Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande
2001/02:UFÖU2

Svenskt deltagande i en säkerhetsstyrka iAfghanistan


Sammanfattning

Det   sammansatta   utrikes-  och  försvarsutskottet
behandlar i detta betänkande regeringens proposition
2001/02:60 Svenskt deltagande  i  en  multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan.
Utskottet  konstaterar  i  betänkandet  att   FN:s
säkerhetsråd  i resolution 1386 från den 20 december
2001 bemyndigar  upprättandet  av  en multinationell
styrka     för     att     bistå    den    afghanska
interimsmyndigheten med att  upprätthålla säkerheten
i   Kabul  med  omgivande  områden.   Säkerhetsrådet
uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med
personal,  utrustning  och andra resurser till denna
styrka.
Utskottet  föreslår  i betänkandet  att  riksdagen
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande  under  högst  sex
månader    som    ett   svenskt   bidrag   till   en
multinationell  säkerhetsstyrka   i  Afghanistan  på
grundval av beslut av Förenta nationerna.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut


Riksdagen   bifaller   proposition  2001/02:60   och
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande  under  högst  sex
månader    som    ett   svenskt   bidrag   till   en
multinationell   säkerhetsstyrka    i    Afghanistan
auktoriserad av Förenta nationerna.

Stockholm den 16 januari 2002

På   sammansatta   utrikes-  och  försvarsutskottets
vägnar


Urban Ahlin

Följande ledamöter  har deltagit i beslutet: Urban
Ahlin  (s), Henrik Landerholm  (m),  Christer  Skoog
(s),  Carina   Hägg   (s),  Lars  Ohly  (v),  Holger
Gustafsson  (kd),  Göran   Lennmarker   (m),   Karin
Wegestål (s), Olle Lindström (m), Agneta Brendt (s),
Berndt Sköldestig (s), Berit Jóhannesson (v), Amanda
Agestav  (kd), Karin Enström (m), Marianne Andersson
(c), Runar  Patriksson  (fp) och Marianne Samuelsson
(mp).
2001/02

UFöU2


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Förenta nationerna arrangerade  under  senhösten  år
2001  en  konferens i Bonn om Afghanistans politiska
framtid.   Deltagarna   i   Bonnkonferensen,   olika
afghanska grupper, enades den 5 december 2001 om att
anmoda  FN:s  säkerhetsråd  att  överväga  en  snabb
insats  av   en  FN-auktoriserad  styrka  (Annex  1,
artikel 3 i Bonnavtalet).  Den 6 december 2001 antog
FN:s  säkerhetsråd  resolution  1383  som  välkomnar
överenskommelsen i Bonn  om provisoriska arrangemang
och uppmanar de afghanska  parterna att uppfylla den
till fullo.
Den  20  december  2001  antog  FN:s  säkerhetsråd
resolution   1386   vilken   ger  bemyndigande   för
upprättandet  av  en multinationell  säkerhetsstyrka
under  sex  månader  för  att  bistå  den  afghanska
interimsmyndigheten med  att upprätthålla säkerheten
i Kabul med omgivningar i  syfte  att  den afghanska
interimsmyndigheten  och  FN:s personal skall  kunna
verka  under  säkra  förhållanden.   I  resolutionen
uppmanar FN:s säkerhetsråd medlemsstaterna att bidra
med personal, utrustning och andra resurser till den
multinationella säkerhetsstyrkan.
Storbritannien   har   i   ett   brev   till  FN:s
generalsekreterare     den    19    december    2001
inledningsvis tagit på sig  att  organisera och leda
en   multinationell   säkerhetsstyrka.   Erbjudandet
gäller  det  inledande  skedet,  och  den  brittiska
regeringen framhåller i brevet  att  den  kommer att
överlåta ledningsansvaret till annan stat senast den
30 april 2002.
I   december   år  2001  inbjöds  Sverige  av  den
brittiska regeringen att delta i den multinationella
styrkan. Den svenska regeringen har med bistånd från
Försvarsmakten  berett   ärendet   och   har  därvid
deltagit i flera truppbidragarmöten under ledning av
representanter för den brittiska regeringen.
Regeringen    framhåller   i   propositionen   att
riksdagens medgivande  utgör  en  förutsättning  för
svenskt    deltagande    i    den    multinationella
säkerhetsstyrkan.
Regeringen  har mot denna bakgrund i  föreliggande
proposition  beslutat   att  föreslå  att  riksdagen
bemyndigar regeringen att ställa en väpnad styrka om
högst 45 personer till förfogande  under  högst  sex
månader  som  ett  svenskt bidrag till en av Förenta
nationerna        auktoriserad        multinationell
säkerhetsstyrka i Afghanistan  efter  ett  beslut av
FN:s säkerhetsråd.
Under  förutsättning av riksdagens godkännande  är
det regeringens avsikt att det svenska bidraget till
säkerhetsstyrkan     skall     utgöras     av     en
underrättelsepluton      med      spaningsuppgifter.
Regeringen   bedömer   enligt   propositionen    att
utgifterna   för   det   svenska  truppbidraget  kan
finansieras inom Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Propositionen      har      remitterats       till
utrikesutskottet. Utrikes- och försvarsutskotten har
därefter   beslutat  -  med  stöd  av  4  kap.  8  §
riksdagsordningen  -  att bereda propositionen i ett
sammansatt utrikes- och försvarsutskott (UFöU).
En föredragning har ägt  rum  inför  utskottet med
deltagande   av   expeditionschef   Ingvar  Åkesson,
Försvarsdepartementet,     utrikesrådet    Sven-Olof
Petersson, Utrikesdepartementet,  samt  generalmajor
Göran  Gunnarssson, Försvarsmakten jämte medarbetare
från  de   olika   myndigheterna.   Föredragningarna
behandlade  den  politiska  bakgrunden,   samarbetet
mellan  truppbidragarländerna, den svenska insatsens
utformning   och   skälen  för  detta,  kostnad  för
operationen samt hotbilden  för  den multinationella
säkerhetsstyrkan.

