoende. En viktig faktor är människors drivkrafter att arbeta. Dessa bestäms delvis av hur reglerna för sociala ersättningar, skatt på arbete och bidrag utformas. Om inkomsten vid arbete inte är märkbart högre än sociala ersättningar kan det negativt påverka viljan att arbeta.
ESO:s undersökning visar att det finns arbetslöshetsfällor i Sverige. En försiktig beräkning visar att en av tre arbetslösa har på kort sikt små ekonomiska motiv att återgå till arbete. Dessa har ofta 90–99 procent i ersättningsgrad av tidigare levnadsnivå.
Enligt ESO beror de inkomstskillnader som finns mellan arbetslösa och förvärvsarbetande i hög grad på andra faktorer än arbetslösheten. Arbetslösa har en ekonomisk standard som motsvarar 85–95 procent av standarden bland förvärvsarbetande (med undantag för ensamstående utan barn).
Det är uppenbart att sjukskrivning och förtidspension i vissa fall används som en aktiv arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Detta påverkar i sin tur arbetsgivare och arbetstagares beteende på arbetsmarknaden och lönebildningen.
Landsorganisationen (LO) visar i sin rapport Alla behövs att ju fler inom ett begränsat geografiskt område som är arbetslösa, desto fler är också förtidspensionerade. LO:s analys visar att förtidspensionering till stor del kan betecknas som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, särskilt bland människor i hög ålder.
Det finns för närvarande 100 000 människor som har varit sjukskrivna i mer än ett år. Under perioden januari–juli i år har 20,8 miljarder kronor utbetalats i form av sjukpenning. Och mellan maj i fjol och maj i år har antalet sjukskrivna personer ökat med 28 procent.
År 1997 var andelen sysselsatta 74,6 procent och sjukfrånvaron 3,9 procent. Den faktiska sysselsättningen var därmed 70,7 procent. Motsvarande tal år 2000 innebar att andelen sysselsatta uppgick till 77,8 procent men sjukfrånvaron till 6,3 procent. Den faktiska sysselsättningen var därmed 71,5 procent.
Den faktiska sysselsättningen hade därmed bara ökat med 25 procent av den sammanlagda registrerade ökningen. Detta innebär att bara en av fyra nya sysselsatta verkligen var sysselsatta i arbete, resterande tre fjärdedelar var i verkligheten sjukskrivna.
Samtidigt finns det 438 000 personer som är förtidspensionerade. Den allvarligaste signalen är att allt fler unga människor går i pension. Var sjunde person som är långtidssjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmarknaden och blir förtidspensionär. Bakom alla dessa generella fakta döljer sig enskilda människor som oftast lider i det tysta.
Rörligheten på arbetsmarknaden har minskat sedan mitten av 1980-talet. Det gäller såväl rörligheten geografiskt som mellan olika företag och branscher. Rörligheten på den svenska arbetsmarknaden har sjunkit under perioden 1987–1996.
Mellan olika branscher har rörligheten minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, d.v.s. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats. Detta visar Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i rapporten Arbetskraftens rörlighet – ett smörjmedel för tillväxt.
International Institute for Management Development (IMD) visar att Sverige hamnar på plats nio av tio undersökta länder gällande arbetsrättsreglernas flexibilitet. Danmark och Storbritannien har den mest flexibla arbetsrätten. Sverige och Tyskland har den mest stelbenta arbetsrätten.
Regeringen bär det avgörande ansvaret för i vilken miljö lönebildningen äger rum. Att förhandla om löner är, oavsett om det sker via centrala- eller lokala förhandlingar, inte avskilt från resten samhället. De beslut som regering och riksdag fattar när det gäller exempelvis skatt på arbete, arbetsgivaravgifter och socialförsäkringssystem påverkar i allra högsta grad lönebildningens funktionssätt.
