Socialförsäkringsutskottets betänkande

2001/02:SFU10

Vissa arbetsskadefrågor

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.
jämte motioner som väckts med anledning av
propositionen. I betänkandet behandlas även motioner
om arbetsskadeförsäkringen som väckts under den
allmänna motionstiden 2001.

I propositionen föreslås ändringar av
bevisreglerna vid prövning av arbetsskada enligt
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) med
innebörd att beviskravet sänks. Vidare föreslås att
det i lagen inte längre skall göras ett uttryckligt
undantag från arbetsskadebegreppet när det gäller
psykiska eller psykosomatiska sjukdomar till följd
av arbetstvister i rättslig mening. Det föreslås
även att den som får sin skada godkänd som
arbetsskada skall ges rätt till kompensation för det
inkomstbortfall som systemet med karensdag medför.
Förslag lämnas också om tidpunkten för beviljande av
livränta, om indexering av egenlivränta samt om
skriftlig ansökan. Vidare föreslås lagändringar om
samordning mellan livränta och
sjukersättning/aktivitetsersättning samt
sjukpenning.
I propositionen föreslås också ändrad
beslutsinstans för vissa författningsreglerade
personskadeärenden och begränsning av
ersättningsrätten i personskadeskyddet för personer
som är underkastade vissa verkställighetsformer.
I propositionen anges att en särskild utredare bör
ges i uppdrag att dels lämna förslag till utformning
av en mer koncentrerad organisation för
arbetsskadehandläggningen, dels närmare utreda
frågan om en kunskapsbank inom arbetsskadeområdet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag, dock
med vissa ändringar i 3 kap. 4 § LAF. Paragrafen
kompletteras så att det framgår vilket
livränteunderlag försäkringskassan skall använda för
den särskilda arbetsskadeersättningen som skall
kompensera för karensdag i de fall kassan vid ett
och samma tillfälle har att fatta beslut om livränta
avseende flera avgränsade tidsperioder. Utskottet
föreslår vidare en ändring av paragrafen med
innebörd att särskild arbetsskadeersättning, som
utges utöver ersättning för två schablonmässigt
bestämda karensdagar, skall utges i förhållande till
faktisk inkomstförlust. Utskottet föreslår också en
ändring som klargör att sådan särskild
arbetsskadeersättning skall kunna utges även efter
det att beslut om t.ex. livränta fattats.
Vidare föreslår utskottet att regeringens förslag
om ändrad hänvisning i 4 kap. 10 § LAF skall träda i
kraft den 1 juli 2002 och att en felaktig hänvisning
rättas i 3 kap. 2 a § första stycket LAF. Även
sistnämnda ändring föreslås träda i kraft den 1 juli
2002. Enligt utskottet bör även förslaget om
efterkontroll träda i kraft den 1 juli 2002.
Utskottet föreslår en sådan ändring.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
I ärendet finns 10 reservationer och 2 särskilda
yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Privatisering av
arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf18
yrkande 1, 2001/02:Sf19 yrkandena 1-5,
2001/02:Sf233, 2001/02:Sf309 yrkandena 1-4 och
2001/02:Sf336.
Reservation 1 (m, fp)
Reservation 2 (kd, c)

2. Återinförande av
arbetsskadesjukpenningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf16 yrkande 2.

3. Arbetsmiljöåtgärder för att minska
antalet arbetsskador

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf282.

4. Begreppet yrkesutbildning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf19 yrkande
10.
Reservation 3 (m)

5. Enhetligt beviskrav vid
arbetsskadebedömningen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring såvitt avser 2 kap. 1 och 2
§§ samt punkt 2 övergångsbestämmelserna.
Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:Sf17
yrkande 1, 2001/02:Sf18 yrkande 2 och
2001/02:Sf19 yrkande 7.
Reservation 4 (m, c)

6. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf17
yrkandena 3 och 4, 2001/02:Sf19 yrkande 6,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.
Reservation 5 (m)
Reservation 6 (c)

7. Ersättning för karensdag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 4 § med
den ändringen att paragrafen skall få den lydelse
som utskottet föreslår i bilaga 3. Därmed avslår
riksdagen motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 2,
2001/02:Sf18 yrkande 3 och 2001/02:Sf19 yrkande
9.
Reservation 7 (m, kd, c)

8. Livränteunderlag

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.
Reservation 8 (m)

9. Vidareutbildning av försäkringsläkare
m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf18 yrkandena
5-7.
Reservation 9 (kd)

10. Administrationsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf16 yrkande
1, 2001/02:Sf18 yrkande 4, 2001/02:Sf360,
2001/02:Ub295 yrkande 2 och 2001/02:MJ422 yrkande 4.
Reservation 10 (kd)

11. Rättelse av felaktig hänvisning

Riksdagen beslutar
a) att 3 kap. 2 a § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring skall få ändrad lydelse i
enlighet med vad utskottet föreslår i bilaga 3,
b) sådan ändring av ingressen till regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring som föranleds härav,

c) att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 juli 2002.

12. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring till den del det inte
omfattas av punkterna 5 och 7, dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av 4
kap. 3 och 10 §§ bestäms till den 1 juli 2002,
2. lag om ändring i lagen (2000:465) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (2001:495) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
4. lag om ändring i lagen (2001:496) om ändring i
lagen (2000:465) om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (2001:489) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
6. lag om ändring i lagen (2001:492) om ändring i
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
7. lag om ändring i lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift,
8. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
9. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Stockholm den 14 mars 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Berit
Andnor (s), Bo Könberg (fp), Maud Björnemalm (s),
Ulla Hoffmann (v), Gustaf von Essen (m), Mariann
Ytterberg (s), Göran Lindblad (m), Ronny Olander
(s), Sven-Erik Sjöstrand (v), Fanny Rizell (kd),
Cecilia Magnusson (m), Kerstin-Maria Stalin (mp),
Birgitta Carlsson (c), Mona Berglund Nilsson (s),
Margareta Cederfelt (m), Göte Wahlström (s) och
Désirée Pethrus Engström (kd).

2001/02

SfU10

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.,
vari föreslås att riksdagen antar förslag till lag
om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring och lag om ändring i vissa
senare ändringslagar till nämnda lag samt förslag
till följdändringar m.m. i flera lagar. Förslagen i
propositionen har utformats i samarbete mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2 och av
utskottet framlagt lagförslag i bilaga 3.

I betänkandet behandlas också fyra motioner som väckts med
anledning av propositionen och nio motioner från den
allmänna motionstiden 2001. Motionsförslagen återges
i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar här i riket är försäkrad för
arbetsskada enligt socialförsäkringslagen (1999:799)
(SofL). Försäkringen omfattar även den som genomgår
utbildning i den mån utbildningen är förenad med
särskild risk för arbetsskada. Lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) omfattar skador till
följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Även olycksfall vid färd till och från
arbetet räknas som olycksfall i arbetet, om färden
föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Reglerna för ersättning enligt LAF genomgick
omfattande förändringar under 1993. Från och med den
1 januari 1993 har kravet på skadlighet hos en
arbetsmiljöfaktor höjts från sannolikhet till hög
grad av sannolikhet. Även den s.k. sambandsregeln
skärptes så att orsakssamband numera skall anses
föreligga mellan en uppkommen skada och ett
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om
övervägande skäl talar för ett sådant samband.
Vidare gäller fr.o.m. den 1 juli 1993 att rätten
till arbetsskadesjukpenning har slopats för den som
är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL). Det innebär att arbetsskadade
under sjukdomstid i princip har rätt till samma
förmåner som vid annan sjukdom.
Vidare gäller att ersättning för kostnader från
arbetsskadeförsäkringen bara utges för sjukvård utom
riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Frågan om
en försäkrad har ådragit sig en arbetsskada prövas
endast i den mån det behövs för att bestämma
ersättning enligt LAF.
För den som ådragit sig en arbetsskada utges
således numera i regel endast ersättning i form av
arbetsskadelivränta. Livränta utges vid bestående
nedsättning av arbetsförmågan, och ersättningen
skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst
som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och
den inkomst som han eller hon trots skadan kan
beräknas få. Livräntan ersätter en årlig
inkomstförlust beräknad på ett livränteunderlag som
högst kan uppgå till 7,5 prisbasbelopp.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras med arbetsgivar-
och egenavgifter (1,38 % av avgiftsunderlaget).

Reformering av
arbetsskadeförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Arbetsskadeförsäkringen skall även
fortsättningsvis drivas i offentlig regi och
bygga på ett generellt arbetsskadebegrepp,
som även innefattar arbetssjukdomar och
färdolycksfall. Riksdagen bör därmed avslå
motionsyrkanden bl.a. om att
- överföra arbetsskadeförsäkringen till
privata försäkringsbolag,
- utforma en försäkringsmässig
ansvarsförsäkring för arbetsolycksfallen,
- arbetssjukdomarna skall regleras inom
sjukförsäkringen och färdolycksfallen inom
trafikförsäkringen samt
- analysera alternativa modeller för
arbetsskadeförsäkringen.
Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden om
att återinföra rätten till
arbetsskadesjukpenning och att förtydliga
begreppet yrkesutbildning. Jämför
reservationerna nr 1 (m, fp), 2 (kd, c) och 3
(m).

Propositionen

Syftet med arbetsskadeförsäkringen är att utgöra ett
ekonomiskt skydd för den som drabbas av de särskilda
skaderisker som är förenade med ett förvärvsarbete.
En grundläggande princip för arbetsskadeförsäkringen
bör därför vara att den skall utgöra ett reellt
skydd vid förekomsten av arbetsrelaterade skador och
att den inte skall täcka andra skador. Det är därför
av central betydelse att i möjligaste mån
upprätthålla en tydlig avgränsning mellan
arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador.
Det måste finnas en rimlig grad av samband mellan en
skada och den försäkrades förvärvsarbete. I gengäld
bör de förvärvsarbetande kunna utgå från att det
finns ett skydd som täcker den extra skaderisk ett
förvärvsarbete kan medföra. Arbetsskadeförsäkringen
bör vidare vara stabil över tiden och får inte
riskera att tappa i tilltro. Den bör också vara
utformad på ett sådant sätt att kvinnor allmänt sett
inte har sämre förutsättningar än män att få
sjukdomsbesvär godkända som arbetsskador.

Inom arbetsskadeförsäkringen gäller sedan
tillkomsten av LAF ett generellt arbetsskadebegrepp.
Detta innebär att en skada skall anses vara en
arbetsskada om den har uppkommit till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Det generella arbetsskadebegreppet har enligt
regeringens uppfattning stora fördelar jämfört med
ett statiskt arbetsskadebegrepp liknande det som
användes i äldre lagstiftning.
Enligt regeringens mening bör det generella
arbetsskadebegreppet behållas inom
arbetsskadeförsäkringen för att det skall vara lätt
att fånga upp förändringar inom bl.a. medicinsk och
teknisk utveckling. Ett generellt skadebegrepp är
också mer ändamålsenligt om arbetsskadeförsäkringen
skall utgöra ett incitament till det
skadeförebyggande arbetet. Däremot bör den nuvarande
ordningen med bedömningen av arbetsskada i två led
frångås till förmån för en helhetsbedömning samt ett
enhetligt beviskrav för hela arbetsskadeprövningen
införas. Regeringens förslag i dessa delar behandlas
nedan i avsnittet En helhetsbedömning med ett
enhetligt beviskrav vid arbetsskadeprövningen.
I propositionen föreslås dessutom vissa andra
ändringar både i LAF och i andra lagar samt en
rättelse av en av paragraferna (4 kap. 10 § LAF).