Bakgrund


Deltagarna i de ovan nämnda förhandlingarna  i  Bonn
beslutade,  förutom att anmoda FN:s säkerhetsråd att
överväga  en  snabb  insats  av  en  FN-auktoriserad
styrka, även att  en  interimsmyndighet  skall styra
Afghanistan  under  sex månader. Samtidigt skall  en
oberoende  kommission   inleda   arbetet   med   att
sammankalla  ett traditionellt rådslag (Loya Jirga),
som  i  sin tur  inom  sex  månader  skall  utse  en
övergångsregering  som  skall  styra landet i två år
varefter val skall hållas. Parterna enades i avtalet
om att en multinationell styrka skall bidra till att
upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivning.


Propositionens huvudsakliga innehåll


Regeringen föreslår i proposition 2001/02:60 Svenskt
deltagande  i  en  multinationell säkerhetsstyrka  i
Afghanistan att riksdagen  bemyndigar regeringen att
ställa en väpnad styrka om högst  45  personer  till
förfogande  under  högst sex månader som ett svenskt
bidrag till den multinationella  säkerhetsstyrkan  i
Afghanistan efter ett beslut av FN:s säkerhetsråd.

Utskottet  konstaterar att något beslut ej förelåg
från FN:s säkerhetsråd  när propositionen avlämnades
till riksdagen. Däremot var  diskussionerna  i  FN:s
säkerhetsråd  om  att  bemyndiga  upprättandet av en
sådan  styrka  långt  gångna,  och  det  var  därför
möjligt för regeringen att i propositionen  i  stora
drag  redogöra för den uppgift som en multinationell
säkerhetsstyrka skulle erhålla, ramarna för mandatet
samt den eventuella svenska insatsens omfattning och
inriktning.
Som framgått  tidigare i detta betänkande har FN:s
säkerhetsråd i resolution  1386 från den 20 december
2001 fattat beslut om att bemyndiga  upprättandet av
en multinationell styrka för att bistå den afghanska
interimsmyndigheten med att upprätthålla  säkerheten
i   Kabul   med  omgivande  områden.  Säkerhetsrådet
uppmanar i beslutet FN:s medlemsstater att bidra med
personal, utrustning  och  andra resurser till denna
styrka.
I propositionen redogör regeringen  för bakgrunden
till utvecklingen i Afghanistan, förutsättningar för
stationering av en multinationell säkerhetsstyrka  i
Afghanistan    och   förberedelserna   för   svenskt
deltagande i en sådan styrka.
Utskottets överväganden



Utskottet  konstaterar   att   för   första   gången
uppträder     nu     världssamfundet     samlat    i
ansträngningarna  att åstadkomma fred och stabilitet
i Afghanistan. Utskottet  menar  att Bonnavtalet och
tillsättandet av en interimsadministration  i  Kabul
utgör början på en freds- och försoningsprocess  som
på  grund  av den långvariga oron, de många militära
konflikterna  och  den  instabilitet som har präglat
landet med nödvändighet kommer att bli av långsiktig
karaktär. Detta är även förutsett  i Bonnavtalet som
stipulerar att en övergångsregering skall tillsättas
av ett traditionellt rådslag som skall  hållas  inom
sex  månader  från  det att interimsadministrationen
har  tillträtt.  Övergångsregeringen   skall   styra
landet i högst två år varefter val skall hållas.

