Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande
2001/02:UFÖU1
Sveriges säkerhetspolitik
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas de delar av
regeringens proposition 2001/02:10
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret som
rör den svenska säkerhetspolitikens
nationella och internationella delar,
vilket även omfattar insatser för
konfliktförebyggande internationell
krishantering. I betänkandet behandlas
därutöver nordiskt samarbete inom
försvarsmaterielområdet och ett avtal som
upprättas mellan Sverige, Norge, Danmark
och Finland för att förstärka detta
samarbete. I motsvarande delar behandlas
motioner som väckts med anledning av
propositionen samt vissa motioner i
säkerhetspolitiska frågor från den
allmänna motionstiden år 2001 samt ett
yrkande från den allmänna motionstiden år
2000.
1. Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Utvidgningen av EU och
säkerheten i Europa
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U332 yrkandena 15 och 19
besvarad med vad utskottet anfört.
2. EU, Nato och säkerheten i
Europa
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U319 yrkande 13 besvarad med
vad utskottet anfört.
Reservation 1 (fp) - delvis
3. EU:s och Natos utvidgning
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U319 yrkande 14 besvarad med
vad utskottet anfört.
Reservation 1 (fp) - delvis
4. De baltiska staterna och
medlemskap i Nato
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U319 yrkande 16 och 2001/02:
U312 yrkande 1 besvarade med vad
utskottet anfört.
Reservation 1 (fp) - delvis
Reservation 2 (m)
5. Det svenska suveränitetsstödet
till de baltiska staterna
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U312 yrkande 16 besvarad med
vad utskottet anfört.
6. Sveriges och EU:s relationer
till Ryssland
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U319 yrkandena 9 och 15 samt
2001/02:U332 yrkande 18 besvarade med
vad utskottet anfört.
Reservation 1 (fp) - delvis
7. Att bekämpa internationell
terrorism
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U332 yrkande 9, 2001/02:U317
yrkandena 1-3 och 5 samt 2001/02:Ju
451 yrkande 1 besvarade med vad
utskottet anfört.
8. Internationell ad hoc-domstol
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Ju451 yrkande 4 och 2001/02:
Ju447 yrkande 3.
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (mp)
9. NBC-stridsmedel
Riksdagen avslår motion 2001/02:U318
yrkande 1.
10. Missilförsvar
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:U319 yrkandena 17 och 18 och
2001/02:U318 yrkandena 2-4 samt
förklarar motion 2000/01:U404 yrkande
27 besvarad med vad utskottet anfört.
Reservation 5 (fp)
11. Sveriges säkerhetspolitiska
linje
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:U319 yrkandena 1 och 2 och
2001/02:Fö9 yrkande 2 samt förklarar
motionerna 2000/02:U319 yrkandena 4-6
och 2001/02:U332 yrkandena 3 och 10
besvarade med vad utskottet anfört.
Reservation 6 (fp) - delvis
Reservation 7 (m)
12. Sveriges säkerhetspolitiska
hållning vid eventuellt angrepp på
annat EU-land
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:U319 yrkande 3, 2001/02:Fö10
yrkande 2 och 2001/02:U332 yrkande 21.
Reservation 6 (fp) - delvis
Reservation 8 (kd)
13. Svenskt medlemskap i Nato
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:U319 yrkandena 7 och 8,
2001/02: Fö10 yrkande 3 och
2001/02:U301 yrkande 33.
Reservation 6 (fp) - delvis
14. Ett eventuellt Natomedlemskaps
konsekvenser för Sverige
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:U319 yrkandena 10 och 11 samt
2001/02:U248.
Reservation 6 (fp) - delvis
15. Sverigesamarbetet med Nato
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U332 yrkande 14 besvarad med
vad utskottet anfört.
16. Sverige och EU:s krishanteringsstyrka
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U332 yrkande 16 besvarad med
vad utskottet anfört.
17. Utredning om Sveriges
säkerhetspolitiska agerande
Riksdagen avslår motion
2001/02:U239.
Reservation 9 (m, kd,c, fp) - motiv
18. Institut för internationell
konfliktförebyggande verksamhet
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:Ju451 yrkande 6 och
2001/02:Fö8 yrkande 6.
Reservation 10 (mp)
19. Europeisk civil fredskår
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö8
yrkande 7.
Reservation 11 (mp)
20. FN:s stadga och folkrätten
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U332 yrkandena 1, 2, 4 och 8,
2001/02:So637 yrkande 24, 2001/02:U322
yrkande 4, 2001/02:U345 yrkandena 4
och 7, 2001/02:U314 yrkandena 1 och 2
samt 2001/02:U284 yrkandena 3 och 4
besvarade med vad utskottet anfört.
21. Konfliktförebyggande
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U332 yrkandena 11, 12 och 20
och 2001/02:U315 yrkande 8 besvarade
med vad utskottet anfört.
22. Reformer av FN:s säkerhetsråd
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U300 yrkande 22, 2001/02: U238
yrkande 2, 2001/02:U345 yrkande 3 samt
2001/02:U332 yrkande 13 besvarade med
vad utskottet anfört.
23. Fredsbyggande insatser efter
konflikter
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U305 yrkandena 7 och 9
besvarade med vad utskottet anfört.
24. Utarmat uran i stridsmedel
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U315 yrkande 6 besvarad med
vad utskottet anfört.
Reservation 12 (v, mp)
25. Nordiskt samarbete avseende
konfilkthantering
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U268 yrkande 11 besvarad med
vad utskottet anfört.
26. Svenskt undantag från
deltagande i EU:s krishantering
Riksdagen avslår motion 2001/02:U315
yrkande 1.
Reservation 13 (mp)
27. Mandatfrågan vid EU:s
krishanteringsinsatser
Riksdagen avslår motion 2001/02:U238
yrkande 1 och förklarar motion
2001/02:U315 yrkande 4 besvarad med
vad utskottet anfört.
28. Civil krishantering
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:Fö12 yrkandena 1 och 5 och
2001/02: U315 yrkandena 2 och 3
besvarade med vad utskottet anfört.
Reservation 14 (mp)
29. Avvägningen mellan civil och
militär krishantering
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U238 yrkande 3 besvarad med
vad utskottet anfört.
30. Europeisk krishanteringsförmåga
och det transatlantiska samarbetet
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U319 yrkande 12 besvarad med
vad utskottet anfört.
31. Kvinnorepresentation och
krishantering
Riksdagen förklarar motion
2001/02:Fö12 yrkande 8 besvarad med
vad utskottet anfört.
32. Sverige, EU och Vitryssland
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U264 yrkandena 1-5 besvarad
med vad utskottet anfört.
33. Freds- och säkerhetsordning för
Afrika
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U300 yrkande 14 och 2001/02:
U311 yrkandena 3 och 4 besvarade med
vad utskottet anfört.
34. Lätta vapen och krishantering
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U272, 2001/02:U332 yrkande 5,
2001/02:U209 yrkande 5 och
2001/02:U226 yrkandena 3 och 4
besvarade med vad utskottet anfört.
35. Krishantering på Balkan
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U224 yrkande 1 besvarad med
vad utskottet anfört.
36. Flyktingåtervändande på västra
Balkan
Riksdagen förklarar motion
2001/02:U345 yrkandena 29 och 30
besvarad med vad utskottet anfört.
37. OSSE och det nordiska
försvarsmaterielsamarbetet
Riksdagen förklarar motion 2001/02:Fö11
yrkande 1 besvarad med vad utskottet
anfört.
38. Landlistor vid
försvarsmaterielexport
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11
yrkande 2.
Reservation 15 (v)
39. Nordiskt
försvarsmaterielsamarbete och det
svenska regelverket för
försvarsmaterielexport
Riksdagen förklarar motion
2001/02:Fö11 yrkande 3 besvarad med
vad utskottet anfört.
40. Svenska regler för
försvarsmaterielexport
Riksdagen förklarar motion
2001/02:Fö11 yrkande 4 besvarad med
vad utskottet anfört.
41. Vissa frågor gällande avtalet
om nordiskt
försvarsmaterielsamarbete
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11
yrkande 5.
Reservation 16 (v)
42. Nordiskt avtal om
försvarsmaterielsamarbete
Riksdagen avslår motion 2001/02:Fö11
yrkande 6 och godkänner avtalet mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige
avseende stöd för industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet. Riksdagen
bifaller därmed yrkande 7 i
proposition 2001/02:10.
Reservation 17 (v, mp) - villk
Stockholm den 29 november
På sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets vägnar
Viola Furubjelke
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Viola Furubjelke (s), Tone
Tingsgård (s), Carina Hägg (s), Murad
Artin (v), Holger Gustafsson (kd),
Christer Skoog (s), Olle Lindström (m),
Berit Jóhannesson (v), Margareta Viklund
(kd), Sten Tolgfors (m), Lars Ångström
(mp), Marianne Andersson (c), Anna
Lilliehöök (m), Berndt Sköldestig (s),
Agneta Brendt (s), Karin Enström (m) och
Karl-Göran Biörsmark (fp).
2001/02
UFöU1
2. Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret lägger
regeringen fram förslag till riksdagens
ställningstagande vad gäller säkerhets-
och försvarspolitikens inriktning för
nästa försvarsbeslutsperiod 2002-2004.
Regeringens överväganden i den till
riksdagen överlämnade propositionen
redovisas med utgångspunkt i två
rapporter från Försvarsberedningen. Den
2 mars 2001 redovisade
Försvarsberedningen en säkerhetspolitisk
rapport (Ds 2001:14) Gränsöverskridande
sårbarhet - gemensam säkerhet och den 31
augusti 2001 en försvarspolitisk rapport
(Ds 2001:44) Ny struktur för ökad
säkerhet - nätverksförsvar och
krishantering.
Propositionen har i sin helhet
remitterats till förvarsutskottet.
Utrikes- och försvarsutskotten har
därefter beslutat - med stöd av 4 kap. 8
§ i riksdagsordningen - att bereda
propositionens delar vad gäller
säkerhetspolitikens mål m.m. jämte
tillhörande motioner i ett sammansatt
utrikes- och försvarsutskott (UFöU).
Försvarsutskottet har till det
sammansatta utskottet överlämnat
propositionens kapitel 4 (Internationell
inriktning), kapitel 5 (Konsekvenser för
svensk säkerhetspolitik), kapitel 8
(Civil internationell fredsfrämjande,
förtroendeskapande och humanitär
verksamhet), kapitel 15.3 (Godkännande av
avtal om stöd till industrisamarbete)
samt ett antal motionsyrkanden med
anledning av propositionen. På motsvarade
sätt har utrikesutskottet överlämnat ett
antal motionsyrkanden från allmänna
motionstiden år 2001 samt ett yrkande
från den allmänna motionstiden år 2000.
En förteckning över vilka förslag som
bereds av det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet återfinns i bilaga 1
till betänkandet.
I ärendets beredning har föredragning
skett av kabinettsekreteraren i
Utrikesdepartementet Hans Dahlgren och
utrikesråd Sven-Olof Petersson.
Bakgrund
Nu gällande försvarsbeslut omfattar åren
1997-2001.
Till grund för föreliggande
försvarsbeslutsproposition ligger den
säkerhetspolitiska kontrollstationen som
genomfördes under år 1999 på grundval
regeringens proposition Förändrad omvärld
- omdanat försvar (prop. 1998/99:74). Mot
bakgrund av den då rådande
säkerhetspolitiska utvecklingen beslutade
riksdagen i maj 1999 om ändrad inriktning
för totalförsvaret. (bet. 1998/99:FöU5,
rskr. 1998/99:224, bet. 1998/99:UFöU1,
rskr. 1998/99: 222) och ett
förändringsarbete inleddes med anledning
därav inom Försvars-makten.
3. Utskottet
3.1 Internationell säkerhetspolitik
(Propositionen kap. 4)
Motionerna
Internationellt samarbete, integration
och säkerhet
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 15
framhåller Kristdemokraterna att framtida
hot mot säkerheten i Europa företrädesvis
bör lösas och hanteras gemensamt inom ett
utvidgat EU. Motionärerna anser att
utvidgningen och fördjupningen av EU är
av central betydelse för Europas
säkerhet. Utvecklingen av en europeisk
säkerhets- och försvarspolitik är av vikt
för att stärka både transatlantiskt och
europeiskt samarbete. I samma motion U332
(kd) yrkande 19, anförs att svensk
utrikespolitik bör bidra till att inlemma
Östersjöområdet i en alleuropeisk och
transatlantisk säkerhetsordning. Häri
spelar EU och östutvidgningen en viktig
roll, liksom ett allt mer fördjupat PFF-
samarbete.
I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande
13 beskrivs EU:s och Natos utvidgningar
som viktiga bidrag till att stärka de
institutionaliserade strukturer som
främjar fred och säkerhet i Europa. I
yrkande 14 framhålls att utvidgningarna
av EU och Nato inte bör begränsas vare
sig geografiskt eller tidsmässigt, utan
att alla länder som uppfyller de
kriterier som organisationerna satt upp
skall ha tillträde till medlemskap.
Vidare menar Folkpartiet i yrkande 16,
samma motion, att Sverige bör ge de
baltiska staterna fullt stöd i deras
ansökan om medlemskap i såväl Nato som
EU.
Även Moderata samlingspartiet anser i
motion U312 (m) yrkande 1 att Sverige bör
stödja de baltiska staternas önskan om
Natomedlemskap. Motionärerna framhåller
att det är i Sveriges eget intresse att
tillse att grannländerna kan uppnå en
trygg säkerhetspolitisk situation.
I samma motion yrkande 16 betonas att det
svenska suveränitetsstödet till de
baltiska staterna måste fortsätta även
efter att de tre staterna har blivit EU-
medlemmar. För att säkerställa regionens
utveckling, inklusive uppbyggnad av
demokratiska försvarsmakter och civil
säkerhet, bör stödet fortgå så länge
behovet kan bedömas kvarstå.
I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande
15 föreslås att även Ryssland skall kunna
kvalificera sig för medlemskap i de
säkerhetspolitiska strukturer som i dag
växer fram i Europa, däribland EU och
Nato.
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 18
betonas vikten av att utveckla
förtroendefulla relationer till Ryssland
och att ytterligare förstärka samarbetet
med de nordiska och baltiska staterna.
Motionärerna menar att Östersjöregionen
är av särskilt intresse för svensk
säkerhetspolitik och att Sverige måste
verka för att alla stater i regionen får
en långsiktigt tillfredsställande
säkerhetslösning.
Även Folkpartiet betonar i kommittémotion
U319 (fp) vikten av goda relationer till
Ryssland. I yrkande 9 betonas att Sverige
och andra länder bör välkomna Rysslands
gradvisa normalisering som en europeisk
demokrati. För att underlätta det
europeiska samarbetet är det viktigt att
Ryssland ej framställs som en motpol och
ett särfall i Europa.
Att bekämpa internationell terrorism
I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 1
talas om orsakerna till terrorism.
Miljöpartiet anser att marginalisering,
segregation och isolering föder vanmakt
och maktlöshet, vilket i sin tur kan leda
till våldshandlingar. Det är därför av
vikt att bekämpa sociala klyftor och
orättvisor samt att i det långsiktiga
arbetet mot terrorism även integrera
fattigdomsbekämpning och främja
demokratisering.
I den enskilda motionen U317 (m) yrkande
1 framhåller motionären att terrorismen
är ett allvarligt hot mot det
demokratiska systemet och vårt öppna,
västerländska samhällssystem. Motionären
menar att terrordåden i USA har visat på
sårbarhet och aktualiserat det faktum att
demokratin ständigt måste försvaras i
syfte att kunna bibehålla vårt öppna
samhälle. I samma motion yrkande 5
framhålls att de regimer som skyddar
terrorister och exempelvis ger dem
möjlighet att träna, ha baser, finansiera
sin verksamhet och planera
terroristattacker utifrån sina
territorier skall anses vara delansvariga
i de brott som begås. Vidare betonas i
motionens yrkande 2 det gemensamma
ansvaret för världens länder att motverka
terrorism. Motionären framhåller att
hotet mot demokratin är ett gemensamt
problem för världens demokratier och
således krävs ett samfällt ansvarstagande
och gemensamma insatser. Även i motionens
yrkande 3 understryks behovet av
internationell samverkan mot terrorism.
Motionären anser att Sverige bör deltaga
i den internationella kampen mot
terrorism bl.a. genom informationsutbyte,
medverkan i den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken i EU samt FN-insatser.
Även Kristdemokraterna anför i
kommittémotion U332 (kd) yrkande 9 att
kampen mot terrorism förutsätter
internationellt samarbete. De menar att
det inte är möjligt för länder att
enskilt bekämpa terroristers
gränsöverskridande nätverk. Sverige bör
därför intensifiera samarbetet med de
länder som delar våra demokratiska
värderingar och deltaga i bl.a.
informationsutbyte.
I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 4
föreslås att den svenska regeringen i
FN:s säkerhetsråd tar initiativ till att
upprätta en internationell ad hoc-domstol
med anledning av terrordåden i USA och
att Sverige bör erbjuda Stockholm som
säte för domstolen. Motionärerna menar
att Sveriges neutralitet och
alliansfrihet är argument som talar för
att domstolen förläggs till Sverige. Även
i kommittémotion Ju447 (kd) yrkande 3
föreslås att en internationell
terroristtribunal inrättas som en ad hoc-
lösning. Kristdemokraterna menar att en
ad hoc-tribunal bör utgöra en temporär
lösning i väntan på att den
internationella brottmålsdomstolen
upprättas.
NBC-stridsmedel, missilförsvar
Folkpartiet anser i kommittémotion U319
(fp) yrkande 17 att de amerikanska
planerna på NMD (National Missile
Defence) / TMD (Theatre Missile Defence)
utgör ett legitimt svar på en allt
allvarligare utveckling. Motionärerna
menar att bl.a. den pågående
kärnvapenupprustningen i Ostasien och
risken för spridning av både kärnvapen
och missiler med lång räckvidd till
terroristgrupper, ger ökad förståelse för
USA:s behov av att bygga upp ett
nationellt missilförsvar. I samma motion,
yrkande 18, anförs att Sverige genom sitt
förhållningssätt till de amerikanska
missilförsvarsplanerna riskerar att
ställas helt vid sidan av den fortsatta
utvecklingen på området. Motionärerna
hänvisar till den dialog som USA inlett
med flera länder och menar att Sverige
bör sälla sig till dem som är öppna för
fortsatt dialog i stället för att ensam
konfrontera och kritisera USA.
Även Centerpartiet tar upp planerna på
ett missilförsvar i en motion från
föregående riksdagsår, partimotionen U404
(c) yrkande 27. I motionen anförs att
USA:s ambitioner att bygga upp ett
nationellt missilförsvar visar att hotet
från massförstörelsevapen har fått
förnyad aktualitet. Motionärerna yrkar
att Sverige bör kritisera USA:s planer på
att bygga upp ett nationellt
missilförsvar.
I den enskilda motionen U318 (m) yrkande
1 framhålls vikten av ett gemensamt
försvar för att skydda civilbefolkningen
i deltagande länder mot attacker med
atomvapen, kemiska vapen och biologiska
vapen. Motionärerna anför bl.a. att det
internationella samarbete som initierats
efter terrorattackerna i USA, kan utgöra
grund för och eventuellt leda till ett
samarbete om ett gemensamt
internationellt missilförsvar, vilket
motionärerna välkomnar. I samma motion,
yrkande 3, betonas att ett sådant
gemensamt missilförsvar kan leda till en
betydande kärnvapennedrustning. Ett
effektivt missilförsvar skulle möjliggöra
för både USA och Ryssland att minska
antalet strategiska
kärnvapenstridsspetsar till en betydligt
lägre nivå. I yrkande 2 understryks att
ett gemensamt missilförsvar kan förbättra
framtida krishanteringsinsatser inom
ramen för OSSE och EU. Motionärerna ser
det som en förlängning av åtagandena i
och en förutsättning för uppfyllelsen av
föresatserna i EU:s krishantering.
I den enskilda motionen U318 (m) yrkande
4 kritiseras den svenska regeringens
hänvisning till ABM-avtalet i frågan om
USA:s uppbyggande av ett nationellt
missilförsvar. Motionärerna anser det
vara fel att utgå från att avtalet
behöver brytas och hänvisar till att både
USA och Ryssland i stället har intresse
av att revidera avtalet.
Utskottets bedömning
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet vill inledningsvis i
denna del framhålla den
säkerhetspolitiska betydelsen av
utvidgningen av den Europeiska unionen.
Enligt utskottets mening betyder
utvidgningen och processen fram till
denna att en grund skapas för en varaktig
samarbets- och fredsordning i Europa och
dess närområde. Till detta bidrar även
det integrationsarbete som äger rum genom
partnerskaps- och associationsavtal med
andra länder i EU:s närhet, i Östeuropa,
på Balkan och runt Medelhavet. På samma
sätt som säkerhet i västra Europa efter
det andra världskriget skapades genom
samarbete och integration, skall de
länder som nu står i begrepp att ansluta
sig eller utveckla ett närmare samarbete
med EU, bli en del av denna
stabiliserande ordning.
Utskottet vill betona att utvidgningen
innebär unika möjligheter att stärka
frihet och demokrati, fred och
stabilitet, välfärd och sysselsättning på
den europeiska kontinenten.
Utvidgningen av EU har enligt
utskottets uppfattning en mycket
betydelsefull säkerhetspolitisk effekt då
kraven på en institutionell stabilitet
som garanterar demokrati, rättssäkerhet,
mänskliga rättigheter och respekt för
skydd av minoriteter har haft avsevärda
positiva effekter. Detta har en
stabiliserande effekt på dessa länders
samhällsbyggen och en
konfliktförebyggande verkan. Dessutom
kommer dessa länder i och med ett EU-
medlemskap att integreras i det system
för krishantering som är under uppbyggnad
inom ramen för EU, vilket även detta har
en stabiliserande verkan.
Särskilt viktigt att lyfta fram är,
enligt utskottets mening, den
säkerhetspolitiska betydelsen av
samverkan och integration. Medvetenheten
om integrationens betydelse för
säkerheten utgör även grunden för
utvidgningen av medlemskretsen liksom för
att bredda och fördjupa det europeiska
samarbetet.
Utskottet menar, när det gäller
Östersjöområdet, att det är ett av de
områden i Europa som gynnats mest av det
kalla krigets slut. Demokrati och
marknadsekonomi har ersatt kommunistisk
diktatur och planekonomi. Friheten har
återupprättats för våra tidigare
ockuperade grannländer i öster. Handel,
investeringar och mänskliga kontakter
blomstrar som i få andra delar av
världen. Undantaget i denna positiva
utveckling är Vitryssland. Utskottet
beklagar att den negativa utvecklingen i
landet ännu inte har gått att vända men
vill samtidigt betona att denna gynnsamma
utveckling i andra delar av
Östersjöområdet är av fundamental
betydelse för Sveriges säkerhet.
Ansvaret för att denna utveckling
fortsätter att präglas av stabilitet och
säkerhet och att den stärks åvilar alla
länder gemensamt. Säkerhet kan endast
byggas i samarbete. Sverige vill se en
utveckling i sitt närområde - liksom i
Europa i sin helhet - där varje land har
rätt att självständigt välja sin
säkerhetspolitiska linje, där säkerheten
ses som odelbar och bygger på
internationell samverkan och där goda
grannrelationer byggda på ömsesidig
respekt och förtroende utvecklas. EU-
utvidgningen är central i denna
utveckling och prioriteras därför av
Sverige. Därtill kommer att Rysslands
band till de euro-atlantiska strukturerna
måste utvecklas. Den transatlantiska
länken är viktig för uppkomsten av en
sådan alleuropeisk freds- och
säkerhetsordning som vi strävar efter.
Sveriges bidrag till säkerheten i
närområdet är stort. Vårt omfattande stöd
till EU:s kandidatländer, vårt
säkerhetsfrämjande samarbete i
Östersjöregionen, vårt aktiva deltagande
i Nordiska rådet och i övriga regionala
organisationer, våra företags handel och
investeringar, våra kommuners,
organisationers och kyrkors engagemang
och våra medborgares allt tätare
mänskliga, gränsöverskridande nätverk
utgör tillsammans ett betydande bidrag
till säkerheten i vårt närområde.
Utskottet menar att säkerhet i vår
region byggs genom bredast möjliga
samarbete inom alla samhällssektorer. Som
ovan nämnts främjar utrikeshandel och
internationella investeringar den
gemensamma säkerheten både genom att höja
det ekonomiska välståndet och genom att
stärka ömsesidiga beroenden. Samarbetet
inom Östersjöstaternas råd och även det
nordiska samarbetet har stor betydelse
för att stärka banden över Östersjön.
Sverige har alltsedan den
återupprättade självständigheten för tio
år sedan stött Estlands, Lettlands och
Litauens stärkande av sin suveränitet,
uppbyggnaden av rättsstatens demokratiska
strukturer samt en nationell
totalförsvarsförmåga. Det svenska stödet
har på ett verksamt sätt bidragit till
att dessa länder kunnat göra sina
självständiga säkerhetspolitiska val.
Utskottet vill understryka att det är ett
starkt svenskt säkerhetsintresse att
dessa grannländer inte förnekas den
rätten, utan kan förverkliga sina egna
säkerhetspolitiska målsättningar.
Estland, Lettland och Litauen har valt
att söka sin säkerhet genom medlemskap i
EU och Nato och genom goda
grannrelationer. Processen att sätta
stopp för kalla krigets uppdelning i vår
del av Europa är inte avslutad förrän
också dessa länder har förverkligat sina
säkerhetspolitiska mål. Därtill måste
Rysslands band med EU och Nato breddas
och fördjupas. En sådan säkerhetspolitisk
utveckling är till gagn för Sveriges och
hela regionens säkerhet.
Internationellt samarbete, integration
och säkerhet
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 15
framhåller Kristdemokraterna att framtida
hot mot säkerheten i Europa företrädesvis
bör lösas och hanteras gemensamt inom ett
utvidgat EU. I samma motion yrkande 19,
anförs att svensk utrikespolitik bör
bidra till att inlemma Östersjöområdet i
en alleuropeisk och transatlantisk
säkerhetsordning.
Som utskottet har framhållit ovan har
framväxten av Europeiska Unionen utgjort,
och utgör fortfarande, en bidragande
faktor när det gäller att skapa
förutsättningar för frihet, fred och
stabilitet i Europa och utvidgningen av
EU är en viktig beståndsdel i denna
process.
När det gäller framtida hot mot
säkerheten i Europa konstaterar utskottet
att på den internationella arenan har EU
till sitt förfogande ett brett spektrum
av verktyg att använda för
konfliktförebyggande och krishantering.
Dessa omfattar såväl diplomatiska som
ekonomiska verktyg, och på sikt även
civil och militär förmåga. Enligt
utskottets mening skall unionen bidra
till internationell fred och säkerhet i
enlighet med FN:s principer. Den
kapacitet som nu utvecklas för
konfliktförebyggande och krishantering
skall ses som ett stöd till den
Gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) samt till att
stärka och utöka EU:s omfattande externa
roll.
Det är utskottets övertygelse att
utvidgningen av EU kommer att bidra till
ökad stabilitet och säkerhet i Europa.
Att de nya medlemmarnas erfarenheter och
resurser tillförs unionens existerande
kapacitet för konfliktförebyggande och
krishantering kommer dessutom att öka
unionens förmåga på dessa områden.
Utskottet vill betona att Europas
säkerhet är odelbar. Samma principer
måste gälla för Östersjöregionen som för
Europa som helhet. Det är således en
självklar rätt för länderna runt
Östersjön, liksom för alla Europas
länder, att själva avgöra sitt
säkerhetspolitiska vägval i enlighet med
OSSE:s principer. Det är en princip som
utskottet vill slå vakt om.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U332 (kd) yrkandena 15 och 19
är besvarad.
I Folkpartiets motion U319 (fp) yrkande
13 beskrivs EU:s respektive Natos
utvidgningar som viktiga bidrag till att
stärka de institutionaliserade strukturer
som främjar fred och säkerhet i Europa.
Utskottet vill framhålla att Sveriges
starka stöd till EU:s utvidgning utgör en
medveten prioritering i utvecklingen mot
ett allt närmare samarbete mellan Europas
stater och folk. Detta gäller även på
säkerhetspolitikens område. Gråzoner,
intressesfärer eller säkerhetsvakuum
utgör säkerhetsrisker och måste därför
undvikas. Detta görs genom att varje
lands rätt att själv välja
säkerhetspolitisk linje respekteras fullt
ut. Detta gäller såväl för de länder som
valt medlemskap i EU och/eller Nato, som
för dem som valt en annan linje.
Med vad utskottet ovan anfört anser
utskottet att motion U319 (fp) yrkande 13
är besvarad.
I motion U319 (fp) yrkande 14 framhålls
att utvidgningarna av EU och Nato inte
bör begränsas vare sig geografiskt eller
tidsmässigt.
EU står öppet för medlemskap för alla
europeiska länder som delar de
grundläggande värden och principer som
unionen bygger på och som uppfyller de
kriterier som ställts upp, de s.k.
Köpenhamnskriterierna. Som utskottet
redan anfört är en utvidgning av EU ett
starkt svenskt intresse. Därför är
Sverige drivande i processen att stödja
och förbereda EU:s kandidatländer för
medlemskap. Europaavtalen med
kandidatländerna är i sig viktiga steg i
processen mot fullt medlemskap.
När det gäller Natos utvidgning
konstaterar utskottet att organisationens
medlemsstater i april 1999 upptog Polen,
Tjeckien och Ungern, tre tidigare
Warszawapaktsländer, till medlemskap i
alliansen. Vid nästkommande toppmöte som
äger rum i Prag år 2002 förutses ett
beslut om vilka länder som kan komma att
ingå i en ny utvidgningsomgång. Nato har
deklarerat att dörren står öppen för fler
medlemmar och ett särskilt program -
Membership Action Plan - har skapats för
att förbereda kandidatländerna för ett
framtida medlemskap i alliansen.
Vad avser förutsättningarna för
Natomedlemskap och vilka länder som skall
ingå i en kommande utvidgning är frågor
som Nato och dess medlemsstater har att
ta ställning till. Det ankommer inte på
Sveriges riksdag att ta ställning i dessa
frågor.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U319 (fp) yrkande 14 är
besvarad.
Vidare menar Folkpartiet i motion U319
(fp) yrkande 16 att Sverige bör ge de
baltiska staterna fullt stöd i deras
ansökan om medlemskap i såväl Nato som
EU. Även Moderata samlingspartiet anser i
motion U312 (m) yrkande 1 att Sverige bör
stödja de baltiska staternas önskan om
Natomedlemskap.
Inledningsvis konstaterar utskottet att
säkerhetsstrukturen fortsätter att
utvecklas och institutionaliseras i
Europa. Europeiska unionens fördjupning
av samarbetet och stundande utvidgning är
även ur säkerhetspolitisk synvinkel
centrala processer. Detta gäller särskilt
för Sveriges närområde, Östersjöregionen.
Sverige ger sitt fulla stöd till Estland,
Lettland och Litauen i deras
förberedelser för EU-medlemskap.
Det förtjänar att framhållas, menar
utskottet, att det initiala
suveränitetsstödet, därefter det
omfattande säkerhetsfrämjande samarbetet,
på ett verksamt sätt har bidragit till
att möjliggöra dessa länders egna,
självständiga säkerhetspolitiska val.
Utskottet kan vidare konstatera att
Estland, Lettland och Litauen har valt
att söka sin säkerhet genom medlemskap
även i Nato och genom goda
grannrelationer. Utskottet menar att
processen att sätta punkt för kalla
krigets uppdelning i vår del av Europa är
inte avslutad förrän också dessa länder
har förverkligat sina säkerhetspolitiska
mål. Därtill måste Rysslands band med EU
och Nato breddas och fördjupas även
fortsättningsvis. En sådan gynnsam
säkerhetspolitisk utveckling är till gagn
för Sveriges och hela regionens säkerhet,
menar utskottet.
Med vad ovan anförts anser utskottet att
motionerna U319 (fp) yrkande 16 och U312
(m) yrkande 1 är besvarade.
I motion U312 (m) yrkande 16 betonas att
det svenska suveränitetsstödet till de
baltiska staterna måste fortsätta även
efter det att de tre staterna har blivit
EU-medlemmar.
Det svenska säkerhetsfrämjande
samarbetet fortsätter och riksdagen har
nyligen fattat beslut om detta för år
2002 (bet. 2001/02:UU2). Utskottet menar
att stödet utgör en hörnsten i svensk
Östersjöpolitik. De åtaganden och planer
som lagts fast fullföljs.
Det är värt att notera att från och med
år 2000 har regeringen antagit årsplaner
för det säkerhetsfrämjande samarbetet med
Estland, Lettland och Litauen. På
motsvarande sätt görs s.k.
arrangemangsplaner upp för samarbetet med
Ryssland. Genom dessa årsplaner
eftersträvas ett mer långsiktigt och väl
integrerat stöd, grundat på ländernas
egna prioriteringar.
I regeringens proposition 2000/01:119
"Europa i omvandling - Sveriges
utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa" slås fast att kopplingen till
EU-medlemskapet på vissa av de sektorer
som omfattas av det säkerhetsfrämjande
stödet överlag är mindre än på andra
samarbetsområden samtidigt som dessa
insatser kan bedömas vara av stor
betydelse för svensk säkerhet. Så gäller
inte minst på totalförsvarsområdet där
det finns mer långsiktiga behov av stöd.
Riksdagen ställde sig bakom dessa
överväganden i betänkande 2000/01:UU9.
Med vad ovan anförts anser utskottet att
motion U312 (m) yrkande 16 är besvarad.
Folkpartiet betonar i kommittémotion U319
(fp) vikten av goda relationer till
Ryssland. I yrkande 9 betonas att Sverige
och andra länder bör välkomna Rysslands
gradvisa normalisering som en europeisk
demokrati. För att underlätta det
europeiska samarbetet är det viktigt att
Ryssland ej framställs som en motpol och
ett särfall i Europa. I yrkande 15 i
samma motion föreslås att även Ryssland
skall kunna kvalificera sig för
medlemskap i de säkerhetspolitiska
strukturer som i dag växer fram i Europa,
däribland EU och Nato. I kommittémotion
U332 (kd) yrkande 18 betonas vikten av
att utveckla förtroendefulla relationer
till Ryssland.
Riksdagen har nyligen på grundval av
betänkande 2000/01:UU4 behandlat frågor
kring Ryssland och dess relationer med
omvärlden. Utrikesutskottet framhöll i
betänkandet att det är av stor vikt att
så långt som möjligt engagera Ryssland i
europeiskt säkerhetsfrämjande samarbete.
Vidare konstaterade utrikesutskottet att
Sveriges relationer till Ryssland är
mycket goda och att samarbetet under de
senaste åren har utvecklats kraftigt både
på det multilaterala och det bilaterala
planet.
Utrikesutskottet framhöll att det är en
viktig uppgift för Sverige att utveckla
EU:s nordliga dimension, som i stora
delar handlar om samarbete inom energi-
och miljöområdena. Vidare noterade
utskottet att inom ramen för EU:s
säkerhets- och försvarspolitik breddas
och fördjupas den politiska dialogen med
Ryssland och det praktiska samarbetet
utvecklas. Ett omfattande bilateralt
samarbete Sverige-Ryssland utvecklas på
den nationella nivån, såväl mellan
statliga och kommunala som mellan privata
och enskilda aktörer. Utrikesutskottet
betonade även det omfattande och
värdefulla samarbete som äger rum inom
olika regionala organisationer såsom
Östersjöstaternas råd, Barentsrådet och
Arktiska rådet. Även Ryssland deltar i
samarbetet inom dessa regionala
organisationer.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet konstaterar att
ansträngningar att utveckla
förtroendefulla relationer med Ryssland
redan pågår och att Sverige därvid har
sökt utnyttja olika instrument.
Under Sveriges ordförandeskap i
Europeiska unionen våren 2001 utgjorde
det närmare samarbetet med Ryssland,
bl.a. på säkerhetspolitikens område, ett
väsentligt mål. Utskottet menar att detta
var en riktig prioritering av det svenska
ordförandeskapet och ser positivt på att
EU och Ryssland delar intresset av en
närmare dialog och ett fördjupat
samarbete inom säkerhetspolitikens
område. Utskottet vill även framhålla att
det politiska och ekonomiska samarbetet
mellan EU och Ryssland utvecklas vilket
även accentueras med EU-utvidgningen.
Utskottet betonar att denna utveckling är
till gagn för Sveriges säkerhet.
Vad gäller relationerna mellan EU och
Ryssland konstaterar utskottet att EU:s
relationer med Ryssland, liksom med
Ukraina, baseras på partnerskaps- och
samarbetsavtalet (PSA) och på den
gemensamma strategin som antogs av
Europeiska rådet i Köln 1999. Som
utskottet tidigare framhållit är ett
utvidgat EU ett starkt svenskt intresse.
Sverige är därför drivande i processen
att stödja och förbereda EU:s
kandidatländer för medlemskap.
Europaavtalen med kandidatländerna är i
sig viktiga steg i processen mot fullt
medlemskap. Utskottet vill betona att
utvecklandet av ett partnerskap mellan EU
och Ryssland och utvidgningen av EU och
är processer som bör löpa parallellt.
Vad gäller Natos relationer med Ryssland
konstaterar utskottet att det grundas på
den s.k. NATO-Russia Founding Act och
Nato-Rysslandsrådet (PJC) från 1997.
Sedan 1998 har Ryssland en mission till
Nato och i februari 2001 öppnades ett
Natoinformationskontor i Moskva. Vid
Nato-Rysslandsrådets ministermötet i
december 2000 bekräftade Nato och
Ryssland sin strävan att bygga ett
starkt, stabilt partnerskap på lika
villkor till gagn för säkerheten och
stabiliteten i Europa. Ett sådant
partnerskap är positivt också för
Sveriges säkerhet. Vad avser utvidgningen
av medlemskretsen inom Nato och vilka
förutsättningar som gäller för detta är
det frågor som Nato och dess
medlemsländer har att ta ställning till.
När det gäller att bygga upp ett
samarbete med Ryssland för att uppnå ökad
säkerhet vill utskottet framhålla att
Sverige kan lämna värdefulla bidrag genom
egna initiativ för att integrera Ryssland
i de säkerhetspolitiska strukturerna.
Utskottet konstaterar att på europeisk
nivå har Sverige aktivt verkat, inte
minst under ordförandeskapet i EU, för
att fördjupa dialogen mellan EU och
Ryssland i bl.a. säkerhetspolitiska
frågor, särskilt gällande
konfliktförebyggande och krishantering
(ESDP) samt gällande nedrustning och icke-
spridning. En fördjupad relation mellan
EU och Ryssland också inom dessa områden
bidrar till att undanröja riskerna för
nya skiljelinjer i Europa.
I ett regionalt sammanhang vill
utskottet nämna det s.k. Kielinitiativet
av Sveriges och Tysklands
försvarsministrar om fördjupad dialog och
praktiskt samarbete mellan såväl länderna
i Östersjöområdet som övriga länder med
intressen i regionen. Sverige har vidare
arbetat intensivt för att involvera
Ryssland i Partnerskap för fred, även vad
gäller konkret övningsverksamhet.
Utskottet vill även lyfta fram att det
mellan Sveriges och Rysslands
försvarsmakter finns välutvecklade
kontakter och ett livaktigt besöksutbyte.
Sverige lämnar även bilateralt
säkerhetsfrämjande stöd till Ryssland,
bl.a. för att bidra till förstöring av
ryska kemiska vapen, hanteringen av arvet
från det sovjetiska programmet för
biologiska vapen, utbildning i folkrätt
för ryska officerare samt miljöhantering
och miljösanering i samband med militär
verksamhet. Utskottet har inhämtat att
som kommande samarbetsprojekt planeras
stöd till ledarskap och demokrati inom
den ryska försvarsmakten.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser sammanfattningsvis
positivt på Rysslands demokratisering och
dess breddade och fördjupade samarbete
inom ramen för de euroatlantiska
säkerhetsstrukturerna. Denna utveckling
stärker vår egen säkerhet, säkerheten i
Sveriges närområde och i Europa och
världen i sin helhet.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U319 (fp) yrkandena 9 och
15 samt U332 (kd) yrkande 18 är
besvarade.
Att bekämpa internationell terrorism
I den enskilda motionen U317 (m) yrkande
1 framhåller motionären att terrorismen
är ett allvarligt hot mot det
demokratiska systemet och vårt öppna,
västerländska samhällssystem. I samma
motion yrkande 5 framhålls att de regimer
som skyddar terrorister och exempelvis
ger dem möjlighet att träna, ha baser,
finansiera sin verksamhet och planera
terroristattacker utifrån sina
territorier, skall anses vara
delansvariga i de brott som begås. Vidare
betonas i motionens yrkande 2 det
gemensamma ansvaret för världens länder
att motverka terrorism. Även i motionens
yrkande 3 understryks behovet av
internationell samverkan mot terrorism.
Även Kristdemokraterna anför i
kommittémotion U332 (kd) yrkande 9 att
kampen mot terrorism förutsätter
internationellt samarbete. I
kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 1 menar
Miljöpartiet att det är av vikt att
bekämpa sociala klyftor och orättvisor
samt att i det långsiktiga arbetet mot
terrorism även integrera
fattigdomsbekämpning och främja
demokratisering.
Terroristattackerna mot USA den 11
september år 2001 var en attack mot det
demokratiska och öppna samhället och det
värsta exemplet hittills på en ny typ av
hot som riktas mot detta. Det var också
en urskillningslös terrorhandling riktade
mot oskyldiga människor mitt i den
amerikanska vardagen, en handling präglad
av total okänslighet inför
människovärdet. Den reaktion som följt
inte bara i USA men även i många andra
länder präglas av både sorg och ilska.
Sorg över de tusental människoliv som
gått till spillo, över de många skadade
och över att många människor i dag känner
en osäkerhet i tillvaron. Ilska därför
att terrorismen har valt oskyldiga
människor till måltavla och att den hotar
både säkerheten och välfärden i världen.
Terroristattackerna visar på det
moderna samhällets sårbarhet.
Handlingarna har av världssamfundet
karakteriserats som både kriminella
handlingar och som ett hot mot
internationell fred och säkerhet.
Utskottet delar dessa uppfattningar och
menar att det inträffade på ett
dramatiskt och tragiskt sätt illustrerar
att den säkerhetspolitiska hotbilden har
fått en delvis ny dimension. Målet för
dem som begår denna typ av
våldshandlingar är inte att vinna eller
ockupera territorium utan att genomföra
attacker mot politiska, tekniska och
ekonomiska värden samt att skapa
störningar även i civila
samhällsfunktioner för att på så sätt nå
sina syften.
Utskottet vill framhålla att det är av
utomordentlig betydelse att
världssamfundet håller samman och att det
har bildat en gemensam front mot
terrorismen. Det är därför av stor vikt
att FN:s säkerhetsråd har agerat
enhälligt på ett mycket tydligt och
framåtsyftande vis i det uppkomna läget.
Redan dagen efter terrordåden antog
säkerhetsrådet resolution 1368.
Säkerhetsrådet betraktar de i USA
begångna terrorhandlingarna som ett hot
mot internationell fred och säkerhet.
Säkerhetsrådet betonar i sammanhanget
även rätten till individuellt och
kollektivt självförsvar som är fastlagd i
FN:s stadga.
Säkerhetsrådet sätter i resolutionen
internationell terrorism i samband med
hot mot internationell fred och säkerhet
(art. 39 i FN:s stadga). I denna
resolution gör FN:s säkerhetsråd för
första gången även en koppling mellan
begreppet självförsvar i FN:s stadga
(art. 51) och kampen mot internationell
terrorism.
I resolution 1373 som antogs av
säkerhetsrådet den 28 september upprepar
säkerhetsrådet sina ståndpunkter vad
gäller terrorism som ett hot mot
internationell fred och säkerhet samt
rätten till självförsvar. I denna
resolution görs även en hänvisning till
kapitel VII i FN:s stadga där de två ovan
nämnda artiklarna ingår. Enligt
resolutionen skall medlemsländerna avstå
från alla typer av stöd, aktivt eller
passivt, till organisationer eller
personer inblandade i terroristhandlingar
samt förvägra användandet av respektive
stats territorium för finansiering,
planering eller genomförande av
terroristhandlingar mot annan stat. Med
antagandet av resolutionen beslöt
säkerhetsrådet även att upprätta en
underkommitté för terroristbekämpning för
att följa genomförandet av de beslutade
åtgärderna som FN:s medlemsstater är
skyldiga att rapportera till senast den
27 december år 2001.
Den 12 november 2001 antog
säkerhetsrådet i resolution 1377 en
deklaration om den globala kampen mot
terrorism. Säkerhetsrådet framhåller
bl.a. att internationell terrorism står i
motsatsställning till FN-stadgans syfte
och principer och att finansiering,
planering och förberedelser liksom varje
annan form av stöd till internationella
terroristhandlingar likaså står i
motsatsställning till syfte och principer
i stadgan. Säkerhetsrådet betonar även
nödvändigheten av att vidta fortsatta
internationella ansträngningar för att
öka förståelsen mellan samhällen och
kulturer, för att åtgärda regionala
konflikter liksom alla globala frågor,
inklusive utvecklingsfrågor. Sådana
åtgärder kommer att bidra till
internationellt samarbete och samverkan,
vilken är nödvändig för att upprätthålla
största möjliga engagemang i kampen mot
internationell terrorism, heter det
vidare i resolutionen.
Utskottet välkomnar dessa entydiga
ställningstaganden från säkerhetsrådet.
De lägger en folkrättslig grund för det
internationella samfundet, lett av FN,
att bekämpa internationell terrorism.
Detta innefattar även användandet av
tvångsåtgärder genom hänvisningen till FN-
stadgans kapitel VII i resolution 1373
samt genom förklaringen i resolution 1377
att internationell terrorism utgör ett
hot mot internationell fred och säkerhet.
Utskottet konstaterar vidare att
regeringen i sina uttalanden givit FN
sitt stöd i detta arbete. I sitt tal
inför FN:s generalförsamling den 13
november 2001 framhöll utrikesminister
Anna Lindh bl.a. att sällan har det
internationella samfundets strävan efter
fred och säkerhet utmanats så som genom
terroristhandlingarna den 11 september.
FN antog utmaningen, konstaterade
utrikesministern, och tog ledningen i
kampen mot den internationella
terrorismen. I talet betonade hon vidare
att FN och dess medlemsländer sällan har
uppvisat en reaktion präglas av sådan
styrka, beslutsamhet och enighet. Sverige
står helhjärtat bakom FN i dess uppmaning
till medlemsländerna att bekämpa
terrorismen framhöll utrikesministern i
sitt tal. Utskottet ser positivt på
utrikesministerns uttalanden.
Utskottet konstaterar vidare att EU
genom en rad uttalanden har fördömt
terroristhandlingarna i USA. Vid
Europeiska rådets extraordinära möte den
21 september 2001 framhöll
medlemsländerna i EU gemensamt i
slutsatserna att det på grundval av FN:s
resolution 1368 är legitimt att USA
sätter sig till motvärn mot
terroristhandlingarna. Medlemsländerna
förklarar sig redo att delta i detta
arbeta, var och en med utgångspunkt från
sina möjligheter. I en gemensam
deklarationen den 14 september 2001
framhåller unionens stats- och
regeringschefer bl.a. att de skyldiga
måste lagföras och dömas för dessa grova
brott, att attackerna var riktade mot
alla öppna, demokratiska, multikulturella
och toleranta samhällen, att EU aktivt
måste arbeta för att lösa konflikter som
alltför ofta tjänar som förvändning för
illdåd och att särskilt FN starkt måste
prioritera kampen mot terrorism.
Europeiska rådet slog även fast att
underrättelsearbetet inom EU mot
terrorism måste stärkas samt att ett
skyndsamt införande av en europeisk
arresteringsorder är nödvändig. Utskottet
noterar vidare att både EU:s
transportministrar och justitie- och
inrikesministrar vid särskilda möten
beslutat om riktade insatser för att
förhindra internationell terrorism inom
EU och vidta åtgärder för att höja
flygsäkerheten.
Utskottet noterar att regeringen har
tagit aktiv del i detta arbete. Utskottet
välkomnar både de uttalanden som gjorts
och de åtgärder som beslutats inom EU för
att bekämpa internationell terrorism även
inom Europeiska unionen.
Vad gäller Afghanistan står, enligt
utskottets mening, världssamfundet inför
två stora uppgifter:
Det är nödvändigt att bistå det
afghanska folket när det gäller de
omedelbara behoven. Folket i Afghanistan
har genomlidit krig och förtryck under
många år. De har varit gisslan hos en
icke-demokratisk regim. Kvinnor och barn
har varit värst utsatta. Kvinnor har
förvägrats sjukvård och arbete och
flickor har efter tolv års ålder
förvägrats rätten att gå i skola. Den
talibanska regimen har grovt brutit mot
de mänskliga rättigheterna. På kort sikt
är det enligt utskottets uppfattning
viktigt att skapa grundläggande säkerhet
och trygghet för befolkningen i
Afghanistan. En del i denna uppgift kan
vara att en internationell styrka bistår
afghanska ledare att upprätthålla
säkerheten för befolkningen i landet och
skapa förutsättningar för en mer
långsiktig politisk process. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att det
internationella samfundet har svarat
positivt på behovet av att ställa militär
personal till förfogande för detta syfte.
Den humanitära situationen i landet är
akut. Insatser för att förbättra denna
måste omgående vidtas menar utskottet. FN
och dess medlemsländer måste enligt
utskottets mening snabbt öka de
humanitära insatserna för att svara mot
de stora behoven. Det är även utskottets
mening att det är FN:s ansvar att det
humanitära biståndet kommer in i landet
och når den behövande delen av
befolkningen. Det är i sammanhanget
viktigt att de väpnade grupper som har
kontrollen över landets olika delar kan
upprätthålla säkerheten och ge FN:s
transporter och personal tillräckligt
skydd.
Insatser för att bistå det
afghanska folket med att återuppbygga
samhället är också en viktig uppgift för
FN och dess medlemsländer. Att skapa ett
fredligt samhälle kräver en politisk
process som mynnar ut i en bred regering
med representation för alla folkgrupper i
landet och som skapar grund för en
demokratisk utveckling och ett samhälle
där respekten för de mänskliga
rättigheterna står i centrum. Skydd av
kvinnors rättigheter och kvinnors
deltagande i samhällets alla funktioner
bör i detta arbete stå högt på
dagordningen. En omfattande avväpning och
förstöring av vapen - särskilt
handeldvapen - måste äga rum för att
skapa säkerhet i vardagen för människorna
i Afghanistan. De många afghanska
soldaterna måste demobiliseras och
integreras i samhället vilket är en
process som vanligtvis tar lång tid att
genomföra. Utländska soldater som strider
på talibanernas sida måste avväpnas.
Utskottet välkomnar därför den
långsiktiga plan för fredsskapande och
samhällsuppbyggnad som FN:s särskilda
sändebud för Afghanistan - Lahkdar
Brahimi - presenterade i säkerhetsrådet
den 13 november 2001. Utskottet välkomnar
även beslutet den 21 november 2001 av
FN:s generalsekreterare Kofi Annan att
utarbeta en femårsplan för
återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan och
att utse chefen för FN:s
utvecklingsprogram (UNDP) Mark Malloch
Brown till att leda detta arbete.
I resolution (1378), som antogs den 14
november, uttalar säkerhetsrådet bl.a.
sitt stöd till det afghanska folket för
att bygga upp en övergångsadministration
med syfte att bilda en regering. Båda
skall vara brett sammansatta,
representera alla etniska grupper,
representativa för det afghanska folket
och sträva efter att leva i fred med
Afghanistans grannländer. De skall
respektera de mänskliga rättigheterna
oavsett kön, etniskt tillhörighet eller
religion. De skall vidare respektera
Afghanistans internationella åtaganden,
vilket innefattar ett deltagande i de
internationella ansträngningarna för att
bekämpa terrorism och olaglig droghandel
inom och från Afghanistan. Vidare skall
de verka för att tillfredsställa de
omedelbara behoven av humanitärt bistånd
och underlätta flyktingåtervändande när
situationen så tillåter.
I resolutionen riktar säkerhetsrådet en
uppmaning till FN:s medlemsländer att de
skall ge sitt stöd till en
övergångsadministration och en blivande
regering genom olika snabbinsatser.
Medlemsländerna bör skyndsamt bidra med
humanitära insatser för att lindra
lidandet för det afghanska folket, både
inom landet och för de afghanska
flyktingarna. Detta skall enligt
resolutionen även innefatta minröjning.
De uppmanar även medlemsländerna att ge
långsiktigt bistånd för den sociala och
ekonomiska återuppbyggnaden och välkomnar
initiativ i den riktningen från
medlemsländerna.
Utskottet ser positivt på att FN så
tidigt har engagerat sig i både de kort-
och långsiktiga ansträngningarna för
krishantering, återuppbyggnad och
utveckling av det afghanska samhället.
Utskottet vill vidare framhålla att det
internationella samfundet, utöver att
hålla samman för att bekämpa
internationell terrorism, även måste
samarbeta för att hantera andra
världsomspännande problem i kampen för
global rättvisa. Den ökande
globaliseringen, öppenheten och den
förbättrade och allt snabbare
mediabevakningen gör att människor i
andra länder är mer medvetna om vad de
har - och vad de saknar. Människor i alla
delar av världen ställer högre krav på
delaktighet i globala processer, vill ha
större del av utvecklingens frukter.
Detta är enligt utskottets mening
positivt, och det är en stor utmaning för
det internationella samfundet att minska
gapet mellan rika och fattiga länder.
Globalisering skapar ett större välstånd
i världen men det måste fördelas mera
jämlikt, menar utskottet.
Mer än en miljard människor lever i dag
i absolut fattigdom. Vid
generalförsamlingens särskilda session
hösten år 2000 antogs målet att halvera
fattigdomen i världen till år 2015. Det
är ett välkommet initiativ menar
utskottet men inte tillräckligt.
