Socialutskottets betänkande

2001/02:SOU13

Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse
2001/02:87 Redogörelse för en överenskommelse mellan
staten och Landstingsförbundet om vissa ersättningar
till hälso- och sjukvården för år 2002. De särskilda
ersättningar som utges i enlighet med
överenskommelsen uppgår till totalt 378,8 miljoner
kronor. I betänkandet behandlas också ca 260
motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2000
och 2001 angående hälso- och sjukvård. Utskottet
föreslår att skrivelsen inte skall föranleda någon
åtgärd av riksdagen.

Ett enigt utskott föreslår ett tillkännagivande
till regeringen. Riksdagen bör med delvis bifall
till ett antal motionsyrkanden ge regeringen till
känna att den bör utreda och bedöma
förutsättningarna för att dietister skall omfattas
av legitimationsreglerna i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden, främst
med hänvisning till utskottets tidigare
ställningstaganden och mot bakgrund av pågående
arbete på området.

I betänkandet finns 72 reservationer (varav 7
gemensamma från m, kd, c och fp) och 5 särskilda
yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So202,
2001/02:So230, 2001/02: So241, 2001/02:So264
yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303 yrkandena 1
och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So358 yrkande 3 i denna del,
2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5,
2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566
yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, 2001/02:So581,
2001/02: So613 yrkande 5, 2001/02:So620 yrkandena
3, 6 och 7, 2001/02:So628 yrkande 1,
2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3,
2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319 yrkande
12.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (v)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (fp)

2. Hälso- och sjukvårdspeng

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So229,
2001/02:So280, 2001/02: So409 yrkandena 1 och 2
och 2001/02:So620 yrkande 4, 2001/02:So628
yrkande 3 i denna del och 2001/02:So637 yrkande
5.
Reservation 6 (m)
Reservation 7 (fp)

3. Mångfald bland vårdgivare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So345
yrkande 2, 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So620 yrkande 5, 2001/02:So628 yrkandena
12 och 13 och 2001/02:Sk288 yrkande 14.
Reservation 8 (m)
Reservation 9 (v)
Reservation 10 (fp)

4. Patientombudsman

Riksdagen avslår motion 2001/02:So264 yrkande
9.
Reservation 11 (v)

5. Hälsokonsekvensanalyser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
3.
Reservation 12 (c)

6. Patientavgifter för barnsjukvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So277 yrkande
1.

7. Kulturens roll i hälso- och sjukvård

Riksdagen avslår motion 2001/02:So421.
Reservation 13 (kd)

8. Vårdgaranti

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So43,
2001/02:So303 yrkande 11, 2001/02:So358 yrkande 3
i denna del, 2001/02:So566 yrkande 2,
2001/02:So620 yrkande 1 och 2001/02:So628 yrkande
3 i denna del.
Reservation 14 (m, kd, c, fp)

9. Tillgänglighet till vården i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303
yrkande 12 och 2001/02:So466.
Reservation 15 (c)

10. Förnyad medicinsk bedömning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So267,
2001/02:So303 yrkande 10, 2001/02:So457 och
2001/02:So628 yrkande 11.
Reservation 16 (m, kd, c, fp)
Reservation 17 (v)

11. Inrättande av en statlig
medicinalstyrelse

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande
11.
Reservation 18 (m)

12. National Institute of Health

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande
13.
Reservation 19 (m)

13. Riskanalyser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So546.

14. Vård utomlands

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So620
yrkande 10 och 2001/02: U303 yrkande 6.
Reservation 20 (m)

15. Personalförsörjning inom hälso- och
sjukvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So212
yrkande 1, 2001/02:So303 yrkande 30,
2001/02:So386, 2001/02:So465 yrkandena 1–3,
2001/02: So501 yrkande 6, 2001/02:So503 yrkande
1, 2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och
2001/02:So628 yrkande 4 i denna del.
Reservation 21 (m, fp)
Reservation 22 (kd)
Reservation 23 (c)

16. Specialistkompetens

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So560,
2001/02:Ub459 och 2001/02:Ub537.
Reservation 24 (v)

17. Praktikplats för psykologer

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So597 och
2001/02:So608.
Reservation 25 (mp)

18. Läkares allmäntjänstgöring

Riksdagen avslår motion 2001/02:So540.

19. Den psykiatriska vårdens organisation

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So225
yrkandena 4 och 6, 2001/02:So223, 2001/02:So277
yrkande 2, 2001/02:So349, 2001/02: So443 och
2001/02:So568 yrkandena 2–4 och 6.
Reservation 26 (m)

20. Vissa läkares befogenhet

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:So225
yrkande 5, 2000/01:So312, 2001/02:So228 och
2001/02:So568 yrkande 5.
Reservation 27 (m)

21. Vårdavgifter vid rättspsykiatrisk
vård

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So248
yrkandena 1 och 2 och 2001/02:So439.

22. Husläkarlagen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So628 yrkande 2
i denna del.
Reservation 28 (fp)

23. Felaktiga diagnoser

Riksdagen avslår motion 2001/02:So368.
Reservation 29 (kd)

24. Förlossningsvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So257,
2001/02:So303 yrkande 13, 2001/02:So385,
2001/02:So501 yrkande 7 och 2001/02:So525 yrkande
1.
Reservation 30 (kd, c)
Reservation 31 (v)

25. Drift av akutsjukhus

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
14.
Reservation 32 (m, kd, c, fp)

26. Läkemedelshantering

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So407 och
2001/02:So441.

27. Patientutbildning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So264 yrkande
8.
Reservation 33 (v)

28. Sponsorer i vården

Riksdagen avslår motion 2001/02:So529.
Reservation 34 (v)

29. Telemedicin

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
28.
Reservation 35 (c)

30. Informationsförsörjning och
verksamhetsuppföljning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
18.
Reservation 36 (m, kd, c, fp)

31. Undervisning i IT-användning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So620 yrkande
12.
Reservation 37 (m)

32. Regeringens skrivelse

Riksdagen lägger regeringens skrivelse till
handlingarna.

33. Fri etableringsrätt m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
17, 2001/02:So423 och 2001/02:So628 yrkandena 2 i
denna del, 5 och 10.
Reservation 38 (kd, mp)
Reservation 39 (c)
Reservation 40 (fp)

34. Upphandling av hälso- och sjukvård

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So392 och
2001/02:So503 yrkande 4.
Reservation 41 (kd, c)
Reservation 42 (v)

35. Längre avtalstider i upphandling

Riksdagen avslår motion 2001/02:So303 yrkande
16
Reservation 43 (c)

36. Tillämpning av den s.k. 67-årsgränsen

Riksdagen avslår motion 2001/02:So219.
Reservation 44 (m, kd, c, fp)

37. Ersättningsetablering och avskaffande
av den s.k. 67-årsregeln

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So209 och
2001/02:So491.
Reservation 45 (m, kd, c, fp)

38. Tolk inom hälso- och sjukvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:A226 yrkande
11.

39. Jämställdhetsperspektiv i vården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So224,
2001/02:So331 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So369
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So525 yrkande 2,
2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So628
yrkande 18 samt 2001/02:A229 yrkande 26.
Reservation 46 (m)
Reservation 47 (v)
Reservation 48 (c)
Reservation 49 (fp)

40. Legitimation m.m. för dietister

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna 2001/02:So238,
2001/02:So292, 2001/02:So293 yrkande 1,
2001/02:So306, 2001/02: So404 och 2001/02:So460.

41. Subventionering av speciallivsmedel

Riksdagen avslår motion 2001/02:So293 yrkande
2.

42. Homo-, bi- och transsexuellas behov
inom hälso- och sjukvården

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L367
yrkande 12, 2001/02:L371 yrkandena 30 och 31,
2001/02:So509 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:
So548.
Reservation 50 (v, mp)
Reservation 51 (fp)
43. Ambulanshelikoptrar
Riksdagen avslår motion 2001/02:So442.

Reservation 52 (m)

44. Vård och behandling av olika
sjukdomar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K284
yrkande 14, 2001/02:So206, 2001/02:So216 yrkande
1, 2001/02:So233, 2001/02:So355, 2001/02: So383,
2001/02:So399, 2001/02:So414 yrkande 1,
2001/02:So477, 2001/02:So537, 2001/02:So547,
2001/02:So555, 2001/02:So566 yrkande 11, 2001/02:
So568 yrkande 1, 2001/02:So579, 2001/02:So580,
2001/02: So582, 2001/02:So602, 2001/02:So604,
2001/02:So612 yrkandena 2, 5 och 8, 2001/02:So625
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:So628 yrkande 8.
Reservation 53 (m)
Reservation 54 (kd)
Reservation 55 (c)
Reservation 56 (fp)
Reservation 57 (mp)

45. Cancerplan

Riksdagen avslår motion 2001/02:So467.
Reservation 58 (m, kd, c, fp)

46. Preventivmedel för män

Riksdagen avslår motion 2001/02:A393 yrkande
10.
Reservation 59 (mp)

47. Organdonation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So389 och
2001/02:So538.

48. Utredning m.m. om alternativa
behandlingsmetoder

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303
yrkande 21, 2001/02:So398 yrkandena 1 och 3,
2001/02:So605, 2001/02:So623 yrkande 1 och
2001/02:N365 yrkande 4.
Reservation 60 (v)
Reservation 61 (c)
Reservation 62 (mp)

49. Alternativa behandlingsmetoder och
forskning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So303
yrkandena 19, 20, 22 och 23 samt 2001/02:So626
yrkande 6.
Reservation 63 (c)

50. Auktorisation och kvalitetssäkring m.m.
inom allternativmedicinen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So274
yrkande 1 samt 2001/02: So623 yrkandena 2 och 3.

51. Legitimation och förskrivningsrätt för
alternativmedicinare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So398
yrkande 2 och 2001/02: So623 yrkande 5.
Reservation 64 (v)

52. Vård i livets slutskede

Riksdagen avslår motion 2001/02:So628 yrkande
17.

53. Etiska frågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So463,
2001/02:So508, 2001/02: So633 yrkandena 2 och 3
samt 2001/02:So635 yrkandena 2 samt 4–7.
Reservation 65 (mp)

54. Abortförebyggande arbete

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So210
yrkande 1, 2001/02:So232, 2001/02:So295,
2001/02:So305 yrkande 1, 2001/02:So338, 2001/02:
So370, 2001/02:So461, 2001/02:So524 och
2001/02:So612 yrkande 14.
Reservation 66 (kd)

55. Sena aborter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So468 och
2001/02:So506 yrkande 2.

56. Frågan om när foster juridiskt sett
skall betraktas som barn

Riksdagen avslår motion 2001/02:So506 yrkande
1.

57. Registrering av aborter i
patientregistret

Riksdagen avslår motion 2001/02:So545.

58. Frågor om fosterdiagnostik

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So207,
2001/02:So323, 2001/02: So462 och 2001/02:So470.

59. Dödsfallsutredning

Riksdagen avslår motion 2001/02:So222.

60. Patientjournallagen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So234,
2001/02:So303 yrkande 9, 2001/02:So334 och
2001/02:So345 yrkande 1.
Reservation 67 (v)
Reservation 68 (c)

61. Plastikkirurgi

Riksdagen avslår motion 2001/02:So400.
Reservation 69 (v)

62. Medicinska patent

Riksdagen avslår motion 2001/02:So406.
Reservation 70 (c, mp)

63. Smittskydd

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:So509
yrkandena 4 och 7, 2001/02:So533, 2001/02:L363
och 2001/02:L371 yrkandena 41 och 42.

64. Lobotomiverksamheten i Sverige

Riksdagen avslår motion 2001/02:So314 yrkande
1.
Reservation 71 (v, kd)

65. Ersättning till lobotomerade

Riksdagen avslår motion 2001/02:So314 yrkande
2.
Reservation 72 (kd)

Stockholm den 18 april 2002.

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s),
Margareta Israelsson (s), Conny Öhman
(s), Hans Hjortzberg-Nordlund (m), Lars U
Granberg (s), Elisebeht Markström (s),
Rolf Olsson (v), Lars Gustafsson (kd),
Cristina Husmark Pehrsson (m), Kenneth
Johansson (c), Kerstin Heinemann (fp),
Catherine Persson (s), Lars Elinderson
(m), Rosita Runegrund (kd) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).

2001/02

SoU13

Redogörelse för ärendet

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Den 11 december 2001 träffade företrädare för staten
och Landstingsförbundet en överenskommelse om vissa
ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2002.
Överenskommelsen godkändes av regeringen den 13
december 2001 och av Landstingsförbundets styrelse
den 14 december 2001. De särskilda ersättningar till
hälso- och sjukvården som utges i enlighet med
överenskommelsen uppgår till totalt 378,8 miljoner
kronor. Hälso- och sjukvården har tillförts och
kommer att tillföras extra medel under perioden
2001–2004 dels genom den nationella handlingsplanen
för utveckling av hälso- och sjukvården (prop.
1999/2000:149), dels genom resurstillskottet för att
förbättra vårdens tillgänglighet. Det är emellertid
angeläget att dessa satsningar också stöds med
nationella insatser. Mot den bakgrunden är
inriktningen i överenskommelsen mellan staten och
Landstingsförbundet om vissa ersättningar till
hälso- och sjukvården för år 2002 att stödja sådana
insatser.

Utskottets överväganden

Regeringens skrivelse

Den ekonomiska omfattningen av överenskommelsen för
år 2002 (miljoner kronor)

1. Att stärka patientens ställning 100

2. Nationella informationssystem 18,8

2.1 Producentobunden läkemedelsinformation 6

2.2 STRAMA 3

2.3 Infomedica 9,8

3. Rehabiliterings- och behandlingsinsatser 135

4. Nationellt utvecklingsarbete 26

4.1Verksamhetsutveckling 12

4.2 Prioriteringar 2

4.3 Projektet Väntetider i vården 5

4.4 Särskilda medel för utvecklingsarbete 7

5. Kunskapsbaserad hälso- och sjukvård 7

5.1 Kunskapsspridning 5

5.2 Utbildningsinsatser 2

6. IT-utveckling i hälso- och sjukvården 10

7. Bidrag inom hjälpmedelsområdet 51

7.1 Ersättning till Hjälpmedelsinstitutet 45,5

7.2 Metod och kunskapsutveckling 5,5

8. Nationella kvalitetsregister 20

9. Nationella informationsinsatser om organdonation
9

10. Rett Center 2

Summa 378,8

I överenskommelsen anförs att det i 2001 års överenskommelse
konstaterades att det fortfarande finns ett
betydande glapp mellan ambition och verklighet när
det gäller patientens inflytande och delaktighet i
vården och att ett fortsatt långsiktigt
utvecklingsarbete på lokal nivå är avgörande för att
åstadkomma verklig förändring. Parterna är mot denna
bakgrund överens om att för år 2002 avsätta 100
miljoner kronor för detta ändamål.

Landstingsförbundet påbörjade med anledning av
1999 års överenskommelse ett arbete med en
rekommendation för att tydliggöra och förenkla
patientens möjlighet att välja vårdgivare.
Landstingsförbundets styrelse har nu beslutat om en
ny rekommendation till landstingen om valmöjligheter
i vården. Hittills har 17 landsting antagit
rekommendationen i sin helhet, medan 4 antagit den
med begränsning till den egna samverkansregionen med
ambitionen att under år 2002 utvidga
valmöjligheterna till hela landet.
I överenskommelsen anförs att genom den
vårdgaranti som gällt sedan år 1997 regleras
väntetid för besök och behandling inom primärvård
och specialistsjukvård. Parterna anser att det är
angeläget att landstingen med stöd av
resurstillskottet arbetar för att öka
tillgängligheten i enlighet med det utvecklingsavtal
som slöts i samband med den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården. Parterna anser emellertid att det i
dagsläget är för tidigt att skärpa nu gällande
vårdgaranti. Landstingen har till den 31 december
2001 utarbetat lokala handlingsplaner. Parterna
anser att landstingen bör ha möjlighet att arbeta i
enlighet med sina planer innan en skärpning av
vårdgarantin aktualiseras.
Regeringen anför att den överenskommelse som har
träffats mellan staten och Landstingsförbundet om
åtgärder för att öka tillgängligheten inom hälso-
och sjukvården också innebär ett åtagande från
landstingen att fortsätta förbättra uppföljningen av
tillgängligheten. Senast vid utgången av år 2002
skall rapporteringen till databasen Väntetider i
Vården vara hundraprocentig avseende förväntade
väntetider. Vid utgången av år 2004 skall även
täckningsgraden för faktiska väntetider vara hundra
procent.
Av överenskommelsen framgår att parterna har enats
om att avsätta 6 miljoner för producentobunden
läkemedelsinformation.
Ett nätverk benämnt STRAMA (Strategigrupper för
rationell antibiotikaanvändning och minskad
antibiotikaresistens) har sedan år 1995 arbetat för
att åstadkomma en rationell användning av
antibiotika och därigenom begränsa utvecklingen av
antibiotikaresistens i landet. Parterna kom år 1999
överens om att under tre år fördela 3 miljoner
kronor årligen till STRAMA med början år 2000.
Parterna är därför överens om att avsätta 3 miljoner
kronor för detta ändamål år 2002. Infomedica är ett
producentobundet multimediasystem för
patientinformation. Systemet finansieras bl.a. av
landstingen och Apoteket AB. För att stödja
Infomedicas fortsatta utveckling är parterna eniga
om att avsätta 9,8 miljoner kronor år 2002.
För år 2001 enades parterna om att avsätta 235
miljoner kronor från sjukförsäkringen för medicinska
rehabiliterings- och behandlingsinsatser inom hälso-
och sjukvården. Enligt riksdagens beslut i samband
med budgetpropositionen för år 2002 (prop.
2001/02:1, bet. 2001/02:SfU1, rskr. 2001/02:84) har
100 miljoner kronor av dessa medel avsatts för att
förstärka socialförsäkringsadministrationen. Mot
denna bakgrund är parterna överens om att 135
miljoner kronor skall utgå för detta ändamål år
2002. Medlen skall liksom tidigare bl.a. inriktas
mot rehabilitering av patienter med smärta i rygg
och nacke.
Parterna är överens om att arbetet med stöd till
kunskaps- och verksamhetsutveckling inom hälso- och
sjukvården bör fortsätta och vidareutvecklas.
Parterna är därför eniga om att för år 2002 avsätta
26 miljoner kronor för detta ändamål. Medlen skall
bl.a. användas till projektet Väntetider i Vården
samt Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande
prioriteringar i hälso- och sjukvården. Parterna är
också överens om att inom denna ram studera
förutsättningarna för att införa en nationellt
samordnad sjukvårdsupplysning.
Den snabba kunskapsutvecklingen inom hälso- och
sjukvården tillsammans med ett ökat vårdbehov och
begränsade ekonomiska resurser accentuerar behovet
av att säkra att vården baseras på vetenskapliga
metoder. Statens beredning för utvärdering av
medicinsk metodik (SBU) har till uppdrag att
utvärdera befintlig och ny medicinsk metodik samt
att förmedla resultaten till sjukvårdshuvudmännen. I
syfte att stödja arbetet med att få bättre genomslag
för nya forskningsresultat är parterna eniga om att
för år 2002, liksom tidigare år, avsätta 5 miljoner
kronor för detta ändamål. Mot bakgrund av att
utbildning är ett av de viktigaste redskapen för
förändring är parterna vidare överens om att
därutöver för år 2002 avsätta 2 miljoner kronor till
SBU för att genomföra utbildningsinsatser om
evidensbaserad hälso- och sjukvård i den praktiska
vården.
Kvalitetsregister är en viktig källa till
information om vårdens kvalitet. I dag finns drygt
50 kvalitetsregister inom hälso- och sjukvården som
är, eller utvecklas för att bli, rikstäckande.
Uppbyggnaden av kvalitetsregister har tidigare
stötts genom denna överenskommelse. I
överenskommelsen för år 1999 lyftes finansieringen
och utvecklingen av de nationella kvalitetsregistren
ut ur överenskommelsen och överfördes till
Socialstyrelsens ramanslag. För att sammantaget
förbättra de ekonomiska förutsättningarna för såväl
drift, vidareutveckling och användning av etablerade
register, som för stöd och utveckling av nya
register, är parterna emellertid överens om att det
finns starka skäl för att i fortsättningen
landstingsgemensamt stödja registerutvecklingen.
Parterna är därför eniga om att avsätta 20 miljoner
kronor för detta ändamål år 2002.
För att samspelet mellan olika vårdnivåer,
vårdgivare och vårdenheter skall fungera krävs en
ökad och bättre samverkande användning av IT inom
hälso- och sjukvården. Mot den bakgrunden har ett
nationellt organ för IT-strategiska frågor i vården
bildats, Carelink. I överenskommelsen för år 2001
avsattes 10 miljoner kronor till Carelink. Parterna
är eniga om att avsätta samma summa år 2002.
Av överenskommelsen framgår vidare att 51 miljoner
kronor avsätts till bidrag inom hjälpmedelsområdet.
I överenskommelsen anförs att det råder stor brist
på organdonatorer i Sverige. Under 1990-talet har
antalet avlidna donatorer minskat med en tredjedel.
Parterna anser att det är viktigt att genom
informationsinsatser öka människors kunskap inom
detta område och också att få dem att meddela sitt
ställningstagande till sina anhöriga. Av erfarenhet
vet man att ökad kunskap i detta ämne medför en mer
positiv inställning. Parterna är därför överens om
att under maximalt tre år med början år 2002 avsätta
9 miljoner kronor årligen för nationella
informationsinsatser om organdonationer.
Parterna har i överenskommelsen anfört att vården
för patienter med Rett syndrom bedrivs vid
länssjukhuset i Östersund (Rett Center). För att
underlätta en smidig övergång till självfinansiering
av verksamheten enades parterna i överenskommelsen
för år 2001 om att under en övergångsperiod på två
år utge ett omställningsbidrag till Rett Center med
sammanlagt 4 miljoner kronor. För år 2001 utgick
ett omställningsbidrag med 2 miljoner kronor. Samma
belopp avsätts år 2002.
Slutligen anförs i överenskommelsen att parterna
är eniga om att de centrala instanser som erhåller
ekonomisk ersättning enligt överenskommelsen skall
följa upp och redovisa användning och resultat av de
tilldelade medlen. I överenskommelsen för år 2001
enades parterna om att få till stånd en extern
utvärdering av i vilken utsträckning
överenskommelsens huvudinriktning – att stärka
patientens ställning – har haft genomslag i hälso-
och sjukvården. Socialstyrelsen startade år 2001
ett treårigt projekt för att bl.a. följa effekterna
av den nya lagstiftningen om patientens ställning i
hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund samt mot
bakgrund av denna överenskommelses förändrade
inriktning och omfattning fr.o.m. år 2002 har
parterna enats om att det inte är meningsfullt att
genomföra den utvärdering som överenskoms år 2001.

Hälso- och sjukvårdens organisation,
finansiering m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör lägga regeringens skrivelse om
en redogörelse för en överenskommelse mellan
staten och Landstingsförbundet om vissa
ersättningar till hälso- och sjukvården för
år 2002 (den s.k. Dagmarskrivelsen) till
handlingarna.
Riksdagen bör avslå ett hundratal
motionsyrkanden om hälso- och sjukvårdens
organisation, finansiering m.m. Utskottet
anför bl.a. att även i framtiden skall hälso-
och sjukvården ges på lika villkor och efter
behov, styras demokratiskt och vara
solidariskt finansierad. Utskottet hänvisar
vidare till de resursförstärkningar som
tillförts och kommer att tillföras hälso- och
sjukvården under de närmaste åren. Jämför
reservationerna 1, 6, 8, 18–20, 26, 27 och 37
(m), 2, 9, 11, 17, 24, 31, 33 och 34 (v), 3,
13, 22 och 29 (kd), 4, 12, 15, 23 och 35 (c),
5, 7, 10 och 28 (fp), 25 (mp), 14, 16, 32 och
36 (m, kd, c, fp), 21 (m, fp) och 30 (kd, c).

Motioner

I motion So358 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
mångfald och välfärd (yrkande 1). Motionärerna anför
att deras strategi kan sammanfattas enligt följande.
Gemensam finansiering av tjänster som innebär en
omfördelning av risker mellan individer eller syftar
till lika förutsättningar, rätt att välja mellan
olika alternativ för dem som utnyttjar tjänsterna
och mångfald i utbudet av tjänsterna. Vidare begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
fria etableringar och konkurrens (yrkande 2). Med
valfrihet uppstår en konkurrenssituation mellan
vårdgivarna, vilket gör att de i sin tur måste bli
bättre för att kunna attrahera patienter, heter det
i motionen. I yrkande 3 begärs ett tillkännagivande
om nationell vårdgaranti och en obligatorisk,
gemensamt finansierad, hälsoförsäkring. Motionärerna
anför att patienter skall garanteras operation eller
behandling senast tre månader efter att läkare
beslutat om sådan. Vårdgaranti ger patienten rätt
att välja vårdgivare, vilket betyder att om det egna
landstinget inte klarar av att ge vård inom utsatt
tid, skall man kunna få behandling hos ett annat
landsting eller hos en privat vårdgivare. Vidare
anför motionärerna att de vill införa en
obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla och
som finansieras gemensamt beroende på den enskildes
betalningsförmåga, men oavsett hans eller hennes
hälsotillstånd. Försäkringen innebär att pengarna
följer patienten och tillfaller den vårdgivare
patienten väljer. Även i motion So620 av Chris
Heister m.fl. (m) yrkande 1 begärs att en nationell
vårdgaranti införs. I yrkande 3 motion So620 begärs
att regeringen skyndsamt utreder sjukvårdens
framtida finansiering och kompetensförsörjning
särskilt utifrån en obligatorisk hälsoförsäkring som
omfattar alla. I yrkande 7 i motion So620 begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
förbättrad samordning. Motionärerna anför att
läkemedelsförsäkringen liksom delar av
sjukförsäkringen, förtidspensionerna och
rehabiliteringen bör samordnas med sjukvården, inom
ramen för en obligatorisk hälsoförsäkring. Även i
motion So202 av Rolf Gunnarsson (m) begärs att en
allmän hälsoförsäkring införs. I yrkande 4 i motion
So620 yrkas att regeringen beslutar att tillåta
försöksverksamhet med kundval där pengarna följer
patienten. Motionärerna anför att en övergång till
ett annat finansierings- och producentsystem är en
stor och omfattande förändring och att
försöksverksamhet därför bör tillåtas.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om alternativ i vården (yrkande
5). Motionärerna anför att fler privata alternativ i
vården skapar bättre och effektivare vård samt
bättre arbetsmiljö och villkor för personalen. I
yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om vad som i
motionen anförs om primärvården. Motionärerna anför
att verklig valfrihet bör införas genom att pengarna
följer patienten samt att remisstvång bör avskaffas.
Det bör vara möjligt för läkare över pensionsåldern
liksom läkare med annan specialitet än allmänmedicin
att arbeta i primärvården. Detta bör även gälla
annan personal med patientansvar, t.ex.
sjuksköterskor. Vidare begärs i yrkande 11 ett
tillkännagivande om tillsynsverksamhet på
sjukvårdens område. Motionärerna anför att det är
angeläget att bryta ut Socialstyrelsens tillsynsdel
och göra den till en självständig och oberoende
verksamhet. Styrelsen har redan kompetens inom
området hälso- och sjukvård, samt en regional
organisation som lämpar sig för
kvalitetsuppföljning. En statlig medicinalstyrelse
bör alltså ansvara för godkännande och
kvalitetskontroll på sjukvårdens område. Slutligen
begärs i yrkande 13 ett tillkännagivande om vad som
i motionen anförs om medicinsk forskning.
Motionärerna anför att ökat stöd bör ges till den
bästa forskningen och att ett svenskt institut för
medicin och hälsa bör inrättas efter amerikansk
förebild, National Institute of Health.
I motion Sk288 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om att inom primärvården stärka
patientens ställning och öka möjligheterna att
bedriva primärvård i nya former (yrkande 14).
I motion So229 av Carl-Axel Johansson och Ewa
Thalén Finné (m) anförs att regeringen bör få i
uppdrag att utreda införandet av en hälso- och
sjukvårdspeng. Hälso- och sjukvårdspengen skall
finansieras solidariskt genom skatt.
I motion So280 av Bertil Persson (m) begärs att
regeringen lägger fram förslag om en utredning av
patientstyrda finansieringssystem inom sjukvården.
I motion So230 av Carl-Axel Johansson och Ewa
Thalén Finné (m) begärs ett tillkännagivande om
patientkostnad avseende medicinsk service.
Motionären anför att en patient som söker vård hos
en läkare med offentlig finansiering inte behöver
betala ersättning för medicinsk service. Om
patienten däremot söker sig till en läkare som inte
omfattas av den offentliga finansieringen måste
patienten betala hela kostnaden för medicinsk
service. Enligt motionärerna bör den medicinska
servicen vara avgiftsfri oavsett om läkaren omfattas
av offentlig finansiering eller inte.
I motion So277 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om att utvärdera reformen Gratis
vård av barn både ur barnens och sjukvårdens
synvinkel (yrkande 1). Motionären anför att sedan
”gratis vård” infördes, har sjuka barns
tillgänglighet till barnsjukvården snarare
försämrats än förbättrats.
I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om rätten att söka vård
utomlands (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till
flera uppmärksammade rättsfall angående EU-
medborgares rätt att söka sjukvård i andra länder.
Enligt motionärerna skulle en fri rörlighet över
gränserna för patienter som behöver vård på längre
sikt bidra till att bryta upp monopolen i Sverige
och korta de ofta extrema kötider för operation och
behandling som finns runt om i landet. Även i motion
U303 (m) av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om rätten att söka sjukvård i EU
(yrkande 6).
I motion So264 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om hälso- och sjukvårdens
inriktning (yrkande 1). Motionärerna anför att
hälso- och sjukvården skall vara offentligt
finansierad, ges efter behov och i huvudsak drivas i
offentlig regi. Sjukvården bör inriktas mot ett ökat
patient- och personalinflytande med korta
beslutsvägar, långtgående och tydliga delegeringar
och möjlighet till reell patientpåverkan. Patientens
fysiska, psykiska och sociala behov skall beaktas
och vägas samman. Prioriteringar inom hälso- och
sjukvården bör ske utifrån den prioriteringsordning
som riksdagen beslutat. I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om primärvårdens inriktning och
utformning. Motionärerna anför att primärvårdens
organisation måste bygga på teamet som arbetsmodell.
Enligt motionärerna är det viktigt att satsa på
allmänmedicin som specialitet, och det krävs
fortsatt utveckling på detta kompetensområde. Det
kan dock även finnas behov av tillgång på andra
specialiteter inom primärvårdens organisation, t.ex.
psykiatriker, geriatriker, pediatriker, ortopeder
eller gynekologer. Detta kan lösas genom
konsultationer. Motionärerna påpekar vidare att
många patienter kräver stora insatser från
primärvården, vilken ofta består av omvårdnad,
rehabilitering, läkemedelshantering, bedömningar och
rådgivning som många gånger utförs av andra
yrkeskategorier än läkare. Slutligen påpekas att en
demokratisering av vården borde stå mer i fokus än
en privatisering. I yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om akutsjukvårdens inriktning och
utformning. Motionärerna anför att avancerad
akutsjukvård ofta kräver omfattande teknisk
utrustning och övervakning. Denna vårdform bör
därför koncentreras till relativt få sjukhus. Väl
utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och
välutrustad ambulanssjukvård krävs. Kontinuiteten i
vården är viktig, liksom ett helhetsperspektiv där
patienten ses i sitt sociala sammanhang.
Motionärerna begär vidare att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program
för patientutbildning (yrkande 8).
Patientutbildningen bör omfatta de stora
folksjukdomarna, som t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar,
diabetes, astma och ryggbesvär m.fl. I yrkande 9
begärs ett tillkännagivande om inrättandet av en
patientombudsman. Motionärerna anför att en statlig
patientombudsman skulle kunna fungera som en från
sjukvården fristående instans dit patienter kan
vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med att få
sitt ärende prövat i rätt instans.
I motion So345 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande en utvärdering av
konkurrensutsättning och privatisering (yrkande 2).
Motionärerna anför att konsekvenserna av den redan
genomförda konkurrensutsättningen bör utvärderas ur
ett ekonomiskt och kvalitativt perspektiv utifrån
klienter och personal.
I motion So529 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs att
regeringen tillsätter en utredning om vad i motionen
anförs om regler för sponsring i vården.
Motionärerna anför att det finns risker förknippade
med en renodlad företagssponsring och att en
nationell reglering bör övervägas mot bakgrund av
att utgångspunkten i vården skall vara en god vård
på lika villkor för alla.
I motion So546 av Peter Pedersen (v) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om att
föreslå åtgärder i syfte att utveckla ett
förebyggande risktänkande, bl.a. genom riskanalyser,
för att undanröja risken för felbehandling och
misstag inom vård och omsorg.
I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförs om 20 000
nya vårdplatser under en tioårsperiod (yrkande 1).
Motionärerna anför att antalet vårdplatser på
sjukhusen har reducerats så mycket att det blir
störningar i patientflödet och flera kliniker
påverkas. Minskningen av antalet vårdplatser har
inte heller blivit kompenserad genom en motsvarande
utbyggnad av hemtjänsten eller särskilda boenden. I
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om behovet av en utvidgad
vårdgaranti. Motionärerna anför att vårdgarantin på
sikt bör omfatta alla medicinskt motiverade
behandlingar och utfästa operation eller annan
insats inom tre månader. Prioriteringsutredningens
slutsatser skall vara utgångspunkt. Motionärerna
begär vidare i yrkande 8 att ett förtroendekontrakt
bör upprättas mellan politiska företrädare och
vårdens professioner. Kontraktet skall bygga på
ömsesidigt ansvarstagande och respekt för varandras
arbetsuppgifter. Ett liknande yrkande framförs i
motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) (yrkande
5). I yrkande 9 i motion So566 begärs ett
tillkännagivande om personer med nedsatt autonomi.
Motionärerna anför att särskild uppmärksamhet och
hänsyn skall visas personer med nedsatt autonomi,
t.ex. barn och äldre, demenshandikappade, individer
med utvecklingsstörning och talsvårigheter. Vidare
begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet
av en värdighetsgaranti (yrkande 10). Motionärerna
anför att frågor om patientens delaktighet i sin
egen vård, personlig integritet och respekt för den
enskilde liksom tid för omvårdnad och tid för möten
mellan människor måste bli centrala delar i en sådan
värdighetsgaranti. I yrkande 16 begärs ett
tillkännagivande om närhet till vården. Motionärerna
anför att det skall vara lätt att komma i kontakt
med vården när man behöver det och att de små
länsdelssjukhusen bör utvecklas. Tillsammans med
vårdcentraler, jourmottagningar och ambulanssjukvård
utgör de viktiga delar i en decentraliserad
närsjukvård. Slutligen begärs i yrkande 17 ett
tillkännagivande om närsjukvårdens roll som bas i
sjukvården. Motionärerna anför att närsjukvården
måste karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet,
stor bredd i vårdutbudet och låga avgifter.
I motion So613 av Sven Brus m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande om tillgången till akut- och
klinikvård för personer över 65 år (yrkande 5).
Motionärerna anför att bristen på vårdplatser i
många fall tvingar landstingen att föra över äldre
svårt sjuka människor som är i behov av kvalificerad
vård till den kommunala omsorgen.
I motion So482 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om en prioritering av
hälso- och sjukvården inom välfärdens samlade
fördelning. Motionärerna anför att välfärden skall
byggas utifrån välfärdens mest angelägna behov.
I motion So490 av Chatrine Pålsson (kd) yrkas att
riksdagen skall begära att regeringen analyserar de
små och lokala sjukhusens roll när det gäller att
tillgodose hälso- och sjukvård på lika villkor samt
sjukhusens roll för den övriga samhällsutvecklingen
vad gäller utvecklings- och konkurrensmöjligheter
för olika länsdelar och regioner (yrkandena 1 och
2).
I motion So241 av Yvonne Andersson (kd) begärs ett
tillkännagivande om att sälja överskott av svenska
vårdplatser internationellt. Motionären anför att
det överallt i världen finns människor som vill och
behöver ha utbildning och som vill ha och behöver
vård. De har pengar så att de kan betala utbildning
och operation och kan på så sätt dela de
investeringskostnader som Sverige gjort.
I motion So353 av Margareta Viklund (kd) begärs
ett tillkännagivande om basen/utgångspunkten för
planering av hälso- och sjukvården (yrkande 1).
Motionären anför att det är den medicinska
utvecklingen som är den främsta förklaringen till
att sjukvården kommer att kräva en stadigt ökande
del av västvärldens ekonomi. Vidare begärs i yrkande
2 ett tillkännagivande om tillsättande av en
parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om
solidariskt finansierad vård kan utvecklas samtidigt
som sektorn kan växa som tjänstebransch samt hur nya
möjligheter att tillgodose efterfrågan och
egenfinansiering kan tillvaratas.
I motion So409 av Stefan Attefall (kd) begärs att
regeringen lägger fram ett förslag om införande av
sjukvårdspeng (yrkande 1). Motionären anför att en
lösning på sjukvårdens problem kan vara att upphäva
landstingens monopol och införa en hälso- och
sjukvårdspeng liknande skolpengen. Vidare begärs i
samma motion ett tillkännagivande om valfrihet och
patientmakt (yrkande 2). Motionären anför att
införande av en hälsopeng innebär att makten lämnas
över från politiker till patienten.
I motion So421 av Annelie Enochson (kd) begärs ett
tillkännagivande om betydelsen av design för
samhället och i vårdplanering på alla nivåer. Genom
att tillämpa psykosocialt stödjande design och
kunskap om folkhälsan vid utformningen av
arbetsmiljön och boendet optimeras människans
välbefinnande.
I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om mål för hälso- och
sjukvården (yrkande 1). Motionärerna anför att målet
för hälso- och sjukvården skall vara att den skall
stärka människors trygghet genom att kunna erbjuda
hög kvalitet och vara på lika villkor samt gälla
alla skeden i livet. Var och en skall erhålla vård
och omsorg efter behov. Vidare föreslås i yrkande 2
att regeringen begär förslag hos regeringen om ett
hälsojusterat BNP-mått. Enligt motionärerna innebär
ekonomisk tillväxt inte med automatik förbättrad
social utveckling, om stora grupper av befolkningen
inte får del av de växande resurserna.
Nationalräkenskaperna bör därför inkludera positiva
respektive negativa effekter på folkhälsan.
Motionärerna föreslår vidare att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att utveckla metoder för
hälsokonsekvensanalyser, som motsvarar vad som redan
i dag görs på miljöområdet (yrkande 3). Vidare
begärs i yrkande 11 ett tillkännagivande om
införande av en nationell vårdgaranti. I ett första
steg bör den ursprungliga vårdgarantin, med vissa
kompletteringar, införas. På sikt bör vårdgarantin
omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och
utfästa en behandling inom tre månader. Patienten
skall kunna välja sjukhus i hela landet, om inte
vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven
tid. I yrkande 12 begärs att regeringen lägger fram
förslag om införandet av en tillgänglighetsgaranti.
Motionärerna anför att tillgänglighetsgarantin skall
innebära att ingen skall behöva vänta mer än fyra
dagar på ett besök hos läkare inom primärvården samt
att patienter snabbt skall kunna få kontakt med
vården per telefon. Motionärerna begär i yrkande 14
att riksdagen beslutar upphäva den s.k. stopplagen.
Motionärerna anför att riksdagen har beslutat om en
tillfällig stopplag som innebär en inskränkning i
landstingens/regionernas rätt att överlämna driften
av akutsjukhus till den som avser att driva
verksamheten med syfte att skapa vinst åt ägare
eller motsvarande intressent. Motionärerna anför att
beslut i sådana frågor skall fattas av
landsting/regioner. I yrkande 18 begärs ett
tillkännagivande om bättre uppföljningssystem. Såväl
myndigheter som vårdgivare och sjukvårdshuvudmän är
beroende av att tillförlitlig statistik av hög
kvalitet finns tillgänglig. Socialstyrelsen bör,
tillsammans med sjukvårdshuvudmännen, intensifiera
arbetet med nyckeltal som ger möjlighet till
jämförande analyser mellan sjukvårdens institutioner
i hela landet. Slutligen begärs ett tillkännagivande
om gemensamma nordiska insatser för att utveckla
telemedicinen (yrkande 28). Motionärerna anför att
projektet Nordunet 2, vars mål är att utveckla
telemedicinlösningar för primärvården och etablera
specialistnätverk, bör införlivas i den svenska
sjukvårdspolitiken och stödjas genom nationella
satsningar.
I motion N314 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att den sociala ekonomin även
skall kunna appliceras på mindre enheter inom
skolor, sjukhus och vårdinrättningar (yrkande 3).
Motionärerna anför att det borde finnas en större
öppenhet för de möjligheter som den sociala ekonomin
innebär.

I motion So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c, mp)
begärs ett tillkännagivande om påtagligt skärpta
krav på tillgänglighet i landstingets primärvård.
Motionärerna anför att socialutskottet i betänkande
2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling
av hälso- och sjukvården uttalade, såvitt gällde
landstingens primärvård, att ”mot bakgrund av de
resurstillskott som aviseras anser utskottet det
naturligt att regeringen och Landstingsförbundet i
kommande förhandlingar kommer överens om påtagligt
skärpta krav på tillgänglighet”. Emellertid har
Socialdepartementet och Landstingsförbundet i den nu
godkända överenskommelsen skrivit att det inte skall
bli fråga om några skärpningar alls vad gäller
kraven på tillgängligheten i primärvården. Det finns
inga skäl att ändra den bedömning som utskottet
gjorde i betänkandet om den nationella
handlingsplanen för utveckling av hälso- och
sjukvården. Att det i olika landsting förekom eller
övervägdes mer eller mindre verkningsfulla planer
vad gäller tillgängligheten i primärvården var
välkänt för utskottet och andra då handlingsplanen
behandlades. Motionärerna hänvisar i sak till
motionerna 2000/01:So3 (c) yrkande 7 och 2000/01:So9
(fp) yrkande 3. Enligt motionärerna måste det
förutsättas att i vart fall samtliga de partier som
stod bakom betänkande 2000/01:SoU5 nu upprepar det
tidigare ställningstagandet.

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om vad som i motionen
anförs om en behovsstyrd sjukvård (yrkande 1).
Motionärerna anför att sjukvård skall ges efter
behov och vara gemensamt finansierad, dvs. genom
skatt. Patientens viktiga val gäller valet av
vårdgivare och behandlingar, inte finansieringsform.
Motionärerna anför vidare att en husläkarlag bör
införas (yrkande 2 delvis). Utan en ordentlig
husläkarreform kommer allmänläkarbristen och de
långa väntetiderna i primärvården att bestå.
Målsättningen om en läkare per 1 500 invånare bör
ha uppnåtts före utgången av 2005. Vidare begärs i
samma motion tillkännagivanden om valfrihet i
mödrahälsovården och barnhälsovården (yrkandena 12
och 13). Motionärerna anför att kostnaden för
mödrahälsovård med en mödravårdspeng kan följa
föräldrarna oavsett om de väljer en offentlig eller
en privat mödravård. Detsamma bör gälla
barnhälsovården. Motionärerna begär i yrkande 3 ett
tillkännagivande om vårdgaranti och vårdpeng.
Motionärerna anför att en vårdgaranti som omfattar
alla diagnoser och behandlingar skall införas
fr.o.m. den 1 januari 2002. Patienten skall, om han
eller hon inte får behandling inom tre månader, ha
rätt att söka annan vårdgivare, privat eller
offentlig, på hemlandstingets bekostnad. Vidare
anförs att vårdpeng betyder en rätt för patienter
att välja vårdgivare då ett behov av behandling
eller operation fastställts. Även i motion So637 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om vårdpeng (yrkande 5). I motion
Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om sjukvårdsreformer (yrkande 15).
Motionärerna hänvisar till förslag som framförts i
motion So628.
I motion T464 av Yvonne Ångström och Kenth Skårvik
(fp) begärs ett tillkännagivande om behovet av
trafikmedicinska enheter vid regionsjukhus eller
motsvarande och kvalificerade trafikmedicinska
centrum på de medicinska universiteten (yrkande 3).
I motionerna So407 av Siw Wittgren-Ahl och Mona
Berglund Nilsson (s) och So441 av Agneta Lundberg
och Göran Norlander (s) behandlas Socialstyrelsens
föreskrifter angående läkemedelshantering.
Motionärerna anför att Socialstyrelsens regler och
riktlinjer för delegation snarast bör ses över och
förändras.
I motion So390 av Ann-Marie Fagerström (s) begärs
ett tillkännagivande om vad i motionen anförs om
ökat brukarinflytande i vården. Motionären anför att
patienters och anhörigas erfarenheter bör tas till
vara på ett bättre sätt än vad som sker i dag.
I motion So466 av Carina Moberg och Cinnika
Beiming (s) begärs ett tillkännagivande om ett
nationellt mål för telefontillgängligheten inom
hälso- och sjukvården.
I motion So581 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om vikten av att särskilt
uppmärksamma grupper som av kostnadsskäl avstår från
vård och läkemedel.

Flera motioner rör frågor om den psykiatriska
vårdens organisation.

I motion So568 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om ökad valfrihet och rätt till
vård i tid (yrkande 2). Motionärerna anför att genom
deras förslag om vårdgaranti och obligatorisk
hälsoförsäkring som omfattar alla skulle patientens
ställning stärkas även inom den psykiatriska vården
och omsorgerna. I yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om behovet av resursförstärkning
till psykiatrin. Motionärerna anför att de upprepade
gånger föreslagit ett stimulansbidrag till
kommunerna för att initiera åtgärder som kan rätta
till bristerna i arbetet med psykiskt
funktionshindrade. Vidare begärs i yrkande 4 ett
tillkännagivande om behovet av en samlad genomgång
av hinder för privat verksamhet inom psykiatrin m.m.
Motionärerna anför att det finns många skillnader i
den legala och ekonomiska regleringen av
offentliganställda läkare och övriga läkare samt att
det finns en närmast systematisk diskriminering i
finansieringshänseende av privata
behandlingsalternativ. I yrkande 5 begärs att
regeringen lägger fram förslag till ändring i syfte
att så långt som möjligt undvika särbehandling av
allmänt anställda läkare vad beträffar psykiatriska
vårdintyg. Motionärerna anför att befogenheter som
tillkommer läkare, bl.a. rätten att utfärda olika
intyg, så långt möjligt bör följa med viss kompetens
och inte uteslutande tillkomma läkare som har en
viss arbetsgivare. Slutligen begärs i yrkande 6 ett
tillkännagivande om rättssäkerheten i tvångsvården.
Motionärerna anför att rättssäkerheten kan
garanteras t.ex. genom bedömning av flera läkare och
prövning i domstol. Liknande yrkanden framförs i
motionerna 2000/01:So225 av Chris Heister m.fl. (m)
(yrkandena 4–6), 2000/01:So312 av Patrik Norinder
(m) och So228 av Carl-Axel Johansson (m).

I motion So248 av Cristina Husmark Pehrsson och
Berit Adolfsson (m) begärs ett tillkännagivande om
nya regler vad avser patientens fria tillgång till
pensionsmedel eller sjukpenning (yrkande 1).
Motionärerna anför att den egenavgift som
patienterna inom rättspsykiatrin har att betala
tidigare drogs direkt av försäkringskassan från
patientens sjukpenning eller pension. Numera
faktureras patienterna själva och vårdgivarna har
stora problem med att få in pengarna. Motionärerna
begär också tillkännagivanden om de
rättspsykiatriska vårdgivarnas rättighet att
tvångsförvalta patienternas pengar (yrkande 2). De
rättspsykiatriska vårdgivarna bör ges rättighet att
tvångsförvalta patienternas pengar så länge
tvångsvården pågår. Även i motion So439 av Göran
Norlander och Agneta Lundberg (s) behandlas frågan
om rutiner för betalning av vårdavgifter för
psykiatrisk tvångsvård.
I motion So277 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om att utvärdera barn- och
ungdomspsykiatrins organisation, uppgifter och
metoder (yrkande 2). Motionären anför att barn som
lever i utsatta miljöer måste vänta orimligt länge
på hjälp och att väntetider på omkring ett år hör
till vanligheterna.
I motion So349 av Berit Adolfsson och Inger René
(m) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av
att förändra psykiatrivården. Motionärerna anför
bl.a. att det borde vara enklare att nå
psykiatrivården hos primärvården.
I motion So223 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs
ett tillkännagivande om en uppföljning av
akutpsykiatrins villkor. Motionären anför att en
kraftsamling måste till för att rekommendera
landstingen att behålla och rekrytera personal inom
akutpsykiatrisk behandling och vård.
I motion So368 av Rosita Runegrund och Ester
Lindstedt-Staaf (kd) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförs om psykiskt friska människor
som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.
Motionärerna anför att dessa personer måste kunna få
sin sak prövad någonstans och föreslår att en
arbetsgrupp inrättas inom Socialstyrelsen för detta.
I motion So443 av Kerstin Kristiansson Karlstedt
och Hans Stenberg (s) begärs ett tillkännagivande om
vad i motionen anförs om tvångsomhändertagande för
psykisk vård. Motionärerna anför lagens intentioner
tolkas olika av dem som utfärdar intyg om
tvångsomhändertagande. Enligt motionärerna krävs det
vissa justeringar i lagen om psykiatrisk tvångsvård
och tydligare anvisningar om lagens tillämpning samt
mer resurser till öppenvården och fler stödpersoner.

