Socialutskottets betänkande

2001/02:SOU15

Nationell narkotikahandlingsplan

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition
2001/02:91 Nationell narkotikahandlingsplan, ett
drygt hundratal motionsyrkanden som väckts med
anledning av propositionen, 12 motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden 2000 samt 48
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2001.
Socialutskottet, som länge sett med oro på den
ökande narkotikaanvändningen och den mer tillåtande
attityden till droger, särskilt bland ungdomar, ser
positivt på att regeringen nu presenterat en
handlingsplan mot narkotika. De förslag som läggs
fram i propositionen förstärker samhällets samlade
insatser på narkotikaområdet på ett sätt som får
anses angeläget.
Utskottet delar regeringens bedömning att det
övergripande målet för narkotikapolitiken även
fortsättningsvis skall vara ett narkotikafritt
samhälle. Utskottet ställer sig också bakom
förslaget till inriktning av de narkotikapolitiska
insatserna. Riksdagen bör därför godkänna vad
regeringen föreslår om narkotikapolitiska mål
(avsnitt 4 i propositionen).
Utskottet tillstyrker i sak regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1996:1156) om
receptregister. Ändringen innebär att det
receptregister som förs av Apoteket AB skall få
användas även för att till Socialstyrelsen redovisa
uppgifter om förskrivning av narkotiska läkemedel
som görs av enskild läkare eller tandläkare.
Socialstyrelsen får använda uppgifterna för sin
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns 35 reservationer och 7
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So34 yrkande 1.
Reservation 1 (m)

2. Handlingsplaner och utredningar på
narkotikaområdet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So235,
2001/02:So32 yrkande 1, 2001/02:So361 och
2001/02:So622 yrkande 1.

3. Narkotikapolitiska mål

Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om
narkotikapolitiska mål (avsnitt 4 i
propositionen).

4. Etappmål för narkotikaarbetet

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 1.
Reservation 2 (fp)

5. Lokalt narkotikaarbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 1 och 2001/02:So31 yrkande 1.

6. Länsstyrelsernas uppdrag rörande metod-
och kompetensutveckling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 4 och 2001/02:So28 yrkande 12.
Reservation 3 (c)

7. Regionalt narkotikaarbete, m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ub550 yrkandena
2 och 3.

8. Förebyggande och tidiga insatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So29
yrkandena 1 och 2, 2001/02: So30 yrkande 11
delvis, 2001/02:So32 yrkande 2, 2001/02:So34
yrkande 5, 2001/02:So35 yrkande 8, 2001/02:So291
yrkandena 1 och 2, 2001/02: So371 yrkande 1,
2001/02:So393, 2001/02:So427, 2001/02:So472
yrkande 2, 2001/02:So497 yrkande 8, 2001/02:So565
och 2001/02:So622 yrkande 2.
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (fp)

9. Familjens roll i det förebyggande
arbetet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju929
yrkande 4, 2000/01:Ju931 yrkande 2, 2001/02:So28
yrkande 4, 2001/02:So33 yrkande 2, 2001/02: So34
yrkandena 2 och 6 samt 2001/02:So35 yrkandena 1,
2 och 4.
Reservation 6 (kd)
Reservation 7 (c)

10. Skolans roll i det förebyggande
arbetet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju921
yrkande 7, 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,
2001/02:So30 yrkande 3, 2001/02:So34 yrkande 3
och 2001/02:So35 yrkande 6.

Reservation 8 (kd)
Reservation 9 (c)
Reservation 10 (fp)

11. Hjälptelefonlinje

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande 3.
Reservation 11 (kd)

12. Körkortsutbildningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande 7.
Reservation 12 (kd)

13. Drogtester av barn under 15 år

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So26
delvis, 2001/02:So27 yrkande 7, 2001/02:So30
yrkande 12, 2001/02:So31 yrkande 4, 2001/02:So34
yrkande 7, 2001/02:So35 yrkande 9, 2001/02:So371
yrkande 4, 2001/02: Ju285 yrkande 4,
2001/02:Ju322 yrkande 4 och 2001/02:Ju389 yrkande
5.
Reservation 13 (kd, fp)

14. Vård och behandling av
narkotikamissbrukare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So30
yrkande 13 delvis, 2001/02: So31 yrkandena 3 och
5 samt 2001/02:So35 yrkandena 20–22.
Reservation 14 (kd)
Reservation 15 (fp)

15. Missbrukarvårdens organisation, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkandena 2 och 3 samt 2001/02:So34 yrkande 13.

16. LVM-utredningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So25.

17. Anhörigombudsman

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 2.
Reservation 16 (fp)

18. Förutsättningarna för tvångsvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So27 yrkande
10.

19. Ekonomiskt ansvar för LVM-vården

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande 4.
Reservation 17 (fp)

20. Sambandet mellan droganvändning och
hiv/aids

Riksdagen avslår motion 2001/02:So32 yrkande 3.

21. Substitutionsbehandling

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 9, 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och
2001/02:So34 yrkande 12.
Reservation 18 (fp)

22. Sprututbytesverksamheten

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju931
yrkande 6, 2001/02:So27 yrkande 8, 2001/02:So28
yrkande 5, 2001/02:So30 yrkande 8, 2001/02: So34
yrkande 11, 2001/02:So35 yrkande 23,
2001/02:So308 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So372
yrkande 2, 2001/02:So511 och 2001/02:So594.
Reservation 19 (kd, c, fp)

23. Polisens organisation och resurser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 16, 2001/02:So28 yrkande 10, 2001/02:So29
yrkande 3, 2001/02:So30 yrkande 5, 2001/02: So31
yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,
2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322
yrkande 2.
Reservation 20 (c)
Reservation 21 (fp)

24. Tullens resurser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 11 delvis, 2001/02: So28 yrkande 9 och
2001/02:So35 yrkande 14.

25. Särskilda spaningsmetoder, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So28
yrkande 11 och 2001/02: So34 yrkande 9.
Reservation 22 (c)

26. Kräkmedel

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 11 delvis, 2001/02: So30 yrkande 6 och
2001/02:So34 yrkande 14.
Reservation 23 (fp)

27. Droghandeln på Internet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So241
yrkande 2, 2001/02:So28 yrkande 3 och
2001/02:Ju237 yrkande 22.
Reservation 24 (c)

28. Lagförslaget

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1996:1156) om receptregister med
den ändringen att ordet ”kostnadsskydd” i 4 §
skall bytas ut mot ”högkostnadsskydd”.

29. Missbruk av narkotiska läkemedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So26 delvis.

30. Begränsning av förskrivningsrätten

Riksdagen avslår motion 2001/02:So474.

31. Omyndigas uttag av narkotikaklassade
läkemedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So33 yrkande 3.

32. Allmänt om kriminalvårdens insatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So28
yrkandena 6 och 8, 2001/02: So34 yrkandena 16 och
17, 2001/02:So35 yrkandena 15–19, 2001/02: Ju311
yrkande 9, 2001/02:Ju322 yrkande 5, 2001/02:Ju326
yrkandena 1–3, 2001/02:Ju359 och 2001/02:Ju424
yrkandena 9–12 och 14.
Reservation 25 (kd)
Reservation 26 (c)

33. § 34-placeringar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkandena 12 och 14, 2001/02:So28 yrkande 7 och
2001/02:Ju311 yrkande 10.
Reservation 27 (c)

34. Kroppsvisitation inom kriminalvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So30
yrkande 7, 2001/02:So34 yrkande 19 och
2001/02:Ju450 yrkande 35.
Reservation 28 (fp)

35. Glasrutan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 13 och 2001/02: So34 yrkande 18.

36. Utbildning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 6 delvis, 2001/02:So30 yrkande 11 delvis,
2001/02:So31 yrkande 2, 2001/02:So33 yrkande 1,
2001/02:So34 yrkande 4, 2001/02:So35 yrkande 5
och 2001/02:So472 yrkande 1.
Reservation 29 (kd)
Reservation 30 (c, fp)

37. Internationellt samarbete

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So496,
2000/01:K398 yrkande 22, 2000/01:Ju931 yrkande 5,
2001/02:So28 yrkande 1, 2001/02:So30 yrkande 9,
2001/02:So32 yrkande 4 och 2001/02:U301 yrkande
48.
Reservation 31 (kd, c, fp)

38. Förslaget om en särskild
narkotikasamordnare

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju931
yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 20 och
2001/02:So272.

39. Narkotikasamordnarens roll

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 5 och 2001/02:So28 yrkande 13.
Reservation 32 (c)

40. GBL m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So416 och
2001/02:So504.

41. Narkotikaklassificering av kemiska
preparat

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So241
yrkande 1, 2001/02:So28 yrkande 2, 2001/02:So251
och 2001/02:Ju237 yrkande 21.
Reservation 33 (c)

42. Odling av industrihampa

Riksdagen avslår motion 2001/02:So417.

43. Dopinglaboratoriet i Huddinge

Riksdagen avslår motion 2000/01:Kr524 yrkande
7.

44. Påföljder för narkotikabrott

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So27
yrkande 15, 2001/02:So34 yrkande 15 och
2001/02:Ju322 yrkande 7.

45. Påföljden för innehav av kat

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju211.

46. Betydelsen av narkotikans renhetsgrad
vid straffmätningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So35 yrkande
13.
Reservation 34 (kd)

47. Drograttfylleri

Riksdagen avslår motion 2001/02:So30 yrkande
10.
Reservation 35 (kd, fp)

Stockholm den 21 mars 2002

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid
Burman (v), Chris Heister (m), Susanne Eberstein
(s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine Pålsson (kd),
Leif Carlson (m), Conny Öhman (s), Lars U Granberg
(s), Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),
Kenneth Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp), Lars
Elinderson (m), Kent Härstedt (s) och Lotta N
Hedström (mp).

2001/02

SoU15

Redogörelse för ärendet

Ärendets beredning

Socialutskottet har berett justitieutskottet
möjlighet att yttra sig över propositionen jämte
eventuella motioner.
Justitieutskottet begränsar sitt yttrande till att
avse bl.a. inriktningen av narkotikaplanen i stort,
insatser mot utbudet av narkotika samt
kriminalvårdens insatser. Yttrandet (2001/02:JuU5y)
återfinns i bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen presenteras en nationell
handlingsplan mot narkotika. Syftet är att redovisa
regeringens syn på den samlade narkotikapolitiken
samt att lägga fast grundvalarna för hur en
förstärkning av samhällets insatser under åren
2002–2005 skall genomföras och hur insatserna skall
följas upp.

Regeringen föreslår att målet för den svenska
narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara
ett narkotikafritt samhälle. Huvudinriktningen för
narkotikapolitiken skall vara målinriktade och
samordnade insatser för att begränsa både utbudet av
och efterfrågan på narkotika. Enligt regeringens
uppfattning finns det behov av ökade insatser för
att förstärka den politiska prioriteringen av
narkotikafrågan, förbättra samarbetet mellan olika
myndigheter och mellan myndigheter och
organisationer, förbättra det förebyggande arbetet
samt för att utveckla vårdinsatserna. Förstärkta
satsningar krävs även för att utveckla
behandlingsperspektivet inom kriminalvården,
effektivisera insatserna på kontrollområdet,
förbättra metoderna för att följa
narkotikautvecklingen och samhällets insatser samt
för att öka det internationella samarbetet.
Regeringen föreslår att lagen (1996:1156) om
receptregister ändras så att receptregistret får
användas av Socialstyrelsen för tillsyn över
enskilda läkares och tandläkares förskrivningar av
narkotiska läkemedel. Regeringen föreslår också att
registret får innehålla förskrivarkod och att för-
skrivares identitet får användas som sökbegrepp.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.
I propositionen tillkännages regeringens avsikt
att tillsätta en särskild nationell
narkotikasamordnare som får i uppgift att genomföra
och följa upp handlingsplanen. För genomförandet av
handlingsplanen avsätts 325 miljoner kronor under
tre år.

Utskottets överväganden

Avslag på propositionen, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet ser positivt på att regeringen nu
presenterat en handlingsplan mot narkotika
och anser att förslagen i propositionen
förstärker samhällets samlade insatser på
narkotikaområdet på ett sätt som får anses
angeläget. Riksdagen bör därför avslå ett
motionsyrkande om avslag på propositionen.
Riksdagen bör också avslå motionsyrkanden om
handlingsplaner och utredningar på området
eftersom yrkandena får anses tillgodosedda.
Jämför reservation 1 (m).

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att
riksdagen avslår propositionen och begär att
regeringen återkommer med ett nytt förslag till
handlingsplan i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 1). Enligt motionärerna kräver den
rådande situationen snabba och effektiva åtgärder.
Lagändringar som underlättar att upptäcka missbruk i
ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden.
Regeringens förslag till handlingsplan saknar
emellertid helt förslag till operativa åtgärder som
snabbt kan hindra narkotikans spridning, anförs det.
Motionärerna anser det särskilt allvarligt att de
förslag som Narkotikakommissionen presenterade i
syfte att kunna upptäcka ungdomsmissbruk i ett
tidigt skede har försvunnit på vägen. Inte heller
förslagen på hur införsel av narkotika till
fängelserna kan försvåras har följts upp i
handlingsplanen. Motionärerna föreslår därför att
riksdagen hos regeringen skall begära en ny
handlingsplan mot narkotika, baserad på de förslag
som presenteras i motionen.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om att en på riksnivå heltäckande
handlingsplan bör upprättas för att förebygga
användandet av droger och behandla dem som drabbats
av drogberoende (yrkande 1). Motionären anser att de
unga med alla tillgängliga medel måste hindras att
få tag på narkotiska preparat.

Även i motion So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd,
m, v, c, fp, mp) begärs en handlingsplan för att
minska tillgängligheten till narkotika (yrkande 1).

I motion So361 av Mikael Oscarsson (kd) begärs ett
tillkännagivande om att tillsätta en särskild
beredning som kan komplettera Narkotikakommissionen.
Motionären anser att kommissionens förslag är
otillräckliga och att regeringen bör återkomma med
kompletterande förslag kring en lång rad frågor.

I motion 2000/01:So235 av samma motionär begärs ett
tillkännagivande om att ge Socialstyrelsen i uppdrag
att göra en översyn av regelverket runt
narkotikabekämpningen.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet anser att det inte råder någon
tvekan om att det övergripande målet för
narkotikapolitiken även fortsättningsvis skall vara
ett samhälle fritt från narkotika. Genom de förslag
som regeringen lägger fram i propositionen kommer
samhällets samlade insatser att förstärkas på ett
sätt som utskottet finner angeläget. Utskottet delar
också uppfattningen att det i första hand är det
förebyggande arbetet liksom vård- och
behandlingsinsatserna som måste förstärkas.
Justitieutskottet understryker här särskilt de
insatser som rör kriminalvårdens
behandlingsinsatser.

Justitieutskottet konstaterar att tyngdpunkten i
handlingsplanen ligger på det förebyggande området.
Enligt utskottets mening är detta dock ingen
anledning att avslå propositionen. Samtidigt vill
utskottet peka på vikten av att åtgärderna mot
utbudet av narkotika inte kommer i skymundan. Även
om dessa frågor fått ett förhållandevis litet
utrymme i propositionen får man enligt utskottet
förutsätta att dessa får vederbörlig uppmärksamhet i
arbetet med att genomföra handlingsplanen.
Justitieutskottet erinrar i sammanhanget om att
insatserna mot narkotika redan är en prioriterad
uppgift inte bara för kriminalvården utan också för
t.ex. polisen och åklagarverksamheten.

Socialutskottets ställningstagande

Narkotikakommissionen påtalade stora brister i den
svenska narkotikapolitiken, inte minst när det
gäller strukturen inom det förebyggande arbetet och
på vård- och behandlingsområdet. Socialutskottet,
som länge sett med oro på den ökande
narkotikaanvändningen och den mer tillåtande
attityden till droger, särskilt bland ungdomar, ser
positivt på att regeringen nu presenterat en
handlingsplan mot narkotika. Socialutskottet delar
justitieutskottets bedömning att de förslag som
läggs fram i propositionen förstärker samhällets
samlade insatser på narkotikaområdet på ett sätt som
får anses angeläget. Det är främst det förebyggande
arbetet samt vård- och behandlingsinsatserna som
behöver förstärkas. Även om tyngdpunkten i
handlingsplanen ligger på dessa områden får det,
såsom justitieutskottet anfört, förutsättas att även
åtgärderna mot utbudet av narkotika får vederbörlig
uppmärksamhet i arbetet med att genomföra
handlingsplanen. Sammanfattningsvis anser utskottet
att motion So34 (m) yrkande 1 om avslag på
propositionen bör avslås.

Motionerna So32 (kd) yrkande 1, So361 (kd), So622
(kd, m, v, c, fp, mp) yrkande 1 och 2000/01:So235
(kd) får enligt utskottets mening anses i huvudsak
tillgodosedda.

Narkotikapolitiska utgångspunkter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att det
övergripande målet för narkotikapolitiken
även fortsättningsvis skall vara ett
narkotikafritt samhälle. Utskottet ställer
sig också bakom förslagen till inriktning av
de narkotikapolitiska insatserna. Riksdagen
bör därför godkänna regeringens förslag till
narkotikapolitiska mål. Riksdagen bör vidare
avslå en motion om etappmål för
narkotikaarbetet då denna får anses i
huvudsak tillgodosedd. Jämför reservation 2
(fp).

Propositionen

Enligt propositionen skall det övergripande målet
för narkotikapolitiken – ett narkotikafritt samhälle
– ligga fast. Narkotikapolitiska insatser skall
riktas mot tillgången och efterfrågan på narkotika i
syfte att

· minska nyrekryteringen till missbruk,
·
· förmå fler missbrukare att upphöra med sitt
missbruk samt
·
· minska tillgången på narkotika.
·
Narkotikapolitiken är en del av folkhälso- och
socialpolitiken och bygger på att människor har rätt
till ett värdigt liv i ett samhälle som slår vakt om
den enskildes behov av trygghet och säkerhet. En
utveckling som innebär att narkotikan tillåts hota
individers hälsa, livskvalitet och trygghet samt på
sikt också den allmänna välfärden och demokratins
utveckling är enligt regeringens mening inte
acceptabel.

Narkotikakommissionen har påtalat stora brister i
den svenska narkotikapolitiken, inte minst när det
gäller strukturen inom det förebyggande arbetet och
inom den vård och behandling som i dag erbjuds
missbrukare. Redan den omständigheten att fler
ungdomar än tidigare har en mer tillåtande attityd
till narkotika visar att det förebyggande arbetet
inte når fram i tillräcklig utsträckning. Såvitt
gäller vård och behandling för narkotikamissbrukare
är det ett område som varit föremål för omfattande
nedskärningar och nedprioriteringar i landets
kommuner. På många håll har kontinuiteten i
verksamheten gått förlorad och Narkotikakommissionen
har också kunnat konstatera ett behov av
kompetensutveckling inom dessa områden. Även
myndigheterna på kontrollområdet har fått vidkännas
nedskärningar och andra förändringar under senare
år.
I propositionen pekas på sambandet mellan
förebyggande insatser, vård och behandling samt
begränsning av utbudet. Regeringen betonar vikten av
att det råder balans mellan de olika
åtgärdsområdena. I dag är tyngden av de olika
insatserna haltande. Framför allt är det
förebyggande arbetet liksom vård- och
behandlingsinsatserna försvagade. För att återställa
balansen i den svenska narkotikapolitiken krävs
enligt regeringen en förstärkning på dessa områden,
vilket dock inte skall ske genom att trappa ned på
de åtgärder som syftar till att minska tillgången på
narkotika. Balansen måste finnas på en hög – inte på
en låg – kvalitativ nivå, anförs det.
Regeringens bedömning är att varken det engagemang
eller de resurser som i dag läggs ned på central och
lokal nivå är tillräckliga. Inte minst den ökade
tillgången till och efterfrågan på narkotika visar
att det krävs ytterligare insatser på samtliga
områden för att politiken skall kunna hävda sig och
ge bättre resultat.
Narkotikapolitikens vision om ett samhälle fritt
från narkotika är sprungen ur insikten om de skador
och det lidande som narkotikan åsamkar både enskilda
och samhälle. Denna vision bör enligt regeringen
vara en tillgång i det vardagliga arbetet mot
narkotika. Visionen ger en djup och stark
socialpolitisk mening och riktning för vardagsslitet
i föreningar, familjer, myndigheter och hos enskilda
medborgare. Det finns dock inte några förslag, eller
någon politik, som på kort sikt kan göra samhället
narkotikafritt. Till detta krävs ett långsiktigt och
tålmodigt arbete. I propositionen presenterar
regeringen sin syn på hur en starkare och tydligare
styrning av narkotikafrågan skall kunna komma till
stånd samt vägar till hur de tre delmålen bättre
skall kunna uppfyllas. Sålunda pekas på strategier
för det förebyggande arbetet, förbättrade vård- och
behandlingsinsatser samt effektiviseringar av
kontrollen av narkotika.

Motion

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att missbruket av narkotika
inom fem år skall minska till en tredjedel av vad
det är i dag (yrkande 1). Detta etappmål bör enligt
motionärerna uppställas inom ramen för det
övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle.

Socialutskottets ställningstagande

Enligt utskottet kan det inte komma i fråga att ha
något annat övergripande mål för narkotikapolitiken
än ett narkotikafritt samhälle. Utskottet delar
också regeringens uppfattning att de
narkotikapolitiska insatserna skall syfta till att
minska nyrekryteringen till missbruk, förmå fler
missbrukare att upphöra med sitt missbruk samt
minska tillgången på narkotika. Det är nödvändigt
att mobilisera hela samhället för att uppnå en hög
kvalitet på insatserna och för att återställa
balansen mellan de olika åtgärdsområdena, framför
allt genom förstärkningar av det förebyggande
arbetet och av vård- och behandlingsinsatserna.
Utskottet ställer sig således bakom regeringens
förslag till narkotikapolitiska mål (avsnitt 4 i
propositionen).

Utskottet delar uppfattningen i motion So30 (fp)
yrkande 1 om att målet om ett narkotikafritt
samhälle kan verka utopiskt. Samtidigt instämmer
utskottet med regeringen i att visionen om ett
samhälle fritt från narkotika kan ge inspiration och
vägledning i det vardagliga arbetet mot narkotika.
Utskottet konstaterar vidare att regeringen förordar
att kommunerna uppställer såväl kortsiktiga som
långsiktiga mål i sina lokala narkotikastrategier
samt att insatserna utvärderas och följs upp med
mätbara indikatorer. Motionen får därmed anses i
huvudsak tillgodosedd.

Styrning, ansvar och samordning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om
narkotikaarbetet på lokal och regional nivå,
bl.a. med hänsyn till vad som anförs i
propositionen om samverkan, ansvarsfördelning
och finansiering. Riksdagen bör också avslå
motioner vari framförs kritik mot att
länsstyrelserna skall samordna metod- och
kompetensutvecklingen i länen. Utskottet
delar inte motionärernas farhågor att
länsstyrelsernas tillsynsverksamhet därmed
skulle försvagas. Jämför reservation 3 (c).

Propositionen

Enligt regeringen är det nödvändigt med en starkare
prioritering, tydligare styrning och bättre
uppföljning av narkotikapolitiken och av de konkreta
insatserna på alla nivåer, från det lokala arbetet i
kommuner och landsting till regeringens arbete.
Indikatorer behövs för att regelbundet kunna följa
t.ex. om nyrekryteringen till missbruk minskar eller
vårdinsatserna ökar. Några grundläggande
förändringar av den rådande ansvarsfördelningen när
det gäller arbetet med narkotikafrågorna behövs
enligt regeringens mening inte.

I propositionen anförs att regeringen kommer att
förstärka det narkotikapolitiska ledarskapet för att
aktivt kunna driva en offensiv narkotikapolitik,
både nationellt och internationellt. Regeringen
kommer också att stödja lokala insatser och
förbättrad lokal samordning och ge de centrala
myndigheterna en mer aktiv roll när det gäller
utveckling av metod- och kompetensfrågor. Detta
innebär inget avsteg från den ansvarsfördelning som
gäller i dag beträffande narkotikafrågorna utan
syftar till att stärka samverkan och samordning och
utveckla resurserna.

Enligt regeringen är det nödvändigt att kommuner och
landsting utvecklar sitt arbete utifrån en klar och
tydlig strategi som är fastställd i respektive
beslutande församling. Sett ur ett lokalt perspektiv
markerar en fastställd handlingsplan att frågan
prioriteras. Vidare ger de kommunala planerna
möjlighet att på central nivå följa det lokala
arbetet och skapa nationell överblick. De kommunala
planerna kan också underlätta erfarenhetsutbyte
mellan kommunerna och därmed främja utvecklingen av
ett mer kunskapsbaserat folkhälsoarbete. Det är
bl.a. mot denna bakgrund 325 miljoner kronor avsätts
för genomförandet av handlingsplanen, anförs det.

De lokala strategierna bör fungera som
övergripande styrdokument där pågående och planerade
insatser för hela det drogpolitiska området
beskrivs. Såväl långsiktiga som kortsiktiga mål för
verksamheten bör tydligt framgå liksom hur arbetet
skall bedrivas, organiseras, utvärderas och
finansieras. Nationella myndigheter skall i största
möjliga utsträckning bistå kommuner och landsting i
upprättandet av de lokala strategierna, inte minst
genom att bidra till kunskap om metoder och
kompetensutveckling. Regeringen redovisar en rad
förutsättningar för att de lokala
narkotikastrategierna skall bli framgångsrika. Bland
annat bör de utarbetas i samverkan mellan olika
förvaltningar och kommunala instanser liksom med
andra myndigheter och landsting, näringslivet,
organisationer, föreningar och andra aktörer i
närsamhället. Strategierna bör också tydligt ange
hur styrning och samordning fungerar och var
ansvaret för såväl helheten som enskilda
verksamheter ligger. Regeringen betonar särskilt
vikten av att frivilligorganisationerna
uppmärksammas i narkotikastrategierna och att ansvar
och resursfrågor tydligt regleras.

När det gäller den regionala nivån anser regeringen
att länsstyrelserna bör verka för samordning av
metod- och kompetensutveckling i länen samt följa
upp narkotikaarbetet länsvis.

Länsstyrelserna utövar tillsyn över bl.a.
socialtjänstens individärenden och över
missbrukarvården. Länsstyrelserna har också ett
visst utvecklingsansvar i och med att de fördelar
utvecklingsmedel till kommuner för verksamheter som
avser både förebyggande insatser och vård. De medel
som avser att förebygga alkoholskador, inom ramen
för den nationella handlingsplanen för att förebygga
sådana skador, bör också kunna användas till att
förebygga narkotikamissbruk. Eftersom det
utvecklingsarbete som avser både alkohol- och
narkotikamissbruk bör baseras på en analys av behov
och brister bör länsstyrelserna verka för samordning
av metod- och kompetensutveckling i respektive län.
Flera remissinstanser har uttryckt oro för att
tillsynsverksamheten kan komma att försvagas om
länsstyrelsernas roll i den regionala
metodutvecklingen förstärks. Regeringens bedömning
är dock att det bör vara möjligt för
länsstyrelserna, inom ramen för det uppdrag man har,
att utveckla sin roll i den regionala
metodutvecklingen utan att detta innebär en
försvagning av tillsynen.
Som underlag för detta arbete bör länsstyrelserna
göra uppföljningar av narkotikaarbetet länsvis,
utifrån kommunernas narkotikastrategier.
Länsstyrelsernas analyser och genomförande av
utvecklingsinsatser bör enligt regeringens
uppfattning göras i nära samverkan mellan
kommunerna, landstingen och Kommunförbundets
länsförbund samt med nationella myndigheter och
forskningsmiljöer. Länsstyrelserna kan här fungera
som en samordnare, anförs det.

De centrala myndigheterna bör enligt regeringen ta
på sig ansvar för att aktivt driva frågor om
kunskapsförmedling samt frågor om metod- och
kompetensutveckling. Kommuner, landsting och andra
lokala aktörer har behov av stöd för det lokala
utvecklingsarbetet. Det finns också behov av en
bättre samlad analys av utvecklingen inom det
narkotikapolitiska området. Regeringen framhåller
vikten av en intensifierad samverkan mellan
myndigheterna samt tillkännager att en särskild
narkotikasamordnare skall tillsättas.

En av uppgifterna för Statens folkhälsoinstitut
bör vara att följa hur de nationella folkhälsomålen
uppfylls och samla myndigheter i deras arbete med
dessa mål. Institutet har därmed en central roll i
det förebyggande arbetet.

Motioner

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande om lokal samverkan
(yrkande 1). Motionärerna anser att det behövs mer
projektmedel för att utveckla det lokala arbetet och
för att sprida de goda exemplen på samverkan som
finns på olika håll i landet. Vidare måste
finansieringsfrågorna vad gäller samverkan med andra
parter lösas på ett tydligt sätt. Motionärerna begär
vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om den regionala nivån (yrkande 4). Motionärerna
betonar att länsstyrelsernas roll som
tillsynsmyndighet inte får ifrågasättas och anser
därför att det bör övervägas att lägga ansvaret för
metod- och kompetensutveckling på Svenska
Kommunförbundet.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om ansvaret
för det lokala samarbetet (yrkande 1). Enligt
motionärerna måste samarbetet mellan socialnämnden,
närpolisen, skolan och frivilligorganisationerna
stärkas och ges ett tydligt ledarskap eftersom man i
dag inte vet vem som har ansvaret för samordningen.

I motion Ub550 av Ulla-Britt Hagström och Annelie
Enochson (kd) begärs tillkännagivanden dels om att
länsstyrelserna bör utveckla det preventiva
samrådsarbetet med tanke på alkohol och droger
(yrkande 2), dels om att Folkhälsoinstitutet bör
utveckla metoder för förebyggande av
narkotikamissbruk (yrkande 3).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma
med förslag rörande ansvaret för
metodutvecklingsuppdraget (yrkande 12). Motionärerna
kan inte acceptera regeringens förslag eftersom det
innebär att länsstyrelsen får en dubbelroll.

Socialutskottets ställningstagande

I motion So27 (m) yrkande 1 efterlyses mer
projektmedel för att utveckla det lokala arbetet. I
samma motion, liksom i motion So31 (m) yrkande 1,
framhålls vikten av samverkan och av att tydligt
lösa frågor om finansiering och ansvar vid samverkan
mellan olika parter. Utskottet konstaterar att 325
miljoner kronor avsätts för att genomföra den
nationella handlingsplanen under den närmaste
treårsperioden. När det gäller fördelningen av dessa
medel påpekar regeringen att resurser kommer att
behövas för att utveckla samordning och samverkan av
insatser över sektorsgränser. Vidare betonas i
propositionen att de lokala narkotikastrategierna
tydligt bör ange hur styrning och samordning
fungerar, var ansvaret för såväl helheten som
enskilda verksamheter ligger samt hur arbetet skall
finansieras. Enligt utskottets mening får motionerna
anses åtminstone delvis tillgodosedda.

Såväl i motion So27 (m) yrkande 4 som i motion So28
(c) yrkande 12 kritiseras förslaget att
länsstyrelserna skall verka för samordning av metod-
och kompetensutveckling i länen. Utskottet delar
inte farhågorna i motionerna att länsstyrelsernas
tillsynsverksamhet därmed skulle försvagas utan
anser i likhet med regeringen att de båda rollerna
kan kombineras. Motionerna avstyrks därmed.

Enligt propositionen har länsstyrelserna en viktig
roll när det gäller att samordna insatserna på
narkotikaområdet i länen. Även Statens
folkhälsoinstitut har en central roll i det
förebyggande arbetet. Enligt utskottets mening får
motion Ub550 (kd) yrkandena 2 och 3 anses i huvudsak
tillgodosedd.

Insatser mot efterfrågan

Förebyggande och tidiga insatser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om vikten av det
förebyggande arbetet och hur detta bör
bedrivas. Utskottet konstaterar att
motionärernas synpunkter väl överensstämmer
med vad utskottet enhälligt uttalat vid
tidigare tillfällen och med vad som anförs i
propositionen. Riksdagen bör vidare avslå
motioner om familjens respektive skolans roll
i det förebyggande arbetet. Mot bakgrund av
vad som anförs i handlingsplanen får dessa
motioner anses i huvudsak tillgodosedda.
Riksdagen bör också avslå motioner om att
genast inrätta en hjälptelefonlinje och om
körkortsutbildningen. Slutligen ställer
socialutskottet sig bakom justitieutskottets
bedömning att skälen mot drogtester av barn
under 15 år alltjämt är bärkraftiga.
Riksdagen bör därför avslå motioner om att
tillåta sådana tester.
Jämför reservationerna 4 (kd), 5 (fp), 6
(kd), 7 (c), 8 (kd), 9 (c), 10 (fp), 11 (kd),
12 (kd) och 13 (kd, fp).

Propositionen

Regeringen framhåller vikten av att det förebyggande
arbetet inriktas mot bl.a. följande områden:

· Alkohol- och narkotikautbildning i skolan som
fokuserar på sociala influenser och
kompetenshöjande träning för eleverna i
kombination med ett aktivt föräldraengagemang.
·
· Insatser för att tidigt upptäcka och hjälpa
ungdomar som t.ex. skolkar eller missbrukar
alkohol eller narkotika.
·
· Tidiga stödinsatser för psykosocialt utsatta
barn, ungdomar och deras familjer.
·
· Åtgärder för att göra narkotikan mindre
tillgänglig.
·
· Information och annat opinionsskapande arbete som
bidrar till att skapa och upprätthålla ett stöd
för en restriktiv narkotikapolitik.
·
För att stoppa utvecklingen av mer tillåtande
attityder till droger bland ungdomar krävs att
narkotikafrågorna ges politisk prioritet lokalt och
nationellt och att den allmänna opinionen och
lokalsamhällets resurser mobiliseras. Regeringen
anger polisen, fältarbetare och fritidsledare som
viktiga yrkesgrupper när det gäller att upptäcka
missbruk såväl hos enskilda individer som i olika
ungdomsgrupper. Även det civila samhället måste
aktiveras. Förutom familjerna gäller det att
engagera idrottsklubbarna, träningslokalerna,
nöjeslivet och föreningslivet. Utmaningen är att
finna vägar att knyta ihop dessa sektorers insatser
med myndigheternas.

Enligt regeringens bedömning bör alkohol- och
narkotikaförebyggande insatser samordnas så långt
som möjligt. Det finns en nära koppling mellan
narkotikaproblemet och samhällets rådande
drogkultur, där såväl vuxnas som ungdomars
inställning till och konsumtion av alkohol är en
viktig faktor. Det tycks också finnas ett samband
mellan ungdomars användande av narkotika och
läkemedelskonsumtionen i samhället.
Ett effektivt förebyggande arbete mot narkotika
måste enligt regeringen utgå från ett
helhetsperspektiv på ungdomars levnadsvillkor.
Insatser måste vidtas såväl inom skola och
fritidsverksamhet som inom arbetslivet och på
socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens och polisens
områden. Till exempel är skolans möjligheter att
hävda en drogrestriktiv linje beroende av det övriga
samhällets värderingar och de attityder till droger
som finns bland vuxna. En kombination av insatser är
nödvändig där samverkan med både föräldrar och
samhället i övrigt har stor betydelse. För att
förebyggande arbete skall vara framgångsrikt krävs
också att inte endast generella insatser utan också
att insatser anpassade till den avsedda målgruppen
görs.
Enligt regeringen måste samhället erbjuda ett
brett spektrum av drogfria miljöer, särskilt under
ungdomarnas fritid med vuxna som kan stötta
ungdomarna i att göra riktiga val. Regeringen
understryker vikten av att resurser avsätts för det
arbete som sker inom den ideella sektorn, däribland
till ungdomarnas egna organisationer, för att stärka
unga människors förmåga och vilja att avstå från
narkotika.
Regeringen ser med oro på den bland unga vanligt
förekommande inställningen att narkotikamissbruk är
en individuell angelägenhet så länge man inte skadar
någon annan. Regeringen anser att det måste vara en
av det förebyggande arbetets viktigaste uppgifter
att försöka påverka denna inställning. Regeringen
tror inte att detta kan ske genom mer information,
men däremot genom en förbättrad kommunikation samt
genom att koppla diskussioner om narkotika till den
gemensamma värdegrund som samhället vilar på. Det
krävs att ungdomarna själva, i betydligt högre grad
än i dag, engageras i och får inflytande över det
narkotikapreventiva arbetet samt att de i dialog med
vuxna ges möjlighet att diskutera narkotikapolitiska
frågor.
Enligt regeringen saknar ungdomar i dag ofta
tillräcklig kunskap om narkotikans effekt och
farlighet. Bred information om riskerna med att
använda narkotika och om den svenska
narkotikapolitiken bör ges till alla ungdomar.
Därutöver bör riktad information ges till olika
kategorier av ungdomar. Regeringen framhåller vikten
av att budskapet uppfattas som trovärdigt. Även
föräldrar och andra vuxna bör få kunskap om
narkotika och dess verkningar samt information om
narkotikaläget i kommunen. På många håll har
särskilda föräldrautbildningar genomförts med gott
resultat.

Inom skolans område har det skett stora förändringar
under 1990-talet. Ansvaret har decentraliserats från
statlig till kommunal nivå. Läroplaner och
kursplaner anger de nationella mål som skolan skall
sträva mot och de mål som skall uppnås. Hur man
skall arbeta i skolan avgörs på kommunal nivå och på
den lokala skolan. I läroplanen för det
obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och
fritidshemmet (Lpo 94) anges bl.a. att skolan skall
främja elevernas harmoniska utveckling samt att
rektor har ett ansvar för att ämnes-övergripande
kunskapsområden som tobak, alkohol och andra droger
tas upp. I ämnet biologi skall eleverna få inblick i
och kunskaper om beroendeframkallande medels
inverkan på hälsan. I ämnet idrott och hälsa skall
eleven utveckla kunskap om vad som främjar hälsa.
Eleven skall enligt Lpo 94 ha grundläggande
kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa samt
ha förståelse för den egna livsstilens betydelse för
hälsan och miljön.

Enligt regeringen bör de förväntningar och krav
som regering och riksdag uttryckt i handlingsplaner
och propositioner beaktas vid nästa översyn av målen
i kursplanerna. Detta gäller bl.a. behovet av
tydligare mål för undervisningen av alkohol,
narkotika och andra droger och hur dessa kan knytas
till läroplanernas värdegrundsfrågor. En översyn kan
i denna del behövas också vad gäller läroplanerna,
menar regeringen.
Regeringen anför att undervisningen om tobak,
alkohol och andra droger skall planeras tillsammans
med eleverna. Undervisningen skall vara
åldersanpassad och kontinuerlig och steg för steg
bygga upp elevernas kunskap. Den bör ge möjlighet
till reflexion och samtal om för eleven angelägna
livsfrågor och utgå från elevernas egna frågor.
Särskilt i de yngre åldrarna bör undervisningen
fokusera på sociala influenser och kompetenshöjande
träning, att fatta beslut och stå emot grupptryck,
snarare än faktaförmedling och information.
Undervisning om tobak, alkohol och andra droger
liksom om olika former av riskbeteende bör bygga på
effektiv och utvärderad metodik.
Regeringen pekar också på vikten av att utveckla
strategier och metoder för hur föräldrars inflytande
i skolan kan stärkas. Undersökningar har visat att
föräldrars medverkan i skolan har en positiv
inverkan på elevernas studieresultat. Att ha
framgång i skolarbetet är en mycket viktig
skyddsfaktor när det gäller att förebygga missbruk
av olika slag.
Enligt regeringen bör varje skola utforma mål för
sin undervisning om tobak, alkohol och andra droger,
information om vad som sker vid upptäckt av missbruk
av något slag, åtgärder mot skolk samt strategier
för elev- och föräldrasamverkan och för
kompetensutveckling av personalen.
Skolverket har enligt regleringsbrevet för år 2001
i uppdrag att utveckla formerna för stöd och
utveckling genom riktade insatser och bör enligt
regeringen kunna bistå kommuner och skolor inom
ramen för detta uppdrag. Ansvaret för att upprätta
mål och se till att de efterlevs så att alla
ungdomar får en god kunskap om narkotika och andra
droger åvilar dock kommunen och den lokala
skolledningen. Mot bakgrund härav anser regeringen
att Statens skolverk bör få i uppdrag att i
samarbete med Statens folkhälsoinstitut analysera
vilka insatser som kan vidtas för att stärka den
narkotikaförebyggande verksamheten i skolan.