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
1 beslut om att en försäkringsmässig
ansvarsförsäkring för arbetsolycksfall införs som
ett obligatorium för arbetsgivare. Eftersom
arbetsgivare har störst möjlighet att påverka
arbetsmiljön genom val av produktionsteknik och
arbetsmetoder är det rimligt att de också har
ansvaret för att reducera risken för arbetsskador
bl.a. genom en arbetsolycksfallsförsäkring.
Arbetsgivarna bör åläggas att teckna en försäkring
med en aktuarisk premie. I samma motion yrkande 2
begärs ett tillkännagivande om att regeringen
utreder hur en övergångslösning från en
arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga
arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk
ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara
utformad. I yrkande 3 begär motionärerna beslut om
att arbetsskadesjukdomar skall regleras inom
sjukpenningförsäkringen. Motionärerna anser att det
inte går att sätta korrekta premier för
arbetssjukdomarna. Ur ett löntagarperspektiv torde
det dessutom vara ointressant huruvida
inkomstbortfallet på grund av sjukfrånvaro är
arbetsrelaterat eller inte. I yrkande 4 begär
motionärerna förslag om en utformning av en
övergångslösning vid en överföring av
arbetssjukdomsfallen till den allmänna
sjukpenningförsäkringen. I yrkande 5 begärs beslut
att färdolycksfall till och från arbete lyfts ur
arbetsskadeförsäkringen för att i stället regleras
via trafikförsäkringen. Enligt motionärerna har
arbetsgivare ingen möjlighet att påverka eller
förhindra denna typ av skador. I yrkande 10 begärs,
vid avslag på yrkandena 1-5, beslut om att begreppet
yrkesutbildning i 4 kap. 10 § LAF förtydligas.

I motion Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m) begärs
i yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om att en
aktuarisk arbetsskadeförsäkring införs som ett
obligatorium för arbetsgivare, att arbetsolycksfall
skiljs från arbetssjukdomar och att
arbetssjukdomarna överförs till
sjukpenningförsäkringen. I yrkande 3 begär
motionärerna ett tillkännagivande om att regeringen
utreder hur en övergångslösning från en offentlig
arbetsskadeförsäkring till ett
arbetsskadeobligatorium för arbetsgivare skall vara
utformad. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
att färdolycksfall till och från arbetet lyfts ur
försäkringen för arbetsolycksfall och betalas genom
trafikförsäkringen.
Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18 yrkande 1 ett tillkännagivande om att
regeringen bör analysera alternativa modeller för
arbetsskadeförsäkringen med incitamentsskapande
inslag och återkomma med förslag till förändringar.
Fördelarna med en modell med privata inslag är
enligt motionärerna att den skapar incitament som
den nuvarande försäkringen saknar, bl.a. kommer
premierna att vara differentierade. Därmed får
arbetsgivare ett incitament att komma till rätta med
arbetsmiljöproblemen, och satsningen på
rehabilitering ökar.
I motion Sf336 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande om att utreda
konsekvenserna av att privatisera
arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anser att
arbetsskadeförsäkringen på sikt bör föras över till
arbetsmarknadens parter och arbetsgivaravgiften
sänkas.
I motion Sf16 av Barbro Feltzing (mp) begärs i
yrkande 2 ett tillkännagivande om att målet är att
återinföra arbetsskadesjukpenningen.
Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp) begär i motion
Sf233 ett tillkännagivande om behovet av att utforma
en ny försäkring för arbetsskador som hanteras av
privata försäkringsbolag. Motionärerna anser att
arbetsgivare skall vara skyldiga att teckna
arbetsskadeförsäkring och att arbetsskadeavgiften,
som kompensation härför, skall sänkas. Enligt
motionärerna behövs ett nytt system som är reglerat
i lag men som hanteras mer försäkringsmässigt.
Siw Wittgren-Ahl (s) begär i motion Sf282 i
yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om behovet
av att förbättra arbetsmiljön för att minimera
antalet arbetsskador och om att verka för att
öka arbetsgivarnas direkta ansvar för att
medverka till arbetsrelaterad rehabilitering.
Utskottets ställningstagande

Frågan om privatisering av arbetsskadeförsäkringen
har tidigare varit föremål för utredning. Sjuk- och
arbetsskadekommittén (SAK) hade i uppdrag bl.a. att
granska hur försäkringsskyddet vid arbetsskada bör
utformas och hur en sådan försäkring skall samordnas
med ohälsoförsäkringen. Enligt direktiven skulle
försäkringen utformas som en tilläggsförsäkring som
finansieras och handhas av arbetsmarknadens parter.
Enligt vad som framgår av kommittébetänkandet En
allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och
rehabilitering (SOU 1996:113) bedömdes alternativet
att föra över det ekonomiska och administrativa
ansvaret för arbetsskadeförsäkringen på
arbetsmarknadens parter inte som en framkomlig väg.
SAK valde därför att även granska förutsättningarna
för en privatisering av försäkringen. Utgångspunkten
var att skapa en försäkring som vilar på en
lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att hos
valfri försäkringsgivare teckna
arbetsskadeförsäkring till förmån för sina
anställda. SAK fann emellertid flera problem som
gjorde att man stannade för att inte lägga fram
något förslag om en privatisering. En
huvudinvändning var att arbetsskadeförsäkringen
enligt direktiven skulle vara sekundär till, dvs.
komplettera, den allmänna försäkringen. Av det
följer enligt SAK att administrationskostnadens
andel av försäkringspremien skulle bli orimligt
stor. Vidare var utrymmet för en differentiering av
premierna så litet att drivkrafterna för
försäkringstagarna att bedriva ett skadeförebyggande
arbete inte skulle bli tillräckligt starka. SAK, som
utgick från att det generella arbetsskadebegreppet
skulle bibehållas, konstaterade att det i ett privat
system måste vara möjligt att bedöma den risk som
ett försäkringsåtagande innebär. Detta kräver ett
strikt arbetsskadebegrepp som, främst på
arbetssjukdomssidan, endast innefattar medicinskt
vetenskapligt kända uppkomstorsaker till skador. I
annat fall tvingas försäkringsbolagen att avsätta
reserver för en okänd kommande glidning i
bedömningspraxis. Enligt SAK riskerar
försäkringsskyddet i en privatiserad försäkring
därmed att bli mycket statiskt och kommer inte att
på ett smidigt sätt kunna följa t.ex. den medicinska
vetenskapens utveckling.

Även Arbetsskadeutredningen 1997 hade enligt sina
direktiv bl.a. att pröva ett alternativ till
nuvarande arbetsskadeförsäkring som innebär en av
arbetsmarknadens parter organiserad och finansierad
obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. I
kommittébetänkandet Den framtida
arbetsskadeförsäkringen (SOU 1998:37) lade
utredningen fram ett konkret förslag till en sådan
försäkring. Enligt utredningen förelåg det inte
några avgörande hinder mot att föra över ansvaret på
parterna. Utredningen föreslog att det generella
arbetsskadebegreppet skulle behållas liksom
bevisreglerna. Ersättningskrav av en helt oförutsedd
omfattning som beror på att en ny typ av sjukdomar
visar sig vara arbetsrelaterade skulle dock
begränsas till vissa belopp.
Som redan nämnts gäller inom
arbetsskadeförsäkringen ett generellt
arbetsskadebegrepp som innebär att en skada skall
anses vara en arbetsskada om den har uppkommit till
följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet. Utskottet anser att ett generellt
arbetsskadebegrepp har så klara fördelar att det är
i princip uteslutet med en arbetsskadeförsäkring som
inte bygger på detta skadebegrepp. Ett skadebegrepp
som bygger på en förteckning över skador, framför
allt sjukdomar, med kända uppkomstorsaker
förutsätter att förteckningen revideras vartefter
vetenskapen gör framsteg på de medicinska och
tekniska områdena. Ett sådant skadebegrepp fångar
inte upp medicinska och tekniska landvinningar och
saknar därmed incitament till skadeförebyggande
arbete. Som framhållits av SAK torde det generella
arbetsskadebegreppet vara oförenligt med ett privat
system med dess krav på att det skall vara möjligt
att bedöma den risk som ett försäkringsåtagande
innebär.
Utskottet ser även andra problem med en
arbetsskadeförsäkring i privat regi, nämligen att
vissa grupper av försäkrade riskerar att falla
utanför försäkringsskyddet, t.ex. egenföretagare och
studenter. Arbetsskadeförsäkringen är vidare ett
komplement till den allmänna försäkringen, och
samordningen med andra förmåner som betalas ut från
försäkringskassan är därmed viktig. Dessa problem
finns även med en arbetsskadeförsäkring som handhas
av arbetsmarknadens parter.
Utskottet är av den uppfattningen att den som
skadas i sitt arbete i princip bör försättas i samma
ekonomiska situation som om skadan inte hade
inträffat. Det innebär att även arbetssjukdomar bör
omfattas av det särskilda skydd som
arbetsskadeförsäkringen ger.
Beträffande frågan om incitamentsskapande inslag i
arbetsskadeförsäkringen tillgodoses detta framför
allt genom det generella arbetsskadebegreppet, som
enligt vad nyss nämnts innebär ett incitament till
skadeförebyggande arbete. I övrigt är det i första
hand inom andra delar av socialförsäkringen som
åtgärder i den vägen behöver vidtas. Utskottet
konstaterar att regeringen i budgetpropositionen för
2002 (prop. 2001/02:1) - inom ramen för det s.k.
elvapunktsprogrammet för en ökad hälsa i arbetslivet
- redan har aviserat åtgärder för bättre arbetsmiljö
och tydligare arbetsgivaransvar, t.ex. att införa
ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att
förebygga ohälsa. Vidare ingår i
elvapunktsprogrammet en förnyelse av
rehabiliteringen i syfte att sjukskrivna skall
återfå förmågan att arbeta. Förebyggande åtgärder på
arbetsplatserna och en ökad satsning på
arbetslivsinriktad rehabilitering torde enligt
utskottets mening vara det mest effektiva sättet att
förhindra uppkomsten av arbetsskador respektive att
minska verkningarna av redan uppkomna skador.
Såvitt gäller färdolycksfallens ställning
konstaterade SAK i SOU 1996:113 dels att
försäkringsskyddet vid olycksfall till och från
arbetet är en väsentlig del av det samlade skyddet
inom en arbetsskadeförsäkring, dels att anmälningar
om färdolycksfall inte hade kommit att utgöra någon
större andel av de arbetsskador som
försäkringskassorna haft att utreda och inte heller
hade tillämpningen av försäkringen i den delen
orsakat några särskilda svårigheter. Enligt SAK
förhöll det sig med stor sannolikhet så att detta
skydd har störst betydelse för kvinnor, eftersom män
i större utsträckning åker bil till och från arbetet
och därmed omfattas av trafikförsäkringen. Mot
bakgrund härav fann SAK det inte påkallat att ändra
färdolycksfallens ställning inom
arbetsskadeförsäkringen. Utskottet kan dela
uppfattningen att arbetsgivarna inte har någon
möjlighet att påverka eller förhindra denna typ av
skador. Emellertid skulle, som SAK framhållit, en
ordning som innebär att färdolycksfallen undantas
från försäkringsskyddet i LAF drabba framför allt
kvinnorna.
Sammanfattningsvis anser utskottet att en
arbetsskadeförsäkring i offentlig regi som bygger på
ett generellt arbetsskadebegrepp, som även
innefattar arbetssjukdomar och färdolycksfall, och
där beviskravet är mindre strikt än i dag ger ett
bra skydd vid arbetsskada för både kvinnor och män
och en tillräcklig avgränsning mot skador som har
andra uppkomstorsaker än arbete.
Med hänsyn härtill och till en av regeringen
aviserad ny organisation inom försäkringskassorna
bedömer utskottet att några principiella
förändringar av arbetsskadeförsäkringen inte är
aktuella. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Sf19 yrkandena 1- 5, Sf309 yrkandena 1-4,
Sf18 yrkande 1, Sf336, Sf233 och Sf282.
Såvitt gäller motionsförslaget att återinföra
arbetsskadesjukpenningen konstaterar utskottet
att arbetsskadeförsäkringen är samordnad med den
allmänna försäkringen i fråga om ersättning vid
sjukdom. Sjukpenning och sjuklön utges som vid
annan sjukdom från sjukförsäkringen enligt AFL
eller under sjuklöneperioden med stöd av lagen
(1991:1047) om sjuklön (SjLL). Samordningen har
stort värde framför allt från administrativ
synpunkt, eftersom rätten till ersättning enligt
LAF inte behöver prövas i de fall den skadade
tillfrisknar och återgår i arbete. Om rätten till
arbetsskadesjukpenning återinfördes, om än med en
viss samordningstid, skulle
försäkringskostnaderna med all sannolikhet öka
mycket kraftigt. Detsamma gäller de
administrativa kostnaderna för att utreda och
pröva rätten till sådan sjukpenning. Med hänsyn
till erfarenheterna från tiden före den 1 juli
1993, då rätten till arbetsskadesjukpenning
slopades, kan utskottet inte ställa sig bakom
förslaget att återinföra
arbetsskadesjukpenningen. Motion Sf16 yrkande 2
avstyrks därmed.
Beträffande Moderaternas motionsförslag om att
förtydliga begreppet yrkesutbildning i 4 kap. 10 §
LAF konstaterar utskottet att bestämmelsen i första
hand gäller studerande som har ett särskilt
arbetsskadeskydd enligt 3 kap. 15 § SofL, dvs. som
genomgår en utbildning som är förenad med särskild
risk för arbetsskada. Bestämmelsen härom fanns
tidigare i 1 kap. 1 § andra stycket LAF men
överfördes den 1 januari 2001 till SofL. Närmare
bestämmelser om studerandeskyddet finns i
förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och
statligt personskadeskydd. Av förordningen framgår
att arbetsskadeförsäkringen bl.a. gäller den som
efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning
eller förberedande sådan utbildning. Skyddet gäller
dock endast under moment i utbildningen då eleven
utför arbete som stämmer överens med eller till sin
art liknar sådant som vanligen utföres vid
förvärvsarbetet. Av förarbetena till LAF (prop.
1975/76:197 s. 70) framgår att en utgångspunkt för
de nya reglerna var att försäkringsskyddet skulle
sträckas ut till studerande i den mån utbildningen
kunde anses vara förenad med särskild risk för
arbetsskada. Enligt utskottets mening finns det för
närvarande inte något behov av att förtydliga
begreppet yrkesutbildning. Utskottet avstyrker
därmed motion Sf19 yrkande 10.
I propositionen föreslås en ändring av 4 kap. 10
§ LAF med innebörd att den numera felaktiga
hänvisningen till 1 kap. 1 § andra stycket ändras så
att hänvisningen rätteligen kommer att avse 3 kap.
15 § SofL. Utskottet tillstyrker förslaget men
föreslår att ändringen skall träda i kraft den 1
juli 2002 i stället för som föreslagits den 1
januari 2003. Enligt utskottets mening finns det
inte något skäl att dröja ytterligare ett halvår med
att rätta en felaktig hänvisning som uppstod redan
den 1 januari 2001.
Utskottet föreslår vidare en motsvarande rättelse
av en felaktig hänvisning i 3 kap. 2 a § LAF.
Paragrafens hänvisning till 1 kap. 1 § andra stycket
LAF bör således ändras till att avse 3 kap. 15 §
SofL.