Några motioner handlar om rätten till förnyad
medicinsk bedömning, s.k. second opinion.

I motion So267 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
begärs ett tillkännagivande om behovet av att
utvidga rätten till s.k. second opinion för
patienter. Motionären anför att nya kunskaper
tillkommer hela tiden och att nya behandlingsmetoder
ständigt utvecklas. Även i motion So628 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) anförs att möjligheten till en
andra bedömning även skall gälla för fler allvarliga
diagnoser än som är fallet med nuvarande
lagstiftning (yrkande 11).

I motion So457 av Lena Olsson m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om en översyn och uppföljning av
rätten till ”second opinion”. Motionärerna anför att
det gått en tid sedan rätten till ”second opinion”
infördes och att det därför är dags för en översyn.
Det är viktigt att få en uppföljning av hur
bestämmelserna om second opinion tillämpas och i
vilken omfattning den nyttjas.
I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om förslag till utvidgad second
opinion (yrkande 10). Motionärerna anför att alla
patienter bör ha rätt till en second opinion.

Flera motioner rör frågor om personalrekrytering och
utbildning.

I motion So620 av Chris Heister m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om IT i sjukvården (yrkande 12).
Motionärerna anför att undervisning i IT-användning
bör ges blivande läkare och sjuksköterskor samt
övrig vårdpersonal från första terminen och sedan
regelbundet under hela utbildningen, inte-grerat i
alla kurser.

I motion Ub459 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om
utbildning av rättspsykiatriker. Motionärerna anför
att den rättspsykiatriska vården inom några år kan
hamna i en mycket besvärlig situation eftersom det
saknas utbildade rättspsykiatriker i sådan
omfattning att det kan bli svårigheter att utbilda
nya. Förberedelser bör därför vidtas omgående så att
utbildning av fler rättspsykiatriker kan påskyndas
mot bakgrund av att alltfler dömda har psykisk
sjukdom, att medelåldern är hög bland
rättspsykiatrikerna samt att nya uppgifter kommer
att åläggas dem.
I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivanden om personalrekrytering till
vårdyrken (yrkande 4), fler utbildningsplatser för
vårdyrken (yrkande 5) och behovet av ”fler händer i
vården” (yrkande 7). Motionärerna anför att det på
vissa håll finns stora svårigheter att rekrytera
personal och att fler utbildningsplatser måste
skapas för utbildning av läkare, sjuksköterska och
inom omvårdnadsprogrammen. Motionärerna påpekar
också att antalet anställda minskat med 63 000 inom
den del av hälso- och sjukvården som landstingen har
ansvar för.
I motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om behovet av en åtgärdsplan för att minska
vårdpersonalens sjukfrånvaro (yrkande 1).
Motionärerna anför att sjukfrånvaron bland
vårdpersonalen ökat kraftigt och att det tycks
finnas ett strukturellt problem som är könsbaserat –
kvinnor har högre sjukfrånvaro än män.
I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om personalförsörjningen inom
vård och omsorg (yrkande 30). Motionärerna anför att
en strategi bör utformas för hur de kommande årens
personalförsörjning inom vård och omsorg skall
tillgodoses. Ett liknande yrkande, som särskilt
avser förhållandena i storstäder, framförs i motion
So501 av Agne Hansson m.fl. (c) (yrkande 6).
Vårdutbildningarna bör utökas och vårdyrkena måste
uppvärderas genom att arbetsmiljön och möjligheterna
till inflytande förbättras.
I motion So212 av Harald Nordlund (fp) begärs ett
tillkännagivande om översyn och utvärdering av
arbetsorganisationen inom vårdsektorn med avseende
på långtidssjukskrivningar (yrkande 1).
I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om bättre villkor för
vårdpersonalen (yrkande 4 delvis). Motionärerna
anför att vårdsektorn måste bli mer attraktiv för
att fler skall söka sig dit. Lönerna måste bli mer
konkurrenskraftiga, arbetsvillkoren förbättras och
karriärvägarna inom vårdyrkena utvecklas.
I motion So386 av Hillevi Larsson (s) begärs ett
tillkännagivande om att läkarnas arbetssituation och
arbetstider bör bli föremål för utredning med syfte
att bättre reglera deras arbetsförhållanden så att
utbrändhet förebyggs och vården blir säkrare och
bättre för patienterna.
I motion So465 av Carina Moberg (s) begärs ett
tillkännagivande om att behovsbilden inom respektive
specialistområde inom sjukgymnastiken undersöks och
tydliggörs (yrkande 1). I yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att skyndsamt utreda kostnaden
för den i motionen föreslagna
specialistutbildningen. Motionären anför att det bör
finnas sjukgymnaster med specialisering, dvs.
adekvat vidareutbildning och klinisk yrkeserfarenhet
från det aktuella verksamhetsområdet. I yrkande 3
begärs ett tillkännagivande om behovet av att de
hjälpsökande/patienterna lättare skall kunna hitta
rätt form av rehabilitering av rätt behandlare.
I motion So540 av Lena Sandlin-Hedman och Carin
Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande om
återinförande av solidarisk AT-läkarförsörjning
enligt riksdagens tidigare beslut. Motionärerna
anför att problemen snabbt ökat när det gäller att
besätta AT-läkartjänsterna i glesbygdslänen och att
det därför är dags att återgå till det AT-system med
solidarisk läkarförsörjning som fungerade från
systemets tillkomst 1969 fram till 1994.
I motion So560 av Karin Jeppsson (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av inrättande av
specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin.
Motionären anför att det finns ett stort behov av
ytterligare kunskaper vad gäller ortopedisk
verksamhet för den patientgrupp som har smärtor i
rörelseorganen men som inte skall behandlas med
kirurgiska, reumatologiska eller neurologiska
behandlingsmetoder.
I motion So597 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)
begärs ett tillkännagivande om behovet av
inrättandet av platser för den praktiska
tjänstgöringen för psykologer. Motionären anför att
beräkningar visar på ett möjligt underskott år 2015
på mer än 1 000 psykologer jämfört med i dag. Ett
nödvändigt antal praktikplatser måste tillskapas och
garanteras inom hela landet och inom samtliga
verksamhetsområden för psykologer. Ett liknande
yrkande framförs i motion So608 av Kerstin-Maria
Stalin (mp).
I motion Ub537 av Marianne Jönsson (s) begärs ett
tillkännagivande om behovet av åtgärder för att
snabbt öka antalet specialistneurologer i Sverige.
Motionären anför att regeringen snarast måste vidta
kraftfulla åtgärder genom att tillsammans med
Landstingsförbundet förstärka antalet
utbildningsplatser och ST-tjänster för neurologer
inom landstingen och regionerna samt att
utbildningspengar öronmärks för dessa ändamål.

Ett par motioner rör frågan om hälso- och sjukvården
i Stockholmsregionen.

I motion N319 av Margareta Cederfelt m.fl. (m)
begärs ett tillkännagivande om hälso- och sjukvård
(yrkande 12). Motionärerna anför att utvecklingen av
det privata företagandet inom hälso- och sjukvården
i Stockholms läns landsting har skett i positiv
anda. Det är nu betydelsefullt att de hinder som
hindrar den fortsatta utvecklingen av hälso- och
sjukvården i regionen undanröjs.

I motion So550 av Sylvia Lindgren m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om en utvecklad hälso- och sjukvård
för hela landet – också i Stockholmsregionen
(yrkande 1). Motionärerna anför att de starkt
ifrågasätter om landstinget i Stockholm har någon
möjlighet att långsiktigt utveckla hälso- och
sjukvården i enlighet med de nationella mål som
fastställts av riksdagen. Vidare påpekar
motionärerna vikten av att följa nationella
handlingsplaner och välfärdsmål (yrkande 2).

Flera motioner behandlar frågor om förlossningsvård
och förlossningsplatser.

I motion So525 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande om en nationell översyn av
förlossningsvården (yrkande 1). Motionärerna anför
att förlossningsvården skall erbjuda geografisk
närhet, trygghet och lyhördhet för kvinnans
önskemål. I motion So385 av Peter Pedersen (v)
begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall
återkomma till riksdagen med lagförslag som
garanterar förlossning på fastställd
förlossningsavdelning i god tid före förlossning. I
motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om platsgaranti på BB (yrkande 13).
Platsgarantin innebär att föräldrarna senast två
månader före beräknad nedkomst vet vilket BB de
skall åka till. Vidare begärs i motion So501 av Agne
Hansson m.fl. (c) ett tillkännagivande om att klara
bristen på förlossningsplatser (yrkande 7). I motion
So257 av Lena Ek och Viviann Gerdin (c) begärs att
regeringen mot bakgrund av nedlagda
förlossningsavdelningar, långa transporter och brist
på förlossningsplatser låter utvärdera kvaliteten i
svensk förlossningsvård.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet behandlade frågor om hälso- och
sjukvårdens finansiering senast i betänkande
2000/01:SoU10. Utskottet vidhöll att det ansåg att
det finns starka motiv för att slå vakt om
skattefinansieringen av sjukvården och avstyrkte de
aktuella motionerna. Även frågor om vårdgaranti
behandlades i det nämnda betänkandet. Utskottet
anförde att det inte var berett att föreslå
införandet av en vård- eller behandlingsgaranti och
avstyrkte de ifrågavarande motionerna.
I budgetpropositionen (prop. 2001/02:1, utg.om. 9)
anför regeringen bl.a. följande (s. 18).

Regeringen föreslår att målet för politikområdet hälso- och
sjukvårdspolitik skall ligga fast och således
vara att vårdens kvalitet och tillgänglighet
skall förbättras. I arbetet med att uppnå detta
mål är det viktigt att de grundläggande
principerna för en allmän hälso- och sjukvård
upprätthålls. Hälso- och sjukvården skall även i
framtiden ges på lika villkor och efter behov,
styras demokratiskt och vara solidariskt
finansierad. Dessutom skall människor ha
möjlighet att påverka och vara delaktiga i
vården.

Genom den nationella handlingsplanen för
utveckling av hälso- och sjukvården och de med
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet
överenskomna utvecklingsinsatserna inom vården
och omsorgen, har viktiga steg tagits mot att
långsiktigt förbättra hälso- och sjukvårdens
möjligheter att uppnå god kvalitet och
tillgänglighet. Hälso- och sjukvården tillförs
ökade resurser om sammanlagt 9 miljarder kronor
fram till och med 2004. Arbetet med att följa upp
effekterna av resurstillskottet och
sjukvårdshuvudmännens åtgärder med anledning av
utvecklingsavtalet kommer att vara en viktig
uppgift under de kommande åren. Enligt
regeringens bedömning har ytterligare ett viktigt
steg för att förbättra tillgängligheten och korta
köerna i vården tagits genom det tillskott på
1,25 miljarder kronor per år som i 2001 års
ekonomiska vårproposition tillförts hälso- och
sjukvården för detta ändamål. Denna satsning
kommer att bli föremål för en noggrann
uppföljning i syfte att säkra att avsedda
effekter nås. En viktig utgångspunkt är att
medlen skall utbetalas för utförd prestation.

– – –

Utskottet ställde sig i betänkande 2001/02:SoU5
Bildande av ett familjemedicinskt institut m.m.
bakom regeringens förslag att ett familjemedicinskt
institut bildas i syfte att utveckla den primärvård
som finansieras av landstingen och kommunerna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:144).

I betänkande 2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för
utveckling av hälso- och sjukvården anförde
utskottet under rubriken landstingens primärvård
bl.a. följande.

Utskottet delar regeringens bedömning att
primärvården i varje landsting bör ha en tydlig
funktion och en balans mellan uppdrag och
resurser. En likformig detaljerad
primärvårdsmodell att tillämpa över hela landet
bör inte skapas.

Utskottet vill betona vikten av att alla
yrkesgruppers kompetens tas till vara. Det är
nödvändigt att ett fungerande teamarbete
utvecklas. Fungerande samverkansformer krävs både
med öppen och sluten specialistsjukvård och med
den kommunala primärvården. Hälso- och
sjukvårdens olika delar måste således samverka
med det gemensamma ansvaret att tillsammans skapa
bästa möjliga totala insats för varje patient.
Utskottet vill än en gång framhålla ett
helhetsperspektiv där patienten sätts i centrum.
Utskottet delar regeringens bedömning att det i
dagens primärvård inte finns tillräckliga
förutsättningar för att den som så önskar skall
kunna etablera en långvarig relation med en egen
vald läkare. Utskottet ser därför med
tillfredsställelse på att regeringen i avtalet
med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet kommit överens om att alla
invånare som så önskar skall få tillgång till och
kunna välja en egen läkare.
När det härefter gäller frågan om även andra
specialister än specialister i allmänmedicin
skall kunna fullgöra funktionen som fast
läkarkontakt i primärvården instämmer utskottet i
regeringens bedömning att en lagändring som
innebär att även andra specialister kan komma i
fråga är mindre lämplig. Som regeringen anfört
utgör bristen på allmänmedicinsk kompetens ett av
svensk hälso- och sjukvårds stora problem och det
vore därför olyckligt att låta dagens
bristsituation av allmänläkare föranleda en
lagändring som poängterar behovet av andra
specialister. Utskottet vill dock betona att det
givetvis är viktigt att primärvårdsinrättningarna
skaffar sig den specialistkompetens som krävs.
Det bör därför framhållas att landstingen är fria
att inrätta läkartjänster vid vårdcentraler och
motsvarande även för andra läkare med
specialistkompetens eller i annan lämplig form
arrangera konsultstöd till primärvårdens läkare.
Vårdens tillgänglighet är av helt grundläggande
betydelse för att primärvården skall ha möjlighet
att fungera som bas i hälso- och sjukvården. Av
avtalet om utvecklingsinsatser framgår att
landstingen skall svara för att det oavsett
tidpunkt på dygnet skall vara möjligt för
invånarna att få tillgång till adekvat kompetens
och adekvata insatser, i första hand inom
primärvården. Utskottet vill understryka att
avtalet skall följas upp på såväl lokal som
nationell nivå. En viktig del i denna uppföljning
är enligt utskottet att särskilt studera
tillgänglighetens förändring.
Utskottet kan vidare konstatera att det av den
s.k. Dagmaröverenskommelsen (Överenskommelse
mellan staten och landstingen om ersättningar
till hälso- och sjukvården för år 2001) framgår
att parterna är överens om att den vårdgaranti
som infördes år 1997 med syfte att tillförsäkra
alla patienter snabb kontakt med vården skall
gälla även under år 2001. Vårdgarantin innebär
att primärvården är ansvarig för de första
kontakterna och skall erbjuda hjälp, antingen per
telefon eller genom besök, samma dag som vården
kontaktas. Om den första kontakten inte sker med
läkare skall tid för läkarbesök kunna erbjudas
senast inom åtta dagar. Utskottet vill betona att
denna tidsgräns är att betrakta som en
maximigräns och att det är angeläget att tid för
läkarbesök kan erbjudas betydligt snabbare. – – –
Utskottet vill framhålla att mot bakgrund av de
resurstillskott som aviseras anser utskottet det
naturligt att regeringen och Landstingsförbundet
i kommande förhandlingar kommer överens om
påtagligt skärpta krav på tillgänglighet.

Regeringen föreslog i budgetpropositionen för 2002
att 1,25 miljarder kronor skulle anvisas för vart
och ett av åren 2002–2004 för ökad tillgänglighet
inom hälso- och sjukvården. Finansutskottet
tillstyrkte förslaget, betänkande 2001/02:FiU3.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2001/02:131,
2001/02:132, 2001/02:133 och 2001/02:134). Av
överenskommelse den 3 oktober 2001 mellan staten och
Landstingsförbundet framgår att målsättningen med
satsningen är att successivt korta väntetiderna.
Överenskommelsen innebär ett åtagande från
landstingen att förbättra informationen till
patienter om både väntetider och valmöjligheter till
vårdens olika delar. Landstingen får medel för
utförd prestation. Överenskommelsen innebär vidare
ett åtagande från landstingen att fortsätta
uppföljningen av tillgängligheten. Senast vid
utgången av 2002 skall rapporteringen till databasen
Väntetider i vården vara 100-procentig avseende
förväntade väntetider. Vid utgången av 2004 skall
även täckningsgraden för faktiska väntetider vara
100 %, anförs det i överenskommelsen.

Rätten till förnyad medicinsk bedömning, s.k. second
opinion, regleras i 3 a § tredje stycket hälso- och
sjukvårdslagen. Bestämmelsen trädde i kraft den 1
januari 1999. Av bestämmelsen följer att landstinget
skall ge en patient med livshotande eller särskilt
allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom
eller utom det egna landstinget få en förnyad
medicinsk bedömning i det fall vetenskap och
beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och
det medicinska ställningstagandet kan innebära
särskilda risker för patienten eller har stor
betydelse för dennes framtida livskvalitet.
Patienten skall erbjudas den behandling den förnyade
bedömningen kan föranleda.

I Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001
anförs sammanfattningsvis följande angående rätten
till förnyad medicinsk bedömning:

Socialstyrelsens kartläggningar, liksom
kontakterna med huvudmän och patient- och
handikapporganisationer, tyder på att 1999 års
lagstiftning har lett till många
informationsinsatser från vårdgivarnas sida. Det
är dock oklart i vad mån patienterna nåtts av för
dem relevant information och om
patientinflytandet i vården ökat. Rätten till
förnyad medicinsk bedömning är åtminstone delvis
okänd för stora grupper av patienter, och även
hos vårdpersonal. Som redovisas nedan kan man
inte finna några tydliga positiva trender när det
gäller människors tillfredsställelse med olika
aspekter på vården, snarare är trenden den
motsatta.

Det är möjligt att vikten av nödvändiga
implementeringsinsatser inte uppmärksammades
tillräckligt när man införde ny lagstiftning. Det
är också möjligt att man inte skall förvänta sig
mätbara effekter av en ny lagstiftning av denna
karaktär, redan ett par år efter att den trätt i
kraft. Å andra sidan kan man konstatera att
Sverige numera är det enda land i Norden som inte
har en särskild lag om patienträttigheter. Det
betyder att de bestämmelser som har betydelse för
patientens ställning i vården är utspridda på ett
flertal lagar. Lagstiftningen kan vara
otillgänglig och svåröverskådlig för patienter,
vårdpersonal och allmänheten. Erfarenheterna
tyder på att det finns ett pedagogiskt värde i
att samla alla relevanta bestämmelser i en
särskild patientlag, även om ambitionen inte är
att tillförsäkra patienten några nya förmåner
eller rättigheter.

Socialministern har i ett frågesvar den 9 januari
2002 anfört bl.a. följande.

I propositionen om Patientens ställning (prop.
1997/98:189) konstaterade regeringen att det
finns behov av en samlad översyn av hälso- och
sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a.
åstadkomma en patientfokuserad och tydlig
reglering av patientens ställning. Regeringen
aviserade i samma proposition avsikten att
tillsätta en utredning med uppgift att göra denna
översyn.

Även om någon sådan utredning ännu inte har
kommit till stånd anser jag att det är en
angelägen uppgift och min avsikt är att återkomma
till frågan om en översyn av lagstiftningen.
Jag vill samtidigt påpeka att regeringen i den
ovan nämnda propositionen och i propositionen
Stärkt patientinflytande (prop. 1998/99:4), som
båda fick stöd av riksdagen, lämnade förslag som
betydligt stärkte patientens inflytande och
delaktighet i hälso- och sjukvården, även om
bestämmelserna inte har sammanförts i en särskild
patientlag.

Av regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende
Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen senast
den 30 juni 2003 skall redovisa effekterna av de av
vårdgivarna vidtagna åtgärderna för att stärka
patientens ställning i hälso- och sjukvården.

Inom Socialdepartementet har nyligen rapporten Vård
I Tiden, Strategier och åtgärder för att bredda
användningen av telemedicin och distansöverbryggande
vård, Ds 2002:3, färdigställts. Rapporten
remissbehandlas för närvarande.

Från Socialstyrelsen har inhämtats att styrelsens
regionala tillsynsenhet granskat de
avvikelserapporter som upprättats från januari 1999
t.o.m. mars 2001 vid fem förlossningskliniker i
Stockholmsområdet.

Utbildningsministern har i ett frågesvar den 21
november 2001 anfört följande.

Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att
utbildningsplatserna ska motsvara behoven av
högskoleutbildad personal.
Bakgrunden till frågan är en rapport som
presenterats av Svenska Kommunförbundet, Aktuellt
om äldreomsorgen, där det bedöms att kommunerna
behöver rekrytera ca 220 000 personer inom vård
och omsorg fram till 2010.
Jag delar frågeställarens uppfattning att en
god tillgång till välutbildad personal är en
viktig förutsättning för att upprätthålla och
utveckla kvaliteten i vården såväl för de äldre
som för övriga vårdtagare.
Arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar från
oktober 2000 visar att sjuksköterskor är den
yrkesgrupp som uppvisar störst brist bland 180
undersökta yrken. Utbildningssystemet spelar
naturligtvis en mycket viktig roll för att komma
till rätta med detta problem, men för att skapa
balans i vårdsektorns personalförsörjning måste
alla berörda samhällssektorer engageras. Bl.a. är
det viktigt att arbetsgivarna skapar goda
arbetsvillkor och därigenom gör vårdyrkena
attraktiva.
Regeringen tillsatte 1998 Kommissionen för
rekrytering till vård och omsorg vars uppgift var
att bl.a. långsiktigt kartlägga och analysera
rekryteringsbehoven inom vård- och
omsorgssektorn. Kommissionen lade i juni 1999
fram sin rapport Den ljusnande framtid är vård
(Ds 1999:44) och framförde där att
sjuksköterskeutbildningen behövde utökas med
1 000 nybörjarplatser senast hösten 2002.
När staten den 1 januari 2002 tar över
huvudmannaskapet för landstingens
vårdhögskoleutbildningar och därmed får det fulla
ansvaret för dessa utbildningar, innebär det att
regering och riksdag på ett helt annat sätt än
tidigare kan styra dimensioneringen av
vårdutbildningarna.
Regeringen har redan hösten 2001 fortsatt
landstingens påbörjade utbyggnad genom att öka
antalet permanenta nybörjarplatser på
sjuksköterskeutbildningen med 475 platser och som
en engångssatsning ökat antalet nybörjarplatser
inom specialistsjuksköterskeutbildningen med 381
platser. År 2003 sker ytterligare en
utbyggnadsfas med 446 permanenta nybörjarplatser
på sjuksköterskeutbildningen. Detta innebär att
antalet nybörjarplatser kommer att byggas ut med
1 200 platser, vilket således är mer än vad
kommissionen föreslog och en unikt hög
utbyggnadstakt som leder till en 30-procentig
ökning av sjuksköterskeutbildningen. Därutöver
har högskolorna själva möjlighet att inom
takbeloppet göra omprioriteringar inom sitt
utbildningsutbud. För att följa upp effekten av
utbyggnaden av sjuksköterskeutbildningen kommer
regeringen i årets regleringsbrev till
universitet och högskolor att fastställa
examensmål för antalet examinerade
sjuksköterskor.
I budgetpropositionen för 2002 föreslår
regeringen vidare att 198 miljoner kronor ska
avsättas från 2003–2004 som en
kvalitetsförstärkning för att härigenom utjämna
den nationella obalans i resurstilldelningen som
i dag råder inom vårdhögskoleutbildningarna.
En förutsättning för en fortsatt kraftig
utbyggnad av vårdutbildningarna är emellertid en
god tillgång till platser inom klinisk praktik.
Enligt min bedömning är det angeläget att
landstingen och kommunerna aktivt medverkar och
samverkar med högskolorna genom att ställa
nödvändigt antal praktikplatser till förfogande.
Därutöver måste organisationsformerna inom vården
utformas på ett sådant sätt att vårdpersonalen
stimuleras att vidareutbilda sig och därmed
stärka kvaliteten i vården, liksom att
vårdarbetet görs så attraktivt att personalen
stannar kvar i sina respektive vårdyrken.

Socialstyrelsen har ansvar för ett nationellt
planeringsstöd för specialistläkare samt
sjuksköterskor.

Av regleringsbrev för budgetåret 2002 avseende
Socialstyrelsen framgår att Socialstyrelsen skall,
med anledning av sin uppgift, fortlöpande ta fram
underlag för bedömningen av hälso- och sjukvårdens
behov av läkare och sjuksköterskor och årligen
senast den 31 januari rapportera de bedömningar
myndigheten gör av den aktuella situationen. I
rapporten skall även redovisas de bedömningar
Socialstyrelsen gör beträffande den framtida
utvecklingen. Vidare framgår av regleringsbrevet att
Socialstyrelsen skall redovisa effekterna av de
förändringar rörande patientnämndernas verksamhet
som trädde i kraft den 1 januari 1999. Uppdraget
skall redovisas senast den 30 april 2002.
I budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1,
utg.omr. 16, volym 8 s. 106) anförde regeringen att
den delade Vårdkommissionens bedömning av behovet av
en utökning av dimensioneringen av utbildning för
sjuksköterskor och läkare samt att den beräknade
ökningen av antalet examinerade läkare efter den
planerade expansionen åren 2001 och 2002 uppgår till
200.
Utbildningsutskottet föreslog, betänkande
1999/2000:UbU1, att riksdagen skulle godkänna vad
regeringen förordat angående utbyggnaden av den
högre utbildningen åren 2001 och 2002. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1999/2000:94).
I årets budgetproposition (prop. 2001/2002:1,
utg.omr. 16, volym 8, s. 97) anför regeringen
följande.

Staten har redan under 2001 fortsatt den
utbyggnad som landstingen påbörjat under
1998–2000. Hösten 2001 ökade antagningen på
sjuksköterskeutbildningen med 475
nybörjarplatser. Vidare gjordes en
engångssatsning hösten 2001 med 381
nybörjarplatser inom specialistutbildning för
sjuksköterskor. Genom statens övertagande av
huvudmannaskapet kommer en gemensam ersättning
för platser inom vård fr.o.m. 2002 att tillämpas.
Denna utgår med 71 382 kronor per helårsstudent
och helårsprestation, vilket även inkluderar
ersättning för klinisk praktik.

För 2002 avser regeringen att fastställa mål
för antalet examinerade sjuksköterskor. Med
utgångspunkt i den nu beslutade utbyggnaden anser
regeringen att examinationen bör öka från ca
2 900 år 2000 till ca 4 100 år 2006. Målet för
antalet examinerade sjuksköterskor under perioden
2001–2004 skall vara 13 400 och som
planeringsförutsättning gäller att antalet
examinerade skall vara 16 100 under perioden
2005–2008. Målet för de universitet och högskolor
som ger sjuksköterskeutbildning kommer att
fastställas i regleringsbrev för 2002.
Från 2003 planeras ytterligare utökning med 446
helårsstudenter på sjuksköterskeutbildningen.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:SoU10
frågan om läkarnas allmäntjänstgöring. Utskottet
anförde att det i 15 § första stycket hälso- och
sjukvårdslagen stadgas att det i landstingen skall
finnas möjligheter för läkares allmäntjänstgöring i
sådan omfattning att alla läkare som avlagt
läkarexamen och läkare med utländsk utbildning som
föreskrivits allmäntjänstgöring ges möjlighet att
fullgöra praktisk tjänstgöring för att få
legitimation som läkare. Utskottet var inte berett
att föreslå någon ändring när det gäller läkarnas
allmäntjänstgöring. Motion avstyrktes. (Ej res.)

Nationella folkhälsokommittén har i sitt slutbetänkande Hälsa
på lika villkor – nationella mål för folkhälsan (SOU
2000:91) behandlat kulturens betydelse i vården (s.
87–90).

Utredningen om socialförsäkringsformer vid
institutionsvistelse har i betänkandet Pension på
institution (SOU 2000:112) anfört att rätten till
sjukpenning vid rättspsykiatrisk vård inte kan
ändras utan att det strider mot grundläggande
principer för sjukpenningförsäkringen. Regeringen
har i mars 2002 överlämnat en proposition om
socialförsäkringsförmåner vid institutionsvistelse
på statens bekostnad (prop. 2001/02:164). I
propositionen lämnas förslag om hur rätten till
socialförsäkringsförmåner påverkas vid en
institutionsvistelse som bekostas av staten. Det är
fråga om intagna i kriminalvårdsanstalt, häktade,
personer som verkställer sluten ungdomsvård samt
personer som genomgår s.k. kontraktsvård på statens
bekostnad.

I betänkande 2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan
för utveckling av hälso- och sjukvården anförde
utskottet under rubriken Psykisk ohälsa bl.a.
följande.

Utskottet anser i likhet med regeringen att
psykiatrireformens huvudinriktning, att med hjälp
av tidiga insatser reducera framtida
funktionsnedsättningar, bör ligga fast. Detta
synsätt innebär att behovet av samverkan mellan
olika delar av samhället ökar. En strategisk
uppgift för psykiatrin är att tillsammans med
andra identifiera behovet av ett bra socialt stöd
för människor med flera olika riskfaktorer.
Utskottet delar regeringens uppfattning att vissa
grupper är mer utsatta än andra. Som regeringen
anfört gäller detta barn och ungdomar som drabbas
av psykisk ohälsa och för vilka tidiga insatser
måste sättas in. Utskottet vill här framhålla
vikten av samordnade insatser mellan barn- och
ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin och ser
därför med tillfredsställelse på att denna fråga
särskilt lyfts fram i avtalet om
utvecklingsinsatser. Av avtalet framgår vidare
att denna fråga bör uppmärksammas särskilt i
samband med uppföljningen av avtalet. En annan
utsatt grupp är de psykiskt funktionshindrade som
har både somatiska och psykiatriska vårdbehov som
inte uppmärksammas tillräckligt. Psykiatrin,
socialtjänsten och primärvården måste enligt
utskottet genom sin samlade kompetens i samverkan
skapa ett fungerande stöd för psykiskt
funktionshindrade. Behovet är särskilt stort för
personer med psykiska problem och samtidigt
missbruk. Slutligen vill utskottet särskilt
understryka att många äldre har psykiatriska
vårdbehov som inte beaktas tillräckligt. Det är
därför av största vikt att äldre med psykiatriska
vårdbehov identifieras och erbjuds erforderlig
behandling.

I betänkande 1999/2000:SoU13 Psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård anförde utskottet att det
vid landets psykiatriska kliniker numera tjänstgör
läkare som visserligen inte är anställda av
sjukvårdshuvudmännen men som till följd av
entreprenadavtal utför tjänster åt denne. Utskottet
ansåg att det är oklart och därför behöver belysas
vilken betydelse begreppet ”allmän tjänst” kan ha i
denna och andra situationer av betydelse i
sammanhanget. Vidare ansåg utskottet att det är av
största vikt att frågan om vilka befogenheter enligt
lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om
rättspsykiatrisk vård dessa läkare bör ha utreds
närmare. Regeringen borde därför skyndsamt återkomma
till riksdagen i denna fråga. Utskottet föreslog ett
tillkännagivande. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1999/2000:207).

Från Socialdepartementet har inhämtats att en
särskilt förordnad ämnessakkunnig utrett frågan samt
lämnat en rapport som enligt uppgift kommer att
remissbehandlas.

Socialutskottet har under våren 2000 till våren 2001
tagit initiativ till att te-matiskt studera frågor
rörande psykiatrin. Syftet har varit att skaffa sig
djupare kunskaper på området. Studiebesök har
genomförts på fyra orter i landet Sundsvall, Malmö,
Lund och Uppsala samt dessutom vid Regionsjukhuset
Karsudden. Utskottet kunde därvid konstatera att
frågan om vikten av samverkan mellan olika huvudmän
och/eller verksamheter aktualiserades vid
studiebesöken och beslöt därför att anordna en
offentlig utfrågning på temat samverkan inom
psykiatriområdet. Utfrågningen genomfördes den 13
november 2001. En utskrift har publicerats i
riksdagens skriftserie Utredningar från riksdagen,
2001/02:URD1.

Lag (2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt
att överlämna driften av akutsjukhus till annan
trädde i kraft den 1 januari 2001 och gäller till
utgången av år 2002.

Genom regeringsbeslut den 21 december 2000
tillkallade regeringen en särskild utredare (dir.
2000:103) med uppdrag att utreda förutsättningarna
för att införa ägar- eller driftsformer inom vården
samt lämna förslag till sådana regler. Utredaren har
den 16 april 2002 lämnat ett delbetänkande, och ett
slutbetänkande skall lämnas senast den 1 december
2002. Av direktiven framgår bl.a. att utredaren
skall utreda konsekvenserna av att ett avtal mellan
landstinget och en privat entreprenör endast avser
en viss del av driften som entreprenören bedriver
vid sjukhuset och att entreprenören själv sätter
villkoren för den resterande delen. Utredaren skall
i detta sammanhang särskilt analysera om en sådan
konstruktion överensstämmer med målen för hälso- och
sjukvården som de uttrycks i hälso- och
sjukvårdslagen samt kommunallagens (1991:900)
bestämmelse om likabehandling av kommunmedlemmar.

Socialstyrelsens föreskrift om läkemedelshantering (SOSFS
2000:1) ändrades i vissa delar fr.o.m. den 1 januari
2002. Ändringarna innebär att verksamhetschefer och
medicinskt ansvariga sjuksköterskor får ett större
ansvar jämfört med tidigare regler och att
sjuksköterskor får fler möjligheter att delegera
delar av läkemedelshanteringen.

Frågan om en särskild patientutbildning har
behandlats av utskottet i betänkandena 1998/99:SoU3
och 1999/2000:SoU9. Utskottet betonade i det
sistnämnda betänkandet vikten av att patienter
erhåller individuellt anpassad information samt att
en informerad patient är en förutsättning för en
effektiv vård. Utskottet pekade på de vårdprogram
som utarbetats inom landstingen, vars syfte bl.a. är
att skapa en dialog med patienterna. Utskottet ansåg
därför att det inte finns anledning att införa
regler om en särskild patientutbildning. En motion
avstyrktes. (Ej res.)

Socialministern har i ett frågesvar den 19 september
2001 anfört följande.

Rolf Olsson har frågat mig om jag avser att vidta
några åtgärder för att skapa ett enhetligt
regelsystem för sponsorer inom vården.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen har de
enskilda landstingen ansvaret för att erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta
inom länet och hur vården ska organiseras. Det är
således varje landsting som har att bedöma om
sponsring ska få förekomma och i vilken
omfattning.
I den mån det finns ett behov av ett enhetligt
regelsystem är detta en fråga som primärt måste
lösas av sjukvårdshuvudmännen i samråd,
exempelvis med Landstingsförbundet. Således har
jag för närvarande inte för avsikt att vidta
några åtgärder för att skapa ett enhetligt
regelsystem avseende sponsring inom vården.

EG-domstolen har i en dom den 12 juli 2001
fastslagit att ett system med förhandstillstånd
utgör hinder för friheten att tillhandahålla
sjukhustjänster. Tvingande hänsyn avseende den
ekonomiska balansen i systemen för social trygghet
och upprätthållande av en läkar- och sjukhusvård som
är tillgänglig för alla rättfärdigar emellertid
detta hinder. Domstolen avgränsar de kriterier som
avgör om tillstånd skall beviljas för sjukhusvård i
en annan medlemsstat och preciserar kraven i den
nederländska lagstiftningen på att den planerade
behandlingen skall vara sedvanlig och nödvändig.

Socialministern har i ett frågesvar den 27 mars 2002 anfört
följande.

Inga Berggren har frågat mig vad jag avser att vidta för
åtgärder för att underlätta och klargöra vad för
regler som gäller för den som söker vård i ett
grannland.

I förordning (EEG) 1408/71 finns en bestämmelse
som gör det möjligt för den behöriga
institutionen, i Sverige försäkringskassan, att
lämna tillstånd för en person att söka vård, dvs.
få planerad vård, i ett annat medlemsland.
Eftersom det är landstingen som förfogar över
sjukvårdsresurserna och har den närmare
medicinska kännedomen om patienten ska kassan
kontakta det landsting som personen hör till
innan den tar ställning till om tillstånd kan
beviljas eller inte.
Flera situationer kan tänkas där en försäkrad
önskar få vården utförd i ett annat EU-land.
Vården kan uppfattas som bättre eller annorlunda
där eller kan fås där omgående utan väntetid.
Även i situationer där den försäkrade åberopar
långa väntetider som skäl gäller att kassan ska
samråda med landstinget beträffande vilka
väntetider som gäller i landstinget och om den
försäkrades väntetid utifrån de kriterier som
uppställs i förordningen kan anses onormal. Inom
EU pågår sedan flera år ett arbete med att
förenkla och modernisera reglerna om samordning
av de sociala trygghetssystemen.
Den svenska och den danska regeringen har
tillsammans tagit fram rapporten Öresund – en
region blir till. I rapporten finns en
redogörelse för olika temaområden som kan utgöra
problem och hinder för rörlighet och integration
i regionen. Under våren 2002 kommer en fokusering
att ske på bl.a. hälso- och sjukvården. En
närmare samverkan kan komma att innebära en
samordning/specialisering när det gäller den
högspecialiserade vården och annan planerad
specialistvård. Det finns inga formella hinder
för en sådan samverkan utan samverkan kan bygga
på överenskommelser mellan berörda parter. En
fråga som också kommer att studeras är om det går
att underlätta för medborgarna att i större
utsträckning välja i vilket land de ska få vård.
Det kan gälla både primärvård och specialistvård.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag
om inrättande av en statlig medicinalstyrelse, se
betänkandena 1993/94:SoU20, 1994/95:SoU15,
1997/98:SoU12, 1998/99:SoU1, 1999/2000:SoU1,
2000/01:SoU1, 2000/01: SoU10 och 2001/02:SoU1.
Utskottet har vid samtliga tillfällen avslagit
motioner om inrättande av en medicinalstyrelse.

Frågan om patientavgifter inom barnsjukvården har behandlats av
utskottet i betänkandena 1998/99:SoU6,
1999/2000:SoU12 och 2000/01:SoU10. Utskottet anförde
i det sistnämnda betänkandet att vårdavgifter enligt
26 § hälso- och sjukvårdslagen får tas ut enligt
grunder som landstinget eller kommunen bestämmer i
den mån inte annat är föreskrivet samt att frågan
huruvida patientavgifter skall förekomma inom
barnsjukvården således inte är en riksdagsfråga.
Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2000/01: 194). (Ej res.).

Frågan om praktiktjänstgöring för psykologer
behandlades senast av utskottet i betänkande
2000/01:SoU10. Utskottet anförde att det utgår från
att regeringen noga följer frågan samt att något
initiativ därför inte är erforderligt. Motionerna
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet (rskr.
2000/01:194). (Res. mp).

Frågan om riskanalyser inom hälso- och sjukvården behandlades
senast av utskottet i betänkande 2000/01:SoU10.
Utskottet erinrade om att det i 31 § hälso- och
sjukvårdslagen stadgas att kvaliteten inom hälso-
och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall
utvecklas och säkras samt att Socialstyrelsen har
utfärdat allmänna råd om kvalitetssystem i hälso-
och sjukvården (SOSFS 1996:24). Av de allmänna råden
framgår bl.a. att kvalitetssystemet skall innehålla
rutiner för identifiering, analys och bedömning av
risker. En motion avstyrktes. (Res. v).

I proposition 1999/2000:SoU5 Nationell handlingsplan
för utveckling av hälso- och sjukvården anförde
regeringen att informationsförsörjning och
verksamhetsuppföljning inom hälso- och sjukvården
borde stärkas för att medborgarna skall få god
information om vården och för att främja en effektiv
hälso- och sjukvård. Sammanlagt 52 miljoner kronor
avsattes för detta ändamål under perioden 2001–2004.
Utskottet anförde vid behandlingen av propositionen
att det med tillfredsställelse noterade att
regeringen avsåg att ge Socialstyrelsen i uppdrag
att, i samverkan med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet, svara för centralt stöd och
nationellt utvecklingsarbete inom vården (bet.
2000/01:SoU5 Nationell handlingsplan för utveckling
av hälso- och sjukvården). Av regleringsbrev för
budgetåret 2002 avseende Socialstyrelsen framgår att
styrelsen i juli 2001 redovisat en plan för arbetet
samt att styrelsen årligen i årsredovisningen skall
redovisa resultatet i förhållande till arbetsplanen
och förklaringen till eventuella avvikelser samt hur
de medel som avsatts för uppdraget använts.

Motionsyrkanden om att inrätta ett svenskt
”National Institute of Health” har behandlats av
utskottet vid ett flera tillfällen, se yttrande
1999/2000:SoU6y, betänkande 2000/01:SoU2 och senast
betänkande 2000/01:SoU10. I det senaste betänkandet
anförde utskottet att myndighetsstrukturen för
forskningsfinansiering omorganiserades den 1 januari
2001 samt att utskottet förutsatte att den nya
organisationen innebär förbättrade förutsättningar
för kraftfulla forskningssatsningar inom hälso- och
sjukvårdsområdet. Vidare anfördes att utskottet inte
ändrat inställning i frågan om inrättande av ett
svenskt ”National Institute of Health”.
Motionsyrkande avslogs. (res. m)

Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
yrkanden om att återinföra husläkarlagen, se
betänkandena 1996/97:SoU1, 1997/98:SoU12, 1997/98:
SoU24, 1998/99:SoU3, 1999/2000:SoU9 och senast
2000/01:SoU10. I det sistnämnda betänkandet anförde
utskottet att det vidhöll sitt tidigare
ställningstagande att det inte finns skäl att
återinföra lagen. Riksdagen följde utskottet (rskr.
2000/01:194). (Res. fp)

I regeringens skrivelse 2001/02:50 Hållbara Sverige
– uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar
utveckling anförs att Statens folkhälsoinstitut
(FHI) har haft regeringens uppdrag att utveckla och
pröva metoder för hälsokonsekvensbedömningar eller -
beskrivningar (HKB). FHI har inom uppdragets ram
koncentrerat arbetet till att utveckla en s.k.
principmodell för HKB. Enligt regeringen återstår
det ett fortsatt utvecklingsarbete med att ta fram
säkerställda underlag om olika åtgärders påverkan på
olika bedömningsfaktorer för hälsan samt praktisk
tillämpning av principmodellen.

Utskottets ställningstagande

Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse
för välfärden och människors trygghet. Även i
framtiden skall hälso- och sjukvården ges på lika
villkor och efter behov, styras demokratiskt och
vara solidariskt finansierad. Alla måste kunna känna
trygghet i att det finns en hälso- och sjukvård av
god kvalitet och att vid sjukdom vård och omsorg ges
på lika villkor. Det finns enligt utskottet inga
belägg för att Sverige skulle ha något att vinna på
att överge skattefinansieringen av vården.
Internationella erfarenheter tyder tvärtom på att de
skattefinansierade hälso- och sjukvårdssystemen
fungerar bättre i fördelningspolitiskt avseende än
de försäkringsfinansierade systemen. Utskottet
vidhåller att det finns starka motiv för att slå
vakt om skattefinansieringen av sjukvården.
I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anges
hur hälso- och sjukvården skall bedrivas för att
uppfylla kraven på en god vård. Vården skall bl.a.
vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov
av trygghet i vården och behandlingen. Hälso- och
sjukvården skall hålla en god personell och
materiell standard, dvs. bedrivas av personal med
adekvat utbildning och med behövlig teknisk
utrustning i ändamålsenliga lokaler. För att hälso-
och sjukvården skall fungera krävs välutbildad och i
övrigt kompetent personal som utför sina
arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgsfullt.
Utbildningsfrågorna har stor betydelse vid
utformningen av behörighetsregler för hälso- och
sjukvården och närliggande områden. Utöver goda
kunskaper inom relevanta ämnesområden är det enligt
utskottet viktigt att yrkesutövaren har sådana
personliga egenskaper att hon eller han är lämplig
för sitt yrke.
Hälso- och sjukvården bör präglas av närhet,
tillgänglighet, helhetssyn och kontinuitet.
Primärvården är basen i sjukvårdssystemet. Alla som
är bosatta inom ett visst landsting har enligt
hälso- och sjukvårdslagen rätt till en fast
läkarkontakt. Utskottet vidhåller att det är viktigt
att hälso- och sjukvårdsinsatserna utförs på rätt
vårdnivå eftersom det är mest kostnadseffektivt. Det
ankommer dock på sjukvårdshuvudmännen att besluta om
vårdens organisation m.m. med utgångspunkt i hälso-
och sjukvårdslagen.
Utskottet behandlade under föregående riksmöte den
nationella handlingsplanen för utveckling av hälso-
och sjukvården (bet. 2000/01:SoU5). Utskottet
konstaterade att den nuvarande obalansen mellan
primärvårdens åtagande och dess resurser minskar
genom att primärvården i landstingen och
primärvården i kommunerna för de äldre stärks. I
handlingsplanen redovisades dessutom åtgärder för
att stärka stödet till barn, ungdomar och äldre med
psykisk ohälsa samt till psykiskt funktionshindrade.
Vidare framhöll utskottet vikten av att öka
mångfalden av vårdgivare inom den öppna vården och
omsorgen. I detta sammanhang vill utskottet erinra
om att regeringen i budgetpropositionen för år 2002
föreslagit att hälso- och sjukvården tillförs ökade
resurser om sammanlagt 9 miljarder kronor fram
t.o.m. 2004. Regeringen föreslår att medlen tillförs
kommunerna och landstingen via det generella
statsbidraget. För vart och ett av åren 2001 och
2002 föreslås att närmare 1 miljard kronor tillförs,
för 2003 föreslås att närmare 3 miljarder kronor
tillförs och för 2004 föreslås att närmare 4
miljarder kronor tillförs. Vidare föreslås att
landstingen erhåller 70 % och kommunerna 30 % av
tillskotten (prop. 2001/02:1, utg.omr. 25, s. 13).
Utskottet avstyrker motionerna So202 (m), So230
(m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4,
So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1
och 2, So358 (m) yrkande 3 delvis, So390 (s), So482
(kd), So490 (kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd)
yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd)
yrkandena 1, 8, 9, 10, 16 och 17, So581 (s), So613
(kd) yrkande 5, So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7,
So628 (fp) yrkande 1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464
(fp) yrkande 3, N314 (c) yrkande 3 och N319 (m)
yrkande 12.
Utskottet kan inte heller ställa sig bakom
förslagen till införande av s.k. hälso- och
sjukvårdspeng. Motionerna So229 (m), So280 (m),
So409 (kd) yrkandena 1 och 2, So620 (m) yrkande 4,
So628 (fp) yrkande 3 delvis och So637 (fp) yrkande 5
avstyrks.

Hälso- och sjukvården i Sverige bedrivs i huvudsak i offentlig
regi. Vid ett flertal tillfällen har regeringen, med
instämmande av utskottet, framhållit att det inom
ramen för ett sådant integrerat system kan finnas
ett värde, från såväl patienternas som personalens
synpunkt, i ett varierat vårdutbud i olika
driftsformer. Det bör enligt utskottet vara
verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet
och kostnadseffektivitet som styr valet av
vårdgivare. Det är viktigt att så långt som möjligt
erbjuda alternativ och utveckla mångfalden inom den
kommunala och landstingskommunala verksamheten.
Vidare kan alternativa driftsformer prövas för att
öka mångfald, valfrihet, tillgänglighet och
rättvisa. Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om att det i samband med behandlingen av den
nationella handlingsplanen för utveckling av hälso-
och sjukvården uttalats att det är angeläget att
olika driftsformer i den öppna vården och omsorgen
stimuleras genom att fler privata, kooperativa och
ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen. Motionerna So345 (v)
yrkande 2, So358 (m) yrkandena 1 och 2, So620 (m)
yrkande 5, So628 (fp) yrkandena 12 och 13 och Sk288
(m) yrkande 14 avstyrks.

Lag (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
trädde i kraft den 1 januari 1999. Av lagen framgår
att nämnderna bl.a. skall hjälpa patienter att få
den information som behövs för att de skall kunna ta
till vara sina intressen i hälso- och sjukvården och
hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet.
Socialstyrelsen har fått i uppdrag att senast den 30
april 2002 redovisa effekterna av förändringarna i
patientnämndernas verksamhet. Riksdagen bör inte ta
något initiativ i frågan. Motion So264 (v) yrkande 9
avstyrks.

I motion So303 (c) yrkande 3 yrkas att riksdagen
skall begära förslag av regeringen om att utveckla
metoder för hälsokonsekvensanalyser. Utskottet vill
påpeka att det i regeringens skrivelse 2001/02:50
Hållbara Sverige – uppföljning av åtgärder för en
ekologiskt hållbar utveckling anförs att Statens
folkhälsoinstitut (FHI) har haft regeringens uppdrag
att utveckla och pröva metoder för
hälsokonsekvensbedömningar eller -beskrivningar
(HKB). Enligt regeringen återstår det ett fortsatt
utvecklingsarbete med att ta fram säkerställda
underlag om olika åtgärders påverkan på olika
bedömningsfaktorer för hälsan samt praktisk
tillämpning av principmodellen. Riksdagen bör enligt
utskottets uppfattning inte ta något initiativ.
Motionsyrkandet avstyrks i den mån det inte är
tillgodosett med det anförda.