Vikten av tidiga insatser framhålls i propositionen.
Regeringen anför att det är nödvändigt att råd, stöd
och hjälp når människor i ett så tidigt stadium av
missbruket som möjligt. För att kunna nå de ungdomar
som har börjat experimentera med narkotika måste det
enligt regeringen finnas ett fungerande skyddsnät
omkring dem i skolan och i lokalsamhället liksom ett
strukturerat samarbete mellan socialtjänst, polis,
skola, fritidsverksamhet och
frivilligorganisationer. Att avbryta ungdomars
experimenterande med narkotika är ett arbete i flera
steg. För det första krävs kompetens att fånga upp
signaler om ett sådant pågående missbruk. För det
andra krävs en utbyggd rådgivningsverksamhet och för
det tredje krävs olika former av
behandlingsalternativ.

Regeringen anför att det är viktigt att det hos
personalen på ungdomsmot- tagningar och inom elev-
och studenthälsan, företagshälsovården,
primärvården, mödra- och barnhälsovården finns
kunskap om hur man kan uppmärksamma även subtila
signaler om narkotikaanvändande.
Narkotikakommissionen har bedömt att det rent
allmänt saknas kunskap om metoder att upptäcka ett
missbruk som ännu inte har blivit problematiskt.
I propositionen påpekas behovet av stöd till
föräldrar vars barn har fastnat, eller riskerar att
fastna, i ett missbruk. Anhöriga känner sig ofta
både maktlösa och utlämnade och upplever att de inte
får stöd av myndigheterna. Frivilligorganisationerna
fyller i detta avseende en mycket viktig funktion
men når långt ifrån alla som är i behov av råd och
stöd. Det är viktigt att socialtjänsten utvecklar
rutiner för hur kontakten med anhöriga skall se ut
och att det inom socialtjänsten finns resurser att
arbeta med hela familjen, anförs det.
Som förälder kan det vara svårt att skilja på
beteenden som är utslag av en normal
tonårsutveckling och vad som kan vara tecken på ett
begynnande missbruk. De flesta föräldrar har en
ganska vag kunskap om narkotika och missbruk och vet
inte vart de skall vända sig om oron övergår i
direkt misstanke eller visshet. Enligt regeringen
bör det i varje kommun eller region finnas en
rådgivningsverksamhet dit yngre personer och
föräldrar kan vända sig för råd och stöd. Eftersom
det är viktigt att yngre människor inte skall behöva
definiera sig som missbrukare för att få hjälp till
behandling bör det enligt regeringens mening också
finnas tillgång till en för ungdomar särskild
anpassad mottagning.
Ungdomar som experimenterar med narkotika eller
har kamrater som gör det kan också hamna i
situationer där de är i mer akut behov av rådgivning
eller hjälp men inte vill eller kan vända sig till
socialtjänsten. Detta gäller givetvis även föräldrar
och andra närstående. Statens folkhälsoinstitut
kommer enligt propositionen därför att få i uppdrag
att utreda förutsättningarna för att inrätta en
hjälptelefonlinje dit man gratis och anonymt kan
vända sig med frågor om narkotika och missbruk.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om frivilligorganisationer på
narkotikaområdet (yrkande 5). Motionärerna anser att
dessa är en underskattad resurs som skulle kunna
användas mycket mer än i dag, bl.a. för utbildning
och upplysning.

I motion So371 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om ökat
engagemang mot narkotika (yrkande 1). Alla måste bli
medvetna om de risker och faror som narkotika utgör,
anförs det.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om att förslaget i
propositionen om telefonhjälp bör genomföras utan
vidare utredning (yrkande 3). Motionärerna begär
vidare ett tillkännagivande om att utbildningen om
alkohol och droger i körkortsutbildningen bör bli
obligatorisk (yrkande 7). Det begärs också ett
tillkännagivande om att stödja initiativ från
arrangörer och organisationer att skapa drogfria
miljöer (yrkande 8).

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om att informationskampanjer mot
droger måste följas upp med ständiga förebyggande
aktiviteter (yrkande 2). Kommuner, folkrörelser,
myndigheter och enskilda måste stödjas i sitt aktiva
förebyggande narkotikaarbete, menar motionären.

I motion So472 av Birgitta Sellén (c) begärs ett
tillkännagivande om att skapa ekonomiska resurser
för framtagande av information om droger (yrkande
2).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om barns och ungdomars
drogvanor (yrkande 11 delvis). Motionärerna påpekar
bl.a. att s.k. sekundär prevention, dvs. att ingripa
mot dem som precis har inlett sin missbrukarbana,
ofta hamnat i skymundan för såväl primär som tertiär
prevention. Att ingripa tidigt ger positiva resultat
på många områden. Bland annat innebär det att
missbrukaren inte hinner utveckla ett destruktivt
narkotikaberoende och att eventuella påföljder blir
mer verkningsfulla eftersom missbrukaren fortfarande
har kvar sin sociala förankring.

Även i motion So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp),
vari begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att
bekämpa narkotikan (yrkande 8), framhålls vikten av
sekundär prevention.

I motion So291 av Harald Nordlund (fp) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
inrättande av länsvisa eller regionala
kunskapscentrum för förebyggande arbete rörande
droger och missbruk i främsta hand bland ungdom
(yrkande 1). Dessa kunskapscentrum skulle enligt
motionären bl.a. kunna göra regelbundna
drogvaneundersökningar, organisera kvalificerad
undervisning samt uppdatera och utforma strategier
för det drogförebyggande arbetet. Motionären begär
även ett tillkännagivande om stöd till
frivilligorganisationer som arbetar drogförebyggande
och att organisationerna knyts till
kunskapscentrumen (yrkande 2).

I motion So29 av Göran Magnusson (s) begärs
tillkännagivanden om samordning mellan insatser mot
narkotika och alkohol (yrkande 1) samt om sambandet
mellan alkohol- och narkotikaproblemen (yrkande 2).
Enligt motionären tyder mycket på att de som tidigt
prövar alkohol också lätt testar och använder
narkotika. Det är för narkotikapolitikens skull av
stor vikt att slå vakt om en restriktiv
alkoholpolitik, anförs det.

I motion So565 av Lars Wegendal m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av en nationell kampanj
om farorna med missbruk av droger.

Samma yrkande finns i motion So393 av Lars
Wegendal och Carina Adolfsson Elgestam (s).

I motion So427 av Monica Green och Carina Ohlsson
(s) begärs ett tillkännagivande om det nödvändiga
drogförebyggande arbetet och föreningarnas viktiga
roll. Motionärerna anför att föreningslivet och
kommunala verksamheter måste få större möjligheter
att på ett tidigt stadium jobba med barns och
ungdomars attityder till droger.

I motion So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd, m, v,
c, fp, mp) begärs ett tillkännagivande om att
informationen om narkotikans skadliga konsekvenser
ständigt måste pågå i samhälle och skola (yrkande
2).

Flera motioner rör skolans ansvar.

I motion So34 (m) yrkas att riksdagen skall besluta
att undervisningen om narkotikans effekter skall
påbörjas tidigare än i dag (yrkande 3).

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande bl.a. om insatser i
skolan (yrkande 6 delvis). Enligt motionärerna bör
skolorna inte invänta förändringar i kursplanerna
utan omedelbart ges i uppdrag att tillsammans med
lärare, elever och föräldrar skapa gemensamma regler
och värderingar när det gäller narkotika.

I motion So35 (kd) begärs ett tillkännagivande om
att ANT-undervisningen bör utgå från verkligheten
och att särskilda medel bör tilldelas
frivilligorganisationer för ANT-undervisning
(yrkande 6). Enligt motionärerna är poliser, f.d.
missbrukare, frivilligorganisationer m.fl. bäst
lämpade att informera om missbruksrelaterade frågor
på ett realistiskt och verklighetsanknutet sätt.

I motion So30 (fp) begärs ett tillkännagivande om
att alla skolor skall åläggas att, i samarbete med
föräldrar, socialtjänst och polis, införa en
drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda
narkotikamissbruk (yrkande 3).

I motion 2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om preventiva åtgärder mot knarkproblem bland yngre
(yrkande 7). Enligt motionärerna är skolan den
viktigaste arenan för drogprevention eftersom det
här finns möjlighet att nå alla kategorier av
ungdomar. I skolan finns också de bästa
förutsättningarna för att tidigt observera avvikande
beteenden och vidta åtgärder.

I flera motioner betonas familjens roll.

I motion So34 (m) begärs ett tillkännagivande om
familjens roll i det förebyggande arbetet (yrkande
2). Motionärerna påpekar att möjligheterna att
upptäcka narkotikamissbruk på ett tidigt stadium är
betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper.
Det begärs också ett tillkännagivande om att skolan
skall ha en absolut plikt att informera
vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning
(yrkande 6).

Samma synpunkter framförs i motionerna
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande 4
och 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande
2.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett
tillkännagivande om utbildning av föräldrar i
drogkunskap (yrkande 2). Enligt motionären bör
regeringen skyndsamt ta initiativ till att förbättra
informationen till föräldrar om narkotika och om
missbrukets symptom och verkningar, exempelvis genom
att barnens lärare informerar föräldrarna.

I motion So35 (kd) begärs ett tillkännagivande om
familjens betydelse i det narkotikaförebyggande
arbetet (yrkande 1). Motionärerna anför att
föräldrarna är de som i de flesta fall bäst
förmedlar grundläggande värden till barnen och att
det därför är viktigt att stödja föräldrarna så att
de kan vara närvarande och delaktiga i sina barns
liv. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande
om behovet av informationsinsatser för att
medvetandegöra föräldrar och andra med tillsyn över
barn om värdeöverföringens betydelse och stärkande
av barns inre kontroll (yrkande 2). I yrkande 4
begärs ett tillkännagivande om att
missbruksrelaterade frågor bör ingå i
föräldrautbildningen. Viktiga platser för
utbildningen är vårdcentraler, kyrkor, samfund,
studieförbund och folkrörelser.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att tydliggöra
handlingsplanen avseende föräldrars möjligheter att
påverka ungdomars narkotikakonsumtion (yrkande 4).
Motionärerna anser att föräldrarna har den
viktigaste uppgiften i arbetet med att begränsa
narkotikakonsumtionen bland unga. Föräldrarna bör få
tillgång till information om hur man upptäcker ett
eventuellt missbruk samt möjligheter till utbildning
kring narkotikapreparat och deras skadeverkningar.

Tio motionsyrkanden rör drogtester av ungdomar under
15 år.

I motionerna So26 av Carl-Axel Johansson (m)
(delvis), So30 (fp) yrkande 12, So31 av Anne-Katrine
Dunker och Ewa Thalén Finné (m) yrkande 4, So35 (kd)
yrkande 9, So371 (m) yrkande 4, Ju285 av Sten
Tolgfors (m) yrkande 4 samt Ju389 av Ragnwi
Marcelind m.fl. (kd) yrkande 5 begärs
tillkännagivanden om att ungdomar under 15 år skall
kunna drogtestas. Syftet är att kunna upptäcka ett
begynnande missbruk så tidigt som möjligt.

I motionerna So27 (m) yrkande 7, So34 (m) yrkande 7
och Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) yrkande 4
anförs att polisen bör ha möjlighet att drogtesta
ungdomar över tolv år vid misstanke om användning av
narkotika.

Bakgrund och tidigare behandling

Ett enigt socialutskott har de senaste åren mycket
klart uttalat sin inställning vad gäller
narkotikapolitikens mål och inriktning, senast i det
av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:SoU10.
Utskottet har anfört att narkotikapolitiken bl.a.
måste bygga på en kombination av olika förebyggande
insatser. Enligt utskottet är det särskilt angeläget
att kraftfullt motverka ungdomars
narkotikaanvändning. Det behövs kraftfulla insatser
för att vända trenden mot ett ökande intresse för
narkotika och ett ökande missbruk bland ungdomar.
Viktigt i detta sammanhang är samverkan mellan olika
lokala organ och organisationer, en god samordning
av insatserna samt ett levande och enträget
engagemang från samhällets, föräldrarnas och
frivilligorganisationernas sida. Utskottet har också
betonat vikten av att informera ungdomar och deras
föräldrar om narkotika och narkotikamissbrukets
symtom och verkningar och i det sammanhanget verka
för attitydförändringar.

Utbildningsutskottet behandlade i det av riksdagen
godkända betänkande 2000/01:UbU13 motioner om bl.a.
ANT-undervisning och om skolans skyldighet att
informera föräldrarna (s. 48 f.). Utskottet anförde
att skolan har en betydelsefull roll när det gäller
information i ANT-frågor. Utskottet påpekade bl.a.
att det i läroplanen för det obligatoriska
skolväsendet m.m. (Lpo 94) anges att rektor har ett
särskilt ansvar för att ämnesövergripande
kunskapsområden integreras i undervisningen. Sådana
kunskapsområden är exempelvis riskerna med tobak,
alkohol och andra droger. Det upplystes vidare att
utskottet våren 2000 anordnat en öppen utfrågning om
skolan och elevernas hälsa och välbefinnande.
Utfrågningen ägnades bl.a. åt ANT-undervisningen.
Utskottet fann inte skäl att förorda en närmare
reglering av ANT-under-visningen.

Vidare utgick utbildningsutskottet från att skolan
informerar föräldrarna om bl.a. elevens sociala
utveckling, t.ex. vid utvecklingssamtal eller på
annat sätt. Utskottet var inte berett att ta
initiativ till lagreglering rörande skyldighet för
skolan att informera föräldrar om förändringar i
elevens beteende.
Motionerna avstyrktes (res. m).

Trafikutskottet behandlade i det av riksdagen
godkända betänkande 2000/01:TU13 motioner om
åtgärder för att förhindra alkohol- och
drogpåverkade förare (s. 18 f.), bl.a. genom
trafikinformation och undervisning. Utskottet
konstaterade med stor oro att så mycket som mellan
20 och 30 % av alla dödsolyckor i vägtrafiken är
förknippade med alkohol eller droger. Utskottet
delade motionärernas allmänna uppfattning att
rattfylleriet på alla sätt måste motverkas. Det
behövs snabba och effektiva åtgärder för att minska
rattfylleriet i trafiken. Utskottet hänvisade till
försöksverksamheten med alkolås och till arbetet som
bedrivs med elektroniska körkort samt förutsatte att
regeringen och berörda myndigheter, bl.a.
Rikspolisstyrelsen och Vägverket, noga överväger
vilka åtgärder som behöver vidtas för att uppnå en
nykter och därmed säkrare vägtrafik. Motionerna
avstyrktes.

Av Vägverkets föreskrifter om kursplaner, behörighet
B (VVFS 1996:168) framgår att eleven efter
teoriutbildningen skall kunna beskriva hur människan
reagerar på alkohol med avseende på syn,
reaktionsförmåga, omdöme, självförtroende och
koordination. Eleven skall också kunna beskriva
trafiksäkerhetsproblem som kan uppkomma vid bruk av
läkemedel och narkotiska preparat.

Justitieutskottets yttrande

I sitt yttrande redogör justitieutskottet för
gällande rätt när det gäller tvångsmedel mot barn
under 15 år. Utskottet redovisar vidare bl.a. vad
som anfördes i proposition 1983/84:187 rörande
bestämmelsen om beslag, husrannsakan och
kroppsvisitation i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare. I propositionen anfördes att
det fick anses tveksamt i vilken utsträckning
tvångsmedel som beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och kroppsbesiktning fick användas
mot den som var misstänkt för brott och som inte
fyllt 15 år. När det gällde kroppsbesiktning
framstod det praktiska behovet av att använda det
tvångsmedlet som ganska ringa beträffande den
ifrågavarande ålderskategorin. Dessutom kunde
lämpligheten av att använda kroppsbesiktning sättas
i fråga när det gällde barn som befann sig i
förpuberteten och i en känslig period av sin
utveckling. Tvärtom var ett särskilt hänsynstagande
till den personliga integriteten påkallad.
Kroppsbesiktning borde alltså inte få företas i
fråga om denna ålderskategori. (Anm.: Med
kroppsbesiktning avses undersökning av
människokroppens yttre och inre samt tagande av prov
från människokroppen och undersökning av sådana
prov.)

Justitieutskottet, som under senare år funnit att
de skäl mot kroppsbesiktning av barn under 15 år som
anfördes i propositionen alltjämt är giltiga,
vidhåller denna inställning. Som
Narkotikakommissionen framhållit bör misstanken om
att ett barn missbrukar narkotika leda till
åtgärder, oavsett om något drogtest föreligger.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet
avstyrker bifall till motionsyrkandena rörande
drogtester av barn under 15 år.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning att de
förebyggande insatserna måste förstärkas. Det
handlar om att få så många som möjligt att ta
avstånd från narkotika, att de som har en positiv
attityd till narkotika ändrar sin inställning och
att de som prövat eller använder narkotika förändrar
sitt beteende. Det krävs att narkotikafrågorna ges
politisk prioritet lokalt och nationellt och att den
allmänna opinionen och lokalsamhällets resurser
mobiliseras. Regeringen betonar vikten av att de
lokalt utvecklade strategierna innehåller tydliga
mål och riktlinjer för det förebyggande arbetet och
att så många aktörer och verksamheter som möjligt
involveras i samordnade insatser.

Utskottet delar regeringens uppfattning att en av
det förebyggande arbetets viktigaste uppgifter är
att försöka påverka den alltmer tillåtande attityden
till droger bland ungdomar. Det måste anses vara
samhällets skyldighet att upplysa om vilka faror som
är förenade med att använda narkotika och vilka
sociala följder som kan uppstå om man använder
sådana preparat. Även den nära kopplingen mellan
narkotikaproblemet och den allmänna inställningen
till och konsumtionen av alkohol måste beaktas. För
att stoppa utvecklingen av mer tillåtande attityder
till narkotika är det också angeläget att samhället
erbjuder ett brett spektrum av drogfria miljöer och
att resurser avsätts härför.
Utskottet delar självklart också regeringens
bedömning att det är nödvändigt att råd, stöd och
hjälp når människor i ett så tidigt stadium av
missbruket som möjligt. Det finns ett flertal skäl
till att ingripa tidigt, bl.a. minskar risken för
individuella skador och för att missbruket sprids i
ungdomsgruppen. Förslagen i propositionen om att det
bör inrättas lokala rådgivningsverksamheter och
mottagningar särskilt anpassade för ungdomar syftar
bl.a. till att tidigt upptäcka missbruk.
I utskottet har av tradition rått en bred enighet
kring vikten av det förebyggande arbetet och hur det
bör bedrivas. Utskottet kan konstatera att de
synpunkter på det förebyggande arbetet mot narkotika
som förs fram i motionerna So29 (s) yrkandena 1 och
2, So30 (fp) yrkande 11 delvis, So32 (kd) yrkande 2,
So34 (m) yrkande 5, So35 (kd) yrkande 8, So291 (fp)
yrkandena 1 och 2, So371 (m) yrkande 1, So393 (s),
So427 (s), So472 (c) yrkande 2, So497 (fp) yrkande
8, So565 (s) och So622 (kd, m, v, c, fp, mp) yrkande
2 väl överensstämmer såväl med utskottets tidigare
uttalanden som med vad regeringen anfört i
propositionen. Motionerna får därmed anses i
huvudsak tillgodosedda.

Familjen har enligt utskottets mening självklart en
betydelsefull roll i det förebyggande arbetet mot
narkotika. Enligt regeringen är det viktigt att
socialtjänsten involverar hela familjen när barn har
fastnat, eller riskerar att fastna, i ett missbruk.
Regeringen betonar också vikten av att föräldrar
medverkar i skolan. Utskottet utgår i detta
sammanhang från att skolan informerar föräldrarna om
elevens sociala utveckling, t.ex. vid
utvecklingssamtal. Utskottet instämmer med vad som
anförs i flera motioner, liksom i propositionen, om
att föräldrar och andra vuxna bör få kunskap om
narkotika och dess verkningar samt om hur man
upptäcker missbruk. Enligt regeringen bör det i
varje kommun eller region finnas särskilda
rådgivningsverksamheter. Föräldrautbildningar kan
också vara ett sätt att sprida information. Enligt
utskottets mening får även motionerna So28 (c)
yrkande 4, So33 (m) yrkande 2, So34 (m) yrkandena 2
och 6, So35 (kd) yrkandena 1, 2 och 4, 2000/01:Ju929
(m) yrkande 4 och 2000/01:Ju931 (m) yrkande 2 anses
i huvudsak tillgodosedda.

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i
flera motioner om att skolans roll i det
förebyggande arbetet mot narkotika är mycket viktig.
Utskottet ser därför positivt på att Statens
skolverk och Statens folkhälsoinstitut skall få i
uppdrag att analysera vilka insatser som kan vidtas
för att stärka den narkotikaförebyggande
verksamheten i skolan. Regeringen har också
uppmärksammat behovet av tydligare mål för
drogundervisningen i kurs- och läroplanerna.
Regeringen pekar även på vikten av att stärka
föräldrars inflytande i skolan. I propositionen
nämns vidare att en förutsättning för att ungdomar
skall ta till sig information är att budskapet
uppfattas som trovärdigt. Det betonas att många
skolor behöver finna former för att göra
undervisningen mer relevant utifrån elevernas
livssituation. Enligt regeringens mening bör det i
de lokala narkotikapolitiska strategierna finnas
tydliga mål och riktlinjer för det förebyggande
arbetet inom exempelvis skola och fritidsverksamhet.
Regeringen anser också att varje skola bör utforma
mål och strategier när det gäller undervisningen om
droger, åtgärder vid upptäckt av missbruk, elev- och
föräldrasamverkan samt kompetensutveckling av
personalen. Utskottet är övertygat om att
satsningarna inom ramen för handlingsplanen kommer
att få positiva effekter även för det
drogförebyggande arbetet inom skolans område.
Motionerna So27 (m) yrkande 6 delvis, So30 (fp)
yrkande 3, So34 (m) yrkande 3, So35 (kd) yrkande 6
och 2000/01:Ju921 (c) yrkande 7 får mot bakgrund av
vad som anförts anses i huvudsak tillgodosedda.

Utskottet ser positivt på förslaget att inrätta en
hjälptelefonlinje för hela landet men delar
regeringens bedömning att förutsättningarna härför
först bör utredas. Motion So35 (kd) yrkande 3
avstyrks därför.

Utskottet instämmer med trafikutskottet att
rattfylleriet på alla sätt måste motverkas och att
det får förutsättas att regeringen och berörda
myndigheter noga överväger vilka åtgärder som
behöver vidtas för att uppnå nykterhet bland förarna
och därmed säkrare vägtrafik. Utskottet kan vidare
konstatera att det i körkortsutbildningen ingår
obligatoriska delar om alkohol och narkotika i
trafiken. Motion So35 (kd) yrkande 7 är därmed i
huvudsak tillgodosedd.

När det gäller frågan om det skall vara tillåtet att
drogtesta barn under 15 år delar socialutskottet
justitieutskottets bedömning att skälen mot sådan
kroppsbesiktning alltjämt är bärkraftiga. Utskottet
instämmer därvid med Narkotikakommissionen om att
misstanken om att ett barn missbrukar narkotika bör
leda till åtgärder, oavsett om något drogtest
föreligger eller ej. Motionerna So26 (m) delvis,
So27 (m) yrkande 7, So30 (fp) yrkande 12, So31 (m)
yrkande 4, So34 (m) yrkande 7, So35 (kd) yrkande 9,
So371 (m) yrkande 4, Ju285 (m) yrkande 4, Ju322 (m)
yrkande 4 samt Ju389 (kd) yrkande 5 avstyrks.

Vård och behandling av narkotikamissbrukare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå olika motioner om vård
och behandling av missbrukare. Motioner
rörande bl.a. resurser, kvalitet, samarbete
och behovsanpassning avstyrker utskottet med
hänvisning till att de får anses delvis
tillgodosedda. Utskottet avstyrker vidare
motioner om bl.a. missbrukarvårdens
organisation, anhörigombudsman och statligt
huvudansvar för tvångsvården. Riksdagen bör
även avslå motioner om metadonbehandling i
avvaktan på en pågående översyn på området.
Riksdagen bör slutligen avslå motioner om
sprututbytesprojektet. Utskottet anser att
regeringens aviserade översyn av
lagstiftningen rörande injektionssprutor och
kanyler bör avvaktas men framhåller åter
vikten av att ett slutligt ställningstagande
i frågan kan göras snarast möjligt. Jämför
reservationerna 14 (kd), 15 (fp), 16 (fp), 17
(fp), 18 (fp) och 19 (kd, c, fp).

Propositionen m.m.

Enligt regeringen är målen för samhällets vård- och
behandlingsinsatser följande.

· Alla narkotikamissbrukare skall nås med
erbjudande om hjälp och vid behov vård mot sitt
missbruk.
·
· Råd, stöd och hjälp skall nå människor i ett
tidigt stadium av missbruket.
·
· Vårdinsatser skall syfta till ett liv fritt från
missbruk och illegala droger.
·
· Vården och andra insatser för missbrukare skall
vara av god kvalitet.
·
· Insatser mot missbruk skall vara uthålliga och
långsiktiga.
·
Vård och behandling samt andra
rehabiliteringsinsatser utgör enligt regeringen
grunden när det är fråga om att hjälpa missbrukare
att komma ifrån sitt beroende. Vård och behandling
av missbrukare är därför en nödvändig del av de
narkotikapolitiska insatserna. Rätt avpassade och
utformade behandlingsinsatser bidrar till att minska
narkotikamissbruket och förbättrar missbrukarnas
livssituation, anförs det.

Ansvaret för vård av missbrukare delas mellan
kommuner och landsting. Socialtjänsten svarar för
den långsiktiga rehabiliteringen medan avgiftning,
psykiska komplikationer i samband med missbruk samt
substitutionsbehandling främst är ett ansvar för
hälso- och sjukvården. Regeringen vill understryka
att missbrukarvården alltid bör ses i ett socialt
och socialpsykologiskt perspektiv, även om de
medicinska insatserna tidvis kan vara omfattande.
Farmakologisk behandling skall alltid stöttas med
socialpsykologiska insatser, och en skriftlig
vårdplanering skall göras med socialtjänsten i god
tid. Därför bör fungerande professionella nätverk
bildas, där samverkan och konstruktivt samarbete är
vägledande.
I propositionen (s. 19) påpekas att det i debatten
ibland framförts önskemål om att staten skall ta
ansvar för den specialiserade missbrukarvården.
Huvudskälet till detta skulle vara att det i dag
finns oacceptabla skillnader mellan kommunerna när
det gäller insatsernas omfattning och kvalitet. Ett
statligt huvudmannaskap skulle ge mer enhetliga
bedömningar och ge utrymme för en mer systematisk
metodutveckling. Ett annat förslag som framförts är
att hälso- och sjukvården skulle överta ansvaret för
missbrukarvården, bl.a. för att uppnå bättre
samordning mellan avgiftning och andra
behandlingsinsatser och för att undanröja en del av
hindren för samverkan med psykiatrin. Enligt
regeringens uppfattning skall dock det övergripande
ansvaret för missbrukarvården även i fortsättningen
åvila socialtjänsten. Det är nödvändigt att ett
socialt helhetsperspektiv läggs på
behandlingsinsatser. Ofta behövs dessutom omfattande
sociala stödinsatser och ett långsiktigt
uppföljningsarbete. Regeringen anser att
socialtjänsten är bäst lämpad att ansvara för dessa
uppgifter, men att det samtidigt är angeläget att
utveckla samordningen mellan olika huvudmän.

Efter en kraftig utbyggnad av institutionsvården
under senare delen av 1980-talet har 1990-talet
främst präglats av en ambition att utveckla lokalt
drivna öppenvårdsinsatser och minska dygnet-runt-
vården i s.k. hem för vård eller boende. Omkring 80
% av insatserna mot missbruk sker i öppenvård,
påpekas det. Frivilligorganisationerna har i olika
sammanhang uttryckt djup oro över otillräckliga
vård- och behandlingsresurser för olika grupper av
missbrukare. Statens institutionsstyrelse, SiS, har
påtalat att den mycket stora minskningen av LVM-vård
under 1990-talet inte kan förklaras av motsvarande
utbyggnad av den öppna missbrukarvården. Den stora
neddragningen av LVM-vården och den ökade
narkotikarelaterade dödligheten i Stockholm pekar
enligt SiS på att kommunerna knappast lever upp till
de krav LVM ställer på kommunerna.

Regeringen framhåller att det är angeläget att
alla som behöver vård också får tillgång till vård
av god kvalitet. Regeringen kommer därför att noga
följa att kommunerna fullgör sitt ansvar gentemot
missbrukarna. Det bör ligga i den nationelle
narkotikasamordnarens uppgift att slå larm om det är
nödvändigt med ytterligare åtgärder för att
säkerställa att de som behöver vård också erbjuds
detta. Samordnaren bör också stimulera utvecklingen
av vårdmetoder m.m., anförs det.
I propositionen påpekas också bristen på resurser
för de socialt mest utsatta missbrukarna, bl.a.
hemlösa, personer med s.k. dubbeldiagnos,
prostituerade missbrukande kvinnor och
injektionsmissbrukare. För denna grupp är det
särskilt viktigt att samverkan mellan sjukvård,
socialtjänst och kriminalvård fungerar bra, eftersom
personerna ofta är kända och samtidigt föremål för
insatser från flera av dessa instanser. De
frivilliga organisationerna gör betydande insatser
för de tyngsta missbrukarna och de hemlösa.
Regeringen instämmer med Narkotikakommissionen att
det är viktigt att bygga upp professionella nätverk
för att långsiktigt kunna stödja också de mest
utsatta och svårmotiverade.
Många enheter för missbrukarvård har med goda
resultat utvecklat samarbetet och samverkan med
anhöriga och närsamhället. Regeringen anser att
detta arbete bör intensifieras, inte bara för att
det kan ha goda effekter på behandlingsresultatet
för missbrukaren utan också för att förbättra stödet
till de anhöriga.
Regeringen påtalar också vikten av att frågor som
har att göra med kommunernas insatser för att
utveckla vårdalternativ som passar den enskilde
missbrukarens behov får en framskjuten plats i de
lokala narkotikapolitiska strategierna. Insatserna
bör utformas i samarbete med den enskilde individen
och med utgångspunkt i dennes behov. Det är också
viktigt, inte minst för resultatet av insatsen, att
den vård och behandling som missbrukare kan få är av
god kvalitet. Kvalitetskravet gäller uppsökande
arbete, stöd, vård-, behandlings- och
rehabiliteringsinsatser samt eftervård och
uppföljning. Att använda metoder som visat sig
effektiva bör enligt regeringen vara en självklarhet
i missbrukarvården. Det är därför angeläget att
fortsätta utvecklingen av ett systematiskt
dokumentations- och metodutvecklingsarbete inom
vården. Regeringen påpekar att det inom
Socialstyrelsen, kriminalvården och Statens
institutionsstyrelse pågår ett arbete med att
utveckla och pröva system för att beskriva klienten
och dennes problem på ett sådant sätt att en
uppföljning kan ske. Socialstyrelsens uppdrag att
utforma ett program för nationellt stöd till
kunskapsutvecklingen inom socialtjänsten har enligt
regeringens bedömning också stor betydelse i
sammanhanget.

När det gäller substitutionsbehandling anför
regeringen bl.a. att all icke-medicinsk användning
av narkotika är oacceptabel och att målet för vård-
och behandlingsinsatser är att missbrukarna skall
kunna leva ett liv fritt från missbruk och illegala
droger. Regeringen delar Narkotikakommissionens
bedömning att begränsade behandlingsprogram med
metadon eller andra underhålls- eller
blockeringsmediciner inte riskerar att skada den
restriktiva narkotikapolitikens trovärdighet. En
förutsättning är emellertid att läckaget till den
illegala marknaden är obefintligt.
Behandlingsprogrammen kan vara betydelsefulla för
bl.a. smittskydd och rehabilitering, under
förutsättning att de ingår i en socialpolitisk
helhet samt är väldokumenterade.

I Sverige ges metadonbehandling vid enheter inom
allmänpsykiatrin i Uppsala, Stockholm, Lund och
Malmö till högst 800 personer samtidigt. För att
komma i fråga för underhållsbehandling med metadon
skall patienten enligt Socialstyrelsens föreskrifter
ha minst fyraårigt dokumenterat intravenöst
opiatmissbruk, ha prövat drogfri behandling, ha
fyllt 20 år, inte ha något avancerat sidomissbruk
samt inte vara anhållen, häktad, dömd till eller
intagen i fängelse. Enligt Socialstyrelsens
utvärdering minskar dödlighet, missbruk och
kriminalitet under tiden i behandling.
I propositionen påpekas att buprenorfin tillkommit
som farmakologiskt alternativ till metadon vid
behandling av opiatberoende. Läkemedlet Subutex är
ett sådant preparat. Användning av buprenorfin omges
i dag inte av samma stränga regelverk som metadon.
Subutex kan förskrivas av allmänläkare, men
rekommendationen är att läkemedlet förskrivs av
läkare vid narkomanvårdsenhet. Narkotikakommissionen
har rekommenderat att samma regler bör gälla för
behandling med buprenorfin och metadon. Regeringen
delar denna bedömning men vill avvakta de nationella
riktlinjer för farmakologisk behandling av
opiatberoende som för närvarande är under
utarbetande i samarbete mellan Socialstyrelsen,
Läkemedelsverket och representanter från
läkarprofessionen och socialtjänsten.

I Sverige finns sedan mitten av 1980-talet
sprututbytesprogram i Malmö och Lund. Idén att förse
injektionsmissbrukare med rena sprutor i
smittskyddssyfte är emellertid kontroversiell.
Sprututbytesprogrammen har kritiserats för att ge
dubbla budskap till narkomanerna genom att dessa
förses med verktyg för att kunna fortsätta med ett
kriminaliserat narkotikamissbruk. De som förespråkar
sprututbytesverksamhet hävdar samhällets ansvar för
att förebygga livsfarliga sjukdomar som aids, och
att ett effektivt sätt att göra det är att
tillhandahålla rena sprutor bland
injektionsmissbrukare. Riksdagen har noga följt de
svenska programmen, och vid ett flertal tillfällen
krävt underlag för fortsatt ställningstagande till
verksamheten.

I betänkande 1999/2000:SoU10 föreslog utskottet
ett tillkännagivande till regeringen med krav på att
det mycket skyndsamt görs en slutlig utvärdering som
är hållbar i bl.a. vetenskapligt hänseende för ett
slutligt ställningstagande till om den aktuella
försöksverksamheten skall fortsätta (res. m, kd, c,
mp). Riksdagen följde utskottet.
I propositionen redovisas Socialstyrelsens
skrivelse från januari 2001 med ”försök till
värdering och ställningstagande till
sprututbytesprogrammen i Malmö och Lund”.
Socialstyrelsen konstaterar i skrivelsen att frågan
om sprututbyte inte kan bedömas enbart på grundval
av vetenskapliga fakta. Svårigheterna ligger bl.a. i
att det inte går att ordna kontrollgrupper samt att
antalet hivfall i Sverige är för få. Därtill kommer
att frågan också har viktiga politiska och etiska
dimensioner. Socialstyrelsen anser att det varken
går att påvisa uttalat negativa eller uttalat
positiva effekter av sprututbytesprogrammen. Enligt
Socialstyrelsen står inte verksamheterna i strid
vare sig med det övergripande målet om ett
narkotikafritt samhälle eller med målen att
förhindra nyrekrytering till missbruk och att flera
missbrukare skall upphöra med sitt missbruk.
Styrelsen anvisar två tänkbara förhållningssätt. Det
ena innebär att sprututbyte förbjuds i lag eller
förordning och att verksamheterna i Malmö och Lund
därmed upphör. Det andra alternativet innebär att
nuvarande verksamhet upphör som försök och att
möjligheten att överlämna spruta och kanyl får
bedömas i det enskilda fallet utifrån vetenskap och
beprövad erfarenhet. Enligt propositionen kommer
regeringen att se över den lagstiftning som i dag
reglerar hanteringen av injektionssprutor och
kanyler och återkomma till riksdagen med förslag
till ny lagreglering.

Regeringen beslutade i januari 2002 att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att se över
tillämpningen av lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM). I direktiven till
utredningen (dir. 2002:10) anförs att tvångsvården
har minskat mycket kraftigt men att den närmare
anledningen till detta samt vad utvecklingen betyder
för den enskilde missbrukaren och dennes möjlighet
att få sina vårdbehov tillgodosedda inte är närmare
känd. Utredaren skall analysera de faktorer som kan
tänkas ligga bakom utvecklingen och bedöma hur den
påverkat de socialt mest utsatta missbrukarna.
Analysen skall göras mot bakgrund av missbrukets och
missbrukarvårdens utveckling under perioden. Av
särskilt intresse är socialtjänstens bedömning av
missbrukarens vårdbehov, vårdens innehåll och
förväntade resultat samt de ekonomiska
prioriteringar som ligger bakom valet av vårdform.
Utredaren skall också bl.a. bilda sig en uppfattning
dels om användningen av tvångsmedel inom vården,
dels huruvida de särskilda befogenheter att använda
tvångsmedel som LVM ger är ändamålsenligt och
rättssäkert utformade. Mot bakgrund av sin analys
skall utredaren föreslå förändringar som kan bidra
till att stärka rättsskyddet för den enskilde och
till att förbättra insatserna så att dessa är
relevanta för den enskilde missbrukarens vårdbehov
samt ges i rätt tid och rätt omfattning. Det står
utredaren fritt att också ta upp andra näraliggande
frågor än de som preciseras i direktiven om de kan
bidra till att de mest utsatta missbrukarnas
vårdbehov tillgodoses och att deras rättssäkerhet
stärks. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli
2003.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att Maria ungdomsmottagning bör
stå som modell för särskilda vårdenheter ute i
landet (yrkande 13).