En helhetsbedömning med ett
enhetligt beviskrav vid
arbetsskadeprövningen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
- att den nuvarande uppdelningen av
arbetsskadeprövningen i två led,
skadlighetsbedömning och sambandsbedömning,
ersätts med en prövning enligt en
helhetsbedömning,
- att vid denna helhetsbedömning nuvarande
generella arbetsskadebegrepp skall kvarstå
och en bevisregel tillämpas som innebär att
en skada skall anses ha uppkommit av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet om övervägande skäl talar för det
samt
- att lagens undantag från
arbetsskadebegreppet vad avser psykiska eller
psykosomatiska sjukdomar inte längre skall
omfatta arbetstvister i form av rättsliga
tvister.
Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden
bl.a. om avslag på regeringens förslag.
Jämför reservationerna nr 4 (m, c), 5 (m) och
6 (c).

Propositionen

Enhetligt beviskrav

Som redan nämnts anser regeringen att det är av
central betydelse att i möjligaste mån upprätthålla
en tydlig avgränsning mellan arbetsrelaterade och
icke arbetsrelaterade skador. Enligt regeringen har
den nuvarande regleringen av arbetsskadebedömningen
i två led med olika beviskrav i de bägge leden visat
sig svår att tillämpa, i synnerhet efter 1993 års
förändringar. Det har framkommit att en
sammanblandning av de båda leden förekommer vid
arbetsskadeprövningar vilket kan få till följd att
en skada bedöms med högre krav på bevisning än
avsett. Vidare förekommer oklarheter om i vilken
utsträckning den försäkrades individuella förut-
sättningar skall beaktas i de bägge leden. Mot
bakgrund härav finns det enligt regeringen starka
skäl att förenkla bestämmelserna.

Den nuvarande ordningen med bedömningen av
arbetsskada i två led bör enligt regeringen frångås
till förmån för en helhetsbedömning. Vid denna
helhetsbedömning bör det generella
arbetsskadebegreppet utgöra grunden för vad som
skall anses vara en arbetsskada. Det innebär att med
arbetsskada skall förstås skada till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Nuvarande krav på att en arbetsmiljöfaktor måste
med hög grad av sannolikhet kunna ge upphov till en
skada medför en risk för att arbetsskadebegreppet i
realiteten kommer att bli statiskt då det kan
uppfattas som ett krav på full medicinsk
vetenskaplig bevisning för en faktors skadlighet.
Det bör därför göras en viss uppmjukning i kraven på
visad skadlighet.
Enligt regeringen bör det införas ett enhetligt
beviskrav för hela arbetsskadeprövningen som sådan.
En lämplig avvägning är att lägga beviskravet så att
det sammanfaller med vad som i dag gäller för
sambandsbedömningen. Detta innebär att det kommer
att krävas att övervägande skäl talar för att en
skada har uppkommit till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet för att den skall
anses vara en arbetsskada.
För att en skada över huvud taget skall kunna
anses ha uppkommit till följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet måste det dock i
sig framstå som sannolikt att så är fallet. Den
föreslagna bevisregeln innebär att om det i ett
arbetsskadeärende finns skäl som talar både för och
emot att en skada har uppkommit till följd av
skadlig inverkan så måste det för bifall framstå som
mer sannolikt att skadan har uppkommit till följd av
denna inverkan än att den inte har gjort det.
Enligt propositionen skall det finnas en
vetenskapligt förankrad medicinsk grund för
bedömningen av skadlighet i arbetet. Det bör dock
inte krävas "full vetenskaplig bevisning" för att så
är fallet. Syftet med lättnaden i beviskraven är att
även skador som på goda medicinska grunder kan antas
ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljön skall
kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Resultat
eller rön från omstridda eller allmänt ifrågasatta
medicinska studier kan normalt inte anses med
tillräcklig styrka visa att en arbetsmiljöfaktor är
skadlig i arbetsskadeförsäkringens mening. En väl
utbredd uppfattning bland läkare som har relevanta
specialistkunskaper bör däremot kunna läggas till
grund för att sådan skadlighet föreligger, även om
det inte finns fullständig enighet inom läkarkåren
som helhet. Förekommer det att läkarna i ett ärende
redovisat olika uppfattningar får deras yttranden
vägas mot varandra. Därvid finns det anledning att
väga in vilket underlag läkarna har haft tillgång
till vid bedömningen av det enskilda fallet.
I propositionen framhålls att ett utlåtande av en
läkare i en medicinsk fråga endast är ett hjälpmedel
vid försäkringskassans prövning av ett
arbetsskadeärende och att det ankommer på
försäkringskassan att göra en självständig prövning.
Vidare är prövning av om det föreligger arbetsskada
inte beroende enbart av läkarnas bedömning. Utöver
den medicinska bedömningen skall det nämligen även
göras en försäkringsmässig bedömning, som skall
grundas på den samlade utredningen i ärendet.
Enligt regeringen bör liksom hittills gälla att en
person är försäkrad i s.k. befintligt skick. I detta
ligger att arbetsskadeprövningen alltid bör göras
med beaktande av t.ex. den försäkrades kön, ålder
och sjukdomsanlag. Dessa individuella förhållanden
skall således beaktas även såvitt gäller frågan om
en viss faktor i den försäkrades arbete kan ge
upphov till en sådan skada som den försäkrade har.
Det väsentliga är nämligen om den aktuella faktorn
kan ge upphov till skada hos just den försäkrade.
Därefter är det lika viktigt att fråga sig om skadan
har påverkats eller förvärrats av sådana
individuella omständigheter. Emellertid finns det en
gräns för hur långt principen kan hävdas i dessa
fall. Faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan
anses som skadliga bör enligt regeringen inte heller
för en extremt känslig person kunna anses utgöra
skadlig inverkan. Detta får dock inte leda till att
en sällsynt skada automatiskt
leder till att en person klassas som extremt
känslig.
Regeringen gör bedömningen att de föreslagna
regelförändringarna med ett sänkt beviskrav för
skadlighetsbedömningen i förening med den
princip som enligt fast praxis gäller, nämligen
att den försäkrade skall bedömas utifrån sina
fysiska och psykiska förutsättningar, torde
leda till att kvinnor i högre utsträckning än i
dag kan få sina skador godkända som ar-
betsskador.
Skador av psykisk eller psykosomatisk natur

Det generella arbetsskadebegreppet omfattar också
skador av psykisk och psykosomatisk natur. Som
arbetsskada anses dock inte en skada av psykisk
eller psykosomatisk natur som är en följd av
företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande
uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser,
vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater
eller därmed jämförliga förhållanden. Däremot kan i
enlighet med den rättspraxis som gäller på området
sjukdomar av psykisk och psykosomatisk natur
betraktas som arbetsskada när de uppkommit till
följd av trakasserier och mobbning.

Enligt regeringen bör det generella
arbetsskadebegreppet alltjämt inbegripa
psykiska och psykosomatiska sjukdomar som inte
beror på nyss uppräknade undantag. Däremot bör
det inte längre göras ett uttryckligt undantag
för arbetstvist i rättslig mening, eftersom en
person som har en arbetsrelaterad psykisk skada
inte skall behöva avstå från att hävda sina an-
språk rättsligt gentemot arbetsgivaren. Tvister
på arbetet som inte faller in under begreppet
arbetstvist i rättslig bemärkelse torde dock
alltjämt vara undantagna från
arbetsskadeskyddet i LAF.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att de nya bestämmelserna skall
träda i kraft den 1 juli 2002 och att äldre
bestämmelser skall fortsätta att gälla för
arbetsskador som har inträffat före den dagen.

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
7, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut att
bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen skall
kvarstå oförändrade enligt 1993 års lag om
arbetsskadeförsäkring. Motionärerna anser att
arbetsskador bör bedömas i enlighet med beprövad
medicinsk erfarenhet. I samma motion yrkande 6
begärs ett tillkännagivande om att fokus i
förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas
på att reducera det totala antalet arbetsskadade och
inte på grupper av arbetsskadade. I stället för att
ha som ambition att lika många kvinnor som män skall
få arbetsskadeersättning bör man enligt motionärerna
utforma arbetsskadeförsäkringen så att incitament
skapas för att reducera ohälsan hos både kvinnor och
män.