Lönerna skall bestämmas genom lokala förhandlingar. Regering och riksdag skall inte lägga sig i dessa förhandlingar, men den övergripande miljö som dessa institutioner skapar har en avgörande betydelse. Då duger det inte att skyffla över allt ansvar till arbetsmarknadens parter och de enskilda arbetstagarna och arbetsgivarna.
Lägre skatt på arbete skapar förutsättningar som gör att det krävs lägre nominella löneökningar men som ändå leder till högre verkliga löneökningar och ökad köpkraft i slutändan. Ansvaret att skapa denna övergripande miljö i samhällsekonomin vilar tungt på regeringen. Ett ansvar som det inte går att avsäga sig eller flytta över på någon annan.
Vi vill hålla en absolut klar och tydlig rågång mot statlig inkomstpolitik. Det går emellertid inte att skylla hela ansvaret för lönebildningen på arbetsmarknadens parter. Det behövs ett helhetsperspektiv. Det är en mängd olika faktorer som påverkar löneutvecklingen på arbetsmarknaden.
Lönebildning handlar inte bara om det yttre förhandlingssystemet. I dagens lönebildning ingår en rad faktorer som förväntningarna på Europapolitiken och inflationsutvecklingen, företagens konkurrenskraft och marknadens efterfrågan på olika typer av kunskap och erfarenhet.
Det är ett faktum att staten i alla avgörande hänseenden bestämmer förutsättningarna för lönebildningen såväl genom sin ekonomiska politik i stort som genom bl. a. skatte-, närings-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik samt utformningen av lagar och regler. Inga löneförhandlingar äger rum i ett vakuum. Regering och riksdag kan genom kloka beslut om bl a skatter och socialförsäkringar underlätta lönebildningens funktionssätt.
Lönebildningen skall ske lokalt så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner belönar mer direkt de anställdas kunskaper och arbetsresultat.
När lön efter befattningar ersätts av en mer individuell lönesättning kommer den enskilde individens kunskap och kompetens att bli den dominerande faktorn. Detta kommer också att motverka ”lön efter kön” och positivt bidra till kvinnors löneutveckling.
För att kunna skapa en bättre fungerande lönebildning måste nuvarande skattesystem reformeras. De höga skatterna är inte ett resultat av lönebildningen utan en viktig del av förutsättningarna för denna.
Vi föreslår att en modern inkomstskattereform genomförs och att reformen får följande inriktning; den statliga inkomstskatten avvecklas successivt, grundavdraget höjs i två steg till 50 000 kronor i ett andra steg.
Ett förvärvsavdrag införs. Detta ger ökad motivation att arbeta. En skattereduktion införs för hushållstjänster. En förmånsrelatering av socialavgifterna inleds. Detta leder till att marginaleffekterna minskar och till att de arbetsgivaravgifter som är ren skatt successivt tas bort. Detta sammantaget kommer att underlätta lönebildningen.
Det skall alltid löna sig att utbilda sig och ständigt förbättra sina kunskaper. En väg att gå är att avskaffa skatten på utbildning. En successiv avveckling av statsskatten är den smidigaste och effektivaste metoden. Statsskatten är att betrakta som en skatt på utbildning och kunskap.
När unga individer fattar ett av sina mest långsiktiga och viktiga beslut i hela livet att studera vidare eller börja arbeta efter fullföljd gymnasieutbildning kommer avskaffande av statsskatten kunna utgöra en avgörande faktor. Att avskaffa statsskatten kan dessutom bidra till att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Att ta bort skatten på utbildning kommer att bidra till att underlätta den övergripande lönebildningen. Det kommer inte att behövas lika stora ökningar av bruttolönen för att nettolönen skall kunna öka. Det avgörande är emellertid att signalen till alla människor såväl unga som gamla går fram: utbildning skall alltid löna sig.
Det skall alltid löna sig att arbeta. De höga reservationslönerna måste sänkas. Statsmakterna har ett direkt ansvar för de höga reservationslönerna, d.v.s. den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer lönsamt att arbeta än att inte arbeta.
