1 Förslag till riksdagsbeslut 6
2 Bakgrund 6
3 Verkligheten på arbetsmarknaden 6
3.1 Uppemot 700 000 människor saknar arbete 6
3.2 Sverige är medelmåttigt i Europa 7
3.3 Var fjärde vuxen utanför arbetsmarknaden 8
4 Den öppna samordningsmetoden 9
5 Sysselsättningsstrategins horisontella mål 10
6 Sysselsättningsstrategins genomförande 11
6.1 Pelare I – Att förbättra anställbarheten 11
6.2 Pelare II – Att utveckla företagaranda och skapandet av arbetstillfällen 13
6.3 Pelare III – Att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga 14
6.4 Pelare IV – Att stärka jämställdhetspolitiken 14
7 Ett reformprogram för fler företag och nya jobb 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges genomförande av EU:s sysselsättningsstrategi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett reformprogram för fler företag och nya jobb.
I år är det fem år sedan EU antog en gemensam sysselsättningsstrategi i Amsterdamfördraget. Riksdagen har beslutat att regeringen skall lämna redovisningar av hur resultaten utvecklas i form av regeringsskrivelser. I år är första året som regeringen avlämnar en sådan till riksdagen. Detta råkar sammanfalla med att det är valår, vilket möjligen kan förklara att skrivelsen ger en påtagligt förskönad bild av verkligheten på den svenska arbetsmarknaden och Sveriges grad av måluppfyllnad i förhållande till rådets rekommendationer.
Den öppna arbetslösheten har visserligen minskat kraftigt sedan 1997 men samtidigt har de långa sjukskrivningarna fördubblats och förtidspensioneringarna ökat med 7 procent. Dessa omständigheter nämns inte ens i regeringens resultatredovisning, trots att de i hög grad påverkar situationen på den svenska arbetsmarknaden. Det är t o m så att regeringens sysselsättningsmål – rent statistiskt – utvecklas bättre ju fler personer som blir sjukskrivna.
Varje år fastställer rådet gemensamma riktlinjer som ska ligga till grund för ländernas nationella sysselsättningspolitik. De nuvarande 18 riktlinjerna är strukturerade under fyra s k pelare – att förbättra anställbarheten, att utveckla företagarandan och skapandet av arbetstillfällen, att uppmuntra företagens och de anställdas anpassningsförmåga samt att stärka jämställdhetspolitiken.
Vi anser att verkligheten på den svenska arbetsmarknaden ger vid handen att mer fokus måste riktas mot att öka arbetstagarnas möjligheter att försörja sig på sitt arbete, öka utbudet av arbetskraft, öka rörligheten på arbetsmarknaden och förbättra möjligheterna för alla arbetstagare att kontinuerligt vidareutbilda sig genom hela arbetslivet.
Sverige har den högsta arbetslösheten i modern tid efter en lång högkonjunktur. Fler personer än någonsin saknar ett riktigt arbete. Det rör sig sammanlagt om närmare 700 000 människor som saknar ett arbete eller som vill arbeta mer än de får för närvarande på arbetsmarknaden.
Tabell 1. Den verkliga arbetslösheten
|
Antal personer som saknar ett reguljärt arbete eller vill arbeta mer: |
Antal personer |
I procent av arbetskraften |
|
Officiellt öppet arbetslösa |
164 000 |
3,8 |
|
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder |
126 700 |
2,9 |
|
Sammanlagd officiell arbetslöshet |
290 700 |
6,7 |
|
Arbetssökande heltidsstudenter 1 |
69 000 |
1,5 |
|
Arbetslösa inom Kunskapslyftet 2 |
40 000 |
0,9 |
|
Undersysselsatta 3 |
233 000 |
5,4 |
|
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden eller som vill arbeta mer |
632 700 |
14,0 |
|
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning) 4 |
66 000 |
1,5 |
|
Totalsumma |
698 700 |
15,5 |
Källa: SCB, arbetskraftsundersökningen för april år 2002
1) Denna grupp räknas i internationell statistik som arbetslös enligt en ILO-konvention.
2) Motsvarar ca hälften av det sammanlagda antalet studerande inom Kunskapslyftet.
3) Personer som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de önskar.