Enligt 26 § hälso- och sjukvårdslagen får
vårdavgifter tas ut enligt grunder som landstinget
eller kommunen bestämmer i den mån inte annat är
föreskrivet. Huruvida patientavgifter skall
förekomma inom barnsjukvården är således inte en
fråga för riksdagen. Motion So277 (m) yrkande 1
avstyrks.

Nationella folkhälsokommittén har i sitt
slutbetänkande behandlat frågan om kulturens
betydelsefulla roll i vården. Utskottet har erfarit
att regeringen avser att under hösten 2002 överlämna
en proposition om nationella mål för folkhälsan.
Riksdagen bör inte föregå regeringens kommande
förslag. Motion So421 (kd) avstyrks.

Några motioner behandlar frågan om tillgänglighet
i hälso- och sjukvården. I ytterligare ett antal
motioner tas frågan om en vård- eller
behandlingsgaranti upp. Utskottet vidhåller sin
tidigare inställning när det gäller frågan om en
vård- eller behandlingsgaranti och är således inte
berett att föreslå införandet av en sådan
vårdgaranti som beskrivs i motionerna. Utskottet
vill vidare erinra om att regeringen i
budgetpropositionen för 2002 föreslagit att 1,25
miljarder kronor för vart och ett av åren 2002–2004
anvisas för ökad tillgänglighet inom hälso- och
sjukvården. Riksdagen biföll regeringens förslag
såvitt gäller år 2002 (rskr. 2001/02:131–134).
Syftet med satsningen är att successivt korta
vårdtiderna. Vidare anförs i överenskommelsen den 3
oktober 2001 mellan staten och Landstingsförbundet
om åtgärder för ökad tillgänglighet inom hälso- och
sjukvården att överenskommelsen innebär ett åtagande
från landstingen att förbättra informationen till
patienter om både väntetider och valmöjligheter till
vårdens olika delar. Utskottet noterar vidare att
parterna i överenskommelsen den 11 december 2001
mellan staten och Landstingsförbundet om vissa
ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2002
har enats om att avsätta medel till bl.a. projektet
Väntetider i vården som syftar till att förbättra
tillgängligheten i hälso- och sjukvården genom att
utveckla ett nationellt system för uppföljning och
analys av väntetider. Vidare har medel avsatts till
Socialstyrelsens utvecklingsarbete rörande
prioriteringar. Utskottet konstaterar
sammanfattningsvis att det, med de
resursförstärkningar som nu tillförs vården, finns
förutsättningar för kortare väntetider. Utskottet
vill vidare betona vikten av att riksdagens
prioriteringsbeslut följs. Utskottet anser inte att
riksdagen bör ta något initiativ med anledning av
motionerna So43 (fp, c, mp), So303 (c) yrkande 11,
So358 (m) yrkande 3 delvis, So566 (kd) yrkande 2,
So620 (m) yrkande 1 och So628 (fp) yrkande 3 delvis.
Motionerna avstyrks. Även motionerna So303 (c)
yrkande 12 och So466 (s) avstyrks.
När det gäller rätten till förnyad medicinsk
bedömning konstaterar utskottet att denna fråga
följs noga av Socialstyrelsen. Således har frågan
behandlats i Socialstyrelsens Hälso- och
sjukvårdsrapport 2001. Vidare framgår av
regleringsbrev för 2002 att styrelsen senast den 30
juni 2003 skall redovisa effekterna av de av
vårdgivarna vidtagna åtgärderna för att stärka
patienternas ställning i hälso- och sjukvården. I
det sammanhanget kommer rätten till förnyad
medicinsk bedömning att behandlas. Riksdagen bör
inte ta något initiativ med anledning av motionerna
So267 (m), So303 (c) yrkande 10, So457 (v) och So628
(fp) yrkande 11. Motionerna avstyrks.

Motionsyrkanden om att inrätta en statlig
medicinalstyrelse har avslagits av riksdagen vid
upprepade tillfällen. Utskottet vidhåller denna
inställning och avstyrker därför motion So620 (m)
yrkande 11.

Utskottet vidhåller vidare sin inställning när det
gäller frågan om inrättande av ett svenskt ”National
Institute of Health”. Motion So620 (m) yrkande 13
avstyrks.

Även när det gäller frågan om riskanalyser inom
vården vidhåller utskottet sin inställning och vill
åter erinra om att det i 31 § hälso- och
sjukvårdslagen stadgas att kvaliteten inom hälso-
och sjukvården systematiskt och fortlöpande skall
utvecklas och säkras. Vidare stadgas i 3 kap. 3 §
socialtjänstlagen (2001:453) att insatser inom
socialtjänsten skall vara av god kvalitet samt att
kvaliteten i verksamheten systematiskt och
fortlöpande skall utvecklas och säkras.
Socialstyrelsen har vidare utfärdat allmänna råd om
kvalitetssystem dels inom hälso- och sjukvården,
dels inom omsorgerna om äldre och funktionshindrade
(SOSFS 1996:24, 1998:8). Av de allmänna råden
framgår bl.a. att kvalitetssystemet skall innehålla
rutiner för identifiering, analys och bedömning av
risker. Motion So546 (v) får därmed anses vara i
huvudsak tillgodosedd.

Några motionsyrkanden berör rätten att söka vård
utomlands. Utskottet anser inte att riksdagen bör
vidta någon åtgärd med anledning av motionerna So620
(m) yrkande 10 och U303 (m) yrkande 6.

Flera motioner behandlar frågor om personalförsörjning inom
vården. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att utskottet nyligen behandlat proposition
2001/02:38 Bildande av ett familjemedicinskt
institut. Vad särskilt gäller frågor om rekrytering
av personal ansåg utskottet att dessa är av
avgörande betydelse för att primärvården skall kunna
fullgöra sin uppgift som bas i primärvården samt att
institutet bör belysa faktorer som är av betydelse
för att rekryteringen till primärvården skall
tryggas långsiktigt (bet. 2001/02: SoU5). Riksdagen
följde utskottet (rskr. 2001/02:144–145).
Socialstyrelsen följer vidare hälso- och sjukvårdens
behov av läkare och sjuksköterskor. Härtill kommer
att utbildningsplatserna för läkare skall utökas
t.o.m. år 2002. Vidare skall utbildningsplatserna
för sjuksköterskor utökas t.o.m. år 2003. Utskottet
kan således konstatera att ett flertal åtgärder
initierats för att underlätta rekryteringen till
vård- och omsorgssektorn. Riksdagen bör därför inte
ta något initiativ med anledning av motionerna So212
(fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande 30, So386 (s),
So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c) yrkande 6, So503
(kd) yrkande 1, So566 (kd) yrkandena 4, 5 och 7 och
So628 (fp) yrkande 4 delvis. Motionerna avstyrks.

Utskottet delar motionärernas inställning att det är av största
vikt att noga följa behovet av specialistutbildad
hälso- och sjukvårdspersonal. Vad särskilt gäller
ortopedisk medicin vill utskottet framhålla vikten
av att detta kunskapsområde stimuleras. Av 15 §
andra stycket hälso- och sjukvårdslagen framgår att
det i landstingen skall finnas möjligheter till
anställning för läkares specialiseringstjänstgöring
i en omfattning som motsvarar det planerade framtida
behovet av läkare med specialistkompetens i klinisk
verksamhet. Vidare har Socialstyrelsen ansvar för
ett nationellt planeringsregister för
specialistläkare och specialistsjuksköterskor.
Regeringen har dessutom helt nyligen överlämnat en
proposition till riksdagen om administrationen av
specialistkompetenskurser under läkarnas
vidareutbildning (prop. 2001/02:163). I
propositionen föreslås att förvaltningsuppgiften att
tillhandahålla och fördela specialistkurser får
överlämnas till Institutet för professionell
utveckling av läkare i Sverige (IPULS).
Sammanfattningsvis anser utskottet inte att
riksdagen bör ta något initiativ i frågan. Utskottet
avstyrker motionerna So560 (s), Ub459 (v) och Ub537
(s).

När det gäller frågan om praktikplats för psykologer
vidhåller utskottet sin inställning att antalet
praktikplatser bör stå i rimlig proportion till
antalet utbildningsplatser samt att regeringen får
förutsättas uppmärksamt följa frågan. Något
initiativ från riksdagen behövs därför inte.
Motionerna So597 (s) och So608 (mp) avstyrks.

I 15 § första stycket hälso- och sjukvårdslagen stadgas att det
i landstingen skall finnas möjligheter för läkares
allmäntjänstgöring i sådan omfattning att alla
läkare som avlagt läkarexamen och läkare med
utländsk utbildning som föreskrivits
allmäntjänstgöring ges möjlighet att fullgöra
praktisk tjänstgöring för att få legitimation som
läkare. Utskottet är inte berett att föreslå någon
ändring när det gäller läkarnas allmäntjänstgöring.
Motion So540 (s) avstyrks.

När det gäller den psykiatriska vården vill
utskottet erinra om den nationella handlingsplanen
för utveckling av hälso- och sjukvården, där frågan
om psykisk ohälsa lyftes fram som en av
huvudpunkterna (prop. 1999/2000: 149, bet.
2000/01:SoU5). I samband med behandlingen av
handlingsplanen framhöll utskottet vikten av
samordnade insatser mellan barn- och
ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Vidare
påpekade utskottet vikten av samverkan mellan
landstingens primärvård, psykiatrin och
socialtjänsten. Utskottet anordnade vidare i
november 2001 en offentlig utfrågning på temat
samverkan inom psykiatriområdet och kunde då
konstatera behovet av ytterligare samverkan mellan
olika huvudmän och/eller verksamheter. Frågan om
samverkan mellan landstingens hälso- och sjukvård
och kommunernas vård och omsorg behandlas i
Samverkansutredningens betänkande Samverkan – Om
gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet,
m.m., SOU 2000:114. Betänkandet bereds i
Regeringskansliet. Motionerna 2000/01:So225 (m)
yrkandena 4 och 6, So223 (kd), So277 (m) yrkande 2,
So349 (m), So443 (s) och So568 (m) yrkandena 2, 3, 4
och 6 avstyrks.

Som ovan anförts har en särskilt förordnad
ämnessakkunnig utrett frågan om vissa läkares
befogenheter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård samt överlämnat en rapport
som enligt uppgift kommer att remissbehandlas.
Riksdagen bör inte föregripa regeringens kommande
förslag. Motionerna 2000/01:So225 (m) yrkande 5,
2000/01:So312 (m), So228 (m) och So568 (m) yrkande 5
avstyrks.

Frågan om rättspsykiatriska patienters fria tillgång till
pensionsmedel eller sjukpenning behandlas i motion
So248 (m). Utskottet konstaterar att av 26 § hälso-
och sjukvårdslagen följer att vårdavgifter får tas
ut av patienter enligt grunder som landstinget eller
kommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt
föreskrivet. Det ankommer således på
sjukvårdshuvudmännen att själva svara för
avgiftsdebitering. Utskottet finner inte anledning
att föreslå någon ändring av det nu gällande
systemet. Inte heller är utskottet berett att lämna
förslag när det gäller rätt för de rättspsykiatriska
vårdgivarna att tvångsförvalta patienternas pengar.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So248
(m) yrkandena 1 och 2 och So439 (s).

Utskottet vidhåller sitt ställningstagande att inte
återinföra husläkarlagen. Motion So628 (fp) yrkande
2 delvis avstyrks.

I motion So368 (kd) anförs att psykiskt friska
personer som felaktigt diagnostiserats som psykiskt
sjuka måste kunna få sin sak prövad någonstans.
Utskottet vill påpeka att frågor om disciplinpåföljd
m.m. prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
enligt 7 kap. 1 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Riksdagen bör inte ta något initiativ i frågan.
Motionen avstyrks.
Vad gäller frågor om förlossningsvård och
förlossningsplatser delar utskottet motionärernas
inställning att förlossningsvården, i likhet med
annan hälso- och sjukvård, skall vara av god
kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet
i vården och behandlingen. Frågan om vårdens
organisation är emellertid i första hand en fråga
för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet noterar vidare
att Socialstyrelsen granskat de avvikelserapporter
som upprättats från januari 1999 t.o.m. mars 2001
vid fem förlossningskliniker i Stockholmsområdet.
Utskottet utgår från att Socialstyrelsen inom ramen
för sitt tillsynsansvar även i fortsättningen noga
följer utvecklingen på detta område. Motionerna
So257 (c), So303 (c) yrkande 13, So385 (v), So501
(c) yrkande 7 och So525 (v) yrkande 1 avstyrks med
det anförda.
Utskottet finner inte skäl att upphäva lagen
(2000:1440) om inskränkning i landstingens rätt att
överlämna driften av akutsjukhus till annan. Motion
So303 (c) yrkande 14 avstyrks.
Som ovan anförts har Socialstyrelsens föreskrift
om läkemedelshantering (SOSFS 2000:1) ändrats i
vissa delar fr.o.m. den 1 januari 2002. Ändringarna
innebär att verksamhetschefer och medicinskt
ansvariga sjuksköterskor får ett större ansvar
jämfört med tidigare regler och att sjuksköterskor
får fler möjligheter att delegera delar av
läkemedelshanteringen. Motionerna So407 (s) och
So441 (s) får anses tillgodosedda med det anförda
och avstyrks.
I motion So264 (v) begärs att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program
för patientutbildning. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla att Socialstyrelsen sedan 1996
har tagit fram nationella riktlinjer för vården av
patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar.
Regionala och lokala vårdprogram skall baseras på
dessa riktlinjer allteftersom sådana finns
tillgängliga. På grundval av vårdprogrammen skall
sedan individuella vårdöverenskommelser slutas
mellan den enskilde patienten och vårdgivaren. De
individuella vårdöverenskommelserna skall bl.a.
innehålla patientens rätt till information om sin
sjukdom, vilka vårdinsatser som är tillgängliga och
inom vilka tidsintervaller dessa sker och
information om patientens eget ansvar och vad
patienten själv kan göra för att hantera sin
sjukdom. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet
att motion So264 (v) yrkande 8 får anses i huvudsak
tillgodosedd.
Såvitt gäller frågan om att skapa ett enhetligt
system för sponsorer i vården instämmer utskottet i
socialministerns bedömning att det är en fråga som i
första hand skall lösas av sjukvårdshuvudmännen i
samråd, exempelvis med Landstingsförbundet.
Riksdagen bör således inte ta något initiativ med
anledning av motion So529 (v). Motionen avstyrks.

Inom Socialdepartementet har nyligen utarbetats en
rapport angående telemedicin. Rapporten
remissbehandlas för närvarande. Riksdagen bör inte
föregripa regeringens kommande förslag på området.
Motion So303 (c) yrkande 28 avstyrks.

Som ovan anförts skall Socialstyrelsen, i
samverkan med Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet, förstärka sitt stöd till
huvudmännen och svara för samordning av arbetet med
att förbättra informationsförsörjningen och
verksamhetsuppföljningen inom hälso- och sjukvården.
Riksdagen bör därför inte ta något initiativ med
anledning av motion So303 (c) yrkande 18.
Motionsyrkandet avstyrks.
I motion So620 (m) yrkande 12 behandlas frågan om
undervisning i IT-användning. Utskottet vill erinra
om att det är respektive högskolas ansvar att, inom
ramen för målen för olika examina, närmare utforma
utbildningen. Motionsyrkandet avstyrks.

Regeringens skrivelse bör enligt utskottet inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Privata vårdgivare

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
privata vårdgivare. Utskottet hänvisar till
pågående beredningsarbete i Regeringskansliet
samt till pågående utredningsarbete. Jämför
reservationerna 38 (kd, mp), 39 och 43 (c),
40 (fp), 41 (kd, c), 42 (v), 44 och 45 (m,
kd, c, fp).

Motioner

I motion So209 av Carl-Axel Johansson och Ewa Thalén
Finné (m) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om ersättningsetablering för privata
läkare och sjukgymnaster med offentlig finansiering.
Motionärerna anför att huvudregeln måste vara att
etablerad mottagningsverksamhet med offentlig
finansiering skall kunna överlåtas med bibehållen
finansiering. Motsvarande måste också gälla för
privata sjukgymnaster.

I motion So219 av Margareta Cederfelt (m) begärs
ett tillkännagivande om att läkare efter fyllda 65
år skall ha rätt till arbete oavsett om de är födda
före eller efter den 1 september 2001. Motionären
anför att riksdagen, genom en ändring i lagen om
läkarvårdsersättning som trädde i kraft den 1
september 2001, har beslutat att läkare skall ha
rätt att arbeta till 67 års ålder. Lagen har på
många håll tolkats så att läkare som fyllt 65 år den
31 augusti 2001 eller tidigare inte omfattas av
lagen, heter det i motionen.
I motion So491 av Berit Adolfsson (m) begärs ett
tillkännagivande om yrkesförbud för svenska läkare.
Motionären anför att vårdens mest erfarna och
kompetenta företrädare, de äldre privatpraktiserande
läkarna, förvägras att utöva sitt yrke när de
uppnått pensionsåldern.
I motion So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförs
om utveckling av lagen om offentlig upphandling så
att den inte försvårar ”avknoppning” (yrkande 4).
Lagen skall inte utformad så att den hindrar
förverkligandet av goda idéer, heter det i motionen.
I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om längre avtalstider i
upphandling (yrkande 16). Motionärerna anför att
korta avtalstider om två tre år hämmar konkurrensen
mellan vårdgivarna och gör att många inte vågar
satsa på att etablera sig som företagare. Vidare
begärs i yrkande 17 ett tillkännagivande om
samverkansavtal. Motionärerna anför att även andra
legitimerade vårdgivargrupper utöver läkare och
sjukgymnaster skall ha möjlighet att bedriva
verksamhet som enskild vårdgivare och finansieras av
landstinget. Lagstiftningen bör utformas så att den
medger ett större mått av förhandlingsutrymme mellan
sjukvårdshuvudmannen och den enskilde vårdgivaren,
men att avtalet fortfarande betraktas som ett
utflöde av offentligrättslig lagstiftning.
I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om behovet av fler
privata vårdgivare (yrkande 10). Motionärerna anför
att den privata vården har fler nöjda patienter och
mer nöjd personal samtidigt som den bättre utnyttjar
resurserna. Vidare begärs ett tillkännagivande om
vad som i motionen anförs om en husläkarlag m.m.
(yrkande 2 delvis). Motionärerna anför att
etableringsfrihet för privata allmänläkare bör
införas. I yrkande 5 begärs vidare ett
tillkännagivande om vårdpersonalens möjligheter att
starta eget m.m. För att vårdanställda skall få
möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i
egen regi måste monopolet inom vården brytas upp,
heter det i motionen.
I motion So423 av Barbro Feltzing och Kerstin-
Maria Stalin (mp) begärs att fri etableringsrätt för
sjukgymnaster införs. Motionärerna anför att fri
etableringsrätt för sjukgymnaster bör införas för
att säkerställa resurser för rehabilitering och för
att få en bättre täckning av dessa resurser i en tid
där centralisering är ledstjärnan i många landsting.
I motion So392 av Laila Bjurling (s) begärs att
regeringen låter utreda konsekvenserna för kroniskt
sjuka av upphandling av sjukvård. Motionären anför
att varje ny upphandlingsomgång kan betyda att de
trygga och inarbetade vårdkedjorna bryts upp och att
patienterna får en mindre tillgänglig och mer otrygg
vård än tidigare.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet har behandlat frågor om privata vårdgivare
vid flera tillfällen de senaste åren, se bl.a.
betänkandena 1997/98:SoU12, 1998/99:SoU10
1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10.

Frågor om ökad mångfald av vårdgivare behandlades
vidare i betänkande 2000/01:SoU5 Nationell
handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvård.
Utskottet anförde att det är angeläget att olika
driftsformer i den öppna vården och omsorgen
stimuleras genom att fler privata, kooperativa och
ideella entreprenörer ges möjlighet att sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen samt att en ökad mångfald
av vårdgivare kan främja utvecklingen inom hälso-
och sjukvården. Vidare anförde utskottet att det när
det gällde rätten att överlåta en etablering hade
erfarit att regeringen har för avsikt att genomföra
en analys för att undersöka det nuvarande
regelsystemets effekter.

Riksdagen beslutade den 16 maj 2001 att arbetstagare
fr.o.m. den 1 september 2001 alltid skall ha rätt,
men inte skyldighet, att stanna kvar i anställningen
till 67 års ålder. Det skall i fortsättningen inte
vara möjligt att träffa avtal om att arbetstagare är
skyldiga att avgå innan de fyllt 67 år (32 a § lagen
[1982:80] om anställningsskydd [LAS], prop.
2000/01:78, rskr. 2000/01:211).

Som en konsekvens av den höjda åldern för
avgångsskyldighet för arbetstagare beslutades även
att åldersgränsen för de vårdgivare som avses 9 § i
lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning (LOL) för
privata läkare och 9 § lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik (LOS) för privata
sjukgymnaster skulle höjas till 67 år. Vidare
beslutades att åldersgränsen för tandvårdsersättning
till vårdgivare för vård utförd av tandläkare och
tandhygienist i 2 kap. 3 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring (AFL) skulle höjas från 65 år till
67 år. Lagändringarna trädde i kraft den 1 september
2001. Arbetsmarknadsutskottet fann vid behandlingen
av propositionen att åldersgränserna för att få de
berörda formerna av ersättning i ett nästa steg
skall avskaffas helt (bet. 2000/01:AU10). Utskottet
anförde att regeringen därför borde återkomma med
ett sådant förslag.
Regeringen har den 20 december 2001 tillkallat en
särskild utredare som skall utreda konsekvenserna av
ett avskaffande av åldersgränsen när det gäller
offentlig ersättning till läkare enligt LOL, till
sjukgymnaster enligt LOS samt till tandläkare och
tandhygienister enligt AFL. (Se dir. 2001:119.)
Utredaren skall även utreda behovet av ändringar i
LOL och LOS av förutsättningarna för privata
vårdgivare att överlåta en praktik till en kollega
med bibehållen möjlighet till ersättning från det
allmänna för den verksamhet som bedrivs på
praktiken. Utredaren skall senast den 31 januari
2003 lämna sitt betänkande till regeringen.

Delegationen (S 1995:10) för samverkan mellan
offentlig och privat hälso- och sjukvård lämnade i
december 1997 sitt slutbetänkande Klara spelregler –
en förutsättning för samverkan mellan offentlig och
privat sjukvård (SOU 1997:179). Utredningen om
sjukvårdsupphandling (S 1998:1) lämnade i december
1999 betänkandet Upphandling av hälso- och
sjukvårdstjänster (SOU 1999:149). Enligt uppgift
från Socialdepartementet kommer de båda betänkandena
att behandlas i en gemensam proposition.

Socialministern har i ett frågesvar den 9 januari
2002 anfört följande.

Berit Adolfsson har frågat mig när jag avser att
upphäva yrkesförbudet för äldre
privatpraktiserande läkare.

Det är inte så, som frågeställaren anför, att
privatpraktiserande läkare beläggs med
”näringsförbud” när de uppnått pensionsåldern.
Möjlighet till ersättning från det offentliga
har privatpraktiserande läkare som har ingått ett
vårdavtal eller ett samverkansavtal med
landstinget. En läkare som har ingått ett
vårdavtal får ersättning från landstinget på de
villkor och grunder som landstinget och
vårdgivaren kommit överens om. Det står
landstingen fritt att teckna vårdavtal med läkare
som är över 67 år. Någon övre åldersgräns finns
inte i lagstiftningen. De flesta besöken hos
privatpraktiserande läkare sker hos läkare med
vårdavtal.
Beträffande läkare som har samverkansavtal
utgår ersättning enligt en särskild nationell
taxa. Ersättning kan lämnas till läkare fram till
det att de har fyllt 67 år. Landstingen kan dock
medge undantag från denna åldersgräns. Regeringen
tillsatte i december 2001 en utredare som har
till uppgift att utreda åldersgränsen och
konsekvenserna av ett avskaffande.
För läkare som är privatpraktiserande, men som
inte får ersättning från det offentliga, finns
ingen åldersgräns.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det innebär
fördelar om ökat utrymme ges för alternativa
driftsformer inom hälso- och sjukvården. Det stärker
patientens och medborgarens ställning om den
enskilde får ökade möjligheter att välja vårdgivare
inom primärvård och olika typer av specialistvård
liksom att välja sjukhus vid sluten vård. En sådan
utveckling bör kunna bidra till ett bättre bemötande
samt bättre kontinuitet och tillgänglighet i vården.
Detta bör ha positiva effekter även för personalen.

Frågor om enskilda vårdgivares rätt till
etablering behandlas i Samverkansdelegationens
betänkande. Likaså har Samverkansdelegationen
föreslagit att även andra legitimerade
vårdgivargrupper än läkare och sjukgymnaster bör ges
möjlighet att bedriva verksamhet som enskild
vårdgivare med finansiering av landsting. I
utredningen nämns bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor,
psykologer och psykoterapeuter. Betänkandet bereds i
Regeringskansliet och riksdagen bör inte föregripa
kommande förslag. Motionerna So303 (c) yrkande 17,
So423 (mp) och So628 (fp) yrkandena 2 (delvis), 5
och 10 avstyrks.
Frågor om upphandling av hälso- och
sjukvårdstjänster har behandlats av Utredningen om
sjukvårdsupphandling. Även detta betänkande bereds i
Regeringskansliet. Enligt utskottets uppfattning bör
detta arbete avvaktas. Motionerna So392 (s) och
So503 (kd) yrkande 4 avstyrks. Även motion So303 (c)
yrkande 16 avstyrks.
Som ovan anförts beslutade riksdagen i maj 2001
att den åldersgräns som stadgas i 9 § lagen
(1993:1651) om läkarvårdsersättning skulle höjas
till 67 år. Lagändringen trädde i kraft den 1
september 2001. Enligt lagens nuvarande lydelse
lämnas således inte läkarvårdsersättning till en
läkare som vid vårdtillfället har fyllt 67 år om
inte landstinget medger något annat. Regeringen
anförde i samband med bestämmelsens införande att
den höjda gränsen borde gälla för alla som vid
ikraftträdandet var under 67 år (prop. 2000/01:78 s.
41). Utskottet ansluter sig till detta synsätt.
Motion So219 (m) får anses tillgodosedd med det
anförda.
Regeringen har tillkallat en särskild utredare som
skall utreda konsekvenserna av ett avskaffande av
åldersgränserna när det gäller offentlig ersättning
till bl.a. läkare och sjukgymnaster. Utredaren skall
även utreda behovet av ändringar i lagen om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik samt förutsättningarna
för privata vårdgivare att överlåta en praktik till
en kollega med bibehållen möjlighet till ersättning
från det allmänna för den verksamhet som bedrivs på
praktiken. Riksdagen bör inte föregripa regeringens
kommande förslag på området. Motionerna So209 (m)
och So491 (m) avstyrks därför.

Tolk inom hälso- och sjukvården

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om rätten till
val av tolk inom hälso- och sjukvården.
Utskottet hänvisar till bestämmelser i
förvaltningslagen samt anför att frågan om
vilken tolk som skall anlitas i ett enskilt
fall bör prövas utifrån patientens situation
och önskemål.

Motioner

I motion A226 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om vad i motionen anförs om rätten
till val av tolk inom hälso- och sjukvården (yrkande
11). Det är inte alltid som nära släktingar eller
make eller maka är lämpligast att tolka. Därför
måste en patient ha rätt att välja tolk, heter det i
motionen.

Tidigare behandling

Utskottet har flera gånger tidigare behandlat frågor
om tolk inom hälso- och sjukvården, senast i
betänkande 2000/01:SoU10 (s. 72 f). Utskottet
erinrade om att det följer av 4 och 8 §§
förvaltningslagen (1986:223) att tolk vid behov
skall anlitas inom den offentliga sjukvården. Vidare
betonade utskottet att information till patienten
bör lämnas i former som är anpassade efter den
aktuella patientens förutsättningar och behov och
att bl.a. kulturell och språklig bakgrund måste
beaktas i detta sammanhang. Frågan om vilken tolk
som skall anlitas i ett enskilt fall bör prövas
utifrån patientens situation och önskemål. Utskottet
ansåg att det inte behövdes något initiativ från
riksdagens sida och avstyrkte motionsyrkandet (ej
res.). Riksdagen följde utskottet (rskr.
2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade
inställning när det gäller tolk inom hälso- och
sjukvården. Det följer av 4 och 8 §§
förvaltningslagen (1986:223) att tolk vid behov
skall anlitas inom den offentliga sjukvården.
Utskottet vill vidare åter betona att information
till patienten bör lämnas i former som är anpassade
efter den aktuella patientens förutsättningar och
behov och att bl.a. kulturell och språklig bakgrund
måste beaktas i detta sammanhang. Frågan om vilken
tolk som skall anlitas i ett enskilt fall bör prövas
utifrån patientens situation och önskemål. Utskottet
anser att det inte behövs något initiativ från
riksdagens sida med anledning av motion A226 (c)
yrkande 11.

Jämställdhetsperspektiv i vården

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå ett antal motioner om
jämställdhet mellan kvinnor och män i vården.
Utskottet framhåller att det pågår ett aktivt
arbete på området. Jämför reservationerna 46
(m), 47 (v), 48 (c) och 49 (fp).

Motioner

I motion So224 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs
tillkännagivande om att hjärtstudier görs där minst
hälften är kvinnor. Motionären pekar på att den
övervägande majoriteten som deltar i studier för att
mäta effektiviteten av läkemedel på olika
hjärtsjukdomar alltjämt är män.

I motion So331 av Maud Ekendahl m.fl. (m) begärs
tillkännagivande om att studera rehabiliteringsbehov
och undersöka om det behövs speciella insatser för
kvinnor (yrkande 1). Vidare begärs tillkännagivande
om att både mäns och kvinnors inflytande i vården
behöver stärkas samt om att kunskaperna inom
sjukvården om kvinnors symtom och sjukdomsbilder
måste öka (yrkandena 2 och 4). Motionärerna anför
att kvinnors symtombild ibland inte stämmer med
sjukvårdens kunskaper, vilka ofta utgår från mäns
symtom.

I motion So369 av Catharina Elmsäter-Svärd (m) begärs
tillkännagivande om att även kvinnor skall vara
forskningsobjekt i vetenskapen (yrkande 1).
Motionären anför att då män oftast är
forskningsobjektet i vetenskapen kommer diagnoser
att utgå från forskningsresultat som har en mans
anatomi som underlag. Motionären begär också
tillkännagivande om ökad forskning och kunskap om
kvinnors symtom och sjukdomsbild (yrkande 2).
Motionären pekar på att det är viktigt att, när
vården utformas olika för kvinnor och män, detta har
sin grund i kunskaper om kvinnors och mäns olika
sjukdomsbilder och olika behov.

I motion A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om kvinnors hälsa (yrkande 26).
Motionärerna anför att forskningen på det medicinska
området har varit fokuserad på män och utgått från
mäns problem. Resultaten har generaliserats och
blivit norm för alla. Under de senaste åren har,
enligt motionärerna, dock vissa förändringar skett
och forskare har även börjat undersöka hur olika
sjukdomstillstånd yttrar sig hos kvinnor och vilka
behandlingar som medför bäst resultat för kvinnor.

I motion So525 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs
tillkännagivande om ökad utbildning i genusfrågor
för barnmorskor m.fl. inom mödravården (yrkande 2).
Motionärerna anför att det i förlossningsvården och
mödravården saknas ett uttalat genusperspektiv. Om
inte partnern involveras mer aktivt från början
finns det, enligt motionärerna, en risk för ett
avstånd mellan barnet och mannen, och en
tillbakagång till stereotypa könsroller som blir
svåra att bryta i ett senare skede.

I motion So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (båda c) begärs
tillkännagivande om att regeringen i högre grad bör
uppmärksamma kvinnors arbetsförhållanden (yrkande
1). Motionärerna pekar på att skillnaderna i ohälsa
ofta har grundat sig på perspektivet om
klasskillnader, därmed har kvinnoperspektivet kommit
i skymundan. De senaste årens ekonomiska åt-
stramningar inom vården, omsorgen och skolan har
speciellt drabbat kvinnorna. Vidare begärs
tillkännagivande om att öka kvinnors inflytande inom
vården (yrkande 2). Eftersom kvinnor i högre grad än
män kommer i kontakt med vården är det, enligt
motionärerna, viktigt att uppmärksamma de specifika
maktförhållanden som råder där. Dessutom begärs
tillkännagivande om att ökade resurser måste satsas
på forskning kring kvinnors ohälsa och att
kvinnoperspektivet bör införas i läkar- och
vårdutbildningar (yrkande 4).

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om genusperspektiv i vården
(yrkande 18). Motionärerna anför att regeringen bör
lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och
sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att
vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jäm-
ställd.

Tidigare behandling och pågående arbete

Utskottet behandlade motioner om
jämställdhetsfrågor inom vården i betänkande
2000/01:SoU10 (s. 73 f.). Utskottet anförde
därvid bl.a. följande.
Utskottet vill betona vikten av ett
jämställdhetsperspektiv inom hälso- och
sjukvården. Självfallet skall den vård som
erbjuds vara av lika god kvalitet, oavsett om den
avser en kvinna eller en man. I detta sammanhang
vill utskottet återigen hänvisa till det s.k.
genderprogram för social välfärd som
Socialdepartementet driver. Syftet med programmet
är att höja effektiviteten och kvaliteten i
verksamheterna så att resurserna utnyttjas
effektivt, att kvinnor och män får tillgång till
god vård och service på lika villkor och att
personalens resurser tas till vara på bästa sätt.
Nationella folkhälsokommittén har i sitt
slutbetänkande påtalat att det finns anledning
att i forskningen uppmärksamma att s.k. risk- och
friskfaktorer kan vara olika för kvinnor och män.
Betänkandet bereds för när-varande i
Regeringskansliet. Även betänkandet Jämställd
vård – olika vård på lika villkor, som behandlar
frågor om bemötande av kvinnor och män inom
hälso- och sjukvården, bereds i
Regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit
har Vetenskapsrådet vidare beslutat att avsätta
medel för genusforskning inom det medicinska
forskningsområdet avseende år 2002.

Utskottet kan således konstatera att det pågår
ett aktivt arbete när det gäller frågan om ett
jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvården.
Motionerna – – – avstyrks i den mån de inte är
tillgodosedda med det anförda.

Motionerna avstyrktes (res. c resp. fp). Riksdagen
följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Motionsyrkanden om könsrelaterad
läkemedelsbehandling m.m. behandlades senast av
utskottet i betänkande 2001/02:SoU10 De nya
läkemedelsförmånerna. Utskottet anförde följande
(s. 50).
Utskottet vidhåller sin uppfattning att en
situation där forskningens resultat ensidigt
gagnar kunskapsframväxt avseende vissa grupper i
samhället på bekostnad av andra är problematisk
både ur rättvisesynpunkt och ur etiksynpunkt.
Utskottet ser därför mycket positivt på att
kvinnor numera i större utsträckning än förut
inkluderas i läkemedelsstudier och att
könsfördelningen i kliniska prövningar enligt
uppgift inte nämnvärt avviker från
könsfördelningen i den population som sedan
kommer att behandlas med de aktuella läkemedlen.
Det är likaså väsentligt att läke-
medelskontrollmyndigheterna är medvetna om vikten
av att ett läkemedel före marknadsgodkännande har
studerats på patienter som är representativa i
förhållande till den patientgrupp som avses
använda preparaten. Utskottet kan vidare
konstatera att Utredningen om frivillig
jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster i
sitt slutbetänkande kommer att behandla frågan om
att jämställdhetsmärka bl.a. läkemedel. Utskottet
vill slutligen framhålla att till följd av den
utveckling som sker på läkemedelsområdet kommer
patienter i ökad utsträckning att erhålla
individuellt anpassade läkemedel. Utskottet
avstyrker med det anförda motionerna – – –. (Res.
v, kd, c och mp.)

Regeringen beslutade hösten 1997 att tillsätta en
arbetsgrupp för metodutveckling i
jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen lämnade i
december 2001 sin slutrapport Ändrad ordning –
Strategisk utveckling för jämställdhet (Ds 2001:64).
I rapporten behandlas bl.a. strategin
jämställdhetsintegrering, vilken står för det
övergripande och långsiktiga tillvägagångssättet för
hur jämställdhet skall uppnås. Därmed sätts
metoderna in i sitt strategiska sammanhang, anförs
det

Frågan om skillnader mellan män och kvinnor när
det gäller att av kostnadsskäl avstå från
sjukvård och läkemedel har den 30 januari 2002
berörts av socialministern i svar på fråga för
skriftligt svar (2001/02:570). I svaret har
socialministern bl.a. anfört följande.
Regeringen har på olika sätt uppmärksammat de
problem som kan förekomma i vården, inte minst
när det gäller bemötandet och behandlingen av
kvinnor. Regeringen har bl.a. föreslagit
ändringar i lagstiftningen som trädde i kraft i
början av år 1999 och som syftar till att stärka
patientens ställning samt öka patientinflytandet
i vården. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att
följa upp dessa ändringar och en viktig fråga i
det arbetet är att se om kvinnliga patienters
ställning i vården stärkts. Socialstyrelsen
följer även kontinuerligt läkemedelsanvändningen
och kommenterar denna ur ett könsperspektiv.
Socialdepartementet bedriver sedan hösten 1997
utvecklingsarbetet Genderprogram för social
välfärd. Avsikten med projektet är att se till
att myndigheter, kommittéer och departementets
egna enheter arbetar för att uppmärksamma
skillnader mellan kvinnor och män.
Genderprogrammet har ett tydligt
medborgarperspektiv och dess syfte är att höja
kvaliteten och effektiviteten så att alla får en
god vård och service oavsett kön.
Det är viktigt att det finns ett fortsatt och
kontinuerligt arbete som garanterar att alla
medborgare får vård på lika villkor. Regeringen
har därför för avsikt att ge Socialstyrelsen i
uppdrag att ytterligare analysera skillnader
mellan mäns och kvinnors ställning i vården.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill ånyo betona vikten av ett
jämställdhetsperspektiv inom hälso- och sjukvården
och vidhåller uppfattningen att det är självklart
att den vård som erbjuds skall vara av lika god
kvalitet, oavsett om den avser en kvinna eller en
man. Utskottet hänvisar återigen till det s.k.
genderprogram för social välfärd som
Socialdepartementet driver. Syftet med programmet är
att höja effektiviteten och kvaliteten i
verksamheterna så att resurserna utnyttjas
effektivt, att kvinnor och män får tillgång till god
vård och service på lika villkor och att personalens
resurser tas till vara på bästa sätt.

Nationella folkhälsokommittén, vars slutbetänkande
för närvarande bereds i Regeringskansliet, har
påtalat att det finns anledning att i forskningen
uppmärksamma att s.k. risk- och friskfaktorer kan
vara olika för kvinnor och män. Vidare har
Utredningen om frivillig jämställdhetsmärkning av
produkter och tjänster, som har haft regeringens
uppdrag att bl.a. belysa möjligheterna att införa
ett system för jämställdhetsmärkning, i sitt
slutbetänkande, Märk-värdig jämställdhet (SOU
2002:30), behandlat frågan om att jämställdhetsmärka
bl.a. läkemedel.
Utskottet kan således konstatera att det pågår ett
aktivt arbete när det gäller frågan om ett
jämställdhetsperspektiv i hälso- och sjukvården.
Motionerna So224 (kd), So331 (m) yrkandena 1, 2 och
4, So369 (m) yrkandena 1 och 2, So525 (v) yrkande 2,
So626 (c) yrkandena 1, 2 och 4, So628 (fp) yrkande
18 samt A229 (fp) yrkande 26 avstyrks i den mån de
inte är tillgodosedda med det anförda.

Legitimation för dietister m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med delvis bifall till ett
antal motionsyrkanden ge regeringen till
känna att den bör utreda och bedöma
förutsätt-ningarna för att dietister skall
omfattas av legitimationsreglerna i lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Vidare bör riksdagen
avslå ett motionsyrkande om att även ungdomar
över 16 år och vuxna skall omfattas av
reglerna om högkostnadsskydd vid köp av
speciallivsmedel.

Motioner

I motion So238 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(båda m) begärs tillkännagivande om legitimering av
dietister. Motionärerna anför att en legitimering av
dietistyrket leder till ökad patientsäkerhet och
ökad kvalitet i den medicinska vården.
Motionsyrkanden av innebörd att legitimation skall
införas för dietister och att detta skall leda till
ökad patientsäkerhet och ökad kvalitet i den
medicinska vården framförs också i motionerna So292
av Per-Samuel Nisser och Inger René (båda m), So460
av Peter Pedersen (v) och So306 av Marianne
Carlström och Karin Jeppsson (båda s) (yrkande 1).

Vidare begärs i motion So306 (s) tillkännagivande om
journalföringsplikt för dietister (yrkande 2). Med
tanke på de arbetsuppgifter dietister har anser
motionärerna att det är märkligt och riskerar
patientsäkerheten att dessa enbart har
dokumentationsplikt och inte journalföringsplikt.

Även i motion So404 av Marianne Andersson och Gunnel
Wallin (båda c) yrkas tillkännagivande om att införa
legitimation för dietister. Motionärerna anser att
dietister bör ha journalföringsplikt, vilket skulle
innebära större säkerhet för patienten. Dietisten
behöver också vara personligt ansvarig för
patientens näringsbehandling. För att så skall vara
fallet krävs att dietisten har legitimation, vilket
dietister har i övriga nordiska länder, inom EU och
i USA.

I motion So293 av Maud Ekendahl och Inger René (båda m) begärs
tillkännagivande om att förskrivningsrätt bör ges
till dietister (yrkande 1). Motionärerna anför att
eftersom det vid användandet av sondnäringar är vik-
tigt att det av dietist görs en noggrann bedömning
och beräkning av patientens behov bör
förskrivningsrätt ges dietister avseende
sondnäringar och näringspreparat. Vidare begärs
tillkännagivande om att ett bidragssystem bör
utformas så att det blir ett enhetligt system i hela
landet (yrkande 2). Motionärerna pekar på att för
barn upp till 16 år är förskrivningen av
sondnäringar och näringspreparat
författningsreglerade medan det för ungdomar över 16
år och vuxna saknas en motsvarande reglering.

Tidigare behandling, gällande rätt och pågående
arbete m.m.

Frågan om legitimation för dietister behandlades
utförligt av utskottet i betänkande 1997/98:SoU22
i samband med behandlingen av regeringens propo-
sition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område. Till grund för propositionen
låg Behörighetskommitténs betänkande Ny behörig-
hetsreglering på hälso- och sjukvårdens område
m.m. (SOU 1996:138). Utskottet anförde i sin
bedömning bl.a. följande (s. 11).
Sedan lång tid utgör legitimationen det mest
framträdande beviset på en yrkesutövares
kompetens inom hälso- och sjukvården.
Legitimationen är ett uttryck för att en
yrkesutövare står under samhällets tillsyn och
har godkänts för yrkesverksamhet inom det område
legitimationen avser. Legitimationens
huvudfunktion är att vara en garanti för att
personalen har en viss kunskapsnivå samt vissa
personliga egenskaper och kvalifikationer.
Utskottet delar regeringens bedömning att
rätten till legitimation skall förbehållas sådana
grupper av yrkesutövare som har en självständig
yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter
och ett särskilt ansvar för patienternas säkerhet
i vården samt dessutom i inte oväsentlig
utsträckning vänder sig direkt till allmänheten,
t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare. Därmed
bedömer utskottet den föreslagna utökningen av
legitimerade yrkesgrupper vara en lämplig
avgränsning. Utskottet delar regeringens
bedömning att legitimation skall införas för
arbetsterapeuter, apotekare, receptarier och
sjukhusfysiker.

Utskottet avstyrkte aktuella motionsyrkanden (res.
fp respektive mp). Riksdagen följde utskottet (rskr.
1997/98:290).

I ovanstående betänkande behandlades också
regeringens förslag att ett nytt system med
skyddade yrkestitlar skulle införas för vissa
yrkeskategorier som inte omfattas av
bestämmelserna om legitimation nämligen
audionomer, biomedicinska analytiker, dietister
och ortopedingenjörer. I bakgrundsbeskrivningen
anfördes bl.a. att yrkesutövare med skyddad
yrkestitel föreslås räknas som hälso- och
sjukvårdspersonal när de i sin verksamhet inom
hälso- och sjukvården använder den skyddade
yrkestiteln. Därmed står de under samhällets
tillsyn och kan bli föremål för de disciplinära
påföljderna erinran och varning, anfördes det.
Dessutom anfördes att yrkesutövare med skyddad
yrkestitel kommer att dels omfattas av
regleringen i patientskadelagen om skyldighet att
teckna patientförsäkring, dels vara skyldiga att
göra s.k. lex Maria-anmälningar. Utskottet
anförde bl.a. följande i sin bedömning.
Utskottet delar också bedömningen att det behövs
ett komplement till legitimationen. Det
föreslagna systemet med skyddad yrkestitel för
vissa grupper som inte omfattas av legitimation
bör därför införas.
Utskottet delar regeringens bedömning att
yrkesgrupperna audionomer, biomedicinska
analytiker, dietister och ortopedingenjörer skall
omfattas av den särskilda regleringen med
skyddade yrkestitlar – – –.

Utskottet avstyrkte aktuellt motionsyrkande (res.
mp). Riksdagen följde utskottet.

Begreppet skyddad yrkestitel infördes fr.o.m. den 1
januari 1999 i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område i Sverige. Av 3
kap. 6 § framgår att bl.a. personer som avlagt
dietistexamen har rätt att använda den skyddade
yrkestiteln dietist.

Frågan om legitimation för dietister har därefter
också behandlats i betänkande 1998/99:SoU10,
vartill hänvisas. Utskottet anförde i sin
bedömning bl.a. följande (s. 52).
Frågor om behörighetsreglering för olika
yrkesgrupper har nyligen prövats av riksdagen.
Utskottet anförde i det sammanhanget att bl.a.
dietister borde omfattas av den föreslagna
regleringen med särskilt skyddad yrkestitel.
Utskottet finner inte nu skäl att ändra detta
ställningstagande.

I samband med behandlingen av regeringens
proposition 1997/98:109 Yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område har utskottet i betänkande
1997/98:SoU22 delat regeringens bedömning att
journalföringsplikt inte bör åläggas yrkesgrupperna
med skyddad yrkestitel. Aktuell motion avstyrktes.
(Res. m, kd och fp.) Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1997/98:290).

Enligt 20 § livsmedelslagen (1971:511) får
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om saluhållande av
bl.a. livsmedel för särskilda näringsändamål. Av lag
(1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel
m.m. framgår (6 §) att i den mån regeringen så
föreskriver har den som är under 16 år rätt till
nedsättning av det fastställda priset per inköp för
livsmedel som avses i 20 § livsmedelslagen
(1971:511) med hela det belopp som överstiger 120 kr
om livsmedlen förskrivs av läkare.

Speciallivsmedelsutredningen har i sitt betänkande
Mat som medicin (SOU 1999:114) övervägt frågan om
ändringar i gällande förmånssystem för
speciallivsmedel. Kommittén föreslår, med hänvisning
till att behovet kan vara livslångt, att den
nuvarande åldersgränsen för rätt till prisnedsatta
livsmedel i läkemedelsförmånen tas bort. Vidare
förordar kommittén ett system, där ett medicinskt
konstaterat behov av speciallivsmedel för såväl barn
som vuxna jämställs med behov av läkemedel och ges
ett samhällsstöd. Kommitténs förslag har inte lett
till lagstiftning.

Av 9 § patientjournallagen (1985:562) följer att
skyldighet att föra patientjournal inte gäller all
hälso- och sjukvårdspersonal. Sådan skyldighet
gäller för yrkesutövare med legitimation eller
särskilt förordnande att utöva visst yrke, den som
utan att ha legitimation utför arbetsuppgifter som
annars bara skall utföras av logoped, psykolog eller
psykoterapeut inom den allmänna hälso- och
sjukvården eller sådana arbetsuppgifter inom den
enskilda hälso- och sjukvården som biträde åt
legitimerad yrkesutövare samt den som är verksam som
kurator i den allmänna hälso- och sjukvården.

Socialstyrelsen har i sin rapport Näringsproblem i
vård och omsorg – Prevention och behandling (SoS-
rapport 2000:11) belyst ett antal viktiga fråge-
ställningar inom problemkomplexet undernäring och
även givit råd om utredning och behandling. I
rapporten påpekas att betydelsen av ett gott
näringstillstånd under de senaste decennierna har
kommit att uppmärksammas som en viktig komponent för
ett gott resultat i sjukvården. Effekterna av
behandling och rehabilitering är vidare beroende av
att patienterna inte är undernärda.

Utskottet uppvaktades den 21 februari 2002 av
företrädare för Dietisternas riksförbund.

Utskottets ställningstagande

Legitimationen utgör det mest framträdande beviset
på en yrkesutövares kompetens inom hälso- och
sjukvården. Legitimationen är ett uttryck för att en
yrkesutövare står under samhällets tillsyn och har
godkänts för yrkesverksamhet inom det område
legitimationen avser. Legitimationens huvudfunktion
är att vara en garanti för att personalen har en
viss kunskapsnivå samt vissa personliga egenskaper
och kvalifikationer. Rätten till legitimation skall
förbehållas sådana grupper av yrkesutövare som har
en självständig yrkesfunktion med kvalificerade
arbetsuppgifter och ett särskilt ansvar för patien-
ternas säkerhet i vården samt dessutom i inte
oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till
allmänheten, t.ex. i egenskap av fria yrkesutövare.

Frågan om legitimation för dietister behandlades av
riksdagen under 1997/98 års riksmöte i samband med
behandlingen av regeringens proposition 1997/98:109
Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Det har således förflutit ett antal år sedan frågan
senast var föremål för närmare överväganden. Mot
denna bakgrund och då det arbete som utförs av
dietister är kvalificerat och även i viss mån får
anses innefatta ett ansvar för patienternas säkerhet
i vården anser utskottet att det finns skäl att
utreda och bedöma förutsättningarna för att
dietister skall omfattas av legitimationsreglerna i
3 kap. lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område. En sådan utredning bör,
förutom frågan om vilka krav som skall ställas på
utbildningens innehåll, bl.a. omfatta
förskrivningsfrågor och dietisters ställning inom
Europeiska unionen. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen med delvis bifall till motionerna So238
(m), So292 (m), So293 (m) yrkande 1, So306 (s),
So404 (c) och So460 (v) som sin mening ge regeringen
till känna.

Utskottet kan ha förståelse för motionärernas
synpunkter i motion So293 (m) yrkande 2 att även
ungdomar över 16 år och vuxna bör ges nedsättning av
priset vid inköp av speciallivsmedel. Utskottet är
dock inte i dagsläget berett att ställa sig bakom
motionsyrkandet. Detta avstyrks.

Hälsofrågor rörande homo-, bi- och
transsexuella

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med hänvisning till tidigare
ställningstagande avslå ett antal
motionsyrkanden rörande homo-, bi- och
transsexuellas behov inom hälso- och
sjukvården. Jämför reservationerna 50 (v, mp)
och 51 (fp).

Motioner

I motion L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,
fp, mp) begärs tillkännagivande om att de som verkar
inom hälso- och sjukvården har kompetens i HBT-
frågor och att de som verkar inom hälso- och
sjukvården bättre skall kunna tillgodose HBT-
personers specifika behov i hälso- och sjukvård (yr-
kandena 30 och 31).

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) begärs
tillkännagivande om att de som verkar inom hälso-
och sjukvården har HBT-kompetens (yrkande 1). Vidare
begärs tillkännagivande om lesbiska kvinnors
situation i hälso- och sjukvården (yrkande 2).

I motion L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om hälsofrågor för lesbiska kvinnor
(yrkande 12). Motionärerna anför att lesbiska och
bisexuella kvinnors kunskaper om sexuellt
överförbara sjukdomar är dåliga och att man skyddar
sig mindre än andra. Endast hälften av kvinnorna i
en utförd enkätundersökning berättar för gynekolog
om sin homo- eller bisexualitet. De gör också i
lägre utsträckning mammografi och cellprovtagningar
än andra kvinnor. Enligt motionärerna måste
kunskaperna hos hälso- och sjukvårdspersonalen höjas
när det gäller lesbiska och bisexuella kvinnors
hälsa och deras behov av information och vård.

I motion So548 av Eva Arvidsson och Christina
Axelsson (båda s) begärs tillkännagivande om
homosexuellas livsvillkor och livskvalitet. Enligt
WHO är hälsa ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt,
psykiskt och socialt välbefinnande och inte blott
frånvaron av sjukdom eller handikapp”. Motionärerna
anför att svenska och internationella undersökningar
visar att många homo- och bisexuella i dag inte är
ens i närheten av psykiskt och socialt välbefin-
nande.

Tidigare behandling och pågående arbete

Riksdagen har vid ett antal tillfällen, bl.a. i
betänkandena 1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10,
behandlat motioner om homo-, bi- och transsexuellas
behov av hälso- och sjukvård. Utskottet anförde i
betänkande 2000/01:SoU10 i sin bedömning att det
åter ville framhålla att det är viktigt att hälso-
och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,
bi- och transsexuellas behov av vård. Utskottet
pekade på att Nationella folkhälsokommittén, liksom
Folkhälsoinstitutet, uppmärksammat problemet med att
homo- och bisexuella personer i många fall har en
sämre hälsosituation och en mer utsatt ställning som
patienter inom hälso- och sjukvården. Utskottet
vidhöll dock att riksdagen inte borde ta något
initiativ på området. Motionerna avstyrktes (res.
dels v och mp, dels c, dels fp). Riksdagen följde
utskottet (rskr. 2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill ånyo framhålla att det är viktigt att
hälso- och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om
homo-, bi- och transsexuellas behov av vård.
Nationella folkhälsokommittén, liksom Statens
folkhälsoinstitut, har uppmärksammat problemet med
att homo- och bisexuella personer i många fall har
en sämre hälsosituation och en mer utsatt ställning
som patienter inom hälso- och sjukvården. Utskottet
vidhåller dock att riksdagen inte bör ta något
initiativ på området och avstyrker därför motionerna
So509 (v) yrkandena 1 och 2, So548 (s), L367 (fp)
yrkande 12 och L371 (v, s, c, fp, mp) yrkandena 30
och 31.

Ambulanshelikoptrar

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om ett
nationellt nät av ambulanshelikoptrar. Jämför
reservation 52 (m).

Motion

I motion So442 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Agneta Lundberg (s) begärs ett tillkännagivande om
nationellt nät av ambulanshelikoptrar. Motionärerna
anför att ett nationellt nät av ambulanshelikoptrar
är viktigt för att öka tryggheten och för att alla
patienter skall kunna få vård på lika villkor. Dess-
utom skulle beredskapen vid kriser och olyckor öka,
samtidigt som man använde samhällets resurser på ett
effektivt och förnuftigt sätt.

Bakgrund, tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
motionsyrkanden om ambulanshelikoptrar, se
betänkandena 1999/2000:SoU9 (s. 54) och
2000/01:SoU10 (s. 79 f.). Utskottet redogjorde i det
förstnämnda betänkandet för Socialstyrelsens rapport
den 30 april 1999 om ett sammanhängande
ambulanshelikoptersystem, vilken inte föranlett
någon åtgärd från Näringsdepartementets sida.

Utskottet vidhöll i betänkande 1990/91:SoU10 att det
är viktigt att den som är i behov av avancerad
sjukvård också får det inom rimlig tid. Utskottet
hänvisade vidare till att det av 6 § hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) framgår att landstinget
svarar för att det inom landstinget finns en
ändamålsenlig organisation för att till och från
sjukhus eller läkare transportera personer vilkas
tillstånd kräver att transporten utförs med
transportmedel som är särskilt inrättade för
ändamålet. Givetvis kan det i vissa fall vara
lämpligt att ett par eller flera landsting samordnar
verksamheten med ambulanshelikoptrar, anfördes det
också. Utskottet var emellertid inte berett att
föreslå att ett sammanhängande
ambulanshelikoptersystem införs. Motioner
avstyrktes. (Res. m och kd.)

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller att det är viktigt att den som
är i behov av avancerad sjukvård också får det inom
rimlig tid. Vidare vill utskottet återigen framhålla
att varje landsting svarar för att ha en
ändamålsenlig organisation för att till och från
sjukhus eller läkare transportera personer vilkas
tillstånd kräver att transporten utförs med
transportmedel som är särskilt inrättade för
ändamålet (6 § hälso- och sjukvårdslagen 1982:763).
Det kan givetvis i vissa fall vara lämpligt att ett
par eller flera landsting samordnar verksamheten med
ambulanshelikoptrar. Utskottet är emellertid inte
heller nu berett att föreslå att ett sammanhängande
ambulanshelikoptersystem införs. Motion So442 (s)
avstyrks.

Vård och behandling av olika
sjukdomar m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om behandling av
olika sjukdomar främst med hänvisning till
att ett enigt utskott tidigare ställt sig
bakom de de riktlinjer för prioriteringar
inom hälso- och sjukvården som inte låter sig
förenas med någon ”lista” där vissa sjukdomar
generellt prioriteras före andra. Jämför
reservationerna 53 (m), 54 (kd), 55 (c), 56
(fp), 57 (mp), 58 (m, kd, c, fp) och 59 (mp).

Motioner

I motion So566 av Alf Svensson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om vikten av att de etiska
riktlinjerna för prioritering inom hälso- och
sjukvården efterlevs (yrkande 11). Motionärerna
pekar på att Socialstyrelsen i en avlämnad rapport
har konstaterat att de etiska riktlinjerna inte
alltid följs. Eftersom den medicinska och tekniska
utvecklingen innebär att alltmer kan göras för
alltfler och en förändrad åldersstruktur gör att
efterfrågan på vård kommer att öka, anser
motionärerna att det är viktigt att de etiska
riktlinjerna omgående realiseras.

Flera motioner rör den psykiatriska vården.

I motion So568 av Chris Heister m.fl. (m) begärs
tillkännagivande om problemen i den psykiatriska
vården (yrkande 1). Motionärerna anför att många av
de allra svårast sjuka vårdas på fel plats. För att
få ordentlig psykiatrisk vård måste man i många fall
vara mycket stark och ha god sjukdomsinsikt, något
som de flesta i behov av hjälp av naturliga skäl
inte har. Det gäller, enligt motionärerna, också att
ha problem som passar in i systemets förutbestämda
mallar för att få rätt hjälp. Vidare anför
motionärerna att, eftersom samarbetet mellan
huvudmännen har stora brister, vården också fungerar
dåligt för dem som har problem som ligger inom olika
ansvarsområden.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om psykisk ohälsa (yrkande 2).
Motionärerna anför att rapporterna om ökad psykisk
ohälsa i befolkningen, särskilt bland ungdomar, är
oroväckande. Enligt en beräkning från
Socialstyrelsen uppgick samhällets kostnader för den
psykiska ohälsan till omkring 50 miljarder kronor
under 1997. Psykisk sjukdom är vidare den
övervägande orsaken till att unga människor beviljas
förtidspension. Motionärerna anser att denna oroande
utveckling måste tas på största allvar och att
regeringen snarast bör lägga fram förslag till
åtgärder.

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om reformer för en förbättrad
psykiatri (yrkande 8). Motionärerna anför bl.a. att
det preventiva arbetet måste utvecklas och att det
är viktigt att potentiella högriskgrupper inom
psykiatrin identifieras. Sådana grupper är barn till
psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök,
nyinsjuknade i psykoser m.fl. Det är, enligt
motionärerna, viktigt att det finns en god beredskap
inom psykiatrin för att ta hand om dessa grupper av
patienter. Eftersom psykiatrin, i större
utsträckning än andra verksamheter inom vården,
innehåller behandlingsmetoder som är
kontroversiella, är det vidare viktigt att
utvärderingar och uppföljningar av behandlingar
fungerar tillfredsställande.

I motion So580 av Torgny Danielsson (s) begärs
tillkännagivande om vikten av att tillsätta en
kommission med uppgift att föreslå åtgärder mot
diskriminering av psykisk ohälsa. Motionären anför
att kommissionen bör få till syfte att kartlägga och
analysera hur samhället genom olika regelsystem
konserverar ett diskriminerande synsätt på psykisk
ohälsa. Kommissionens uppgift bör också vara att
föreslå åtgärder för att uppnå ett jämställt synsätt
på kroppslig sjukdom och psykisk ohälsa. I motion
So602 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) framställs
ett yrkande med samma innebörd.

I motion So582 av Anita Johansson (s) begärs
tillkännagivande om behovet av att särskilt
uppmärksamma de äldre psykiskt sjukas situation.
Motionären anför att det finns ett stort och växande
behov av hjälpinsatser för äldre med psykiska
besvär. Resurserna för psykiatrisk och
psykoterapeutisk vård och behandling i Sverige är
underdimensionerade och tillgängligheten för den
enskilde äldre är ytterst begränsad. Till detta
skall, enligt motionären, läggas att bristen på tid
och kunskap för att ta sig an speciellt äldres
psykiska besvär är ett generellt problem i
sjukvården och den kommunala äldreomsorgen.

Tre motioner rör cancer.

I motion So467 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp,
kd, c, mp) begärs tillkännagivande om att en
utredning om cancer och dess orsaker samt före-
byggande åtgärder och behandling tillsätts i syfte
att skapa underlag för en långsiktig strategisk
cancerplan. Motionärerna pekar på att antalet nya
fall av cancer fortsätter att öka och att, enligt en
ännu inte avslutad studie av Epidemiologiskt centrum
vid Socialstyrelsen, antalet personer som lever med
cancer diagnostiserad under de senaste fem åren
kommer att öka med minst 40 % fram till 2020. För
att kunna möta det ökade sjukvårdsbehovet genom väl
genomtänkta insatser behöver en cancerplan
utarbetas.

I motion So216 av Harald Nordlund (fp) begärs tillkännagivande
om att vidta lämpliga förberedande åtgärder för
massundersökning för att upptäcka prostatacancer på
ett tidigt stadium (yrkande 1).

I motion So399 av Jan Backman (m) begärs
tillkännagivande om screening mot prostatacancer.

Tre motioner rör smärtproblematik.

I motion So604 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)
begärs tillkännagivande om att samordning av
forskningsresultat och tvärvetenskaplig metodutveck-
ling skulle höja kvaliteten i vården av kvinnor med
smärtproblematik.

I motion So477 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om behovet av att öka kvaliteten
inom vården för kvinnor med smärtor samt utökad
forskning inom detta område.

I motion So625 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin
(båda c) begärs tillkännagivande om att förbättra
livskvaliteten för smärtpatienterna (yrkande 1).
Vidare begärs tillkännagivande om att stimulera till
utbyggd smärtvård med minst en komplett enhet i
varje landsting (yrkande 2).

Tre motioner behandlar ätstörningar.

I motion K284 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
tillkännagivande om att regeringen tillsammans med
Landstingsförbundet bör utforma en plan för hur en
ökad kunskap kring ätstörningar och kortare
väntetider till adekvat vård skall åstadkommas
(yrkande 14).

I motion So547 av Eva Arvidsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om behov av information till
lärare, vårdpersonal, skolläkare, föräldrar m.fl. om
ätstörningar (yrkande 1). Vidare begärs
tillkännagivanden om behov av utbildning av
vårdpersonal, skolläkare, skolsköterskor m.fl. i
olika typer av ätstörningar (yrkande 2), om behov av
forskning om ätstörningar (yrkande 3) och om behov
av forskning när det gäller att förebygga
ätstörningar (yrkande 4). Dessutom begärs i motionen
tillkännagivanden om behov av kartläggning och
uppföljning av de olika behandlingsmodeller som
används vid behandling av ätstörningar (yrkande 5),
och om behovet av insatser för drabbade famil-
jemedlemmar (yrkande 6).

I motion So537 av Birgitta Sellén och Margareta Andersson (båda
c) begärs tillkännagivande om förebyggande insatser
mot ätstörningar (yrkande 1), om forskning (yrkande
2) och om rätt att välja vårdform (yrkande 3).
Motionärerna anför att mer forskning om ätstörningar
behövs och att de som drabbas av sådana måste ha
rätt att välja vårdform.

Två motioner behandlar fibromyalgi.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om fibromyalgi och forskning
(yrkande 8). Enligt motionärerna har sjukdomen inte
fått särskilt stor uppmärksamhet vare sig bland
reumatologer eller andra forskare i landet. Det
behövs därför extraordinära åtgärder för att få i
gång forskningen.

I motion So355 av Margareta Viklund och Ulla-Britt Hagström
(båda kd) begärs tillkännagivande om att en statlig
utredning skall tillsättas för att dels kartlägga
fibromyalgipatienternas situation, dels skapa nya
behandlingsvägar för dessa patienter.

Flera motioner behandlar ytterligare andra sjukdomar m.m.

I motion So206 av Kerstin Heinemann (fp) begärs
tillkännagivande om insatser för behandling av
patienter med AMD (åldersförändringar i gula
fläcken). Motionären anför att det är viktigt att
sjukvården garanteras resurser för att alla som
behöver behandling mot AMD skall kunna få det. Det
är också viktigt att dessa resurser inte tas från
annan ögonsjukvård.

I motion So233 av Ulla-Britt Hagström och Margareta Viklund
(båda kd) begärs tillkännagivanden om initiativ till
utvärdering och uppföljning av ett hälsoekonomiskt
underlag för reumatikervården och om att forskningen
om orsakerna till reumatiska sjukdomar intensifieras
(yrkandena 1 och 2).

I motion So233 av Ulla-Britt Hagström och Margareta
Viklund (båda kd) begärs tillkännagivande om
åtgärder för att stimulera förebyggande aktiviteter
mot osteoporos (yrkande 3).

I motion So383 av Laila Bjurling och Sonja Fransson (båda s)
begärs tillkännagivande om behovet av medicinsk
fotvård för funktionshindrade.

I motion So414 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs
ett tillkännagivande om att bättre behandlings- och
rehabiliteringsmetoder för läkemedelsberoende bör
utvecklas (yrkande 1).

I motion So555 av Birgitta Ahlqvist och Lennart Klockare (båda
s) begärs tillkännagivande om information och
utbildning om sjukdomen KOL (kronisk obstruktiv
lungsjukdom).

I motion So579 av Lennart Klockare och Birgitta
Ahlqvist (båda s) begärs tillkännagivande om
kostnader för morbus Gaucher. Motionärerna anför att
hela landet, på samma sätt som för blödarsjuka, bör
bära kostnaden solidariskt för patienter med morbus
Gaucher.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om migrän (yrkande 5). Motionärerna
pekar på att kunskap och information ofta är
bristfälliga och att många sjukskrivningar kan före-
byggas om individuellt anpassad rehabilitering sätts
in i god tid. Landstingen bör upparbeta strategier
och organisation för att möta behoven och sprida
information om sjukdomen och vilka möjligheter som
finns att bota eller lindra besvären.

I motion A393 av Lars Ångström m.fl. (mp) begärs
tillkännagivande om att utveckla forskningen kring
manliga preventivmedel (yrkande 10).

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

I betänkande 1998/99:SoU10, vartill hänvisas, ges en
bred redogörelse för riksdagens beslut om riktlinjer
för prioriteringar inom hälso- och sjukvården (s. 73
f.).

Motionsyrkanden om vård och behandling av olika
sjukdomar behandlades senast av utskottet i
betänkande 2000/01:SoU10 (s. 80 f.). Utskottet
anförde bl.a. att det vidhåller den bedömning som
tidigare regelmässigt framförts, nämligen att
utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att
satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om
att vården av dessa bör organiseras på visst sätt.
Att bedöma sådana frågor är i första hand en fråga
för sjukvårdshuvudmännen, sades det. Utskottet
pekade vidare på att ett enigt utskott ställt sig
bakom riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och
sjukvården vilka inte låter sig förenas med någon
”lista” där vissa sjukdomar generellt prioriteras
före andra. Utskottet vidhöll denna inställning och
avstyrkte de ifrågavarande motionsyrkandena (res. c,
fp, respektive mp). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2000/01:194).

Prioriteringsdelegationen, som haft i uppdrag att
bl.a. sprida information och kunskap om riktlinjerna
för prioriteringar i hälso- och sjukvården och de
etiska värderingar som ligger till grund för dessa,
lämnade sitt slutbetänkande i januari 2001,
Prioriteringar i vården (SOU 2001:8). I betänkandet
(s. 127) anförs att det yttersta ansvaret för att
riktlinjerna följs åvilar riksdag och regering.
Vidare anförs att sjukvårdshuvudmännen har
huvudansvaret för att föra prioriteringsprocessen
vidare och att Socialstyrelsen i sin
tillsynsfunktion har att bevaka att riksdagsbeslutet
efterlevs och att prioriteringsprocessen
intensifieras.

I betänkande 2000/01:SoU10 redovisas vidare ett
antal avslutade och pågående arbeten med inriktning
på vård och behandling av olika sjukdomar (s. 82
f.). Vidare har regeringen i proposition
1999/2000:149 Nationell handlingsplan för utveckling
av hälso- och sjukvården behandlat behovet av stöd
till bl.a. vissa grupper med psykisk ohälsa. (s. 42
f.). I handlingsplanen nämns att regeringen,
Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet i
ett avtal om utvecklingsinsatser inom vården och
omsorgen för åren 2002–2004 har kommit överens om
åtgärder och inriktning i linje med propositionen. I
avtalet enades parterna bl.a. om särskilda åtgärder
för att förbättra stödet till barn, ungdomar och
äldre med psykisk ohälsa samt till personer med
psykiska funktionshinder.

Socialutskottet har från våren 2000 till våren 2001
tagit initiativ till att tematiskt studera frågor
rörande psykiatrin. Syftet har varit att skaffa sig
djupare kunskaper på området. Studiebesök har
genomförts på fyra orter i landet – Sundsvall,
Malmö, Lund och Uppsala – samt dessutom vid
Regionsjukhuset Karsudden. Utskottet kunde därvid
konstatera att frågan om vikten av samverkan mellan
olika huvudmän och eller verksamheter aktualiserades
vid studiebesöken och beslöt därför att anordna en
offentlig utfrågning på temat samverkan inom
psykiatriområdet. Utfrågningen genomfördes den 13
november 2001. En utskrift av utfrågningen har
publicerats i skriftserien Utredningar från
riksdagen (2001/02:URD1).

Vidare berör Nationella folkhälsokommittén i sitt
slutbetänkande de största folksjukdomarna, bl.a.
cancer, rörelseorganens sjukdomar samt psykisk
ohälsa (s. 37 f.).

Av Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001
framgår (s. 174 f.) att det faktum att andelen unga
mellan 18 och 24 år (till viss del) har ökat inom
den psykiatriska slutenvården, särskilt inom
missbrukarvården, har föranlett landstingen att
satsa på försöksverksamheter med sammanslagna
organisationer för barn- och vuxenpsykiatrin. Det
har vidare blivit vanligare att sätta in tidiga
insatser för ungdomar med debuterande psykossjukdom.
Vidare framgår att man även har fortsatt att
utveckla de tidiga insatserna för dessa ungdomar.

I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 9) anför
regeringen (s. 55) att Statens folkhälsoinstitut har
fortsatt arbetet med ätstörningar i form av en
expert- och myndighetsgrupp. Syftet är att få ökad
kunskap som bas för att utveckla förebyggande
strategier mot ätstörningar. Vidare anförs att det
nätverk som skapats över landet har getts
information om kunskapsläget via nätverksbrev.

Frågan om organiserade hälsokontroller för att
upptäcka prostatacancer har den 30 maj 2001 berörts
av socialministern i svar på fråga för skriftligt
svar (2000/01:1271). I svaret har socialministern
pekat på att Socialstyrelsen år 2000 i dokumentet
”State of the art prostatacancer” framhållit att det
saknas välgrundade strategier för primär prevention
av prostatacancer och att vägen till realistiska
sådana är lång. Han anför vidare att det i dagsläget
inte föreligger några omständigheter som talar för
att införa organiserade hälsokontroller för
undersökning av prostata. Vidare har socialministern
den 1 november 2001 i svar på fråga för skriftligt
svar (2001/02:109) berört frågan om väntetider för
cancerpatienter. Han anför därvid bl.a. att en
förutsättning för att kunna bedriva god cancervård
givetvis är att det finns läkare med adekvat
kompetens, bl.a. patologer, i tillräcklig omfattning
och att staten här har ett ansvar för att det
grundutbildas läkare. Han anför vidare att han
överväger att uppdra åt Socialstyrelsen att göra en
studie som visar hur situationen ser ut när det
gäller cancervården över hela landet. En sådan
studie bör innefatta såväl väntetiderna till vård
och behandling som den rådande personalsituationen,
anförs det.

I Socialstyrelsens Hälso- och sjukvårdsrapport 2001
lämnas (s. 106 f.) en lägesrapport över
cancerscreening i Sverige, där prostatacancer är en
de fyra cancerformer som rapporten avser. I
rapporten anförs, när det gäller screening av
prostatacancer, att det vetenskapliga underlaget för
närvarande är otillräckligt och att man bör avvakta
resultaten av pågående randomiserade studier innan
man drar några slutsatser.

Av regeringens skrivelse 2001/02:50 Hållbara Sverige
– uppföljning av åtgärder för en ekologiskt hållbar
utveckling framgår att Socialdepartementets arbete i
strävan efter ekologiskt hållbar utveckling
fokuserar på sambandet mellan hälsa och välfärd samt
miljö och hälso- och sjukvård. I skrivelsen pekas på
(s. 96) att Miljöhälsoutredningen i sitt
slutbetänkande Miljö för en hållbar hälsoutveckling
(SOU 1996:124) lämnade ett förslag till ett
nationellt handlingsprogram för att minska
miljörelaterade hälsorisker i Sverige.
Miljöhälsoutredningens betänkande har därefter
ingått i Miljömålskommitténs (M 1998:07) arbete med
att utveckla de miljökvalitetsmål som beslutades i
samband med miljömålspropositionen (prop.
1997/98:145). Dessutom har, enligt skrivelsen,
Socialstyrelsen haft i uppdrag att göra en samlad
översyn av vilka hälsorelaterade delmål och åtgärder
som behövs för att miljökvalitetsmålen skall nås
inom en generation.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU)
bedriver för närvarande ett projekt rörande
behandling av långvarig smärta. Projektet, som
beräknas redovisas 2004, riktas in mot utvärdering
av det vetenskapliga underlaget för behandling och
omhändertagande av patienter med långvarig icke-
malign smärta. Rapporten skall belysa behandling av
långvarig smärta hos alla åldersgrupper såväl bland
kvinnor som bland män. Etiska, sociala och ekono-
miska faktorer skall beaktas. SBU bedriver för
närvarande även ett projekt kallat Benskörhet –
prevention, diagnostik och behandling. De
övergripande frågeställningar som projektgruppen
skall besvara är hur stort problemet är; vilka
speciella riskgrupper som finns; vilka diagnostiska
metoder som bör användas; vilka profylaktiska
metoder som finns och när skall de användas; hur
benskörhet skall behandlas samt vilka de
samhällsekonomiska konsekvenserna är. Projektet
avses att redovisas 2003.

Av budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 9)
framgår (s. 41) att regeringen årligen fram t.o.m.
2004 avser att stödja Konsumentinstitutets Läkemedel
och hälsa (Kilen) med 3,2 miljoner kronor.

Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:SoU10 ett
motionsyrkande om att prioritera forskning om
preventivmedel, i synnerhet för män (s. 103 f.). Ut-
skottet vidhöll sin tidigare redovisade uppfattning
att riksdagen inte bör ta något initiativ när det
gäller frågan om preventivmedel för män. Yrkandet
avstyrktes. Riksdagen följde utskottet. (Res. mp.)

Utskottets ställningstagande

De sjukdomar som berörs i motionerna orsakar ett
stort lidande för många människor. Statens beredning
för utvärdering av medicinsk metodik (SBU) har
slutfört eller arbetar alltjämt med utvärderingar av
tillgängliga behandlingsmetoder rörande vissa av
dessa sjukdomar. Nationella folkhälsokommittén och
andra utredningar har berört flera av de nämnda
sjukdomarna. Vidare stöder Vetenskapsrådet forskning
på flera av de områden som tas upp i motionerna.

Utskottet behandlar varje år ett flertal motioner
från den allmänna motionstiden om insatser mot olika
sjukdomar. Utskottet vidhåller den bedömning som
tidigare regelmässigt framförts, nämligen att
utskottet inte ställer sig bakom motionskrav om att
satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller om
att vården av dessa bör organiseras på visst sätt.
Att bedöma sådana frågor är enligt utskottet i
första hand en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Ett
enigt utskott har ställt sig bakom riktlinjer för
prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop.
1996/97:60, bet. 1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186).
Utskottet vidhåller sin uppfattning att dessa
riktlinjer inte låter sig förenas med någon ”lista”
där vissa sjukdomar generellt prioriteras före
andra. Riksdagen bör därför inte ta något initiativ
med anledning av motionerna So206 (fp), So216 (fp)
yrkande 1, So233 (kd), So355 (kd), So383 (s), So399
(m), So414 (kd) yrkande 1, So477 (s), So537 (c),
So547 (s), So555 (s), So566 (kd) yrkande 11, So568
(m) yrkande 1, So579 (s), So580 (s), So582 (s),
So602 (mp), So604 (mp), So612 (kd) yrkandena 2, 5
och 8, So625 (c) yrkandena 1 och 2, So628 (fp)
yrkande 8 samt K284 (c) yrkande 14. Motionerna
avstyrks.

I motion So467 (m, fp, kd, c, mp) anförs att en utredning om
cancer och dess orsaker samt förebyggande åtgärder
och behandling behöver tillsättas. Syftet med
utredningen skall vara att skapa underlag för en
långsiktig strategisk cancerplan. Utskottet är
medvetet om att forskningen på cancerområdet indi-
kerar att antalet personer med cancer kommer att öka
i framtiden. Utskottet vidhåller att det är
angeläget att det skapas en beredskap härför.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att Sverige
har ett mycket väl fungerande cancerregister som
används för forskning och uppföljning. Dessutom
finns det skäl att framhålla det arbete som bedrivs
i Miljöhälsoutredningens spår bl.a.,
Socialdepartementets arbete i strävan efter
ekologiskt hållbar utveckling som fokuserar på
sambandet mellan hälsa och välfärd samt miljö och
hälso- och sjukvård. Sammanfattningsvis är utskottet
dock alltjämt av uppfattningen att tillräckliga skäl
inte föreligger att frångå den principiella
inställningen att inte prioritera vissa sjukdomar
framför andra. Motionen avstyrks därför.

Utskottet vidhåller sin tidigare redovisade uppfattning att
riksdagen inte bör ta något initiativ när det gäller
frågan om preventivmedel för män. Motion A393 (mp)
yrkande 10 avstyrks.

Frågor om organdonation

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två motioner gällande
organdonation. Utskottet framhåller att
huvudansvaret för att upplysa allmänheten om
donation och transplantation ligger hos
sjukvårdshuvudmännen.

Motioner

I motion So538 av Margareta Andersson och Viviann
Gerdin (båda c) begärs tillkännagivande om en
utredning om levande donatorer av njurar (yrkande
1). Motionärerna anför att Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att närmare utreda frågan och gå ut till de
aktuella sjukhusen och allmänheten med information i
frågan. Vidare begärs tillkännagivande om ett
förnyat utskick med förbättrad information om
donation när donatorn avlidit (yrkande 2).
Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör få ett
nytt uppdrag att utforma en kampanj för att fler
skall ställa sig positiva till organdonation efter
det att man avlidit. Kampanjen bör även omfatta att
utforma ett bättre omhändertagande av både den
avlidne och dennes anhöriga.

I motion So389 av Ann-Marie Fagerström (s) yrkas
tillkännagivande om en informationskampanj om
organdonation. Motionären anför att det i dag råder
brist på organ. Detta kan få som resultat att
patienter som behöver livsviktiga transplantationer
inte kan få det.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om
organdonationer. Senast i betänkande 2000/01:SoU10
behandlades ett antal motioner om bl.a. hur
människors benägenhet att donera organ skulle ökas.
Utskottet anförde att det i Sverige för närvarande
råder brist på organ och vävnader för transplanta-
tionsändamål. Huvudansvaret för att upplysa
allmänheten om donation och transplantation ligger
hos sjukvårdshuvudmännen, påpekades det. Utskottet
såg mycket positivt på det arbete som pågår inom
landstingen samt vid Landstingsförbundet och
Socialstyrelsen i syfte att öka organdonationerna.
Utskottet förutsatte vidare att detta arbete kommer
att fortsätta. Motioner avstyrktes (ej res.).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Av överenskommelsen mellan staten och
Landstingsförbundet om vissa ersättningar till
hälso- och sjukvården för år 2002
(Dagmaröverenskommelsen) framgår att parterna anser
att det är viktigt att genom informationsinsatser
öka människors kunskap om organdonation. Mot denna
bakgrund avsätts med början 2002, under maximalt tre
år, 9 miljoner kronor årligen för nationella
informationsinsatser om organdonationer.

Riksdagen har med anledning av proposition 2001/02:9
Vissa socialförsäkringsfrågor, betänkande
2001/02:SfU5 med samma namn som propositionen, i
december 2001 beslutat om ett särskilt högriskskydd
för levande donatorer av organ och vävnader i
samband med donationsingrepp eller utredningar om
sådant ingrepp. Skyddet medför att donatorns
arbetsgivare har rätt till ersättning från
sjukförsäkringen för sina kostnader för sjuklön.
Beslut om sådant särskilt högriskskydd fattas av den
allmänna försäkringskassan. Ett sådant beslut
innebär även att den enskilde erhåller ersättning
för den första dagen i en sjukperiod.

Socialstyrelsen anordnar årliga möten om donation av
organ och vävnader för transplantation och annat
medicinskt ändamål, med deltagare från professionen,
patientorganisationer, sjukvårdshuvudmännen m.fl.
Socialstyrelsen har vidare publicerat utförligt
informationsmaterial om donationer, såväl i form av
broschyrer som på Internet. Bland annat är
webbversionen av broschyren ”När hjärnan dör dör
människan” en av de mest lästa.

Utskottets ställningstagande

Transplantation är en angelägen behandlingsform inom
sjukvården eftersom många svårt sjuka människor
därigenom får ett förlängt liv och en bättre
livskvalitet.

I Sverige råder för närvarande brist på organ och
vävnader för transplantationsändamål. Huvudansvaret
för att upplysa allmänheten om donation och
transplantation ligger hos sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet ser mycket positivt på det arbete som
bedrivs av landstingen samt de insatser som görs
från Landstingsförbundets och Socialstyrelsens sida
för att öka allmänhetens kunskap om och benägenhet
att acceptera organdonationer. Utskottet förutsätter
att detta arbete kommer att fortsätta. Motionerna
So389 (s) och So538 (c) får anses i huvudsak
tillgodosedda.

Alternativa behandlingsmetoder

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner rörande
alternativa behandlingsme-toder, främst med
hänvisning till tidigare inställning i saken.
Jämför reservationerna 60 (v), 61 (c), 62
(mp), 63 (c) och 64 (v).

Motioner

I motion So398 av Rolf Olsson m.fl. (v) begärs
tillkännagivande om stöd till komplementär medicin
(yrkande 1). Motionärerna anför att det finns goda
skäl att stödja den komplementära medicinen för att
därigenom garantera kvaliteten och säkerheten.
Dessutom utgör den ett bra komplement till den
traditionella medicinska vetenskapen. Vidare begärs
tillkännagivande om undervisning i komplementär
medicin (yrkande 3). Motionärerna anför att det är
viktigt att kunskaper inom den komplementära
medicinen tas till vara och att det därför är en
brist att den komplementära medicinen inte alls,
eller i ringa utsträckning, har behandlats i den
traditionella utbildningen.

I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
tillkännagivande om ett uppdrag till Statens
beredning för utvärdering av medicinsk metodik (SBU)
att utforma förslag till alternativa
behandlingsmetoder (yrkande 19). Motionärerna anför
att samhället har ett ansvar för berättigade
medborgarintressen kring kvalitet och säkerhet på
det alternativmedicinska området. Därför måste
staten se till att särskilda resurser ställs till
förfogande för kvalitetsarbete och utvärdering inom
detta område. Vidare begärs tillkännagivande om att
riktade resurser avsätts för att bygga upp ett
kompetenscentrum och för att möjliggöra egna
forskningsprojekt inom alternativmedicin (yrkande
20). Dessutom begärs tillkännagivande om en
utredning gällande alternativmedicinska metoder
(yrkande 21). Motionärerna anser att en ny utredning
bl.a. bör analysera de ekonomiska och sociala
konsekvenserna av alternativa metoder och se över
lagstiftningen på området. I motionen begärs också
tillkännagivande om förbättring av patientens
rättigheter att välja behandlingsmetod (yrkande 22).
Motionärerna anför att en öppenhet för alternativa
behandlingsmetoder inom den ordinarie hälso- och
sjukvården under kontrollerade former minskar
riskerna för att människor skadas av oseriösa och
skadliga behandlingar. Avslutningsvis begärs
tillkännagivande om att förändra lagstiftningen för
alternativmedicinska behandlingar (yrkande 23).
Motionärerna anser att alternativmedicinsk
behandling som uppfyller kvalitetskraven skall
tillåtas inom hälso- och sjukvården som komplement
till skolmedicinen.

I motion So623 av Gunnel Wallin och Marianne Andersson (båda c)
begärs tillkännagivande om ett ökat samarbete tvärs
över yrkesgränserna för att lära mer om vad som
orsakar sjukdom och vad som kan hjälpa patienterna
(yrkande 1). Motionärerna anför att förebyggande
hälsovård kommer att bli det viktigaste området inom
medicinen under detta århundrade.

I motion So605 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl. (mp) begärs
tillkännagivande om behovet av en utredning om
komplementärmedicin och dess möjliga integrering med
skolmedicinen.

I motion So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (båda c) begärs
tillkännagivande om att regeringen bör lägga fram
förslag för att öka inflytandet och stärka rätten
att välja alternativa behandlingsmetoder (yrkande
6).

I motion N365 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) begärs
tillkännagivande om att utreda i vilken mån den
offentliga sjukvården har ett ekonomiskt övertag
över den alternativa omsorgen och sjukvården
(yrkande 4). Motionärerna pekar på att den
offentliga sjukvården i dag får tillbaka momsen som
den betalat in till staten. Den förmånen åtnjuter
inte den alternativa sjukvården.

I några motionsyrkanden föreslås ett eget regelverk för
alternativmedicinen.

I motion So274 av Inger Strömbom m.fl. (kd, m, c)
begärs tillkännagivande om ett eget regelverk för
den komplementär- och alternativmedicinska sektorn i
egenskap av egen disciplin (yrkande 1).

I motion So623 (c) begärs tillkännagivande om att erkänna
komplementär- och alternativmedicinens system för
auktorisation och kvalitetssäkring (yrkande 2).
Motionärerna pekar på att Branschorganisationen för
komplementär- och alternativmedicin, KAM, har infört
ett system för auktorisation och årlig
kvalitetssäkring. Socialstyrelsen har uttalat sitt
stöd för KAM:s kvalitetssäkring. Dessutom begärs
tillkännagivande om att det är viktigt att Sverige
stöder det nordiska samarbetet inom komplementär-
och alternativmedicinen (yrkande 3).

Några motionsyrkanden rör frågan om legitimation och
förskrivningsrätt.

I motion So398 (v) begärs tillkännagivande om att
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda behovet
av att legitimera fler komplementärmedicinska
utövare (yrkande 2). Motionärerna anser, då många
människor söker sig till komplementärmedicinska
alternativ, att det är av stor vikt att det finns en
god tillsyn av verksamheten och dess utövare. Ett
åläggande om kvalitetssystem och legitimering säkrar
vidare behandlingarna för patienten och ökar kunska-
pen om de komplementära behandlingarna.

I motion So623 (c) begärs tillkännagivande om att
förskrivningsrätt tilldelas auktoriserade och
kvalitetssäkrade komplementär- och alternativme-
dicinare (yrkande 5). Motionärerna anför att en
maximal patienttrygghet på den svenska
kosttillskottsmarknaden uppnås om auktoriserade och
kvalitetssäkrade komplementär- och alternativ-
medicinare ges rätten att förskriva höga doser av
kosttillskott och vitaminer.

Tidigare behandling m.m.

Bestämmelser rörande hälso- och sjukvårdens
verksamhet finns i lag (1998:531) om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område. I lagen behandlas
bl.a. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal
(2 kap.) och behörighets- och legitimationsregler (3
kap.).

Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU,
utvärderar även s.k. alternativa behandlingsmetoder
vid utarbetandet av sina rapporter, t.ex. har SBU
vid sin utvärdering av metoder för rökavvänjning
(1998) studerat behandling med såväl hypnos som
akupunktur.

Utskottet behandlade motioner om alternativa
behandlingsmetoder senast i betänkande 2000/01:SoU10
(s. 89). Beträffande yrkanden bl.a. om utredning om
alternativa behandlingsmetoder anförde utskottet att
det än en gång ville påpeka att attityden till flera
s.k. alternativa behandlingsmetoder har ändrats
under de senaste årtiondena. Vidare betonade
utskottet att kunskaper om alternativmedicinska
metoder behövs både för att kunna bedöma effekter
och vinster och för att kunna utröna eventuella
skador och biverkningar. Utskottet ansåg att
riksdagen inte borde ta något initiativ med
anledning av motionerna.

I betänkandet behandlades även ett par
motionsyrkanden rörande hälso- och
sjukvårdspersonalens möjlighet att tillåtas utöva
alternativmedicin som ett komplement till
skolhälsovården. Ett tillmötesgående av dessa
yrkanden förutsätter ändringar i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet.
Enligt utskottets uppfattning saknades det anledning
att ändra den nämnda lagen.
Avslutningsvis anförde utskottet i nämnda
betänkande att det, när det gäller forskning kring
alternativmedicin, förutsatte att ansökningar om
medel till forskning på området behandlas på
likvärdigt sätt som andra ansökningar.
Utskottet avstyrkte samtliga motionsyrkanden (res.
dels c och mp, dels m, kd, c, och mp, dels kd, c, fp
och mp). Riksdagen följde utskottet.

Enligt 3 kap. 4 § mervärdesskattelagen undantas från
skatteplikt omsättning av tjänster som utgör
sjukvård, tandvård och social omsorg. För
skattefrihet krävs att sjukvården omfattar sådana
åtgärder som definitionsmässigt är sjukvård och att
sjukvården tillhandahålls vid sjukvårdsinrättningar
eller av någon med särskild legitimation att utöva
sjukvårdsyrke. För s.k. alternativvård gäller
däremot inte skattefriheten.

Riksdagens skatteutskott har i betänkande
2000/01:SkU15 Allmänna motioner om mervärdesskatt
behandlat ett yrkande från Centerpartiet om att
mervärdesskatten borde slopas på alternativa
behandlingsformer. Utskottet, som avstyrkte
motionsyrkandet, anförde följande.
Utskottet har prövat den aktuella frågan om
skattenedsättning på alternativa
sjukdomsbehandlingar vid flera tillfällen de
senaste åren. Mot bakgrund av de kostnader för
staten som den föreslagna skattenedsättningen
skulle föra med sig och de avgränsningsproblem
som skulle kunna uppstå gentemot andra typer av
verksamheter som också har till ändamål att göra
folk friskare ställer utskottet sig avvisande
till förslaget.

Riksdagen följde utskottet (prot.nr 2000/01:83).

Utskottet har erfarit att centrum för komplementära
hälsostudier vid Örebro universitet i en
kartläggning som genomförts på uppdrag av
Landstingsförbundet erfarit att samtliga landsting
(16 st.) som besvarat enkäten använder alternativa
behandlingsmetoder.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill återigen framhålla att attityden till
flera s.k. alternativa behandlingsmetoder har
ändrats under de senaste årtiondena. Kunskaper om
alternativmedicinska metoder behövs både för att
kunna bedöma effekter och vinster och för att kunna
utröna eventuella skador och biverkningar. Utskottet
anser att utskottet inte bör ta något initiativ med
anledning av motionerna So303 (c) yrkande 21, So398
(v) yrkandena 1 och 3, So605 (mp), So623 (c) yrkande
1 och N365 (mp) yrkande 4.

De synpunkter som framförs i motionerna So303 (c) yrkandena 22
och 23 samt So626 (c) yrkande 6 förutsätter
ändringar i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdsområdet. Utskottet, som inte
anser att det finns anledning att ändra lagen,
avstyrker motionerna.

Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU)
har till uppgift att kritiskt granska de medicinska
metoder som används inom sjukvården. Det ankommer
däremot inte på SBU att utforma förslag till
behandlingsmetoder. Motion So303 (c) yrkande 19
avstyrks därför. När det gäller forskning kring
alternativmedicin vidhåller utskottet att det
förutsätter att ansökningar om medel till forskning
på området behandlas på likvärdigt sätt som andra
ansökningar. Även motion So303 (c) yrkande 20
avstyrks därför.

Utskottet anser att det arbete med inriktning på
auktorisation och kvalitetssäkring som bedrivs av
Branschorganisationen för komplementär- och alterna-
tivmedicin är värdefullt och viktigt. Även det
nordiska samarbetet inom komplementär- och
alternativmedicinen är viktigt. Något
tillkännagivande härom behövs dock inte, varför
motion So623 (c) yrkandena 2 och 3 avstyrks. Inte
heller bör något särskilt regelverk för
alternativmedicinen införas. Motion So274 (kd, m, c)
yrkande 1 avstyrks därför.

Ett antal motionsyrkanden rör frågan om legitimering av samt
förskrivningsrätt för alternativmedicinska utövare.
Utskottet, som förutsätter att regeringen följer
utvecklingen på det alternativmedicinska området och
om så behövs återkommer till riksdagen, finner inte
skäl att föreslå några ändringar av gällande regler.
Motionerna So398 (v) yrkande 2 och So623 (c) yrkande
5 avstyrks.

Vård i livets slutskede

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör, med hänvisning till pågående
arbete på området, avslå en motion
beträffande vård i livets slutskede.

Motion

I motion So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om vård i livets slutskede (yrkande
17). Motionärerna anför att när bot inte kan ges och
patienten är döende skall denne få dö en lugn och
värdig död. Det måste också vara en självklarhet att
tillräcklig smärtlindring ges. Vidare skall, enligt
motionärerna, psykologiskt och socialt stöd erbjudas
den sjuke och de anhöriga.

Tidigare behandling och pågående arbete

Motioner om vård i livets slutskede har behandlats
av utskottet vid flera tillfällen. Senast i
betänkande 2000/01:SoU10 förelåg bl.a. ett
motionsyrkande med likartat innehåll som i den
ovannämnda So628 (s. 92 f.).

Utskottet vidhöll att målet för vården skall vara
att ge patienten god livskvalitet även i livets
slutskede samt en lugn och värdig död. Vården bör
drivas som en aktiv helhetsvård med lindring av
smärta och andra besvärande symtom samt
psykologiskt, socialt och andligt stöd åt patienten
och de närstående. Regeringens kommande förslag på
området borde enligt utskottets mening inte
föregripas. Motionerna avstyrktes därför (ej res.).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Kommittén om vård i livets slutskede överlämnade i
januari 2001 slutbetänkandet Döden angår oss alla –
värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6). Be-
tänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet
och en proposition är, enligt uppgift, planerad till
hösten 2002.

Frågan om vård i livets slutskede har vidare
berörts av socialministern i inter-
pellationsdebatt den 25 januari 2002. I debatten
(snabbprotokoll 2001/02:58) anförde
socialministern bl.a. följande.
Det är viktigt att framhålla att god vård och
gott omhändertagande av patienter vars sjukdom
inte kan botas, och särskilt när deras liv närmar
sig slutet, inte endast innebär att de ska
erbjudas rent medicinska insatser. Till den
palliativa vården måste även höra att tillgodose
patientens övriga behov, av exempelvis
psykologisk och existentiell natur, på ett sätt
som är integrerat i vården.
Kommittén om vård i livets slutskede har haft i
uppdrag att överväga och lämna förslag till hur
man kan förbättra livskvaliteten för dem som är
svårt sjuka och döende samt deras familjer och
närstående. Kommittén har bedrivit ett utåtriktat
arbete, bl.a. genom att anordna flera konferenser
i ämnet.
Kommittén överlämnade sitt slutbetänkande Döden
angår oss alla – Värdig vård vid livets slut (SOU
2001:6) i början av förra året.
I betänkandet betonas just att den palliativa
vården ska vara en aktiv helhetsvård av hela
människan och dennes närstående under vägen fram
till döden. I betänkandet finns flera förslag för
att på olika sätt förbättra omhändertagandet även
med avseende på patientens existentiella behov.
Exempelvis finns förslag som rör utbildningens
innehåll. Förslagen i betänkandet har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare uttalat skall målet för
vården vara att ge patienten god livskvalitet även i
livets slutskede samt en lugn och värdig död. Vården
bör drivas som en aktiv helhetsvård med lindring av
smärta och andra besvärande symtom samt
psykologiskt, socialt och andligt stöd åt patienten
och de närstående.

Den frågeställning som tas upp i motion So628 (fp)
yrkande 17 omfattas av förslaget från Kommittén om
vård i livets slutskede. Förslaget bereds för
närvarande i Regeringskansliet och bör enligt
utskottets mening inte föregripas. Motionen
avstyrks.

Etiska frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet bör, med hänvisning till pågående
arbete på området, avslå ett antal
motionsyrkanden gällande etiska frågor.
Jämför reservation 65 (mp).

Motioner

I motion So463 av Tuve Skånberg och Amanda Agestav
(båda kd) begärs att regeringen lägger fram en lag
som förbjuder kloning av mänskliga celler. Hela det
demokratiska samhället är enligt motionärerna
överens om att det är oacceptabelt att klona
människor. Svensk lagstiftning är emellertid inte
tydlig på denna punkt.

I motion So508 av Tuve Skånberg och Magda Ayoub (kd)
begärs tillkännagivande om att en grundlig utredning
bör göras av hur hanteringen av aborterade foster
sker i samband med forskning (yrkande 1).
Motionärerna anser det oetiskt att aborterade foster
används för experimentell forskning. Vidare anför
motionärerna att tydliga regler bör slås fast för
forskning på levande foster (yrkande 2).

