Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om grundprinciperna för en ny jämställdhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringens beskrivning av kvinnan som svag, utsatt och hjälplös måste avvisas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den offentliga sektorn måste öppnas för alternativa driftsformer för att skapa fler karriärvägar i de traditionella kvinnoyrkena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringens kollektiva skuldbeläggande av män måste avvisas.
Klockan sju på morgonen brukar samtalet komma. Samtalet som avgör hur dagen skall bli. Vikariera eller inte. Jobba eller inte.
Bråttom, bråttom. Ringa svärmor, be om barnvakt. För att ta hand om andras barn. Kan inte planera dagen, inte resa bort. Ifall samtalet skulle komma.
Sju år av osäkerhet efter gymnasiet. Aldrig fast jobb. Bara vikariat. Inga fasta arbetskamrater. Nya varje dag. Sämsta schemat. Inga huslån utan fast jobb. Ingen trygghet, eller långsiktighet. En enda arbetsgivare om man vill jobba med barn. Kommunen fastanställer inte nya, unga. Maktlös. Ödet i händerna på andra. Livet som vikariat. Beroende av en offentlig sektor som blivit en kvinnofälla.
Det är verkligheten för tusentals unga svenska kvinnor. Men hur ofta hör vi om dem? Vem talar om – eller med – Camilla, 26?
Och så det andra perspektivet. Lena, 29. Välutbildad. I karriären. Det intressanta jobbet både slukar och utvecklar. Barn kan vänta. Och måste vänta, eftersom jobbet och utvecklingen kräver det. Självförtroende. Vägrar att tåla diskriminering. Biter ifrån. Kanske skrämmer ”gubbarna” lite. Kommer aldrig att acceptera att stå tillbaka som mamma gjorde.
Kunskap är makt. Tjejer är mer välutbildade än killar, sex av tio i högre utbildning är tjejer. Tjejerna kommer att ta över. Problemet kommer att bli killarna som blir över. Utan utbildning. I bruksorter. När tjejerna flyttar.
Men vem talar om Lena?
Det är fel att ständigt beskriva kvinnor i termer av drabbade, underlägsna, svaga, utsatta och hjälplösa. Det är en del av bilden, som exemplet med Camillas situation visar, men verkligen inte en riktig helhetsbeskrivning. Men kvinnor i Camillas situation har jämställdhetsministern glömt. Jämställdhetspolitiken drivs i stället för medelålders kvinnor med fasta jobb i offentlig sektor.
Biter dagens jämställdhetspolitik på de problem dagens unga kvinnor möter? Nej. Tvärtom förlamar Socialdemokraternas dogmatiska inställning till kvinnors företagande och alternativ inom välfärdssektorn många kvinnors möjligheter att utveckla sig själva och sina yrken.
Beskriver regeringens jämställdhetspolitik ens situationen för dagens unga kvinnor? Nej. Jag känner många unga kvinnor som direkt förolämpas av Winbergs syn på kvoteringar, på kvinnor som svaga och på särskild lagstiftning för att hjälpa dem fram.
Och varför synliggörs inte den andra bilden? Den av kvinnor som välutbildade, ambitiösa, duktiga, viljestarka, uppskattade, aktiva, älskade och älskande. Starka. Föredömen. Hoppingivande. Svaret är kanske att dagens retorik om jämställdhetsfrågorna mest finns till för sig själv. Bara genom att beskriva kvinnan som svag kan dagens politik legitimeras.
En tredjedel av alla danska chefer i åldrarna 18 till 29 år är kvinnor. Det visar en undersökning från danska Ledernes Hovedorganisation. Att fler unga kvinnor når större framgång på arbetsmarknaden än sina äldre systrar beror bland annat på näringslivets struktur och kvinnornas utbildningsnivå, enligt chefskonsulent Ann-Charlotte Hasselager på Ledernes Hovedorganisation.
En generell tendens är att områden med kraftig tillväxt och med många utbildningsinstitutioner också har många kvinnliga chefer. Ett dynamiskt näringsliv med många nya företag har självfallet också betydelse för unga kvinnors möjlighet att nå toppositioner, menar hon.