Det omedelbara problem som uppkommer vid för höga reservationslöner är att den enskilde blir mindre benägen att acceptera de arbeten som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse letar arbete förlängs och rörligheten minskar, både mellan olika lokala arbetsmarknader och mellan olika branscher eller yrken.
Höga reservationslöner bidrar till att öka den strukturella arbetslösheten. Arbeten med heltidslöner som understiger reservationslönen slås ju ut från arbetsmarknaden. Ju högre reservationslönen är desto svårare blir det att komma in på arbetsmarknaden utan att besitta en hög kompetens och utbildning.
Inför en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som innebär att ersättning endast skall kunna utgå under en ersättningsperiod om 300 dagar. Det skall inte vara möjligt att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på något annat sätt än genom att ånyo uppfylla försäkringens s k arbetsvillkor, d.v.s. genom att arbeta i ett riktigt jobb.
Moderaterna vill även åstadkomma ett bättre försäkringsmässigt samband genom en utökad egenfinansiering. Detta är betydelsefullt inte bara för att finansiera försäkringen, utan också därför att det understödjer en sund lönebildning. Om arbetslösheten ökar till följd av orimliga lönekrav, betalas idag inte den notan av dem som har drivit fram kostnadsökningen utan av skattekollektivet.
Sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare har sedan gammalt rätt att vidta fackliga stridsåtgärder. Denna möjlighet att driva sina krav utgör en grundläggande fri- och rättighet. Den åtnjuter därför också visst grundlagsskydd.
Konfliktreglerna påverkar givetvis lönebildningen. Det är ju den fackliga stridsåtgärdens själva syfte och utgör i sig inget problem så länge regelsystemet framstår som balanserat. Så är emellertid inte längre fallet. Konfliktreglerna är genomgående av gammalt datum och i flera avseenden förlegade.
Dagens ekonomi är oändligt mycket mer integrerad och sårbar än gårdagens. Både inom det privata näringslivet och inom den offentliga sektorn är det fullt möjligt att lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut ett fåtal nyckelpersoner i strejk.
I realiteten kan motparten heller inte utlösa de motåtgärder som balansen parterna emellan förutsätter. De ekonomiska skadorna för företagen blir helt enkelt för stora om den i teorin tillgängliga stridsarsenalen utnyttjas.
En regel om stridsåtgärders proportionalitet bör därför införas i medbestämmandelagen. Det innebär att en stridsåtgärds omfattning skall stå i proportion både till den skada som drabbar motparten och till syftet med åtgärden.
I det förstnämnda fallet skulle proportionalitetsregeln komma att begränsa möjligheterna till nålsticksåtgärder som lamslår motparten. I det senare fallet skulle möjligheterna begränsas att vidta mycket omfattande stridsåtgärder för att uppnå endast begränsade fördelar. Proportionalitetsreglerna skall givetvis gälla såväl primära stridsåtgärder som svarsåtgärder från motparten.
I normalfallet grundas konflikträtten på att det inte finns något gällande avtal mellan parterna. Vid sympatiåtgärder däremot har de stridande parterna träffat avtal, och då bör dessa också hållas.
Det är inte rimligt att helt utanförstående parter, som kanske har träffat kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna förhandlingarna, sedan helt oförskyllt skall drabbas av sympatiåtgärder p.g.a. en intressekonflikt vid ett helt annat företag. I dag försvaras rätten till sympatiåtgärder bara av den fackliga sidan som uppfattar denna möjlighet som en viktig del av kollektivavtalssystemet.
Rätten till sympatiåtgärder skall avskaffas. Det är inte rimligt att utanförstående parter helt oförskyllt drabbas av stridsåtgärder p g a en intressekonflikt mellan fackförening och arbetsgivare vid ett helt annat företag.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Kent Olsson (m) |
Patrik Norinder (m) |
|
Henrik Westman (m) |
Anna Kinberg (m) |
|
Ewa Thalén Finné (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Anna Lilliehöök (m) |