I motion So633 av Ulf Nilsson (fp) begärs tillkännagivande om
stamcellsforskning (yrkande 2). Motionären anför att
om denna forskning bedöms etiskt försvarbar måste
det vara en fråga för forskarna att avgöra om
forskning på embryonala eller s.k. adulta stamceller
är den mest fruktbara, dvs. kan leda till bäst
resultat. Vidare begärs tillkännagivande om att
tillåta terapeutisk kloning (yrkande 3).

I motion So635 av Gudrun Lindvall (mp) begärs tillkännagivande
om stamceller från aborterade foster (yrkande 2).
Motionären anför att det bör vara en självklarhet
att inte använda aborterade foster. I motionen
begärs också tillkännagivande om framställande av
befruktade celler direkt för kloning eller
stamcellsforskning (yrkande 4). Motionären anför att
hon ser det som oetiskt att direkt framställa
befruktade celler för kloning eller för framtagning
av stamceller. Vidare begärs tillkännagivande om
positiva effekter av stamcellsforskning (yrkande 5).
Motionären pekar på att utsikterna att skapa för den
egna konstitutionen skräddarsydda läkemedel och
utnyttja kroppsegna läkningsmekanismer, i stället
för att ständigt laborera med syntetiska preparat
och hoppas att de inte skall ge biverkningar, inger
stort hopp för framtiden. Dessutom begärs
tillkännagivande om att villkoret för fortsatt
stamcellsforskning skall vara parallell, fristående
forskning med utgångspunkt i försiktighetsprincipen
(yrkande 6). Slutligen begärs tillkännagivande om
ett brett forskningsprojekt (yrkande 7). Motionären
anför att ett brett informationsprojekt kring
genetik, genteknik och bioteknik och deras möjliga
tillämpningar vore ett utmärkt pilotprojekt för att
initiera samhällsdebatt kring en aktuell, viktig
fråga.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

I betänkande 2000/01:SoU10, vartill hänvisas,
behandlade utskottet senast motioner rörande
genetisk integritet (s. 100 f.). Utskottet anförde
att en parlamentarisk kommitté med uppdrag att se
över olika frågor rörande genetisk diagnostik,
genterapi och kloning nyligen hade tillsatts. Såvitt
framgår av direktiven till utredningen omfattar
uppdraget de frågor som tas upp i de aktuella motio-
nerna. Enligt utskottets mening borde kommitténs
arbete inte föregripas. Motionerna avstyrktes (res.
mp). Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).

Vetenskapsrådets styrelse har i ett enhälligt beslut
den 3 december 2001 tagit ställning till etiska
riktlinjer för stamcellsforskning. I korthet innebär
riktlinjerna att forskarna får ta stamceller från
embryon som inte längre är användbara, eller skall
användas, för vidare IVF-behandling. Dessutom bedöms
att skapandet av embryon genom somatisk
kärnöverföring (terapeutisk kloning) för att få
tillgång till stamceller, kan vara etiskt
försvarbart. Detta eftersom de behandlingsmässiga
vinsterna på sikt kan vara stora. Kärnöverföring kan
dock för närvarande inte tillåtas på grund av det
rådande rättsläget. Vetenskapsrådets styrelse
föreslår vissa lagändringar.

Statens medicinsk-etiska råd har i ett yttrande den
17 januari 2002 sammanfattningsvis anfört följande.

Statens medicinsk-etiska råd anser att det bör
finnas möjlighet att bedriva forskning på
embryonala stamceller. Rådet anser att det under
vissa betingelser kan vara etiskt acceptabelt att
forska på befruktade ägg, och att embryonal
stamcellsforskning per se inte är mer
kontroversiell än annan embryoforskning.
Embryonal stamcellsforskning har förutsättningar
att bidra med ny kunskap som kan få mycket stor
betydelse för framtida behandlingar av en rad
olika sjukdomar. Allt talar för att
stamcellsforskningen bör bedrivas på bred front,
det vill säga med adulta, fetala och embryonala
stamceller parallellt. Embryonal
stamcellsforskning kan i detta sammanhang
förväntas ge unika möjligheter att förstå de
grundläggande biologiska utvecklingsmekanismerna,
vilket är betydelsefullt även för den fortsatta
forskningen på adulta stamceller.

Rådet anser därför att embryonal
stamcellsforskning
– kan vara etiskt försvarbar under förutsättning
att den sker under reglerade former och med
offentlig insyn, vilket bl.a. innebär att varje
enskilt projekt ska genomgå rättsligt reglerad
etikprövning av en forskningsetisk nämnd;
– får tillåtas endast om det saknas vetenskapligt
välgrundade och etiskt godtagbara alternativ att
uppnå samma kunskapsmål;
– får efter omsorgsfull information samt fritt
och informerat samtycke från både kvinnan och
mannen använda sig av befruktade ägg som blivit
över vid provrörsbefruktning och som uttryckligen
donerats för detta ändamål;
– inte ger anledning att genom
provrörsbefruktning skapa embryon enbart för
forskningsändamål;
– ska bli föremål för uppföljning, fortsatt etisk
diskussion och problematisering, i takt med att
kunskapen växer och nya tekniker utvecklas;
– ska skyddas från oetisk kommersialisering.

Rådet har i detta skede inte tagit ställning till
frågan om cellkärnöverföring. De medicinsk-etiska
och juridiska implikationerna av att tillåta
cellkärnöverföring till äggcell eller till
befruktat ägg är i nuläget otillräckligt
genomlysta. Frågan bör därför hållas öppen tills
kunskapsläget förbättrats. Sverige bör avvakta
med att i svensk lag införa förbud mot
framställning av embryon för forskningsändamål.
Som en första viktig åtgärd förordar rådet att
reproduktiv kloning förbjuds i svensk lag.

Frågan om terapeutisk kloning har vidare berörts
av utbildningsministern i en
interpellationsdebatt den 14 februari 2002. I
debatten (snabbprotokoll 2001/02:69) anförde
utbildningsministern bl.a. följande.
Det Lars Engqvist och jag säger i den av Per
Landgren åberopade Dagens Nyheter-artikeln är att
vi har en positiv inställning till somatisk
kärnöverföring under förutsättning att den
genomförs under etiskt acceptabla former. Vi
säger också att vår bedömning är att ett
förtydligande av lagen är nödvändigt eftersom
somatisk kärnöverföring inte innefattar
befruktning. Det handlar alltså i första hand om
att utvidga förbudet mot inplantering av
befruktade ägg som varit föremål för försök till
att även omfatta obefruktade ägg som har fått en
kärna från en kroppscell. Därför aviserar vi
tilläggsdirektiv till utredningen om genetisk
integritet. Vi menar att det är angeläget med en
översyn så att vi får en lagstiftning som är
öppen för en utveckling av forskningen men
samtidigt klargör att det är förbjudet att skapa
människor genom kloning.

Från Socialdepartementet har inhämtats att arbete
med tilläggsdirektiv till den redan pågående
utredningen om genetiska undersökningar m.m. (dir.
2001:20) har inletts.

Ett tillfälligt utskott för humangenetik och annan
ny teknik inom den moderna medicinen har från den 16
januari 2001 och ett år framåt verkat inom Euro-
paparlamentet. Utskottet har i november 2001 lämnat
ett betänkande vars nyckelfråga kan sägas ha varit
Europeiska unionens roll och agerande inom detta
område. Betänkandet har avslagits av
Europaparlamentet.

En motion likalydande med So508 (kd) behandlades
i betänkande 2000/01: SoU10 (s. 99 f.). Utskottet
anförde därvid följande.
Vid behandlingen av proposition 1994/95:148 med
förslag till ny transplantationslag uttalade
utskottet sig enhälligt om användning av vävnad
från aborterade foster. Utskottet vidhåller sin
inställning som den kommit till uttryck i
betänkande 1994/95:SoU21. Utskottet vill betona
att enligt 11 § transplantationslagen får vävnad
från ett aborterat foster användas endast för
medicinska ändamål. Vidare vill utskottet erinra
om den nyligen införda bestämmelsen i 1 kap. 3 a
§ högskolelagen (1992:1434) i vilken stadgas att
i högskolornas verksamhet skall vetenskapens
trovärdighet och god forskningssed värnas.
Utskottet har vidare erfarit att regeringen avser
att vidare utreda frågan om det bör införas en
generell författningsreglering för
forskningsetisk granskning som omfattar alla
finansiärer och forskningsutförare.

Motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2000/01:194).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan har för närvarande en
parlamentarisk kommitté i uppdrag att se över olika
frågor rörande genetisk diagnostik, genterapi och
kloning. Enligt direktiven skall kommittén, även om
dagens lagstiftning, tekniskt sett, förbjuder
kloning av människa, överväga och lämna förslag till
ett förtydligande av lagen på denna punkt. Med
nuvarande direktiv sammantaget med de
tilläggsdirektiv som är under utarbetande omfattar
uppdraget, enligt utskottets uppfattning, de fråge-
ställningar som tas upp i motionerna. Kommitténs
arbete bör inte föregripas. Motionerna So463 (kd),
So508 (kd), So633 (fp) yrkandena 2 och 3 samt So635
(mp) yrkandena 2 samt 4–7 avstyrks därför.

Aborter, fosterdiagnostik m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör, främst med hänvisning till
tidigare inställning i saken och pågående
arbete på området, avslå motioner om bl.a.
aborter. Jämför reservation 66 (kd).

Motioner

I motion So462 av Tuve Skånberg och Holger
Gustafsson (båda kd) begärs tillkännagivande om
lagstiftning mot könsdiskriminerande aborter. Enligt
motionärerna bör ett förbud mot att lämna ut
information om fostrets kön före utgången av 20:e
graviditetsveckan övervägas, om utlämnandet inte kan
anses medicinskt motiverat. Detta skulle omöjliggöra
att informationen missbrukas.

I motion So323 av Kjell Eldensjö och Lennart Fridén
(kd och m) begärs tillkännagivande om att en
utredning bör tillsättas med uppgift att utröna vad
en abort innebär för smärtupplevelser för fostret
och vad resultatet bör få för konsekvenser.
Motionärerna pekar på att medicinska framsteg har
gjorts kring vetskapen om fostrets förmåga att
uppleva smärta men att det förekommer olika
uppfattningar om huruvida fostret får del av den
narkos eller de smärtstillande medel som ges till
kvinnan under aborten.

I motion So506 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (båda kd)
begärs tillkännagivande om att i svensk lagstiftning
genomföra vad som rekommenderas av WHO om när foster
juridiskt sett skall räknas som barn (yrkande 1).
Motionärerna anför att det är anmärkningsvärt att
Sverige inte införlivat WHO:s rekommendationer i
detta avseende. Dessa rekommendationer innebär att
från vecka 22 skall ett missfall benämnas
förlossning och foster benämnas barn. Vidare begärs
tillkännagivande om praxis för gränsen för hur sent
i graviditeten aborter får beviljas (yrkande 2).
Motionärerna anför att i dag kan barn som föds i
23:e graviditetsveckan räddas och att det finns barn
som är födda i graviditetsvecka 22. Den enda rimliga
lösningen är att justera tidpunkten för de senaste
aborterna till vecka 20 beaktande felmarginalen på
två veckor. Ett liknande motionsyrkande framställs i
motion So468 av Tuve Skånberg (kd).

I motion So461 av Tuve Skånberg och Gustaf von Essen (kd och m)
begärs tillkännagivande om en utredning i syfte att
utreda varför kvinnor väljer abort, vilket stöd
kvinnorna önskar och andra aspekter som kan tänkas
påverka aborttalet (yrkande 1). Enligt motionärerna
bör särskild uppmärksamhet riktas mot förekomsten av
aborter bland unga flickor. Ett likalydande mo-
tionsyrkande framställs i motion So295 av Mikael
Oscarsson och Anneli Enochson (båda kd) (yrkande 1).
Vidare begärs tillkännagivande om en analys av
varför Sverige har högst aborttal i Norden (yrkande
2). Även i motion So295 framförs ett yrkande med
detta innehåll (yrkande 2). Slutligen begärs
tillkännagivande om ett åtgärdsprogram för hur
antalet aborter skall kunna minskas (yrkande 3). Ett
tillkännagivande härom framställs också i motion
So295 (yrkande 3).

I motion So524 av Magda Ayoub (kd) begärs
tillkännagivande om en utredning av postabortsyndrom
i ett kvinnohälsoperspektiv. Motionären anför att
utredningen utifrån ett kvinnohälsoperspektiv bör
göra en sammanställning av det aktuella läget inom
såväl svensk som internationell forskning, med avse-
ende på fysiska och psykiska konsekvenser av abort.

I motion So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande om det abortförebyggande arbetet
(yrkande 14). Motionärerna anför att ungdoms-
mottagningarna har en viktig roll i det
abortförebyggande arbetet samt att
sexualundervisningen måste fördjupas, där
ansvarstagandet för den egna sexualiteten och
partnern måste betonas.

I motion So370 av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson
(båda m) begärs tillkännagivande om behov av
ytterligare insatser för att minska antalet aborter
i landet. Motionärerna pekar på att en abort oftast
medför problem för kvinnan, varför det finns
anledning att arbeta med att förebygga aborter.

I motion So232 av Rigmor Stenmark (c) begärs tillkännagivande
om förebyggande åtgärder för att minska antalet
aborter. Motionären anför att arbetet med rådgivning
och information om hur samhället kan hjälpa unga
kvinnor att fullfölja en graviditet måste
prioriteras. Olika läkemedel som hindrar oönskade
graviditeter måste vidare ges likartade regler i
hela landet.

I motion So545 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson (båda kd)
begärs tillkännagivande om att alla ingrepp i
sjukvården ska vara föremål för forskning och
utvärdering för att säkerställa kvinnors hälsa.
Motionärerna pekar på att regeringen har beslutat
att kvinnor som genomgår abort inte skall
registreras med personnummer. Detta kommer att få
till följd att det fortfarande går att få en
uppfattning om vilken ålder kvinnan har vid aborten,
men att det inte blir möjligt att följa upp hennes
personliga hälso- och sjukdomshistoria.

Några motioner behandlar frågan om tonårsaborter.

I motion So210 av Magnus Jacobsson och Amanda
Agestav (båda kd) begärs tillkännagivande om
tillsättande av en utredning om tonårsaborter
(yrkande 1). Motionärerna anför att det finns
väldigt lite kunskap om hur unga kvinnor mår i
samband med och efter en abort. Det vore därför
önskvärt med en utredning som utgår från unga
kvinnors situation.

I motion So305 av Magda Ayoub (kd) begärs tillkännagivande om
en nationell nollvision vad gäller tonårsaborter
(yrkande 1). Motionären anför att Folkhäl-
soinstitutet bör ges i uppdrag att, med den
handlingsplan för prevention av oönskade
graviditeter som det tagit fram som grund, leda
arbetet med att utveckla en nationell nollvision för
tonårsaborter.

I motion So338 av Harald Bergström (kd) begärs tillkännagivande
om att föräldrar skall informeras om deras
minderåriga barn är gravida och står inför abort.
Motionären anför att Socialstyrelsens riktlinjer
kring aborter måste ändras och göras tydliga vad
gäller frågan om när föräldrar skall underrättas när
en minderårig blir gravid. Det är väsentligt att
föräldrarna blir delaktiga i beslutet och ges
möjlighet att stötta sitt barn. Undantag skall dock
kunna göras när synnerliga skäl så påkallar.

I några motioner behandlas frågor om fosterdiagnostik.

I motion So207 av Kerstin Heinemann (fp) begärs
tillkännagivande om tillämpning av preimplantatorisk
diagnostik (PGD) i Sverige. Motionären anför att hon
utgår från att frågan om PGD kommer att tas upp i
den pågående utredningen om bioteknik. Frågan är
dock så viktig att den bör brytas ut ur denna
utredning och behandlas i särskild ordning och utan
dröjsmål, anför motionären.

I motion So470 av Tuve Skånberg (kd) begärs
tillkännagivande om att en opererbar åkomma som
läpp- och gomspalt aldrig ensam kan vara ett
tillräckligt skäl för att bevilja en abort.
Motionären anför att det är ett uttryck för en
orimlig och oacceptabel människosyn att minsta
avvikelse från det som anses vara det perfekta
ställer ett väntat barn utanför lagens skydd till
liv och lem. I förordet till FN:s barnkonvention,
som Sverige har ratificerat, sägs att barnet skall
skyddas av lag också före födelsen.

Tidigare behandling och pågående arbete m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
motionsyrkanden om abortförebyggande arbete, se
bl.a. betänkandena 1997/98:SoU12, 1998/99:SoU10,
1999/2000:SoU9 och 2000/01:SoU10.

I betänkande 1997/98:SoU12 (mars 1998) återgav utskottet delar
av Socialstyrelsens allmänna råd 1989:6 om
tillämpningen av abortlagen samt delar av
Socialstyrelsens allmänna råd om information om
fosterdiagnostik, SOSFS 1997:20 (s. 80–83 utskottets
betänkande).

I betänkande 2000/01:SoU10 anförde utskottet att det
vidhöll sin inställning att det är mycket angeläget
att antalet aborter minskar och betonade därvid
särskilt vikten av att antalet aborter bland
tonårsflickor nedbringas. Vidare anförde utskottet
att arbetet med att stärka och förbättra de
förebyggande insatserna måste fortsätta. Vidare
påpekades att från Socialstyrelsen inhämtats att
arbete pågår med omarbetning av de allmänna råden om
tillämpning av abortlagen. Dessutom anfördes att
Nationella folkhälsokommittén i sitt slutbetänkande
behandlat frågan om oönskade graviditeter och därvid
lyft fram ungdomar som en särskild målgrupp.
Motioner avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 2000/01:194). (Res. kd.)

I betänkande 2000/01:SoU10 behandlades också ett
par motioner om sena aborter. Utskottet anförde i
det sammanhanget bl.a. följande.
Av 1 § abortlagen (1974:595) framgår att om en
kvinna begär att hennes havandeskap skall
avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas
före utgången av artonde havandeskapsveckan och
den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan
antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller
hälsa. Vidare framgår av 3 § första stycket att
efter utgången av artonde havandeskapsveckan får
abort utföras endast om Socialstyrelsen lämnar
kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd
får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger
för aborten. I 3 § andra stycket stadgas att
tillstånd ej får lämnas om det finns anledning
att anta att fostret är livsdugligt. Vidare
stadgas i 6 § första stycket att om havandeskapet
på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan
medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa,
får Socialstyrelsen lämna tillstånd till
avbrytande av havandeskap efter utgången av
artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt
havandeskapet har framskridit. Av 6 § andra
stycket framgår att avbrytande av havandeskap får
utföras utan Socialstyrelsens tillstånd om inte
åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan.
Utskottet vill poängtera att abortlagen således
innebär att tillstånd till abort inte får lämnas
om fostret bedöms livsdugligt.

Riksdagen följde utskottet (Res. m och kd.)

Motioner om när ett foster juridiskt sett skall
betraktas som ett barn och frågan om smärtlindring
för foster behandlades också i betänkande
2000/01:SoU10. Utskottet pekade på att frågan om när
ett foster juridiskt sett skall betraktas som barn
behandlas i det förslag som Statens medicinsk-etiska
råd överlämnat till regeringen. Förslaget innebär
ändringar i folkbokföringslagen (1991:481).
Förslaget bereddes för närvarande i
Regeringskansliet och denna beredning borde enligt
utskottets uppfattning avvaktas. Motioner avstyrktes
(ej res.).

Frågor om fosterdiagnostik, smärtlindring för foster
och preimplantatorisk diagnostik behandlades av
utskottet senast i betänkande 2000/01:SoU10.
Utskottet anförde därvid att frågor rörande
information om fosterdiagnostik och smärtlindring
för foster faller inom ramen för Statens medicinsk-
etiska råds uppdrag. Utskottet pekade vidare på att
regeringen helt nyligen tillsatt en parlamentarisk
kommitté (dir. 2001:20) med uppgift att se över ett
antal frågor rörande genetisk diagnostik, genterapi
och kloning. Av direktiven framgår bl.a. att
kommittén skall göra en översyn av de nu gällande
riktlinjerna för fosterdiagnostik och
preimplantatorisk diagnostik. Riksdagen borde därför
inte ta något initiativ med anledning av motionerna.
Motionerna avstyrktes (ej res.).

Som ovan nämnts har Kommittén om genetisk integritet
(S 2001:01) till uppgift att se över ett antal
frågeställningar rörande genetisk diagnostik,
genterapi och kloning; bl.a. skall den överväga och
lämna förslag till åtgärder när det gäller
fosterdiagnostik och preimplantatorisk diagnostik.
Kommitténs arbete skall redovisas senast den 28
februari 2003.

Enligt uppgift från Socialstyrelsen pågår
fortfarande en omarbetning av de allmänna råden om
tillämpningen av abortlagen.

I kommentaren till Socialstyrelsens
sammanställning över aborter i Sverige under 2001
anförs följande.
Det totala antalet aborter har ökat under år 2001
till knappt 31 800, jämfört med 30 980 under
2000. Uppgången beror i stor utsträckning på en
ökning av tonårsaborterna med 6,5 procent. Första
halvåret 2001 minskade tonårsaborterna något
jämfört med samma period året innan, men under
andra halvåret 2001 vände utvecklingen till en
kraftig ökning jämfört med andra halvåret 2000.
Medan aborttalen är högst i de tre största
städerna, ökar antalet tonårsaborter mest utanför
storstäderna. Speciellt stora ökningar ses
således i Kronoberg, Gotland, Blekinge, Halland,
Västra Götaland och Norrbotten. De allra flesta
aborter görs mycket tidigt i graviditeten och den
medicinska abortmetoden, som kan göras under de
första 9 veckorna, fortsätter att öka något med
motsvarande minskning av kirurgiska aborter.
Andelen medicinska aborter varierar mycket mellan
regioner, från 30 procent till närmare 70
procent.

Regeringen har i ett beslut den 31 januari 2002
avslagit en framställning från Svensk förening för
obstetrik och gynekologi, som innebar ett förslag om
ändring av 24 § folkbokföringslagen så att gränsen
för när en dödfödd skall anmälas bestäms till 22
fulla havandeskapsveckor i stället för, som i dag,
28 veckor.

Frågan om sen abort vid lättare funktionshinder
har under våren 2001 berörts av socialministern i
svar på fråga för skriftligt svar (2000/01:1219).
I svaret har socialministern bl.a. anfört
följande.
Efter utgången av 18:e graviditetsveckan får
abort endast ske om Socialstyrelsen lämnar
tillstånd till det. Tillstånd får lämnas endast
om det finns synnerliga skäl till abort.
Socialstyrelsens rättsliga råd fattar beslut
efter prövning av varje enskilt fall.
Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1989:6) om
tillämpning av abortlagen innehåller en utförlig
redogörelse av vad som bör ligga till grund för
rättsliga rådets bedömning.
Vad som ska anses som synnerliga skäl åligger
således rättsliga rådet att i det enskilda fallet
avgöra.

Frågan om abortregister och kvinnors hälsa har i maj
2001 berörts av socialministern i svar på skriftlig
fråga (2000/01:1129). I svaret har socialministern
med hänvisning till ett frågesvar i november 2000
angående abortregister och bröstcancer uttalat bl.a.
att uppgifter om abort inte skall finnas med i
patientregistret och att forskning i syfte att
utröna eventuella hälsorisker i samband med abort då
får ske exempelvis i form av intervjustudier.

Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande Hälsa
på lika villkor – nationella mål för folkhälsan, SOU
2000:91, bereds för närvarande inom Reger-
ingskansliet. I betänkandet anförs att ett av de
nationella målen för folkhälsan är trygg och säker
sexualitet. Med detta avses enligt kommittén minskad
smittspridning av sexuellt överförbara sjukdomar,
minskat antal oönskade graviditeter samt att ingen
skall diskrimineras på grund av sexuell läggning.
Ungdomar lyfts fram som en särskild målgrupp.

Statens folkhälsoinstitut har i juni 2001 till
regeringen överlämnat ett förslag till handlingsplan
för prevention av oönskade graviditeter. Målet med
handlingsplanen är att genom kunskapshöjande och
beteendepåverkande insatser samt rådgivning och
tillgång på preventivmedel verka för att en så stor
andel som möjligt av alla graviditeter skall vara
önskade. Folkhälsoinstitutet föreslås enligt
förslaget till handlingsplan få till uppgift att
samordna och följa upp det fortsatta arbetet med
handlingsplanen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin inställning att det är
mycket angeläget att antalet aborter och då särskilt
tonårsaborter nedbringas. Utskottet noterar därför
med oro att antalet tonårsaborter ökade under år
2001. Arbetet med att stärka och förbättra de
förebyggande insatserna måste fortsätta. Från Soci-
alstyrelsen har inhämtats att omarbetningen av de
allmänna råden om tillämpning av abortlagen alltjämt
pågår. Statens folkhälsoinstitut har vidare utformat
ett förslag till handlingsplan för att begränsa
antalet oönskade aborter. Utskottet anser inte att
något initiativ från riksdagens sida är
erforderligt. Motionerna So210 (kd) yrkande 1, So232
(c), So295 (kd), So305 (kd) yrkande 1, So338 (kd),
So370 (m), So461 (kd och m), So524 (kd) och So612
(kd) yrkande 14 avstyrks.

Ett par motioner behandlar frågan om sena aborter.
Utskottet vill i detta sammanhang klargöra följande.
Av 1 § abortlagen (1974:595) framgår att om en
kvinna begär att hennes havandeskap skall avbrytas,
får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången
av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund
av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig
fara för hennes liv eller hälsa. Vidare framgår av 3
§ första stycket att efter utgången av artonde
havandeskapsveckan får abort utföras endast om
Socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till
åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om
synnerliga skäl föreligger för aborten. I 3 § andra
stycket stadgas att tillstånd ej får lämnas om det
finns anledning att anta att fostret är livsdugligt.
Vidare stadgas i 6 § första stycket att om
havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel
hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv
eller hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd
till avbrytande av havandeskap efter utgången av
artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt
havandeskapet har framskridit. Av 6 § andra stycket
framgår att avbrytande av havandeskap får utföras
utan Socialstyrelsens tillstånd om inte åtgärden kan
anstå utan fara för kvinnan.
Utskottet vill poängtera att abortlagen således
innebär att tillstånd till abort inte får lämnas om
fostret bedöms livsdugligt. Med hänsyn härtill
behövs inte något initiativ från riksdagen med
anledning av motionerna So468 (kd) och So506 (kd)
yrkande 2. Motionerna avstyrks.
Frågan om när ett foster skall betraktas som barn
har nyligen prövats av regeringen i samband med en
framställning om att folkbokföringslagen (1991:481)
skall ändras vad beträffar gränsen för när en
dödfödd skall anmälas till skattemyndigheten.
Utskottet som inte finner skäl att ha någon annan
uppfattning i denna fråga än regeringen avstyrker
motion So506 (kd) yrkande 1.
I motion So545 (kd) aktualiseras frågan om
huruvida personnummer skall antecknas i
patientregistret då en kvinna genomgår abort.
Frågeställningen har sin grund i att regeringen i
september 2001, i samband med att den fastställde
nya förordningar om hälsodataregister hos
Socialstyrelsen och Läkemedelsverket, beslutade att
personnummer i framtiden inte kommer att få användas
när aborter registreras i patientregistret.
Utskottet anser att forskning i syfte att utröna
eventuella hälsorisker i samband med abort får ske
exempelvis i form av intervjustudier. Motionen
avstyrks.
Utskottet konstaterar att Kommittén om genetisk
integritet har till uppgift att se över ett antal
frågeställningar rörande genetisk diagnostik,
genterapi och kloning. Av direktiven framgår bl.a.
att kommittén skall göra en översyn av de nu
gällande riktlinjerna för fosterdiagnostik och
preimplantatorisk diagnostik. Utskottet anser att
kommitténs arbete bör avvaktas och avstyrker
motionerna So207 (fp), So323 (kd och m), So462 (kd)
och So470 (kd).

Frågor om dödsfallsutredning

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om införande av
en särskild lag om dödsfallsutredning.
Utskottet vidhåller att det är angeläget att
reglerna om rättsmedicinsk undersökning
tillämpas så att sådan undersökning alltid
utförs när detta är motiverat av
rättssäkerhetsskäl.

Motion

I motion So222 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark
Pehrsson (m) begärs ett tillkännagivande om vad i
motionen anförs om införande av en särskild lag om
dödsfallsutredning. Motionärerna hänvisar till att
en undersökning visat att i en tredjedel av alla
onaturliga dödsfall fastställs dödsorsaken utan
rättsmedicinsk undersökning. Samtliga fall som
polisanmälts på korrekta grunder skall avslutas med
en rättsmedicinsk undersökning, heter det i motio-
nen.

Bakgrund, tidigare behandling

I 4 kap. 4 § begravningslagen (1990:1144) stadgas
att om förhållandena vid ett dödsfall är sådana att
det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersök-
ning enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m. skall
den läkare som fastställt att döden har inträtt
eller som annars skall utfärda dödsbeviset snarast
möjligt anmäla dödsfallet till polismyndigheten i
den ort där dödsfallet inträffade eller, om kännedom
härom saknas, den ort där den döda kroppen har
anträffats. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse
genom en lagändring den 1 juli 1996 (prop.
1994/95:148, bet. 1994/95:SoU21, rskr. 1994/95:381).

Av 13 § lagen (1995:832) om obduktion m.m. framgår
att en rättsmedicinsk undersökning av avliden bl.a.
får göras om undersökningen kan antas vara av
betydelse för utredningen av ett dödsfall som
inträffat under sådana omständigheter att det inte
skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet
har samband med ett brott. Denna bestämmelse
infördes i samband med det lagstiftningsärende som
nämns ovan.
Utskottet behandlade i samband med proposition
1994/95:148 ett motionsyrkande i vilket föreslogs
att polisen skulle vara skyldig att föranstalta om
rättsmedicinsk obduktion vid en polisanmälan
(1994/95:SoU21 s. 35). Utskottet anförde i likhet
med regeringen att det är angeläget att polisen
tillämpar reglerna så att rättsmedicinsk
undersökning alltid utförs när detta är motiverat av
rättssäkerhetsskäl. Vidare anförde utskottet att en
nära samverkan mellan polisen och den
rättsmedicinska professionen är nödvändig och att
det t.ex. är angeläget att polisen konsulterar
rättsmedicinsk expertis före ett beslut att inte
föranstalta om rättsmedicinsk undersökning efter
anmälan från läkare. Utskottet anförde att det
utgick från att regeringen noga följer denna fråga,
bl.a. de lokala polismyndigheternas praxis, och
återkommer till riksdagen om det behövs. Motionen
avstyrktes. (Ej res.) Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1994/95:381).
Utskottet behandlade vidare i betänkande
1999/2000:SoU9 ett motionsyrkande om att införa en
särskild lag om dödsfallsutredning. Utskottet
vidhöll att det är angeläget att reglerna om
rättsmedicinsk undersökning tillämpas så att sådan
undersökning alltid utförs när detta är motiverat av
rättssäkerhetsskäl. Utskottet betonade att en nära
samverkan mellan polisen och den rättsmedicinska
professionen är nödvändig och att det t.ex. är
angeläget att polisen konsulterar rättsmedicinsk
expertis före ett beslut att inte föranstalta om
rättsmedicinsk undersökning efter anmälan från
läkare (ej res.) (rskr. 1999/2000:194).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller att det är angeläget att
reglerna om rättsmedicinsk undersökning tillämpas så
att sådan undersökning alltid utförs när detta är
motiverat av rättssäkerhetsskäl. I detta sammanhang
vill utskottet återigen betona att en nära samverkan
mellan polisen och den rättsmedicinska professionen
är nödvändig och att det t.ex. är angeläget att
polisen konsulterar rättsmedicinsk expertis före ett
beslut att inte föranstalta om rättsmedicinsk
undersökning efter anmälan från läkare. Utskottet
utgår från att regeringen noga följer frågan och
återkommer till riksdagen om det behövs. Motion
So222 (m) avstyrks med det anförda.

Journalföring

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om
journalföring. Utskottet hänvisar till att
det inom Regeringskansliet pågår en översyn
av patientjournallagen och att resultatet av
denna bör avvaktas. Jämför reservationerna 67
(v) och 68 (c).

Motioner

I motion So234 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
föreslås att 10 § patientjournallagen skall ges
följande lydelse: Den som enligt 9 § är skyldig att
föra patientjournal skall på begäran av patient
utfärda intyg om vården samt utfärda intyg och
utlåtande som behövs för att bedöma rätten till
ersättning enligt lagen om allmän försäkring eller
annan jämförbar ekonomisk förmån i enlighet med vad
som anförs i motionen. Motionären anför att
försäkringskassan i dag har svårigheter att få in
det underlag som krävs för att kunna ta ställning
till rätt ersättning.

I motion So345 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om att Socialstyrelsen bör få i
uppdrag att utreda och utfärda riktlinjer för
journalhantering i samband med konkurrensutsättning
och privatisering (yrkande 1).
I motion So334 av Ulla-Britt Hagström (kd) begärs
ett tillkännagivande om försöksverksamhet med s.k.
smart-card som patientjournal. Motionären anför att
den tekniska utvecklingen möjliggör för den enskilde
att ta själv ta ansvar för sin patientjournal genom
att ha den med sig i sitt patientkort. Vidare anförs
att regeringen bör välja ut något eller några
landsting för en försöksverksamhet med s.k. smart-
card för att skynda på utvecklingen.
I motion So303 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om patientanpassade journaler
(yrkande 9). Motionärerna anför att felbehandlingar
sker därför att alla journalhandlingar inte finns
tillgängliga vid akuta operationer och besök i
sjukvården. I vissa länder har man infört journaler
på s.k. smart-card vilket innebär att patienten kan
ha sin journal i själva patientbrickan.
Patientinformationen finns dessutom förvarad på
säkert sätt hos patientens ordinarie vårdgivare.

Pågående arbete

Socialstyrelsen överlämnade i december 2001 en
rapport till regeringen angående en översyn av
patientjournallagen. Rapporten bereds för närvarande
i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Inom Regeringskansliet pågår som ovan anförts en
översyn av patientjournal-lagen. Enligt utskottet
bör resultatet av denna översyn avvaktas. Motionerna
So234 (m), So303 (c) yrkande 9, So334 (kd) och So345
(v) yrkande 1 avstyrks.

Plastikkirurgi

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om riktlinjer
och åldersgräns för genomförande av
plastikkirurgi samt om en nationell
granskning av privata plastik- och
allmänkirurgiska mottagningar. Utskottet hän-
visar till ett yttrande från Statens
medicinsk-etiska råd. Jämför reservation 69
(v).

Motion

I motion So400 av Lena Olsson m.fl. (v) begärs att
regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda
och lämna förslag om riktlinjer och åldersgräns för
genomförande av plastikkirurgi (yrkande 1).
Motionärerna anför att en plastikoperation är ett
stort och irreversibelt ingrepp och hänvisar till
att sterilisering inte får utföras på någon som inte
fyllt 25 år. Undantag bör göras för operationer som
har medicinska grunder. Vidare begärs i yrkande 2
att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att
genomföra en nationell granskning av privata
plastik- och allmänkirurgiska mottagningar.

Bakgrund

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) överlämnade i
december 2001 ett yttrande till regeringen angående
vissa etiska riktlinjer för skönhetsoperationer på
underåriga. SMER anförde att rådet inhämtat
Socialstyrelsens allmänna uppfattning om förekomsten
av skönhetsoperationer på underåriga och om vilka
riktlinjer som styrelsen anser bör gälla. Till
Socialstyrelsen riktades också bl.a. frågan om man
anser sig ha tillräckliga befogenheter att ingripa
om enskilda plastikkirurger inte följer
yrkesföreningarnas riktlinjer. Socialstyrelsen
anförde att skönhetsoperationer på underåriga över
huvud taget är mycket ovanliga. Socialstyrelsen
anförde vidare att icke medicinskt indicerade
skönhetsoperationer faller inom den för
vårdnadshavaren i föräldrabalken reglerade
bestämmanderätten, dvs. vårdnadshavaren skall vara
informerad och ha samtyckt till ingreppet.
Förhållandet kan dock vara annorlunda om ett barn
vill genomgå en plastikoperation på grund av att han
eller hon mår psykiskt dåligt av sitt utseende och
vårdnadshavaren inte samtycker till ingreppet. Ett
operativt ingrepp kan på grund av psykiskt lidande
bedömas vara medicinskt indicerat, om inte andra
medicinska skäl talar emot. Om den underårige i ett
sådant fall har uppnått sådan ålder och mognad att
han eller hon förstår innebörden av och kan
överblicka konsekvenserna av sitt beslut, torde det
inte vara uteslutet att ett ingrepp kan genomföras
även om vårdnadshavaren inte samtyckt till det.
Kännedom om vårdnadshavarens inställning bör dock
alltid finnas tillgänglig. Socialstyrelsen ansåg sig
vidare ha tillräckliga befogenheter att ingripa mot
en läkare eller vårdgivare som utför skönhets-
operationer och i samband därmed åsidosätter
vetenskap och beprövad erfarenhet. En
specialistförenings riktlinjer kan anses vara ett
uttryck för vad som utgör vetenskap och beprövad
erfarenhet och innebär sakkunnig och omsorgsfull
patientvård. SMER delade Socialstyrelsens bedömning.

Utskottets ställningstagande

Som motionärerna anför är en plastikoperation ett
stort och irreversibelt ingrepp. Det är därför
väsentligt att plastikoperationer på underåriga
föregås av en noggrann prövning. Av Statens
medicinsk-etiska råds yttrande framgår att
Socialstyrelsen anser sig ha tillräckliga
befogenheter att ingripa mot en läkare eller
vårdgivare som utför skönhetsoperationer och i
samband därmed åsidosätter vetenskap och beprövad
erfarenhet. Vidare framgår av yttrandet att en
specialistförenings riktlinjer kan anses vara ett
uttryck för vad som utgör vetenskap och beprövad
erfarenhet och innebär sakkunnig och omsorgsfull
patientvård. Utskottet anser mot bakgrund av det
anförda inte att riksdagen bör ta något initiativ
med anledning av motion So400 (v).

Medicinska patent

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om medicinska
patent. Utskottet hänvisar till att frågan om
rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
för närvarande är föremål för behandling i
Regeringskansliet. Jämför reservation 70 (c,
mp).

Motion

I motion So406 av Lena Ek och Sofia Jonsson (c)
begärs ett tillkännagivande om att Socialstyrelsen
skall få i uppgift att bevaka internationella
medicinska patent, särskilt rörande mänskliga gener
(yrkande 1). Vidare begärs i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att en nationell strategi bör
utarbetas för bevakning och hantering av
internationella medicinska patent, särskilt rörande
mänskliga gener. Slutligen begärs i yrkande 3 att
patentreglernas omfattning och utformning såväl
nationellt som internationellt utreds, särskilt med
avseende på biotekniska upptäckter och uppfinningar.

Bakgrund

Lagutskottet har i betänkandet 2001/02:LU17
behandlat frågan om patent på biotekniska
uppfinningar. Utskottet föreslog att motionsyrkanden
om att patent inte skall få beviljas på biotekniska
uppfinningar bör avslås och hänvisade till pågående
beredning av förslag till lagstiftning för att i
svensk rätt genomföra EG-direktivet om rättsligt
skydd för biotekniska uppfinningar. Riksdagen följde
utskottet (beslut den 20 mars 2002, prot. 85). Under
rubriken Tidigare behandling anförde utskottet bl.a.

Riksdagen har vid ett flertal tillfällen avslagit
motioner med samma inriktning som de nu aktuella
(se bet. 1997/98:LU16, 1998/99:LU14,
1999/2000:LU18 och 20001/02:LU8).
Sammanfattningsvis har utskottet därvid
konstaterat att EG-direktivet om rättsligt skydd
för biotekniska uppfinningar, som finns redovisat
i bilaga 2, synes stå i god samklang med gällande
svensk patenträtt, att vissa ändringar av svensk
lagstiftning ändå erfordras och att det inom
Regeringskansliet pågår ett arbete med att
förbereda förslag till de författningsändringar
som direktivet ger anledning till. Några bärande
skäl för att motverka ett genomförande av
direktivet har utskottet inte ansett föreligga.

Utskottet har inte heller sett någon anledning
att föregripa det arbete som pågår såväl i
Sverige som internationellt såvitt avser den
närmare utformningen av ett från etisk synpunkt
lämpligt och i övrigt väl fungerande skydd för
biotekniska uppfinningar. Därutöver har utskottet
framhållit att utvecklingen av biotekniska
produkter kräver stora investeringar i forskning
och utveckling och att det immaterialrättsliga
skyddet mot denna bakgrund är av avgörande
betydelse för verksamheten. Från exempelvis
läkemedelsindustrins sida har gjorts gällande att
möjligheterna till patent på biotekniska
uppfinningar är en av de viktigaste
förutsättningarna för investeringar i forskning
och utveckling.
I departementspromemorian (Ds 2001:49)
Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
finns förslag om hur EG-direktivet om rättsligt
skydd för biotekniska uppfinningar skall
genomföras i svensk rätt. Promemorian innehåller
förslag till ändringar i patentlagen och
växtförädlarrättslagen, vilka huvudsakligen
bygger på och väsentligen överensstämmer med
direktivet. Utgångspunkten för förslagen är,
enligt promemorian, att grunderna för den
gällande regleringen inte skall påverkas och att
reglerna skall ge uttryck för respekt för
grundläggande principer om människans värdighet
och integritet.

Från Justitiedepartementet har inhämtats att
regeringen avser att överlämna en proposition i
frågan under hösten 2002.

Statens medicinsk-etiska råd (SMER) har den 25
februari 2002 lämnat ett remissyttrande avseende
departementspromemorian Rättsligt skydd för
biotekniska uppfinningar (Ds 2001:49). SMER anser
att vissa av förslagen till nya bestämmelser i
patentlagen bör avvisas. Vidare anser SMER att
Sverige bör motsätta sig varje patentering av
människokroppens beståndsdelar, även om dessa har
”isolerats”, samt att Sverige i konsekvens härmed
bör verka för revision av EG-direktivet 98/44 och av
motsvarande praxis enligt andra instrument.

Utskottets ställningstagande

Som ovan anförts är frågan om rättsligt skydd för
biotekniska uppfinningar för närvarande föremål för
behandling i Regeringskansliet. Riksdagen bör därför
inte ta något initiativ i frågan. Motion So406 (c)
avstyrks därför.

Frågor om smittskydd

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motioner om smittskydd.
Utskottet hänvisar till att frågan bereds i
Regeringskansliet.

Motioner

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) begärs
ett tillkännagivande om att införa en ny
smittskyddslag (yrkande 7) Motionärerna anför att i
april 1999 lämnade Smittskyddskommittén ett förslag
till ny smittskyddslag. Enligt motionärerna är det
angeläget att regeringen återkommer till riksdagen
med förslag till ny smittskyddslag med kommitténs
betänkande som utgångspunkt. Ett liknande yrkande
framställs i motion L371 (v, s, c, fp, mp) yrkande
42.

I motion So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v)
begärs ett tillkännagivande om avskaffande av den
s.k. bastuklubbslagen (yrkande 4). Motionärerna
anför att bastuklubbslagen infördes vid hivepidemins
början och syftade till att motverka spridningen av
hiv. Enligt motionärerna finns det emellertid mycket
som tyder på att lagen bidrar till att förhindra det
förebyggande arbetet mot hiv. Lagen bör därför
avskaffas. Även i motionerna L371 av Tasso
Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) yrkande 41, So533
av Ulf Nilsson m.fl. (fp) och L363 av Anders
Bengtsson och Hillevi Larsson (s) framställs
yrkanden om bastuklubbslagens avskaffande.

Bakgrund

Regeringen utsåg i september 1996 en parlamentarisk
kommitté, den s.k. Smittskyddskommittén (S 1996:07),
med uppdrag att utvärdera det svenska smittskyddet
med tonvikt på smittskyddslagen (1988:1472) och
övriga författningar som hör till smittskyddet.
Smittskyddskommittén överlämnade i mars 1999 sitt
slutbetänkande Smittskydd, samhälle och individ (SOU
1999:51). Kommittén föreslår i betänkandet bl.a. att
lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och
andra liknande verksamheter upphävs. Enligt
kommitténs uppfattning är det svårt att hävda att
ett totalförbud mot bastuklubbarna i dag är
motiverat av smittskyddsskäl. I stället föreslås
vissa kompletterande bestämmelser i ordningslagen
(1993:1617) så att ingripande kan äga rum i det
enskilda fallet om risk för smittspridning
föreligger. Vidare föreslås att en ny smittskyddslag
införs. Betänkandet bereds i Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande

Smittskyddskommittén har föreslagit att en ny
smittskyddslag införs samt att den s.k.
bastuklubbslagen avskaffas och att ett ingripande i
det enskilda fallet, om risk för smittspridning
föreligger, kan äga rum med stöd av ordningslagen.
Utskottet vidhåller att riksdagen inte bör föregripa
kommande förslag, varför motionerna So509 (v)
yrkandena 4 och 7, So533 (fp), L363 (s) och L371 (v,
s, c, fp, mp) yrkandena 41 och 42 avstyrks.

Lobotomi

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om tillsättande
av en statlig utredning rörande omfattningen
av lobotomioperationer i Sverige samt om
ersättning till vissa lobotomerade. Jämför
reservationerna 71 (v, kd) och 72 (kd).

Motioner

I motion So314 av Caroline Hagström och Chatrine
Pålsson (kd) begärs ett tillkännagivande om
tillsättande av en statlig utredning om omfattningen
av lobotomioperationerna i Sverige (yrkande
1).Motionärerna anför att det aldrig varit en
vetenskapligt belagd tes att lobotomi botar något.
Vidare begärs ett tillkännagivande om vad i motionen
anförs om statlig ersättning till lobotomerade från
1940-, 1950- och 1960-talen som fortfarande är i
livet (yrkande 2). Motionärerna anför att ett beslut
om ersättning vore ett sätt för staten att
åtminstone i någon mån gottgöra dem som utsattes för
lobotomi och på så sätt också erkänna att detta inte
var en riktig behandling i ett samhälle som slår
vakt om människovärdet.

Tidigare behandling

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat frågor om lobotomi med anledning av
motionsyrkanden liknande de nu aktuella. I
betänkande 1997/98:SoU2 gavs en bred bakgrund om
lobotomi och kapsulotomi, skadeståndsregler m.m.
vartill hänvisas (s. 64 och 65). Utskottet anförde i
sin bedömning sammanfattningsvis att när det gäller
ersättning till dem som lobotomerats under 1940- och
1950-talen kunde utskottet konstatera att lobotomi,
innan de ångestdämpande medicinerna fanns
tillgängliga, var i enlighet med dåtida vetenskap
och beprövad erfarenhet samt att några skäl för
generell ersättning inte föreligger. I de av
riksdagen godkända betänkandena 1997/98:SoU12,
1998/99:SoU10, 1999/2000:SoU9 och 2000/02:SoU10
behandlades åter motioner om ersättning till
lobotomerade. Utskottet har vid samtliga tillfällen
vidhållit sin inställning att det inte föreligger
några skäl för generell ersättning till dem som
lobotomerats (res. i bet. 1997/98:SoU12 och bet.
1998/ 99:SoU10 kd och mp samt i 1999/2000:SoU9 kd.)
I betänkande 1999/2000:SoU9 framställdes vidare ett
yrkande om kartläggning av lobotomiverksamheten i
Sverige. Motionsyrkandet avstyrktes. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1999/2000:194). (Res. dels v
och mp, dels kd.) I betänkande 2000/01:SoU10
behandlades motionsyrkanden som åter begärde att en
statlig utredning skulle tillsättas för att se över
lobotomiverksamheten. Motionsyrkandena avstyrktes.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 2000/01:194).
(Res. v, kd, mp.)

Utskottets ställningstagande

De lobotomioperationer som gjordes på 1940- och
1950-talen utfördes i enlighet med dåtidens
vetenskap och beprövade erfarenhet. Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning att någon
kartläggning av lobotomiverksamheten inte är
erforderlig. Motion So314 (kd) yrkande 1 avstyrks.

Vidare vidhåller utskottet att det inte heller
föreligger några skäl för generell ersättning till
dem som lobotomerats. Även motion So314 (kd) yrkande
2 avstyrks därför.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering (punkt 1)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So202, 2001/02: So358
yrkande 3 i denna del, 2001/02:So620 yrkandena 3, 6
och 7 och 2001/02:N319 yrkande 12 och avslår
motionerna 2001/02:So230, 2001/02: So241,
2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:
So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1,
8, 9, 10, 16 och 17, 2001/02:So581, 2001/02:So613
yrkande 5, 2001/02:So628 yrkande 1, 2001/02:Sf395
yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3 och 2001/02:N314
yrkande 3.
Ställningstagande

Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en
fundamental rättighet i ett välfärdssamhälle.
Patienten måste få en starkare ställning i
sjukvården. I dag är patientens rättigheter enbart
politiska, indirekta och kollektiva. Det är därför
som vi föreslår att alla medborgare skall omfattas
av en obligatorisk hälsoförsäkring. Med en sådan
följer pengarna patienten, som alltså styr
resurserna genom eget val av vårdgivare. Patienten
kan på så sätt aktivt välja god vård och välja bort
dålig vård.

Den obligatoriska hälsoförsäkring som vi föreslår
skall omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller
hälsotillstånd. Den skall finansieras gemensamt.
Alla människor skall vara anslutna till valfri
försäkringskassa eller motsvarande som administrerar
försäkringen. Varken offentliga eller privata
försäkringskassor skall få ”plocka russinen ur
kakan”, t.ex. genom att välja bort särskilt
resurskrävande patienter. Avgiften skall bero på
inkomsten och fastställas av riksdagen. Ingen skall
betala mer än i dag. Försäkringskassorna skall
tilldelas medel ur dessa avgifter.
Försäkringsmodellen innebär alltså att sjukvårdens
pengar öronmärks.
Försäkringskassorna skall ha skyldighet att
ersätta vårdgivare för behandling av de medborgare
som är anslutna till kassan. Riksdagen skall med
riksdagens prioriteringsbeslut som grund också
fastställa vilka typer av behandling och omvårdnad
som skall finansieras av den gemensamt finansierade
hälsoförsäkringen. Den kommer alltså inte att
omfatta ett mindre åtagande än det dagens offentliga
vård har. Avgifter vid patientbesök m.m. skall vara
tillåtna men det skall finnas ett högkostnadsskydd
som mildrar avgiftsbördan för särskilt utsatta
patientgrupper.
Inom ramen för lagstiftningen om en
hälsoförsäkring skall frihet finnas för olika typer
av försäkringskassor att etablera sig och erbjuda
medborgarna sina tjänster. Försäkringskassorna skall
konkurrera med varandra när det gäller kvalitet,
administration och organisation samt vad gäller
tilläggstjänster utöver grundåtagandet.
De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäkringen
bör självklart omfatta den del av landstingsskatten
som i dag går till sjukvård och de statliga
ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. På längre
sikt bör även de delar av sjukpenningförsäkringen
och förtidspensionerna som avser rehabilitering
ingå. Därigenom kan de offentliga resurserna
utnyttjas bättre, eftersom avvägningar mellan
rehabilitering, vård, sjukskrivning och
förtidspensionering görs i ett helhetsperspektiv och
i ett sammanhang. Även statens subventioner av
läkemedel bör ingå i hälsoförsäkringen.
Såvitt gäller remisser anser vi att landstingen
inte skall ha rätt att införa remisstvång till
specialistläkare. Remissförfarandet kan enligt vår
uppfattning totalt sett föra med sig ett ökat antal
läkarbesök samt förlänga väntetider till
undersökning och behandling.
Vi vill också påtala att läkare med annan
specialitet än allmänmedicin i dag regelmässigt
hindras att arbeta i primärvården. Det tycker vi är
fel. En breddad kompetens i primärvården är nu
ytterst angelägen, inte minst som primärvården får
ta hand om alltfler mycket vårdkrävande patienter.
Vi vill slutligen särskilt peka på att
utvecklingen av det privata företagandet inom hälso-
och sjukvården i Stockholms läns landsting har skett
i positiv anda. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motionerna So202 (m), So358 (m)
yrkande 3 i denna del, So620 (m) yrkandena 3, 6 och
7 och N319 (m) yrkande 12 och avslår motionerna
So230 (m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och
4, So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena
1 och 2, So390 (s), So482 (kd), So490 (kd) yrkandena
1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1
och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8, 9, 10, 16 och 17,
So581 (s), So613 (kd) yrkande 5, So628 (fp) yrkande
1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3 och
N314 (c) yrkande 3.

2. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering (punkt 1)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4
och 2001/02:So390 och avslår motionerna
2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,
2001/02:So303 yrkandena 1 och 2, 2001/02: So353
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So358 yrkande 3 i denna
del, 2001/02: So482, 2001/02:So490 yrkandena 1 och
2, 2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:So550 yrkandena
1 och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och
17, 2001/02:So581, 2001/02:So613 yrkande 5,
2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:So628
yrkande 1, 2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02: T464
yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319
yrkande 12.

Ställningstagande

Vid internationella jämförelser intar svensk
sjukvård ofta en tätposition i frågor som rör
kvalitet och tillgänglighet. Den svenska sjukvården
är också kostnadseffektiv i jämförelse med andra
länders, särskilt när man jämför med länder som har
en stor andel privatdriven vård och där sjukvården
betalas via försäkringar.

Vi anser att hälso- och sjukvården skall vara
offentligt finansierad, ges efter behov och i
huvudsak drivas i offentlig regi. Sjukvården bör
inriktas mot ett ökat patient- och
personalinflytande i form av korta beslutsvägar,
långtgående och tydliga delegeringar och former för
reell patientpåverkan. All sjukvård skall ha en
helhetssyn på människan som utgångspunkt för
insatsen. Med det menas att patientens fysiska,
psykiska och sociala behov skall beaktas och vägas
samman. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården
bör ske utifrån den prioriteringsordning som
riksdagen beslutat.
Vi anser att en demokratisering av vården borde
stå mer i fokus än en privatisering. Det är fullt
möjligt att redan i dag ge patienter och personal
större inflytande, ansvar och medbestämmande genom
att delegera och skapa korta beslutsvägar.
Vi anser inte att en ökad privatisering av
primärvården löser dess problem. De strukturella
problem som finns inom primärvården kan, och bör, i
huvudsak lösas inom ramen för offentlig drift.
Avancerad akutsjukvård kräver ofta omfattande
teknisk utrustning och övervakning. Denna vårdform
bör därför enligt vår uppfattning koncentreras till
relativt få sjukhus. Det ställer krav på väl
utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och
välutrustad ambulanssjukvård. Kontinuiteten är
viktig i vården. Det finns risker med
specialisering, t.ex. att patienten inte ses som en
helhet i sitt sociala sammanhang. Vi anser därför
att detta skall beaktas vid uppbyggnaden av
akutsjukvården. Vi vill också framhålla att
akutsjukvården måste organiseras också utifrån att
en stor andel av patienterna är äldre och har större
behov av tid, planering och rehabilitering.
Slutligen vill vi framhålla värdet av ökat
brukarinflytande i vården. Patienters och anhörigas
erfarenheter och kunskaper bör tas till vara på ett
bättre sätt än vad som sker i dag. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motionerna So264
(v) yrkandena 1, 3 och 4 och So390 (s) och avslår
motionerna So202 (m), So230 (m), So241 (kd), So303
(c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1 och 2,
So358 (m) yrkande 3 i denna del, So482 (kd), So490
(kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550
(s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8, 9,
10, 16 och 17, So581 (s), So613 (kd) yrkande 5,
So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande
1, Sf395 (fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, N314
(c) yrkande 3 och N319 (m) yrkande 12.

3. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering (punkt 1)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So482, 2001/02: So490
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So503 yrkande 5,
2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och 17 och
2001/02:So613 yrkande 5 och avslår motionerna
2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,
2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So358 yrkande 3 i denna del, 2001/02:So390,
2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So581,
2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:So628
yrkande 1, 2001/02:Sf395 yrkande 15, 2001/02: T464
yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319
yrkande 12.

Ställningstagande

Människan har kroppsliga, själsliga och andliga
behov. Därför handlar hälsa i vid bemärkelse om ett
fysiskt, psykiskt, socialt och andligt
välbefinnande.

Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så
mycket att det blir störningar i patientflödet och
flera kliniker påverkas. Minskningen av antalet
vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom
en motsvarande utbyggnad av hemtjänsten eller
särskilda boenden. Därför bör inriktningen vara att
under de närmaste tio åren skapa ca 20 000 nya
vårdplatser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de
vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är
störst, dvs. vård av svårt och långvarigt sjuka och
äldre.
Vi vill verka för upprättandet av ett nytt
förtroendekontrakt mellan politiska företrädare och
vårdens professioner som bygger på ömsesidigt
ansvarstagande och respekt för varandras uppgifter.
Ett ömsesidigt åtagande att ta ansvar utifrån sina
olika roller och uppgifter krävs. Inte minst när det
gäller prioriteringsfrågor finns det i dag en stark
tendens till att skjuta över ansvaret på andra
grupper än den man själv representerar.
Det finns enligt vår uppfattning all anledning att
arbeta med fördjupade kvalitetskrav inom sjukvården.
Vi vill lyfta fram dessa kvalitetskrav genom att
skapa en värdighetsgaranti för trygghet i vården och
en stärkt ställning för patienten. Detta får inte
enbart begränsas till att handla om väntetider,
tillgänglighet och ökade valmöjligheter. Patientens
delaktighet i sin egen vård, personlig integritet
och respekt för den enskilde är viktiga frågor. Tid
för omvårdnad och tid för möten mellan människor
måste bli centrala delar i en värdighetsgaranti inom
hälso- och sjukvården. I värdighetsgarantin bör
skrivas in att ingen skall vårdas i korridorer eller
behandlingsrum. I lägen med extremt hög belastning
inom vården finns ingen möjlighet att låta
vårdgarantin resultera i sanktioner gentemot någon,
däremot kan man alltid ge kompensation till
patienten. Värdighetsgarantin för sjukvården bör
tydligt ange att tidpunkten för operationer inte
utan särskilda skäl får ändras samma dag som
operation först planerats.
Särskild uppmärksamhet och hänsyn skall visas
personer med nedsatt autonomi, t.ex. barn och äldre,
demenshandikappade, individer med
utvecklingsstörning och talsvårigheter. Studier har
visat att patienter med kommunikations- och
förståndshandikapp inte sällan reagerar med oro och
aggressivitet när individen känner smärta.
Behandlingen av patienter som inte själva alltid kan
föra sin talan ställer extra stora krav på
vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att
tolka signaler. Värdighetsgarantin skall vara en
försäkran om att vi får god vård även när vi inte
längre är kapabla att föra vår egen talan.
I debatten hävdas ibland att varje landsting har
ett sjukhus för mycket. Vi anser att det är en
förenklad bild. Det är angeläget att varje
region/landsting ges förtroende att avgöra dessa
strukturfrågor, eftersom vårt land är geografiskt
stort och relativt glest befolkat. Det är mycket
angeläget att finna vårdstrukturer som håller för
högt ställda medicinska kvalitetskrav och som
samtidigt är kostnadseffektiva och praktiska. När
sjukvården organiseras är det viktigt att alltid
utgå från patienternas behov. I dag finns det
gränser mellan närsjukvård, sjukhusvård och
socialtjänst som saknar förankring i patientens
verklighet och som därför skapar bekymmer för den
enskilde. Därför är det viktigt att ett nära,
naturligt samarbete med patienten i centrum byggs
upp mellan vårdens olika nivåer och ansvariga
huvudmän.
Vi anser att det skall vara lätt att komma i
kontakt med vården när man behöver det. Vi vill slå
vakt om och utveckla de små länsdelssjukhusen.
Tillsammans med vårdcentraler, jourmottagningar och
ambulanssjukvård utgör de viktiga delar i en
decentraliserad närsjukvård. I ett patientperspektiv
handlar detta om kvalitet, tillgänglighet och
trygghet.
Närsjukvården behöver få utvecklas till ett
välrenommerat ”varumärke”. Närsjukvården bör
uppfattas som en plats dit man går när man har behov
av hjälp för sin hälsa. Därför måste närsjukvården
karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor
bredd i vårdutbudet och låga avgifter.
Avslutningsvis vill vi anföra att vi anser att
välfärden skall byggas utifrån människors mest
angelägna behov. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motionerna So482 (kd), So490 (kd)
yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So566 (kd)
yrkandena 1, 8–10, 16 och 17 och So613 (kd) yrkande
5 och avslår motionerna So202 (m), So230 (m), So241
(kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4, So303 (c)
yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1 och 2,
So358 (m) yrkande 3 i denna del, So390 (s), So550
(s) yrkandena 1 och 2, So581 (s), So620 (m)
yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande 1, Sf395
(fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, N314 (c)
yrkande 3 och N319 (m) yrkande 12.

4. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering (punkt 1)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So303 yrkandena 1 och 2
och 2001/02:N314 yrkande 3 och avslår motionerna
2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,
2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So353
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So358 yrkande 3 i denna
del, 2001/02:So390, 2001/02:So482, 2001/02:So490
yrkandena 1 och 2, 2001/02: So503 yrkande 5,
2001/02:So550 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So566
yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, 2001/02:So581,
2001/02:So613 yrkande 5, 2001/02:So620 yrkandena 3,
6 och 7, 2001/02:So628 yrkande 1, 2001/02: Sf395
yrkande 15, 2001/02:T464 yrkande 3 och 2001/02:N319
yrkande 12.

Ställningstagande

Målet för hälso- och sjukvården skall enligt min
uppfattning vara att den skall stärka människors
trygghet genom att kunna erbjuda hög kvalitet på
lika villkor samt gälla alla skeden i livet. Vård
och omsorg skall erbjudas var och en efter behov.

Jag anser vidare att folkhälsoarbetet bör
genomsyra allt samhällsarbete och att de politiska
besluten bör grundas på principen om en hållbar
hälsoutveckling och att människor ges möjlighet att
leva ett hälsosamt liv. Ekonomisk tillväxt innebär
inte med automatik förbättrad social utveckling, om
stora grupper av befolkningen inte får del av de
växande resurserna. Nationalräkenskaperna bör därför
inkludera positiva respektive negativa effekter på
folkhälsan, dvs. ett hälsojusterat BNP-mått.
Slutligen vill jag påpeka att en större öppenhet
bör finnas inför de möjligheter som den sociala
ekonomin föder. Med social ekonomi avses
organiserade verksamheter som primärt har
samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska
värderingar och är organisatoriskt fristående från
den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska
verksamheter bedrivs huvudsakligen i för-eningar,
kooperativ, stiftelser och liknande
sammanslutningar. Den sociala ekonomin skall enligt
min uppfattning även kunna appliceras på mindre
enheter, som komplement till hela verksamheter, inom
skolor, sjukhus och vårdinrättningar för att främja
en utveckling av verksamheter som annars kan riskera
att avvecklas.

Med det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller
motionerna So303 (c) yrkandena 1 och 2 och N314 (c)
yrkande 3 och avslår motionerna So202 (m), So230
(m), So241 (kd), So264 (v) yrkandena 1, 3 och 4,
So353 (kd) yrkandena 1 och 2, So358 (m) yrkande 3 i
denna del, So390 (s), So482 (kd), So490 (kd)
yrkandena 1 och 2, So503 (kd) yrkande 5, So550 (s)
yrkandena 1 och 2, So566 (kd) yrkandena 1, 8–10, 16
och 17, So581 (s), So613 (kd) yrkande 5, So620 (m)
yrkandena 3, 6 och 7, So628 (fp) yrkande 1, Sf395
(fp) yrkande 15, T464 (fp) yrkande 3, och N319 (m)
yrkande 12.

5. Hälso- och sjukvårdens organisation och
finansiering (punkt 1)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So628 yrkande 1 och
2001/02:Sf395 yrkande 15 och avslår motionerna
2001/02:So202, 2001/02:So230, 2001/02:So241,
2001/02:So264 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:So303
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So353 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So358 yrkande 3 i denna del, 2001/02:So390,
2001/02:So482, 2001/02:So490 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So503 yrkande 5, 2001/02:So550 yrkandena 1
och 2, 2001/02:So566 yrkandena 1, 8–10, 16 och 17,
2001/02:So581, 2001/02: So613 yrkande 5,
2001/02:So620 yrkandena 3, 6 och 7, 2001/02:T464
yrkande 3, 2001/02:N314 yrkande 3 och 2001/02:N319
yrkande 12.

Ställningstagande

Jag anser att sjukvården skall ges efter behov och
vara gemensamt finansierad, dvs. via skatter.
Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare
och behandlingar, inte finansieringsformen. En
behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever
upp till en jämlik behandling av patienterna. En
sammanhållen finansiering av sjukvården är enligt
min uppfattning bäst bäst av flera skäl.

Jag anser att det är oacceptabelt att tänka sig
att patienter skulle få olika bra vård beroende på
att de valt olika försäkringsnivå. Varken allmänhet
eller vårdpersonal skulle acceptera att patienter
skulle nekas vissa behandlingar bara för att de valt
en billig försäkring. Det går därför inte att ha
olika innehåll i olika sjukvårdsförsäkringar, till
skillnad från de valfria olikheter i självrisker
m.m. som är naturliga i sakförsäkringar.
Den erfarenhet från försäkringsbaserad sjukvård
som finns är att den aktivt inskränker patienternas
valfrihet. Dels hänvisar försäkringsbolagen normalt
patienterna till ett fåtal vårdgivare som
försäkringsbolaget har avtal med. Dels använder
försäkringsbolagen en rad metoder för att slippa de
kostsamma patienterna. I normal näringsverksamhet
försöker företagen slå vakt om sina trogna kunder
och bygga ut sin kundkrets. För en
sjukvårdsförsäkrare gäller det motsatta:
stamkunderna, de ständigt återkommande och dyra
patienterna, är ett direkt hot mot
försäkringsbolagets ekonomi. Om man erbjuder
personer med kroniska sjukdomar en mindre bra vård,
kan försäkringsgivaren hoppas att de söker sig till
ett annat försäkringsbolag.
I den gemensamt finansierade och behovsstyrda
vården är det av största vikt att de prioriteringar
man tvingas göra sker efter det prioriteringsbeslut
som är antaget av riksdagen och att kunskapen om
riktlinjerna kring prioriteringar finns i alla
landsting och i hela sjukvårdssystemet. På det
sättet säkras patientens rätt till en jämlik vård.
Med det anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motionerna So628 (fp) yrkandena 1 och Sf395
(fp) yrkande 15 och avslår motionerna So202 (m),
So230 (m), So241 (kd), So264 (v) yrkande 1, 3 och 4,
So303 (c) yrkandena 1 och 2, So353 (kd) yrkandena 1
och 2, So358 (m) yrkande 3 i denna del, So390 (s),
So482 (kd), So490 (kd) yrkandena 1 och 2, So503 (kd)
yrkande 5, So550 (s) yrkandena 1 och 2, So566 (kd)
yrkandena 1, 8–10, 16 och 17, So581 (s), So613 (kd)
yrkande 5, So620 (m) yrkandena 3, 6 och 7, T464 (fp)
yrkande 3, N314 (c) yrkande 3 och N319 (m) yrkande
12.

6. Hälso- och sjukvårdspeng (punkt 2)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So229 och 2001/02:So620
yrkande 4 och bifaller delvis motion 2001/02:So280
samt avslår motionerna 2001/02:So409 yrkandena 1 och
2, 2001/02:So628 yrkande 3 delvis och 2001/02:So637
yrkande 5.

Ställningstagande

Nuvarande sjukvårdsstruktur med landstinget som
huvudman har visat sig inte längre vara
ändamålsenlig. Olika driftsformer som entreprenad
och bolag har börjat växa fram. Utvecklingen är dock
mycket beroende av de politiska beslut som fattas
antingen av landstingen eller nationellt
övergripande av riksdagen, vilket tyvärr tenderar
att bromsa utvecklingen, fastän såväl patienter som
sjukvårdspersonal gärna ser dessa alternativ.

Dessutom har landstinget fortfarande ett
ekonomiskt monopol för finansieringen som motverkar
uppkomst av andra driftsformer, vilket motverkar
mångfald, ger mindre konkurrens och ett dåligt
tillvaratagande av människors kreativitet. Allt
detta är negativt för sjukvården.
Som vi anfört ovan i reservation 1 anser vi att en
obligatorisk och gemensamt finansierad
hälsoförsäkring som omfattar alla bör införas. Då en
övergång till ett annat finansierings- och
producentsystem är en stor och omfattande förändring
bör försöksverksamhet i begränsad storlek med
kundvalsmodeller där pengarna följer patienten få
ske. Lämpligt kan vara att inom vissa regioner
tillåta sådana försöksområden. Det sker bäst genom
en gemensamt finansierad hälso- och sjukvårdspeng.
Denna peng styrs till den vårdinrättning som
patienten väljer och har förtroende för. Då kan
flera olika driftsformer växa fram och landstinget
kan, om man så önskar, driva sjukhus även
fortsättningsvis. Detta sker då i en öppen och ärlig
konkurrens, eftersom pengarna följer patienterna och
politikerna inte längre kan prioritera sina egna
sjukhus, om patienterna väljer bort dessa. På sikt
kan landstingen försvinna eftersom sjukvårdspengen
då blir grunden för ekonomin inom sjukvården.
Politikerna kan då lägga kraft på hur en hållbar
finansiering skall se ut och inte på vilka
sjukvårdsstrukturer som skall finnas. Det finns
därför anledning att riksdagen ger regeringen i
uppdrag att utreda en hälso- och sjukvårdspeng. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna So229 (m) och So620 (m) yrkande 4 och
bifaller delvis So280 (m) samt avslår motionerna
So409 (kd) yrkandena 1 och 2, So628 (fp) yrkande 3
delvis och So637 (fp) yrkande 5.

7. Hälso- och sjukvårdspeng (punkt 2)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So628 yrkande 3 i denna
del och 2001/02:So637 yrkande 5 samt avslår
motionerna 2001/02: So229, 2001/02:So280,
2001/02:So409 yrkandena 1 och 2 och 2001/02: So620
yrkande 4.

Ställningstagande

Vårdpeng betyder en rätt för patienter att välja
vårdgivare då ett behov av behandling eller
operation fastställts. I praktiken är ett system där
patienterna har stor makt över vårdens ekonomiska
resurser en förutsättning för framväxten av fler
alternativa vårdgivare. Erfarenheter från hela
världen visar att alla kollektivt finansierade
vårdsystem har behov av en inbyggd kostnadskontroll.
Rätten att fritt välja vårdgivare måste därför
gälla, i fråga om mera kostnadskrävande ingrepp
eller behandlingar, när behovet fastställts av en
landstingsläkare. Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motionerna So628 (fp) yrkande 3
och So637 (fp) yrkande 5 samt avslår motionerna
So229 (m), So280 (m), So409 (kd) yrkandena 1 och 2
och So620 (m) yrkande 4.

8. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So620 yrkande 5 och 2001/02:Sk288 yrkande 14
och avslår motionerna 2001/02:So345 yrkande 2 och
2001/02:So628 yrkandena 12 och 13.

Ställningstagande

Utvecklingen i Sverige och utomlands går mot en ökad
andel privat men offentligt finansierad vård. Det
hänger delvis samman med en vilja att öka mångfalden
inom sjukvården. Dessutom får stora sjukhus – ofta
offentligt ägda – allt mindre betydelse inom
sjukvården. Antalet vårdplatser blir allt mindre,
bl.a. som en logisk följd av effektivare
behandlingsmetoder. Kvaliteten och
kunskapsinnehållet på den enskilda kliniken blir i
stället allt viktigare. Specialiserade kliniker –
ofta privata – kan i stor utsträckning ligga
fristående och ändå samarbeta med andra kliniker.

Att ekonomisk vinst i vården tillåts är, liksom
valfrihet och konkurrens, en viktig drivkraft för
god vård. En bra verksamhet har större möjligheter
att skapa vinst, och för det sjukhus som vill gå med
vinst är enda möjligheten att vara bättre än
landstinget. Den som kan erbjuda bättre vård än
andra skall också få betalt för det – och det gäller
såväl vårdpersonalen som dem som riskerar sitt
kapital. Omvänt gäller att sjukhus med dålig ekonomi
förr eller senare får svårt att upprätthålla en hög
kvalitet – oavsett om ägaren är privat eller
offentlig. Att gå med vinst är en säkerhet för
återinvestering i verksamheten. Den andel av vinsten
i alla seriösa företag som delas ut till dem som
riskerar kapitalet är en obetydlig del jämfört med
det som återinvesteras. Återinvestering leder i sin
tur till utveckling och bättre vård.
Bara en knapp fjärdedel av västvärldens invånare
lever i länder där sjukvården i dominerande
utsträckning tillhandahålls av offentliga
vårdgivare. En ökad mångfald och konkurrens ger
stora välfärdsvinster, inte bara genom ökad
tillgänglighet och kvalitet utan också därför att
resurser frigörs. Ökad konkurrens mellan vårdgivare
kan att döma av hittills genomförda studier ge mer
och bättre vård motsvarande minst 10 % av dagens
sjukvårdskostnader. En förutsättning för att en rik
mångfald skall kunna utvecklas är att det råder
etableringsfrihet. Med flera alternativ och större
möjligheter för de befintliga alternativen att
utveckla sin verksamhet uppnås en verklig
allemansrätt i vården. Det är en sådan handlingsplan
svensk sjukvård behöver. Med det anförda föreslår vi
att riksdagen bifaller motionerna So358 (m)
yrkandena 1 och 2, So620 (m) yrkande 5 och Sk288 (m)
yrkande 14 och avslår motionerna So345 (v) yrkande 2
och So628 (fp) yrkandena 12 och 13.

9. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So345 yrkande 2 och avslår
motionerna 2001/02:So358 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So620 yrkande 5, 2001/02:So628 yrkandena 12
och 13 och 2001/02:Sk288 yrkande 14.

Ställningstagande

Vi anser att alternativa driftsformer till den
offentliga kan utgöra goda komplement och ge ökad
demokrati under förutsättning att vinstintresse inte
är det primära syftet. Exempel på detta kan vara
brukarägda verksamheter, ideella stiftelser och
kooperativ.

Vård- och omsorgspersonalens kreativitet och
kompetens måste ges möjlighet att utvecklas. Det kan
bara ske om förutsättningarna är stabila över tid.
Konsekvenserna av den redan genomförda
konkurrensutsättningen bör nu utvärderas ur ett
ekonomiskt och kvalitativt perspektiv utifrån
klienter och personal. Med det anförda föreslår vi
att riksdagen bifaller motion So345 (v) yrkande 2
och avslår motionerna So358 (m) yrkandena 1 och 2,
So620 (m) yrkande 5, So628 (fp) yrkandena 12 och 13
och Sk288 (m) yrkande 14.

10. Mångfald bland vårdgivare (punkt 3)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Riksdagen bifaller
därmed motion So628 yrkandena 12 och 13 och avslår
motionerna 2001/02:So345 yrkande 2, 2001/02:So358
yrkandena 1 och 2, 2001/02:So620 yrkande 5 och
2001/02:Sk288 yrkande 14.

Ställningstagande

Med en mödravårdspeng kan kostnaden för
mödrahälsovård följa föräldrarna oavsett om
föräldrarna väljer en offentlig eller en privat
mödravård. På det sättet blir villkoren för de
privata mödravårdsmottagningarna samma som för de
offentliga. Detsamma bör gälla barnhälsovården. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So628 (fp) yrkandena 12 och 13 och avslår
motionerna So345 (v) yrkande 2, So358 (m) yrkandena
1 och 2, So620 (m) yrkande 5 och Sk288 (m) yrkande
14.

11. Patientombudsman (punkt 4)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So264 yrkande 9.

Ställningstagande

Hos många människor finns det en känsla av
maktlöshet inför vårdapparaten. Vi anser därför att
en statlig patientombudsman skulle kunna fungera som
en från sjukvården fristående instans dit patienter
kan vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med
att få sitt ärende prövat i rätt instans. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion
So264 (v) yrkande 9.

12. Hälsokonsekvensanalyser (punkt 5)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 3.

Ställningstagande

Jag vill betona vikten av att det före viktiga
beslut görs en omfattande analys av vad beslutet kan
få för betydelse för hälsoutvecklingen, motsvarande
vad som redan i dag görs på miljöområdet. Metoder
för hälsokonsekvensanalyser bör utvecklas. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion
So303 (c) yrkande 3.

13. Kulturens roll i hälso- och sjukvård
(punkt 7)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So421.

Ställningstagande

Ungefär tre fjärdedelar av all sjukdom kan relateras
till vår livsstil. Till det som påverkar vår hälsa
inom vår livsstil brukar nämnas mat, motion,
psykiskt välbefinnande m.m. Men även arkitekturen är
en del av vår närmiljö och påverkar våra sinnen. Att
den fysiska miljön påverkar vårt beteende är sedan
länge känt. Genom att tillämpa psykosocialt
stödjande design och kunskap om folkhälsan vid
utformningen av arbetsmiljön och boendet optimeras
människans välbefinnande. Med det anförda föreslår
vi att riksdagen bifaller motion So421 (kd).

14. Vårdgaranti (punkt 8)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So43 samt bifaller delvis
motionerna 2001/02:So303 yrkande 11, 2001/02:So358
yrkande 3 i denna del, 2001/02:So566 yrkande 2,
2001/02: So620 yrkande 1 och 2001/02: So628 yrkande
3 i denna del.

Ställningstagande

Socialutskottet uttalade i betänkande 2000/01:SoU5,
såvitt gällde landstingens primärvård, att utskottet
mot bakgrund av de resurstillskott som aviserats
ansåg det naturligt att regeringen och
Landstingsförbundet i kommande förhandlingar kommer
överens om påtagligt skärpta krav på tillgänglighet.

Socialdepartementet har, som nu redovisats för
riksdagen genom den s.k. Dagmarskrivelsen, dock
verkat i motsatt riktning. Departementet har,
tillsammans med Landstingsförbundet, i det avtal som
regeringen sedan godkänt anfört att det inte är
aktuellt med några skärpningar alls vad gäller
kraven på tillgängligheten i primärvården. Detta
skall då jämföras med att socialutskottet framhöll
att det var naturligt med ”påtagligt skärpta krav”.
Det har inte framkommit några skäl för att ändra
den bedömning som utskottet gjorde hösten 2000. Att
det i olika landsting förekom eller övervägdes mer
eller mindre verkningsfulla planer vad gäller
tillgängligheten i primärvården var väl känt för
utskottet och andra då den nämnda propositionen
behandlades.
Vad detta handlar om är att regeringen, i sin
egenskap av ”part”, har kommit att ”anse” motsatsen
till vad regeringspartiet i riksdagsbehandlingen kom
överens med andra partier om. Detta är inget skäl
för riksdagen att undanröja den ståndpunkt som
socialutskottets majoritet hade i den tidigare
behandlingen. Det är däremot ett skäl att med ett
tillkännagivande till regeringen fastslå vad
riksdagens ståndpunkt är, och man måste sedan utgå
från att Socialdepartementet inte ännu en gång
agerar i den rakt motsatta riktningen.
Vi anser att det är anmärkningsvärt att samtliga
de partier som stod bakom betänkande 2000/01:SoU5
inte nu är beredda att upprepa det tidigare
ställningstagandet i form av ett tillkännagivande
till regeringen.

Vi vill såvitt gäller införandet av en vårdgaranti
anföra följande.

Vi vill omedelbart införa en nationell vårdgaranti
som innebär att ingen skall behöva vänta längre än
tre månader på operation eller behandling, efter det
att behovet fastställts. Klarar inte det egna
landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man
kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller
hos en privat vårdgivare på det egna landstingets
bekostnad. I ett första steg bör den ursprungliga
vårdgarantin, med vissa kompletteringar, införas. På
sikt bör vårdgarantin omfatta alla medicinskt
motiverade behandlingar och utfästa en behandling
inom tre månader. Patienten skall kunna välja
sjukhus i hela landet, om inte vården kan ges vid
närmaste sjukhus inom angiven tid. De allmänt
omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen
skall vara utgångspunkt. Det innebär att den för
varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall
avgöra inriktning och prioritering, utan
vårdbehoven. Patienter med svåra kroniska sjukdomar
och personer i livets slutskede, dvs. patienter som
har de allra största vårdbehoven, skall inte stå
tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och
behandlingsbara sjukdomar. Införande av en ny
vårdgaranti kan komma att behöva tillskott av medel,
men bör rymmas inom ramen för samhällets totala
satsningar på hälso- och sjukvård,
sjukskrivningsmedlen inkluderade.

Vårdgarantin kommer att bidra till att riva
gränser mellan landstingen och mellan olika
sjukhus på ett sätt som förbättrar
resursutnyttjandet. Med vårdgarantin
synliggör man för landstingen – och för de
enskilda sjukhusen – en del av de kostnader
som köerna i vården för med sig. Genom att
inte ta emot patienter går sjukhusen miste
om resurser. De uppmuntras på så sätt att
förändra verksamheten så att köer inte
uppstår. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motionerna So43 (fp, c,
mp) samt bifaller delvis So303 (c) yrkande
11, So358 (m) yrkande 3 i denna del, So566
(kd) yrkande 2, So620 (m) yrkande 1 och
So628 (fp) yrkande 3 i denna del.

15. Tillgänglighet till vården i övrigt
(punkt 9)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 12 samt bifaller
delvis motion 2001/02:So466.

Ställningstagande

Jag föreslår att en förbättrad
tillgänglighetsgaranti införs som innebär att ingen
skall behöva vänta mer än fyra dagar på ett besök
hos läkare inom primärvården. Tillgänglighet innebär
också att patienter snabbt skall få kontakt med
vården via telefon. Väntetider eller obesvarade
telefonsamtal skall inte få förekomma.
Tillgänglighetsgarantin är ett sätt att fokusera
åtgärder som förbättrar möjligheterna för
medborgarna att nå vården. Därför bör en
tillgänglighetsgaranti om fyra dagar införas.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om att
införa en tillgänglighetsgaranti i enlighet med vad
i motionen anförts. Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motion So303 (c) yrkande 12 och
bifaller delvis motion So466 (s).

16. Förnyad medicinsk bedömning (punkt 10)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna 2001/02:So267,
2001/02:So303 yrkande 10 och 2001/02:So628 yrkande
11 och avslår motion 2001/02:So457.

Ställningstagande

Rätten att få s.k. second opinion omfattar i dag
inte dem som har andra än livshotande och särskilt
allvarliga varaktiga eller livslånga
sjukdomstillstånd eller funktionshinder. Inte heller
finns någon rätt till second opinion när det gäller
behandlingar som av olika skäl inte leder till
förbättringar. Vi vill framhålla att nya kunskaper
hela tiden tillkommer och att nya behandlingsmetoder
ständigt utvecklas. De nya metoderna tillämpas inte
samtidigt överallt inom sjukvården. Vi anser att
alla patienter skall ha rätt till en second opinion.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
delvis motionerna So267 (m), So303 (c) yrkande 10
och So628 (fp) yrkande 11 och avslår motion So457
(v).

17. Förnyad medicinsk bedömning (punkt 10)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Riksdagen bifaller
motion 2001/02:So457 och avslår motionerna
2001/02:So267, 2001/02:So303 yrkande 10 och
2001/02:So628 yrkande 11.

Ställningstagande

Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall landstinget
”ge en patient med livshotande eller särskilt
allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom
eller utom det egna landstinget få en förnyad
medicinsk bedömning i det fall vetenskap och
beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och
det medicinska ställningstagandet kan innebära
risker för patienten eller har stor betydelse för
dennes framtida livskvalitet. Patienten skall
erbjudas den behandling den förnyade bedömningen kan
föranleda.” Vi står bakom detta och anser att det är
en bra plattform.

Riksdagens socialutskott tillkännagav hösten 1998
att det är mycket angeläget att noga följa
effekterna av denna lagstiftning och föreslog att
regeringen skulle ge Socialstyrelsen i uppdrag att
följa tillämpningen under ett år samt därefter lämna
en utvärdering.
Vi anser att eftersom det nu gått en tid sedan
rätten till förnyad medicinsk bedömning infördes kan
det följaktligen vara dags för en översyn. Det är
viktigt att få en uppföljning av hur denna rätt
tillämpas och i vilken omfattning den nyttjas. Vi
anser därför att regeringen bör ge Socialstyrelsen i
uppdrag att göra en översyn av ”second opinion”. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So457 (v) och avslår motionerna So267 (m),
So303 (c) yrkande 10 och So628 (fp) yrkande 11.

18. Inrättande av en statlig medicinalstyrelse
(punkt 11)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So620 yrkande 11.

Ställningstagande

Vi anser att det är angeläget att bryta ut
Socialstyrelsens tillsynsdel och göra den till en
självständig oberoende verksamhet. Styrelsen har
redan kompetens inom området hälso- och sjukvård
samt en regional organisation som lämpar sig för
kvalitetsuppföljning.

En statlig medicinalstyrelse bör godkänna vårdgivare
och legitimera sjukvårdspersonal, svara för
kvalitetssäkring och regelbunden medicinsk revision,
utgöra en instans dit allmänheten kan vända sig med
klagomål samt svara för den övergripande tillsynen.
Kraven skall vara lika för alla som bedriver
sjukvård; även offentlig vård måste kontrolleras.
Den producent eller försäkringsgivare som inte lever
upp till kraven och inte snabbt bättrar sig skall
kunna avföras från systemet. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So620 (m)
yrkande 11.

19. National Institute of Health (punkt 12)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So620 yrkande 13.

Ställningstagande

Sverige har hittills haft en god förmåga att
överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska
metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel.
Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i
den internationella forskningsfronten. Detta är
också ett område som kan få helt epokgörande
betydelse. Återväxten av forskare måste tillgodoses
om kreativa forskningsmiljöer av internationell
klass skall kunna upprätthållas. För att ge maximal
kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska
och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa
vad vi kallar ett svenskt ”National Institute of
Health” efter amerikansk förebild. ”Institutet för
medicin och hälsa” skall kraftsamla och möjliggöra
ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också
fördjupa forskningen inom olika discipliner med
anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.
Målsättningen skall vara att sammanföra olika
kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt
vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla
inom varje vetenskapsområde för sig. Genom
”Institutet för medicin och hälsa” skapas en
forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade
hälsovetenskapliga spektrumet, dvs. från
grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och
social forskning. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So620 (m) yrkande 13.

20. Vård utomlands (punkt 14)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 20. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So620 yrkande 10 och
2001/02:U303 yrkande 6.

Ställningstagande

Vi anser att patienter i Sverige som på sedvanligt
sätt har fått behovet av en operation eller
behandling fastställt här hemma skall kunna söka
nödvändig vård utomlands. En gränslös sjukvård
stimulerar till ett bättre resursutnyttjande, t.ex.
genom att ledig kapacitet hela tiden rapporteras
till databaser. Patienten kan på så sätt få aktuell
information om kötider m.m., i Sverige och
utomlands.

När det gäller verkligt högspecialiserad vård är
Sverige fortfarande ett litet land. Det kan därför
både vara bättre och billigare att använda utländsk
kompetens i vissa fall. Svenska patienter måste
kunna dra nytta av utländska läkares kompetens, på
samma sätt som utländska patienter måste få ökade
möjligheter att komma till Sverige för att få vård
av svenska läkare.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna So620 (m) yrkande 10 och U303 (m) yrkande
6.

21. Personalförsörjning inom hälso- och
sjukvården (punkt 15)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m), Kerstin
Heinemann (fp) och Lars Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 21. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So628 yrkande 4 i denna del
och avslår motionerna 2001/02:So212 yrkande 1,
2001/02:So303 yrkande 30, 2001/02:So386,
2001/02:So465 yrkandena 1–3, 2001/02:So501 yrkande
6, 2001/02:So503 yrkande 1, 2001/02:So566 yrkandena
4, 5 och 7.

Ställningstagande

Sverige kommer, om ingenting görs, att få en
skriande brist på vårdpersonal. Redan i dag duggar
larmrapporterna om personalbrist tätt. Därför
behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler
skall söka sig dit. För att attraktionskraften skall
bli stark måste lönerna blir konkurrenskraftiga och
arbetsvillkoren förbättras.

En av de tydligaste signalerna på att någonting är
fel med personalens arbetsmiljö i vården är ökningen
av sjukskrivningar och s.k. utbrändhet. Hälsan är
sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i
den privata.
Men också karriärvägarna inom vårdyrkena måste
utvecklas. Det måste bli attraktivt för dem som
lämnat yrket att återvända.
Det krävs vidare åtgärder för att få i gång en
fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande
för personalen i vården och ger möjlighet för
allmänläkare att forska samtidigt som de tjänstgör
som allmänläkare.
Socialstyrelsens undersökningar av
distriktssköterskornas arbetssituation har visat att
deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot
sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med de
nya uppgifter som ålagts primärvården mer hemvård,
patienter med större vårdtyngd osv. krävs en
förändring av distriktssköterskornas grundutbildning
samt fortbildning. Ytterst handlar det om att
tillgodose en god patientsäkerhet.
Fler vårdutbildade borde också få förverkliga sina
visioner. Under årtionden har de vårdanställda fått
allt mindre att säga till om. De allra flesta
vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att
gå över till andra arbetsgivare eller testa om
vingarna bär på egen hand.
De vårdanställda måste få större inflytande över
sin arbetssituation. Möjligheterna till inflytande
över schemaläggning, arbetstider och andra frågor
som rör arbetets organisering måste bli verklighet
för alla dem som arbetar inom offentlig sektor.
Traditionella hierarkier konserverar gamla
yrkesroller inom vården och verkar hindrande för att
utveckla arbetsorganisationen. Det är viktigt att
makten över arbetsplatsen återfinns hos alla dem som
arbetar inte ett fåtal.
Fler utbildningsplatser på högskolans vårdprogram,
bättre karriärmöjligheter i vårdyrket, fler
arbetsgivare inom vårdsektorn och en
arbetstidsreform som ger makten över arbetstiden
till den enskilde arbetstagaren är några reformer
som skulle bidra till att fler vårdanställda stannar
kvar i yrket. Det är först när personalen mår bra
som vården också blir bra för patienterna.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So628 (fp) yrkande 4 i denna del och avslår
motionerna So212 (fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande
30, So386 (s), So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c)
yrkande 6, So503 (kd) yrkande 1, So566 (kd)
yrkandena 4, 5 och 7.

22. Personalförsörjning inom hälso- och
sjukvården (punkt 15)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 22. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So503 yrkande 1,
2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och avslår
motionerna 2001/02: So212 yrkande 1, 2001/02:So303
yrkande 30, 2001/02:So386, 2001/02: So465 yrkandena
1–3, 2001/02:So501 yrkande 6 och 2001/02:So628
yrkande 4 i denna del.

Ställningstagande

Det finns utbredda symtom på ohälsa bland
vårdpersonalen. Det handlar om stress, utbrändhet
och självmordstankar. Orsakerna kan vara många. En
del beror på omorganisationer och nedskärningar med
låg bemanning, tidspress och korta vårdtider som
följd. Samtidigt ställer patienter av naturliga skäl
lika höga krav som tidigare.

Sjukfrånvaron bland vårdpersonalen har ökat
kraftigt. Vid närmare analys har det visat sig att
det dessutom tycks finnas ett strukturellt problem
som är könsbaserat. Kvinnor har högre sjukfrånvaro
än män.
Hälsokontroller utförs numera rutinmässigt varje
år på de flesta privata företag. Det är en viktig
förebyggande åtgärd för att motverka ohälsa bland de
anställda. Återkommande hälsokontroller bör vara en
naturlig del av personalvården för vårdanställda på
alla nivåer.
Vi anser att personalen behöver få ny framtidstro
och en god grund för ökat självförtroende. Det
behövs ”fler händer i vården”. Under de senaste tio
åren har antalet anställda inom landstingens hälso-
och sjukvård minskat med ca 133 000 personer, varav
70 000 till följd av ädelreformen. Detta innebär en
faktisk personalförlust på netto 63 000 anställda
inom den del av hälso- och sjukvården som
landstingen har ansvar för. Under åren framöver
måste sjukvården och äldreomsorgen få ett
resurstillskott som bättre motsvarar vårdbehovet.
En allvarlig konsekvens av den s.k. vårdkrisen är
ett vikande intresse bland ungdom att söka sig till
vårdyrkena. På många håll medför detta stora
svårigheter i rekryteringen till såväl tjänster som
vikariat. Fler utbildningsplatser måste skapas för
både läkar- och sjuksköterskelinjen samt inom
omvårdnadsprogrammen.
Det är angeläget att undersköterskornas roll
uppvärderas. Kompetenskraven bör ses över och nya
karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens
viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i fråga om
sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens
rekryteringsmöjligheter förbättras. Yrkesinnehåll,
kompetenskrav och karriärvägar behöver förnyas och
utvecklas. Med det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna So503 (kd) yrkande 1, So566 (kd)
yrkandena 4, 5 och 7 och avslår motionerna So212
(fp) yrkande 1, So303 (c) yrkande 30, So386 (s),
So465 (s) yrkandena 1–3, So501 (c) yrkande 6 och
So628 (fp) yrkande 4 i denna del.

23. Personalförsörjning inom hälso- och
sjukvården (punkt 15)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 23. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So303 yrkande 30 och
2001/02:So501 yrkande 6 och avslår motionerna
2001/02:So212 yrkande 1, 2001/02:So386,
2001/02:So465 yrkandena 1–3, 2001/02:So503 yrkande
1, 2001/02:So566 yrkandena 4, 5 och 7 och
2001/02:So628 yrkande 4 i denna del.

Ställningstagande

Jag anser att det är hög tid att utforma en strategi
för hur man skall klara de kommande årens
personalförsörjning inom vård och omsorg. Personalen
är vårdens och omsorgens viktigaste resurs, och
redan i dag är den en bristvara. Situationen
förvärras av långa sjukskrivningar och av att stora
pensionsavgångar är nära förestående. Det största
problemet för personal inom offentlig sektor är de
hårda rationaliseringskraven samt frustration över
en byråkratisk organisation, vilket leder till att
man som arbetstagare har minimala möjligheter att
påverka sin situation. Vår gemensamma välfärd får
inte skapas på bekostnad av att människor slits ut i
förtid. Vidare bör vårdutbildningarna utökas, och
fler människor måste stimuleras till att söka till
vårdutbildningarna. Vårdyrken kan uppvärderas genom
förbättrad arbetsmiljö samt ökat inflytande.

När det särskilt gäller storstadsregionerna vill
jag framhålla att varje region måste utforma en
strategi för hur man skall klara de kommande årens
personalförsörjning inom vården och omsorgen.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna So303 (c) yrkande 30 och So501 (c)
yrkande 6 och avslår motionerna So212 (fp) yrkande
1, So386 (s), So465 (s) yrkandena 1–3, So503 (kd)
yrkande 1, So566 (kd) yrkandena 4, 5 och 7 och
So628 (fp) yrkande 4 i denna del.

24. Specialistkompetens (punkt 16)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 24. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Ub459 och avslår motionerna
2001/02:So560 och 2001/02:Ub537.

Ställningstagande

Den rättspsykiatriska vården kan inom några år hamna
i en mycket besvärlig situation. Det saknas
utbildade rättspsykiatriker i sådan omfattning att
det kan bli svårigheter att utbilda nya. Vi anser
att förberedelser bör vidtas omgående så att
utbildning av fler rättspsykiatriker kan påskyndas
mot bakgrund av att alltfler dömda har psykisk
sjukdom, att medelåldern är hög bland
rättspsykiatrikerna samt att nya uppgifter kommer
att åläggas dem. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion Ub459 (v) och avslår
motionerna So560 (s) och Ub537 (s).

25. Praktikplats för psykologer (punkt 17)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 25. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So597 och 2001/02:So608.

Ställningstagande

Grundvillkoret för att få legitimation som psykolog
är avlagd psykologexamen och därefter ett års
praktisk psykologtjänstgöring. En stor del av
psykologkåren kommer att gå i pension under åren
2005–2020. Den nuvarande utbildningskapaciteten och
den därav beräknade framtida examinationsfrekvensen
pekar på ett fördubblat behov av praktikplatser. En
situation som varit otillfredsställande sedan slutet
av 1970-talet riskerar, snart att bli ohållbar.
Samhällets försörjning av legitimerade psykologer
riskeras och individuella utbildningssatsningar
leder till en återvändsgränd. Problemet behöver
snarast lösas så att ett nödvändigt antal
praktikplatser tillskapas och garanteras inom hela
landet. Med det anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motionerna So597 (s) och So608 (mp).

26. Den psykiatriska vårdens organisation
(punkt 19)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 26. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2000/01:So225 yrkandena 4 och 6,
2001/02:So277 yrkande 2, 2001/02:So349 och
2001/02:So568 yrkandena 2, 3, 4 och 6 och avslår
motionerna 2001/02:So223 och 2001/02: So443.

Ställningstagande

De övergripande reformer vi beskrivit i reservation
1 för sjukvården omfattar givetvis även psykiatrin.
Genom dessa reformer ges psykiskt funktionshindrade
helt andra förutsättningar till vård och
rehabilitering på längre sikt och kan erbjudas
lösningar som är anpassade efter individuella behov
i stället för att mer slentrianmässigt
långtidssjukskrivas eller förtidspensioneras.

Allmänt sett har trycket på t.ex. barn- och
ungdomspsykiatrin ökat under 1990-talet samtidigt
som verksamhetsformerna i huvudsak har förblivit
oförändrade. Hjälp från privatpraktiserande
psykologer och psykoterapeuter är fortfarande i
mycket hög grad förbehållen individer och familjer
som kan betala för vården. Väntetider på omkring ett
år inom barn- och ungdomspsykiatrin är inte
ovanligt. Vi anser därför att barn- och
ungdomspsykiatrins organisation bör utredas.
Även om psykiatrins problem inte uteslutande
handlar om resurser är vi medvetna om att det finns
ett behov av förstärkta resurser till psykiatrin.
Det är också därför som vi upprepade gånger har
föreslagit ett stimulansbidrag till kommunerna för
att initiera åtgärder som kan komma till rätta med
brister i arbetet med psykiskt funktionshindrade.
En allt större del av sjukvården drivs av privata
vårdgivare t.ex. på uppdrag av landsting. Med tanke
på hur dåligt psykiatrin är utbyggd och hur få
behandlingsalternativ det finns, särskilt för äldre
med psykisk störning, finns alla skäl att underlätta
för privata behandlingsalternativ. Fortfarande finns
dock många skillnader i den legala och ekonomiska
regleringen av offentliganställda läkare och övriga
läkare. Inom psykiatrin ser vi mest allvarligt på
den närmast systematiska diskrimineringen i
finansieringshänseende som i dagsläget fortfarande
sker av privata behandlingsalternativ.
Vi anser att det borde vara enklare att nå den
psykiatriska vården hos primärvården. Då finns det
möjligheter att bota eller lindra sjukdom innan
djupa depressioner och tvångstankar, ätstörningar
och schizofreni utvecklas.
Införande av valfrihet och finansiering som är
neutral till driftformer inom psykiatrin är förvisso
något svårare än inom den somatiska vården, på grund
av en svagare sammanhållen offentlig
tillsynsverksamhet och mindre enhetlighet i
behandlings- och diagnosmetoder.
Många tjänster som erbjuds av t.ex. psykologer
ligger också utanför vad som är att beteckna som
sjukdomsbehandling i egentlig mening. Vi anser dock
att det nu är påkallat med en samlad genomgång av de
hinder som finns för privat verksamhet på hela det
psykiatriska, psykoterapeutiska och psykologiska
fältet.

Vi anser att rättssäkerheten och tryggheten för
anhöriga och vårdpersonal samt för allmänheten inte
prioriteras tillräckligt högt. I själva verket måste
deras rättssäkerhet tillmätas stor betydelse
särskilt i samband med rättspsykiatrisk vård, men
även i övrig psykiatrisk tvångsvård. Många av de
allra farligaste brottslingarna finns t.ex. bland
dem som överlämnas till psykiatrisk vård.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna 2000/01: So225 (m)
yrkandena 4 och 6, So277 (m) yrkande 2,
So349 (m) och So568 (m) yrkandena 2, 3, 4
och 6 och avslår motionerna So223 (kd) och
So443 (s).

27. Vissa läkares befogenhet (punkt 20)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 27. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2000/01:So225 yrkande 5,
2000/01:So312, 2001/02:So228 och 2001/02:So568
yrkande 5.

Ställningstagande

En läkarundersökning för vårdintyg bör så långt som
möjligt genomföras i samråd med patienten och utan
användning av våld. Läkare som är privat verksamma
får utföra en sådan undersökning endast om den kan
genomföras med patientens samtycke. Läkare i allmän
tjänst har befogenhet att omhänderta patienten och
rätt att få biträde av polis, om patienten inte
samtycker till undersökningen.

Vid entreprenader inom hälso- och sjukvården är
det inte tillåtet att överlämna uppgifter som
innebär myndighetsutövning. Detta måste särskilt
beaktas när t.ex. verksamheten vid en vårdcentral
läggs ut på en privat vårdgivare. En överenskommelse
mellan ett landsting och en privat vårdgivare kan
således inte avse undersökningar för vårdintyg som
skall genomföras utan patientens samtycke och med
biträde av polis. För att en undersökning för
vårdintyg skall kunna genomföras i fall där
patienten inte samtycker till undersökningen måste
därför landstingets läkare anlitas.
Vi anser att beslut om omhändertagande av den som
skall undersökas för vårdintyg även bör få fattas av
legitimerad läkare som enligt avtal mellan ett
landsting och en privat vårdgivare skall utföra
undersökningar för vårdintyg. En sådan läkare skall
också ha rätt att få biträde av polis för att
genomföra en sådan undersökning.
Vårt förslag innebär bl.a. att alla legitimerade
läkare anställda hos en privat vårdgivare som enligt
avtal med ett landsting svarar för driften av en
vårdcentral eller en psykiatrisk
öppenvårdsmottagning får möjlighet att besluta om
omhändertagande och rätt till biträde av polis när
det är aktuellt att utfärda vårdintyg, om det ingår
i avtalet att utföra undersökningar för vårdintyg.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna 2000/01:So225 (m) yrkande 5,
2000/01:So312 (m), So228 (m) och So568 (m) yrkande
5.

28. Husläkarlagen (punkt 22)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 28. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So628 yrkande 2 i denna del.

Ställningstagande

Enligt min uppfattning bör husläkarlagen åter
införas. Regeringen har sedan hösten 2000 anslutit
sig till målsättningen att antalet specialister i
allmänmedicin i genomsnitt skall bli en på 1 500
invånare. Det målet kan dock aldrig nås inom rimlig
tid med den takt som regeringen föreslår. Skall
målet uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för
primärvården krävs bl.a. en husläkarlag. Under åren
19911994 ökade antalet verksamma husläkare snabbt.
Det tillkom under dessa tre år i genomsnitt över 450
allmänläkare om året. Därmed sjönk, enligt
Riksdagens revisorer, antalet invånare per husläkare
från ca 3 450 till ca 2 250. Under åren 19941998
stannade utvecklingen upp helt och hållet. Utan en
ordentlig husläkarreform kommer allmänläkarbristen
och de långa väntetiderna i primärvården att bestå.
Målsättningen om en läkare per 1 500 invånare bör ha
uppnåtts före utgången av 2005. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motion So628
(fp) yrkande 2 i denna del.

29. Felaktiga diagnoser (punkt 23)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 29. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So368.

Ställningstagande

Att felaktigt få en psykiatrisk diagnos, fast man
sedan visar sig vara frisk, kan få mycket
långtgående följder. Det har hänt att personer på
grund av diagnosen nekats få utbildning eller till
och med nekats gå i skola över huvud taget. Somliga
har ordinerats psykoterapi. En del har under många
år fått mediciner som gett biverkningar. Dessa
människor måste kunna få sin sak prövad någonstans.
Ett domstolsförfarande är kanske inte det
viktigaste. Vi föreslår att en arbetsgrupp inrättas
för detta inom Socialstyrelsen. Alternativet är att
en utredning tillsätts för att utröna vilket stöd
eller vilka åtgärder som behövs. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So368
(kd).

30. Förlossningsvården (punkt 24)

av Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c)
och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 30. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna 2001/02:So257,
2001/02:So303 yrkande 13 och 2001/02:So501 yrkande 7
och avslår motionerna 2001/02:So385 och
2001/02:So525 yrkande 1.

Ställningstagande

I olika delar av landet har förlossningsavdelningar
lagts ner vilket medför att blivande föräldrar
tvingas ut på vägarna för många långa resor. Det är
givetvis svårare att hinna fram till BB i tid om
föräldrarna skall åka 10–20 mil, kanske i svårt
väglag. I Stockholm handlar det inte om så långa
sträckor, utan i stället om att
förlossningsavdelningarna är så fullbelagda att
blivande föräldrar helt enkelt inte släpps in utan
tvingas fortsätta till nästa sjukhus. Det finns mot
bakgrund av ovanstående starka skäl för att
utvärdera kvaliteten i svensk förlossningsvård.

Vi vill också framhålla att det är viktigt med
trygghet såväl före, under som efter en förlossning.
På vissa håll i landet lägger landstingen ned BB-
avdelningar, med långa avstånd som följd. På andra
platser, till exempel i Stockholm, råder brist på
förlossningsplatser och framför allt brist på
barnmorskor. När de som skall föda, i värsta fall,
tvingas åka från sjukhus till sjukhus och inte veta
vart de skall, då har det gått för långt. Vi anser
att en platsgaranti bör införas, som innebär att
föräldrarna senast två månader före beräknad
nedkomst vet vilket BB de skall åka till. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen delvis bifaller
motionerna So257 (c), So303 (c) yrkande 13 och So501
(c) yrkande 7 samt avslår motionerna So385 (v) och
So525 (v) yrkande 1.

31. Förlossningsvården (punkt 24)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 31. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So525 yrkande 1 och avslår
2001/02:So257, 2001/02:So303 yrkande 13,
2001/02:So385 och 2001/02: So501 yrkande 7.

Ställningstagande

Orsaken till krisen inom förlossningsvården är
komplex och starkt regionalt präglad. Det gemensamma
är att många kvinnor i dag tvekar att föda barn.
Många frågar sig om det finns plats för dem när
förlossningen startar och om de får vara kvar så
länge de behöver, eller känner oro för att resan
till närmaste klinik är så lång att barnet hinner
födas på vägen.

Vi anser att förlossningsvården skall erbjuda
geografisk närhet, trygghet och lyhördhet för
kvinnans önskemål. Inom ramen för landstingets
ansvarsområde bör detta prioriteras. Vi anser vidare
att det krävs en nationell översyn av
förlossningsvården med förslag på åtgärder för att
förbättra den rådande situationen. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So525 (v)
yrkande 1 och avslår So257 (c), So303 (c) yrkande
13, So385 (v) och So501 (c) yrkande 7.

32. Drift av akutsjukhus (punkt 25)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 32. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 14.

Ställningstagande

Riksdagen har beslutat om en tillfällig stopplag som
innebär en inskränkning i landstingens/regionernas
rätt att överlämna driften av akutsjukhus till den
som avser att driva verksamheten med syfte att skapa
vinst åt ägare eller motsvarande intressent.

Vi ser inga hinder med att företag inom vården
tillåts gå med vinst. Vinstgivande företag
investerar i både kunnande och ny teknik samtidigt
som företaget genererar ett ekonomiskt tillskott i
verksamheten. Erfarenhetsutbyte mellan olika
vårdgivare genererar nya idéer och utvecklar
verksamheten. Marknadslösningar får inte innebära
att lägsta pris är den enda utslagsgivande faktorn.
Andra, inte minst kvalitativa, faktorer måste väga
lika tungt. Regeringen bör inte begränsa
möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen att träffa
avtal med entreprenörer. Det bör avgöras av varje
landsting eller kommun i enlighet med det kommunala
självstyrets principer. Med det anförda föreslår vi
att riksdagen bifaller motion So303 (c) yrkande 14.

33. Patientutbildning (punkt 27)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 33. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So264 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att
utforma förslag till program för patientutbildning i
de stora folksjukdomarna som t.ex. hjärt- och
kärlsjukdomar, diabetes, astma och ryggbesvär m.fl.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So264 (v) yrkande 8.

34. Sponsorer i vården (punkt 28)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 34. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So529.

Ställningstagande

Sjukvårdens svårigheter att få sina resurser att
täcka behoven har inneburit att företagssponsring
blivit allt vanligare.

Det finns självklart en positiv sida av att
människor vill dela med sig och ge gåvor till
utsatta människor och områden. Vi anser dock att det
finns risker förknippade med en renodlad
företagssponsring. I synnerhet som det i dag saknas
enhetliga regler och policy omkring sponsring i
vården.
Behoven av utrustning till exempelvis barnkliniker
är lika stort oavsett var sjukhuset är beläget.
Sponsringen visar på tydliga regionala skillnader,
vilket inte är acceptabelt. Det finns även en klar
koppling mellan sponsring och s.k. glamorösa
verksamheter. Vi har inte kunnat iaktta några
sponsorsobjekt inom områden som psykiatri eller
äldreomsorg. Anmärkningsvärt i det här sammanhanget
är att helt privata sjukhus, t.ex. Sophiahemmet,
inte tillåter sponsorer för att värna sin frihet. Vi
anser att landstingen också borde eftersträva detta.
Vi är inte negativa till gåvor, men vi anser att
en reglering är nödvändig. Regleringen bör vara
nationell mot bakgrund av att utgångspunkten i
vården är en god vård på lika villkor för alla. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So529 (v).

35. Telemedicin (punkt 29)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 29
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 35. Riksdagen bifaller
därmed motion So303 (c) yrkande 28.

Ställningstagande

Telemedicinen gör det möjligt att skicka
röntgenplåtar eller bilder för konsultation till
närmaste sjukhus eller till en specialist i en annan
del av världen. Telemedicinen utvecklar också
ambulans- och helikoptersjukvården. Vidare ger
telemedicinen tillgång till specialistvård i hela
landet samtidigt som specialister inte behöver oroas
över att förlora sin kompetens om de arbetar långt
ifrån det stora sjukhuset. Kunskapen och
utvecklingsmöjligheter finns genom att
kunskapsöverföring är möjlig över ”nätet”. Målet för
projektet Nordunet 2 är att utveckla
telemedicinlösningar för primärvården och etablera
specialistnätverk. Jag anser att projektet bör
implementeras i den svenska sjukvårdspolitiken och
stödjas genom nationella satsningar. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motion So303 (c)
yrkande 28.

36. Informationsförsörjning och
verksamhetsuppföljning (punkt 30)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 36. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 18.

Ställningstagande

Såväl myndigheter som vårdgivare och
sjukvårdshuvudmän är beroende av att tillförlitlig
statistik av hög kvalitet finns tillgänglig.
Jämförbara nationella nyckeltal bör därför
utarbetas. Socialstyrelsen bör, tillsammans med
sjukvårdshuvudmännen, intensifiera arbetet med
nyckeltal som ger möjlighet till jämförande analyser
mellan sjukvårdens institutioner i hela landet. Med
det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So303 (c) yrkande 18.

37. Undervisning i IT-användning (punkt 31)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 31 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 37. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So620 yrkande 12.

Ställningstagande

IT-teknikens intåg i sjukvården innebär en särskild
utmaning för tillsyn och kvalitetskontroll på det
medicinska området. Samtidigt är det viktigt att
komma ihåg att IT i vården bara är ett nytt redskap.

Stora delar av den svenska utbildningen i
medicinsk informatik baserar sig fortfarande på
enskilda entusiasters initiativ. För att ta till
vara alla de möjligheter som IT i vården ger med
beaktande inte minst av de krav på säkerhet och
tillförlitlighet som måste ställas krävs enligt vår
uppfattning en mycket mera målmedveten utbildning av
svensk vårdpersonal än vad som är fallet i dag.
Undervisning i IT-användning bör därför ges
blivande läkare och sjuksköterskor samt övrig
vårdpersonal från första terminen och sedan
regelbundet under hela utbildningen, integrerat i
alla kurser. För att säkerställa en sådan utveckling
borde på sikt en särskild lärostol i medicinsk
informatik inrättas vid varje medicinsk fakultet.
Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So620 (m) yrkande 12.

38. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Lars Gustafsson (kd), Rosita Runegrund (kd)
och Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 38. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So423 och avslår motionerna
2001/02:So303 yrkande 17 och 2001/02:So628 yrkandena
2 i denna del, 5 och 10.

Ställningstagande

I en situation av ekonomisk knapphet och
sparbeting i landstingen upplever många att
rehabilitering och sjukgymnastik kommer i
strykklass. Sjukgymnasterna står många
gånger för rehabilitering och en behandling
som är ett viktigt alternativ till
medicinering – en medicinering som många
gånger innebär smärtstillande medicin under
lång tid, med risk för läkemedelsberoende
och onödigt stora kostnader för samhället.
För att säkerställa resurser för
rehabilitering och för att få en bättre
täckning av dessa resurser i en tid där
centralisering är ledstjärnan i många
landsting föreslår vi att fri etablering för
sjukgymnaster införs. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion
So423 (mp) avslår motionerna So303 (c)
yrkande 17 och So628 (fp) yrkandena 2 i
denna del, 5 och 10.

39. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 39. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 17 och avslår
motionerna 2001/02:So423 och 2001/02:So628 yrkandena
2 i denna del, 5 och 10.

Ställningstagande

Jag anser att även andra legitimerade
vårdgivargrupper utöver läkare och sjukgymnaster
skall ha möjlighet att bedriva verksamhet som
enskild vårdgivare och finansieras av landstinget.
Detta kan till exempel gälla legitimerade
sjuksköterskor, barnmorskor och psykologer. För
patienternas bästa måste en bättre samverkan mellan
offentlig och privat vård skapas. Vidare krävs
enhetliga och klara regler när det gäller etablering
för enskilda vårdgivare med offentlig finansiering.
Ett nationellt ersättningssystem för alla kategorier
av enskilda vårdgivare i likhet med vad som i dag
gäller för läkare och sjukgymnaster måste utformas.
Jag anser att riksdagen bör stimulera
sjukvårdshuvudmännen att i ökad utsträckning
utnyttja denna typ av avtal inom hälso- och
sjukvården. Det kan ske genom att lagstiftningen
utformas så att den medger ett större mått av
förhandlingsutrymme mellan sjukvårdshuvudmannen och
den enskilde vårdgivaren, men att avtalet
fortfarande betraktas som ett utflöde av
offentligrättslig lagstiftning. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motion So303 (c)
yrkande 17 och avslår motionerna So423 (mp) och
So628 (fp) yrkandena 2 i denna del, 5 och 10.

40. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 40. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So628 yrkandena 2 i denna del,
5 och 10 och avslår motionerna 2001/02:So303 yrkande
17 och 2001/02:So423.

Ställningstagande

I dag går en mycket liten andel av kommunernas och
landstingens driftskostnader till privata
entreprenörer. Jag anser att om andelen privata
alternativ tilläts växa skulle resultatet bli bättre
vård och mer nöjd personal.

Privata alternativ inom svensk vård har långa
traditioner. Många patienter har alltid kunnat gå
till privata läkare som varit anknutna till
försäkringskassan. Dessa läkarkontakter har skapat
kontinuitet i vårdkontakten och därmed gett en extra
känsla av trygghet för den enskilde patienten. Kort
uttryckt så har privata vårdgivare många gånger gett
en bra och kvalitativ vård och behandling för
patienterna.
Privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten
om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade
kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i
sin tur bidrar till att de resurser som vården har
kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en
bättre vård för de höga skatter som alla medborgare
betalar.
Jag anser att en återinförd etableringsfrihet för
privata allmänläkare ökar valfriheten. Jag vill även
att den fria etableringsfriheten förutom
allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster,
geriatriker, barnläkare, gynekologer och
barnmorskor. För att vårdanställda skall få
möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i
egen regi måste monopolet inom vården brytas upp.
Det är genom att uppmuntra mindre företag i vården
som vi kan motverka att några få stora vårdföretag
alltmer dominerar den privata vårdmarknaden. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion
So628 (fp) yrkandena 2 i denna del, 5 och 10 och
avslår motionerna So303 (c) yrkande 17 och So423
(mp).

41. Upphandling av hälso- och sjukvård
(punkt 34)

av Lars Gustafsson (kd), Kenneth Johansson (c)
och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 41. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So503 yrkande 4 och avslår
motion 2001/02:So392.

Ställningstagande

Dagens utformning av lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling passar utmärkt när det handlar om varor
av olika slag. När det gäller upphandling av
tjänster blir läget mer komplicerat. Det har visat
sig när det gäller hälso- och sjukvårdspersonal som
vill driva verksamhet i egen regi (s.k.
avknoppning). Regionförbundet i Kalmar län har haft
regeringens uppdrag att komma med förslag i denna
fråga, och man har där bett att få bedriva
försöksverksamhet med möjlighet att göra avsteg från
lagen om offentlig upphandling när offentliganställd
personal vill pröva att driva verksamhet själv. Det
kan i och för sig finnas problem med gällande EG-
direktiv på detta område. Vi anser dock att detta är
en fråga som måste belysas och att lagen om
offentlig upphandling måste utvecklas så att
lagstiftningen inte är utformad så att den utgör ett
hinder för förverkligandet av god idéer. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion
So503 (kd) yrkande 4 och avslår motion So392 (s).

42. Upphandling av hälso- och sjukvård
(punkt 34)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 34 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 42. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So392 och avslår motion
2001/02:So503 yrkande 4.

Ställningstagande

Under senare år har det framförts en rad nya idéer
om hur sjukvården skulle organiseras och bedrivas.
En idé var att sjukvård skulle ses som vilken
produkt eller tjänst som helst och att s.k.
producenter och leverantörer inom området skulle
offerera sina tjänster och att dessa offerter skulle
jämföras både vad gäller kvalitet och framför allt
vad gäller pris. Eftersom sjukvårdens resurser inte
längre tycks räcka till har priset från
anbudsgivarna vägt mycket tungt.

För kroniskt sjuka patienter kan varje ny
upphandlingsomgång betyda att de trygga och
inarbetade vårdkedjorna bryts upp, att kunskap och
lång erfarenhet hos personal inte tas till vara och
att patienterna får en mindre tillgänglig och mer
otrygg vård än tidigare, vilket påverkar hela
livskvaliteten. Det kan betyda att kroniskt sjuka
med behov av kontinuerlig vård och tät kontakt med
sjukvården måste vända sig till ny vårdgivare vart
tredje år. De etablerade kontakterna bryts upp och
patienterna kan uppleva att de måste börja om på
nytt för att etablera kontakt med en ny
personalgrupp och bygga upp förtroende för de nya
vårdgivarnas kompetens. Vi anser därför att en
utredning bör göras om konsekvenserna för kroniskt
sjuka av upphandling av sjukvård. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So392 (s)
och avslår motion So503 (kd) yrkande 4.

43. Längre avtalstider i upphandling (punkt 35)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 35
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 43. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 16.

Ställningstagande

Jag vill framhålla att korta avtal om två tre år
hämmar konkurrensen mellan vårdgivarna och gör att
många inte vågar satsa på att etablera sig som
företagare. Då det saknas andra finansiärer än
sjukvårdshuvudmännen, blir risktagandet avsevärt
större för företagare inom vårdsektorn. För
företagaren inom vårdsektorn finns, vid en utebliven
förlängning av uppdraget efter avtalstidens slut,
ingen alternativ uppdragsgivare att vända sig till.
Då återstår bara avveckling av verksamheten. Viljan
till nyinvesteringar i verksamheten avtar därför
kraftigt mot slutet av avtalsperioden. Med det
anförda föreslår jag att riksdagen bifaller motion
So303 (c) yrkande 16.

44. Tillämpning av den s.k. 67-årsgränsen
(punkt 36)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 44. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So219.

Ställningstagande

Riksdagen har beslutat att läkare skall ha rätt att
arbeta till 67 års ålder. Ändringarna i lagen om
läkarvårdsersättning gäller från och med den 1
september 2001. Lagändringen har emellertid tolkats
på många håll som att de läkare som har fyllt 65 år
den 31 augusti 2001 eller tidigare ej omfattas av
lagen. Flera av dessa har erhållit avslag på sina
ansökningar om fortsatt etablering.

Enligt vår uppfattning är det självklart att den nya lagen
skall gälla alla som vid ikraftträdandet av lagen
var under 67 år.

Med det anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motion So219 (m).

45. Ersättningsetablering och avskaffande av
den s.k. 67-årsregeln (punkt 37)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 45. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So209 och 2001/02:So491.

Ställningstagande

Den offentliga sektorns vårdgivare har stora problem
med ökande köer till sjukvården. Vårdföreträdarna
påvisar problem med att finna tid, kraft och former
för att tillmötesgå patienternas krav och önskemål
rörande personlig kontakt och omvårdnad. Stress och
utbrändhet drabbar personalen.

Samtidigt förvägras vårdens ofta mest erfarna och
kompetenta företrädare att utöva sitt yrke. Det
handlar om de äldre privatpraktiserande läkarna.
Deras gedigna erfarenheter, höga specialistkompetens
och tillgänglighet tas inte till vara för att
erbjuda patienter kontinuitet och personlig
omvårdnad.
Anledningen till att läkarnas kompetens inte tas
till vara är endast att de uppnått pensionsåldern.
Förutom att detta kan benämnas åldersdiskriminering,
är det tragiskt att patienter tvingas leva med
sjukdomar och besvär i onödan. Den s.k. 67-
årsgränsen bör därför avskaffas.
Vi anser vidare att huvudregeln måste vara att
etablerad mottagningsverksamhet med offentlig
finansiering, skall kunna överlåtas med bibehållen
finansiering. För att avslå detta måste huvudmannen
klart kunna bevisa att sjukvården lider men om
mottagningsverksamheten överlåts till annan läkare,
oaktat denne läkares specialitet. Motsvarande måste
också gälla för privata sjukgymnaster.
Rätten att överlåta mottagningsverksamhet med
bibehållen offentlig finansiering måste fastställas
för att säkra privatvården, mångfalden och
valfriheten för såväl patienter som
sjukvårdspersonal. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motionerna So209 (m) och So491
(m).

46. Jämställdhetsperspektiv i vården (punkt 39)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 39 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 46. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So331 yrkandena 1, 2 och 4
samt 2001/02:So369 yrkandena 1 och 2 och avslår
motionerna 2001/02:So224, 2001/02:So525 yrkande 2,
2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So628
yrkande 18 och 2001/02:A229 yrkande 26.

Ställningstagande

Män tenderar att gå till specialistmottagning på
sjukhus medan kvinnor ofta går hos husläkare. Vidare
är män mera nöjda än kvinnorna med den information
som ges. Kvinnor har vidare ett större
vårdutnyttjande än män, framför allt när det gäller
öppen vård. Bland faktorer som kan förklara detta
finns längre livslängd, behov av vård till följd av
kvinnors reproduktiva funktioner samt i könsspecifik
sjuklighet. Könsroller och skillnader i beteenden
kan vara en förklaring, olika livsvillkor en annan.
Med utgångspunkt från den nuvarande utvecklingen
inom sjukvården anser vi att det är viktigt att
studera olika rehabiliteringsbehov för att undersöka
om det behövs speciella insatser för kvinnor. Vi
anser också att ett centralt problem för bemötande
och behandling i vården är den underordnade
ställning i vilken patienten lätt hamnar vid mötet
med vårdens representanter. Vi anser därför att
såväl mäns som kvinnors inflytande i vården behöver
stärkas. Kvinnor och män skall vidare inte alltid ha
samma vård för att få likvärdig vård. Det är dock
viktigt att när vården utformas olika för kvinnor
och män detta har sin grund i kunskaper om kvinnors
och mäns olika sjukdomsbilder och olika behov. En
sådan kunskap saknas fortfarande på många områden.
Ökad forskning på detta område är därför väsentlig.
Det är även viktigt att kvinnor utgör
forskningsobjekt i vetenskapen. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motionerna So331
(m) yrkandena 1, 2 och 4 samt So369 (m) yrkandena 1
och 2 och av-slår motionerna So224 (kd), So525 (v)
yrkande 2, So626 (c) yrkandena 1, 2 och 4, So628
(fp) yrkande 18 och A229 (fp) yrkande 26.

47. Jämställdhetsperspektiv i vården (punkt 39)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 39 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 47. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So525 yrkande 2 och avslår
motionerna 2001/02:So224, 2001/02:So331 yrkandena 1,
2 och 4, 2001/02:So369 yrkandena 1 och 2,
2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So628
yrkande 18 samt 2001/02:A229 yrkande 26.

Ställningstagande

Det saknas ett uttalat genusperspektiv i
förlossningsvården och mödravården. I
jämställdhetsarbetet framhålls betydelsen av att
mannen deltar aktivt redan från början av
graviditeten. Det finns dock en tydlig atmosfär och
ett förhållningssätt som aktivt styr kvinnan att ta
det huvudsakliga ansvaret i samband med
föräldrautbildningen. Även om kvinnan fysiskt föder
fram barnet så måste också mannen involveras mer
aktivt från början. Det finns annars en risk för ett
avstånd mellan barnet och mannen, och en
tillbakagång till stereotypa könsroller som blir
svåra att bryta i ett senare skede. Vi anser därför
att det krävs ökad utbildning i genusfrågor för
barnmorskor m.fl. inom mödravården. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So525 (v)
yrkande 2 och avslår motionerna So224 (kd), So331
(m) yrkandena 1, 2 och 4, So369 (m) yrkandena 1 och
2, So626 (c) yrkandena 1, 2 och 4, So628 (fp)
yrkande 18 samt A229 (fp) yrkande 26.

48. Jämställdhetsperspektiv i vården (punkt 39)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 39
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 48. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4 och
avslår motionerna 2001/02:So224, 2001/02:So331
yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:So369 yrkandena 1 och
2, 2001/02:So525 yrkande 2, 2001/02:So628 yrkande 18
samt 2001/02:A229 yrkande 26.

Ställningstagande

Skillnader i ohälsa har ofta grundat sig på
perspektivet om klasskillnader. Därmed har
kvinnoperspektivet kommit i skymundan. De senaste
årens ekonomiska åtstramningar inom vården, omsorgen
och skolan har speciellt drabbat kvinnorna. Jag
anser därför att kvinnors arbetsförhållanden bör
uppmärksammas i högre grad än vad som nu är fallet.
Jag anser vidare att eftersom kvinnor i högre grad
än män kommer i kontakt med vården är det viktigt
att de specifika maktförhållanden som råder där
uppmärksammas och att kvinnors inflytande inom
vården ökas. Jag anser dessutom att ökade resurser
måste satsas på forskning kring kvinnors ohälsa och
att kvinnoperspektivet bör införas i läkar- och
vårdutbildningar. Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motion So626 (c) yrkandena 1, 2
och 4 och avslår motionerna So224 (kd), So331 (m)
yrkandena 1, 2 och 4, So369 (m) yrkandena 1 och 2,
So525 (v) yrkande 2, So628 (fp) yrkande 18 samt A229
(fp) yrkande 26.

49. Jämställdhetsperspektiv i vården (punkt 39)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 39
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 49. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So628 yrkande 18 och
2001/02:A229 yrkande 26 samt avslår motionerna
2001/02:So224, 2001/02:So331 yrkandena 1, 2 och 4,
2001/02:So369 yrkandena 1 och 2, 2001/02:So525
yrkande 2, och 2001/02:So626 yrkandena 1, 2 och 4.

Ställningstagande

Inom medicinen liksom inom andra discipliner har
forskningen tidigare varit fokuserad mest på män och
mäns problem. Resultaten från dessa studier har ofta
generaliserats, utan att detta ifrågasatts, till att
gälla också för kvinnor. Också den epidemiologiska
forskningen över hälsoproblems förekomst har utförts
på och av män och baserats på manlig erfarenhet.
Under de senaste åren har dock en förändring skett.
Mer satsas på att ta reda på hur olika
sjukdomstillstånd yttrar sig hos kvinnor och vilka
behandlingar som medför bäst resultat för kvinnor.
Men fortfarande är den kunskap vi har om diagnos och
behandling av olika sjukdomar generellt sett större
för män än kvinnor. Jag anser att vården bör ha ett
genusperspektiv och att en handlingsplan bör läggas
fram för hur hälso- och sjukvården för kvinnor och
män skall utformas så att vården i ordets rätta
bemärkelse skall bli jämställd. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motionerna So628
(fp) yrkande 18 och A229 (fp) yrkande 26 samt avslår
motionerna So224 (kd), So331 (m) yrkandena 1, 2 och
4, So369 (m) yrkandena 1 och 2, So525 (v) yrkande 2,
och So626 (c) yrkandena 1, 2 och 4.

50. Homo-, bi- och transsexuellas behov inom
hälso- och sjukvården (punkt 42)

av Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v) och Helena
Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 42 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 50. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:L371 yrkandena 30 och 31
samt 2001/02:So509 yrkandena 1 och 2 och avslår
motionerna 2001/02:L367 yrkande 12 och
2001/02:So548.

Ställningstagande

I sjukvården vet vi att lesbiska och bisexuella
kvinnor har ett annorlunda behov än heterosexuella
kvinnor. Vi vet även att många lesbiska och
bisexuella kvinnor väljer att inte gå till läkaren
då de tidigare har bemötts med skepsis och fördomar.
Lesbiska kvinnor gör också i mindre utsträckning
mammografi och cellprovtagning än heterosexuella
kvinnor. En orsak till detta är att gynmottagningar
i allmänhet har ett fokus på kvinnors
reproduktivitet och inte deras sexualitet, lust och
hälsa. En viktig mänsklig rättighet är att hälso-
och sjukvården bemöter och respekterar dem som
uppsöker vård. Hur homosexuella, bisexuella och
transpersoner blir bemötta av myndigheter beror
mycket på den kunskap som den enskilde anställde har
på respektive myndighet. I de flesta fall utgår man
från att alla som besöker en myndighet är
heterosexuella, vilket leder till problem för dem
som inte passar in i den rådande heterosexuella
normen. Vi anser att det är orimligt att personer
som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner
skall behöva utsättas för den här typen av
bemötande. Regeringen bör därför återkomma med
förslag som innebär att de som verkar inom hälso-
och sjukvården har kompetens i HBT-frågor och att
hälso- och sjukvården bättre skall kunna tillgodose
HBT-personers specifika behov. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motionerna L371
(v, s, c, fp, mp) yrkandena 30 och 31 samt So509 (v)
yrkandena 1 och 2 och avslår motionerna L367 (fp)
yrkande 12 och So548 (s).

51. Homo-, bi- och transsexuellas behov inom
hälso- och sjukvården (punkt 42)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 42
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 51. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:L367 yrkande 12 och avslår
motionerna 2001/02:L371 yrkandena 30 och 31,
2001/02:So509 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:So548.

Ställningstagande

För att anpassa hälso- och sjukvården så att den
tillgodoser både kvinnors och mäns särskilda behov
behövs kunskap om könsskillnader när det gäller
ohälsa, behandling, rehabilitering, vårdutnyttjande
osv. I de stora utredningar som gjorts om vården
under senare år förbigås exempelvis lesbiska
kvinnors behov med tystnad. Av en gjord
enkätundersökning framgår att vårdpersonalen ofta
har mycket dålig kunskap om lesbiska kvinnors
situation och att lesbiska har mycket små kunskaper
om sexuell överföring av sjukdomar. Endast hälften
av kvinnorna i studien hade berättat för sin
gynekolog om sin homo- eller bisexualitet. Lesbiska
kvinnor kommer också i mindre utsträckning till
mammografi och cellprovtagning än andra kvinnor. Det
finns således behov av mer kunskap om lesbiska och
bisexuella kvinnors hälsa och deras behov av
information samt hälso- och sjukvård. Kunskaperna
hos hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt
personal inom kvinnohälsovård om homosexualitet,
bisexualitet och transfrågor måste också höjas.
Stockholm har gått före med att skapa en
kvinnomottagning med särskild HBT-kompetens. Jag
anser att initiativet bör få efterföljare på fler
håll i landet. Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motion L367 (fp) yrkande 12 och
avslår motionerna L371 (v, s, c, fp, mp) yrkandena
30 och 31, So509 (v) yrkandena 1 och 2 samt So548
(s).

52. Ambulanshelikoptrar (punkt 43)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 43 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 52. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So442.

Ställningstagande

Patienterna skall kunna lita på att de får rätt vård
när de behöver det. Även om berört landsting inte
självt har den specialutrustning som krävs, kan
tillgången garanteras genom avtal med
samarbetspartner. Vid akut sjukdom sker en resa med
ambulanshelikopter snabbt mellan sjukhusen. Ju
snabbare en sjuk eller skadad person kommer under
vård, desto större är möjligheten till överlevnad
och fullständigt tillfrisknande.

Socialstyrelsen har för ett par år sedan utrett
frågan om placering av ambulanshelikoptrar över
landet. Utredningen föreslår utbyggnad av
verksamheten till ett antal orter i landet och gör
bedömningen att det behövs en betydande statlig
finansiering om förslaget skall kunna genomföras.
Ett nationellt nät av ambulanshelikoptrar är
viktigt för att öka tryggheten och för att alla
patienter skall kunna får vård på lika villkor.
Dessutom skulle beredskapen vid kriser och olyckor
öka, samtidigt som samhällets resurser skulle
användas på ett effektivt och förnuftigt sätt. Det
finns således många skäl till att staten tar ett
ansvar för att påskynda och styra upp genomförandet
av förslaget om ett nationellt nät av
ambulanshelikoptrar. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So442 (s).

53. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 44 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 53. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So568 yrkande 1 och avslår
motionerna 2001/02:K284 yrkande 14, 2001/02:So206,
2001/02: So216 yrkande 1, 2001/02: So233,
2001/02:So355, 2001/02:So383, 2001/02: So399,
2001/02:So414 yrkande 1, 2001/02:So477,
2001/02:So537, 2001/02: So547, 2001/02:So555,
2001/02:So566 yrkande 11, 2001/02:So579, 2001/02:
So580, 2001/02:So582, 2001/02:So602, 2001/02:So604,
2001/02:So612 yrkandena 2, 5 och 8, 2001/02:So625
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02: So628 yrkande 8.

Ställningstagande

Vi anser att många av de allra svårast sjuka vårdas
på fel plats. För att få ordentlig psykiatrisk vård
måste man i många fall vara mycket stark och ha god
sjukdomsinsikt, något som de flesta i behov av hjälp
av naturliga skäl inte har. Det gäller, enligt vår
uppfattning, också att ha problem som passar in i
systemets förutbestämda mallar för att få rätt
hjälp. Såväl för äldre som för barn och ungdom är
vården eftersatt. Då dessutom samarbetet mellan
huvudmännen har stora brister, fungerar vården också
dåligt för dem som har problem som ligger inom olika
ansvarsområden. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So568 (m) yrkande 1 och
avslår motionerna K284 (c) yrkande 14, So206 (fp),
So216 (fp) yrkande 1, So233 (kd), So355 (kd), So383
(s), So399 (m), So414 (kd) yrkande 1, So477 (s),
So537 (c), So547 (s), So555 (s), So566 (kd) yrkande
11, So579 (s), So580 (s), So582 (s), So602 (mp),
So604 (mp), So612 (kd) yrkandena 2, 5 och 8, So625
(c) yrkandena 1 och 2 samt So628 (fp) yrkande 8.

54. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 44 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 54. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So566 yrkande 11 och
2001/02:So612 yrkande 2 samt avslår motionerna
2001/02:K284 yrkande 14, 2001/02:So206,
2001/02:So216 yrkande 1, 2001/02:So233,
2001/02:So355, 2001/02:So383, 2001/02:So399,
2001/02:So414 yrkande 1, 2001/02: So477,
2001/02:So537, 2001/02:So547, 2001/02:So555,
2001/02:So568 yrkande 1, 2001/02:So579,
2001/02:So580, 2001/02:So582, 2001/02:So602,
2001/02:So604, 2001/02:So612 yrkandena 5 och 8,
2001/02:So625 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:So628
yrkande 8.

Ställningstagande

I det betänkande som utredningen Prioriteringar inom
hälso- och sjukvården avlämnade 1993, ”Vårdens svåra
val”, anges människovärdesprincipen som den
grundläggande etiska plattformen. En naturlig följd
av denna princip är behovs- eller
solidaritetsprincipen, enligt vilken resurserna bör
satsas på de individer, de områden och de
verksamheter där behoven är som störst. Riksdagen
beslutade 1997 enhälligt att anta dessa etiska
riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och
sjukvården. Socialstyrelsen har emellertid i en
avlämnad rapport konstaterat att riktlinjerna inte
alltid följs. Eftersom den medicinska och tekniska
utvecklingen innebär att alltmer kan göras för
alltfler och en förändrad åldersstruktur gör att
efterfrågan på vård kommer att öka, anser vi att det
är viktigt att de etiska riktlinjerna omgående
realiseras. Även de grupper som inte själva kan
välja skall garanteras en god, trygg och värdig
vård. För dessa gruppers skull är det särskilt
viktigt att de prioriteringar för hälso- och
sjukvård som riksdagen beslutat om ligger fast. Vi
anser vidare att rap-porter om ökad psykisk ohälsa i
befolkningen, särskilt bland ungdomar, är
oroväckande. Enligt en beräkning från
Socialstyrelsen uppgick samhällets kostnader för den
psykiska ohälsan till omkring 50 miljarder kronor
1997. Psykisk sjukdom är vidare den övervägande
orsaken till att unga människor beviljas
förtidspension. Vi anser att denna oroande
utveckling måste tas på största allvar och att
regeringen snarast bör lägga fram förslag till
åtgärder. Med det anförda föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna So566 (kd) yrkande 11 och So612
(kd) yrkande 2 samt avslår motionerna K284 (c)
yrkande 14, So206 (fp), So216 (fp) yrkande 1, So233
(kd), So355 (kd), So383 (s), So399 (m), So414 (kd)
yrkande 1, So477 (s), So537 (c), So547 (s), So555
(s), So568 (m) yrkande 1, So579 (s), So580 (s),
So582 (s), So602 (mp), So604 (mp), So612 (kd)
yrkandena 5 och 8, So625 (c) yrkandena 1 och 2 samt
So628 (fp) yrkande 8.

55. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 44
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 55. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:K284 yrkande 14 och
2001/02:So537 och avslår motionerna 2001/02:So206,
2001/02:So216 yrkande 1, 2001/02:So233,
2001/02:So355, 2001/02:So383, 2001/02:So399,
2001/02:So414 yrkande 1, 2001/02:So477,
2001/02:So547, 2001/02:So555, 2001/02:So566 yrkande
11, 2001/02:So568 yrkande 1, 2001/02:So579,
2001/02:So580, 2001/02:So582, 2001/02:So602,
2001/02:So604, 2001/02: So612 yrkandena 2, 5 och 8,
2001/02:So625 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02: So628
yrkande 8.

Ställningstagande

Förhållandet till mat och regelbundna mål är mycket
viktigt för att förebygga ätstörningar. Den hjälp
som unga flickor och pojkar kan få för att komma
till rätta med sin ätstörning är i dag begränsad.
Kunskapen om hur ätstörningar skall behandlas är
knapphändig och samlad till vissa sjukhus i landet.
Väntetiderna för behandling är långa, inte sällan
något år. Under tiden flickor och pojkar väntar på
hjälp svälter de sig själva till döds. Jag anser att
detta inte är acceptabelt. Regeringen bör
tillsammans med Landstingsförbundet utforma en plan
för hur en ökad kunskap kring ätstörningar och
kortare väntetider till adekvat vård skall
åstadkommas. De unga människor som drabbas av
anorexi eller bulimi måste dessutom, liksom alla
andra patienter, ha rätt att välja den vårdform de
önskar. Med det anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motionerna K284 (c) yrkande 14 och So537
(c) och avslår motionerna So206 (fp), So216 (fp)
yrkande 1, So233 (kd), So355 (kd), So383 (s), So399
(m), So414 (kd) yrkande 1, So477 (s), So547 (s),
So555 (s), So566 (kd) yrkande 11, So568 (m) yrkande
1, So579 (s), So580 (s), So582 (s), So602 (mp),
So604 (mp), So612 (kd) yrkandena 2, 5 och 8, So625
(c) yrkandena 1 och 2 samt So628 (fp) yrkande 8.

56. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Kerstin Heinemann (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 44
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 56. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So628 yrkande 8 och avslår
motionerna 2001/02:K284 yrkande 14, 2001/02:So206,
2001/02: So216 yrkande 1, 2001/02:So233,
2001/02:So355, 2001/02:So383, 2001/02: So399,
2001/02:So414 yrkande 1, 2001/02:So477,
2001/02:So537, 2001/02: So547, 2001/02:So555,
2001/02:So566 yrkande 11, 2001/02:So568 yrkande 1,
2001/02:So579, 2001/02:So580, 2001/02:So582,
2001/02:So602, 2001/02: So604, 2001/02:So612
yrkandena 2, 5 och 8 samt 2001/02:So625 yrkandena 1
och 2.

Ställningstagande

Jag anser att det preventiva arbetet måste utvecklas
och att potentiella högriskgrupper inom psykiatrin
måste identifieras. Sådana grupper är barn till
psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök,
nyinsjuknade i psykoser m.fl. Jag anser också att
det är viktigt att det finns en god beredskap inom
psykiatrin för att ta hand om dessa patientgrupper.
Eftersom psykiatrin, i större utsträckning än andra
verksamheter inom vården, innehåller
behandlingsmetoder som är kontroversiella, är det
vidare viktigt att utvärderingar och uppföljningar
av behandlingar fungerar tillfredsställande. Som ett
underlag för detta bör ett register med vissa
basfakta om klinikernas verksamhet, om patienterna
och om behandlingsresultat införas. Dessutom måste
övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och
vuxenpsykiatrin förbättras. Den fixa åldersgränsen
vid 18 år mellan de bägge verksamheterna är inte
alltid adekvat med tanke på hur mognadsprocessen
varierar mellan olika individer och likaså med tanke
på hur debutåldern för olika psykiska sjukdomar ser
ut. Med det anförda föreslår jag att riksdagen
bifaller motion So628 (fp) yrkande 8 och avslår
motionerna K284 (c) yrkande 14, So206 (fp), So216
(fp) yrkande 1, So233 (kd), So355 (kd), So383 (s),
So399 (m), So414 (kd) yrkande 1, So477 (s), So537
(c), So547 (s), So555 (s), So566 (kd) yrkande 11,
So568 (m) yrkande 1, So579 (s), So580 (s), So582
(s), So602 (mp), So604 (mp), So612 (kd) yrkandena 2,
5 och 8 samt So625 (c) yrkandena 1 och 2.

57. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 44
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 57. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So602 och 2001/02:So604
och avslår motionerna 2001/02:K284 yrkande 14,
2001/02: So206, 2001/02:So216 yrkande 1,
2001/02:So233, 2001/02:So355, 2001/02: So383,
2001/02:So399, 2001/02:So414 yrkande 1,
2001/02:So477, 2001/02: So537, 2001/02:So547,
2001/02:So555, 2001/02:So566 yrkande 11, 2001/02:
So568 yrkande 1, 2001/02:So579, 2001/02:So580,
2001/02:So582, 2001/02: So612 yrkandena 2, 5 och 8,
2001/02:So625 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02: So628
yrkande 8.

Ställningstagande

Andelen kvinnor med smärtor från den s.k.
rörelseapparaten utgör en betydande del av de
långtidssjukskrivna i Sverige.
Rehabiliteringsinsatserna och vårdkonsumtionen i
samband med dessa tillstånd är vidare både stora och
långvariga. Utvärderingar av dessa behandlings- och
rehabiliteringsinsatser visar att ohälsotillståndet
är svårbehandlat. Jag anser att bristen på
samordning och samsyn vad beträffar smärttillstånd i
den nuvarande rehabiliteringen lämnar utrymme för
stora variationer i hantering, bemötande och
behandling, till nackdel för patienterna.
Smärtproblematiken är enligt min mening ett av vår
tids stora könsrelaterade folkhälsoproblem. Kunskap
finns inom området, men hittills har ingen tagit det
övergripande och samordnande ansvaret, något som
kräver ett tvärvetenskapligt samarbete över klinik-
och institutionsgränser. Samordning av
forskningsresultat och tvärvetenskaplig
metodutveckling skulle väsentligt höja kvaliteten i
vården för denna stora patientgrupp. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motionerna So602
(mp) och So604 (mp) och avslår motionerna K284 (c)
yrkande 14, So206 (fp), So216 (fp) yrkande 1, So233
(kd), So355 (kd), So383 (s), So399 (m), So414 (kd)
yrkande 1, So477 (s), So537 (c), So547 (s), So555
(s), So566 (kd) yrkande 11, So568 (m) yrkande 1,
So579 (s), So580 (s), So582 (s), So612 (kd)
yrkandena 2, 5 och 8, So625 (c) yrkandena 1 och 2
samt So628 (fp) yrkande 8.

58. Cancerplan (punkt 45)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars Gustafsson (kd), Cristina Husmark
Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Lars Elinderson (m) och Rosita
Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 45 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 58. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So467.

Ställningstagande

Efter den senaste utredningen om cancer i vårt land
(SOU 1984:67) har cancerforskningen gjort
utomordentligt stora framsteg. Antalet nya fall av
cancer fortsätter dock att öka. Till stor del har
ökningen av cancerfallen demografiska orsaker. Med
en ökande andel av befolkningen i de åldrar då
cancerincidensen är hög kommer antalet fall att öka
betydligt under de kommande decennierna, enligt en
studie av epidemiologiskt centrum vid
Socialstyrelsen. Studien är ännu inte avslutad, men
preliminära data visar att antalet personer som
lever med cancer diagnostiserad under de senaste fem
åren kommer att öka med minst 40 % fram till 2020,
dvs. med minst 2 % per år. Detta faktum, att fler
personer kommer att leva med en så vårdkrävande
kronisk sjukdom som cancer, kommer att ställa ökade
krav på sjukvården när det gäller behandling,
omvårdnad och rehabilitering. Antalet platser i
sluten vård måste sannolikt åter ökas. För att kunna
möta det ökade sjukvårdsbehovet genom väl
genomtänkta insatser anser vi att en cancerplan
behöver utarbetas. Med hjälp av en sådan kan man på
ett rationellt och effektivt sätt stärka såväl den
grundläggande cancerforskning som kan ge ny
användbar kunskap, som den överbryggande forskning
som behövs för att grundforskningsresultat snabbt
skall komma cancersjuka patienter till godo genom
bättre diagnostik och bättre vård. Vi anser att en
cancerplan också behövs för bedömningen av vilka
satsningar på infrastrukturen som behöver göras inom
cancerområdet. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So467 (m, fp, kd, c, mp).

59. Preventivmedel för män (punkt 46)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 46
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 59. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:A393 yrkande 10.

Ställningstagande

För att få ett tillfredsställande och roligt sexliv
är det viktigt med fungerande och ofarliga
preventivmedel. Preventivmedel är nästan helt
inriktade på kvinnor, endast kondom vänder sig också
till manliga användare. Jag anser därför att det är
viktigt att forskningen inriktar sig även på
preventivmedel för män. Regeringen bör verka för att
stödja framtagningen av sådana preventivmedel. Med
det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller
motion A393 (mp) yrkande 10.

60. Utredning m.m. om alternativa
behandlingsmetoder (punkt 48)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 48 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 60. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So398 yrkandena 1 och 3 samt
avslår motionerna 2001/02:So303 yrkande 21,
2001/02:So605, 2001/02:So623 yrkande 1 samt
2001/02:N365 yrkande 4.

Ställningstagande

Användandet och intresset för komplementär medicin
bygger ofta på att den komplementära medicinen
upplevs ta hänsyn till helheten. Vi anser att det
finns goda skäl att stödja den komplementära
medicinen för att därigenom garantera kvaliteten och
säkerheten. Dessutom utgör den komplementära
medicinen ett bra komplement till den traditionella
medicinska vetenskapen. Av tradition har Sverige ett
gott rykte för sin medicinska utbildning. Den
komplementära medicinen har emellertid inte alls,
eller i ringa utsträckning, behandlats i den
traditionella utbildningen, vilket får anses vara en
brist. Vi anser att det är viktigt att kunskaper
inom den komplementära medicinen tillvaratas. Det är
fullt möjligt att den traditionella och den
komplementära medicinen kan existera sida vid sida.
Vi anser därför att undervisning om och i
komplementär medicin bör införas inom alla
vårdutbildningar. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So398 (v) yrkandena 1 och
3 och avslår motionerna So303 (c) yrkande 21, So605
(mp), So623 (c) yrkande 1 samt N365 (mp) yrkande 4.

61. Utredning m.m. om alternativa
behandlingsmetoder (punkt 48)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 48
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 61. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 21 och avslår
motionerna 2001/02:So398 yrkandena 1 och 3,
2001/02:So605, 2001/02:So623 yrkande 1 samt
2001/02:N365 yrkande 4.

Ställningstagande

Efter Alternativmedicinkommitténs arbete under
senare hälften av 1980-talet har mycket hänt som
motiverar att en ny utredning tillsätts. Jag anser
att en ny utredning bl.a. bör analysera de
ekonomiska och sociala konsekvenserna av alternativa
metoder och se över lagstiftningen på området. I
detta sammanhang bör också en översyn göras av
regelverket kring alternativmedicinsk behandling av
barn. Dessutom bör frågor kring behov av utbildning
samt behörighetsfrågor belysas. Utredningen bör
samarbeta med SBU i frågor kring vetenskaplig
utvärdering av alternativa behandlingsmetoder. Med
det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller
motion So303 (c) yrkande 21 och avslår motionerna
So398 (v) yrkandena 1 och 3, So605 (mp), So623 (c)
yrkande 1 samt N365 (mp) yrkande 4.

62. Utredning m.m. om alternativa
behandlingsmetoder (punkt 48)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 48
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 62. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So605 och 2001/02:N365
yrkande 4 samt avslår motionerna 2001/02:So303
yrkande 21, 2001/02:So398 yrkandena 1 och 3 samt
2001/02:So623 yrkande 1.

Ställningstagande

Alternativmedicinen berör ett stort antal diagnos-
och behandlingsmetoder som utövas utanför den
skolmedicinska och offentliga hälso- och
sjukvårdsapparaten. Några av dessa har under senare
år blivit erkända och används i viss utsträckning
inom skolmedicinen, t.ex. akupunktur, kiropraktik
och naprapati. I dag är förståelsen och
kunskapsnivån hos sjukvårdspersonalen i allmänhet
och läkarkåren i synnerhet mycket låg vad avser
dessa behandlingar. Jag anser att detta faktum
skapar en osäkerhet och utgör ett riskmoment för
många patienter eftersom det ofta förekommer att
patienter genomgår läkarbehandling och
komplementärmedicinsk behandling samtidigt, utan
någon kommunikation mellan dessa behandlare. Det har
i Sverige inte gjorts någon djupare utredning på det
här området. Jag anser att en sådan utredning bör
tillsättas nu. Direktiven för utredningen bör bl.a.
omfatta en översyn av hur samverkan mellan
skolmedicin och komplementär/alternativmedicin kan
se ut. I dag får den offentliga sjukvården tillbaka
momsen som den betalat in till staten. Den förmånen
åtnjuter inte den alternativa sjukvården. Jag anser
att den alternativa sjukvården bör ges samma
möjligheter. I vilken mån den offentliga omsorgen
och sjukvården har ett ekonomiskt konkurrensövertag
gentemot den alternativa omsorgen och sjukvården bör
därför utredas. Med det anförda föreslår jag att
riksdagen bifaller motionerna So605 (mp) och N365
(mp) yrkande 4 samt avslår motionerna So303 (c)
yrkande 21, So398 (v) yrkandena 1 och 3 samt So623
(c) yrkande 1.

63. Alternativa behandlingsmetoder och
forskning (punkt 49)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 49
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 63. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So303 yrkandena 19, 20, 22
och 23 samt 2001/02:So626 yrkande 6.

Ställningstagande

Det finns ett stort intresse för alternativmedicinsk
verksamhet i Sverige. Jag anser att det är angeläget
att samhället på olika sätt uppmärksammar detta.
Samhället har ansvar för berättigade
medborgarintressen kring kvalitet och säkerhet på
det alternativmedicinska området. Jämfört med den
etablerade medicinen har dock utvärderingsinsatserna
beträffande de alternativa behandlingsformerna varit
blygsamma. Därför måste staten se till att särskilda
resurser ställs till förfogande för kvalitetsarbete
och utvärdering inom detta område. Jag anser att
Statens beredning för utvärdering av medicinsk
metodik (SBU) bör få ett särskilt uppdrag att
utforma förslag till hur alternativmedicinska
metoder kan utvärderas. Vidare finns det en rad
hinder förknippade med forskning och utveckling
rörande alternativmedicinen. För att öka antalet
forskare och forskarkompetensen krävs att särskilda
resurser avsätts för att bygga upp ett
kompetenscentrum och för att möjliggöra enskilda
forskningsprojekt. Jag anser att riksdagen hos
regeringen bör begära förslag om att särskilda
resurser avsätts för uppbyggnad av kompetenscentrum
och för att möjliggöra enskilda forskningsprojekt
inom alternativmedicinen. Kunskap kring
alternativmedicinska behandlingsmetoder som bedöms
uppfylla kvalitetskraven måste också komma hälso-
och sjukvårdspersonalen till del så att de kan
informera patienten om olika behandlingsalternativ.
En öppenhet för alternativa behandlingsmetoder inom
den ordinarie hälso- och sjukvården, under
kontrollerade former, minskar även riskerna för att
människor skadas av oseriösa och skadliga
behandlingar. Jag anser därför att riksdagen hos
regeringen bör begära förslag om att stärka
patientens möjligheter att välja behandlingsmetod.
Enligt 2 kap. 1 § lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
skall hälso- och sjukvårdspersonal utföra sitt
arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. I annat fall kan disciplinpåföljd eller
annan påföljd åläggas enligt bestämmelserna i 5 kap.
samma lag. Jag anser att lagstiftningen behöver
förändras så att alternativmedicinsk behandling som
uppfyller kvalitetskraven tillåts inom hälso- och
sjukvården som komplement till skolmedicinen. Med
det anförda föreslår jag att riksdagen bifaller
motionerna So303 (c) yrkandena 19, 20, 22 och 23
samt So626 (c) yrkande 6.

64. Legitimation och förskrivningsrätt för
alternativmedicinare (punkt 51)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 51 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 64. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So398 yrkande 2 och avslår
motion 2001/02:So623 yrkande 5.

Ställningstagande

Då många människor söker sig till
komplementärmedicinska alternativ är det av stor
vikt att det finns en god tillsyn av verksamheten
och dess utövare. Ett åläggande om kvalitetssystem
och legitimering säkrar vidare behandlingarna för
patienten och ökar kunskapen om de komplementära
behandlingarna. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So398 (v) yrkande 2 och
avslår motion So623 (c) yrkande 5.

65. Etiska frågor (punkt 53)

av Helena Hillar Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 53
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 65. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So635 yrkandena 2 och 4–7 och
avslår motionerna 2001/02:So463, 2001/02:So508 och
2001/02: So633 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

När det gäller stamcellstekniken anser jag att det
bör vara en självklarhet att inte använda aborterade
foster alls, men acceptabelt att använda överblivna
ägg. Jag anser det vidare oetiskt att direkt
framställa befruktade celler för kloning eller för
framtagning av stamceller. Jag menar att
tillämpningen av gentekniken på den medicinska sidan
kan bli löftesrik, givet att den inte på klassiskt
manér blir alltför bunden till läkemedelsbolagens
vinstintressen eller genom att t.ex. genetiska
tester används på ett oansvarigt sätt. Utsikterna
att skapa för den egna konstitutionen skräddarsydda
läkemedel och utnyttja kroppsegna
läkningsmekanismer, i stället för att ständigt
laborera med syntetiska preparat och hoppas att de
inte skall ge biverkningar, inger ett stort hopp för
framtiden. Därför anser jag att
stamcellsforskningen, embryonal i dubbel bemärkelse
som den är, är viktig att bejaka. Villkoret bör dock
vara att para den med i verklig mening fristående
forskning om risker och biverkningar och med
försiktighetsprincipen. Jag anser vidare att brett
informationsprojekt kring genetik, genteknik och
bioteknik och deras möjliga tillämpningar vore ett
utmärkt pilotprojekt för att initiera samhällsdebatt
kring en aktuell, viktig fråga. Med det anförda
föreslår jag att riksdagen bifaller motion So635
(mp) yrkandena 2 och 4–7 och avslår motionerna So463
(kd), So508 (kd) och So633 (kd) yrkandena 2 och 3.

66. Abortförebyggande arbete (punkt 54)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 54 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 66. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:So305 yrkande 1,
2001/02:So461, 2001/02:So524 samt 2001/02:So612 yr-
kande 14 och avslår motionerna 2001/02:So210 yrkande
1, 2001/02:So232, 2001/02:So295, 2001/02:So338 och
2001/02:So370.

Ställningstagande

Att hamna i en oönskad graviditet för att sedan göra
abort är inte lätt för någon. Att behöva genomgå
detta under tonåren, som innebär så många andra
påfrestningar i en persons liv, är än värre. Vi har
tillsammans ett ansvar för att se till att så få
personer som möjligt behöver gå igenom detta, och
vårt långsiktiga mål bör vara att inga tonåringar
skall behöva genomgå en abort. Statens
folkhälsoinstitut bör ges i uppdrag att, med den
handlingsplan för prevention av oönskade
graviditeter som det tagit fram som grund, leda
arbetet med att utveckla en nationell nollvision för
tonårsaborter. Vi efterlyser också en utredning med
syfte att utreda varför kvinnor väljer abort, vilket
stöd kvinnorna önskar och andra aspekter som kan
tänkas påverka aborttalet, och särskild uppmärk-
samhet bör därvid riktas mot förekomsten av aborter
bland unga flickor. Dessutom bör en utredning
utifrån ett kvinnohälsoperspektiv göra en
sammanställning av det aktuella läget inom såväl
svensk som internationell forskning, med avseende på
fysiska och psykiska konsekvenser av abort. En ana-
lys av varför Sverige har högst aborttal i Norden
vore också av intresse. Avslutningsvis vill vi peka
på att ungdomsmottagningarna har en viktig roll i
det abortförebyggande arbetet, ett arbete som bör
präglas av djup och bred information av välutbildad
personal. Vidare anser vi att sexualundervisningen
måste fördjupas och att ansvarstagandet för den egna
sexualiteten och partnern måste betonas. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna So305 (kd) yrkande 1, So461 (kd, m),
So524 (kd) samt So612 (kd) yrkande 14 och avslår
motionerna So210 (kd) yrkande 1, So232 (c), So295
(kd), So338 (kd) och So370 (m).

67. Patientjournallagen (punkt 60)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 60 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 67. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So345 yrkande 1 och avslår
motionerna 2001/02:So234, 2001/02:So303 yrkande 9
och 2001/02:So334.

Ställningstagande

Överföringen av journaler är en fråga som alltför
lite belysts vid konkurrensutsättning av primärvård.
Klara regler saknas. Om lagen skall efterlevas måste
den enskilde ge sitt tillstånd till att journalen
övertas av den nya vårdgivaren. Det kan ordnas på
ett enkelt och praktiskt sätt, men praktiseras
sällan. Inte heller Socialstyrelsen anser att det är
helt klarlagt hur detta skall ske. Vi anser därför
att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att
utreda och utfärda riktlinjer för hur
patientjournaler skall hanteras i samband med
konkurrensutsättning och privatisering. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen bifaller motion
So345 (v) yrkande 1 och avslår motionerna So234 (m),
So303 (c) yrkande 9 och So334 (kd).

68. Patientjournallagen (punkt 60)

av Kenneth Johansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 60
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 68. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So303 yrkande 9 och
2001/02:So334 och avslår motionerna 2001/02:So234
och 2001/02: So345 yrkande 1.

Ställningstagande

Journalhanteringen inom vården är en angelägen fråga
som har diskuterats under många år. Värnandet av den
personliga integriteten har varit det tyngst vägande
skälet emot väsentliga förändringar. Trots detta kan
vi konstatera att felbehandlingar sker därför att
alla journalhandlingar inte finns tillgängliga vid
akuta operationer och vid besök i sjukvården. I
vissa länder har man infört journaler på s.k.
smartcard, vilket innebär att patienten kan ha sin
journal i själva patientbrickan.
Patientinformationen finns dessutom förvarad på
säkert sätt hos patientens ordinarie vårdgivare.
Inom mödravården har sedan lång tid gravida kvinnor
själva haft ansvaret för att ha med sig journalen.
Vid besök vid olika vårdcentraler och kliniker
skulle det underlätta för den enskilde att smidigt
kunna lägga fram kortet med journalen. Den enskildes
integritet skulle stärkas. Vi anser att regeringen
bör välja ut något eller några landsting för en
försöksverksamhet med s.k. smart cards. Med det
anförda föreslår vi att riksdagen bifaller
motionerna So303 (c) yrkande 9 och So334 (kd) och
avslår motionerna So234 (m) och So345 (v) yrkande 1.

69. Plastikkirurgi (punkt 61)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 61 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 69. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So400.

Ställningstagande

Alltflera unga människor, framför allt kvinnor, vill
operera sina bröst, näsor, läppar, kinder eller
fettsugas utan att ha medicinska skäl för detta.
Bland unga människor som är utrikes födda låter
många operera sig för att få ett mer ”västerländskt
utseende”, på samma sätt som man byter till ett
svenskt namn för att kunna få arbete.

Önskemålet att få operera sig kryper allt längre
ned i åldrarna och operationer genomförs även på
unga människor där det, trots att myndighetsåldern
uppnåtts, är tveksamt om vederbörande ännu kan
avgöra konsekvenserna av sitt beslut. Inga operativa
ingrepp är riskfria. Plastikoperation är ett stort
och irreversibelt ingrepp. Vi anser att man kan dra
paralleller till sterilisering som är ett ingrepp
som får utföras först efter att den enskilda fyllt
25 år.
Vi anser därför att regeringen bör ge
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och lämna
förslag till riktlinjer och åldersgräns för
genomförande av plastikkirurgiska ingrepp.
Undantaget är sådana operationer som har medicinska
grunder; skador eller där vederbörande på grund av
psykiskt lidande bedöms vara i behov av ett
plastikkirurgiskt ingrepp.
År 1998 genomförde Socialstyrelsens
tillsynsenheter ett antal granskningar av privata
plastik- och allmänkirurgiska enheter. Det visade
sig då att det finns allvarliga brister hos flera
enheter bl.a. vad gäller bevakning av remisser och
provsvar, brister i hanteringen av narkotikaklassade
läkemedel, avsaknad av system för avvikelser m.m. I
några av fallen var bristerna så stora att
Socialstyrelsen avsåg att fördjupa granskningen samt
utföra ytterligare uppföljningar. Därför bör
regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att
genomföra en nationell granskning av de privata
plastik- och allmänkirurgiska enheterna för att
kontrollera att generella förbättringar gjorts
utifrån 1998 års tillsyn. Med det anförda föreslår
vi att riksdagen bifaller motion So400 (v).

70. Medicinska patent (punkt 62)

av Kenneth Johansson (c) och Helena Hillar
Rosenqvist (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 62 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 70. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So406.

Ställningstagande

Frågan om patent på mänskliga gener har diskuterats
över hela världen. Många länder har inte tagit
ställning, och många politiskt ansvariga är inte på
det klara med att ett patent kan hindra vidare
forskning och behandling inom vissa områden. Ett
exempel är ett patent gällande för hela Europa som
sökts av några amerikanska forskare. Om patentet
godkänns innebär det att svenska prov rörande t.ex.
ärftlig förekomst av bröstcancer måste skickas till
USA för examinering och bedömning. Detta skulle dels
fördröja provsvar, dels skapa en dyr, onödig
byråkrati och dels ge mycket höga avgifter för att
få proven examinerade.

Fler frågor av liknande slag kan förutses bli
aktuella. Det är av vikt att svenska patienters och
forskares intressen bevakas. Det finns i dag ingen
mekanism för detta och heller ingen strategi.
Enskilda forskare som råkar få kännedom om liknande
patentansökningar kan själva överklaga men drar sig
både för kostnaden och den stora arbetsbördan ett
sådant överklagande för med sig.
Det måste finnas en svensk myndighet som får i
uppdrag att samlat bevaka denna fråga, som har
kompetens att bedöma eventuella överklaganden, och
som också har kunnig personal som kan rent praktiskt
sköta överklagandeprocessen. Socialstyrelsen kan
snabbt ta över denna arbetsuppgift och samtidigt få
i uppdrag att utarbeta en svensk strategi för att på
lång sikt möta dessa problem. Med det anförda
föreslår vi att riksdagen bifaller motion So406 (c).

71. Lobotomiverksamheten i Sverige (punkt 64)

av Ingrid Burman (v), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 64 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 71. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So314 yrkande 1.

Ställningstagande

Lobotomi innebär en operation som användes vid
mentalsjukdomar, genom att kirurgen skar av
nervbanor i hjärnan. En övervägande del av
patienterna var kvinnor, men även barn blev utsatta
för denna metod. Lobotomier gjordes framför allt på
patienter som enligt diagnoserna var manodepressiva
eller led av schizofreni. Lobotomin innebar ofta att
patientens personlighet blev helt förändrad.

Antalet personer som i Sverige blev utsatta för
lobotomering mellan åren 1944 och 1966 har visat sig
vara betydligt fler än vad man tidigare trott.
Tidigare uppskattade man att det rörde sig om ca 1
500 fall, men nu tyder allt på att det kan vara så
många som 4 500. För att få reda på det exakta
antalet krävs dock, på motsvarande sätt som i Norge,
att en offentlig utredning studerar detta. Vi anser
därför att en kartläggning och utredning av lobotomi
bör genomföras. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So314 (kd) yrkande 1.

72. Ersättning till lobotomerade (punkt 65)

av Lars Gustafsson (kd) och Rosita Runegrund
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 65 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 72. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:So314 yrkande 2.

Ställningstagande

I Norge beslutade riksdagen 1996 att de som efter
andra världskriget blev utsatta för lobotomi och som
fortfarande var i livet skulle få en
engångsersättning på 100 000 norska kronor.

Det vore rimligt och inte mer än rätt att Sverige
agerade på motsvarande sätt genom att besluta om
ersättning till dem som lobotomerades under 1940-,
1950- och 1960-talen och som fortfarande är i livet.
Detta vore ett sätt för staten att åtminstone i
någon mån gottgöra dem som utsattes för lobotomi och
på så sätt också erkänna att detta inte var en
riktig behandling i ett samhälle som slår vakt om
människovärdet. Med det anförda föreslår vi att
riksdagen bifaller motion So314 (kd) yrkande 2.
Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Om Sverige skall klara de ökade krav som
utvecklingen ställer på sjukvården måste de stela
och ineffektiva system som i dag leder till köer och
hindrar utvecklande reformer förändras i grunden. En
grundläggande förutsättning är enligt vår
uppfattning att det offentliga vårdmonopolet träder
tillbaka för den fria etableringsrätten, vilket vi
angivit i reservation 8. Etableringsmöjligheterna
samt rätten att driva verksamhet bör återställas i
linje med vad som gällde vid utgången av år 1994.

2. Fri etableringsrätt m.m. (punkt 33)

av Kerstin Heinemann (fp).

Som framgår av reservation 40 anser Folkpartiet att
fri etableringsrätt skall gälla för flera grupper av
vårdgivare, således inte endast sjukgymnaster.
Folkpartiet har därför valt att inte ställa sig
bakom motion So423 (m) som endast avser
etableringsfrihet för sjukgymnaster.

3. Jämställdhetsperspektiv i vården (punkt 39)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Det pågår en debatt i samhället som tydligt visar
att det behövs ett klarare jämställdhetsperspektiv i
hälso- och sjukvården. Fortfarande behandlas män och
kvinnor olika. Liksom utskottsmajoriteten kan vi
konstatera att det pågår en rad arbeten, och vi vill
därför avvakta resultatet av dessa. Vi kan dock
konstatera att flera av dessa program pågått en
längre tid. Om inte det pågående arbetet resulterar
i tydliga förändringar avser vi att återkomma inom
en snar framtid i dessa frågor.

4. Vård och behandling av olika sjukdomar
(punkt 44)

av Ingrid Burman (v) och Rolf Olsson (v).

Inledningsvis vill vi framhålla att vi har
förståelse för att de sjukdomar som berörs i
motioner som utskottet har att behandla orsakar
lidande för många människor. Vi vill dock peka på
att ett enigt utskott har ställt sig bakom
riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och
sjukvården vilka inte låter sig förenas med någon
”lista” där vissa sjukdomar generellt prioriteras
före andra. Denna inställning har utskottet
vidhållit under en följd av år, och i linje därmed
har utskottsmajoriteten avstyrkt motioner som rört
att satsningar bör göras på enskilda sjukdomar eller
att vården av dessa skall organiseras på visst sätt.
Vidare har Prioriteringsdelegationen, som har haft i
uppdrag att bl.a. sprida information och kunskap om
riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och
sjukvården, anfört att det är sjukvårdshuvudmännen
som har huvudansvaret för att föra
prioriteringsprocessen vidare. Vi delar denna
uppfattning.

5. Smittskydd (punkt 64)

av Chris Heister (m), Hans Hjortzberg-Nordlund
(m), Cristina Husmark Pehrsson (m) och Lars
Elinderson (m).

Smittskyddskommittén föreslog redan för drygt tre år
sedan att den s.k. bastuklubbslagen skulle
avskaffas. Regeringen har emellertid ännu inte
presenterat någon proposition med anledning av
kommitténs betänkande. Enligt vår uppfattning är
denna tidsutdräkt mycket olycklig. Vi utgår dock
från att regeringen inom kort kommer att överlämna
en proposition till riksdagen i frågan och avstår
därför från att reservera oss. Vi kommer att följa
frågan noga.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2001/02:87 Redogörelse för en
överenskommelse mellan staten och
Landstingsförbundet om vissa ersättningar till
hälso- och sjukvården för år 2002.

Motioner med anledning av skrivelsen

2001/02:So43 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, c, mp):

Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om påtagligt skärpta
krav på tillgänglighet i
landstingens primärvård.

Motioner från allmänna
motionstiderna

2000/01:So225 av Chris Heister m.fl. (m):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
samlad genomgång av hinder för privat verksamhet
inom psykiatrin m.m.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen i syfte att
så långt möjligt undvika särbehandling av allmänt
anställda läkare vad beträffar psykiatriska
vårdintyg.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättssäkerheten i
tvångsvården.

2000/01:So312 av Patrik Norinder (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätt för privat verksamma
läkare att få biträde av polis.

2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
tillsammans med Landstingsförbundet bör utforma en
plan för hur en ökad kunskap kring ätstörningar
och kortare väntetider till adekvat vård skall
åstadkommas.

2001/02:Sk288 av Bo Lundgren m.fl. (m):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inom
primärvården stärka patienternas ställning och öka
möjligheterna att bedriva primärvård i nya former.

2001/02:L363 av Anders Bengtsson och Hillevi Larsson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att avskaffa den så
kallade bastuklubbslagen.

2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hälsofrågor för
lesbiska kvinnor.

2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,
mp):

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som verkar
inom hälso- och sjukvården har kompetens i HBT-
frågor.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som verkar
inom hälso- och sjukvården bättre skall kunna
tillgodose HBT-personers specifika behov av hälso-
och sjukvård.

41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa den
så kallade bastuklubbslagen.

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en ny
smittskyddslag.

2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten att söka
sjukvård i EU.

2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sjukvårdsreformer.

2001/02:So202 av Rolf Gunnarsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vård, skola och omsorg.

2001/02:So206 av Kerstin Heinemann (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om insatser för behandling av
patienter med AMD.

2001/02:So207 av Kerstin Heinemann (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om tillämpning av
preimplantatorisk diagnostik (PGD) i Sverige.

2001/02:So209 av Carl-Axel Johansson och Ewa Thalén
Finné (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ersättningsetablering för
privata läkare och sjukgymnaster med offentlig
finansiering.

2001/02:So210 av Magnus Jacobsson och Amanda Agestav
(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om tillsättande
av en utredning om tonårsaborter.

2001/02:So212 av Harald Nordlund (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om översyn och
utvärdering av arbetsorganisationen inom
vårdsektorn med avseende på
långtidssjukskrivningar.

2001/02:So216 av Harald Nordlund (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att vidta
lämpliga förberedande åtgärder för
massundersökning för att upptäcka prostatacancer
på ett tidigt stadium.

2001/02:So219 av Margareta Cederfelt (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att läkare efter fyllda 65
år skall ha rätt till arbete oavsett om de är födda
före eller efter den 1 september 2001.

2001/02:So222 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark
Pehrsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av en särskild
lag om dödsfallsutredning.

2001/02:So223 av Ulla-Britt Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en uppföljning av
akutpsykiatrins villkor.

2001/02:So224 av Ulla-Britt Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att hjärtstudier görs där
minst hälften är kvinnor.

2001/02:So228 av Carl-Axel Johansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätten till
myndighetsutövning för privata vårdgivare.

2001/02:So229 av Carl-Axel Johansson och Ewa Thalén
Finné (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om valfrihet och ändrade
strukturformer för sjukvården med en s.k. hälso- och
sjukvårdspeng.

2001/02:So230 av Carl-Axel Johansson och Ewa Thalén
Finné (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om patientkostnad avseende
medicinsk service.

2001/02:So232 av Rigmor Stenmark (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förebyggande åtgärder för
att minska antalet aborter.

2001/02:So233 av Ulla-Britt Hagström och Margareta
Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om initiativ till
utvärdering och uppföljning av ett hälsoekonomiskt
underlag för reumatikervården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att forskningen om
orsakerna till reumatiska sjukdomar intensifieras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
stimulera förebyggande aktiviteter mot osteoporos.

2001/02:So234 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen beslutar att 10 § patientjournallagen
skall ges följande lydelse: Den som enligt 9 § är
skyldig att föra patientjournal skall på begäran av
patient utfärda intyg om vården samt utfärda intyg
och utlåtande som behövs för att bedöma rätten till
ersättning enligt lagen om allmän försäkring eller
annan jämförbar ekonomisk förmån i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2001/02:So238 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om legitimering av dietister.

2001/02:So241 av Yvonne Andersson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att sälja överskott av
svenska vårdplatser internationellt.

2001/02:So248 av Cristina Husmark Pehrsson och Berit
Adolfsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nya regler vad
avser patientens fria tillgång till pensionsmedel
eller sjukpenning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de
rättspsykiatriska vårdgivarnas rättighet att
tvångsförvalta patienternas pengar.

2001/02:So257 av Lena Ek och Viviann Gerdin (c):

Riksdagen begär att regeringen mot bakgrund av
nedlagda förlossningsavdelningar, långa transporter
och brist på förlossningsplatser låter utvärdera
kvaliteten i svensk förlossningsvård.

2001/02:So264 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hälso- och
sjukvårdens inriktning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om primärvårdens
inriktning och utformning.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om akutsjukvårdens
inriktning och utformning.

8. Riksdagen begär att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att utforma ett program
för patientutbildning enligt vad i motionen
anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
patientombudsman.

2001/02:So267 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att utvidga
rätten till second opinion för patienter.

2001/02:So274 av Inger Strömbom m.fl. (kd, m, c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett eget regelverk
för den komplementär- och alternativmedicinska
sektorn i egenskap av egen disciplin.

2001/02:So277 av Berit Adolfsson (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvärdera
reformen Gratis vård av barn både ur barnens och
sjukvårdens synvinkel.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utvärdera
barn- och ungdomspsykiatrins organisation,
uppgifter och metoder.

2001/02:So280 av Bertil Persson (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om en utredning av patientstyrda finansieringssystem
inom sjukvården.

2001/02:So292 av Per-Samuel Nisser och Inger René
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om legitimering av
dietister.

2001/02:So293 av Maud Ekendahl och Inger René (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
förskrivningsrätt bör ges till dietister.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett
bidragssystem bör utformas så att det blir ett
enhetligt system i hela landet.

2001/02:So295 av Mikael Oscarsson och Annelie
Enochson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning med
syfte att ta reda på varför kvinnor väljer abort,
vilket stöd kvinnorna önskar och andra aspekter
som kan tänkas påverka aborttalet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en analys av
varför Sverige har högst aborttal i Norden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett åtgärdsprogram
för hur antalet aborter skall kunna minskas.

2001/02:So303 av Agne Hansson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mål för hälso- och
sjukvården.

2. Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett
hälsojusterat BNP-mått.

3. Riksdagen begär hos regeringen förslag om att
utveckla metoder för hälsokonsekvensanalyser.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om patientanpassade
journaler i enlighet med vad i motionen anförs.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förslag till
utvidgad second opinion.

11. Riksdagen begär hos regeringen förslag om
införandet av en nationell vårdgaranti i enlighet
med vad i motionen anförs.

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om införandet av en tillgänglighetsgaranti
i enlighet med vad i motionen anförs.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om platsgaranti på
BB, som innebär att föräldrarna senast två månader
före beräknad nedkomst vet vilket BB de skall åka
till.

14. Riksdagen beslutar att upphäva stopplagen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om längre avtalstider
i upphandling.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samverkansavtal.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bättre
uppföljningssystem.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett uppdrag till
Statens beredning för utvärdering av medicinsk
metodik (SBU) att utforma förslag till alternativa
behandlingsmetoder.

20. Riksdagen begär hos regeringen att riktade
resurser avsätts för att bygga upp ett
kompetenscentrum och för att möjliggöra egna
forskningsprojekt inom alternativmedicin.

21. Riksdagen begär hos regeringen en utredning
gällande alternativmedicinska metoder.

22. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om förbättring av patientens rättigheter
att välja behandlingsmetod.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förändra
lagstiftningen för alternativmedicinska
behandlingar.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om gemensamma
nordiska insatser för att utveckla telemedicinen.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
personalförsörjningen inom vård och omsorg.

2001/02:So305 av Magda Ayoub (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en nationell
nollvision vad gäller tonårsaborter.

2001/02:So306 av Marianne Carlström och Karin
Jeppsson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om legitimation för
dietister.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
journalföringsplikt för dietister.

2001/02:So314 av Caroline Hagström och Chatrine
Pålsson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en statlig
utredning om omfattningen av lobotomioperationerna
i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en statlig
ersättning till lobotomerade från 1940-, 1950- och
1960-talen som fortfarande är i livet.

2001/02:So323 av Kjell Eldensjö och Lennart Fridén
(kd, m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en utredning bör
tillsättas med uppgift att utröna vad en abort
innebär för smärtupplevelser för fostret och vad
resultatet bör få för konsekvenser.

2001/02:So331 av Maud Ekendahl m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om att studera
rehabiliteringsbehov och undersöka om det behövs
speciella insatser för kvinnor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om att både mäns
och kvinnors inflytande i vården behöver stärkas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om att
kunskaperna inom sjukvården om kvinnors symtom och
sjukdomsbilder måste öka.

2001/02:So334 av Ulla-Britt Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om försöksverksamhet med s.k.
smart card som patientjournal.

2001/02:So338 av Harald Bergström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att föräldrar skall
informeras om deras minderåriga barn är gravida och
står inför en abort.

2001/02:So345 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att
utreda och utfärda riktlinjer för journalhantering
i samband med konkurrensutsättning och
privatisering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utvärdering av
konkurrensutsättning och privatisering.

2001/02:So349 av Berit Adolfsson och Inger René (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nödvändigheten av att
förändra psykiatrivården.

2001/02:So353 av Margareta Viklund (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
basen/utgångspunkten för planering av hälso- och
sjukvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsättandet av
en parlamentariskt sammansatt utredning för att
undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan
tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om
solidariskt finansierad vård kan utvecklas
samtidigt som sektorn kan växa som tjänstebransch
samt hur nya möjligheter att tillgodose
efterfrågan och egenfinansiering kan tillvaratas.

2001/02:So355 av Margareta Viklund och Ulla-Britt
Hagström (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en statlig utredning
skall tillsättas för att dels kartlägga
fibromyalgipatienternas situation, dels skapa nya
behandlingsvägar för dessa patienter.

2001/02:So358 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mångfald och
välfärd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fria etableringar
och konkurrens.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nationell
vårdgaranti och obligatorisk gemensamt finansierad
hälsoförsäkring.

2001/02:So368 av Rosita Runegrund och Ester
Lindstedt-Staaf (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om psykiskt friska människor
som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.

2001/02:So369 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att även kvinnor
skall vara forskningsobjekt i vetenskapen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad forskning och
kunskap om kvinnors symtom och sjukdomsbild.

2001/02:So370 av Göte Jonsson och Ingvar Eriksson
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behov av ytterligare
insatser för att minska antalet aborter i landet.

2001/02:So383 av Laila Bjurling och Sonja Fransson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av medicinsk
fotvård för funktionshindrade.

2001/02:So385 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen skall återkomma till riksdagen med
lagförslag som garanterar förlossning på fastställd
förlossningsavdelning i god tid före förlossning.

2001/02:So386 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att läkarnas arbetssituation och arbetstider blir
föremål för utredning med syfte att bättre reglera
deras arbetsförhållanden så att utbrändhet förebyggs
och vården blir säkrare och bättre för patienterna.

2001/02:So389 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en informationskampanj om
organdonation.

2001/02:So390 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat
brukarinflytande i vården.

2001/02:So392 av Laila Bjurling (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att regeringen i sitt
fortsatta arbete beaktar konsekvenserna för kroniskt
sjuka vid upphandling av vård.

2001/02:So398 av Rolf Olsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till
komplementär medicin.

2. Riksdagen begär att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda behovet av
att legitimera fler komplementärmedicinska
utövare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om undervisning i
komplementär medicin.

2001/02:So399 av Jan Backman (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om screening mot
prostatacancer.

2001/02:So400 av Lena Olsson m.fl. (v):

1. Riksdagen begär att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och lämna
förslag om vad som i motionen anförs om riktlinjer
och åldersgräns för genomförande av plastikkirurgi
enligt vad i motionen anförs.

2. Riksdagen begär att regeringen ger
Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra en
nationell granskning av privata plastik- och
allmänkirurgiska mottagningar enligt vad i
motionen anförs.

2001/02:So404 av Marianne Andersson och Gunnel
Wallin (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att införa legitimation för
dietister.

2001/02:So406 av Lena Ek och Sofia Jonsson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Socialstyrelsen skall få i uppgift att bevaka
internationella medicinska patent, särskilt
rörande mänskliga gener.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utarbeta en
nationell strategi för bevakning och hantering av
internationella medicinska patent, särskilt
rörande mänskliga gener.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta utreda
patentreglernas omfattning och utformning nationellt
och internationellt, särskilt med avseende på
biotekniska upptäckter respektive uppfinningar.

2001/02:So407 av Siw Wittgren-Ahl och Mona Berglund
Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om Socialstyrelsens regler
och riktlinjer för delegation inom vård och omsorg.

2001/02:So409 av Stefan Attefall (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om införande av sjukvårdspeng i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om valfrihet och
patientmakt inom vården.

2001/02:So414 av Ulla-Britt Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att bättre
behandlings- och rehabiliteringsmetoder för
läkemedelsberoende utvecklas.

2001/02:So421 av Annelie Enochson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om betydelsen av design för
samhället och i vårdplanering på alla nivåer.

2001/02:So423 av Barbro Feltzing och Kerstin-Maria
Stalin (mp):

Riksdagen beslutar att fri etableringsrätt för
sjukgymnaster införs.

2001/02:So439 av Göran Norlander och Agneta Lundberg
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rutiner för betalning av
vårdavgifter för psykisk tvångsvård.

2001/02:So441 av Agneta Lundberg och Göran Norlander
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om undersköterskornas
kompetens.

2001/02:So442 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Agneta Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nationellt nät av
ambulanshelikoptrar.

2001/02:So443 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Hans Stenberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagen om
tvångsomhändertagande för psykisk vård.

2001/02:So457 av Lena Olsson m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn och
uppföljning av rätten till ”second opinion”.

2001/02:So460 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att dietister skall erhålla
yrkeslegitimation.

2001/02:So461 av Tuve Skånberg och Gustaf von Essen
(kd, m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning i
syfte att utreda varför kvinnor väljer abort,
vilket stöd kvinnorna önskar och andra aspekter
som kan tänkas påverka aborttalet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en analys av
varför Sverige har högst aborttal i Norden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett åtgärdsprogram
för hur antalet aborter skall kunna minskas.

2001/02:So462 av Tuve Skånberg och Holger Gustafsson
(kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagstiftning mot
könsdiskriminerande aborter.

2001/02:So463 av Tuve Skånberg och Amanda Agestav
(kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om en lag som förbjuder kloning av mänskliga celler.

2001/02:So465 av Carina Moberg (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att behovsbilden
inom respektive specialistområde inom
sjukgymnastiken undersöks och tydliggörs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skyndsamt
utreda kostnaden för den i motionen föreslagna
specialistutbildningen för sjukgymnaster.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att de
hjälpsökande/patienterna lättare skall kunna hitta
rätt form av rehabilitering av rätt behandlare.

2001/02:So466 av Carina Moberg och Cinnika Beiming
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nationellt mål för
telefontillgängligheten inom hälso- och sjukvården.

2001/02:So467 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, kd,
c, fp, mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en utredning om cancer och dess orsaker
samt förebyggande åtgärder och behandling tillsätts
i syfte att skapa underlag för en långsiktig
strategisk cancerplan.

2001/02:So468 av Tuve Skånberg (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om abort efter 20:e
graviditetsveckan.

2001/02:So470 av Tuve Skånberg (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en opererbar åkomma som
läpp- och gomspalt aldrig ensam kan vara ett
tillräckligt skäl för att bevilja en abort.

2001/02:So477 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att öka
kvaliteten inom vården för kvinnor med smärtor samt
utökad forskning inom detta område.

2001/02:So482 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en prioritering görs av
hälso- och sjukvården inom välfärdens samlade
fördelning.

2001/02:So490 av Chatrine Pålsson (kd):

1. Riksdagen begär att regeringen analyserar de små
och lokala sjukhusens roll när det gäller att
tillgodose hälso- och sjukvård på lika villkor.

2. Riksdagen begär att regeringen analyserar
sjukhusens roll för den övriga
samhällsutvecklingen vad gäller utvecklings- och
konkurrensmöjligheter för olika länsdelar och
regioner.

2001/02:So491 av Berit Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om yrkesförbud för svenska
läkare.

2001/02:So501 av Agne Hansson m.fl. (c):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av
en strategi för att klara personalförsörjningen
inom vården och omsorgen i storstäderna.

7. Riksdagen tillkännerger för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att klara bristen
på förlossningsplatser.

2001/02:So503 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
åtgärdsplan för att minska vårdpersonalens
sjukfrånvaro.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utveckling av
lagen om offentlig upphandling så att den inte
försvårar ”avknoppning”.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förtroendekontrakt
mellan vårdpersonal och politiker.

2001/02:So506 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson
(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i svensk
lagstiftning genomföra vad som rekommenderas av
WHO om när foster juridiskt sett skall räknas som
barn.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om praxis för gränsen
för hur sent i graviditeten aborter får beviljas.

2001/02:So508 av Tuve Skånberg och Magda Ayoub (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en grundlig
utredning bör göras av hur hanteringen av
aborterade foster sker i samband med forskning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tydliga regler
bör fastslås för forskning på levande foster.

2001/02:So509 av Tasso Stafilidis m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som verkar
inom hälso- och sjukvården har HBT-kompentens.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lesbiska kvinnors
situation i hälso- och sjukvården.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa den
s.k. bastuklubbslagen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en ny
smittskyddslag.

2001/02:So524 av Magda Ayoub (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning av
postabortsyndrom i ett kvinnohälsoperspektiv.

2001/02:So525 av Rolf Olsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en nationell
översyn av förlossningsvården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad utbildning i
genusfrågor för barnmorskor m.fl. inom
mödravården.

2001/02:So529 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om vad i motionen anförs om regler för
sponsring i vården.

2001/02:So533 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om den sk. bastuklubbslagen.

2001/02:So537 av Birgitta Sellén och Margareta
Andersson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förebyggande
insatser mot ätstörningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om forskning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätt att välja
vårdform.

2001/02:So538 av Margareta Andersson och Viviann
Gerdin (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning om
levande donatorer av njurar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett förnyat
utskick med förbättrad information om donation när
donatorn avlidit.

2001/02:So540 av Lena Sandlin-Hedman och Carin
Lundberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om återinförande av solidarisk
AT-läkarförsörjning enligt riksdagens tidigare
beslut.

2001/02:So545 av Tuve Skånberg och Annelie Enochson
(kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att alla ingrepp i
sjukvården skall vara föremål för forskning och
utvärdering, för att säkerställa kvinnors hälsa.

2001/02:So546 av Peter Pedersen (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att föreslå åtgärder i
syfte att utveckla ett förebyggande risktänkande,
bl.a. genom riskanalyser, för att undanröja risken
för felbehandling och misstag inom vård och omsorg.

2001/02:So547 av Eva Arvidsson m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av
information till lärare, vårdpersonal, skolläkare,
föräldrar m.fl. om ätstörningar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av
utbildning av vårdpersonal, skolläkare,
skolsköterskor m.fl. i olika typer av
ätstörningar.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av forskning
om ätstörningar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av forskning
när det gäller att förebygga ätstörningar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behov av
kartläggning och uppföljning av de olika
behandlingsmodeller som används vid behandling av
ätstörningar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
insatser för drabbade familjemedlemmar.

2001/02:So548 av Eva Arvidsson och Christina
Axelsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om homosexuellas livsvillkor
och livskvalitet.

2001/02:So550 av Sylvia Lindgren m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utvecklad
hälso- och sjukvård för hela landet – också i
Stockholmsregionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
följa nationella handlingsplaner och välfärdsmål.

2001/02:So555 av Birgitta Ahlqvist och Lennart
Klockare (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om information och utbildning
om sjukdomen KOL.

2001/02:So560 av Karin Jeppsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av inrättande av
specialitet inom kunskapsområdet ortopedisk medicin.

2001/02:So566 av Alf Svensson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om 20 000 nya
vårdplatser under en tioårsperiod.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
utvidgad vårdgaranti.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
personalrekrytering till vårdyrken.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fler
utbildningsplatser måste skapas för vårdyrken.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ”fler
händer i vården”.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett
förtroendekontrakt bör upprättas mellan politiska
företrädare och vårdens professioner.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om personer med
nedsatt autonomi.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
värdighetsgaranti.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att de
etiska riktlinjerna för prioritering inom hälso-
och sjukvården efterlevs.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om närhet till
vården.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om närsjukvårdens
roll som bas i sjukvården.

2001/02:So568 av Chris Heister m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om problemen i den
psykiatriska vården.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad valfrihet och
rätt till vård i tid.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
resursförstärkning till psykiatrin.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
samlad genomgång av hinder för privat verksamhet
inom psykiatrin m.m.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i syfte att så långt möjligt
undvika särbehandling av allmänt anställda läkare
vad beträffar psykiatriska vårdintyg.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättssäkerheten i
tvångsvården.

2001/02:So579 av Lennart Klockare och Birgitta
Ahlqvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kostnader för morbus
Gaucher.

2001/02:So580 av Torgny Danielsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att tillsätta en
kommission med uppgift att föreslå åtgärder mot
diskriminering av psykisk ohälsa.

2001/02:So581 av Sylvia Lindgren m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att särskilt
uppmärksamma grupper som av kostnadsskäl avstår från
vård och läkemedel.

2001/02:So582 av Anita Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att särskilt
uppmärksamma de äldre psykiskt sjukas situation.

2001/02:So597 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av inrättandet av
platser för den praktiska tjänstgöringen för
psykologer (PTP).

2001/02:So602 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om vikten av att tillsätta
en arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och föreslå
åtgärder mot diskriminering av psykisk ohälsa.

2001/02:So604 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att samordning av
forskningsresultat och tvärvetenskaplig
metodutveckling skulle höja kvaliteten i vården av
kvinnor med smärtproblematik.

2001/02:So605 av Helena Hillar Rosenqvist m.fl.
(mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en utredning om
komplementärmedicin och dess möjliga integrering med
skolmedicinen.

2001/02:So608 av Kerstin-Maria Stalin (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om behovet av inrättande
av platser för den praktiska tjänstgöringen för
psykologer (PTP).

2001/02:So612 av Lars Gustafsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om psykisk ohälsa.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om migrän.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fibromyalgi och
forskning.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det
abortförebyggande arbetet.

2001/02:So613 av Sven Brus m.fl. (kd):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om tillgången till
akut- och klinikvård för personer över 65 år.

2001/02:So620 av Chris Heister m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att införa en nationell
vårdgaranti, i enlighet med vad som anförs i
motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt utreder
sjukvårdens framtida finansiering och
kompetensförsörjning särskilt utifrån en
obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar alla i
enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen beslutar att tillåta försöksverksamhet
med kundval där pengarna följer patienten i
enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om alternativ i
vården.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om primärvården.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrad
samordning.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten att söka
vård utomlands.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsynsverksamhet
på sjukvårdens område.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om IT i sjukvården.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medicinsk
forskning.

2001/02:So623 av Gunnel Wallin och Marianne
Andersson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett ökat samarbete
tvärs över yrkesgränserna för att lära mer om vad
som orsakar sjukdom och vad som kan hjälpa
patienterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att erkänna
komplementär- och alternativmedicinens system för
auktorisation och kvalitetssäkring.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är viktigt
att Sverige stöder det nordiska samarbetet inom
komplementär- och alternativmedicinen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
förskrivningsrätt tilldelas auktoriserade och
kvalitetssäkrade komplementär- och
alternativmedicinare.

2001/02:So625 av Viviann Gerdin och Gunnel Wallin
(c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förbättra
livskvaliteten för smärtpatienterna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stimulera till
utbyggd smärtvård med minst en komplett enhet i
varje landsting.

2001/02:So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i
högre grad bör uppmärksamma kvinnors
arbetsförhållande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
meinng vad i motionen anförs om att öka kvinnors
inflytande inom vården.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ökade resurser
måste satsas på forskning kring kvinnors ohälsa
och att kvinnoperspektivet bör införas i läkar-
och vårdutbildningar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
lägga fram förslag för att öka inflytandet och
stärka rätten att välja alternativa
behandlingsmetoder.

2001/02:So628 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en behovsstyrd
sjukvård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en
husläkarlag, m.m.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en vårdgaranti och
vårdpeng.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om bättre villkor
för vårdpersonalen.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vårdpersonalens
möjligheter till att starta eget m.m.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om reformer för en
förbättrad psykiatri.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av
fler privata vårdgivare.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om second
opinion.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om valfrihet i
mödravården.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barnhälsovården.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vård i livets
slutskede.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om
genusperspektiv i vården.

2001/02:So633 av Ulf Nilsson (fp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
stamcellsforskning.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta
terapeutisk kloning.

2001/02:So635 av Gudrun Lindvall (mp):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stamceller från
aborterade foster.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om framställande av
befruktade celler direkt för kloning eller
stamcellsforskning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om positiva aspekter
av stamcellsforskning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att villkor för
fortsatt stamcellsforskning skall vara parallell,
fristående forskning med utgångspunkt i
försiktighetsprincipen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett brett
informationsprojekt.

2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
vårdpeng.

2001/02:Ub459 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utbildning av
rättspsykiatriker.

2001/02:Ub537 av Marianne Jönsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av åtgärder för
att snabbt öka antalet specialistneurologer i
Sverige.

2001/02:T464 av Yvonne Ångström och Kenth Skårvik
(fp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
trafikmedicinska enheter vid regionsjukhus eller
motsvarande och kvalificerade trafikmedicinska
centrum på de medicinska universiteten.

2001/02:N314 av Agne Hansson m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den sociala
ekonomin även skall kunna appliceras på mindre
enheter inom skolor, sjukhus och vårdinrättningar.

2001/02:N319 av Margareta Cederfelt m.fl. (m):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hälso- och
sjukvård.

2001/02:N365 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda i
vilken mån den offentliga sjukvården har ett
ekonomiskt övertag gentemot den alternativa
omsorgen och sjukvården.

2001/02:A226 av Agne Hansson m.fl. (c):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till valet
av tolk inom hälso- och sjukvården.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om kvinnors
hälsa.

2001/02:A393 av Lars Ångström m.fl. (mp):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet att
utveckla forskningen kring manliga preventivmedel.