Utvecklingssamarbete, bistånd, särskilt
att fler länder skall uppnå FN:s mål om
0,7 % av BNI i officiellt bistånd,
marknadstillträde för
utvecklingsländerna, ökad handel,
rättvisa villkor för handel och invester-
ingar samt reformer vad gäller de
industrialiserade ländernas
jordbrukspolitik måste samverka i denna
långsiktiga strävan av
fattigdomsbekämpning. Enligt utskottets
mening är detta, liksom kraftfulla
initiativ för att bringa långvariga
konflikter till en varaktig lösning,
åtgärder som långsiktigt bidrar till att
dra undan rekryteringsgrunden för nya
terrorister.
Utskottet vill framhålla att
instrumenten för att åstadkomma
förbättringar för de fattiga länderna
finns, men vad som behövs är mod och
politisk vilja till förändringar. De
fattiga länderna behöver bli integrerade
i världsekonomin, och FN och de rika
länderna har viktiga roller att spela i
detta sammanhang.
Det är även av vikt, menar utskottet,
att motarbeta hat och misstänksamhet
mellan folk och mellan folkgrupper inom
stater. Dialogen mellan kulturer bör
stimuleras ytterligare. Principer som
icke-diskriminering måste få större vikt
mellan folkgrupper inom ett land och
mellan länder. Attityderna till länder
och folk i tredje världen behöver
förändras. Det är av vikt att lyfta dessa
människors, folks och staters
självkänsla, menar utskottet, och det kan
bl.a. göras genom att dialogen mellan de
rika och de fattiga delarna av världen
sker på en mer jämbördig grund.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U317 (m) yrkandena 1-3 och
5, U332 (kd) yrkande 9 samt Ju451 (mp)
yrkande 1 kan besvaras.
I kommittémotion Ju451 (mp) yrkande 4
föreslås att den svenska regeringen i
FN:s säkerhetsråd tar initiativ till att
upprätta en internationell ad hoc-domstol
med anledning av terrordåden i USA Även i
kommittémotion Ju447 (kd) yrkande 3
föreslås att en internationell
terroristtribunal inrättas som en ad hoc-
lösning.
Som utskottet ovan framhållit är
terroristhandlingarna som begicks i USA i
september måndag 2001 att betrakta både
som kriminella handlingar och som ett hot
mot internationell fred och säkerhet.
Förutom de tvångsåtgärder som har
vidtagits bör, i den mån det kommer att
bli möjligt, de skyldiga även lagföras.
När det gäller brottsmisstänkta
personer som ej befinner sig inom USA:s
territorium kommer frågan upp om var och
i vilken domstol dessa personer skall
lagföras. Utskottet utgår från att
brottsmisstänkta personer som befinner
sig i USA där kommer att ställas inför
rätta.
Utskottet kan konstatera att Romstadgan
om den internationella brottmålsdomstolen
ej har trätt i kraft. Det beräknas ske
någon gång under år 2002. Emellertid är
det inte möjligt för den domstolen att
behandla enligt konventionen kriminella
handlingar som begåtts före konventionens
ikraftträdande.
På sikt kan därför frågan resas inom
det internationella samfundet om ett
behov för en ad hoc-domstol i detta fall.
Detta har emellertid ännu inte skett och
utskottet menar därför att frågan är för
tidigt väckt av motionärerna. Riksdagen
får ta ställning till frågan om och när
den aktualiseras. Utskottet anser vidare
att Sverige inte bör ta något initiativ i
denna fråga.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna Ju451 (mp) yrkande 4
och Ju447 (kd) yrkande 3.
NBC-stridsmedel, missilförsvar
I den enskilda motionen U318 (m) yrkande
1 framhålls vikten av ett gemensamt
försvar för att skydda civilbefolkningen
i deltagande länder mot attacker med
atomvapen, kemiska vapen och biologiska
vapen.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att risken för att atomvapen, kemiska
vapen och biologiska stridsmedel (NBC-
stridsmedel) skulle kunna komma att
användas i attacker mot civilbefolkning
har uppmärksammats under ett antal år
inom ramen för regeringens
säkerhetspolitiska analys och inom ramen
för försvarsplaneringen. Därvid har även
risken uppmärksammats att
terroristattacker kan riktas direkt mot
svenska mål eller mot utländska intressen
i vårt land av icke-statliga aktörer. Den
spridning som skett främst i USA av
mjältbrandsbakterier hösten år 2001 har
på ett dramatiskt och tragiskt sätt
illustrerat denna risk. När det gäller
att skydda civilbefolkningen mot attacker
med atomvapen, kemiska vapen och
biologiska vapen måste således båda dessa
risker tas med i analysen.
Försvarsberedningen har ägnat dessa
frågor omfattande uppmärksamhet.
Beredningen konstaterade i rapporten
Gränsöverskridande sårbarhet - gemensam
säkerhet (Ds 2001:14) att nukleära,
biologiska och kemiska stridsmedel på
senare år kommit att spela en mer
framträdande roll i den internationella
säkerhetspolitiska debatten. I rapporten
pekade beredningen även på ett antal skäl
till detta, främst riskerna för spridning
av sådana stridsmedel till fler stater
och de problem och svårigheter som det
internationella arbetet med
rustningsbegränsning och nedrustning har
mött. Vidare pekade beredningen på den
snabba teknikutvecklingen och dess
inverkan på möjligheten att utveckla nya
typer av NBC-stridsmedel. Beredningen
uppmärksammar även i rapporten att andra
aktörer än stater kan utnyttja NBC-ämnen
och stridsmedel. Den konstaterar dock att
risken främst gäller användning av B- och
C-stridsmedel när det gäller
subnationella aktörer och i samband med
terroristattacker. I rapporten Ny
struktur för ökad säkerhet -
nätverksförsvar och krishantering (Ds
2001:44) uppmärksammar
Försvarsberedningen bl.a. skyddsaspekter,
samhällets beredskap samt den militära
förmågan vad gäller NBC-stridsmedel.
Regeringen har tidigare, bl.a. i
propositionen Det nya försvaret (prop.
1999/2000:30) konstaterat att NBC-
aspekter bör ges ökad uppmärksamhet i
svensk försvarsplanering, vilket
riksdagen sedermera ställt sig bakom
(bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168). Regeringen gjorde i
propositionen också bedömningen att
ambitionen borde höjas och kunskaperna
förbättras när det gäller förberedelser
inför eventuella händelser med NBC-
stridsmedel, särskilt när det gäller
sådana som berör flera myndigheter och
därmed fordrar samverkan.
Mot bakgrund av detta beslutade
regeringen i juni år 2000 att tillsätta
en arbetsgrupp för att initiera och
bedriva samverkan mellan berörda
myndigheter inom NBC-området inför freds-
och krigstida hot. Arbetsgruppen har
hittills presenterat sina första
slutsatser i rapporter den 1 mars och den
14 juni år 2001. Arbetsgruppen har bl.a.
framfört att den samhällsberedskap som
erfordras för fredstida NBC-händelser kan
och bör utgöra en väsentlig del av basen
för åtgärder mot krigsinsatser med NBC-
stridsmedel. Arbetsgruppen har vidare
gjort bedömningen att en förbättring av
de aktuella expertfunktionernas beredskap
med en anslutande utbildnings- och
övningsverksamhet är den enskilda åtgärd
som snabbast och till lägst kostnad leder
till förbättrad allmän beredskap mot NBC-
händelser. Regeringen framhåller i den nu
föreliggande propositionen att den delar
arbetsgruppens uppfattning och har i
budgetpropositionen för år 2002 (prop.
2001/02:1) föreslagit riksdagen att den
inom ramen för befintliga anslag skall
avsätta särskilda medel för att förbättra
ansvariga myndigheters förmåga att
samordnat hantera NBC-händelser.
Riksdagen har ställt sig bakom förslaget
(bet. 2001/02: FöU1).
Utskottet konstaterar att NBC-stridsmedel
fortsätter att utgöra en viktig del av
den hotbild som ligger till grund för det
militära försvarets utveckling. Det är
angeläget, menar utskottet, att Sverige
har en tillräcklig kompetens inom NBC-
området både för internationell medverkan
och för den nationella säkerheten. De hot
av NBC-karaktär som i första hand bör
vara dimensionerande för det militära
försvaret är de som härrör dels från
Sveriges deltagande i internationella
operationer, dels från
insatsorganisationens behov av att kunna
hantera hotet från NBC-stridsmedel.
Utskottet anser att hoten om spridning
och användning av massförstörelsevapen är
ett globalt problem som kräver åtgärder
inom flera områden och sektorer. De
internationella avtal om
rustningskontroll som finns inom området
är av stor betydelse. Att avtalen
fortlöpande stärks och att genomförande
och efterlevnad kontrolleras och
verifieras är mycket viktigt. De
internationella exportkontrollregimer som
kompletterar avtalen och vars arbete
syftar till att kontrollera handeln med
vissa nyckelkomponenter är också
betydelsefulla.
Utskottet vill betona att Sverige sedan
många år har spelat en framträdande roll
i de multilaterala förhandlingarna om
rustningsbegränsning och nedrustning.
Utskottet anser att det är viktigt att
Sverige även fortsättningsvis på olika
sätt bidrar till detta arbete. Det finns
flera områden där svenska insatser kan
vara av reell betydelse för att motverka
riskerna för spridning av
massförstörelsevapen till flera stater.
Ett vidareutvecklat samarbete med
Ryssland bilateralt eller multilateralt
inom EU:s ram för att stödja
omställningen till civil verksamhet i
ryska forskningscentrum med anknytning
till NBC-vapen är ett sådant område.
Bidrag till utvecklingen av metoder för
verifikation av internationella avtal är
också betydelsefullt.
Ansträngningarna att stärka
konventionerna mot B- och C-vapen, att
påskynda den faktiska nedrustningen samt
att försöka uppnå större transparens bör
prioriteras, menar utskottet. Inom C-
området finns mekanismerna i huvudsak på
plats, men snabba framsteg hindras såväl
av knapphet på resurser som av
principiella betänkligheter hos många
stater, särskilt i tredje världen.
Förhandlingarna om en kontrollregim för B-
och toxinvapenkonventionen har i och med
den amerikanska vägran att ställa sig
bakom de uppnådda förhandlingsresultaten
med ett utkast till
verifikationsprotokoll på ett tydligt
sätt visat att mycket arbete återstår.
Utskottet anser att risken för
spridning av kunskap och teknologi från
de tidigare ryska programmen för
massförstörelsevapen fortfarande får
anses relativt stor. En vidareutvecklad
dialog mellan Sverige och Ryssland på
detta område är därför av stor vikt.
Vidare vill utskottet framhålla att i
samband med uppbyggnaden av EU:s
krishanteringsförmåga bör också en
samordnad syn på NBC-skyddsfrågorna
utvecklas.
Ett gemensamt försvar av den typ som
motionärerna föreslår vill utskottet inte
förorda.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion U318 (m) yrkande 1.
Folkpartiet anser i kommittémotion U319
(fp) yrkande 17 att de amerikanska
planerna på NMD (National Missile
Defence) och TMD (Theatre Missile
Defence) utgör ett legitimt svar på en
allt allvarligare utveckling. I samma
motion, yrkande 18, anförs att Sverige
genom sitt förhållningssätt till de
amerikanska missilförsvarsplanerna
riskerar att ställas helt vid sidan av
den fortsatta utvecklingen på området. I
partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 27
yrkar motionärerna att Sverige bör
kritisera USA:s planer på att bygga upp
ett nationellt missilförsvar. I den
enskilda motionen U318 (m) yrkande 3
betonas att ett gemensamt missilförsvar
kan leda till en betydande
kärnvapennedrustning. Ett effektivt
missilförsvar skulle möjliggöra för både
USA och Ryssland att minska antalet
strategiska kärnvapenstridsspetsar till
en betydligt lägre nivå. I yrkande 2
understryks att ett gemensamt
missilförsvar kan förbättra framtida
krishanteringsinsatser inom ramen för
OSSE och EU. I yrkande 4 kritiseras den
svenska regeringens hänvisning till ABM-
avtalet i fråga om USA:s uppbyggande av
ett nationellt missilförsvar.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att USA:s regering har betraktat
utvecklandet av ett nationellt
missilförsvarssystem (National Missile
Defence, NMD) som en viktig del i landets
säkerhetspolitiska strävanden. Hotbilden
från kalla krigets dagar har till stor
del ersatts av hot om angrepp med enstaka
missiler från fientligt sinnade länder
med tillgång till massförstörelsevapen
och långdistansrobotar. USA vill därför
inte längre förlita sig enbart på
avskräckningsdoktrinen, utan utforma ett
nytt säkerhetspolitiskt ramverk som
inkluderar olika typer av missilförsvar,
nedskärningar av de strategiska
arsenalerna samt fortsatt arbete mot
spridning av massförstörelsevapen.
Avtalet om anti-ballistiska missiler
(Anti-Ballistic Missile, ABM) som slöts
mellan USA och Sovjetunionen 1972, och
som senare Ryssland övertagit, innebar
att försvarssystem mot kärnvapen
begränsades. USA anser att avtalet är
föråldrat och vill därför övervinna de
begränsningar som avtalet lägger på
utvecklandet av ett missilförsvar i den
nya hotsituationen. Mer precisa uppgifter
i fråga om utformning, tidtabell samt
innebörden av det föreslagna ramverket
saknas ännu, men president Bush har
inlett konsultationer med en bred grupp
länder, däribland Ryssland och Kina.
Den amerikanska inviten till samråd om
missilförsvarsfrågorna har lett till att
de flesta stater nu säger sig vilja
avvakta en precisering av det amerikanska
förslaget till nytt säkerhetspolitiskt
ramverk och hur detta förhåller sig till
det nuvarande systemet, som grundas på
det tidigare nämnda ABM-avtalet, icke-
spridningsavtalet för kärnvapen och
förhandlingarna mellan USA och Ryssland
om avtalet om minskning av strategiska
kärnvapen (Strategic Arms Reduction
Treaty, START).
Rysslands reaktion på USA:s
förhandlingsinviter spelar en central
roll i sammanhanget mot bakgrund av
Rysslands stora kärnvapenarsenal och
ställning som part till ABM-avtalet.
Rysslands traditionella position har
varit att ABM-avtalet måste bevaras
oförändrat för att garantera den
strategiska stabiliteten, något man har
försökt att förankra genom gemensamma
uttalanden med andra stater. Samtidigt
har Ryssland använt politiska och
folkrättsliga medel för att motverka ett
missilförsvar och finna alternativa vägar
att komma tillrätta med
missilspridningen, däribland ett
nationellt initiativ för global kontroll
av missiler, samt utspel i samarbete med
Kina. Ryska förslag om europeiskt och
internationellt samarbete kring taktiska
missilförsvarssystem har varvats med hot
om utträde ur avtalet om kärnvapenbärande
missiler med medellång räckvidd
(Intermediate-Range Nuclear Forces, INF),
START-avtalet och andra viktiga avtal i
händelse av att USA unilateralt gör
allvar av sina planer.
Rysslands hållning har emellertid under
den senaste tiden blivit mer avvaktande.
President Putin har visat försiktig
förhandlingsvilja. Vid det rysk-
amerikanska toppmötet i Genua, i samband
med G8-mötet i juli år 2001, kopplades
för första gången i ett officiellt
uttalande neddragningar i de strategiska
kärnvapenarsenalerna till utvecklandet av
ett missilförsvar.
I samband med toppmötet i Shanghai den
21 oktober år 2001 uppgavs att
presidenterna Bush och Putin kommit
överens om att revidera ABM-avtalet på
ett sätt som skulle möjliggöra för
amerikanerna att utföra betydligt fler
missiltester än vad avtalet tillåter,
samtidigt som ryssarnas önskan att bevara
ABM-avtalet skulle tillmötesgås. Hur ett
sådant reviderat avtal skulle se ut är
emellertid ännu okänt. Samtidigt har båda
parter accepterat möjligheten att
kombinera en revision av avtalet med
neddragningar i de strategiska
kärnvapenarsenalerna.
Den 13 november inleddes ett toppmöte
mellan presidenterna Bush och Putin i
USA. President Bush meddelade vid
toppmötets första dag att antalet
amerikanska stridsklara strategiska
kärnvapen skall reduceras från omkring
6 000 till mellan 1 700 och 2 200 under
de närmaste tio åren. Den ryske
presidenten uppgav att också Ryssland
avser att nedrusta sin strategiska
kärnvapenarsenal. Inget konkret antal
angavs dock, men reduceringen skulle bli
betydande. Under toppmötet stod även
diskussioner om ett nytt strategiskt
ramverk på dagordningen, inklusive
förhandlingar om missilförsvar. Något
genombrott i förhandlingarna skedde inte
vid mötet. President Putin har dock
uttalat att diskussionerna skall
fortsätta i syfte att nå en uppgörelse
som är godtagbar för alla parter.
Regeringen framhåller i föreliggande
proposition att den vid ett flertal
tillfällen har uttryckt oro över de
konsekvenser ett amerikanskt beslut att
ensidigt gå vidare med
missilförsvarsplanerna skulle få på det
internationella nedrustnings- och icke-
spridningsarbetet. Det finns en uppenbar
risk för att resultaten av åratals
förhandlingar på området kan komma till
skada. Dessutom finns tecken på att
missilförsvarsplanerna används av andra
länder som en förevändning för
upprustning och för att blockera framsteg
på nedrustningsområdet. Regeringen ser
med oro på, och anser det angeläget att
motverka, en sådan utveckling. Arbetet
med global nedrustning och icke-spridning
måste fortsätta.
Utskottet delar dessa bedömningar och
vill för sin del även framhålla att
utskottets oro över de amerikanska
missilförsvarsplanerna motiveras främst
av värnandet om global säkerhet.
Utskottet ser därför positivt på att
regeringen har riktat en uppmaning till
USA att ompröva projektet.
Samtidigt vill utskottet framhålla att
det finns skäl att dela den oro som USA:s
regering har givit uttryck för vad gäller
risken för ökad spridning av
massförstörelsevapen och vapenbärare. Det
mest effektiva sättet att motverka
spridning är dock enligt utskottets
mening att stärka de internationella
nedrustnings- och ickespridningsregimerna
och kontrollmekanismerna härför. Av
särskild vikt är de konkreta åtaganden
som kärnvapenstaterna gjorde vid
översynskonferensen år 2000 för icke-
spridningsavtalet (NPT), som Ny agenda-
gruppen, där Sverige ingår tillsammans
med sex andra stater, var med om att
driva igenom.
Det är även av vikt, menar utskottet,
att det internationella samarbetet och de
multilaterala ansträngningarna för att
skapa en global norm mot spridning av
missiler och missilteknologi trappas upp,
parallellt med diskussionen om
missilförsvarsfrågorna. Behovet av
multilaterala lösningar accentueras
enligt utskottets mening av den
existerande exportkontrollens oförmåga
att förhindra fortsatt export till länder
som kan tänkas utveckla
massförstörelsevapen. Det arbete som i
detta sammanhang har bedrivits under
svenskt ordförandeskap i EU
uppmärksammades av stats- och
regeringscheferna i ett särskilt
uttalande vid Göteborgstoppmötet.
Enligt vad utskottet erfarit kommer
arbetet nu att fortsätta för att få till
stånd en internationell uppförandekod mot
missilspridning. EU:s målsättning är att
alla länder som vill ansluta sig till en
sådan skall få möjlighet att delta i
förhandlingarna om ett slutligt dokument
som skall kunna vara tillgängligt redan
år 2002. Utskottet ser positivt på att EU
verkar pådrivande i denna fråga.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna U319 (fp) yrkandena
17 och 18 samt U318 (m) yrkandena 2, 3
och 4. Motion 2000/01:U404 (c) yrkande 27
kan besvaras med vad utskottet anfört.
3.2 Sveriges säkerhetspolitik
(Propositionen kap. 5)
Motionerna
Moderata samlingspartiet begär i
följdmotion Fö9 (m) yrkande 2 ett
riksdagens tillkännagivande om vad i
motionen anförs om säkerhetspolitiken. I
motionen framhålls att Nato är ryggraden
i den alleuropeiska freds- och
säkerhetsordningen och spelar en
huvudroll i krishanteringen på Balkan. EU
förstärker den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken med en
försvarspolitisk dimension. Europarådet
och OSSE sätter normer och övervakar
efterlevandet samt bidrar till
krishanteringen. Vidare menar
motionärerna att internationellt
samarbete har blivit naturligt i den
svenska säkerhetspolitiken. Sveriges
frihet och säkerhet är beroende av
säkerhetspolitisk samverkan med andra
länder. Gamla föreställningar om
neutralitet och alliansfrihet har
förlorat sin relevans. I motionen betonas
att Sverige behöver både ett starkt
nationellt försvar och en betydande
militär förmåga att kunna hantera kriser
tillsammans med andra nationer.
Kristdemokraterna menar i kommittémotion
U332 (kd) yrkande 10 att den
internationella säkerhetspolitiken
alltmer bygger på solidarisk och
avtalsbunden samverkan med andra stater
och att Sverige aktivt bör delta i sådan
samverkan.
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 3
anförs att säkerhetspolitikens
övergripande mål skall vara att bidra
till fred, frihet och säkerhet för alla
människor i samhället och att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i
omvärlden.
Folkpartiet begär i följdmotion Fö10 (fp)
yrkande 2 ett riksdagens tillkännagivande
om vad i motionen anförs om regeringens
syn på den internationella utvecklingen.
I motionen framhålls att den
traditionella neutralitetspolitiken
lämnades med Sveriges medlemskap i EU.
Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå
neutralt inför en extern aggression mot
en annan medlem i EU, menar motionärerna.
Som medlem av de fria demokratiska
staternas gemenskap skulle Sverige inte
heller kunna stå neutralt vid en extern
aggression mot någon av de tre baltiska
staterna. Motionärerna framhåller vidare
att regeringen, trots att den militära
alliansfriheten i dag bara är ett
faktiskt uttryck för att Sverige inte är
med i någon bindande försvarsallians, ser
sig fortsatt tvungen att på hemmaplan
förklara varför olika svenska
internationella bidrag till att
förverkliga en alleuropeisk fredsordning
inte står i strid med alliansfriheten.
Motionärerna menar att detta medför
onödiga låsningar och bidrar felaktigt
till att ge intryck av att alliansfrihet
fortfarande skulle vara ett övergripande
mål i sig för svensk säkerhetspolitik.
I samma motion, yrkande 3, anförs vissa
konsekvenser för svensk säkerhetspolitik.
Motionärerna menar att Sveriges framtida
säkerhet skapas tillsammans med andra
fria och demokratiska stater. Det är en
följd av att dessa stater tillsammans
slår vakt om grundläggande gemensamma
värden. Vidare anför motionärerna att de
europeiska demokratiernas säkerhet under
årtionden har garanterats av Nato. Detta
samarbete mellan USA och Europa är
viktigt också i framtiden, framhåller
motionärerna. En ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från
att Sverige aktivt skall bidra till att
skapa en alleuropeisk fredsordning.
Sverige skall därför, i likhet med de tre
baltiska staterna, omgående söka
medlemskap i Nato, enligt motionärernas
mening. Även i Folkpartiets partimotion
U301 (fp) yrkande 33 anförs att Sverige
skall söka medlemskap i Nato. Sverige
skall på detta sätt bidra till en
alleuropeisk fredsordning vilande på ett
tätt och jämbördigt samarbete mellan EU
och USA, menar motionärerna. Samma
yrkande återkommer i kommittémotion U319
(fp) yrkande 7, och i yrkande 8 i samma
motion anförs att det nya Nato bör
innebära att Sverige, Finland och de tre
baltiska staterna blir medlemmar i Nato.
I kommittémotion U319 (fp) yrkande 10
anförs att det i praktiken inte är någon
skillnad mellan de förpliktelser ett EU-
medlemskap innebär och de förpliktelser
ett Natomedlemskap skulle innebära. Det
rör sig i båda fallen om ömsesidig
solidaritet mellan Europas demokratier,
menar motionärerna. I motionen noteras
att regeringen hävdar att Sveriges
förpliktelser inom EU - formella och
reella - inte försvagat Sveriges
möjligheter att driva traditionella
svenska ståndpunkter i det
internationella samarbetet. Det finns
ingen anledning, menar motionärerna i
yrkande 11, att utgå från att ett
Natomedlemskap skulle försvaga Sveriges
möjligheter att driva traditionella
svenska ståndpunkter i det
internationella samarbetet.
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 14
anförs att ett nära och öppet samarbete
med Nato skall ses som en naturlig del av
svensk säkerhetspolitik.
Motionären bakom den enskilda motionen
U248 (kd) menar att regeringen bör
tillsätta en utredning som har i uppdrag
att utreda konsekvenserna av ett svenskt
Natomedlemskap. I motionen anförs att en
sådan utredning har möjlighet att bidra
till en bredare diskussion och förankring
kring den framtida säkerhetspolitiska
inriktningen för Sverige.
I kommittémotion U319 (fp) yrkande 1
anförs att den svenska säkerhetspolitiska
doktrinen "Sveriges militära
alliansfrihet, syftande till att vårt
land skall kunna vara neutralt i händelse
av krig i vårt närområde" har spelat ut
sin roll. I yrkande 2 i samma motion
anförs att Sverige i och med medlemskapet
i EU lämnade den traditionella
neutralitetspolitiken. Motionärerna menar
i motionens yrkande 3 att Sverige aldrig
kan stå neutralt inför en extern
aggression mot en annan medlem av EU. I
yrkande 4 hävdas att Sveriges framtida
säkerhet skapas tillsammans med andra
fria och demokratiska stater. Det är en
följd av att fria och demokratiska stater
tillsammans slår vakt om grundläggande
gemensamma värden. I yrkande 5 anförs att
detta förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla forum som erbjuds såväl
i byggandet av den framtida europeiska
säkerhetsarkitekturen som i kris- och
konflikthantering. Motionärerna menar i
yrkande 6 att en ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från
att Sverige aktivt skall bidra till att
skapa en alleuropeisk fredsordning.
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 21
menar motionärerna att Sverige inte
längre kan stå neutralt om landets
grannländer skulle utsättas för väpnat
angrepp. Nya hot måste i högre grad
bekämpas tillsammans med andra stater. I
samma motion, yrkande 16, anförs att det
är av största vikt att Sverige
solidariskt bidrar till den
krishanteringsstyrka som i EU:s regi
skall ha upprättats senast år 2003.
Motionärerna menar att det finns ett
glapp mellan politiska deklarationer och
faktiska resurser. Sverige satsar hårt på
att öka den internationella kapaciteten
samtidigt som det nationella försvaret
drabbats av en omfattande nedrustning.
I den enskilda motionen U239 (m) yrkas
att regeringen tillsätter en utredning
med mandat att granska Sveriges
säkerhetspolitiska agerande under tiden
1969-1989 på samma sätt som tiden fram
till 1969 har granskats tidigare. Den
lösning som regeringen har valt motsvarar
inte de krav som motionärerna ställer,
och de menar därför att behovet av en
neutralitetskommission kvarstår.
Miljöpartiet föreslår i kommittémotion
Ju451 (mp) yrkande 6 att ett institut
skapas i Sverige för internationell
konfliktförebyggande verksamhet i kris-
och konfliktområden. Miljöpartiet menar
att det i dag saknas institutioner som
kan föreslå och genomföra konkreta civila
konfliktförebyggande åtgärder. Även i
följdmotion Fö8 (mp) återkommer
Miljöpartiet till frågan om ett institut.
Motionärerna menar i yrkande 6 att
regeringen bör se över möjligheten att
skapa ett institut för internationell
konflikt- och terrorförebyggande
verksamhet.
I följdmotion Fö8 (mp) yrkande 7 yrkar
motionärerna att regeringen skall verka
för Europaparlamentets beslut att en
förstudie i syfte att upprätta en
europeisk civil fredskår genomförs. Målet
skall vara en icke-militär multinationell
enhet för att genomföra civila
krisförebyggande och krishanterande
insatser.
Utskottets bedömning
Det kalla krigets slut och
Warszawapaktens upplösning har drastiskt
förändrat det säkerhetspolitiska läget i
Europa. Risken för konflikter som trappas
upp till krig mellan stormakter och
risken för invasionsföretag riktade mot
Sverige är liten inom överskådlig tid.
Den säkerhetspolitiska bilden präglas i
stället av nya utmaningar. Regionala och
lokala kriser som ofta är inomnationella
till sin karaktär kan direkt eller
indirekt beröra Sverige.
Under 1900-talets andra hälft har den
övervägande delen av alla krig och
konflikter varit inomstatliga. Denna
förskjutning från konflikter mellan
stater till inomstatliga konflikter
kommer sannolikt att bestå.
Inomstatliga konflikter kan bl.a. ha
sin grund i religiösa eller etniska
motsättningar, motsättningar till följd
av ojämn välfärdsfördelning, brott mot de
mänskliga rättigheterna eller brist på
respekt för människors demokratiska fri-
och rättigheter. De kan även ha sin grund
i problem som rör mer grundläggande
fysiska livsbetingelser. Omfattande
miljökatastrofer kan ge upphov till
motsättningar både inom och mellan stater
liksom exempelvis brist på
vattenresurser.
Internationell eller nationell
terrorism kan agera för att slå ut
livsviktiga funktioner i vårt samhälle,
särskilt infrastruktur, som alltmer
bygger på störningskänslig högteknologi.
Internationell terrorism kan även
inriktas på att söka åstadkomma största
möjliga mänskliga skada som attackerna i
USA den 11 september 2001. Dessa hot får
effekter även för andra länder och för
världssamfundet i stort. Det gäller även
andra hot som internationell
kriminalitet, narkotikahandel och
spridning av massförstörelsevapen. Alla
dessa möjliga hot ignorerar nationella
gränser och kräver i ökad utsträckning
internationellt samarbete och globala
lösningar.
Lokalt initierade motsättningar och
konflikter kan få verkningar direkt eller
indirekt långt utanför det aktuella
konfliktområdet, vilket tydliggjordes
exempelvis i samband med Kosovokriget,
och därmed hota internationell fred och
säkerhet. Många konflikter förblir dock
regionala, vilket i sig kan skapa större
och mer långsiktiga problem.
Ett problem är att den klassiska
folkrätten, i den del som rör situationer
präglade av fiendskap, i stor
utsträckning tar sikte på mellanstatliga
konflikter. Utskottet menar att det finns
behov av en utveckling av folkrätten i de
delar som rör andra typer av konflikter
och situationer då individers och staters
rättigheter kommer i motsatsställning.
Den ökande internationaliseringen av
bl.a. ekonomi, näringsliv, handel,
utbildning och inte minst mediebevakning
medför att politikens villkor alltmer
globaliseras. Det internationella
samfundet blir mer komplext och
möjligheterna att förutse och påverka
skeenden minskar, samtidigt som lokala
och regionala händelser och konflikter i
ökande utsträckning kan få globala
konsekvenser. Även om denna nya värld
präglas av allvarliga hot mot säkerhet
och välfärd finns det också unika
möjligheter till ett bättre liv för alla.
Globaliseringen betyder ökade möjligheter
till ekonomisk tillväxt och därmed till
välfärd för fler människor. Den moderna
informationstekniken skapar på samma sätt
nya möjligheter, både ekonomiskt och
politiskt, att stärka demokrati, rättvisa
och välfärd.
Utskottet vill framhålla att ett
bredare samarbete blir allt viktigare för
att motverka såväl direkta konfliktrisker
som de hot som följer av den globala
utvecklingen och de moderna samhällenas
sårbarhet. Svensk säkerhetspolitik måste
även framgent utgå från en vidgad syn på
säkerheten, och de säkerhetspolitiska
hoten måste mötas med delvis nya medel.
Utskottet vill även framhålla vikten av
att individens säkerhet lyfts fram som en
huvuduppgift i det bredare
säkerhetspolitiska arbetet.
Detta kräver i sin tur en utveckling
när det gäller det internationella
samfundets instrument och organisation,
både globalt och regionalt. Utskottet
menar att konflikthantering bör inta en
central plats i det internationella
samfundets ansträngningar härvidlag.
Tre steg i en konflikthanteringsprocess
kan identifieras. Det första steget är
förebyggande och baseras på analys av
konflikter. Genom att tidigt identifiera
källor till konflikter - och att i nästa
steg vidta åtgärder inom ramen för civil
krishantering - kan det ofta undvikas att
konflikter övergår i motsättningar som
tar sig våldsuttryck. Skulle detta inte
vara möjligt att uppnå utan
motsättningarna fördjupas och leder över
i kris eller krig, bör det även finnas
möjlighet till militär krishantering. Det
är emellertid utskottets bestämda
uppfattning att tonvikten i arbetet bör
ligga i de två första stegen i en
konflikthanteringsprocess -
konfliktförebyggande och civil
krishantering. Konfliktförebyggande
syftar till att på ett konstruktivt sätt
kanalisera konflikter, i mening
samhällsmotsättningar, genom fredliga
procedurer och strukturer och förhindra
att de tar sig väpnade uttryck. På detta
sätt kan omfattande kostnader, främst i
människoliv och lidande men även vad
gäller andra samhällsresurser, undvikas.
Det är utskottets mening att det är av
vikt att analysera strukturella
riskfaktorer för att identifiera
potentiella konflikter. Det är vidare av
vikt att angripa dessa grundläggande
riskfaktorer och konfliktorsaker för att
förebygga väpnade konflikter.
Utskottet konstaterar att
resursknapphet eller ojämn fördelning av
resurser utgör potentiella
konfliktorsaker, som var för sig eller i
kombination kan leda till väpnade
konflikter inom och mellan stater.
Fattigdom skapar sociala motsättningar,
motsättningar kan leda till våld och
våldet leder till ytterligare fattigdom.
Fattigdom och krig skapar på det sättet
sina egna onda spiraler. Att bryta dessa
spiraler bör enligt utskottets
uppfattning vara en överordnad
angelägenhet för hela världssamfundet.
Utskottet vill i sammanhanget understryka
biståndets säkerhetsfrämjande karaktär
och att Sveriges och EU:s omfattande
utvecklingssamarbete kan utgöra ett
effektivt instrument för att minska
grogrunden för destabilisering och väpnad
konflikt.
Förutom utvecklingsbiståndet finns
andra vägar att öka tillväxten och få en
bättre resursfördelning. Utökad handel
har en sådan funktion, och utskottet
anser att Sveriges och EU:s
ansträngningar för att öka
utvecklingsländernas tillgång till de
industrialiserade ländernas, i synnerhet
EU:s, marknader är mycket värdefulla.
Ökat handelsutbyte, som understöds av
åtgärder för ökad frihandel, har en
viktig säkerhetsfrämjande och
konfliktförebyggande funktion, om det
leder till att välfärden för den breda
befolkningen i utvecklingsländerna ökar.
Utrikesutskottet har utförligt diskuterat
detta i sitt betänkande 1998/99:UU12
Utrikeshandel och internationella
investeringar.
Vidare vill utskottet framhålla att
väpnade konflikter ofta föregås av -
eller orsakas av - grova kränkningar av
individens rättigheter. Respekten för
folkrättens regler om de mänskliga
rättigheterna är därför en viktig faktor
för att förebygga väpnade konflikter.
Långsiktiga insatser för att stärka en
kultur av respekt för folkrätten, bl.a.
genom utbildningsinsatser och politisk
dialog, har enligt utskottets uppfattning
en strukturellt förebyggande funktion och
är en viktig del av arbetet med att
stärka konfliktförebyggandet.
Utskottet noterar att det bland FN:s
medlemsländer förs en diskussion om
möjligheten att på folkrättslig grund
tillåta insats med militära medel för att
hindra humanitära katastrofer. Folkrätten
slår fast alla staters rätt till
självbestämmande och suveränitet. Det
generella våldsförbudet är grundläggande
i FN-stadgan. Förutom i fall av
självförsvar är det endast FN:s
säkerhetsråd som kan besluta om undantag
från förbudet att bruka våld. Frågan om
det internationella samfundets rätt att
ingripa med våld mot en enskild stat för
att hindra grova kränkningar av de
mänskliga rättigheterna har emellertid
aktualiserats vid flera tillfällen under
senare år, varvid motsättningen mellan å
ena sidan FN-stadgans våldsförbud och en
betoning av säkerhetsrådets auktoritet
och å andra sidan nödvändigheten av att
förhindra humanitära katastrofer
framstått tydligt. Utskottet konstaterar
att FN:s säkerhetsråd i flera fall
ingripit mot bl.a. folkmord och att det
äger rum en utveckling inom folkrätten på
detta område. Utgången av denna
diskussion och utveckling inom folkrätten
kan i framtiden få stor betydelse för det
internationella samfundets agerande när
det gäller konfliktförebyggande och
konflikthantering.
Utskottet vill framhålla att Sverige
självt i varje enskilt fall och i
enlighet med svensk lag beslutar om
medverkan i internationella
fredsfrämjande insatser. En förutsättning
för svensk medverkan är att insatserna
måste stå på folkrättslig grund. Enligt
FN-stadgan skall beslut om
fredsframtvingande insatser fattas av
FN:s säkerhetsråd.
Utskottet vill understryka att även
länken mellan demokrati, säkerhet och
konfliktförebyggande är stark och tydlig.
Deltagande, representativitet och
legitimitet är centrala begrepp för såväl
en sund demokratiseringsprocess som för
hanteringen av interna konflikter. Det är
utskottets uppfattning att en demokratisk
samhällsordning underlättar hanteringen
av samhälleliga motsättningar med
fredliga medel och inom
institutionaliserade kanaler.
Global miljöförstöring och
klimatförändringar kan komma att påverka
utvecklingen i ökande omfattning och i
sig utgöra väsentliga orsaker till
konflikter. Kamp om naturresurser, inte
minst sådana som rör hur knappa
vattenresurser skall fördelas, utgör
redan i dag orsaker till konflikter.
Utskottet menar att dessa frågor måste
tas om hand på det internationella planet
och vill framhålla att ett enhetligt
tvistlösningssystem skulle kunna innebära
fördelar i ett konfliktförebyggande
perspektiv.
Utskottet vill i denna del understryka
betydelsen av att svensk utrikespolitik,
EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik samt FN:s politik
genomsyras av ett vidgat
säkerhetspolitiskt synsätt och ett
perspektiv av konfliktförebyggande.
Utskottet ser mycket positivt på att
arbetet med att förebygga väpnade
konflikter har fått ökad nationell och
internationell uppmärksamhet samt att
synsättet på säkerhetspolitiken alltmer
präglas av en bred ansats.
Det kalla krigets slut har väsentligt
sänkt spänningen i Östersjöregionen. Nya
former för säkerhetsfrämjande samarbete
har vuxit fram. Exempelvis har OSSE och
Europarådet spelat viktiga roller för att
stärka uppbyggnaden av demokrati i de
baltiska länderna. Överenskommelser inom
OSSE har bidragit till att öka den
militära transparensen, och samarbetet
inom ramen för Partnerskap för fred
fyller en viktig förtroendeskapande
funktion. Det regionala samarbetet i
Östersjöstaternas råd medverkar också
till att stärka säkerheten i vår region,
och i likhet med flera andra länder
bedriver Sverige även bilateralt
säkerhetsfrämjande samarbete med bl.a. de
baltiska staterna och Ryssland. Denna väv
av samarbete där samtliga stater runt
Östersjön i olika former deltar är starkt
bidragande till den positiva
säkerhetspolitiska utvecklingen. Sverige
är en aktiv deltagare i detta nätverk av
säkerhetsfrämjande samarbete.
Europeiska unionen är av fundamental
betydelse för säkerheten i hela Europa,
inte minst i vårt närområde. EU:s
fortsatta utvidgning handlar om att
utsträcka och fullfölja det fredsprojekt
som hela tiden varit den europeiska
integrationens grundtanke. Nu finns
möjligheten att bygga en helhet av det
Europa som delades av världskrig,
ockupation och förtryck. Den är en
historisk skyldighet som EU:s medlemmar
har mot de folk som i decennier berövades
frihet och demokrati.
Regeringen redovisar i propositionen
fyra slutsatser för svensk
säkerhetspolitik vad gäller landets
säkerhetspolitiska situation.
1. Den grundläggande positiva
säkerhetspolitiska situationen för
Sverige vad avser militära hot består.
Regeringen har tidigare bedömt att ett
invasionshot inte ter sig möjligt inom en
tioårsperiod, förutsatt att vi har en
grundläggande försvarsförmåga. Denna
bedömning har endast förändrats
marginellt, i den meningen att hotet ter
sig något mer avlägset. Vår
säkerhetspolitik måste dock
fortsättningsvis innebära att vi kan möta
olika former av väpnade angrepp och andra
hot, t.ex. terroristhot,
informationsoperationer och hot med
nukleära, biologiska och kemiska
stridsmedel som direkt berör Sverige.
2. Regionala och lokala kriser kan
indirekt eller direkt beröra Sverige.
Konflikter innebär omfattande lidande för
de människor som är direkt utsatta och
kan riskera freden och säkerheten för
andra regioner och länder. Det ligger
därför i Sveriges intresse att förebygga
konflikter av dessa slag och vid behov
delta civilt och militärt i
krishantering.
3. Hot mot de tekniska
infrastruktursystemen kan få mycket
allvarliga konsekvenser och kan ytterst
också få en säkerhetspolitisk dignitet. I
takt med utvecklingen mot mer avancerade
tekniska system som inbördes blir mer
beroende av varandra, och i större
utsträckning internationaliseras, blir
skyddet av samhällsviktig infrastruktur
av väsentlig betydelse för den nationella
säkerheten.
4. Totalförsvarets förmåga till
anpassning är en fortsatt viktig del av
den svenska försvarspolitiken. Med hänsyn
till utvecklingen i omvärlden skall
försvaret kunna förstärkas, reduceras
eller eljest förändras för att motsvara
de krav som ställs på försvaret.
Utskottet delar de bedömningar som
regeringen redovisar.
Moderata samlingspartiet begär i
följdmotion Fö9 (m) yrkande 2 ett
riksdagens tillkännagivande om vad i
motionen anförs om säkerhetspolitiken.
Motionärerna menar att internationellt
samarbete har blivit naturligt i den
svenska säkerhetspolitiken. Sveriges
frihet och säkerhet är beroende av
säkerhetspolitisk samverkan med andra
länder. Gamla föreställningar om
neutralitet och alliansfrihet har
förlorat sin relevans. Kristdemokraterna
menar i kommittémotion U332 (kd) yrkande
10 att den internationella
säkerhetspolitiken alltmer bygger på
solidarisk och avtalsbunden samverkan med
andra stater och att Sverige aktivt bör
delta i sådan samverkan. I samma motion
U332 (kd) yrkande 3 anförs att
säkerhetspolitikens övergripande mål
skall vara att bidra till fred, frihet
och säkerhet för alla människor i
samhället och att solidariskt bidra till
en fredlig utveckling i omvärlden.
Folkpartiet begär i följdmotion Fö10 (fp)
yrkande 2 ett riksdagens tillkännagivande
om vad i motionen anförs om den
internationella utvecklingen. I motionen
framhålls att den traditionella
neutralitetspolitiken lämnades med
Sveriges medlemskap i EU. Som medlem i EU
kan Sverige aldrig stå neutralt inför en
extern aggression mot en annan medlem i
EU, menar motionärerna. I kommittémotion
U319 (fp) yrkande 1 anförs att den
svenska säkerhetspolitiska doktrinen
"Sveriges militära alliansfrihet,
syftande till att vårt land skall kunna
vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde" har spelat ut sin roll. I
yrkande 2 i samma motion anförs att
Sverige i och med medlemskapet i EU
lämnade den traditionella
neutralitetspolitiken. Motionärerna menar
i motion yrkande 3 att Sverige aldrig kan
stå neutralt inför en extern aggression
mot en annan medlem av EU. I yrkande 4
hävdas att Sveriges framtida säkerhet
skapas tillsammans med andra fria och
demokratiska stater. I yrkande 5 anförs
att detta förutsätter ett aktivt svenskt
deltagande i alla forum som erbjuds såväl
i byggandet av den framtida europeiska
säkerhetsarkitekturen som i kris- och
konflikthantering. Motionärerna menar i
yrkande 6 att en ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från
att Sverige aktivt skall bidra till att
skapa en alleuropeisk fredsordning. I
kommittémotion U332 (kd) yrkande 21 menar
motionärerna att Sverige inte längre kan
stå neutralt om landets grannländer
skulle utsättas för väpnat angrepp.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att det finns
både politisk vilja och förmåga att
förändra vår säkerhetspolitik för att
möta de hot och utmaningar som Sverige i
framtiden kan ställas inför. Den nya
helhetssynen på säkerhet och sårbarhet,
vårt allt bredare internationella
säkerhetssamarbete för att förebygga och
hantera olika typer av hot, konflikter
och kriser samt den genomgripande
ominriktningen av det svenska försvaret
är exempel på hur denna politiska vilja
manifesteras i konkret handling.
Fred och säkerhet är ett övergripande
mål för den svenska säkerhetspolitiken
såväl avseende dess rent utrikespolitiska
del som det internationella
utvecklingssamarbetet. Utskottet ser även
som ett grundläggande mål för säkerhets-
och försvarspolitiken att solidariskt
bidra till en fredlig utveckling i
omvärlden.
Utskottet har ovan framhållit att
Sveriges säkerhetspolitiska läge är
annorlunda i dag jämfört med under det
kalla kriget. Vårt läge har förbättrats
på ett avgörande sätt genom att den
påtvingade uppdelningen av Europa
upphörde och länderna i Central- och
Östeuropa återfick sin frihet. Rysslands
demokratisering och samarbete med de
euroatlantiska strukturerna är av stor
betydelse också för Sveriges säkerhet.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i
närområdet är fortsatt gynnsam. Utskottet
delar regeringens bedömning att ett
invasionshot inte ter sig möjligt inom en
tioårsperiod, förutsatt att vi
upprätthåller en grundläggande
försvarsförmåga. Samtidigt konstaterar
utskottet att det inte går att utesluta
att ett mer omfattande militärt hot
skulle kunna växa upp igen, varför vårt
försvar skall ha möjlighet att anpassa
sig till detta.
Med tillfredsställelse kan utskottet
konstatera att den svenska förmågan att
bidra till olika civila och militära
fredsfrämjande insatser utvecklas så att
Sverige än mer aktivt kan bidra till att
förebygga och hantera internationella
kriser och konflikter innan de förvärras
och sprids. Det svenska försvaret
internationaliseras och görs
interoperabelt inom ramen för PARP-
processen för att kunna samverka med
andra länder. Svenska resurser anmäls
till olika styrkeregister inom ramen för
FN, OSSE och EU. På det civila området
utvecklas Sveriges förmåga till insatser
bl.a. på polis- och
räddningstjänstområdena.
Utskottet kan vidare konstatera att
Sverige samverkar med andra länder genom
utrikespolitikens utformning, såväl
bilateralt som multilateralt. Stödet för
multilateralismen uttrycks bl.a. genom
det svenska stödet för FN och dess
fackorgan. Enligt utskottets mening står
Sverige väl rustat att såväl möta
militära eller andra typer av hot mot
landets säkerhet som att bidra till
internationell fred och säkerhet i
samverkan med andra.
Sveriges säkerhetspolitik syftar
ytterst till att bevara vårt lands fred
och självständighet. Vårt
säkerhetspolitiska mål är att i alla
lägen och i former som vi själva väljer
trygga en handlingsfrihet att, såsom
enskild nation och i samverkan, kunna
utveckla vårt samhälle.
Det är Sverige självt som definierar
den närmare innebörden av den militära
alliansfriheten. Den sätter, bortsett
från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder
för ett svenskt allsidigt och aktivt
deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av
internationellt samarbete, med undantag
endast för ett förpliktande samarbete med
Nato i de delar som gäller ömsesidigt
stöd till försvar mot väpnat angrepp.
I regeringsförklaringen, som
presenterades i riksdagen den 18
september 2001, bekräftar regeringen
sin tidigare deklarerade avsikt att se
över formuleringarna från 1992 i de
delar som rör den militära
alliansfriheten och
neutralitetsoptionen. Statsministern
anförde bl.a. följande:
Sveriges säkerhetspolitiska linje,
militär alliansfrihet med möjlighet
till neutralitet vid konflikter i vårt
närområde, har tjänat oss väl. Den
senaste tidens händelser illustrerar
på nytt att hoten mot vår säkerhet kan
vara av många olika slag.
Regeringen eftersträvar en bred
uppslutning kring Sveriges
säkerhetspolitiska linje med den militära
alliansfriheten som grund. De
konstruktiva överläggningarna med
riksdagspartiernas företrädare om
formulering av denna linje fortsätter.
Utskottet delar regeringens syn på
behovet av att se över den aktuella
formuleringen och finner den föreslagna
metoden, som ligger i linje med svensk
tradition, lämplig. Vidare kan utskottet
konstatera att de flesta av de i denna
del behandlade motionerna tyder på att en
viss samsyn existerar mellan riksdagens
partier på några delområden vad gäller
Sveriges säkerhetspolitiska linje. Det
finns emellertid på andra delområden även
avvikande uppfattningar, och utskottet
menar att de pågående överläggningarna
mellan företrädare för riksdagens partier
är ett lämpligt forum för den fortsatta
dialogen i dessa frågor. Utskottet har
inte anledning att föregripa resultatet
av överläggningarna med
riksdagspartiernas företrädare.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet vill framhålla att
Sveriges säkerhetspolitik har såväl en
nationell som en internationell
dimension.
I den nationella delen skall vi kunna
möta hot som direkt berör Sverige.
Svårast bland dem är väpnade angrepp
riktade mot vårt lands frihet och
självständighet. Vi skall också förebygga
och kunna hantera situationer som utan
att direkt hota Sveriges fred och
självständighet ändå skulle kunna
innebära snabba och allvarliga
försämringar av samhällets normala
funktioner.
När det gäller den internationella
delen av säkerhetspolitiken skall vi i
samverkan med andra stater aktivt verka
för fred och ökad säkerhet. Genom att
verka för en stärkt internationell
rättsordning och genom att medverka till
konfliktförebyggande samarbete och
insatser, gemensam civil och militär
krishantering samt försoning och
uppbyggnad efter kriser och konflikter
kan vi bidra till ökad säkerhet i
omvärlden och därmed också för oss
själva. Med utgångspunkt i en bred syn på
säkerhet formas säkerhetspolitikens båda
dimensioner i ett kontinuerligt samspel
mellan flertalet politikområden.
Utskottet menar att det är av avgörande
betydelse även för Sveriges säkerhet att
utvecklingen globalt leder till fördjupad
demokrati, öppenhet och välfärd, och
därmed till ökad stabilitet och trygghet.
Av central betydelse är FN:s breda
insatser för fred och säkerhet, menar
utskottet. Sverige lägger också stor vikt
vid att FN och de regionala
organisationerna på olika sätt tidigt kan
förebygga och ingripa i lokala och
regionala konflikter. Utskottet vill även
framhålla att det är Sveriges strävan att
samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna Fö9 (m) yrkande 2
och U319 (fp) yrkandena 1 och 2.
Motionerna U319 (fp) yrkandena 4-6 samt
U332 (kd) yrkandena 3 och 10 anses
besvarade med vad utskottet anfört.
Vad gäller motion motionerna Fö10
(fp) yrkande 2, U319 (fp) yrkande 3
och U332 (kd) yrkande 21 noterar
utskottet att ett yrkande med samma
innebörd behandlades av riksdagen i
betänkande 2000/01:UU4.
Utrikesutskottet anförde följande med
anledning av yrkandet:
Utskottet delar motionärernas
uppfattning i motion .... att Sverige
inte kan stå likgiltigt om ett annat
medlemsland i EU eller ett grannland
skulle utsättas för hot eller angrepp
- lika lite som vi står likgiltiga
inför andra konflikter runt om i
världen. I motsats till motionärerna
menar utskottet dock att Sveriges
militära alliansfrihet i högsta grad
är relevant i sammanhanget.
En utgångspunkt för Sveriges politik
i Europa är solidariteten med våra
partnerländer, även om medlemskapet i
sig inte medför några kollektiva
militära förpliktelser i
försvarsavseende. Vår strävan är att
bidra till säkerheten i Europa genom
att förebygga konflikter. Om sådana
ändå uppstår - som fallet varit på
Balkan - är den svenska politiken
inriktad på krishantering tillsammans
med andra länder. Detta gemensamma
ansvarstagande gäller självfallet även
vid konflikter med ett annat med-
lemsland eller grannland indraget.
Vår militära alliansfrihet utgör,
bortsett just från avtal om ömsesidigt
stöd till försvar mot väpnat angrepp,
inget hinder för ett allsidigt och aktivt
svenskt deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Detta gäller även på
det militära området. Det är emellertid
en stor skillnad mellan att inte "stå
likgiltig" och att i förväg ställa ut
försvarsgarantier.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser inte att det finns
anledning att ändra dessa bedömningar.
Utskottet avstyrker därmed motionerna
Fö10 (fp) yrkande 2, U319 (fp) yrkande 3
och U332 (kd) yrkande 21.
I motion Fö10 (fp) yrkande 3 anförs att
Sverige, i likhet med de tre baltiska
staterna, omgående skall söka medlemskap
i Nato. Även i Folkpartiets partimotion
U301 (fp) yrkande 33 anförs att Sverige
skall söka medlemskap i Nato. Samma
yrkande återkommer i kommittémotion U319
(fp) yrkande 7, och i yrkande 8 i samma
motion anförs att det nya Nato bör
innebära att Sverige, Finland och de tre
baltiska staterna blir medlemmar i Nato.
Utskottet vill inledningsvis framhålla
att en av hörnstenarna i svensk politik
är att verka för en alleuropeisk
fredsordning, där Sverige samverkar med
samtliga organisationer och länder som
delar våra gemensamma värderingar och
intressen. Vårt medlemskap i EU är det
främsta instrumentet för detta jämte vårt
engagemang i OSSE, deltagande i EAPR och
PFF samt vårt omfattande bilaterala och
multilaterala engagemang.
I Sverige finns en bred politisk
uppslutning och en stark folklig
förankring kring vårt val att vara
militärt alliansfria. Utskottet ser ingen
anledning att ompröva detta val.