4) Statistiken medger inte klara avgränsningar, men till de ovan angivna grupperna kan läggas huvuddelen av de icke heltidsstuderande personer som i AKU-statistiken räknas som latent arbetssökande samt de som uppger att de vill arbeta, men inte har sökt arbete den vecka AKU-mätningen genomförs, eller varit tillfälligt förhindrade att söka arbete.
Om vi till skillnad från regeringen ser till människorna och inte till statistikkolumnerna uppgår den verkliga arbetslösheten till 15 procent snarare än till 4 procent. Då har vi ändå inte tagit med i beräkningen alla de personer som är långtidssjukskrivna respektive alla de människor som har förtidspensionerats.
Socialdemokraterna berömmer den senaste tidens sysselsättningsutveckling i Sverige och försöker ge intryck av att läget är bättre här än i många andra länder. Den myten motsägs av fakta från OECD, EU och riksdagens utredningstjänst.
Fakta visar att Sverige endast har haft den tolfte bästa utvecklingen av sysselsättningen bland de 15 medlemsstaterna i EU sedan Socialdemokraterna tog över makten i riksdagsvalet hösten 1994. Finland och Danmark har haft en bättre utveckling jämfört med Sverige. Bäst har emellertid utvecklingen varit i Irland, Spanien och Holland.
Tabell 2. Sysselsättning, förändring i procent mellan åren 1995 och 2000
|
Placering |
Land |
Ökning av sysselsättning i procent, 1995–2000 |
|
1 |
Irland |
32,1 |
|
2 |
Spanien |
18,3 |
|
3 |
Nederländerna |
14,8 |
|
4 |
Finland |
11,3 |
|
5 |
Luxemburg |
9,6 |
|
6 |
Portugal |
8,8 |
|
7 |
Storbritannien |
6,7 |
|
8 |
Frankrike |
6,2 |
|
9 |
Belgien |
5,5 |
|
10 |
Italien |
5,2 |
|
11 |
Danmark |
4,8 |
|
12 |
Sverige |
4,2 |
|
13 |
Tyskland |
3,5 |
|
14 |
Österrike |
3,0 |
|
15 |
Grekland |
2,0 |
Källor: OECD och riksdagens utredningstjänst
Den dystra bilden av arbetsmarknaden förstärks av det faktum att 70 procent av den sysselsättningsuppgång som skett mellan 1997 och 2001 är ersättningsjobb för de sjukskrivna och förtidspensionerade.
En vanlig vardag är det sammantaget uppemot 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. De är i stället antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar.
Om nuvarande utveckling fortsätter kommer snart fler att vara långtidssjukskrivna (mer än ett år) än öppet arbetslösa. Dessa sjukskrivningar har ökat med över 21 procent sedan januari 2001. Av de som är långtidssjukskrivna i januari 2002 var 65 procent kvinnor och 35 procent män. Läget är allra värst bland anställda inom den offentliga sektorn.
Antalet personer som är sjukskrivna uppgår en vanlig vardag till ca 400 000 människor, varav ca 278 000 människor är sjukskrivna en längre period än 14 dagar. Dessutom är mer än 450 000 personer förtidspensionerade, helt eller delvis. Det medför att de senaste fyra åren har den verkliga sysselsättningen bara ökat med blygsamma 0,5 procentenheter.
Nedan beskriver vi situationen på arbetsmarknaden så verklighetsnära som möjligt. Det innebär att vi – med utgångspunkt från offentlig statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) och Riksförsäkringsverket (RFV) – beskriver hur många som verkligen arbetar genom att ta hänsyn också till sjukfrånvaron.