Under  tiden  är det nödvändigt att situationen  i
landet utvecklas mot stabilitet och att människornas
säkerhet ges högsta  prioritet. En förutsättning för
detta  är att både det  offentliga  och  det  civila
samhället  byggs  upp igen från grunden efter att ha
brutits ned efter tjugo  år  av  väpnad konflikt. De
första  stegen  i  den  riktningen  tas  nu  av  den
interimsadministration som tagit säte  i  Kabul. För
att    den   skall   kunna   verka   effektivt   och
framåtsyftande anser utskottet att det är av största
vikt att  säkerheten  i  området  kan upprätthållas.
Huvudstaden  Kabul  måste  uppfattas  som   militärt
neutral   av   de   representanter   som   ingår   i
interimsadministrationen    och    av   den   övriga
befolkningen.
Utskottet vill även erinra om den  stora betydelse
som  det humanitära biståndet har för den  afghanska
folkförsörjningen.  Ett  förbättrat säkerhetsläge är
också en förutsättning för att ett effektivt bistånd
skall nå de behövande människorna i landet.
Regeringen   framhåller   i    propositionen   att
humanitärt  bistånd  kommer  att vara  nödvändigt  i
Afghanistan    under   överskådlig    framtid    med
rehabilitering  och  återuppbyggnad  som  parallella
processer. Utskottet  delar  denna  bedömning liksom
att  en  svårighet  för  att  kunna  nå ut  till  de
behövande  människorna  är ett fortsatt  utsatt  och
oförutsägbart säkerhetsläge.
Ett    förbättrat   säkerhetsläge    är    således
grundläggande   för   att  den  afghanska  politiska
processen skall kunna fortsätta  att  utvecklas i en
positiv  riktning  och för att skapa förutsättningar
för en långsiktig stabilitet. Detta bidrar i sin tur
till att biståndet kan genomföras och till att detta
når ut till de behövande  människorna  i  landet. På
sikt  måste  dock  säkerhet,  stabilitet och ordning
upprätthållas  av  en  afghansk regering.  Utskottet
vill  även  betona  att  ett   stabilt   Afghanistan
positivt   bidrar   till   en   långsiktig  regional
säkerhet.
Riksdagen   har  i  december  år   2001   (bet.
2001/02:UFöU1)     behandlat     situationen    i
Afghanistan.  I  betänkandet  anförde   utskottet
följande vilket riksdagen ställde sig bakom:
Vad  gäller Afghanistan står, enligt utskottets
mening,    världssamfundet    inför   två   stora
uppgifter:
Det  är  nödvändigt  att  bistå  det  afghanska
folket  när  det  gäller  de omedelbara  behoven.
Folket  i  Afghanistan  har genomlidit  krig  och
förtryck under många år. De har varit gisslan hos
en icke-demokratisk regim.  Kvinnor  och barn har
varit   värst  utsatta.  Kvinnor  har  förvägrats
sjukvård  och  arbete  och flickor har efter tolv
års ålder förvägrats rätten  att  gå i skola. Den
talibanska  regimen  har  grovt  brutit   mot  de
mänskliga  rättigheterna.  På  kort  sikt  är det
enligt  utskottets  uppfattning viktigt att skapa
grundläggande   säkerhet    och    trygghet   för
befolkningen  i  Afghanistan.  En  del  i   denna
uppgift  kan  vara  att  en internationell styrka
bistår   afghanska   ledare   att    upprätthålla
säkerheten  för  befolkningen i landet och  skapa
förutsättningar för  en  mer  långsiktig politisk
process. Utskottet noterar med tillfredsställelse
att  det  internationella  samfundet  har  svarat
positivt   på  behovet  av  att  ställa   militär
personal till  förfogande  för  detta  syfte. Den
humanitära situationen i landet är akut. Insatser
för  att  förbättra  denna  måste omgående vidtas
menar utskottet. FN och dess  medlemsländer måste
enligt utskottets mening snabbt öka de humanitära
insatserna  för att svara mot de  stora  behoven.