I motion Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl.
(kd) begärs i yrkande 2 avslag på förslaget angående
arbetstvister.
Birgitta Carlsson m.fl. (c) begär i motion Sf17
yrkande 1 avslag på förslaget om förändringar i
bedömningen av arbetsskada. Motionärerna anser att
förslaget bl.a. leder till att bedömningarna blir
mer skönsmässiga. I samma motion yrkande 3 begärs
förslag om ett konkret åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser. Regeringen bör ta fram ett
sådant åtgärdsprogram i stället för att sänka
beviskravet för arbetsskada samt ge
försäkringskassorna tydliga direktiv att arbeta med
rehabilitering. I yrkande 4 begärs förslag om en
utvärdering av jämställdheten i
arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna efterlyser
större medvetenhet om olikheter i mäns och kvinnors
arbetssituation och de skador som riskerar att
uppstå.
I motion A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i
yrkande 4 ett tillkännagivande om att det skall
lämnas en särskild redogörelse över de överväganden
som gjorts för att förslag om ny
arbetsskadeförsäkring skall innebära
könsneutralitet. Motionärerna framhåller att
regeringens kommande förslag måste leda till
rättvisa mellan kvinnor och män.
I motion Sf283 av Inger Segelström m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om kvinnors
arbetsskador. Motionärerna anser att
arbetsskadeförsäkringen hittills har fungerat
diskriminerande och ojämställt.

Utskottets ställningstagande

Som redan nämnts är utskottet av den uppfattningen
att arbetsskadeförsäkringen bör bygga på ett
generellt arbetsskadebegrepp. Utskottet har därför
inte något att invända mot förslaget i den delen.

När det gäller beviskravet konstaterar utskottet
att det i olika sammanhang har framförts kritik mot
arbetsskadeförsäkringen bl.a. för att det ansetts
vara svårare för kvinnor än för män att få sina
sjukdomar godkända som arbetsskada. I propositionen
anges att det finns klara tecken på att kvinnor har
drabbats särskilt hårt av 1993 års skärpning av
bevisreglerna. Vidare visar Riksförsäkringsverkets
(RFV) rapport Arbetsskadeförsäkringen - ändamål och
funktion (RFV Anser 2001:3) att män i fler fall än
kvinnor får sina yrkanden om arbetsskadeersättning
bifallna och att en analys av de exakta talen strax
före lagändringen 1993 och strax efter visar att
kvinnors godkännandefrekvens har minskat mer än
mäns. I RFV:s rapport påpekas dock att statistiken
visserligen talar för att det finns skillnader
mellan kvinnor och män avseende godkännandefrekvens
men att statistiken är behäftad med flera
kvalitetsbrister. Även om arbetsskadestatistiken
således inte är helt tillförlitlig anser utskottet
att det finns tecken som tyder på att kvinnor har
drabbats mer än män av 1993 års lagändringar. Enligt
utskottets mening utgör detta i sig ett tillräckligt
skäl för att motivera en ändring av reglerna.
Som framgår av det följande har regeringen i
regleringsbrevet för 2002 givit RFV i uppdrag att
inom ramen för det befintliga statistiksystemet
vidta åtgärder som gör det möjligt att bl.a. mäta
försäkringens effekter för kvinnor och män. Vidare
avser regeringen att ge RFV i uppdrag att skapa ett
system för ärendehantering som ger tillgång till
detaljerad statistik för arbetsskadeärenden.
Nuvarande regler för en faktors skadlighet innebär
ett krav på hög grad av sannolikhet för att faktorn
i fråga kan orsaka den aktuella skadan. Enligt vad
som anges i propositionen har dock utvecklingen
efter 1993 kommit att uppfattas som att det
föreligger ett krav på full medicinsk vetenskaplig
bevisning för en faktors skadlighet. Regeringen
föreslår därför en uppmjukning av kravet på visad
skadlighet liksom införandet av ett enhetligt
beviskrav vid arbetsskadeprövningen. För att en
skada skall kunna godkännas som arbetsskada skall
enligt förslaget krävas att övervägande skäl talar
för att skadan uppkommit till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Enligt utskottets mening torde förslaget innebära
att man som hittills först måste ta ställning i
olika delfrågor, t.ex. om en faktor i arbetsmiljön
som påstås ha förorsakat skadan i sig kan ge upphov
till en sådan skada, omfattningen av den skadades
exponering för faktorn i fråga liksom om det finns
andra tänkbara orsaker till skadans uppkomst. Vid en
sammanvägning av de olika delfrågorna måste det då
framstå som sannolikt att skadan uppkommit till
följd av den skadliga faktorn för att den skall
godkännas som arbetsskada.
Bevisregeln får betydelse om den sammantagna
värderingen av de olika delfrågorna ger vid handen
att det föreligger tveksamhet om det är en
arbetsskada. Arbetsskada skall då anses föreligga om
de skäl som talar för är tyngre än de skäl som talar
mot. Endast om skälen för är tyngre än skälen mot
skall skadan således godkännas som arbetsskada. Om
skälen för och emot väger lika skall skadan däremot
inte godkännas som arbetsskada.
Liksom tidigare skall principen om "befintligt
skick" gälla, dvs. vid arbetsskadebedömningen skall
beaktas om den försäkrade med hänsyn till sitt
fysiska och psykiska tillstånd har varit sårbar för
skadlig inverkan i arbetet. Som exempel på
egenskaper som skall beaktas vid arbetsskadepröv-
ningen kan nämnas särskild känslighet för vissa
ämnen, sjukdomsanlag och funktionshinder.
I likhet med regeringen anser utskottet att
förslaget kommer att leda till att skador som på
goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i
faktorer i arbetsmiljön i fortsättningen skall kunna
godkännas som arbetsskada. Vidare gör utskottet
samma bedömning som regeringen när det gäller s.k.
försämringsskador, nämligen att det uppmjukade
beviskravet sannolikt kommer att täcka in
försämringsfall i något större utsträckning än i
dag. Eftersom ersättning från
arbetsskadeförsäkringen i regel utges för
inkomstförlust vid en bestående nedsättning i
förmågan att skaffa sig inkomst bedömer utskottet
att temporära försämringstillstånd normalt inte
kommer att föranleda prövning av om det är en
arbetsskada.
Den uppmjukning av beviskravet som genom
regeringens förslag åstadkoms är enligt utskottet
nödvändig för att få en arbetsskadeförsäkring som
ger ett fullgott skydd vid arbetsskada för både
kvinnor och män men som samtidigt innebär en
tillräcklig avgränsning mot skador som har andra
uppkomstorsaker än arbete. Som framgår av det
följande har regeringen aviserat åtgärder i syfte
att motverka risken för en minskad enhetlighet i
arbetsskadebedömningarna, t.ex. en mer koncentrerad
handläggning av arbetsskadeärenden och inrättandet
av en kunskapsbank. De av Lagrådet framförda
farhågorna om att de tillämpande organen kommer att
få ett något ökat bedömningsutrymme och att det
därmed kan finnas risk för en minskad enhetlighet i
rättstillämpningen torde med hänsyn härtill inte ge
upphov till några större problem.
Det finns skäl att anta att det kommer att ta tid
innan domstolarna har utbildat praxis till ledning
för försäkringskassornas tillämpning av de nya
reglerna. En aviserad ny organisation för
arbetsskadehandläggningen är tänkt att börja gälla
den 1 januari 2003, dvs. först ett halvår efter det
att de nya reglerna trätt i kraft. Även om det
kanske dröjer innan försäkringskassorna behöver
tillämpa de nya reglerna i någon större utsträckning
kommer de att behöva både utbildning och annan
vägledning inför ikraftträdandet den 1 juli 2002.
Utskottet kan dela Centerpartiets uppfattning att
det krävs större medvetenhet om olikheter i mäns och
kvinnors arbetssituation och de skador som riskerar
att uppstå. Utskottet anser att den uppmjukning av
beviskravet som föreslås i propositionen har
förutsättningar att skapa större rättvisa mellan
kvinnor och män i den meningen att kvinnor i
fortsättningen kommer att i högre utsträckning än i
dag få sina skador godkända som arbetsskador. Därmed
kommer också kunskapen om kvinnors skador och hur
dessa förhåller sig till olika faktorer i arbetet
att öka.
Såvitt gäller Centerpartiets motionsförslag om ett
åtgärdsprogram för ökad rehabilitering konstaterar
utskottet att en person som genomgår en
arbetslivsinriktad rehabilitering kan få livränta
enligt LAF om rehabiliteringsåtgärden är föranledd
av arbetsskadan. För att få livränta krävs dessutom
att sjukdomstillståndet upphört och att en bestående
nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst
föreligger. Som redan nämnts har regeringen aviserat
en förnyelse av rehabiliteringen i syfte att
sjukskrivna skall återfå förmågan att arbeta.
Regeringen har därefter givit RFV och
Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) i uppdrag att inleda
en förnyelse av den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen. RFV har fått i uppdrag att dels
utveckla en metod för tidig, fördjupad bedömning av
den enskildes arbetsförmåga och behov av
rehabilitering, dels utveckla metodiken i
försäkringskassornas handläggning av sjukfall.
Vidare skall RFV och AMS tillsammans genomföra en
pilotverksamhet avseende en samordnad organisation
mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen för
arbetslivsinriktad rehabilitering. Arbetet med
förnyelsen skall bedrivas under 2002-2004. De
metoder, arbetssätt m.m. som visar sig
verkningsfulla skall senast vid utgången av 2004
tillämpas fullt ut i hela landet och senast den 28
februari 2005 skall en slutlig redovisning lämnas.
Genom regeringens uppdrag till RFV och AMS anser
utskottet att det bör finnas förutsättningar för
att få till stånd en välfungerande och
individanpassad rehabilitering som kan sättas in
tidigt. Utskottet anser också att det därmed skapas
förutsättningar för att om inte reducera antalet
arbetsskador så i vart fall minska verkningarna av
en redan inträffad skada. Även om det kommer att ta
tid innan förnyelsearbetet är genomfört anser
utskottet att resultatet härav bör avvaktas.
Utskottet har inte något att erinra mot att
psykiska eller psykosomatiska sjukdomar till följd
av arbetstvister i rättslig bemärkelse inte längre
skall undantas från LAF:s tillämpningsområde.
Mot bakgrund av vad nu anförts tillstyrker
utskottet regeringens förslag och avstyrker därmed
motionerna Sf19 yrkandena 6 och 7, Sf18 yrkande 2
och Sf17 yrkandena 1, 3 och 4. Motionerna A314
yrkande 4 och Sf283 får anses tillgodosedda med vad
utskottet anfört.

Ansökan om ersättning och tidpunkt
för beviljande av livränta

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag om
att den som vill få sin rätt till ar-
betsskadeersättning prövad skall skriftligen
ansöka om det och att rätt till livränta
skall kunna föreligga när förmågan att skaffa
sig inkomst genom arbete på grund av
arbetsskada är nedsatt med minst en femtondel
och nedsättningen är varaktig eller kan antas
bli bestående under minst ett år.

Propositionen

Till skillnad från många andra social-
försäkringsförmåner krävs inte skriftlig ansökan för
rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
Enligt regeringens uppfattning finns det inga
sakliga skäl till varför arbetsskadeärenden skall
skilja sig från andra jämförbara förmåner inom
socialförsäkringen när det gäller kravet på ansökan
för rätt till en förmån. Regeringen föreslår därför
att den som vill få sin rätt till
arbetsskadeersättning prövad skriftligen skall
ansöka om det. Förslaget innebär att en skriftlig
ansökan kommer att krävas även i ärenden där
handläggningen påbörjats men inte hunnit avslutas
före ikraftträdandet.