Tabell 3. Befolkning, arbetskraft, officiell sysselsättning samt människor i reguljärt arbete 1997 och 2001, åldersgruppen 20–64 år
|
1997 |
2001 |
Förändring 1997-2001 |
|
|||
|
Antal |
Andel1 |
Antal |
Andel1 |
Antal |
enheter1 |
|
|
Befolkningen 20–64 år |
5 145 700 |
5 225 000 |
79 300 |
|||
|
Ej i arbetskraften |
981 100 |
19,1% |
957 250 |
18,3% |
-23 850 |
-0,7 |
|
varav förtidspensionerade (heltid) |
363 000 |
7,1% |
400 000 |
7,7% |
37 000 |
+0,6 |
|
varav studerande |
273 000 |
5,3% |
278 500 |
5,3% |
5 500 |
0,0 |
|
övriga |
345 100 |
6,7% |
278 750 |
5,3% |
-66 350 |
-1,4 |
|
Arbetskraften |
4 164 600 |
80,9% |
4 276 750 |
81,9% |
112 150 |
+0,9 |
|
varav arbetslösa |
328 000 |
6,4% |
162 750 |
3,1% |
-165 250 |
-3,3 |
|
Sysselsatta |
3 836 600 |
74,6% |
4 114 000 |
78,7% |
277 400 |
+4,2 |
|
varav sysselsatta i arbetsmarknadsåtgärder 2 |
32 000 |
0,6% |
26 000 |
0,5% |
-6 000 |
-0,1 |
|
Reguljärt sysselsatta |
3 804 600 |
73,9% |
4 088 000 |
78,2% |
283 400 |
+4,3 |
|
varav sjukfrånvarande |
200 000 |
3,9% |
400 0003 |
7,7% |
200 000 |
+3,8 |
|
Människor i arbete |
3 604 600 |
70,1% |
3 688 000 |
70,6% |
83 400 |
+0,5 |
Källor: Regeringens utredning S 2000:7, SOU 2002:5 samt SCB, AKU
1) Andel av befolkningen i åldrarna 20–64 år, samt förändring (sista kolumnen) av dessa andelar i procentenheter.
2) Endast de personer som deltar i arbetsmarknadsåtgärder och som i AKU-statistiken räknas som sysselsatta (i arbetskraften). Detta är samma personer som regeringen räknar bort när de definierar sitt sysselsättningsmål (80 procent reguljärt sysselsatta i åldrarna 20–64 år). Raden ”Reguljärt sysselsatta” anger alltså de personer som räknas in i regeringens sysselsättningsmål, dock inte de som faktiskt arbetar. Antalet människor i arbete kan utläsas på sista raden.
3) I stort sett hela ökningen beror på att de längre sjukfallen har ökat.
Av tabellen kan utläsas att antalet förtidspensionerade personer ökat med 37 000 eller drygt 10 procent under de senaste fyra åren. Under samma tid har antalet sjukfrånvarande fördubblats.
Den öppna arbetslösheten har minskat och antalet sysselsatta förefaller att ha ökat så att sysselsättningsgraden för befolkningen i åldrarna 20–64 år nu uppgår till 78,7 procent. Men skenet bedrar. När hänsyn tas till att den samlade sjukfrånvaron har ökat med 200 000 personer reduceras den verkliga sysselsättningsökningen till ca 80 000 personer i stället för den officiella siffran på ca 280 000 personer.
Så mycket som 70 procent av den officiellt redovisade sysselsättningsökningen är med andra ord ”luft” som skattebetalarna får betala genom ökade kostnader för sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
Den arbetsform genom vilken medlemsstaternas politik samordnas mot gemensamma mål, exempelvis inom ramen för sysselsättningsstrategin, kom vid Europeiska rådets möte i Lissabon att lanseras som ”den öppna samordningsmetoden”.
Den öppna samordningsmetoden innehåller inga rättsligt bindande element, utan skall ses som ett komplement till lagstiftning på gemenskapsnivå inom områden där kompetensen ligger hos medlemsstaterna och inte på unionsnivå men där det finns ett behov av ökad politisk samordning inom unionen. De instrument som finns tillgängliga inom ramen för den öppna samordningsmetoden innefattar gemensamma mål, riktlinjer, övervakning och uppföljning med hjälp av indikatorer och rekommendationer.
Det är uppenbart att den öppna samordningsmetoden kan bidra till att sätta politiskt fokus på angelägna samhällsproblem. Arbetsmetodiken bidrar till och underlättar utbyte av erfarenheter och goda exempel mellan medlemsstaterna.
Samtidigt är det viktigt att den öppna samordningsmetoden inte tillåts urholka subsidiariteten genom att på ett smygande sätt föra över beslutsfattande i frågor som tillhör medlemsstaternas kompetens från dessa till unionen.
Respekten för både de gemensamma strategierna och för övriga medlemsstater förutsätter också att man i någon mån lever som man lär. Inom ramen för sysselsättningssamarbetet har regeringen år efter år medverkat till antagande av rådsrekommendationer till Sverige, vilka man sedan helt struntat i på hemmaplan. För detta förtjänar regeringen stark kritik.
