Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande

2001/02:UFÖU2

Svenskt deltagande i en säkerhetsstyrka iAfghanistan

---

Sammanfattning

Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
behandlar i detta betänkande regeringens proposition
2001/02:60 Svenskt deltagande i en multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan.
Utskottet konstaterar i betänkandet att FN:s
säkerhetsråd i resolution 1386 från den 20 december
2001 bemyndigar upprättandet av en multinationell
styrka för att bistå den afghanska
interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten
i Kabul med omgivande områden. Säkerhetsrådet
uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med
personal, utrustning och andra resurser till denna
styrka.
Utskottet föreslår i betänkandet att riksdagen
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande under högst sex
månader som ett svenskt bidrag till en
multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan på
grundval av beslut av Förenta nationerna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen bifaller proposition 2001/02:60 och
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande under högst sex
månader som ett svenskt bidrag till en
multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan
auktoriserad av Förenta nationerna.

Stockholm den 16 januari 2002

På sammansatta utrikes- och försvarsutskottets
vägnar

Urban Ahlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin (s), Henrik Landerholm (m), Christer Skoog
(s), Carina Hägg (s), Lars Ohly (v), Holger
Gustafsson (kd), Göran Lennmarker (m), Karin
Wegestål (s), Olle Lindström (m), Agneta Brendt (s),
Berndt Sköldestig (s), Berit Jóhannesson (v), Amanda
Agestav (kd), Karin Enström (m), Marianne Andersson
(c), Runar Patriksson (fp) och Marianne Samuelsson
(mp).

2001/02

UFöU2

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Förenta nationerna arrangerade under senhösten år
2001 en konferens i Bonn om Afghanistans politiska
framtid. Deltagarna i Bonnkonferensen, olika
afghanska grupper, enades den 5 december 2001 om att
anmoda FN:s säkerhetsråd att överväga en snabb
insats av en FN-auktoriserad styrka (Annex 1,
artikel 3 i Bonnavtalet). Den 6 december 2001 antog
FN:s säkerhetsråd resolution 1383 som välkomnar
överenskommelsen i Bonn om provisoriska arrangemang
och uppmanar de afghanska parterna att uppfylla den
till fullo.
Den 20 december 2001 antog FN:s säkerhetsråd
resolution 1386 vilken ger bemyndigande för
upprättandet av en multinationell säkerhetsstyrka
under sex månader för att bistå den afghanska
interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten
i Kabul med omgivningar i syfte att den afghanska
interimsmyndigheten och FN:s personal skall kunna
verka under säkra förhållanden. I resolutionen
uppmanar FN:s säkerhetsråd medlemsstaterna att bidra
med personal, utrustning och andra resurser till den
multinationella säkerhetsstyrkan.
Storbritannien har i ett brev till FN:s
generalsekreterare den 19 december 2001
inledningsvis tagit på sig att organisera och leda
en multinationell säkerhetsstyrka. Erbjudandet
gäller det inledande skedet, och den brittiska
regeringen framhåller i brevet att den kommer att
överlåta ledningsansvaret till annan stat senast den
30 april 2002.
I december år 2001 inbjöds Sverige av den
brittiska regeringen att delta i den multinationella
styrkan. Den svenska regeringen har med bistånd från
Försvarsmakten berett ärendet och har därvid
deltagit i flera truppbidragarmöten under ledning av
representanter för den brittiska regeringen.
Regeringen framhåller i propositionen att
riksdagens medgivande utgör en förutsättning för
svenskt deltagande i den multinationella
säkerhetsstyrkan.
Regeringen har mot denna bakgrund i föreliggande
proposition beslutat att föreslå att riksdagen
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande under högst sex
månader som ett svenskt bidrag till en av Förenta
nationerna auktoriserad multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan efter ett beslut av
FN:s säkerhetsråd.
Under förutsättning av riksdagens godkännande är
det regeringens avsikt att det svenska bidraget till
säkerhetsstyrkan skall utgöras av en
underrättelsepluton med spaningsuppgifter.
Regeringen bedömer enligt propositionen att
utgifterna för det svenska truppbidraget kan
finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Propositionen har remitterats till
utrikesutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har
därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8 §
riksdagsordningen - att bereda propositionen i ett
sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU).
En föredragning har ägt rum inför utskottet med
deltagande av expeditionschef Ingvar Åkesson,
Försvarsdepartementet, utrikesrådet Sven-Olof
Petersson, Utrikesdepartementet, samt generalmajor
Göran Gunnarssson, Försvarsmakten jämte medarbetare
från de olika myndigheterna. Föredragningarna
behandlade den politiska bakgrunden, samarbetet
mellan truppbidragarländerna, den svenska insatsens
utformning och skälen för detta, kostnad för
operationen samt hotbilden för den multinationella
säkerhetsstyrkan.