Enligt nuvarande regler har en försäkrad, som fått
sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete
nedsatt med minst en femtondel, rätt till livränta
för den inkomstförlust som uppkommer sedan den
sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört.
Förtidspensioneringen skall fr.o.m. den 1 januari
2003 ersättas av sjuk- och aktivitetsersättning
(prop. 2000/01:96, bet. 2000/01:SfU15, rskr.
2000/01:257). De krav på varaktighet av
arbetsförmågans nedsättning som gäller för
förtidspension och sjukbidrag skall i princip även
gälla för de nya förmånerna. För att skapa
bestämmelser som är förståeliga och därmed lättare
kan accepteras av den försäkrade samt för att
underlätta bl.a. administrationen föreslår
regeringen att bestämmelserna om den tidpunkt när
livränta kan beviljas skall ansluta till vad som
kommer att gälla för sjuk- och aktivitetsersättning.
Det innebär att livränta skall kunna beviljas om
nedsättningen är varaktig eller kan antas bli be-
stående för en tidsbegränsad period om minst ett år.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra
mot regeringens förslag. Förslagen
tillstyrks därmed.
Ersättning för inkomstförlust vid
karensdag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med vissa ändringar bifalla
regeringens förslag bl.a. om
- att när ersättning för inkomstbortfall
till följd av en arbetsskada beviljats skall
en beskattningsbar, särskild
arbetsskadeersättning utges som kompensation
för karensdagar och
- att den särskilda arbetsskadeersättningen
skall utges för två karensdagar, om inte den
försäkrade visar att inkomstbortfall har
uppstått för flera karensdagar.
Utskottet föreslår bl.a. en precisering av
beräkningsunderlaget för den särskilda
arbetsskadeersättningen samt att den
ersättning som skall utges utöver de två
schablonmässigt bestämda dagarna skall utges
i förhållande till faktisk inkomstförlust.
Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden
om avslag på regeringens förslag. Jämför
reservation nr 7 (m, kd, c).

Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen är samordnad med den
allmänna försäkringen i fråga om ersättning vid
sjukdom. Sjukersättning utges som vid annan sjukdom
enligt AFL eller SjLL. Det innebär bl.a. att
ersättning inte utges för den första dagen i en
sjukperiod/sjuklöneperiod.

Före den 1 juli 1993 utgavs arbetsskadesjukpenning
med 100 % efter en samordningstid med AFL om 180
dagar (90 dagar före den 1 januari 1992) efter
inträffad arbetsskada. Systemet med karensdag
infördes den 1 april 1993. Anledningen till att det
infördes en självrisk i sjukersättningen var den
allvarliga statsfinansiella kris som Sverige då
befann sig i samt behovet av att motverka omotiverad
korttidsfrånvaro. Regeringen fann att det inte var
möjligt att föreslå undantagsregler för den som
drabbats av arbetsskada.
Internationella arbetsorganisationen, ILO, antog
1964 en konvention (nr 121) om förmåner vid
yrkesskada. Konventionen ratificerades av Sverige
1969 med verkan från 1970. Konventionens förmåner
utgörs dels av olika former av hälso- och sjukvård,
dels av kontantförmåner. Konventionens artikel 9
föreskriver dels att förmånerna skall utges så länge
följderna av det inträffade skadefallet består, dels
att det i fråga om kontantförmåner inte får fö-
rekomma karensdagar. Om medlemsstaten vid
anslutningen till konventionen tillämpade ett system
med karensdagar, eller i samband med anslutningen
avgav förklaring om temporärt undantag från
konventionens bestämmelser, får dock karensdagar
tillämpas. När konventionen ratificerades år 1969
tillämpade Sverige inte någon karensdag i sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och kan således inte åberopa
något av de undantag som ILO-konventionen anger.

Propositionen

Frågan om Sveriges efterlevnad av konventionen har
varit föremål för diskussion i ILO. ILO:s styrelse
konstaterade att en karensdag inte var förenlig med
Sveriges åtaganden enligt konventionen och ålade
Sverige att under 1994 rapportera om vidtagna och
planerade åtgärder för att uppfylla konventionens
bestämmelser i fråga om karensdagen. Regeringen har
därefter kontinuerligt anmodats att rapportera om
konventionens tillämpning.

Ett sätt att uppfylla konventionens krav fullt ut
kan enligt regeringen vara att slopa karensdagen
för hela sjukförsäkringssystemet. Detta är dock inte
aktuellt. Enligt regeringens mening kan självrisker
i sjukförsäkringssystemet bidra till att minska
korttidsfrånvaron.
En annan lösning är att bevilja de arbetsskadade
en viss ersättning efter schablon och därutöver låta
den som kan och vill själv visa att han eller hon är
berättigad till ersättning för ytterligare
karensdagar. Enligt beräkningar som
Arbetsskadeutredningen 1997 (SOU 1998:37) gjorde är
det genomsnittliga antalet karensdagar för varje
sjukdom 1,82 dagar. Enligt regeringen framstår det
som rimligt att den försäkrade kompenseras enligt en
schablon som motsvarar två karensdagar.
Utöver de schablonmässigt bestämda dagarna bör den
arbetsskadade ges möjlighet att inom en viss tid
lämna uppgifter som visar att han eller hon har rätt
till ersättning för ytterligare karensdagar. Det
skall då vila på den enskilde försäkrade att visa
att han eller hon haft inkomstbortfall på grund av
karensdag, t.ex. genom att förete lönebesked med
specifikation av löneavdragen. Därutöver skall det
krävas att den försäkrade kan påvisa ett samband
mellan karensdagen och arbetsskadan, t.ex. genom att
förete läkarintyg som bekräftar att den
sjukskrivning som medförde karensdag berodde på
arbetsskadan. Preskriptionstiden för att få ut
ersättning enligt LAF är normalt sex år, vilket bör
gälla även för denna typ av ersättning.
Ersättning för karensdagar skall endast utges när
ersättning för förlorad inkomst utbetalas med stöd
av LAF. I de flesta fall kommer ersättningen för in-
komstbortfall att utbetalas i form av livränta.
Ersättning för karensdagar bör däremot inte utges
till försäkrad som endast uppbär ersättning för
sjukvård utom riket, tandvård eller särskilda
hjälpmedel från arbetsskadeförsäkringen, eftersom
kopplingen mellan karensdagar och arbetsskada i
sådana fall kan vara svår att fastställa.
Den särskilda arbetsskadeersättningen föreslås be-
räknas utifrån de principer som gäller för beräkning
av livränta. Ersättning skall utges med 80 % av
beräkningsunderlaget och den skall vara
skattepliktig.
Den nya regeln om särskild arbetsskadeersättning
föreslås träda i kraft den 1 januari 2003 och gälla
för karensdagar som uppstår i arbetsskadefall som
inträffar efter det att regeln har trätt i kraft.

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
9, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut att
kompensation för karensdag under sjuklöneperioden
inte skall utges. Motionärerna anser att
karensdagsreglerna bör omfatta alla försäkrade
oavsett sjukskrivningsorsak.

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18 yrkande 3 avslag på förslaget om kompensation
för karensdag. Motionärerna anser att det är rimligt
att även arbetsskadeförsäkringen innehåller en
självrisk. Dessutom har Sverige totalt sett
arbetsskadeförmåner som vida överstiger de
miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.
I motion Sf17 yrkande 2 av Birgitta Carlsson m.fl.
(c) begärs avslag på förslaget om ersättning för
karensdagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att ett karensdagssystem inte
är förenligt med Sveriges förpliktelser enligt ILO:s
konvention om förmåner vid yrkesskada och att det
inte har någon betydelse om Sverige totalt sett har
förmåner i sin arbetsskadeförsäkring som överstiger
de miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.

Eftersom den svenska arbetsskadeförsäkringen
bygger på ett generellt arbetsskadebegrepp är den
nuvarande samordningen mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen av
administrativa skäl nödvändig. Reglerna om karensdag
är en del av denna samordning så till vida att inte
heller den som drabbats av en arbetsskada får
ersättning för den första dagen i en
sjukperiod/sjuklöneperiod. För att inte fördelarna
med nuvarande samordning helt skall gå förlorade
krävs enligt utskottet en lösning som tar hänsyn
till både konventionens krav och därmed de
arbetsskadades rätt till ersättning och önskemålet
att inte i onödan komplicera administrationen. Den
av regeringen valda lösningen uppfyller inte helt
konventionens krav men utskottet anser att den ändå
får anses godtagbar eftersom den på ett rimligt sätt
tillgodoser både konventionens krav och
administrationens behov.
Av regeringens förslag till ändring av 3 kap. 4 §
LAF framgår inte på vilket underlag den särskilda
arbetsskadeersättningen skall beräknas i det fall
att försäkringskassan vid ett och samma tillfälle
har att fatta beslut om livränta som avser flera
avgränsade tidsperioder med olika livränteunderlag,
t.ex. vid fastställande av livränta för retroaktiv
tid. Utskottet föreslår därför att paragrafen
kompletteras så att det framgår att det
livränteunderlag skall användas som gäller vid tiden
för försäkringskassans beslut. Skulle beslutet avse
enbart livränta för retroaktiv tid får den särskilda
arbetsskadeersättningen beräknas på det sist
fastställda livränteunderlaget. Utskottet anser
vidare att den särskilda arbetsskadeersättning som
skall kunna utges utöver ersättning för två
schablonmässigt bestämda karensdagar bör utges i
förhållande till den försäkrades faktiska
inkomstförlust. Enligt utskottets mening är det inte
rimligt att sådan ersättning utges med 80 % av hela
livränteunderlaget i de fall en karensdag följs av
en sjukskrivning på t.ex. halvtid. Detsamma gäller
när någon beviljas livränta motsvarande en andel av
livränteunderlaget, t.ex. 50 % beroende på att
förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är
nedsatt endast till hälften. Utskottet föreslår en
ändring med denna innebörd. Utskottet anser i likhet
med regeringen att den arbetsskadade bör ges
möjlighet att inom en viss tid lämna uppgifter som
visar att han eller hon har rätt till ersättning för
ytterligare karensdagar. För att det skall vara
praktiskt genomförbart bör det inte föreskrivas att
särskild arbetsskadeersättning beviljas i samband
med beslutet om ersättningen för inkomstförlusten
som avser arbetsskadan. Utskottet föreslår att denna
föreskrift utgår.
I övrigt noterar utskottet att förslaget innebär
att även den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt
AFL och därför har rätt till motsvarande ersättning
vid sjukdom enligt LAF kommer att få den särskilda
arbetsskadeersättningen beräknad på grundval av ett
livränteunderlag samt att för en och samma godkända
arbetsskada ersättning för mer än två
schablonmässigt bestämda dagar inte skall kunna
utges. För ersättning därutöver skall krävas att den
skadade visar att han eller hon har rätt till
ersättning för ytterligare karensdagar.
Bestämmelserna blir även tillämpliga på den som
får ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd (LSP).
Utskottet tillstyrker med de angivna ändringarna
regeringens förslag och avstyrker motionerna Sf19
yrkande 9, Sf18 yrkande 3 och Sf17 yrkande 2.

Indexering av livränta m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
bl.a. om att arbetsskadelivränta i form av
egenlivränta årligen skall räknas om med ett
tal som motsvarar hälften av inkomstindexets
reala förändring med tillägg för
prisförändringen mellan juni året före
indexeringsåret och juni året dessförinnan,
dock att livränteunderlaget aldrig skall
uppgå till ett högre belopp än
7,5 prisbasbelopp.
Riksdagen bör vidare avslå ett
motionsyrkande om beräkning av
livränteunderlaget. Jämför reservation nr 8
(m).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen är en försäkring mot förlust
av framtida försörjningsförmåga. Utgångspunkten bör
enligt regeringen vara att försäkringen även skall
ersätta den förväntade framtida inkomstutveckling
som den försäkrade troligen skulle ha kommit att få
del av i en tillväxtekonomi. Vid indexeringen av
arbetsskadelivränta bör således även beaktas den
allmänna inkomstutvecklingen och inte bara
prisutvecklingen, såsom gäller i dag.