Europeiska rådet har bl a rekommenderat Sverige att ”fastställa nationella mål för att betydligt minska skattetrycket på arbete, framför allt för dem som har låg nettolön”. Vidare har rådet ansett att Sverige måste införa ”fler åtgärder för att ytterligare anpassa stöd- och bidragssystemen så att det finns tillräckliga incitament att arbeta”. En återkommande kritikpunkt mot Sverige har också gällt vår starkt könsuppdelade arbetsmarknad.
Trots att svenska stats-, finans- och arbetsmarknadsministrar har medverkat till beslut om dessa rekommendationer på unionsnivå har mycket lite gjorts på hemmaplan. Det svenska skattetrycket är alltjämt extremt högt med en särskilt tung börda på låg- och medelinkomsttagare. Inga egentliga reformer har genomförts inom stöd- och bidragssystemen. Än mindre har några försök gjorts att bryta upp de offentliga monopol som i så hög grad har bidragit till att skapa den könssegregerade arbetsmarknaden i Sverige.
I de sysselsättningsriktlinjer som antogs av rådet för två år sedan infördes för första gången övergripande, s k horisontella, mål. Det innebar bl a att de tidigare kvalitativa målen nu kompletterades med kvantitativa mål.
I skrivelsen redovisar regeringen att Sverige har goda erfarenheter av att arbeta med kvantitativa mål inom ramen för den ekonomiska politiken. Regeringen åberopar i sammanhanget såväl målet att reducera den öppna arbetslösheten till 4 procent före utgången av år 2000 som det av riksdagen fastställda sysselsättningsmålet att sysselsättningsgraden för personer i åldern 20–64 år skall uppgå till 80 procent år 2004.
Vi delar inte regeringens bedömning av erfarenheterna. Särskilt målet att reducera den öppna arbetslösheten till 4 procent har lett till ett påtagligt inslag av ”statistikpolitik” inom främst arbetsmarknadspolitikens område.
Oproportionerligt stora resurser har ianspråktagits för åtgärder som bara inneburit att människor flyttas från kolumnen ”öppet arbetslösa” till andra kolumner i arbetslöshetsstatistiken. Under 2000 – det år då fyraprocentsmålet skulle infrias – gav regeringen order om att kraftigt öka antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt var konjunkturen stark på arbetsmarknaden. I ett läge när alla resurser borde ha inriktats på att öka utbudet av arbetskraft gjorde regeringen alltså det motsatta och tog bort folk som stod till arbetsmarknadens förfogande för att i stället sätta dem i AMS-åtgärder.
Även under innevarande år synes de kvantitativa målen styra politiken på ett sätt som inte långsiktigt gagnar samhällsekonomin och sysselsättningen. Arbetsmarknadsverkets påtagligt framtunga budget – d v s ambitionen att förbruka huvuddelen av de arbetsmarknadspolitiska budgetmedlen före valet – är enligt vår mening ett uttryck för detta.
Riksdagens mål om en 80-procentig sysselsättningsgrad har varit bättre än målet om 4 procents öppen arbetslöshet. Men också sysselsättningsmålet måste formuleras om. Dagens situation med skenande sjukfrånvaro visar det orimliga med dagens sysselsättningsmål. I takt med att sjukskrivningarna ökar ökar också sysselsättningen, eftersom både de sjukskrivna och de arbetslösa som t ex får ett sjukvikariat räknas som sysselsatta i SCB:s statistik. Vi menar att det mest naturliga är att inte räkna långtidssjukskrivna som sysselsatta. I avsnitt 9 föreslår vi därför ett nytt sysselsättningsmål.
Under denna pelare anges sju riktlinjer med syftet att förbättra medborgarnas anställbarhet på arbetsmarknaden. Tre av riktlinjerna handlar om att bekämpa ungdomsarbetslöshet och långtidsarbetslöshet, att främja ett aktivt åldrande respektive att motverka diskriminering och främja den sociala integrationen. I dessa avseenden lämnar de svenska resultaten mycket i övrigt att önska.
Vad den socialdemokratiska regeringen avstår från att redovisa i skrivelsen är bl a att den sammanlagda officiella ungdomsarbetslösheten ökade med 6 procent så sent som i april i år jämfört med motsvarande månad förra året. I maj hade ökningstakten sjunkit till dryga 3 procent, men trenden är fortfarande negativ.