Bakgrund

Deltagarna i de ovan nämnda förhandlingarna i Bonn
beslutade, förutom att anmoda FN:s säkerhetsråd att
överväga en snabb insats av en FN-auktoriserad
styrka, även att en interimsmyndighet skall styra
Afghanistan under sex månader. Samtidigt skall en
oberoende kommission inleda arbetet med att
sammankalla ett traditionellt rådslag (Loya Jirga),
som i sin tur inom sex månader skall utse en
övergångsregering som skall styra landet i två år
varefter val skall hållas. Parterna enades i avtalet
om att en multinationell styrka skall bidra till att
upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivning.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår i proposition 2001/02:60 Svenskt
deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka i
Afghanistan att riksdagen bemyndigar regeringen att
ställa en väpnad styrka om högst 45 personer till
förfogande under högst sex månader som ett svenskt
bidrag till den multinationella säkerhetsstyrkan i
Afghanistan efter ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet konstaterar att något beslut ej förelåg
från FN:s säkerhetsråd när propositionen avlämnades
till riksdagen. Däremot var diskussionerna i FN:s
säkerhetsråd om att bemyndiga upprättandet av en
sådan styrka långt gångna, och det var därför
möjligt för regeringen att i propositionen i stora
drag redogöra för den uppgift som en multinationell
säkerhetsstyrka skulle erhålla, ramarna för mandatet
samt den eventuella svenska insatsens omfattning och
inriktning.
Som framgått tidigare i detta betänkande har FN:s
säkerhetsråd i resolution 1386 från den 20 december
2001 fattat beslut om att bemyndiga upprättandet av
en multinationell styrka för att bistå den afghanska
interimsmyndigheten med att upprätthålla säkerheten
i Kabul med omgivande områden. Säkerhetsrådet
uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med
personal, utrustning och andra resurser till denna
styrka.
I propositionen redogör regeringen för bakgrunden
till utvecklingen i Afghanistan, förutsättningar för
stationering av en multinationell säkerhetsstyrka i
Afghanistan och förberedelserna för svenskt
deltagande i en sådan styrka.

Utskottets överväganden

Utskottet konstaterar att för första gången
uppträder nu världssamfundet samlat i
ansträngningarna att åstadkomma fred och stabilitet
i Afghanistan. Utskottet menar att Bonnavtalet och
tillsättandet av en interimsadministration i Kabul
utgör början på en freds- och försoningsprocess som
på grund av den långvariga oron, de många militära
konflikterna och den instabilitet som har präglat
landet med nödvändighet kommer att bli av långsiktig
karaktär. Detta är även förutsett i Bonnavtalet som
stipulerar att en övergångsregering skall tillsättas
av ett traditionellt rådslag som skall hållas inom
sex månader från det att interimsadministrationen
har tillträtt. Övergångsregeringen skall styra
landet i högst två år varefter val skall hållas.