Det är av vikt menar utskottet att
Sverige deltar fullt ut i EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik och i dess
utveckling av en integrerad civil och
militär krishanterings- och
konfliktförebyggande förmåga (ESDP). ESDP
utvecklas i nära dialog med och i
samverkan med Nato, FN, OSSE och
partnerländerna utanför EU. Genom denna
process bidrar vi till att skapa ett mer
jämbördigt samarbete mellan EU och USA på
krishanteringsområdet.
Det förtjänar att betona menar
utskottet att ett fortsatt fördjupat
euroatlantiskt säkerhetssamarbete är av
grundläggande betydelse för att hantera
konflikter i Europa och dess närhet. Nato
har, liksom EU och OSSE, stor betydelse
för säkerheten i Europa. Sveriges
samverkan med Nato på Balkan, samt inom
ramen för EAPR och PFF, är ett uttryck
för den vikt vi fäster vid Natos centrala
roll som militär krishanterare i Europa.
På samma sätt är samverkan mellan EU och
Nato inom ramen för ESDP ett viktigt
instrument för att utveckla den
europeiska krishanteringsförmågan.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna Fö10 (fp) yrkande 3,
U301 (fp) yrkande 33 samt U319 (fp)
yrkandena 7 och 8.
I kommittémotion U319 (fp) yrkande 10
anförs att det i praktiken inte är någon
skillnad mellan de förpliktelser ett EU-
medlemskap innebär och de som ett
Natomedlemskap skulle innebära. Det finns
ingen anledning, menar motionärerna i
samma motions yrkande 11, att utgå från
att ett Natomedlemskap skulle försvaga
Sveriges möjligheter att driva
traditionella svenska ståndpunkter i det
internationella samarbetet. I motion U248
(kd) yrkas att regeringen bör tillsätta
en utredning som har i uppdrag att utreda
konsekvenserna av ett svenskt
Natomedlemskap.
Utskottet vill i denna del erinra om
att ett Natomedlemskap ytterst innebär
ett ömsesidigt kollektivt
försvarsåtagande i förhållande till de
andra alliansmedlemmarna. Detta åtagande,
som är fördragsfäst i artikel 5 i det
nordatlantiska fördraget, slår fast att
de övriga medlemsländerna vid ett väpnat
angrepp mot en medlemsstat skall bistå
det angripna landet. Utskottet vill
betona att detta understryker skillnaden
mellan de förpliktelser som medlemskap i
Nato respektive EU medför. Utskottet vill
vidare erinra om att Nato genom ett
beslut den 12 september fastslog att
terrorattacken mot USA var att betrakta
som en sådan handling och att
följaktligen artikel 5 skulle tillämpas.
Något motsvarande ömsesidigt kollektivt
försvarsåtagande existerar således inte
inom EU. Inom ramen för vårt medlemskap i
EU, och i enlighet med Unionsfördraget,
har Sverige däremot gjort ett politiskt
åtagande att tillsammans med övriga
medlemsländer skydda unionens gemensamma
värden, grundläggande intressen,
oavhängighet och integritet i
överensstämmelse med principerna i FN:s
stadga. Enligt fördraget ingår vidare att
på alla sätt stärka unionens säkerhet,
bevara freden och stärka den
internationella säkerheten, främja det
internationella samarbetet samt utveckla
och befästa demokratin och rättsstatens
principer samt respekten för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna. Det är värdefullt att stå
eniga och därmed kunna tala med större
kraft även om det ibland innebär att
Sverige inte kan få gehör för alla
synpunkter, menar utskottet. Sveriges EU-
medlemskap är ett gott exempel på hur vi
har fått bättre möjligheter att få
genomslag och stöd för svenska förslag
och tankar. Detta gäller inte minst på
säkerhetspolitikens område, där t.ex. den
civila krishanteringen och
konfliktförebyggandet på svenskt
initiativ har utvecklats till viktiga
samarbetsområden för hela EU.
Ett Natomedlemskap, som till skillnad
från EU-medlemskapet innefattar en
solidarisk ömsesidig
försvarsförpliktelse, skulle på ett annat
sätt, och i frågor som berör kärnan av
våra nationella säkerhetsintressen,
däremot kunna minska våra möjligheter att
driva traditionella, nationella svenska
ståndpunkter, t.ex. på
nedrustningsområdet.
Avseende förslaget om en utredning är
det utskottets uppfattning att både
implikationerna och konsekvenserna av ett
svenskt medlemskap i Nato är väl kända.
Utskottet anser därför att det inte finns
något behov av att uppmana regeringen att
tillsätta en utredning i frågan.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna U319 (fp) yrkandena
10 och 11 samt U248 (kd).
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 14
anförs att ett nära och öppet samarbete
med Nato skall ses som en naturlig del av
svensk säkerhetspolitik.
Utskottet konstaterar att Sverige och
andra europeiska länder som inte är
medlemmar av Nato, däribland Ryssland,
genom EAPR har ett forum för politisk
dialog och konsultationer med Nato. PFF
utgör ett viktigt instrument när det
gäller att vidta praktiska förberedelser
för att kunna samverka i Nato-ledda
krishanteringsoperationer.
I samband med Natos toppmöte 1999 togs
initiativ till att vidareutveckla EAPR
och PFF. Initiativen utgörs av praktiskt
inriktade åtgärder för att ytterligare
förbättra möjligheterna för medlemmar i
EAPR och PFF att samverka kring
krishanteringsuppgifter, exempelvis genom
effektiviserad träning och utbildning
inom PFF och förbättrad samordning av
förband, försvarsplanering och
övningsverksamhet. För närvarande pågår
implementeringen av dessa initiativ.
Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Sverige aktivt har
verkat för att utveckla EAPR och PFF och
det var tillsammans med Finland ett av de
drivande länderna bakom det s.k. politisk-
militära ramverk som syftar till att
effektivisera konsultationerna mellan
Nato och partnerskapsländerna när det
gäller konkreta krishanteringsinsatser.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer
inför nästa Natotoppmöte, vilket äger rum
i Prag år 2002, en utvärdering att ske av
hur samverkan inom EAPR och PFF kan
effektiviseras. Sverige avser att delta
aktivt i den dialogen inom ramen för
EAPR.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U332 (kd) yrkande 14 är
besvarad.
I motion U332 (kd) yrkande 16 anförs att
det är av största vikt att Sverige
solidariskt bidrar till den
krishanteringsstyrka som i EU:s regi
skall ha upprättats senast år 2003.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att medlemsstaterna inom EU gemensamt har
fattat beslut om att upprätta kapacitet
för krishantering, såväl civil som
militär.
EU:s övergripande mål för militär
krishantering, det s.k. "Headline Goal",
innebär att medlemsstaterna från 2003
gemensamt skall kunna genomföra
krishanteringsinsatser omfattande upp
till 60 000 soldater samt sjö- och
flygstridskrafter. Förbanden skall kunna
var på plats i ett krisområde inom 60
dagar och ha en uthållighet på minst ett
år. Förbanden skall kunna lösa alla
civila och militära krishanterande
uppgifter, vilka inkluderar
krisförebyggande insatser, fredsbevarande
och fredsframtvingande uppgifter samt
humanitära insatser.
Det är av vikt att i sammanhanget
betona att Sverige i varje enskilt fall
och i enlighet med svensk lag fattar
beslut om medverkan i internationella
fredsfrämjande insatser. En förutsättning
för svenskt deltagande är att insatsen
står på folkrättslig grund.
De militära resurser som Sveriges har
anmält är följande:
ledningsresurs (50 stabsofficerare
med bl.a. kompetens för civil-militär
samverkan),
mekaniserad bataljon,
ingenjörskompani med ammunitions-
och minröjningsförmåga,
militärpoliskompani,
sjöminröjningsförband,
ubåtsförband,
korvettförband,
spanings- och jaktflygförband (AJS
37 Viggen) med endast spaningsförmåga,
fr.o.m. 2004 JAS 39 Gripen med spanings-
och jaktförmåga,
transportflygförband,
60 militära observatörer,
signalspaningsflygplan S 102 B.
Utöver detta har Sverige även för avsikt
att bidra med substantiella resurser vad
gäller civil krishantering. Utskottet
vill även framhålla att Sverige dessutom
har en lång erfarenhet och kunskap vad
gäller fredsbevarande verksamhet och
humanitära insatser.
Utskottet menar sammanfattningsvis att
Sverige solidariskt bidrar till EU:s
krishanteringsstyrka och dessutom ger
dessa strävanden ett aktivt politiskt
stöd.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U332 (kd) yrkande 16 är
besvarad.
I den enskilda motionen U239 (m) yrkas
att regeringen tillsätter en utredning
med mandat att granska Sveriges
säkerhetspolitiska agerande under tiden
1969-1989 på samma sätt som tiden fram
till 1969 har granskats tidigare. Den
lösning som regeringen har valt motsvarar
inte de krav som motionären ställer.
Utskottet konstaterar att utformandet
av den svenska säkerhetspolitiken efter
andra världskriget har varit föremål för
omfattande studier. En särskild
kommission -
Neutralitetspolitikkommissionen - har
utrett perioden 1949 till 1969 (SOU
1994:11). Regeringen har tillsatt vissa
utredningar om bl.a. ubåtsfrågan. Ett
antal statsvetare, historiker och
jurister bedriver inom ramen för
forskningsprogrammet Sverige under det
kalla kriget (SUKK) forskning om svensk
säkerhetspolitik i modern tid. Studier
har även genomförts vid
Försvarshögskolan.
Den granskning av den svenska
säkerhetspolitiken som
Neutralitetskommissionen utförde slutade
vid 1969. Utskottet noterar att
utrikesutskottet vid sitt sammanträde den
14 juni år 2000, under beredning av ett
säkerhetspolitiskt betänkande,
preliminärt justerade ett beslut om
avstyrkan angående en begäran om
tillsättande av en ny
neutralitetskommission. I sitt beslut
uttryckte utrikesutskottet ett önskemål
om en allmän säkerhetspolitisk granskning
av svenskt politisk och militärt agerande
under perioden 1969-1989.
Utrikesutskottet anförde bl.a. följande:
Den granskning av den svenska
säkerhetspolitiken som
Neutralitetskommissionen utförde slutade
vid 1969. Utskottet vill gärna se en
öppen diskussion om den svenska
säkerhetspolitiken även under senare
årtionden och ser därför ett intresse i
att ambassadör Ekéus utredning, genom ett
vidgat uppdrag av Utrikesdepartementet,
kompletteras med en allmän
säkerhetspolitisk granskning av svenskt
politiskt och militärt agerande under
perioden 1969-1989. För att tillgodose
behovet av parlamentarisk insyn menar
utskottet att det är viktigt att
riksdagens partier ges möjlighet att
följa utredningsarbetet t.ex. genom att
en parlamentarisk referensgrupp knyts
till utredningen i denna del. När det
gäller granskningen av den svenska
säkerhetspolitiken under det kalla
krigets senare del menar utskottet att
ambassadör Ekéus bör få biträde av en
grupp experter.
Utrikesutskottet upprepade detta i det
slutliga betänkandet, vilket justerades
den 27 mars år 2001 (2000/01:UU4).
Utrikesdepartementet tillsatte en
utredning i oktober år 2000 (dir.
2000:63) i enlighet med utrikesutskottets
önskemål. Till utredare utsågs ambassadör
Rolf Ekéus och av utredningdirektiven
framgår att riksdagens partier skall ges
möjlighet att följa utredningsarbetet.
Det är utskottets bedömning att
ambassadör Ekéus utredning om svenskt
politiskt och militärt agerande under
perioden 1969-1989, tillsammans med den
omfattande akademiska forskningen på
området, sammantaget kan förväntas ge en
klargörande bild av det svenska
säkerhetspolitiska agerandet under denna
period.
Utskottet har inhämtat att regeringens
utredare Rolf Ekéus har fört samtal med
företrädare för riksdagens partier under
arbetets gång. Utskottet har erfarit att
den tid som står till utredningens
förfogande kan komma att förlängas och
att utredningens slutrapport kan
förväntas under våren år 2002. Det är av
största betydelse, menar utskottet, att
ytterligare samtal förs med företrädare
för riksdagens partier under utredningens
genomförande, i linje med vad
utrikesutskottet efterlyste i betänkande
2000/01:UU4 och i enlighet med
utredningens direktiv.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion U239 (m).
Miljöpartiet föreslår i motion Ju451 (mp)
yrkande 6 att ett institut skapas i
Sverige för internationell
konfliktförebyggande verksamhet i kris-
och konfliktområden. Motionärerna menar i
Fö8 (mp) yrkande 6 att regeringen bör se
över möjligheten att skapa ett institut
för internationell konflikt- och
terrorförebyggande verksamhet.
Även i denna fråga har riksdagen
tidigare tagit ställning. I betänkande
2000/01:UU4 anförde utrikesutskottet
följande:
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att ett omfattande arbete läggs ner på
att studera faktorer kring
konfliktförebyggande, kris- och
konflikthantering och återuppbyggnad.
Däri ingår metodfrågor,
organisatoriska frågor, målsättningar,
interoperabilitet, finansiering,
logistik m.m. Mycket av detta arbete
har gjorts inom relevanta
organisationer som FN och EU men även
en hel del av forskningsinstitut. Det
är även av vikt att notera, menar
utskottet, att mycket arbete har lagts
ned i Regeringskansliet på dessa
frågor, manifesterade bl.a. i Ds
1999:24 Att förebygga väpnade
konflikter, i SOU 2000:74 Att verka
för fred - ett gemensamt fredscen-trum
samt inte minst i föreliggande
skrivelse.
Utskottet menar att det är viktigt att
den kompetens som finns inom området tas
till vara i genomförandet av ambitionerna
när det gäller detta område. Utskottet
konstaterar att så redan sker och menar
att det är av särskild vikt att de
observationer och slutsatser från
forskarstudier som görs inom området
också kommer till användning i det
praktiska arbetet. Utskottet ser
emellertid, till skillnad från
motionärerna, inget behov av att ett
särskilt institut för dessa frågor
inrättas.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser ingen anledning att
komma till någon annan slutsats än vad
utrikesutskottet tidigare har gjort.
Utskottet avstyrker därmed motionerna
Ju451 (mp) yrkande 6 och Fö8 (mp) yrkande
6.
I följdmotion Fö8 (mp) yrkande 7 yrkar
motionärerna att regeringen skall verka
för Europaparlamentets beslut att en
förstudie i syfte att upprätta en
europeisk civil fredskår genomförs.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att konfliktförebyggande utgör en
integrerad del av Sveriges utrikes- och
säkerhetspolitik. Sverige driver denna
fråga inom såväl EU, OSSE som FN.
Utskottet vill framhålla att förebyggande
av krig innebär att förhindra massivt
mänskligt lidande och att enorma
materiella och politiska kostnader kan
undvikas. Utskottet kan med
tillfredsställelse konstatera att Sverige
genom åren har lämnat viktiga bidrag till
det internationella samfundets
framgångsrika insatser för att förhindra
uppkomst eller spridning av konflikter,
t.ex. i Makedonien och södra Kaukasus.
Som utskottet framhållit tidigare i detta
betänkande kan även Sveriges omfattande
utvecklingssamarbete vara ett effektivt
instrument för att minska grogrunden för
destabilisering och väpnad konflikt.
Utskottet menar att framgångsrikt
förebyggande av väpnade konflikter
förutsätter förhandskunskaper om
potentiella oroshärdar och, i kombination
med ett tidigt och effektivt agerande,
ett brett spektrum av instrument. Exempel
på konfliktförebyggande insatser är t.ex.
sociala och ekonomiska reformer,
stärkandet av ett samhälles förmåga att
skydda sina egna medborgare mot övergrepp
och dess kapacitet att hantera interna
konflikter, som riskerar att eskalera
till väpnat våld. Det sistnämnda kan
exempelvis gälla insatser för att
kontrollera tillgången på lätta vapen. Om
insatser i ett tidigt skede av en
konflikt misslyckas, kan det röra sig om
fältinsatser med civila eller militära
medel för att stävja en utveckling mot
våld. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att Sverige på alla
dessa områden deltar aktivt i
utvecklingen av resurser och policy inom
olika internationella forum.
Enligt utskottets mening bör EU, med
sina resurser och sin tillgång på
instrument och med sin egen unika
historia som fredsprojekt, spela en
alltmer central roll för
konfliktförebyggande. Utskottet ser
positivt på att regeringen under det
svenska ordförandeskapet i EU aktivt
verkade för att EU skulle fortsätta att
utveckla sin kapacitet på det
konfliktförebyggande området, inte minst
som partner till andra internationella
aktörer.
Vad gäller möjligheterna till
upprättandet av en europeisk fredskår kan
utskottet konstatera att EU, genom
utvecklingen av en civil
krishanteringsförmåga, kommer att uppnå
de mål som eftersträvas med förslaget om
upprättandet av en fredskår. Utskottet
ser positivt på de åtgärder som vidtas
och kommer att vidtas och att dessa ökar
EU:s förmåga till krishantering, särskilt
civil krishantering. Utskottet anser
därför inte att det finns något behov av
att en förstudie i syfte att upprätta en
europeisk civil fredskår genomförs.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion Fö8 (mp) yrkande 7.
3.3 Krishantering
(Propositionen kap. 8)
Motionerna
Krishantering och FN
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 1 anför att
säkerhetspolitikens utgångspunkt är varje
människas rätt till liv och värdighet.
Denna rätt är enligt motionärerna knuten
till individens existens och behöver
varken förvärvas eller förtjänas. Däremot
behöver den kontinuerligt försvaras. I
yrkande 8 i samma motion anförs att
folkrätten först och främst skall främja
människors säkerhet. Konsekvenserna av
väpnade konflikter för civilbefolkning
världen över påvisar behovet av en
förskjutning av fokus inom folkrätten,
från staters rätt och säkerhet till
människors rätt och säkerhet, menar
motionärerna. Folkrätten och staters
suveränitet får inte användas som alibi
för brott mot mänskliga rättigheter.
Även i partimotion So637 (fp) yrkande 24
behandlas folkrättsliga frågor. I
motionen anförs att folkrätten bör
utvecklas till att också skydda
människors frihet, inte bara staters.
I yrkande 2 i kommittémotion U332 (kd)
menar motionärerna att etablerandet av
demokratier och en upprätthållen respekt
för de mänskliga rättigheterna är
oundgängliga fundament i arbetet med att
bygga en säkerhetspolitiskt stabil och
trygg värld. I yrkande 11 anser
motionärerna att de centrala begreppen
inom internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet bör definieras
och tydliggöras. I motionen framhåller
motionärerna vidare att varaktig och
stabil fred och säkerhet kräver
långsiktigt tänkande. I yrkande 12 anförs
därför att de förebyggande åtgärderna bör
betonas i arbetet för en fredligare
värld.
Även i partimotion U315 (mp) yrkande 8
anförs att det långsiktiga
konfliktförebyggande arbetet är det
viktigaste inom internationell
krishantering.
I partimotion U300 (m) yrkande 22 anför
motionärerna att FN:s säkerhetsråds
förmåga att fatta beslut måste stärkas.
De menar att vetorätten är det stora
problemet. Denna har vid flera tillfällen
blockerat möjligheterna för
medlemsstaterna att följa FN-stadgans
principer. En reformering av FN-stadgan
som möjliggör att dess principer lättare
kan efterföljas måste därför genomföras,
menar motionärerna.
Motionärerna bakom kommittémotion U314
(m) yrkande 1 menar att det
internationella samfundet måste kunna
agera i akuta krislägen trots att inte
säkerhetsrådet har fattat beslut.
Eventuella insatser skall ske i enlighet
med FN-stadgans principer. Denna
möjlighet måste finnas, menar
motionärerna, eftersom veto eller
passivitet tidigare har förhindrat
säkerhetsrådet att fullgöra sin uppgift.
I yrkande 2 i samma motion anförs att
FN-stadgan behöver reformeras. Den praxis
som utvecklats för att förhindra folkmord
och andra grova brott mot folkrätten
behöver kodifieras genom en reformering
av FN-stadgan, menar motionärerna.
I den enskilda motionen U238 (m) yrkande
2 anförs att det finns behov av en
modernisering av FN-stadgan. Den behöver
anpassas för en ny tids konflikter, inte
minst vad gäller vetorätten och
mandatfrågan. En sådan möjlig förändring
är att förtydliga FN-stadgan och
vetorätten så att den bara kan komma i
fråga när vitala nationella
säkerhetsintressen hotas.
I kommittémotion U345 (fp) yrkande 3
menar motionärerna att FN-systemets
brister måste erkännas och hanteras. FN
förmådde inte leva upp till den egna
stadgan vid folkmordet i Rwanda eller i
samband med den etniska rensningen i
Kosovo, betonar motionärerna. I yrkande 4
menar motionärerna att Sverige därför bör
verka för att förnyelsen av folkrätten
går vidare så att den entydigt blir ett
stöd, inte ett hinder, för enskilda
individers rättigheter. Omsorgen om den
enskilda människans, minoriteters och
folkslags grundläggande rättigheter skall
sättas före staters suveränitet.
Motionärerna menar vidare i yrkande 7 att
Sverige bör hävda uppfattningen att
folkrättens grundregel - att våld endast
får tillgripas i självförsvar eller efter
beslut i FN:s säkerhetsråd - kompletteras
med en nödvärnsrätt. En sådan skulle
innebära att en grupp av stater i
obestridligt klara fall och när alla
andra möjligheter är uttömda skulle ha en
folkrättsligt grundad möjlighet att
ingripa för att stoppa exempelvis ett
pågående folkmord.
I partimotion U284 (v) yrkande 3
framhåller motionärerna att regeringen
bör verka för att en supermakt eller
militärallians aldrig träder i
världssamfundets ställe. I yrkande 4 i
samma motion begärs ett riksdagens
tillkännagivande att den aldrig bör
acceptera militära insatser som inte har
beslutats av FN-systemet eller i övrigt
inte har stöd i FN-stadgan.
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 13 anser att FN behöver
stärkas genom ökade resurser och ökad
politisk vilja för att framgångsrikt
kunna arbeta med global krishantering.
Organisationen behöver reformeras och
moderniseras för att kunna leva upp till
de uppsatta målen. De permanenta
stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet
(Frankrike, Kina, Ryssland,
Storbritannien och USA) har genom att
lägga in veton alltför många gånger låtit
maktpolitik försvåra eller t.o.m.
omöjliggöra säkerhetsrådets funktion. Det
krävs också en ökad samordning mellan
civila och militära enheter och medel.
Resursbristen måste åtgärdas och den
politiska viljan såväl inom
organisationen som hos dess medlemsstater
måste i vissa fall uppbådas.
I kommittémotion U332 (kd) yrkande 20
efterlyses en modern och
verklighetsanpassad säkerhetspolitik, som
främjar aktivt deltagande i
internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet. Som en del av
detta måste Sverige fortsatt arbeta för
ett starkare FN och se samarbetet med
Nato som en naturlig del av svensk
säkerhetspolitik.
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 4 menar att fyra kriterier
och principer måste uppfyllas och följas
för att väpnat våld skall få användas i
försvarssyfte, förutsatt att samtliga
fredliga möjligheter prövats:
För att förebygga att konflikter
växer, främja uppbyggnad av fred och vara
till stöd för samt skydda humanitära
hjälpinsatser.
För att skydda oskyldiga liv eller
för att säkra grundläggande mänskliga
rättigheter.
Vapeninsatsen måste stå i
proportion till det som avses försvaras,
samt att insatserna inte riktas mot
civila.
Det måste finnas en seriöst grundad
utsikt till framgång. Även försvarskrig
förlorar sin legitimitet om det endast
medför fortsatt lidande, menar
motionärerna.
I kommittémotion U322 (mp) yrkande 4
menar motionärerna att icke-
våldsprincipen måste bli den huvudprincip
som all konflikthantering utgår i från.
Motionärerna anför att vid enstaka fall,
då alla möjligheter till fredlig
konflikthantering är uttömda, bör
militära ingripanden kunna genomföras. FN
bör få det globala våldsmonopolet, och en
stående FN-styrka bör inrättas för sådana
ändamål.
Försoningsarbetet vid konflikter betonas
i kommittémotion U305 (kd) yrkande 7.
Motionärerna menar att försoningsarbetet
spelar en avgörande roll för att bygga
fred vid sidan av förebyggande och
fredsskapande insatser. Inom en bred
utrikespolitik för mänskliga rättigheter
och för att främja internationellt
samarbete och utveckling måste försoning
främjas.
I samma motion yrkande 9 betonar
motionärerna att det är viktigt att det
humanitära biståndet får ökat utrymme i
det fredsskapande arbetet. Motionärerna
framhåller att den humanitära rätten
innebär att människor i konfliktområden
har rätt till humanitär hjälp.
I partimotion U315 (mp) yrkande 6 anförs
att en del av de vapen som har använts
vid de militära aktionerna i Irak och i
Kosovo har negativa långsiktiga effekter
på miljö och mänsklig hälsa. Motionärerna
nämner som exempel användningen av
utarmat uran i pansarbrytande vapen och
menar att EU skall motarbeta användningen
av detta ämne i vapen.
I kommittémotion U268 (c) yrkande 11
begärs ett riksdagens tillkännagivande om
vad i motionen anförs om nordiskt
samarbete avseende konflikthantering. I
motionen framhålls att kärnan i det
nordiska samarbetet för fredsfrämjande
och humanitära insatser hittills utgörs
av den militärt orienterade
samarbetsstrukturen Nordcaps (Nordic
Coordinated Arrangement for Military
Peace Support). Motionärerna menar att de
nordiska länderna kan och bör bygga upp
ett minst lika aktivt samarbete vad
gäller konfliktförebyggande och civil
krishantering. Samarbetet inom och
organiseringen av Nordcaps skulle kunna
fungera som modell även för ett samarbete
inom civil krishantering.
Krishantering och EU
I partimotion U315 (mp) yrkande 1 menar
Miljöpartiet att Sverige bör kräva
undantag från EU-reglerna, ett s.k.
förbehåll, gällande deltagande i ett
försvar i EU:s regi i linje med vad
Danmark har erhållit.
I den enskilda motionen U238 (m) yrkande
1 menar motionärerna att regeringen i
mandatfrågan för EU:s krishantering söker
att strama åt de riktlinjer som lades
fast i ordförandelandets slutsatser från
Europeiska rådets möte i Helsingfors. Där
är formuleringen: "Unionen kommer att
bidra till internationell fred och
säkerhet i enlighet med principerna i
Förenta nationernas stadga." Motionärerna
menar att detta inte står i samklang med
regeringens uttalanden att ett mandat
skall föreligga från säkerhetsrådet när
det gäller fredsframtvingande insatser.
När det gäller militära insatser utanför
EU:s landområde anförs i partimotion U315
(mp) yrkande 4 att ett mandat från FN:s
säkerhetsråd skall krävas.
Vänsterpartiet menar i följdmotion Fö12
(v) yrkande 1 att regeringen med stor
kraft bör fortsätta att driva frågan om
förebyggande och civila resurser för
krishantering och i yrkande 5 att
riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att
sammanställa en styrkekatalog av civila
resurser till FN:s, OSSE:s och EU:s
förebyggande och civila krishantering.
I partimotion U315 (mp) yrkande 2 framför
Miljöpartiet ståndpunkten att det
europeiska säkerhets- och
försvarspolitiska samarbetet (ESDP)
enbart fokuserar på den militära aspekten
av krishantering. Enligt motionärerna bör
tonvikten ligga vid att utveckla
strukturer för civil krishantering. I
motionen konstateras att Europeiska rådet
vid sitt möte i Göteborg i juni år 2001
antog ett program för
konfliktförebyggande. Motionärerna menar
i yrkande 3 att programmet för
konfliktförebyggande bör tillämpas fullt
ut.
I den enskilda motionen U238 (m) yrkande
3 anförs att civil krishantering inom EU
försvåras eller omöjliggörs utan en
trovärdig militära krishanteringsförmåga.
Motionärerna menar att i många konflikter
är militära krishanteringsinsatser en
förutsättning för fungerande humanitära
hjälpinsatser.
I kommittémotion U319 (fp) yrkande 12
betonas vikten av att utveckla en
europeisk krishanteringsförmåga inom
ramen för ett nära samarbete med USA i
det transatlantiska samarbetet.
Motionärerna menar att Europa i högre
grad måste kunna samla sig till såväl
civila som militära åtgärder för att
kunna hantera kriser och konflikter i
vårt närområde, detta för att inte alltid
behöva förlita sig på en aktiv närvaro
från USA:s sida i en krissituation.
Utvecklingen av den europeiska
krishanteringsförmågan bör dock ske i
nära samarbete med USA.
I följdmotion Fö12 (v) framhålls att FN:s
säkerhetsråd i en resolution från oktober
år 2000 uppmanar medlemsstaterna att
stärka kvinnorepresentationen på alla
beslutsnivåer i nationella, regionala och
internationella institutioner och
arrangemang för krishantering.
Motionärerna menar att den viljeyttring
och inriktning som avspeglas i FN:s
resolution 1325/2000 är viktig för att
förbättra krishanteringsförmågan
internationellt. Därför föreslås i
yrkande 8 att riksdagen skall ge
regeringen i uppdrag att i såväl
nationella som internationella sammanhang
vidta åtgärder i syfte att leva upp till
den av FN:s säkerhetsråd avgivna
resolutionen samt Försvarsberedningens
uttalade åsikter i frågan.
I den enskilda motionen U264 (kd)
konstateras att Vitryssland under
president Lukasjenko präglas av
omfattande brott mot de mänskliga
rättigheterna och de demokratiska fri-
och rättigheterna. En ökad öppenhet med
demokratisering och respekt för de
mänskliga rättigheterna är därför
eftersträvansvärd menar motionärerna,
inte minst för att garantera en fortsatt
stabilitet i regionen.
För att bryta den antidemokratiska trend
som president Lukasjenko företräder och
för att skapa ett klimat med fungerande
politiska partier, bör EU - i samarbete
med OSSE - utarbeta ett program för
politisk/demokratisk skolning av unga
oppositionella politiker. Regeringen bör
snarast ta initiativ i denna riktning
såväl i EU:s som OSSE:s beslutande organ
(yrkande 1).
Motionären framhåller vidare att en fri
och obunden press är en viktig del i en
fungerande demokrati. EU:s medlemsländer
kan på olika sätt bidra till att stärka
icke-regimkontrollerade medier i
Vitryssland. Detta kan ske på flera sätt,
bl.a. genom att ge unga vitryska
journalister möjligheten att under en
längre tid vistas i ett eller flera EU-
länder som stipendiater. Regeringen bör
snarast ta initiativ i denna riktning i
EU:s beslutande organ (yrkande 2).
En obunden statsapparat med myndigheter
som inte låter sig styras av den för
dagen sittande presidenten är en tredje
viktig komponent för att bygga fungerande
demokrati, menar motionären. Ett särskilt
EU-program för demokratiutbildning av
unga vitryska statstjänstemän eller
blivande statstjänstemän bör inrättas.
Regeringen bör snarast ta initiativ i
denna riktning i EU:s beslutande organ
(yrkande 3).
För att ytterligare rikta
uppmärksamheten mot situationen i
Vitryssland kan regeringen underlätta för
svenska beslutsfattare, journalister och
andra opinionsbildare att åka till
Vitryssland för att etablera kontakter.
Ett sätt att underlätta detta är att
ställa ekonomiska resurser till
förfogande. Detta kan regeringen göra
genom att inrätta ett särskilt
stipendieprogram för studieresor till
Vitryssland (yrkande 4).
Vidare anför motionären att Ryssland är
en viktig partner till Vitryssland. Genom
en aktiv dialog med Ryssland kan kanske
situationen för Vitrysslands politiska
opposition förbättras. Sverige har goda
förbindelser med Ryssland, inte minst
till följd av ett aktivt och kraftfullt
svenskt agerande under EU-
ordförandeskapet. Regeringen bör därför
snarast föreslå EU:s beslutande organ att
ge Sverige i uppdrag att undersöka vilka
möjligheter Ryssland har att påverka den
vitryska regeringen i en demokratisk
riktning (yrkande 5).
Freds- och säkerhetsordning för Afrika
I partimotion U300 (m) yrkande 14
konstaterar motionärerna att Afrika är
den mest konfliktdrabbade kontinenten och
menar att FN omedelbart måste prioritera
fredsfrämjande insatser på kontinenten.
Även i kommittémotion U311 (m) yrkande 3
anförs att FN skall fokusera på fred i
Afrika. Motionärerna framhåller att krig
inte är något unikt för den afrikanska
kontinenten men att det är den kontinent
som mest har drabbats av krig mellan
stater och inom stater. Ett första steg
för att skapa förutsättningar för ett
ökat välstånd i regionen måste därför
vara att få stopp på de pågående krigen,
menar motionärerna. I yrkande 4 i samma
motion anförs att den viktigaste
uppgiften efter det omedelbara
fredsfrämjandet är att skapa en afrikansk
freds- och säkerhetsordning. En sådan
ordning skulle göra det möjligt att
förebygga stridigheter och bygga
samhällen i frihet och fred.
Demobilisering, lätta vapen
I den enskilda motionen U272 (m) yrkas
att avväpning, demobilisering och
återanpassning skall ingå som en
självklar del i både konfliktförebyggande
och fredsfrämjande verksamhet.
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 5 menar att världssamfundet
måste vidta åtgärder för att få
vapenproduktion och illegal handel med
lätta vapen under kontroll. Motionärerna
framhåller att trots att lätta vapen
dödar långt fler människor än alla andra
typer av vapen finns inga globala avtal
om icke-spridning. Det finns det däremot
när det gäller kemiska och biologiska
vapen samt kärnvapen.
Motionärerna bakom kommittémotion U209
(c) yrkande 5 menar att Sverige bör vara
en drivande kraft i kampen mot den
illegala handeln med lätta vapen. De
konstaterar att FN:s konferens om lätta
vapen i New York sommaren år 2001
utmynnade i ett globalt dokument för att
hindra, bekämpa och eliminera den
illegala handeln med lätta vapen.
Skrivningarna ger utrymme för fortsatt
arbete inom FN, framhåller motionärerna,
och noterar att dokumentet från
konferensen under hösten år 2001 kommer
att tas upp på generalförsamlingens
dagordning för beslut.
Även i kommittémotion U226 (m) yrkande 3
behandlas frågor kring lätta vapen.
Motionärerna menar att den okontrollerade
spridningen av lätta vapen är ett växande
problem och att den FN-konferensen som
genomfördes under år 2001 inte
resulterade i det kraftfulla
handlingsprogram som Sverige och EU hade
hoppats. Sverige måste fortsatt vara
pådrivande för att få fram gemensamma
internationella åtgärder för att
kontrollera spridningen av lätta vapen,
betonar motionärerna. I yrkande 4 i samma
motion anförs att Sverige även
fortsättningsvis bör vara pådrivande när
det gäller att främja program för
avväpning, demobilisering och
återintegrering av kombattanter efter
väpnade konflikter. Motionärerna menar
att om det internationella samfundet
skulle bli bättre på att hantera
postkonfliktsituationer skulle färre
konflikter uppstå. Ansamlingen av vapen
är i sig en destabiliserande faktor.
Krishantering på Balkan
I kommittémotion U224 (m) yrkande 1
anförs att Sverige måste vara berett att
göra större fredsskapande insatser på
Balkan. Även om det är svårt efter alla
krig, finns det en möjlighet att
återskapa mycket av den öppenhet och
rörlighet som en gång kännetecknade det
forna Jugoslavien, menar motionärerna,
och väst har i detta sammanhang en
avgörande stödjande roll att spela.
Motionärerna bakom kommittémotion U345
(fp) yrkande 29 begär ett riksdagens
tillkännagivande att alla som bodde i
Kosovo för kriget skall ges möjlighet att
fortsätta leva i Kosovo i fred och
säkerhet oavsett etnisk tillhörighet. I
samma motion yrkande 30 anför
motionärerna att alla som tvingades fly
under krigen på Balkan skall kunna
återvända hem oavsett etnisk
tillhörighet.
Utskottets bedömning
Krishantering och FN
I ett flertal motioner behandlas
folkrättsliga frågor. Motionärerna bakom
kommittémotion U332 (kd) yrkande 1 anför
att säkerhetspolitikens utgångspunkt är
varje människas rätt till liv och
värdighet. I yrkande 8 i samma motion
anförs att folkrätten först och främst
skall främja människors säkerhet. Även i
partimotion So637 (fp) yrkande 24 anförs
att folkrätten bör utvecklas till att
också skydda människors frihet, inte bra
staters. I yrkande 2 i kommittémotion
U332 (kd) menar motionärerna att
etablerandet av demokratier och en
upprätthållen respekt för de mänskliga
rättigheterna är oundgängliga fundament i
arbetet med att bygga en
säkerhetspolitiskt stabil och trygg
värld. I kommittémotion U345 (fp) yrkande
4 menar motionärerna att omsorgen om den
enskilda människans, minoriteters och
folkslags grundläggande rättigheter skall
sättas före staters suveränitet.
Motionärerna menar vidare i yrkande 7 att
Sverige bör hävda uppfattningen att
folkrättens grundregel - att våld endast
får tillgripas i självförsvar eller efter
beslut i FN:s säkerhetsråd - kompletteras
med en nödvärnsrätt. Motionärerna bakom
kommittémotion U332 (kd) yrkande 4 menar
att fyra kriterier och principer måste
uppfyllas och följas för att väpnat våld
skall få användas i försvarssyfte. I
kommittémotion U322 (mp) yrkande 4 menar
motionärerna att icke-våldsprincipen
måste bli den huvudprincip som all
konflikthantering utgår i från.
Mandatfrågan vid internationella
krishanterande insatser behandlas i två
motioner. Motionärerna bakom
kommittémotion U314 (m) yrkande 1 menar
att det internationella samfundet måste
kunna agera i akuta krislägen trots att
säkerhetsrådet inte har fattat beslut och
att eventuella insatser då skall ske i
enlighet med FN-stadgans principer. I
yrkande 2 i samma motion anförs att den
praxis som utvecklats för att förhindra
folkmord och andra grova brott mot
folkrätten behöver kodifieras genom en
reformering av FN-stadgan, menar
motionärerna. I partimotion U284 (v)
yrkande 3 framhåller motionärerna att
regeringen bör verka för att en supermakt
eller militärallians aldrig träder i
världssamfundets ställe. I yrkande 4 i
samma motion begärs ett riksdagens
tillkännagivande att den aldrig bör
acceptera militära insatser som inte har
beslutats av FN-systemet eller i övrigt
inte har stöd i FN-stadgan.
Utskottet noterar att de folkrättsliga
frågorna kring brott mot de mänskliga
rättigheterna och frågan om humanitär
intervention har varit föremål för
uppmärksamhet under senare år. Det är ett
område där folkrätten är under
utveckling.
Folkrätten slår fast alla staters rätt
till självbestämmande och suveränitet,
vilket bl.a. framgår av FN-stadgans
artikel 2:7. Det generella våldsförbudet
är också grundläggande i FN-stadgan.
Förutom i fall av självförsvar (art. 51)
är det endast FN:s säkerhetsråd som kan
besluta om undantag från förbudet mot att
bruka våld (art. 39).
Natos militära ingripande 1999 mot
Förbundsrepubliken Jugoslavien (FRJ)
aktualiserade frågan om det
internationella samfundets rätt att
ingripa med våld mot ett enskilt land för
att förhindra folkfördrivning och grova
kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. När det stod klart att
Ryssland och Kina inte skulle bifalla
försök att få FN:s säkerhetsråd att
reagera mot president Miloseviãs etniska
rensning i Kosovo, ställdes inte minst
övriga medlemmar i säkerhetsrådet inför
dilemmat mellan å ena sidan FN-stadgans
våldsförbud och en betoning av
säkerhetsrådets auktoritet, och å andra
sidan nödvändigheten av att förhindra en
humanitär katastrof.
Ett antal länder ansåg att det var
omöjligt att förhålla sig passiva till
den etniska rensning och de grova
övergrepp som Miloseviãregimen begick mot
kosovoalbanerna. Majoriteten av FN:s
medlemsstater har genom bl.a.
folkmordskonventionen åtagit sig att
förhindra folkmord och bestraffa de
skyldiga. Åtagandena att respektera de
mänskliga rättigheterna är universella
och får inte känna några nationsgränser.
När Nato i mars 1999 inledde bombningar
mot FRJ uttalade Sverige förståelse för
aktionen, som syftade till att förhindra
den pågående etniska rensningen och ge de
kosovoalbanska flyktingarna möjlighet att
återvända till sina hem. Statsministern
sade dock att det var svårt att finna en
entydig folkrättslig grund för insatsen,
och han beklagade att det inte hade varit
möjligt att samla världssamfundet bakom
ett mandat i FN:s säkerhetsråd. Även FN:s
generalsekreterare Kofi Annan uttalade
förståelse för Natos handlande, och sade
att "det fanns tillfällen då
våldsanvändning kunde vara ett legitimt
sätt att uppnå fred". Att ett ryskt
resolutionsförslag om att bombningarna
skulle avbrytas röstades ned i
säkerhetsrådet visade också på
världssamfundets inställning till Natos
agerande. Utskottet har i sitt utlåtande
1999/2000:UU1u till
konstitutionsutskottet närmare redogjort
för sin syn på Natos krigshandlingar mot
FRJ.
I dag kan det konstateras att Natos
insats uppnådde sitt primära syfte: de
flesta kosovalbanska flyktingarna har
kunnat återvända till sina hem. Det är
dock lång väg att gå innan fred och
försoning kommer att råda i provinsen.
KFOR-styrkan har fått ägna stor kraft åt
att skydda den serbiska befolkningen och
andra minoriteter från förföljelse.
Vidare var kriget i Kosovo en mänsklig
tragedi som inte hade behövt inträffa.
Varningstecken saknades inte. Det var ett
misslyckande för hela det internationella
samfundet, och därmed även för Sverige,
att man inte kunde förhindra de etniska
rensningarna och förebygga
krigsutbrottet.
När FN-stadgan skrevs var det främst
mellanstatliga konflikter, som det andra
världskriget, man tänkte på. Samtidigt
ger stadgan utrymme för säkerhetsrådet
att agera också i interna konflikter.
Under de senaste decennierna har det
förts en debatt i FN om huruvida
kränkningar av de mänskliga rättigheterna
tillhör en stats inre angelägenheter. En
allt större krets medlemsländer har
ställt sig bakom synen att de mänskliga
rättigheterna är universella och
okränkbara och att övergrepp måste
beivras var de än begås. De olika former
av MR-mekanismer som har etablerats
medför insyn i enskilda stater och har de
facto gjort förment interna
rättighetsfrågor till internationella
angelägenheter.
När grova kränkningar och brott mot
mänskligheten sker i ett enskilt land är
frågan vilka medel omvärlden förfogar
över när den ser sig tvungen att ingripa.
FN:s säkerhetsråd har i en rad fall med
stöd av FN:s stadga ingripit, både med
sanktioner och våld, mot folkmord och
folkfördrivning. När säkerhetsrådet inte
har förmått att agera för att säkra
internationell fred och säkerhet har FN:s
generalförsamling tidigare fattat beslut
enligt den s.k. Uniting for Peace-
resolutionen som bl.a. i samband med
Koreakriget gav mandat åt världssamfundet
att ingripa med våldsmedel.
Natos ingripande mot FRJ:s övergrepp i
Kosovo aktualiserade frågan om vilken
rätt enskilda stater eller en grupp av
stater har att ingripa för att förhindra
folkfördrivning och grova kränkningar mot
de mänskliga rättigheterna i situationer
då världssamfundet inte kunnat samla sig
bakom ett beslut i FN. Natoländerna angav
humanitära och moraliska motiv för sitt
ingripande mot FRJ. Vidare åberopades en
rad säkerhetsresolutioner som rörde
Kosovo, vilka av vissa Natoländer sades
indirekt och sammantaget utgöra en
folkrättslig grund för de vidtagna
åtgärderna.
En förändring av folkrätten kan ske
antingen genom ändringar av FN-stadgan
eller genom en förändrad sedvanerätt. En
ändring av FN-stadgan kräver bl.a. att
två tredjedelar av medlemsstaterna
ratificerar förslaget, däribland de fem
permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet,
något som för dagen ter sig närmast
omöjligt att uppnå. Sedvanerätten
utvecklas genom att nya regler accepteras
av en överväldigande majoritet av
världens stater. På denna punkt kan man
konstatera att Natos ingripande i Kosovo
åtminstone temporärt mötte förståelse hos
delar av världssamfundet.
Sverige lägger traditionellt stor vikt
vid våldsförbudet i FN:s stadga och
betonar det våldsmonopol som givits till
FN:s säkerhetsråd. FN-stadgan ger
säkerhetsrådet befogenheter att ingripa
om det anser att hot föreligger mot
internationell fred och säkerhet (art.
39). Dessa begrepp har successivt tolkats
allt vidare, och de anses i dag inbegripa
folkmord och folkfördrivning.
Det måste dock understrykas att FN:s
säkerhetsråd i första hand är ett
politiskt organ. Problemet är ofta att
någon eller några av de fem permanenta
medlemmarna använder eller hotar att
använda sitt veto. När FN har misslyckats
att förhindra brott mot mänskligheten och
folkmord - t.ex. i Rwanda - har orsaken
varit bristande politisk vilja. FN-
stadgan har genom åren visat sig vara ett
flexibelt instrument, som givit
världssamfundet möjligheter att ingripa i
de fall den politiska viljan funnits.
Sålunda har säkerhetsrådet i ett antal
fall auktoriserat våld för att skydda
civilbefolkning mot umbäranden och
övergrepp mot de mänskliga rättigheterna,
bl.a. i Haiti och Somalia.
Sedan flera år pågår det ett
förändringsarbete inom FN. Förhandlingar
om reformer av säkerhetsrådet förs inom
en arbetsgrupp i vilken Sverige - genom
sin tidigare FN-ambassadör - haft en
ledande roll som en av två vice
ordförande. Under sitt medlemskap i
säkerhetsrådet 1997-1998 hävdade Sverige
också konsekvent att rådet borde göra en
vid tolkning av begreppet "hot mot
internationell fred och säkerhet".
Argumentet för att arbeta för en
förändring av FN-stadgan är att det bör
finnas en folkrättslig grund som
världssamfundet kan agera på i
situationer som den i Kosovo, i vilka
låsningar uppstått i säkerhetsrådet och
FN med följd att nödvändiga beslut
stoppas. Att förändra FN-stadgan är dock
en uppgift som skulle ta i anspråk
betydande tid och kraft. Utskottet är av
den meningen att det viktigaste i dagens
läge är att utveckla och stärka FN:s och
särskilt säkerhetsrådets förmåga att i
tid kunna fatta kraftfulla beslut. Att
explicit formulera undantagsregler som
ger enskilda eller grupper av länder rätt
att ingripa i det fall FN inte förmår att
agera, skulle snarast undergräva det
reformarbete som i dag pågår inom FN. Att
utan stöd i FN-stadgan delegera FN:s
våldsmonopol till regionala
organisationer skulle vidare riskera att
regionalisera folkrätten och etablera
olika normer för olika delar av världen.
Det bör dock i sammanhanget noteras att
FN-stadgans kapitel VIII ger möjlighet
till ingående av regionala avtal eller
bildande av regionala organ för
behandling av sådana angelägenheter
rörande upprätthållandet av
internationell fred och säkerhet som
lämpar sig för regionala åtgärder, under
förutsättning av att dessa avtal eller
organ och deras verksamhet är förenliga
med FN:s ändamål och grundsatser (artikel
52). Säkerhetsrådet skall, när så är
lämpligt, använda sådana regionala avtal
eller organ för tvångsåtgärder under dess
myndighet. Utan säkerhetsrådets
bemyndigande får dock, med några i
stadgan specificerade undantag,
tvångsåtgärder ej företas enligt
regionala avtal eller av regi-onala
organ.
Utskottet menar att det inte råder
någon tvekan om att en förskjutning i
avvägningen mellan människors säkerhet
och staters suveränitet har ägt rum efter
det kalla kriget. Denna utveckling måste
välkomnas. Utskottet menar dock att detta
inte ger anledning till att omvärdera
FN:s avgörande roll när det gäller
ansvaret för internationell fred och
säkerhet. Rätten att besluta om
våldsanvändning bör förbli hos
säkerhetsrådet. Den viktigaste uppgiften
är i stället att påverka säkerhetsrådets
arbetssätt så, att vetot inte används
annat än i undantagsfall. Med ett bättre
fungerande säkerhetsråd skulle tendensen
att enskilda eller grupper av stater
använder våld utan säkerhetsrådets
medgivande kunna stävjas. Likaså skulle
ett mer beslutsfähigt säkerhetsråd kunna
ingripa tidigare och kraftfullare vid
humanitära kriser. En annan viktig lärdom
av kriget i Kosovo är att instrumenten
för att förebygga konflikter måste
utvecklas.
Som utskottet har framhållit ovan
utvecklas sedvanerätten genom att nya
regler accepteras av en överväldigande
majoritet av världens stater. Exempel på
en sådan utveckling har av utskottet
noterats tidigare i detta betänkande, i
avsnittet om bekämpning av terrorism. I
resolution 1368 sätter säkerhetsrådet för
första gången internationell terrorism i
samband med hot mot internationell fred
och säkerhet (art. 39 i FN:s stadga). I
denna resolution gör FN:s säkerhetsråd
för första gången även en koppling mellan
begreppet självförsvar i FN:s stadga
(art. 51) och kampen mot internationell
terrorism.
Från att tidigare ha betraktat
internationell terrorism främst som en
kriminell handling har tolkningen av FN:s
stadga i och med resolution 1386
utvecklats så att internationell
terrorism nu anses vara även ett hot mot
internationell fred och säkerhet och
utlöser rätten till självförsvar. Värt
att notera i sammanhanget är enligt
utskottets mening att ett enigt
säkerhetsråd står bakom resolutionen och
därmed denna tolkning av FN:s stadga.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U332 (kd) yrkandena 1, 2,
4 och 8, So637 (fp) yrkande 24, U322 (mp)
yrkande 4, U345 (fp) yrkandena 4 och 7,
U314 (m) yrkandena 1 och 2 samt U284 (v)
yrkandena 3 och 4 är besvarade.
I motion U332 (kd) yrkande 11 anser
motionärerna att de centrala begreppen
inom internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet bör defini-eras
och tydliggöras. I motionen framhåller
motionärerna vidare att varaktig och
stabil fred och säkerhet kräver
långsiktigt tänkande. I yrkande 12 anförs
därför att de förebyggande åtgärderna bör
betonas i arbetet för en fredligare
värld. Även i partimotion U315 (mp)
yrkande 8 anförs att det långsiktiga
konfliktförebyggande arbetet är det
viktigaste inom internationell
krishantering. I motion U332 (kd) yrkande
20 efterlyses en modern och
verklighetsanpassad säkerhetspolitik, som
främjar aktivt deltagande i
internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet.
När det gäller frågan om att definiera
och tydliggöra begreppen kring
fredsfrämjande verksamhet vill utskottet
framhålla att dessa frågor varit föremål
för en omfattande analysverksamhet under
senare år, såväl internationellt som
nationellt. Utskottet vill bl.a. peka på
Carlsson-Ramphal-rapporten från år 1995
samt FN:s rapport från år 2000 om dess
fredsoperationer, den s.k.
Brahimirapporten. När det gäller svenska
analyser och ställningstaganden vill
utskottet nämna departementspromemoriorna
Konfliktförebyggande verksamhet (Ds
1997:18) och Att förebygga väpnade
konflikter - ett svenskt handlingsprogram
(Ds 1999:24). Utskottet vill även erinra
om att regeringen tillställt riksdagen en
skrivelse som behandlar dessa frågor, Att
förebygga väpnade konflikter (skr.
2000/01:2, bet. 2001/02:UU4). Utskottet
vill gärna framhålla att i dessa
sammanhang har begreppen kring
krishantering och fredsfrämjande
verksamhet definierats och tydliggjorts.
Utskottet vill även erinra om att
riksdagen i det nämnda betänkandet
2000/01:UU4 utförligt har behandlat
frågor kring internationell
krishantering, fredsfrämjande
verksamhet och därvid särskilt betonat
den centrala betydelse som det
konfliktförebyggande arbetet har. I
betänkandet slås bl.a. fast, vilket
har framgått tidigare i detta
betänkande, följande:
Utskottet vill avslutningsvis i denna
del understryka betydelsen av att
svensk utrikespolitik, EU:s gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitik samt
FN:s politik genomsyras av ett vidgat
säkerhetspolitiskt synsätt och ett
perspektiv av konfliktförebyggande.
Utskottet ser mycket positivt på att
arbetet med att förebygga väpnade
konflikter har fått ökad nationell och
internationell uppmärksamhet samt att
synsättet på säkerhetspolitiken
alltmer präglas av en bred ansats.
I betänkandet behandlas det
konfliktförebyggande arbetet utförligt
(avsnitt 5.1.3). Utrikesutskottet
anför i betänkandet bl.a. följande när
det gäller arbetet med att förebygga
väpnade konflikter:
Utskottet ser mycket positivt på att
arbetet med att förebygga väpnade
konflikter har fått ökad
internationell uppmärksamhet. Syftet
med att förebygga väpnade konflikter
är enligt utskottets uppfattning att
försvara den enskilda människans
värdighet, frihet och trygghet. De
mänskliga och materiella kostnader som
följer av väpnade konflikter
framträder tydligare i dag när
merparten av de väpnade konflikterna
är inomnationella eller saknar en
global dimension. Denna trend
förstärks av att konflikterna ofta får
uppmärksamhet av massmedier runt om i
världen. Samtidigt kan utskottet
konstatera att tyngdpunkten i politik
och folkrätt har förflyttats från
nationell säkerhet och suveränitet
till människors säkerhet, de mänskliga
rättigheterna och demokratiska fri-
och rättigheter. Denna utveckling, som
utskottet under lång tid uttryckt sitt
stöd för, innebär att de
konfliktorsaker som ett
konfliktförebyggande arbete måste
inbegripa omfattar ett mycket bredare
fält än mellanstatliga motsättningar.
Utskottet menar att centrala orsaker
till konflikter är ekonomisk och
social diskriminering och fattigdom
och skev resursfördelning, ofta i
kombination med etnisk och religiös
förföljelse samt politiskt förtryck
och konstaterar att insikten härom
under senare år har spridit sig i allt
vidare kretsar av det internationella
samfundet.