I ålderspensionssystemet räknas
pensionsbehållningen, de utbetalda pensionerna och
inkomsttaket årligen om med hänsyn till förändringen
i inkomstindex. Inkomstindex, som i huvudsak skall
spegla förändringen i genomsnittlig
pensionsgrundande inkomst per person med sådan in-
komst, omfattar därmed merparten av inkomsterna för
personer i förvärvsaktiv ålder och kan därför anses
som ett fullt tillfredsställande mått på den
allmänna inkomstutvecklingen. Eftersom det dessutom
finns påtagliga administrativa fördelar med att
använda ett mått som redan tillämpas inom befintliga
regelverk föreslår regeringen att inkomstindexets
utveckling skall läggas till grund för indexering av
arbetsskadelivränta i form av egenlivränta.
Enligt regeringen finns det dock andra
omständigheter som det bör tas hänsyn till när
indexeringsmetod övervägs. En betydelsefull aspekt
är därvid att inkomstindexering i regel innebär att
den utbetalda ersättningen kan minska realt om
reallönerna sjunker. Även kostnadsaspekterna är av
stor betydelse. Inkomstindexering av livräntorna
medför bl.a. ökande kostnader för statsbudgeten. Mot
bakgrund härav föreslås att arbetsskadelivränta i
form av egenlivränta årligen skall räknas om med
hälften av inkomstindexets reala förändring och
inkomstindexets hela prisförändring.
Regeringens principiella uppfattning är att
personer som uppnår pensionsåldern inte längre
riskerar att förlora inkomsterna på grund av en ar-
betsskada utan på grund av åldern. Det föreslås
därför att den livränta som enligt
övergångsbestämmelser utbetalas till personer födda
1937 eller tidigare även fortsättningsvis skall vara
knuten till prisbasbeloppet. För personer födda 1937
eller tidigare som beviljas livränta för skada som
inträffat efter det att han eller hon fyllt 65 år
föreslås dock samma regler gälla som för de yngre
åldersgrupperna.
De nya reglerna för indexering av
arbetsskadelivränta föreslås träda i kraft den
1 januari 2003. Detta innebär att förmånerna
inkomstindexeras för första gången den 1 januari
2004.

Motion

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
8, vid avslag på yrkandena 1-5, beslut om att
livräntan skall baseras på samma inkomstunderlag som
den sjukpenninggrundande inkomsten.
Inkomstunderlaget bör enligt motionärerna inte
skilja sig åt beroende på om man får ersättning från
sjukförsäkringen eller från arbetsskadeförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Enligt LAF utgörs för den som är
sjukpenningförsäkrad enligt AFL livränteunderlaget
av den sjukpenninggrundande inkomsten beräknad
enligt bestämmelserna i AFL. Vid beräkning av
livränteunderlaget skall emellertid också beaktas
andra skattepliktiga förmåner än pengar, vissa
kostnadsersättningar samt semesterlön och
semesterersättning. Utskottet gör bedömningen att
utgångspunkten att den som drabbats av arbetsskada i
princip skall försättas i samma situation som om
skadan inte hade inträffat motiverar särskilda
regler. Utskottet anser med hänsyn härtill att
reglerna för att beräkna livränteunderlaget inte bör
ändras. Därmed kan utskottet inte ställa sig bakom
motionsförslaget att livränta skall beräknas på
samma underlag som sjukpenning enligt AFL. Utskottet
avstyrker därmed motion Sf19 yrkande 8.

Utskottet noterar att regeringen i propositionen
gör bedömningen att frågan om beräkning av
livränteunderlag för den som utan att få
föräldrapenning utnyttjar sin lagliga rätt att
arbeta deltid på grund av vård av barn bör utredas
vidare samt att frågan om beräkning av
livränteunderlag för förfluten tid bör utredas
tillsammans med frågan om översyn av reglerna om
skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst.
Såvitt gäller regeringens förslag om indexering
av livränta har utskottet inte något att erinra.
Utskottet tillstyrker därför förslaget.
Utskottet vill tillägga att frågan om indexering
av sjuk- och aktivitetsersättning för närvarande
bereds inom Regeringskansliet. I avvaktan härpå
gäller enligt de nya reglerna om sjuk- och
aktivitetsersättning, som träder i kraft den 1
januari 2003, prisindexering som metod. Vidare
noterar utskottet att regeringen dels har aviserat
en höjning av inkomsttaket i sjuk- och
föräldraförsäkringen till tio prisbasbelopp fr.o.m.
den 1 juli 2003, om det statsfinansiella läget
tillåter det, dels avser att närmare analysera
inkomsttaken i de olika socialförsäkringssystemen.

Samordning mellan förmåner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
dels om samordning mellan livränta och en
senare beviljad sjuk- eller
aktivitetsersättning, dels om avdrag på
retroaktiv arbetsskadelivränta för
sjukpenning som redan betalats ut för samma
tid.

Propositionen

Om en person har rätt till livränta enligt LAF och
samtidigt har rätt till förtidspension eller efter-
levandelivränta enligt AFL med anledning av den
inkomstförlust som föranlett livräntan, skall
livränta enligt LAF betalas ut endast i den mån den
överstiger pensionen.

Tillämpningen av nuvarande regler innebär att
livränta och förtidspension samordnas, då en person
drabbas av både arbetsrelaterade besvär och icke
arbetsrelaterade besvär, om prövning av rätten till
förmånerna sker samtidigt. Förmånerna samordnas till
den del som de täcker samma inkomstförlust. Till den
del som arbetsskadan sätter ned arbetsförmågan får
då den försäkrade samma ekonomiska ersättning som om
han eller hon hade arbetat.
Är den försäkrade däremot beviljad
arbetsskadelivränta och arbetar heltid, och senare
beviljas förtidspension till följd av annan icke
arbetsrelaterad sjukdom, samordnas inte förmånerna.
Detta leder till att den ekonomiska kompensationen
för den del som är arbetsskada blir högre än vad
inkomst av förvärvsarbete för samma del skulle ha
varit. Det beror på att den tidigare beviljade
livräntan ingår i den pensionsgrundande inkomsten
och därmed har höjt tilläggspensionens storlek.
Förtidspension kompenserar därmed också den del av
arbetsförmågan som livräntan redan kompenserar.
För att åstadkomma en likvärdig behandling av de
försäkrade föreslår regeringen att det införs regler
som föreskriver samordning även när förmånen enligt
AFL beviljas vid en senare tidpunkt än
arbetsskadelivräntan. Av administrativa skäl bör
emellertid de nya samordningsreglerna införas först
i och med att sjuk- och aktivitetsersättning införs
fr.o.m. den 1 januari 2003.
Om ersättning enligt AFL eller annan författning
har betalats ut av en allmän försäkringskassa eller
arbetslöshetskassa och det senare beviljas en annan
ersättning retroaktivt enligt AFL för samma tid
skall den retroaktiva ersättningen minskas. Minsk-
ningen sker med det belopp som överstiger vad som
skulle ha utgetts för perioden, om beslutet om båda
ersättningarna hade förelegat samtidigt.
För att samordning skall kunna ske krävs dock att
ersättningarna enligt särskilda regler eller enligt
bidragsvillkoren inte får utges ograverade
samtidigt. Reglerna i denna del är emellertid inte
helt klara när det gäller livränta enligt LAF och
sjukpenning enligt AFL.
Enligt regeringen är det en grundläggande princip
att ersättning för ett och samma inkomstbortfall
inte utbetalas mer än en gång. Regeringen föreslår
därför ett förtydligande i AFL som innebär att den
livränta som utges retroaktivt kan minskas med den
sjukpenning enligt AFL som utbetalats för samma
period.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra mot regeringens
förslag. Förslagen tillstyrks därmed.

Anmälningsskyldighet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
- att den som uppbär egenlivränta enligt LAF
skall vara skyldig att anmäla ändrade förhål-
landen som kan påverka rätten till förmånen,
- att försäkringskassan när livränta beviljas
tills vidare skall ta ställning till frågan
om efterkontroll, dock med den ändringen att
förslaget skall träda i kraft den 1 juli 2002
samt
- att ett beslut om livränta skall omprövas
om personens inkomst som skadad ökats
väsentligt.

Propositionen

I LAF saknas bestämmelser om att en försäkrad som
får egenlivränta är skyldig att anmäla att
arbetsförmågan väsentligt förbättrats eller att
förhållandena i övrigt ändrats. Det innebär att en
försäkrad som beviljas sådan livränta inte har någon
laglig skyldighet att anmäla ändrade förhållanden
som kan påverka rätten till förmånen. Enligt
regeringens mening saknas det anledning att undanta
egenlivränta från kravet på anmälningsskyldighet när
en sådan skyldighet finns beträffande t.ex.
förtidspension och sjukbidrag. Regeringen föreslår
därför att LAF ändras så att krav på anmälningsskyl-
dighet även skall gälla när den försäkrade uppbär
egenlivränta.

Beslut om förtidspension gäller tills vidare. För
förtidspension gäller enligt AFL att
försäkringskassan i samband med beslut om sådan
förmån skall bedöma om förnyad utredning av
arbetsförmågan skall göras efter viss tid, s.k.
efterkontroll. Från och med den 1 januari 2003
ersätts förtidspension av förmånerna sjuk- och
aktivitetsersättning. En motsvarande bestämmelse
kommer då att gälla för de nya förmånerna. En
livränta kan beviljas tills vidare eller för en viss
angiven tid. En tidsbegränsad livränta prövas på
nytt vid den aktuella periodens slut. En fullständig
sakprövning görs då av den försäkrades rätt till
fortsatt livränta och ett nytt livränteunderlag
fastställs. När det är fråga om livränta som gäller
tills vidare har RFV rekommenderat att försäk-
ringskassorna i samband med livräntebeslutet skall
ta ställning till om efterkontroll skall göras. Det
saknas dock lagstöd för ordningen med efterkontroll
i livränteärenden. Regeringen föreslår att en regel
som motsvarar den som finns i AFL införs i LAF.
Livränta kan beviljas för sänkt inkomst till följd
av arbetsbyte eller omplacering som föranletts av en
arbetsskada. Till följd av att löneutvecklingen är
olika inom olika branscher kan beviljad livränta med
tiden komma att mer eller mindre kompensera den
sänkta inkomst som arbetsbytet/omplaceringen
initialt medförde. Ökade inkomster som inte beror på
att hälsotillståndet förbättrats, eller som beror på
att den försäkrade bytt till ett mer välavlönat
arbete, utgör emellertid inte skäl för omprövning.
Inte heller har ökade inkomster som följd av
politiska uppdrag vid sidan om ordinarie arbete
ansetts utgöra sådana ändrade förhållanden som bör
medföra omprövning. Enligt regeringen framstår det
inte som rimligt att livränta skall betalas ut då
inkomstförlust inte längre föreligger. Därför bör
livränta också omprövas om försörjningsförmågan
förbättras till följd av löneutveckling, utökad
arbetstid eller på annat sätt. Regeringen föreslår
därför att reglerna ändras så att livränta kan
omprövas inte endast om ändring av betydelse har
skett i de förhållanden som var avgörande för
beslutet utan även om ökning av väsentlig betydelse
har skett av inkomsten som skadad.
De nya reglerna om anmälningsskyldighet,
efterkontroll och omprövning föreslås träda i kraft
den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar att regeringens förslag
innebär att en försäkrad blir skyldig även att
anmäla väsentligt ökad inkomst, har inte något att
erinra mot förslagen. Utskottet anser dock att
förslaget om efterkontroll bör träda i kraft den 1
juli 2002. Utskottet föreslår en sådan ändring. Med
denna ändring tillstyrker utskottet regeringens
förslag.