Vad gäller långtidsarbetslösheten har en långsam förbättring skett under åren av högkonjunktur, men håller nuvarande takt i sig kommer många av de som är långtidsarbetslösa aldrig att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Och uppmaningen från rådet att ”säkerställa de aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas effektivitet, ... särskilt uppmärksamma etniska minoriteters och emigrerande arbetstagares behov” har regeringen misslyckats med att uppfylla. Invandrarnas utanförskap på den svenska arbetsmarknaden har i stället nått förskräckande nivåer.
Särskilt för de utomnordiska invandrarna har arbetslöshet med utanförskap och bidragsberoende kommit att bli det normala. Andelen förvärvsarbetande – utan hänsyn tagen till sjukfrånvaro – i åldersgruppen 20–64 år varierar kraftigt mellan svenskar och nordiska, europeiska samt utomeuropeiska invandrare. För svenskar är motsvarande andel 77 procent, för nordiska invandrare 66 procent, för europeiska invandrare (utom Norden) 51 procent och för utomeuropeiska invandrare 42 procent. Detta visar tydligt att det i dag saknas en flexibilitet som kan möta människors olikhet.
Det sker en utslagning i samhället av personer med invandrarbakgrund redan i skolan. Var fjärde elev med utländsk bakgrund som gick i en kommunal skola uppnådde inte behörighet till ett nationellt program i gymnasieskolan under läsåret 2000. Motsvarande tal för elever som läste i en fristående skola var 12 procent, enligt Skolverket. En tydlig skillnad i resultat – och ändå bekämpar Socialdemokraterna tillkomsten av fler alternativ inom skolan.
De övriga riktlinjerna handlar om att göra bidragssystemen och skatterna mera sysselsättningsfrämjande, att stärka det livslånga lärandet, att utveckla e-lärandet samt att utveckla matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Även inom dessa områden redovisas en föga förankrad bild av verkligheten.
Regeringen anger i skrivelsen att skatterna på arbete sänkts kontinuerligt under de gångna åren. Ändå kvarstår att rådet år efter år upprepar sina rekommendationer till Sverige att göra någonting åt det höga skattetrycket. Grunden är att svenska låginkomsttagare alltjämt betalar högst skatt i världen. Det totala skattetrycket är runt 60 procent för svenska låginkomsttagare, vilket ligger långt över genomsnittet bland OECD-länderna. Vår ståndpunkt är att detta bidrar till att lika många personer var utanför arbetskraften år 2001 som under lågkonjunkturen år 1994.
Vidare lyfter regeringen i skrivelsen fram Kunskapslyftet och ett nytt studiemedelssystem som de viktigaste åtgärderna för att stärka det livslånga lärandet. Det är inget som förvånar eftersom regeringens satsning på att alla ska kunna utbilda sig kontinuerligt under livet uteblivit. Förslaget om införande av ett individuellt kompetenssparande har förhalats för att så småningom föreläggas riksdagen, med risk för att det blir urvattnat och i halvfärdigt skick. Detta har föranlett såväl TCO som SACO att uttala att Socialdemokraterna borde
mycket noggrant läsa den borgerliga motionen om individuellt kompetenssparande. Den är klart bättre än den proposition regeringen lagt. Det vore bra med en stabil blocköverskridande uppgörelse om kompetenssparandet. Det vore ett mycket viktigt bidrag både till en individuell utveckling för var och en i arbetslivet men också som motor både för välfärd och tillväxt.
Rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och då krävs en annan inriktning än den regeringen valt såväl när det gäller kompetenssparandet som arbetsmarknadspolitiken.
Regeringen anger att den förda politiken syftar till att stimulera rörligheten på arbetsmarknaden såväl gällande mellan regioner i landet som mellan yrken och branscher. Matchningen av utbud och efterfrågan av arbetskraft ska stärkas. Fakta visar att verkligheten inte motsvarar regeringens höga ambitioner. Den höga arbetslösheten efter sex års högkonjunktur samtidigt som det råder brist på arbetskraft inom många yrken och på många håll i landet är ett tydligt uttryck för att matchningen inte är effektiv.