Det internationella samfundets
bristande förmåga att förhindra
våldsutbrott, krig och folkmord som i
Rwanda och på Östtimor har lett till
förluster av människoliv, livslånga
fysiska och psykiska skador på både
offer och våldsverkare och krossade
sociala strukturer. De ekonomiska
kostnaderna i de drabbade länderna för
förluster av socialt kapital,
förstörda materiella värden och
ekonomisk stagnation är omfattande.
Därtill kommer kostnader för det
internationella samfundets politiska
strukturer, för civila och militära
fredsinsatser, för omhändertagande av
flyktingar och för återuppbyggnad.
Även konflikterna i det forna
Jugoslavien - Bosnien-Hercegovina och
Kosovo - visar att det internationella
samfundet hittills saknat en
tillräcklig förmåga att ingripa innan
katastrofen är ett faktum. Utskottet
konstaterar att kostnaderna både i
mänskliga och ekonomiska resurser för
våld och krig är avsevärt mycket högre
än kostnaderna för förebyggande av
konflikt och krig.
Även kring årsskiftet 2000/2001 pågår
flera konflikter som med tidigare
diplomatiska och civila
krishanteringsinsatser kunde ha tagit
en annan vändning. De pågående
inbördeskrigen i synnerhet i Afrika -
i Sierra Leone, i Liberia och i
Demokratiska Republiken Kongo -
illustrerar på ett tydligt sätt de
höga kostnaderna som en öppen konflikt
får i mänskliga och ekonomiska termer.
Det som gör denna utveckling i Afrika
än mer tragisk är, enligt utskottets
uppfattning, att det drabbar
utvecklingsländer där en majoritet av
den inhemska befolkningen är fattiga
människor som lever på en låg
välfärdsnivå. Det kommer att ta många
år innan samhällena är återuppbyggda
efter krigen och människornas
välfärdsutveckling kan ta fart.
Det som är hoppfullt enligt
utskottets mening är att det finns
exempel där man framgångsrikt lyckats
förebygga konflikter och där civila
och militära förebyggande insatser
från det internationella samfundets
sida givit resultat. Ofta har detta
skett med hjälp av diplomatiska
insatser, ekonomiska
utvecklingsprogram och stöd för
stärkande av demokratin och
rättssamhället. Sådana fall är det
konfliktförebyggande och
konflikthanterande arbete som har
utförts från det internationella
samfundets sida vad gäller
Ungern-Slovakien, Makedonien och
Centralamerika.
Utskottet konstaterar att konflikter
är en naturlig och ofrånkomlig del av
den politiska vardagen i alla
samhällen, även i demokratier, och att
de ofta kan driva samhällsutvecklingen
framåt. Utmaningen för det
internationella samfundet i det
konfliktförebyggande arbetet är att
bidra till att konflikterna hanteras
så att våldsanvändning och mänskligt
lidande kan undvikas.
Konfliktförebyggande syftar enligt
utskottets mening till att på ett
konstruktivt sätt kanalisera
konflikter, i betydelsen
samhällsmotsättningar, genom fredliga
procedurer och strukturer och
förhindra att de tar sig väpnade
uttryck. Här bör även, enligt
utskottets mening, de största
ansträngningarna göras för att
förbättra det internationella
samfundets krishanteringsförmåga.
Skulle det misslyckas att hindra en
eskalering av en konflikt och en öppen
våldsanvändning utbryta skall det
internationella samfundet ha tillgång
till både civila och militära
krishanteringsresurser samt kapacitet
för återuppbyggnadsinsatser efter det
att omfattande våldshandlingar har
upphört.
Utskottet välkomnar därför den
utveckling som sker inom FN, EU, OSSE
och i Sverige när det gäller att
utveckla förmågan till förebyggande av
väpnade konflikter, att förstärka
kapaciteten för civila
krishanteringsinsatser samt att för
ändamålet lämpliga militära resurser
kan ställas till det internationella
samfundets förfogande för militär
krishantering.
Utskottet välkomnar även de analyser
och diskussioner i dessa frågor som
äger rum både nationellt och i de
relevanta internationella
organisationerna. Utskottet menar att
det sker en utveckling mot tydligare
mål för det konfliktförebyggande
arbetet. Dessa relateras till bättre
handlingsalternativ än väpnade
insatser och till organiserandet av
lämpliga resurser på den civila sidan.
Det sker även en utveckling vad gäller
bättre målstyrning liksom vad
beträffar den politiska viljan och
förmågan att agera tidigt, genomtänkt
och samordnat vid potentiella kriser.
Ännu återstår mycket att göra, men
utvecklingen går enligt utskottets
mening i rätt riktning inom FN, EU och
OSSE.
Utskottet vill framhålla vikten av
att mänsklig säkerhet lyfts fram som
en huvuduppgift i det bredare
säkerhetspolitiska arbetet. Mänsklig
säkerhet tar fasta på individens behov
av och rätt till fysisk trygghet och
kroppslig hälsa, tillgång till livets
materiella förnödenheter, rätt till
adekvat social och ekonomisk bas samt,
inte minst, respekt för hennes eller
hans personliga integritet och frihet.
Mänsklig säkerhet är enligt utskottets
uppfattning en förutsättning för
samhällelig stabilitet, vilket i sin
tur främjar regional och
internationell fred och säkerhet.
- - -
Sedan Kofi Annan tillträdde som
generalsekreterare 1997 har en
omfattande reformering av FN:s
sekretariat genomförts. En central
strävan har varit att integrera och
koordinera arbetet inom olika
avdelningar, samtidigt som byråkratin
har minskats. Generalsekreteraren har
dock inte gjort bedömningen att det
vore önskvärt att inrätta ett separat
departement för konfliktförebyggande,
vars undergeneralsekreterare skulle
lyda direkt under säkerhetsrådet.
Enligt vad utskottet kan bedöma skulle
förslaget riskera att separera arbetet
för tidig förvarning från
sekretariatets övriga verksamhet.
Utskottet menar att Sverige även
fortsatt bör ge FN:s
generalsekreterare fullt stöd i den
reformprocess som han håller på att
föra framåt.
Utskottet kan icke desto mindre
konstatera att inom FN har under de
senaste åren skapats en rad mekanismer
för att förbättra kapaciteten att
agera effektivt och integrerat på
tidiga signaler om potentiella
konflikter. Bland annat har det i
sekretariatets politiska avdelning
inrättats ett särskilt forum som
analyserar risksituationer och
handlingsalternativ. Utskottet har
vidare erfarit att det pågår ett
kontinuerligt arbete inom FN med att
ytterligare förbättra kapaciteten på
detta område, framför allt vad gäller
sekretariatets analyskapacitet.
Utskottet kan vidare konstatera att
förebyggande av väpnade konflikter
successivt har kommit att inta en
alltmer framträdande plats på FN:s
agenda. Sedan november 1999 har flera
öppna möten i säkerhetsrådet ägnats åt
förebyggande av väpnade konflikter.
Vid dessa möten rådde bred enighet om
vikten av ökat fokus på förebyggande
åtgärder i vid bemärkelse. Vid ett
möte i säkerhetsrådet i juli år 2000
underströk rådet vikten av en
samordnad internationell respons till
ekonomiska, sociala, kulturella och
humanitära problem, som ofta utgör
bakomliggande orsaker till en
konflikt.
Generalsekreterare Annan har vid
upprepade tillfällen betonat vikten av
att preventionstänkandet genomsyrar
FN:s verksamhet. Han förespråkar bl.a.
en permanent "fact-finding mission"
samt en förstärkt tidig varnings- och
analyskapacitet inom sekretariatet.
Utskottet stöder dessa tankar som
skulle stärka generalsekreterarens
auktoritet. På uppmaning av
säkerhetsrådet kommer
generalsekreteraren i maj år 2001 att
presentera en rapport om
konfliktförebyggande.
När det gäller det bredare anslaget
beträffande fredsbevarande operationer
som efterlyses i motionerna ... vill
utskottet framhålla att det utmärkande
för den internationella fredsfrämjande
verksamheten under senare år är att
mandaten har breddats till att även
inbegripa civila komponenter, s.k.
multifunktionella fredsfrämjande
insatser. De FN-insatser som under
1999 inleddes i Kosovo och Östtimor
har omfattande mandat, vilket har
inneburit ett flertal nya och
utmanande arbetsuppgifter för FN på
den civila sidan. Behovet av
deltagande med civil personal har
därmed kraftigt ökat, något som
medlemsländerna ännu inte i
tillräcklig grad har kunnat leva upp
till. FN:s organisation för
fredsbevarande insatser är heller inte
anpassad efter de nya kraven.
Utskottet menar att mot denna bakgrund
är det angeläget att stärka FN:s
kapacitet för planering och
genomförande av fredsfrämjande
insatser med stora civila komponenter,
något som Sverige och EU också verkat
för. Sverige har också givit särskilda
finansiella bidrag till civila
komponenter i den fredsfrämjande
verksamheten.
För närvarande pågår ett intensivt
arbete med syfte att reformera och
stärka FN inom det fredsfrämjande
området. I augusti år 2000
offentliggjordes en rapport -
Brahimirapporten - som togs fram av en
särskilt tillsatt panel med
generalsekreterarens uppdrag att se
över fredsbevarande operationer i alla
dess aspekter. Utskottet vill
framhålla att rapporten utmynnar i ett
stort antal mycket konkreta
rekommendationer som, när de
genomförs, kan bidra till att
väsentligt stärka FN:s kapacitet inom
området fred och säkerhet. En rad
åtgärder som kan bidra till att stärka
FN:s fredsoperationer och anpassa FN-
systemet efter dagens
multidimensionella fredsoperationer
föreslås. Hit hör bl.a.
rekommendationer som kan bidra till
ett mer integrerat arbetssätt, som på
ett bättre sätt kan ta tillvara
tillgängliga resurser inom hela FN-
systemet. Vidare föreslås
omstruktureringar och
resursförstärkningar av sekretariatet.
I slutdeklarationen från FN:s
millennietoppmöte år 2000 görs en
hänvisning till Brahimirapporten, och
stats- och regeringscheferna begär att
generalförsamlingen snabbt överväger
dessa rekommendationer. Uppföljningen
av rapporten inleddes under
generalförsamlingens möte år 2000, och
kommer att fortsätta under år 2001.
Som EU-ordförande under det första
halvåret 2001 leder Sverige EU:s
aktiva arbete med den fortsatta
uppföljningsprocessen.
Utskottet vill även framhålla att
inom EU pågår samtidigt arbetet med
att stärka medlemsstaternas förmåga
inom militär och civil krishantering
för att på så vis också bättre kunna
svara på de ökande behov som finns
inom främst FN och OSSE. Sverige har
sedan länge verkat för att EU:s
uppgraderade krishanteringsförmåga
skall inbegripa både civila och
militära instrument, med kapacitetsmål
på båda sidor och med särskild tonvikt
på snabbinsatsförmåga. Sverige var med
och författade den civila
krishanteringsplan som kunde antas vid
Europeiska rådets möte i Helsingfors.
Polisområdet har inledningsvis
prioriterats i detta arbete, och vid
Europeiska rådets möte i Feira kunde
ett kapacitetsmål antas om att till år
2003 kunna bidra med 5 000 poliser för
internationella fredsfrämjande
uppdrag, varav 1 000 skall kunna
sättas in med kort varsel. EU har
också inrättat en civilkommitté och en
koordineringsmekanism för det civila
arbetet vid rådssekretariatet. EU:s
medlemsländer är ense om att man måste
finna vägar för att bistå inte bara
när det gäller poliser, utan inom hela
rättsväsendet, bl.a. med domare och
åklagare. Ett annat prioriterat område
är civil förvaltning och
räddningstjänst. Arbetet med att
utveckla de konkreta kapacitetsmålen
kommer att fortsätta under det svenska
ordförandeskapet.
Vidare vill utskottet betona att
Sverige under ett flertal år har
drivit frågan om en utökad
snabbinsatskapacitet för
fredsbevarande operationer, samt ökade
ledningsresurser för dessa.
Tillsammans med övriga EU-medlemmar
arbetar vi också för att förstärka
FN:s förmåga att snabbt upprätta
högkvarter i konfliktregioner. Under
det svenska ordförandeskapet i
Shirbrig gjordes stora ansträngningar
för att förbättra samverkan mellan
medlemsländer och FN när det gäller
att snabbt ställa trupper till FN:s
förfogande. Utskottet anser att det
bör vara en prioritet att ytterligare
stärka Shirbrigs förmåga att ställa
fredsfrämjande styrkor till FN:s
förfogande.
OSSE skapade, genom beslut vid
toppmötet i Istanbul i november 1999,
en civil snabbinsatsberedskap (REACT).
I samband med utformningen av denna
har bl.a. från svenskt håll
framhållits vikten av att som
komplement till snabbrekrytering av
personal öka beredskapen på det
logistiska området.
Utskottet kan sammanfattningsvis
konstatera att mycket återstår att göra
inom området. Som framgått ovan är
emellertid utvecklingen på väg i rätt
riktning. Detta bl.a. till följd av
aktivt svenskt agerande.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att riksdagen med
dessa uttalanden har markerat sitt stöd
för regeringens arbete med att, både på
det nationella och det internationella
planet, förstärka förmågan och
kapaciteten att förebygga väpnade
konflikter.
Utskottet noterar vidare att det skett
en utveckling sedan riksdagen senast
behandlade dessa frågor i betänkande
2000/01:UU4.
FN:s generalsekreterare presenterade i
juni år 2001 sin rapport om
konfliktförebyggande. Den utarbetades i
nära samverkan med medlemsstater som
Sverige. I rapporten betonas bl.a. att
konfliktförebyggande är en huvuduppgift
för FN och dess medlemsländer, att
förebyggandet bör sättas in så tidigt som
möjligt, samt att olika aktörer måste
samverka för att konfliktförebyggande
skall fungera. Utskottet ser positivt på
detta steg och utgår från att regeringen
aktivt verkar för genomförande av
rapporten och dess rekommendationer.
Utskottet ser även positivt på att
under det svenska EU-ordförandeskapet
stod stärkande av det tredje elementet av
ESDP - konfliktförebyggande - högt på den
svenska agendan, vilket resulterade i att
Europeiska rådet vid sitt möte i Göteborg
kunde anta ett EU-program för
förebyggande av väpnade konflikter.
Programmet tar sin utgångspunkt i att EU
med sin breda uppsättning instrument, sin
omfattande internationella närvaro och
sitt globala ansvar måste förbättra sin
kapacitet att förebygga väpnade
konflikter.
Utskottet kan konstatera att EU:s
politik för konfliktförebyggande ligger
väl i linje med den svenska politiken
såsom den formulerades i betänkande
2000/01:UU4. Grundläggande
konfliktorsaker som brist på demokrati
och mänskliga rättigheter, avsaknad av en
rättvis och hållbar ekonomisk och social
utveckling och kampen om knappa
naturresurser måste enligt EU:s program
tas itu med i ett tidigt skede och på ett
strategiskt sätt med en bred uppsättning
instrument. Programmet uppmärksammar
också möjligheten att stärka EU:s
kapacitet inom områden som tidig
förvarning, preventiv diplomati,
avväpning, demobilisering och
återintegrering samt minröjning. Därtill
skall unionen och dess lämpliga organ
undersöka hur instrument för nedrustning
och icke-spridning på ett mer effektivt
sätt kan användas i preventivt syfte.
Utskottet ser positivt på denna tydliga
viljeyttring från unionens och dess
medlemsländers sida.
Utskottet vill vidare framhålla att
samarbetet med andra internationella och
regionala organisationer står i centrum
för såväl krishantering som
konfliktförebyggande. FN är EU:s
viktigaste partner, och utskottet noterar
med tillfredsställelse att under det
svenska EU-ordförandeskapet har konkreta
steg tagits för att förbättra samarbetet
inom områden som förvarning, utbildning
och informationsutbyte och praktisk
samverkan i fält. Även inom
utvecklingssamarbetet har samarbetet med
och stärkandet av FN stått i fokus och
bistånds- och utvecklingsministrarna
antog vid sitt möte i maj 2001 ett
dokument till stöd för detta. På den
europeiska arenan är Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
och Europarådet av särskilt intresse.
Även här står informationsutbyte och
praktiskt fältsamarbete i fokus. Därtill
konstateras i EU:s program för
förebyggande av väpnade konflikter,
liksom i den reviderade gemensamma
ståndpunkten för konfliktförebyggande,
konflikthantering och -lösning i Afrika
att regionala och subregionala
organisationer är centrala aktörer inom
konfliktförebyggande. Bland annat
uppmanas kommissionen att genomföra sina
rekommendationer om stöd till regional
och subregional integration med betoning
på organisationer med ett explicit
förebyggande mandat.
Utskottet noterar att som ett led i
stärkande av samarbete och koordinering
inom det internationella samfundet kommer
Sverige under våren 2002 att stå som värd
för en EU-konferens för organisationer
involverade i konfliktförebyggande i
Europa.
Sammanfattningsvis vill utskottet
betona att konfliktförebyggande är
prioriterat i svensk utrikespolitik, och
att ett konfliktförebyggande perspektiv
skall genomsyra svenskt internationellt
agerande. Detta är i dag en naturlig
utveckling av Sveriges traditionella
fredsfrämjande solidaritetspolitik, som
den uttrycks bl.a. inom
utvecklingssamarbetet. Utskottet menar
att den roll som Sverige kan och bör ta
på sig är att vara konstruktivt
pådrivande för att konfliktförebyggande
successivt skall genomsyra politiken i
internationella organisationer och i det
mellanstatliga samarbetet. Sveriges
starka engagemang i FN och vår aktiva
medverkan i EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik ger oss här särskilda
möjligheter.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U332 (kd) yrkandena 11, 12
och 20 samt U315 (mp) yrkande 8 är
besvarade.
I några motioner pekar motionärerna på de
problem vetorätten i FN:s säkerhetsråd
medfört när det gäller det
internationella samfundets möjlighet att
hantera kriser. I partimotion U300 (m)
yrkande 22 anför motionärerna att FN:s
säkerhetsråds förmåga att fatta beslut
måste stärkas. De menar att vetorätten är
det stora problemet. I den enskilda
motionen U238 (m) yrkande 2 anförs att FN-
stadgan behöver anpassas för en ny tids
konflikter, inte minst vad gäller
vetorätten. En sådan möjlig förändring är
att förtydliga FN-stadgan och vetorätten
så att den bara kan komma i fråga när
vitala nationella säkerhetsintressen
hotas. I kommittémotion U345 (fp) yrkande
3 menar motionärerna att FN-systemets
brister måste erkännas och hanteras. FN
förmådde inte leva upp till den egen
stadgan vid folkmordet i Rwanda eller i
samband med den etniska rensningen i
Kosovo, betonar motionärerna.
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 13 anser att de permanenta
stormaktsmedlemmarna i säkerhetsrådet
genom att lägga in veton alltför många
gånger har låtit maktpolitik försvåra
eller t.o.m. omöjliggöra säkerhetsrådets
funktion.
Denna fråga har behandlats av
riksdagen på grundval av betänkande
2000/01:UU4. Utrikesutskottet anför i
betänkandet följande:
Utskottet kan konstatera att under
lång tid kunde inte FN:s stadga
användas som det var tänkt. Man bör
hålla i minnet att låsningar mellan
stormakterna i hög grad präglade
rådets arbete under det kalla kriget.
Efter det kalla krigets slut har
emellertid förhållandena förändrats.
Utskottet anser att FN nu har stora
möjligheter att agera om stadgan och
det befintliga regelverket används på
rätt sätt. Det som krävs är i första
hand att politisk vilja manifesteras
från medlemsländernas sida och att de
permanenta medlemmarna i
säkerhetsrådet är villiga att axla
sitt ansvar.
Utskottet är väl medvetet om att FN:s
säkerhetsråd vid många tillfällen har
hämmats av de permanenta medlemmarnas
vetorätt. Endast det faktum att en
stormakt hotar att använda sitt veto
kan beröva rådet handlingskraft. Under
de senaste åren har detta förhållande
inskränkt rådets möjligheter att agera
bl.a. under kriserna i Rwanda och det
forna Jugoslavien.
Samtidigt är det inte en realistisk
möjlighet att avskaffa vetorätten.
Nationernas förbunds misslyckande
under mellankrigstiden hade sin grund
bl.a. i att några av de viktigaste
stormakterna inte ansåg att
organisationen tog tillvara på deras
intressen, och övergav därför NF. FN
är beroende av stormakternas
engagemang för att vara relevant och
handlingskraftigt.
FN:s säkerhetsråd avspeglar de
politiska förhållanden som rådde efter
det andra världskriget. Förvisso har
dessa förändrats under de senaste 50
åren. Det pågår också sedan en tid
tillbaka ett arbete inom FN för att
reformera säkerhetsrådet. Sverige har
spelat en aktiv roll i den särskilda
arbetsgruppen för reform av rådet.
Under de senaste åren har en tydlig
majoritet av FN:s medlemsländer börjat
ifrågasätta vetorättens utformning och
tillämpning. Samtidigt som trycket på
de permanenta medlemmarna har ökat
skall man inte underskatta svårigheten
att förmå dessa att gå med på
begränsningar av användningen av
vetorätten. Utskottet fäster stor vikt
vid att fortsätta ansträngningarna för
att försöka etablera en ny praxis i
säkerhetsrådet. Bärande i en sådan
praxis skulle vara att de permanenta
medlemmarna endast använder vetorätten
såsom den från början var tänkt, dvs.
vid de tillfällen då deras egna
nationella säkerhet är berörd. Det är
dock oundvikligt att de länder som har
vetomakt i säkerhetsrådet själva står
bakom en reformerad användning av
vetorätten.
En annan viktig fråga är att utvidga
säkerhetsrådet så att det bättre
avspeglar dagens värld. Utskottet vill
instämma i den av regeringen framförda
uppfattningen att rådet bör utvidgas
och eftersträva en bättre geografisk
balans. Detta skulle också ge
utvecklingsländerna en större
representation. Ett säkerhetsråd som
är mer representativt för det
internationella samfundet skulle
utgöra en solidare grund för ett
reformerat och mer handlingskraftigt
FN. Utskottet vill dock betona att
vetorätten ej bör utsträckas till
eventuella nya permanenta medlemmar av
FN:s säkerhetsråd.
I rapporten Our Global Neighbourhood
efterlyser de två ordförandena i
arbetsgruppen, Carlsson och Ramphal,
bl.a. reformer av säkerhetsrådet. De
menar att det bör ske i två steg. Det
första steget är att säkerhetsrådet
utvidgas med ytterligare fem permanenta
medlemsländer. Dessa skall vara två
industrialiserade länder samt ett land
vardera från de tre regioner som främst
består av utvecklingsländer - Afrika,
Asien och Latinamerika. Förslaget
innefattar inte att vetorätten skall
utsträckas till dessa nya länder i
säkerhetsrådet. I ett andra steg bör de
länder som innehar vetorätt inbördes
komma överens om en begränsning av
användningen av denna. Utskottet ser
positivt på dessa förslag på hur FN:s
säkerhetsråd skulle kunna reformeras.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser inte att några nya
element har tillkommit som skulle kunna
föranleda en ändring av riksdagens
ställningstaganden i dessa frågor.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U300 (m) yrkande 22, U238
(m) yrkande 2, U345 (fp) yrkande 3 samt
U332 (kd) yrkande 13 är besvarade.
Försoningsarbetet vid konflikter betonas
i kommittémotion U305 (kd) yrkande 7.
Motionärerna menar att detta arbete
spelar en avgörande roll för att bygga
fred vid sidan av förebyggande och
fredsskapande insatser. I samma motion
yrkande 9 betonar motionärerna att det är
viktigt att det humanitära biståndet får
ökat utrymme i det fredsskapande arbetet.
Utskottet konstaterar inledningsvis att
återuppbyggnad i postkonfliktsituationer
dr mycket komplicerade processer, som
handlar om mycket mer än fysisk
infrastruktur. Första prioritet är oftast
att återupprätta säkerhet, lag och
ordning och bidra till att
återupprätta/skapa legitima och
fungerande samhällsinstitutioner.
Erfarenheten visar, menar utskottet,
att sanningskommissioner kan fylla en
viktig funktion för att rättvisa skall
kunna utkrävas av dem som gjort sig
skyldiga till brott, framför allt som en
del i det arbete där sannings-, rätts-
och försoningsprocesser verkar som
integrerade delar. Det är dock angeläget
att man inte alltför tidigt efter att de
väpnade handlingarna upphört ställer krav
på försoningsprocesser, enär dessa, ofta
mycket sköra, samhällen fortfarande inte
är mogna för en sådan process.
Utskottet kan med tillfredsställelse
notera att Sverige stödjer sannings-,
rätts- och försoningsarbetet i ett
flertal länder där arbete med
sanningskommissioner och nationella och
internationella brottmålsdomstolar pågår.
Exempel på sådana organisationer som
stöds av Sverige är
sanningskommissionerna i Sierra Leone och
Sydafrika, International Criminal
Tribunal for former Yugoslavia,
International Criminal Tribunal for
Rwanda samt Sierra Leone Special Court.
Utskottet ser med allvar på att krig
och väpnade konflikter förblir ett
allvarligt hinder för utvecklingen i
många fattiga länder och menar att det
humanitära biståndet har en viktig roll i
det fredsskapande arbetet. Utskottet
konstaterar att mycket redan görs på
detta område. Utrikesdepartementet och
Sida har ett nära samarbete om frågor som
rör det samlade biståndets roll i samband
med väpnade konflikter och fredsprocesser
och där en ömsesidig samordning sker för
att fortlöpande förstärka insatser för
konfliktförebyggande och fredsfrämjande
av både kort- och långsiktig karaktär.
FN:s generalsekreterare har i den rapport
från juni år 2001 som nämnts tidigare i
detta betänkande lyft fram detta område
som en av hörnstenarna för FN:s arbete
och har betonat vikten av FN:s samarbete
med regionala och subregionala instanser,
enskilda organisationer, samt med andra
delar av det civila samhället, inklusive
forskarvärlden. Näringslivets roll och
ansvar betonas också.
Utskottet vill framhålla att det
humanitära biståndet utgör det största
verksamhetsområdet inom det samlade
svenska biståndet. Huvuddelen av det
humanitära biståndet kanaliseras via
svenska och internationella enskilda
organisationer och FN-systemet.
Vidare välkomnar utskottet den översyn
som pågår inom UD och Sida av det bistånd
som riktas till fredsfrämjande och
konfliktförebyggande verksamhet. Enligt
vad utskottet inhämtat har denna bl.a.
visat på behovet av fortsatt
metodutveckling och erfarenhetsanalys när
det gäller att integrera
konfliktperspektivet i biståndet.
Sveriges deltagande i OECD/DAC:s
samarbete kring dessa frågor bidrar till
den samsyn som eftersträvas bland de
större biståndsgivarna.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U305 (kd) yrkandena 7 och 9 är
besvarad.
I partimotion U315 (mp) yrkande 6 anförs
att EU skall motarbeta användningen av
utarmat uran i stridsmedel.
Frågan om utarmat uran aktualiserades
under januari 2001, då det framkom och
bekräftades att Nato i samband med olika
uppdrag på Balkan använt projektiler
innehållande utarmat uran. Informationen
togs på mycket stort allvar av Sverige
och fördes därutöver upp på agendan i ett
flertal internationella organisationer
med närvaro på Balkan.
Utskottet noterar att Nato tillsatte en
arbetsgrupp för att utbyta information om
eventuella hälsorisker förknippade med
användandet av utarmat uran. Till denna
grupp inbjöds även icke-allierade länder
som bidrar till SFOR och KFOR. Nato
beslöt därutöver att utreda var och i
vilken omfattning ammunition med utarmat
uran har använts. I arbetsgruppens
rapport, som antogs av Natos ministermöte
i maj 2001, konstaterades att det inte
framkommit något samband mellan ökad
sjukdomsfrekvens och användningen av
utarmat uran. Resultatet vilade bl.a. på
de omfattande studier som gjorts av FN:s
miljöprogram UNEP.
Vidare har frågan tagits upp i EU inom
ramen för Kommittén för utrikes- och
säkerhetspolitik, KUSP. KUSP beslöt att
noga följa arbetet inom Nato och FN, då
frågan om möjliga hälsorisker för de
soldater som deltar i de Natoledda
fredsfrämjande insatserna på Balkan
främst är ett ansvar för Nato och
deltagande stater. Informations- och
synpunktsutbyte förekom dock frekvent
inom relevanta rådsorgan. Härutöver
beslöt EG-kommissionen att kalla in den
grupp av oberoende experter som möts
regelbundet under artikel 31 i
Euratomfördraget till ett ad hoc-möte. I
expertgruppens yttrande om möjliga
hälsokonsekvenser till följd av
användandet av utarmat uran konstaterades
att det inte föreligger några bevis som
stöder sambandet mellan förekomsten av
utarmat uran och uppkomsten av leukemi
och andra cancersjukdomar.
Utskottet har förståelse för den oro
som uttrycks beträffande verkningarna på
hälsa och miljö på grund av användning av
utarmat uran i ammunition och missiler,
men konstaterar att det enligt
expertinformation inte finns några
vetenskapliga bevis för att en sådan
användning skulle innebära någon farlig
strålningsrisk eller någon större toxisk
risk än vad som är fallet med andra
tungmetaller.
Utskottet menar dock att den oro och
medvetenhet som genererats av debatten om
utarmat uran måste tas på stort allvar.
Därför kan utskottet med
tillfredsställelse konstatera att
hälsoaspekter av krishantering diskuteras
i ett bredare sammanhang av EU:s militära
hälsomyndigheter. Utskottet har bl.a.
erfarit att den svenska generalläkaren
deltog i ett möte med sina europeiska
kolleger i oktober 2001 i denna fråga.
Utskottet vill framhålla att Sverige är
drivande i det internationella arbetet
med att reglera olika typer av vapen,
ammunition och sprängmedel och följer
noga händelseutvecklingen inom detta
område. Skulle övertygande medicinska
bevis visa att utarmat uran i ammunition
ger hälso- och miljöskador, är utskottet
berett att verka för att ett förbud mot
denna typ av ammunition och dess
användning kommer till stånd.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U315 (mp) yrkande 6 är
besvarad.
I kommittémotion U268 (c) yrkande 11
begärs ett riksdagens tillkännagivande om
vad i motionen anförs om nordiskt
samarbete avseende konflikthantering.
Motionärerna menar att de nordiska
länderna kan och bör bygga upp ett aktivt
samarbete vad gäller konfliktförebyggande
och civil krishantering.
Behovet av att utveckla samarbetet med
de nordiska länderna inom ramen för civil
krishantering är, enligt utskottets
uppfattning, stort. Ett sådant samarbete
kan omfatta bl.a. erfarenhetsutbyte, men
också utbyte av mera praktisk karaktär.
Utskottet har erfarit att ett nordiskt
samarbete på departementsnivå är under
utveckling. På myndighetsnivå har ett
sådant samarbete pågått under ett antal
år. Det ligger ett stort värde i att
utöka det nordiska samarbetet på detta
område, menar utskottet.
Utskottet kan konstatera att de
nordiska länderna under lång tid har haft
samsyn när det gäller utvecklingen av
civil krishantering. Vid FN i New York
äger regelbundna möten rum mellan de
nordiska delegationerna för diskussion om
civila insatser.
Vidare kan utskottet konstatera att
under det svenska ordförandeskapet i EU
hade frågan om civil krishantering hög
prioritet. Sverige har tillsammans med
Finland ett gott samarbete och var bl.a.
pådrivande för att skapa kommittén för
civila aspekter av krishantering,
Civilkommittén, i EU.
Utskottet har inhämtat att Sverige,
inom ramen för Partnerskap för fred,
deltar i Senior Civil Emergency Planning
Committee (SCEPC). Samarbetet har
intensifierats och utvecklas mot alltmer
erfarenhetsutbyte i form av möten,
seminarier, utbildningar, workshops och
övningar. Inom de underkommittéer till
SCEPC som öppnats för partnermedverkan är
arbetsformerna tillsammans med partner
under utveckling. Utskottet anser det
angeläget med en fortsatt svensk
medverkan i de diskussioner som pågår om
inriktningen av Natos civila
planeringsverksamhet och
partnermedverkan.
Genom EU och SCEPC inom ramen för
Partnerskap för fred finns möjligheten
för Sverige att samarbeta med samtliga
nordiska länder inom den civila
krishanteringen.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U268 (c) yrkande 11 är
besvarad.
Krishantering och EU
I partimotion U315 (mp) yrkande 1 menar
Miljöpartiet att Sverige bör kräva
undantag från EU-reglerna, ett s.k.
förbehåll, gällande deltagande i ett
försvar i EU:s regi.
På grundval av betänkande 2000/01:UU4
har riksdagen tagit ställning till
motioner med motsvarande innebörd.
Utrikesutskottet anförde i nämnda
betänkande följande:
Utskottet konstaterar inledningsvis
att Europeiska unionen numera förfogar
över ett brett spektrum av
utrikespolitiska instrument inom de
tre pelarna. För att de skall bli så
effektiva som möjligt är det viktigt
att instrumenten utnyttjas på ett
samordnat sätt. EU:s vida register av
möjliga åtgärder gör det särskilt
viktigt att unionen definierar
säkerhetsbegreppet på ett brett sätt.
Vid sidan av traditionella
säkerhetspåverkande faktorer ingår i
det breda säkerhetsbegreppet frågor
som gäller respekten för demokrati och
de mänskliga rättigheterna,
rättsstatsprincipen samt miljöfrågor.
Amsterdamfördraget, som trädde i
kraft 1999, innebar bl.a. att det
mellanstatliga samarbetet inom det
säkerhets- och utrikespolitiska
området stärktes. På förslag av
Finland och Sverige infördes de s.k.
Petersbergsuppgifterna som en av
unionens uppgifter. Enligt artikel 17
p. 2 i Maastrichtfördraget, i dess
lydelse enligt Amsterdamfördraget,
skall dessa omfatta humanitära
insatser och räddningsinsatser,
fredsbevarande insatser och insatser
med stridskrafter vid krishantering
inklusive fredsskapande åtgärder. För
närvarande pågår ett intensivt arbete
inom EU för att bygga upp en förmåga
att utföra fredsfrämjande insatser.
Toppmötet i Köln i juni 1999
klargjorde att arbetet inom EU handlar
om krishantering. Vidare fastslogs att
EU skall agera i enlighet med
principerna i FN-stadgan. Vid sitt
möte i Helsingfors i december 1999
fastställde Europeiska rådet
strukturer och konkreta mål för den
gemensamma krishanteringskapaciteten.
Utskottet har tidigare, bl.a. i
betänkande 1998/99: UU10, ställt sig
bakom regeringens politik för att
bygga upp en bred
krishanteringskapacitet inom EU.
Europeiska rådet uppdrog vid sitt möte
i Lissabon i mars år 2000, under det
portugisiska ordförandeskapet, åt EU:s
ministerråd att inrätta en kommitté
för civil krishantering. Vid
Europeiska rådets nästa möte i Feira i
juni år 2000 konstaterade rådet att
arbete hade utförts när det gäller
konfliktförebyggande. Europeiska rådet
framhöll även att medlemsländerna
erkänt vikten av att förbättra
samstämmighet och effektivitet i EU:s
agerande när det gäller
konfliktförebyggande. Vid Europeiska
rådets möte i Nice i december år 2000
fastställde medlemsländerna
etablerandet av en
krishanteringskapacitet inom EU med
civila och militära komponenter.
Utskottet välkomnar de beslut som har
fattats och de åtgärder som vidtagits.
Utskottet menar således att det är
viktigt att EU stärker sin förmåga att
förebygga och hantera konflikter. Det
är viktigt att framhålla att EU:s
krishanteringskapacitet endast till en
del är militär till sin natur. Inte
minst det senaste decenniets
erfarenheter från västra Balkan har
illustrerat behovet av förebyggande
åtgärder och betydelsen av att
insatser sätts in på ett så tidigt
stadium som möjligt. Erfarenheterna
från Bosnien-Hercegovina och Kosovo
har också visat vilken avgörande
betydelse de civila komponenterna har
vid genomförandet av fredsbevarande
insatser. Mot den bakgrunden har
Sverige varit pådrivande för att EU
skall utveckla en gemensam civil
krishanteringsförmåga, parallellt med
den militära. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att detta arbete
har gjort framsteg under de finska,
portugisiska och franska
ordförandeskapen och att en mekanism
för civil krishantering, liknande den
för militära insatser, är under
utformning inom EU. Det är likaså
viktigt att EU stärker och utvecklar
de konfliktförebyggande instrument man
förfogar över.
I sammanhanget bör det understrykas
att de säkerhetspolitiska frågorna i
Europa inte begränsas till EU. Arbetet
för stabilitet och säkerhet i Europa
sker med hjälp av ett kompletterande
och ömsesidigt stödjande nätverk av
organisationer och stater. Förutom EU
bör OSSE, Europarådet liksom Nato och
samarbetet med partnerländerna inom
EAPR och PFF framhållas. Vidare
kvarstår FN:s övergripande ansvar för
internationell fred och säkerhet.
Nato har genom bl.a. insatserna i
Bosnien-Hercegovina och Kosovo blivit
en central aktör när det gäller
militär krishantering på den
europeiska kontinenten. Den militära
krishanteringskapacitet som EU nu
håller på att bygga upp skall inte
innebära onödig och dyrbar dubblering.
Som tidigare framhållits syftar
uppbyggnaden av EU:s
krishanteringsförmåga inte till att
skapa ett gemensamt militärt försvar.
EU skall inte utvecklas till en
försvarsallians. Inte heller syftar
arbetet till att USA skall minska sitt
säkerhetspolitiska engagemang i
Europa. Förenta staterna har en viktig
roll att spela i en framtida
alleuropeisk säkerhetsordning.
I de strukturer som håller på att
byggas upp för EU:s gemensamma
krishantering är det viktigt att finna
klara och varaktiga former för
samarbetet mellan Nato och EU när det
gäller militär krishantering. Sådana
bör etableras på de områden som är
relevanta. Hänsyn bör tas till att
EU:s krishanteringskapacitet kommer
att bestå av en rad olika instrument,
medan samarbetet med Nato i första
hand rör militär krishantering. EU bör
också slå vakt om sin självständighet
och beslutsmässighet.
Det råder en bred samsyn bland EU:s
medlemsstater om att EU:s
krishanteringsinsatser skall ske i
enlighet med principerna i FN-stadgan.
EU:s arbete för freden måste stå på en
stabil folkrättslig grund. En insats
som omfattar militär våldsanvändning
enligt FN-stadgans kapitel VII
erfordrar ett FN-mandat. Samtidigt bör
det understrykas att EU:s
krishantering innehåller ett brett
spektrum av instrument, av vilka
militära tvångsåtgärder endast skall
vidtas om andra metoder inte visat sig
verkningsfulla. Insatser under FN-
stadgans kapitel VI, för vilka
parternas samtycke föreligger, behöver
inte särskilt mandat av FN:s
säkerhetsråd. Av den anledningen går
det inte att generellt villkora EU:s
krishanteringsinsatser till att FN-
mandat föreligger. Detta skall dock
inte tolkas så att FN-mandat inte är
nödvändigt för att EU skall inleda
insatser som faller under FN-stadgans
kapitel VII.
När det gäller vetorätten för beslut om
EU-insatser konstaterar utskottet att den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken tillhör det
mellanstatliga samarbetet inom den andra
pelaren. Uppbyggnaden av EU:s
krishanteringsförmåga vilar på
medlemsstaternas önskan att gemensamt
arbeta för fred och säkerhet. Sverige
kommer inom EU att eftersträva ett
gemensamt beslutsfattande på
enhällighetens grund. Medlemsländerna
behåller samtidigt sin suveräna rätt att
motsätta sig ett beslut inom EU.
Amsterdamfördraget ger dock möjlighet
till s.k. konstruktivt avstående från
deltagande i beslut. Utskottet
konstaterar vidare att varje land efter
ett gemensamt beslut om en insats har att
ta ställning till frågan om eget
deltagande.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet anser att de
fördragsmässiga och folkrättsliga
förhållanden som gäller för uppbyggnaden
av en krishanteringskapacitet inom EU
samt på vilka grunder EU kan agera har
klargjorts i bet. 2000/01:UU4. Utifrån
dessa utgångspunkter ser inte utskottet
något behov av att begära undantag från
EU:s regler på området.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion U315 (mp) yrkande 1.
I den enskilda motionen U238 (m) yrkande
1 menar motionärerna att regeringen i
mandatfrågan för EU:s krishantering söker
att strama åt de riktlinjer som lades
fast i ordförandeskapets slutsatser från
Europeiska rådets möte i Helsingfors.
Motionärerna menar att regeringens
uttalanden att ett mandat skall föreligga
från säkerhetsrådet när det gäller
fredsframtvingande insatser inte står i
samklang med ordförandeskapets
slutsatser. När det gäller militära
insatser utanför EU:s område anförs i
partimotion U315 (mp) yrkande 4 att ett
mandat från FN:s säkerhetsråd skall
krävas.
Riksdagen har tidigare behandlat
frågor kring EU:s
krishanteringsförmåga, FN-mandat och
krishantering på global eller regional
nivå. I betänkande 2000/01:UU4
framhöll utrikesutskottet följande med
anledning av ett likartat yrkande:
Utskottet vill ... framhålla att
regeringen har tydliggjort den svenska
ståndpunkten i sin deklaration vid den
utrikespolitiska debatten i riksdagen
den 7 februari 2001. I denna sägs
bl.a. följande:
Framtida stora krisinsatser hanteras
sannolikt av hela världssamfundet. FN
och dess säkerhetsråd har det
övergripande ansvaret för fred och
säkerhet. EU:s krishantering skall ske
i enlighet med FN-stadgan och kunna
användas i insatser av både FN och
OSSE. Sverige verkar för att EU:s
krishantering byggs upp i nära
samarbete med FN. Fredsframtvingande
insatser kräver ett beslut av FN:s
säkerhetsråd.
Utrikesutskottet vill understryka vad
som i deklarationen sägs beträffande
ett FN-mandat vid fredsframtvingande
insatser enligt FN-stadgans kapitel
VII.
Utskottet vill vidare peka på att
beslut om en krishanteringsoperation
från EU:s sida förutsätter enighet
bland medlemsländerna. Det är dessutom
upp till varje enskilt medlemsland att
fatta beslut om landet skall delta
eller inte. Utskottet noterar att en
rad medlemsländer - däribland Sverige
- betonar att ett deltagande
förutsätter att insatsen står på
folkrättslig grund och att det enligt
FN-stadgan är säkerhetsrådet som skall
fatta beslut om fredsframtvingande
insatser.
Utskottet vill dock understryka att
många åtgärder kan vidtas innan en
situation av fredsframtvingande
åtgärder uppstår. Det kan röra sig om
ett antal olika förebyggande åtgärder,
om sanktioner mot ett land samt om
civil krishantering, såsom
övervakningsuppdrag eller genomförande
av folkomröstningar och val. Dessa
åtgärder kan vidtas av regionala
organisationer, däribland EU, utan att
ett beslut föreligger i FN:s
säkerhetsråd.
Utskottet delar inte det perspektiv
som anläggs i motionen. Enligt
utskottets uppfattning har EU både
förmåga och självklar legitimitet att
agera inom många olika områden som
gäller krishantering utan att beslut
om FN-mandat föreligger, dock icke när
det gäller fredsframtvingande
insatser.
Försvarsutskottet anförde följande i
sitt betänkande 1999/2000:FöU2
avseende svenskt deltagande i
internationella fredsfrämjande
insatser:
Enligt regeringsformen (RF) får
regeringen besluta att sända svensk
väpnad styrka till annat land efter
medgivande av riksdagen, om särskild
lag medger detta eller om sådan
skyldighet följer av en internationell
överenskommelse som godkänts av
riksdagen.
De lagar som är aktuella är lagen
(1992:1153) om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands och lagen
(1994:588) om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet.
Enligt lagen om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands skall begäran
av FN eller beslut i Organisationen
för fred och säkerhet i Europa (OSSE)
utgöra den folkrättsliga grunden för
svenskt deltagande i en internationell
fredsbevarande insats. Personalen som
ingår i styrkan skall anställas
särskilt för uppgiften och ingå i
Försvarsmaktens utlandsstyrka.
Enligt lagen får högst 3 000 personer
ur utlandsstyrkan samtidigt tjänstgöra
utomlands i väpnad tjänst, medan det
inte finns någon begränsning för
obeväpnad personal.
- - -
Lagen (1994:588) om utbildning för
fredsfrämjande verksamhet innebär att
regeringen kan besluta att sända en
väpnad styrka utomlands för att delta
i utbildning för fredsfrämjande
verksamhet inom ramen för
internationellt samarbete. Den som
inte är anställd i Försvarsmakten
skall ha samtyckt till att delta i
utbildningen. Lagen tillkom i samband
med upprättandet av Partnerskap för
fred-samarbetet (PFF), vilket
initierades av Natoländerna i januari
1994.
Från att tidigare främst ha varit
traditionellt fredsbevarande
operationer i form av övervakning av
buffertzoner eller demilitariserade
områden m.m. (enligt FN-stadgans VI:e
kapitel om fredlig lösning av tvister)
har de internationella operationerna
under det senaste årtiondet alltmer
fått karaktären av fredsframtvingande
insatser (enligt FN-stadgans VII:e
kapitel om militära tvångsmedel).
Deltagande av svensk trupp i
fredsframtvingande insatser har
ansetts kräva riksdagens medgivande.
Det svenska deltagandet i de Natoledda
IFOR- och SFOR-styrkorna i Bosnien-
Hercegovina och i KFOR-styrkan i
Kosovo fr.o.m. 1999 godkändes således
av riksdagen då dessa operationer
bedömdes ha fredsframtvingande
karaktär.
De situationer som regleras i
regeringsformen (RF 10:9) gäller när en
väpnad styrka skall sändas till utlandet.
Det förekommer dock att enheter ur
Försvarsmakten sänds utomlands för att
delta i internationellt arbete utan att
det är fråga om situationer som omfattas
av RF 10:9. Enheten som sänds utomlands
bedöms då inte vara en väpnad styrka i
regeringsformens mening, även om styrkan
har beväpning för självförsvar.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser inte anledning att
ändra utrikesutskottets bedömningar som
riksdagen ställt sig bakom. Utskottet
konstaterar även liksom försvarsutskottet
att enligt lagen om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands skall begäran av
FN eller beslut i Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)
utgöra den folkrättsliga grunden för
svenskt deltagande i en internationell
fredsbevarande insats samt att insatser
under FN-stadgan kapitel VII (insatser
med tvångsmedel) fordrar ett medgivande
av riksdagen.
Utskottet vill även i sammanhanget
särskilt understryka att ett sådant
beslut kan fattas skyndsamt vid behov.
Riksdagen kan sammanträda under hela
året, och ett beslut kan fattas efter ett
utskottsinitiativ. Så skedde också när
det gällde att utöka mandatet för den
svenska fredsstyrkan i Kosovo första
halvåret 2001 med anledning av
oroligheter i södra Serbien och i
Makedonien (bet. 2000/01:UU12).
Utskottet vill även betona att den
formulering som unionens medlemsländer
valt, att agera i enlighet med
principerna i FN:s stadga, inte innebär
att man vill kringå FN:s och
säkerhetsrådets centralt roller när det
gäller att besluta om tvångsåtgärder i
enlighet med stadgans kapitel VII. Denna
formulering är i stället kongruent med
flera formuleringar i FN:s stadga där det
på många punkter framgår att det är
principerna i stadgan som skall vara
utgångspunkt för att bedöma olika lägen
som kan uppstå i internationella
relationer. Utskottet finner således att
det inte föreliger någon motsättning
mellan den formulering som
medlemsländerna i EU har valt och FN:s
stadga.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion U238 (m) yrkande 1 och
anser att motion U315 (mp) yrkande 4 är
besvarad.
Vänsterpartiet menar i följdmotion Fö12
(v) yrkande 1 att regeringen med stor
kraft bör fortsätta att driva frågan om
förebyggande och civila resurser för
krishantering. I motionens yrkande 5
anförs att riksdagen bör ge regeringen i
uppdrag att sammanställa en styrkekatalog
av civila resurser till FN:s, OSSE:s och
EU:s förebyggande och civila
krishantering. I partimotion U315 (mp)
yrkande 2 framför Miljöpartiet
ståndpunkten att det europeiska säkerhets-
och försvarspolitiska samarbetet (ESDP)
enbart fokuserar på den militära aspekten
av krishantering. Enligt motionärerna bör
tonvikten ligga vid att utveckla
strukturer för civil krishantering. I
motionen konstateras att Europeiska rådet
vid sitt möte i Göteborg i juni år 2001
antog ett program för
konfliktförebyggande. Motionärerna menar
i yrkande 3 att detta bör tillämpas fullt
ut.
Utskottet vill framhålla att riksdagen
har ställt sig bakom den syn på civil
och militär krishantering som framgår
av betänkande 2000/01:UU4. I
betänkandet anförs följande:
Utskottet anser att akut krishantering
och förebyggande av väpnade konflikter
inte behöver ställas i ett ekonomiskt
motsatsförhållande. De militära och
civila resurser som nu utvecklas för
att kunna hantera akuta kriser skall
också kunna användas i förebyggande
syfte och användningen av de olika
instrumenten som står till förfogande
måste ses i ett sammanhang. Detta har
av regeringen bl.a. framförts i det
budskap som delgivits övriga
medlemsstater inför Allmänna rådets
öppna debatt om konfliktförebyggande
den 22 januari år 2001.
Utskottet vill också betona att
Sverige genom sitt omfattande
utvecklingssamarbete och stöd till
FN:s olika verksamhetsgrenar
kanaliserar stora resurser till
förebyggande insatser. Med detta i
beaktande framstår inte de resurser
som läggs ned på att skapa militär
krishanteringskapacitet som
omfattande.
Samtidigt måste utskottet konstatera
att uppbyggnad av militär
insatskapacitet och förmåga är kostsam
i omedelbara budgetära termer medan
detsamma inte alltid är fallet med
direkta civila och intellektuella
komponenter i krishanteringsprocessen.
De effekter som dessa kan ha i
krisförebyggande och krishanterande
syfte kan vara omfattande och därmed
indirekt spara omfattande resurser
genom att begränsa polarisering mellan
olika samhällskrafter och genom att
militär krishantering därmed kan
undvikas.
- - -
Utskottet menar att tre steg i en
konflikthanteringsprocess kan
identifieras. Det första steget är
förebyggande och baseras på analys av
konflikter. Genom att tidigt
identifiera källor till konflikter -
och att i nästa steg vidta åtgärder
inom ramen för civil krishantering -
kan det undvikas att dessa konflikter
övergår i motsättningar som tar sig
våldsamma uttryck. Skulle detta inte
vara möjligt att uppnå utan
motsättningarna fördjupas och leder
över i kris och krig bör det även
finnas möjlighet till militär
krishantering. Det är emellertid
utskottets bestämda uppfattning att
tonvikten i arbetet bör ligga i de två
första stegen i en
konflikthanteringsprocess,
konfliktanalys och civil
krishantering. På detta sätt kan
omfattande kostnader, främst i
människoliv och lidande men även vad
gäller andra samhällsresurser,
undvikas.
- - -
Utskottet kan konstatera att kommittén
för civila aspekter på krishantering
har intensifierat mötesfrekvensen
under det svenska ordförandeskapet.
Utskottet ser med tillfredsställelse
på detta och har förhoppningen att
snabba framsteg inom området bör
göras, så att den civila
insatsberedskapen vid krishantering
blir lika hög som den militära.
Utskottet vill i sammanhanget
understryka att få
krishanteringsinsatser är rent
militära och menar att när unionens
krishanteringsförmåga förklaras
operativ måste den civila sidan ha en
grundläggande kapacitet och god
insatsförmåga. Detta inkluderar enligt
utskottets mening även nödvändiga
strukturer och procedurer samt
utvecklandet av kapacitetsmål.
Utskottet har erfarit att
civilpolisfrågan inledningsvis har
stått i centrum för ordförandeskapets
ansträngningar inom området. Utskottet
ser positivt på detta liksom på att
det svenska ordförandeskapet
förbereder en poliskonferens, vilken
avses genomföras mot slutet av det
svenska ordförandeskapet.
Utskottet menar i sammanhanget att det är
av vikt att även arbetet med att utveckla
kapacitetsmål för övriga prioriterade
områden, såsom rättsväsendet, civil
administration och räddningstjänst, drivs
framåt.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet ser inte att nya
förhållanden har tillkommit som
föranleder en förändring i dessa
riksdagens ståndpunkter. Utskottet vill
emellertid lämna viss kompletterande
information med anledning av motionerna.
Utskottet konstaterar att OSSE har
utvecklat REACT (Rapid Expert Assistance
and Cooperation Teams) - ett instrument
för skyndsam och effektiv rekrytering,
utbildning och utplacering av civil
personal, inklusive militärt utbildad
personal och civilpoliser, i OSSE:s
fältverksamhet. Dessa personer skall
kunna arbeta inom hela OSSE:s
verksamhetsområde, inom såväl
konfliktförebyggande som krishantering
och återuppbyggnad efter en konflikt.
Av OSSE:s 55 medlemsstater har hittills
14 svarat och angett en numerär om ca
2 000 kandidater som innefattar samtliga
de 12 kategorier av missionsmedlemmar
(mänskliga rättigheter, rättsväsende,
demokratisering, val, ekonomi/miljö,
press/information, medier, politik,
administration, militära experter och
civilpoliser) som finns i REACT-systemet.
Enligt vad utskottet erfarit har
Sverige anmält beredskap att ställa upp
med upp till 40 personer inom ramen för
REACT, varav 20 personer inom en tid av
två veckor och 20 inom fyra veckor. Av
dessa 40 personer är 35 experter inom
områdena mänskliga rättigheter, val,
medier, rättsväsende och demokratisering,
3 civilpoliser och 2 militärobservatörer.