Under tiden är det nödvändigt att situationen i
landet utvecklas mot stabilitet och att människornas
säkerhet ges högsta prioritet. En förutsättning för
detta är att både det offentliga och det civila
samhället byggs upp igen från grunden efter att ha
brutits ned efter tjugo år av väpnad konflikt. De
första stegen i den riktningen tas nu av den
interimsadministration som tagit säte i Kabul. För
att den skall kunna verka effektivt och
framåtsyftande anser utskottet att det är av största
vikt att säkerheten i området kan upprätthållas.
Huvudstaden Kabul måste uppfattas som militärt
neutral av de representanter som ingår i
interimsadministrationen och av den övriga
befolkningen.
Utskottet vill även erinra om den stora betydelse
som det humanitära biståndet har för den afghanska
folkförsörjningen. Ett förbättrat säkerhetsläge är
också en förutsättning för att ett effektivt bistånd
skall nå de behövande människorna i landet.
Regeringen framhåller i propositionen att
humanitärt bistånd kommer att vara nödvändigt i
Afghanistan under överskådlig framtid med
rehabilitering och återuppbyggnad som parallella
processer. Utskottet delar denna bedömning liksom
att en svårighet för att kunna nå ut till de
behövande människorna är ett fortsatt utsatt och
oförutsägbart säkerhetsläge.
Ett förbättrat säkerhetsläge är således
grundläggande för att den afghanska politiska
processen skall kunna fortsätta att utvecklas i en
positiv riktning och för att skapa förutsättningar
för en långsiktig stabilitet. Detta bidrar i sin tur
till att biståndet kan genomföras och till att detta
når ut till de behövande människorna i landet. På
sikt måste dock säkerhet, stabilitet och ordning
upprätthållas av en afghansk regering. Utskottet
vill även betona att ett stabilt Afghanistan
positivt bidrar till en långsiktig regional
säkerhet.
Riksdagen har i december år 2001 (bet.
2001/02:UFöU1) behandlat situationen i
Afghanistan. I betänkandet anförde utskottet
följande vilket riksdagen ställde sig bakom:
Vad gäller Afghanistan står, enligt utskottets
mening, världssamfundet inför två stora
uppgifter:
Det är nödvändigt att bistå det afghanska
folket när det gäller de omedelbara behoven.
Folket i Afghanistan har genomlidit krig och
förtryck under många år. De har varit gisslan hos
en icke-demokratisk regim. Kvinnor och barn har
varit värst utsatta. Kvinnor har förvägrats
sjukvård och arbete och flickor har efter tolv
års ålder förvägrats rätten att gå i skola. Den
talibanska regimen har grovt brutit mot de
mänskliga rättigheterna. På kort sikt är det
enligt utskottets uppfattning viktigt att skapa
grundläggande säkerhet och trygghet för
befolkningen i Afghanistan. En del i denna
uppgift kan vara att en internationell styrka
bistår afghanska ledare att upprätthålla
säkerheten för befolkningen i landet och skapa
förutsättningar för en mer långsiktig politisk
process. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att det internationella samfundet har svarat
positivt på behovet av att ställa militär
personal till förfogande för detta syfte. Den
humanitära situationen i landet är akut. Insatser
för att förbättra denna måste omgående vidtas
menar utskottet. FN och dess medlemsländer måste
enligt utskottets mening snabbt öka de humanitära
insatserna för att svara mot de stora behoven.
Det är även utskottets mening att det är FN:s