Utskottet noterar att Riksdagens revisorer nyligen
har föreslagit att regeringen skall vidta åtgärder
för att förbättra efterkontrollen av
förtidspensioner (2001/02:RR13).

Administration av
arbetsskadeförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avstyrka motionsyrkanden bl.a.
om
- länsvis koncentration av handläggningen av
arbetsskadeärenden,
- vidareutbildning av försäkringsläkare,
- utbildning i försäkringsmedicin och
- behovet av att förbättra arbetsmiljön för
att minska antalet arbetsskador.
Jämför reservationerna nr 9 och 10 (båda kd).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen handläggs för närvarande vid
varje försäkringskassa. Av RFV:s rapport RFV Anser
2001:3 framgår att under de år som försäkringen
funnits har ett antal grundläggande brister i
handläggningen och tillämpningen av försäkringen
påtalats vid såväl granskningar som utredningar.
Detta sammanhänger bl.a. med de komplexa och svåra
bedömningar som måste göras i ett arbetsskadeärende.
Kunskapsbrister och behovet av gemensamma utgångs-
punkter vid bedömningen av arbetsskador framstår som
centrala faktorer i sammanhanget. Enligt RFV talar
mycket för att handläggningen av arbetsskadeärenden
bör koncentreras. Detta skulle öka förutsättningarna
för likformighet och rättssäkerhet och få till följd
att de regionala skillnaderna i beslut i
arbetsskadeärenden minskar. Enligt RFV:s mening bör
i första hand en arbetsskadeenhet för hela landet
bildas.

Enligt regeringen är frågan om koncentration av
arbetsskadehandläggningen av central betydelse. Rätt
utförd skulle en koncentrering underlätta utbytet av
kunskaper mellan försäkringsspecialister och
företrädare för medicinsk och annan vetenskap.
Frågan om hur många enheter och var de skall vara
placerade behöver emellertid övervägas ytterligare.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att en
särskild utredare bör ges i uppdrag att lämna
förslag till utformningen av en mer koncentrerad
organisation för arbetsskadehandläggningen. Vidare
skulle enligt regeringen kvaliteten på bedömningen i
mer komplicerade arbetsskadeärenden förmodligen
höjas om flera olika försäkringsläkare gör en
gemensam försäkringsmedicinsk bedömning. En särskild
utredare bör därför ges i uppdrag att förbereda en
ny ordning för den försäkringsmedicinska bedöm-
ningen. Dessutom krävs enligt regeringen någon form
av gemensam grund för det medicinska
ställningstagandet. En särskild utredare bör ges i
uppdrag att närmare utreda frågan om en kunskapsbank
inom arbetsskadeområdet.

Motioner

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18 yrkande 4 ett tillkännagivande om en utredning
om länsvis koncentration av handläggningen av
arbetsskadeärenden. Vid en centraliserad
handläggning till ett ställe ökar enligt
motionärerna det fysiska avståndet mellan
handläggare, arbetsplats och skadad. I samma motion
yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om
vidareutbildning för försäkringsläkarna för att höja
kvaliteten i beslutsprocessen. I yrkande 6 begär
motionärerna ett tillkännagivande om att utbildning
i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i
läkarutbildningen. Enligt motionärerna måste
utbildning i försäkringsmedicin bli obligatorisk för
läkare på alla nivåer och ges ett större inslag i
deras grundutbildning. I yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om att utredningen om en ny ordning
för den försäkringsmedicinska bedömningen i
arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över
det försäkringsmedicinska systemet.

I motion Sf16 yrkande 1 av Barbro Feltzing (mp)
begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall
hålla fast vid sin ambition att arbetsskadeärenden
skall handläggas tidigare än vad som nu sker och att
man även efter införandet av en ny lag bör sträva
efter kortare handläggningstider. Genom regeringens
förslag kommer enligt motionären handläggningstiden
visserligen att förkortas men inte tillräckligt.
I motion Ub295 yrkande 2 av Lennart Fridén (m)
begärs ett tillkännagivande om att konsensusregler
måste gälla hos försäkringskassor och
förtroendeläkare som har att ta ställning till
skador till följd av påverkan av magnetism,
elektricitet och strålning. Enligt motionären
bedömer försäkringskassorna dessa skador olika.
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion MJ422
yrkande 4 ett tillkännagivande om att symtomen på
elöverkänslighet bör betraktas som grund för
bedömning av arbetsskada. Motionärerna påpekar att
vissa försäkringskassor inte godkänner
elöverkänslighet som arbetsskada och att det inte är
acceptabelt att försäkringskassornas bedömningar
skiljer sig åt.
I motion Sf360 av Margareta Sandgren m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om förslag om
rikskoncentrerad handläggning av arbetsskador.
Motionärerna anser att handläggningen av ett
arbetsskadeärende kräver närhet och täthet i
kontakter mellan den försäkrade, försäkringskassan,
arbetsplats och försäkringsläkare. Att genomföra
omfattande organisationsförändringar med
rikskoncentrerad handläggning kan enligt
motionärerna knappast gagna den försäkrade samtidigt
som det betyder att kraften i utvecklingsarbetet
inom försäkringskassorna går förlorad.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att försäkringskassornas
bedömning i arbetsskadeärenden är av skiftande
kvalitet. Sannolikt beror det på att många
arbetsskadeärenden är komplicerade att utreda och
svårbedömda. Även det förhållandet att det saknas en
samlad bild över det medicinska kunskapsläget torde
spela en roll. En koncentration av handläggningen
liksom inrättandet av en kunskapsbank skulle kunna
bidra till att bristerna i handläggningen minskar
och att en ökad likformighet uppnås. De nya reglerna
med ett enhetligt beviskrav torde också få betydelse
i sammanhanget. Enligt utskottet finns det skäl att
anta att en mer koncentrerad handläggning även kan
skapa förutsättningar för en snabbare handläggning
av arbetsskadeärenden. Frågan om hur en sådan
organisation skall se ut kommer att bli föremål för
utredning.

Utskottet har vid sammanträde den 7 mars 2002
erhållit information av företrädare från Gävleborgs
läns allmänna försäkringskassa om försäkringskassans
erfarenheter av en regionaliserad
arbetsskadehandläggning. Det framkom att
försäkringskassan har inrättat ett regioncentrum för
arbetsskador med en gemensam administration i form
av ett gemensamt ledarskap och gemensamma möten. Den
handläggande personalen har däremot inte
omlokaliserats till ett ställe, vilket innebär att
den lokala förankringen, som är viktig, inte har
gått förlorad. Genom den nya ordningen anser sig
försäkringskassan ha fått en bättre kvalitet och en
större likformighet i arbetsskadehandläggningen.
Försäkringskassan har också kunnat etablera ett
samarbete med den arbetsmiljömedicinska forskningen.
Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet att
det för närvarande inte finns anledning för
riksdagen att göra något uttalande i frågan. Därmed
avstyrker utskottet motionerna Sf18 yrkande 4, Sf16
yrkande 1 och Sf360.
Såvitt gäller frågan om vidareutbildning av
försäkringsläkare och om en starkare ställning för
utbildning i försäkringsmedicin inom
läkarutbildningen vill utskottet framhålla att det
närmast är självklart att både behandlande läkare
och försäkringsläkare har goda kunskaper i bl.a.
försäkringsmedicin. Eftersom försäkringsläkaren är
en av försäkringskassan anställd tjänsteman
förutsätter utskottet att försäkringskassorna i
egenskap av arbetsgivare tillser att
försäkringsläkarna får den utbildning som är
nödvändig för uppdraget. När det gäller den
behandlande läkaren har denne en avgörande betydelse
inte bara i förhållande till sina patienter utan
också för utvecklingen av socialförsäkringens
kostnader. Det innebär enligt utskottet både en
grannlaga uppgift och ett stort samhällsekonomiskt
ansvar att t.ex. utfärda ett läkarutlåtande för
förtidspension eller att göra uttalande i en
sambandsfråga i ett komplicerat arbetsskadeärende om
resultatet blir en livsvarig livränta. Det ligger i
sakens natur att den behandlande läkaren då måste ha
en god kännedom bl.a. om patientens
arbetsförhållanden.
Utskottet noterar att regeringen inom ramen för
det s.k. elvapunktsprogrammet avser att göra en
översyn av sjukskrivningsprocessen och att den
behandlande läkarens behov av stöd av andra
kompetenser som tar hänsyn till patienternas
arbetsförhållanden skall uppmärksammas.
Frågan om elöverkänslighet eller skador efter
påverkan av t.ex. magnetism, som berörs i två av
motionerna, är exempel på sjukdomsbesvär som är
mycket svårbedömda och där förekomsten av en
kunskapsbank skulle kunna vara av stor betydelse vid
arbetsskadebedömningen. Även en gemensam bedömning
av flera försäkringsläkare skulle kunna ge
försäkringskassorna väsentligt bättre underlag vid
arbetsskadebedömningarna. Båda dessa åtgärder bör
kunna få en avgörande betydelse för att åstadkomma
en mer enhetlig och likformig bedömning över hela
landet samtidigt som det kan bidra till att skapa
förtroende för försäkringskassornas beslut.
Utskottet anser att de aviserade utredningarna bör
avvaktas och att det inte finns skäl att nu föreslå
att riksdagen skall vidta någon åtgärd. Därmed
avstyrker utskottet motionerna Sf18 yrkandena 5-7,
MJ422 yrkande 4 och Ub295 yrkande 2.

Ändring i lagen om statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
bl.a. om att beslut om ersättning enligt
lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell skada m.m. skall fattas av den myn-
dighet som regeringen bestämmer samt att de
undantag i ersättningshänseende som gäller
för intagna på kriminalvårdsanstalt m.fl.
skall gälla även för personer som är
underkastade vissa andra
verkställighetsformer.

Propositionen

Enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
(LSP) och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell skada m.m. (LSI) finns en rätt till er-
sättning vid personskada för bl.a.
totalförsvarspliktiga och intagna i
kriminalvårdsanstalt. Ersättningen skall i princip
försätta den skadade i samma ekonomiska situation
som om skadan inte hade inträffat.
Personskadeskyddet enligt LSP handhas av RFV och
försäkringskassorna. Beslut om statlig ersättning
vid ideell skada m.m. fattas av Statens
trygghetsnämnd.