I motion So25 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om tillämpningen av
tvångsvården för missbrukare. Motionärerna anser att
inslaget av tvångsåtgärder gentemot
narkotikamissbrukare bör öka. Vid översynen av
tillämpningen av LVM bör därför göras viss skillnad
mellan alkohol- och narkotikamissbruk. Vidare bör
utredningen syfta till att beträffande
narkotikamissbruk skärpa och utöka möjligheterna
till tvångsåtgärder vid fara för liv och hälsa för
den enskilde eller dennes omgivning.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs tillkännagivanden om avgiftningsenheter
(yrkande 2) samt om behandlingsplaner och
eftervårdsplaner (yrkande 3). Motionärerna anser att
såväl frivillig vård som tvångsvård alltid skall
föregås av avgiftning på en särskild
avgiftningsenhet. Under avgiftningstiden skall
upprättas en behandlingsplan, omfattande även
eftervården. Hälso- och sjukvården skall ansvara för
att tillhandahålla ett tillräckligt antal
avgiftningsenheter för att ingen missbrukare skall
behöva vänta på avgiftning. I motionen begärs också
ett tillkännagivande om tvångsvård (yrkande 10).
Enligt motionärerna bör behovet av hjälp även hos
missbrukarens familj beaktas vid besluten om vård
enligt LVM eller LVU. Familjen känner sig ofta helt
maktlös och lever under helt oacceptabla
förhållanden, anförs det.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om
frivilligorganisationerna (yrkande 3). Motionärerna
anser att de bör få ett större ansvar som länk
mellan myndigheter och missbrukare. Vidare begärs
ett tillkännagivande om vård och behandling för s.k.
tunga narkotikamissbrukare (yrkande 5). Enligt
motionärerna behöver dessa missbrukare tas om hand
och få vård och utbildning, både för sin egel del
och för att hindra dem från att rekrytera nya
missbrukare.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om att en god missbrukarvård
kräver mer resurser till landsting och kommuner
(yrkande 20). Motionärerna framhåller det skriande
behovet av fler vårdplatser inom missbrukarvården.
Det begärs vidare ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om en översyn av hur kommuner och
landsting samverkar kring vården och
rehabiliteringen av personer som missbrukar alkohol
och/eller narkotika (yrkande 21). Motionärerna
påpekar att efter avslutad avgiftning, som betalas
av landstinget, övergår kostnadsansvaret på
kommunen. I många fall väljer kommunen att inte
fortsätta vården på behandlingsenheten, vilket
innebär att avgiftningen som vårdinsats är mer eller
mindre bortkastad. Motionärerna efterlyser en bättre
samverkan mellan huvudmännen. Slutligen begärs ett
tillkännagivande om att ett kommunalt
handlingsprogram för stöd till drogrehabiliterade
bör utarbetas (yrkande 22). Motionärerna framhåller
vikten av stödjande insatser på hemorten för att de
som genomgått en lyckad drogrehabilitering skall
kunna klara av en drogfri vardag.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om att belysa sambandet mellan
droganvändning och hiv/aids (yrkande 3). Enligt
motionären är det angeläget att detta samband är ett
ständigt återkommande tema i narkotikadebatten.
Hivfallen har ökat drastiskt även i Sverige och
många av de nya fallen upptäcks bland narkomaner.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att inrätta en
anhörigombudsman för anhöriga till
narkotikamissbrukare (yrkande 2). De anhöriga
behöver enligt motionärerna omfattande stöd i sina
kontakter med myndigheter och vårdapparat. I
motionen begärs vidare ett tillkännagivande om att
staten tar det ekonomiska huvudansvaret för LVM-
vården av narkotikamissbrukare (yrkande 4).
Motionärerna anser att eftersom staten ansvarar för
narkotikapolitiken med dess inslag av tvång bör
staten också ta ett viss ekonomiskt ansvar för
tvångsvården. Efter det att en kommun redovisat
vilka åtgärder som vidtagits för en missbrukare och
visat att den följt alla socialtjänstlagens
bestämmelser bör staten garantera de huvudsakliga
kostnaderna för tvångsvården. Motionärerna begär
vidare ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om missbruksvården (yrkande 13 delvis). Motionärerna
påpekar att till följd av kommunernas nedskärningar
inom missbrukarvården är det i dag svårt för en
narkoman att få tillgång till vård på institution
även om han eller hon är motiverad att sluta med
drogerna. Eftersom avancerade missbrukare sällan kan
tillgodogöra sig öppenvård behövs det betydligt mer
resurser på området. Motionärerna framhåller vikten
av att ingripa tidigt i ”missbrukarkarriären” och
att prioritera vårdplatser för yngre. Det är också
angeläget att anpassa vården till den enskilde
missbrukarens behov. Enligt motionärerna är
samarbete mellan föräldrar, föreningsliv, polis och
socialtjänst nödvändigt för att nå verkliga resultat
bland ungdomar. Det krävs vidare kommunalt samarbete
i syfte att bättre utvärdera och mäta resultaten i
missbrukarvården. Kommunerna skall alltid
kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds vid
upphandlingen, anförs det.

Tre motioner rör substitutionsbehandling.

I motion So34 (m) begärs ett tillkännagivande om vad
i motionen anförs om kriterier för att få ta del av
det så kallade metadonprogrammet (yrkande 12).
Motionärerna anser det orimligt att unga
heroinmissbrukare, som är välmotiverade i sin
strävan att bli drogfria, inte skall kunna få
behandling förrän tidigast vid 20 års ålder och
efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att
behandlingsmetoden visat sig effektiv. Det skall
dock krävas att patienten är beredd att medverka
till att metadondoseringen snabbt trappas ned till
att helt upphöra.

I motion So27 (m) begärs ett tillkännagivande om
metadon- och Subutexbehandlingarna (yrkande 9). I
första hand anser motionärerna att dessa
behandlingar snarast bör upphöra. I andra hand
anförs att preparaten bör användas med största
restriktivitet och endast tillåtas i samband med
särskilda program. Allmänläkares förskrivningsrätt
på Subutex måste omedelbart upphöra, anförs det
vidare.

I motion So30 (fp) yrkande 13 delvis begärs ett
tillkännagivande om att metadonbehandling bör
omfatta fler personer än i dag.

I åtta motioner tas sprututbytesverksamheten upp.

I motionerna So27 (m) yrkande 8, So34 (m) yrkande
11, So372 av Chris Heister m.fl. (m) yrkande 2 och
2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) yrkande 6
anförs att sprututbytesprojekten i Malmö och Lund
omedelbart skall upphöra.

I motionerna So35 (kd) yrkande 23, So594 av Anita
Jönsson m.fl. (s) och So511 av Marie Granlund (s)
begärs tillkännagivanden om att
sprututbytesprogrammen bör permanentas.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att varje landsting skall
kunna lämna in en ansökan till Socialstyrelsen och
efter prövning ges möjlighet att starta
sprututbytesprojekt i den egna regionen (yrkande 5).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att sprututbytesverksamheten
i Malmö–Lund bör bli permanent och att verksamheten
bör utökas till att omfatta flera platser i Sverige
(yrkande 8).

Samma ståndpunkt intas i motion So308 av Ulf
Nilsson (fp) (yrkandena 1 och 2).

Tidigare behandling

Utskottet behandlade motioner om missbrukarvård
senast i det av riksdagen godkända (debatt 13 mars)
betänkande 2001/02:SoU11 Socialtjänstfrågor, till
vilket hänvisas. Utskottet vidhöll sin tidigare
redovisade inställning att vård och behandling och
andra rehabiliteringsinsatser utgör grunden när det
gäller att hjälpa personer att komma ifrån sitt
beroende av såväl alkohol som andra droger.
Utskottet betonade åter att det för en väl
fungerande missbrukarvård krävs kunskaper om
missbruk, vårdbehov samt kvalitet i och effekter av
olika insatser. Det är angeläget att vårdbehövande
får tillgång till behovsanpassade insatser.
Utskottet såg vidare positivt på det arbete som
Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse
utför för att samla kunskap inom området i syfte att
höja kvaliteten på och komma till rätta med vissa
brister inom missbrukarvården. Det noterades också
att Statens beredning för medicinsk utvärdering
(SBU) har gjort en sammanställning av den
vetenskapliga grunden för olika behandlingsmetoder
inom missbruksområdet. Vidare kommer Riksdagens
revisorer, på utskottets förslag, att genomföra en
granskning av kvaliteten i behandlingen inom Statens
institutionsstyrelses verksamhet samt av i vad mån
behandlingen är differentierad.

Utskottet framhöll behovet av ytterligare
kunskaper när det gäller utvecklingen på vård- och
behandlingsområdet, särskilt beträffande resurser,
insatser och resultat. Utskottet hänvisade till
regeringens uttalanden i budgetpropositionen för
2002 om att det finns anledning att även
fortsättningsvis noga följa utvecklingen inom
missbrukarvården, såväl när det gäller avvägningen
mellan öppenvård och institutionsvård som innehållet
och kvaliteten i insatserna. Utskottet noterade
också att den nationella narkotikasamordnaren skulle
få i uppgift att slå larm om det krävs ytterligare
åtgärder för att säkerställa att de som behöver vård
erbjuds sådan. När det gäller vård och behandling av
unga missbrukare konstaterades att Statens
institutionsstyrelse tillförts stora resurstillskott
i syfte att bygga ut verksamheten för att bättre
kunna tillgodose kommunernas efterfrågan på
ungdomsvård samt noterades att Riksrevisionsverket
för närvarande genomför en granskning av
kapacitetsbristen och köerna på institutionerna.
Samtliga motioner avstyrktes (s. 19 f.; res. m, v,
kd+c, fp).

Motionsyrkanden om hiv/aidsprevention behandlade
utskottet senast i det av riksdagen godkända
betänkande 2001/02:SoU1. Utskottet avstyrkte
motionerna med hänvisning till regeringens kommande
förslag med anledning av Nationella
folkhälsokommitténs slutbetänkande, en handlingsplan
som tagits fram av Statens folkhälsoinstitut samt
insatser från ideella organisationer (s. 97 f.; res.
m, kd, c).

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att vård och
behandling samt andra rehabiliteringsinsatser utgör
grunden när det är fråga om att hjälpa missbrukare
att komma ifrån sitt beroende. Vård och behandling
av missbrukare är en nödvändig del av de
narkotikapolitiska insatserna. För en väl fungerande
missbrukarvård krävs kunskaper om missbrukets
omfattning och karaktär, vårdbehov hos olika
riskgrupper och missbrukare samt kvalitet i och
effekter av de olika insatser som görs. Dessa
grundläggande principer överensstämmer med vad
utskottet anfört vid tidigare tillfällen rörande
missbrukarvård.

Utskottet instämmer med regeringen att det är
angeläget att alla som behöver vård också får
tillgång till vård av god kvalitet. Inte minst
gäller detta de tunga missbrukarna. Utskottet
konstaterar med tillfredsställelse att regeringen
har för avsikt att noga följa att kommunerna fullgör
sitt ansvar gentemot missbrukarna. I direktiven till
den nationella narkotikasamordnaren anförs att
insatser bl.a. behövs för att stimulera och stödja
kommuner och landsting i deras arbete med att
utveckla vårdinsatserna och ta fram övergripande
strategier. Stöd bör också ges för att utveckla
samarbetsformer mellan olika huvudmän såsom t.ex.
kommuner och landsting och den ideella sektorn.
Enligt utskottet är det vidare angeläget att
vårdbehövande får tillgång till behovsanpassade
insatser. Utskottet delar regeringens uppfattning
att utvecklingen av vårdalternativ som passar den
enskilde missbrukarens behov är en fråga som bör få
en framskjuten plats i de lokala narkotikapolitiska
strategierna. Det är också viktigt att utveckla
eftervården och uppföljningen av vården. Såsom
påpekas i propositionen bör Socialstyrelsens arbete
med att utveckla nationella riktlinjer för vården,
liksom den återinförda överklaganderätten enligt
socialtjänstlagen, kunna bidra till en i
sammanhanget positiv utveckling.
Mot bakgrund av vad som anförts får enligt
utskottets mening motionerna So30 (fp) yrkande 13
delvis, So31 (m) yrkandena 3 och 5 samt So35 (kd)
yrkandena 20–22 anses delvis tillgodosedda.

Hälso- och sjukvården ansvarar för bl.a. avgiftning
av missbrukare och psykologiska komplikationer i
samband med missbruk. I propositionen anges att en
skriftlig vårdplanering i god tid skall göras med
socialtjänsten. Hur vården närmare skall organiseras
är dock en fråga för sjukvårdshuvudmännen.
Motionerna So27 (m) yrkandena 2 och 3 samt So34 (m)
yrkande 13 avstyrks därmed.

Enligt utskottet saknas det anledning att ge
utredningen som skall se över tillämpningen av lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM)
sådana tilläggsdirektiv som avses i motion So25 (m).
Motionen avstyrks.

Utskottet delar regeringens inställning att
samarbetet och samverkan med anhöriga och
närsamhället bör utvecklas inom missbrukarvården,
inte minst för att förbättra stödet till
missbrukarens anhöriga. Utskottet kan dock inte
ställa sig bakom kravet i motion So30 (fp) yrkande 2
om att inrätta en särskild anhörigombudsman för
anhöriga till narkotikamissbrukare. Yrkandet
avstyrks därför.

Utskottet konstaterar att beslut om vård enligt LVM
kan fattas om missbrukaren bl.a. kan befaras
allvarligt skada någon närstående. Beslut om vård
enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) kan dock enbart komma i fråga om
det är den unges hälsa eller utveckling som är i
fara. Utskottet är inte berett att ändra
förutsättningarna för tvångsvård på det sätt som
yrkas i motion So27 (m) yrkande 10. Motionen
avstyrks.

Utskottet delar regeringens uppfattning att det
övergripande ansvaret för missbrukarvården, således
även tvångsvården, också i fortsättningen skall
åvila socialtjänsten. Motion So30 (fp) yrkande 4 bör
därför avslås.

Statens folkhälsoinstitut har tagit fram en
nationell handlingsplan för hiv/STI-prevention.
Vidare har Nationella folkhälsokommittén lyft fram
det hivpreventiva arbetet i sitt slutbetänkande. En
proposition med anledning av betänkandet väntas
senare i år. Utskottet utgår därmed från att arbetet
för att förhindra spridning av hiv/aids ytterligare
kommer att förstärkas. Det får också förutsättas att
sambandet mellan droganvändning och hiv/aids belyses
såväl i narkotikadebatten som i det rent
hiv/aidspreventiva arbetet. Motion So32 (kd) yrkande
3 får därmed anses delvis tillgodosedd.

I motionerna So30 (fp) yrkande 13 delvis och So34
(m) yrkande 12 begärs en utvidgning av kriterierna
för att komma i fråga för metadonbehandling. I
motion So27 (m) yrkande 9 begärs ett förbud mot
alternativt restriktivare användning av
substitutionsbehandling. Nationella riktlinjer för
farmakologisk behandling av opiatberoende är för
närvarande under utarbetande i samarbete mellan
Socialstyrelsen, Läkemedelsverket och representanter
från läkarprofessionen och socialtjänsten. Översynen
omfattar enligt uppgift samtliga frågor som berörs i
motionerna. Enligt utskottets mening bör resultatet
av arbetet avvaktas. Motionerna avstyrks därför.

Utskottet har under de senaste åren vid flera
tillfällen behandlat motioner om
sprututbytesprojektet. Senast frågan behandlades
krävde utskottet att det mycket skyndsamt görs en
slutlig utvärdering av projektet. Utskottet
konstaterar att regeringen nu avser att se över den
lagstiftning som reglerar hanteringen av
injektionssprutor och kanyler och därefter återkomma
till riksdagen. Mot bakgrund av ärendets tidigare
behandling och med anledning av framför allt
tidsutdräkten vill utskottet åter framhålla vikten
av att ett slutligt beslut i frågan om
sprututbytesverksamheten kan fattas snarast möjligt.
I avvaktan på översynen bör dock riksdagen inte ta
något nytt initiativ. Motionerna So27 (m) yrkande 8,
So28 (c) yrkande 5, So30 (fp) yrkande 8, So34 (m)
yrkande 11, So35 (kd) yrkande 23, So308 (fp)
yrkandena 1 och 2, So372 (m) yrkande 2, So511 (s),
So594 (s) och 2000/01:Ju931 (m) yrkande 6 avstyrks.

Insatser mot utbudet

Illegal narkotikahandel

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om polisens
organisation och om mer resurser till polisen
respektive tullen. Socialutskottet delar
därvid justitieutskottets respektive
skatteutskottets uppfattning om vikten av att
använda tilldelade resurser för att göra
verksamheterna så effektiva som möjligt.
Riksdagen bör också avslå motioner om
särskilda spaningsmetoder m.m. med hänvisning
till pågående arbete inom Regeringskansliet.
Socialutskottet delar vidare
justitieutskottets bedömning att riksdagen
bör avslå motioner om att tillåta
användningen av kräkmedel i brottsutredande
syfte. Slutligen bör riksdagen avslå motioner
om att bekämpa droghandeln på Internet.
Utskottet förutsätter att redan pågående
arbete på området fortsätter. Jämför
reservationerna 20 (c), 21 (fp), 22 (c), 23
(fp) och 24 (c).

Propositionen

När det gäller insatserna mot utbudet av narkotika
anges att det är angeläget att berörda myndigheter
motverkar både den organiserade och den småskaliga
narkotikabrottsligheten. Ett viktigt mål är att
förhindra uppkomsten av öppna narkotikamarknader.
Läckaget av narkotiska läkemedel till den illegala
marknaden måste begränsas.

En förutsättning för att brottsbekämpningen skall
vara framgångsrik är enligt regeringen att de
berörda myndigheternas organisation, metoder och
former för samverkan är ändamålsenliga.
Narkotikakommissionen pekar bl.a. på att de
särskilda narkotikarotlarna i flera län har lagts
ihop med t.ex. spaningsrotlar med ansvar för
bekämpning av alla typer av brott. Det kan inte
uteslutas att sammanslagningarna på vissa håll lett
till att insatserna för narkotikabekämpning har
minskat. Kommissionen framhåller vidare betydelsen
av samverkan samt åldersstrukturen på dem som
arbetar med spaning och utredning av brott. På vissa
håll i landet finns det över huvud taget inte några
yngre poliser som arbetar med narkotikabekämpning,
vilket kan medföra svårigheter att bedriva
spaningsarbete i ungdomsmiljöer. Regeringen anger
att den kommer att ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag
att, inom ramen för sin tillsynsverksamhet,
inspektera samtliga polismyndigheter för att se hur
arbetet mot narkotikabrottsligheten är organiserat
och dimensionerat samt hur de olika nivåerna
samverkar. Enligt regeringen är kvaliteten i
polisens åtgärder också en viktig faktor. Polisens
arbete bör därför utvärderas regelbundet. Regeringen
kommer att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att
utvärdera effekterna av polisens arbete för att
bekämpa narkotikabrottsligheten. Uppdragen till
Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet
avses ge en god bild av vilka förbättringar som kan
behövas för att polisens arbete mot
narkotikabrottsligheten skall kunna utvecklas
vidare, anförs det.

I propositionen kommenteras även
Narkotikakommissionens förslag att kartlägga och
utarbeta riktlinjer för polisens s.k. särskilda
spaningsmetoder. Regeringen konstaterar, liksom
kommissionen, att frågan om de särskilda
spaningsmetoderna har behandlats ett flertal gånger.
Slutsatserna har varit att principerna om legalitet,
behov och proportionalitet räcker för att styra
användningen av metoderna. Regeringen har därför
inte för avsikt att i detta sammanhang vidta några
åtgärder.

Regeringen påpekar att Narkotikakommissionen
föreslagit en ändring i narkotikastrafflagen
(1968:64) i syfte att vid skälig misstanke om
försäljning av narkotika kunna använda kräkmedel
eller liknande i de fall där det i dag beslutas om
att placera den misstänkte på s.k. tulltoalett.
Bakgrunden till förslaget är att narkotikaförsäljare
i framför allt storstäderna ofta förvarar sitt
varulager, främst kapslar av heroin, i munnen, för
att kunna svälja narkotikan om polis närmar sig.

Frågan om användning av kräkmedel i
brottsutredande syfte har enligt propositionen varit
aktuell i olika sammanhang under senare år. Senast
frågan var föremål för regeringens bedömning var i
samband med de senaste ändringarna i bestämmelsen om
kroppsbesiktning (prop. 1993/94:24).
Departementschefen påpekade, med hänvisning till att
en tvångsmedicinering innebär ett mycket allvarligt
ingrepp i den kroppsliga integriteten, att mycket
starka skäl krävs för att införa en sådan möjlighet
till tvångsmedicinering. Departementschefens
uppfattning var att vid en sådan bedömning måste
brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.
Justitieutskottet har också vid ett par tillfällen
tagit ställning till yrkanden om att tillåta
kräkmedel.
Regeringen kan inte se att det framkommit något
skäl av tyngd att nu frångå vad som uttalades när
frågan senast var föremål för regeringens bedömning.
Med hänsyn till framför allt det starka skydd som
måste finnas för den kroppsliga integriteten är
regeringen inte beredd att föreslå någon möjlighet
till tvångsmässig medicinering i samband med
kroppsbesiktning.

Motioner

Flera motioner tar upp frågan om polisens
organisation och om mer resurser till polisen och
tullen.

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om inrättandet av länsvisa grupper
inom polisen, med Stockholms ravekommission som
förebild (yrkande 8). Enligt motionärerna bör varje
polismyndighet inrätta särskilda enheter för att
bekämpa efterfrågeökningen av narkotika i
ungdomsmiljöer. Motionärerna begär även ett
tillkännagivande om behovet av en ökning av
poliskåren (yrkande 10). Fram till år 2010 bör
poliskåren utökas till 20 000 poliser, anförs det.

I motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om att satsa på tidiga insatser
mot ungdomars missbruk genom speciella
narkotikaenheter (yrkande 2). Motionärerna anser att
specialiserade narkotikaenheter inom polisen måste
inrättas i varje län liksom gatulangningsgrupper och
ungdomsgrupper i de större städerna. Offensiv
polisverksamhet upptäcker betydligt fler missbrukare
än någon annan institution eller myndighet. Enligt
motionärerna är det på den nivån insatserna måste
förstärkas. Eftersom det är ungdomar som främst
riskerar att hamna i narkotikamissbruk är det
angeläget att polisens arbete fokuseras på de
miljöer där ungdomar vistas, anförs det.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs också ett tillkännagivande om
specialiserade narkotikaenheter och
gatulangningsgrupper (yrkande 16). Vidare begärs ett
tillkännagivande om införsel och illegal
narkotikahandel (yrkande 11 delvis). Motionärerna
anser att ett treårigt projekt bör övervägas där
tullen i Sydsverige ges möjlighet att snabbutbilda
tullare för att effektivt stoppa insmugglingen av
narkotika.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om att
regeringen måste ge polisen ökade resurser för att
öka möjligheten till nyrekrytering (yrkande 6).

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om polisens möjligheter att arbeta
brottsförebyggande genom besök i skolan (yrkande
10). Enligt motionärerna har polisbesöken i skolorna
minskat de senaste åren eftersom polisen saknar
resurser och därmed tid för besöken. Motionärerna
begär också tillkännagivanden om att rekrytera fler
civilanställda för att avlasta polisen från
administrativt arbete (yrkande 11) samt om bristande
personalresurser i gatulangningsgrupper och om
behovet av att utbilda fler poliser (yrkande 12). I
slutet av år 2000 fanns det drygt 16 000 poliser
medan det enligt Rikspolisstyrelsen behövs 19 000
poliser. Detta mål vill motionärerna uppnå år 2006.
I motionen begärs vidare ett tillkännagivande om mer
resurser till Tullverket för att förstärka
kontrollen av illegal införsel av narkotika m.m.
(yrkande 14).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att Tullverket bör få ökade
resurser till kontrollverksamhet (yrkande 9).
Motionärerna begär även ett tillkännagivande om att
fler narkotikahundar bör utbildas för att underlätta
polisens, tullens och kriminalvårdens arbete
(yrkande 10).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att särskilda polisenheter
bör inrättas över hela landet för att bekämpa
narkotikamissbruket (yrkande 5). Enligt motionärerna
kan det inte uteslutas att avvecklingen av
narkotikaenheter och annan specialkompetens inom
polisen har medverkat till att missbruksutvecklingen
gått åt fel håll.

I motion So29 av Göran Magnusson (s) begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör ta initiativ
till en länsvis inventering av behovet av mer
resurser till vård, socialarbetare, polis och
förebyggande insatser (yrkande 3).

Särskilda spaningsmetoder berörs i två motioner.

I motion So34 (m) yrkas att riksdagen skall begära
att regeringen tillsätter en utredning avseende
förutsättningarna för hemlig teleavlyssning och
förverkande av tillgångar som åtkommits genom
brottslig verksamhet (yrkande 9).

I motion So28 (c) begärs ett tillkännagivande om att
tillåta buggning vid misstanke om brott som kan ge
minst fyra års fängelse, t.ex. grovt narkotikabrott
(yrkande 11).

I motionerna So34 (m) yrkande 14, So27 (m) yrkande 11 delvis
och So30 (fp) yrkande 6 framförs att kräkmedel bör
kunna användas för att snabbare och effektivare
kunna komma åt langning och missbruk.

I motionerna So28 (c) yrkande 3, Ju237 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkande 22 och 2000/01:So241 av
Birgitta Sellén och Sofia Jonsson (c) yrkande 2
begärs tillkännagivanden om droghandeln på Internet.
På Internet förmedlas adresser och annonseras öppet
om flera olika droger som kan beställas med leverans
inom 48 timmar. Motionärerna efterlyser ett
intensifierat samarbete, inte minst internationellt,
en översyn av de varor som erbjuds i
Internetannonser samt lagstiftning om vad som är
lagligt eller ej.

Tidigare behandling

Skatteutskottet avstyrkte i det av riksdagen
godkända betänkande 2001/02:SkU1 motioner om ökade
anslag till Tullverket för budgetåret 2002 (s. 8
f.). Utskottet konstaterade bl.a. att det råder en
bred politisk enighet om behovet av att bekämpa
bl.a. smuggling på ett effektivt och kraftfullt
sätt. Verksamheten är sedan länge högt prioriterad
hos tullen. Tullen har fått varaktiga
anslagsförstärkningar på drygt 15 miljoner kronor
för att effektivisera tullverksamheten och för att
säkerställa kontrollverksamheten vid Arlanda
flygplats. Utskottet påpekade också att tullen redan
under budgetåret 2001 disponerade varaktiga
förstärkningar på 10 miljoner kronor för
merkostnader i samband med Öresundsbrons öppnande.
Tullen har vidare kompenserats med 10 miljoner
kronor med anledning av en engångsneddragning år
2000. Slutligen har tullen fr.o.m. den 1 juli 2000
bemyndigats att uppbära vissa av de avgifter som tas
ut i verksamheten, motsvarande 25 miljoner kronor.

Skatteutskottet bedömde att regeringens förslag
till anslag till tullen skulle täcka behoven för en
balanserad uppbyggnad och förstärkning av
verksamheten och avvisade därmed
oppositionspartiernas förslag om ytterligare
resursförstärkningar. Utskottet anförde att arbetet
med att förbättra gränsskyddets kontrollverksamhet
inte enbart är en fråga om att tillföra mera pengar
utan också en fråga om effektivisering och om att
utnyttja resurserna på bästa sätt. Detta förutsätter
en bra styrning och samordning av verksamheterna,
och utskottet sade sig lägga stor vikt vid att
förändringsarbetet hos myndigheten fortsätter. Det
ankommer på regeringen att noga följa utvecklingen,
anfördes det.

Enligt uppgift från Socialdepartementet pågår
diskussioner inom såväl EU som FN i syfte att komma
åt handeln med droger på Internet.

Justitieutskottets yttrande

När det gäller polisens organisation och metoder
vill justitieutskottet understryka vikten av att
polisens resurser används på ett sådant sätt att
brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De
uppdrag som regeringen nu kommer att lämna till
Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör
enligt utskottets mening kunna utgöra ett värdefullt
underlag för att ytterligare kunna effektivisera
polisens arbete mot narkotika. Enligt utskottet kan
man härvid förutsätta att sådana frågor kommer att
beröras som tas upp i motionsyrkandena So27 (m)
yrkande 16, So28 (c) yrkande 10, So29 (s) yrkande 3,
So30 (fp) yrkande 5, So31 (m) yrkande 6, So34 (m)
yrkandena 8 och 10, So35 (kd) yrkandena 10–12 och
Ju322 (m) yrkande 2. Justitieutskottet föreslår mot
den bakgrunden att socialutskottet avstyrker bifall
till motionerna.

Vad gäller särskilda spaningsmetoder anför
justitieutskottet för det första att buggning och
hemlig teleavlyssning var föremål för utskottets och
riksdagens överväganden så sent som i februari 2002.
Då avstyrktes bifall till motsvarande
motionsyrkanden med hänvisning till att frågan om
hemliga tvångsmedel för närvarande bereds i
Regeringskansliet. Så är alltjämt fallet.
Justitieutskottet föreslår mot denna bakgrund att
också socialutskottet avstyrker bifall till
motionerna So28 (c) yrkande 11 och So34 (m) yrkande
9 i dessa delar.

Justitieutskottet konstaterar vidare att
bestämmelserna om förverkande nyligen har varit
föremål för översyn. Den s.k. Förverkandeutredningen
överlämnade i december 1999 sitt betänkande
Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147)
till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats
och bereds i Justitiedepartementet. Utskottet anser
att detta arbete inte bör föregripas och föreslår
att socialutskottet avstyrker bifall till motion
So34 (m) yrkande 9 även i denna del.

Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i
brottsutredande syfte delar justitieutskottet
regeringens uppfattning och föreslår att
socialutskottet avstyrker bifall till motionerna
So27 (m) yrkande 11 delvis, So30 (fp) yrkande 6 och
So34 (m) yrkande 14.

Socialutskottets ställningstagande

Motionerna So27 (m) yrkande 16, So28 (c) yrkande 10,
So29 (s) yrkande 3, So30 (fp) yrkande 5, So31 (m)
yrkande 6, So34 (m) yrkandena 8 och 10, So35 (kd)
yrkandena 10–12 och Ju322 (m) yrkande 2 rör polisens
organisation och resurser. Socialutskottet delar
justitieutskottets bedömning att det är viktigt att
polisens resurser används på ett sådant sätt att
brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De
uppdrag som regeringen nu kommer att lämna till
Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör,
som justitieutskottet anför, kunna utgöra ett
värdefullt underlag för att göra polisens arbete mot
narkotika effektivare. Enligt utskottet kan man
härvid förutsätta att sådana frågor kommer att
beröras som tas upp i motionsyrkandena.
Socialutskottet avstyrker därmed bifall till
motionerna.

I motionerna So27 (m) yrkande 11 delvis, So28 (c)
yrkande 9 och So35 (kd) yrkande 14 begärs
förstärkningar av tullens kontrollmöjligheter. Det
kan konstateras att bekämpningen av smuggling är en
sedan länge högt prioriterad verksamhet hos tullen.
Socialutskottet delar skatteutskottets uppfattning
att det inte enbart är en fråga om att tillföra mera
pengar utan också en fråga om effektivisering och om
att utnyttja resurserna på bästa sätt, bl.a. genom
en bra styrning och samordning av verksamheterna.
Motionerna bör avslås.

Inom Regeringskansliet bereds för närvarande såväl
frågan om hemliga tvångsmedel som förslag om
effektivare förverkandelagstiftning. Socialutskottet
delar justitieutskottets bedömning att detta arbete
inte bör föregripas. Motionerna So28 (c) yrkande 11
och So34 (m) yrkande 9 avstyrks därför.

Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i
brottsutredande syfte delar socialutskottet
regeringens och justitieutskottets uppfattning att
sådan tvångsmässig medicinering av integritetsskäl
inte bör tillåtas. Socialutskottet avstyrker
motionerna So27 (m) yrkande 11 delvis, So30 (fp)
yrkande 6 och So34 (m) yrkande 14.

I motionerna So28 (c) yrkande 3, Ju237 (c) yrkande
22 och 2000/01:So241 (c) yrkande 2 berörs
droghandeln på Internet. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att detta är ett problem.
Ett internationellt samarbete för att komma åt
handeln pågår dock redan och utskottet förutsätter
att arbetet fortsätter även utan något initiativ
från riksdagen. Motionerna avstyrks.

Effektivare tillsyn över läkares
förskrivningar, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1996:1156) om
receptregister, med en smärre redaktionell
justering. Riksdagen bör avslå motioner om
missbruk respektive förskrivning av
narkotiska läkemedel, bl.a. mot bakgrund av
en nyligen tillsatt utredning på området. Med
hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits
för att minska risken för olagliga uttag av
narkotiska läkemedel på apotek, bör riksdagen
även avslå en motion i denna fråga.

Propositionen

Regeringen föreslår en ändring i lagen (1996:1156)
om receptregister. Ändringen innebär att det
receptregister som förs av Apoteket AB skall få
användas även för att till Socialstyrelsen redovisa
uppgifter om förskrivning av narkotiska läkemedel
som görs av enskild läkare eller tandläkare.
Uppgifterna får av Socialstyrelsen användas för
styrelsens tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonal.

En stor del av de narkotikaklassade läkemedel som
återfinns bland missbrukare, framför allt
bensodiazepiner, är förskrivna av läkare. Det finns
flera anledningar till att några läkare förskriver
narkotiska läkemedel till missbrukare utan att det
sker i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Det förekommer t.ex. att läkare
förskriver narkotiska preparat mot betalning. Andra
läkare anser att det är bättre att skriva ut
preparaten än att missbrukarna skaffar sig dem på
illegal väg. En del läkare hotas eller luras till
att förskriva dem. Socialstyrelsens tillsyn har
visat att särskilt åldriga läkare riskerar att bli
utnyttjade. Även om de läkare som förskriver
narkotiska läkemedel på ett icke godtagbart sätt
utgör en försvinnande liten del av läkarkåren kan de
tillföra den illegala marknaden en stor mängd
narkotiska preparat. Hälso- och sjukvården och dess
personal står under tillsyn av Socialstyrelsen. Det
förfarande Socialstyrelsen i dag är hänvisad till
för sin tillsyn är omständligt. Socialstyrelsen
måste begära att vissa apotek antingen gör
kontroller bakåt i tiden av utfärdade recept eller
samlar in recept för granskning framåt i tiden.
Dessa granskningar är både tidsödande och kräver
stora arbetsinsatser av apotekspersonalen.
Av praktiska skäl begränsas i dag receptkontrollen
till ett litet urval av apotek, vilket innebär att
recept som blivit expedierade vid andra apotek inte
upptäcks. Särskilt i storstadsområdena är detta av
betydelse då det där finns större möjligheter för en
patient att gå runt till flera olika apotek med
recept från en och samma förskrivare.
Journalföringen av utlämnande av narkotikaklassade
läkemedel sker lokalt. Med en enkel rutin för
sökning på en viss förskrivare underlättas tillsynen
och ett större antal apotek kan ombedjas delta i
kontrollen utan att det medför någon orimligt stor
arbetsinsats på apoteken. Naturligtvis medför ett
enklare söksätt också att tillsynsärendena kan
hanteras snabbare. Som ett led i arbetet att minska
förekomsten av icke godtagbara förskrivningar av
narkotiska läkemedel framstår det enligt regeringens
mening därför som angeläget att effektivisera
tillsynsförfarandet.

Motioner

I motion So26 av Carl-Axel Johansson (m) (delvis)
begärs ett tillkännagivande om tidig upptäckt och
behandling av narkotikamissbruk. Motionären anför
att förskrivarkoder och särskilda recept inte
hindrar att patienter går runt hos olika läkare och
får förskrivet narkotiska läkemedel. För att tidigt
kunna spåra dessa patienter och erbjuda dem vård och
stöd måste ett patientregister utvecklas.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett
tillkännagivande om att reglerna då det gäller
omyndigas möjlighet att lösa ut receptbelagda
mediciner på apotek bör ses över (yrkande 3). Enligt
motionären finns det inget hinder för en omyndig
person att hämta ut receptbelagda läkemedel på
apotek åt någon annan. Visserligen sker, i vissa
fall, kontroll av budets identitet när det gäller
narkotiska preparat m.m. men detta är inte
tillräckligt för att komma åt missbruket, menar
motionären.

I motion So474 av Hans Hoff (s) begärs ett
tillkännagivande om att missbruk av förskrivning är
så allvarligt att en översyn av nuvarande regelverk
när det gäller begränsning av rätten att förskriva
narkotiska och alkoholhaltiga läkemedel bör göras.

Bakgrund och tidigare behandling

I betänkande 1996/97:SoU5 Läkemedelsförmåner och
läkemedelsförsörjning behandlade utskottet förslaget
att införa receptregisterlagen (1996:1156).
Utskottet uttalade bl.a. (s. 42 f.) att
personuppgifter inom hälso- och sjukvården ofta är
av känslig karaktär och kräver ett starkt
integritetsskydd. Utskottet ansåg det nödvändigt att
använda personnummer för att läkemedelsförmånen
skall kunna fördelas korrekt. Vad gäller den
ekonomiska och medicinska uppföljningen i övrigt
måste en restriktiv hållning intas till användningen
av individdata. Individbunden patientinformation
skall i dessa fall enligt utskottets mening inte få
göras utan patientens samtycke.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare
med uppgift att göra en bred analys av nuvarande
förhållanden i fråga om behov av och möjligheter
till medicinsk och ekonomisk uppföljning inom
läkemedelsområdet samt lämna förslag till ett
förbättrat system för sådan uppföljning (dir.
2002:38). Utredaren skall i sitt arbete och i sina
förslag väga medicinska, ekonomiska och andra
fördelar mot den enskilde patientens behov av skydd
för sin personliga integritet. En av de frågor som
utredaren skall överväga är om ett system för
uppföljning kan utformas på ett sådant sätt att ett
krav på den enskildes samtycke inte anses nödvändigt
för behandling av vissa definierade personuppgifter
för angelägna medicinska forskningsskäl eller för
vitala intressen hos den registrerade.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december
2002.

Socialministern besvarade den 27 december 2001 en
fråga om problemet med att en omyndig person kan få
ut narkotiska läkemedel på andras eller förfalskade
recept. Enligt vad socialministern erfarit har
Läkemedelsverket vidtagit en rad åtgärder för att
minska förfalskningsrisken och risken för olagliga
uttag av narkotikaklassade läkemedel.
Läkemedelsverket har bl.a. infört restriktioner för
telefonrecept gällande narkotikaklassade läkemedel
samt infört en särskild receptblankett.
Apotekspersonalen skall vid utlämnandet av
receptbelagda läkemedel göra en kontroll av receptet
på författningsmässiga grunder. Vid expedition av
narkotikaklassade läkemedel skall alltid
identitetskontroll av den som hämtar ut läkemedlet
göras, antingen det är patienten själv eller ett bud
som skall hämta ut det. Finns misstanke om att
receptet är förfalskat eller felaktigt på annat sätt
skall det inte expedieras. Detta gäller oavsett
åldern på den som hämtar ut läkemedlet. Varken
Läkemedelsverket eller Apoteket AB har fått några
indikationer på att det som frågeställaren beskriver
skulle vara ett problem. Enligt socialministern är
det därför inte aktuellt att ändra i
receptföreskrifterna.

I 5 kap. 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område stadgas att om en
läkare eller tandläkare missbrukar sin behörighet
att förskriva narkotiska eller alkoholhaltiga
läkemedel eller teknisk sprit, får denna behörighet
dras in eller begränsas. Enligt 13 § samma kapitel
skall ny behörighet meddelas efter ansökan när
förhållandena medger det.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att
receptregistret skall kunna användas för tillsynen
över läkares och tandläkares förskrivningar av
narkotiska läkemedel. Utskottet tillstyrker därmed
förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1156) om
receptregister, dock med den ändringen att ordet
”kostnadsskydd” i 4 § första stycket punkt 1 bör
bytas ut mot ”högkostnads-skydd”.

En särskild utredare skall lämna förslag till ett
förbättrat system för medicinsk och ekonomisk
uppföljning inom läkemedelsområdet. I avvaktan på
resultatet av denna utredning avstyrker utskottet
motion So26 (m) i denna del.

Utskottet kan inte ställa sig bakom kravet på en
översyn av bestämmelserna om begränsning av
förskrivningsrätten. Även motion So474 (s) avstyrks
därmed.

En rad åtgärder har vidtagits av Läkemedelsverket
för att minska risken för förfalskning av recept och
för olagliga uttag av narkotikaklassade läkemedel.
Enligt utskottets mening saknas det skäl att ändra i
receptföreskrifterna. Motion So33 (m) yrkande 3
avstyrks.

Kriminalvård

Allmänt om kriminalvårdens insatser

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om narkotikafria
anstalter genom bl.a. ökad kontroll och fler
motivationsenheter. Socialutskottet delar
justitieutskottets bedömning att
motionsyrkandena väl ryms inom såväl de
allmänna utgångspunkterna för handlingsplanen
som inom ramen för den aviserade särskilda
narkotikasatsningen inom kriminalvården.
Jämför reservationerna 25 (kd) och 26 (c).

Propositionen

Regeringen framhåller att kriminalvården har en
viktig funktion att fylla i samhällets insatser mot
narkotikamissbruket. Även om fängelsestraff aldrig
väljs av behandlingsskäl och kriminalvården inte
heller har något egentligt ansvar för missbrukarvård
hindrar detta inte att tiden i häkte och i anstalt
används för att försöka motivera till, planera och
genomföra behandling. Det finns dock begränsningar i
möjligheterna att arbeta behandlingsinriktat i den
slutna miljö kriminalvårdsanstalterna utgör. Man kan
inte heller se isolerat på den behandling som ges
inom ramen för kriminalvården. För att förhindra
återfall i såväl missbruk som brott och för att
underlätta klientens återanpassning i samhället har
han eller hon ofta behov av omfattande stöd- och
hjälpinsatser också efter det att kriminalvården
upphört. Det är därför alldeles nödvändigt att
kriminalvården redan från början av verkställigheten
inriktar åtgärderna på sådant som förbereder
klienten på ett liv i frihet. I detta ligger
självfallet att kriminalvården har ett nära
samarbete med socialtjänsten och andra berörda
myndigheter.

I propositionen anges att det, trots stora
möjligheter att kontrollera de intagna, förekommer
narkotika och narkotikamissbruk i anstalter och på
häkten. Under år 2000 var det 15 % av anstalterna
som rapporterade att missbruk förekommit ofta eller
så gott som dagligen i anstalten. Närmare 60 % av
anstalterna uppgav dock att det sällan eller aldrig
hade förekommit narkotikamissbruk i anstalten.
Tillgången på narkotika varierar också kraftigt över
tid. Narkotikamissbruk och handel med narkotika i
fängelserna medför mycket oro, vantrivsel, hot och
andra säkerhetsproblem för såväl de intagna som
personalen. För att kunna motivera intagna till
drogfrihet är det en förutsättning att det inte
förekommer narkotika på anstalter och häkten. Enligt
regeringen har såväl intagna i anstalter och häkten
som personalen som arbetar där rätt till en
narkotikafri miljö. Därför är utgångspunkten att
intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva
komma i kontakt med narkotika, att missbrukare skall
avskäras från tillförsel av narkotika och att
intagna skall förhindras att bedriva narkotikahandel
inom häktena och anstalterna samt ute i samhället.
För att åstadkomma en narkotikafri miljö krävs en
kombination av kraftfulla motivations- och
behandlingsinsatser samt väl avvägda
kontrollåtgärder, anförs det.

Enligt propositionen avsätter regeringen 100
miljoner kronor till Kriminalvårdsstyrelsen för att
genomföra en särskild narkotikasatsning inom
kriminalvården med följande målsättning:

· att samtliga narkotikamissbrukare som kommer i
kontakt med kriminalvården identifieras, bl.a.
genom uppsökande verksamhet på häkten, och utreds
avseende problem och behov samt erbjuds adekvat
vård,
·
· att missbrukarens problematik, behov och önskemål
beaktas vid anstaltsplacering,
·
· att intagna som inte vill komma i kontakt med
narkotika erbjuds en narkotikafri verkställighet,
·
· att de missbruksrelaterade programmen utvecklas
och utvärderas samt att fler narkotikamissbrukare
genomgår dessa program,
·
· att kraftigt minska införseln av narkotika på
anstalter och häkten,
·
· att utveckla samverkan både inom och mellan
lokala kriminalvårdsmyndigheter samt med andra
myndigheter samt
·
· att personalen skall ha kunskaper som är
relevanta för arbete med bl.a. motivation av
missbrukare.
·
Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om narkotikafria fängelser (yrkande
17). För att komma till rätta med narkotikan på
fängelserna måste det enligt motionärerna skapas
drogfria enheter inom varje kriminalvårdsregion. Det
begärs också ett tillkännagivande om upphandling av
vårdprogram till kriminalvården från externa
vårdgivare (yrkande 16). Motionärerna anser att
kriminalvården i ökad utsträckning bör kunna
upphandla vårdprogram av privata vårdgivare.
Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i
rehabiliteringen.

I motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om att skapa narkotikafria
anstalter genom ökad kontroll och ökat antal
motivationsenheter (yrkande 5).

Även i motion Ju359 av Göran Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande om införandet av drogfria
fängelser.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivanden om att drogtester bör användas i
större utsträckning vid misstanke om missbruk inom
kriminalvården (yrkande 15) samt om att man bör
införa sektionering och smågruppssystem på
anstalterna (yrkande 16). Enligt motionärerna ökar
förutsättningarna för att narkotikamarknaden på
anstalten skall försvinna om de intagna endast får
umgås i mindre grupper. I yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande om att det bör övervägas att införa
generella regler för övervakade besök för dem som
dömts till fängelse för narkotikabrott en kortare
tid, exempelvis högst tre månader. Detta skulle ge
narkotikamissbrukarna en rimlig chans att komma
ifrån sitt missbruk, anförs det. Vidare begärs ett
tillkännagivande om olika stadier i
motivationsutvecklingen samt utslussningsboende
(yrkande 18). Motionärerna anser att anstalterna bör
byggas om och delas in i motivationsavdelningar och
utslussningsboenden. Steg ett och två skulle vara
olika stadier i motivationsutvecklingen. Steg tre
skulle vara ett utslussningsboende i anslutning till
anstalten, med förberedelse för livet utanför
anstalt och med krav på absolut drogfrihet.
Slutligen begärs ett tillkännagivande om en större
medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet
(yrkande 19). Enligt motionärerna räcker inte
regeringens satsning på 30–40 miljoner kronor per år
särskilt långt. Ytterligare minst 300 miljoner
kronor måste tillföras verksamheten, menar
motionärerna.

I motion Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om drogfria anstalter (yrkande
9). Motionärerna anser att alla anstalter skall vara
drogfria och att personalen skall ges resurser och
möjligheter att på ett effektivt sätt kontrollera
att drogfriheten efterlevs. Smågruppssystem bör
införas. Det begärs vidare tillkännagivanden om
behovet av fler motivations- och behandlingsplatser
(yrkande 10) samt om nödvändigheten av väl
fungerande motivationsavdelningar med kognitiva
program (yrkande 11). I yrkandena 12 och 14 begärs
likalydande tillkännagivanden om övervakade besök
och om motivationsanstalter m.m. som i motion So35
yrkandena 17 och 18.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om åtgärder för att minska
narkotika och alkohol i fängelserna (yrkande 6).
Motionärerna förordar mer frekventa
urinprovstagningar och grundliga visitationer, ökad
användning av narkotikahundar för att stoppa
insmugglingen av droger samt en ökad differentiering
av de intagna. Det begärs även ett tillkännagivande
om en förbättrad utslussningssituation (yrkande 8).
För att skapa goda förutsättningar för den intagne
att återanpassa sig till ett liv utan kriminalitet
efter frigivningen krävs ett effektivt samarbete
mellan anstalterna, frivården, socialtjänsten,
arbetsmarknadsmyndigheterna och hälso- och
sjukvården.

Liknande synpunkter som i yrkande 6 ovan
framställs i motion Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c)
(yrkande 9).

I motion Ju326 av Britt-Marie Lindkvist och
Christina Nenes (s) begärs tillkännagivanden om fler
drogfria anstalter (yrkande 1), om ökat stöd till
narkotikamissbrukare som vill sluta, genom bl.a.
särskilda motivationsprogram och avdelningar på
anstalter (yrkande 2), samt om utbildning och
kompetensutveckling för anstaltspersonalen (yrkande
3).

Justitieutskottets yttrande

Enligt justitieutskottets mening ryms
motionsyrkandena under detta avsnitt väl inom ramen
för såväl de allmänna utgångspunkterna för
handlingsplanen såvitt gäller kriminalvården som
inom ramen för den särskilda narkotikasatsning som
regeringen aviserar i propositionen.
Justitieutskottet anser att motionsyrkandena får
anses tillgodosedda och att socialutskottet bör
avstyrka bifall till dem.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet delar justitieutskottets bedömning
och avstyrker därmed motionerna So28 (c) yrkandena 6
och 8, So34 (m) yrkandena 16 och 17, So35 (kd)
yrkandena 15–19, Ju311 (c) yrkande 9, Ju322 (m)
yrkande 5, Ju326 (s) yrkandena 1–3, Ju359 (m) och
Ju424 (kd) yrkandena 9–12 och 14.

§ 34-placeringar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om
betalningsansvar och samverkan mellan
kommuner och kriminalvård vid s.k. § 34-
placeringar. Socialutskottet anser, i likhet
med justitieutskottet, att ett kommande
uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen bör
avvaktas. Jämför reservation 27 (c).

Propositionen

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt kan en intagen få tillstånd att vistas
utanför anstalten om han då kan bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans
anpassning i samhället. Vid bedömningen skall den
intagnes behov av vård eller behandling mot missbruk
av beroendeframkallande medel särskilt beaktas. I
praktiken används en § 34-placering ofta under den
sista delen av fängelsestraffet som ett sätt att
återinpassa den intagne till samhället.

Eftersom kriminalvårdens ansvar enbart sträcker
sig fram till dagen för den villkorliga frigivningen
skall socialtjänsten också förbinda sig att
finansiera placeringskostnaderna i det fall
placeringen planeras fortsätta efter frigivningen.
Frågan om betalningsansvaret för § 34-placeringen
och svårigheterna att få med socialtjänsten i
planeringen har länge varit ett problem. Många
kommuner har varit tveksamma att ta på sig ett
sådant kostnadsansvar, särskilt i fall då man inte
känner klienten sedan tidigare eller i de fall man
tidigare flera gånger beviljat vårdinsatser för
klienten. Dessutom har ibland socialtjänsten och
kriminalvården skilda uppfattningar om hur hög grad
av omhändertagande den intagne behöver ha.
Regeringen påpekar att frågan om
kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och
kommunerna har utretts ett flertal gånger tidigare.
Fängelseutredningen (SOU 1993:76) föreslog att
kriminalvården skulle få ta över hela
kostnadsansvaret för att på så sätt lösa problemet.
Flera remissinstanser, liksom regeringen, motsatte
sig detta förslag då man var rädd att detta skulle
innebära att kommunerna skulle frånträda sitt ansvar
för missbrukarvården. Möjligheten att genomföra §
34-placeringar är enligt regeringens uppfattning
central för kriminalvårdens möjligheter att arbeta
utifrån ett behandlingsperspektiv. Det är därför
oacceptabelt att vissa placeringar inte kan
genomföras på grund av svårigheter att samarbeta med
vissa kommuner. Enligt regeringen bör
Kriminalvårdsstyrelsen göra en samlad analys kring
gjorda erfarenheter när det gäller art, omfattning,
utveckling och kostnader förknippade med problemen
kring § 34-placeringarna. Denna analys kan sedan
ligga till grund för ett ställningstagande kring hur
problemen kan lösas, anförs det.

Motioner

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande om § 34-placeringar
(yrkande 12). Enligt motionärernas mening bör
kriminalvården ges betalningsansvaret för hela
behandlingen och en särskild pott avsättas inom
kriminalvården för att finansiera behandling av
drogmissbrukare. I motionen begärs vidare ett
tillkännagivande om behandlingshem (yrkande 14).
Motionärerna anser att kriminalvården skall upprätta
ett uppföljnings- och kontrollprogram för de
behandlingshem som anlitas.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vikten av vidareutvecklad
samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när
det gäller § 34-placeringarna (yrkande 7).

Liknande synpunkter framställs i motion Ju311 av
Gunnel Wallin m.fl. (c) (yrkande 10).

Justitieutskottets yttrande

Enligt justitieutskottets mening är § 34-placeringar
ett bra instrument för att få narkotikamissbrukare i
vård under verkställigheten. För att få så bra
placeringar som möjligt är det angeläget att
behandlingsplaneringen görs i samarbete med
socialtjänsten i den intagnes hemkommun för att ta
till vara erfarenheterna där och för att uppnå
kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §
34-placeringar är i själva verket central för att
kriminalvården skall ha möjlighet att arbeta utifrån
ett behandlingsperspektiv. Enligt utskottets mening
är det uppdrag Kriminalvårdsstyrelsen nu får därför
av största vikt för att komma till rätta med
problemet. Justitieutskottet anser att arbetet
härmed inte bör föregripas utan att socialutskottet
bör avstyrka bifall till motionerna under detta
avsnitt.

Socialutskottets ställningstagande

Socialutskottet finner inte anledning att frångå
justitieutskottets bedömning att resultatet av
Kriminalvårdsstyrelsens kommande uppdrag bör
avvaktas. Motionerna So27 (m) yrkandena 12 och 14,
So28 (c) yrkande 7 och Ju311 (c) yrkande 10 bör
avslås.

Kontrollåtgärder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om
kroppsvisitation av personal och besökande
vid anstalterna. Socialutskottet delar
justitieutskottets bedömning att någon ökad
slutenhet av anstalterna inte bör tillgripas.
Riksdagen bör vidare avslå motioner om den
s.k. glasrutan. Motionerna får anses
tillgodosedda genom ett aviserat uppdrag till
Kriminalvårdstyrelsen. Jämför reservation 28
(fp).

Propositionen

Bestämmelserna om kontrollåtgärder som kan vidtas
inom såväl häkten och anstalter som frivården är
enligt regeringens bedömning i allt väsentligt
ändamålsenligt utformade. Samtidigt som man alltså
kan konstatera att regelverket ger goda möjligheter
att genom kontroll förhindra att narkotika förs in i
anstalterna, förekommer sådan införsel i en på vissa
håll ganska utbredd omfattning. Enligt regeringen är
detta ett problem som kriminalvården måste komma
till rätta med. Målet måste vara att uppnå en
narkotikafri anstaltsmiljö.

Enligt Narkotikakommissionens bedömning borde
kriminalvården få ökad möjlighet att visitera
personal och besökare. När det gäller visitation av
personalen har Kriminalvårdsstyrelsen upplyst att
frågan är föremål för arbetsrättsliga förhandlingar
med personalens fackförbund. Enligt propositionen
finner regeringen inte anledning att föregripa denna
process utan kommer i stället att följa den med
intresse. Regeringen påpekar att strävan efter
öppenhet även på de slutna anstalterna gör det
svårare att förhindra att narkotika förs in.
Samtidigt är öppenheten avgörande för att minska de
skadliga följderna av frihetsberövandet och för att
främja den intagnes anpassning i samhället. Mot
bakgrund av dessa omständigheter är det regeringens
mening att någon ökad slutenhet inte bör förespråkas
och att det inte finns skäl att föreslå att
Kriminalvårdsstyrelsen skall få besluta om
rutinmässiga visitationer i enlighet med
Narkotikakommissionens förslag.
Narkotikakommissionen har också föreslagit att
Kriminalvårdsstyrelsen bör få möjlighet att besluta
att det vid viss anstalt eller avdelning av anstalt,
liksom i häkte, skall vara möjligt att ersätta
bevakade besök med besök som sker under sådana
förhållanden att den intagne och den besökande inte
kan överlämna föremål till varandra (den s.k.
glasrutan). Med detta förslag aktualiseras flera
viktiga frågor. Dels är det en fråga om för vilka
uppgifter kriminalvårdens personal skall tas i
anspråk för att på bästa sätt tillgodose både de
intagnas behandling och säkerheten vid anstalten.
Dels är det en fråga om på vilka sätt besök kan äga
rum utan att narkotika förs in eller säkerheten vid
anstalten äventyras på annat sätt samtidigt som man
inte inkräktar mer än nödvändigt på de intagnas rätt
till integritet. För att lösa dessa frågor utan att
göra anstalter och häkten än mer slutna bör man
enligt regeringens uppfattning i stället överväga en
ökad användning av hundar och olika hjälpmedel som
t.ex. biologiska eller kemiska sensorer inom
kriminalvården.
Enligt regeringen bör Kriminalvårdsstyrelsen
utreda vad det finns för olika hjälpmedel som kan
användas i arbetet för att förhindra införsel av
narkotika. Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare utreda
i vilken mån de olika hjälpmedlen kan bidra till att
personalen kan användas till andra uppgifter än
kontroll och övervakning samt vilken kostnad
användningen av hjälpmedlen kan leda till.
Enligt regeringens mening måste man i stället för
att i lag skärpa kriminalvårdens kontrollmöjligheter
pröva andra tänkbara vägar för att förhindra
insmugglingen av narkotika. Först och främst måste
kriminalvården arbeta med de kontrollåtgärder som
står till dess förfogande på ett ändamålsenligt
sätt. Samtidigt bör kriminalvården aktivt arbeta med
motivations- och behandlingsinsatser för att de
dömda skall ges möjlighet att komma ifrån
missbruket. Inom kriminalvården finns det idéer om
hur inrättandet av verksamheten vid anstalterna kan
bidra till att mindre narkotika florerar där.
Regeringen anser att kriminalvården måste arbeta
vidare med dessa idéer, som handlar om ökad tillgång
på narkotikahundar, fler kontantlösa anstalter och
avdelningsvisa förtroenderåd. Genom denna
kombination av åtgärder kan kriminalvårdens arbete
med att bekämpa narkotikamissbruket bedrivas med
ökad intensitet, anförs det.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs
tillkännagivanden om särskilda besöksrum med
glasruta mellan den intagne och besökaren (yrkande
18) samt om kontroll av inpasserande i fängelser med
hjälp av narkotikahundar (yrkande 19).

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförs om glasrutan (yrkande 13). Motionärerna anser
att glasrutan skall vara ett komplement till
bevakade besök. Enligt motionärernas mening är
glasrutan mindre integritetskränkande än bevakade
besök.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att det bör göras en översyn
av reglerna för permission och besök vid fängelserna
i syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter
(yrkande 7). Motionärerna föreslår att såväl
besökande som personal skall kunna kroppsvisiteras
vid inpassering på en anstalt. Ett annat förslag kan
vara att ha narkotikahundar på varje anstalt.

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp) begärs ett tillkännagivande om
narkotikabekämpning inom kriminalvården (yrkande
35). Motionärerna anser att narkotikakontrollen på
anstalterna måste skärpas, t.ex. genom
narkotikahundar på varje anstalt.

Justitieutskottets yttrande

När det först gäller frågan om kroppsvisitation av
personal och besökande kan det, som regeringen anför
i propositionen, inte uteslutas att även personal
och andra som utför arbete inom anstalter och häkten
i viss, om än begränsad, omfattning utnyttjas för
narkotikainförsel. Av propositionen framgår att, när
det gäller personalen, Kriminalvårdsstyrelsen
upplyst att visitationsfrågan är föremål för
arbetsrättsliga förhandlingar med personalens
fackförbund. I likhet med regeringen anser
justitieutskottet att det inte finns anledning att
föregripa denna process. Vidare delar utskottet
uppfattningen att någon ökad slutenhet av
anstalterna inte bör tillgripas, även om det skulle
kunna förhindra en del av narkotikainflödet.
Öppenheten är avgörande för att minska de skadliga
följderna av frihetsberövandet och för att främja
den intagnes anpassning i samhället. Mot denna
bakgrund anser utskottet, i likhet med regeringen,
att det inte finns skäl att föreslå en rutinmässig
kontroll av alla inpasserande. Justitieutskottet
anser att socialutskottet bör avstyrka bifall till
motionerna om utökade möjligheter till kontroll av
besökande och personal.

Beträffande frågan om att införa glasruta anser
justitieutskottet att motionerna härom får anses
tillgodosedda genom det uppdrag till
Kriminalvårdsstyrelsen som aviserats. Utskottet
föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till
även dessa motionsyrkanden.

Socialutskottets ställningstagande

Även när det gäller frågan om kroppsvisitation av
personal och besökande delar socialutskottet
justitieutskottets uppfattning. Motionerna So30 (fp)
yrkande 7, So34 (m) yrkande 19 och Ju450 (fp)
yrkande 35 avstyrks därmed.

Socialutskottet delar också justitieutskottets
bedömning att motionerna om s.k. glasruta får anses
tillgodosedda genom Kriminalvårdsstyrelsens
aviserade uppdrag. Riksdagen bör således även avslå
motionerna So27 (m) yrkande 13 och So34 (m) yrkande
18.

Kompetensutveckling m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om att personal
inom skolan och socialtjänsten bör få
utbildning om missbrukets symptom och
effekter. Utskottet anser att motionerna får
anses i huvudsak tillgodosedda med de i
propositionen aviserade satsningarna på olika
grund- och vidareutbildningar. Jämför
reservationerna 29 (kd) och 30 (c, fp).

Propositionen

Enligt regeringens uppfattning behöver kompetens,
forskning, dokumentation och nationella
uppföljningar av narkotikainsatsernas omfattning och
effektivitet utvecklas ytterligare.

Regeringen framhåller bl.a. att det är nödvändigt
att det förebyggande arbetet, liksom insatserna för
stöd, vård och rehabilitering av
narkotikamissbrukare, i högre grad än för närvarande
grundas på kunskap och beprövad erfarenhet. En hög
kompetensnivå i de sektorer som är engagerade i
förebyggande insatser och i det professionella vård-
och behandlingssystemet är av avgörande betydelse
när det gäller att genomföra narkotikapolitiken i
praktisk handling. Det ger samtidigt bättre
förutsättningar för att på bästa sätt utveckla
samarbete och samverkan med frivilliga krafter.
Regeringen anser att en kvalificerad grundläggande
vidareutbildning i drogförebyggande arbete bör
inrättas. Utbildningen skall i första hand erbjudas
yrkesverksam personal som ett komplement till
grundutbildningen. Statens folkhälsoinstitut bör i
nära samarbete med de aktörer som besitter praktisk
och teoretisk kompetens i preventivt arbete utreda
förutsättningarna för att få till stånd en sådan
utbildning. Institutet skall även i samverkan med
utbildningsanordnarna se över hur inslag om
prevention och missbruksrelaterade frågor kan
förstärkas i grundutbildningen för lärare och andra
yrkeskategorier som arbetar med barn och ungdomar.
Såvitt avser utbildningsbehovet inom vård- och
behandlingssektorn påpekar regeringen att inslaget
av missbruksrelaterade ämnen är mycket begränsat i
grundutbildningarna till socionom, socialpedagog och
sjuksköterska. Endast en del av dessa har i sin tur
inslag med ett behandlarperspektiv. Det är
regeringens uppfattning att det är nödvändigt med
fler inslag av missbruksrelaterade frågor i
grundutbildningen så att den åtminstone ger
baskunskaper i missbruksfrågor. Det är dock
samtidigt angeläget att de olika utbildningarna
bibehåller sin karaktär av yrkesutbildningar som
skall ge bred kompetens inom ett människovårdande
yrke. Det är därför inte möjligt att lösa
narkomanvårdens kompetensproblem enbart med en
utvidgad grundutbildning. Enligt regeringen bör
Socialstyrelsen särskilt se över denna fråga inom
ramen för sin kartläggning av missbruksrelaterade
ämnen inom olika grundutbildningar.
Regeringen framhåller att grundutbildningen inte
ensam kan ge kompetens för att möta olika
situationer i missbrukarvården. Vidareutbildning och
fortbildning är därför nödvändiga inslag för dem som
skall arbeta med vård och behandling av missbrukare.
Det saknas dock i dag en mer fördjupad
specialistutbildning som på sikt kan driva fram en
missbrukarvård som baseras på vetenskap och beprövad
erfarenhet. Regeringen anser därför att en särskild
specialistutbildning för behandlare inom
missbrukarvården bör inrättas. Huvudsyftet bör vara
att utbilda behandlare med kvalificerade uppgifter
eller handledare eller arbetsledare inom
behandlingsarbete av missbrukare. Utbildningen skall
ha sin bas i ett praktiskt behandlingsarbete, men
bör också ha en nära koppling till forskningen på
området och kunna vara forskningsförberedande,
anförs det.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att det i lärarutbildningen
skall ingå utbildning om narkotikans symptom och
effekter (yrkande 4). Motionärerna framhåller vikten
av goda kunskaper för att upptäcka narkotikabruk på
ett tidigt stadium. Eftersom de allra flesta barn
tillbringar mycket av sin tid i skolan har denna ett
stort ansvar.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande bl.a. om
lärarutbildningen (yrkande 6 delvis). Motionärerna
anser att Skolverket omedelbart, utan någon
föregående analys, bör få i uppdrag att att ta fram
ett program för att fortbilda lärare i
narkotikakunskap och hur man tyder tidiga tecken på
att ungdomar missbrukar narkotika. Det måste vidare
bli en obligatorisk del i lärarutbildningen att
utbilda kring narkotikans symptom och effekter.

I motion So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om
socialtjänstens arbete (yrkande 2). Nya preparat och
nya drogvanor gör att de inom socialtjänsten som
skall hantera drogmissbrukare måste erbjudas ny och
bättre anpassad utbildning och adekvat
vidareutbildning.

I motion So33 av Jeppe Johnsson (m) begärs ett
tillkännagivande om fortbildning av skolpersonal i
drogkunskap (yrkande 1). Enligt motionären måste
alla lärare ha färsk kunskap om vad som händer på
drogfronten. Varje vuxen i skolan måste känna igen
symptom och signaler på att en elev börjat använda
droger. Varje skolenhet bör ha en plan med
återkommande fortbildning i drogkunskap, anförs det
vidare.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande om att komplettera särskilda
yrkesinriktade grundutbildningar med obligatoriska
inslag av missbruksrelaterade ämnen och att inrätta
särskilda kurser med specialinriktningar och
fördjupningsmöjligheter (yrkande 5). Motionärerna
anser att denna möjlighet inte skall gälla enbart
socionomer, socialpedagoger och sjuksköterskor utan
även t.ex. trafikinspektörer, yrkeschaufförer och
lärare.

I motion So472 av Birgitta Sellén (c) begärs ett
tillkännagivande om ökad utbildning om droger för
dem som arbetar med barn och ungdomar (yrkande 1).

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om barns och ungdomars
drogvanor (yrkande 11 delvis). Motionärerna anser
att informationen om droger bör få ett större och
permanent utrymme på lärarutbildningarna. Lärarnas
kompetens i frågor som rör droger och drogmissbruk
behöver förbättras med tanke på den viktiga roll de
har i det förebyggande arbetet, anförs det.

Tidigare behandling

Utbildningsutskottet behandlade i betänkande
2000/01:UbU13 Skolan bl.a. motioner om fortbildning
av skolpersonal om narkotikans symptom och
verkningar (s. 48 f.). Utskottet påpekade att
Skolverket hade gjort en nationell
kvalitetsgranskning av ANT-undervisningen, i vilken
framhölls vikten av skolpersonalens
kompetensutveckling inom ANT- och
hälsoundervisningen. Utskottet anförde att det är
skolhuvudmannen som i samråd med skolans personal
har att avgöra vilka behov av kompetensutveckling
som finns och bör prioriteras samt hänvisade till
kommande material från Skolverket om slutsatserna av
kvalitetsgranskningen. Motionerna avstyrktes (res.
m, kd).

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet instämmer med regeringen att det är
nödvändigt att det förebyggande arbetet, liksom
stöd-, vård- och rehabiliteringsinsatserna, i högre
grad än i dag grundas på kunskap och beprövad
erfarenhet. Utskottet ser därför positivt på att en
kvalificerad grundläggande vidareutbildning i
drogförebyggande arbete kommer att inrättas samt att
inslagen om prevention och missbruksrelaterade
frågor skall förstärkas i grundutbildningen för
lärare och andra yrkeskategorier som arbetar med
barn och ungdomar. När det gäller vård- och
behandlingsområdet konstaterar utskottet med
tillfredsställelse att en särskild
specialistutbildning för behandlare inom
missbrukarvården kommer att inrättas. Vidare skall
Socialstyrelsen se över hur missbruksrelaterade
ämnen inom grundutbildningarna på vård- och
behandlingsområdet kan stärkas. Enligt utskottets
mening får motionerna So27 (m) yrkande 6 delvis,
So30 (fp) yrkande 11 delvis, So31 (m) yrkande 2,
So33 (m) yrkande 1, So34 (m) yrkande 4, So35 (kd)
yrkande 5 och So472 (c) yrkande 1 anses i huvudsak
tillgodosedda med de aviserade satsningarna.

Internationellt samarbete

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om arbetet mot
narkotika på internationell nivå. Utskottet
konstaterar att åsikterna i motionerna
överensstämmer såväl med vad som anförs i
propositionen som med vad ett enigt utskott
framfört vid flera tillfällen under senare
år. Jämför reservation 31(kd, c, fp).

Propositionen

I propositionen anges bl.a. att regeringen kommer
att intensifiera arbetet med att, tillsammans med
andra länder, utveckla strategier för att minska
narkotikaproblemen. Prioriterade områden är att
förstärka den internationella kontrollen av den
illegala narkotikan, fokusera på narkotikafrågan i
svenskt bistånd, effektivisera internationella
narkotikaorgan samt verka för att respekten för FN:s
narkotikakonventioner upprätthålls.

Enligt regeringen utgår allt svenskt agerande i
dag från den restriktiva narkotikapolitik som kommer
till uttryck i FN:s narkotikakonventioner och som
också är basen för den svenska narkotikapolitiken.
Sverige har genom sin konsekventa hållning blivit en
symbol för denna restriktiva politik och stor tyngd
läggs vid svenska synpunkter. Regeringen menar att
detta i och för sig är positivt men att det också
innebär att den svenska hållningen ifrågasätts,
liksom vår möjlighet att genomföra denna i
praktiken. Sveriges möjligheter att agera kraftfullt
på den internationella arenan beror därför ytterst
på om vi kan behålla vår trovärdighet när det gäller
hur vi genomför narkotikapolitiken nationellt. För
grupper som av övertygelse arbetar för en mer
liberal narkotikapolitik är det naturligt att
försöka hitta svenska tillkortakommanden. Det finns
också många missförstånd om den svenska hållningen
varför det är angeläget att omvärlden får möjlighet
att bilda sig en realistisk bild av vad den svenska
narkotikapolitiken innebär i praktiken, anförs det.
Enligt regeringens uppfattning är det av central
betydelse att få till stånd ett europeiskt samarbete
kring det narkotikaförebyggande arbetet. Samtidigt
är det på detta område som ett mer utvecklat
samarbete ter sig som mest komplicerat då de olika
länderna har olika förhållningssätt och syn, framför
allt när det gäller målen för det preventiva
arbetet. Det är enligt regeringen angeläget att
Sverige driver linjen att all icke-medicinsk
konsumtion av narkotika måste minimeras. Det är
också angeläget att narkotikapolitiken förblir ett
nationellt ansvar. Det kan konstateras att det pågår
en massiv marknadsföring av både narkotika och
narkotikapositiva idéer och att dessa sprids allt
snabbare över världen. Det är i dag mer eller mindre
omöjligt att se det förebyggande arbetet enbart ur
ett nationellt perspektiv. Enligt regeringens
uppfattning behövs det ett väl utvecklat
internationellt samarbete för att begränsa
inflytandet av denna propaganda.

Motioner

I motion 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
begärs ett tillkännagivande om heroinprojekt
(yrkande 5). Enligt motionärerna framställs det
schweiziska heroinprojektet som en förebild, trots
att erfarenheter visar att narkotikamissbruk och
kriminalitet inte minskar utan snarare ökar med den
schweiziska metoden. Om propagandan för projektet
får stå oemotsagd kommer attityderna i Sverige att
förändras på sikt. Motionärerna anser det därför
väsentligt att Sverige agerar med kraft i
internationella organ.

I motion So32 av Margareta Viklund (kd) begärs ett
tillkännagivande om att Sverige i det europeiska
samarbetet kraftfullt verkar för en restriktiv
narkotikapolitik (yrkande 4).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att Sverige inom EU skall
verka för att övriga EU-länder inför en
restriktivare narkotikapolitik (yrkande 1).
Motionärerna påpekar att många EU-länder har en
liberalare syn på narkotika och narkotikaanvändning
än vad Sverige har.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om svensk narkotikapolitik i
ett europeiskt perspektiv (yrkande 9). Motionärerna
anser det viktigt att Sverige gör sin röst hörd på
den politiska arenan och för ut korrekt information
om sin narkotikapolitik och om de resultat den har
gett. Sverige måste visa och övertyga om att all
icke-medicinsk användning av narkotika är och
förblir förkastlig. Vi måste också kräva en
internationell statistik där utgångspunkterna är
gemensamma och ger möjlighet till rättvisa
jämförelser mellan bland annat Nederländerna och
Sverige, anförs det.

Likalydande yrkanden finns i motionerna U301 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande 48) samt
2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) (yrkande
22).

I motion 2000/01:So496 av Morgan Johansson (s)
begärs ett tillkännagivande om behovet av samsyn
mellan svenska och danska myndigheter vad gäller
åtgärder för att minska narkotikamissbruket i
Öresundsregionen. Enligt motionären är det mycket
vanligt att människor åker från Sydsverige till
Danmark för att köpa narkotika. Motionären anser att
Sveriges regering bör ta upp frågan med den öppna
narkotikahandeln i Köpenhamn med den danska
regeringen.

Tidigare behandling

Ett enigt utskott har vid flera tillfällen de
senaste åren redovisat sin inställning när det
gäller Sveriges insatser mot narkotikan på
internationell nivå. Senast i betänkande
1999/2000:SoU10 vidhölls de uttalanden som gjorts
tidigare år. Utskottet uttryckte sin oro för den
globala utveckling av narkotikahandeln som pågår och
den påverkan utvecklingen har för Sveriges del,
framför allt vad gäller dagens ungdomar. Utskottet
anförde att Sveriges internationella
narkotikapolitik måste vara tydlig, konsekvent och
långsiktig. Det påpekades att Sveriges restriktiva
narkotikapolitik ligger till grund för det
internationella engagemanget och att Sverige sedan
länge deltar mycket aktivt i det internationella
samarbetet på detta område. Utskottet vidhöll att
det är synnerligen angeläget att regeringen med
kraft fortsätter att bekämpa alla krav på
legalisering av narkotika och liberalisering av
narkotikapolitiken, såväl nationellt som på det
internationella planet. Sverige måste fortsätta att
aktivt driva sin inställning i narkotikafrågor
internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet, EU och
i det nordiska samarbetet. En nödvändig
förutsättning för framgång i det internationella
arbetet är att våra insatser nationellt är
framgångsrika och att vi kan visa på en enig
restriktiv inställning i frågan, anfördes det.

Socialutskottets ställningstagande

När det gäller arbetet mot narkotika på
internationell nivå delar utskottet de åsikter som
framförs i motionerna So28 (c) yrkande 1, So30 (fp)
yrkande 9, So32 (kd) yrkande 4, U301 (fp) yrkande
48, 2000/01:So496 (s), 2000/01: K398 (fp) yrkande 22
samt 2000/01:Ju931 (m) yrkande 5. Utskottet kan
konstatera att åsikterna överensstämmer såväl med
vad regeringen anför i propositionen som med vad ett
enigt utskott vid flera tillfällen under de senaste
åren framfört rörande det internationella
narkotikaarbetet. Motionerna får därmed anses
tillgodosedda.

En särskild nationell
narkotikasamordnare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om avslag på
förslaget att tillsätta en särskild
narkotikasamordnare. Utskottet anser bl.a.
att tillsättandet av en narkotikasamordnare
är av stor betydelse för att handlingsplanen
skall få genomslag. Riksdagen bör också avslå
motioner om att inrätta en narkotikageneral.
Slutligen bör riksdagen avslå motioner om att
narkotikasamordnaren bör få en stark
ställning respektive tydligare roll.
Utskottet hänvisar härvid till beslutade
direktiv för samordnaren. Jämför reservation
32 (c).

Propositionen m.m.

I propositionen tillkännages att en särskild
narkotikasamordnare skall genomföra och följa upp
handlingsplanen och samordna de nationella
narkotikainsatserna i övrigt.

Regeringen har utsett Björn Fries, kommunalråd i
Karlskrona, till nationell narkotikasamordnare.

Enligt direktiven (dir. 2002:6) skall
narkotikasamordnaren snarast upprätta och till
regeringen överlämna en plan över hur de medel som
ställts till förfogande för handlingsplanen skall
fördelas. Samordnaren skall särskilt beakta de
prioriteringar som regeringen slagit fast i
handlingsplanen.
Narkotikasamordnaren skall aktivt samverka med
berörda departement, myndigheter, kommuner,
frivilligorganisationer och föreningslivet i övrigt,
inklusive ungdomarnas egna organisationer m.fl.
Samordnaren skall dock inte ta över det ansvar som i
dag åvilar Regeringskansliet eller annan myndighet.
Samordnaren skall uppmärksamma berörda instanser på
åtgärder som kan behövas för genomförandet av
handlingsplanen. I den del som gäller förebyggande
insatser skall den nationelle samordnaren samverka
med den kommitté som är tillsatt för att genomföra
den nationella handlingsplanen för att förebygga
alkoholskador (S 2001:02).
Narkotikasamordnaren skall också kunna fungera som
regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor med
uppgift att synliggöra och offensivt föra ut
regeringens politik genom att delta i den offentliga
narkotikapolitiska debatten och initiera offentliga
diskussioner i olika frågor. En viktig uppgift för
narkotikasamordnaren är att i ett aktivt samspel med
bl.a. kommunal- och landstingspolitiker bedriva ett
narkotikapolitiskt opinionsarbete och stimulera
insatser på regional och lokal nivå.
Insatser behövs vidare för att stimulera och
stödja kommuner och landsting i deras arbete med att
utveckla vårdinsatserna och ta fram övergripande
strategier liksom stöd till metodutveckling.
Insatser behövs också för uppföljning och analys.
Stöd bör dessutom ges för att utveckla
samarbetsformer mellan olika huvudmän såsom kommun,
landsting, länsstyrelse, polis, tull, kriminalvård
och den ideella sektorn samt för att utveckla
preventiva insatsers effekter. De ekonomiska
insatserna när det gäller det förebyggande arbetet
kan i stor utsträckning samordnas med de medel som
avsatts för att genomföra den nationella
handlingsplanen för att förebygga alkoholskador.
Dessutom krävs medel för mer narkotikaspecifik
metodutveckling när det gäller både prevention och
vård.
Samordnaren skall årligen redovisa sin verksamhet
till regeringen och avlämna sin slutrapport senast
den 31 december 2005.

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att
riksdagen avslår regeringens förslag om en särskild
narkotikasamordnare (yrkande 20). Motionärerna anser
att regeringens besked om en särskild
narkotikasamordnare är otillräckligt mot bakgrund av
den akuta situation som råder i dag. Att utan några
andra insatser spela upp låtsad aktivitet med en
särskild narkotikasamordnare blir utan verkan,
anförs det i motionen.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) begärs ett tillkännagivande om
narkotikasamordnaren (yrkande 5). Motionärerna anser
att narkotikasamordnaren måste ges en mycket stark
ställning. Samordnaren skall inte bara fungera som
regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor
utan även vara föredragande inom regeringen rörande
dessa frågor.

I motion 2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
yrkas att riksdagen skall begära att regeringen
lägger fram förslag om inrättandet av en
”narkotikageneral” (yrkande 1). Enligt motionärerna
är det inte hållbart att endast ett fåtal personer
inom Socialdepartementet och Justitiedepartementet
handhar narkotikafrågorna utan att en stab inom
Regeringskansliet bör ha ett övergripande ansvar för
narkotikabekämpningen, med ansvar och befogenhet att
driva frågor framåt samt presentera åtgärdsförslag.

Ett likartat yrkande finns i motion So272 av Maud
Ekendahl (m).

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma
med ett förtydligande av narkotikasamordnarens roll
(yrkande 13).

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottet påpekar ånyo att det ställer sig
positivt till såväl att regeringen nu lägger fram en
nationell narkotikahandlingsplan som till innehållet
i densamma. En av de brister som kunnat konstateras
för ett framgångsrikt arbete mot narkotika är
avsaknaden av samordning av insatser på samtliga
nivåer. Tillsättandet av en särskild
samordningsfunktion är enligt utskottets mening
därför av stor betydelse för att handlingsplanen
skall kunna få genomslag. Genom att
narkotikasamordnaren även kommer att få rollen som
regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor
förutsätter utskottet att frågan också får den
förstärkta politiska prioritering som är nödvändig.
Utskottet konstaterar avslutningsvis med
tillfredsställelse att 325 miljoner kronor kommer
att avsättas för genomförandet av handlingsplanen.
Mot bakgrund härav anser justitieutskottet att
socialutskottet bör avstyrka bifall till motion So34
(m) yrkande 20 samt att motionerna So27 (m) yrkande
5 och So28 (c) yrkande 13 inte bör föranleda något
riksdagens uttalande då de får anses vara
tillgodosedda.

Socialutskottets ställningstagande

Narkotikakommissionen har pekat på behovet av en
förstärkt samordning av narkotikainsatserna.
Utskottet ser därför positivt på att en särskild
nationell narkotikasamordnare har tillsatts. Liksom
justitieutskottet anser socialutskottet att
tillsättandet är av stor betydelse för att
handlingsplanen skall få genomslag samt för att
frågan skall få den förstärkta politiska
prioritering som är nödvändig. Eftersom det till
stor del är på det lokala planet som
narkotikapolitiken skall genomföras har samordnaren
en viktig roll att bl.a. stimulera och stödja
insatser på kommunal och regional nivå. Utskottet
delar inte uppfattningen i motion So34 (m) yrkande
20 om att tillsättandet av narkotikasamordnaren
kommer att bli utan verkan mot bakgrund av bristen
på konkreta förslag i handlingsplanen. Motionen
avstyrks.

Motionerna So272 (m) och 2000/01:Ju931 (m) yrkande
1 om att inrätta en narkotikageneral får anses
tillgodosedda med regeringens förslag.

I motion So27 (m) yrkande 5 begärs att
narkotikasamordnaren skall ges en mycket stark
ställning medan ett förtydligande av samordnarens
roll begärs i motion So28 (c) yrkande 13. Enligt
utskottets mening får motionerna anses i huvudsak
tillgodosedda med vad som anförs i
narkotikasamordnarens direktiv.

Övriga frågor

Narkotikaklassificering av kemiska preparat
m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om att
narkotikaklassificera GBL och om att anmäla
partydroger till EU. Utskottet konstaterar
att arbete på området pågår och utgår från
att regeringen noga följer utvecklingen.
Riksdagen bör även avslå motioner om att ett
kemiskt preparats verkan skall vara avgörande
för om preparatet skall narkotikaklassas.
Riksdagen bör också avslå en motion om att
tillåta odling av industrihampa. Jämför
reservation 33 (c).

Propositionen

I propositionen nämns att Europa, både inom och utom
EU, alltmer har utvecklats till en stor och
dominerande producent av syntetisk narkotika.
Regeringen anser att denna utveckling är mycket
oroande och att det är viktigt att hejda den.
Sverige har redan tagit flera initiativ när det
gäller illegal produktion och handel med syntetisk
narkotika, och detta område bör enligt regeringen ha
fortsatt hög prioritet.

Motioner

I motion So416 av Göran Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande om att GBL bör
narkotikaklassificeras.

I motion So504 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om att anmäla nya partydroger till
EU:s frivilliglista. Enligt motionären får de
kemiföretag som tillverkar produkter som GBL och
Butandiol därigenom förbinda sig att vara försiktiga
vid försäljningen och rapportera misstänkta kunder
till polisen.

I motion So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om att det är preparatets
verkan som skall avgöra när olika kemiska preparat
narkotikaklassas (yrkande 2). Motionärerna påpekar
att GHB är narkotikaklassat men att dess
efterföljare, som inte är narkotikaklassade, redan
har kommit. Drogmissbrukare är uppfinningsrika och
det hjälper därför inte att narkotikaklassa en
speciell kemisk sammansättning.

Liknande yrkanden finns i motion Ju237 av Agne
Hansson m.fl. (c) (yrkande 21) liksom i motionerna
So251 och 2000/01:So241 (yrkande 1), båda av
Birgitta Sellén och Sofia Jonsson (c).

I motion So417 av Cecilia Magnusson (m) begärs ett
tillkännagivande om att avskaffa
narkotikaklassificeringen av industrihampa.
Motionären anför att det enligt EG-rätten är
tillåtet att odla hampa med låg halt av det
rusgivande ämnet THC. I Sverige klassas dock alla
hampasorter som narkotika. Industrihampan har en låg
THC-halt och går svårligen att använda som drog och
bör därför enligt motionären betraktas som en
jordbruksprodukt.

Bakgrund

Den 1 januari 1999 infördes förändringar av
narkotikadefinitionen i 8 § narkotikastrafflagen
(1968:64). Uttrycket ”starkt vanebildande
egenskaper” byttes ut mot ”beroendeframkallande
effekter”. Vidare utvidgades definitionen till att
också omfatta varor med euforiserande effekter.

Samtidigt infördes lagen (1999:42) om förbud mot
vissa hälsofarliga varor, vilken ger möjlighet att
ingripa mot varor som på grund av sina inneboende
egenskaper – utan att utgöra narkotika,
dopningsmedel eller godkända läkemedel – medför fara
för människors liv eller hälsa och som används eller
kan antas användas i syfte att uppnå berusning eller
annan påverkan.
Statens folkhälsoinstitut ansvarar för utredningen
av behovet av narkotikaklassificering av droger som
saknar medicinsk användning, liksom behovet av
klassificering av varor som bör omfattas av lagen om
förbud mot vissa hälsofarliga varor. Bland annat
polisen, hälso- och sjukvården och de sociala
myndigheterna är skyldiga att rapportera till
institutet när de i sin verksamhet träffar på nya
medel som används för missbruksändamål. Syftet med
rapporteringsskyldigheten är att snabbare kunna ge
regeringen ett underlag för beslut om klassificering
av nya droger.
I samband med att detta system infördes övervägdes
vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder som skulle
kunna vidtas för att möjliggöra en mer skyndsam
reaktion från samhällets sida mot nya droger (prop.
1997/98:183 s. 36 f.). En fråga som aktualiserades
var om det skulle vara möjligt att inom ramen för
narkotikabegreppet använda sig av en s.k. analog
definition. En vara anses som analog om den
väsentligen liknar en redan narkotikaklassificerad
vara vad gäller struktur och effekt. Det påpekades
bl.a. att en analog definition medför betydande
oklarheter och att inte ens en kemist kan förutse
samtliga de varor som kan komma att anses som
analoga. Det skulle fordras att experter måste
uttala sig om drogernas kemiska struktur m.m. i
olika brottmål och att det därvid skulle kunna göras
olika bedömningar av samma substans. Regeringen
ansåg att analoga definitioner inte kunde övervägas
för svensk del.

Gammabutyrolakton (GBL) är en industrikemikalie som
används för framställning av GHB, en
narkotikaklassad substans som använts som
berusningsmedel sedan slutet av 1990-talet. GBL kan
också användas som berusningmedel i sig självt
eftersom det omvandlas i kroppen till den aktiva
drogen GHB. GBL har i flera fall orsakat samma typ
av livshotande berusningstillstånd som GHB.

Från Statens folkhälsoinstitut har inhämtats att
möjligheterna att narkotikaklassificera GBL,
alternativt att förordna att substansen skall
omfattas av lagen om förbud mot vissa hälsofarliga
varor, är under utredning. Frågan är inte helt
okomplicerad eftersom det handlar om att förbjuda
ett industriellt lösnings- och rengöringsmedel som
har goda miljöegenskaper och medför minimala
hälsorisker i arbetslivet och som skulle vara svårt
att ersätta med något annat. Inom ramen för EU-
institutionen ECNN (Europeiska centrumet för
kontroll av narkotika och narkotikamissbruk) sker
ett omfattande internationellt samarbete. GBL fanns
tidigare på EU:s s.k. frivilliglista men är numera
uppförd på prekursorlistan. Detta innebär bl.a. att
det är obligatoriskt för företagen att skicka
uppgifter om beställningar av GBL till polisen samt
att tullen har särskild uppmärksamhet på införsel av
ämnet.

I skriftligt svar på fråga rörande odling av
industrihampa i Sverige anförde jordbruksministern
den 11 september 2001 bl.a. följande.

All odling av hampa är enligt svensk lagstiftning
klassat som framställning av narkotika. Tillstånd
att odla hampa för medicinska, vetenskapliga
eller andra samhällsnyttiga ändamål kan beviljas
av Läkemedelsverket. Svensk lagstiftning ger dock
inte möjlighet att bevilja tillstånd för odling
av s.k. industrihampa.
Genom EG-lagstiftningen är odling av hampa för
framställning av fibrer berättigat till s.k.
arealstöd och bearbetningsstöd. Stödet är dock
förbundet med flera villkor, bl.a. krävs att
hampans THC-halt inte överstiger 0,3 %. Sverige
har dock, liksom Grekland, valt att behålla
förbudet mot att odla s.k. industrihampa i
nationell lagstiftning.
I ett svar till kommissionen angående det
svenska förbudet mot att odla hampa i Sverige,
daterat den 21 juni 2001, skrevs följande: ”Med
hänsyn till vikten av att skydda människors liv
och hälsa genom att vidta åtgärder mot
narkotikabruk, och till de uppenbara
kontrollsvårigheter som är förbundna med
tillåtande av odling av hampa med låg THC-halt
anser den svenska regeringen det befogat att inte
tillåta sådan odling i landet. Regeringen har för
närvarande inte för avsikt att ändra de svenska
reglerna.”
Med hänvisning till detta brev, har jag inte
för avsikt att vidta åtgärder för att tillåta
odling av industrihampa.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att möjligheterna att
narkotikaklassificera GBL, alternativt förordna att
substansen skall omfattas av lagen (1999:42) om
förbud mot vissa hälsofarliga varor, är under
utredning vid Statens folkhälsoinstitut. Vidare sker
ett omfattande internationellt samarbete, bl.a.
kring s.k. prekursorer inom EU. I propositionen
anförs att arbetet mot illegal produktion av och
handel med syntetisk narkotika bör ha fortsatt hög
prioritet. Utskottet förutsätter således att
regeringen noga följer utvecklingen på området,
bl.a. avseende GBL. Enligt utskottet får motionerna
So416 (m) och So504 (m) anses tillgodosedda.

I motionerna So28 (c) yrkande 2, So251 (c), Ju237
(c) yrkande 21 och 2000/01:So241 (c) yrkande 1
anförs att ett kemiskt preparats verkan skall vara
avgörande för om preparatet skall klassificeras som
narkotika. Redan i dag kan läkemedel eller
hälsofarliga varor som har beroendeframkallande
egenskaper eller euforiserande effekter
narkotikaklassificeras. Utskottet kan av
rättssäkerhetsskäl däremot inte godta ett system med
s.k. analoga definitioner. Utskottet avstyrker
därmed motionerna.

Utskottet anser i likhet med regeringen att skäl
föreligger för ett fortsatt förbud mot odling av
industrihampa. Motion So417 (m) avstyrks därför.

Dopning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om satsningar
på Dopinglaboratoriet i Huddinge. Utskottet
konstaterar att laboratoriet redan erhåller
statligt stöd.

Motion

I motion 2000/01:Kr524 av Birgitta Sellén m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om att fortsatta
satsningar måste göras på Dopinglaboratoriet i
Huddinge för att långsiktigt klara
antidopningsarbetet (yrkande 7).

Tidigare behandling

I det av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:KrU3 anförde kulturutskottet bl.a.
följande.

Kulturutskottet har erfarit att regeringen
fr.o.m. år 2000 avser att avsätta ytterligare
4,4 miljoner kronor per år till arbetet mot
dopning. Av dessa medel avses 3,5 miljoner kronor
omfördelas inom ramen för anslaget Stöd till
idrotten. Resterande medel på 900 000 kronor, som
regeringen avser att avsätta till Dopingjouren,
skall finansieras inom Socialdepartementets
ansvarsområde.

Av de tillskjutna medlen om totalt 4,4 miljoner
kronor skall enligt regeringen 1,5 miljoner
kronor årligen användas för att långsiktigt säkra
en bra utveckling för Dopinglaboratoriet.
Regeringen anför i sitt uttalande att härigenom
säkras Dopinglaboratoriets fortsatta verksamhet
och höga kvalitet, vilket innebär en fortsatt
IOK-ackreditering genom en godkänd ISO-standard.
Vidare anför regeringen att den förstärkta
resurstilldelningen ger laboratoriet ökade
möjligheter till forskning, utveckling och
vidareutbildning av personal för att även
fortsättningsvis vara ett av världens högst
ansedda dopningslaboratorier.

Socialutskottet behandlade motioner om stöd till
Dopinglaboratoriet i Huddinge i betänkande
1999/2000:SoU10. Utskottet anförde att laboratoriets
verksamhet, erfarenhet och kunnande är av stor
betydelse för arbetet mot dopningsmissbruket i
samhället och att det därför är glädjande att
regeringen avser att finansiellt trygga
verksamheten. Motionerna ansågs i huvudsak
tillgodosedda och avstyrktes.

Av regleringsbrevet för år 2002 framgår att
Dopinglaboratoriet i Huddinge, i likhet med förra
året, erhåller 1,5 miljoner kronor från staten.

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har utarbetat
en handlingsplan mot dopning inom idrotten (Ds
2002:4). Arbetsgruppen föreslår bl.a. att medel
reserveras inom anslaget Stöd till idrotten för att
ge Dopinglaboratoriet tillräckliga resurser för
forskning, metodutveckling och investeringar.

Socialutskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
Dopinglaboratoriet erhåller statligt stöd om 1,5
miljoner kronor årligen samt att en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet nyligen föreslagit att statliga
medel reserveras för verksamheten även
fortsättningsvis. Motion 2000/01:Kr524 (c) yrkande 7
får därmed anses tillgodosedd.

Straffrättsliga frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om påföljder för
narkotikabrott. Socialutskottet delar
justitieutskottets bedömning, bl.a. att det
saknas anledning att ändra straffskalorna
eller tillämpningen av desamma. Riksdagen bör
även avslå motioner om skärpta straffsatser
för innehav av kat, om att narkotikans
renhetsgrad skall vara avgörande vid
straffmätningen respektive om
drograttfylleri. Även i dessa avseenden
följer socialutskottet justitieutskottets
förslag. Jämför reservationerna 34 (kd) och
35 (kd, fp).

Motioner

I motion So34 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om behovet av skärpta straffsatser
för narkotikabrott (yrkande 15). Med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet bör enligt motionärerna
livstids fängelse införas i straffskalan för grovt
narkotikabrott. Domstolarna måste också få ökat
utrymme att faktiskt hjälpa dem som begår ringa
narkotikabrott. Genom att höja maxstraffet för ringa
narkotikabrott från sex månader till ett år skulle
det vara möjligt att döma till exempelvis
skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogfrihet
och regelbundna tester, anförs det.

Även i motion Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
begärs ett tillkännagivande om att införa
livstidsfängelse i straffskalan för grovt
narkotikabrott (yrkande 7).

I motion Ju211 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m) begärs ett tillkännagivande om att skärpa
straffsatserna för narkotikabrott gällande kat.
Enligt motionärerna är påföljden för innehav av kat
låg jämfört med andra narkotiska preparat eftersom
det har en förhållandevis låg koncentration av
rusgivande substanser. För att innehav av kat skall
klassas som grovt narkotikabrott krävs i dag ett så
stort innehav som 400 kilo. Katmissbruk leder dock,
precis som annat drogmissbruk, ofta till våldsbrott
samt andra stora sociala problem, anförs det.

I motion So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) yrkas att regeringen lägger fram förslag till
ändring i påföljden för ringa narkotikabrott
(yrkande 15). Motionärerna påpekar att ungdomar över
18 år kan åka fast för ringa narkotikabrott upp till
fem gånger utan att få annan påföljd än böter. För
att ge socialtjänsten möjlighet att gripa in anser
motionärerna att det skall gå att döma till
programverksamhet inom socialtjänsten för ringa
narkotikabrott.

I motion So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) yrkas
att riksdagen skall begära att regeringen ser över
narkotikastrafflagen (yrkande 13). I översynen bör
man särskilt beakta effekterna vid tillämpningen av
nuvarande lag. Det är enligt motionärerna rimligt
att antalet doser skall ligga till grund för
bedömningen av huruvida en gärning är att anse som
narkotikabrott, ringa narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott.

I motion So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta
en utredning i syfte att föreslå riksdagen åtgärder
för att minska antalet narkotikapåverkade bilförare
(yrkande 10). En metod kan enligt motionärerna vara
att förändra beviskraven beträffande
drograttfylleri. Bevisföringen vid narkotikapåverkan
bygger till stor del på den subjektiva bedömning som
polisen gör vid ingripandet. För att kunna döma till
rattfylleri på grund av drogpåverkan räcker det inte
med ett enkelt blodprov som vid alkoholpåverkan.

Justitieutskottets yttrande

När det först gäller frågor om straffskalor och
därmed sammanhängande frågor vid narkotikabrott ser
justitieutskottet, i likhet med
Narkotikakommissionen, inte anledning att ändra
straffskalorna – eller tillämpningen av desamma –
för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.
Utskottet påpekar att de yngsta lagöverträdarna
redan i dag kan överlämnas till socialtjänsten för
vård och behandling om det finns en social
problematik. Regeringen avser också att under
innevarande år tillsätta en utredning som skall göra
en total översyn av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare.

Justitieutskottet anför vidare att utskottet i
princip årligen haft att ta ställning till frågan om
livstidsstraff vid grovt narkotikabrott. Utskottet
har vid samtliga tillfällen konstaterat att de
straff som mäts ut för grovt narkotikabrott
regelmässigt är långa och att något behov av
ytterligare straffskärpningar inte ansetts
föreligga. Det har också hänvisats till att
införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt
narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets
reformarbete på påföljdssystemets område med att
utmönstra de tidsobestämda straffen. Under senare år
har hänvisats till Narkotikakommissionens uppdrag
och beredningen därav.
Mot bakgrund av vad som anförts anser
justitieutskottet att socialutskottet bör avstyrka
bifall till motionerna So27 (m) yrkande 15, So34 (m)
yrkande 15 och Ju322 (m) yrkande 7.

Justitieutskottet konstaterar att även om missbruket
av växtdrogen kat inte är lika utbrett i Sverige som
missbruket av cannabis vållar det stora problem i
vissa grupper i samhället. Narkotikakommissionen
ansåg att det fanns anledning att diskutera om man
hittills inte sett för milt på hanteringen av kat.
För att ett brott av normalgraden skall föreligga
krävs ett innehav av minst 2 kilo kat, och gränsen
för grovt brott synes i praxis vara 400 kilo.
Kommissionen ansåg att dessa mängder framstår som
höga och att gränserna därför borde sänkas.

Utskottet kan instämma i att de mängder som
konstituerar framför allt grovt narkotikabrott
avseende kat synes stora. Det måste emellertid
ankomma på rättstillämpningen att utifrån
farlighetsbedömningar och annat rörande narkotiska
preparat närmare avgöra vilka mängder som i
praktiken bör utgöra gränsen för de olika
brottstyperna. Utskottet nämner att riksåklagaren
anfört att han, genom sin verksamhet i Högsta
domstolen, avser att verka för att den gräns för
ringa narkotikabrott som för närvarande gäller för
kat sänks. Mot denna bakgrund anser
justitieutskottet att motion Ju211 (m) inte bör
föranleda något riksdagens uttalande.

Justitieutskottet kommenterar även motion So35 (kd)
yrkande 13, vari anförs att man vid straffmätningen
i stället för mängden narkotika i vikt borde räkna
ut hur många missbruksdoser man kan få ut av ett
beslagtaget parti och bestämma straffets längd
utifrån detta. Utskottet nämner att det i huvudsak
är mängden narkotika som styr straffmätningen, dock
att även andra omständigheter skall beaktas, såsom
t.ex. gärningsmannens ekonomiska bevekelsegrunder
eller narkotikapreparatets speciella farlighet.
Narkotikakommissionen har konstaterat att om
narkotikan är ovanligt ren får detta utslag för
straffets längd. Det vore, enligt kommissionen,
emellertid att dra frågan alltför långt om man i
varje enskilt fall skulle behöva företa omfattande
utredningar om renhetsgraden av beslagtagen
narkotika för att kunna bestämma t.ex. antalet
missbruksdoser och därigenom straffets längd. Detta
skulle kunna leda till en alltför matematisk eller
schematisk tillämpning där andra omständigheter som
är värda att beakta vid bestämningen av brottets
svårhetsgrad riskerar att komma i skymundan. Vidare
skulle utredningsresurser få läggas ned på sådana
frågor, resurser som i stället kan användas för att
utreda nya brott. Dessutom är det inte sällan så,
att narkotikan redan överlåtits av den misstänkte,
vilket gör det i det närmaste omöjligt att föra
bevisning om vilken renhetsgrad narkotikan haft.
Narkotikakommissionen ansåg därför det vara en
lämplig ordning att renhetsgraden kommer i beaktande
på det sätt som förekommer i dag. Justitieutskottet
delar denna uppfattning och anser att
socialutskottet sålunda bör avstyrka bifall till den
nämnda motionen.

Justitieutskottet redogör vidare för bestämmelserna
om rattfylleri i lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott. Utskottet konstaterar att det
till skillnad från vad som gäller vid
alkoholpåverkan inte finns några fastställda
gränsvärden för narkotika i trafiken. Bakgrunden
till detta är att det för närvarande inte är möjligt
att införa en reglering med gränsvärden för andra
trafikfarliga medel än alkohol. Det allt
överskuggande problemet i sammanhanget är att genom
vetenskapliga studier eller på annat sätt fastställa
sambandet mellan en viss påvisad koncentration av en
drog i blodet och en viss trafikfarlig påverkan.
Enligt utskottet innebär detta emellertid inte att
narkotikapåverkade bilförare undgår ansvar för grovt
rattfylleri. Om bilföraren varit avsevärt påverkad
eller om bilfärden inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten kan brottet också vara att bedöma
som grovt. Mot bakgrund härav, och då bestämmelserna
om drograttfylleri nyligen varit föremål för såväl
utredning som lagstiftning, anser justitieutskottet
att det inte finns skäl till en sådan översyn som
föreslås i motion So30 (fp) yrkande 10.

Socialutskottets ställningstagande

När det gäller motionsyrkandena rörande påföljder
för narkotikabrott delar socialutskottet
justitieutskottets bedömning och avstyrker därmed
motionerna So27 (m) yrkande 15, So34 (m) yrkande 15
och Ju322 (m) yrkande 7.

Även vad beträffar frågan om skärpta straffsatser
för hantering av växtdrogen kat hänvisar
socialutskottet till vad justitieutskottet anfört.
Motion Ju211 (m) avstyrks.

Socialutskottet ser inte heller någon anledning att
göra någon annan bedömning än justitieutskottet när
det gäller förslaget i motion So35 (kd) yrkande 13
att narkotikans renhetsgrad skall vara avgörande vid
straffmätningen. Motionen bör således avslås.

I motion So30 (fp) yrkande 10 begärs en utredning i
syfte att minska antalet narkotikapåverkade
bilförare. Mot bakgrund av vad justitieutskottet
anfört anser inte heller socialutskottet att det
föreligger skäl för en sådan översyn. Motionen
avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Avslag på propositionen (punkt 1)

av Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion
2001/02:So34 yrkande 1.

Ställningstagande

Missbruket har i det närmaste exploderat det senaste
årtiondet. Både ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar
och antalet tunga missbrukare ökar. De nya s.k.
partydrogerna är särskilt riktade till ungdomar och
saluförs i trendiga festers lyxförpackning. Nutidens
droger har därför en annan dragningskraft på
ungdomar än de droger som var vanliga på 1970-talet.

Vi kan konstatera att de stora förväntningar som
förelåg på narkotikahandlingsplanen inte har
infriats. Handlingsplanen är enligt vår mening
ingenting annat än en ordrik skrivbordsprodukt utan
några konkreta förslag till operativa åtgärder för
att förhindra spridningen av narkotika. Politik som
gör skillnad måste vara mer än att vilja. En aldrig
så god vilja räcker inte när handlingskraft så
uppenbart saknas. Trots att regeringen i
propositionen helt riktigt beskriver det gångna
decenniet som ett förlorat årtionde gör den sig
ingen brådska. Den handlingsplan som regeringen nu
presenterar är i stort sett bara ett 120-sidigt
manifest över politisk vilja och önsketänkande utan
innehåll.

Den rådande situationen kräver att snabba och
effektiva åtgärder vidtas och att tillräckliga
resurser avsätts härför. Vi anser att målet för den
svenska narkotikapolitiken även fortsättningsvis
skall vara ett narkotikafritt samhälle men att detta
mål är meningslöst så länge infrastrukturen för att
bekämpa narkotikan inte fungerar. Enligt vår mening
bör riksdagen avslå propositionen och begära att
regeringen återkommer med ett nytt förslag till
handlingsplan. I ett särskilt yttrande presenterar
vi vårt förslag till utgångspunkter för en ny
narkotikahandlingsplan. Vi står med detta bakom våra
motioner So25 delvis, So26, So27 yrkandena 1–8, 10
och 13–16, So31, So33 yrkandena 1 och 2, So34,
So272, So371 yrkandena 1 och 4, So372 yrkande 2,
Ju211, Ju285 yrkande 4, Ju322 yrkandena 2, 4, 5 och
7, Ju359, 2000/01:Ju929 yrkande 4 och 2000/01:Ju931
yrkandena 1, 2, 5 och 6.

2. Etappmål för narkotikaarbetet (punkt 4)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 1.

Ställningstagande

Riksdagen fastlade redan 1978 att målet för
narkotikapolitiken skall vara ett narkotikafritt
samhälle. Inom ramen för det övergripande målet om
ett narkotikafritt samhälle, som kan verka utopiskt
och därför göra det svårt att utvärdera, bör enligt
min mening ett etappmål uppställas. Detta etappmål
bör vara att narkotikamissbruket under förslagsvis
fem år skall minska till en tredjedel av vad det är
i dag. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.

3. Länsstyrelsernas uppdrag rörande metod- och
kompetensutveckling (punkt 6)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So28 yrkande 12 och avslår
motion 2001/02:So27 yrkande 4.

Ställningstagande

I dag har länsstyrelsen i uppdrag att utöva tillsyn
över socialtjänsten. Enligt regeringens förslag
skall länsstyrelsen även få ett
metodutvecklingsuppdrag. Enligt min mening får
länsstyrelsen i och med detta en dubbelroll, vilket
inte kan accepteras. Jag anser att
metodutvecklingsdelen bör ligga någon annanstans och
att regeringen bör återkomma med förslag i frågan.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

4. Förebyggande och tidiga insatser (punkt 8)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So29 yrkandena 1 och 2 och
2001/02:So35 yrkande 8 samt avslår motionerna
2001/02:So30 yrkande 11 delvis, 2001/02:So32 yrkande
2, 2001/02:So34 yrkande 5, 2001/02:So291 yrkandena 1
och 2, 2001/02:So371 yrkande 1, 2001/02: So393,
2001/02:So427, 2001/02:So472 yrkande 2,
2001/02:So497 yrkande 8, 2001/02:So565 och
2001/02:So622 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi vill framhålla vikten av att uppmärksamma och
stödja initiativ för att skapa drogfria miljöer,
såväl där kommunen är arrangör som där andra
organisationer skapar miljöer utan droger. Vi anser
det också viktigt att sambandet mellan narkotika och
alkohol beaktas i det förebyggande arbetet. Att
under berusning av alkohol också pröva på olika
narkotiska preparat är inte ovanligt. Enligt vår
mening är det angeläget att slå vakt om en
restriktiv alkoholpolitik och att samorda insatserna
mot såväl narkotika som alkohol. Vad vi nu anfört
bör ges regeringen till känna.

5. Förebyggande och tidiga insatser (punkt 8)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 11 delvis,
2001/02:So291 yrkandena 1 och 2 och 2001/02:So497
yrkande 8 samt avslår motionerna 2001/02:So29
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So32 yrkande 2,
2001/02:So34 yrkande 5, 2001/02:So35 yrkande 8,
2001/02:So371 yrkande 1, 2001/02:So393,
2001/02:So427, 2001/02:So472 yrkande 2,
2001/02:So565 och 2001/02:So622 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag vill betona vikten av att satsa på s.k. sekundär
prevention, dvs. att ingripa mot dem som precis har
inlett sin missbrukarbana. Främst rör det sig om
ungdomar som experimenterar med narkotika men ännu
inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende
till droger. Att ingripa tidigt ger positiva
resultat på många områden. Bland annat hinner
missbrukaren inte utveckla ett destruktivt
narkotikaberoende, vilket förbättrar prognosen att
bli drogfri. Att ingripa tidigt innebär att
missbrukaren i fråga fortfarande har en social
förankring, vilket i sin tur medför mer
verkningsfulla påföljder för brott och att
kamratkretsen avskräcks om missbrukaren åker fast.
Det är också samhällsekonomiskt fördelaktigt att
ingripa tidigt, dels på grund av att vårdinsatserna
är betydligt billigare än vid avancerat missbruk,
dels eftersom avancerade missbrukare orsakar stora
kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott. Vidare
visar erfarenheterna att det totala missbruket
minskar med en offensiv narkotikapolitik.

Ett sätt att effektivisera det förebyggande,
upplysande och informativa arbetet vore att i varje
län eller region inrätta ett kunskapscentrum för
drogfrågor. Kunskapscentrumen skulle bl.a. kunna
göra regelbundna drogvaneundersökningar i länets
eller regionens kommuner, organisera kvalificerad
undervisning inom ämnesområdet samt uppdatera och
utforma strategier för det drogförebyggande arbetet.
Många frivilligorganisationer som arbetar med
förebyggande arbete får statligt och kommunalt stöd
men för den som bedriver drogförebyggande arbete i
stort är uppföljning och utvärdering en svårighet
och konkreta resultat svåra att påvisa. Genom att
knyta de aktuella frivilligorganisationer som så
önskar till läns- och regionvisa kunskapscentrum kan
synergieffekter nås och utvärdering och analys av
resultaten underlättas. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

6. Familjens roll i det förebyggande arbetet
(punkt 9)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkandena 1, 2 och 4 samt
avslår motionerna 2000/01:Ju929 yrkande 4,
2000/01:Ju931 yrkande 2, 2001/02:So28 yrkande 4,
2001/02:So33 yrkande 2 och 2001/02: So34 yrkandena 2
och 6.

Ställningstagande

Narkotikakommissionen har framhållit det ökande
tablett- och blandmissbruket, ungdomars
upplevelse av stress och utanförskap samt en
frånvarande vuxenvärld som relevanta för
missbruksutvecklingen och därmed också för
det förebyggande arbetet. Kommissionen
styrker därmed vår grundsyn. Vi anser att
familjen har en oersättlig ställning och
uppgift i samhället och vill uppvärdera
familjens roll och betydelse. Det är i de
allra flesta fall föräldrarna som bäst
förmedlar grundläggande värden till sina
barn. Vi måste därför stötta de vuxna så att
de kan vara närvarande och delaktiga i de
ungas liv. Det är i sig förebyggande. Även
andra vuxna som vistas i miljöer med barn
och ungdomar, t.ex. i skolan och på
ungdomsgården, måste på olika sätt finnas
tillgängliga och vara uppmärksamma. Det
finns ett stort behov av
informationsinsatser för att medvetandegöra
föräldrar och andra med tillsyn över barn om
värdeöverföringens betydelse och om
stärkande av barns inre kontroll. Slutligen
anser vi att missbruksrelaterade frågor bör
ingå i föräldrautbildningen vid t.ex.
vårdcentraler, kyrkor, samfund,
studieförbund och folkrörelser. Vad vi nu
anfört bör ges regeringen till känna.

7. Familjens roll i det förebyggande arbetet
(punkt 9)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So28 yrkande 4 och avslår
motionerna 2000/01:Ju929 yrkande 4, 2000/01:Ju931
yrkande 2, 2001/02:So33 yrkande 2, 2001/02:So34
yrkandena 2 och 6 samt 2001/02: So35 yrkandena 1, 2
och 4.

Ställningstagande

Föräldrarna har enligt min mening en mycket viktig
uppgift i arbetet med att begränsa
narkotikakonsumtionen bland unga. Föräldrarna måste
få tillgång till information och möjligheter till
utbildning om narkotikapreparat och dess
skadeverkningar samt om hur man upptäcker ett
eventuellt missbruk hos en ung människa. Jag anser
att handlingsplanen bör tydliggöras med avseende på
föräldrars möjligheter att påverka ungdomars
narkotikakonsumtion. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

8. Skolans roll i det förebyggande arbetet
(punkt 10)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkande 6 och avslår
motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 7, 2001/02:So27
yrkande 6 delvis, 2001/02:So30 yrkande 3 och
2001/02:So34 yrkande 3.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör skolan engagera föreläsare
som t.ex. polisen, f.d. missbrukare och företrädare
för frivilligorganisationer i ANT-undervisningen.
Dessa är bäst lämpade att informera om
missbruksrelaterade frågor på ett realistiskt och
verklighetsanknutet sätt. Det är också viktigt att
arbetet ges kontinuitet. Vi anser att särskilda
medel bör tilldelas frivilligorganisationerna för
att de skall kunna föreläsa ute på skolorna. Vad vi
nu anfört bör ges regeringen till känna.

9. Skolans roll i det förebyggande arbetet
(punkt 10)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Riksdagen bifaller
därmed motion 2000/01:Ju921 yrkande 7 och avslår
motionerna 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,
2001/02:So30 yrkande 3, 2001/02:So34 yrkande 3 och
2001/02:So35 yrkande 6.

Ställningstagande

Skolan får anses utgöra den viktigaste arenan för
drogprevention, eftersom det här finns möjlighet att
nå alla kategorier av ungdomar. I skolan finns också
de bästa förutsättningarna att tidigt observera
avvikande beteenden och vidta åtgärder. Enligt min
uppfattning är de viktigaste förutsättningarna för
ett framgångsrikt preventivt arbete att insatserna
präglas av flexibilitet, långsiktighet och struktur
samt att de utgår från ett socialt
helhetsperspektiv. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

10. Skolans roll i det förebyggande arbetet
(punkt 10)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 3 och avslår
motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 7, 2001/02:So27
yrkande 6 delvis, 2001/02:So34 yrkande 3 och
2001/02:So35 yrkande 6.

Ställningstagande

Skolan är en viktig arena för det
drogförebyggande arbetet. Enligt min mening
bör alla skolor åläggas att i samarbete med
föräldrar, socialtjänst och polis införa en
drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda
narkotikamissbruk. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

11. Hjälptelefonlinje (punkt 11)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkande 3.

Ställningstagande

Förslaget i propositionen om att inrätta en
hjälptelefonlinje för hela landet är enligt vår
mening mycket bra. Att däremot ge Statens
folkhälsoinstitut i uppdrag att utreda
förutsättningarna för detta är att återigen dra ut
på ett redan genomförbart förslag. Vi menar att
denna typ av telefonhjälp kan inrättas utan någon
föregående utredning. Vad vi nu anfört bör ges
regeringen till känna.

12. Körkortsutbildningen (punkt 12)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkande 7.

Ställningstagande

Under år 2000 rapporterades 796
vägtrafikolyckor med personskada där föraren
misstänks ha varit påverkad av alkohol eller
annan drog. Varje år sker vidare drygt 3 000
drogrelaterade körkortsåterkallelser. I
körkortsutbildningen ingår det en teoridel
där man läser bl.a. om alkohol och andra
droger. Mot bakgrund av ovanstående siffror
anser vi det motiverat att utbildningen om
alkohol och droger i körkortsutbildningen
får en mer framträdande roll. Vad vi nu
anfört bör ges regeringen till känna.

13. Drogtester av barn under 15 år (punkt 13)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd)
och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 12,
2001/02:So35 yrkande 9 och 2001/02:Ju389 yrkande 5,
bifaller delvis motionerna 2001/02:So26 delvis,
2001/02:So31 yrkande 4, 2001/02:So371 yrkande 4 och
2001/02:Ju285 yrkande 4 samt avslår motionerna
2001/02: So27 yrkande 7, 2001/02:So34 yrkande 7 och
2001/02:Ju322 yrkande 4.

Ställningstagande

I dag är det svårt att ge barn under 15 år som
misstänks missbruka droger hjälp i ett tidigt skede.
Urin- eller blodprovstagning får inte göras, och
därmed kan inga åtgärder vidtas förrän missbruket är
uppenbart. Följden blir att socialtjänsten kopplas
in först när narkotikamissbruket pågått under en
längre tid. Vi anser därför att det bör införas en
möjlighet att ta blodprov och urinprov också på barn
under 15 år vid allvarlig misstanke om
narkotikamissbruk. Regeringen bör snarast återkomma
till riksdagen med förslag till sådan lagreglering.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

14. Vård och behandling av narkotikamissbrukare
(punkt 14)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkandena 20–22 och
avslår motionerna 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och
2001/02:So31 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

De ekonomiska svårigheterna för kommuner och
landsting är en tänkbar orsak till att vården av
missbrukare på många håll är otillräcklig. I
propositionen målas en mycket dyster bild av
missbrukarvården upp. Vi anser det därför
anmärkningsvärt att denna beskrivning inte
resulterar i några skarpa förslag eller någon
medelstilldelning.

I dagens system delas kostnadsansvaret för vård
och rehabilitering av narkotikamissbrukare mellan
kommuner och landsting. Efter avslutad avgiftning,
som betalas av landstinget, övergår kostnadsansvaret
till kommunen. I många fall väljer kommunen att inte
fortsätta rehabiliteringen på behandlingsenheten,
vilket innebär att avgiftningen som vårdinsats är
mer eller mindre bortkastad. Vi anser att en bättre
samverkan mellan huvudmännen måste till för att lösa
situationen och att en översyn bör göras av hur
samverkan sker på området.

Vi anser det även viktigt att se över stödet
till individer som genomgått en lyckad
drogrehabilitering. För att kunna klara av
en drogfri vardag krävs ett större
personligt stöd än som ges i dag. Enligt vår
mening bör kommunerna utarbeta
handlingsprogram för stöd till
drogrehabiliterade. Vad vi nu anfört bör ges
regeringen till känna.

15. Vård och behandling av narkotikamissbrukare
(punkt 14)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och
avslår motionerna 2001/02:So31 yrkandena 3 och 5
samt 2001/02:So35 yrkandena 20–22.

Ställningstagande

Situationen inom missbrukarvården är i dag så
allvarlig att det ofta inte finns vårdplatser ens
till de narkomaner som är mest välmotiverade att
sluta med sitt narkotikabruk. Till stor del har
besparingarna skett genom att man erbjuder
narkomaner öppenvård i olika former. Enligt min
mening behövs det betydligt mer resurser på området,
både för att kunna erbjuda adekvat institutionsvård
till dem som frivilligt efterfrågar sådan och för
att kunna tvångsplacera mycket avancerade
missbrukare som inte kan komma ifrån missbruket på
egen hand.

En strategi för att rehabilitera missbrukare bör
ha som självklar utgångspunkt att ingripa tidigt i
”missbrukarkarriären”. Det är viktigt att vårdkedjan
kan fungera smidigt och att sekretessen inte lägger
onödiga hinder mellan olika samhällsfunktioner som
behöver samverka. Det är också nödvändigt att
föräldrar, föreningsliv, polis och socialtjänst
samarbetar. Jag vill även betona vikten av att
vården i så stor utsträckning som möjligt anpassas
till den enskilde missbrukarens behov.
Trycket på behandlingshemmen för barn och ungdomar
med missbruksproblem har ökat. Jag anser det viktigt
att tillräckligt med platser skapas så att framför
allt unga med drogproblem kan få hjälp. Kommunerna
måste köpa det antal platser som behövs. Det krävs
också att kommunerna samarbetar för att bättre kunna
utvärdera och mäta resultaten i missbrukarvården.
Vid upphandling av tjänsterna skall kommunerna
alltid kvalitetsgranska de tjänster som erbjuds. Vad
jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

16. Anhörigombudsman (punkt 17)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 2.

Ställningstagande

Få människor är så direkt utsatta för konsekvenserna
av narkotikamissbruket som missbrukarnas anhöriga.
När alla andra drar sig undan står de många gånger
helt ensamma. De anhöriga behöver omfattande stöd i
sina kontakter med myndigheter och vårdapparat. Jag
anser därför att en anhörigombudsman bör inrättas.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

17. Ekonomiskt ansvar för LVM-vården (punkt 19)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 19
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 4.

Ställningstagande

Det ekonomiska ansvaret för den frivilliga
missbruksvården bör alltjämt ligga hos kommunerna.
Eftersom staten ansvarar för narkotikapolitiken med
dess inslag av tvång bör staten emellertid, enligt
min mening, ta ett visst ekonomiskt ansvar för
tvångsvården. Efter det att en kommun redovisat
vilka åtgärder som vidtagits för en missbrukare och
visat att den följt bestämmelserna i
socialtjänstlagen bör staten garantera de
huvudsakliga kostnaderna för tvångsvården. Vad jag
nu anfört bör ges regeringen till känna.

18. Substitutionsbehandling (punkt 21)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 13 delvis och
avslår motionerna 2001/02:So27 yrkande 9 och
2001/02:So34 yrkande 12.

Ställningstagande

Metadonbehandling kan för vissa missbrukare ge goda
resultat. Enligt min mening bör fler personer kunna
komma i fråga för metadonbehandling än vad som är
fallet i dag. Vad jag nu anfört bör ges regeringen
till känna.

19. Sprututbytesverksamheten (punkt 22)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd),
Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So28 yrkande 5,
2001/02:So30 yrkande 8, 2001/02:So35 yrkande 23 och
2001/02:So308 yrkandena 1 och 2, bifaller delvis
motionerna 2001/02:So511 och 2001/02: So594 samt
avslår motionerna 2000/01:Ju931 yrkande 6,
2001/02:So27 yrkande 8, 2001/02:So34 yrkande 11 och
2001/02:So372 yrkande 2.

Ställningstagande

Sprutbytesprojektet i Malmö och Lund tillkom för att
förebygga hiv och hepatit. Man kan i dag konstatera
att nyrekryteringen av hivpositiva i det närmaste är
obefintlig i MalmöLund-området, att jämföra med ett
högre antal hivpositiva i till exempel Stockholm och
Köpenhamn. Sprututbytesmottagningarna gör numera
också en stor social insats genom sitt nära
samarbete med de narkomaner som besöker dem. Den
goda kontakten med de aktiva sprutmissbrukarna ger
möjlighet att motivera till avgiftning och
behandling, göra regelbundna vaccinationer mot bl.a.
hepatit samt föra journaler över den enskildes
hälsotillstånd. En särskild mödravårdsmottagning har
också inrättats. Att tillåta sprututbyte under
kontrollerade former innebär inte att man
kapitulerar inför narkotikan utan det handlar om att
göra det bästa möjliga för människor som sitter fast
i ett tungt missbruk. Enligt vår mening bör
försöksverksamheten i Malmö och Lund övergå i
permanent verksamhet. Dessutom bör de landsting som
så önskar, efter prövning av Socialstyrelsen, ges
möjlighet att starta liknande verksamheter. Vi anser
att det också skall kunna tillskapas olika modeller
utifrån lokala förutsättningar. Det ger möjligheter
att jämföra resultat. Vad vi nu anfört bör ges
regeringen till känna.

20. Polisens organisation och resurser
(punkt 23)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 20. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So28 yrkande 10 och avslår
motionerna 2001/02:So27 yrkande 16, 2001/02:So29
yrkande 3, 2001/02:So30 yrkande 5, 2001/02:So31
yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,
2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322
yrkande 2.

Ställningstagande

Narkotikahundar är ett viktigt verktyg i polisens,
tullens och kriminalvårdens bekämpning av narkotika.
I likhet med vad som anförs i avvikande mening 4 i
justitieutskottets yttrande över propositionen anser
jag att fler narkotikahundar bör utbildas för att
underlätta polisens, tullens och kriminalvårdens
arbete. Något behov av att invänta redovisningen av
de uppdrag som regeringen aviserat föreligger inte.
Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

21. Polisens organisation och resurser
(punkt 23)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 21. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 5 och avslår
motionerna 2001/02:So27 yrkande 16, 2001/02:So28
yrkande 10, 2001/02:So29 yrkande 3, 2001/02:So31
yrkande 6, 2001/02:So34 yrkandena 8 och 10,
2001/02:So35 yrkandena 10–12 och 2001/02:Ju322
yrkande 2.

Ställningstagande

Det kan inte uteslutas att avvecklingen av
narkotikaenheter och annan specialkompetens hos
polisen runt om i landet medverkade till att
utvecklingen på narkotikaområdet under 1990-talet
vände åt fel håll. Enligt min mening måste
resurserna till polisen prioriteras för att kampen
mot narkotikan skall bli effektivare. Jag delar
bedömningen i avvikande mening 3 i
justitieutskottets yttrande över propositionen att
särskilda polisenheter bör bildas över hela landet
för att tillförsäkra resurser och kompetens. Vad jag
nu anfört bör ges regeringen till känna.

22. Särskilda spaningsmetoder, m.m. (punkt 25)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 22. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So28 yrkande 11 och avslår
motion 2001/02:So34 yrkande 9.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och mer svårutredd,
vilket ställer nya krav på polisens arbets- och
spaningsarbete. Ett sätt att effektivisera
utredningsmetoderna är enligt min mening att införa
en möjlighet till buggning vid misstanke om grova
brott. Beslut om sådan buggning måste givetvis
föregås av ytterst omsorgsfulla överväganden. Bland
annat måste klargöras hur man bäst skall förfara för
att undvika kränkning av oskyldigas integritet och
hur överskottsinformation skall hanteras. Jag
ansluter mig således till bedömningen i avvikande
mening 6 i justitieutskottets yttrande över
propositionen att regeringen snarast bör återkomma
till riksdagen med ett lagförslag om att tillåta
buggning. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till
känna.

23. Kräkmedel (punkt 26)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 26
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 23. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 6 och bifaller
delvis motionerna 2001/02:So27 yrkande 11 delvis och
2001/02:So34 yrkande 14.

Ställningstagande

Enligt min mening bör det införas en möjlighet att
använda kräkmedel för att komma åt langning av
narkotika på ett mer effektivt sätt. En
förutsättning måste dock vara att det skall finnas
beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Jag
anser i likhet med vad som anförs i avvikande mening
7 i justitieutskottets yttrande över propositionen
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen
med ett lagförslag. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

24. Droghandeln på Internet (punkt 27)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 27
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 24. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2000/01:So241 yrkande 2,
2001/02:So28 yrkande 3 och 2001/02:Ju237 yrkande 22.

Ställningstagande

På Internet förmedlas adresser och annonseras
öppet om flera olika droger som kan beställas med
leverans inom 48 timmar. Enligt min mening krävs det
ett intensifierat samarbete för att motverka
drogförsäljning över Internet, inte minst på
internationell nivå. Det måste också göras en
översyn av vilka varor som erbjuds i
Internetannonser samt införas en tydlig lagreglering
på området. Vad jag nu anfört bör ges regeringen
till känna.

25. Allmänt om kriminalvårdens insatser
(punkt 32)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 32 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 25. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So35 yrkandena 15–19 och
2001/02:Ju424 yrkandena 9–12 och 14 samt avslår
motionerna 2001/02:So28 yrkandena 6 och 8,
2001/02:So34 yrkandena 16 och 17, 2001/02:Ju311
yrkande 9, 2001/02:Ju322 yrkande 5, 2001/02:Ju326
yrkandena 1–3 och 2001/02:Ju359.

Ställningstagande

I likhet med vad som framförs i avvikande mening 10
i justitieutskottets yttrande över propositionen
anser vi att ett angeläget mål för
narkotikapolitiken måste vara att hålla anstalter
och häkten fria från droger. Vidare måste personalen
få resurser och möjligheter att på ett effektivt
sätt kontrollera att drogfriheten efterlevs. Detta
kan uppnås genom att använda urinprovstagning i
större utsträckning än i dag vid misstanke om
missbruk inom kriminalvården. Ett annat sätt är att
införa generella regler för bevakade besök för dem
som dömts till kortare fängelsestraff för
narkotikabrott. Vidare bör man införa sektionering
och smågruppssystem på anstalterna för att förhindra
handel med droger. Genom utslussningsboende skulle
de intagna på ett bättre sätt kunna förberedas på
ett liv utanför anstalten. Vad vi nu anfört bör ges
regeringen till känna.

26. Allmänt om kriminalvårdens insatser
(punkt 32)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 32
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 26. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So28 yrkandena 6 och 8 och
2001/02:Ju311 yrkande 9 samt avslår motionerna
2001/02:So34 yrkandena 16 och 17, 2001/02:So35
yrkandena 15–19, 2001/02:Ju322 yrkande 5,
2001/02:Ju326 yrkandena 1–3, 2001/02:Ju359 och
2001/02:Ju424 yrkandena 9–12 och 14.

Ställningstagande

Enligt min mening är det en självklarhet att
anstalterna skall vara narkotikafria. Jag delar
bedömningen i avvikande mening 11 i
justitieutskottets yttrande över propositionen att
omfattningen av kontrollåtgärder därför måste öka.
Urinprovtagningar och grundliga visitationer på
anstalter och häkten bör genomföras oftare och
narkotikahundar användas i större omfattning. En
annan åtgärd som bör vidtas är att öka
differentieringen av de intagna. Jag vill också
betona vikten av ett effektivt samarbete mellan
anstalterna och olika myndigheter för att den
intagne efter frigivningen skall kunna återanpassa
sig till ett liv utan kriminalitet. Vad jag nu
anfört bör ges regeringen till känna.

27. § 34-placeringar (punkt 33)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 27. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So28 yrkande 7 och
2001/02:Ju311 yrkande 10 och avslår motion
2001/02:So27 yrkandena 12 och 14.

Ställningstagande

Under de senaste åren har antalet § 34-
placeringar minskat kraftigt, främst
beroende på problem med finansieringen.
Såsom anförs i avvikande mening 11 i
justitieutskottets yttrande över
propositionen bör samverkan mellan
kriminalvård och kommuner förbättras för att
få till stånd § 34-placeringar i tillräcklig
utsträckning. Vad jag nu anfört bör ges
regeringen till känna.

28. Kroppsvisitation inom kriminalvården
(punkt 34)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 34
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 28. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 7 och
2001/02:Ju450 yrkande 35 och avslår motion
2001/02:So34 yrkande 19.

Ställningstagande

Jag delar bedömningen i avvikande mening 12 i
justiteutskottets yttrande över
propositionen att insatserna mot narkotika
på anstalterna påtagligt skulle kunna
förbättras om såväl personal som besökande
rutinmässigt kunde kroppsvisiteras vid
inpasseringen till en anstalt. Det bör
därför företas en översyn av reglerna om
permission och besök vid fängelserna i syfte
att åstadkomma narkotikafria anstalter. Vad
jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

29. Utbildning (punkt 36)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 29. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkande 5 och avslår
motionerna 2001/02:So27 yrkande 6 delvis,
2001/02:So30 yrkande 11 delvis, 2001/02:So31 yrkande
2, 2001/02:So33 yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 4
och 2001/02:So472 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi menar att det är av stor vikt att
grundutbildningarna för bl.a. socionomer,
socialpedagoger och sjuksköterskor snarast
kompletteras med obligatoriska inslag av
missbruksrelaterade ämnen. Samtidigt bör det
finnas särskilda kurser med
specialinriktningar och
fördjupningsmöjligheter. Även andra
yrkesgrupper, såsom trafikinspektörer,
yrkeschaufförer och lärare, bör få en god
utbildning i frågor om missbruk. För lärarna
är det viktigt både för ANT-undervisningen
och för att på ett tidigt stadium kunna
upptäcka ungdomar som hamnat i missbruk. Vad
vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

30. Utbildning (punkt 36)

av Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 30. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So30 yrkande 11 delvis och
2001/02:So472 yrkande 1 samt avslår motionerna
2001/02:So27 yrkande 6 delvis, 2001/02:So31 yrkande
2, 2001/02:So33 yrkande 1, 2001/02:So34 yrkande 4
och 2001/02:So35 yrkande 5.

Ställningstagande

Enligt vår mening är det angeläget att samhället
visar en gemensam attityd mot droger och lär
ungdomarna att narkotika förstör hälsan på lång
sikt. I skolan behövs dels kampanjer, dels ett
kontinuerligt arbete där all personal är involverad.
För att klara detta arbete är det nödvändigt med god
kompetens. Vi anser därför att skolpersonalen
ständigt bör erbjudas fortbildning samt att
information om droger bör få ett större och
permanent utrymme inom lärarutbildningarna. Vad vi
nu anfört bör ges regeringen till känna.

31. Internationellt samarbete (punkt 37)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd),
Kenneth Johansson (c) och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 31. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2000/01:K398 yrkande 22,
2001/02:So28 yrkande 1, 2001/02:So30 yrkande 9,
2001/02:So32 yrkande 4 och 2001/02:U301 yrkande 48
och avslår motionerna 2000/01:So496 och
2000/01:Ju931 yrkande 5.

Ställningstagande

Sveriges internationella engagemang på
narkotikaområdet bör enligt vår mening
intensifieras. Strategier för att minska problemen
med narkotikaanvändning bör utvecklas tillsammans
med andra länder. Inom EU bör Sverige i första hand
prioritera frågor som rör illegal europeisk
produktion samt förebyggande insatser. Vi anser det
också angeläget att Sverige i det europeiska
samarbetet på ett kraftfullt sätt för ut sin syn på
narkotika samt envist och målmedvetet verkar för en
restriktiv europeisk narkotikapolitik. Det är
viktigt att vi för ut korrekt information om vår
narkotikapolitik och om de resultat den gett.
Sverige måste också kräva en internationell
statistik som ger möjlighet till rättvisande
jämförelser mellan bl.a. Nederländerna och Sverige.
Vad vi nu anfört bör ges regeringen till känna.

32. Narkotikasamordnarens roll (punkt 39)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 39
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 32. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So28 yrkande 13 och avslår
motion 2001/02:So27 yrkande 5.

Ställningstagande

Jag anser att narkotikasamordnarens roll inte
framställts tillräckligt tydligt ens i samordnarens
direktiv. Regeringen bör därför återkomma med ett
förtydligande av dennes roll. Vad jag nu anfört bör
ges regeringen till känna.

33. Narkotikaklassificering av kemiska preparat
(punkt 41)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 41
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 33. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2000/01:So241 yrkande 1,
2001/02:So28 yrkande 2, 2001/02:So251 och
2001/02:Ju237 yrkande 21.

Ställningstagande

GHB är i dag klassat som narkotika men redan har
efterföljare kommit som inte är
narkotikaklassificerade. Drogmissbrukare är
uppfinningsrika, och det hjälper inte att
narkotikaklassificera en speciell kemisk
sammansättning. Jag anser att det i stället är
preparatets verkan som skall vara avgörande när
olika kemiska preparat narkotikaklassificeras. Vad
jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

34. Betydelsen av narkotikans renhetsgrad vid
straffmätningen (punkt 46)

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 46 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 34. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So35 yrkande 13.

Ställningstagande

Vi anser att narkotikans renhetsgrad bör beaktas i
större utsträckning än i dag vid bestämmandet av
straff för narkotikabrott. Narkotikastrafflagen bör
därför ses över i detta syfte. Vad vi nu anfört bör
ges regeringen till känna.

35. Drograttfylleri (punkt 47)

av Chatrine Pålsson (kd), Lars Gustafsson (kd)
och Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 47 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 35. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So30 yrkande 10.

Ställningstagande

Trots införandet av en nollgräns för narkotika i
trafiken synes antalet narkotikapåverkade bilförare
inte ha minskat. Enligt vår mening kan en av
anledningarna vara att lagstiftningen inte verkar
tillräckligt avskräckande. Som bevisläget är i dag –
utan särskilt angivna gränsvärden – är det nämligen
svårt för åklagaren att bevisa att den
narkotikapåverkade bilföraren gjort sig skyldig till
grovt rattfylleri. Vi delar bedömningen i avvikande
mening 15 i justitieutskottets yttrande över
propositionen att lagstiftningen bör ses över i
syfte att underlätta beviskraven för åklagaren på
samma sätt som vid grovt rattfylleri vid påverkan av
alkohol. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Narkotikapolitiken

av Chris Heister (m), Leif Carlson (m), Cristina
Husmark Pehrsson (m) och Lars Elinderson (m).

Den första och viktigaste åtgärden för att nå
framgång med narkotikapolitiken måste vara att
förhindra nyetableringen av missbrukare. Polisen har
med nuvarande regler små möjligheter att få fram
bevis för narkotikamissbruk om den unge inte fyllt
15 år. Samtidigt kryper narkotikamissbruket i dag
allt längre ned i åldrarna. Enligt vår mening behövs
ökade befogenheter för polisen att vid misstanke om
missbruk ta urinprov på ungdomar från det att de
fyllt 12 år.

Föräldrar och andra närstående är oftast de som
har störst möjlighet att upptäcka om något inte står
rätt till med de egna barnen. Vi vill framhålla
vikten av att föräldrarna har goda kunskaper om hur
man upptäcker narkotikabruk på ett tidigt stadium.
Eftersom de allra flesta barn tillbringar mycket av
sin tid i skolan har denna ett stort ansvar. I
lärarutbildningen måste det därför ingå utbildning
om missbrukets symtom och effekter. Det är också
nödvändigt att redan aktiva lärare får färsk kunskap
om vad som händer på drogfronten. Skolan skall
vidare ha en absolut plikt att informera
vårdnadshavarna vid misstanke om
narkotikaanvändning. Alla måste bli medvetna om de
risker och faror som narkotika medför. I arbetet med
utbildning och upplysning bör
frivilligorganisationerna användas mycket mer än i
dag.

När det gäller vård och behandling av missbrukare anser vi det
viktigt att såväl frivillig vård som tvångsvård
alltid föregås av avgiftning på en särskild
avgiftningsenhet. Under avgiftningstiden skall
upprättas en behandlingsplan, omfattande även
eftervården. Hälso- och sjukvården måste se till att
det finns ett tillräckligt antal avgiftningsenheter
så att ingen missbrukare behöver vänta på
avgiftning. Vi anser vidare att fler särskilda
vårdenheter liknande Maria ungdomsmottagning bör
upprättas ute i landet.

Nya preparat och nya drogvanor medför att det är
viktigt att de inom socialtjänsten som skall hantera
drogmissbrukare får aktuell information och bättre
anpassad utbildning. Frivilligorganisationerna har
en betydelsfull roll även i arbetet med vård och
behandling av missbrukare. De bör få ett större
ansvar som länk mellan myndigheterna och
missbrukarna.
Vidare vill vi betona vikten av att de s.k. tyngre
narkomanerna får vård och utbildning, såväl för
deras egen del som för att hindra dem från att
rekrytera nya missbrukare.
Enligt vår mening bör inslaget av tvångsåtgärder
gentemot narkotikamissbrukare öka. Regeringen har
nyligen tillsatt en särskild utredare för att göra
en översyn av tillämpningen av lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, LVM. Utredningen
bör syfta till att beträffande narkotikamissbrukare
skärpa och utöka möjligheterna till tvångsåtgärder
vid fara för liv och hälsa för den enskilde eller
dennes omgivning. Vid beslut om tvångsvård enligt
såväl LVM som lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, LVU, är det viktigt
att även beakta behovet av hjälp hos missbrukarens
familj, som ofta lever under helt oacceptabla
förhållanden.
Vi anser att de pågående försöken med utdelning av
fria sprutor till narkomaner omedelbart skall
upphöra. Målsättningen med sprutprogrammet har
varierat efter hand för att passa opinionen. Trots
upprepade utvärderingar har inte något säkert belägg
för att smittspridning hindrats kunnat visas.
Programmet ger dessutom dubbla budskap då det
allmänna ger ut gratis redskap för att begå en
olaglig handling.
Beträffande metadonbehandling anser vi att
kriterierna för att få delta i metadonbehandling
måste anpassas bättre till behovet. Unga
missbrukare, som har motivation och ett mål om att
bli drogfria, måste kunna komma i fråga. Det behövs
också striktare krav på dem som deltar i
behandlingen, ett större antal vårdplatser samt en
tydlig målinriktning och en tidsplan för
behandlingen.

När det gäller arbetet på lokal nivå vill vi framhålla vikten
av att det tillförs projektmedel för att utveckla
detta arbete och för att sprida de goda exempel på
samverkan som finns på olika håll i landet.
Samarbetet mellan socialtjänsten, polisen, skolan
och frivilligorganisationerna måste stärkas och ges
ett tydligt ledarskap. Även finansieringsfrågorna
måste lösas på ett tydligt sätt. Vi anser också att
myndigheter som ingår ett samverkansavtal bör ges
rätt att bryta sekretessen inom avtalets ramar.

De rättsvårdande myndigheterna måste tillföras
tillräckligt med resurser för att kunna driva
narkotikabekämpningen. Särskilt viktigt är det att
polisen tillförs ytterligare resurser för att fler
poliser skall kunna rekryteras. Under nästkommande
treårsperiod vill vi därför tillföra polisen 2,2
miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit.
Fram till år 2010 bör enligt vår mening poliskåren
utökas till 20 000 poliser.

Insatser från specialenheter som t.ex.
gatulangningsgrupper har inneburit ett nytt sätt att
arbeta med fokus på det enskilda missbruket. Genom
en offensiv polisverksamhet upptäcks enligt vår
mening långt fler missbrukare än genom någon annan
myndighet eller institution. Vi anser därför att det
skall finnas specialiserade narkotikaenheter i varje
län och att det i de större städerna skall finnas
gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en
effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Dessutom
bör varje polismyndighet inrätta särskilda enheter
för att bekämpa narkotika i ungdomsmiljöer, på samma
sätt som finns inom Polismyndigheten i Stockholms
län.
Det bör göras en kartläggning av polisens
nuvarande arbetsmetoder och av lagstiftningen på
området. Förutsättningarna för hemlig avlyssning bör
därvid utredas, liksom möjligheterna att förverka
tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet.
Vi anser vidare att det bör införas en möjlighet
att använda kräkmedel för att komma åt langning av
narkotika på ett mer effektivt sätt. En
förutsättning måste dock vara att det finns ett
åklagarbeslut om att få använda kräkmedel.
Enligt vår mening bör det göras en översyn såväl
av straffskalorna för narkotikabrott som av
tillämpningen av desamma. Nya påföljder behövs för
ringa narkotikabrott. Dagens praxis är inte
ändamålsenlig; den har låg eller ingen avhållande
effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma
till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i
förening med föreskrifter om drogfrihet och
regelbundna drogtester, bör maxstraffet höjas. Vi
anser det också motiverat att införa livstidsstraff
för grovt narkotikabrott. Vidare anser vi att
straffen för hantering av växtdrogen kat bör
skärpas.

Fängelserna måste bli narkotikafria. För att komma
till rätta med dagens situation – med en stor andel
missbrukare och intagna som utvecklar missbruk under
fängelsetiden – måste det inom varje
kriminalvårdsregion skapas drogfria enheter.
Tillgången till droger på fängelserna måste stoppas,
dels för att våldet på anstalterna skall minska,
dels för att hjälpa de intagna att anpassa sig till
ett liv i frihet efter avtjänat straff. En metod för
att uppnå detta är att kontrollera inpasserande med
hjälp av hund. En annan metod är att införa besök
utan fysisk kontakt genom särskilda besöksrum med en
glasruta mellan den intagne och besökaren. Vi vill
också framhålla vikten av att kriminalvården ges
utrymme för ett differentierat omhändertagande av de
intagna.

Det schweiziska heroinprojektet framställs på många
håll som en förebild och används som argument för en
ändring av den svenska restriktiva
narkotikapolitiken. Erfarenheter visar dock att både
narkotikamissbruk och kriminalitet ökar med den
schweiziska metoden. Om propagandan för projekt av
det schweiziska slaget får stå oemotsagd, kommer
attityderna i Sverige på sikt att förändras på samma
sätt som skett i Schweiz. Vi vill därför framhålla
att det är väsentligt att Sverige agerar med kraft i
de internationella organ där dessa frågor behandlas.
Regeringen bör föra upp frågan på EU:s dagordning
och även agera inom FN:s ram.

Vi vill i sammanhanget även framhålla vikten av
det internationella samarbetet när det gäller de
s.k. partydrogerna. Det är angeläget att anmälan
sker till EU:s frivilliglista så snart missbruk av
nya droger upptäcks.

Vi ställer oss positiva till själva idén om att
inrätta en särskild narkotikasamordnare eller
liknande med övergripande ansvar för
narkotikabekämpningen. Avsaknaden av konkreta
förslag i den nu föreliggande handlingsplanen
innebär dock enligt vår mening att den
tillsatta narkotikasamordnaren har fått ett
omöjligt uppdrag. Att utan några andra insatser
spela upp låtsad aktivitet med en särskild
narkotikasamordnare blir utan verkan.

2. Drogtester av barn under 15 år

av Lotta N Hedström (mp).

Miljöpartiets ställningstagande att biträda
propositionen grundar sig på att vi inte uppfattar
förslagen som slutgiltiga, utan som en startsignal
till en process på det narkotikapolitiska området
under minst fem år. Under den perioden kommer
impulser, incitament till förändringar, förslag,
förbättringar, nyupptäckta behov och möjligheter att
komma in. Det är troligt att ytterligare ekonomiska
resurser behöver satsas på området.

Det finns emellertid en fråga som Miljöpartiet med
detta särskilda yttrande vill uppmärksamma: behovet
av att kunna drogtesta barn under 15 år.
Argumentationen från framför allt Föräldraföreningen
mot Narkotika och Riksförbundet Narkotikafritt
Samhälle är svår att avfärda. De föräldrar vars barn
börjar glida in i ett missbruk är alltför ofta
okunniga om tidiga varningstecken och om vad man
skall vara vaksam på. Självbevarelsedriften
föranleder alltför många föräldrar att förneka eller
inte se vad som kanske pågår. Därför vill de kanske
inte heller tillstyrka att t.ex. socialarbetare
eller polis gör drogtest på förekommen anledning. Vi
menar att barnens förtroende för vuxenvärlden
snarare stärks av att de vuxna visar var gränserna
går och att de agerar. Vår mening är att just denna
fråga med stor sannolikhet kommer att omprövas från
både vårt partis och den allmänna opinionens sida.

3. Sprututbytesverksamheten

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Sprututbytesprojektet i Lund och Malmö har under
åren utvecklat en bra verksamhet som når många
missbrukare, missbrukare som i många fall inte
skulle ha kontakt med sjukvård och socialtjänst om
inte projektet fanns. Det är också troligt att
verksamheten verkat hivpreventivt i Malmö/Lund då
statistik visar att hiv inte ökat i samma omfattning
i dessa områden som i andra delar av landet. Det är
därför angeläget att verksamheten ges möjlighet att
fortsätta i någon form. Vi avvaktar regeringens
översyn av den lagstiftning som reglerar hanteringen
av injektionssprutor och kanyler innan vi tar
slutgiltig ställning till om den nuvarande
verksamheten skall permanentas eller om verksamheten
skall ske i andra former. För Vänsterpartiet är det
angeläget att de personer som nu finns i
verksamheten får fortsatt stöd. Vi anser det alltså
viktigt att lagstiftningen ger utrymme för nuvarande
eller liknande verksamhet åt dessa personer.

4. Sprututbytesverksamheten

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

Kristdemokraterna förespråkar en narkotikapolitik
vars tydliga och återkommande tema är ett
narkotikafritt Sverige. Den ambitionen får dock inte
hindra oss från att hjälpa människor som lider och
riskerar att gå under genom ett missbruk. En human
narkotikapolitik måste utgå ifrån att
narkotikamissbruket, vid något skede, blir att
betrakta som en sjukdom – med följden att
missbrukaren mister förmågan att fatta rationella
beslut angående sin egen situation. Vi
kristdemokrater vill därför ha en väl utbyggd och
effektiv missbruksvård. Samtidigt kan vi också
motivera satsningar på polisen, tullen och andra
rättsvårdande myndigheter som främst gör insatser
mot utbudet och efterfrågan.

Den humana och samtidigt kompromisslösa
narkotikapolitiken kan också motivera fortsatta
försök med sprututbyten. Sprututbytesprogram är dels
en smittskyddsåtgärd, dels kan det möjliggöra en
kontakt med den enskilde missbrukaren. Målet med
sprututbytesprogrammet är att den enskilde
missbrukaren förmås att genomgå rehabilitering och
lämna sitt missbruk. För att få ingå i
sprututbytesprogrammet skall det ställas krav på en
individuell bedömning. Tunga missbrukare är alltid
vårdbehövande. Denna insikt måste ligga till grund
för de politiska beslut som berör missbrukaren.
Därför är ett försök med sprututbyten värt att pröva
även fortsättningsvis. Vi vill även understryka att
det finns andra metoder att nå de tunga missbrukarna
utan de etiska konflikter som kan knytas till ett
sprututbytesprogram. I Stockholm gjordes åren
1985–1992 särskilda insatser mot hiv och aids, där
man tillsatte speciella narkomanvårdsgrupper.
Grupperna bestod av socialarbetare med kompetens i
narkomanvårdsfrågor och hiv. Uppdraget var att
uppsöka alla missbrukare, även de som var okända för
socialbyrån. Missbrukarna erbjöds hivtest och vård
på narkomanvårdsenheter på olika sjukhus, där man
omgående kunde ta emot missbrukarna. Verksamheten
nådde mycket goda resultat. Det finns alla anledning
att uppmuntra till liknade insatser inom
missbruksvården.

5. Ökade resurser till polisen

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

Den nedrustning som skett inom rättsväsendet har
fått allvarliga konsekvenser. Trots förhållandevis
stora anslagshöjningar till polisen har en mycket
liten del av resursförstärkningarna nått den
faktiska verksamheten. Att säga sig vilja bekämpa
narkotikan och intensifiera detta arbete inom ramen
för befintliga medel är minst sagt anmärkningsvärt.
I vårt budgetalternativ för innevarande år avsatte
vi 380 miljoner kronor till polisorganisationen
utöver regeringens förslag. Polisen måste enligt vår
mening få ökade resurser bl.a. för att kunna arbeta
med t.ex. narkotikainformation i skolorna. Ökade
resurser till polisen skulle också innebära att fler
civila skulle kunna anställas för att avlasta
poliser från administrativt arbete. Slutligen skulle
behovet av att utbilda fler poliser bättre kunna
tillgodoses.

6. Tullens resurser

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).

För att bättre kunna bekämpa narkotikan måste tullen
tillföras resurser. Kristdemokraterna avsatte därför
i sitt budgetalternativ för innevarande år 20
miljoner kronor mer än regeringen föreslog till
Tullverket för att förstärka kontroll och spaning
kring illegal införsel av bl.a. narkotika.

7. Tullens resurser

av Kenneth Johansson (c).

Jag anser det angeläget att Tullverket får ökade
resurser till kontrollverksamhet. En rad
omständigheter, som t.ex. Schengensamarbetet och
öppnandet av Öresundsbron, gör att kraven på
Tullverket ökar. Centerpartiet omfördelade i sitt
budgetalternativ för innevarande år 20 miljoner
kronor från Riksskatteverket för att möta
Tullverkets ökade behov.

8. Ökade resurser till kriminalvården

av Chatrine Pålsson (kd) och Lars Gustafsson (kd).
För att kriminalvården skall ha en realistisk
möjlighet att bygga ut antalet
motivationsavdelningar och häktesplatser samt satsa
på kontraktsvård, påverkansprogram och förberedelser
för utslussning av de intagna efter avtjänad
strafftid behövs det avsevärda resurser. Regeringens
satsning, som innebär 3040 miljoner kronor per år,
räcker inte långt särskilt mot bakgrund av det
underskott som kriminalvården lever med.
Kristdemokraterna menar att en satsning som är värd
namnet innebär att ytterligare minst 300 miljoner
kronor måste tillföras verksamheten. Detta har vi
också föreslagit i vårt budgetalternativ för
innevarande år.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan har regeringen
(Socialdepartementet) föreslagit att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1996:1156) om receptregister,

dels godkänner vad regeringen
föreslår om narkotikapolitiska mål
(avsnitt 4).

Följdmotioner

2001/02:So25 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillämpningen av
tvångsvården för missbrukare.

2001/02:So26 av Carl-Axel Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tidig upptäckt och
behandling av narkotikamissbruk.

2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lokal samverkan.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
avgiftningsenheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behandlingsplaner
och eftervårdsplaner.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den regionala
nivån.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
narkotikasamordnaren.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om insatser i skolan
och lärarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om drogtester av
misstänkta från tolv års ålder.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avsluta
sprututdelningsprogrammet i Malmö/Lund.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Metadon och
Subutexbehandlingarna.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tvångsvård.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införsel och
illegal narkotikahandel.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om § 34-placeringar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om glasrutan.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behandlingshem.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i påföljden för ringa
narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i
motionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om polisen.

2001/02:So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom
EU aktivt skall verka för att övriga EU-länder
inför en restriktivare narkotikapolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är
preparatets verkan som skall avgöra när olika
kemiska preparat narkotikaklassas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Internet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tydliggöra
handlingsplanen avseende föräldrars möjlighet att
påverka ungdomars narkotikakonsumtion.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att varje
landsting skall kunna lämna in ansökan till
Socialstyrelsen och efter prövning ges möjlighet
att starta sprutbytesprojekt i den egna regionen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
minska narkotika och alkohol i fängelserna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vidare utvecklad
samverkan mellan kommunerna och kriminalvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förbättrad
utslussningssituation.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad
kontrollverksamhet för Tullverket.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av fler
narkotikahundar.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta
buggning vid fall där grov brottslighet misstänks
föreligga.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
metodutvecklingsdelen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande
av narkotikasamordnarens roll.

2001/02:So29 av Göran Magnusson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samordning mellan
insatser mot narkotika och alkohol.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sambandet mellan
alkohol- och narkotikaproblemen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en länsvis
inventering av behovet av mer resurser för vård,
socialarbetare, polis och förebyggande insatser.

2001/02:So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att missbruket av
narkotika inom fem år skall minska till en
tredjedel av vad det är i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta en
anhörigombudsman för anhöriga till
narkotikamissbrukare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen har anförs om att alla
skolor skall åläggas att införa en drogpolicy.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att staten tar det
ekonomiska huvudansvaret för LVM-vården av
narkotikamissbrukare.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särskilda
polisenheter inrättas över hela landet för att
bekämpa narkotikamissbruk.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kunna använda
kräkmedel för att komma åt svalda narkotikakapslar
hos misstänkta narkotikalangare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
reglerna för permission och besök vid fängelserna
i syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
sprututbytesverksamheten.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svensk
narkotikapolitik i ett europeiskt perspektiv.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
tillsätta en utredning i syfte att föreslå
riksdagen åtgärder för att minska antalet
narkotikapåverkade bilförare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barn- och
ungdomars drogvanor.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att drogtesta barn
under 15 år.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om missbruksvården.

2001/02:So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ansvaret för det
lokala samarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om socialtjänstens
arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
frivilligorganisationerna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om urinprov.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vård och
behandling för s.k. tunga narkotikamissbrukare.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om polisens resurser.

2001/02:So32 av Margareta Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en på riksnivå
heltäckande handlingsplan upprättas för att
förebygga användandet av droger och behandla dem
som drabbats av drogberoende.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
informationskampanjer mot droger måste följas upp
med ständiga förebyggande aktiviteter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att belysa
sambandet mellan droganvändning och hiv/aids.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i det
europeiska samarbetet kraftfullt verkar för en
restriktiv narkotikapolitik.

2001/02:So33 av Jeppe Johnsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fortbildning av
skolpersonal i drogkunskap.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av
föräldrar i drogkunskap.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reglerna då
det gäller omyndigas möjlighet att lösa ut
receptbelagda mediciner på apotek bör ses över.

2001/02:So34 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår propositionen 2001/02:91 och
begär att regeringen återkommer med ett nytt
förslag till handlingsplan i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om familjens roll i
det förebyggande arbetet.

3. Riksdagen beslutar att undervisningen om
narkotikans effekter skall påbörjas tidigare än i
dag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det i
lärarutbildningen skall ingå utbildning om
narkotikans symtom och effekter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
frivilligorganisationer på narkotikaområdet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skolan skall
ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare
vid misstanke om narkotikaanvändning.

7. Riksdagen beslutar att polisen skall ha möjlighet
att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke
finns om användning av narkotika.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av
länsvisa grupper inom polisen, med Stockholms
ravekommission som förebild.

9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning avseende förutsättningarna för hemlig
teleavlyssning och förverkande av tillgångar som
åtkommits genom brottslig verksamhet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av
en ökning av poliskåren.

11. Riksdagen beslutar att de pågående försöken med
utdelning av fria sprutor till narkomaner
omedelbart skall upphöra.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kriterier för att
få ta del av det s.k. metadonprogrammet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särskilda
vårdenheter liknande Maria ungdomsmottagning.

14. Riksdagen beslutar om användande av kräksirap
för att säkra bevisning om narkotikabrott enligt
vad som anförs i motionen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av
skärpta straffsatser för narkotikabrott.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om upphandling av
vårdprogram till kriminalvården från externa
vårdgivare.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om narkotikafria
fängelser.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om besöksrum med
glasruta.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kontroll av
inpasserande i fängelser med narkotikahundar.

20. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag
om en särskild narkotikasamordnare.

2001/02:So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om familjens
betydelse i det narkotikaförebyggande arbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av
informationsinsatser för att medvetandegöra
föräldrar och andra med tillsyn över barn om
värdeöverföringens betydelse och stärkande av
barns inre kontroll.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
telefonhjälp inrättas utan vidare utredning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
missbruksrelaterade frågor ingår i
föräldrautbildningen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
komplettera särskilda yrkesinriktade
grundutbildningar med obligatoriska inslag av
missbruksrelaterade ämnen och att inrätta
särskilda kurser med specialinriktningar och
fördjupningsmöjligheter.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ANT-
undervisningen bör utgå från verkligheten och att
särskilda medel bör tilldelas
frivilligorganisationer för ANT-undervisning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
utbildningen om alkohol och droger i
körkortsutbildningen blir obligatorisk.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att stödja
initiativ från arrangörer och organisationer att
skapa drogfria miljöer.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
provtagning på ungdomar under 15 år bör bli
tillåten vid allvarlig misstanke om
narkotikamissbruk.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om polisens
möjligheter att arbeta brottsförebyggande genom
besök i skolan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att rekrytera
fler civilanställda för att avlasta polisen från
administrativt arbete.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om bristande
personalresurser i gatulangningsgrupper och
behovet av att utbilda fler poliser.

13. Riksdagen begär att regeringen ser över
narkotikastrafflagen, i enlighet med vad som
anförs i motionen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om mer resurser
till Tullverket för att förstärka kontroll av
illegal införsel av narkotika m.m.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att drogtester
används i större utsträckning vid misstanke om
missbruk inom kriminalvården.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att man bör
införa sektionering och smågruppssystem på
anstalterna.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om övervakade
besök för den som dömts till fängelse en kortare
tid för narkotikabrott.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om olika stadier
i motivationsutvecklingen samt utslussningsboende.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en större
medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att behovet av
en god missbrukarvård kräver mer resurser till
landsting och kommuner.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en översyn av
hur kommuner och landsting samverkar kring vården
och rehabiliteringen av personer som missbrukar
alkohol och/eller narkotika.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att ett
kommunalt handlingsprogram för stöd till
drogrehabiliterade bör utarbetas.

23. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att dagens
sprututbytesprogram bör permanentas.

Motioner väckta under allmänna
motionstiden 2000

2000/01:So235 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att göra en översyn av regelverket runt
narkotikabekämpningen.

2000/01:So241 av Birgitta Sellén och Sofia Jonsson
(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att preparatens
verkan skall leda till narkotikaklassning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att motverka
drogförsäljning via Internet.

2000/01:So496 av Morgan Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en samsyn mellan
svenska och danska myndigheter vad gäller åtgärder
för att minska narkotikamissbruket i
Öresundsregionen.

2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mer intensivt
föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa.

2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om preventiva
åtgärder mot knarkproblem bland yngre.

2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förbättra
informationen till föräldrar om
narkotikamissbrukets symptom och verkningar.

2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om inrättandet av en narkotikageneral i
enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om information till
föräldrar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om heroinprojekt.

6. Riksdagen beslutar avbryta pågående verksamhet
med utdelning av fria sprutor till
narkotikamissbrukare i enlighet med vad som anförs
i motionen.

2000/01:Kr524 av Birgitta Sellén m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fortsatt satsning
på Dopinglaboratoriet i Huddinge.

Motioner väckta under allmänna
motionstiden 2001

2001/02:So251 av Sofia Jonsson och Birgitta Sellén
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett aktivt arbete för att
komma åt GBL-problematiken.

2001/02:So272 av Maud Ekendahl (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillsättande av en
narkotikageneral med övergripande ansvar för
narkotikabekämpningen.

2001/02:So291 av Harald Nordlund (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om inrättande av
länsvisa eller regionala kunskapscentrum för
förebyggande arbete rörande droger och missbruk i
främsta hand bland ungdom.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om stöd till
frivilligorganisationer som arbetar
drogförebyggande och att dessa knyts till dessa
kunskapscentrum.

2001/02:So308 av Ulf Nilsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att permanenta
sprututbytesprojektet i Malmö och Lund.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvidga
verksamheten med sprututbyte till flera platser i
Sverige.

2001/02:So361 av Mikael Oscarsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att tillsätta en särskild
beredning som kan komplettera Narkotikakommissionen.

2001/02:So371 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat engagemang
mot narkotika.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändrad
lagstiftning.

2001/02:So372 av Chris Heister m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avbryta
sprutbytesverksamheten.

2001/02:So393 av Lars Wegendal och Carina Adolfsson
Elgestam (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en nationell
kampanj om farorna med missbruk av droger.

2001/02:So416 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om narkotikaklassificering av
GBL.

2001/02:So417 av Cecilia Magnusson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att avskaffa
narkotikaklassificeringen av industrihampa.

2001/02:So427 av Monica Green och Carina Ohlsson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om det nödvändiga
drogförebyggande arbetet och föreningarnas viktiga
roll.

2001/02:So472 av Birgitta Sellén (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ökad utbildning
om droger för dem som arbetar med barn och
ungdomar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa
ekonomiska resurser för framtagande av information
om droger.

2001/02:So474 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att missbruk av förskrivning är så allvarligt att en
översyn av nuvarande regelverk bör göras.

2001/02:So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
bekämpa narkotikan.

2001/02:So504 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att anmäla nya partydroger
till EU:s frivilliglista.

2001/02:So511 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om vikten av
sprutbytesverksamhet.

2001/02:So565 av Lars Wegendal m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en nationell
kampanj om farorna med missbruk av droger.

2001/02:So594 av Anita Jönsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om sprutbytesprogrammen i Lund
och Malmö.

2001/02:So622 av Margareta Viklund m.fl. (kd, m, v,
c, fp, mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
handlingsplan för att minska tillgängligheten av
narkotika upprättas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att informationen
om narkotikans skadliga konsekvenser ständigt
måste pågå i samhälle och skola.

2001/02:Ju211 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skärpa straffsatserna
för narkotikabrott gällande kat.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se på
drogpreparatens verkan när man narkotikaklassar
olika kemiska preparat.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att motverka
drogförsäljning via Internet.

2001/02:Ju285 av Sten Tolgfors (m):

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring vad gäller möjligheten att
drogtesta också ungdomar under 15 år vid misstanke
om drogpåverkan, i enlighet med vad som anförs i
motionen.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att omfattningen
av kontrollåtgärder för att minska narkotika och
alkohol inom anstalterna måste öka genom bl.a.
fler urinprovstagningar och grundliga visitationer
samt ökat antal narkotikahundar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om vikten av
samverkan mellan kommunerna och kriminalvården när
det gäller de så kallade § 34-placeringarna.

2001/02:Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att satsa på
tidiga insatser mot ungdomars missbruk genom
speciella narkotikaenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge polisen
möjlighet att kontrollera ungdomar fr.o.m. tolv
års ålder vid skälig misstanke om
narkotikapåverkan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa
narkotikafria anstalter genom ökad kontroll och
ökat antal motivationsenheter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att föra in
livstidsfängelse i straffskalan för grovt
narkotikabrott.

2001/02:Ju326 av Britt-Marie Lindkvist och Christina
Nenes (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om fler drogfria
anstalter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om stöd till
narkotikamissbrukare som vill sluta, genom bl.a.
särskilda motivationsprogram och avdelningar på
anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs vad gäller
utbildning och kompetensutveckling för
anstaltspersonalen.

2001/02:Ju359 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införandet av drogfria
fängelser.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att provtagning på
ungdomar under 15 år bör bli tillåtet vid
allvarlig misstanke om narkotikamissbruk.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om drogfria
anstalter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av fler
motivations- och behandlingsplatser.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om väl fungerande
motivationsavdelningar med kognitiva program.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
generella regler för övervakade besök för dem som
dömts till fängelse för narkotikabrott i två tre
månader.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
motivationsanstalter i tre steg.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
narkotikabekämpning inom kriminalvården.

2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige mer
kraftfullt bör driva på för en svensk
narkotikastrategi inom EU.

2001/02:Ub550 av Ulla-Britt Hagström och Annelie
Enochson (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsen
bör utveckla det preventiva samrådsarbetet med
tanke på alkohol och droger.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Folkhälsoinstitutet bör utveckla metoder för
förebyggande av narkotikamissbruk.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i
lagen (1996:1156) om
receptregister

Härigenom föreskrivs att 3, 4, 6 och 9 §§ lagen
(1996:1156) om receptregister skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
3 §[1]
-----------------------------------------------------
Receptregistret får användas för
1. registrering av underlaget för tillämpningen av
bestämmelserna om högkostnadsskydd vid köp av
läkemedel m.m.,
2. debiteringen till landstingen,
3. ekonomisk uppföljning och framställning av
statistik hos Apoteket Aktiebolag,
4. registrering och redovisning till landstingen av
uppgifter för ekonomisk uppföljning och
framställning av statistik,
5. registrering och redovisning till förskrivare,
till verksamhetschefer enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) och till läkemedelskom-
mittéer enligt lagen (1996:1157) om
läkemedelskommittéer av uppgifter för medicinsk
uppföljning, utvärdering och kvalitetssäkring i
hälso- och sjukvården,
-----------------------------------------------------
6. registrering och 6. registrering och
redovisning till redovisning till
Socialstyrelsen av Socialstyrelsen av
uppgifter för medicinsk uppgifter för medicinsk
uppföljning, utvärdering, uppföljning, utvärdering,
kvalitetssäkring, kvalitetssäkring,
epidemiologiska epidemiologiska
undersökningar, forskning undersökningar, forskning
och framställning av och framställning av
statistik, och statistik,
-----------------------------------------------------
7. registrering av 7. registrering av
dosexpedierade läkemedel. dosexpedierade läkemedel,
och
-----------------------------------------------------
8. registrering och
redovisning till
Socialstyrelsen av
uppgifter om enskild
läkares eller tandläkares
förskrivning av
narkotiskt läkemedel, för
styrelsens tillsyn över
hälso- och
sjukvårdspersonal enligt
lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område.
-----------------------------------------------------
Användningen enligt Användning av
första stycket 1 och 7 receptregistret för sådan
får endast omfatta den registrering som avses i
som har lämnat sitt första stycket 1 och 7
samtycke till det. För får inte omfatta annan än
ändamålet enligt första den som har lämnat sitt
stycket 2 får inte samtycke till
redovisas andra uppgifter registreringen. För
som kan hänföras till ändamål som avses i
någon enskild person än första stycket 2 får
inköpsdag, kostnad, uppgifter som kan
kostnadsreducering och hänföras till en enskild
patientens personnummer. person inte omfatta annat
Ändamålen enligt första än inköpsdag, kostnad,
stycket 3, 4 och 5 kostnadsreducering och
omfattar inte några patientens personnummer.
åtgärder som innebär att
uppgifter som kan För ändamål som avses i
hänföras till någon första stycket 3, 4, 5
enskild person redovisas. och 8 får inga uppgifter
Ändamålet enligt första redovisas som kan
stycket 5 omfattar dock hänföras till en enskild
redovisning av uppgifter person. Dock får
som kan hänföras till en uppgifter som kan
enskild förskrivare hänföras till en enskild
såvitt gäller den förskrivare ingå i
redovisning som lämnas redovisning enligt första
till samma förskrivare stycket 5 till samma
och den redovisning som förskrivare och till
lämnas till verksamhetschefen vid den
verksamhetschefen vid den enhet vid vilken
enhet vid vilken förskrivaren tjänstgör
förskrivaren tjänstgör. samt i redovisning enligt
För ändamålet enligt första stycket 8 till
första stycket 6 får Socialstyrelsen.
redovisning av uppgifter
som kan hänföras till För ändamål som avses i
någon enskild person första stycket 6 får
göras endast i fråga om uppgifter som kan
den som har lämnat sitt hänföras till en enskild
samtycke till det. person redovisas endast
Förskrivningsorsak får med den berörda personens
redovisas endast för de samtycke. Förskriv-
ändamål som anges i ningsorsak får redovisas
första stycket 4, 5 och endast för de ändamål som
6. avses i första stycket 4,
5 och 6.
-----------------------------------------------------
4 §[2]
-----------------------------------------------------
I den utsträckning det behövs för registerändamålen
enligt 3 § får receptregistret innehålla följande
uppgifter som kan hänföras till enskilda personer:
1. inköpsdag, vara, mängd, dosering, kostnad och
kostnadsreducering enligt lagen (1996:1150) om
kostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m.,
2. förskrivningsorsak,
3. patientens namn, personnummer och
folkbokföringsort samt postnumret i patientens
bostadsadress,
-----------------------------------------------------
4. förskrivarens namn, 4. förskrivarens namn,
yrke, specialitet och yrke, specialitet,
arbetsplats, och arbetsplats och, vad
avser läkares eller
tandläkares förskrivning
av narkotiskt läkemedel,
förskrivarkod, och
-----------------------------------------------------
5. samtycke enligt 3 § 5. samtycke enligt 3 §
andra stycket. andra eller fjärde
stycket.
-----------------------------------------------------
Förskrivningsorsak skall anges med en kod.
-----------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 2000:358.
Paragrafen föreslås ändrad även i proposition 2001/02:63.
[2]: Paragrafen föreslås ändrad även i proposition
2001/02:63.
-----------------------------------------------------
6 §[3]
-----------------------------------------------------
Patienters identitet får Patienters identitet får
användas som sökbegrepp användas som sökbegrepp
endast för det ändamål endast för det ändamål
som anges i 3 § första som anges i 3 § första
stycket 1 och 7. stycket 1 och 7.
Förskrivares identitet Förskrivares identitet
får användas som får användas som
sökbegrepp endast för det sökbegrepp endast för de
ändamål som anges i 3 § ändamål som anges i 3 §
första stycket 5. Kod för första stycket 5 och 8.
förskrivningsorsak får Kod för
inte användas som förskrivningsorsak får
sökbegrepp. inte användas som
sökbegrepp.
-----------------------------------------------------
9 §[4]
-----------------------------------------------------
Apoteket Aktiebolag skall på lämpligt sätt lämna
patienter och förskrivare information om
receptregistret. Informationen skall redovisa
ändamålen med registret och vilka uppgifter
registret får innehålla samt ge upplysning om
1. de tystnadsplikts- och säkerhetsbestämmelser
som gäller för registret,
2. rätten att få information och rättelse enligt
personuppgiftslagen (1998:204),
-----------------------------------------------------
3. de bestämmelser om 3. de bestämmelser om
samtycke som gäller samtycke som gäller
enligt 3 § andra stycket, enligt 3 § andra och
och fjärde styckena, och
-----------------------------------------------------
4. de begränsningar i fråga om sambearbetning,
sökbegrepp och bevarande av uppgifter som gäller för
registret.
-----------------------------------------------------
____________
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002 och
tillämpas i fråga om förskrivningar som expedieras
efter ikraftträdandet.
**FOOTNOTES**
[3]: Senaste lydelse 2000:358.
[4]: Senaste lydelse 1998:721.
Bilaga 3

Justitieutskottets yttrande
2001/02:JuU5y

Handlingsplan mot narkotika

Till socialutskottet

Proposition 2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan har hänvisats till
socialutskottet. Socialutskottet beslutade den 29
januari 2002 att bereda justitieutskottet tillfälle
att yttra sig över propositionen jämte eventuella
motioner.
Med anledning av propositionen har väckts elva
motioner, So25–35.
Propositionen föranleder följande yttrande från
justitieutskottet.
Till yttrandet har fogats 15 avvikande meningar
samt fyra särskilda yttranden.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen presenterar i propositionen en nationell
handlingsplan mot narkotika. Syftet är att redovisa
regeringens syn på den samlade narkotikapolitiken
samt att lägga fast grundvalarna för hur en
förstärkning av samhällets insatser under åren
2002–2005 skall genomföras samt för hur insatserna
skall följas upp. Förslagen grundar sig på
Narkotikakommissionens betänkande Vägvalet – Den
narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126).

I propositionen föreslås att målet för den svenska
narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara
ett narkotikafritt samhälle. Huvudinriktningen för
narkotikapolitiken skall vara målinriktade och
samordnade insatser för att begränsa både utbudet
och efterfrågan av narkotika. Förstärkta insatser
behövs för att förstärka den politiska
prioriteringen av narkotikafrågan, förbättra
samarbetet mellan olika myndigheter och mellan
myndigheter och organisationer, förbättra det
förebyggande arbetet genom bl.a. metod- och
kompetensutveckling, utveckla vårdinsatserna genom
bl.a. metod- och kompetensutveckling samt forskning,
utveckla behandlingsperspektivet inom
kriminalvården, effektivisera insatserna på
kontrollområdet, förbättra metoderna för att följa
narkotikautvecklingen och samhällets insatser samt
för att öka det internationella samarbetet.
Regeringen föreslår att lagen (1996:1156) om
receptregister ändras så att receptregistret får
användas av Socialstyrelsen för tillsyn över enskild
läkares och tandläkares förskrivningar av narkotiska
läkemedel. Regeringen föreslår också att registret
får innehålla förskrivarkod och att förskrivares
identitet får användas som sökbegrepp.
Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.
Slutligen har regeringen enligt propositionen för
avsikt att tillsätta en särskild nationell
narkotikasamordnare som får i uppgift att genomföra
och följa upp handlingsplanen. För genomförandet av
handlingsplanen avsätts 325 miljoner kronor under
tre år.

Utskottet

Yttrandets omfattning

Utskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor
som ligger inom utskottets beredningsområde och som
med ett par undantag behandlas i propositionen. I
undantagsfallen har frågan dock varit aktuell i
Narkotikakommissionen. Förutom inriktningen av
handlingsplanen i stort rör dessa frågor insatser
mot utbudet av narkotika samt kriminalvårdens
insatser. I anslutning härtill behandlas ett antal
av de motionsyrkanden som väckts med anledning av
propositionen. Dessa yrkanden framgår av en
förteckning till detta yttrande över behandlade
förslag. Övriga motionsyrkanden som väckts med
anledning av propositionen föranleder inte något
yttrande från utskottets sida. Härutöver behandlar
utskottet ett antal motioner väckta under allmänna
motionstiden år 2001 som då remitterades till
justitieutskottet och som avser frågor som tas upp i
propositionen eller på annat sätt rör åtgärder mot
narkotika. Dessa överlämnas nu – under förutsättning
av socialutskottets medgivande – till
socialutskottet. Även dessa motioner framgår av
förteckningen.

En nationell narkotikahandlingsplan

Regeringen tillsatte i maj 1998 en särskild
narkotikakommission med uppdrag att göra en
utvärdering av samhällets narkotikapolitiska
insatser sedan mitten av 1980-talet, då en sådan
senast gjordes. Med utgångspunkt från denna
utvärdering fick kommissionen i uppdrag att lägga
fram förslag till sådana effektiviseringar av
narkotikapolitiken som den fann möjliga. Översynen
skulle omfatta lagstiftningen inom området samt
insatser för att förebygga missbruk och rehabilitera
narkotikamissbrukare och insatser för att begränsa
tillgången på narkotika (dir. 1998:18). I april 2000
beslutade regeringen – efter ett tillkännagivande
från justitieutskottet – om tilläggsdirektiv
angående kriminalvårdens behandlingsinsatser (dir.
2000:29).

I januari 2001 överlämnade Narkotikakommissionen
sitt slutbetänkande Vägvalet – Den
narkotikapolitiska utmaningen (SOU 2000:126). Detta
byggde delvis på de 13 diskussionspromemorior
kommissionen presenterat under utredningsarbetets
gång. Vidare lämnade kommissionen i augusti 1999 ett
delbetänkande om narkotikastatistik (SOU 1999:90).
Vad gäller innehållet i den svenska
narkotikapolitiken påtalade Narkotikakommissionen
stora brister. Inte minst ansåg kommissionen detta
gälla i den struktur som finns för att bekämpa
narkotikaproblemet, främst inom det förebyggande
arbetet och inom den vård och behandling som i dag
erbjuds missbrukare. Redan den omständigheten att
fler ungdomar än tidigare har en mer tillåtande
attityd till narkotika visar, enligt kommissionen,
att det förebyggande arbetet inte når fram i
tillräcklig utsträckning. Såvitt gäller vård och
behandling för narkotikamissbrukare är det ett
område som varit föremål för omfattande
nedskärningar och nedprioriteringar i landets
kommuner. På många håll såg kommissionen att
kontinuiteten i verksamheten gått förlorad och
konstaterade också ett behov av kompetensutveckling
inom dessa områden. Även myndigheterna på
kontrollområdet har fått vidkännas nedskärningar och
andra förändringar under senare år.
Narkotikakommissionen fann att det inom dessa
myndigheter emellertid inte råder någon oklarhet
kring sådana frågor som syfte, mål och medel för
narkotikabekämpningen.
Karakteristiskt för den svenska politiken är att
den bygger på en balans mellan insatser ägnade att
dämpa efterfrågan och begränsa tillgången på
narkotika. Balansen mellan olika åtgärdsområden,
ansåg kommissionen, har förskjutits. Framför allt
har alltså det förebyggande arbetet liksom vård- och
behandlingsinsatserna försvagats.
Mot bakgrund av de brister som
Narkotikakommissionen påtalat presenterar regeringen
i propositionen sitt förslag till nationell
handlingsplan mot narkotika. Redan i inledningen
slås fast att målet för den svenska
narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara
ett narkotikafritt samhälle. I propositionen lägger
regeringen fast grundvalarna för hur en förstärkning
av samhällets insatser under åren 2002–2005 skall
genomföras. För att återställa balansen i den
svenska narkotikapolitiken krävs enligt regeringen
en förstärkning av det förebyggande arbetet och av
vård- och behandlingsinsatserna. Det skall dock inte
ske genom att trappa ned på de åtgärder som syftar
till att minska tillgången på narkotika; balansen
måste finnas på en hög – inte på en låg – kvalitativ
nivå.
Huvuddragen i handlingsplanen bygger på en
förstärkt politisk prioritering av narkotikafrågan,
förbättrat samarbete mellan olika myndigheter och
mellan myndigheter och organisationer, metod- och
kompetensutveckling, forskning, förbättrade metoder
för att följa narkotikautvecklingen och samhällets
insatser samt ett ökat internationellt samarbete.
Tyngdpunkten på de förstärkta insatser som
regeringen anser bör genomföras ligger på insatser
mot efterfrågan: förebyggande insatser, tidiga
insatser samt vård och behandling av missbrukare.
Vidare läggs stor tyngd i den nationella
handlingsplanen på att förstärka kriminalvårdens
behandlingsinsatser.
Utskottet anser för sin del att det inte råder
någon tvekan om att det övergripande målet för
narkotikapolitiken även fortsättningsvis skall vara
ett samhälle fritt från narkotika. Genom de förslag
som regeringen lägger fram i propositionen kommer
samhällets samlade insatser att förstärkas på ett
sätt som utskottet finner angeläget. Utskottet delar
också uppfattningen att det i första hand är det
förebyggande arbetet liksom vård- och
behandlingsinsatserna som måste förstärkas. Särskilt
vill utskottet här understryka de insatser som rör
kriminalvårdens behandlingsinsatser.
Tyngdpunkten i handlingsplanen ligger på det
förebyggande området. Detta är dock – vilket
förespråkas i motion So34 (m) yrkande 1 – ingen
anledning att avslå propositionen. Samtidigt vill
utskottet peka på vikten av att åtgärderna mot
utbudet av narkotika inte kommer i skymundan. Även
om dessa frågor fått ett förhållandevis litet
utrymme i propositionen får man enligt utskottet
förutsätta att dessa får vederbörlig uppmärksamhet i
arbetet med att genomföra handlingsplanen. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att insatserna mot
narkotika redan är en prioriterad uppgift inte bara
för kriminalvården utan också för t.ex. polisen och
åklagarverksamheten.
Mot bakgrund av det sagda övergår utskottet här
till vissa enskildheter i handlingsplanen i vilka
motionsyrkanden väckts som faller under
justitieutskottets beredningsområde.

Tidiga insatser

Drogtester av barn under 15 år

Genom att fängelse infördes i straffskalan för eget
bruk av narkotika år 1993 blev det möjligt för
polisen att ta urin- eller blodprov för att
kontrollera och säkra bevisning om ett misstänkt
narkotikabrott. Syftet med lagändringen var framför
allt att genom en tidig upptäckt ge möjligheter att
ingripa tidigt och därigenom förhindra att unga
människor fastnar i missbruk.

Den bestämmelse som tillämpas vid sådan
provtagning är 28 kap. 12 § rättegångsbalken enligt
vilken den som skäligen kan misstänkas för ett brott
på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktigas
för att söka efter föremål som kan tas i beslag
eller annars för att utröna omständigheter som kan
vara av betydelse för utredningen om brottet. Om den
misstänkte inte har fyllt 21 år finns särskilda
bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, som i dessa
delar ersätter rättegångsbalkens regler. Enligt
lagen gäller bl.a. att om någon är misstänkt för att
före 15 års ålder ha begått ett brott på vilket
fängelse kan följa får, om det finns särskilda skäl
beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt
bestämmelserna i rättegångsbalken företas mot den
unge. Däremot saknas möjligheten till
kroppsbesiktning av barn under 15 år.
I motionerna So26 (m) (delvis), So30 (fp) yrkande
12, So31 (m) yrkande 4, So35 (kd) yrkande 9, Ju285
(m) yrkande 4, Ju389 (kd) yrkande 5 och So371 (m)
yrkande 4 begärs möjligheter för polisen att ta
blodprov och urinprov på barn under 15 år i syfte
att klarlägga om barnet använt narkotika. I
motionerna So27 yrkande 7, So34 yrkande 7 och Ju322
yrkande 4 (samtliga m) begärs en sådan möjlighet
från tolv års ålder. Syftet med provtagningarna är
att ett begynnande missbruk skall kunna upptäckas så
tidigt som möjligt.
Frågan om drogtester av barn under 15 år behandlas
inte i propositionen.
När det gäller barn och ungdomar anför regeringen
att det finns två grundprinciper i arbetet med
ungdomar som har påbörjat ett missbruk: tidig
upptäckt och tydlig reaktion. För att kunna nå de
ungdomar som har börjat experimentera med narkotika
måste det finnas ett fungerande skyddsnät omkring
dem i skolan, lokalsamhället och ett strukturerat
samarbete mellan socialtjänst, polis, skola,
fritidsverksamhet och frivilligorganisationer.
Regeringen föreslår i propositionen förstärkta
insatser för att råd, stöd och hjälp skall nå
människor i ett så tidigt stadium av missbruket som
möjligt. Detta innefattar även insatser riktade mot
föräldrar.
Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen
behandlat frågan om att införa drogtester av barn
under 15 år. En mer utförlig beskrivning av gällande
rätt finns i betänkande 1996/97:JuU12 s. 11 f.
Utskottet har härvid hänvisat till förarbetena till
bestämmelsen om beslag, husrannsakan och
kroppsvisitation i lagen med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare då den infördes år 1985
(prop. 1983/84:187, bet. 1984/85:JuU6, rskr.
1984/85:37). Där anfördes att det fick anses
tveksamt i vilken utsträckning tvångsmedel som
beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och
kroppsbesiktning fick användas mot den som var
misstänkt för brott och som inte fyllt 15 år. När
det gällde kroppsbesiktning framstod det praktiska
behovet av att använda det tvångsmedlet som ganska
ringa beträffande den ifrågavarande ålderskategorin.
Dessutom kunde lämpligheten sättas i fråga av att
använda kroppsbesiktning i fråga om barn som befann
sig i förpuberteten och i en känslig period av sin
utveckling. Tvärtom var ett särskilt hänsynstagande
till den personliga integriteten påkallad.
Kroppsbesiktning borde alltså inte få företas i
fråga om denna ålderskategori. De tvångsmedel som
borde komma i fråga mot barn under 15 år var således
beslag, husrannsakan och kroppsvisitation. De borde
dock tillämpas restriktivt (a.a. prop. s. 28 f).
Utskottet har under senare år funnit att de skäl
mot kroppsbesiktning av barn under 15 år som
anfördes i propositionen alltjämt är giltiga. Sedan
Narkotikakommissionen tillsattes har hänvisats till
arbetet i den samt senast i betänkande 2000/01:JuU13
s. 14 till beredningen av kommissionens betänkande.
I detta tog kommissionen ställning mot att införa en
möjlighet till drogtester av barn under 15 år.
Kommissionen fann i sina överväganden att de
eventuella vinster en sådan möjlighet skulle kunna
leda till inte kan anses stå i rimlig proportion
till det ingrepp som ett tvångsvis drogtest utgör
för barnet. Narkotikakommissionen ansåg att de
argument som framfördes till stöd för att inte
tillåta kroppsbesiktning av barn under 15 år
fortfarande är giltiga, även om behovet av att
använda ett sådant tvångsmedel möjligen kan vara
något större i dag. Kommissionen framhöll att man i
sammanhanget skall hålla i minnet att en
kroppsbesiktning i de aktuella fallen skall ske i
brottsutredande syfte. När det gäller barn under 15
år, som alltså inte är straffmyndiga, ansåg
kommissionen det inte vara rimligt att med hjälp av
ett straffprocessuellt tvångsmedel utreda ett brott
som består i ett eget bruk av narkotika. Här
erinrade kommissionen särskilt om att när det gäller
de mindre ingripande tvångsmedel som får tillämpas
mot barn under 15 år – beslag, husrannsakan och
kroppsvisitation – gäller att de skall tillämpas
restriktivt och endast vid misstanke om allvarlig
brottslighet eller brottslighet av större
omfattning. Eget bruk av narkotika är enligt
gällande rätt inte att betrakta som ett allvarligt
brott; en annan sak, underströk kommissionen, är att
det utgör ett svårt socialt problem. Att en så ung
person som nu är i fråga, avslutade kommissionen,
befinner sig i sådana omständigheter att det skulle
vara aktuellt med att tvångsvis utföra ett drogtest
utgör också ett fullt tillräckligt skäl för
socialtjänsten att utreda det aktuella barnets
levnadsförhållanden.
Utskottet finner för sin del att de skäl som
anförts mot att införa drogtester av barn under 15
år alltjämt är bärkraftiga. Som
Narkotikakommissionen framhållit bör misstanken om
att ett barn missbrukar narkotika leda till
åtgärder, oavsett om något drogtest föreligger.
Utskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motionerna So26, So27, So30, So31, So34,
So35, Ju285, Ju389, Ju322 och So371 i här berörda
delar.

Insatser mot utbudet

Organisation och metoder

I några motioner behandlas frågor om polisens
organisation och metoder. I motionerna So27 (m)
yrkande 16, So30 (fp) yrkande 5, So34 (m) yrkande 8
och Ju322 (m) yrkande 2 anser motionärerna sålunda
att det inom polisen bör finnas specialiserade
narkotikaenheter. I andra motionsyrkanden tas frågor
upp om polisens resurser. I motion So29 (s) yrkande
3 föreslås en inventering av behovet av mer resurser
till bl.a. polisen. I motionerna So31 yrkande 6 och
So34 yrkande 10 (båda m) krävs ökade resurser till
fler poliser. Också i So35 (kd) yrkandena 10–12
krävs ökade resurser, bl.a. för att polisen skall
kunna arbeta med förebyggande arbete i skolorna. För
att frigöra resurser till detta anser motionärerna
bl.a. att det bör anställas fler civila inom
polisen. Slutligen anser motionärerna i So28 (c)
yrkande 10 att utbildningen av narkotikahundar hos
bl.a. polisen skall öka.

Regeringen avser att ge Rikspolisstyrelsen i
uppdrag att inom ramen för sin löpande
inspektionsverksamhet göra en särskild inspektion
för att se till att polisens narkotikabekämpning
bedrivs på ett effektivt sätt. Syftet är att se hur
arbetet mot narkotikabrottsligheten är organiserat
och dimensionerat samt hur de olika nivåerna
samverkar. Härtill aviserar regeringen att den
kommer att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att
utvärdera effekterna av polisens arbete för att
bekämpa narkotikabrottsligheten. Uppdraget till
Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet
avses enligt regeringen ge en god bild av vilka
förbättringar som kan behövas för att polisens
arbete mot narkotikabrottsligheten skall kunna
utvecklas vidare.
Utskottet vill för egen del understryka vikten av
att polisens resurser används på ett sådant sätt att
brottsbekämpningen blir så effektiv som möjligt. De
uppdrag som regeringen nu kommer att lämna
Rikspolisstyrelsen och Brottsförebyggande rådet bör
enligt utskottets mening kunna utgöra ett värdefullt
underlag för att ytterligare kunna effektivisera
polisens arbete mot narkotika. Härvid kan man
förutsätta att sådana frågor som tas upp i
motionsyrkandena kommer att beröras. Utskottet
föreslår mot den bakgrunden att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So27, So28, So29,
So30, So31, So34, So35 och Ju322 i här behandlade
delar.

Särskilda spaningsmetoder, m.m.

I motionerna So28 (c) yrkande 11 anser motionärerna
att buggning skall tillåtas vid misstänkt grov
brottslighet. Vidare begärs i motion So34 (m)
yrkande 9 att förutsättningarna för hemlig
teleavlyssning liksom för förverkande skall utredas.

Såvitt gäller de s.k. särskilda spaningsmetoderna
har regeringen i propositionen förklarat att den
inte har för avsikt att i detta sammanhang vidta
några åtgärder.
Vad först gäller buggning och hemlig
teleavlyssning var dessa frågor föremål för
utskottets och riksdagens överväganden så sent som i
februari 2002. Då avstyrktes bifall till motsvarande
motionsyrkanden med hänvisning till att frågan om
hemliga tvångsmedel för närvarande bereds i
Regeringskansliet. Så är alltjämt fallet.
Justitieutskottet föreslår mot denna bakgrund att
också socialutskottet avstyrker bifall till
motionerna So28 och So34 i dessa delar.
Bestämmelserna om förverkande har nyligen varit
föremål för översyn. Den s.k. Förverkandeutredningen
överlämnade i december 1999 sitt betänkande
Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147)
till regeringen. Betänkandet har remissbehandlats
och bereds i Justitiedepartementet. Utskottet anser
att detta arbete inte bör föregripas och föreslår
att socialutskottet avstyrker bifall till motion
So34 i denna del.

Kräkmedel

I motionerna So27 yrkande 11 (delvis) och So34
yrkande 14 (båda m) anser motionärerna att kräkmedel
skall tillåtas vid kroppsbesiktning av den som är
misstänkt för narkotikalangning. Motsvarande yrkande
finns i motion So30 (fp) yrkande 6.

Frågan om användning av kräkmedel i
brottsutredande syfte har varit aktuell i olika
sammanhang under senare år. Bakgrunden är att
narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta
förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i
munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis
närmar sig.
I proposition 1993/94:24 rörande de senaste
ändringarna i bestämmelsen om kroppsbesiktning
påpekades, med hänvisning till att en
tvångsmedicinering innebär ett mycket allvarligt
ingrepp i den kroppsliga integriteten, att mycket
starka skäl krävs för att införa en sådan möjlighet
till medicinering. Vid en sådan bedömning måste
brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka
och något förslag om tvångsmedicinering lades därför
inte fram i den propositionen. Justitieutskottet
förklarade sig inte ha någon annan uppfattning, och
riksdagen ställde sig bakom uttalandet (bet.
1993/94:JuU7 s. 7, rskr. 67). Därefter har utskottet
vid ett par tillfällen tagit ställning till yrkanden
om att tillåta kräkmedel och då inte funnit skäl att
frångå sin tidigare uppfattning (senast bet.
1997/98:JuU24 s. 14 f).
När frågan senast var aktuell i utskottet
hänvisade utskottet till beredningen av
Narkotikakommissionens betänkande (bet.
2000/01:JuU32 s. 13 f). I detta föreslog
kommissionen att det i narkotikastrafflagen skulle
tas in en bestämmelse om att den som är skäligen
misstänkt för narkotikabrott som inte är ringa skall
kunna ges läkemedel eller liknande vid en
kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid skälig
misstanke om försäljning av narkotika skall kunna
fattas beslut om att använda kräkmedel eller
liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det
i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.
tulltoalett (SOU 2000:126 s. 208 f).
Regeringen finner i propositionen att det inte
framkommit något skäl av tyngd för att nu frångå vad
som uttalades när frågan senast var föremål för
regeringens bedömning. Med hänsyn till framför allt
det starka skydd som måste finnas för den kroppsliga
integriteten är regeringen inte beredd att föreslå
någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i
samband med kroppsbesiktning.
Utskottet delar denna uppfattning och föreslår att
socialutskottet avstyrker bifall till motionerna
So27, So30 och So34 i dessa delar.

Straffskalor, m.m.

I några motioner tas upp frågor om straffskalor och
därmed sammanhängande frågor vid narkotikabrott.
Sålunda begärs i motion So27 (m) yrkande 15 en
möjlighet att döma ungdomar till programverksamhet
inom socialtjänsten i stället för böter vid ringa
narkotikabrott. I motion So34 (m) yrkande 15
(delvis) anser motionärerna att maximistraffet för
ringa narkotikabrott skall höjas till fängelse ett
år för att möjliggöra dom med vård. I motionerna
So34 yrkande 15 (delvis) och Ju322 yrkande 7 (båda
m) begärs att det skall införas livstids
fängelsestraff för grovt narkotikabrott.

Frågor om straffskalor och därmed sammanhängande
frågor behandlas inte i propositionen.
Narkotikakommissionen fann under sitt arbete inte
anledning att föreslå förändringar i de nu gällande
straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen. Det
innebar bl.a. att kommissionen inte ansåg det finnas
skäl att införa livstids fängelse i straffskalan för
grovt narkotikabrott. Vidare fann kommissionen inte
annat än att den straffmätning som tillämpas i
narkotikamål i dag får anses vara lämplig.
Inte heller utskottet ser anledning att ändra
straffskalorna – eller tillämpningen av desamma –
för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.
Utskottet vill här peka på att de yngsta
lagöverträdarna redan i dag kan överlämnas till
socialtjänsten för vård och behandling om det finns
en social problematik. Regeringen avser också att
under innevarande år tillsätta en utredning som
skall göra en total översyn av påföljdssystemet för
unga lagöverträdare.
När det gäller yrkandet om livstidsstraff har
utskottet under 1990-talet i princip årligen haft
att ta ställning till denna fråga, senast i
betänkande 2000/01:JuU14. Utskottet har vid samtliga
tillfällen konstaterat att de straff som mäts ut för
grovt narkotikabrott regelmässigt är långa och att
något behov av ytterligare straffskärpningar inte
ansetts föreligga. Det har också hänvisats till att
införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt
narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets
reformarbete på påföljdssystemets område med att
utmönstra de tidsobestämda straffen. Under senare år
har hänvisats till Narkotikakommissionens uppdrag
och beredningen därav.
Mot bakgrund av vad som anförts anser utskottet
att socialutskottet bör avstyrka bifall till
motionerna So27, So34 och Ju322 såvitt dessa avser
frågor om straffskalorna för narkotikabrott och
deras tillämpning.
I motion Ju211 (m) begärs skärpta straff för
hantering av växtdrogen kat.
Även om missbruket av växtdrogen kat inte är lika
utbrett i Sverige som missbruket av cannabis vållar
det stora problem i vissa grupper i samhället.
Narkotikakommissionen ansåg det finnas anledning att
diskutera om man hittills inte sett för milt på
hanteringen av kat. För att ett brott av
normalgraden skall föreligga krävs ett innehav av
minst 2 kilo kat, och gränsen för grovt brott synes
i praxis vara 400 kg. Kommissionen ansåg att dessa
mängder framstår som höga och att gränserna därför
bör sänkas (se SOU 2000:126 och
diskussionspromemoria nr 11 s. 14 f).
Utskottet har tidigare behandlat ett
motionsyrkande motsvarande det nu aktuella och
hänvisade då till beredningen av
Narkotikakommissionens betänkande (se bet.
2000/01:JuU14 s. 39). Som nämnts ovan behandlas
frågan emellertid inte i propositionen.
Utskottet kan instämma i att de mängder som
konstituerar framför allt grovt narkotikabrott
avseende kat synes stora. Det måste emellertid
enligt utskottet, som erinrar om förbudet mot
lagstiftning genom motivuttalanden, ankomma på
rättstillämpningen att utifrån farlighetsbedömningar
och annat rörande narkotiska preparat närmare avgöra
vilka mängder som i praktiken bör utgöra gränsen för
de olika brottstyperna. Det kan här nämnas att
Riksåklagaren i sitt remissvar över
Narkotikakommissionens betänkande också anförde att
han avser att verka för att den gräns för ringa
narkotikabrott som för närvarande gäller för kat –
och också för cannabisharts – sänks, bl.a. genom
Riksåklagarens verksamhet i Högsta domstolen (RÅ dnr
2001/0269).
Mot denna bakgrund anser utskottet att
motionsyrkandet inte bör föranleda något riksdagens
uttalande. Utskottet anser sålunda att
socialutskottet bör avstyrka bifall till motion
Ju211.
Slutligen anser motionärerna i motion So35 (kd)
yrkande 13 att man vid straffmätningen i stället för
mängden narkotika i vikt borde räkna ut hur många
missbruksdoser man kan få ut av ett beslagtaget
parti och bestämma straffets längd utifrån detta. –
Här bör nämnas att det i huvudsak är mängden
narkotika som styr straffmätningen, dock att även
andra omständigheter skall beaktas, såsom t.ex.
gärningsmannens ekonomiska bevekelsegrunder eller
narkotikapreparatets speciella farlighet.
Också den fråga som tas upp i motionen behandlades
av Narkotikakommissionen i samband med betydelsen
för straffmätningen av narkotikans renhetsgrad (se
diskussionspromemoria nr 11 s. 17). Här konstaterade
kommissionen att om narkotikan är ovanligt ren,
detta får utslag för straffets längd. Det vore,
enligt kommissionen, emellertid att dra frågan
alltför långt om man i varje enskilt fall skulle
behöva företa omfattande utredningar om
renhetsgraden av beslagtagen narkotika för att kunna
bestämma t.ex. antalet missbruksdoser och därigenom
straffets längd. Detta skulle kunna leda till en
alltför matematisk eller schematisk tillämpning där
andra omständigheter som är värda att beakta vid
bestämningen av brottets svårhetsgrad riskerar att
komma i skymundan. Vidare skulle utredningsresurser
få läggas ned på sådana frågor, resurser som i
stället kan användas för att utreda nya brott.
Dessutom är det inte sällan så, att narkotikan redan
överlåtits av den misstänkte, vilket gör det i det
närmaste omöjligt att föra bevisning om vilken
renhetsgrad narkotikan haft.
Narkotikakommissionen ansåg därför det vara en
lämplig ordning att renhetsgraden kommer i beaktande
på det sätt som förekommer i dag. Denna uppfattning
delar utskottet, och utskottet anser att förslaget i
motion So35 i denna del inte bör genomföras.
Socialutskottet bör sålunda avstyrka bifall till
densamma.

Kriminalvård

Allmänt om kriminalvårdens insatser

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det i
den nationella handlingsplanen läggs stor vikt vid
kriminalvårdens insatser mot narkotikamissbruk,
främst vid dess behandlingsinsatser. Sålunda
understryker regeringen att kriminalvården har en
viktig funktion att fylla i samhällets insatser mot
narkotikamissbruket. Såväl häktes- och anstaltstid
som tiden i frivård måste utnyttjas för att motivera
missbrukare till behandling. Vid verkställighet av
fängelsestraff och skyddstillsyn bör det erbjudas en
missbrukarvård som vid behov fortsätter även efter
verkställighetens slut. Redan från början av
verkställigheten bör åtgärderna inriktas på att
förbereda klienten för ett drogfritt liv i frihet.

Vidare understryks i propositionen att såväl
intagna i anstalter och häkten som personalen som
arbetar där har rätt till en narkotikafri miljö.
Utgångspunkten skall enligt regeringen vara att
intagna utan narkotikaproblem inte skall behöva
komma i kontakt med narkotika, att missbrukare
avskärs från tillförsel av narkotika och att intagna
förhindras att bedriva narkotikahandel inom häktena
och anstalterna samt ute i samhället. För att
åstadkomma en narkotikafri miljö krävs enligt
regeringen en kombination av kraftfulla motivations-
och behandlingsinsatser samt väl avvägda
kontrollåtgärder.
I ett flertal motioner tas upp frågor som gäller
mer övergripande frågor rörande de insatser som
vidtas inom kriminalvården. I motion Ju326 (s)
yrkandena 1–3 begärs fler narkotikafria anstalter,
särskilda motivationsprogram samt utbildning och
kompetensutveckling för kriminalvårdens personal.
I motionerna So34 yrkandena 16 och 17, Ju322
yrkande 5 och Ju359 (alla m) krävs en narkotikafri
anstalt inom varje kriminalvårdsregion. Sådana skall
skapas genom ökad kontroll och ett ökat antal
motivationsenheter. Vidare anses att man bör
upphandla vårdprogram till kriminalvården från
externa vårdgivare.
I motionerna So35 yrkandena 15–19 och Ju424
yrkandena 9–12 och 14 (båda kd) krävs narkotikafria
anstalter genom bl.a. ett ökat antal drogtester av
de intagna, sektionering och smågruppssystem,
utökade möjligheter till bevakade besök samt genom
utslussningsboende.
Också i motionerna So28 yrkandena 6 och 8 och
Ju311 yrkande 9 (båda c) krävs narkotikafria
anstalter, bl.a. genom utökade kontrollåtgärder och
en ökad differentiering av intagna. Vidare anser
motionärerna att samarbetet mellan myndigheter m.fl.
måste öka för att förbättra situationen efter
frigivningen.
Regeringen aviserar i propositionen 100 miljoner
kronor till en särskild narkotikasatsning inom
kriminalvården. Målsättningen är att samtliga
narkotikamissbrukare som kommer i kontakt med
kriminalvården identifieras, bl.a. genom uppsökande
verksamhet på häkten, och utreds avseende problem
och behov samt erbjuds adekvat vård. Vidare sätts
som mål att missbrukarens problematik, behov och
önskemål beaktas vid anstaltsplaceringen, att
intagna som inte vill komma i kontakt med narkotika
erbjuds en narkotikafri verkställighet, att de
missbruksrelaterade programmen utvecklas och
utvärderas samt att fler narkotikamissbrukare
genomgår dessa program. I målsättningen ligger också
att kraftigt minska införseln av narkotika på
anstalter och häkten och att utveckla samverkan både
inom och mellan lokala kriminalvårdsmyndigheter samt
med andra myndigheter. Personalen skall också ha
kunskaper som är relevanta för arbete med bl.a.
motivation av missbrukare.
Enligt utskottets mening ryms de väckta
motionsyrkandena väl inom ramen för såväl de
allmänna utgångspunkterna för handlingsplanen såvitt
gäller kriminalvården som inom ramen för den
särskilda narkotikasatsning som regeringen aviserar
i propositionen. De får därför anses vara
tillgodosedda och socialutskottet bör avstyrka
bifall till motionerna So28, So34, So35, Ju311,
Ju322, Ju326, Ju359 och Ju424 i nu behandlade delar.
För egen del vill utskottet vidare framhålla att
de förslag till förstärkningar som regeringen nu
presenterar ligger väl i linje med de krav som
utskottet under en rad år framställt och som bl.a.
tagit sig uttryck i de tilläggsdirektiv som gavs
Narkotikakommissionen. Mot denna bakgrund välkomnar
utskottet att så stor vikt lagts vid att förstärka
kriminalvårdens insatser för att bekämpa
narkotikamissbruket, främst genom utökade
behandlingsinsatser.

§ 34-placeringar

Enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt kan en intagen få tillstånd att vistas
utanför anstalten om han då kan bli föremål för
särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans
anpassning i samhället, t.ex. vård eller behandling
mot narkotikamissbruk. Kriminalvården skall bära
kostnadsansvaret för en intagen som placeras i vård
utanför anstalten. Vid dagen för frigivning från
fängelsestraffet övergår betalningsansvaret till
kommunen som skall bära kostnaden till
behandlingstidens slut. Placeringen måste därför
alltid planeras tillsammans med och godkännas av
betalningsansvarig kommun som också ombeds lämna
skriftliga ansvarsförbindelser för vårdkostnaderna
efter frigivningen.

Frågan om betalningsansvaret för § 34-
placeringarna och svårigheterna att få med
socialtjänsten i planeringen av desamma har länge
varit ett problem. Många kommuner har varit
tveksamma att ta på sig ett sådant kostnadsansvar,
särskilt i fall då man inte känner klienten sedan
tidigare eller i de fall man tidigare flera gånger
beviljat vårdinsatser för klienten.
I några motioner berörs frågan om de s.k. § 34-
placeringarna. I motion So27 (m) yrkandena 12 och
14 anser motionärerna bl.a. att kriminalvården bör
överta hela betalningsansvaret. I motionerna So28
yrkande 7 och Ju311 yrkande 10 (båda c) efterlyses
förbättrat samarbete mellan kommuner och
kriminalvård kring § 34-placeringarna.
Frågan om kostnadsfördelningen mellan
kriminalvården och kommunerna har utretts vid flera
tillfällen under senare år. Så föreslog
Fängelseutredningen att kriminalvården skulle få ta
över hela kostnadsansvaret för att på så sätt lösa
problemet (SOU 1993:76). Flera remissinstanser,
liksom regeringen, motsatte sig detta förslag då man
var rädd för att detta skulle innebära att
kommunerna skulle frånträda sitt ansvar för
missbrukarvården. Narkotikakommissionen föreslog för
sin del att kriminalvården skulle ges möjlighet att
genomföra § 34-placeringar även utan
ansvarsförbindelse från den intagnes kommun och att
kriminalvården skulle ikläda sig ett kostnadsansvar
för dessa placeringar även efter den villkorliga
frigivningen. Ordningen var endast tänkt att
tillämpas då ingen annan utväg stod till buds och
skulle pågå under en tvåårig försöksperiod.
Kriminalvårdsstyrelsen skulle därefter till
regeringen redovisa sina erfarenheter när det gäller
art, omfattning, utveckling och kostnader. Även
detta förslag har mött viss kritik.
Regeringen anser i propositionen att
Narkotikakommissionens betänkande inte utgör ett
tillräckligt underlag för att regeringen nu skall
kunna ta ställning till hur problemet bör lösas.
Utgångspunkten i det fortsatta arbetet bör dock
enligt regeringen vara att samhället skall se till
att den som har behov av det skall kunna få adekvat
vård. Kriminalvårdsstyrelsen kommer att få i uppdrag
att kartlägga omfattningen och typen av problem som
hindrar placeringar utanför anstalt. Denna analys
skall sedan ligga till grund för ett
ställningstagande kring hur problemen kan lösas.
Enligt utskottets mening är § 34-placeringar ett
bra instrument för att få narkotikamissbrukare i
vård under verkställigheten. För att få så bra
placeringar som möjligt är det angeläget att
behandlingsplaneringen görs i samarbete med
socialtjänsten i den intagnes hemkommun för att ta
till vara erfarenheterna där och för att uppnå
kontinuitet i vården. Möjligheten att genomföra §
34-placeringar är i själva verket central för att
kriminalvården skall ha möjlighet att arbeta utifrån
ett behandlingsperspektiv. Enligt utskottets mening
är det uppdrag Kriminalvårdsstyrelsen nu får därför
av största vikt för att komma till rätta med
problemet. Arbetet härmed bör inte föregripas och
utskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motionerna So27, So28 och Ju311 i de nu
behandlade delarna.

Kontrollåtgärder

I motionerna So30 yrkande 7 och Ju450 yrkande 35
(båda fp) begärs utökade möjligheter till kontroll
av besökande och personal. I sistnämnda motion
liksom i motion So34 (m) yrkande 19 anser
motionärerna att hundar skall användas för kontroll
av inpasserande. Slutligen föreslås i motionerna
So27 yrkande 13 och So34 yrkande 18 (båda m) att
s.k. glasruta skall införas. Detta innebär att
bevakade besök ersätts med besök som sker under
sådana förhållanden att den intagne och den
besökande inte kan överlämna föremål till varandra.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att
bestämmelserna om de kontrollåtgärder som kan vidtas
inom såväl häkten och anstalter som inom frivården i
allt väsentligt är ändamålsenligt utformade.
Samtidigt som man kan konstatera att regelverket ger
goda möjligheter att genom kontroll förhindra att
narkotika förs in i anstalterna, förekommer dock
sådan införsel i en på vissa håll ganska utbredd
omfattning. Utskottet välkomnar därför att
Kriminalvårdsstyrelsen får i uppdrag att ytterligare
öka kunskapen och utveckla metoder för att förhindra
att narkotika förs in på häkten och anstalter.
Vad gäller de förslag till förändringar som tagits
upp i motionsyrkandena behandlar utskottet här först
frågan om kroppsvisitation av personal och
besökande.
Som regeringen anför i propositionen kan det inte
uteslutas att även personal och andra som utför
arbete inom anstalter och häkten i viss, om än
begränsad, omfattning utnyttjas för
narkotikainförsel. Av propositionen framgår att, när
det gäller personalen, Kriminalvårdsstyrelsen
upplyst att visitationsfrågan är föremål för
arbetsrättsliga förhandlingar med personalens
fackförbund. I likhet med regeringen anser utskottet
att det inte finns anledning att föregripa denna
process, och utskottet föreslår att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So30 och Ju450 i
denna del.
Vidare delar utskottet uppfattningen att någon
ökad slutenhet av anstalterna inte bör tillgripas,
även om det skulle kunna förhindra en del av
narkotikainflödet. Öppenheten är avgörande för att
minska de skadliga följderna av frihetsberövandet
och för att främja den intagnes anpassning i
samhället. Mot denna bakgrund anser utskottet, i
likhet med regeringen, att det inte finns skäl att
föreslå en rutinmässig kontroll av alla
inpasserande. Också i dessa delar anser utskottet
att socialutskottet bör avstyrka bifall till
motionerna So30 och Ju450.
När det så gäller frågan om att införa glasruta
anför regeringen i propositionen att det med ett
sådant förslag aktualiseras flera viktiga frågor.
Dels är det en fråga om för vilka uppgifter
kriminalvårdens personal skall tas i anspråk för att
på bästa sätt tillgodose både de intagnas behandling
och säkerhet vid anstalten. Dels är det en fråga om
på vilka sätt besök kan äga rum utan att narkotika
förs in eller säkerheten vid anstalten äventyras på
annat sätt samtidigt som man inte inkräktar mer än
nödvändigt på de intagnas rätt till integritet. För
att lösa dessa frågor utan att göra anstalter och
häkten än mer slutna bör man enligt regeringen
överväga en ökad användning av hundar och olika
hjälpmedel inom kriminalvården.
Kriminalvårdsstyrelsen bör utreda vad det finns för
olika hjälpmedel som kan användas i arbetet för att
förhindra införsel av narkotika.
Kriminalvårdsstyrelsen bör vidare utreda i vilken
mån de olika hjälpmedlen kan bidra till att
personalen kan användas till andra uppgifter än
kontroll och övervakning samt vilken kostnad
användningen av hjälpmedlen kan leda till.
Genom det uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen som
härigenom aviserats får motionerna So27 och So34 i
dessa delar anses vara tillgodosedda, och utskottet
föreslår att socialutskottet avstyrker bifall till
desamma.

Handlingsplanens genomförande

En särskild nationell narkotikasamordnare

För att genomföra och följa upp handlingsplanen samt
för att samordna de nationella narkotikainsatserna i
övrigt aviserar regeringen i propositionen att en
särskild narkotikasamordnare skall utses. Samtidigt
som regeringen beslutade att överlämna propositionen
med den nationella narkotikahandlingsplanen till
riksdagen beslutade regeringen om direktiv till en
sådan nationell narkotikasamordnare (dir. 2002:6).
Den nationella narkotikasamordnaren skall dels
genomföra och följa upp narkotikahandlingsplanen,
dels samordna narkotikainsatserna på nationell nivå.
Narkotikasamordnaren skall också kunna fungera som
regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor med
uppgift att synliggöra och offensivt föra ut
regeringens politik genom att delta i den offentliga
narkotikapolitiska debatten och initiera offentliga
diskussioner i olika frågor. Slutligen skall
samordnaren bl.a. kunna ta initiativ till olika
typer av översyner och vid behov föreslå nya
initiativ.

Samordnaren skall verka under hela den period som
handlingsplanen omfattar, dvs. till och med år 2005.
Samordnaren skall årligen redovisa sin verksamhet
till regeringen och avlämna sin slutrapport senast
den 31 december 2005.
I motion So34 (m) yrkande 20 yrkas avslag på
propositionen i denna del. Motionärerna anser att
tillsättandet av en narkotikasamordnare är en
otillräcklig åtgärd; dennes roll blir utan verkan om
man inte samtidigt vidtar andra åtgärder som t.ex.
att tillföra ökade resurser till myndigheterna på
området. I motion So27 (m) yrkande 5 anser
motionärerna att narkotikasamordnarens ställning bör
vara starkare än den regeringen föreslagit och i
motion So28 (c) yrkande 13 att samordnarens roll
skall förtydligas.
Som framgått ovan ställer sig utskottet positivt
till såväl att regeringen nu lägger fram en
nationell narkotikahandlingsplan som till innehållet
i densamma. En av de brister som kunnat konstateras
för ett framgångsrikt arbete mot narkotika är
avsaknaden av samordning av insatser på samtliga
nivåer. Tillsättandet av en särskild
samordningsfunktion är enligt utskottets mening
därför av stor betydelse för att handlingsplanen
skall kunna få genomslag. Genom att
narkotikasamordnaren även kommer att få rollen som
regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor
förutsätter utskottet att frågan också får den
förstärkta politiska prioritering som är nödvändig.
Utskottet konstaterar här avslutningsvis med
tillfredsställelse att 325 miljoner kronor kommer
att avsättas för genomförandet av handlingsplanen.
Av dessa kommer, enligt regeringen, 60 miljoner
kronor att överföras från rättsväsendet.
Mot bakgrund härav anser utskottet att
socialutskottet bör avstyrka bifall till motion So34
i denna del samt att motionerna So27 och So28 i
dessa delar inte bör föranleda något riksdagens
uttalande då de får anses vara tillgodosedda.

Övriga frågor

Drograttfylleri

I motion So30 (fp) yrkande 10 begärs en utredning i
syfte att minska antalet narkotikapåverkade
bilförare. I motionen efterfrågas bl.a. ändrade
beviskrav för att kunna döma för grovt rattfylleri i
större utsträckning än i dag.

Enligt lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott döms den som framför ett motordrivet
fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i
sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller
efter färden uppgår till minst 0,2 ‰ i blodet eller
0,10 milligram per liter i utandningsluften för
rattfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader. För rattfylleri döms också den som är så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat
medel att det kan antas att han inte kan framföra
fordonet på ett betryggande sätt (s.k. kliniskt
rattfylleri). Om rattfylleribrottet är att anse som
grovt skall föraren dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömningen av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om föraren
har haft en alkoholkoncentration som uppgått till
minst 1 ‰ i blodet, annars varit avsevärt påverkad
av alkohol eller något annat medel eller
framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara
för trafiksäkerheten.
Sedan den 1 juli 1999 gäller en nollgräns för
narkotika i trafiken. Det innebär att den som för
ett motordrivet fordon med ett narkotiskt ämne i
blodet döms för rattfylleri. Ett undantag från
nollgränsen görs för den som intagit ett
narkotikaklassat läkemedel i enlighet med läkares
ordination. Frågan om dessa förare gjort sig
skyldiga till rattfylleri skall bedömas enligt
bestämmelserna om kliniskt rattfylleri.
Till skillnad från vad som gäller vid
alkoholpåverkan finns det inte några fastställda
gränsvärden för narkotika i trafiken. Bakgrunden
till detta är att det för närvarande inte är möjligt
att införa en reglering med gränsvärden för andra
trafikfarliga medel än alkohol. Det allt
överskuggande problemet i sammanhanget är att genom
vetenskapliga studier eller på annat sätt fastställa
sambandet mellan en viss påvisad koncentration av en
drog i blodet och en viss trafikfarlig påverkan
(prop. 1998/99:43 s. 22).

Detta innebär emellertid inte att narkotikapåverkade
bilförare undgår ansvar för grovt rattfylleri. Den i
bestämmelsen angivna promillehalten för alkohol är
endast en av de omständigheter som kan föranleda att
brottet bedöms som grovt; har den som är
narkotikapåverkad varit avsevärt påverkad eller har
bilfärden inneburit en påtaglig fara för
trafiksäkerheten kan brottet också vara att bedöma
som grovt. Mot bakgrund härav, och då bestämmelserna
om drograttfylleri nyligen varit föremål för såväl
utredning som lagstiftning, anser utskottet att det
inte finns skäl till en sådan översyn som föreslås i
motion So30. Utskottet föreslår att socialutskottet
avstyrker bifall till motionen i denna del.

Stockholm den 5 mars 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik
Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Margareta
Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Jeppe Johnsson
(m), Helena Zakariasén (s), Morgan Johansson (s),
Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Anita
Sidén (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),
Johan Pehrson (fp), Göran Norlander (s), Lennart
Bolander (m), Yilmaz Kerimo (s) och Sture Arnesson
(v).

Avvikande meningar

1. En nationell narkotikahandlingsplan

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Den proposition som regeringen presenterar är inget
annat än en ordrik skrivbordsprodukt, utan några
konkreta förslag till operativa åtgärder för att
förhindra spridningen av narkotika. Den rådande
situationen kräver snabba och effektiva åtgärder av
annat slag än som presenteras av regeringen. Därför
anser vi att riksdagen bör avstyrka regeringens
förslag till narkotikahandlingsplan och begära att
regeringen återkommer med ett nytt förslag till
handlingsplan i enlighet med vad som anförs i motion
So34.

2. Drogtester av barn under 15 år

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Den första och viktigaste åtgärden för att nå
framgång med narkotikapolitiken måste vara att
förhindra nyrekryteringen till missbruk. Polisen har
med nuvarande regler små möjligheter att få fram
bevis för narkotikamissbruk om den unge inte fyllt
15 år. Samtidigt kryper narkotikamissbruket i dag
allt längre ned i åldrarna. Enligt vår mening behövs
ökade befogenheter för polisen att vid misstanke om
sådant missbruk ta urinprov på ungdomar från det att
de fyllt tolv år. En lagändring bör utarbetas inom
ramen för arbetet med att genomföra handlingsplanen.
Det anförda innebär att vi anser att socialutskottet
bör tillstyrka motionerna So26, So27, So30, So31,
So34, So35, Ju285, Ju322, Ju389 och So371 i berörda
delar.

3. Specialiserade enheter inom polisen

Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind (kd), Anita
Sidén (m), Johan Pehrson (fp) och Lennart
Bolander (m) anför:

Insatser från specialenheter som
gatulangningsgrupper och den s.k. ravekommissionen
har inneburit ett nytt sätt att arbeta med fokus på
det enskilda missbruket. Genom en offensiv
polisverksamhet upptäcks enligt vår mening tidigt
långt fler missbrukare än genom någon annan
myndighet eller institution. Vi anser därför att det
skall finnas specialiserade narkotikaenheter i varje
län, och att det i de större städerna skall finnas
gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en
effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Dessutom
bör varje polismyndighet inrätta särskilda enheter
för att bekämpa narkotika i ungdomsmiljöer, på samma
sätt som finns inom Polismyndigheten i Stockholms
län. Det får ankomma på regeringen att genom
Rikspolisstyrelsen föranstalta om en sådan
organisationsförändring.

Det anförda innebär att vi anser att
socialutskottet bör tillstyrka motionerna So 27,
So30, So34 och Ju322 i nu berörda delar.

4. Utbildning av narkotikahundar

Gunnel Wallin (c) anför:

Narkotikahundar är ett viktigt verktyg i polisens,
liksom i tullens och kriminalvårdens, bekämpning av
narkotika. Jag anser därför att fler narkotikahundar
bör utbildas för att underlätta bl.a. polisens
arbete. Något behov av att invänta redovisningen av
de uppdrag som regeringen aviserat anser jag inte
föreligga. Det får ankomma på regeringen att se till
att nödvändiga åtgärder vidtas. Det anförda innebär
att jag anser att socialutskottet bör tillstyrka
motion So28 i denna del.

5. Särskilda spaningsmetoder, m.m.

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Enligt vår mening bör det i handlingsplanen ingå en
kartläggning av polisens nuvarande arbetsmetoder och
lagstiftning. I denna bör förutsättningarna för
hemlig avlyssning utredas, liksom möjligheterna att
förverka tillgångar som åtkommits genom brottslig
verksamhet. Det får ankomma på regeringen att
tillsätta en sådan utredning. Härmed anser vi att
socialutskottet bör tillstyrka motion So34 i denna
del.

6. Särskilda spaningsmetoder, m.m.

Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd) och
Gunnel Wallin (c) anför:

Brottsligheten blir allt grövre och svårutredd
vilket ställer nya krav på polisens arbets- och
spaningsarbete. Vi menar att utredningsmetoderna
måste effektiviseras för att möta dessa nya krav.
Ett sätt är enligt vår mening att införa möjlighet
till buggning vid misstanke om grova brott. Beslut
om sådan buggning måste givetvis föregås av ytterst
omsorgsfulla överväganden. Bland annat måste
klargöras hur man bäst skall förfara för att undvika
kränkning av oskyldigas integritet och hur
överskottsinformation skall hanteras.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag om att införa buggning.
Det sagda innebär att vi anser att socialutskottet
bör tillstyrka motion So28 i denna del.

7. Kräkmedel

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m), Johan Pehrson (fp) och Lennart
Bolander (m) anför:

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet att
använda kräkmedel för att komma åt langning av
narkotika på ett mer effektivt sätt. En
förutsättning måste dock vara att det skall finnas
beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi
menar sålunda att det av Narkotikakommissionen
framlagda förslaget bör genomföras. Det får ankomma
på regeringen att snarast återkomma till riksdagen
med ett lagförslag. Detta innebär att vi anser att
socialutskottet bör tillstyrka motionerna So27, So30
och So34 i dessa delar.

8. Straffskalor, m.m.

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Vi anser att en översyn bör göras av såväl
straffskalorna för narkotikabrott som av
tillämpningen av desamma. Nya påföljder behövs för
ringa narkotikabrott. Dagens praxis är inte
ändamålsenlig; den har låg eller ingen avhållande
effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma
till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i
förening med föreskrifter om drogfrihet och
regelbundna drogtester, bör maxstraffet höjas. Vi
anser det också motiverat att införa livstidsstraff
för grovt narkotikabrott. Vidare anser vi att
straffen för hantering av växtdrogen kat bör
skärpas. En sådan översyn av straffskalorna och
tillämpningen av desamma bör göras inom ramen för
genomförandet av narkotikahandlingsplanen och
förslag till lagändringar läggas fram i enlighet med
vad vi nu anfört. Detta skulle bidra till en något
mer handlingskraftig handlingsplan. Vi anser alltså
att socialutskottet bör tillstyrka motionerna So27,
So34, Ju211 och Ju322 i dessa delar.

9. Kriminalvård

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Fängelserna måste bli narkotikafria. För att kunna
uppnå detta måste narkotikahandlingsplanen även här
stärkas och göras mer konkret. För att komma till
rätta med dagens situation – med en stor andel
missbrukare och intagna som utvecklar missbruk under
fängelsetiden – måste det inom varje
kriminalvårdsregion skapas drogfria enheter.
Tillgången till droger på fängelserna måste stoppas,
dels för att våldet på anstalterna skall minska,
dels för att hjälpa de intagna att anpassa sig till
ett liv i frihet efter avtjänat straff. För att
uppnå detta finns flera metoder. En åtgärd är att
kontrollera inpasserande med hjälp av hund. En annan
är att införa besök utan fysisk kontakt genom
särskilda besöksrum med en glasruta mellan den
intagne och besökaren. Vidare är det viktigt att
kriminalvården ges utrymme för att differentiera de
intagna. Narkotikahandlingsplanen bör kompletteras i
angivna avseenden.

Det sagda innebär att vi anser att socialutskottet
bör tillstyrka motionerna So27, So34, Ju322 och
Ju359 i här behandlade delar.

10. Kriminalvård

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Ett angeläget mål för narkotikapolitiken måste vara
att hålla anstalter och häkten fria från droger och
att personalen får resurser och möjligheter att på
ett effektivt sätt kontrollera att drogfriheten
efterlevs. Det sistnämnda kan uppnås genom att
använda urinprovstagning i större utsträckning än i
dag vid misstanke om missbruk inom kriminalvården.
Ett annat sätt är att införa generella regler för
bevakade besök för dem som dömts till kortare
fängelsestraff för narkotikabrott. Vidare bör man
införa sektionering och smågruppssystem på
anstalterna för att förhindra handel med droger.
Genom utslussningsboende skulle de intagna på ett
bättre sätt kunna förberedas på ett liv utanför
anstalten. Narkotikahandlingsplanen bör kompletteras
i angivna avseenden.

Det sagda innebär att vi anser att socialutskottet
bör tillstyrka motionerna So35 och Ju424 i nu
behandlade delar.

11. Kriminalvård

Gunnel Wallin (c) anför:

Enligt min mening är det en självklarhet att
anstalterna skall vara narkotikafria. Omfattningen
av kontrollåtgärder måste därför öka.
Urinprovstagningar och grundliga visitationer på
anstalter och häkten bör genomföras oftare och
narkotikahundar användas i större omfattning. En
annan åtgärd som bör vidtas är att öka
differentieringen av de intagna samt att förbättra
samverkan mellan kriminalvård och kommuner för att
få till stånd § 34-placeringar i nödvändig
utsträckning. Narkotikahandlingsplanen bör
kompletteras i angivna avseenden. Jag anser att
socialutskottet mot denna bakgrund bör tillstyrka
motionerna So28 och Ju311 i nu behandlade delar.

12. Kriminalvård

Johan Pehrson (fp) anför:

Enligt min mening skulle insatserna mot narkotika på
anstalterna påtagligt kunna förbättras om såväl
personal som besökande rutinmässigt kunde
kroppsvisiteras vid inpasseringen till en anstalt.
Jag anser mot denna bakgrund att det inom ramen för
handlingsplanen bör företas en översyn av reglerna
om permission och besök vid fängelserna i syfte att
åstadkomma narkotikafria anstalter. Härmed anser jag
att socialutskottet bör tillstyrka motionerna So30
och Ju450 i dessa delar.

13. En särskild narkotikasamordnare

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

Med vetskap om den akuta situation som i dag råder
är regeringens besked om en särskild
narkotikasamordnare enligt vår mening otillräckligt.
Problemområde efter problemområde pekas ut i
handlingsplanen utan att följas upp av konkreta
åtgärder som t.ex. mer resurser och nya verktyg för
myndigheterna på kontrollområdet. Avsaknaden av
konkreta förslag innebär att den nationella
samordnaren får en omöjlig uppgift. Enligt vår
mening bör propositionen därför avslås i denna del.
Socialutskottet bör alltså tillstyrka motion So34 i
denna del.

14. En särskild narkotikasamordnare

Gunnel Wallin (c) anför:

Regeringen har tillsatt en narkotikasamordnare vars
arbete blir att utveckla samarbetet mellan
myndigheter, kommuner, landsting och
frivilligorganisationer. Samordnaren skall även
bedriva opinionsarbete samt rapportera till
regeringen. Enligt min mening är samordnarens roll
otydlig. Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med ett förtydligande av dennes roll.
Detta innebär att socialutskottet bör tillstyrka
motion So28 i denna del.

15. Drograttfylleri

Johan Pehrson (fp) anför:
Trots införandet av en
nollgräns för narkotika i
trafiken synes antalet
narkotikapåverkade bilförare
inte ha minskat. Enligt min
mening kan en av anledningarna
vara att lagstiftningen inte
verkar tillräckligt
avskräckande. Som bevisläget
är i dag – utan särskilt
angivna gränsvärden – är det
nämligen svårt för åklagaren
att bevisa att den
narkotikapåverkade bilföraren
gjort sig skyldig till grovt
rattfylleri. Enligt min mening
bör därför lagstiftningen ses
över i syfte att underlätta
beviskraven för åklagaren på
samma sätt som vid grovt
rattfylleri vid påverkan av
alkohol. Detta innebär att jag
anser att socialutskottet bör
tillstyrka motion So30 i denna
del.

Särskilda yttranden

1. Ökade resurser till polisen

Fredrik Reinfeldt (m), Jeppe Johnsson (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m) anför:

De rättsvårdande myndigheterna måste tillföras
tillräckligt med resurser för att kunna
driva narkotikabekämpningen. Särskilt
viktigt är det att polisen tillförs
ytterligare resurser för att fler poliser
skall kunna rekryteras. Under nästkommande
treårsperiod vill vi därför tillföra polisen
2,2 miljarder kronor utöver vad regeringen
föreslagit, och fram till år 2010 bör enligt
vår mening poliskåren utökas till 20 000
poliser.

2. Ökade resurser till polisen

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Den nedrustning som skett inom rättsväsendet har
fått allvarliga konsekvenser. Trots förhållandevis
stora anslagshöjningar till polisen har en mycket
liten del av resursförstärkningarna nått den
faktiska verksamheten. Att säga sig vilja bekämpa
narkotikan och intensifiera detta arbete inom ramen
för befintliga medel är minst sagt anmärkningsvärt.
I vårt budgetalternativ för innevarande år avsatte
vi 380 miljoner kronor till polisorganisationen
utöver regeringens förslag. Polisen måste enligt vår
mening få ökade resurser bl.a. för att kunna arbeta
med t.ex. narkotikainformation i skolorna. Ökade
resurser till polisen skulle också innebära att fler
civila skulle kunna anställas för att avlasta
poliser från administrativt arbete. Slutligen skulle
behovet av att utbilda fler poliser bättre kunna
tillgodoses.

3. Ökade resurser till polisen och
kriminalvården

Gunnel Wallin (c) anför:

De senaste årens nedskärningar inom polisen och
kriminalvården har satt djupa spår. Inte minst
gäller detta inom kriminalvården där det i dag
saknas utrymme för att bedriva en tillräckligt god
verksamhet. Att lyckas med behandlingen av
narkotikamissbrukare är en av kriminalvårdens mest
angelägna uppgifter, och det är givetvis bra att
regeringen skjuter till medel för att denna
verksamhet skall kunna förstärkas. Enligt min mening
är det emellertid inte tillräckligt. Med
Centerpartiets budgetalternativ för innevarande år
hade detta arbete kunnat bedrivas med än större
kraft. Vi satte nämligen av 100 miljoner kronor mer
än regeringen till kriminalvården. Också polisen
ansåg vi skulle få ett i förhållande till regeringen
ökat anslag, med ca 219 miljoner kronor.

4. Ökade resurser till polisen

Johan Pehrson (fp) anför:
Med Folkpartiets förslag till budget för år 2002
hade polisen haft bättre möjligheter att arbeta mot
förekomsten av narkotika. Vi föreslog nämligen att
polisen skulle erhålla 300 miljoner kronor utöver
det som blev riksdagens beslut. Då hade polisen
bl.a. kunnat bygga ut närpolisverksamheten med dess
starka brottsförebyggande inslag.

Förteckning över behandlade
förslag

Motioner väckta med anledning av
propositionen

2001/02:So26 av Carl-Axel Johansson (m) (delvis):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tidig upptäckt och behandling av
narkotikamissbruk.

2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om narkotikasamordnaren.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om drogtester av
misstänkta från tolv års ålder.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införsel och illegal
narkotikahandel. (delvis)

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om § 34-placeringar.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om glasrutan.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behandlingshem.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i påföljden för ringa
narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i
motionen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om polisen.

2001/02:So28 av Kenneth Johansson m.fl. (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om åtgärder för att minska narkotika
och alkohol i fängelserna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vidare utvecklad
samverkan mellan kommunerna och kriminalvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förbättrad
utslussningssituation.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av fler
narkotikahundar.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta buggning
vid fall där grov brottslighet misstänks föreligga.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förtydligande av
narkotikasamordnarens roll.

2001/02:So29 av Göran Magnusson (s):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en länsvis inventering av behovet
av mer resurser för vård, socialarbetare, polis och
förebyggande insatser.

2001/02:So30 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att särskilda polisenheter
inrättas över hela landet för att bekämpa
narkotikamissbruk.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kunna använda
kräkmedel för att komma åt svalda narkotikakapslar
hos misstänkta narkotikalangare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
reglerna för permission och besök vid fängelserna i
syfte att åstadkomma narkotikafria anstalter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
tillsätta en utredning i syfte att föreslå riksdagen
åtgärder för att minska antalet narkotikapåverkade
bilförare.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att drogtesta barn
under 15 år.

2001/02:So31 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om urinprov.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om polisens resurser.

2001/02:So34 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:91 och begär att
regeringen återkommer med ett nytt förslag till
handlingsplan i enlighet med vad som anförs i
motionen.

7. Riksdagen beslutar att polisen skall ha möjlighet
att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke
finns om användning av narkotika.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av
länsvisa grupper inom polisen, med Stockholms
ravekommission som förebild.

9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning avseende förutsättningarna för hemlig
teleavlyssning och förverkande av tillgångar som
åtkommits genom brottslig verksamhet.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av
en ökning av poliskåren.

14. Riksdagen beslutar om användande av kräksirap
för att säkra bevisning om narkotikabrott enligt vad
som anförs i motionen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av
skärpta straffsatser för narkotikabrott.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om upphandling av
vårdprogram till kriminalvården från externa
vårdgivare.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om narkotikafria
fängelser.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om besöksrum med
glasruta.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kontroll av
inpasserande i fängelser med narkotikahundar.

20. Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag
om en särskild narkotikasamordnare.

2001/02:So35 av Lars Gustafsson m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om att provtagning på ungdomar
under 15 år bör bli tillåten vid allvarlig misstanke
om narkotikamissbruk.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om polisens
möjligheter att arbeta brottsförebyggande genom
besök i skolan.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att rekrytera
fler civilanställda för att avlasta polisen från
administrativt arbete.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om bristande
personalresurser i gatulangningsgrupper och behovet
av att utbilda fler poliser.

13. Riksdagen begär att regeringen ser över
narkotikastrafflagen, i enlighet med vad som anförs
i motionen.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att drogtester
används i större utsträckning vid misstanke om
missbruk inom kriminalvården.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att man bör
införa sektionering och smågruppssystem på
anstalterna.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om övervakade besök
för dem som dömts till fängelse en kortare tid för
narkotikabrott.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om olika stadier i
motivationsutvecklingen samt utslussningsboende.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en större
medelstilldelning till kriminalvårdens verksamhet.

Motioner väckta under allmänna motionstiden

2001/02:Ju211 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att skärpa straffsatserna för
narkotikabrott gällande kat.

2001/02:Ju285 av Sten Tolgfors (m):

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring vad gäller möjligheten att drogtesta också
ungdomar under 15 år vid misstanke om drogpåverkan,
i enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att omfattningen av
kontrollåtgärder för att minska narkotika och
alkohol inom anstalterna måste öka genom bl.a. fler
urinprovstagningar och grundliga visitationer samt
ökat antal narkotikahundar.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av samverkan
mellan kommunerna och kriminalvården när det gäller
de så kallade § 34-placeringarna.

2001/02:Ju322 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att satsa på tidiga insatser mot
ungdomars missbruk genom speciella narkotikaenheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge polisen
möjlighet att kontrollera ungdomar fr.o.m. tolv års
ålder vid skälig misstanke om narkotikapåverkan.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa
narkotikafria anstalter genom ökad kontroll och ökat
antal motivationsenheter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att föra in
livstidsfängelse i straffskalan för grovt
narkotikabrott.

2001/02:Ju326 av Britt-Marie Lindkvist och Christina
Nenes (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
i motionen anförs om fler drogfria anstalter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om stöd till
narkotikamissbrukare som vill sluta, genom bl.a.
särskilda motivationsprogram och avdelningar på
anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs vad gäller
utbildning och kompetensutveckling för
anstaltspersonalen.

2001/02:Ju359 av Göran Lindblad (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om införandet av drogfria fängelser.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs
om att provtagning på ungdomar under 15 år bör bli
tillåtet vid allvarlig misstanke om
narkotikamissbruk.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om drogfria anstalter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av fler
motivations- och behandlingsplatser.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om väl fungerande
motivationsavdelningar med kognitiva program.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa generella
regler för övervakade besök för dem som dömts till
fängelse för narkotikabrott i två tre månader.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
motivationsanstalter i tre steg.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om narkotikabekämpning inom
kriminalvården.

2001/02:So371 av Anne-Katrine Dunker och Ewa Thalén
Finné (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändrad
lagstiftning.