Det är även utskottets  mening  att  det  är FN:s
ansvar att det humanitära biståndet kommer  in  i
landet   och   når   den   behövande   delen   av
befolkningen.  Det  är i sammanhanget viktigt att
de  väpnade  grupper  som   har  kontrollen  över
landets  olika delar kan upprätthålla  säkerheten
och ge FN:s transporter och personal tillräckligt
skydd.
Insatser för att bistå det afghanska folket med
att återuppbygga  samhället  är  också  en viktig
uppgift för FN och dess medlemsländer. Att  skapa
ett  fredligt samhälle kräver en politisk process
som  mynnar   ut   i   en   bred   regering   med
representation  för alla folkgrupper i landet och
som skapar grund  för  en  demokratisk utveckling
och ett samhälle där respekten  för  de mänskliga
rättigheterna  står i centrum. Skydd av  kvinnors
rättigheter och  kvinnors deltagande i samhällets
alla funktioner bör  i  detta  arbete stå högt på
dagordningen.   En   omfattande   avväpning   och
förstöring  av  vapen  - särskilt handeldvapen  -
måste äga rum för att skapa  säkerhet  i vardagen
för människorna i Afghanistan. De många afghanska
soldaterna  måste demobiliseras och integreras  i
samhället vilket är en process som vanligtvis tar
lång tid att  genomföra.  Utländska  soldater som
strider på talibanernas sida måste avväpnas.
Utskottet välkomnar därför den långsiktiga plan
för fredsskapande och samhällsuppbyggnad som FN:s
särskilda  sändebud  för  Afghanistan  -  Lahkdar
Brahimi  -  presenterade i säkerhetsrådet den  13
november 2001.  Utskottet välkomnar även beslutet
den 21 november 2001  av  FN:s generalsekreterare
Kofi  Annan  att  utarbeta  en   femårsplan   för
återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan och att utse
chefen  för  FN:s  utvecklingsprogram (UNDP) Mark
Malloch Brown till att leda detta arbete.
I  resolution  (1378),   som   antogs   den  14
november, uttalar säkerhetsrådet bl.a. sitt  stöd
till  det  afghanska  folket för att bygga upp en
övergångsadministration  med  syfte  att bilda en
regering.  Båda  skall  vara  brett  sammansatta,
representera alla etniska grupper, representativa
för  det  afghanska  folket och sträva efter  att
leva  i  fred  med Afghanistans  grannländer.  De
skall  respektera   de   mänskliga  rättigheterna
oavsett kön, etniskt tillhörighet eller religion.
De    skall   vidare   respektera    Afghanistans
internationella  åtaganden, vilket innefattar ett
deltagande i de internationella  ansträngningarna
för att bekämpa terrorism och olaglig  droghandel
inom och från Afghanistan. Vidare skall  de verka
för att tillfredsställa de omedelbara behoven  av
humanitärt       bistånd      och      underlätta
flyktingåtervändande när situationen så tillåter.
I   resolutionen   riktar   säkerhetsrådet   en
uppmaning till FN:s medlemsländer att de skall ge
sitt stöd till en övergångsadministration  och en
blivande   regering  genom  olika  snabbinsatser.
Medlemsländerna    bör    skyndsamt   bidra   med
humanitära insatser för att  lindra  lidandet för
det afghanska folket, både inom landet och för de
afghanska   flyktingarna.   Detta   skall  enligt
resolutionen   även   innefatta  minröjning.   De
uppmanar även medlemsländerna  att ge långsiktigt
bistånd    för   den   sociala   och   ekonomiska
återuppbyggnaden  och  välkomnar  initiativ i den
riktningen från medlemsländerna.
Utskottet  ser  positivt på att FN så  tidigt  har
engagerat  sig  i  både  de  kort-  och  långsiktiga
ansträngningarna för  krishantering,  återuppbyggnad
och utveckling av det afghanska samhället.
Utskottet   menar   att  dessa  bedömningar   äger
fortsatt giltighet.