ansvar att det humanitära biståndet kommer in i
landet och når den behövande delen av
befolkningen. Det är i sammanhanget viktigt att
de väpnade grupper som har kontrollen över
landets olika delar kan upprätthålla säkerheten
och ge FN:s transporter och personal tillräckligt
skydd.
Insatser för att bistå det afghanska folket med
att återuppbygga samhället är också en viktig
uppgift för FN och dess medlemsländer. Att skapa
ett fredligt samhälle kräver en politisk process
som mynnar ut i en bred regering med
representation för alla folkgrupper i landet och
som skapar grund för en demokratisk utveckling
och ett samhälle där respekten för de mänskliga
rättigheterna står i centrum. Skydd av kvinnors
rättigheter och kvinnors deltagande i samhällets
alla funktioner bör i detta arbete stå högt på
dagordningen. En omfattande avväpning och
förstöring av vapen - särskilt handeldvapen -
måste äga rum för att skapa säkerhet i vardagen
för människorna i Afghanistan. De många afghanska
soldaterna måste demobiliseras och integreras i
samhället vilket är en process som vanligtvis tar
lång tid att genomföra. Utländska soldater som
strider på talibanernas sida måste avväpnas.
Utskottet välkomnar därför den långsiktiga plan
för fredsskapande och samhällsuppbyggnad som FN:s
särskilda sändebud för Afghanistan - Lahkdar
Brahimi - presenterade i säkerhetsrådet den 13
november 2001. Utskottet välkomnar även beslutet
den 21 november 2001 av FN:s generalsekreterare
Kofi Annan att utarbeta en femårsplan för
återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan och att utse
chefen för FN:s utvecklingsprogram (UNDP) Mark
Malloch Brown till att leda detta arbete.
I resolution (1378), som antogs den 14
november, uttalar säkerhetsrådet bl.a. sitt stöd
till det afghanska folket för att bygga upp en
övergångsadministration med syfte att bilda en
regering. Båda skall vara brett sammansatta,
representera alla etniska grupper, representativa
för det afghanska folket och sträva efter att
leva i fred med Afghanistans grannländer. De
skall respektera de mänskliga rättigheterna
oavsett kön, etniskt tillhörighet eller religion.
De skall vidare respektera Afghanistans
internationella åtaganden, vilket innefattar ett
deltagande i de internationella ansträngningarna
för att bekämpa terrorism och olaglig droghandel
inom och från Afghanistan. Vidare skall de verka
för att tillfredsställa de omedelbara behoven av
humanitärt bistånd och underlätta
flyktingåtervändande när situationen så tillåter.
I resolutionen riktar säkerhetsrådet en
uppmaning till FN:s medlemsländer att de skall ge
sitt stöd till en övergångsadministration och en
blivande regering genom olika snabbinsatser.
Medlemsländerna bör skyndsamt bidra med
humanitära insatser för att lindra lidandet för
det afghanska folket, både inom landet och för de
afghanska flyktingarna. Detta skall enligt
resolutionen även innefatta minröjning. De
uppmanar även medlemsländerna att ge långsiktigt
bistånd för den sociala och ekonomiska
återuppbyggnaden och välkomnar initiativ i den
riktningen från medlemsländerna.
Utskottet ser positivt på att FN så tidigt har
engagerat sig i både de kort- och långsiktiga
ansträngningarna för krishantering, återuppbyggnad
och utveckling av det afghanska samhället.
Utskottet menar att dessa bedömningar äger
fortsatt giltighet.