Utskottet vill vidare betona att civil
krishantering och konfliktförebyggande är
en integrerad del av ESDP-processen och
konstaterar att Sverige har haft en
ledande roll i arbetet med att stärka
EU:s civila krishantering och
konfliktförebyggande. Genom antagandet av
EU:s program för förebyggande av väpnade
konflikter har Europeiska rådet
understrukit att detta skall vara ett
huvudmål för unionens externa relationer.
Utskottet kan med tillfredsställelse
notera att under det svenska EU-
ordförandeskapet verkade Sverige för ett
stärkt samarbete mellan EU och OSSE i
konfliktförebyggande och krishantering.
Bland annat antog EU:s kommitté för
utrikes- och säkerhetspolitik riktlinjer
för samarbete mellan EU och OSSE inom
dessa områden. Utskottet menar att det är
av vikt att ge fortsatt prioritet åt ett
ökat samarbete mellan EU och OSSE i
utvecklingen av krishantering och
konfliktförebyggande.
När det gäller EU:s kapacitet för civil
krishantering bestämde medlemsländerna
vid Europeiska rådets möte i Feira första
halvåret år 2000 att EU senast år 2003
skall kunna bidra med upp till 5 000
poliser i fredsfrämjande insatser, varav
1 000 skall kunna skickas ut inom 30
dagar. Sedan sommaren år 2001 finns en
polisenhet inrättad vid Rådssekretariatet
som arbetar med att genomföra detta
program och möjliggöra att ESDP förklaras
operativt på polisområdet. Vid en
poliskapacitetskonferens i Bryssel i
november år 2001 väntas medlemsstaterna
kunna göra konkreta kvalitativa och
kvantitativa åtaganden i syfte att leva
upp till denna målsättning.
Vid Europeiska rådets möte i Göteborg i
juni år 2001 kom medlemsländerna även
överens om kvantitativa målsättningar vad
gäller tre övriga prioriterade områden
inom EU:s civila krishanteringsarbete
gällande räddningstjänst, rättsvårdande
personal och administratörer.
Medlemsländerna beslöt att år 2003 i
internationella krishanteringsinsatser
kunna ställa upp till 2 000
personer till förfogande inom
räddningstjänst, samt på mycket kort
varsel skicka ut specialiserade
analysgrupper,
kunna skicka ut 200 domare,
åklagare och experter på rättsväsende-
området,
ha utvecklat förmågan att stärka
civil administration genom inrättandet av
en pool av väl förberedda experter.
Utskottet noterar att tanken är att den
civila kapaciteten EU bygger upp skall
kunna användas i såväl FN- eller OSSE-
ledda insatser som i EU-ledda insatser.
Förutom medlemsstaternas utveckling av
resurser för civil krishantering inom
ramen för den andra pelaren finns det en
bredd av civila instrument som faller
inom ramen för den första pelaren och som
kommissionen förfogar över.
Utskottet vill vidare betona att inom
FN verkar Sverige för att utveckla och
stärka samarbetet och samordningen i
civil konflikthantering mellan FN-
systemets olika delar, mellan FN och
regionala och subregionala organisationer
samt mellan FN och enskilda
organisationer. Utskottet menar att en
viktig fråga för Sverige är att verka
pådrivande för att FN skall genomföra
förslagen i Brahimirapporten om FN:s
fredsbevarande operationer, inklusive
utbildningsfrågor. En svensk prioritering
har varit att förstärka civilpolissidan
och vissa andra civila komponenter i
moderna fredsbevarande operationer. Det
är utskottets övertygelse att FN-
sekretariatets förmåga att planera och
leda flerdimensionella insatser kommer
att förbättras som ett resultat av
arbetet hittills i det särskilda
utskottet i FN för fredsbevarande
operationer.
Utskottet konstaterar att en ökande
andel av personalen i dagens FN-missioner
är civilpoliser. Sverige har anmält 100
civilpoliser till UNSAS (UN Standby
Arrangement System), 20 poliser med 30
dagars beredskap och 80 poliser med 60
dagars beredskap. Sextio
militärobservatörer är anmälda till
UNSAS. Sverige har deltagit i FN-
missioner med civila experter från bl.a.
Räddningsverket, FOI (Totalförsvarets
forskningsinstitut) och rättsinstanserna.
En av regeringen tillsatt utredning
undersöker för närvarande
förutsättningarna för upprättande av ett
svenskt fredscentrum. Centrumet är tänkt
att verka som en samordnande myndighet
för utbildning av svensk och
internationell civil personal i FN:s och
andra organisationers fredsbevarande
insatser.
Utskottet har erfarit att regeringen
verkar för att metoder och standarder för
rekrytering och utbildning av civil
personal till EU:s, OSSE:s och FN:s
civila insatser skall harmoniseras och
göras kompatibla. Utskottet vill uttrycka
sitt stöd för dessa ambitioner.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna Fö12 (v) yrkandena 1 och 5
och U315 (mp) yrkandena 2 och 3 är
besvarade.
I den enskilda motionen U238 (m) yrkande
3 anförs att civil krishantering inom EU
försvåras eller omöjliggörs utan en
trovärdig militär krishanteringsförmåga.
En motion med motsvarande yrkande
behandlades av riksdagen på grundval
av betänkande 2000/01:UU4.
Utrikesutskottet anförde i betänkandet
följande:
Utskottet menar att krishantering är
en stegvis process. Det är alltid att
föredra att en konflikt förebyggs
eller begränsas i ett tidigt skede.
Därför är de krisförebyggande
åtgärderna av stor vikt. Skulle dessa
åtgärder inte vara tillräckliga skall
civila krishanteringsinsatser komma
till användning. Skulle emellertid en
konflikt eskalera kan en situation
uppstå där militär krishantering blir
aktuell.
Utskottet menar att alla tre
komponenterna är viktiga. Fokus bör
ligga på tidigt agerande och civila
insatser, men i vissa situationer
kommer det att bli oundvikligt att
använda militära medel, menar
utskottet.
Utskottet vill understryka betydelsen av
att såväl den civila som den militära
krishanteringsförmågan inom EU är
trovärdig. Utskottet menar vidare att det
även är viktigt att få till stånd en
fungerande samverkan mellan den civila
och militära krishanteringen.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att dessa
bedömningar fortfarande är giltiga och
anser att motion U238 (m) yrkande 3 är
besvarad med det anförda.
I kommittémotion U319 (fp) yrkande 12
betonas vikten av att utveckla en
europeisk krishanteringsförmåga inom
ramen för ett nära samarbete med USA i
det transatlantiska samarbetet.
Yrkandena med samma innebörd
behandlades av riksdagen på grundval
av betänkande 2000/01:UU4. I
betänkandet anfördes följande:
Utskottet anser att USA:s närvaro är
av största betydelse för stabiliteten
i norra Europa, inklusive
Östersjöregionen samt att det är ett
grundläggande europeiskt intresse att
vidmakthålla ett starkt amerikanskt
engagemang i Europa som helhet. Ett
nära samarbete mellan EU och Nato är
enligt utskottets uppfattning en
förutsättning för en fortsatt vital
transatlantisk länk. Vid Europeiska
rådets möte i Nice i december år 2000
bekräftades att uppbyggnaden av den
europeiska krishanteringsförmågan
skall bygga på ett nära samarbete med
Nato. Utskottet välkomnar detta.
Samverkan med Nato är av stor vikt
för EU:s militära
krishanteringsförmåga menar utskottet.
Avsikten är att Nato skall kunna
stödja EU med planering inför
krishanteringsinsatser på både kort
och lång sikt samt vid behov med vissa
resurser. Arrangemangen för samråd och
samverkan mellan de bägge
organisationerna, vilka ännu inte är
slutgiltigt utformade, bör bygga på
principerna om respektive
organisations beslutsautonomi, att
samverkan är begränsad till
krishantering, att organisationerna
samverkar på en jämlik grund och att
inget medlemsland skall diskrimineras
i förbindelserna mellan EU och Nato.
Det är väsentligt enligt utskottets
uppfattning att säkerställa EU:s
beslutsautonomi i relation till Nato.
Utskottet noterar att samtal kring detta
pågår mellan företrädare för EU och Nato.
Hänsyn måste därvid tas till
organisationernas olika karaktär vid
utformandet av samarbetet, menar
utskottet.
Riksdagens uttalande med anledning av
bet. 2000/01:UU4 äger fortsatt giltighet.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet vill betona att EU:s
krishanteringsförmåga inte är ett
substitut för, utan ett komplement till
andra fredsfrämjande insatser. Enligt
utskottets mening kan inte en förstärkt
europeisk krishanteringsförmåga ersätta
den amerikanska politiska och militära
närvarons betydelse för säkerheten i
Europa.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion U319 (fp) yrkande 12 är
besvarad.
I följdmotion Fö12 (v) framhålls att FN:s
säkerhetsråd i en resolution från oktober
år 2000 uppmanar medlemsstaterna att
stärka kvinnorepresentationen på alla
beslutsnivåer i nationella, regionala och
internationella institutioner och
arrangemang för krishantering.
Motionärerna menar att den viljeyttring
och inriktning som avspeglas i FN:s
resolution 1325/2000 är viktig för att
förbättra krishanteringsförmågan
internationellt. Därför föreslås i
yrkande 8 att riksdagen skall ge
regeringen i uppdrag att inom såväl
nationella som internationella sammanhang
vidta åtgärder i syfte att leva upp till
den av FN:s säkerhetsråd avgivna
resolutionen samt Försvarsberedningens
uttalade åsikter i frågan.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet vill inledningsvis
framhålla vikten av att
kvinnorepresentationen förstärks i
alla sammanhang kring krishantering.
Utskottet konstaterar att riksdagen
uttalade följande på grundval av bet.
2000/01:UU4:
Utskottet vill inledningsvis i denna
del framhålla att Sverige i allt
internationellt samarbete
uppmärksammar att kvinnor utgör
merparten av jordens fattiga och
utsatta, vad gäller egendom, inkomster
och möjligheter att skydda sig mot
våld och övergrepp och chanser att
delta i beslut som påverkar deras liv.
Utskottet kan notera att detta även
har framgått i flera skrivelser till
riksdagen om utvecklingssamarbetet.
Utskottet kan konstatera att mycket
arbete har lagts ned inom
Regeringskansliet och i
Utrikesdepartementet för att föra in
genderfrågor och
jämställdhetsperspektiv när det gäller
konfliktförebyggande och
konflikthantering. Under år 1999 har
UD bedrivit ett samarbete med FN och
Uppsala universitet för att studera
hur kvinnor aktivt kan bidra i
konflikthantering och fredsfrämjande
insatser. Det gäller på alla nivåer: i
konfliktområdena för att t.ex. bistå
våldtäktsoffer, egendomslösa änkor och
ensamstående kvinnor och för att få
med kvinnor i forum som beslutar om
fördelning av medel för sjukvård,
utbildning, vård av gamla m.m. UD har
också bidragit till en studie som
Kvinna till kvinna gjorde våren 2000
om Daytonavtalet ur ett
genderperspektiv. Studien
presenterades vid UNGASS 2000,
uppföljningen till FN:s stora
kvinnokonferens i Peking, och
biståndsministern presenterade också
studien i Sarajevo i juni 2000.
Vidare kan utskottet konstatera att
Sverige också har stött en FN-studie
om hur kvinnors villkor systematiskt
bör uppmärksammas i FN:s
fredsfrämjande verksamhet. Arbetet har
koncentrerats på tre nivåer, bl.a. i
syfte att utforma riktlinjer för FN:s
fortsatta arbete:
Mandaten för FN:s operationer bör
tydligt observera kvinnors behov av
stöd efter olika former av övergrepp.
Vidare pekas på särskilda insatser för
att t.ex. säkra kvinnors tillgång till
mark, bostäder m.m. eftersom kvinnor i
flera fall diskrimineras härvidlag.
De kontingenter som sänds ut från FN
i form av t.ex. svensk militär och
militärpolis, MR-experter m.fl. bör
innehålla kvinnor och de män som sänds
ut bör få grundläggande
genderutbildning. En del i denna
utbildning bör omfatta frågor om
prostitution och hiv/aids.
FN:s arbete bör inriktas på att i
samtalen med lokala aktörer
uppmärksamma kvinnor och
representanter för
kvinnoorganisationer bl.a. vad gäller
distribution av förnödenheter,
prioriteringar vad gäller
internationella insatser m.m.
Utskottet har vidare inhämtat att
regeringen även avser att verka för en
aktiv uppföljning av säkerhetsrådets
resolution om att inom allt
fredsfrämjande arbete i FN:s regi
uppmärksamma och involvera kvinnor och
kvinnoorganisationer.
Utskottet menar att det är viktigt
att Sverige verkar för att kvinnor får
delaktighet i utvecklingsdialogen,
internationellt, nationellt och
lokalt. Det är även viktigt att
Sverige ger sitt stöd till analyser i
FN om hur budgetanslag kommer kvinnor
och män till godo vad gäller krediter,
utbildning, hälsovård m.m. Sverige bör
även verka för att genderfrågor får en
central plats i viktiga dokument också
på internationell nivå, t.ex.
Världsbankens World Development
Report.
Utskottet vill betona att det är av
vikt att i arbetet med mänskliga
rättigheter tydligare, bl.a. i det
bilaterala biståndet, hänvisa till
konventioner som FN:s
kvinnokonvention, nationella lagar och
åtaganden som slår fast alla
individers lika värde och
uppmärksammar att kvinnors legala
rättigheter omsätts i praktisk
handling.
Utskottet menar avslutningsvis i denna
del att ett involverande av fler
kvinnor i arbetet med
konfliktförebyggande och
konflikthantering i många fall skulle
göra arbetet mer framgångsrikt och
mångfasetterat. Det skulle medföra en
mindre skev könsfördelning inom
verksamhetsområdet och därutöver föra
in perspektiv som män kanske ofta
förbiser som t.ex. olika former av
våld och hot mot kvinnor.
På annan plats i betänkande
2000/01:UU4 anför utskottet följande
när det gäller att aktivt verka för
att jämställdhetsarbete skall
inkluderas vid varje internationellt
försvarssamarbete som Sverige deltar
i.
Som motionärerna påpekar pågår i
Sverige ett jämställdhetsarbete inom
försvaret. I detta ingår, vilket
framgår av Försvarsmaktens
Årsredovisning 2000, bilaga 5
Personalredovisning, bl.a. satsningar
på nätverk för kvinnliga värnpliktiga
och för kvinnliga officerare, arbete
mot sexuella trakasserier, analys av
avgångsorsakerna bland kvinnliga
befattningshavare inom försvaret,
införande av kvinnoanpassad
utrustning, införande av genus- och
mångfaldsutbildningar i försvarets
samtliga skolor m.m. I Försvarsmaktens
grundsyn ligger att arbetet med att
föra in kvinnor i försvaret till stor
del är en fråga om att påverka
attityder.
Utskottet, som ser positivt på denna
inriktning, är av uppfattningen att de
åtgärder som vidtas under utbildning
och tjänstgöring i Sverige också får
genomslag i det försvarssamarbete
utomlands som Sverige deltar i.
Utskottet vill i sammanhanget också
betona vikten av att i komplicerade
krishanteringsinsatser med såväl
civilt som militärt deltagande ta till
vara erfarenheter från båda könen.
Även internationellt har ökad
uppmärksamhet på senare tid riktats
mot kvinnors roll i krishantering.
Sålunda har det diskuterats på vilka
sätt kvinnors speciella kompetens och
erfarenhet skulle kunna utnyttjas och
hur man t.ex. i mandaten för
fredsfrämjande insatser aktivt skulle
kunna uppmärksamma kvinnor. I en
resolution som FN:s säkerhetsråd antog
i oktober 2000 uppmanas
medlemsstaterna att stärka
kvinnorepresentationen på alla
beslutsnivåer i nationella, regionala
och internationella institutioner och
arrangemang för krishantering.
Sverige har på flera sätt, t.ex.
genom att stödja en FN-studie om hur
kvinnors villkor systematiskt kan
beaktas i FN:s fredsfrämjande
verksamhet, internationellt sökt verka
för att kvinnors villkor och den roll
kvinnor kan spela i fredsfrämjande
verksamhet uppmärksammas mer.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att denna tydliga
viljeyttring från riksdagens sida i dessa
frågor väl tillfredsställer motionärernas
önskemål. Utskottet vill även lyfta fram
vissa andra element som även de belyser
den vikt som Sverige lägger vid kvinnors
representation i samband med
krishantering.
Utskottet kan konstatera att det
svenska ordförandeskapet förde upp frågan
om kvinnors roll vid krishantering på
EU:s toppmöte i Göteborg. I den allmänna
rapporten om ESDP inför toppmötet slås
fast att alla de som skall delta i EU:s
krishanteringsoperationer skall ha
deltagit i lämplig utbildning vad gäller
genderfrågor.
Ett annat exempel på att Sverige har
varit starkt engagerat i frågor rörande
genderperspektiv på krishantering är
bidrag genom UD till en studie på detta
område genomförd av FN:s avdelning för
fredsfrämjande operationer (DPKO) i
samverkan med Uppsala universitets
institution för freds- och
konfliktforskning.
Utskottet vill även framhålla att när
FN:s säkerhetsråd år 2000 uppmärksammade
vikten av att involvera kvinnor i såväl
militära som civila delar av
konflikthantering så välkomnades detta
varmt av Sverige och EU. Sverige
medverkade aktivt i utformningen av EU:s
anförande i säkerhetsrådet för att
framhålla vikten av ett mer systematiskt
angreppssätt på dessa frågor och för stöd
till den särskilda studie som rådet
föreslog att FN:s generalsekreterare
skulle låta utföra i detta syfte.
Utskottet vill också framhålla att
Sverige under hösten 2001 har bidragit
med 250 000 kr till FN för studiens
genomförande och också har beslutat att
bidra med ett lika stort belopp för
fortsatt stöd till DPKO:s studie.
Utskottet vill även särskilt omnämna
organisationen "Kvinna till Kvinna" som i
en analys av Daytonavtalet pekat på hur
fokus för avtalet skulle kunna ha
påverkats om också kvinnors intresse för
att föra upp frågor om våld mot kvinnor,
handel med kvinnor och kvinnors
äganderätt hade uppmärksammats tydligare.
Denna organisation har erhållit stöd från
Utrikesdepartementet för sitt arbete, och
en fortsatt samverkan med enskilda
organisationer inom detta område ser
utskottet som värdefullt.
Utskottet utgår från att Sverige kommer
att fortsätta att verka aktivt för att
leva upp till säkerhetsrådets resolution
1325/2000 och bl.a. verka för att kvinnor
och män uppmärksammas på lika villkor i
mandaten för FN-operationer, i de
kontingenter som sänds till krisdrabbade
områden och i kontakterna med
lokalbefolkning i krisområden, vid
fredsfrämjande insatser och i
återuppbyggnad av civila samhällen efter
väpnade konflikter. Syftet är bl.a. att
motverka olika former av våld och hot mot
kvinnor och att bevaka kvinnors ofta
åsidosatta äganderätt till bostäder och
mark i fasen efter väpnade konflikter.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion Fö12 (v) yrkande 8 är
besvarad.
I den enskilda motionen U264 (kd)
uppmärksammas situationen i Vitryssland.
Landet har under president Lukasjenko
präglats av omfattande brott mot de
mänskliga rättigheterna och de
demokratiska fri- och rättigheterna. En
ökad öppenhet med demokratisering och
respekt för de mänskliga rättigheterna är
därför eftersträvansvärd, menar
motionären, inte minst för att garantera
en fortsatt stabilitet i regionen.
Motionären menar vidare att regeringen
bör lägga fram förslag till ett program
för politisk/demokratisk skolning av unga
oppositionella politiker i såväl EU:s som
OSSE:s beslutande organ (yrkande 1). EU:s
medlemsländer kan på olika sätt bidra
till att stärka icke-regimkon-trollerade
medier i Vitryssland, heter det vidare i
motionen, bland annat genom att ge unga
vitryska journalister möjligheten att
under en längre tid vistas i ett eller
flera EU-länder som stipendiater.
Regeringen bör ta initiativ i denna
riktning i EU:s beslutande organ (yrkande
2). Regeringen bör också framföra förslag
till ett särskilt EU-program för
demokratiutbildning av unga vitryska
statstjänstemän eller blivande
statstjänstemän i EU:s beslutande organ
(yrkande 3). Regeringen kan vidare
inrätta ett särskilt stipendieprogram för
studieresor till Vitryssland för svenska
beslutsfattare, journalister och andra
opinionsbildare för att där etablera
kontakter (yrkande 4). Regeringen bör
även föreslå EU:s beslutande organ att ge
Sverige i uppdrag att undersöka vilka
möjligheter Ryssland har att påverka den
vitryska regeringen i en demokratisk
riktning (yrkande 5).
Utskottet delar motionärernas bedömning
att utvecklingen i Vitryssland under
president Lukasjenkos styre ger anledning
till bekymmer. Den demokratiska
oppositionen förtrycks och bristen på
respekt för de mänskliga rättigheterna
och de demokratiska fri- och
rättigheterna inger en stigande oro för
utvecklingen i landet. Som motionärerna
anför utgör den aktuella politiska
situationen en källa till instabilitet i
landet som i en kritisk situation även
skulle kunna påverka situationen negativt
för grannländerna. Enligt utskottets
mening är det av vikt att även
Vitryssland får del av de politiska och
ekonomiska reformer som ägt rum i andra
länder i Central- och Östeuropa. Endast
på detta sätt kan landet uppnå en
långsiktig ekonomisk tillväxt som kan
gynna välfärden och skapa grunden för ett
demokratiskt samhälle byggt på
flerpartisystem och respekt för
rättsstatens principer. Sverige och andra
medlemsländer i EU samt EU självt bör ta
vara på de möjligheter som finns för att
stödja en demokratisk opposition och för
att bygga upp det civila samhället i
Vitryssland. Dessa och andra åtgärder är
krisförebyggande i perspektivet av en
fortsatt svår politisk och ekonomisk
situation i landet. Det är av särskild
vikt att de demokratiska krafterna får
det stöd som är nödvändigt för att inte
en känsla av desperation skall sprida sig
i de grupper som är i opposition mot
Lukasjenkoregimen.
I det perspektivet anser utskottet, med
anledning av yrkande 1 i motionen, att
det är viktigt med olika utbytesprogram
för demokratiska politiker i Vitryssland.
Flera exempel på sådant utbyte finns
mellan Sverige och Vitryssland. Ofta är
inriktningen på lokala politiker eftersom
det finns en särskild målsättning att nå
ut i regionerna, där kontakterna med
andra länder ofta är mindre utvecklade.
Vidare vill utskottet framhålla att EU
har ett program till stöd för det civila
samhället i Vitryssland som uppgår till
fem miljoner euro. Detta program riktar
sig bl.a. till lokala politiker i de
olika regionerna. I strategin för det
ordinarie utvecklingsprogrammet för
Vitryssland, vilket omfattar 10 miljoner
euro under treårsperioden 2000-2003, sägs
att särskilt stöd skall utgå för
utbildning av unga människor i det civila
samhället.
Även OSSE:s rådgivnings- och
övervakningsgrupp i Vitryssland arbetar
bl.a. för att bygga upp och stärka det
civila samhället i landet. AMG driver i
dag sju gemensamma projekt med EU som
bl.a. syftar till att stärka kunskapen
bland landets beslutsfattare om ett
pluralistiskt och demokratiskt samhälle.
Under 2000 och delar av 2001 bedrev OSSE
och EU också ett gemensamt projekt för
utbildning av medlemmar i politiska
partier liksom utbildning om partiers
funktion i demokratiska samhällen.
Utskottet vill betona det värdefulla i
de insatser som nämnts, som både är
krisförebyggande och bidrar till att
lägga grunden för en demokratisk
utveckling i Vitryssland.
Utskottet vill med anledning av yrkande
2 framhålla att en väsentlig del i ett
demokratiskt samhälle är fria medier och
fri opinionsbildning. Utskottet noterar
med tillfredsställelse att EU inom det
ovan nämnda programmet för det civila
samhället i Vitryssland, vilket kostar 5
miljoner euro för perioden 2000-2003, har
flera delprogram för utbildning av
journalister inom TV, tidningar och
Internet. Medieprogrammet kostar 1 miljon
euro under motsvarande period. Det är
utskottets uppfattning att oberoende
medier bör ges ytterligare stöd genom EU-
medel. Utskottet har erfarit att
regeringen kommer att verka för detta
samt för att journalistutbildning
prioriteras i EUs biståndsdiskussioner.
EU har, utöver de nationella programmen,
också s.k. regionala program som berör
flera länder i närområdet. Bland annat
finns medieprojekt i Vitryssland med,
inom ramen för programmet "European
Initiative for Democracy and Human
Rights".
Utskottet anser således att det är
viktigt att stödja utvecklingen av
oberoende medier i Vitryssland och
konstaterar att insatser för medier
prioriteras inom det svenska
utvecklingssamarbetet. Utskottet vill här
särskilt framhålla det program som sedan
flera år drivs av Högskolan i Kalmar.
Inom ramen för detta inbjuds journalister
från Vitryssland att studera medier och
mediepolitik i Sverige. En central del av
programmet är att bibringa deltagarna en
uppfattning om hur fria medier verkar i
ett demokratiskt samhälle. Inom ramen för
det svenska utvecklingsprogrammet ges
även ett direktstöd till en oberoende
vitrysk radiostation som sänder från
polskt territorium till Vitryssland.
Vidare vill utskottet framhålla, med
anledning av motionens yrkande 3, att EU
redan har ett särskilt program för
akademiskt utbyte, det så kallade
Tempusprogrammet, som även omfattar
Vitryssland. Inom EU:s program till stöd
för det civila samhället finns också ett
kompletterande program som skall främja
samarbete mellan universitet i Öst- och
Västeuropa. Flera projekt går ut på att
bygga upp akademiska
påbyggnadsutbildningar på vitryska
universitet i samarbete med
västeuropeiska institutioner. Det
förtjänar även att påpekas att många av
EU:s medlemsländer, bl.a. Sverige, har
bilaterala utbytes-program med
Vitryssland, där vitryska studenter får
möjlighet att studera vid universitet i
EU-länder.
Det är viktigt att information om
Vitryssland når Sverige, menar utskottet,
med anledning av yrkande 4 i motionen.
Sedan ett särskilt program inrättades för
samarbete mellan svenska och vitryska
organisationer, det s.k. Forum Syd-
programmet, har ett omfattande sådant
samarbete vuxit fram. Detta möjliggör ett
informationsutbyte och har ökat kunskapen
om Vitryssland i Sverige.
Utskottet anser att det är angeläget
att svenskar bereds ytterligare
möjligheter att resa till Vitryssland för
att få information om det vitryska
samhället. Svenska institutets
Visbyprogram öppnades 1999 för
Vitryssland. Programmet riktar sig till
verksamma vid olika skolor och högskolor.
Vitryssar kan på motsvarande sätt genom
programmet komma till Sverige för att
studera eller forska. Att vitryssar kan
komma hit och dela med sig av sina
erfarenheter är också en viktig del av
informationsutbytet. Intresset för dessa
stipendier är relativt stort, och ett
förhållandevis omfattande utbyte har ägt
rum sedan 1999. I det nya Visbyprogrammet
ägnas särskild uppmärksamhet åt projekt
och nätverk som inkluderar samarbete med
näringsliv, offentlig förvaltning samt
kultur- och mediesektorn. Inom ramen för
det programmet finns också möjlighet för
beslutsfattare, journalister och andra
opinionsbildare att ansöka om
resestipendier från Svenska institutet
för att besöka Vitryssland.
När det gäller frågan i yrkande 5 om
att undersöka vilka möjligheter Ryssland
har att påverka den vitryska utvecklingen
i demokratisk riktning har utskottet
erfarit att regeringens ambition är att
med ryska regeringen ta upp bristen på
demokrati i Vitryssland. Regeringen avser
att påminna om EU:s inställning och
försöka påverka Ryssland att uppmana till
demokratiska framsteg i Vitryssland.
Detta är även EU:s och övriga
medlemsländers ambition. Situationen i
Vitryssland tas regelbundet upp i samtal
mellan EU och Ryssland och i bilaterala
samtal. Bland annat togs situationen upp
med president Putin under EU-Ryssland-
toppmötet i Moskva våren år 2001.
Utskottet utgår ifrån att EU fortsätter
dessa samtal inom ramen för den pågående
dialogen mellan EU och Ryssland.
Utskottet vill i denna del även
framhålla att ryska medier bidrar till
att informationen om utvecklingen i
Vitryssland kan spridas utanför det
landet.
Med vad ovan anförts anser utskottet att
motion U264 (kd) yrkandena 1-5 är
besvarad.
Freds- och säkerhetsordning för Afrika
I partimotion U300 (m) yrkande 14 menar
motionärerna att Afrika är den mest
konfliktdrabbade kontinenten och att FN
omedelbart måste prioritera
fredsfrämjande insatser på kontinenten.
Även i kommittémotion U311 (m) yrkande 3
anförs att FN skall fokusera på fred i
Afrika. I yrkande 4 i samma motion anförs
att den viktigaste uppgiften efter det
omedelbara fredsfrämjandet är att skapa
en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att Afrika är den kontinent som under det
senaste decenniet har drabbats hårdast av
konflikter inom och mellan länder. Denna
situation är så mycket mer allvarlig på
grund av en allmänt låg utvecklingsnivå
på kontinenten, särskilt i länderna söder
om Sahara, menar utskottet. De väpnade
konflikterna hämmar, förhindrar och i
många fall direkt kullkastar åratal av
utvecklingsansträngningar och leder till
ökad fattigdom och misär för många
människor. Utskottet vill betona att
ökade insatser för konfliktförebyggande,
krishantering, försoning och
återuppbyggnad skulle kunna ge omedelbara
effekter vad gäller tillväxt, utveckling
och ökad välfärd för många människor på
den afrikanska kontinenten.
Utskottet noterar vidare att liknade
yrkanden nyligen har behandlats av
riksdagen på grundval av bet.
2000/01:UU4 där det anfördes följande:
Utrikesutskottet vill inledningsvis i
denna del framhålla att FN medverkat i
arbetet med uppföljningen av de
rapporter om utvecklingen i Afrika som
tagits fram av sekretariatet. Efter de
grundläggande rapporter som lades fram
av generalsekreteraren efter det kalla
krigets slut (An Agenda for Peace 1992
och en uppföljande rapport 1995) kom
1998 rapporten The causes of conflict
and the promotion of durable peace and
sustain-able development in Africa.
Denna rapport följdes upp genom
resolutioner i säkerhetsrådet då
Sverige var medlem i detta råd.
Sverige deltog aktivt i utarbetandet
av dessa resolutioner.
Generalförsamlingen har också inrättat
en arbetsgrupp för uppföljning av
rapportens rekommendationer. Detta
arbete fortgår med aktiv svensk
medverkan.
Utrikesutskottet noterar att
utrikesminister Anna Lindh i december
år 2000 inbjöd en grupp afrikanska
utrikesministrar för att tillsammans
med sina nordiska kolleger diskutera
bl.a. den rapport om FN och
fredsbevarande som tagits fram av
undergeneralsekreterare Brahimi, som
också var närvarande vid mötet. Vid
mötet diskuterades särskilt rapportens
relevans för det framtida hanterandet
av kriser i Afrika.
Utskottet har inhämtat att Sverige
som EU-ordförande kommer att ta
initiativ till en genomgripande
översyn och uppdatering av den
gemensamma position unionen antagit om
förebyggande av och lösande av
konflikter i Afrika. Under
ordförandeskapet kommer Sverige också
att ansvara för samordningen av vissa
uppföljningsaktiviteter efter det
toppmöte som hölls mellan EU och
Afrika i Kairo i april 2000, då
konfliktfrågorna utgjorde ett viktigt
tema.
Vidare har utskottet erfarit att
Utrikesdepartementet leder en
interdepartemental arbetsgrupp om
stärkande av afrikansk kapacitet när
det gäller förebyggande av och
hantering av konflikter i Afrika.
Utskottet vill betona att en bärande
tanke i det arbete som har beskrivits
ovan är att stärka afrikansk kapacitet
för förebyggande och hantering av
konflikter. Omvärldens ansvar är
enligt utskottets mening otvetydigt
men samtidigt är det uppenbart att
kapacitet att förebygga konflikter
även bör finnas i regionen. Det är
värt att betona, menar utskottet, att
många av de initiativ som diskuteras
rör just stärkandet av de regionala
och subregionala organisationernas
kapacitet på området.
Utskottet kan konstatera att Sverige
bidrar till uppbyggnaden av kapacitet
såväl i den afrikanska
enhetsorganisationen OAU som de
subregionala organisationerna SADC,
IGAD och Ecowas. OAU:s
generalsekreterare Salim A Salim
besökte Sverige i oktober år 2000 för
diskussioner om konflikthantering i
Afrika och samarbetet mellan Sverige
och OAU och därmed även förde samtal
med utrikesutskottet. Samförstånd
förelåg om att samarbetet borde
utvecklas från nuvarande
projektinriktade, ad hoc-betonade och
kortfristiga samarbete till ett mer
långsiktigt och programinriktat
samarbete. Vad gäller konkret stöd
till OAU kan i första hand Sveriges
stöd till OAU:s reformering (14 mnkr),
konfliktcentret (3,6 mnkr) och OAU:s
arbete rörande handeldvapen (2,5 mnkr)
nämnas. Dessutom ger Sverige bidrag
till kampen mot korruption och även
till African Commission for Human and
People''''''''''''''''''''''''''''''''s Rights. Sverige deltar aktivt
i dialogen mellan EU och dessa
organisationer, senast genom
utrikesministerns medverkan i EU-SADC-
utrikesministermötet i Gaborone i
november år 2000.
Vad gäller FN:s beredskap för att
delta i krishanteringsoperationer på
den afrikanska kontinenten vill
utskottet anföra att FN i dag spelar
en viktig roll vad avser
fredsfrämjande insatser i Afrika söder
om Sahara. Den just nu största
pågående FN-missionen finns i Sierra
Leone. En ny FN-mission är under
uppbyggnad i Etiopien och Eritrea och
beredskap finns till utvidgning av FN-
missionen i Demokratiska Republiken
Kongo. Utskottet konstaterar att FN
inte är passivt i Afrika även om många
av FN:s insatser där varit förknippade
med allvarliga problem. I detta
sammanhang vill utskottet understryka
att det också är viktigt att komma
ihåg att framgången för en FN-mission
ytterst är beroende av
medlemsstaternas vilja att bidra med
resurser och de krigförande parternas
vilja att söka fredliga lösningar.
Utskottet kan konstatera att det
internationella samfundets oförmåga
att ingripa för att förhindra
folkmordet i Rwanda var ett stort
misslyckande. FN har genom Carlsson-
rapporten år 1999 försökt utreda vilka
misstag som begicks i syfte att finna
vägar till förbättrad förmåga att
hantera liknande situationer i
framtiden. Som ett sätt att följa upp
denna kritiska FN-rapport tillsatte
FN:s generalsekreterare i mars år 2000
en panel under ledning av förre
algeriske utrikesministern Brahimi,
med uppdraget att grundligt gå igenom
FN:s verksamhet för fred och säkerhet
samt att ta fram ett antal specifika,
konkreta och praktiska
rekommendationer för att förbättra
den. Rapporten var klar den 21 augusti
2000 och har diskuterats i FN:s
generalförsamlings särskilda kommitté
för fredsbevarande under hösten 2000.
Utskottet ser, som framhållits
tidigare i detta betänkande, positivt
på detta arbete.
Rapporten och dess rekommendationer
skall behandlas i FN. I slutet av år
2000 godkände generalförsamlingen ett
finansiellt tillskott till FN-
sekretariatet med syftet att bl.a.
stärka FN:s avdelning för
fredsbevarande operationer. Utskottet
menar att om FN:s kapacitet ökar så
att organisationens förmåga att leda
fredsfrämjande insatser förbättras,
kan detta också få effekt på
medlemsstaternas beredvillighet att
bidra med trupp.
Vad gäller en säkerhetspolitisk
dimension i svensk Afrikapolitik samt
kapacitet att delta i olika
operationer menar utrikesutskottet
inledningsvis att fred och säkerhet i
Afrika under senare år har varit en
prioriterad fråga i svensk
Afrikapolitik. Förutom Sveriges aktiva
medverkan inom ramen för FN:s
verksamhet och initiativ som
ordförandeland i EU första halvåret år
2001 vill utskottet framhålla att
regeringen redan år 1996 för riksdagen
presenterade en utredning om Säkerhet
och utveckling i Afrika (Ds 1996:15).
En särskild presentation med
diskussion genomfördes med
utrikesutskottet. Rapporten utgjorde
underlag för överväganden och
rekommendationer om fred och
utveckling i Afrika i arbetet med den
skrivelse Afrika i förändring - en
förnyad svensk Afrikapolitik inför
2000-talet som presenterades för
riksdagen 1998 (skr. 1997/98:122, bet.
1997/98:UU14, rskr. 1997/98:245).
Utskottet noterar även att
Afrikafrågorna uppmärksammats i
samband med framtagandet av
handlingsprogrammet formulerat i den
skrivelse som behandlas i föreliggande
betänkande. Detta finner utskottet
naturligt med tanke på att en stor del
av de aktuella väpnade konflikterna i
världen utspelar sig i Afrika.
Utskottet vill understryka att det
svenska bilaterala samarbetet med
länder i Afrika genomgående innehåller
element av konfliktförebyggande, inte
bara generellt genom
fattigdomsbekämpning och stärkande av
demokratiska system och institutioner
utan också konkret i insatser för att
t.ex. stärka regionalt samarbete kring
gemensamma resurser som vatten.
Utskottet vill vidare uppmärksamma att
Sverige bidrar med observatörer i FN:s
för närvarande största fredsfrämjande
mission (Sierra Leone). Sverige deltar
också med observatörer och med
stabsofficerare inom
Shirbrigsamarbetet i den
fredsfrämjande missionen i Etiopien
och Eritrea, och beredskap finns för
svenskt deltagande i FN-missionen i
Demokratiska Republiken Kongo.
Utskottet vill även lyfta fram att
Sverige som ordförandeland i EU-
samarbetet prioriterar de
ansträngningar som syftar till att
förbättra samarbetet mellan EU och FN
för att EU:s framväxande
krishanteringskapacitet på sikt skall
kunna bidra till att stärka FN:s
globala roll inom den fredsfrämjande
verksamheten.
Utskottet menar att det även är
viktigt att förbättra kapaciteten hos
regionala aktörer att delta i
fredsfrämjande insatser på ett
effektivt sätt. Sverige arbetar därför
aktivt med utbildningsinsatser.
Utskottet har inhämtat att vid
SWEDINT, försvarsmaktens centrum för
utbildning inom internationell
fredsfrämjande verksamhet, organiseras
varje år ett tjugotal kurser och flera
seminarier. Dessa utbildningar har
vunnit internationellt erkännande, och
varje år deltar ett stort antal
utländska, inklusive afrikanska,
elever. Svenska och nordiska
utbildningsinsatser kan också sägas
vara en exportvara eftersom svenska
officerare och civilpoliser deltar i
och leder satsningar på andra håll i
världen, inte minst i södra Afrika.
Utskottet noterar även att Sverige har
bidragit finansiellt. Ett exempel är
den omfattande fredsfrämjande övningen
Blue Crane i Sydafrika till vilken
Sverige bidrog med ca 1,3 miljoner
kronor utöver ett antal instruktörer.
Ett annat exempel är den
civilpolisutbildning som ägde rum i
Ghana i november 1999. Kursen var
upplagd efter samma modell som den
svenska civilpoliskursen UNPOC -
United Nations Police Officers Course
- som organiseras fem gånger per år av
SWEDINT. Instruktörerna vid kursen i
Ghana kom bl.a. från Sverige och
kostnaderna för genomförandet delades
mellan Sverige, Norge och Kanada.
Utskottet menar avslutningsvis att
Sveriges aktiva arbete inom området med
uppbyggnad av kompetens och resurser
nationellt, regionalt inom EU och globalt
inom FN bidrar till att förstärka den
internationella förmågan att verka inom
konfliktförebyggande och
konflikthantering i Afrika. Även detta
visar att Sverige har en
säkerhetspolitisk dimension i sin
Afrikapolitik.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att riksdagen i
betänkande 2000/01:UU4 på ett uttömmande
sätt har uttalat sig vad gäller behovet
för en freds- och säkerhetsordning för
Afrika.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U300 (m) yrkande 14 och
U311 (m) yrkandena 3 och 4 är besvarade.
Demobilisering, lätta vapen
I den enskilda motionen U272 (m) yrkas
att avväpning, demobilisering och
återanpassning skall ingå som en
självklar del i både konfliktförebyggande
och fredsfrämjande verksamhet.
Motionärerna bakom kommittémotion U332
(kd) yrkande 5 menar att världssamfundet
måste vidta åtgärder för att få
vapenproduktion och illegal handel med
lätta vapen under kontroll. Motionärerna
bakom kommittémotion U209 (c) yrkande 5
menar att Sverige som en drivande kraft
bör bekämpa den illegala handeln med
lätta vapen. Även i kommittémotion U226
(m) yrkande 3 behandlas frågor kring
lätta vapen. Motionärerna menar att den
okontrollerade spridningen av lätta vapen
är ett växande problem och att den FN-
konferens som genomfördes under år 2001
inte resulterade i det kraftfulla
handlingsprogram som Sverige och EU hade
hoppats. I samma motion yrkande 4 anförs
att Sverige även fortsättningsvis bör
vara pådrivande när det gäller att främja
program för avväpning, demobilisering och
återintegrering av kombattanter efter
väpnade konflikter.
Utskottet vill inledningsvis framhålla
att Sverige har deltagit i
internationella ansträngningar för att
komma till rätta med de komplexa problem
som lätta vapen ger upphov till, dels
genom medverkan i förhandlingar i
internationella forum, dels genom stöd
till enskilda projekt som syftar till
insamling och förstöring av lätta vapen.
Utskottet vill peka på några initiativ
inom detta område:
Regeringen arbetade aktivt för
antagandet av ett politiskt bindande
dokument om lätta vapen inom
Organisationen för säkerhet och sam-
arbete i Europa (OSSE) i november 2000
och bidrar aktivt till den kontinuerliga
uppföljningen av dokumentets
implementering i OSSE:s Säkerhetsforum.
Regeringen har för avsikt att efter
vederbörlig beredningsprocess underteckna
det juridiskt bindande FN-protokollet mot
illegal tillverkning av och handel med
skjutvapen m.m. (vapenprotokollet), som
är det tredje tilläggsprotokollet till FN-
konventionen mot gränsöverskridande
organiserad brottslighet. Protokollet
antogs av FN:s generalförsamling i maj
2001.
I juli 2001 antog FN:s konferens om
illegal handel med lätta vapen ett
politiskt bindande handlingsprogram för
att bekämpa den illegala handeln med
lätta vapen. Regeringen deltog aktivt i
det arbete som ledde fram till dess
antagande, inte minst i
förberedelsearbetet, under vilket det
svenska EU-ordförandeskapet spelade en
avgörande roll för utvecklingen av EU:s
politik inför konferensen.
Dessa tre dokument innehåller normer
och principer för att bekämpa de-
stabiliserande ansamlingar och
okontrollerad spridning av lätta vapen
och föreskriver åtgärder rörande bl.a.
kontroll av import och export av vapen,
reduktion av antalet överskottsvapen,
förbättrade system för märkning,
förvaring, registrering och spårning av
lätta vapen, ökad kontroll över
vapenhandlare, internationellt samarbete
och bistånd till insatser i utsatta
länder i deras kamp mot lätta vapen.
Utskottet ser positivt på att Sverige
under de senaste åren har gått i främsta
ledet i kampen mot destabiliserande
ansamlingar och okontrollerad spridning
av lätta vapen. I arbetet med att
förebygga kriser men också för att
förhindra spridning av konflikter och för
avväpning, demobilisering och
återanpassning efter väpnade konflikter
är dessa ansträngningar mycket
värdefulla.
Utskottet kan konstatera att arbetet
inom OSSE och FN med de ovan nämnda
dokumenten har aktualiserat en bred
översyn av politik, verksamhet och
regelverk för att identifiera åtgärder
som behöver vidtas för att Sverige skall
uppfylla de åtaganden som gjorts.
I oktober 2001 anmodade därför
regeringen berörda myndigheter och inbjöd
intresserade organisationer att inkomma
med en redogörelse för vilka åtgärder som
behöver eller bör vidtas för att de
åtaganden som dokumenten föreskriver
skall uppfyllas. Samma myndigheter och
organisationer inbjöds vidare att inkomma
med förslag till nationella och
internationella åtgärder som kan främja
arbetet mot destabiliserande ansamlingar
och okontrollerad spridning av lätta
vapen i övrigt. Detta underlag skall
bidra till regeringens handlingsplan för
implementering av OSSE-dokumentet,
vapenprotokollet och FN:s
handlingsprogram. Handlingsplanen skall
också vara vägledande i förberedelserna
inför det första uppföljningsmötet år
2003 inom FN:s ram och inför FN:s
uppföljningskonferens år 2006. Utskottet
välkomnar dessa initiativ från
regeringens sida.
Vidare kan utskottet konstatera att
regeringen har givit ekonomiskt och
tekniskt bistånd till ett antal projekt
om lätta vapen som bedrivs av olika FN-
organ, -fonder och -program, t.ex. UNDP
och Unidir. Sverige är bland de största
bidragsgivarna till det UNDP-program för
koordinering och bistånd till säkerhet
och utveckling som stödjer Ecowas
moratorium avseende tillverkning, export
och import av lätta vapen i Västafrika.
Utskottet har erfarit att regeringen
stöder ett antal frivilligorganisationer
som är involverade i antingen praktiskt
fältarbete eller i analys och forskning
om problem som är relaterade till lätta
vapen, t.ex. Small Arms Survey i Genève,
Saferworld i London, ISS i Pretoria och
SIPRI i Stockholm. Under de senaste två
åren har regeringen även givit ekonomiskt
stöd till två parlamentarikerutbyten med
deltagande av centralamerikanska och
svenska parlamentariker.
Till problematiken kring lätta vapen
hör konceptet avväpning, demobilisering
och reintegration av före detta
kombattanter som tas upp i motionerna
U272 (m) och U226 (m) yrkande 4. I denna
fråga vill utskottet framhålla att
Sverige redan verkar för att detta
koncept systematiskt skall införas som
ett integrerat element i fredsfrämjande
insatser och fredsavtal samt för att
förstöring och insamling av lätta vapen
sker i anslutning till freds- och
försoningsprocesser. Denna ansats
återspeglas i såväl OSSE:s lätta
vapendokument som FN:s handlingsprogram.
Utskottet vill framhålla att fruktbart
samarbete äger rum med Norge och Kanada
när det gäller arbetet med avväpning,
demobilisering och reintegration. Ett
kursmaterial i ämnet har för FN:s räkning
utarbetats gemensamt av de tre länderna.
Försvarshögskolan har tillsammans med FN
använt kursmaterialet i kurser i
Zimbabwe, Kanada, Ghana och Sverige. De
kurser som hittills genomförts har
handlat om att utbilda instruktörer från
olika länder som skall kunna förbereda
personal för tjänstgöring i
fredsfrämjande insatser.
Vidare finner utskottet det positivt
att rehabilitering av barn och ungdomar
som varit inblandade i krigshandlingar är
en prioriterad fråga för Sverige.
Regeringen har, enligt vad utskottet
erfarit, bl.a. givit stöd till en skola
för tidigare barnsoldater i Liberia och
ett liknande projekt i Uganda. Utskottet
välkomnar dessa initiativ särskilt
inriktade på barn och ungdomar som varit
inblandade i krigshandlingar.
Det förtjänar även att lyftas fram i
detta sammanhang, menar utskottet, att EU
under de senaste åren har utarbetat ett
antal instrument för att begränsa
spridningen av lätta vapen:
EU:s program för att bekämpa och
förhindra illegal handel
medkonventionella vapen, särskilt lätta
vapen (1997);
EU:s uppförandekod gällande export
av konventionella vapen (1998);
EU:s gemensamma åtgärd avseende
lätta vapen (1998);
EU:s rådsresolution om bekämpning
av destabiliserande ansamlingar och
okontrollerad spridning av lätta vapen
som en del i katastrofbistånd,
återuppbyggnads- och utvecklingsprogram
(1999).
Utskottet vill framhålla att initiativen
har bidragit till en förbättrad och
harmoniserad exportkontroll inom EU,
samtidigt som illegal handel på dess
territorium bekämpats. Med den gemensamma
åtgärden som grund har EU framgångsrikt
agerat samfällt i förhandlingar i
internationella forum.
Det är även värt att betona, menar
utskottet, att den gemensamma åtgärden
också ligger till grund för EU-stöd till
konkreta projekt när det gäller att
begränsa spridningen av lätta vapen. EU
har avsatt stora resurser till stöd till
projekt bl.a. i Sydossetien (Georgien),
Moçambique, Västafrika, Latinamerika och
på Balkan. Det största projektet hittills
genomförs i Kambodja. Det drivs i EU:s
egen regi och inbegriper stöd till
lagstiftning, förbättrad lagerhantering
och insamling och förstöring av vapen.
Utskottet vill även lyfta fram
problematiken kring icke-statliga aktörer
och lätta vapen. Vid den tidigare nämnda
FN-konferensen om illegal handel med
lätta vapen var det ett flertal stater
som aktivt verkade för skrivning i
handlingsprogrammet om exportförbud till
icke-statliga aktörer. Striden stod
mellan USA, som ville att denna fråga
skulle tas upp i handlingsprogrammet, och
den afrikanska gruppen, som var av
uppfattningen att sådan export var den
viktigaste orsaken till problemen med
destabiliserande ansamlingar lätta vapen.
Sverige och EU uttryckte sitt stöd för
den afrikanska positionen med hänvisning
till EU:s gemensamma åtgärd avseende
lätta vapen (1998), som slår fast att EU
skall verka för ett förbud av export till
icke-statliga aktörer.
Den kompromiss som till slut uppnåddes
var att en föreslagen paragraf om
exportförbud ströks från
handlingsprogrammet. De afrikanska
staterna, Indien m.fl. stater förklarade
sin besvikelse över detta, att de stod
fast vid sin principiella hållning i
frågan men att de gick med på att denna
fråga lyftes bort från dokumentet för att
inte förhindra framsteg på andra områden
vid konferensen.
Utskottet beklagar att USA:s
representanter vid konferensen motsatte
sig ett exportförbud till icke-statliga
aktörer. Leveranser av vapen till sådana
grupper får till effekt att konflikter
förvärras och förlängs. Utskottet noterar
med tillfredsställelse att den svenska
hållningen och EU:s linje i denna fråga
är att verka för ett förbud av export av
lätta vapen till icke-statliga aktörer.
Värdefullt är även, menar utskottet,
att formaliserade konsultationsmekanismer
för att begränsa spridningen av lätta
vapen äger rum med USA, Kanada och
Southern African Development Community
(SADC). Dessa mekanismer används förutom
till policydiskussioner även till samråd
runt eventuellt stöd till olika projekt
för att begränsa spridningen av lätta
vapen.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motionerna U272 (m), U332 (kd)
yrkande 5, U209 (c) yrkande 5 samt U226
(m) yrkandena 3 och 4 är besvarade.
Krishantering på Balkan
I kommittémotion U224 (m) yrkande 1
anförs att Sverige måste vara berett att
göra större fredsskapande insatser på
Balkan.
Ett likartat yrkande behandlades i
betänkande 2000/01:UU4 och
utrikesutskottet anförde då följande:
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att även om alla nittiotalets
krigsledare i det forna Jugoslavien i
formell mening är borta från
statsbärande funktioner finnes arv av
destruktion och splittring fortfarande
kvar som ett öppet sår. Utskottet
menar dock att med de förändringar som
har skett framträder en delvis ny och
ljusare bild av Balkan. Med ett
fullbordat maktskifte i
Förbundsrepubliken Jugoslavien blir
det plötsligt möjligt att meningsfullt
tala om regionala helhetsgrepp,
återuppbyggnad, försoning och framtid.
Utskottet vill betona att detta utgör
stora utmaningar som alla människor
och politiska strukturer i regionen,
liksom det internationella samfundet,
nu ställs inför.
Det är utskottets mening att
regionens ökade integration med
europeiska strukturer är en viktig
process för att skapa ökad stabilitet,
utveckling, framtidstro och säkerhet
för länderna i regionen. För några av
regionens länder har den europeiska
visionen avancerat längre genom
stabiliserings- och
associeringsprocessen.
Utskottet vill även framhålla att
Stabilitetspakten kommer att ha en
fortsatt viktig roll för ökad regional
samverkan. Utskottet kan konstatera
att Sverige fäster stor vikt vid
paktens arbete och vid att arbetet
blir framgångsrikt.
Utskottet vill i sammanhanget återigen
betona vikten av att alla personer som
åtalats för krigsförbrytelser ställs
inför rätta. Det är en viktig
förutsättning för att regionens sår i en
framtid skall kunna läkas.
Dessa bedömningar är enligt det
sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet alltjämt giltiga. Till
detta vill utskottet anföra följande med
anledning av motionen.
Det internationella samfundets närvaro
på Balkan är omfattande och behovet av
denna närvaro fortsätter. Trots en i
flera fall positiv utveckling återstår
flera steg innan målet om en demokratisk,
stabil och säker region med ekonomisk och
social utveckling uppfyllts, menar
utskottet. FN och Nato har liksom EU,
OSSE, de internationella finansiella
institutionerna och enskilda
organisationer bidragit till att skapa
gynnsamma förutsättningar för att nå
detta mål, som dock förutsätter vilja och
engagemang från parterna själva.
Utskottet menar att Sverige har ett
starkt intresse av att delta i
fredsfrämjande insatser, inte minst på
Balkan. För närvarande finns närmare
1 000 svenska soldater inom ramen för
KFOR och SFOR. Under 2001 har Sverige
tillfälligt förstärkt sitt deltagande i
KFOR genom insättandet av ett
snabbinsatskompani. Deltagande i
internationella insatser är i dag en av
försvars-maktens huvuduppgifter och det
internationella engagemanget kommer att
vara stort även framgent. Sverige har
bl.a. anmält en rad resurser till
internationella styrkeregister såsom det
nordiska samarbetet NORDCAPS och
SHIRBRIG, vars syfte är att bidra till FN-
insatser.