Utskottet  konstaterar  vidare  att  Sverige  aktivt
verkar  för  att  föra  in  genderfrågor   och   ett
jämställdhetsperspektiv      i      arbetet      med
konfliktförebyggande  och konflikthantering, och att
Sverige stött en FN-studie  om  hur kvinnors villkor
systematiskt bör uppmärksammas i FN:s fredsfrämjande
verksamhet.  Sverige  verkar  också   för  en  aktiv
uppföljning  av  säkerhetsrådets resolution  om  att
inom  allt  fredsfrämjande   arbete   i   FN:s  regi
uppmärksamma     och     involvera    kvinnor    och
kvinnoorganisationer.

Utskottet  konstaterar  att  FN:s  säkerhetsråd  i
resolution 1386 från den 20 december 2001 bemyndigar
upprättandet  av en multinationell  styrka  för  att
bistå  den  afghanska  interimsmyndigheten  med  att
upprätthålla   säkerheten   i  Kabul  med  omgivande
områden  i  syfte att interimsmyndigheten  och  FN:s
personal skall kunna verka under säkra förhållanden.
Säkerhetsrådet     uppmanar    i    beslutet    FN:s
medlemsländer att bidra med personal, utrustning och
andra  resurser  till   denna  styrka.  Resolutionen
bifogas till detta betänkande.
Som framgått tidigare i  detta  betänkande har den
brittiska  regeringen  efterhört  med   den  svenska
regeringen   om   Sverige   kan   bidra   till   den
multinationella   säkerhetsstyrkan.  Regeringen  har
svarat positivt under  förutsättning  att  riksdagen
godkänner  ett  svenskt  bidrag  till  denna styrka.
Storbritannien  har  även  tagit på sig arbetet  att
under ett inledande skede leda styrkan.
Regeringen  framhåller  i  propositionen  att  det
innebär att Storbritannien, utifrån  det  givna  FN-
mandatet,  planerar styrkans sammansättning och dess
uppgifter. Häri  ingår även att ta ställning till de
samordningsbehov   som   föreligger   gentemot   den
amerikanska insats som  för närvarande sker i landet
främst  för  att  förhindra   vådabeskjutning.   Den
multinationella  insatsen på marken kommer att ledas
av en brittisk stab  i  Afghanistan. I propositionen
framhåller   regeringen   även   att   det   svenska
truppbidraget kommer att stå  under brittisk ledning
och därigenom stöds med logistik, underhåll m.m.
När  det  gäller  tjänstgöring  av  svensk  väpnad
styrka  utomlands får regeringen enligt  1  §  lagen
(1992:1153)   om   väpnad  styrka  för  tjänstgöring
utomlands  utan  riksdagens  hörande  ställa  väpnad
styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet
utomlands  på begäran  av  Förenta  nationerna  (FN)
eller enligt beslut som fattas av Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
I  här  aktuellt   fall  hänvisar  säkerhetsrådets
resolution  1386  till  kap.   VII  i  FN:s  stadga.
Innebörden  av  detta  är  att  styrkan   om   behov
föreligger även tillåts använda tvångsmedel för  att
utföra  de  av världssamfundet angivna uppgifterna i
Afghanistan.  Eftersom  fredsframtvingande  åtgärder
kan  bli  aktuella ligger en sådan insats inte  inom
ramen för det  mandat  som  regeringen givits enligt
lagen (1992:1153) om väpnad styrka  för tjänstgöring
utomlands.
I detta fall är i stället regeringsformens 10 kap.
9  § tillämplig. Enligt regeringsformen  får  svensk
väpnad  styrka  sändas  till annat land om riksdagen
medger  det,  om det är medgivet  i  lag  som  anger
förutsättningarna  för  åtgärden eller om skyldighet
att   vidta   åtgärden  följer   av   internationell
överenskommelse  eller förpliktelse som har godkänts
av  riksdagen.  Ett  medgivande  från  riksdagen  är
således i detta fall  en  förutsättning  för svenskt
deltagande  i  den  multinationella säkerhetsstyrkan
för Afghanistan.
Sverige har av tradition  varit en konstruktiv och
nyskapande  aktör  i internationellt  samarbete  för
fred. Det svenska engagemanget i Mellanöstern och på
Balkan  är  långvarigt,  senast  med  en  omfattande
säkerhetsskapande  insats  i Kosovo inom KFOR (prop.
1998/99:112,    bet.   1998/99:UFöU2    samt    bet.
2000/01:UU12 och yttr. 2000/01:FöU4y).
Utskottet har vid ett flertal tillfällen, senast i
betänkande     2001/02:UFöU1,     framhållit     att
internationell fred och säkerhet är ett övergripande
mål  för den svenska  säkerhetspolitiken.  Utskottet
framhöll   även   som   ett  grundläggande  mål  för
säkerhets-  och  försvarspolitiken  att  solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i omvärlden. Vidare
betonade utskottet  i betänkandet att när det gäller
den  internationella  delen   av  säkerhetspolitiken
skall  Sverige i samverkan med andra  stater  aktivt