Utskottet konstaterar vidare att Sverige aktivt
verkar för att föra in genderfrågor och ett
jämställdhetsperspektiv i arbetet med
konfliktförebyggande och konflikthantering, och att
Sverige stött en FN-studie om hur kvinnors villkor
systematiskt bör uppmärksammas i FN:s fredsfrämjande
verksamhet. Sverige verkar också för en aktiv
uppföljning av säkerhetsrådets resolution om att
inom allt fredsfrämjande arbete i FN:s regi
uppmärksamma och involvera kvinnor och
kvinnoorganisationer.

Utskottet konstaterar att FN:s säkerhetsråd i
resolution 1386 från den 20 december 2001 bemyndigar
upprättandet av en multinationell styrka för att
bistå den afghanska interimsmyndigheten med att
upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande
områden i syfte att interimsmyndigheten och FN:s
personal skall kunna verka under säkra förhållanden.
Säkerhetsrådet uppmanar i beslutet FN:s
medlemsländer att bidra med personal, utrustning och
andra resurser till denna styrka. Resolutionen
bifogas till detta betänkande.
Som framgått tidigare i detta betänkande har den
brittiska regeringen efterhört med den svenska
regeringen om Sverige kan bidra till den
multinationella säkerhetsstyrkan. Regeringen har
svarat positivt under förutsättning att riksdagen
godkänner ett svenskt bidrag till denna styrka.
Storbritannien har även tagit på sig arbetet att
under ett inledande skede leda styrkan.
Regeringen framhåller i propositionen att det
innebär att Storbritannien, utifrån det givna FN-
mandatet, planerar styrkans sammansättning och dess
uppgifter. Häri ingår även att ta ställning till de
samordningsbehov som föreligger gentemot den
amerikanska insats som för närvarande sker i landet
främst för att förhindra vådabeskjutning. Den
multinationella insatsen på marken kommer att ledas
av en brittisk stab i Afghanistan. I propositionen
framhåller regeringen även att det svenska
truppbidraget kommer att stå under brittisk ledning
och därigenom stöds med logistik, underhåll m.m.
När det gäller tjänstgöring av svensk väpnad
styrka utomlands får regeringen enligt 1 § lagen
(1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands utan riksdagens hörande ställa väpnad
styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet
utomlands på begäran av Förenta nationerna (FN)
eller enligt beslut som fattas av Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
I här aktuellt fall hänvisar säkerhetsrådets
resolution 1386 till kap. VII i FN:s stadga.
Innebörden av detta är att styrkan om behov
föreligger även tillåts använda tvångsmedel för att
utföra de av världssamfundet angivna uppgifterna i
Afghanistan. Eftersom fredsframtvingande åtgärder
kan bli aktuella ligger en sådan insats inte inom
ramen för det mandat som regeringen givits enligt
lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring
utomlands.
I detta fall är i stället regeringsformens 10 kap.
9 § tillämplig. Enligt regeringsformen får svensk
väpnad styrka sändas till annat land om riksdagen
medger det, om det är medgivet i lag som anger
förutsättningarna för åtgärden eller om skyldighet
att vidta åtgärden följer av internationell
överenskommelse eller förpliktelse som har godkänts
av riksdagen. Ett medgivande från riksdagen är
således i detta fall en förutsättning för svenskt
deltagande i den multinationella säkerhetsstyrkan
för Afghanistan.
Sverige har av tradition varit en konstruktiv och
nyskapande aktör i internationellt samarbete för
fred. Det svenska engagemanget i Mellanöstern och på
Balkan är långvarigt, senast med en omfattande
säkerhetsskapande insats i Kosovo inom KFOR (prop.
1998/99:112, bet. 1998/99:UFöU2 samt bet.
2000/01:UU12 och yttr. 2000/01:FöU4y).
Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i
betänkande 2001/02:UFöU1, framhållit att
internationell fred och säkerhet är ett övergripande
mål för den svenska säkerhetspolitiken. Utskottet
framhöll även som ett grundläggande mål för
säkerhets- och försvarspolitiken att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i omvärlden. Vidare
betonade utskottet i betänkandet att när det gäller
den internationella delen av säkerhetspolitiken
skall Sverige i samverkan med andra stater aktivt
verka för fred och ökad säkerhet, därigenom
bidragande till ökad säkerhet i omvärlden och för