Utskottet konstaterar att en militär
styrka, som erfarenheterna på Balkan
visar, kan vara nödvändig för att skapa
förutsättningar för en fredlig lösning på
en konflikt. Det är emellertid utskottets
mening att ett hållbart internationellt
engagemang också måste innefatta en
betydande civil komponent. Korruption,
organiserad brottslighet och avsaknaden
av ett fungerande rättssamhälle utgör
centrala problem som måste lösas med
andra medel. En militär närvaro kan dock
i vissa fall underlätta åtgärder inom
dessa områden och således utgöra en
förutsättning för framgångsrika insatser
på det civila området.
Utskottet kan därför med
tillfredsställelse konstatera att Sverige
har en civil närvaro på Balkan. Det
svenska bidraget till EU:s
övervakningsmission EUMM har förstärkts.
Genom uppbyggnaden av EU:s civila
krishanteringskapacitet får unionen ökade
möjligheter att bidra till återuppbyggnad
av domstolsväsen, främja brottsbekämpning
och stödja framväxten av en lokal
administration. Sverige deltar aktivt i
denna utveckling av EU:s civila
krishantering, som när den är
färdigutvecklad kommer att utgöra ett
centralt instrument för det europeiska
engagemanget på Balkan.
Utskottet vill även framhålla att
Sverige inom ramen för OSSE även bidrar
med ett fyrtiotal personer till
organisationens missioner på Balkan, både
civil personal och civilpoliser.
Utvecklingen i Makedonien har inneburit
att OSSE-missionen där utökats i flera
omgångar och den nu uppgår till drygt 200
personer. Även i denna mission finns
svenska deltagare.
Vidare konstaterar utskottet att
Sverige hittills har avsatt drygt 100
miljoner kronor till FN-missionen UNMIK
(United Nations Mission in Kosovo).
Bidraget avser bl.a. 46 civilpoliser och
10 experter till OSSE:s polisskola samt
ekonomiskt bidrag till FN:s frivilliga
fond. Sverige har även bidragit till
olika minröjningsinsatser samt med
rättsmedicinsk och kriminalteknisk
personal till FN:s krigsförbrytartribunal
i Haag.
Sverige biträder därtill med 29
civilpoliser i UNMIBH (United Nations
Interim Administration Mission in Bosnien
och Hercegovina). UNMIBH leder den civila
administrationen av Bosnien-Hercegovina
tills politisk stabilitet uppnåtts.
Kärnan i missionen utgörs av en
internationell polisinsats, International
Police Task Force (IPTF), som numera
omfattar ca 1 800 man.
Utskottet konstaterar att det finns ett
stort antal internationella aktörer på
plats på Balkan. Det är därför av stor
vikt att regelbundet se över de
internationella organisationernas mandat
och uppgifter med ambitionen att ha en
lämplig arbetsfördelning och samordning.
Därför välkomnas från utskottets sida den
översyn av den internationella närvaron i
Bosnien-Hercegovina som nu genomförs. I
samma syfte genomförs halvårsvisa
översyner av de Nato-ledda insatserna i
Bosnien (SFOR) och Kosovo (KFOR).
Utskottet vill slutligen i denna del
även framhålla att svenska fredsskapande
insatser också innefattar andra
instrument än den civila och militära
närvaron. Sveriges omfattande
utvecklingssamarbete och humanitära
bistånd, EU:s bidrag till återuppbyggnad
av hus och infrastruktur och andra
initiativ för att bidra till en ekonomisk
och social utveckling är alla värdefulla
i arbetet att långsiktigt bygga upp en
stabilitet i regionen. Samtliga dessa
insatser utgör delar av en långsiktig
internationell strategi för fredsskapande
på Balkan.
Utskottet anser att Sveriges
fredsskapande insatser på Balkan är
omfattande och att det för närvarande
inte finns behov för större insatser.
Dock finns naturligtvis alltid en
beredskap för detta om situationen skulle
förändras.
Med vad som ovan anförts anser
utskottet att motion U224 (m) yrkande 1
är besvarad.
Motionärerna bakom kommittémotion U345
(fp) yrkande 29 begär ett riksdagens
tillkännagivande att alla som bodde i
Kosovo före kriget skall ges möjlighet
att fortsätta leva i Kosovo i fred och
säkerhet oavsett etnisk tillhörighet. I
samma motion yrkande 30 anför
motionärerna att alla som tvingades fly
under krigen på Balkan skall kunna
återvända hem oavsett etnisk
tillhörighet.
Denna fråga har behandlats av
riksdagen på grundval av betänkande
2000/01:UU4. Utrikesutskottet anför i
betänkandet följande:
Utskottet kan konstatera att
motsättningarna mellan etniska grupper
i Kosovo är stora. Serber, romer och
andra etniska minoriteter lever under
svåra förhållanden och många har
tvingats fly från provinsen.
Samtidigt vill utskottet framhålla
att Sverige och EU vid upprepade
tillfällen har fördömt våldet och
diskrimineringen mot minoriteter och
uppmanat ansvariga ledare att fördöma
och vidta konkreta åtgärder mot
övergreppen. Utskottet menar att målet
att Kosovos hela befolkning, oavsett
etnisk tillhörighet, skall kunna leva
i provinsen och att flyktingar och
internflyktingar skall kunna återvända
utan rädsla, måste förbli en central
målsättning för det internationella
samfundet, UNMIK och KFOR.
- - -
Utskottet vill framhålla att vad
beträffar flyktingåtervändande till
minoritetsområden markerar det gångna
året ett trendbrott. Den
internationella militära styrkan SFOR
har efterhand blivit alltmer aktiv i
uppsökandet och gripandet av åtalade
krigsförbrytare, vilket utgör en
viktig länk i försoningsprocessen. Den
politiska utvecklingen går mot ökad
pluralism, öppenhet och avspänning
även om det krigsskövlade Bosnien
alltjämt är avlägset från multietnisk
samlevnad.
Daytonöverenskommelsens stadgande om
rätten att återvända till hemorten (annex
VII) är enligt utskottets uppfattning
central i överenskommelsen, vilket
Sverige ständigt framfört och framför i
internationella sammanhang rörande
Balkan. Sverige har vidare understrukit
vikten av att inte efterhand ge avkall på
kraven gentemot ansvariga stater. Det
internationella samfundet måste enligt
utskottets mening hålla fast vid
infriandet av rätten till återvändande
under säkra och trygga förhållanden och
utan risk för diskriminering.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet har inget att anföra
utöver vad riksdagen uttalat i dessa
frågor.
Med vad som ovan anförts anser
utskottet att motion U345 (fp) yrkandena
29 och 30 är besvarad.
3.4 Försvarsmateriel och nordiskt
samarbete
Propositionen
Frågor kring avtalet om nordiskt
samarbete inom försvarsmaterielområdet
behandlas i propositionens avsnitt 15.3.
I proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret föreslår
regeringen i yrkande 7 att riksdagen
godkänner avtalet den 9 juni 2001 mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om
stöd för industrisamarbete inom
försvarsmaterielområdet.
Motionen
I följdmotion Fö11 (v) konstateras att
riksdagen under våren 2001 godkände ett
ramavtal mellan Frankrike, Italien,
Spanien, Storbritannien, Sverige och
Tyskland om åtgärder för att underlätta
omstruktureringen och driften av den
europeiska försvarsindustrin (prop.
2000/01:29, bet. 2000/01:UU8, rskr.
2000/01:171). Vänsterpartiet förhöll sig
kritiskt till detta avtal, betonar
motionärerna. Vidare noterar motionärerna
att regeringen i proposition yrkar bifall
till ett avtal som knyter två Natoländer,
Danmark och Norge, samt Finland till
detta krigsmaterielsamarbete.
Motionärerna menar att det tidigare
ramavtalet, vilket mycket tydligt syftade
till att underlätta omstrukturering och
drift av den europeiska
försvarsindustrin, godkändes av den
svenska riksdagen, trots att det stod i
direkt strid med kapitel 1, artikel 24 i
den deklaration som antogs av
Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE) och dess parlamentariska
församling i Bukarest den 10 juli 2000.
OSSE-staterna uppmanade där uttryckligen
medlemsländerna "att begränsa en politik
som underlättar krigsmaterielexport och
den aggressiva marknadsföring av
konventionella vapen som följer av en
sådan".
Motionärerna menar i yrkande 1 att
Sverige skall följa sina internationella
åtaganden och vad Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa
föreskriver i Bukarestdeklarationen av
den 10 juli 2000 kapitel 1, artikel 24
när det gäller underlättandet av
omstrukturering och drift av den
europeiska försvarsindustrin.
I yrkande 2 anförs att
Exportkontrollrådet skall ha rätt att
utvärdera de landlistor som upprättas
både på projekteringsstadiet och innan
det fattas några slutgiltiga beslut om
exportdestination och att
Exportkontrollrådets beslut därvid skall
vara bindande.
I motionens yrkande 3 menar
motionärerna att Sverige, när det gäller
samstämmigheten i fråga om nordisk
krigsmaterielexport, inte skall göra
annat än att följa de riktlinjer som
gäller för svensk krigsmaterielexport.
Motionärerna framför i yrkande 4
uppfattningen att Sverige bör hålla fast
vid sin huvudprincip att svensk
krigsmaterielexport från Sverige i
princip skall vara förbjuden och att
detta skall avspegla sig i avtalet med de
nordiska länderna.
Vidare menar motionärerna att det i
avtalet finns en märklig oklarhet eller
inkonsekvens mellan ett par av artiklarna
i det förslag till avtal som lagts fram
för riksdagen. I artikel 3.3.2 sägs att
försvarsindustriella enheter skall förses
med "en förteckning över destinationer
som inte är berättigade till export",
medan det i artikel 3.4.2 förklaras att
"strykning av slutdestination som inte är
avtalspart skall övervägas av de berörda
annexdeltagarna på begäran av någon av
dessa. Begäran att stryka en destination
måste grunda sig på en betydande negativ
förändring i den mottagande statens
interna och externa situation..." I
artikel 3.4.3 talas inledningsvis om
"strykning av slutdestination". Därefter
talas det i nästa mening enbart om
"destination", och man kan gissa sig till
att de båda begreppen betyder samma sak,
framhåller motionärerna. Dessa artiklar
bör, om avtalet kommer till stånd,
skrivas om så att missförstånd och
feltolkningar undviks, menar motionärerna
i yrkande 5.
I yrkande 6 avslutningsvis anför
motionärerna, i det fall de tidigare
nämnda förslagen inte kommer till stånd,
att riksdagen skall avslå yrkande 7 i
regeringens proposition 2001/02, Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret, som gäller
godkännande av avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet.
Utskottets bedömning
Utskottet kan inledningsvis konstatera
att det pågår en omstrukturering av
europeisk försvarsindustri. De senaste
åren har ett flertal sammanslagningar ägt
rum och olika samarbetsprojekt inletts.
Utskottet menar att denna process kan
förväntas fortsätta med hänsyn till den
förändrade hotbild som uppstod efter
kalla krigets slut. Krympande resurser
och kraftigt stigande kostnader för varje
ny generation materiel har också bidragit
till denna utveckling. Den svenska synen
på omstrukturering och internationellt
försvarsmaterielsamarbete tydliggjordes i
1996 års försvarsbeslut (jfr prop.
1995/96:12, bet. 1995/96:FöU1, rskr.
1995/96:45 och 1996/97:4, bet.
1996/97:FöU1, rskr. 1996/97:109, 110, 111
och 112) och i propositionen Det nya
försvaret (prop. 1999/2000:30, bet.
1999/2000:FöU2, rskr. 1999/2000:168).
Riksdagen har under första halvåret
2001 godkänt ett ramavtal mellan
Frankrike, Italien, Spanien,
Storbritannien, Sverige och Tyskland
(prop. 2000/01:49, bet. 2000/01:UU8,
rskr. 2000/01:171) om åtgärder för att
underlätta omstrukturering och drift av
den europeiska försvarsindustrin (benämnt
sexnationssamarbetet).
Utrikesutskottet anförde i nämnda
betänkande följande med anledning av
avtalet, vilket riksdagen sedermera
ställde sig bakom:
Utrikesutskottet vill inledningsvis
framhålla att försvarsindustrins
internationalisering är en
förutsättning för att Sverige skall
kunna bibehålla industrikapacitet i
landet och säkra försvarsmaktens
materielförsörjning på den militära
alliansfrihetens grund. Avtalet ger
också de bästa förutsättningarna för
en ekonomiskt sund försvarsindustri,
vilket är av vikt för att säkra en
effektiv användning av försvarets
resurser för materielanskaffning.
Utskottet menar vidare att
ramavtalssamarbetet kommer att
underlätta och påskynda avvecklingen
av den betydande överkapacitet som
föreligger i europeisk
försvarsindustri. Eftersom
överkapaciteten har en exportdrivande
effekt bedömer utskottet detta som ett
viktigt positivt resultat av
processen.
Utskottet vill vidare anföra att om
Sverige inte inleder ett närmare
samarbete med viktigare
producentländer i Europa kommer
kontrollen över försvarsindustrins
verksamhet på sikt att urholkas.
Produktionen av nästa generation
materiel kan komma att förläggas till
de länder som har den mest tilltalande
exportsynen ur industrins perspektiv.
En konkurrenssituation kan då uppstå
mellan olika länder, med en press
nedåt på exportkontrollkraven som
möjlig följd.
Utskottet vill understryka att det
avtal som nu har slutits mellan de sex
ramavtalsparterna neutraliserar
exportkontrollen som
lokaliseringspåverkande faktor och ger
dessutom goda förutsättningar för en
ansvarsfull exportkontrollpolitik, som
inte kommer att vara utpräglat
nationell till sin karaktär.
Ramavtalet förväntas på sikt omfatta
en betydande del av den samlade
exporten från EU. Enligt utskottets
bedömning får Sverige genom sitt
deltagande en insyn i - och möjlighet
att påverka - exporten från Europa på
ett sätt som aldrig tidigare har varit
möjligt.
Vidare konstaterar utskottet att den
nationella exportkontrollen bibehålls
för de produkter som svensk
försvarsindustri hittills utvecklat
och marknadsfört på export. Ramavtalet
avser i första hand framtida
produkter, dvs. utvecklingen av nästa
generation försvarsmateriel till den
svenska försvarsmakten.
Utrikesutskottet ser som en
förutsättning att avtalet är förenligt
med nu gällande svenska
exportkontrollregelverk och att
kontrollen av de produkter som läggs
under ramavtalet kommer att utövas
genom det svenska regelverket.
Försvarsutskottet anförde i sitt
yttrande 2000/01:FöU3y till
utrikesutskottet bl.a. följande med
anledning av regeringens proposition:
Försvarsutskottet har vid flera
tillfällen under de senaste åren haft
anledning att behandla frågor som rört
den svenska försvarsindustrins
omstrukturering och
internationalisering. Utskottet delade
således i maj 1999, i den s.k.
kontrollstationen, regeringens
bedömning att den framtida
industriella förmågan i väsentlig
omfattning kommer att behöva baseras
på ömsesidiga industriella beroenden
och på ett ökat mellanstatligt
samarbete (bet. 1998/99:FöU5 s. 62).
Utskottet återkom till frågan under
våren 2000 och framhöll då att det,
liksom regeringen, ansåg att en
internationellt väl integrerad
försvarsindustri bidrar till att
säkerställa en oberoende och för våra
behov anpassad materielförsörjning.
Svensk försvarsindustris framtida
möjligheter bygger på att den har en
internationellt intressant kompetens
och att den kan utveckla och producera
ömsesidigt efterfrågade materielsystem
och komponenter. Utskottet sade sig
vidare dela regeringens bedömning att
mellanstatlig samverkan och ömsesidiga
beroenden ytterligare behöver
utvecklas för att uppnå tillräcklig
säkerhet i den framtida materiel- och
kompetensförsörjningen. Svenskt
deltagande i internationell
samutveckling borde främst ske i
system som ingår i det svenska
försvarets behov eller där sådan
utveckling bidrar till att viktiga
kompetensområden kan vidmakthållas
inom landet. Den svenska
försvarsindustrin bör, sade utskottet,
aktivt delta i såväl nationell som
internationell omstrukturering. Vidare
sades stödet till svensk
försvarsindustris exportansträngningar
ha fortsatt stor betydelse (bet.
1999/2000:FöU2 s. 176).
Utskottet har vid tre tillfällen - i
juni 1998 samt i maj och oktober 1999
- av representanter för
Regeringskansliet orienterats om det
pågående arbetet med det nu aktuella
ramavtalet för att underlätta
omstruktureringen av europeisk
försvarsindustri. Härutöver har också
utrikes- och näringsutskotten
orienterats. Försvarsministern har
lämnat information i kammaren.
Regeringen anför i proposition
2000/01:49 att en säker
materielförsörjning är nödvändig för
att upprätthålla trovärdigheten för
Försvars-maktens förmåga att kunna
anpassas till nya hot och risker.
Utskottet ansluter sig till den
bedömningen. Utskottet delar även
regeringens bedömning att det är både
önskvärt och nödvändigt att våra
materielförsörjningsbehov tryggas
genom internationellt samarbete med
dem som vi i övrigt har ett nära
säkerhetssamarbete med.
Internationellt samarbete och
utveckling av ömsesidiga beroenden är
nämligen förutsättningar för att vi
skall kunna behålla
försvarsindustriell kompetens inom
nyckelområden och kunna säkra
Försvarsmaktens materielförsörjning
med behållen trovärdighet för vår
säkerhetspolitiska linje.
Utskottet konstaterar att regeringen
i propositionen ... uppger att hänsyn
tagits till Sveriges
säkerhetspolitiska linje i
förhandlingarna om det nu aktuella
ramavtalet.
Utskottet konstaterar vidare att
regeringen betonar ... att
förhandlingsresultatet på det
exportpolitiska området är fullt ut
förenligt med det svenska regelverket
och att all utförsel från Sverige
skall ske på grundval av licenser som
utfärdas i enlighet med svensk lag
under den grad av offentlig insyn som
råder i dag. Ett viktigt moment inför
utfärdandet av sådana licenser är att
Sverige infordrar
slutanvändaråtaganden som svarar mot
licensernas omfattning.
Utskottet konstaterar slutligen att
regeringen särskilt framhåller ... att
reglerna för utrikessekretess,
försvarssekretess och kommersiell
sekretess (2 kap. 1 och 2 §§ samt 8 kap.
sekretesslagen 1980:100) är tillräckliga
för att Sverige skall kunna uppfylla
ramavtalets krav på sekretess.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet menar att de
bedömningar som ovan redovisats av
utrikes- respektive försvarsutskottet vad
gäller internationellt
försvarsmaterielsamarbete i allt
väsentligt kan tillämpas även på nu
föreliggande avtal.
När det gäller
försvarsmaterielsamarbetet i Norden
konstaterar det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet att det sedan flera år
har pågått mellan de fyra länderna
Danmark, Finland, Norge och Sverige, både
gemensamt bilateralt. Under 2000 har
ramavtalet om nordiskt
försvarsmaterielsamarbete från 1994
omarbetats med innebörd att avtalet skall
tillämpas också på bilateralt samarbete
mellan länderna. I övrigt kvarstår syftet
med det omarbetade avtalet att genom
samarbete uppnå ekonomiska, tekniska och
industriella fördelar för länderna. För
närvarande är ett flertal nordiska och
bilaterala arbetsgrupper verksamma.
Utskottet vill framhålla att
verksamheten inom det nordiska försvars-
materielsamarbetet har ökat och
fördjupats såväl vad gäller det
gemensamma samarbetet som på det
bilaterala planet. Sedan några år pågår
ett samarbete om en gemensam utveckling
av ubåtar, det s.k. Vikingprojektet. Inom
ramen för det bilaterala samarbetet har
exempelvis Danmark köpt den svenska
ubåten Näcken. Inom Norden har sedan
några år pågått ett projekt om gemensam
upphandling av standardhelikoptrar. Den
13 september 2001 beslutade Finland,
Norge och Sverige att anskaffa samma typ
av helikopter. Det är enligt utskottets
uppfattning av största vikt att
samarbetet kan fortsätta och ytterligare
förbättras.
Försvarsindustrierna i Norden har också
ökat sitt samarbete bl.a. inom
ammunitionsområdet. Särskilt kan omnämnas
bildandet av det nordiska
ammunitionsföretaget NAMMO AS, med delar
från dåvarande Celsius AB i Sverige,
Patria Oy i Finland och Raufoss AS i
Norge.
Under år 2000 inleddes arbetet med att
upprätta ett avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet mellan Sverige,
Finland, Norge och Danmark. Ett Letter of
Intent upprättades under våren 2000
mellan regeringarna och en gemensam
arbetsgrupp tillsattes för att utarbeta
grunderna till ett avtal. Avsikten var
att utarbeta ett generellt avtal under
vilket det är möjligt att lägga olika
existerande eller framtida nordiska
försvarsindustrisamarbeten i form av
annex. I och med den nya inriktningen
kunde också Danmark, som inte har
industrimedverkan i NAMMO, inbjudas att
delta i förhandlingarna.
Arbetsgruppen enades den 24 april 2001
om ett förslag till generellt avtal med
ett annex, NAMMO, om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet. Regeringen
beslutade den 23 maj 2001 att avtalet
skulle undertecknas, vilket skedde den 9
juni 2001.
Avtalet består av en inledning och 12
delar jämte ett annex. Avtalets del 1
omfattar avtalets definitioner. Delarna
2-4 omfattar vardera ett av de tre sak-
områdena leveranssäkerhet, exportkontroll
och offsetfrågor. Delarna 5-8 behandlar
röjande av information,
betalningsskyldighet,
konsultationsförfarande och bestämmelser
om ingående av annex. Delarna 9-12
omfattar sedvanliga procedurbestämmelser
och i annexet finns angivet vilken
industri och vilka produkter som omfattas
av avtalet.
Motionärerna menar i motion Fö11 yrkande
1 att Sverige skall följa sina
internationella åtaganden när det gäller
underlättandet av omstrukturering och
drift av den europeiska
försvarsindustrin.
En utgångspunkt för utskottets
bedömning av samarbete på försvarsindu-
striområdet är att det ökade
internationella samarbetet skall rymmas
inom ramen för gällande lagar, svenska
riktlinjer och internationella avtal på
området. Utskottet finner att den
överenskommelse som nåtts på
exportkontrollområdet i alla delar är
förenlig med lagen (1992:1300) om
krigsmateriel och av övriga delar av det
svenska regelverket för exportkontroll.
Enligt de svenska riktlinjerna skall en
helhetsbedömning göras av alla för
ärendet betydelsefulla omständigheter i
varje enskilt fall, vilket innebär att
beslut som rör export av krigsmateriel
också innehåller utrikes- och
säkerhetspolitiska avvägningar.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion Fö11 (v) yrkande 1 kan
besvaras.
I yrkande 2 anförs att
Exportkontrollrådet skall ha rätt att
utvärdera de landlistor som upprättas
både på projekteringsstadiet och innan
det fattas några slutgiltiga beslut om
exportdestination och att
Exportkontrollrådets beslut därvid skall
vara bindande.
Utskottet konstaterar att varje ärende
avseende export av krigsmateriel prövas
enskilt av Inspektionen för strategiska
produkter i enlighet med det svenska
regelverket och de sedan länge tillämpade
och av riksdagen behandlade riktlinjerna
för krigsmaterielexport. Principiellt
viktiga ärenden behandlas också i
Exportkontrollrådet där samtliga
riksdagspartier är representerade.
Utskottet konstaterar vidare att den
parlamentariska insynen i arbetet som
äger rum innan beslut fattats är unik i
ett internationellt perspektiv.
Det är utskottets mening att en
oförändrad tillämpning av det svenska
regelverket fordrar att
Exportkontrollrådet hörs innan en
landlista förhandlas och att rådets
utlåtande utgör en viktig grund för den
svenska positionen vid förhandlingarna.
Exportkontrollrådet fattar i dag inga
bindande beslut. Det kommer även i
fortsättningen att ha en rådgivande
karaktär, men i praktiken ett mycket
starkt inflytande över enskilda ärenden.
Utskottet utgår från att regeringens
strävan förblir att bibehålla ett brett
partipolitiskt stöd för den förda
exportpolitiken samt att
Exportkontrollrådet fortsätter att verka
på samma sätt som tidigare.
Det bör även framhållas i sammanhanget,
menar utskottet, att genom det nordiska
samarbetet kommer Sverige att få insyn i
- och möjlighet att påverka - långt
större exportströmmar än de svenska. Den
möjligheten bör självfallet tas vara på
för att göra den svenska synen på export
gällande i så hög utsträckning som
möjligt. Den typ av landlistor som är
aktuell i samarbetet omfattas av
kommersiell sekretess och
utrikessekretess. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer myndigheten framgent att
erbjuda ledamöterna i Exportkontrollrådet
tillgång till dessa listor.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion Fö11 (v) yrkande 2.
I motionens yrkande 3 menar motionärerna
att Sverige, när det gäller
samstämmigheten i fråga om nordisk
krigsmaterielexport, inte skall göra
annat än att följa de riktlinjer som
gäller för svensk krigsmaterielexport.
Utskottet vill inledningsvis i denna
del påminna om det svenska regelverket på
området. Dessa riktlinjer för
krigsmaterielexport och annan
utlandssamverkan enligt
krigsmateriellagen (1992:1300), som
riksdagen ställt sig bakom på grundval av
betänkande 1992/93:UU1
Krigsmaterielexport (prop. 1991/92:174,
rskr. 1992/93:61), innehåller tre
kriterier som skall beaktas för att
tillstånd till utförsel av krigsmateriel
skall vara möjlig.
Utförsel skall för det första inte
beviljas om det skulle strida mot
internationell överenskommelse som
Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s
säkerhetsråd eller mot folkrättsliga
regler om export från neutral stat under
krig. Dessa punkter utgör ovillkorliga
hinder för export om de skulle föreligga.
För det andra bör utförsel ej lämnas om
det avser stat där omfattande och grova
kränkningar av de mänskliga rättigheterna
förekommer.
Det tredje kriteriet är att
utförseltillstånd ej bör beviljas om det
avser stat som befinner sig i väpnad
konflikt med annan stat, stat som är
invecklad i internationell konflikt som
kan befaras leda till väpnad konflikt
eller stat som har inre väpnande
oroligheter.
Vidare stipuleras i riktlinjerna för
tillämpning av krigsmateriellagen att
tillstånd endast får avse stat, statlig
myndighet eller av staten auktoriserad
mottagare. Vid utförsel av materiel bör
ett slutanvändarintyg eller ett intyg om
egen tillverkning (bearbetningsintyg)
föreligga. En stat som trots åtagande
gentemot den svenska regeringen har
tillåtit eller underlåtit att förhindra
vidareexport av svensk krigsmateriel
skall i princip inte komma i fråga som
mottagare av sådan material från Sverige
så länge omständigheterna kvarstår.
När det gäller avtal med utländsk part
om gemensam utveckling eller tillverkning
av krigsmateriel skall
tillståndsbedömningen utgå från de
angivna grundläggande kriterierna.
Utförsel till samarbetslandet, som följer
av avtalet, bör enligt riktlinjerna
medges om inte ovillkorligt hinder
uppstår.
Det sammansatta utrikes- och
försvarsutskottet anser att den
överenskommelse som nåtts på
exportkontrollområdet i ramavtalet i alla
delar är förenlig med lagen (1992:1300)
om krigsmateriel och med övriga delar av
det svenska regelverket för
exportkontroll. Den svenska exporten av
krigsmateriel kommer även
fortsättningsvis att ske i enlighet med
det svenska regelverket och de sedan lång
tid gällande riktlinjerna.
Utskottet vill vidare framhålla att det
är av vikt för Sverige att bibehålla en
kvalificerad teknisk kompetens på
försvarsmaterielområdet liksom att
säkerställa en trygg materielförsörjning
på området då detta är en förutsättning
för att vi skall kunna upprätthålla vår
militära alliansfrihet.
Det bör även noteras, menar utskottet,
att genom det nordiska samarbetet skapas
en struktur som är nödvändig för att
underlätta industriell verksamhet i syfte
att främja konkurrenskraftigare och
starkare nordiska försvarsindustrier. Den
verksamhet som skall företas enligt
avtalet skall vara förenlig med
internationella skyldigheter och
åtaganden. Det nordiska avtalet ger en
grund för omstrukturering och samverkan
mellan de nordiska länderna och nordiska
försvarsindustrierna. Enligt utskottets
bedömning främjar avtalet vitala svenska
säkerhets- och försvarspolitiska
intressen.
Vidare bör framhållas att en
omstrukturering på europeisk nivå
underlättar en minskning av rådande
överkapacitet inom europeisk
försvarsindustri, vilket i sin tur
minskar trycket att exportera för att
kompensera bortfallet av lokala
beställningar. Detta bedömer utskottet
vara en i sig eftersträvansvärd effekt.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion Fö11 (v) yrkande 3 kan
besvaras.
Motionärerna framför i yrkande 4
uppfattningen att Sverige bör hålla fast
vid sin huvudprincip att svensk
krigsmaterielexport från Sverige i
princip skall vara förbjuden och att
detta skall avspegla sig i avtalet med de
nordiska länderna.
Vad avser exportkontrollen innehåller
det nordiska avtalet en lösning som
liknar den som Sverige bidragit till att
utforma tillsammans med Frankrike,
Italien, Spanien, Storbritannien och
Tyskland i det s.k. sexnationsavtalet som
godkänts av riksdagen. Utskottet vill
framhålla att ett centralt inslag i detta
avtal är målsättningen att konsultera
varandra och finna en gemensam syn på
tänkta exportmarknader, samtidigt som
tillståndsgivningen, med bibehållande av
nationella regler och kontroller
strömlinjeformas. Det framgår vidare av
paragraf 3.1 i avtalet att parternas
exportkontrollagstiftning och
förordningar inte ändras av avtalet.
Utskottet vill återigen framhålla att
det anser att den överenskommelse som
nåtts på exportkontrollområdet i
ramavtalet i alla delar är förenlig med
lagen (1992:1300) om krigsmateriel och av
övriga delar av det svenska regelverket
för exportkontroll.
Med vad som ovan anförts anser utskottet
att motion Fö11 (v) yrkande 4 kan
besvaras.
Motionärerna menar i yrkande 5 att
avtalet innehåller vissa oklarheter vad
gäller artiklarna 3.3.2 och 3.4.3.
Utskottet konstaterar att vad avser
exportkontroll i enlighet med paragrafen
3.3.2 i avtalstexten exemplifierar
regeringen med begränsningar av
vapenexporten som införts av FN:s
säkerhetsråd, EU eller OSSE.
När det gäller artikel 3.4.3 i avtalet
avser den däremot andra destinationer än
de som omfattas av internationella
förpliktelser såsom av FN beslutade
embargon. Paragrafen i sin helhet berör
slutdestinationer.
Utskottet anser att avtalet är
tillräckligt klart och avvisar
motionärernas förslag i motionens yrkande
5.
Med vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motion Fö11 (v) yrkande 5.
I yrkande 6 avslutningsvis anför
motionärerna, i det fall de tidigare
nämnda förslagen inte kommer till stånd,
att riksdagen skall avslå yrkande 7 i
regeringens proposition 2001/02, Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret, som gäller
godkännande av avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet.
Utskottet vill inledningsvis i denna
del framhålla att riksdagen vid flera
tillfällen har framhållit den stora
betydelsen av ökat internationellt
samarbete för den framtida
materielförsörjningen till det svenska
försvaret. Det avtal som nu förhandlats
fram ger enligt utskottets mening en god
grund för omstrukturering och samverkan
mellan de nordiska länderna och mellan de
nordiska ländernas förvarsindustrier.
Utskottet bedömer att det nordiska
avtalet väsentligt förbättrar
förutsättningarna för att trygga
materielförsörjningen, såväl i fred som i
kris eller krig. Det är både önskvärt och
nödvändigt att Sveriges
materielförsörjningsbehov tryggas genom
internationellt samarbete med stater som
Sverige i övrigt har ett nära samarbete
med. Det är utskottets mening att avtalet
avsevärt underlättar tillskapandet av
sådana ömsesidiga beroenden och därmed
ger förbättrade möjligheter för Sverige
att kunna anskaffa nödvändig
försvarsmateriel även i ett läge som
kräver snabb resursuppbyggnad.
Utskottet vill även framhålla att i
avtalet har hänsyn tagits till Sveriges
säkerhetspolitiska linje såsom den har
definierats av riksdagen.
Utskottet välkomnar att avtalet kommer
att underlätta en kostnadsbesparande
omstrukturering av de nordiska
försvarsindustrierna med en åtföljande
rationellare materielförsörjning, vilket
inte minst är viktigt för att tillse att
försvarets resurser räcker så långt som
möjligt.
Sammanfattningsvis välkomnar utskottet
den försvarsindustriella
förändringsprocess som inletts i Europa
och inte minst i Norden och vill vidare
anföra att avtalet främjar vitala svenska
säkerhets- och försvarspolitiska
intressen.
Utrikesutskottet avstyrker därmed motion
Fö11 (v) yrkande 6 samt tillstyrker
propositionens yrkande 7 om godkännande
av avtalet den 9 juni 2001 mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om
stöd för industrisamarbete inom
försvarsmaterielområdet.
4. Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1.EU, Nato och säkerheten i Europa, EU:s
och Natos utvidgning, De baltiska
staterna och medlemskap i Nato samt
Sveriges och EU:s relationer till
Ryssland (punkterna 2, 3, 4 och 6)
(fp)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkterna 2-4 och 6 borde ha följande
lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U319 yrkande 13.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U319 yrkande 14.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:U319 yrkande 16.
Motion 2001/02:U312 yrkande 1 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U319 yrkandena 9 och 15.
Motion 2001/02:U332 yrkande 18 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
EU:s och Natos successiva utvidgningar
till att omfatta alltfler av Europas
demokratier är viktiga bidrag till att
stärka de institutionaliserade strukturer
som främst främjar fred och säkerhet i
Europa. Det bidrar kraftfullt till att
förebygga, möta och hantera konflikter
såväl inom som mellan stater i Europa.
Institutionaliserade säkerhetsstrukturer
av denna art bidrar till att öka
transparens och förutsägbarhet.
Estland, Lettland och Litauen har valt
att söka medlemskap i både EU och Nato.
Det utomordentligt gynnsamma
säkerhetspolitiska läget i
Östersjöområdet skulle ytterligare
befästas med medlemskap i de båda
organisationerna. Det skulle skapa både
stabilitet och förutsägbarhet också i
denna del av Europa. Att stödja Estlands,
Lettlands och Litauens ansökningar om
medlemskap i såväl EU som Nato gagnar
således den säkerhetspolitiska
utvecklingen i vårt eget närområde. Det
bör därför uttryckligen stödjas av
Sverige.
Den fortsatta utvidgningen bygger på
att nya medlemmar uppfyller de kriterier
som de båda organisationerna förutsätter.
Däremot bör ingen bortre gräns vare sig
geografiskt eller tidsmässigt ställas upp
för denna utvidgning. Det innebär t.ex.
att också Ryssland, som naturligen hör
hemma i det nya Europa som nu växer fram,
kan kvalificera sig för medlemskap om och
när det så önskar. Den mycket positiva
och välkomna utvecklingen i Ryssland och
dess framtida roll i det europeiska
samarbetet bör i högre grad uppmuntras
och understödjas. Rysslands väg mot
demokrati och rättsstat underlättas inte
av att vare sig Sverige, Natoländer eller
Ryssland självt fortsätter att framställa
Ryssland som en motpol och ett särfall i
Europa. Det vore en djupt olycklig
demonisering av Ryssland. Under Vladimir
Putins ledarskap har Ryssland allt
tydligare visat att det ser sin framtid i
ett allt närmare samarbete med det övriga
Europa. I efterdyningarna till attacken
mot World Trade Center har Ryssland
ytterligare markerat sitt hemvist i det
nya Europa och dess allt närmare
samarbete i och med Europas säkerhets-
och samarbetsstrukturer.
Alltmer talar nu för att Nato vid sitt
toppmöte i Prag i november 2002 kommer
att fatta beslut om inbjudningar till en
fortsatt utvidgning - denna gång att
omfatta också svenska grannar i Baltikum.
Finland beskriver numera sitt
säkerhetspolitiska vägval som
alliansfrihet "under rådande
förhållanden". Efter Natos toppmöte i
Prag kan diskrepansen mellan svensk
säkerhetspolitik i inhemska doktrinsamtal
och praktisk politik därför mycket snabbt
bli avgrundslik. I Europa är det bara
Sverige och Vitryssland som för egen del
uttryckligen utesluter medlemskap i Nato.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion U319 (fp) yrkandena 9
och 13-16.
2.De baltiska staterna och medlemskap i
Nato (punkt 4) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U312 yrkande 1. Motion
2001/02:U319 yrkande 16 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Varje land har rätt att självt välja sin
säkerhetspolitiska väg. De baltiska
länderna önskar alla vinna medlemskap i
Nato. Det ligger också i Sveriges
intresse att de lyckas. Vi lever tryggare
med tryggare grannar.
Sverige måste uttryckligen stödja de
baltiska ländernas strävan att bli
medlemmar i Nato. De baltiska länderna
skulle därmed ingå i en europeisk
säkerhetsordnings alla delar.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion U312 (m) yrkande 1.
3.Internationell ad hoc-domstol
(punkt 8) (kd)
av Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Ju447 yrkande 3. Motion
2001/02:Ju451 yrkande 4 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Terrorister bör kunna ställas inför rätta
på internationell nivå. I dag pågår
arbetet med att sätta upp en
internationell brottmålsdomstol, som dock
inte omfattar terrorism. Att inkludera
även sådana brott skulle vara positivt,
men tyvärr är förhandlingarna om
brottmålsdomstolen redan i dag ytterst
komplicerade och fulla av motsättningar.
Därför vore en alternativ, temporär
lösning att sätta upp en internationell
ad hoc-tribunal för terrorister. Målet
bör vara att införa även terroristdåd i
den internationella brottmålsdomstolens
befogenheter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion Ju447 (kd) yrkande 3.
4.Internationell ad hoc-domstol
(punkt 8) (mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Ju451 yrkande 4. Motion
2001/02:Ju447 yrkande 3 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Det civiliserade svaret från
världssamfundet på terroristbekämpning
måste bli att skipa rättvisa i enlighet
med internationella lagar och att de
skyldiga bakom terrordåden straffas för
de brott som de har begått. Miljöpartiet
anser att det viktigaste bidraget Sverige
kan lämna är att gå i ledningen för att
få den internationella
brottmålsdomstolen, vars stadga det
beslöts om i Rom 1998, i funktion.
Hittills har 38 länder av 139 som
undertecknat Romstadgan ratificerat den.
Det krävs att 60 länder ratificerar
stadgan för att den skall träda i kraft.
Ett problem med den internationella
brottmålsdomstolen är att dess
kompetensområde endast kommer att
innefatta folkmord, krigsbrott och brott
mot mänskligheten.
Regeringen bör därför i FN:s
säkerhetsråd ta initiativ till en
internationell ad hoc-domstol för
terrordåden. Statsministern bör också
erbjuda Stockholm som domstolens säte,
utifrån vår neutralitet och
alliansfrihet. Sverige bör vidare verka
för att sanktioner mot dem som gömmer
terrorister drabbar de politiskt
ansvariga genom frysning av utländska
tillgångar, reseförbud och
internationella diplomatiska
påtryckningar.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion Ju451 (mp) yrkande 4.
5.Missilförsvar (punkt 10) (fp)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U319 yrkandena 17 och 18.
Motion 2001/02:U318 yrkandena 2-4
förklaras besvarad med vad utskottet
anfört och motion 2000/01:U404 yrkande 27
avstyrks av utskottet.
Ställningstagande
Det är fortfarande mycket angeläget att
Sverige medverkar i internationella
ansträngningar för rustningskontroll och
rustningsbegränsningar inom
kärnvapenområdet.
De amerikanska planerna på
missilförsvar inom NMD/TMD-området - om
de trots allt skulle förverkligas i öppen
konfrontation, vilket å ena sidan måste
bedömas som föga sannolikt - skulle
givetvis påverka ingångna avtal och då
främst ABM-avtalet. Å andra sidan bör
riskerna med pågående kärnvapenrustning i
Ostasien, och då främst Kina, på allvar
uppmärksammas. Det kinesiska
kärnvapenprogrammet är ett växande hot
mot en rad länder i Asien som är eller
till nyligen valt att inte skaffa egna
kärnvapen. Till detta kommer de allt
större riskerna för spridning av såväl
kärnvapen som missiler med lång räckvidd
till s.k. rough states eller till rena
terrorgrupper. De amerikanska planerna på
NMD/TMD är därför inte tagna ur luften
utan ett sätt, om än riskfyllt, att svara
på en allt allvarligare utveckling.
Det går inte att förneka att ABM-
avtalet avser en helt annan geopolitisk
och vapenteknisk verklighet än dagens.
ABM-avtalet slöts 1972 mellan USA och
Sovjetunionen - de enda stater som då
bedömdes vara berörda. ABM-avtalet avsåg
exklusivt dessa två staters kärnvapenhot
mot varandra. I dag torde vare sig USA
eller Ryssland (som Sovjetunionens
efterföljare) utgöra eller se varandra
som ett hot i detta avseende. USA:s
främsta ambition är därför att i
samverkan med sina allierade i Europa och
med Ryssland nå en lösning på frågan om
missilförsvarsfrågorna. Mycket talar
alltmer för att det finns gemensamma
amerikanska och ryska intressen för att
hitta en lösning som tillgodoser båda
parter. Detta kommer säkerligen att vara
ett inslag i den amerikansk-ryska
dialogen om bl.a. en fortsatt
Natoutvidgning. Även mellan Kina och USA
förs en dialog om de amerikanska
missilförsvarsplanerna, vilken får ses
som en del av de framtida amerikansk-
kinesiska relationerna.
Först med Bushadministrationens
tillträde i början av året har de
amerikanska missilförsvarsplanerna på
allvar börjat utvecklas. Successivt har
under året den nya administrationen i
Washington påbörjat en seriös dialog med
sina allierade i Europa och i
Stillahavsasien liksom med Ryssland och
med Kina kring dessa frågor. Det
förefaller som alltfler nu riktar in sig
på fortsatt dialog i stället för
konfrontation. En svensk "Alleingang",
där den amerikanska politiken beskrivs i
ordalag som är mer ryska eller kinesiska
än dessas upphovsmän, kan förvisso ge
internationell uppmärksamhet men riskerar
att ställa Sverige helt utanför.
Det är ytterst anmärkningsvärt att
regeringen i sin proposition två veckor
efter attentaten i New York och
Washington framhärdade i en så dogmatisk
och anti-amerikansk beskrivning av USA:s
politik. USA:s oro för att kunna bli
angripet med massförstörelsevapen av s.k.
rough states eller
terroristorganisationer är inte längre
hjärnspöken.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion U319 (fp) yrkandena
17 och 18.
6.Sveriges säkerhetspolitiska linje,
Sveriges säkerhetspolitiska hållning
vid eventuellt angrepp på annat EU-
land, Svenskt medlemskap i Nato samt
Ett eventuellt Natomedlemskaps
konsekvenser för Sverige
(punkterna 11, 12, 13 och 14) (fp)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkterna 11-13 och 14 borde ha följande
lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U319 yrkandena 1 och 2.
Motionerna 2001/02:Fö9 yrkande 2,
2001/02: U319 yrkandena 4-6 och
2001/02:U332 yrkandena 3 och 10 förklaras
besvarade med vad utskottet anfört.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:U319 yrkande 3 och
2001/02:Fö10 yrkande 2. Motion
2001/02:U332 yrkande 21 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:U319 yrkandena 7 och
8, 2001/02:Fö10 yrkande 3 och
2001/02:U301 yrkande 33.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:U319 yrkandena 10 och
11. Motion 2001/02:U248 förklaras
besvarad med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen
"Sveriges militära alliansfrihet,
syftande till att vårt land skall kunna
vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde", har spelat ut sin roll. Vår
självklara och ovillkorliga solidaritet
med andra fria och demokratiska stater
har kommit till tydligt uttryck efter de
tragiska händelserna den 11 september.
Svensk säkerhetspolitik formas av
verklighetens krav och inte i slutna
seminarieövningar kring formuleringar av
den svenska säkerhetspolitiska doktrinen.
Med vårt medlemskap i EU lämnade vi
uttryckligen den traditionella
neutralitetspolitiken bakom oss. Som
medlem i EU kan Sverige aldrig stå
neutralt inför en extern aggression mot
en annan medlem i EU. Som medlem av de
fria demokratiska staternas gemenskap
skulle Sverige inte heller kunna stå
neutralt vid en extern aggression mot
någon av våra tre baltiska
systernationer. En sådan aggression
skulle innebära en åtminstone indirekt
men i alla händelser mycket kraftig
inskränkning i Sveriges
säkerhetspolitiska förutsättningar.
Trots att den militära alliansfriheten
i dag bara är ett faktiskt uttryck för
att Sverige inte är med i någon bindande
försvarsallians, ser sig regeringen
fortfarande tvungen att på hemmaplan
förklara varför olika svenska
internationella bidrag till att
förverkliga en alleuropeisk fredsordning
inte står i strid med alliansfriheten.
Detta medför onödiga låsningar och bidrar
felaktigt till att ge intryck av att
alliansfrihet fortfarande skulle vara ett
övergripande mål i sig för svensk
säkerhetspolitik.
Vår framtida säkerhet skapar vi
tillsammans med andra fria och
demokratiska stater. Det är en följd av
att vi tillsammans slår vakt om
grundläggande gemensamma värden. Det
förutsätter ett aktivt svenskt deltagande
i alla forum som erbjuds såväl i byggande
av den framtida europeiska
säkerhetsstrukturen som i kris- och
konflikthantering.
De europeiska demokratiernas säkerhet
har under årtionden garanterats av Nato.
Detta samarbete mellan USA och Europa är
viktigt också i framtiden. En ny svensk
säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från
att Sverige aktivt skall bidra till att
skapa en alleuropeisk fredsordning.
Sverige skall därför, i likhet med de tre
baltiska staterna, omgående söka
medlemskap i Nato. I vårt eget närområde
skulle det vara av stor betydelse om
Sverige, de tre baltiska staterna och
Finland - vilket självfallet förutsätter
att det finska folket så önskar - blev
medlemmar av Nato i nästa
utvidgningsomgång.
Neutraliteten/alliansfriheten valdes av
Sverige i syfte att hålla vårt land
utanför stormaktskonflikter i Europa och
särskilt i Östersjöområdet. Med det kalla
krigets slut, Sovjetunionens upplösning,
Rysslands gradvisa normalisering som en
europeisk demokrati och utbyggnaden av de
europeiska samarbetsorganen föreligger
inte längre det konfliktmönster som vår
traditionella säkerhetspolitik var avsedd
för.
Huvudsyftet att kunna vara neutralt vid
en konflikt i vårt eget närområde
förefaller inte heller vara annat än en
rent teoretisk konstruktion. Med vårt
eget medlemskap i EU och övriga
Östersjöstater som fullvärdiga medlemmar
av EU föreligger ingen reell
neutralitetsoption. Vår egen säkerhet
förutsätter tvärtom solidaritet inom den
europeiska gemenskapen. Såtillvida är det
i praktiken ingen skillnad mellan de
förpliktelser ett EU-medlemskap innebär
och de som ett Natomedlemskap skulle
innebära. Det rör sig i båda fallen om
ömsesidig solidaritet mellan Europas
demokratier. Regeringen hävdar att våra
förpliktelser inom EU - formella och
reella - inte försvagat Sveriges
möjligheter att driva traditionella
svenska ståndpunkter i det
internationella samarbetet. Det finns
ingen anledning att utgå från att det
skulle vara annorlunda vid ett svenskt
medlemskap i Nato. Det är ytterst
beroende av viljan och förmågan hos den
svenska regeringen.
Sverige har givetvis inflytande över
gemensamma operationer med Nato-länder
där Sverige också deltar. Vid politiskt
mer komplicerade omständigheter talar
emellertid allt för att fullvärdiga
medlemmar av Nato får större inflytande
än samarbetspartner utanför Nato. Och när
det gäller Natos fortsatta utveckling
från att enbart vara en försvarsallians
till att vara en av huvudpelarna i
europeisk krishantering är det givetvis
främst en fråga för Natos medlemmar. Utan
ett full medlemskap ställer vi oss
utanför den viktiga fortsatta
utvecklingen av Nato.
Det är i det perspektivet en klar
motsättning i den svenska regeringens
budskap att vi å ena sidan bör hålla oss
utanför Nato på grund av att det är en
försvarsallians med kärnvapendoktrin och
å andra sidan framhålla vikten av Natos
roll i byggandet av den framtida
europeiska säkerhetsstrukturen och
särskilt USA:s fortsatta fysiska närvaro
i vårt eget säkerhetspolitiska närområde.
Den retoriska kullerbyttan syftar enbart
till att legitimera traditionell svensk
benägenhet att kunna ställa sig vid sidan
av när det bränner till i vårt eget
geografiska grannskap.
I mars 2001 inbjöd regeringen
riksdagspartierna till överläggningar om
Sve-riges säkerhetspolitiska doktrin.
Regeringen valde inledningsvis att ställa
Folkpartiet liberalerna utanför samtalen,
med hänvisning till att vi inte längre
slår vakt om alliansfriheten. I stället
valde regeringen att söka uppnå enighet
om formuleringen av Sveriges
säkerhetspolitiska doktrin med de partier
som ställer sig avvisande till
huvuddragen i den säkerhetspolitik
regeringen sedan flera år aktivt för inom
ramen för Europeiska unionen samt i nära
samverkan med Nato. Dessa partier
förordar en fortsatt, av den svenska
regeringen redan övergiven, svensk
neutralitetspolitik.
Förutsättningarna för regeringens
överläggningar har om inte förr så efter
händelserna den 11 september visat sig
tillhöra gårdagen. Sveriges framtida
säkerhet formar vi redan i dag i praktisk
handling i gemenskap med andra
demokratiska stater. Det är ingen
tillfällighet att när verkligheten
tränger sig på visar det sig att det är
Vänsterpartiet och Miljöpartiet som
ställer sig vid sidan av det politiska
Sveriges solidaritet med den demokratiska
världen. När FN:s säkerhetsråd i full
enighet förmår ta sitt ansvar för
internationell fred och säkerhet, ställer
sig dessa två partier "tveksamma" till
världsorganisationens roll som uttolkare
av FN-stadgan och folkrätten. Det visar
vilka partier som kan forma vår framtida
säkerhetspolitik på en gemensam
värderingsgrund.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motionerna U319 (fp)
yrkandena 1-3, 7, 8, 10 och 11 och Fö10
(fp) yrkandena 2 och 3.
7.Sveriges säkerhetspolitiska linje
(punkt 11) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö9 yrkande 2. Motionerna
2001/02:U319 yrkandena 1, 2 och 4-6 samt
2001/02:U332 yrkandena 3 och 10 förklaras
besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
I partimotion Fö9 (m) yrkande 2
framhåller vi att Sveriges
säkerhetspolitiska agerande måste bygga
på en trovärdig och tillräcklig
försvarsförmåga. Utskottsmajoriteten
väljer att upprepa regeringens trosvissa
deklarationer från försvarsbeslutet våren
2000. Den eviga freden synes med detta
förhållningssätt nära förestående och
varje allvarligt syftande militärt hot
mot Sverige förpassat till en tid bortom
den tioåriga nådatid som fastställts som
grund för försvarsplaneringen. Liknelsen
med den brittiska försvarsdoktrinen under
1930-talet som byggde på föreställningen
om "no war in ten years time" är slående.
För att hindra att Sverige likt
britterna och en stor del av i övrigt
fredsälskande och dåligt förberedda
européer överraskas av en förvisso
osannolik men ändå möjlig mer negativ
utveckling i vår omvärld krävs ett
starkare, främst militärt, försvar än vad
nuvarande inriktning och anslag tillåter.
Att denna process som till namnet syftar
till ökad internationalisering dessutom i
verkligheten har mycket svårt att
leverera ökad svensk förmåga att delta i
internationella insatser är också
allvarligt.
Moderata samlingspartiet förordar en
utveckling av det svenska försvaret som
möjliggör dels en utveckling av ett
"homeland defense" i bred bemärkelse,
dels markant ökar vår förmåga att bidra
till fred och säkerhet i vår omvärld.
Denna säkerhetens och det fulla
deltagandets politik har haft svårt att
fullt ut vinna gehör och kräver dessutom
beredvillighet att anslå ekonomiska medel
för att bekosta en svår
omställningsprocess. Den genomgripande
ominriktning som utskottsmajoriteten
sätter sin tillit till vilar ännu i sin
linda. Mycket av förändringskraften har
gått förlorad i den av regeringen
framtvingade akuta ekonomiska situation
som Försvarsmakten verkat i under år
2001.
Utskottets belåtna yttrande "står väl
rustat att såväl möta militära eller
andra typer av hot mot landets säkerhet,
som att bidra till internationell fred
och säkerhet i samverkan med andra"
motsägs av de redovisningar myndigheterna
givit under året. Ett särskilt
framträdande exempel under senare tid är
den totala handfallenhet som vårt
samhälle visade efter händelserna den 11
september men också den långsamma
uppbyggnaden av militär förmåga för
internationella insatser. I detta
avseende är verkningsgraden i såväl det
militära som det civila försvaret ännu
mycket låg.
Också vad gäller den säkerhetspolitiska
utvecklingen i övrigt väljer
utskottsmajoriteten att blunda för en
viktig del av verkligheten. Genom EU-
medlemskapet ingår vi i en moralisk,
politisk och ekonomisk allians.
Krishantering med såväl militära
stridskrafter som med civila instrument
har blivit en reguljär del av det svenska
försvaret. Samarbete inom FN, EU och Nato
ställer krav. Sverige kan inte stå
neutralt om ett EU-land eller grannland
skulle utsättas för hot eller angrepp.