verka  för   fred   och   ökad  säkerhet,  därigenom
bidragande till ökad säkerhet  i  omvärlden  och för
oss   själva.   Dessa   utskottets   uttalanden  har
riksdagen sedermera ställt sig bakom. Att bidra till
internationell  fred  och  säkerhet är också  en  av
Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Utskottet  anser, liksom regeringen,  att  det  är
naturligt för  Sverige att delta i en multinationell
säkerhetsstyrka  i  Afghanistan. Det internationella
samfundet  måste  engagera   sig   både   kort-  och
långsiktigt   för   att  bygga  fred,  säkerhet  och
utveckling i Afghanistan.
Utskottet konstaterar att för Sveriges vidkommande
skall  den  folkrättsliga   grunden  för  en  svensk
militär  insats i annat land utgöra  ett  beslut  av
FN:s säkerhetsråd. Detta ligger i linje med Sveriges
utrikespolitik och vår syn på folkrättens betydelse.
Utskottet   konstaterar   att   ett   sådant  beslut
föreligger  i  form av resolution 1386 från  den  20
december 2001.
Den  multinationella   styrkans   omfattning  blir
omkring  5 000 man. Länder som kan  förväntas  bidra
med trupp  är  förutom  Storbritannien  och Sverige,
Österrike,  Belgien,  Bulgarien,  Danmark,  Finland,
Frankrike,      Tyskland,     Grekland,     Italien,
Nederländerna,   Nya   Zeeland,   Norge,   Portugal,
Rumänien, Spanien och Turkiet.
Regeringen framhåller  i  propositionen att det är
av  vikt  att  ett  eventuellt  svenskt  truppbidrag
snabbt    kan   börja   verka   i   det   tilltänkta
operationsområdet. Utskottet delar denna bedömning.
Enligt  vad  regeringens  företrädare  uppgivit  i
samband med  föredragning inför utskottet uppskattas
kostnaden för  den svenska insatsen till 41 miljoner
kronor,  vilket är  något  mer  än  vad  kostnaderna
beräknades  till  i propositionen. Utskottet noterar
att regeringens bedömning  är att utgifterna för det
svenska    truppbidraget   kan   finansieras    inom
Försvarsmaktens ordinarie anslag.
Utskottet  noterar att FN:s resolution från den 20
december  2001   bemyndigar   upprättandet   av   en
multinationell  säkerhetsstyrka för en period av sex
månader. Regeringen  har  föreslagit  att riksdagens
bemyndigande  för  den  svenska truppinsatsen  skall
uppgå till högst sex månader.  Utskottet  menar  att
detta  är  lämpligt, dock att den bortre tidsgränsen
för den svenska  styrkans närvaro i Afghanistan inte
kan ligga senare i  tiden  än utgången av det mandat
som givits av FN i resolutionen 1386.
Den sammantagna bedömningen  från  utskottets sida
är    att   ett   svenskt   truppbidrag   till   den
multinationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan är av
stort värde  och  ligger  i linje med Sveriges redan
mycket omfattande humanitära engagemang i landet och
med Sveriges övergripande internationella  åtaganden
när det gäller att främja fred och säkerhet.
Det   är   med  tillfredsställelse  som  utskottet
konstaterar   att    det    råder   enighet   mellan
riksdagspartierna  om att Sverige  bör  delta  i  en
väpnad multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.
FN har i den tidigare  nämnda resolutionen givit den
internationella  styrkan  ett  mandat  som  tillåter
fredsframtvingande   åtgärder.   Att  riksdagen  ger
regeringen bemydigande att sända svensk väpnad trupp
på  uppdrag i annat land är ett beslut  som  innebär
ett betydande  ansvar. Som tragiska erfarenheter har
visat kan förluster  i  människoliv  i  samband  med
fredsfrämjande   uppdrag  inte  uteslutas.  Vid  ett
ställningstagande av detta slag är det en styrka att
samtliga  partier  ställer   sig   bakom  riksdagens
beslut.
Även vid tidigare tillfällen, bl.a.  vid  besluten
att   delta  med  trupp  i  IFOR/SFOR-operationen  i
Bosnien-Hercegovina och i KFOR-operationen i Kosovo,
har det  funnits  en samsyn bland riksdagens partier
till stöd för de svenska insatserna. Denna politiska
enighet är en styrka  för Sverige som internationell
aktör och stärker trovärdigheten  i vår utrikes- och
säkerhetspolitik.
Utskottet föreslår mot bakgrund av det anförda att
riksdagen ger regeringen bemyndigande  att ställa en
väpnad   svensk   styrka   till   en  multinationell
säkerhetsstyrkas  förfogande i Afghanistan  för  att
bistå  den  afghanska  interimsmyndigheten  med  att
upprätthålla   säkerheten   i  Kabul  med  omgivande
områden  i  syfte att interimsmyndigheten  och  FN:s
personal kan verka under säkra förhållanden.
Utskottet föreslår  att beslut fattas av riksdagen
efter endast en bordläggning.
Särskilda yttranden