En statlig arbetsförmedlare förmedlar alltför få nya jobb. Detta är inte den enskilde arbetsförmedlarens fel. Det är ett ålderdomligt och byråkratiskt system som administreras av regeringen via AMS. Av de nya jobb som tillsätts har den statliga arbetsförmedlingen varit inblandad i allt färre fall. Alltför mycket tid ägnas åt byråkrati. Ett gott försök att höja kvalitet och effektivitet är proven med de s k modellkontoren (f.n. fem stycken). Där har kunnat noteras goda resultat.
Rörligheten har stadigt sjunkit på den svenska arbetsmarknaden. Den förda arbetsmarknadspolitiken förefaller att ha motverkat snarare än främjat rörligheten på arbetsmarknaden. Det gäller såväl rörligheten geografiskt som mellan olika företag och branscher.
En undersökning från Nutek visar att under åren 1987–1996 har rörligheten mellan olika branscher minskat med 50 procent. Den geografiska rörligheten, dvs. andelen individer som flyttar till en annan ort, har minskat lika mycket. Andelen arbetslösa som har utbildat sig har också halverats.
Denna pelare inrymmer fem riktlinjer som alla syftar till att skapa ett gott och sysselsättningsfrämjande företagsklimat. En av dessa handlar om införande av skattereformer som gynnar sysselsättning och utbildning. Det är här symptomatiskt att Sverige alltjämt håller fast vid ett extremt skattetryck, vilket föranlett rådet att såväl 1999 som 2000 och 2001 rekommendera Sverige att sänka skattetrycket på arbete och skapa bättre incitament i bidragssystemen.
Andra riktlinjer handlar om att minska regelkrångel och hinder för nyföretagande. Trots dessa tydliga riktlinjer har inte den svenska regeringen genomfört de 81 åtgärder som Småföretagsdelegationen föreslagit för att minska regelkrånglet och byråkratin för företagen.
Företag i Sverige har ungefär 20 000 sidor företagsregler att hålla reda på. Av dessa sidor ändras eller kommer till 2 500 varje år. För vi över dessa tal till alla företag så når företagens kostnader för att administrera lagar, regler och föreskrifter minst 50 miljarder kronor per år. Detta är oacceptabelt. En jämförelse mellan tio olika OECD-länder visar att svenska företag med 20–49 anställda har de högsta administrativa kostnaderna av de jämförbara länderna.
En riktlinje handlar om att ta tillvara tjänstesektorns möjligheter för skapandet av fler och bättre arbetstillfällen. Här finns skäl att rikta stark kritik mot regeringen och dess stödpartier för att man inte öppnat den offentliga sektorn och inte heller sänkt skatten för hemnära tjänster.
Under pelare III anges tre riktlinjer. De rör avtal med arbetsorganisationer, att modernisera arbetets organisation samt att stödja anpassningsförmågan inom företagen som en del i det livslånga lärandet. Regeringen framhåller här Kunskapslyftet som en viktig del i främjandet av de anställdas anpassningsförmåga.
Att bygga upp en stor del av politiken kring Kunskapslyftet leder emellertid fel. Det är bra att människor utan gymnasiekompetens får en sådan. Men för att stödja det livslånga lärandet, hjälpa de anställdas anpassningsförmåga och hjälpa företagen att stärka sin anpassningsbarhet krävs fler konkreta åtgärder. Det måste bl a ske en modernisering av den arbetsrättsliga lagstiftningen, en förbättring av serviceandan hos alla myndigheter samt satsningar på individuellt kompetenssparande.
Pelarens riktlinjer syftar till att integrera ett jämställdhetsperspektiv inom samtliga fyra pelare och att utvärdera och mäta resultaten, minska klyftorna mellan könen samt stärka möjligheterna att kunna kombinera arbete och familj.
Vi har lätt att instämma i regeringens övergripande mål för jämställdhetspolitiken, nämligen att kvinnor och män skall ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter på livets alla områden. Samtidigt kvarstår faktum att den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad.
Vi har en hög sysselsättningsgrad bland kvinnor men när det gäller sysselsättningen inom olika sektorer och yrken är obalansen mellan könen på den svenska arbetsmarknaden en av de största i EU. Detta är ett uttryck för att kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning kommit att arbeta med lågbetalda jobb inom ramen för offentliga monopol – vård, skola, omsorg. För att bryta obalansen är det därför viktigt att öppna de offentliga monopolen för konkurrens från fristående arbetsgivare.