Solidariteten måste bli en bärande idé i
svensk säkerhetspolitik. Sverige har
under senaste åren gjort successiva
vägval i säkerhetspolitiken. I varje
praktiskt hänseende har Sverige valt
samarbetets väg. Ett öppet och nära
samarbete med Nato har blivit en
oomstridd och naturlig del av svensk
politik. Ett svenskt medlemskap i Nato är
ett naturligt steg på den väg mot utökad
säkerhetspolitiskt samarbete som varit
Sveriges under det senaste decenniet. Den
svenska säkerhetspolitiken syftar ytterst
till att värna om medborgarna i en fri
och säker nation. Det är därför viktigt
att Sverige i framtiden inte hamnar i en
situation där vårt land utgör det enda av
de nordisk-baltiska länderna som valt att
stå utanför Nato. En sådan situation
skulle leda till en isolerad position för
Sverige, vilket skulle stå i direkt strid
med svenska intressen.
Den dag samtliga nordiska länder delar
samma säkerhetsordning ökar möjligheterna
att bygga gemensamma lösningar, och
samarbete underlättas. I det fortsatta
arbetet måste Sverige fullt ut medverka
för att stärka Europas militära kapacitet
och dess förmåga att ta ett ökat ansvar
för den europeiska säkerheten.
Utskottet bör därför bifalla motion Fö9
(m) yrkande 2.
8.Sveriges säkerhetspolitiska hållning
vid eventuellt angrepp på annat EU-
land (punkt 12) (kd)
av Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U332 yrkande 21.
Motionerna 2001/02:U319 yrkande 3 och
2001/02:Fö10 yrkande 2 förklaras
besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Sverige kan inte stå neutralt om våra
grannländer anfalls. Nya hot såsom
terrorism måste i högre grad bekämpas
tillsammans med andra stater. Därför bör
Sverige även fortsättningsvis ta aktiv
del i arbetet med att lösa
säkerhetsproblem såväl i Europa och
närområdet som i övriga delar av världen
efter förmåga och kapacitet. Sveriges
medlemskap i FN och EU och samarbete med
Nato ger oss tillgång till de bästa
kanalerna och möjligheterna. Det är dags
att lämna den tidigare doktrinen till
historien och bygga en modern
säkerhetspolitik för Sverige.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion U332 (kd) yrkande 21.
9.Utredning om Sveriges
säkerhetspolitiska agerande (punkt 17,
motiveringen) (m, kd, c, fp)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m),
Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd), Marianne Andersson
(c) och Karl-Göran Biörsmark (fp).
Ställningstagande
Vi anser att texten under avsnitt 3.2
Utskottets bedömning s. 46 fr.o.m. "Till
utredare" t.o.m. "utredningens direktiv"
borde ha följande lydelse:
I kommittédirektiven 2000:63 för
utredningen om svenskt säkerhetspolitiskt
agerande under perioden 1969-1989
fastställs att riksdagens partier skall
ges möjlighet att följa utredningsarbetet
samt att uppdraget skall redovisas senast
den 1 januari 2002. När en månad av
ambassadör Rolf Ekéus utredningsuppdrag
återstår kan utskottet konstatera att
riksdagens borgerliga partier i strid med
direktiven inte givits möjlighet att
följa utredningens arbete.
10. Institut för internationell
konfliktförebyggande verksamhet
(punkt 18) (mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag enligt
18 borde ha följande lydelse:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:Ju451 yrkande 6 och
2001/02:Fö8 yrkande 6.
Ställningstagande
Sveriges regering har utarbetat ett
långsiktigt svenskt handlingsprogram för
att förebygga väpnade konflikter. Det
överensstämmer till stora delar med
Miljöpartiets ståndpunkter. Det handlar
om att främja en konfliktförebyggande
kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad
om konflikter och deras orsaker för att
öka vilja och förmåga att agera
förebyggande.
Ett första steg för att konkretisera
det tänkande som finns i regeringens
handlingsprogram vore att i Sverige skapa
ett institut för internationell
konfliktförebyggande verksamhet i kris-
och konfliktområden. Utöver det
förebyggande arbetet saknas också
förmågan till civila föregripande
insatser att sätta in efter det att
diplomati har misslyckats men före det
att världssamfundet genom FN använder
militärt våld. Därför vill Miljöpartiet
att Sverige verkar för ett sådant
internationellt institut för att på så
vis i framtiden kunna undvika att behöva
ingripa när det är för sen och konflikten
redan utvecklats till krig.
För Sveriges del finns en bra grund för
utbildning av vår del i en civil
fredskår, bland annat genom den
utbildning som bedrivs vid SWEDINT. Andra
kunskapsresurser finns hos
Räddningsverket, Sida och olika ideella
organisationer, vilka har erfarenheter av
konkret arbete i extrema situationer i
konfliktområden.
Den forskning och utbildning som
bedrivs vid universitetens avdelningar
för freds- och konfliktforskning liksom
den utbildning om mänskliga rättigheter
och humanitär rätt som drivs av Röda
Korset och Raoul Wallenberg-institutet är
också viktig. Det saknas dock en
genomtänkt tvärsektoriell och
gränsöverskridande utbildning. En sådan
skulle kunna samordnas av ett institut
för konfliktförebyggande internationell
verksamhet i kris- och konfliktområden.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion 2001/02:Ju451 (mp)
yrkande 6 och 2001/02:Fö8 (mp) yrkande 6.
11. Europeisk civil fredskår
(punkt 19) (mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 19 borde ha följande lydelse:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:Fö8 yrkande 7.
Ställningstagande
En allt viktigare del av
säkerhetspolitiken i ett europeiskt
perspektiv utgörs av konflikthantering.
Sverige måste verka för att främja en
konfliktförebyggande kultur med
långsiktig kunskapsuppbyggnad om
konflikter och deras orsaker för att öka
vilja och förmåga att agera förebyggande.
Ett första steg för att konkretisera en
sådan utveckling vore initiativet att i
Sverige, som en del av vår
försvarsbudget, skapa ett institut för
internationell konflikt- och
terrorförebyggande verksamhet i kris- och
konfliktområden.
Ett annat viktigt steg borde vara att
stödja Europaparlamentets beslut om en
genomförbarhetsstudie av en civil
fredskår som Gröna gruppen föreslagit för
krigsföregripande insatser inom Europa.
Målet skall vara en icke-militär
multinationell insatsenhet tillgänglig
med kort varsel och med en beredskap att
utvidga gruppens storlek beroende på
situationens krav. Om en gemensam utrikes-
och säkerhetspolitik inom EU fortsätter
att utvecklas, trots välmotiverad kritik
och riskerna med en sådan, bör denna
fokuseras på att skapa civila
föregripande instrument.
Utbildningen för personal ingående i en
civil multinationell insatsenhet spänner
över områden som att kunna bevaka att de
mänskliga rättigheterna efterlevs, civil
administration, polisiärt arbete,
konfliktlösning, demokratiska
valprocesser, bidra till demokratiska
samhällsfunktioner, mediebevakning och
kunskap i lokala kulturer och språk.
Miljöpartiet vill att riksdagen stödjer
Europaparlamentets förslag om en
genomförbarhetsstudie av en civil
fredskår för krigsföregripande insatser i
Europa. Detta för att kunna agera i en
konfliktsituation efter det att diplomati
misslyckats men före det att
världssamfundet genom FN beslutar om
militärt våld.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion 2001/02:Fö8 (mp)
yrkande 7.
12. Utarmat uran i stridsmedel
(punkt 24) (v, mp)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v) och Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 24 borde ha följande lydelse:
24. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U315 yrkande 6.
Ställningstagande
Under år 2000 växte oron kring det som
kallades Gulfkrigssyndromet eller
Balkansyndromet. Mängder av soldater som
deltagit i Natooperationer uppvisar
symptom, till exempel cancer, som
experter kopplar till användningen av
utarmat uran i pansarbrytande missiler.
Man har uppmätt höga
radioaktivitetsvärden både i Irak och i
Kosovo, på platser där Nato använt
missiler som innehåller utarmat uran.
Utarmat uran är en biprodukt av
urananrikningsprocessen, som syftar till
att framställa anrikat uran som kan
användas både till civil kärnkraft och
till kärnvapenframställning. Det utarmade
uranet passar på grund av sin höga massa
bra för att tränga igenom pansar. 1996
fördömde FN:s kommission för mänskliga
rättigheter explicit vapen som innehåller
utarmat uran. EU-regeringar visste att
utarmat uran användes i Kosovokriget,
tillät detta, och har sedan deltagit i
den mörkläggning i frågan som Nato ägnat
sig åt när problemet började diskuteras
flitigt i medierna.
Den svenska regeringen tonar också ned
problematiken, trots att den svenska
armén enligt Försvarsdepartementet inte
använt utarmat uran annat än i
försöksverksamhet och alltså inte har
behov av att försvara någon egen
uranhantering. Regeringen hänvisar till
att enligt Totalförsvarets
Forskningsinstitut (FOI) finns i dag
heller inga bevis som tyder på att
användning av utarmat uran medför
negativa medicinska eller ekologiska
konsekvenser, vare sig akut eller på lång
sikt, för civilbefolkning eller militär
personal. Det råder i själva verket inte
någon vetenskaplig konsensus om att man
kan avfärda riskerna på det sättet. Trots
att möjliga negativa hälsoeffekter av
utarmat uran varit kända för
Natoledningen har man använt dessa vapen
i mer än ett krig under 90-talet.
Miljöpartiet kräver att EU motarbetar
användning av utarmat uran.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion 2001/02:U315 (mp)
yrkande 6.
13. Svenskt undantag från deltagande
i EU:s krishantering (punkt 26) (mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 26 borde ha följande lydelse:
26. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U315 yrkande 1.
Ställningstagande
Miljöpartiet konstaterar att Natolandet
Danmark inte deltar i den gemensamma EU-
krishanteringen då det har ett undantag
från EU-reglerna, ett s.k. förbehåll,
gällande deltagande i ett gemensamt
försvar i EU-regi. Vi anser att även
Sverige skall begära ett undantag från
det militära samarbetet eftersom Sverige
till skillnad från Danmark är ett
neutralt land. Miljöpartiet anser att
Sverige bör kräva samma undantag från EU-
reglerna gällande deltagande i ett
gemensamt försvar i EU-regi.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion 2001/02:U315 (mp)
yrkande 1.
14. Civil krishantering (punkt 28)
(mp)
av Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 28 borde ha följande lydelse:
28. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:U315 yrkandena 2 och 3.
Motion 2001/02:Fö12 yrkandena 1 och 5
förklaras besvarad med vad utskottet
anfört.
Ställningstagande
ESDP, EU:s försvars- och
säkerhetspolitik, kritiseras av
Miljöpartiet och hela fredsrörelsen för
att enbart fokusera på den militära
aspekten av krishantering. För att bemöta
kritiken har EU börjat utveckla vissa
strukturer för civil krishantering. Det
beslutades vid EU-toppmötet i Feira,
Portugal, år 2000 att medlemsstaterna
senast år 2003 skall kunna sätta in 5 000
poliser i internationella insatser, varav
1 000 skall kunna finnas på plats inom 30
dagar. Feiratoppmötet identifierade även
stärkande av rättsväsendet och civil
administration samt räddningstjänst som
prioriterade områden. En så kallad
civilkommitté har också inrättats inom
rådet.
På toppmötet i Göteborg i juni 2001
antogs ett EU-program för
konfliktförebyggande. I programmet står
att EU:s ministerråd skall följa "samman-
hängande och heltäckande förebyggande
strategier" för att förebygga konflikter.
I EU-programmet talas det om långsiktiga
och kortsiktiga instrument. De
långsiktiga är utvecklingssamarbete,
handel, vapenkontroll, politik för
mänskliga rättigheter, miljöpolitik och
politisk dialog. De kortsiktiga
instrumenten är de diplomatiska och
humanitära insatserna. Som EU:s
prioriteringar vanligtvis ser ut kommer
det tyvärr att ta lång tid att "integrera
konfliktförebyggande" i handelspolitik,
biståndspolitik med flera politikområden,
vilket EU sätter upp som mål.
Miljöpartiet anser inte att EU skall
syssla med utrikespolitik och
säkerhetspolitik, men eftersom EU nu har
ett GUSP, anser vi åtminstone att
programmet för konfliktförebyggande bör
tillämpas fullt ut.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad jag
framför. Mitt förslag lämnas med
anledning av motion U315 (mp) yrkandena 2
och 3.
15. Landlistor vid
försvarsmaterielexport (punkt 38) (v)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 38 borde ha följande lydelse:
38. Riksdagen tillkännager som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö11
yrkande 2.
Ställningstagande
Av regeringens proposition 2001/02:10
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret
framgår att exporten till icke-part sker
på grundval av en landlista som
fastställs projekt för projekt i
konsensus mellan de regeringar vars
industri deltar. Med de svenska
riktlinjerna om exportkontroll som grund
skall således Sverige på projektnivå
tillsammans med övriga berörda parter
avgöra hur olika nationella avvägningar
skall samverka i en gemensamt framtagen
och accepterad bedömning, uttryckt som en
landlista för projektet.
Exportkontrollrådet kommer att ha insyn
i denna process men rådets synpunkter är
endast av rådgivande karaktär. Regeringen
har att fatta det slutgiltiga beslutet
efter att ha konsulterat rådet. Det anser
inte Vänsterpartiet är en
tillfredsställande ordning.
Vänsterpartiet anser att det svenska
Exportkontrollrådet, förutom att ha rätt
att ha insyn i beredningen av de
landlistor som upprättas på
projekteringsstadiet, också skall
konsulteras innan det tas några
slutgiltiga beslut om att genomföra
export och att Exportkontrollrådets
beslut i båda fallen skall vara bindande
för regeringens agerande.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion Fö11 (v) yrkande 2.
16. Vissa frågor gällande avtalet om
nordiskt försvarsmaterielsamarbete
(punkt 41) (v)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 41 borde ha följande lydelse:
41. Riksdagen tillkännager som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Fö11
yrkande 5.
Ställningstagande
I avtalet finns en märklig oklarhet eller
inkonsekvens mellan ett par av artiklarna
i det förslag till avtal som lagts fram
för riksdagen. Det gäller artiklarna
3.3.2, 3.4.2, och 3.4.3.
Ovannämnda artiklar bör, om avtalet
kommer till stånd, skrivas om så att
missförstånd och feltolkningar undviks.
Det är inte lämpligt att riksdagen
godkänner en så oklar avtalstext som den
som presenteras i regeringens proposition
2001/02, Fortsatt förnyelse av
totalförsvaret.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion Fö11 (v) yrkande 5.
17. Nordiskt avtal om
försvarsmaterielsamarbete (punkt 42,
villkorad) (v, mp)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v) och Lars Ångström (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser, såvida riksdagen inte beslutar
i enlighet med reservation 16, att
utskottets förslag under punkt 42 borde
ha följande lydelse:
42. Riksdagen avslår yrkande 7 i
proposition 2001/02:10 om godkännande av
avtalet mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige avseende stöd till
industrisamarbete inom
försvarsmaterielområdet. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Fö11 yrkande 6.
Ställningstagande
Riksdagen godkände under våren 2001 ett
ramavtal mellan Frankrike, Italien,
Spanien, Storbritannien, Sverige och
Tyskland om åtgärder för att underlätta
omstruktureringen och driften av den
europeiska försvarsindustrin (prop.
2000/01:29, bet. 2000/01:UU8, rskr.
2000/01:171). Vänsterpartiet intog en
kritisk inställning till detta avtal. Vi
påpekade i en motion att Sverige ingick
ett ramavtal med fem andra europeiska
Natoländer om samordnad
krigsmaterielproduktion och
krigsmaterielexport framhöll i motionen
att avtalet underminerade trovärdigheten
i den svenska politiken om alliansfrihet
i fred och neutralitet i krig.
Med regeringens proposition Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret (prop.
2001/02:10) knyts två ytterligare
Natoländer, Danmark och Norge, samt
Finland till detta
krigsmaterielsamarbete.
I den tidigare propositionen till
ramavtalet med fem andra europeiska
nationer förklarade regeringen att detta
tillkommit för att man i Europa bättre
skulle klara konkurrensen med USA:s
högteknologiska krigsmaterielproduktion,
samtidigt som man - paradoxalt nog -
menade att man genom detta europeiska
samarbete även bättre skulle kunna
tillgodogöra sig nya amerikanska rön när
det gäller krigsmaterielproduktion. Det
tidigare ramavtalet, vilket syftade till
att underlätta omstrukturering och drift
av den europeiska försvarsindustrin,
ratificerades av den svenska riksdagen,
trots att det enligt vår mening stod i
direkt strid med kapitel 1, artikel 24 i
den deklaration som antogs av
Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE) och dess parlamentariska
församling i Bukarest den 10 juli 2000.
OSSE-staterna uppmanade där uttryckligen
medlemsländerna "att begränsa en politik
som underlättar krigsmaterielexport och
den aggressiva marknadsföring av
konventionella vapen som följer av en
sådan".
Det nya förslaget till avtal med de
nordiska länderna när det gäller
krigsmaterielexporten lider, förutom att
även det strider mot OSSE-deklarationen,
av samma brister som det tidigare
ramavtalet mellan europeiska länder.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall
följa sina internationella åtaganden och
vad Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa föreskriver i
Bukarestdeklarationen av den 10 juli 2000
kapitel 1, artikel 24 när det gäller
underlättandet av omstrukturering och
drift av den europeiska
försvarsindustrin.
Vänsterpartiet anser således att
riksdagen skall avslå den del i
regeringens proposition 2001/02:10
Fortsatt förnyelse av totalförsvaret som
gäller godkännande av avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
framför. Vårt förslag lämnas med
anledning av motion Fö11 (v) yrkande 6.
5. Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1.Det svenska suveränitetsstödet till de
baltiska staterna (punkt 5) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Det är viktigt för stabiliteten i
regionen att Estland, Lettland och
Litauen fullföljer byggandet av
trovärdiga demokratiska försvarsmakter
och deltar i västliga säkerhetspolitiska
samarbetsorganisationer.
Säkerhetsfrämjande stöd är en uppgift
som inte hanteras inom ramen för EU:s
förmedlemskapsstrategi eller stödprogram.
I både byggande av demokratiska
försvarsmakter och civil säkerhet kan de
nordiska länderna spela en viktig roll i
regionens utveckling. Sverige kan bidra
bl.a. med kunnande, råd och utbildning.
Det svenska säkerhetsfrämjande stödet
bör inte avvecklas när de baltiska
staterna blir EU-medlemmar, utan fortgå
så länge behovet kan bedömas kvarstå.
2.Att bekämpa internationell terrorism
(punkt 7) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Terroristattackerna mot New York och
Washington visar att det finns
organisationer och stater som kan och
vill slå till mot världens demokratier.
USA är bara en symbol för vad
terroristerna attackerar. Attackerna
riktades mot våra västerländska
demokratier. Terrorn kan drabba också
andra länder.
Attackerna riktades direkt mot civila,
i stor medvetenhet om den panik detta
skapar. Dagens hot mot internationell
fred och säkerhet klarar inget land att
hantera på egen hand. Det är en viktig
insikt för Sverige. Terrorn är ett
gemensamt problem för världens
demokratier. Grunden måste läggas för
gemensamt ansvarstagande och gemensamma
insatser.
Utbyte av information från personella
källor, signalspaning och satellitspaning
mellan underrättelsetjänster;
polissamarbete om information och
konkreta insatser vid enskilda fall av
gränsöverskridande terrorism; samarbete
för att bryta terroristers finansiella
styrka; ekonomiska sanktioner mot länder
som på olika sätt stöder terrorgrupper;
samarbete kring internationell
flygsäkerhet samt stöd och gemensamt
agerande vid insatser i enlighet med FN-
stadgan är exempel på nödvändig
internationell samverkan.
Terrordåden den 11 september utfördes
inte av en organisation vars mål eller
drivkraft är att utrota fattigdom eller
förtryck i världen. Tvärtom har
civilbefolkningen i Afghanistan drabbats
mycket hårt av ett fundamentalistiskt
förtryck från al-Qaida och
talibanregimen, som står al-Qaida nära.
Utveckling i ekonomisk eller annan
mening är omöjlig att förena med hårt
förtryck av civilbefolkningen, grova
kränkningar av mänskliga fri- och
rättigheter, nedtryckande av kvinnor samt
krig.
Terrorns ledare och organisationer kan
vare sig påverkas, hindras eller
förhindras av biståndsinsatser, eftersom
deras mål inte är fattigdomsbekämpning.
Däremot är biståndsinsatser nödvändiga
för att bygga upp drabbade länder och
undanröja den fattigdom och utsatthet som
utgör grund för folkligt stöd för extrema
organisationer. När Afghanistan befrias
från förtryckarregimen öppnas vägar för
humanitär hjälp utifrån, liksom
möjligheter för uppbyggnad av landet.
3.Missilförsvar och NBC-frågor
(punkterna 9 och 10) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
En nödvändig del av världssamfundets
försvar mot terrorism är avväpning av
terrorgrupper. Enligt egen utsago har
talibanregimen och al-Qaida tillgång till
kärnvapen. Även om det bedöms mindre
sannolikt att de verkligen har kärnvapen,
så kan det inte uteslutas att de och
andra grupper har tillgång till kemiska
och biologiska stridsmedel.
Massförstörelsevapen kan ej tillåtas i
terroristers händer.
Utöver de etablerade kärnvapenmakterna
beräknas många länder ha kapacitet att
framställa kärnvapen. Risken för fortsatt
spridning av kunnande och teknik också
till terrornätverk är reell, vilket al-
Qaidas ambitioner visar. Det är
berättigat och legitimt att USA och andra
demokratier försöker skydda sig.
Ett exempel på detta är skapandet av
ett gemensamt försvar av missiler med
massförstörelsevapen.
Efter den 11 september framstår behovet
av ett försvar mot missilattacker från
terrorister eller skurkstater än
tydligare. Ett av argumenten mot ett
sådant försvar har varit att ingen skulle
vara dum nog att rikta attacker mot
civila i västvärlden, vilket visat sig
vara i grunden fel.
I efterspelet till terrordåden har USA
sökt samverkan med en lång rad länder
världen över i en internationell allians
mot terrorism. I samarbete med Europa och
Ryssland kan grunden för ett gemensamt
missilförsvar finnas. President Bush har
inbjudit "vänner och allierade",
inklusive Ryssland, till en diskussion om
ett framtida gemensamt och heltäckande
missilförsvar.
Hot om användning av
massförstörelsevapen skulle kunna hindra
fredsbevarande och fredsskapande
åtgärder. Ett gemensamt missilförsvar
handlar därför inte bara om att skydda
våra länders civilbefolkning mot
terrorangrepp. Lika viktigt är att hindra
att FN och världssamfundet försätts i en
utpressningssituation, som omöjliggör
krishanteringsinsatser och
upprätthållandet av internationell fred
och säkerhet.
Skurkstater eller terrorister får inte
tillåtas diktera villkoren för EU:s eller
FN:s fredsinsatser.
Hittills har diskussionen om ett
gemensamt missilförsvar fokuserats på
hotet från missiler med kärnvapen. Men
även kemiska och biologiska vapen kan
hota både utsänd personal och
civilbefolkningen i hemländerna. Kriget
kan nu komma till hemmaplan på sätt som
bara för kort tid sedan var otänkbara.
Regeringen måste vakna upp och se en ny
värld - där USA och Ryssland och världens
demokratier också har gemensamma
säkerhetsintressen. Presidenterna Bush
och Putins deklarationer nyligen om
drastisk kärnvapennedrustning visar
detta.
Sverige skall inte söka bevara kalla
krigets terrorbalans och avvisa defensiva
åtgärder för att försvara länder och
befolkningar mot attacker med
massförstörelsevapen.
4.Sveriges säkerhetspolitiska linje
avseende processen vid
konflikthantering (ingressen under
Utskottets bedömning i avsnittet
Sveriges säkerhetspolitik samt punkt
29) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Utskottet redovisar i avsnittet Sveriges
säkerhetspolitik i ingressen under
Utskottets bedömning samt under punkt 29
sin generella syn på en
konflikthanteringsprocess. I denna
förutsätts att tre steg kronologiskt kan
följa på varandra i en trappa där
förebyggande "diplomatiska" insatser
kommer först, under det att det sista
innefattar vad utskottet kallar "militär
krishantering". Enligt vår mening bygger
utskottsmajoritetens resonemang på en
grundläggande felsyn. Militärt våld
tillgrips ofta sent som medel i en
politisk konflikt. Men det innebär inte
att militär styrka enbart är lämplig när
andra medel har misslyckats. Tvärtom bör
en framgångsrik krishantering bygga på
ett flexibelt nyttjande av alla
tillgängliga medel. Militära medel kan
exempelvis tillgripas redan inledningsvis
för att hindra att en konflikt går till
våldsamheter, under det att kraftfulla
civila insatser precis lika gärna kan
vara som mest väsentliga och lämpliga i
ett skede då säkerheten återupprättas och
nationsbyggande kan påbörjas i hägnet av
upprättad och säkerställd trygghet samt
lag och ordning för invånarna i en
krishärd.
Den bästa ammunitionen är den som
aldrig behöver lämna eldröret, utan som
genom sin avskräckande och stabiliserande
effekt redan tidigt kyler ned en konflikt
och därmed hindrar eskalering och
blodspillan. Unprofor i Makedonien är ett
av de bästa exemplen på att militära
medel kan var mycket verksamma långt
innan en konflikt övergått i allvarliga
våldsamheter. Den kronologiska och
tvärsäkra definition som utskottets
majoritet gör i de ovan refererade
avsnitten är enligt vår mening
missvisande och ett uttryck för bristande
förståelse för naturen hos ett av de
viktigaste och mest verkningsfulla medlen
för att säkra internationell fred och
säkerhet, nämligen snabbt gripbar och
tillräcklig militär styrka.
5.Sveriges säkerhetspolitiska linje
(punkt 11) (v)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v).
Den svenska alliansfriheten har
garanterat att Sverige inte tvingats
försvara andra länders territoriella
intressen. Genom alliansfriheten har vi
inte varit bundna av att utföra
handlingar som vi själva inte fattat
beslut om. Vi har kunnat föra en
självständig politik.
Vi anser att neutraliteten har gett oss
den trovärdighet som behövts för att
hävda den självständiga politiken.
Trovärdighet skapar förtroende och därmed
större utrymme för ett självständigt
agerande. Det går inte att föra en
självständig politik utan trovärdighet
eller en trovärdig politik utan att vara
självständiga. Alliansfriheten är en
nödvändig men inte tillräcklig
förutsättning för den traditionella
svenska neutralitetspolitiken.
Vi menar att vår säkerhetspolitiska
doktrin ger och har givit oss
handlingsfrihet att med kraft agera för
demokrati, fred och rättvisa på den
internationella arenan. I motsats till
vad motståndarna till neutraliteten
påstått har neutralitetspolitiken aldrig
förhindrat svenska företrädare från att
skarpt ta avstånd från brott mot
mänskliga rättigheter eller
internationell lag. Neutralitetspolitiken
har i stället handlat om att Sverige
förbundit sig att inte utan FN-mandat
ingripa militärt i konflikter. Vi har på
grund av neutralitetspolitiken kunnat ta
avstånd från förtryck, krig och
orättvisor.
Sverige har ända sedan Förenta
nationernas bildande hört till de länder
som bidragit mest till FN:s militära och
civila konflikthantering. Det har gällt i
Kongo, på Cypern, i Mellanöstern och på
många andra håll i världen. Konsekvensen
av neutralitetspolitiken har också varit
att Sverige starkt protesterat mot stater
som tagit sig rätten att själva ingripa i
konflikter utan ett mandat från det
internationella samfundet. Denna princip
bröts i samband med Natos krigföring mot
Jugoslavien våren 1999.
Svensk militär alliansfrihet har alltid
syftat till självständighet och därmed
aldrig låtit sig reduceras till att inte
tillåta Sverige att ingå avtal om
ömsesidiga försvarsförpliktelser med
andra länder. En sådan försvarsgaranti,
som t.ex. återfinns i artikel 5 i Natos
stadgar, kan Sverige stå utanför trots
att Sveriges självständighet har
beskurits ordentligt och i praktiken
upphört. Utskottet anser att EU-
medlemskapet har inneburit en kraftigt
minskad självständighet genom den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, men det innebär inte
automatiskt att Sverige är förpliktat att
försvara andra länders territorier vid
militära angrepp.
EU:s utveckling från frihandelsområde
och tullunion till en politisk och
ekonomisk union med en stats kännetecken
finns det många exempel på. Det senaste
exemplet på detta är strävandena att
skapa en gemensam straffrätt och en
gemensam terroristlagstiftning för hela
EU-området. Redan i Maastrichtfördraget
om Europeiska unionen från 1991
formulerades planerna på EMU och ett
utökat utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitiskt samarbete med sikte på
ett gemensamt försvar.
Enligt överenskommelser i Köln,
Helsingfors och Nice skall EU:s
snabbinsatsstyrka som håller på att
byggas upp kunna ingripa upp till 4 000
kilometer från Bryssel. Det betyder att
EU:s militära mål kan ligga så långt bort
som Pakistan eller Zaire. Det finns
alltså en stark vilja hos ledande EU-
företrädare att göra EU till en politisk,
ekonomisk och militär stormakt. Denna
utveckling är ytterst oroande.
6.Sveriges säkerhetspolitiska linje
(punkt 11) (kd)
av Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd).
Säkerhetspolitikens övergripande mål bör
vara att bidra till fred, frihet och
säkerhet för alla människor i samhället
och att solidariskt bidra till en fredlig
utveckling i omvärlden.
I en tid då territoriella gränser
förlorar i betydelse för spridningen av
konflikter är det allt svårare att
upprätthålla en stats säkerhet enbart
genom avskräckning. Säkerhet byggs i ökad
utsträckning genom avtalsbunden samverkan
med andra stater. Häri blir deltagande i
fredsfrämjande arbete allt viktigare.
Detta är också att anse som en högst
solidarisk handling genom vilken en stat
har tillfälle att bistå utsatta grannar
såväl nära som fjärran. Svenska förband
ingår och har ingått i internationell
fredsfrämjande verksamhet i flera
omgångar senast på Balkan. Det bör
Sverige fortsätta med.
Efter det kalla krigets slut växte
antalet krishanteringsinsatser och
fredsfrämjande verksamheter kraftigt
framför allt i FN:s regi. Å en sidan stod
nyttan av dessa dessvärre inte i
proportion till deras antal och
omfattning. Å andra sidan har avsaknaden
av samlad politisk vilja och nödvändiga
resurser gjort att förväntningarna på FN
och andra s.k. multilaterala
organisationer inte sällan varit
orealistiska. Det finns ändå en utbredd
samsyn när det gäller behovet av
internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet. Efter den
bipolära maktstrukturens bortfall så
finns generellt sett större möjligheter
att påverka de otaliga orsaker som kan
leda till våld, väpnade konflikter och
krig. Samtidigt är detta även i dag
förknippat med många svåra praktiska
problem. Frågor om, var, när och hur det
internationella samfundet skall ingripa i
konflikter har visat sig vara mycket
svårbesvarade.
7.Utredning om Sveriges
säkerhetspolitiska agerande (punkt 17)
(m, kd, fp)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m),
Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd) och Karl-Göran
Biörsmark (fp).
Neutralitetskommissionen gjorde ett
viktigt arbete när den redovisade hur den
svenska regeringen under det kalla kriget
värderade hotet mot landet och sökte
säkra landets frihet i händelse av krig.
Kommissionen hade uppdrag att beskriva
situationen från andra världskrigets slut
fram till november 1969. Vi menar att det
är viktigt att även ge perioden 1969-1989
en lika omfattande och noggrann
granskning.
Förutsättningarna för en ny utredning
måste vara lika goda som för den förra
utredningen. Det innebär bl.a. följande:
Utredningen bör vara en
huvuduppgift för den/dem som utses.
Utredningen måste ha ett starkt och
tydligt mandat med ett brett stöd i
riksdagen.
Tiden som utredningen har till sitt
förfogande måste vara tillräcklig.
Resurserna som utredningen har till
sitt förfogande måste vara rimliga, t.ex.
vad avser antalet utredare.
Vi anser att riksdagen borde
tillkännage detta för regeringen. Våra
synpunkter grundar sig på motion U239
(m). Vår avsikt var att reservera oss
till förmån för dessa. Då formalia
emellertid inte anses medge två
reservationer på samma punkt, och vi
redan har reserverat oss mot
handläggningen i ambassadör Ekeus
utredning, nödgas vi anföra denna vår
mening i form av ett särskilt yttrande i
stället
8.FN:s stadga och folkrätten (punkt 20)
(v)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v).
Det sammansatta utskottets majoritet
pekar på den viktiga förändringen att
alltfler konflikter i dag är inomstatliga
i stället för som tidigare
mellanstatliga.
Utskottet pekar på att detta påverkar
folkrätten. Därför understryker utskottet
betydelsen av individens säkerhet. Andra
har uttryckt detta som att de mänskliga
rättigheterna ökat i betydelse i relation
till den klassiska folkrätten.
Utskottet räknar upp ett antal
förhållanden som kan ligga till grund för
konflikter som det internationella
samfundet har att hantera civilt och
militärt såsom fattigdom, som skapar
sociala motsättningar, resursknapphet,
miljöförstöring, miljöhot och
klimatförändringar.
Det bör dock noteras att det inom det
man kallar det internationella samfundet
råder bestämda maktrelationer, vilka tar
sig mycket klara uttryck i
sammansättningen av FN:s säkerhetsråd och
dess beslut. Vissa stater har inte bara
permanenta platser och vetorätt. De är
även de militärt, ekonomiskt och
politiskt starkaste i världen.
Under det krig som inleddes i
Afghanistan en månad efter det att USA
hade utsatts för terrorangreppet på World
Trade Center visar tydligt vilka stater
det är som bestämmer hur
terroristbekämpning skall gå till och
vilka metoder som skall användas.
Efter att ha hänvisat till de allmänna
formuleringarna i FN-stadgan var det
främst USA, men även Storbritannien och
Frankrike, som bestämde hur
terroristbekämpningen skulle gå till. Det
var ingenting som det internationella
samfundet i sin helhet hade något
verkligt inflytande över.
En brist i utskottets övervägande är
att en viktig del av vår politiska
verklighet inte berörs, nämligen de
internationella maktförhållandena och
maktförhållandena i FN.
Det förklaras i betänkandet att om
ingripanden skall ske i någon form i
någon konflikt handlar det om "politisk
vilja". Den som har mest makt och störst
inflytande har självfallet de största
möjligheterna att få sin politiska vilja
igenom. Detta gäller generellt inom
politiken och självfallet gäller detta
även i det internationella samfundet - i
FN.
Utskottet skriver att det "vill även
framhålla vikten av att individens
säkerhet lyfts fram". Det finns all
anledning att understryka detta av all
kraft i dag, eftersom världens enda
kvarvarande stormakt efter kalla krigets
slut riktat ett hårt slag mot individens
säkerhet genom att i spåren av attentatet
mot World Trade Center inrätta
specialdomstolar som skall kunna
genomföra hemliga rättegångar, döma till
livstids fängelse eller till döden på
bevisning som inte är offentlig samt jaga
misstänkta terrorister på andra länders
territorium. Detta strider både mot den
klassiska folkrätten, som värnar om
staters suveränitet, som mot FN:s
deklaration om de mänskliga
rättigheterna.
Avslutningsvis vill vi med viss
tillfredsställelse notera att "utskottet
vill framhålla att väpnade konflikter
ofta föregås av - eller orsakas av -
grova kränkningar av individens
rättigheter. Respekten för folkrättens
regler om de mänskliga rättigheterna är
därför en viktig faktor för att förebygga
väpnade konflikter."
Det är dock beklagligt att, trots denna
tydligt formulerade insikt, svenska
myndigheter tillåter export av
krigsmateriel till denna typ av
konflikthärdar, där grova kränkningar av
individens rättigheter sker.
9.Mandatfrågan vid EU:s
krishanteringsinsatser (punkt 27)
(m, fp)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m)
och Karl-Göran Biörsmark (fp).
Europeisk krishantering skall ske i
enlighet med FN-stadgans principer. Även
om det naturliga och önskvärda är att en
fredsframtvingande operation får ett
mandat från FN:s säkerhetsråd har
samtliga EU:s medlemsländer på goda
grunder gemensamt beslutat att inte föra
fram detta som ett villkor.
FN:s säkerhetsråd har det övergripande
ansvaret för internationell fred och
säkerhet. Men det är inte alltid
säkerhetsrådet förmår fatta beslut när
det verkligen gäller. I framtiden kan vi
stå inför nya kriser där det krävs att
det internationella samfundet agerar,
trots att inte säkerhetsrådet givit
klartecken. Ett sådant agerande skall
naturligtvis alltid vara förenligt med FN-
stadgans principer.
Det finns inga villkor uppställda för
svenskt deltagande med trupp i
fredsfrämjande operationer. Grundlagen
anger bara att riksdagen skall besluta om
detta. Någon grundlagsändring i Sverige
är inte aktuell.
10. Civil krishantering (punkt 28)
(v)
av Murad Artin och Berit Jóhannesson
(båda v).
Vi anser att åtgärder bör vidtas så att
den civila planeringsramen kan användas
för internationell krishantering.
För internationella militära insatser
finns en styrkekatalog som visar vad
Sverige kan erbjuda av personal och
materiel. För det civila försvarets
internationella verksamhet finns det i
stället en rad begränsningar i form av
regler, befogenheter och finansiella
restriktioner.
Dessa begränsningar bör elimineras. En
motsvarande styrke- eller resurskatalog
över vad Sverige har att erbjuda FN, OSSE
och EU när det gäller
konfliktförebyggande åtgärder och civil
krishantering bör framställas.
Avtals- och försäkringsfrågor som hänger
samman med konfliktförebyggande åtgärder
och en mindre reglerad civil
krishantering bör utredas.
Konfliktförebyggande åtgärder är den
enda typ av krishantering som förhindrar
att konflikter utmynnar i våld.
Satsningen på ensidig militär
krishantering ger minst två stora
negativa effekter på förebyggande arbete.
Om resurser till övervägande delen satsas
på militär krishantering kommer den
civila kris- och krigsförebyggande
hanteringen att hamna på undantag, vilket
får till följd att kriser uppstår,
fördjupas och övergår i krig utan att
detta på allvar kan förhindras, varför
det slutligen inte återstår några andra
åtgärder att vidta än de militära. Genom
att satsa överväldigande delen av
resurserna på militär krishantering blir
man tvungen att lösa konflikter praktiskt
taget enbart med militära medel.
Utskottet skriver "att det är
emellertid utskottets bestämda
uppfattning att tonvikten i arbetet bör
ligga i de två första stegen i en
konflikthanteringsprocess, konfliktanalys
och civil krishantering. På detta sätt
kan omfattande kostnader, främst i
människoliv och lidande men även vad
gäller andra samhällsresurser, undvikas."
Men samtidigt konstaterar utskottet "att
uppbyggnaden av militär insatskapacitet
och förmåga är kostsam i omedelbara
budgetära termer medan detsamma inte
alltid är fallet med direkta civila och
intellektuella komponenter i
krishanteringsprocessen".
Det torde rimligen vara så att om man
gör omfattande satsningar på civil
krishantering så torde även dessa med
största sannolikhet också bli kostsam "i
omedelbara budgetära termer". Vad det
handlar om är alltså vilken
viljeinriktning man har, vilka
prioriteringar man vill göra. Världen
lider inte brist på kris- och
konflikthärdar.
EU:s militära krishanteringsprogam, i
vilket Sverige ingår, har som mål att
2003 bygga upp en militärstyrka bestående
av 60 000 soldater, 100 örlogsfartyg och
350-400 flygplan.
Sverige planerar att delta med
följande:
60 militärobservatörer från år
2001,
ledningsresurs bestående av 25
stabsofficerare från år 2001. 50 stycken
från år 2004,
stabspersonal för civil-militär
samverkan från år 2002,
två mekaniserade bataljoner från år
2001,
ett ingenjörkompani med ammunitions-
och minröjningsförmåga från år 2002,
ett militärpoliskompani från år
2003,
ett sjöminröjningsförband med
totalt tre fartyg från 2001,
korvettförband med totalt tre
fartyg från år 2003,
en ubåt från år 2003,
spanings- och jaktflygförband (AJS
37) med spaningsförmåga från 2001 och JAS
39 Gripen med spanings- och jaktförmåga
från år 2004 och
transportflygförband från 2001.
När det gäller EU:s civila
krishantering beslöt Europeiska rådet i
Feira år 2000 att till EU senast 2003
bidra med 5 000 poliser till OSSE i
fredsfrämjande syfte.
Sverige har anmält beredskap att till
OSSE ställa upp med 40 personer inom
ramen för REACT varav 20 personer inom en
tid av två veckor och 20 inom fyra
veckor. Av dessa 40 personer är 25
experter inom områdena mänskliga
rättigheter, val, medier, rättsväsende
och demokratisering, 3 civilpoliser och
två militärpoliser.
För svenskt vidkommande satsas mycket
resurser på den militära delen genom de
styrkor som anmälts till EU och FN. Det
torde inte råda något tvivel om hur
prioriteringen för Sveriges del ser ut.
Oavsett sammansättningen av civila och
militära resurser är dock samordningen
mellan civila och militära insatser av
stor vikt. Överstyrelsen för civil
beredskap, ÖCB, lämnade den 1 mars en
rapport där man redovisade vilka
beredskapsresurser som kan ställas till
förfogande när det gäller internationella
insatser. ÖCB redovisade i sina
slutsatser en del problem i sin rapport:
Inom det civila försvarets områden
finns både en vilja och en förmåga att
bidra med egna kompetenser till den
internationella verksamheten.
Resurserna, som främst består av
expertis men också materiel, motsvarar de
behov av nya instrument som krävs för att
hantera kriser och katastrofer i
förebyggande, akuta och återuppbyggande
skeden.
En stor del av resurserna är
omedelbart tillgängliga.
Med kompetensutveckling inför
internationella uppdrag skulle en ännu
större del av resurserna med kort varsel
kunna ställas till förfogande. Dessa
resurser kan bli en stark och betydande
insats från svensk sida för det
väsentliga och viktiga förebyggande
arbetet. Det finns dock en del problem
som måste utredas och åtgärdas;
Gränsdragningar om vad som skall
räknas som beredskapsresurser,
svårigheter att frigöra personal
för internationella insatser,
de legala förutsättningarna för det
civila försvarets internationella
huvuduppgift,
finansieringsfrågan då
finansieringen av beredskapsresurser bara
får användas för förberedelse till krig,
möjlighet till övning och
utbildning,
avtal och försäkringsfrågor.
Det är av vikt att de problem som
beskrivs ovan utreds och åtgärdas så att
en fungerande modell för civilförsvarets
resurser effektivt kan komma till
användning i internationell
krishantering.
Sverige bör med stor kraft fortsätta
att driva frågan om förebyggande och
civila resurser för krishantering. Men
för att vara trovärdigt i detta arbete
behövs också åtgärder så att Sverige även
i praktiken skall kunna ge sitt bistånd
och att finansieringen för detta ordnas.
Den finansiella frågan är av stor vikt.
Om det finns resurser i form av experter
och materiel men finansieringen inte är
tillfyllest, stannar tilltänkta åtgärder
endast på papperet.
Den nya hotbilden visar att Sverige
behöver ett krishanteringssystem som kan
fungera i alla situationer såväl i kriser
i fredstid som vid väpnat angrepp och
krig. Regeringen säger:
"Totalförsvarsresurser skall utformas så
att de även kan användas vid
internationella fredsfrämjande och
humanitära insatser och stärka samhällets
förmåga att förebygga och hantera
kriser."
Detta är en bra formulering. Sverige
har bekänt sig till en helhetssyn, men
regeringen har inte givit redskap och
möjligheter för förverkligandet av
ovannämnda intentioner. Den grundsyn som
både Sårbarhetsutredningen och
Försvarsberedningen redovisat har inte
följts upp på ett konsekvent sätt.
De ansvariga civila myndigheterna får
inte det mandat och de resurser som krävs
för att i praktiken kunna genomföra ett
effektivt säkerhets- och
beredskapsarbete. Beredskapsinvesteringar
får endast användas för höjd beredskap då
resurser inom den civila ramen bara får
användas för att förbereda Sverige för
krig. Detta innebär en låsning till
krigsuppgifter.
Detta rimmar illa med regeringens
uttalade ambition om en helhetssyn på
krishantering i breddad hotskala. Denna
begränsning omöjliggör också satsningar
på civila internationella insatser som
annars skulle kunna finansieras inom
denna ram. Även denna begränsning går
stick i stäv med den ambition som
regeringen givit uttryck för. För att
myndigheterna skall kunna bli en del av
ett krishanteringssystem som omfattar och
inkluderar de nya hoten måste det civila
försvarets ram kunna disponeras för alla
de uppgifter som det säkerhetspolitiska
läget motiverar såväl i fred som i krig.
Här behövs sålunda en tydligare och mer
konkret politik och förslag på åtgärder
som möjliggör att det civila försvarets
planeringsram kan användas för att stärka
beredskapen inför andra allvarliga
störningar och kriser i samhället än krig
men också den förebyggande
krishanteringen internationellt.
11. Sverige, EU och Ryssland (punkt
32) (kd)
av Holger Gustafsson och Margareta
Viklund (båda kd).
Stora insatser har gjorts och görs för
att påverka regimen i Vitryssland till
ett demokratiskt handlande och tänkande.
Trots detta finns det ändå anledning att
utifrån säkerhetsaspekten lyfta fram det
landets situation.
Det är bra att västvärlden har
genomskådat president Lukasjenko och hans
regim i Vitryssland. Respekten för
demokrati och mänskliga rättigheter är
satta på undantag. Yttrande- och
tryckfriheten respekteras inte, och
oberoende massmedier och journalister har
utsatts för svåra trakasserier. Amnesty
International har kritiserat Vitryssland
för polisövergrepp i samband med
demonstrationer och för misshandel av
fångar. Dödsstraff finns kvar, och
människor avrättas fortfarande.
Vitryssland är ett tragiskt exempel på
ett land där presidenten och de ansvariga
för landets styrning låtit den egna
maktfullkomligheten gå före frihet, rätt
och sanning och där medborgarna inte ens
har möjlighet att protestera mot förtryck
och bristen på demokrati. Sverige och
Europa kan här inte gå ifrån sitt ansvar.
Även om Sverige och Europa gör stora
insatser för att öka ömsesidiga kunskaper
och utbyte mellan länder, är det i
Sverige en stor okunnighet om
förhållandena i Vitryssland. Man kan då
fråga sig om insatserna är tillräckliga
och ges på rätt sätt. Det är också
märkligt att det skrivs och talas så lite
om situationen i Vitryssland, trots att
journalister och opinionsbildare enligt
svaret på den kristdemokratiska motionen
genom Visbyprogrammet givits omfattande
möjligheter att besöka Vitryssland och
rapportera om situationen där. Det duger
varken att Sverige eller EU lutar sig
tillbaka med ett konstaterande att
insatser redan görs. Så länge
grundläggande demokratiska strukturer
inte implementeras och demokratiska
rättigheter inte respekteras är
uppenbarligen gjorda insatser inte
tillräckliga. Enligt vår mening bör
därför insatserna och engagemanget för
Vitryssland ytterligare intensifieras och
ges ökad offentlighet.
12. Freds- och säkerhetsordning för
Afrika (punkt 33) (m)
av Olle Lindström, Sten Tolgfors, Anna
Lilliehöök och Karin Enström (alla m).
Länder som respekterar sina egna
medborgares fri- och rättigheter kränker
inte andra länders medborgares mänskliga
rättigheter. Krig är i själva verket en
grundläggande orsak till fattigdom. De
föröder miljön, slår sönder jordbruket
och urholkar naturresursbasen.
Afrika är den mest konfliktdrabbade
kontinenten, och FN måste omedelbart
prioritera fredsfrämjande insatser där.
Den viktigaste uppgiften efter det
omedelbara fredsfrämjandet är att skapa
en afrikansk freds- och säkerhetsordning.
Även Sverige måste vara berett till
mera omfattande åtaganden än vad som för
närvarande är fallet.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Fred och säkerhet för vårt eget land är
ett övergripande mål för den svenska
säkerhets- och försvarspolitiken. Därtill
kommer även som ett grundläggande mål att
solidariskt bidra till en fredlig
utveckling i omvärlden.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst
till att bevara vårt lands fred och
självständighet. Vårt säkerhetspolitiska
mål är att i alla lägen, och i former som
vi själva väljer, trygga en
handlingsfrihet att, såsom enskild nation
och i samverkan, kunna utveckla vårt
samhälle.
Det är Sverige självt som definierar den
närmare innebörden av den militära
alliansfriheten. Den sätter, bortsett
från avtal om ömsesidigt stöd till
försvar mot väpnat angrepp, inga hinder
för ett svenskt allsidigt och aktivt
deltagande i internationellt
säkerhetssamarbete. Vi har i dag
möjlighet att delta i alla former av
internationellt samarbete, med undantag
endast för ett förpliktande samarbete med
Nato i de delar som gäller ömsesidigt
stöd till försvar mot väpnat angrepp.
I regeringsförklaringen, som
presenterades i riksdagen den 18
september 2001, bekräftar regeringen sin
tidigare deklarerade avsikt att se över
formuleringarna från 1992 i de delar som
rör den militära alliansfriheten och
neutralitetsoptionen.
Utskottet framhåller i betänkandet att
det delar regeringens syn på behovet av
att se över den aktuella formuleringen.
Vidare konstaterar utskottet att de
flesta av de behandlade
säkerhetspolitiska motionerna tyder på
att en viss samsyn existerar mellan
riksdagens partier på några delområden
vad gäller Sveriges säkerhetspolitiska
linje. Det finns emellertid på andra
delområden även avvikande uppfattningar,
framhåller utskottet och anför att de
pågående överläggningarna mellan
företrädare för riksdagens partier, med
undantag för Folkpartiet liberalerna, är
ett lämpligt forum för den fortsatta
dialogen i dessa frågor. Utskottet
betonar att det inte ser någon anledning
att föregripa resultatet av regeringens
överläggningar med de deltagande
riksdagspartiernas företrädare.
Vidare framhåller det sammansatta utrikes-
och försvarsutskottet att Sveriges
säkerhetspolitik har såväl en nationell
som en internationell dimension.
I den nationella delen skall vi kunna
möta hot som direkt berör Sverige.
Svårast bland dem är väpnade angrepp
riktade mot vårt lands frihet och
självständighet. Vi skall också förebygga
och kunna hantera situationer som utan
att direkt hota Sveriges fred och
självständighet ändå skulle kunna
innebära snabba och allvarliga
försämringar av samhällets normala
funktioner.
När det gäller den internationella delen
av säkerhetspolitiken skall vi i
samverkan med andra stater aktivt verka
för fred och ökad säkerhet. Genom att
verka för en stärkt internationell
rättsordning och genom att medverka till
konfliktförebyggande samarbete och
insatser, gemensam civil och militär
krishantering samt försoning och
uppbyggnad efter kriser och konflikter
kan vi bidra till ökad säkerhet i
omvärlden och därmed också för oss
själva. I betänkandet betonar utskottet
att det är av avgörande betydelse även
för Sveriges säkerhet att utvecklingen
globalt leder till fördjupad demokrati,
öppenhet och välfärd och därmed till ökad
stabilitet och trygghet. Av central
betydelse är FN:s breda insatser för fred
och säkerhet. Vidare lägger utskottet
stor vikt vid att FN och de regionala
organisationerna på olika sätt tidigt kan
förebygga och ingripa i lokala och
regionala konflikter. Utskottet
framhåller även att det är Sveriges
strävan att samarbeta med Europas alla
säkerhetsorganisationer. Utskottet
framhåller i betänkandet att med
utgångspunkt i en bred syn på säkerhet
formas säkerhetspolitikens båda
nationella och internationella
dimensioner i ett kontinuerligt samspel
mellan flertalet politikområden.
Utskottet menar att Östersjöområdet är
ett av de områden i Europa som gynnats
mest av det kalla krigets slut. Demokrati
och marknadsekonomi har ersatt
kommunistisk diktatur och planekonomi,
och friheten har återupprättats för våra
grannländer i öster. Handel,
investeringar och mänskliga kontakter
blomstrar som i få andra delar av
världen. Ansvaret för att denna
utveckling fortsätter att präglas av
stabilitet och säkerhet och att den
stärks åvilar alla länder gemensamt.
Säkerhet kan endast byggas i samarbete.
Utskottet välkomnar en utveckling i
Sveriges närområde - liksom i Europa i
sin helhet - där varje land har rätt att
självständigt välja sin
säkerhetspolitiska linje, där säkerheten
ses som odelbar och bygger på
internationell samverkan. Goda
grannrelationer måste bygga på utvecklat
förtroende och på ömsesidig respekt. EU-
utvidgningen är central i denna
utveckling, betonar utskottet, och den
prioriteras därför av Sverige. Den
transatlantiska länken har en viktig roll
i den alleuropeiska freds- och
säkerhetsordning som Sverige strävar
efter. Rysslands band till de euro-
atlantiska strukturerna måste fortsätta
att utvecklas.
Risken för konflikter som trappas upp
till krig mellan stormakter, och risken
för invasionsföretag riktade mot Sverige
är liten inom överskådlig tid. Den
säkerhetspolitiska bilden präglas i
stället av nya utmaningar som risken för
regionala och lokala kriser. Denna typ av
konflikter, som ofta är inomnationella
till sin karaktär, kan direkt eller
indirekt beröra Sverige.
Inomstatliga konflikter kan bl.a. ha sin
grund i religiösa eller etniska
motsättningar, motsättningar till följd
av ojämn välfärdsfördelning, brott mot de
mänskliga rättigheterna eller brist på
respekt för människors demokratiska fri-
och rättigheter. De kan även ha sin orsak
i problem som rör mer grundläggande
fysiska livsbetingelser. Omfattande
miljökatastrofer, liksom exempelvis brist
på vattenresurser, kan ge upphov till
motsättningar både inom och mellan
stater. Internationell eller nationell
terrorism kan slå ut livsviktiga
funktioner i vårt samhälle, särskilt
infrastruktur, som alltmer bygger på
störningskänslig högteknologi.