Utskottets  beredning  av   ärendet   har  föranlett
följande särskilda yttranden.

1. Finansiering av en svensk väpnad styrka i
Afghanistan (m)

av  Henrik  Landerholm,  Göran  Lennmarker,  Olle
Lindström och Karin Enström (alla m).

Internationella fredsfrämjande insatser är och skall
vara  en  av  Försvarsmaktens  huvuduppgifter.   Att
förbereda   och  materielförsörja  svenska  militära
förband (dvs.  upprätthålla och utveckla förmåga och
beredskap) för också internationella insatser är med
andra  ord  en  reguljär   del   av  Försvarsmaktens
verksamhet.  Dessa  förberedelser kan  förutses  och
planeras och bygger i  stor  utsträckning på mål som
läggs fast i försvarsbesluten eller genom anmälan av
förband till i första hand PARP respektive ESDP. Den
verksamhet  och  de åtgärder som  krävs  är  årligen
återkommande    och    kräver     kontinuitet    och
långsiktighet.

Fram till budgetåret 2002 finansierades insatserna
genom  ett  särskilt anslag. Anslagsposten  6:2  var
skild   från   anslagsposterna   6:1   (i   huvudsak
förbandsverksamhet   och   beredskap)   och  6:3  (i
huvudsak      materielanskaffning).     Före     den
socialdemokratiska regeringens tillträde redovisades
insatskostnaderna  över Utrikesdepartementets budget
med    motivet    att    insatskostnader    -    som
definitionsmässigt varierar  över  tiden  - inte får
tillåtas      påverka     försvarets     långsiktiga
förmågeuppbyggnad.
Enligt vår mening  innebär  nuvarande  ordning att
Försvarsmaktens  förmåga  -  såväl  nationellt   som
internationellt  -  successivt  urholkas  genom  att
internationella   insatser   i   praktiken  görs  på
bekostnad    av    förmåga   och   beredskap.    När
fredsfrämjande truppinsatser  och förbandsverksamhet
är  delar  av  samma anslag riskerar  den  ordinarie
förbandsverksamheten     alltid     att    bli    en
budgetregulator.    På    det    sättet   undergrävs
upprätthållandet  och  utvecklingen   av  försvarets
samlade förmåga.
Kontinuerlig         förbandsverksamhet        och
materielanskaffning    är    förutsättningar     för
försvarets     förmåga    såväl    nationellt    som
internationellt.   Den  av  regeringen  framtvingade
finansieringsformen  innebär  att insatserna således
sker på bekostnad av de nödvändiga förutsättningarna
för att kunna genomföra dessa.
Redan i sin redovisning hösten  2000  av  anslagen
inom  utgiftsområde 6 för budgetåret 2002 redovisade
regeringen  en förskjutning av 485 miljoner kronor i
förhållande  till   tidigare   planering   från   de
dåvarande    anslagen   6:1   och   6:3   till   6:2
Fredsfrämjande       truppinsatser.       I       de
planeringsförutsättningar     för    Försvarsmaktens
verksamhet   som  regeringen  beslutade   2001-11-29
redovisas en inriktning  med ytterligare besparingar
av den för upprätthållande och utveckling av förmåga
alldeles    nödvändiga   förbandsverksamheten    och
materielanskaffningen.
Regeringens  ambition  är att höja det underanslag
som avser insatskostnader  med  515  miljoner kronor
2003,  815  miljoner kronor 2004 och 1 115  miljoner
kronor 2005.  Att  fullfölja  denna  inriktning vore
direkt  kontraproduktivt  eftersom  det innebär  att
förmågan   att  delta  i  internationella   insatser
minskar. Det är oacceptabelt.
Anslagen för insatskostnader bör enligt vår mening
finansieras  vid  sidan av Försvarsmaktens anslag, i
första    hand    genom    en     överföring    till
utgiftsområde 7.

2. Svensk väpnad styrka i Afghanistan (v)

av Lars Ohly och Berit Jóhannesson (båda v).

Regeringens  proposition  har  tagits   fram   under
tidsbrist  och  krav  på  snabb handläggning. Det är
naturligt  att  detta leder till  att  skrivningarna
blir väl kortfattade och summariska emellanåt. Detta
kan vi ha överseende med.