Ett problem i Sverige är också att det höga skattetrycket på arbete försvårar för många familjer att förena arbetsliv och familjeliv. Den s k maxtaxan inom barnomsorgen förändrar inte detta grundläggande förhållande, vilket understryks av att reformen främst gagnat höginkomsttagare.
Företrädesvis kvinnor, men också män, avsätter varje vecka betydande tid till oavlönat arbete. Enligt SCB rör det sig om 76 timmar i veckan, varav kvinnorna står för ungefär två tredjedelar. Viktiga åtgärder borde därför handla om att minska det oavlönade arbetet. Vårt gemensamma förslag om skattereduktioner för hemnära tjänster är ett uttryck för en sådan ambition.
Sverige behöver ett bättre företagsklimat för att kunna öka sysselsättningen och därmed skapa ett ökat välstånd för att finansiera en bra välfärd.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna är eniga om att genomföra ett program med 53 punkter för fler företag och nya jobb.
Det som i första hand kan öka sysselsättningen och höja välståndet är ett samhällsklimat som alltid uppmuntrar arbete och företagande. Då krävs bl a att skatterna sänks för alla, men allra mest för dem med låga och medelhöga inkomster. Utöver detta måste konkurrensen stärkas. Etableringshinder för småföretagare måste avvecklas. Regelkrångel och byråkrati skall tas bort. Regelförenklingsfrågorna skall lyftas till statsministerns kansli. De selektiva företagsstöden måste minimeras.
Dubbelbeskattningen skall avskaffas och förmögenhetsskatten avvecklas. Detta i syfte att få fart på företagandet och underlätta generationsskiften i företagen. Köp av hemnära tjänster skall stimuleras genom en ungefärlig halvering av skatten på hushållstjänster. Detta leder till minskat oavlönat hemarbete och samtidigt mer tid till avkoppling och familjeliv. Detta samtidigt som fler jobb och företag kan skapas inom tjänstesektorn.
Utöver detta krävs bl a en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken. Förslagen riktar in sig på en förnyelse av själva kärnan i arbetsmarknadspolitiken. Det viktiga förmedlingsarbetet att matcha utbud på och efterfrågan av arbetskraft måste förbättras. Och de insatser som vidtas måste bli mer inriktade på den enskilde arbetslöses behov och erfarenhet.
Den nuvarande arbetsmarknadsmyndigheten skall ersättas av en ny mindre myndighet som mer är inriktad på att öka valfriheten för den enskilde individen. Med en ökad mångfald av aktörer som är inriktade på att hjälpa den som blivit arbetslös ökar chanserna att fler snabbt skall kunna komma tillbaka till ett nytt arbete. För detta har staten ett övergripande ansvar.
Arbetslinjen skall alltid hävdas genom att resultatinriktade aktiviteter alltid prioriteras före passivt bidragsmottagande. Vi föreslår ett nytt mål för sysselsättningen. Det skall innehålla andelen sysselsatta minus sjukfrånvarande, d v s andel av befolkningen som faktiskt är i arbete.
Vi vill införa ett system med individuella kompetenskonton. I motionen ”Ett system för individuell kompetensutveckling” (2001/02:A9) föreslår de fyra borgerliga partierna en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år.
Regeringens förslag om en maximal årlig avsättning till ett kompetenskonto på endast ett fjärdedels prisbasbelopp är helt otillräckligt för att nå reformens syfte. I propositionen motiveras detta med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme bör inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. I stället förordar vi någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar att kompetensspara.
Hela reformen syftar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. För att detta skall kunna ske krävs att alla människor har verkliga möjligheter att delta i vidareutbildning hela livet igenom. Då krävs ett system som stimulerar även arbetsgivarna att delta. Men en aktiv medverkan från arbetsgivarna ändrar inte det faktum att medlen helt disponeras av den enskilde.
Ett snabbt genomförande av de tre redovisade reformprogrammen, är vi övertygade om, kommer att förbättra Sveriges sysselsättningsutveckling och medföra att nästa resultatskrivelse om genomförande av EU:s sysselsättningsstrategi blir en betydligt mera angenäm läsning. Mot detta står regeringens liknöjdhet och passivitet som är oacceptabel.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 13 juni 2002 |
|
|
Mikael Odenberg (m) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Margareta Andersson (c) |
|
Elver Jonsson (fp) |