Siffrorna visar att Sverige har mycket att lära. Många kvinnor i Sverige arbetar inom den offentliga sektorn. Det innebär att deras karriärvägar stoppas av en organisation som inte arbetar för tillväxt och utbildning. Monopolen håller nere lönenivåerna och leder till minskad status och omfattande rekryteringsproblem för dessa yrken. Vid en internationell jämförelse är lön och status högre i de länder där vård- och omsorgssektorn är fri.
Genom att öppna den offentliga sektorn för alternativa driftsformer kan fler karriärvägar skapas i de traditionella kvinnoyrkena.
Jämställdhet är en fråga om vilket samhälle vi vill att våra barn skall växa upp i. Om vilket samhälle vi själva vill leva i. Det är en fråga om rättvisa och en fråga om att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön. Det är därför en angelägenhet för alla.
Jämställdhetspolitiken måste bygga på grundprincipen om alla människors lika värde och på varje människas rätt till respekt för sin person, sina val och sina känslor. All form av förtryck, diskriminering och generalisering måste avvisas och förhindras. Bara genom att påverka människors attityder i denna riktning kan sakernas tillstånd förändras till det bättre.
Människor har rätt att betraktas som individer och inte som delar av en viss kvotgrupp som godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper uppifrån. Denna rätt gäller alla människor i samhället. För övrigt också för män.
Den socialdemokratiska jämställdhetspolitiken har förvandlats från en politik för jämställdhet och kvinnors rättigheter till en politik mot män.
Det hittills oöverträffade exemplet på detta gav jämställdhetsminister Winberg själv, för ett par år sedan, i en debatt om våld riktat mot kvinnor: ”Männen begår brott och fokus måste sättas på det kön som bär skulden”, skrev hon då.
Winbergs politik, med kollektivt skuldbeläggande, innehåller ingen analys av problemet våld mot kvinnor, inget svar på vad som borde göras och det har än mindre en positiv opinionsbildande effekt.
”Männen” som kön begår då rakt inga brott. Det är enskilda män som begår brott. Precis som enskilda kvinnor gör det. Brottslighet styrs inte av generna. Winberg fråntar människor ansvaret för deras handlingar. Det allvarligaste med Winbergs agerande är att när skulden för våld och brott läggs på ett kön och inte på individer så förloras möjligheten att göra något åt problemen.
En kollektivistisk syn är så uppgiven. Om man tror att männen begår brott på grund av sitt kön, att ondskan sitter i de manliga generna – vad återstår då att göra? Genterapi? Östrogenbehandling?
Winberg och hennes politik drar alla män över en kam och tillskriver oss totala översittaregenskaper. Landets alla pappor, som älskar sina döttrar och fruar, vilka bildligen och bokstavligen utgör livets mening för dem, reduceras till cyniska maktmänniskor och potentiella brottslingar.
I stället borde frågan vara vad som är gemensamt för de män som begår sexbrott. Är det vanliga män, män med problem, eller män som själva farit illa? Hur hittar vi dessa män i tid? Är det möjligt att tidigt hitta de killar som är våldsbenägna eller på väg att hamna snett? Vad kan göras för att stärka unga killars och tjejers självkänsla och rättskänsla? Hur stöttar vi kvinnor och tjejer som råkar ut för våld? Hur hjälper vi invandrarkvinnor att komma ut i samhället på egna ben? Hur stöttar vi de män som råkar ut för våld?
Frågan är: Vad kan vi göra för att forma unga människors värderingar på ett sådant sätt att våld och nedtryckning i alla dess former minskar? Vad kan vi göra för att skapa respekt och förståelse för alla människors lika värde? Generellt och mellan könen.
De kvinnor som verkligen är offer för t.ex. våld hjälps inte av att alla kvinnor betraktas som offer. De som är offer för våld kan bara hjälpas individuellt, som personer. De män som gör kvinnor till offer kan bara bemötas, straffas och hjälpas som individer. Glöm den kollektiva skulden!
Vi behöver byta ut den kollektivistiska, klasskampsinfluerade vänsterretoriken och ersätta den med en liberal jämställdhetssyn och syn på människan. En utgångspunkt är att ingen skall särbehandlas negativt på grund av sitt kön, en annan varje människas rätt till respekt – oavsett kön, ålder eller ursprung.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |