Utrikesutskottets betänkande

2001/02:UU4

Globalisering

---

Sammanfattning

Detta betänkande syftar till att ge ett bidrag till
diskussionen om hur en svensk politik om
globaliseringen bör utformas.
Termen globalisering har börjat användas i
sammanhang som inte minst avser förändringar på
världsekonomins område och kopplingar mellan detta
och frågor rörande demokrati och de mänskliga
rättigheterna. Ett friare utbyte av information,
idéer och kunskap har på avgörande sätt påverkat den
globala synen på kultur, ekonomi och politik.
Bakomliggande faktorer är bl.a. de senaste årens
teknologiska framsteg, exempelvis inom
kommunikationsområdet, samt minskade
transportkostnader, friare valuta- och
handelsrörelser och det öppnare världspolitiska
klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets
slut.
Den nya globaliseringsfasen kännetecknas bl.a. av
ett öppnare världspolitiskt klimat som har skapat
nya möjligheter för såväl individer och företag som
idéer och information att fritt röra sig över
gränserna. Det friare flödet av varor, tjänster och
kapital bidrar till att skapa förutsättningar för
tillväxt och välstånd. Likaledes bidrar strömmarna
av människor och nyheter över gränserna till att
skapa förståelse för och uppslutning bakom globala
normer och värderingar, exempelvis i fråga om
respekten för miljön, demokratin och för mänskliga
rättigheter.
Globaliseringen har samtidigt framkallat en oro på
många håll över att de snabba samhällsförändringarna
kan medföra hot mot miljön, mot nationella kulturer,
sysselsättning och t.ex. arbetsvillkor.
Integreringen av marknader och ekonomier befaras
även framkalla orättvisor mellan u- och i-länder
samt ökade klyftor mellan fattiga och rika.
Utskottet anser det mycket viktigt att uppmärksamma
riskerna för globaliseringens eventuella
snedvridande effekter. Att vissa länder har lyckats
sämre än andra med att angripa de centrala
fattigdomsproblemen kan emellertid snarare förklaras
med brister av inrikespolitisk art än som en följd
av globaliseringen.
I syfte att kunna dra nytta av globaliseringen och
för att reducera fattigdomen, krävs en
utvecklingsfrämjande inhemsk politik som bl.a. ger
befolkningen tillgång till hälso- och sjukvård samt
utbildning.
Demokrati och mänskliga rättigheter, liksom bl.a.
en framsynt
utbildnings-, skatte- och socialpolitik samt en
rättvis fördelningspolitik, är viktiga
förutsättningar för att skapa goda förhållanden i
utvecklingsländerna.
Sammanfattningsvis understryker utskottet att
globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan
snarare erbjuder möjligheter för länder som är
beredda att bedriva en utvecklings- och
tillväxtfrämjande politik, för att bl.a. bekämpa
fattigdomen. Världssamfundet har därvid en viktig
uppgift att stödja denna utveckling bl.a. genom att
bidra till ett effektivt globalt styrsystem av
samverkande internationella organisationer.
Globaliseringen innebär att människors syn på
världen förändras. Människor får bättre
förutsättningar att påverka samhällsbesluten genom
att informationen, inte minst genom den nya
teknologin, blir mer lättillgänglig och att det
finns större möjligheter att mötas och organisera
sig i nya former. Man kan tala om en globalisering
underifrån. Enskilda grupper och organisationer
formerar sig i globala nätverk för att svara mot den
nya utvecklingen. Samtidigt ställer integrationen i
omvärlden än större krav på den nationella
samhällsomvandlingen. Det väcker frågan om
nationalstatens framtid som bärande politisk och
administrativ enhet.
Den ökade globaliseringen och samhällets
internationalisering har medfört att en betydande
förändring av parlamentens ställning ägt rum.
Utskottet menar att regeringen vid utformandet av
en svensk globaliseringsstrategi, men även
annorledes, bör verka för att folkets valda
representanter får vederbörliga påverkansmöjligheter
såväl i förberedelsefasen inför betydelsefulla
internationella konferenser (exempelvis inom
kommittéer som förbereder sådana konferenser) som
när dessa konferenser genomförs. Motsvarande synsätt
bör vara rådande som när det i andra sammanhang är
aktuellt att låta utomstående ingå i
regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av
att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också
att den tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar
får genomslag.
För att globaliseringen skall kunna utvecklas i
human riktning behöver statliga och överstatliga
initiativ kompletteras med aktiva insatser från
frivilligorganisationer, företag och enskilda.
Globaliseringen innebär inte i sig en lösning på
de utmaningar som världssamfundet står inför.
Avgörande är i stället vilka politiska åtgärder som
enskilda länder vidtar för att främja en utveckling
som leder till ekonomisk tillväxt och en rättvis
fördelning av resurser och välfärd i och mellan
länder. En viktig uppgift för de rikare länderna -
inklusive Sverige - är att på olika sätt stödja en
sådan utveckling. Ökade möjligheter för de
fattigaste länderna att få skuldlättnader är i detta
sammanhang centralt.
Med globaliseringen har finansmarknaderna i olika
delar av världen snabbt genomgått omfattande
förändringar. Genom avregleringar har kontrollen
över kapital- och valutarörelser reducerats starkt
samtidigt som omsättningen och antalet transaktioner
på finansmarknaderna har vuxit kraftigt.
Handel är ett av de viktigaste medlen för att
åstadkomma ekonomisk tillväxt och generera de
resurser som är nödvändiga för att kunna bekämpa
fattigdomen.
Utskottet konstaterar att frihandel gynnar ett
lands utveckling och att ensidiga
handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och
välfärd på lång sikt. Det råder även bred enighet om
att fri handel över nationsgränserna generellt leder
till högre sysselsättning och ökat välstånd.
Resultatet av ministermötet i Doha kan anses
utgöra ett politiskt genombrott för miljöfrågorna,
som nu för första gången tas upp i
handelsförhandlingar i WTO.
I detta betänkande behandlar utskottet också ett
antal motionsyrkanden från de allmänna
motionstiderna 1999/2000, 2000/01 och 2001/02.
Samtliga yrkanden besvaras eller avstyrks. Till
betänkandet är fogat 9 reservationer. De partier som
reserverat sig på enskilda avsnitt av betänkandet är
moderaterna, vänsterpartiet, kristdemokraterna,
centerpartiet, folkpartiet och miljöpartiet.
2 Innehållsförteckning
(återfinnes i det tryckta dokumentet och Word-filen)

3 Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Demokratisering genom decentralisering
och självtillit

Riksdagen avslår motion 2001/02:N375 yrkande 6.

Reservation 1 (mp)

2. Skuldfrågor

Riksdagen avslår motion 2001/02:U323 yrkande 14.

Reservation 2 (v, mp)
Reservation 4 (m) - delvis - motiv.
Reservation 6 (kd) - delvis - motiv.
Reservation 7 (c) - delvis - motiv.
Reservation 8 (fp) - delvis - motiv.

3. Etablerandet av ett forskningsinstitut
om den fria handelns betydelse

Riksdagen avslår motion 2000/01:U204.

Reservation 3 (m)

4. Frågor i övrigt rörande globalisering

Riksdagen avslår motion 2001/02:U323 yrkande 1
samt förklarar motionerna 1999/2000:U217 yrkande 6,
1999/2000:U218 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:U220
yrkandena 2, 5 och 9, 1999/2000:U643 yrkande 12,
1999/2000:N382 yrkandena 7 och 8, 2000/01:U206
yrkande 38, 2000/01:U213 yrkandena 18 och 22,
2000/01:U216 yrkandena 6 och 10, 2000/01:U217
yrkandena 1 och 10 samt 2001/02:U216 yrkandena 1, 7
och 8, 2001/02:U221 yrkandena 1 och 2, 2001/02:U229
yrkandena 1, 2, 7, 8 och 31, 2001/02:U231 yrkandena
12 och 18, 2001/02:U234 yrkandena 1-3, 6 och 8,
2001/02:U300 yrkande 23, 2001/02:U304 yrkandena 1,
2, 5, 9 och 12, 2001/02:U311 yrkandena 7, 15 och 16,
2001/02:U323 yrkandena 2-6,
9-13, 15 och 17-19, 2001/02:U328 yrkandena 1, 2, 23,
29 och 34, 2001/02:U347 yrkande 8, 2001/02:MJ337
yrkandena 16 och 18, 2001/02:MJ527 yrkande 4,
2001/02:N375 yrkandena 3-5 besvarade med vad
utskottet anfört.

Reservation 4 (m) - delvis - motiv.
Reservation 5 (v) - motiv.
Reservation 6 (kd) - delvis - motiv.
Reservation 7 (c) - delvis - motiv.
Reservation 8 (fp) - delvis - motiv.
Reservation 9 (mp) - motiv.

Stockholm den 9 april 2002

På utrikesutskottets vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Bertil Persson (m), Berndt Ekholm (s),
Holger Gustafsson (kd), Göran Lennmarker (m), Carina
Hägg (s), Agneta Brendt (s), Murad Artin (v), Jan
Erik Ågren (kd), Sten Tolgfors (m), Marianne
Samuelsson (mp), Marianne Andersson (c), Birgitta
Ahlqvist (s), Karin Enström (m), Sven Hulterström
(s), Eva Zetterberg (v) och Elver Jonsson (fp).
4 Redogörelse för ärendet

Motionstiderna 1999/2000, 2000/01 och 2001/02,
syftar till att ge ett bidrag till diskussionen om
hur en svensk politik om globalisering bör utformas.
Behovet av en sådan strategi har framhållits av
riksdagen i form av ett tillkännagivande till
regeringen den 18 maj 2001. I samband med arbetet
med betänkandet har statsrådet Leif Pagrotsky den 9
april 2002 givit utskottet en föredragning om
arbetet inom Regeringskansliet med en
globaliseringsstrategi. Utskottet har också tagit
del av den rapport med titeln En rättvisare
globalisering som år 2001 presenterades av en
arbetsgrupp inom Regeringskansliet under ledning av
statsrådet Pagrotsky.
Utskottet har även tagit del av innehållet i den
parlamentariska kommitténs betänkande om Sveriges
politik för global utveckling som presenterades i
mars 2002 (SOU 2001:96).
Utskottet vill framhålla att innehållet i dess
betänkande i huvudsak styrts av de ämnen som
avhandlas i motionerna. Det gäller exempelvis frågor
om bl.a. globaliseringens inverkan på demokratin, de
mänskliga fri- och rättigheterna, utvecklings- och
fattigdomsfrågorna, utrikeshandeln respektive
miljön. Ett särskilt resonemang förs också om
parlamentens roll i en globaliserad värld.
Globaliseringsbegreppet förknippas med ett mycket
stort antal områden. Utskottet har inte ansett sig
ha möjlighet att behandla alla dessa frågor inom
ramen för sitt betänkande. Exempelvis har
betänkandet därför inte haft ambitionen att föra en
fördjupad diskussion om globaliseringens effekter på
kultur, migration, finansmarknader, forskning eller
transnationella företags agerande.

2001/02

UU4

5 Utskottets överväganden

5.1 Globalisering - några
utgångspunkter

5.1.1 Perspektiv på globaliseringen

Termen globalisering har börjat användas i sammanhang
som inte minst avser förändringar på världsekonomins
område och kopplingar mellan detta och frågor rörande
demokrati och de mänskliga rättigheterna.
Globaliseringsbegreppet används också i andra
sammanhang som när det gäller tendenser till nya
världsomspännande, politiska och sociala värderingar
samt nya kulturella trender. Ett friare utbyte av
information, idéer och kunskap har - anses det - på
avgörande sätt påverkat den globala synen på kultur,
ekonomi och politik. Bakomliggande faktorer är bl.a.
de senaste årens teknologiska framsteg, exempelvis
inom kommunikationsområdet, samt minskade
transportkostnader, friare valuta- och
handelsrörelser och det öppnare världspolitiska
klimatet som kommit att råda efter det kalla krigets
slut.

Jordens stater och folk håller på att knytas
starkare samman i ett ökat ömsesidigt beroende.
Dylika tendenser har emellertid förekommit tidigare
under historiens lopp. Det kan därför vara naturligt
att fråga sig om "globalisering" bara är en ny
etikett på en gammal företeelse, eller om vi står
inför något som är artskilt från den tidigare
utvecklingen. Svaret på denna fråga är inte
självklart.
Man skulle kunna hävda att det är fråga om en
process som, med viss ryckighet, pågått så länge
samhällsbildningar och stater förekommit. Under 1970-
och 1980-talen talade man, åtminstone i Sverige,
mycket om omvärldsberoende och om den ökade
internationaliseringen[1].
Ekonomin betraktas ofta som en av de starkaste
integrationsskapande krafterna, och ekonomiska
faktorer framhålls ofta i globaliseringsdiskussionen.
Inom nationalekonomin anser man sig ha identifierat
flera typer av konjunkturcykler varav
Kondratieffcykeln[2], vilken har en varaktighet om ca
40-60 år, är den mest intressanta i detta sammanhang.
Enligt den österrikisk-amerikanske ekonomen Joseph
Schumpeter (1883-1950) kan de långsiktiga
konjunkturcyklerna - ibland kallade "långa vågor",
"sekulära vågor" eller "K-vågor" - förklaras av
tekniska innovationer, och deras uppkomst orsakas av
och sammanfaller med betydelsefulla tekniska
genombrott. Eftersom det rör sig om för samhället
grundläggande innovationer skulle de långa vågorna
avspegla såväl den ekonomiska som den politiska och
sociala utvecklingen. Vågens inledande decennier
sammanfaller, påstås det, ofta med instabila
ekonomiska system och omfattande politiska
förändringar (ofta genom våldsanvändning).

Tabell 1: Möjlig tolkning av de långa vågorna
(Kondratieffcyklerna) under industrialismens epok[3],
fram till ca 1980

----------------------------------------------------
|Period |Varaktighet|Innovation|Omvälvningar |
| | | |(inledande decennier) |
----------------------------------------------------
|1787-1842|55 år |ångteknologin|franska
revolutionen, |
| | | |Napoleonkrigen |
----------------------------------------------------
|1843-1897| | |
revolutionen 1848, Krimkriget, |
| |54 år |elkraften|Tysklands och Italiens|
| | | |enande |
----------------------------------------------------
|1898-1940| | |spansk- |
| |42 år |bilen |
amerikanska kriget, rysk- |
| | | |
japanska kriget, boerkriget, första |
| | | |världskriget |
----------------------------------------------------
|1941-ca.| | |andra världskriget,|
|1980 |ca 40 år |elektroniken|kalla kriget, Korea-
|
| | | |kriget |
----------------------------------------------------
Det sena 1980-talet och decenniet därefter präglades av en
rad ekonomiska kriser samtidigt som stora politiska
omvälvningar ägde rum (exempelvis kalla krigets slut och
systemskiftet i Kina). I det här skisserade perspektivet
skulle man kanske kunna påstå att vi befinner oss i
inledningen av en ny lång våg[4], och att det är denna
utveckling som åsatts etiketten "globalisering". Sett på det
viset är globaliseringen inte något som är artskilt från den
tidigare utvecklingen.

Utifrån tabell 1 kan man göra observationen att de två
inledande långa vågorna främst avsåg det nordatlantiska
området. Först den tredje vågen berörde i någon mera
betydande utsträckning längre bort belägna områden, och det
är kanske inte förrän under den nuvarande vågen (den femte)
som man kan tala om vågen som en i verklig mening
världsomspännande företeelse. Vi har nu, i denna speciella
ekonomiska mening, inträtt i en global epok.
Flertalet av de element som sägs känneteckna
globaliseringsprocessen innebär, enligt utskottets
uppfattning, inte något specifikt nytt jämfört med tidigare
perioder i den moderna historien, utan utgör endast en
successiv fortsättning på den utveckling mot ökad
internationalisering som pågått med växlande intensitet och
tagit sig olika uttryck under en längre tid.
Inom ramen för de halvsekellånga vågorna kan det emellertid
tänkas inträffa förändringar som kan sägas vara artskilda
från vad som tidigare gällt. En sådan förändring skulle kunna
hänga samman med kontrollen över territoriet. Traditionellt
har geografisk utsträckning spelat en grundläggande roll
oavsett om man skulle karakterisera en ekonomi ("USA-
marknaden"), ett politiskt system ("staten Sovjetunionen")
eller religiösa förhållanden ("den muslimska världen"). Om
man i dag skulle påstå att delar av Rosengård ingår i den
muslimska världen så tänker man emellertid knappast i
territoriella termer. Kanske är det så att vi kom in i den
globala eran den dagen då ett samhälleligt system (vanligen
en stat) inte längre kunde avgränsa sig från omvärlden i den
utsträckning det så önskade. Kanske är det därför, vilket
utskottet påpekade redan i yttrande 1995/96:UU6y, som en rad
diktaturregimer föll ungefär samtidigt som telefax, satellit-
TV och Internet började bryta igenom?
Många andra perspektiv är tänkbara. Ett av dessa är att
vissa problem och företeelser först nu börjat karakteriseras
som globala. Kanske gäller detta främst miljöproblemen, och
särskilt då klimatfrågorna. Det rör sig i dessa fall om
problem som funnits tidigare, men som det sena 1900-talet
börjat uppfatta som globala. Man skulle möjligen kunna hävda
att vi trätt in i globaliseringens epok till följd av att
våra perceptioner globaliserats; en mental globalisering
således. En sådan utveckling kan tänkas växelverka med
framväxten av globala, kulturella referensramar manifesterade
av företeelser som CNN och MTV. De friare och allt snabbare
informationsflödena har gjort det allt svårare för ett land
att isolera sig. Kraven på demokrati och mänskliga
rättigheter vinner allt större terräng med följd att
utvecklingen på dessa områden håller på att knyta samman
världen i en global värdegemenskap.
Även om ingen av de ovan nämnda faktorerna enskilt behöver
innebära något direkt nytt jämfört med föregående epoker så
kan de kanske sammantagna ("multiplikatoreffekten" av dem)
ändå göra det motiverat att tala om en ny era, ett
globaliseringens tidevarv.

5.1.2 Globaliseringens utmaningar

Den nya globaliseringsfasen kännetecknas bl.a. av ett öppnare
världspolitiskt klimat som har skapat nya möjligheter för
såväl individer och företag som idéer och information att
fritt röra sig över gränserna. Det friare flödet av varor,
tjänster och kapital bidrar till att skapa förutsättningar
för tillväxt och välstånd. Likaledes bidrar strömmarna av
människor och nyheter över gränserna till att skapa
förståelse för och uppslutning bakom globala normer och
värderingar, exempelvis i fråga om respekten för miljön,
demokratin och för mänskliga rättigheter.

Globaliseringen har samtidigt framkallat en oro på många
håll över att de snabba samhällsförändringarna kan medföra
hot mot miljön, nationella kulturer, sysselsättning och t.ex.
arbetsvillkor. Integreringen av marknader och ekonomier
befaras även framkalla orättvisor mellan u- och i-länder samt
ökade klyftor mellan fattiga och rika. Utskottet anser det
mycket viktigt att uppmärksamma riskerna för globaliseringens
eventuella snedvridande effekter. Att vissa länder har
lyckats sämre än andra med att angripa de centrala
fattigdomsproblemen kan emellertid snarare förklaras med
brister av inrikespolitisk art än som en följd av
globaliseringen.
I syfte att kunna dra nytta av globaliseringen och för att
reducera fattigdomen, krävs en utvecklingsfrämjande inhemsk
politik med bland annat stödjande institutioner och en frisk
och utbildad befolkning. Demokrati och mänskliga rättigheter,
liksom bl.a. en framsynt utbildnings-, skatte- och
socialpolitik samt en rättvis fördelningspolitik, är viktiga
förutsättningar för att skapa goda förhållanden i
utvecklingsländerna.
Utmaningen för Sverige och EU består, enligt utskottet, i
att stödja en sådan utvecklingsfrämjande nationell politik i
utvecklingsländerna genom att främja ökade resursflöden -
finansiella och kunskapsmässiga, offentliga och privata.
Samtidigt som fattigdom är ett av de största hindren för
utvecklingen mot social rättvisa och ekonomisk utveckling kan
den också utgöra grund för konflikter, flyktingströmmar,
internationell brottslighet, spridning av smittsamma
sjukdomar m.m. Därför ligger det också i Sveriges och de
övriga rika ländernas eget intresse att värna om de länder
som annars hotas av marginalisering.
I en värld av globalisering och allt starkare ömsesidiga
beroenden måste allas trygghet och välfärd främjas om
konflikter som har sin orsak i fattigdom och social orättvisa
skall kunna undvikas.
I slutdeklarationen från toppmötet mellan EU:s stats- och
regeringschefer i Laeken i december 2001 framhölls också att
Europa måste ta sitt ansvar för hur globaliseringen skall
hanteras. Det anfördes bl.a. att:

Europa måste ikläda sig rollen av en makt som beslutsamt
tar upp striden mot varje form av våld, terror, varje
slags fanatism, men som inte heller blundar för de
skriande orättvisorna i världen. Kort sagt, en makt som
vill ändra förhållandena i värden så att det inte bara
gagnar de rika länderna utan även de fattigaste. En makt
som vill ge globaliseringen en etisk inramning, dvs.
placera denna i ett sammanhang av solidaritet och
varaktig utveckling.

Utskottet konstaterar att de nya säkerhetspolitiska hoten
måste mötas med delvis nya medel. Detta kräver i sin tur en
utveckling vad gäller det internationella samfundets
instrument och organisation, både globalt och regionalt.
Terroristattackerna mot USA den 11 september år 2001 innebar
en tydlig illustration av att de säkerhetspolitiska hoten har
fått en annan karaktär. De innebar även en påminnelse om att
inget land kan avskärma sig från de hot som terrorismen
utgör. Som framhölls i sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande 2001/02:UFöU1 Svensk
säkerhetspolitik är det "av utomordentlig betydelse att
världssamfundet håller samman och att det har bildat en
gemensam front mot terrorismen".

Sammanfattningsvis understryker utskottet att
globaliseringen inte i sig innebär ett hot, utan snarare
erbjuder möjligheter, för länder som är beredda att bedriva
en utvecklings- och tillväxtfrämjande politik, att bl.a.
bekämpa fattigdomen. Världssamfundet har därvid en viktig
uppgift att stödja denna utveckling bl.a. genom att bidra
till ett effektivt globalt styrsystem av samverkande
internationella organisationer.
Utskottet har tidigare, i betänkande 2001/02:UU11, uttalat
att "globaliseringen är i grunden en positiv process som om
den utvecklas rätt kan hjälpa oss att förverkliga målen om en
rättvisare och tryggare värld". Utskottet vidhåller denna
uppfattning.
Utskottet framhåller vidare att säkerhet och trygghet i vår
framtid inte kan uppnås utan att angripa orsakerna till de
globala sociala orättvisorna. Hot mot vår säkerhet kan bäst
avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder.
Internationellt samarbete blir allt viktigare för att
motverka såväl direkta konfliktrisker som de hot som följer
av den globala utvecklingen och de moderna samhällenas
sårbarhet.

5.1.3 Mänskliga rättigheter och demokrati som global
värdegrund

I en globaliserad värld ställs ökade krav på en
värdegemenskap som kan utgöra grunden såväl för ett
konstruktivt samspel som för åtgärder mot de hot av olika
slag som det internationella samfundet står inför. Av
avgörande betydelse härvidlag är de mänskliga rättigheterna,
demokrati och fungerande rättsordningar.

Omsorgen om de mänskliga rättigheterna är en integrerad och
central del av utrikespolitiken. Den präglar Sveriges
agerande i globala och europeiska forum och utgör en viktig
dimension av de direkta kontakterna med andra länder,
utvecklingssamarbetet inräknat.
Globalisering har kommit att beteckna en rad ekonomiska,
politiska och sociala företeelser som breder ut sig över
nationsgränserna och som bidrar till integration av länder
och människor. Frågan här är hur den påverkar
förutsättningarna för demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter.
Ett sådant fenomen är att många frågor av lokal och
nationell karaktär, så som arbetslöshet, kriminalitet eller
vattenanvändning måste ses i ett övernationellt sammanhang
och lösas gemensamt. Det ställer länder inför kravet att
samverka med andra länder att lämna ifrån sig makt till organ
på regional och internationell nivå.
Globaliseringen innebär, som utskottet påpekat ovan, att
människors syn på världen förändras. Människor kommer i
tätare kontakt med varandra och utbytet intensifieras.
Människor får bättre förutsättningar att påverka
samhällsbesluten genom att informationen, inte minst genom
den nya tekniken, blir mer lättillgänglig och att det finns
större möjligheter att mötas och organisera sig i nya former.
Man kan tala om en globalisering underifrån. Enskilda grupper
och organisationer formerar sig i globala nätverk för att
svara mot den nya utvecklingen.
Demokratin är historiskt knuten till nationalstaten. Om
nationsgränserna nu får mindre praktisk betydelse och
nationalstatens politiska styrförmåga utmanas ställs den
inför legitimitetsproblem, och medborgarnas förtroende för
systemet kan komma att svikta, med risk för demokratins
fortbestånd. Demokratin är en process och demokratiska
framsteg måste alltid försvaras för att inte gå förlorade.
Samtidigt ställer integrationen i omvärlden än större krav
på den nationella samhällsomvandlingen. Det väcker frågan om
nationalstatens framtid som bärande politisk och
administrativ enhet.
Ett alltmer komplext nationellt och internationellt system
av olika besluts- och styrformer håller på att utvecklas. En
ny form av regionalisering har vuxit fram som ett sätt för de
enskilda staterna att hantera följderna av den senaste
globaliseringsfasen. Det gäller inte bara ekonomiska och
handelspolitiska frågor utan hela den flora av frågor som
kräver lösningar eller samarbete över gränserna.
Regionalisering börjar i många fall bli en strategi för
säkerhet och utveckling. De nya regionerna intar en öppen
hållning mot omvärlden och den fria marknaden. Men i många
delar av världen är de demokratiska institutionerna svaga.
Frågor om representativitet och legitimitet aktualiseras när
mellanstatligt arbete alltmer får inslag av överstatlighet.
Att förlänga det demokratiska beslutsfattandet bortom
nationalstaten är en utmaning för framtiden. Vi är på väg in
i ett nytt skede för internationellt umgänge som ställer nya
och ökade krav på de internationella organen, framför allt på
FN-systemet. En allt intensivare diskussion förs om
gemensamma värden och normsystem samt om en framväxande
global etik. Till en del kan man se det ökande intresset för
de mänskliga rättigheterna bland regeringar och
organisationer som en effekt av detta.

5.1.4 Demokratin och parlamentens roll i en
globaliserad värld

Parlamentens arbetsformer - och efterhand också parlamenten
själva - vinner insteg i världspolitiken, och varje
internationell organisation med självaktning (även rena
regeringsorganisationer såsom Världsbanken och WTO) söker nu
på olika sätt relatera sig till parlament och
parlamentariker. Möjligen kan denna utveckling uppfattas som
ett försök att skapa ökad legitimitet för den egna
verksamheten, men inspiration kan också av andra skäl ha
hämtats från framgångsrik växelverkan mellan ministerråd och
parlamentarikerförsamling inom organisationer såsom
Europarådet.

Parallellt med detta organiserar sig olika intressegrupper
internationellt. Det var länge sedan en större internationell
konferens ägde rum utan att det samtidigt arrangerades ett
NGO-forum.
På den internationella arenan har den ökade globaliseringen
och samhällets internationalisering medfört att en betydande
förändring av parlamentens ställning ägt rum. Denna tar sig
uttryck dels i att existerande parlamentariska organ fått
sina roller omdefinierade och utvidgade, exempelvis genom att
säkerhetspolitiska frågor kommit in i det nordiska
samarbetet, dels i att nya strukturer tillkommit, bl.a.
OSSE:s parlamentariska församling. I det sistnämnda fallet
har utvecklingen berott på önskemål från berörda staters
regeringar, så som de uttrycktes vid Paristoppmötet 1990. I
andra fall, vilket gäller bl.a. Europaparlamentet, har
existerande parlamentariska sammanslutningar som ett resultat
av omvärldsförändringar fått nya roller och arbetsformer.
Parlament och parlamentariker har under de senaste
decennierna också fått en betydelsefull roll som övervakare
av val.
I denna mening har parlamentens betydelse i världspolitiken
ökat. Emellertid kan man även finna mottrender med innebörden
att de nationella parlamenten och deras inbördes
samarbetsorgan fått se sitt inflytande avta. Ett tecken på
detta kan vara att olika intresseorganisationer i minskande
utsträckning satsar på att driva sina frågor visavi de
nationella parlamenten, och att de i stället väljer att
arbeta via sina egna internationella nätverk och genom dessa
driva sina frågor vid exempelvis FN:s världskonferenser,
vilka fått en allt större roll som normbildare.
Aspekter på den utveckling som här kortfattat beskrivits
finns utvecklade i två studier som utskottet tagit fram inom
ramen för sitt arbete med uppföljning och utvärdering och
låtit publicera i serien Utredningar från riksdagen
(1998/99:URD3 och URD4)[5].
Ur det ovan anlagda perspektivet är det av särskilt
intresse att notera att utvecklingen på olika samhällsområden
i allt högre grad initieras internationellt. De deltagande
staterna måste gå från ord till handling för att i slutändan
nationellt genomföra vad som blivit följden av deras
internationella åtaganden, oavsett om det rör sig om
politiska åtaganden eller sådana som kräver inhemsk
lagstiftning. Särskilt tydligt är detta i frågor som faller
inom området för FN:s världskonferenser (exempelvis
implementeringen av barnkonventionen), men betydelsefulla
exempel från andra områden låter sig lätt finna (bl.a.
inkorporeringen av den europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna,
den s.k. Europakonventionen, i svensk lagstiftning).
Med en viss generalisering torde man kunna säga att den
internationella konferensverksamheten och det
interparlamentariska samarbetet ofta ligger i en mycket tidig
fas av den utrikespolitiska processen, närmast på gränsen
mellan kvalificerad opinionsbildning och tidigt
beslutsfattande.
1700-talet har betecknats som kabinettsdiplomatins
århundrade. Wien-kongressen 1814 får anses vara
kongressdiplomatins genombrott. Under det tidiga 1900-talet
slog organisationsdiplomatin och den multilaterala
diplomatin, främst med Nationernas Förbund (NF) som arena,
igenom, medan de senaste decennierna sett framväxten av ett
nytt slags diplomati som tillfört den multilaterala
organisationsdiplomatin en parlamentarisk dimension men också
en nätverksdimension i vilken NGO-inslaget varit påfallande.
Några av de problem som detta väcker framgår av de ovan
nämnda studierna, vilka utförts på uppdrag av
utrikesutskottet. Andra aspekter, med inriktning på
utvecklingen inom EU, har berörts av det sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet i dess betänkande
2000/01:KUU1, vari bl.a. sägs:

Utifrån perspektivet av önskemål om de nationella
parlamentens större delaktighet i EU:s verksamhet och av
att deras behov av bred insyn och påverkansmöjlighet
tillgodoses finns det också anledning att i
framtidsdiskussionen uppehålla sig vid parlamentens och
parlamentarikernas förutsättningar i förhållande till
påtryckargrupper såsom enskilda organisationer (s.k.
NGO:er) och lobbyister.

Parlamentarikern har, genom att han eller hon är
direkt folkvald, en särskild legitimitet och är
representativ för väljarkollektivet. Detta till trots är
det i normalfallet påtryckargrupperna som har störst
genomslag i de opinionsbildnings- och
inflytandeprocesser som föregår besluten i europeiska
sammanhang. Från demokratisk synpunkt är detta
betänkligt. Det finns därför anledning att mera ingående
diskutera möjligheterna för folkets direktvalda
representanter att medverka och påverka under de
processer som leder fram till de slutliga besluten. Till
grund för detta synsätt ligger värderingen att folkens
valda representanter skall ha en möjlighet att tidigt
och i relevanta fora delta i den strategiska
opinionsbildning som i slutändan får betydelse för
förhållandena i respektive hemländer. Alternativet är
annars att de i samband med ratifikationer eller
antagande av följdlagstiftning i det egna parlamentet
bara kan säga "ja" eller "nej" till dokument de själva
inte kunnat påverka annat än marginellt men som starkt
influerats av NGO:er och andra påtryckargrupper.
En aspekt av de nationella parlamentens
påverkansmöjligheter genom agerande på europeisk nivå
rör samverkan med respektive regering. I Sverige har
under senare år en allt tydligare strävan varit att
genom samverkan mellan regering och riksdag i det
internationella agerandet söka åstadkomma ökat genomslag
för svenska synpunkter i frågor där brett
inrikespolitiskt stöd funnits för den förda politiken.
Det kan diskuteras om det i EU-sammanhang skulle kunna
finnas utrymme för samverkan av liknande slag.

Det synsätt som det sammansatta utskottet anlägger - och som
utrikesutskottet ansluter sig till - äger giltighet även i
ett vidare sammanhang än det som rör EU. Generellt är det
relevant också när det gäller de nationella parlamentens roll
i en globaliserad värld.

Utskottet menar därför att regeringen vid utformandet av en
svensk globaliseringsstrategi, men även annorledes, bör verka
för att folkets valda representanter får vederbörliga
påverkansmöjligheter såväl i förberedelsefasen inför
betydelsefulla internationella konferenser (exempelvis inom
kommittéer som förbereder sådana konferenser) som när dessa
konferenser genomförs. Motsvarande synsätt bör vara rådande
när det i andra sammanhang är aktuellt att låta utomstående
ingå i regeringsdelegationer. Härvid bör beaktas vikten av
att politiska åsiktsskillnader avspeglas, men också att den
tyngd väljarna givit åt olika uppfattningar får genomslag.
Varje generation måste vinnas för demokratin och dess
uttryck måste anpassas till samhällsutvecklingen i stort. Det
är därför naturligt att det i debatten också rests olika
typer av krav på demokratisering på global nivå. Demokratin,
som är en av mänsklighetens främsta uppfinningar, har framför
allt utvecklats inom ramen för stater, och det är inte
omedelbart uppenbart vad begreppet har för innebörd på
överstatlig nivå. Den pågående framtidsdiskussionen inom EU
illustrerar väl detta problem. I ett globaliseringsperspektiv
har kraven på demokratisk kontroll varit starkast vad avser
utvecklingen på de finansiella marknaderna. Utskottet
återkommer något till detta senare i betänkandet.

5.1.5 Rättsordningar och globaliseringen

Den värdegemenskap som en globaliserad värld förutsätter
manifesteras tydligast i en fungerande rättsordning eller
snarare i flera samordnade rättsordningar - en folkrättslig
och flera inomstatliga.

Kalla krigets epok kan bl.a. sägas ha karakteriserats av en
kamp om folkrätten. Vi håller i dag på att få en global
folkrätt. Det kanske låter självklart, men så sent som på
1970-talet skrevs i Sverige artiklar om både den
västerländska, den sovjetiska och den islamiska folkrätten.
Hårdast var nog kampen om de mänskliga rättigheternas roll.
Visserligen fanns sedan länge FN-konventioner på MR-området,
men det pågick en strid, inte minst inom ESK[6], om vad dessa
skulle innebära i praktiken. Några länder försöker också
fortfarande motivera sin bristande respekt för de mänskliga
rättigheterna med rådande kulturella eller värderingsmässiga
förhållanden i sina länder.
Folkrätten har, sedan den började få sin moderna utveckling
på 1600-talet, främst varit en rättsordning mellan stater,
och statssuveräniteten var fram till mitten av 1900-talet
ledstjärnan vid all rättsutveckling. Införandet av MR-element
i folkrätten innebar emellertid att individer i allmänhet kom
att omfattas av vissa rättigheter som var härledda ur
folkrätten; detta oavsett om motsvarande rättsskydd fanns
eller inte fanns i den interna rättsordningen. Utvecklingen
kan i stort sägas innebära dels en urholkning av
statssuveräniteten, dels en begynnande harmonisering - på
folkrättens villkor - mellan folkrätten och de olika interna
rättsordningarna. Som framgått av en rad tidigare betänkanden
fäster utskottet stor vikt vid den folkrättsliga
utvecklingen.

Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC)
är den kanske största händelsen inom folkrätten sedan FN-
stadgans tillkomst. Stadgan antogs den 17 juli 1998 och
träder i kraft efter det att 60 ratifikationer inkommit,
vilket förväntas ske under första halvåret 2002. Sverige, som
varit mycket aktivt under förhandlingsprocessen, ratificerade
som 36:e stat stadgan den 28 juni 2001. Domstolen, som skall
ligga i Haag, kommer att kunna döma i mål om
krigsförbrytelser, folkmord, brott mot mänskligheten samt i
framtiden eventuellt också aggressionsbrott. ICC har mandat
att under vissa betingelser självständigt inleda rättegångar,
men den kommer också att kunna verka efter beslut av
säkerhetsrådet och därmed göra det onödigt att skapa nya ad
hoc-tribunaler. En skillnad från de två internationella
brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda
gäller dock förhållandet mellan internationell och nationell
behörighet att lagföra ett brott. Medan stadgarna för de två
tribunalerna ger den internationella rättsliga processen
företräde framför nationella förfaranden så föreskriver
Romstadgan tvärtom att nationell lagföring i princip skall
ges företräde. Genom denna s.k. komplementaritetsprincip får
domstolen alltså inte ingripa om en stat är villig och har
förmåga att själv undersöka och lagföra brott.

Inrättandet av domstolen innebär ett viktigt steg framåt
för den internationella rättskipningen. Utskottet beklagar
emellertid att domstolens möjligheter att utöva ett effektivt
arbete tyvärr kommer att begränsas så länge som USA väljer
att inte ansluta sig till domstolen.
Utskottet noterar vidare att den fortgående globaliseringen
ställer krav på den internationella rättsutvecklingen också i
andra avseenden. Det i många avseenden oklara rättsläget på
IT-området är allmänt omvittnat. Behovet av regelverk
avseende olika typer av ekonomiska transaktioner står också
klart. Framväxten av och utvecklingen inom WTO hänger nära
samman med globaliseringen. Utskottet återkommer till detta
senare i betänkandet. I detta sammanhang vill utskottet
emellertid särskilt framhålla att det är angeläget att
uppmärksamma inte bara de materiella aspekterna av den
pågående normbildningen utan också i vilka former den sker.
Ett grundläggande synsätt bör vara att ett demokratiskt
inflytande säkerställs. Vad detta skulle kunna innebära i
praktiken är dock inte självklart.

5.1.6 Det civila samhällets och näringslivets roll

För att globaliseringen skall kunna utvecklas i human
riktning behöver statliga och överstatliga initiativ
kompletteras med aktiva insatser från
frivilligorganisationer, företag och enskilda. Syftet bör
vara att verka för bl.a. mänskliga rättigheter, god
arbetsmiljö, hållbar utveckling och en god etik i
arbetslivet, inklusive bekämpning av korruption. Viktiga
insatser vad gäller att ge röst åt de fattigas behov kan här
göras av kyrkor och trossamfund, människorätts- och
kvinnoorganisationer, fackföreningar, kooperativ och andra
enskilda organisationer. En betydelsefull roll kan också
spelas av motsvarande organisationer i de utvecklade
länderna.

Särskilda insatser bör göras av de transnationella
företagen. FN:s generalsekreterare har mot denna bakgrund
tagit initiativet till "The Global Compact" - en
överenskommelse med de stora transnationella företagen om att
samarbeta kring nio principer för mänskliga rättigheter,
miljö och social utveckling. Regeringen beslöt den 28
februari 2002 att Sverige skall bidra med 4 miljoner kronor
till Global Compact.
Frågor om företags sociala ansvar enligt OECD:s riktlinjer
för multinationella företag har även varit föremål för en
kontinuerlig dialog i Sverige mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter. I januari 2002 tog regeringen också
initiativ till ett stärkt samarbete - Globalt Ansvar -
Swedish Partnership for Global Responsibility - mellan den
svenska regeringen och svenska multinationella företag i
frågor om rimliga arbetsvillkor, spridandet av mänskliga
värden och främjandet av rättigheter. Syftet med detta
samarbete är att inbjuda svenska företag att bli ambassadörer
för mänskliga rättigheter, drägliga ekonomiska och sociala
villkor samt en god miljö.

5.2 Globala styrformer, inklusive FN:s roll

Globaliseringen medför minskat utrymme för nationella
regeringar att inom sitt eget territorium utöva kontroll över
ekonomiska, sociala och andra aktiviteter. Det är därför
viktigt att de globala och regionala institutionerna stärks
så att de kan främja och utveckla ett lämpligt ramverk av
normer och regler. Detta ramverk bör baseras på gemensamma
värderingar i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter,
rättvisa, jämställdhet och frihandel.

Väl fungerande internationella institutioner och bättre
samverkan dem emellan är nödvändigt för att världssamfundet
med förenade krafter skall kunna ta itu med fattigdomen och
främja en utveckling gentemot social rättvisa samt för att
avvärja globala hot, som bl.a. terrorism,
massförstörelsevapen, internationell brottslighet,
miljöförstöring och smittsamma sjukdomar, i första hand
hiv/aids och tbc.
Det råder ett stort behov av bättre dialog, samordning och
hänsyn mellan de olika internationella institutionerna på det
ekonomiska området. Flera förslag om att stärka den globala
styrningen på detta område har därför diskuterats, bl.a.
inrättande av ett ekonomiskt säkerhetsråd inom FN:s ram
alternativt ett globalt ekonomiskt råd på högsta politiska
nivå. Sverige är berett att diskutera sådana förslag
konstruktivt men är emot skapandet av nya internationella
organ såvida deras mervärde inte kan identifieras.
Förbättrad global styrning kräver större transparens i de
multilaterala institutionerna och i andra forum för
internationellt samarbete. Viktiga framsteg har gjorts de
senaste åren, och det är angeläget att fortsätta detta
arbete. De fattigaste ländernas behöver kapacitet att
samverka med de internationella finansiella institutionerna
och med andra delar av det internationella systemet. Stor
kraft bör därför enligt utskottets mening läggas på att
förbättra koordinering och koherens mellan alla relevanta
utvecklingsaktörer på nationell, regional och multilateral
nivå.
Förenta Nationerna och dess underorgan fyller en mycket
viktig roll vad gäller att lösa de stora globala
överlevnadsproblemen och att bekämpa fattigdomen i enskilda
länder och globalt. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) har till
uppgift att koordinera det arbete som utförs av FN:s olika
organisationer i fält. Enligt vad utskottet inhämtat har
Sverige i detta avseende gett stöd och aktivt argumenterat
för att öka koordinering och stärka samordningsfunktioner
bland FN-organisationerna genom t.ex. gemensamma landanalyser
och att skapa ett ramverk för FN:s arbete i fält.
Sverige - som är en av de största bidragsgivarna till FN:s
flyktingkommissarie (UNHCR) - anser att det är viktigt att
UNHCR samarbetar och samordnar sina insatser med olika
utvecklingsorgan så att en effektiv arbetsfördelning uppnås
mellan olika aktörer samt mellan humanitärt stöd och
långsiktigt utvecklingsbistånd.
Som utskottet bl.a. framhållit i sitt betänkande
2000/01:UU4 har de nordiska länderna tillhört de mest
drivande i FN:s reformprocess. Inte minst i fackorganens
styrelser har Sverige på ett ambitiöst sätt verkat för ökad
professionalitet och förbättrade styrformer. Även om arbetet
präglas av tröghet har reformprocesserna under de senaste
åren börjat visa positiva och påtagliga resultat.
Även Världsbanken och IMF har förändrat sin verksamhet
väsentligt under de senaste åren och anpassat den till en
fördjupad förståelse kring vad som är effektivt
utvecklingssamarbete och relevanta makroekonomiska åtgärder i
fattiga länder. Verksamheten behöver dock anpassas
kontinuerligt till nya rön och förändrade förutsättningar.
Utskottet anser det därför viktigt att Världsbanken och IMF
fortsätter denna förändringsprocess. Sverige har sedan länge
drivit en politik för att Världsbanken skall ta mer sociala
och miljömässiga hänsyn vid utformningen av sina projekt och
program. Sedan 1997 har en omfattande reformprocess
genomförts i banken med syfte att effektivisera verksamheten
och fokusera tydligare på fattigdomsbekämpning. Världsbanken
gör i dag också ambitiösa miljökonsekvensbedömningar och har
nyligen även presenterat en miljöstrategi.

5.3. Globalisering och fattigdomsbekämpning

Betydande framsteg har skett vad gäller att öka
levnadsstandarden för världens befolkning. Studier av bl.a.
Världsbanken[7] talar för att utvecklingsländer som deltar i
den internationella ekonomiska integrationen haft högre
ekonomisk tillväxt än de länder som av olika skäl valt att
isolera sig eller ha en låg exponering på världsmarknaderna.

Samtidigt som många har fått det bättre är fortfarande
skillnaderna mellan och inom länderna stora. Nästan tre
miljarder människor måste klara sitt uppehälle på en
dagsinkomst som är mindre än två amerikanska dollar. En
miljard människor, flertalet i Afrika söder om Sahara, lever
i absolut fattigdom med en dagsinkomst som understiger en
dollar om dagen.
Det finns ett tydligt samband mellan ekonomisk tillväxt och
fattigdomsminskning. Inhemska åtgärder i enskilda länder är
helt avgörande för hur framgångsrikt fattigdomen kan minskas.
Utbildning samt insatser för att förbättra folkhälsovården är
viktiga för ekonomisk utveckling och för att minska
fattigdomen. En sund makro- och strukturekonomisk politik,
liksom en fungerande privat sektor, är nödvändiga
förutsättningar för en framgångsrik fattigdomsbekämpning.
Samtidigt finns en växande insikt om utvecklingsprocessernas
komplexitet och om att globalisering och fattigdomsbekämpning
ställer nya krav på samsyn och koherens mellan olika
politikområden.
Viktigt är också att uppmärksamma nya säkerhetspolitiska
hot - som terrorism, internationell brottslighet och
spridning av massförstörelsevapen - som delvis har sitt
ursprung i fattigdom och sociala orättvisor.
Globaliseringen innebär inte i sig en lösning på de
utmaningar som världssamfundet står inför. Avgörande är i
stället vilka politiska åtgärder som enskilda länder vidtar
för att främja en utveckling som leder till ekonomisk
tillväxt och en rättvis fördelning av resurser och välfärd i
och mellan länder. En viktig uppgift för de rikare länderna -
inklusive Sverige - är att på olika sätt stödja en sådan
utveckling.
Krig och konflikter, flyktingströmmar, terrorism,
narkotikabrott, spridning av smittsamma sjukdomar som
hiv/aids och miljöförstöring har ofta sin grund i fattigdom
och sociala orättvisor. Att utrota fattigdomen är därför
enligt utskottets mening en moralisk skyldighet och en global
utmaning för hela världssamfundet. Det finns en bred
internationell uppslutning kring de utvecklingsmål som antogs
av världens stats- och regeringschefer på FN:s
Millennietoppmöte i september 2000. Ett av målen är att till
2015 halvera den andel människor som lever i absolut
fattigdom (dvs. har en inkomst som är lägre än en US-dollar
per dag).
Offentliga och privata investeringar är nödvändiga för att
bygga upp en social och ekonomisk infrastruktur som gör det
möjligt för berörda länder att motverka orsakerna till
fattigdom. För att attrahera utländska direktinvesteringar
krävs framför allt goda grundläggande förhållanden för en
sund ekonomi. Detta innefattar bl.a. god statsförvaltning,
transparens, kamp mot korruption, politisk och makroekonomisk
stabilitet, tillgång till stor marknad (genom regionalt
samarbete), infrastruktur, folkhälsa och utbildning.
I ett gott investeringsklimat kan såväl inhemska som
utländska direktinvesteringar öka och komplettera de inhemska
offentliga resurssatsningarna.

Ett stabilt och öppet internationellt ramverk för
investeringar är en annan viktig komponent vad gäller att öka
u-länders attraktionskraft som investeringsländer. Sverige
försöker bidra till en sådan utveckling genom att förhandla
om bilaterala avtal om ömsesidigt främjande och skydd för
investeringar samt att aktivt verka för att förhandlingen om
en FN-konvention mot korruption blir framgångsrik och stödja
regionalt arbete för att bekämpa korruption.

Utbildning på alla nivåer ökar förutsättningarna för
demokratisk utveckling. Kunskap är också viktig för att ett
land skall kunna tillgodogöra sig tekniska innovationer och
ses därför alltmer som en produktionsfaktor, väl så viktig
som arbete, kapital och naturresurser. Brain drain, dvs. att
välutbildade personer väljer att bosätta sig i utlandet, kan
därför vara ett problem på kort sikt. En erfarenhet är dock
att många välutbildade väljer att efter en kortare
utlandssejour åter bosätta sig i sitt födelseland, varvid de
hemför de kunskaper de har förvärvat under utlandsvistelsen.
Som framhålls i SOU 2001:96 En rättvisare värld utan
fattigdom synes viss samsyn finnas om att emigration från
utvecklingsländer till höginkomstländer gynnar
utvecklingsländer. Emigrationen antas generellt kunna bidra
till högre lönenivåer för dem som stannar, samtidigt som
remitteringar kommer hemlandet till del.

5.3.1 Resurser för utveckling

Med globaliseringen har finansmarknaderna i olika delar av
världen snabbt genomgått omfattande förändringar. Genom
avregleringar har kontrollen över kapital- och valutarörelser
reducerats starkt samtidigt som omsättningen och antalet
transaktioner på finansmarknaderna har vuxit kraftigt. Den
snabba tekniska utvecklingen, t.ex. utbyggnaden av globala
tele- och datakommunikationer, har bidragit till en mer
omfattande och snabbare handel med valutor och andra
värdepapper. Dessa förändringar har i huvudsak varit positiva
för världsekonomin. Växling av valutor och finansieringen av
handeln mellan länderna har blivit enklare och billigare.
Samtidigt har tillgången på investeringskapital ökat.

Ett av syftena med den internationella konferensen om
finansiering för utveckling i Mexiko i mars 2002 var att
diskutera hur olika finansieringskällor tillsammans kan verka
för att uppnå de mål och åtaganden som uppställs i
Millenniedeklarationen och andra internationellt överenskomna
utvecklingsmål. Kongressen var unik genom att det var första
gången som FN, Världsbanken, IMF och WTO gemensamt förberedde
ett FN-initierat högnivåmöte om finansieringsfrågor.
Prioriterade frågor i diskussionen från Sveriges och EU:s
sida vid konferensen gällde vikten av god samhällsstyrning
inklusive bekämpning av korruption, ett sunt makroekonomiskt
ramverk för mobilisering av inhemska resurser, ökade
offentliga/privata partnerskap på investeringsområdet
(framför allt infrastruktur) och biståndets katalytiska roll,
effektivitetsfrågor i biståndet, ökat marknadstillträde för
u-länder, stärkt handelsrelaterad kapacitet samt ökat
deltagande av privata sektorn i genomförandet av den globala
utvecklingsagendan. Resultatet från konferensen är enligt
utskottets mening uppmuntrande och kan ses som ett steg
framåt. Det internationella samfundet gav i Monterrey sitt
fulla stöd till krav som stöddes av bl.a. Sverige. Det gäller
t.ex. att varje land måste vilja fördjupa sin demokrati och
respektera de mänskliga rättigheterna för att utvecklingen
skall nå de fattiga, tillgodose behovet av ökad samstämmighet
mellan handel, bistånd och investeringar, öka
marknadstillträdet för u-länder samt öka kapaciteten för
skuldhantering.
Det finansiella systemets sätt att fungera innebär att det
ibland påvisar svagheter i den bakomliggande reala ekonomin.
I vissa avseenden har det också ansetts fungera
otillfredsställande genom att det bidrar till återkommande
finansiella kriser med höga sociala kostnader som följd för
de berörda länderna, i synnerhet för de allra fattigaste av
dessa. En diskussion om behovet av en ny "finansiell
arkitektur" har därför inletts[8].
Införandet av en transaktionsskatt på internationell
valutahandel - en Tobinskatt - är ett av de förslag som
nämnts som en möjlig lösning för att öka stabiliteten i det
internationella finansiella systemet och för att hantera
eller finansiera åtgärder mot växande globala utmaningar, som
t.ex. miljöproblemen, klimatförändringarna och tendenserna
mot minskat internationellt utvecklingsbistånd.
Frågan har behandlats av utrikesutskottet i dess yttrande
till finansutskottet om Global skatt på valutamarknaderna,
s.k. Tobinskatt (yttr. 2000/01:UU3y). I betänkande
2000/01:FiU25 har finansutskottet konstaterat att ett
betydande hinder för Tobinskatten i nuläget är att skatten
till stor del saknar stöd hos både nationella regeringar och
nationella parlament. Genom ett tillkännagivande av riksdagen
den 18 maj 2001 har regeringen givits i uppdrag att "arbeta
fram en globaliseringsstrategi, där både Tobinskatten och
andra förslag för att öka stabiliteten i det internationella
finansiella systemet och för att hantera eller finansiera
växande globala utmaningar värderas och prioriteras. Denna
strategi och prioritering av åtgärder bör sedan utgöra
grunden för Sveriges agerande i internationella församlingar
som FN och EU." Enligt vad utskottet inhämtat kommer
regeringens förslag på detta område att presenteras under
våren 2002. Frågan om en transaktionsskatt på internationell
valutahandel (Tobinskatt) som ett bland flera alternativa
finansieringssätt som komplement till traditionellt
gåvobistånd har också behandlats i en rapport från
Kommissionen om "Responses to the Challenges of
Globalisation" inför ECOFIN:s möte i början av mars 2002.

5.3.2 Skuldfrågor

Skuldbördan utgör ett utvecklingshinder i många av de
fattigaste länderna. Sverige agerar därför aktivt för ökade
skuldnedskrivningar för dessa länder. Sverige har också på
flera sätt, enligt utskottets mening, föregått med gott
exempel vad gäller skuldlättnader för de allra fattigaste
länderna.

Sedan mitten av 1980-talet har Sverige sålunda hört till de
mest aktiva aktörerna på skuldområdet. Redan 1978 skrev
Sverige för övrigt av sina fordringar för biståndslån till de
fattigaste länderna. Vidare har Sverige bilateralt bidragit
till skuldlättnader inom ramen för Parisklubben,
Världsbankens "femte och sjätte dimensioner" och det
bilaterala stödet till ekonomiska reformer. För att uppnå den
utvecklingseffekt som krävs måste dock alla fordringsägare
samfällt genomföra skuldlättnader och alla bära sin andel av
finansieringsbördan. Därför har Sverige tillsammans med
likasinnade länder kraftfullt och med viss framgång drivit
frågan om varaktig och säker finansiering samt rimlig
bördefördelning.
Sverige välkomnade 1996 varmt det s.k. HIPC-initiativet
(Heavily Indebted Poor Countries) som ett första viktigt steg
mot en lösning av skuldkrisen i de fattiga länderna.
En av de grundläggande tankarna bakom HIPC-initiativet är
att de länder som kvalificerar för stöd skall ges en hållbar
skuldnivå (denna gräns är satt till 150 % skuld i förhållande
till export). HIPC är ett medel och en möjlighet för de
fattiga och skuldtyngda länderna att permanent ta sig ur sin
ohållbara skuldsituation. En grundläggande förutsättning för
detta är emellertid att orsaken till landets ursprungliga
skuldsituation åtgärdas. Det är dock inte endast skuldens
storlek som är avgörande för hur landets ekonomi utvecklas.
Skuldhållbarhet är dessutom en funktion av sund ekonomisk
politik, direktinvesteringar, utveckling av exportmarknader,
fattigdomsbekämpning, skuldhanteringskapacitet med mera.
Länderna har härvidlag ett stort eget ansvar för hur deras
framtida skuld utvecklas. Biståndets roll är att stödja denna
process.

Fram till och med september år 2001 hade 23 länder nått den
s.k. beslutspunkten från vilken länderna erhåller
substantiella skuldlättnader. Tre länder - Uganda, Bolivia
och Moçambique - har nått den s.k. slutpunkten och därmed
erhållit skuldnedskrivning på hela sin externa skuldstock
till en nivå som bedöms ge länderna en hållbar skuld. Den
sammantagna skuldtjänsten för de 23 länderna beräknas under
2001-2003 minska med cirka en tredjedel jämfört med gjorda
betalningar under 1998-1999.

Under hösten 1999 fattades beslut om att förstärka HIPC-
initiativet mot bredare, djupare och snabbare skuldlättnader.
Samtidigt förstärktes också initiativets fattigdomskoppling,
som innebär att de resurser som frigörs vid skuldlättnaden
kanaliseras till fattigdomsbekämpande ändamål. Utskottet ser
detta som ett uttryck för den ökade samsyn som nu existerar
för att ge de fattiga och skuldtyngda länderna substantiella
skuldlättnader.
Kostnaderna för initiativets genomförande är emellertid så
omfattande att insatser från Sverige och andra likasinnade
givare inte räcker till för att finansiera initiativet. Ett
villkor är att även de stora länderna axlar sin del av
finansieringsbördan. Sverige har därför varit drivande i
arbetet att lägga fast en finansieringsprocess för HIPC-
initiativet. Hösten 2001 fattade regeringen beslut om att
utbetala 320 miljoner kronor till den skuldlättnadsfond som
används för att finansiera skuldlättnader under initiativet.
Vidare har regeringen fattat beslut om att lämna ett bidrag
om 74 miljoner kronor för att finansiera den internationella
valutafondens deltagande under initiativet.
Förslag som åtskiljningslöst syftar till att totalt skriva
ned skulder för alla utvecklingsländer - i synnerhet
medelinkomstländerna - är däremot inte befogade, enligt
utskottets mening. Sådana kan till och med visa sig
kontraproduktiva för dessa länders strävanden att fullt
integrera sig med den internationella kapitalmarknaden.
Anledningen till detta är att investerare kan tveka eller
begära mycket hög ränta för att låna pengar till de länder
som inte kan betala tillbaka utan måste få skulderna
nedskrivna. Tillgången till privata kapitalflöden till
rimliga räntesatser är avgörande för medelinkomstländernas
utveckling.
Lånefinansiering är ett viktigt alternativ när det gäller
att mobilisera resurser för utveckling i de fattiga länderna.
Lånefinansiering är till och med en förutsättning för att
åstadkomma utveckling i flertalet utvecklingsländer.
Merparten av medelinkomstländerna är kreditvärdiga enligt
Världsbankens regelverk. Att helt skriva ned dessa länders
skulder skulle sänka deras kreditvärdighet och utestänga dem
från kapitalmarknaden alternativt kraftigt fördyra deras
upplåning. Därigenom skulle de gå miste om de resurser som är
en förutsättning för deras utveckling.
IMF och Världsbanken har, enligt vad utskottet inhämtat,
tagit intryck av tidigare års misstag och kraftigt anpassat
och förbättrat sin verksamhet. Därigenom fyller Bretton
Woods-institutionerna nu en viktig funktion, inte minst
beträffande den internationella finansiella stabiliteten
liksom för finansieringen av fattigdomsbekämpningen. Att
totalt skriva ned dessa institutioners fordringar skulle
därför innebära ett hinder för deras fortsatta verksamhet.
Därigenom skulle mycket viktiga finansieringskällor för
utvecklingsländerna försvinna. Vidare måste en rättviseaspekt
beaktas. De länder som skött sina betalningar till IDA skulle
straffas för detta då de inte skulle kunna få låna nya medel
eftersom deras medel skulle användas för nedskrivning av
andra länders misskötta betalningar.

5.4. Globalisering och frihandel

Handel är ett av de viktigaste medlen för att åstadkomma
ekonomisk tillväxt och generera de resurser som är nödvändiga
för att kunna bekämpa fattigdomen.

De senaste decennierna har präglats av betydande avveckling
av tullar och icke-tariffära handelshinder.
Utvecklingsländerna deltar nu i allt större utsträckning i
världshandelsutbytet och i arbetet i de multilaterala
institutionerna för handel och investeringar.
Som följd av dessa handelsliberaliseringar har
utvecklingsländerna kraftigt ökat såväl sin import som export
av varor. Tillverkningsindustrins andel av
utvecklingsländernas totala exportvärde har också vuxit
kraftigt. Handeln med varor och tjänster har fördubblats det
senaste decenniet. Den ökande handeln har varit gynnsam för
utveckling och välfärd. Framstegen har emellertid varit
ojämnt fördelade genom att länder med öppen handel de senaste
tjugo åren noterat minst dubbel så stor tillväxt i sina
ekonomier som de länder som behållit höga tullar och
avskärmat sig från import och konkurrens.
Som utskottet tidigare utförligt redogjort för i betänkande
1998/99:UU12 Utrikeshandel och internationella investeringar
finns stöd i ett omfattande empiriskt material för
uppfattningen att frihandel är fördelaktig för alla
deltagande aktörer. Frihandel gynnar ett lands utveckling.
Ensidiga handelsliberaliseringar befrämjar tillväxt och
välfärd på lång sikt. Övergångsvis kan dock problem uppkomma,
och det finns, särskilt på jordbruksområdet, anledning att
uppmärksamma de effekter som kan drabba u-länderna.
Det råder även bred enighet om att fri handel över
nationsgränserna generellt leder till högre sysselsättning
och ökat välstånd. Betydelsen av utrikeshandel och
internationella investeringar för ekonomisk utveckling är
också väl dokumenterad. Ekonomisk forskning talar också för
att de länder som prövat en självtillitsstrategi som
inneburit att man avstått från att delta i världshandeln och
världsekonomin ofta har sämre ekonomisk och social utveckling
än andra länder. En omfattande forskning om internationell
handel och frihandelns fördelar förekommer på universitet,
högskolor och forskningsinstitut världen över. Utskottet
anser därför inte att det finns skäl för att inrätta ett
särskilt institut för forskning om den fria handelns
betydelse.

5.4.1 WTO och utvecklingsrundan

Ministerdeklarationen från Doha har en tydlig
utvecklingsprofil och reflekterar i de flesta delar de
intressen som u-länder krävt ska inkluderas i texten. Detta
var en grundförutsättning för WTO:s fortsatta legitimitet och
för u-ländernas vilja att påbörja förhandlingar och deras
förmåga att utnyttja handeln som ett utvecklingsinstrument.

Deklarationens inledningsavsnitt anger att u-länders behov
och intressen skall genomsyra WTO:s arbetsprogram. Det
betyder bl.a. att frågor om förbättrat marknadstillträde,
balanserade regler liksom långsiktig finansiering av tekniskt
bistånd och kapacitetsuppbyggnad är av avgörande betydelse. I
huvuddelen av arbetsprogrammets områden tas särskild hänsyn
till u-länders och de minst utvecklade ländernas intressen.
I deklarationen görs också specifika referenser till
behovet av tekniskt bistånd och kapacitetsuppbyggnad inom fem
av arbetsprogrammets områden. Förhandlingar kommer också att
ske på områdena om implementering, jordbruk,
marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter och särskild
och differentierad behandling av stor betydelse för u-länders
förmåga att dra nytta av WTO i framtiden.
I och med att enighet uppnåtts om att inleda nya
multilaterala handelsförhandlingar har frågan om en
transatlantisk gemensam marknad inte längre någon aktualitet.
EU och USA har emellertid ett nära samarbete i
handelspolitiska frågor inom ramen för det transatlantiska
ekonomiska partnerskapet (TEP) som etablerades 1998. Det
övergripande syftet med detta samarbete är att stärka det
multilaterala systemet samtidigt som man vill eliminera
handelshinder över Nordatlanten. Trots detta fortsätter USA,
enligt utskottets mening, att föra en motsägelsefull
handelspolitik, där nationella särintressen ibland
prioriteras framför frihandel och där unilaterala
skyddsåtgärder sätts in på bekostnad av respekten för det
multilaterala förhandlingssystemet.
Som utskottet tidigare framhållit i betänkande 1998/99:UU12
har internationell handel - liksom andra former av samarbete
över gränserna - positiva effekter för demokrati och
mänskliga rättigheter samt bidrar till att befrämja person-
och kunskapsutbyte mellan länder. I det perspektivet
välkomnar utskottet Kinas inträde i
Världshandelsorganisationen (WTO) i december 2001. Det är
utskottets uppfattning att Kinas inträde i WTO kan medföra
att det kinesiska samhället ytterligare öppnas mot omvärlden
genom den exponering detta medför i fråga om handel,
investeringar och internationellt umgänge i allmänhet. Detta
bör i sin tur även leda till en mer demokratisk utveckling i
Kina. Medlemskapet i WTO och inlemmandet i det multilaterala
handelssystemet torde även bidra till Kinas utveckling mot
att bli en ansvarstagande medlem av det internationella
samfundet. Genom WTO-medlemskapet har Kina också anslutit sig
till vissa rättsliga principer som, om de följs, får en
positiv inverkan vad gäller respekten för mänskliga
rättigheter.
Utskottet konstaterar att arbetet i WTO har blivit mer
transparent. Detta är viktigt för att skapa förtroende hos
allmänheten för det arbete som bedrivs inom organisationen.
EU och Sverige har varit pådrivande i denna diskussion,
vilket har resulterat i färre möten i begränsad krets och
bättre koordinering av möten. Bruket av informella möten med
deltagande av alla medlemmar som så önskar har ökat.
Sverige och övriga EU-länder anser dock att mer återstår
att göra både vad gäller den interna och den externa
öppenheten. Till exempel bör öppna specialsessioner i WTO där
parlamentariker och företrädare för olika
intresseorganisationer bereds möjlighet att deltaga
övervägas. Ökade aktiviteter riktade mot det civila samhället
är enligt utskottets mening önskvärda.
I samband med sådana reformplaner är det samtidigt viktigt
att ta hänsyn till WTO:s mellanstatliga karaktär, att alla
beslut baseras på konsensus samt att effektiviteten i WTO-
arbetet inte får försämras.
Sverige driver en långtgående frihandelsvänlig linje inom
EU med syfte att successivt eliminera handelshinder för u-
ländernas export till i-länder. Enligt svensk uppfattning bör
u-länderna ges möjlighet att gradvis öppna sina marknader
samtidigt som handelshinder elimineras i snabbare takt vad
gäller u-ländernas export till i-landsmarknaderna. WTO-
avtalens implementering innehåller en mängd undantag som ger
u- och MUL-länder möjlighet till förlängt skydd för
industrier. Sverige stöder sådana undantag och avser att föra
en generös politik inom ramen för Doha-rundan vad gäller u-
ländernas implementering av avtal och övergångsregler.
Sverige har länge verkat för lägre tullar och ser det
därför som glädjande att förhandlingar nu inleds med avsikt
att reducera, och helst avveckla, tullar. Förhandlingarna
gäller även generella tullsänkningar och avskaffande av
särskilt höga tullar samt de problem som uppstår då tullarna
på färdiga varor är högre än tullarna på insatsvaror. Detta
utgör ett stort handelshinder för många u-länder.
WTO:s regelverk ger redan u-länder särskilda fördelar, både
vad gäller längre övergångsperioder och stöd för
implementering av WTO-regler och unilateralt fördelaktigt
marknadstillträde (genom GSP-systemet). Förutom att u-länder
(speciellt de fattigaste) behöver särskilda fördelar vad
gäller marknadstillträde på de rikare ländernas marknader och
stöd för att förbättra sin handelskapacitet krävs att det
inhemska näringslivet och dess produktionskapacitet stärks.
Sverige lägger särskild vikt vid marknadstillträde för de
minst utvecklade länderna, MUL. EU:s beslut den 26 februari
2001 att utöka denna fördelaktiga behandling av MUL för i
princip alla produkter utom vapen ligger väl i linje med
Sveriges ansträngningar. Beslutet innebär att de minst
utvecklade länderna (f.n. 49 stycken) får tull- och
kvotfrihet på samtliga varor som finns uppräknade i den
särskilda förordningen för tullförmåner, det allmänna
preferenssystemet, (Generalized System of Preferences (GSP).
Beslutet (Everything but Arms) trädde i kraft omedelbart med
undantag för tre produkter - socker, ris och bananer. För
dessa fastställdes övergångsperioder och ett kvotsystem. Den
nya GSP-förordningen är i kraft sedan den 1 januari 2002.
Världshandeln behöver nya rättvisa spelregler. Sverige
arbetar därför för att liberalisera ursprungsreglerna i EU:s
preferensavtal, i synnerhet för de minst utvecklade länderna.
Av hänsyn till existerande tillverkningsindustri inom EU
finns dock fortfarande ett relativt starkt motstånd mot
sådana liberaliseringar.

5.4.2 Tekniskt bistånd och kapacitetsbyggande

Inom WTO har man enats kring uppfattningen att ett ökat och
mer effektivt handelsrelaterat tekniskt bistånd är nödvändigt
för att u-länder skall kunna driva sina intressen i WTO och
genomföra resultaten av internationella handelsförhandlingar.

WTO:s tvistlösningsmekanism innehåller ett flertal
bestämmelser om särskild hänsyn till u-länder i
handelstvister. Dessutom bistår WTO-sekretariatet med
rättshjälp. Sverige har också, tillsammans med en rad u- och
i-länder, grundat och finansierat ett rättscentrum för u-
länder (Advisory Centre on WTO Law, ACWL). Detta är
fristående från WTO och har främst till uppgift att bistå u-
länder med juridisk rådgivning i handelstvister men också att
hålla utbildningar och seminarier för att öka kunskapen bland
u-länder om WTO:s tvistlösningssystem.
Sverige verkar för att öka och effektivisera
handelsrelaterat tekniskt bistånd. Svenska bidrag till
handelsrelaterat tekniskt bistånd inriktas främst på de
fattigaste u-länderna. Utöver det stöd som behövs för att
stärka förhandlingsteknisk förmåga behövs även annat stöd som
på landnivå främjar u-länders kapacitet att producera och
exportera.
Det är angeläget att det regionala handelsutbytet u-
länderna emellan ökar -bl.a. genom sänkta tullnivåer. Genom
det handelsrelaterade tekniska biståndet bidrar Sverige till
att åstadkomma en utvecklingsorienterad handelspolitik i och
mellan u-länder. Som exempel har Sverige bidragit till ett
projekt för att utarbeta en ny handelspolitik i Tanzania och
lämnat stöd till regionala samarbetssträvanden som syftat
till att öka samordningen i handels- och
investeringspolitiska frågor i östra Afrika.
Sverige är pådrivande inom EU vad gäller konkreta åtaganden
och har föreslagit att EU skall fördubbla stödet till WTO:s
handelsrelaterade tekniska bistånd samt öka stödet till
övriga multilaterala organ med 50 %. Vi har också genomfört
sådana ökningar vad gäller sitt bilaterala stöd till dessa
organ. Sverige verkar också för att stödet skall ges på
längre sikt än vad nu är fallet. I samband med den
givarkonferens till Doha Development Agenda Global Trust Fund
som hölls i Genève den 11 mars ökade Sverige vårt bidrag från
8 miljoner kronor till 16 miljoner kronor. Konferensen som
helhet var lyckad såtillvida att det mål om 15 miljoner
schweizerfranc som satts inför mötet fördubblades (varav
dryga 20 miljoner i nya pengar).
Utöver till WTO ger Sverige handelsrelaterat tekniskt
bistånd via bl.a. UNCTAD och ITC. Genom Sida förmedlas denna
typ av stöd också av frivilligorganisationer och bilateralt
via kurser som Sida självt anordnar eller hyr in konsulter
för. I samband med Monterreykonferensen var Sverige med och
annonserade att man skulle ombilda AITIC - nu en schweizisk
organisation - till en mellanstatlig sådan. AITIC kommer att
ge råd och analytiskt stöd i WTO-förhandlingar, anpassat
efter enskilda länders speciella situation. Särskild
uppmärksamhet kommer att ges till de fattigaste länderna, och
de länder som saknar representationskontor vid WTO:s
huvudkontor i Genève.
EU ger också inom ramen för Cotonouavtalet omfattande stöd
för att stärka AVS-ländernas förmåga att förhandla om
ekonomiska partnerskapsavtal (EPA). Detta ser Sverige som ett
sätt att stärka u-länder i EPA-förhandlingarna men även som
ett sätt att förbereda AVS-länderna för multilaterala
handelsförhandlingar. EU har också etablerat ett särskilt
AVS-kontor i Genève som skall stödja ländergruppen i WTO-
förhandlingarna.
För att alla länder skall acceptera frihandel och även
kunna tillgodogöra sig de möjligheter som globaliseringen
medför så är det emellertid enligt utskottets mening
nödvändigt att de rikare länderna är beredda att lämna
ytterligare ökat tekniskt bistånd till u-ländernas
näringslivsutveckling och för att underlätta för u-länder att
exportera till i-landsmarknaderna. Det måste också vara en
prioriterad uppgift att på olika vägar bidra till direkt
förhandlingsstöd samt mer långsiktigt till kapacitetshöjande
stöd för att utveckla institutioner som underlättar handel
och för analys och förhandlingskapacitet på handelspolitikens
område. Detta är viktigt för att förbättra u-länders
möjlighet att dra nytta av WTO:s regelsystem liksom för att
öka förtroendet för WTO och för i-länders
utvecklingssträvanden.

5.4.3 IT-teknik och e-handel

Den nya IT-tekniken erbjuder unika möjligheter till kunskap
och information. Omkring 90 % av världens befolkning har
emellertid inte tillgång till datorer, och mer än hälften har
aldrig använt en telefon. Därmed riskerar globaliseringen att
bidra till att ytterligare förvärra skillnaderna till förmån
för en privilegierad elit medan den stora majoriteten
människor i världen inte kan dra nytta av den nya teknikens
fördelar. Risken är att en ökning av denna digitala klyfta
kan leda till en ökning även av andra klyftor, dvs. ju mer
samhällena i höginkomstländerna går in i
informationssamhället desto mer marginaliserade blir de
fattiga länderna. När mer och mer av handel och tjänster,
medier, kontakter mellan organisationer och med myndigheter
flyttas över till Internet kommer det också att bli allt
kostsammare för de fattiga länderna att stå utanför denna
utveckling[9].

E-handel skapar nya handelsmöjligheter för alla länder.
Inom WTO pågår sedan 1998, med aktivt deltagande av EU, ett
arbete med syfte att skapa och upprätthålla en miljö som
främjar utvecklingen av e-handel. Däri ingår bl.a. att se
över hur existerande regelverk för den internationella
handeln (avtalen GATT, GATS och TRIPS) förhåller sig till e-
handel. Särskild uppmärksamhet ägnas åt utvecklingsaspekter
av e-handel. WTO:s medlemsländer har enats om att
upprätthålla tullfrihet för e-handel, i ett första steg fram
till nästa ministermöte hösten 2003.
Sverige arbetar aktivt med att främja tillväxt av IT i sina
samarbetsländer. Detta sker dels genom att IT integreras i
biståndet som en naturlig del, dels genom specifika
satsningar på IT.
Utbyggnad av IT kan inte ske utan insatser av den privata
sektorn. Det är den som har både kompetens och kapital. Det
är därför viktigt att företag är med tidigt i processen vad
gäller policyutveckling. Enligt vad utskottet inhämtat har
Sida och UD skapat en referensgrupp som består av
representanter för de största telekomföretagen, IT-företagens
branschorganisationer och universiteten för att den skall
kunna ge kompetens och idéer angående IT-utveckling i fattiga
länder. Sverige stöder även UNICT Task Force som är en global
grupp under FN:s generalsekreterare med representanter för
regeringar, företag och NGO:er som skall studera hur man kan
använda IT för fattigdomsbekämpning.

5.4.4 Livsmedelssäkerhet och jordbrukshandel

Livsmedelssäkerhet i u-länder uppnås i första hand genom en
målmedveten politik för att avskaffa eller reducera
fattigdomen. Ett rättvist och marknadsorienterat system för
handel med jordbruksprodukter kan ge viktiga bidrag i denna
strävan. De multilaterala handelsreglerna på jordbruksområdet
kan påverka livsmedelssäkerheten på framför allt två sätt:
dels genom effekter på världsmarknadspriserna vilket påverkar
incitamenten för jordbruksproduktion och inkomsterna inom
jordbruket, dels genom inverkan på u-ländernas
handlingsutrymme för att bedriva jordbruks- och
landsbygdspolitik. Avreglering och liberalisering av i-
länders jordbruks- och handelspolitik är därför viktiga medel
för att förbättra förutsättningarna för
livsmedelsproduktionen i u-länder. Jordbruksproduktion i u-
länderna är i många fall det bästa medlet för
landsbygdsutveckling och förbättrad livsmedelssäkerhet.

Riksdagen beslutade 1998 att Sverige skall arbeta för en
jordbruks- och livsmedelspolitik inom EU som bl.a. bidrar
till global livsmedelssäkerhet. Detta mål ska uppnås med
hjälp av avreglering av de delar av EU:s jordbrukspolitik som
stör världshandeln med jordbruksvaror och livsmedel, bl.a.
genom att pressa ner världsmarknadspriserna. Det är därmed
angeläget att i förhandlingarna om ett nytt jordbruksavtal
inom ramen för WTO så långt som möjligt (givet WTO:s mandat,
dvs. begränsning till renodlade handelsfrågor) eftersträva
ett för u-länderna mer rättvist handelssystem. Mot denna
bakgrund förordar Sverige också utökad flexibilitet för u-
länderna vad gäller utformning av jordbrukspolitiskt stöd med
syfte att t.ex. förbättra livsmedelssäkerheten, att utveckla
landsbygden och bekämpa fattigdomen i u-länderna.
Sverige är pådrivande inom EU för att i WTO-rundan arbeta
för att minska i-ländernas jordbrukspolitiska avskärmning
från världsmarknaden.

5.4.5 Handel och miljö

Hållbar utveckling är redan i dag ett uttalat mål för
Världshandelsorganisationen (WTO). Det framgår av
Marrakechavtalet om upprättandet av WTO. Där framhålls bl.a.
vikten av att höja levnadsstandarden, säkerställa full
sysselsättning och utnyttja världens resurser i enlighet med
målsättningen om en hållbar utveckling i syfte att skydda och
bevara miljön.

Resultatet av ministermötet i Doha kan anses utgöra ett
politiskt genombrott för miljöfrågorna, som nu för första
gången tas upp i handelsförhandlingar i WTO. I Doha slogs
fast att WTO inom ramen för kommande förhandlingar skall
arbeta för att göra handel och miljö ömsesidigt stödjande och
bidra till processen inför Rio + 10 i Johannesburg för att nå
en hållbar utveckling. Därmed är det viktigt att arbetet inom
WTO sker i nära samförstånd med andra viktiga mellanstatliga
organisationer inom miljöområdet såsom UNEP och sekretariaten
för de olika miljökonventionerna. Sverige har genom EU
välkomnat närmandet mellan världshandelsorganisationen WTO
och UNEP för att förbättra synergieffekter mellan handel och
miljö. Miljöhänsyn måste integreras i alla sektorer. UNEP
skall verka för miljöhänsyn i det internationella systemet.
Såväl WTO:s regelverk som de multilaterala konventionerna
på miljöområdet är enligt utskottets mening viktiga delar av
det internationella regelverk som Sverige och EU skall leva
upp till. Vid WTO:s ministermöte i Doha beslutades bl.a. att
inleda förhandlingar om förhållandet mellan WTO:s regler och
handelsrelaterade regler i internationella miljöavtal.
Enligt vad utskottet inhämtat är det Sveriges ambition att
verka för att de olika delarna inte spelas ut mot varandra,
utan att de i samverkan stärker såväl frihandeln som
miljöhänsynen i världen. Det gäller frågorna om skydd för
växtsorter, om patent på levande organismer och genetiskt
material och om biopirateri. Vad gäller skydd för växtsorter
föreskriver TRIPS-avtalet[10] att WTO-medlemmarna skall
tillhandahålla skydd för växtsorter genom patent eller genom
ett effektivt sui generis-system (ett fristående system av
eget slag) eller genom en kombination av dessa båda. Den
internationella konventionen om skydd för
växtförädlingsprodukter (UPOV-91) utgör ett av flera möjliga
alternativ till växtsortsskydd. WTO:s medlemmar är emellertid
inte bundna till detta alternativ. De har därmed möjlighet
att själva välja lämpligt sui generis-system för skydd för
växtsorter liksom att utforma jordbruksundantag (s.k.
"farmers'''''''''''''''' privilege", bönders rätt att spara och använda
skördat material till utsäde). Att - vilket ibland hävdas -
WTO:s regler skulle innebära att bönder tvingas köpa utsäde
från internationella storföretag inom gen- och
bioteknikbranschen är inte riktigt. WTO och TRIPS-avtalet ger
länder frihet att välja system för växtskydd samt att utforma
jordbruksundantag.

5.5. Globalisering och en ekologiskt
hållbar utveckling

En hållbar utveckling kräver åtgärder på global, regional,
nationell och lokal nivå i såväl i-länder som u-länder. Som
framhålles i regeringens skrivelse 2001/02:172 Nationell
strategi för hållbar utveckling har Sverige därför ett ansvar
att bidra till att alla människors grundläggande behov på
sikt tillfredsställs inom ramen för de ekologiska systemens
bärkraft. Det krävs således insatser både för att ställa om
Sverige och för att stödja andra länders ansträngningar.

Svenska internationella insatser för en hållbar utveckling
sker främst inom internationella organisationer såsom FN, EU,
OECD, WTO, Nordiska ministerrådet och Baltic 21, inom
internationella miljökonventioner samt genom bilateralt och
multilateralt utvecklingssamarbete. Här ingår bl.a. det
omfattande förhandlingsarbetet i FN:s kommission för hållbar
utveckling (CSD) inför toppmötet i Johannesburg.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla behovet av
bättre samarbete och en ökad samstämmighet i utrikespolitiken
mellan såväl olika politikområden som säkerhets-, handels-,
miljö-, jordbruks- och utvecklingssamarbete som i och mellan
olika internationella organisationer. En ökad samsyn krävs
för att ändra ohållbara konsumtions- och produktionsmönster
och bekämpa fattigdomen. De nationella regeringarna har ett
ansvar att föra en samstämmig politik också i de
internationella organisationerna. En bättre dialog mellan
olika multilaterala institutioner är också ett viktigt steg
mot ett mer kraftfullt agerande.
Övergripande frågor vid världstoppmötet om hållbar
utveckling i Sydafrika i september 2002 kommer att behandla
hållbar utveckling i begreppets samtliga dimensioner:
socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Utgångspunkten är
fattigdomsbekämpning samt hållbara konsumtions- och
produktionsmönster i enlighet med riktlinjerna för FN:s
kommission för hållbar utveckling. Andra viktiga frågor vid
toppmötet gäller diskussionen om en förstärkning av det
globala styrelseskicket för hållbar utveckling och den
internationella miljöförvaltningen.
Utskottet har inhämtat att regeringen eftersträvar ett
integrerat arbetssätt i förberedelserna inför världstoppmötet
om hållbar utveckling. För att främja samordningen av de
svenska förberedelserna inför mötet har regeringen bl.a.
inrättat en interdepartemental samrådsgrupp. Samrådsgruppen
deltar bl.a. aktivt i utarbetandet av svenska positioner
inför toppmötet.
Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten vid toppmötet
inte att omförhandla Agenda 21, det handlingsprogram för
hållbar utveckling som antogs vid Riokonferensen år 1992.
Även om Agenda 21 i sin nuvarande utformning inte är
juridiskt bindande så är den politiskt förpliktande och kan
därför ändå bidra till ökat engagemang för hållbar
utveckling. Alla frågor lämpar sig således inte för bindande
beslut. Utskottet anser därför inte att det bör vara ett mål
för världssamfundet att verka för att alla olösta frågor från
Riokonferensen 1992 måste överföras till bindande
resolutioner senast under Johannesburgskonferensen.
Sverige har i förberedelserna inför toppmötet i
Johannesburg aktivt verkat för att fokus för toppmötet skall
ligga på att genomföra redan överenskomna åtaganden i Agenda
21 och att toppmötet skall precisera dessa åtaganden i
konkreta och tidsbundna mål. Ett förbättrat genomförande bör
åstadkommas bl.a. genom stärkt partnerskap med aktörer i det
civila samhället, framför allt enskilda organisationer men
också näringslivet och vetenskapssamhället.
Frågor om hållbara konsumtions- och produktionsmönster samt
så kallad ecoefficiency kommer att vara viktiga övergripande
frågor vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg.
Sverige har därför åtagit sig att tillsammans med andra
särskilt intresserade länder inom EU vara pådrivande i
förberedelserna på detta område inför toppmötet. I anslutning
därtill utgår utskottet från att också förslagen om rättvist
miljöutrymme, faktor 10 och gröna nyckeltal kommer att
diskuteras.
Vatten kommer att bli en viktig fråga vid
Johannesburgskonferensen. Det finns starkt stöd bland
medlemsländer i både nord och syd för att ge frågan om
färskvatten en fördjupad behandling i Johannesburg. Sverige
är ett av de medlemsländer som både inom EU och vid globala
förhandlingar drivit uppfattningen att toppmötet måste bidra
med en konkretisering av de vattenrelaterade målsättningarna
i FN:s millenniedeklaration.
Att bevara den biologiska mångfalden är ett globalt ansvar
i en tid när också befolkningstillväxten utgör en ständig
påfrestning på det globala ekosystemet. Sverige antog år 1993
en nationell strategi för bevarande av biologisk mångfald.
Det internationella samfundet har sedan Riokonferensen 1992
på flera områden utvidgat sitt arbete för en hållbar miljö.
Exempelvis har rekommendationer antagits för hållbart
skogsbruk. I dessa behandlas bl.a. certifieringsfrågor. Det
finns ingen global skogskonvention. Hur dessa
rekommendationer skall implementeras diskuteras därför främst
i FN:s skogsforum, UNFF. Den svenska regeringens linje vad
gäller skogscertifiering är att parterna på marknaden bör
avgöra vilken typ av certifiering som skall användas.
EU har i mars 2002 beslutat att ratificera
Kyotoprotokollet. Sverige har under arbetet med att utforma
en global överenskommelse som syftar till att begränsa
klimatförändringarna aktivt strävat efter ett effektivt
system. Sveriges och övriga EU:s förslag har genomgående
varit mer långtgående vad gäller utsläppsminskning än vad som
kunnat accepteras av samtliga klimatkonventionens parter.
Sverige deltar som EU-land i systemet för gemensamt
genomförande för regionala organisationer enligt
Kyotoprotokollets artikel 4. Detta innebär inte någon
minskning av de totala utsläppen från EU utan endast att
minskningens fördelning inom EU är olika stor beroende på
vilken grad av rening som medlemsländerna redan uppnått.
Sverige har kommit långt när det gäller rening av utsläpp och
har därför ett mindre krav på minskning än vissa andra EU-
länder, men detta påverkar inte det totala utsläppsmålet för
regionen som ligger fast i enlighet med vad som
överenskommits i Kyoto 1997.
Utskottet konstaterar att Sverige är mycket pådrivande i
frågor kring ozonskiktets bevarande, såväl inom EU som i det
övriga internationella arbetet. Det är ett svenskt miljömål
att utsläpp av ozonnedbrytande ämnen till största delen skall
ha upphört år 2010. Vikten av att Sverige verkar
internationellt för att uppnå detta mål har bl.a. framhållits
i regeringens proposition 2000/01:130 Svenska miljömål och
åtgärdsstrategier.

5.5.1 Internationell miljöförvaltning

Sverige har varit pådrivande i arbetet för förbättrad
effektivitet och stärkt samordning av den internationella
miljöförvaltningen. Detta rör bl.a. ansvarsfördelningen
mellan berörda delar av FN-systemet såsom ECOSOC, de
regionala och funktionella kommissionerna inklusive
kommissionen för hållbar utveckling. De systemfrågor som
behandlas inom ramen för den internationella konferensen om
utvecklingsfinansiering, exempelvis förbättrad koherens
mellan Världsbanken, IMF, WTO och FN-systemet, är också
relevanta för Johannesburgsprocessen.

Som ett led i förberedelserna inför Johannesburgstoppmötet
tillsatte UNEP i februari 2001 en ministergrupp för att
utreda möjligheten att förstärka den internationella
miljöförvaltningen. Det skedde på initiativ av EU under det
svenska ordförandeskapet. Rekommendationerna från gruppen
kommer att utgöra ett viktigt bidrag till toppmötet i
Johannesburg. Sverige har i denna process agerat för att den
internationella miljöförvaltningen skall bygga på befintliga
strukturer, i synnerhet FN:s miljöorganisation UNEP. Systemet
bör särskilt främja genomförandet av internationella
miljöavtal. UNEP bör ges resurser för att förbättra
samordningen mellan den växande raden av internationella
miljöorgan. Harmoniserad planering och tematiskt samarbete
mellan olika miljöavtal bör övervägas.
En stabil, förutsägbar och tillräcklig finansiering behövs
emellertid för att åstadkomma en global miljöförvaltning.
Samtidigt bör konsekvens mellan internationella miljöavtal
säkras och olika åtgärder, inklusive juridiska, bör övervägas
för att effektivisera deras genomförande.
Den globala miljöfonden (GEF) knyter samman FN-systemet med
Världsbanken och anses med sin budget på 2,75 miljarder
dollar vara den viktigaste internationella fonden som arbetar
med globala miljöproblem. Verksamheten är huvudsakligen
inriktad på att bekämpa klimatförändringar och förlusten av
biologisk mångfald, att sanera internationella vattendrag och
att avveckla freonanvändning i Central- och Östeuropa. Bidrag
lämnas till de berörda länderna för att bygga upp kunnande om
dessa frågor och kapacitet för att hantera dem. Sverige
bidrar till fondens verksamhet med drygt 448 miljoner kronor
för fyraårsperioden 1998-2002. Genomförandeorganisationer är
Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och FN:s
miljöprogram UNEP. De tre organisationerna har åtagit sig att
i sina egna respektive verksamheter verka för global
miljöhänsyn, dvs. att integrera sådan verksamhet.
Världsbanken har nyligen, på GEF-styrelsens uppmaning,
antagit en miljöstrategi som inkluderar dessa globala hänsyn.
Insatser för ozonskiktets bevarande ges hög prioritet i
Sveriges internationella samarbete. Inom ramen för
Montrealprotokollets multilaterala fond för utfasning av
ozonfarliga ämnen driver Sverige bl.a. frågan om
institutionell förstärkning i u-länderna.
Att miljöanpassa samhället kräver sektorsövergripande
åtgärder som kan uppfattas som kostsamma i fattiga länder.
Det är därför viktigt att understryka dessa åtgärders verkan
på längre sikt. Att värna om hållbar utveckling får positiva
konsekvenser inte endast för miljön, det ger även bättre
förutsättningar för bl.a. ekonomisk tillväxt och
fattigdomsbekämpning.
Frågan om en internationell miljödomstol har i viss
utsträckning diskuterats inom ramen för UNEP:s arbete med en
förbättrad internationell miljöförvaltning (International
Environmental Governance, IEG). Det finns dock för närvarande
inte någon utredning i det sammanhanget som har mandat att
särskilt studera frågan om en internationell miljödomstol.
Utskottet anser att det finns uppenbara fördelar med en
enhetlig utveckling av praxis inom miljörätten. Att genomföra
detta genom ett enhetligt tvistlösningssystem, genom en
miljödomstol, torde emellertid vara förenat med flera problem
med anledning av att den internationella miljörätten
innehåller en stor mängd konventioner och ett stort antal
sinsemellan mycket olika instrument för att se till att
förpliktelserna efterlevs. Därtill kommer det politiska
problemet att många stater är ovilliga att låta domstolar
slita deras tvister.
En enhetlig tvistlösningsmekanism skulle sannolikt
förutsätta att det infördes bestämmelser därom i ett stort
antal redan befintliga miljörättskonventioner. Om
tvistlösningsklausulerna i befintliga konventioner inte
revideras kan det innebära att parterna får en valmöjlighet
mellan flera tvistlösningsinstitutioner, vilket ytterligare
skulle undergräva enheten i miljörättens tillämpning. Sådana
nödvändiga omförhandlingar skulle ta tid och kraft i anspråk
samt i vissa fall kunna leda till att gjorda överenskommelser
rivs upp även i andra avseenden, eftersom det kan hävdas att
konventionen därmed öppnas för omförhandling.
Det finns redan en domstol med generell kompetens, nämligen
internationella domstolen i Haag. Haagdomstolen har också en
särskild miljökammare. Även om det inte finns någon
instansordning inom folkrätten ger internationella domstolens
auktoritet dess domar en särskild tyngd.
Frågan om en miljödomstol har också delvis behandlats och
avstyrkts av utskottet tidigare, bl.a. i betänkande
1997/98:UU17. Där framhölls att nuvarande ordning är
tillfyllest. Utskottet vidhåller denna uppfattning.

**FOOTNOTES**
[1]: Möjligen kan det vara så att Sverige med sitt stora
utlandsberoende särskilt tidigt kände av dessa
strömningar. Av intresse att notera i sammanhanget är att
Sverige i en nyligen publicerad artikel (Foreign Policy
January/February 2002) rankas som den femte mest
globaliserade nationen i världen.
[2]: Efter den ryske ekonomen Nikolaj Kondratieff (f. 1892
och troligen mördad på 1930- talet [1938?]). Även andra
ekonomer har gjort liknande observationer. Kondratieff är
dock den i sammanhanget mest kände.
[3]: Observationer av långa (konjunktur)vågor har gjorts
även före industrialismen. Dessa har dock annan karaktär.
[4]: Debatten om de långa vågornas längd under
efterkrigstiden är omfattande, och flera olika
periodindelningar har föreslagits. Syftet med det här
förda resonemanget är inte att ta ställning i sakfrågan
utan snarast att illustrera ett möjligt sätt att betrakta
utvecklingen.
[5]: 1998/99:URD3 Sveriges uppföljning av två FN-
konferenser under 1990-talet - FN:s konferens om miljö och
utveckling, UNCED, i Rio de Janeiro 1992, och FN:s
kvinnokonferens i Peking 1995.
1998/99:URD4 En uppföljning av FN:s världskonferenser under 1990-
talet: regering, riksdag, myndigheter och frivilligorganisationer på
nya internationella arenor - vem har makten över svensk
utrikespolitik i FN-frågor?
[6]: Europeiska säkerhetskonferensen.
[7]: The World Bank, Globalization, Growth, and Poverty,
2002.
[8]: Griffith-Jones, Ocampo, Expert Group on Development
Issues 1994:4, Almqvist&Wiksell International, 1999.
[9]: SOU 2001:96 En rättvisare värld utan fattigdom, s.
48.
[10]: Avtalet om handelsrelaterade aspekter på
immaterialrättsliga rättigheter.
5.6 Behandling av motioner

I följande tabell ges en översikt över vilka motioner som
behandlas i betänkandet, motionernas huvudsakliga inriktning,
i vilket avsnitt i betänkandet de behandlas samt vilket
ställningstagande från riksdagen som utskottet föreslår.

--------------------------------------------------------------------
|Motion |Huvudsaklig inriktning |Avsnitt|
Ställningstagande |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U217 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras
|
|(v) yrk. 6 |kapacitetsbyggande | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U218 |livsmedelssäkerhet och handel med |5.4.4 |besvaras
|
|(c) yrk. 1 |jordbruksprodukter | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U218 |handel och miljö |5.4.5 |besvaras
|
|(c) yrk. 2 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U220 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras
|
|(m) yrk. 2 och | | | |
|9 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U220 |IT-teknik och e-handel |5.4.3 |besvaras
|
|(m) yrk. 5 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:U643 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras
|
|(fp) yrk. 12 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|1999/2000:N382 |handel och miljö |5.4.5 |besvaras
|
|(mp) yrk. 7-8 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U204 |etablerandet av ett |5.4 |avstyrks
|
|(m) |forskningsinstitut om den fria | | |
| |handelns betydelse | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U206 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |besvaras
|
|(fp) yrk. 38 | | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U213 |globalisering och |5.3 |besvaras
|
|(c) yrk. 18 |fattigdomsbekämpning | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U213 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras
|
|(c) yrk. 22 |kapacitetsbyggande | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U216 |det civila samhället och |5.1.5 |besvaras
|
|(kd) yrk. 6 |näringslivets roll | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U216 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |besvaras
|
|(kd) yrk. 10 |kapacitetsbyggande | | |
--------------------------------------------------------------------
|2000/01:U217 |det civila samhället och |5.1.5 |besvaras
|
|(kd) yrk. 1 |näringslivets roll | | |
--------------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------
|2000/01:U217 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(kd) yrk. 10 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U216 |MR och demokrati som global |5.1.2 |
besvaras |
|(m) |värdegrund | | |
| | | | |
|yrk. 1 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U216 |MR och demokrati som global |5.1.2 |
besvaras |
|(m) |värdegrund | | |
| | | | |
|yrk. 7-8 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U221 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |
besvaras |
|(fp) |kapacitetsbyggande | | |
| | | | |
|yrk. 1-2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U229 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |
besvaras |
|(c) |kapacitetsbyggande | | |
| | | | |
|yrk. 1-2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U229 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(c) yrk. 7 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U229 |globalisering och |5.3 |
besvaras |
|(c) |fattigdomsbekämpning | | |
| | | | |
|yrk. 8 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U229 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(c) | | | |
| | | | |
|yrk. 31 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U231 |globalisering och |5.3 |
besvaras |
|(kd) yrk. 12 |fattigdomsbekämpning | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U231 |skuldfrågor |5.3.2 |
besvaras |
|(kd) yrk. 18 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U234 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(kd) yrk. 1- | | | |
|2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U234 |handel och miljö |5.4.5 |
besvaras |
|(kd) yrk. 3 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U234 |tekniskt bistånd och |5.4.2 |
besvaras |
|(kd) yrk. 6 |kapacitetsbyggande | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U234 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(kd) yrk. 8 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U300 |globalisering och en |5.5 |
besvaras |
|(m) |ekologiskt hållbar | | |
| |utveckling | | |
|yrk. 23 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U304 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(c) | | | |
| | | | |
|yrk. 1 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U304 |det civila samhället och |5.1.5 |
besvaras |
|(c) |näringslivets roll | | |
| | | | |
|yrk. 2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U304 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(c) | | | |
| | | | |
|yrk. 5 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U304 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(c) | | | |
| | | | |
|yrk. 9 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U304 |handel och miljö |5.4.5 |
besvaras |
|(c) | | | |
| | | | |
|yrk. 12 | | | |
---------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------
|2001/02:U311 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(m) | | | |
| | | | |
|yrk. 7 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U311 |globalisering och |5.3 |
besvaras |
|(m) |fattigdomsbekämpning | | |
| | | | |
|yrk. 15-16 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 |bindande resolutioner för |5.5 |
avstyrks |
|(mp) yrk. 1 |överföring av frågor mellan | | |
| |Rio- och | | |
| |Johannesburgskonferenserna | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(mp) yrk. 2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 (mp)|handel och miljö |5.4.5 |
besvaras |
|yrk. 3-5 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 |globalisering och |5.5 |
besvaras |
|(mp) yrk. 6, |ekologiskt hållbar | | |
|9-13, 17-19. |utveckling | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 |nedskrivning av |5.3.2 |
avstyrks |
|(mp) yrk. 14 |utvecklingsländernas | | |
| |skulder | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U323 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(mp) yrk. 15 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U328 |perspektiv på |5.1.1 |
besvaras |
|(fp) yrk. 1 |globaliseringen | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U328 |globalisering och |5.3 |
besvaras |
|(fp) |fattigdomsbekämpning | | |
| | | | |
|yrk. 2 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U328 |skuldfrågor |5.3.2 |
besvaras |
|(fp) | | | |
| | | | |
|yrk. 23 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U328 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(fp) | | | |
| | | | |
|yrk. 29 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U328 |WTO och utvecklingsrundan |5.4.1 |
besvaras |
|(fp) | | | |
| | | | |
|yrk. 34 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:U347 |globalisering och |5.3 |
besvaras |
|(fp) |fattigdomsbekämpning | | |
| | | | |
|yrk. 8 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:MJ337 |globalisering och |5.5 |
besvaras |
|(c) yrk. 16 |ekologiskt hållbar | | |
|och 18 |utveckling | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:MJ527 |livsmedelssäkerhet och handel med|5.4.4|
besvaras |
|(v) yrk. 4 |jordbruksprodukter | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:N375 |handel och miljö |5.4.5 |
besvaras |
|(mp) yrk. 3 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:N375 |resurser för utveckling |5.3.1 |
besvaras |
|(mp) yrk. 4 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:N375 |globala styrformer |5.2 |
besvaras |
|(mp) yrk. 5 | | | |
---------------------------------------------------------
|2001/02:N375 |demokratisering genom |5.4 |
avstyrks |
|(mp) yrk. 6 |decentralisering och | | |
| |självtillit | | |
---------------------------------------------------------
6 Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har
föranlett följande reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Demokratisering genom decentralisering och självtillit
(punkt 1)

av Marianne Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs
i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:N375 yrkande 6.

Ställningstagande

U-ländernas egen politik, det som ofta brukar kallas sydperspektivet, och som
för att ge människor lokalt inflytande är en nödvändig del i utvecklingen
mot en högre grad av självtillit. En uppbyggnad och förbättring av
demokratin och fungerande samhällsinstitutioner är av grundläggande
betydelse för goda livsvillkor och måste utgöra en viktig del av
utvecklingssamarbetet. I en globaliserad värld blir och är demokrati och
påverkansmöjligheterna extra viktigt att värna om.

2. Skuldfrågor (punkt 2)

av Murad Artin och Eva Zetterberg (båda v) och Marianne Samuelsson
(mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde ha följande lydelse:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs
i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:U323 yrkande
14.

Ställningstagande

Även om många lösningar på fattigdomsproblemen också ligger inom de
fattiga länderna själva, så finns det mycket som det internationella
samfundet bör göra för att skapa mer gynnsamma globala förhållanden. Det
gäller i första hand villkoren för handel, en omfattande skuldavskrivning
och bistånd. Inom dessa områden måste vi göra mer, som enskilda länder,
men också gemensamt. En speciellt viktig fråga för att få en fungerande
världsekonomi och social utveckling som kan bekämpa fattigdomen är ett
samlat initiativ för skuldavskrivningar av de fattiga ländernas skulder.
De skulder som den fattiga världen har till den rika är ett stort hinder
för social utveckling och en bidragande faktor till världsfattigdomen.
Miljöpartiet anser att dessa skulder, som betalats tillbaka flera gånger
om genom åren, måste avskrivas snarast.

Fattigdom är ett globalt problem: De ekonomiska klyftorna ökar i alla
länder och mellan länderna. Avskaffandet av fattigdomen har nu blivit den
övergripande inriktningen inom FN-systemet, utvecklingsbankerna och i
bilaterala biståndsorganisationer. I dag går nettoflödet av ekonomiska
resurser från fattiga länder till rika. U-länderna betalar mer i
amorteringar och räntor på lånen från de rika länderna än vad de får
tillbaka i bistånd. Denna skuldfälla förvärras genom Världsbankens och
Internationella valutafondens omfattande strukturanpassningsprogram som
länderna måste följa för att få fortsatta lån. Programmen går ut på att
anpassa u-ländernas ekonomier till den export- och importinriktade
världsekonomin. Följden blir minskad självtillit och ett ökat beroende av
i-länderna. Samtidigt medför strukturanpassningen att budgeten för
socialvård, hälsovård och skola ofta måste skäras ned. Miljöpartiet anser
att Sverige aktivt skall föregå med gott exempel genom att skriva av och
arbeta för avskrivningar av de fattiga ländernas skuldbörda.
"Commission on Global Governance" menar också att det är nödvändigt med
starkare global ekonomisk styrning för att hantera skuldkrisen. Det finns
en växande ekonomisk marginalisering av världens fattiga. De två senaste
decennierna har privatkonsumtionen per capita i Afrika söder om Sahara
minskat med 2 % från en redan extremt låg nivå. Världsbankens
uppskattning av tillväxten under år 1999 till 3,4 % ligger knappt i nivå
med befolkningsökningen. Det har gjorts vissa framsteg att bekämpa
fattigdomen i länder som Indien, Kina och Bangladesh. Men trots detta
ökar antalet fattiga människor i världen och över 1,4 miljoner människor
lever på mindre än en dollar per dag.
Vi anser inte som majoriteten i utskottet att en avskrivning av skulder
skulle försvåra kreditläget för de fattiga länderna. Långivningen till
dessa är till största delen en fråga om den politiska viljan från
politiskt styrda organ som IMF och Världsbanken. Att utskottet dessutom
vill framföra rättviseaspekter som skäl för att avstå från
skuldavskrivningar ser vi heller ingen anledning till i en redan alltför
skuldtyngd och orättvis världsordning.

3. Etablerandet av ett forskningsinstitut om den fria handelns
betydelse (punkt 3)

av Bertil Persson, Göran Lennmarker, Sten Tolgfors och Karin Enström
(alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde ha följande lydelse:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som framförs
i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2000/01:U204.

Ställningstagande

Frihandel har empiriskt visat sig fördelaktig för alla deltagande
aktörer. Trots detta förekommer fortfarande allehanda skyddsåtgärder i
form av tullar kvoter och exportsubventioner. Det kan därför finnas skäl
att med bifall till motion 2000/01:U204 utreda möjligheterna att
tillskapa ett internationellt institut för forskning kring den fria
handelns betydelse, gärna med anknytning till Handelshögskolan i
Stockholm.

4. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering
(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Bertil Persson, Göran Lennmarker, Sten Tolgfors och Karin Enström
(alla m).

Ställningstagande

Tobinskatten

Problemen för de fattiga länderna är inte överskott på kapitalflöden.
Tvärtom är det angeläget att påskynda deras tillväxt och utveckling genom
att på olika sätt underlätta kapitalförsörjningen. Tobinskatten skulle
exempelvis kosta Vietnam lika mycket som hela det svenska biståndet dit.
En sådan skatt kommer dessutom inte att kunna få en allmän acceptans, och
de länder som avvisar den kommer att bli orimligt rika. Den är en metod
som söker ett mål, och som det nu är hög tid att avskriva från
dagordningen.

Skuldfrågor

Det är hög tid att avskriva skuldbördan för de högt skuldsatta fattiga
länderna (HIPC-länderna). Vi har alla ett humanitärt ansvar för att lätta
på den svåra ekonomiska situation som dessa länder har, även om denna
vanligen betingats av vanstyre.

Enligt Världsbanken går ca 20 % av den rika världens biståndsmedel
tillbaka till den rika världen genom skuldtjänstbetalningar. Det är
orimligt att skuldebrev som egentligen borde vara tämligen värdelösa, med
biståndsmedel vidmakthålls på nominella värden. När ett företag hamnar i
en ohållbar ekonomisk situation använder vi konkursförfarandet. Skulderna
avskrivs och en ny och utvecklingsorienterad ledning får nystarta utan
att belastas av bördorna från tidigare vanstyre.
Samma metod bör nu tillämpas för de högt skuldsatta fattiga länderna.
Under förutsättning av god samhällsstyrning och utveckling mot demokrati,
MR, marknadsekonomi och rättssamhälle samt korruptionsbekämpning, bör
deras skulder avskrivas i sin helhet för att möjliggöra en nystart.
Dessa länders ekonomier är relativt små men skuldbördan är 200
miljarder dollar.
Sverige bör omgående ta initiativ till en total skuldavskrivning för
dessa länder under år 2004 och härvid vara berett att då medverka med sin
andel av åtagandet, vilket innebär 2 miljarder dollar.

Synen på globaliseringen m.m.

Moderata samlingspartiet ser mycket positivt på globaliseringen. Den är
en spännande utmaning som innefattar utomordentligt stora möjligheter för
utveckling och tillväxt världen över. Aldrig har forskningen varit så
dynamisk. Kunskapsmassan fördubblas vart femte år, och av samtliga
forskare i världshistorien lever 90 % i dag. Informationsteknik,
bioteknik och nanoteknik skapar helt nya utvecklingsmöjligheter. IT och
flyg skapar en snabbhet i kommunikationerna människor emellan som är
revolutionerande. Engelskans utveckling mot att bli de flestas andraspråk
skapar en tvåspråkig värld med helt nya kontaktmöjligheter.

De senaste 20 åren har världen genomgått den snabbaste utvecklingen
hittills. Självfallet skapar en så dynamisk utveckling samtidigt problem
av såväl etisk som praktisk natur - men utvecklingen skapar också
resurser att hantera dem. Det är tillväxten som ger oss resurserna för
att hantera miljöproblemen. Tillväxten höjer levnadsnivån för alla, men
vi behöver samtidigt utveckla socialförsäkringssystem som skapar trygghet
och goda levnadsförhållanden.
Marknadsekonomins seger och kommunismens fall har skapat nya
förutsättningar. Men frihandeln måste stärkas ytterligare, och
protektionistiska tendenser bekämpas. Företagsamhet och konkurrens måste
sättas i högsätet.
Att 1,2 miljarder människor lever i absolut fattigdom kan aldrig
accepteras. Vi har alla en humanitär skyldighet att medverka till att
snabbt och effektivt utrota fattigdomen i världen, även när ingen formell
skuld föreligger. Det handlar om mobilisering av de fattiga ländernas
egna resurser, om frihandel och marknadstillträde för deras produkter, om
skuldavskrivningar, om kapitalförsörjning, om strukturfrågor som god
samhällsstyrning, korruptionsbekämpning, rättssamhälle, demokrati och MR,
men också om bistånd - som oljan i motorn, men inte bensinen i tanken.
Erfarenheterna från Stillahavsasien visar att det är fullt möjligt för
ett land att gå från absolut fattigdom till relativt välstånd på 20-30
år.
Kunskapsöverföring till de fattiga länderna kommer att få allt större
betydelse. Grundutbildning, inte minst för flickorna är nödvändig, och
Sverige bör successivt ställa krav på skolplikt i våra samarbetsländer.
Men även högteknologi behöver ställas till de fattiga ländernas
förfogande. Inte minst gäller detta gentekniken - som Agenda 21 så varmt
förespråkar - som har potentialen att bidra till att eliminera svälten.
Världen lever i dag i "Pax americana" - Amerikas fred. Men det är
angeläget att ävenledes EU skapar resurser för att effektivt kunna
medverka i konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser. Och eftersom
konflikter nu oftare uppstår inom än mellan länder måste folkrätten
successivt utvecklas så att den skapar tydliga möjligheter för det
internationella samfundet att ingripa även i dessa sammanhang.

5. Frågor i övrigt rörande globalisering (punkt 4, motiveringen)

av Murad Artin och Eva Zetterberg (båda v).

Ställningstagande

I utrikesutskottets betänkande om globalisering saknas en definition av
det begrepp som betänkandet skall handla om. Detta är en mycket markant
svaghet, eftersom den leder till förvirring om vad utskottet egentligen
menar när man beskriver effekterna av denna globalisering. Utskottet har
valt att i huvudsak beskriva den s.k. globaliseringen som ett positivt
fenomen och därmed missat möjligheten att problematisera och diskutera
globaliseringens negativa effekter på ett djupare sätt. Sådana effekter
finns nämligen och de bottnar så gott som samstämmigt i bristande
demokrati och orättvis fördelning av makt mellan fattiga och rika. De
multinationella företagens oerhörda makt förstärks av att så gott som
alla rika, industrialiserade länder styrs av makthavare som saknar
ambition att på allvar förändra den sneda fördelningen av makt,
förmögenheter och inkomster på global nivå.

Detta leder exempelvis till att huvudansvaret för fattigdomsproblemen
läggs på de fattiga länderna (exempelvis under rubriken Globaliseringens
utmaningar). Vänsterpartiet anser självklart att det är viktigt att alla
länder styrs på ett demokratiskt sätt och att en rättvis
fördelningspolitik är nödvändig för att socialt hålla samman ett
samhälle. Man kan dock inte bortse från den närmast utpressningsliknande
situation som många progressiva fattiga länders regeringar har hamnat i
genom storföretags stora ekonomiska makt som alltför ofta används till
att begå rovdrift på såväl människor som natur.
Den rika världens förhållningssätt till de skriande orättvisorna i
världen utmärks ofta av fina högstämda ord men också av en förfärande
dubbelmoral. Som exempel kan nämnas EU:s jordbrukspolitik eller
amerikanska tullar och avgifter som förekommer samtidigt som ledarna för
dessa makter ogenerat talar om vikten av frihandel och
fattigdomsbekämpning vid högtidliga tillfällen.
Att påstå att "omsorgen om de mänskliga rättigheterna präglar Sveriges
agerande" (under rubriken Mänskliga rättigheter och demokrati som global
värdegrund) är en uppenbar eufemism. Det räcker med att påminna om svensk
vapenexport till diktaturer och länder där kränkning av mänskliga
rättigheter är legio samt till rädslan för att hävda Genèvekonventionens
tillämpning på ockuperade palestinska områden för att påståendet skall
klinga falskt.
Vänsterpartiet menar att ökade krav på de internationella organen och
FN-systemet inte är tillräckligt för att möta problem med legitimitet och
representativitet. Så länge dessa internationella organ speglar samma
sneda maktförhållanden som världspolitiken i övrigt och i praktiken på
USA:s villkor är det svårt att se att legitimiteten skulle förbättras
genom att de internationella institutionerna ges mer makt och inflytande.
I stället måste FN och WTO demokratiseras, Valutafonden läggas ned och
Världsbanken underordnas FN-systemet.
Ett demokratiskt problem som utskottet noggrant undviker (under
rubriken Demokratin och parlamentens roll i en globaliserad värld) är den
maktöverföring till institutioner som inte är valda och inte kan väljas
bort och som har blivit följden av EU-medlemskapet. Alltmer makt har
flyttats bort från folkvalda politiker till kommissionen, till slutet
beslutsfattande i ministerrådet och till ett EU-parlament med mycket svag
legitimitet. Att återföra makt och beslutanderätt till de legitima,
nationella, demokratiska institutionerna borde vara en huvuduppgift för
den som vill förstärka det folkliga inflytandet över politikens
utformning.
Liksom utskottet anser Vänsterpartiet att inrättandet av den
internationella brottmålsdomstolen (ICC) är ett viktigt steg för
internationell rättskipning (rubriken Rättsordningar och
globaliseringen). Beskrivningen av den amerikanska inställningen till ICC
är dock alltför förskönande. USA har inte enbart valt "att inte ansluta
sig till domstolen", den amerikanska administrationen bedriver en
aggressiv kamp mot domstolens möjligheter att fungera. Så har t.ex. USA:s
senat den 7 december 2001 antagit en lag vars innehåll är att ICC skall
bekämpas med alla tillgängliga medel och ger USA:s president rätt att
t.o.m. använda militära medel mot domstolen om någon amerikansk
medborgare skulle ställas inför rätta. Den svenska tystnaden om denna
skandalartade inställning är feg och undfallande.
Under rubriken Globala styrformer inklusive FN:s roll resonerar
utskottet om olika förslag för att stärka den globala styrningen av
internationell ekonomi, däribland förslaget från Carlsson - Ramphal-
rapporten om inrättandet av ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN.
Vänsterpartiet anser att detta förslag borde ha fått en väsentligt mer
positiv behandling av utskottet än den till intet förpliktigande
formuleringen om att Sverige är berett att diskutera sådana förslag
konstruktivt.
Utskottet påstår att ensidiga handelsliberaliseringar på lång sikt
befrämjar tillväxt och välfärd men att det kan uppstå övergångsproblem.
Detta påstående är diskutabelt. Att tala om övergångsproblem är att
alltför lättvindigt förbigå stora konkreta svårigheter. Formuleringen kan
uppfattas som att utskottet anser att ensidiga avregleringar av u-länders
tullar automatiskt skulle ge positiva välfärdseffekter, trots att OECD-
länderna har kvar tullar och handelshinder för att skydda egen
produktion. Därmed minskar kraften i de nödvändiga kraven, på till
exempelvis USA, att avskaffa tullar och rätta sig efter WTO:s regler
eller på EU att avveckla sin skandalösa jordbrukspolitik. Sanningen är
nog snarare att likvärdiga villkor i världshandeln befrämjar rättvisa och
tillväxt. Med detta synsätt blir det naturligt att ställa krav främst på
den rika världen att ta sitt ansvar för att fattiga länder skall få
tillgång till världsmarknaderna samtidigt som exploateringen av
råvarumarknader i u-länderna måste minska.
Sammanfattningsvis anser Vänsterpartiet att det är viktigt att
problematisera frågorna om den så kallade globaliseringens effekter på en
rad områden. Till de problem som sorgfälligt undviks i betänkandet hör
den skeva maktfördelningen mellan fattiga och rika på världsnivå. Förslag
till eller ens tankar om hur fattiga länder skall kunna bryta sig ur
beroendet av multinationella storföretag lyser med sin frånvaro. USA:s
ställning som enda kvarvarande supermakt analyseras knappast alls. Därmed
har utskottet också missat en möjlighet att föreslå åtgärder för att
komma till rätta med det avgörande problemet med dagens
internationaliserade värld, nämligen hur fattiga människor och deras
regeringar skall få ett större inflytande över handel och ekonomi.

6. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering
(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Holger Gustafsson och Jan Erik Ågren (båda kd).

Ställningstagande

En global värdegrund, baserad på mänskliga rättigheter och demokrati,
betonas starkt av utskottet. Det ligger väl i linje med kristdemokratiska
idéer. I stort sett är det också en klok och balanserad syn på framtiden
som präglar utskottets betänkande. Det är viktigt att se både hoten och
möjligheterna i globaliseringen.

Kristdemokraterna vill lyfta fram förvaltarskapstanken i
globaliseringsdebatten. Vi människor har ansvaret att förvalta det
kulturella, ekonomiska, sociala och miljömässiga arvet så att det kommer
framtida generationer till del. Förvaltarskapstanken, tillsammans med
tron på varje människas unika värde, förpliktar till en aktiv
globaliseringspolitik. Det räcker alltså inte att förlita sig på de
globala marknadskrafterna. De måste ledas i rätt riktning. Vi måste
förhindra slöseri och resursförstöring genom att skapa en avsevärt större
långsiktighet i ekonomin och politiken, liksom i människors livsstilar.
Samtidigt måste vi utnyttja den globala ekonomins möjligheter för
världens fattiga.
Det finns en risk med att överdriva globaliseringens betydelse. En
vanlig uppfattning är att globaliseringen gör politiker maktlösa och att
det bara gäller att anpassa sig fortast möjligt. Kristdemokraterna tror
på politikens möjligheter att påverka utvecklingen till det bättre.
Globaliseringspolitiken måste inriktas på konkreta problem i stället för
att bara hylla eller förkasta utvecklingen. Det finns ett antal sådana
problem som Sverige bör ägna mer kraft åt i framtiden.

Globala styrformer, inklusive FN:s roll

Över huvud taget är det nödvändigt att se över arbetsformerna i FN-
systemet. Tyvärr fungerar FN-organen långtifrån alltid på ett godtagbart
sätt, utan brister i effektivitet, kompetens, kontroll och insyn.
Särskilda problem gäller organisationskultur, personalpolitik och
styrelseformer samt relationerna med det civila samhället, näringslivet
och forskningen. Det är nödvändigt att Sverige aktivt verkar för
effektivitetsreformer inom FN på alla dessa områden.

Globalisering och fattigdomsbekämpning

När det gäller Sveriges politik för global utveckling måste den enskilda
människan, hennes värdighet och rättigheter alltid komma först. Så har
långtifrån alltid varit fallet. Ibland blir floran av målsättningar och
angelägna biståndsinsatser så stor att prioriteringen blir fel, trots att
fattigdomsbekämpning alltid måste vara mångfasetterad. Vi förespråkar en
"trappstegsmodell" i utvecklingssamarbetet, där utvecklingsländer, som
ett första steg, måste respektera mänskliga rättigheter och demokratins
principer. Med detta som grund kan fungerande statsstyrning,
institutioner och en rättsstat byggas upp och korruptionen bekämpas. Med
dessa förutsättningar finns en större potential för ekonomisk utveckling
och handel.

Ett problem för de fattiga länderna är att de lider brist på kompetent,
välutbildad arbetskraft. Samtidigt blir kunskap en allt viktigare
produktionsfaktor och därmed avgörande för ekonomisk utveckling.
Situationen förvärras när u-länder upplever s.k. "brain drain", alltså
att de välutbildade söker arbete i och flyttar till västvärlden. Även om
en del av denna arbetskraft senare återvänder till sitt hemland, med
värdefulla erfarenheter och vidareutvecklad kompetens att dela med sig
av, måste Sverige och EU-länderna aktivt underlätta att så sker. EU-
länderna bör tillsammans utarbeta en strategi för återvändande, i
samarbete med ursprungsländerna.

Resurser för utveckling

Kristdemokraterna tror inte på en s.k. Tobinskatt, som sannolikt skulle
motverka sitt syfte. Vi inser värdet av en välfungerande internationell
valutahandel, inte minst för fattiga länder. Tobinskatten har utretts
grundligt vid flera tillfällen och bör därför avvisas. För att undvika
valutachocker bör man i stället stärka regler och öppenhet på
finansmarknaderna, främst i u-länderna. En större långsiktighet i
ekonomins funktionssätt är dock eftersträvansvärd. Andra sätt att "kyla
ned" de snabba klippens tänkande inom den globala ekonomin bör
diskuteras.

Globalisering och frihandel

Det är mycket glädjande att utskottet kan enas om frihandelns betydelse
och om att Europeiska unionen måste öppna sina gränser gentemot u-
länderna. Vi anser dock att det s.k. "Everything but Arms"-beslutet bara
är ett första steg, som lämnar mycket övrigt att önska. För det första
undantas viktiga råvaror som socker, bananer och ris. För det andra
förbehåller sig EU rätten att göra undantag om den inhemska produktionen
skulle hotas på något sätt. Det finns också andra problem för u-ländernas
export till den rika världen, exempelvis reglerna om ursprungsmärkning.

Kristdemokraterna delar utskottets positiva syn på nya WTO-
förhandlingar och en möjlig "utvecklingsrunda" med de fattiga ländernas
behov i centrum. I den kommande handelsrundan är det främst EU, USA och
andra industrialiserade länders sak att avlägsna handelshinder. Men detta
kommer att möta stort motstånd. En särskilt viktig fråga är att u-
länderna måste ges möjlighet att gradvis öppna sina marknader i takt med
sina egna villkor. Erfarenheten visar att en alltför snabb liberalisering
av t.ex. jordbruksområdet kan slå hårt mot de fattiga på landsbygden.
Sverige måste ge u-länderna stöd för handlingsfrihet i detta avseende.
Dock är det viktigt att peka på de positiva ekonomiska effekter som
blir följden när man sänker de egna handelshindren. I den globaliserade
ekonomin blir också handeln mellan u-länder, och den regionala
frihandeln, allt viktigare. EU är en föregångsregion i detta avseende.
Regionala frihandelsavtal och samarbetsorganisationer mellan regioner i
fattigare delar av världen bör uppmuntras.

Skuldfrågor

Skuldbördan måste lätta. Ett fortsatt arbete med skuldavskrivningar är
nödvändigt för att u-länderna inte skall bindas fast i fattigdom och
ohållbara statsfinanser. Men en helt kravlös avskrivning skulle sannolikt
bara förvärra situationen. Skuldavskrivningen måste ske under godtagbara
former så att länderna i fråga tar sitt ansvar för en sund ekonomisk
politik och visar respekt för demokrati och rättsstat.

Globalisering och ekologiskt hållbar utveckling

En avgörande aspekt av globaliseringen som berörs kortfattat i
betänkandet gäller de globala miljöhoten. Den expanderande
internationella ekonomin utvecklas i dag i en riktning som är allt annat
än hållbar. Problemen kommer att förvärras i takt med att fler u-länder
uppnår ekonomisk utveckling. Risken för katastrofer som följd av
klimatförändringar är överhängande, speciellt på södra halvklotet.
Förbrukningen av jordens naturresurser, skogsskövlingen, vattenbristen
m.m. minskar också det s.k. miljöutrymmet för människor i de fattiga
länderna. Lösningen kan självfallet inte ligga i att förvägra de fattiga
länderna den utveckling vi åtnjutit.

I stället handlar det om att hjälpa u-länderna att komma förbi de mest
nedsmutsande och resursförbrukande stadierna som vi haft i vår egen
utveckling. Det kan göras genom export av moderna tekniker, även genom
biståndet, samt genom att u-länderna får politisk hjälp med att utveckla
en hållbar samhällsstyrning. Sverige har kommit en bit på väg med att
integrera miljötänkande i sitt bistånd, men ännu återstår mycket att
göra. I-länderna måste ta sitt ansvar och utveckla den kunskap och teknik
som krävs för att skapa en mer hållbar ekonomi samt hjälpa till att
överföra dessa färdigheter till u-länderna. Formerna för detta bör
utredas.

Internationell miljöförvaltning

Det kan också krävas nya finansieringsformer. Här kan man utnyttja begreppet
allmännyttor (global public goods) som ett sätt att beskriva de
internationella insatser som måste genomföras, vid sidan av det ordinära
biståndet, eftersom de är en angelägenhet för oss alla. Det gäller inte
minst miljöinsatser, men också t.ex. kampen mot epidemier. I
finansieringen av globala nyttigheter måste näringslivet ges möjlighet
till en aktiv roll. Formerna för finansiering och hantering av globala
nyttigheter bör utredas i den kommission inom FN som upprättades i
samband med Monterreytoppmötet. Det krävs också ett förbättrat globalt
samarbete på miljöområdet för att stärka det ramverk av spelregler som
behövs. En möjlighet är att skapa en ny global miljöorganisation som
ersättare till UNEP, med ansvar att bl.a. kontrollera de internationella
miljökonventionernas efterlevnad.

7. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering
(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Marianne Andersson (c).

Ställningstagande

Centerpartiets politik strävar efter att möjliggöra för enskilda
människor, länder, grupper av länder, regioner och det globala samfundet
att ta ansvar för sig själva och vår gemensamma värld. Vi utgår från idén
om livskraft - tron på människors förmåga att skapa själva, bara de får
rätt förutsättningar. Det förutsätter ett långtgående självbestämmande -
människors möjligheter att ta ansvar, enskilt och tillsammans. Det ger
också grunden för ökad livskvalitet. Vi vill i vår politik verka för lika
villkor för människor att själva och tillsammans ta ansvar för sin
framtid. Detta gäller lika mycket i vårt internationella arbete.

Problemet med globaliseringen är inte att den är för omfattande utan
att alltför många i dag inte får del av den. Om globaliseringen inte blir
bra för alla kommer den snart inte att bli bra för någon. Bristen på
självbestämmande och lika villkor bland människorna i u-länderna är
enorm. I dag tenderar klyftorna mellan rika och fattiga att öka. Enbart
marknadskrafter kan inte lösa de grundläggande orättvisorna. Ett starkare
internationellt, politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som prioriterar
både ekonomisk och mänsklig utveckling behövs.
Vi delar i allt väsentligt det som kommer till uttryck i detta
betänkande men vill lyfta fram några frågor.

Skuldfrågor

Ett av de svåraste hindren för utveckling av de fattigaste länderna är de
enorma skuldbördorna som i många fall härrör ända från 1970- och 1980-
talen. Lån har tagits och givits på ett lättvindigt sätt och som i de
flesta fall inte kommit landets invånare till del utan försvunnit i en
diktatorisk och korrumperad statsledning och till storskaliga projekt som
ofta misslyckats. Det kan inte vara rimligt att de fattigaste människorna
i dag återigen skall betala för sina ledares dåliga ledning och
världssamfundets lättsinniga långivning. Det s.k. HIPC-initiativet för
skuldavskrivning måste fullföljas och påskyndas. Huvuddelen av lånen
borde skrivas av direkt eftersom den stora majoriteten HIPC-länder inte
klarar att fullfölja sina åtaganden.

Skuldavskrivning bör erbjudas till de länder som uppfyller villkoren om
demokratiska och stabila ekonomiska reformer. Endast då kan
skuldavskrivningen medverka till verklig utveckling.

Livsmedelssäkerhet och jordbrukshandel

För att de fattiga länderna skall komma ur fattigdomsfällan är jordbruket
och livsmedelproduktionen avgörande. Undersökningar visar att
jordbrukstillväxt minskar fattigdomen kraftigt. En fundamental
förutsättning för utveckling är tillgång till mat, ingen utveckling sker
på tom mage. Nationell självförsörjning med baslivsmedel är en
förutsättning för växande ekonomisk stabilitet, ökande kapitalinflöde och
decentraliserad ekonomisk tillväxt. Hittills har detta uteblivit främst
därför att ländernas egen jordbrukspolitik varit så oförmånlig för
lantbruket. Det handlar bl.a. om interna handelsregler, beskattning,
kunskapsbrist, oklara ägandefrågor, bristande transportmöjligheter och
ett ointresse för att utveckla livsmedelsproduktionen. Ett annat hinder
är handelshinder mellan grannländer som hindrar handel med
jordbruksprodukter i närområdena. Vi bör i vårt utvecklingssamarbete och
i aktuella internationella forum lägga större vikt vid livsmedels- och
jordbruksfrågorna parallellt med att vi är pådrivande inom EU för att i
WTO-rundan arbeta för att minska i-ländernas jordbrukspolitiska
avskärmning från världsmarknaden.

Handel och miljö

Jordbrukares rättigheter att spara, återanvända, byta eller sälja utsäde
från sin egen skörd inskränks i varierande grad både av patent och av
växtförädlingsrätt. Det är troligt att en ökad användning av
immaterialrättsskydd på utsäde i många fall kommer att innebära att
valmöjligheterna för jordbrukare i u-länder minskar, samtidigt som deras
kostnader ökar till en nivå som kan ha direkt inverkan på
livsmedelssäkerheten. Som regel är u-ländernas bönder delvis beroende av
marknaden för att förnya sina förråd av utsäde. Endast i vissa områden
och för ett begränsat antal grödor finns fortfarande fungerande
traditionella system för gårdsbaserad utsädesförvaltning och
utsädesförädling som erbjuder ett komplett alternativ till kommersiellt
utsäde. Vanligtvis förlitar sig jordbrukarna på en kombination av båda
systemen. Därmed är rätten att återanvända och vidareutveckla
kommersiellt utsäde avgörande för stabiliteten i deras produktionssystem.

En underkommission till FN:s kommission för mänskliga rättigheter har
noterat att det finns möjliga negativa konflikter mellan TRIPS och de
mänskliga rättigheterna. En sådan konflikt berör just patentering av
genetiskt förändrade organismer och växtsortskydd och rätten till mat,
liksom ursprungsbefolkningars och lokala samhällens minskade kontroll
över sina egna genetiska resurser, naturresurser och kulturella värden
(UNHCR, 2000).
I takt med att alltfler utsäden patenteras eller skyddas av
växtförädlingsrätt hotas böndernas rätt att spara, byta eller sälja sina
fröer. Det finns exempel på detta från olika delar av världen.
Patentsystemet bidrar till att växtförädlingsarbetet koncentreras till
ett fåtal transnationella företag, som framför allt satsar på de stora,
kommersiella grödorna.
Den optimala immaterialrättsliga strategin för u-länderna är sannolikt
densamma som i-länderna använde under sin industriella utvecklingsprocess
- ett gradvis uppbyggande av immaterialrätten utifrån erfarenheter och
frivilligt samarbete. Detta är precis den strategi som TRIPS inte
tillåter. Miniminormen är redan fastställd till i-ländernas nuvarande,
höga, skyddsnivå. Det utrymme för experimenterande med olika nivåer och
former av skydd som funnits under denna nivå är inte längre tillgängligt.

8. Skuldfrågor och Frågor i övrigt rörande globalisering
(punkterna 2 och 4, motiveringen)

av Elver Jonsson (fp).

Ställningstagande

Mål för fattigdomsbekämpningen

I dagens värld försöker 1,2 miljarder människor varje dag överleva på 10
kr eller mindre, som alltså skall räcka till mat, bostad, kläder, barnens
skolgång m.m. I FN :s terminologi kallas det att de lever i absolut
fattigdom. Även om det inte är lätt, går det att göra sig en
föreställning om vilka umbäranden detta måste innebära. 800 miljoner
människor bedöms svälta. FAO har satt upp målet att svälten i världen
skall halveras till år 2015. I den s.k. millenniedeklarationen som
världens ledare antog i New York i september år 2000 talas om att både
antalet svältande och antalet i absolut fattigdom ska halveras till år
2015. Vissa framsteg har också gjorts vad gäller kampen mot svälten.
Nettominskningen av svältande de senaste fem åren är 40 miljoner. Med den
takten kommer halveringsmålet inte att nås år 2015 utan först omkring år
2050. Det är inte acceptabelt. Världens livsmedelsproduktion kan i dag
försörja världens befolkning. Det är fullt möjligt att nå delmålet om en
halvering långt tidigare.

Världens ledare bör även enas om ett mål för när svälten skall vara
utraderad från jordens yta. Ett sådant mål borde vara år 2020. Ett
djärvare mål för svält- och fattigdomsbekämpningen än det som fanns i
millenniedeklarationen kan nås med ökad frihandel i kombination med
substantiella löften om ett ökat resursflöde till u-länderna. Sverige
skall gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet
liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande
åren. Vi menar att enprocentsmålet bör vara återställt inom en
treårsperiod. Till skillnad från regeringen och dess samarbetspartier har
vi en konkret tidsplan för detta. EU är i dag, genom den egna budgeten
och varje enskilt medlemslands eget bidrag, den största biståndsgivaren i
världen. Men EU kan mera och bättre. Med politisk vilja och ledarskap bör
alla EU:s nuvarande medlemsländer kunna nå upp till FN:s biståndsmål om
0,7 % av BNI också det inom tre år. Vidare anser vi att EU:s linje bör
vara att det samlade biståndet i världen snabbt bör öka med 30 %. OECD-
ländernas samlade bistånd uppgår för närvarande till cirka 600 miljarder
kronor årligen. Vårt förslag skulle alltså innebära ytterligare 180
miljarder kronor. I sammanhanget bör diskuteras om inte FN:s biståndsmål
om 0,7 % av BNI bör höjas.

Skuldfrågor

Omfattande skuldlättnader är möjliga och realistiska och skulle på flera
sätt bidra till att förbättra situationen för de fattiga länderna.
Betydligt större satsningar bör således göras för att skriva av de allra
fattigaste ländernas skulder. Folkpartiet liberalerna har därför för
innevarande budgetår anslagit ytterligare 700 miljoner kronor utöver
regeringens, Vänsterpartiets och Miljöpartiets majoritetsförslag till
skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.

I dag lever över 2 miljarder fattiga människor i länder som är svårt
skuldsatta. Tillsammans betalar dessa länder dagligen av ca 59 miljoner
dollar av sina skulder till rikare länder. För många länder innebär det
att mer pengar går åt till skuldavbetalningar än till sjukvård och
utbildning. En stor del av dessa skulder kommer från lån som gavs från i-
länder och internationella institutioner redan på 1970-talet. Det är
orimligt att svårt skuldsatta u-länder fortfarande tvingas betala av
dessa lån. Det internationella initiativet för de fattigaste och mest
skuldtyngda länderna, det s.k. HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor
Countries), måste påskyndas och fullföljas. Huvuddelen av lånen borde
skrivas av direkt, eftersom den stora majoriteten av HIPC-länderna inte
klarar av att fullfölja sina åtaganden. Faktum är att en betydande del av
de räntor som betalas i dag finansieras genom bistånd.
Skuldavskrivningar måste givetvis förses med villkor för demokratiska
och ekonomiska reformer. Folkpartiet liberalerna kan t.ex. inte acceptera
att skulder avskrivs till icke demokratiska länder som är ovilliga att
genomföra demokratiska och ekonomiska reformer. Det skulle enbart gynna
elit och korruption. Utan reformer kommer länder aldrig att kunna ta sig
ur den skuldfälla de hamnat i.

Tobinskatten

Utskottet tar upp frågan om den s.k. Tobinskatten som ett sätt att öka
stabiliteten i det internationella finanssystemet och att hantera eller
finansiera växande globala utmaningar. Folkpartiet liberalerna menar att
det inte är brist på skattebaser eller ens skatteinkomster som hämmar de
rikare ländernas u-landsbistånd. Det är kort och gott brist på politisk
vilja. Om det finns en genuin vilja att öka de internationella
solidaritetsinsatserna är det naturligtvis möjligt att åstadkomma det,
utan att uppfinna en ny skattekälla. Höjt bistånd är den viktigaste
insatsen. Däremot finns det skäl att kontinuerligt diskutera om de olika
objekt som beskattas är de rätta och om fördelningen mellan olika objekt
är optimal.

Folkpartiet liberalerna - och också andra liberala partier i världen -
har fört fram idén att utsläpp av s.k. växthusgaser, i första hand
koldioxid, är en skattekälla som borde beskattas hårdare, i syfte att på
sikt minska användningen av fossila bränslen. Om en global koldioxidskatt
infördes skulle den möjliggöra en skatteväxling i minst samma
storleksordning som Tobinskatten. Om man tror att skattehöjningar är
nödvändiga för att öka biståndet skulle en sådan alltså räcka till minst
lika mycket bistånd som Tobinskatten. Det finns således fler sakliga skäl
att införa en global koldioxidskatt, än att införa en Tobinskatt.
Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är införandet av en s.k.
Tobinskatt inte heller en åtgärd som skulle öka stabiliteten på de
internationella finansmarknaderna. Däremot skulle den ha ett antal
skadliga verkningar. Så gott som alla utvärderingar visar att
Tobinskatten inte skulle förhindra akuta finans- och valutakriser.
Införandet av en Tobinskatt riskerar att framför allt drabba u-
länderna, dvs. de länder som skattens förespråkare påstår sig vilja
hjälpa. Inför man en skatt på valutatransaktioner innebär det med största
sannolikhet stigande kapitalkostnader och en minskad tillgång på kapital,
vilket framför allt skulle drabba u-länderna eftersom de många gånger är
den mottagande parten vid transaktioner av investeringskapital.

9. Frågor i övrigt rörande globalisering (punkt 4, motiveringen)

av Marianne Samuelsson (mp).

Ställningstagande

Utredning om internationell miljödomstol m.m.

Det står klart att FN på något sätt måste ta ett grundligare grepp om
frågan hur en enhetligt god internationell miljörättslig praxis skall
kunna åstadkommas. Miljöpartiet menar därför att Sverige bör trycka på
för att en internationell utredning bör tillsättas som undersöker i
vilken instans de internationella miljörättsliga tvistefrågorna slutligen
bör lösas. Måste det kanske till någon typ av instansordning för
internationella miljörättsliga tvister för att skapa förutsättningar för
en rättssäker utveckling av rättsområdet? Viktiga frågor för en sådan
instans skulle kunna bli t.ex. hur den internationella miljörätten skall
tolkas i en krigssituation. Såsom Miljöpartiet i tidigare motioner
påpekat är t.ex. tillgången till sötvatten en viktig fråga både miljö-
och säkerhetspolitiskt. Bör detta föranleda några principiella
ställningstaganden av en internationell domstol? Om så är fallet framstår
det som ytterst väsentligt att praxis rörande frågan är enhetlig. Att
folkrätten på detta område utvecklas på ett rättssäkert sätt är alltså ur
miljörättslig synpunkt av största vikt. Och det är bråttom, för
utvecklingen av den internationella miljörätten går mycket fort. Sverige
vill ofta framstå som ett land som tar de ekologiska utmaningarna på
allvar. Detta har under många år varit den svenska regeringens framtoning
internationellt.

Miljöpartiet menar därför att regeringen bör utarbeta ett förslag till
hur en ovan beskriven internationell utredning skulle arbeta och var inom
FN-systemet den skulle finnas. Miljöpartiet anser att den svenska
regeringen på detta sätt aktivt bör driva frågan om en rättssäker och
miljöinriktad instans för lösande av internationella miljörättsliga och
därtill kopplade folkrättsliga tvister.
7 Förteckning över behandlade förslag

7.1 Motioner från allmänna
motionstiden 1999/2000

1999/2000:U217 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att stärka de
små och fattiga ländernas förhandlingsposition när
det gäller internationell handel,

1999/2000:U218 av Marianne Andersson och Åsa
Torstensson (c):

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige i
WTO-förhandlingarna skall arbeta för
livsmedelssäkerhet i u-länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige i
WTO-förhandlingarna och inför WTO:s ministermöte
arbetar för att EU skall stödja de krav som lagts
fram av u-länder om en förlängning av
implementeringstiden för TRIPS 27.3 (b) till fem år
efter det att översynen av artikeln är avslutad.

1999/2000:U220 av Bo Lundgren m.fl. (m):

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att EU:s
förhandlingsbud inför millennierundan bör vara att
avskaffa industritullarna till i-länderna och anta
en bindande plan för övergången till en fri marknad
för jordbruksprodukter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om elektronisk
handel,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
inom EU skall verka för en transatlantisk gemensam
marknad.

1999/2000:U643 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp):

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om Kinas
medlemskap i WTO,

1999/2000:N382 av Yvonne Ruwaida och Mikael
Johansson (mp):

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
inför WTO:s ministermöte och kommande
förhandlingsrunda i WTO skall arbeta för att EU
skall stödja de krav som framlagts av u-länder om
en förlängning av implementeringstiden för TRIPS
27.3 (b), till fem år efter det att översynen av
artikeln är avslutad,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att Sverige
skall arbeta för att UPOV91 inte införlivas under
TRIPS 27.3 (b), utan stödjer u-ländernas krav på
att utveckla sui generis-system som garanterar
staternas, de lokala samhällenas och böndernas
rättigheter till biologisk mångfald och
traditionell kunskap.

7.2 Motioner från allmänna
motionstiden 2000/01

2000/01:U204 av Gunnar Hökmark (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om etablerandet av ett
internationellt institut för forskning och
opinionsbildning om den fria handelns betydelse.

2000/01:U206 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över regeln
om ursprungsland.

2000/01:U213 av Marianne Andersson m.fl. (c):

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att u-länderna
måste göra sina investeringsförhållanden
attraktiva.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
satsa på analysstöd och tekniskt stöd för att
förbättra u-ländernas kapacitet att delta i och
inför multilaterala handelsförhandlingar samt
anslutning till WTO.

2000/01:U216 av Alf Svensson m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett ökat samarbete
med svenska multinationella företag för
arbetsvillkor, spridande av mänskliga värden och
främjandet av rättigheter.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om partnerskap med
privata företag för att öka IT-investeringar till
de fattigaste länderna.

2000/01:U217 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utveckla bättre
relationer med näringslivet och organisationer för
internationell samverkan.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
anta EU-kommissionens plan om tullfrihet för i
princip samtliga varor gentemot de 48 fattigaste
länderna.

7.3 Motioner från allmänna
motionstiden 2001/02

2001/02:U216 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om den avgörande
roll marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och
demokrati spelar för att bryta fattigdomen i
utvecklingsländer.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av en
bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida
respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för
att öka välståndet i världen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av en
bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida
respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för
att stoppa krigen i världens fattiga regioner.

2001/02:U221 av Helena Bargholtz (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i högre
grad bör stödja fattiga länder, såväl ekonomiskt
som juridiskt, för att dessa skall kunna stärka
sina förhandlingspositioner inom WTO.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
olika internationella forum, såsom EU och OECD, bör
verka för att stöd syftande till att stärka fattiga
länders förhandlingsposition inom WTO ges högre
prioritet.

2001/02:U229 av Marianne Andersson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall i
biståndsarbetet stödja u-länderna med kunskap och
kompetens i WTO-förhandlingarna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
medverka till en bättre handelspolitik inom och
mellan u-länderna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Världsbanken
och IMF måste fortsätta utvecklingen mot större
hänsyn till humanitära, sociala och kulturella
aspekter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ökade
investeringar i utvecklingsländernas sociala och
ekonomiska infrastruktur.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om FN:s roll som
koordinator för olika biståndsgivare.

2001/02:U231 av Alf Svensson m.fl. (kd):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbeta fram
strategier och handlingsplaner för att undvika en
fortsatt "brain drain" i de fattigaste länderna.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att öka
satsningarna i det internationella samfundet för
skuldavskrivningar för de allra fattigaste
länderna.

2001/02:U234 av Holger Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen inom
EU och i WTO-förhandlingarna skall arbeta för att
eliminera handelshinder för u-ländernas export till
i-länder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
inför globala handelsavtal skall ställa krav på att
u-länder tillåts att gradvis öppna sina marknader i
takt med sina egna villkor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att WTO:s regelverk
måste göras förenligt med en socialt, ekologiskt
och ekonomiskt hållbar utveckling.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till u-
ländernas handelspolitiska förmåga, exempelvis
genom en typ av rättshjälp inom WTO.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
skall förhandla fram arbetsformer för ökad öppenhet
inom WTO, samt lägga vikt vid en dialog med det
civila samhället.

2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m):

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
FN:s ram bör verka för att få till stånd
begränsningar av koldioxidutsläpp.

2001/02:U304 av Marianne Andersson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det inte finns
anledning för rika länder att upprätta
handelshinder.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
arbeta för en fortsatt utveckling av Global Compact
för världens företagsledare.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka FN:s och
FN-organens effektivitet och roll för att lösa de
stora globala överlevnadsproblemen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fattiga länders
näringslivsutveckling.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetet i WTO
skall bidra till tillväxt och sysselsättning,
hållbar utveckling, ekonomisk utveckling i fattiga
länder samt demokrati och säkerhet.

2001/02:U311 av Göran Lennmarker m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige måste
värna frihandeln genom att inom EU och WTO ständigt
arbeta för lägre tullar och avskaffande av
handelshinder.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen vikten
av att satsa på good governance.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
betydelsen av en koherent politik för att utrota
fattigdomen.

2001/02:U323 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla olösta
frågor från Riokonferensen 1992 måste överföras
till bindande resolutioner senast under
Johannesburgkonferensen 2002.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att FN-organens rättsliga och
administrativa kompetenser måste förstärkas för att
kunna garantera ett globalt styrelseskick för
hållbar utveckling.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
ta initiativ till att föra in miljöklausuler i
internationella handelsavtal.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
utvecklar strategier för implementering,
finansiering och uppföljning av internationella
miljöavtal på global och lokal nivå.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige verkar
för att internationella miljööverenskommelser skall
tas in i WTO:s regler.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att implementera GEF som global
miljöstyrning.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det globala Agenda
21-arbetet och hur Agenda 21 skall utvecklas i
framtiden.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur Sverige skall
följa upp arbetet med konventionen om biologisk
mångfald både nationellt och internationellt.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att internationella handelsavtal skall
underställas FN-konventionen om biologisk mångfald.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
verka för att FSC:s certifieringssystem förankras i
den internationella skogskonventionen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
särskilt skall uppmärksamma tillgång till rent
vatten som det mest akuta miljöproblemet.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
arbeta för en allmän avskrivning av
utvecklingsländernas offentliga skulder till
staten, Internationella valutafonden och
Världsbanken.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
arbeta för att marknaderna i de rika länderna
öppnas för de fattiga ländernas produkter,
inklusive jordbruks- och textilprodukter.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta
initiativet till en global diskussion om rättvist
miljöutrymme, faktor tio och gröna nyckeltal.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige
initierar en utredning inom FN som tar fram förslag
till en enhetlig internationell miljörättslig
praxisutveckling.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt
bör driva frågan om en rättssäker instans för att
lösa internationella miljötvister.

2001/02:U328 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om globalisering och
utveckling.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett program för
ökat ekonomiskt välstånd och minskad fattigdom.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade satsningar på
skuldavskrivningar och ekonomiska reformer.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om UNHCR:s
betydelsefulla roll i arbetet med att hjälpa
flyktingar runt om i världen.
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inom EU
avskaffa handelshinder på jordbruks- och
tekoprodukter.

2001/02:U347 av Ana Maria Narti m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetet för
förbättringar i de fattiga länderna.

2001/02:MJ337 av Agne Hansson m.fl. (c):

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
måste arbeta integrerat och trycka på andra länder
att uppfylla sina löften från Riokonferensen.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige måste
vara pådrivande för fortsatt internationellt
samarbete kring frågor som rör ozonskiktets
bevarande.

2001/02:MJ527 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen skall verka för att EU:s
politik skall ha som mål att den export som sker
från u-länder till Europa i första hand är
förädlade produkter och inte råvaror, för att på så
sätt underlätta en utveckling i de
livsmedelsexporterande u-länderna.

2001/02:N375 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att "biopiracy"-
privatisering, patentering och kommersialisering av
gener - borde tas upp i FN utifrån hållbar
utveckling och säkerhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Tobinskatt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett globalt
ekonomiskt säkerhetsråd bör inrättas inom ramen för
FN.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ekonomisk och
politisk makt måste demokratiseras genom en
omfattande decentralisering och en
självtillitsstrategi.