oss själva. Dessa utskottets uttalanden har
riksdagen sedermera ställt sig bakom. Att bidra till
internationell fred och säkerhet är också en av
Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Utskottet anser, liksom regeringen, att det är
naturligt för Sverige att delta i en multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan. Det internationella
samfundet måste engagera sig både kort- och
långsiktigt för att bygga fred, säkerhet och
utveckling i Afghanistan.
Utskottet konstaterar att för Sveriges vidkommande
skall den folkrättsliga grunden för en svensk
militär insats i annat land utgöra ett beslut av
FN:s säkerhetsråd. Detta ligger i linje med Sveriges
utrikespolitik och vår syn på folkrättens betydelse.
Utskottet konstaterar att ett sådant beslut
föreligger i form av resolution 1386 från den 20
december 2001.
Den multinationella styrkans omfattning blir
omkring 5 000 man. Länder som kan förväntas bidra
med trupp är förutom Storbritannien och Sverige,
Österrike, Belgien, Bulgarien, Danmark, Finland,
Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien,
Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal,
Rumänien, Spanien och Turkiet.
Regeringen framhåller i propositionen att det är
av vikt att ett eventuellt svenskt truppbidrag
snabbt kan börja verka i det tilltänkta
operationsområdet. Utskottet delar denna bedömning.
Enligt vad regeringens företrädare uppgivit i
samband med föredragning inför utskottet uppskattas
kostnaden för den svenska insatsen till 41 miljoner
kronor, vilket är något mer än vad kostnaderna
beräknades till i propositionen. Utskottet noterar
att regeringens bedömning är att utgifterna för det
svenska truppbidraget kan finansieras inom
Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Utskottet noterar att FN:s resolution från den 20
december 2001 bemyndigar upprättandet av en
multinationell säkerhetsstyrka för en period av sex
månader. Regeringen har föreslagit att riksdagens
bemyndigande för den svenska truppinsatsen skall
uppgå till högst sex månader. Utskottet menar att
detta är lämpligt, dock att den bortre tidsgränsen
för den svenska styrkans närvaro i Afghanistan inte
kan ligga senare i tiden än utgången av det mandat
som givits av FN i resolutionen 1386.
Den sammantagna bedömningen från utskottets sida
är att ett svenskt truppbidrag till den
multinationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan är av
stort värde och ligger i linje med Sveriges redan
mycket omfattande humanitära engagemang i landet och
med Sveriges övergripande internationella åtaganden
när det gäller att främja fred och säkerhet.
Det är med tillfredsställelse som utskottet
konstaterar att det råder enighet mellan
riksdagspartierna om att Sverige bör delta i en
väpnad multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.
FN har i den tidigare nämnda resolutionen givit den
internationella styrkan ett mandat som tillåter
fredsframtvingande åtgärder. Att riksdagen ger
regeringen bemydigande att sända svensk väpnad trupp
på uppdrag i annat land är ett beslut som innebär
ett betydande ansvar. Som tragiska erfarenheter har
visat kan förluster i människoliv i samband med
fredsfrämjande uppdrag inte uteslutas. Vid ett
ställningstagande av detta slag är det en styrka att
samtliga partier ställer sig bakom riksdagens
beslut.
Även vid tidigare tillfällen, bl.a. vid besluten
att delta med trupp i IFOR/SFOR-operationen i
Bosnien-Hercegovina och i KFOR-operationen i Kosovo,
har det funnits en samsyn bland riksdagens partier
till stöd för de svenska insatserna. Denna politiska
enighet är en styrka för Sverige som internationell
aktör och stärker trovärdigheten i vår utrikes- och
säkerhetspolitik.
Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att
riksdagen ger regeringen bemyndigande att ställa en
väpnad svensk styrka till en multinationell
säkerhetsstyrkas förfogande i Afghanistan för att
bistå den afghanska interimsmyndigheten med att
upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande
områden i syfte att interimsmyndigheten och FN:s
personal kan verka under säkra förhållanden.
Utskottet föreslår att beslut fattas av riksdagen
efter endast en bordläggning.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden.