Internationell terrorism, som attackerna
i USA den 11 september 2001, kan orsaka
stor mänsklig och materiell skada. Andra
hot som får effekter även för flera
länder parallellt och för världssamfundet
i stort är internationell kriminalitet,
narkotikahandel och spridning av
massförstörelsevapen. Alla dessa möjliga
hot ignorerar nationella gränser och
kräver i ökad utsträckning
internationellt samarbete och globala
lösningar.
Utskottet framhåller i betänkandet att
det finns både politisk vilja och förmåga
att förändra Sveriges säkerhetspolitik
för att möta de hot och utmaningar som
landet i framtiden kan ställas inför. Den
nya helhetssynen på säkerhet och
sårbarhet, vårt allt bredare
internationella säkerhetssamarbete för
att förebygga och hantera olika typer av
hot, konflikter och kriser samt
ominriktning av det svenska försvaret är
exempel på hur denna politiska vilja
manifesteras i konkret handling.
Utskottet välkomnar den
försvarsindustriella förändringsprocess
som inletts i Europa och i Norden och
anför att det nordiska samarbetsavtalet
för försvarsmateriel främjar vitala
svenska säkerhets- och försvarspolitiska
intressen. Utrikesutskottet tillstyrker
regeringens förslag om ett godkännande av
avtalet av den 9 juni 2001 mellan
Danmark, Finland, Norge och Sverige om
stöd för industrisamarbete inom
försvarsmaterielområdet.
Samtliga motionsyrkanden besvaras eller
avstyrks. Till betänkandet är fogat 17
reservationer och 12 särskilda yttranden.
De partier som reserverat sig på enskilda
avsnitt i betänkandet är Moderata
samlingspartiet, Vänsterpartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet,
Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet
de gröna.
Propositionen
I proposition 2001/02:10 Fortsatt
förnyelse av totalförsvaret föreslår
reger-ingen
7. att riksdagen godkänner avtalet den 9
juni 2001 mellan Danmark, Finland, Norge
och Sverige om stöd för industrisamarbete
inom försvarsmaterielområdet (avsnitt
15.3.2).
I detta betänkande behandlar utskottet
nedan uppräknade motioner i vilka
föreslås att riksdagen fattar följande
beslut.
Följdmotioner
2001/02:Fö8 av Lars Ångström m.fl.(mp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen
konkretiserar sitt handlingsprogram för
att förebygga väpnade konflikter med att
se över möjligheten att skapa ett
institut för internationell konflikt-
och terrorförebyggande verksamhet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen i enlighet
med sitt eget handlingsprogram för en
konfliktförebyggande politik verkar för
Europaparlamentets beslut om en
genomförbarhetsstudie för en europeisk
civil fredskår.
2001/02:Fö9 av Bo Lundgren m.fl. (m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
säkerhetspolitiken.
2001/02:Fö10 av Runar Patriksson och Eva
Flyborg (fp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
regeringens syn på den internationella
utvecklingen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
konsekvenserna för svensk
säkerhetspolitik.
2001/02:Fö11 av Berit Jóhannesson m.fl.
(v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att Sverige skall följa
sina internationella åtaganden och vad
Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa föreskriver i
Bukarestdeklarationen av den 10 juli
2000 kapitel 1, artikel 24 när det
gäller underlättandet av omstrukturering
och drift av den europeiska
försvarsindustrin.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att det svenska
Exportkontrollrådet skall ha rätt att
utvärdera de landlistor som upprättas
både på projekteringsstadiet och innan
det tas några slutgiltiga beslut om
exportdestination och att
Exportkontrollrådets beslut därvid skall
vara bindande.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att Sverige när det
gäller "samstämmigheten" i fråga om
nordisk krigsmaterielexport inte skall
göra annat än att följa de riktlinjer
som gäller för svensk
krigsmaterielexport.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att Sverige bör hålla
fast vid sin huvudprincip att svensk
krigsmaterielexport från Sverige i
princip skall vara förbjuden och att
detta skall avspegla sig i avtalet med
de nordiska länderna.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att artiklarna 3.3.2 och
3.4.3, om avtalet kommer till stånd, bör
skrivas om så att missförstånd inte
uppstår.
6. Riksdagen beslutar att - därest de
ovan framförda förslagen inte kommer
till stånd - avslå punkt 7 i förslaget
till riksdagsbeslut gällande avtalet av
den 9 juni 2001 mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige om stöd till
industrisamarbete inom
försvarsmaterielområdet.
2001/02:Fö12 av Berit Jóhannesson m.fl.
(v):
1. Riksdagen begär att regeringen i
samband med propositionen som reger-
ingen aviserar våren 2002 om
internationell verksamhet för det civila
försvaret inkluderar i motionen
aktualiserade frågor.
5. Riksdagen begär att regeringen
sammanställer en styrkekatalog av civila
resurser till FN:s, OSSE:s och EU:s
förebyggande och civila krishantering.
8. Riksdagen begär att regeringen inom
såväl nationella som internationella
sammanhang vidtar åtgärder i syfte att
leva upp till den av FN:s säkerhetsråd
avgivna resolution 1325/2000 vad gäller
kvinnors roll i krishantering samt
Försvarsberedningens uttalade åsikter i
frågan.
Motioner från allmänna motionstiden 2000
2000/01:U404 av Lennart Daléus m.fl. (c):
27. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör kritisera USA:s planer
på att bygga upp ett nationellt
missilförsvar.
Motioner från allmänna motionstiden 2001
2001/02:U209 av Marianne Andersson m.fl.
(c):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige som en drivande kraft bör
bekämpa den illegala handeln med lätta
vapen.
2001/02:U224 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige måste vara berett att göra
större fredsskapande insatser på Balkan.
2001/02:U226 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den okontrollerade spridningen av lätta
vapen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
avväpning, demobilisation och
reintegration av kombattanter efter
konflikter.
2001/02:U238 av Sten Tolgfors och Henrik
Landerholm (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om mandatfrågan i EU:s krishantering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om behovet av en modernisering av FN-
stadgan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om att civil krishantering försvåras
eller omöjliggörs utan en trovärdig
militär krishanteringsförmåga inom EU.
2001/02:U239 av Sten Tolgfors och Henrik
Landerholm (m):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter
en utredning med mandat att granska
Sveriges säkerhetspolitiska agerande
under tiden 1969-1989 på samma sätt som
tiden fram till 1969 granskats tidigare.
2001/02:U248 av Magnus Jacobsson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
tillsättande av en utredning av
konsekvensen av ett svenskt
Natomedlemskap.
2001/02:U264 av Margareta Viklund (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av ett särskilt EU/OSSE-
program för demokratiutbildning av unga
vitryska oppositionspolitiker.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av ett särskilt EU-program
för demokratiutbildning av unga vitryska
journalister eller blivande
journalister.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av ett särskilt EU-program
för demokratiutbildning av unga vitryska
statstjänstemän eller blivande
statstjänstemän.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av ett särskilt
stipendieprogram för att underlätta för
svenska beslutsfattare, journalister och
andra opinionsbildare att resa till
Vitryssland.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att föreslå EU att ge den svenska
regeringen i uppdrag att låta undersöka
vilka möjligheter Ryssland har att
påverka den vitryska utvecklingen i en
demokratisk riktning.
2001/02:U268 av Marianne Andersson m.fl.
(c):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
nordiskt samarbete avseende
konflikthantering.
2001/02:U272 av Karin Enström (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
vikten av avväpning, demobilisering och
återanpassning vid konfliktförebyggande
och fredsfrämjande verksamhet.
2001/02:U284 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen bör verka
för att en supermakt eller
militärallians aldrig träder i
världssamfundets ställe.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen aldrig bör
acceptera militära insatser som inte
beslutats av FN-systemet eller i övrigt
inte har stöd i FN-stadgan.
2001/02:U300 av Bo Lundgren m.fl. (m):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN omedelbart måste prioritera
fredsfrämjande insatser i Afrika.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att stärka FN:s säkerhetsråds förmåga
att fatta beslut.
2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
33. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall söka medlemskap i
Nato.
2001/02:U305 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att mer av det konfliktförebyggande och
fredsuppbyggande arbetet inom ramen för
internationellt bistånd skall omfattas
av försoningsarbetet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det humanitära biståndet får ökat
utrymme i det fredsuppbyggande arbetet
och i utvecklingssamarbetet.
2001/02:U311 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN nu skall fokusera på fred i
Afrika.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en afrikansk freds- och
säkerhetsordning.
2001/02:U312 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall stödja de baltiska
staternas önskan om Nato-medlemskap.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att fortsätta säkerhetsstödet till
Estland, Lettland och Litauen även efter
det att de har blivit EU-medlemmar.
2001/02:U314 av Göran Lennmarker m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det internationella samfundet, i
enlighet med FN-stadgans principer,
måste kunna agera i akuta krislägen
trots att inte säkerhetsrådet givit
klartecken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN-stadgan behöver reformeras.
2001/02:U315 av Matz Hammarström m.fl.
(mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör kräva undantag från EU-
reglerna, ett s.k. förbehåll, gällande
deltagande i ett försvar i EU-regi.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
civil krishantering och
konfliktförebyggande.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör tillämpa EU:s program
för konfliktförebyggande fullt ut.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN-mandat skall krävas för alla
militära insatser utanför EU:s
territorium.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
miljöförstöring i samband med militär
krishantering.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
förebyggande arbete för fred och
säkerhet.
2001/02:U317 av Sten Tolgfors (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om terrorismen som hot mot det
demokratiska systemet och vårt öppna,
västerländska samhällssystem.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om det gemensamma ansvaret för världens
länder att motverka terrorism.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om behovet av internationell samverkan
mot terrorism.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om regimer som stöder eller skyddar
terrorism genom möjlighet att träna, ha
baser, finansiera sin verksamhet och
planera terror utifrån sina territorier.
2001/02:U318 av Sten Tolgfors och Henrik
Landerholm (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om vikten av ett gemensamt försvar för
att skydda civilbefolkningen i
deltagande länder mot attacker med
atomvapen, kemiska vapen och biologiska
vapen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om betydelsen av ett gemensamt
missilförsvar för att säkra framtida
krishanteringsinsatser inom ramen för
OSSE och EU.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
om att ett gemensamt missilförsvar kan
leda till en betydande
kärnvapennedrustning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs
med anledning av ABM-avtalet.
2001/02:U319 av Karl-Göran Biörsmark
m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att den svenska säkerhetspolitiska
doktrinen - "Sveriges militära
alliansfrihet, syftande till att vårt
land skall kunna vara neutralt i krig i
vårt närområde" - har spelat ut sin
roll.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige med sitt medlemskap i EU
uttryckligen lämnade den traditionella
neutralitetspolitiken bakom sig.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige, som medlem i EU, aldrig kan
stå neutralt inför en extern aggression
mot en annan medlem i EU.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sveriges framtida säkerhet skapar vi
tillsammans med andra fria och
demokratiska stater.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
Sveriges deltagande i byggandet av den
framtida europeiska säkerhetsstrukturen
och i internationell kris- och
konflikthantering.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en ny svensk säkerhetspolitisk
doktrin bör utgå från att Sve- rige
aktivt skall bidra till att skapa en
alleuropeisk fredsordning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att i likhet med vad de tre baltiska
staterna gjort bör Sverige söka
medlemskap i Nato.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
det nya Nato.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Rysslands gradvisa normalisering som
en europeisk demokrati är att välkomna
och att det europeiska samarbetet inte
underlättas av att Sverige, eller andra
parter, fortsätter att framställa
Ryssland som en motpol och ett särfall i
Europa.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det i praktiken inte är någon
skillnad mellan de förpliktelser ett EU-
medlemskap innebär och de som ett
Natomedlemskap skulle innebära.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det inte finns någon anledning att
utgå från att ett Nato-medlemskap skulle
försvaga Sveriges möjligheter att driva
traditionella svenska ståndpunkter i det
internationella samarbetet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det är viktigt att se utvecklingen
av en europeisk krishanter-ingsförmåga
inom ramen för ett nära samarbete med
USA inom det transatlantiska samarbetet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s och Natos successiva
utvidgningar till att omfatta allt fler
av Europas demokratier är viktiga bidrag
till att stärka de institutionaliserade
strukturer som främst främjar fred och
säkerhet i Europa.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utvidgningarna inte bör begränsas
vare sig geografiskt eller tidsmässigt,
utan att alla länder som uppfyller de
kriterier som organisationerna (EU och
Nato) satt upp skall ha tillträde till
medlemskap.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att även Ryssland skall kunna
kvalificera sig för medlemskap i de
säkerhetspolitiska strukturer som i dag
växer fram i Europa - EU och Nato.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige skall ge de baltiska
staterna fullt stöd i deras ansökan om
medlemskap i såväl Nato som EU.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att de amerikanska planerna på NMD
(National Missile Defence)/TMD (Theatre
Missile Defence) utgör ett legitimt svar
på en allt allvarligare utveckling.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige genom sitt förhållningssätt
till de amerikanska
missilförsvarsplanerna riskerar att
ställas helt vid sidan av.
2001/02:U322 av Marianne Samuelsson m.fl.
(mp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att principen ickevåld måste bli den
huvudprincip som all konflikthantering
utgår ifrån.
2001/02:U332 av Jan Erik Ågren m.fl.
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att varje människas rätt till liv och
värdighet skall vara säkerhetspolitikens
utgångspunkt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att demokratier med respekt för
mänskliga rättigheter skall vara
fundamentet i arbetet med att bygga en
säkerhetspolitiskt stabil och trygg
värld.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att säkerhetspolitikens övergripande mål
skall vara att bidra till fred, frihet
och säkerhet för alla människor i
samhället och att solidariskt bidra till
en fredlig utveckling i omvärlden.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
de fyra kriterier och principer som
måste uppfyllas och följas för att
väpnat våld skall få användas i
försvarssyfte.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att världssamfundet måste vidta åtgärder
för att få vapenproduktion och illegal
handel med lätta vapen under kontroll.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att folkrätten först och främst skall
främja människors säkerhet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att kampen mot terrorism förutsätter
internationellt samarbete.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att den internationella
säkerhetspolitiken alltmer bygger på
solidarisk och avtalsbunden samverkan
med andra stater och att Sverige bör
aktivt delta i sådan samverkan.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att de centrala begreppen inom
internationell krishantering och
fredsfrämjande verksamhet bör definieras
och tydliggöras.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
det konfliktförebyggande arbetet och
preventiva åtgärder.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN som organisation måste stärkas
genom ökade resurser och ökad politisk
vilja för att framgångsrikt kunna arbeta
med global krishantering.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att ett nära och öppet samarbete med
Nato skall ses som en naturlig del av
svensk säkerhetspolitik.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att framtida hot mot säkerheten i Europa
företrädesvis bör lösas och hanteras
gemensamt inom ett utvidgat EU.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att det är av största vikt att Sverige
solidariskt bidrar till den
krishanteringsstyrka som i EU:s regi
skall ha upprättats senast år 2003.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att utveckla förtroendefulla
relationer till Ryssland och att
ytterligare förstärka samarbetet med de
nordiska och baltiska staterna.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att bidra till att inlemma
Östersjöområdet i en alleuropeisk och
transatlantisk säkerhetsordning.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en modern och verklighetsanpassad
säkerhetspolitik.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den svenska neutralitetspolitiken.
2001/01: U345 av Karl-Göran Biörsmark
m.fl. (fp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att FN-systemets brister måste erkännas
och hanteras.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att Sverige bör verka för
att förnyelsen av folkrätten går vidare
så att den entydigt blir ett stöd, inte
ett hinder, för enskilda individers
rättigheter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör hävda uppfattningen att
folkrättens grundregel - att våld endast
får tillgripas i självförsvar eller
efter beslut i FN:s säkerhetsråd -
kompletteras med ett slags
"nödvärnsrätt".
29. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att alla som bodde i
Kosovo före kriget, oavsett etnisk
tillhörighet, skall ges möjlighet att
fortsätta leva i Kosovo i fred och
säkerhet.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att alla som tvingats fly under krigen
på Balkan, oavsett etnisk tillhörighet,
skall kunna återvända hem.
2001/01:Ju447 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att inrätta en internationell
terroristtribunal som en ad hoc-lösning.
2001/01:Ju451 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
orsaker till terrorism.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att svenska regeringen i FN:s
säkerhetsråd bör ta initiativ till en
internationell ad hoc-domstol för
terrordåden samt att statsministern
också bör erbjuda Stockholm som
domstolens säte utifrån vår neutralitet
och alliansfrihet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att skapa ett institut i Sverige för
internationell konfliktförebyggande
verksamhet i kris- och konfliktområden.
2001/01:So637 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
24. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att folkrätten bör utvecklas till att
också skydda människors frihet, inte
bara staters.
Bilaga 2
Konventionstexter
Nordiskt avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet
Engelsk version
AGREEMENT
Between
THE KINGDOM OF DENMARK
THE REPUBLIC OF FINLAND
THE KINGDOM OF NORWAY AND
THE KINGDOM OF SWEDEN
Concerning Support for
Industry Cooperation
in the Defence Materiel Area
PREAMBLE
The Government of the Kingdom of Denmark
The Government of the Republic of Finland
The Government of the Kingdom of Norway
and
The Government of the Kingdom of Sweden,
(hereinafter referred to as the
"Parties")
Recalling the Nordic Framework Agreement,
signed 7 November 2000 stating that the
Parties will strive for increased
cooperation within the field of defence
equipment, to gain economic,
technological and/or industrial
advantages for the participating nations,
Recalling that Ministers of Defence of
the Parties have expressed their wish to
see further development of a Nordic
defence industry, improving its
competitiveness in the Nordic market and
in the international market, and
recognising that, where possible, a
restructuring of production activities
should be based on the concept of
industrial Centres of Excellence and
mutual interdependence;
Acknowledging that any activity
undertaken under this Agreement shall be
compatible with the EU membership of
Denmark, Finland and Sweden as well as
with Norway's membership of the EEA and
the membership of Denmark and Norway of
NATO, and the obligations and commitments
resulting from such membership;
Taking into account that interdependence
within the field of defence materiel is
growing as a consequence of mergers in
the defence industry; and that various
arrangements to this effect have been
concluded regionally and globally, also
between defence industry entities in the
Nordic countries;
Wishing to create the political and legal
framework necessary to facilitate
industrial operations in order to promote
more competitive and robust Nordic
defence industries;
Acknowledging the advantages of
maintaining a strong Nordic defence
industry, and the importance, from a
security of supply perspective, of
supporting a sufficient level of
purchases for national defence forces of
the Parties from these industries as home
market suppliers;
Wishing to apply procedures relating to
security clearances, transmission of
classified information and visits, as
laid out in existing security
arrangements, with a view to facilitating
industrial cooperation without
undermining the security of classified
information;
Desiring to simplify Transfers of Defence
Materiel and related Services between
them and wishing to ensure that exports
of equipment produced in cooperation
between them will be managed responsibly
in accordance with Parties' international
obligations and commitments in the export
control area, especially the criteria of
the European Union Code of Conduct on
Arms Exports adopted by the EU Council of
Ministers on June 8, 1998 and also
adhered to by Norway which should be
regarded as the minimum for the
management of, and restraint in,
conventional arms transfers;
Emphasising that restructuring in the
field of defence production must take
account of the imperative of ensuring the
Parties' security of supply, and a fair
and efficient distribution and
maintenance of strategically important
assets;
Recalling the Parties' need to safeguard
the supply of defence materiel to
national defence forces in times of
peace, crisis or war and taking into
account each Party's other international
commitments;
Recognising that a closer industrial
cooperation in the defence materiel area
should be supported by a more flexible
approach to applying national industrial
compensation requirements;
Taking into account the relevant
bilateral agreements concluded between
the Parties concerning the security of
supply;
Have agreed as follows:
SECTION 1. DEFINITIONS
1. For the purpose of this Agreement:
a.) "Defence industrial entity" means all
corporate, industrial or other legal
entities having assets located within the
territories of two or more of the
Parties, producing or supplying defence
materiel and related services and
identified in an Annex to this Agreement;
b.) "Products covered by this Agreement"
means all defence materiel subject to
export controls by any of the Parties and
manufactured within the territories of
the Parties by an industrial entity
identified in an Annex to this Agreement.
c.) "Annex Participants" means those
Parties that have concluded an Annex.
SECTION 2. SECURITY OF SUPPLY
2.1. The Parties undertake to ensure the
supply of the products covered by this
Agreement in times of peace, crisis and
war for use by national military forces.
To this end Annex Participants commit
themselves to the supply of defence
materiel to the other participants of
that Annex, as specified in this section.
2.2. In order to implement paragraph 2.1,
each Annex Participant will take measures
as defined in paragraphs 2.3-2.7 to
promote cooperation amongst the
participants of that Annex on supply of
the products covered by that Annex, with
the aim of ensuring the adequacy of
national military preparedness in this
respect.
2.3. The Parties may wish that certain
defence industrial entities retain an
emergency and/or surge capacity for
increased supply of products covered by
this Agreement in times of crisis or war.
The Parties concerned will meet the extra
cost of maintaining this capacity. The
arrangements for this will be set out in
the contracts between the relevant
defence industrial entities and the Party
(ies) involved.
2.4. The Parties recognise that
prioritisation of supplies of the
products covered by this Agreement will
normally take place according to
schedules negotiated under standard
commercial practices. In the case of a
crisis or war involving one or more of
the Annex Participants, the other Annex
Participants will actively facilitate
timely delivery according to the
schedules concluded with relevant defence
industrial entities located in their own
national territory. With due regard to
international commitments or comparable
national considerations, Annex
Participants undertake to provide for or
assist in transportation.
2.5. If an Annex Participant or
Participants request(s) products covered
by that Annex in the event of a crisis or
war, the Annex Participants will
immediately, in a spirit of cooperation,
consult with each other at the
appropriate level, as further described
in section 2.8-2.9, in order to ensure
that the requesting Annex Participant or
Participants shall:
2.5.1. Receive priority in the ordering,
or reallocation of supply, of products
covered by that Annex. This may entail
amending existing contracts. To the
extent that such amendments give rise to
additional costs for other Annex
Participants or the relevant defence
industrial entities, fair and reasonable
costs must be met by the requesting Annex
Participant or Participants.
2.5.2. Acquire products covered by that
Annex from another Annex Participant's
own stocks, based on reimbursement and/or
replacement in kind, with due regard to
that Party's international commitments or
comparable national considerations.
2.6. Conditions for transfer or loan of
products covered by an Annex between
Annex Participants from their own stocks,
will be the subject of governmental
arrangement. For this purpose, the Annex
Participants will as far as possible
utilise existing bilateral and
multilateral arrangements. In using such
instruments the providing Annex
Participants will deploy their best
efforts to
2.6.1. Ensure that the products covered
by the Annex are made available in time
to enable the requesting Annex
Participant to deal with situations
relating to national security.
2.6.2. Supply the products covered by the
Annex on fair and reasonable terms.
2.6.3. Ensure that the products covered
by the Annex are in a serviceable
condition. However, the providing Annex
Participants will make no warranty or
guarantee regarding performance for a
particular purpose or use.
2.7. In a situation which requires
increased military preparedness, the
Annex Participants will consult with each
other at the appropriate level in order
to reach an agreement on how to manage
priorities of supply for the products
covered by the Annex.
2.8. In times of crisis or war affecting
one or more of the Parties, Annex
Participants will immediately consult
together to solve potential problems
regarding the supply of products covered
by that Annex for their own military
forces. Any necessary arrangements
concerning for instance transportation or
financial compensation necessary to
fulfil commitments undertaken under
section 2.4-2.6 should be agreed
expeditiously.
2.9. In all other circumstances, the
Parties as well as the relevant defence
industrial entities within the Parties'
territories will follow standard
commercial procedures and practices, as
well as abiding by any regulations
pertaining thereto.
SECTION 3. EXPORT CONTROL
3.1. Export control legislation and
regulations of the Parties are not
amended by the present Agreement. Exports
to a non-party of products covered by
this Agreement, shall be governed by the
laws and regulations of the Party issuing
the export license.
3.2. The Parties will seek to harmonise,
to the extent possible, relevant national
classifications of defence equipment for
export control purposes, and licensing
practices.
3.3.1. In granting export licenses to non-
parties, Parties will observe their
international obligations and
commitments, i.a. restrictions on arms
exports imposed by the UN Security
Council, the European Union or the OSCE.
3.3.2 The industrial entities shall be
provided with a list of destinations not
eligible for exports due to Parties'
international obligations, updated when
necessary.
3.4.1 The defence industrial entities
involved in a particular collaboration
identified by an Annex, shall submit to
the pertinent authority information from
their export marketing plans regarding
products covered by this Agreement and
their possible non-party final
destinations. These plans shall be
examined in co-ordination between the
respective administrations of the
relevant Annex Participants, in
accordance with existing legislation and
procedures. The consensus thus achieved
shall serve as guidance for the defence
industrial entities in their marketing
activities.
3.4.2 The addition of a non-party
destination desired by industry requires
consensus between the relevant Annex
Participants.
3.4.3 Deletions of non-party final
destinations, will be considered by the
relevant Annex Participants upon request
from any of these. The request to delete
a final destination must be based upon a
significant negative change in the
internal or external situation of the
recipient state with respect to the
criteria in the EU Code of Conduct for
Arms Exports or other national
commitments or obligations. Requests
shall lead to consultations between the
relevant Annex Participants at the
appropriate level in order to achieve
consensus without delay. The destination
in question shall be removed unless
consensus is reached on its retention. A
moratorium will apply on exports of the
product in question to the destination in
question for the duration of the
consultation process, if any relevant
Annex Participant so requests.
3.4.4 All Parties agree not to issue
export licenses for export of a product
covered by this Agreement to a non-party
unless that destination has been agreed
by consensus by the relevant Annex
Participants.
3.5 All Parties shall undertake to obtain
end-user assurances for exports of
products covered by this Agreement to
permitted non-party destinations, and to
exchange views with the relevant Annex
Participants if a re-export request is
received. If the envisaged re-export
destination is not among permitted export
destinations, the procedures defined in
paragraph 3.4 shall apply to such
consultations.
3.6. The transfer between the Parties'
territories of parts and technology for
uses defined in the annexes, as well as
the transfer of complete products covered
by this Agreement, shall be simplified by
use of a Project Licence which shall have
the effect of eliminating the necessity
for a separate export licence for each
occasion. For transfers under a Project
Licence documentation of end user will
not be required, in the light of the
Parties' undertakings in section 3.3-3.5.
The conditions for granting, withdrawing
and cancelling a Project Licence shall be
determined by each Party, taking into
consideration their obligations under
this Agreement.
SECTION 4. INDUSTRIAL COMPENSATION
4.1.The Parties shall seek measures to
replace the present compensation
requirements with the intention to
achieve a long-term balance in defence
related supplies between the Parties.
These measures shall be agreed
separately, and be based on the following
principles:
4.1.1. Subject to national or
international rules on public
procurement, competition, or fair
treatment each Party shall refrain from
requiring industrial compensation for the
procurement of products from another
Party, covered by this Agreement.
4.1.2. Each Party shall keep account of
supplies from the other Parties, covered
by this Agreement, on an annual basis.
These accounts shall be gathered into an
Annual Compensation Account.
4.1.3. An Evaluation Report on the
Compensation balance shall be drawn up
every five years.
SECTION 5. DISCLOSURE OF INFORMATION
5.1. Any product and related technology
covered by this Agreement, determined by
one Party to require protection from
unauthorised disclosure, and so
designated by means of a security
classification, shall be considered as
classified and be handled in accordance
with the national laws and regulations of
the Parties.
SECTION 6. LIABILITIES
6.1. The Parties shall not be held liable
for any eventual financial claims as a
result of the guidance referred to in Art
3.4.1 or measures referred to in Art
3.4.3 of this Agreement.
6.2. Other rules concerning liabilities
on the supply of products covered by this
Agreement shall be agreed separately in
the Annexes.
SECTION 7. CONSULTATION PROCEDURES
7.1. For the purposes of this Agreement,
a Governmental Consultation Group (GCG)
will be established.
7.2. It shall be the general
responsibility of the GCG to ensure the
efficient operation of this Agreement and
promote its aims, bearing in mind the
long-term viability and interests of the
defence industrial entities.
National participation in the work of the
GCG may vary as appropriate depending on
the reasons for consultation.
Each Party shall appoint a representative
as a national Point of Contact. The
Points of Contact shall co-ordinate the
day-to-day functioning of the GCG, and
assure an expeditious resolution of any
issue arising from the operation of this
Agreement.
7.3. There will be consultations in the
GCG whenever a Party so requests, with
reference to any of the purposes for
consultation or co-ordination specified
in other sections of this Agreement.
SECTION 8. ANNEXES
8.1. Annexes may be agreed between two or
more Parties having corporate, industrial
or other legal entities with assets
located within their territories that
engage in a merger or collaborative
venture. These Parties may invite other
Parties to participate in the negotiation
and conclusion of an Annex. Further
Parties may, on conditions to be agreed
by consensus, be included among the
participants of an Annex.
8.2. Annexes shall as a minimum identify
Annex Participants, as well as Defence
industrial entities and products covered.
8.3. The annexes shall form an integral
part of the Agreement in relation to the
Annex Participants.
SECTION 9. AMENDMENTS
9.1. The Parties may, by common consent,
amend this Agreement. Amendments shall be
submitted to all Parties for approval and
enter into force on the thirtieth day
following the date of receipt by the
Depository of the last instrument of
ratification, acceptance or approval.
9.2. Annexes may be amended by common
consent among the Annex Participants.
Amendments shall be submitted to all
Annex Participants for approval and shall
enter into force on the thirtieth day
following the date of receipt by the
Depositary of the last instrument of
ratification, acceptance or approval.
SECTION 10. DISPUTES
Any disputes regarding the interpretation
and implementation this Agreement will be
resolved through consultation in the GCG,
and will not be referred to any national
or international tribunal or third party
for settlement.
SECTION 11. TERMINATION
In the event of a joint decision by the
Parties to terminate this Agreement, they
shall immediately consult and agree
amongst themselves the arrangements
required to manage the consequences of
the termination in the most economical
and equitable way. This Agreement shall
then terminate on a date to be mutually
agreed by the Parties.
The same procedures shall apply for the
termination of an Annex.
SECTION 12. FINAL PROVISIONS
12.1. This Agreement and subsequent
Annexes shall be subject to ratification,
approval or acceptance as may be required
by national legislation.
12.2. Instruments of ratification,
approval or acceptance shall be deposited
with the Government of Norway, which is
hereby designated as the Depositary.
12.3. This Agreement and subsequent
Annexes shall enter into force for a
Party on the thirtieth day following the
date of receipt by the Depositary of the
last instrument of ratification, approval
or acceptance.
12.4. The Depository shall transmit a
certified copy of the Agreement and
subsequent Annexes to each Party.
12.5. The Depositary shall notify each
Party of, in particular:
(a) the date of receipt of each
instrument of ratification, approval or
acceptance referred to in paragraph 2
above;
(b) the date of entry into force of this
Agreement and subsequent Annexes for each
Party.
IN WITNESS WHEREOF, the undersigned,
being duly authorised by their respective
Governments, have signed the present
Agreement.
Done in Turku this 9 of June 2001 in a
single original in the English language.
Jan Trøjborg Jan-Erik Enestam Bjørn
Tore Godal
Björn von Sydow
ANNEX I
to the
AGREEMENT between
THE KINGDOM OF DENMARK
THE REPUBLIC OF FINLAND,
THE KINGDOM OF NORWAY and
THE KINGDOM OF SWEDEN
Concerning Support for
Industry Cooperation
in the Defence Materiel Area
relating to
NAMMO AS - NORDIC AMMUNITION COMPANY
1. ANNEX PARTICIPANTS
Parties to the above mentioned Agreement
which participate in the cooperation
under this Annex are
the Republic of Finland
the Kingdom of Norway
the Kingdom of Sweden
2. DEFENCE INDUSTRIAL ENTITIES
Defence industrial entities covered by
this Annex are, by location:
In Norway:
- Nammo AS, Raufoss
- Nammo Raufoss AS, Raufoss
In Sweden:
- Nammo Sweden AB, Lindesberg
- Nammo LIAB AB, Lindesberg
- Nammo LIAB AB, Björkborn, Karlskoga
- Nammo LIAB AB, Vingåkersverken,
Vingåker
- Vanäsverken AB, Karlsborg
- Hansson Pyrotech AB, Billdal
In Finland:
- Nammo Lapua Oy, Lapua
- Nammo Lapua Oy, Lapua Plants, Lapua
- Nammo Lapua Oy, Vihtavuori Plants,
Vihtavuori
- Nammo Lapua Oy, Leppävirta Plants,
Leppävirta
3. PRODUCTS
Products covered by this Annex are:
- small arms ammunition
- medium caliber ammunition
- hand-grenades and pyrotechnical
products
- artillery ammunition
- anti armour weapon systems and
ammunition
- demilitarization
- rocket motors
4. SPECIAL PROVISIONS
No special provisions apply in this
Annex.
All Annex Participants participate on an
equal basis, being host nations to
defence industrial entities covered by
this Annex
Jan-Erik Enestam Bjørn Tore Godal Björn
von Sydow
Nordiskt avtal om stöd till
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet
Svensk version
AVTAL
mellan
KUNGARIKET DANMARK
REPUBLIKEN FINLAND
KUNGARIKET NORGE OCH
KUNGARIKET SVERIGE
avseende stöd till industrisamarbete
på försvarsmaterielområdet
INGRESS
Kungariket Danmarks regering
Republiken Finlands regering
Kungariket Norges regering och
Kungariket Sveriges regering,
(i det följande kallade "parterna")
som erinrar om det Nordiska ramavtalet,
undertecknat den 7 november 2000, som
anger att parterna skall eftersträva ökat
samarbete på försvarsmaterielområdet, för
att vinna ekonomiska, tekniska och/eller
industriella fördelar för de deltagande
länderna,
som erinrar om att parternas
försvarsministrar har uttryckt önskan att
se en vidare utveckling av en nordisk
försvarsindustri, för att förbättra dess
konkurrenskraft på den nordiska och
internationella marknaden, och som
erkänner att, såvitt det är möjligt, en
omstrukturering av produktionen bör
grundas på idén industriella "Centres of
Excellence" och ömsesidigt beroende;
som erkänner att all verksamhet som
företas enligt detta avtal skall vara n
förenlig med Danmarks, Finlands och
Sveriges EU-medlemskap och med Norges
medlemskap i EEA och Danmarks och Norges
medlemskap i Nato, samt de skyldigheter
och åtaganden som följer av dessa
medlemskap;
som tar hänsyn till att det ömsesidiga
beroendet på försvarsmaterielområdet ökar
till följd av fusioner inom
försvarsindustrin; och att flera avtal av
den här typen har ingåtts regionalt och
globalt, även mellan försvarsindustriella
enheter i de nordiska länderna;
som vill skapa den politiska och
rättsliga struktur som krävs för att
underlätta industriell verksamhet i syfte
att främja konkurrenskraftigare och
starkare nordiska försvarsindustrier;
som erkänner fördelarna med att
upprätthålla en stark nordisk
försvarsindustri, och betydelsen av att,
från ett leveranssäkerhetsperspektiv,
stödja en tillräcklig inköpsnivå för
parternas nationella försvarsstyrkor från
dessa industrier som
hemmamarknadsleverantörer;
som vill tillämpa förfaranden avseende
säkerhetskontroller, överföring av
hemligstämplad information och besök i
enlighet med befintliga
säkerhetsarrangemang, i syfte att
underlätta industrisamarbete utan att
undergräva säkerhetsskyddet i fråga om
den hemligstämplade informationen;
som vill förenkla överföringar av
försvarsmateriel och därmed besläktade
tjänster mellan sig och vill säkerställa
att export av materiel som de producerat
i samverkan kommer att hanteras
ansvarsfullt i enlighet med parternas
internationella förpliktelser och
åtaganden på exportkontrollområdet,
särskilt kriterierna i Europeiska
unionens uppförandekod för vapenexport
antagen av EU:s ministerråd den 8 juni
1998 som också Norge anslutit sig till,
vilken skall betraktas som miniminivå för
hanteringen av och återhållsamhet av,
överföring av konventionella vapen;
som understryker att omstrukturering på
försvarsproduktionens område måste ta
hänsyn till det oavvisliga kravet att
säkerställa parternas materieltillgång,
en rättvis och effektiv fördelning och
underhåll av strategiskt viktiga
tillgångar;
som erinrar om parternas behov att
garantera tillgången på försvarsmateriel
för nationella försvarsstyrkor i
fredstid, kris eller krig och med hänsyn
till varje parts övriga internationella
åtaganden;
som erkänner att ett närmare
industrisamarbete på
försvarsmaterielområdet bör stödjas av
ett flexiblare sätt att se på
tillämpningen av nationella industriella
kompensationskrav;
som tar hänsyn till relevanta bilaterala
avtal som slutits mellan parterna
avseende leveranssäkerhet;
Har kommit överens om följande:
AVSNITT 1. DEFINITIONER
1. För ändamålen med detta avtal betyder:
a.) "Försvarsindustriell enhet" alla
företag, industrier eller andra juridiska
personer som har tillgångar inom två
eller fler av parternas territorier och
producerar eller levererar
försvarsmateriel och relaterade tjänster
och identifieras i ett annex till detta
avtal;
b.) "Produkter som omfattas av detta
avtal" all försvarsmateriel som är
underkastad exportkontroll av någon av
parterna och tillverkas inom parternas
territorier av en industriell enhet som
identifieras i ett annex till detta
avtal.
c.) "Annexdeltagare" de parter som har
ingått ett annex.
AVSNITT 2. LEVERANSSÄKERHET
2.1. Parterna förbinder sig att
säkerställa tillgången på de produkter
som omfattas av detta avtal i fredstid,
kris och krig för användning av
nationella stridskrafter. För detta
ändamål åtar sig annexdeltagarna att
tillhandahålla försvarsmateriel till de
övriga deltagarna i det annexet, enligt
vad som anges i detta avsnitt.
2.2. För att förverkliga paragraf 2.1
skall varje annexdeltagare vidta åtgärder
i enlighet med paragraferna 2.3-2.7 för
att främja samarbete mellan deltagarna i
det annexet om tillhandahållande av de
produkter som omfattas av det annexet, i
syfte att säkerställa den nationella
försvarsberedskapens tillräcklighet i
detta avseende.
2.3. Parterna kan önska att vissa
försvarsindustriella enheter håller en
beredskaps- och/eller reservkapacitet för
ökad tillgång till de produkter som
omfattas av detta avtal i kris- eller
krigstid. Berörda parter skall täcka de
extra kostnaderna för att upprätthålla
denna kapacitet. Dispositionerna för
detta skall framläggas i kontrakten
mellan de berörda försvarsindustriella
enheterna och den/de berörda
parten/parterna.
2.4. Parterna erkänner att prioritering
av leveranser av de produkter som
omfattas av detta avtal normalt kommer
att ske enligt planer som förhandlas fram
enligt gängse kommersiell praxis. I
händelse av kris eller krig som en eller
flera av annexdeltagarna blir inblandade
i skall de övriga annexdeltagarna aktivt
underlätta leverans i rätt tid enligt de
planer som ingåtts med berörda
försvarsindustrienheter inom deras eget
territorium. Med vederbörlig hänsyn till
internationella åtaganden eller
jämförbara nationella hänsynstaganden,
åtar sig annexdeltagarna att sörja för
eller medverka vid transporter.
2.5. Om en eller flera annexdeltagare
anhåller om produkter som omfattas av det
annexet i händelse av kris eller krig
skall annexdeltagarna omedelbart, i
samarbetsanda, rådgöra med varandra på
lämplig nivå, enligt vad som beskrivs
vidare i paragraferna 2.8 och 2.9, för
att säkerställa att den anhållande
annexdeltagaren:
2.5.1. Behandlas med företräde vid
beställning eller omfördelning av
leverans av produkter som omfattas av det
annexet. Detta kan leda till ändringar av
existerande avtal. I så måtto som
ändringarna ger upphov till ökade
kostnader för andra annexdeltagare eller
berörd försvarsindustriell enhet, måste
rättvisa och rimliga kostnader täckas av
den/de anhållande
annexdeltagaren/annexdeltagarna.
2.5.2. Förvärvar produkter som omfattas
av det annexet från en annan
annexdeltagares egna lager, baserat på
gottgörelse eller ersättning in natura,
med vederbörlig hänsyn till den partens
internationella åtaganden eller
jämförbara nationella hänsynstaganden.
2.6. Villkoren för överföring eller lån
av produkter som omfattas av ett annex
mellan annexdeltagarna från deras egna
lager, skall vara föremål för statliga
dispositioner. För detta ändamål skall
annexdeltagarna så långt det är möjligt
använda existerande bilaterala och
multilaterala avtal. Härvid skall de
levererande annexdeltagarna göra sitt
yttersta för att
2.6.1. Säkerställa att de produkter som
omfattas av annexet ställs till
förfogande i tid för att sätta den
anhållande annexdeltagaren i stånd att
hantera lägen som berör den nationella
säkerheten.
2.6.2. Leverera de produkter som omfattas
av annexet på rättvisa och rimliga
villkor.
2.6.3. Säkerställa att de produkter som
omfattas av annexet är i användbart
skick. Emellertid skall de levererande
annexdeltagarna inte utfärda några
garantier avseende prestanda för ett
särskilt syfte eller bruk.
2.7. I ett läge som kräver höjd militär
beredskap skall annexdeltagarna rådgöra
med varandra på lämplig nivå för att nå
en överenskommelse om hur man skall
hantera prioriteringar av leveranser för
de produkter om omfattas av annexet.
2.8. I tider av kris eller krig som
påverkar en eller flera av parterna,
skall annexdeltagarna omedelbart rådgöra
för att lösa potentiella problem
beträffande anskaffning av produkter som
omfattas av det annexet åt sina egna
stridskrafter. Nödvändiga åtgärder
beträffande till exempel transport eller
ekonomisk kompensation som krävs för att
uppfylla åtaganden som gjorts enligt
paragraferna 2.4 - 2.6 skall godkännas
snabbt.
2.9. Under alla övriga förhållanden skall
parterna och berörda försvarsindustriella
enheter inom parternas territorium följa
gängse kommersiella förfaranden och
praxis samt hålla sig till eventuella
regleringar som hänför sig till dessa.
AVSNITT 3. EXPORTKONTROLL
3.1. Parternas exportkontrollagstiftning
och -förordningar ändras inte av detta
avtal. Export av produkter som omfattas
av detta avtal till en icke avtalspart
skall styras av de lagar och förordningar
som gäller för den part som utfärdar
exportlicensen.
3.2. Parterna skall i största möjliga
utsträckning sträva efter att harmonisera
relevant nationell klassificering av
försvarsmateriel för exportkontrollsyften
och licensieringsförfaranden.
3.3.1 Vid beviljande av exportlicenser
till icke avtalsparter skall parterna
följa internationella förpliktelser och
åtaganden, bl.a. de begränsningar av
vapenexport som införts av FN:s
säkerhetsråd, Europeiska unionen eller
OSSE.
3.3.2 De försvarsindustriella enheterna
skall förses med en förteckning över
destinationer som inte är berättigade
till export på grund av parternas
internationella förpliktelser, vilken
skall uppdateras vid behov.
3.4.1 De försvarsindustriella enheter som
är inblandade i ett särskilt samarbete
som identifieras i ett annex, skall till
tillämplig myndighet inlämna information
rörande sina marknadsföringsplaner
beträffande produkter som omfattas av
detta avtal och dessas tänkbara
slutdestinationer som inte är
avtalsparter. Dessa planer skall granskas
i samordning mellan de berörda
annexdeltagarnas respektive myndigheter i
enlighet med gällande lagstiftning och
förfaranden. Den samstämmighet som därvid
uppnås skall tjäna som vägledning för de
försvarsindustriella enheterna i deras
marknadsföringsaktiviteter.
3.4.2 Tillägg av en destination som inte
är avtalspart som begärs av en industri
kräver samstämmighet mellan de berörda
annexdeltagarna.
3.4.3 Strykning av slutdestination som
inte är avtalspart skall övervägas av de
berörda annexdeltagarna på begäran av
någon av dessa. Begäran att stryka en
destination måste grunda sig på en
betydande negativ förändring i den
mottagande statens interna eller externa
situation med avseende på kriterierna i
EU:s uppförandekod för vapenexport eller
andra nationella åtaganden eller
skyldigheter. Begäran skall leda till
konsultationer mellan de berörda
annexdeltagarna på lämplig nivå, i syfte
att utan dröjsmål uppnå samstämmighet.
Destinationen ifråga skall avlägsnas
såvida inte samstämmighet nås om att
behålla den. Ett moratorium skall gälla
för export av produkten ifråga till
destinationen ifråga under hela
konsultationsprocessen, om någon berörd
annexdeltagare begär detta.
3.4.4 Samtliga parter samtycker till att
inte utfärda exportlicens för export av
en produkt som omfattas av detta avtal
till en icke avtalspart såvida inte den
destinationen har godkänts genom
konsensus av de berörda annexdeltagarna.
3.5 Samtliga parter skall utfästa sig att
utverka slutanvändargarantier för export
av produkter som omfattas av detta avtal
till tillåtna destinationer som inte är
avtalsparter och för att utbyta åsikter
med de berörda annexdeltagarna för det
att en begäran om vidareexport mottas. Om
den förutsedda vidareexportdestinationen
inte återfinns bland de tillåtna
exportdestinationerna, skall de
förfaranden som definieras i paragraf 3.4
gälla sådana konsultationer.
3.6. Överföring mellan parternas
territorier av delar och teknik för de
bruk som definieras i annexen, liksom
överföring av kompletta produkter som
omfattas av detta avtal, skall förenklas
genom användning av en projektlicens, som
skall utesluta behovet av en särskild
exportlicens för varje tillfälle. Vid
överföringar i enlighet med en
projektlicens skall inte uppgift krävas
om slutanvändaren, mot bakgrund av
parternas åtaganden i paragraferna 3.3 -
3.5.
Villkoren för beviljande, återkallande
och upphävande av en projektlicens skall
fastställas av varje part, med hänsyn
till deras skyldigheter enligt detta
avtal.
AVSNITT 4. INDUSTRIELL KOMPENSATION
4.1. Parterna skall eftersträva åtgärder
för att ersätta nuvarande krav på
kompensation i syfte att uppnå långsiktig
balans i försvarsrelaterade leveranser
mellan parterna. Dessa åtgärder skall
avtalas enskilt och grundas på följande
principer:
4.1.1. Med förbehåll för nationella eller
internationella regler för offentlig
upphandling, konkurrens eller rättvis
behandling skall varje part avstå från
att begära industriell kompensation för
upphandling av produkter från en annan
part, som omfattas av detta avtal.
4.1.2. Varje part skall föra bok över de
leveranser från de andra parterna, som
omfattas av detta avtal, på årsbasis.
Denna redovisning skall samlas i en årlig
kompensationsredovisning.
4.1.3. En utvärderingsrapport över
kompensationsbalansen skall upprättas
vart femte år.
AVSNITT 5. RÖJANDE AV INFORMATION
5.1. Varje produkt och till den knuten
teknik, som omfattas av detta avtal, som
av en part fastställs kräva skydd för
obehörigt röjande, och betecknas som
skyddad genom en säkerhetsklassificering,
skall betraktas som hemligstämplade och
hanteras i enlighet med parternas
nationella lagar och förordningar.
AVSNITT 6. BETALNINGSSKYLDIGHET
6.1. Parterna skall inte vara
betalningsskyldiga för eventuella
ekonomiska anspråk till följd av den
vägledning som avses i paragraf 3.4.1
eller åtgärder som avses i paragraf 3.4.3
i detta avtal.
6.2. Övriga regler beträffande
skyldigheter rörande leverans av
produkter som omfattas av detta avtal
skall avtalas separat i annexen.
AVSNITT 7. KONSULTATIONSFÖRFARANDEN
7.1. En regeringskonsultationsgrupp (GCG)
skall inrättas för ändamålen med detta
avtal.
7.2. GCG skall ha det övergripande
ansvaret för att säkerställa att detta
avtal fungerar effektivt och främja dess
mål, med hänsyn till de
försvarsindustriella enheternas
långsiktiga livskraft och intressen.
Den nationella medverkan i GCG:s arbete
kan variera enligt vad som är lämpligt
beroende på orsakerna till
konsultationen.
Varje part skall utse en representant som
nationell kontaktpunkt. Kontaktpunkterna
skall samordna GCG:s dagliga funktioner
och säkerställa snabba lösningar på alla
frågor som uppkommer genom detta avtals
verkan.
7.3. Konsultationer i GCG skall äga rum
så snart en part begär det, med
hänvisning till något av de ändamål för
konsultationer eller samordning som anges
i andra paragrafer i detta avtal.
AVSNITT 8. ANNEX
8.1. Annex kan avtalas mellan två eller
fler parter som har företag, industrier
eller andra juridiska personer med
tillgångar inom sina territorier som
deltar i en fusion eller ett
samarbetsprojekt. Dessa parter kan bjuda
in andra parter att delta i förhandling
och slutande av ett annex. Ytterligare
parter kan, på villkor som fastställs
genom konsensus, innefattas bland
deltagarna i ett annex.
8.2. Annexen skall minst identifiera de
annexdeltagare samt försvarsindustriella
enheter och produkter som omfattas.
8.3. Annexen skall utgöra en integrerande
del av avtalet med hänsyn till
annexdeltagarna.
AVSNITT 9. ÄNDRINGAR
9.1. Parterna kan, genom enhälligt
beslut, ändra detta avtal. Ändringar
skall läggas fram för godkännande för
samtliga parter och träda i kraft på den
trettionde dagen efter datumet för
mottagande av depositarien av det sista
ratifikations-, anslutnings- eller
godkännandeinstrumentet.
9.2. Annexen kan ändras genom enhälligt
beslut av annexdeltagarna. Ändringar
skall läggas fram för godkännande för
samtliga parter och träda i kraft på den
trettionde dagen efter datumet för
mottagande av depositarien av det sista
ratifikations-, anslutnings- eller
godkännandeinstrumentet.
AVSNITT 10. TVISTER
Tvister angående tolkningen och
implementeringen av detta avtal skall
lösas genom konsultation i GCG, och skall
inte hänskjutas till någon nationell
eller internationell domstol eller
utomstående part för biläggande.
AVSNITT 11. UPPSÄGNING
I händelse av ett gemensamt beslut av
parterna att säga upp detta avtal, skall
dessa omedelbart rådgöra och enas
sinsemellan om de åtgärder som krävs för
att hantera följderna av uppsägningen på
mest ekonomiska och rättvisa sätt. Detta
avtal skall sedan upphöra på ett datum
som avtalas gemensamt av parterna.
Samma förfarande skall gälla för
uppsägning av ett annex.
AVSNITT 12. SLUTBESTÄMMELSER
12.1. Detta avtal med påföljande annex
skall ratificeras, godkännas eller antas,
alltefter vad nationell lagstiftning
kräver.
12.2. Ratificerings-, godkännande- eller
antagningsinstrument skall deponeras hos
Norges regering, som härmed utses till
depositarie.
12.3. Detta avtal och påföljande annex
skall träda i kraft för en part på den
trettionde dagen efter datumet för
mottagande av depositarien av det sista
ratifikations-, godkännande- eller
anslutningsinstrumentet.
12.4. Depositarien skall överföra en
bestyrkt kopia av avtalet och påföljande
annex till varje part.
12.5. Depositarien skall särskilt
underrätta varje part om:
(a) datum för mottagande av varje
ratifikations-, godkännande- eller
antagningsinstrument som nämns i stycke 2
ovan;
(b) datum för ikraftträdande av detta
avtal och påföljande annex för varje
part.
TILL BEKRÄFTELSE HÄRPÅ, har
undertecknade, vederbörligen
befullmäktigade av deras respektive
regeringar, undertecknat föreliggande
avtal.
Upprättat i Åbo den 9 juni 2001 i ett
enda original på det engelska språket.
Jan Trøjborg Jan-Erik Enestam Bjørn
Tore Godal
Björn von Sydow
ANNEX 1
till
AVTALET mellan
KUNGARIKET DANMARK
REPUBLIKEN FINLAND,
KUNGARIKET NORGE och
KUNGARIKET SVERIGE
avseende stöd för industrisamarbete
på försvarsmaterielområdet
som hänför sig till
NAMMO AS - NORDIC AMMUNITION COMPANY
1. ANNEXDELTAGARNA
Parterna till ovanstående avtal som
deltar i samarbetet enligt detta annex är
Republiken Finland
Kungariket Norge
Kungariket Sverige
2. FÖRSVARSINDUSTRIELLA ENHETER
De försvarsindustriella enheter som
omfattas av detta annex är, genom
belägenhet:
I Norge:
- Nammo AS, Raufoss
- Nammo Raufoss AS, Raufoss
I Sverige:
- Nammo Sweden AB, Lindesberg
- Nammo LIAB AB, Lindesberg
- Nammo LIAB AB, Björkborn, Karlskoga
- Nammo LIAB AB, Vingåkersverken,
Vingåker
- Vanäsverken AB, Karlsborg
- Hansson Pyrotech AB, Billdal
I Finland:
- Nammo Lapua Oy, Lapua
- Nammo Lapua Oy, Lapua Plants, Lapua
- Nammo Lapua Oy, Vihtavuori Plants,
Vihtavuori
- Nammo Lapua Oy, Leppävirta Plants,
Leppävirta
3. PRODUKTER
De produkter som omfattas av detta annex
är:
- ammunition för handeldvapen
- medelkalibrig ammunition
- handgranater och pyrotekniska
produkter
- artilleriammunition
- pansarvärnsvapensystem och -
ammunition
- demilitarisering
- raketmotorer
4. SPECIALBESTÄMMELSER
Inga specialbestämmelser gäller i detta
annex.
Samtliga annexdeltagare deltar på
jämbördig basis, som värdnationer till
försvarsindustriella enheter som omfattas
av detta annex.
Jan-Erik EnestamBjørn Tore Godal Björn
von Sydow