I beskrivningen  av bakgrunden till utvecklingen i
Afghanistan      gränsar       dock      regeringens
historieskrivning  till ren förfalskning.  Att  inte
nämna världssamfundets  försumlighet  och USA:s stöd
till  talibanregimen efter den sovjetiska  reträtten
är   minst   sagt   uppseendeväckande.   Talibanerna
utrustades  av  USA,  erhöll  politiskt och militärt
stöd av USA och segrade i inbördeskriget mycket tack
vare detta stöd.
Vänsterpartiet  motionerade  om   förhållandena  i
Afghanistan   och  om  det  utländska  stödet   till
talibanregimen  för  två år sedan. Särskilt betonade
vi kvinnoförtrycket i  Afghanistan.  Vi  menade  att
Sverige  borde ta upp frågan i Förenta nationerna om
ett stopp  för  bl.a.  krigsmaterielexport  till  de
stridande parterna och deras bundsförvanter samt att
USA  måste  ta sitt ansvar för att den situation man
medverkat till  uppstått i Afghanistan. Vi ansåg att
världssamfundet måste  ta  krafttag  för att bekämpa
kvinnoförtrycket i landet. Det var dock  först efter
terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon
som    världen    uppmärksammade    situationen    i
Afghanistan.   Dessa  långvariga  försummelser  från
omvärlden måste  beskrivas  för  att  den  nuvarande
situationen i landet skall bli begriplig.
Vänsterpartiet  instämmer  dock i de åtgärder  som
föreslås i propositionen. Den humanitära situationen
är och har länge varit katastrofal.  Under  de tjugo
år   som   Afghanistan   befunnit  sig  i  krig  med
Sovjetunionen eller i inbördeskrig har 340 människor
om  dagen  eller  14  personer  i  timmen  eller  en
människa var femte minut dött till följd av krig och
svält.  I  krigets spår har  följt  desperation  och
laglöshet.
Bombningarna  av  landet har ytterligare förvärrat
situationen.  Den  infrastruktur   som   trots  allt
funnits är nu helt ödelagd. Än fler civila offer har
krävts och än fler flyktingar kan nu läggas  till de
miljontals  som  redan  tidigare  tvingats bort från
sina hembyar och städer.
Till detta kommer befarade spänningar mellan olika
krigsherrar i den s.k. Norra alliansen. Förra gången
dessa   styrde   var  Afghanistan  ett  fullständigt
laglöst land där godtycke och terror bredde ut sig.
I  slutdokumentet   från  FN:s  kvinnokonferens  i
Beijing  fastställs det  bl.a.:  "Om  kvinnor  skall
spela  en  jämställd   roll   vid  upprättandet  och
bevarandet  av fred, måste de få  mer  politisk  och
ekonomisk makt  och vara tillräckligt representerade
på alla nivåer inom  beslutsfattandet".  Därför  bör
regeringen skapa förutsättningar för kvinnors aktiva
deltagande i konflikthantering före, under och efter
en konflikt.
När en väpnad konflikt övergår i en uppbyggnadsfas
osynliggörs  ofta  kvinnors  och barns behov. Därför
skall  man  konsekvent  analysera   konflikter   och
återuppbyggnaden  efter  krig  ur ett könsperspektiv
för  att  på så sätt kunna finna mer  effektiva  och
verksamma metoder  för konfliktlösning som kan skapa
förutsättningar för en varaktig fred. I enlighet med
detta bör regeringen  verka  för  att engagemanget i
Afghanistan   genomsyras   av   ett   jämställdhets-
perspektiv.
För  att  den  humanitära  hjälpen  skall  fungera
effektivt krävs således under en övergångstid  någon
form    av    ordningsmakt   som   kan   svara   för
hjälptransporter   och   människors   säkerhet.   En
internationell  styrka  med  FN-mandat  är  den enda
möjliga aktören i detta syfte. Vänsterpartiet  anser
därför  att det är motiverat att även Sverige deltar
i detta FN-uppdrag.

3. Svensk vapenexport till Sydasien (mp)

av Marianne Samuelsson (mp).

Afghanistan  är  ett  av  världens  fattigaste, mest
minerade och sönderbombade länder, och därför behövs
ett   internationellt   engagemang  för  att   skapa
förutsättningar för fred.

För att  få fred i landet  är  det   angeläget att
bistå  den afghanska interimsregimen med  att  klara
processen  fram  till  allmänna  val.  Det afghanska
folket  har  enorma  behov  av livsmedel, mediciner,
läkarvård,  skolor  och  transporter.   Är  världens
länder beredda att bistå med bara en bråkdel  av vad
USA:s  militära  aktion  kostade  skulle  det betyda
oerhört  mycket  i  sparade  människoliv och minskat
lidande.
Samtidigt  som Sveriges riksdag  beslutar  om  att
bidra med svensk  militär  i  en  av FN sanktionerad
säkerhetsskapande  operation  i  ett  av   regionens
instabila  hörn  tillåter  en majoritet av riksdagen
att  Sverige  levererar ammunition  och  reservdelar
till det andra hörnet i samma region. Sverige spelar
en aktiv roll i  Indiens  militära  kapprustning mot
Pakistan  trots  att  konflikten bedöms  som  en  av
världens   farligaste   då    båda    staterna    är
kärnvapenmakter.   De   leveranser   som   sker   av
ammunition   och   reservdelar  till  Indiens  tunga
artilleri bidrar till kriget i Kashmir.
För att  svenska insatser  skall vara trovärdiga i
regionen   krävs   att  Sverige  omgående   avbryter
krigsmaterielleveranserna  till  den  mycket  spända
regionen.  Den  ekonomiska vinsten för vapenexporten
kan  inte  sättas  i  relation  till  den  risk  som
regionen  utsätts  för,   bl.a.  via  tillgången  på
svenska vapen.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I proposition 2001/02:60  Svenskt  deltagande i en
multinationell    säkerhetsstyrka    i   Afghanistan
föreslår   regeringen   att   riksdagen   bemyndigar
regeringen  att ställa en väpnad styrka om högst  45
personer till förfogande under högst sex månader som
ett   svenskt   bidrag    till   en   multinationell
säkerhetsstyrka   i  Afghanistan   auktoriserad   av
Förenta nationerna.
Bilaga 2