1. Finansiering av en svensk väpnad styrka i
Afghanistan (m)

av Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Olle
Lindström och Karin Enström (alla m).

Internationella fredsfrämjande insatser är och skall
vara en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Att
förbereda och materielförsörja svenska militära
förband (dvs. upprätthålla och utveckla förmåga och
beredskap) för också internationella insatser är med
andra ord en reguljär del av Försvarsmaktens
verksamhet. Dessa förberedelser kan förutses och
planeras och bygger i stor utsträckning på mål som
läggs fast i försvarsbesluten eller genom anmälan av
förband till i första hand PARP respektive ESDP. Den
verksamhet och de åtgärder som krävs är årligen
återkommande och kräver kontinuitet och
långsiktighet.

Fram till budgetåret 2002 finansierades insatserna
genom ett särskilt anslag. Anslagsposten 6:2 var
skild från anslagsposterna 6:1 (i huvudsak
förbandsverksamhet och beredskap) och 6:3 (i
huvudsak materielanskaffning). Före den
socialdemokratiska regeringens tillträde redovisades
insatskostnaderna över Utrikesdepartementets budget
med motivet att insatskostnader - som
definitionsmässigt varierar över tiden - inte får
tillåtas påverka försvarets långsiktiga
förmågeuppbyggnad.
Enligt vår mening innebär nuvarande ordning att
Försvarsmaktens förmåga - såväl nationellt som
internationellt - successivt urholkas genom att
internationella insatser i praktiken görs på
bekostnad av förmåga och beredskap. När
fredsfrämjande truppinsatser och förbandsverksamhet
är delar av samma anslag riskerar den ordinarie
förbandsverksamheten alltid att bli en
budgetregulator. På det sättet undergrävs
upprätthållandet och utvecklingen av försvarets
samlade förmåga.
Kontinuerlig förbandsverksamhet och
materielanskaffning är förutsättningar för
försvarets förmåga såväl nationellt som
internationellt. Den av regeringen framtvingade
finansieringsformen innebär att insatserna således
sker på bekostnad av de nödvändiga förutsättningarna
för att kunna genomföra dessa.
Redan i sin redovisning hösten 2000 av anslagen
inom utgiftsområde 6 för budgetåret 2002 redovisade
regeringen en förskjutning av 485 miljoner kronor i
förhållande till tidigare planering från de
dåvarande anslagen 6:1 och 6:3 till 6:2
Fredsfrämjande truppinsatser. I de
planeringsförutsättningar för Försvarsmaktens
verksamhet som regeringen beslutade 2001-11-29
redovisas en inriktning med ytterligare besparingar
av den för upprätthållande och utveckling av förmåga
alldeles nödvändiga förbandsverksamheten och
materielanskaffningen.
Regeringens ambition är att höja det underanslag
som avser insatskostnader med 515 miljoner kronor
2003, 815 miljoner kronor 2004 och 1 115 miljoner
kronor 2005. Att fullfölja denna inriktning vore
direkt kontraproduktivt eftersom det innebär att
förmågan att delta i internationella insatser
minskar. Det är oacceptabelt.
Anslagen för insatskostnader bör enligt vår mening
finansieras vid sidan av Försvarsmaktens anslag, i
första hand genom en överföring till
utgiftsområde 7.

2. Svensk väpnad styrka i Afghanistan (v)

av Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v).

Regeringens proposition har tagits fram under
tidsbrist och krav på snabb handläggning. Det är
naturligt att detta leder till att skrivningarna
blir väl kortfattade och summariska emellanåt. Detta
kan vi ha överseende med.

I beskrivningen av bakgrunden till utvecklingen i
Afghanistan gränsar dock regeringens
historieskrivning till ren förfalskning. Att inte
nämna världssamfundets försumlighet och USA:s stöd
till talibanregimen efter den sovjetiska reträtten
är minst sagt uppseendeväckande. Talibanerna
utrustades av USA, erhöll politiskt och militärt
stöd av USA och segrade i inbördeskriget mycket tack
vare detta stöd.
Vänsterpartiet motionerade om förhållandena i
Afghanistan och om det utländska stödet till
talibanregimen för två år sedan. Särskilt betonade
vi kvinnoförtrycket i Afghanistan. Vi menade att
Sverige borde ta upp frågan i Förenta nationerna om
ett stopp för bl.a. krigsmaterielexport till de
stridande parterna och deras bundsförvanter samt att
USA måste ta sitt ansvar för att den situation man
medverkat till uppstått i Afghanistan. Vi ansåg att
världssamfundet måste ta krafttag för att bekämpa
kvinnoförtrycket i landet. Det var dock först efter
terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon
som världen uppmärksammade situationen i
Afghanistan. Dessa långvariga försummelser från
omvärlden måste beskrivas för att den nuvarande
situationen i landet skall bli begriplig.
Vänsterpartiet instämmer dock i de åtgärder som
föreslås i propositionen. Den humanitära situationen
är och har länge varit katastrofal. Under de tjugo
år som Afghanistan befunnit sig i krig med
Sovjetunionen eller i inbördeskrig har 340 människor
om dagen eller 14 personer i timmen eller en
människa var femte minut dött till följd av krig och
svält. I krigets spår har följt desperation och
laglöshet.
Bombningarna av landet har ytterligare förvärrat
situationen. Den infrastruktur som trots allt
funnits är nu helt ödelagd. Än fler civila offer har
krävts och än fler flyktingar kan nu läggas till de
miljontals som redan tidigare tvingats bort från
sina hembyar och städer.
Till detta kommer befarade spänningar mellan olika
krigsherrar i den s.k. Norra alliansen. Förra gången
dessa styrde var Afghanistan ett fullständigt
laglöst land där godtycke och terror bredde ut sig.
I slutdokumentet från FN:s kvinnokonferens i
Beijing fastställs det bl.a.: "Om kvinnor skall
spela en jämställd roll vid upprättandet och
bevarandet av fred, måste de få mer politisk och
ekonomisk makt och vara tillräckligt representerade
på alla nivåer inom beslutsfattandet". Därför bör
regeringen skapa förutsättningar för kvinnors aktiva
deltagande i konflikthantering före, under och efter
en konflikt.
När en väpnad konflikt övergår i en uppbyggnadsfas
osynliggörs ofta kvinnors och barns behov. Därför
skall man konsekvent analysera konflikter och
återuppbyggnaden efter krig ur ett könsperspektiv
för att på så sätt kunna finna mer effektiva och
verksamma metoder för konfliktlösning som kan skapa
förutsättningar för en varaktig fred. I enlighet med
detta bör regeringen verka för att engagemanget i
Afghanistan genomsyras av ett jämställdhets-
perspektiv.
För att den humanitära hjälpen skall fungera
effektivt krävs således under en övergångstid någon
form av ordningsmakt som kan svara för
hjälptransporter och människors säkerhet. En
internationell styrka med FN-mandat är den enda
möjliga aktören i detta syfte. Vänsterpartiet anser
därför att det är motiverat att även Sverige deltar
i detta FN-uppdrag.

3. Svensk vapenexport till Sydasien (mp)

av Marianne Samuelsson (mp).

Afghanistan är ett av världens fattigaste, mest
minerade och sönderbombade länder, och därför behövs
ett internationellt engagemang för att skapa
förutsättningar för fred.

För att få fred i landet är det angeläget att
bistå den afghanska interimsregimen med att klara
processen fram till allmänna val. Det afghanska
folket har enorma behov av livsmedel, mediciner,
läkarvård, skolor och transporter. Är världens
länder beredda att bistå med bara en bråkdel av vad
USA:s militära aktion kostade skulle det betyda
oerhört mycket i sparade människoliv och minskat
lidande.
Samtidigt som Sveriges riksdag beslutar om att
bidra med svensk militär i en av FN sanktionerad
säkerhetsskapande operation i ett av regionens
instabila hörn tillåter en majoritet av riksdagen
att Sverige levererar ammunition och reservdelar
till det andra hörnet i samma region. Sverige spelar
en aktiv roll i Indiens militära kapprustning mot
Pakistan trots att konflikten bedöms som en av
världens farligaste då båda staterna är
kärnvapenmakter. De leveranser som sker av
ammunition och reservdelar till Indiens tunga
artilleri bidrar till kriget i Kashmir.
För att svenska insatser skall vara trovärdiga i
regionen krävs att Sverige omgående avbryter
krigsmaterielleveranserna till den mycket spända
regionen. Den ekonomiska vinsten för vapenexporten
kan inte sättas i relation till den risk som
regionen utsätts för, bl.a. via tillgången på
svenska vapen.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:60 Svenskt deltagande i en
multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan
föreslår regeringen att riksdagen bemyndigar
regeringen att ställa en väpnad styrka om högst 45
personer till förfogande under högst sex månader som
ett svenskt bidrag till en multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan auktoriserad av
Förenta nationerna.

Bilaga 2