Sedan lång tid tillbaka finns avtalsförsäkringar
för arbetare och tjänstemän inom bl.a. Svenskt
Näringslivs, LO:s och PTK:s avtalsområden. En av
dessa avtalsförsäkringar är Trygghetsförsäkring vid
arbetsskada (TFA). Den som drabbas av personskada i
arbetet kan få ersättning enligt skadeståndsrättens
normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller
annan är vållande till skadan. TFA kompletterar
förmånerna inom den allmänna försäkringen och
arbetsskadeförsäkringen. För den som omfattas av LSP
är rätten till ersättning för ideell skada
fastslagen i författning, nämligen LSI. När LSI
infördes var TFA:s motsvarighet för anställda inom
det statliga området statens personskadeförsäkring,
enligt vilken ersättningsanspråk prövas av Statens
trygghetsnämnd. Från och med april 1986 ersattes
statens personskadeförsäkring av avtalet om
ersättning vid personskada (PSA).
Sedan den 1 juli 2000 har frågan om ersättning vid
personskada för statligt anställda övertagits av den
av parterna på den statliga arbetsmarknaden
gemensamt inrättade PSA-nämnden. Därmed har
merparten av arbetsuppgifterna för Statens
trygghetsnämnd försvunnit. Till trygghetsnämndens
kvarvarande verksamhet hör dock alltjämt person-
skadeärendena enligt LSI. Regeringen anser att
Statens trygghetsnämnd snarast bör upphöra och
föreslår att beslut om ersättning enligt LSI skall
fattas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen avser att ge Kammarkollegiet denna
uppgift.
Vidare föreslås att hänvisningen till statens
personskadeförsäkring i LSI ersätts med en
hänvisning till avtalet om ersättning vid
personskada (PSA) och att uttrycket ersättning för
allmänna olägenheter i LSI ändras till ersättning
för olägenheter i övrigt.
Såvitt gäller den ersättningsberättigade
personkretsen var LSI ursprungligen begränsad till
att gälla ersättning för ideell skada. Genom en lag-
ändring 1991 utvidgades skyddet enligt LSI för
totalförsvarspliktiga m.fl. till att omfatta
samtliga kostnader som ersätts enligt PSA. Vidare
utvidgades rätten till ersättning vid olycksfall
under fritiden m.m. För intagna på
kriminalvårdsanstalt, vissa administrativt
frihetsberövade personer m.fl., föreskrevs dock att
endast ersättning för ideell skada skulle utges.
Genom en lagändring 1999 utökades LSP med tre nya
personkategorier som skulle omfattas av lagen,
nämligen den som utför samhällstjänst eller
ungdomstjänst enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av brottsbalken samt den som utför oavlönat
arbete enligt föreskrift som meddelats med stöd av
lagen (1994:451) om intensivövervakning med
elektronisk kontroll. Enligt regeringen bör för
denna personkrets gälla samma undantag i
ersättningshänseende som gäller för bl.a. intagna på
kriminalvårdsanstalt. Regeringen föreslår därför att
LSI ändras så att de nämnda kategorierna endast har
rätt till ersättning för ideell skada.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inget att erinra mot regeringens
förslag. Förslagen tillstyrks därför.

Förslagens konsekvenser

Propositionens förslag om nya regler för
arbetsskadeförsäkringen har enligt regeringen stora
ekonomiska konsekvenser såväl för statsbudgeten och
de offentliga finanserna som för den enskilde. Det
har dock visat sig vara mycket svårt att beräkna den
framtida utgiftsutvecklingen för
arbetsskadeförsäkringen. Risken finns således att
utgiftsnivån blir betydligt högre än beräknat.

I 2001 års ekonomiska vårproposition har
regeringen avsatt medel för att reformera
arbetsskadeförsäkringen. Totalt har 500 miljoner
kronor avsatts för 2002 och därefter 1 miljard
kronor per år fr.o.m. 2003.
Enligt regeringen är det angeläget att
kostnadseffekterna av förslagen kan följas
omedelbart från det att reglerna börjar tillämpas.
Ett uppföljningssystem som möjliggör detta måste
därför finnas tillgängligt redan fr.o.m. den 1 juli
2002. Det är vidare angeläget att system för
ärendehantering som ger tillgång till detaljerad
statistik skapas för arbetsskadeärenden. Regeringen
kommer därför att ge RFV i uppdrag att skapa ett
sådant system. I avvaktan härpå kommer regeringen
att i regleringsbrevet för 2002 ge RFV i uppdrag att
inom ramen för det befintliga statistiksystemet
vidta åtgärder som gör det möjligt att följa föränd-
ringar i arbetsskadeförsäkringens ersättningsmönster
och mäta försäkringens effekter för kvinnor och män.
En första rapportering skall göras i samband med
årsredovisningen avseende 2002. (Av regleringsbrevet
för 2002 framgår att RFV har fått ett sådant
uppdrag.)
Vidare kommer regeringen att införa en
kontrollstation år 2004, då bl.a. effekten av
regeländringarna och kostnadsutvecklingen skall
analyseras. RFV kommer därför att få i uppdrag att
genomföra en sammanhållen analys och bedömning av
bl.a. kostnadsutvecklingen och regeländringarnas
effekt för de försäkrade.
Flera av de föreslagna regeländringarna kommer att
få konsekvenser för försäkringsadministrationen.
Enligt regeringen kommer de ändrade beviskraven
sannolikt att leda till en ökad ärendetillströmning.
Regeländringarna skall dock kompletteras med att
handläggningen av arbetsskadeförsäkringen skall
koncentreras. En ny organisation för
arbetsskadehandläggningen förutsätts gälla fr.o.m.
den 1 januari 2003.
Förslaget om ändrade beviskrav kan även komma att
få konsekvenser för de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör dock
bedömningen att det antal överklagade beslut i
arbetsskadeärenden som beror på de regeländringar
som nu föreslås för närvarande är mycket svårt att
uppskatta. Regeringen kommer därför att noga följa
kostnadsutvecklingen för de allmänna
förvaltningsdomstolarna.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen
(punkt 1)

av Bo Könberg (fp), Gustaf von Essen (m), Göran
Lindblad (m), Cecilia Magnusson (m) och Margareta
Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:Sf19 yrkandena 1-5 och
2001/02:Sf309 yrkandena 1-4 och bifaller delvis
motionerna 2001/02:Sf18 yrkande 1, 2001/02:Sf233 och
2001/02:Sf336.

Ställningstagande

Vi anser att det finns behov av en ny
arbetsskadeförsäkring som hanteras av privata
försäkringsbolag. En sådan försäkring bör utformas
så att den befrämjar förebyggande åtgärder och
rehabilitering så att riskerna för arbetsskador
minimeras liksom olägenheterna till följd av sådana
skador.

Eftersom arbetsgivaren har störst möjlighet att
påverka arbetsmiljön genom val av produktionsteknik
och arbetsmetoder är det rimligt att arbetsgivaren
också har ansvar för att reducera risken för
arbetsskador, bl.a. genom en försäkring för
arbetsskador. För att skydda arbetstagaren bör det
dock finnas en kunnig tredje part på riskbedömning,
dvs. ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren måste i lag
åläggas att teckna en fullständig försäkring för
arbetsskada med en aktuarisk premie. Premien skall
sättas efter de risker och skadefall arbetsgivaren
genererar. Höga försäkringspremier skapar
drivkrafter att minska riskerna genom tekniska
insatser och utbildning.
En aktuarisk försäkring är effektiv när det gäller
arbetsolyckor men går i de flesta fall inte att
tillämpa när det gäller arbetssjukdomar. Orsaken
till detta är att sambanden mellan en sjukdom och
dess uppkomst samt arbetsmiljön är komplicerade och
oklara.
För arbetssjukdomar går det inte att sätta
korrekta premier, bl.a. därför att sjukdomarna ofta
uppträder först efter lång fördröjning. Vi föreslår
därför att arbetsskadeförsäkringen enbart skall
omfatta arbetsolyckor. Eftersom det ur ett
löntagarperspektiv torde vara ointressant om
inkomstbortfallet på grund av sjukfrånvaro är
arbetsrelaterat eller ej bör arbetssjukdomarna
överföras till sjukpenningförsäkringen.
En aktuarisk försäkring gör kostnaderna för
riskexponeringen tydliga för både anställda och
arbetsgivaren, vilket ökar incitamenten att minska
riskerna. Av det skälet finns det skäl att
ifrågasätta färdolycksfallens plats inom en
försäkring för arbetsskador. En arbetsgivare har
inga möjligheter att påverka och förhindra denna typ
av olyckor. Därför föreslår vi att
trafikolycksfallen inom arbetsskadeförsäkringen
överförs till trafikförsäkringen.
Arbetsskadeförsäkringen har betydande årliga
kostnader under många år framöver för gamla
arbetsskador i form av livräntor. Finansiering sker
med avgifter. När arbetsgivaren börjar betala
försäkringspremier för arbetsolycksfallen bör
arbetsskadeavgiften successivt kunna reduceras.
Övergången från nuvarande finansiering till en
renodlad försäkringsfinansiering för arbetsolyckorna
måste få ta tid. Arbetsgivare med riskfylld
verksamhet och höga försäkringspremier bör under en
övergångstid få viss del av sina premier betalade ur
en särskild fond. Ett sätt att finansiera denna är
att göra nedtrappningen av arbetsskadeavgiften
långsammare än vad som teoretiskt skulle vara
möjligt. En något långsammare minskning av
arbetsskadeavgifterna får ses som en investering i
en säkrare arbetsmiljö med betydligt färre framtida
arbetsolycksfall.
Frågan om hur övergången från en
arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga
arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk
ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara
utformad måste utredas liksom hur en
övergångslösning vid en överföring av
arbetssjukdomsfallen till den allmänna
sjukpenningförsäkringen skall utformas.
Det stora och avgörande problemet när det gäller
arbetsskadeförsäkringen är enligt vår mening bristen
på incitament som premierar förebyggande åtgärder.
För såväl arbetstagare och arbetsgivare som
försäkringskassa är nuvarande incitament mycket
svaga eller obefintliga. Fördelarna med vårt förslag
till modell är att den skapar just de incitament
som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen saknar.
Eftersom premierna kommer att vara differentierade
kommer arbetsgivaren att få incitament att förbättra
arbetsmiljön på arbetsplatsen. Ur försäkringsmässig
synpunkt är det rimligt att arbetsgivaren betalar
för de skador som uppstår på arbetsplatsen.
Vad nu framförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

2. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen
(punkt 1)

av Fanny Rizell (kd), Birgitta Carlsson (c) och
Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 2. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:Sf18 yrkande 1,
2001/02:Sf233 och 2001/02:Sf336 och bifaller delvis
motionerna 2001/02: Sf19 yrkandena 1-5 och
2001/02:Sf309 yrkandena 1-4.

Ställningstagande

Det stora och avgörande problemet när det gäller
socialförsäkringssystemet i allmänhet och
arbetsskadeförsäkringen i synnerhet är enligt vår
mening bristen på incitament som premierar
förebyggande åtgärder. För såväl arbetstagare och
arbetsgivare som försäkringskassa är incitamenten
mycket svaga eller obefintliga.

Ett alternativ är att arbetsskadeförsäkringen
lyfts ut ur den offentliga försäkringen och att
ansvaret för organisation och finansiering i form av
en obligatorisk tilläggsförsäkring tas över av
arbetsmarknadens parter. Ett sådant förslag har
utretts av Arbetsskadeutredningen 1997 (SOU
1998:37).
De klara fördelarna med en modell med privata
inslag är framför allt att den skapar just de
incitament som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen
saknar. Eftersom premierna kommer att vara
differentierade kommer arbetsgivaren att få
incitament att förbättra arbetsmiljön på
arbetsplatsen. Även satsningen på rehabilitering
skulle öka. Från försäkringsmässig synpunkt är det
rimligt att arbetsgivaren betalar för de skador han
eller hon faktiskt orsakar.
Arbetsskadeutredningens förslag om en privat
arbetsskadeförsäkring är väl genomarbetat och skulle
i princip kunna sättas i verket relativt omgående.
Det är beklagligt att så inte redan har skett.
Regeringen bör därför analysera utredningens förslag
liksom det norska systemet med dess
incitamentsskapande inslag. Även andra förslag på
området bör ingå i analysen. Regeringen bör därefter
återkomma till riksdagen med förslag om en
reformerad arbetsskadeförsäkring.
Vad nu framförts bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

3. Begreppet yrkesutbildning (punkt 4)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att det i 4 kap. 10 § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring angivna begreppet
yrkesutbildning är otidsenligt och inte på ett bra
sätt speglar gällande regler och praxis. Det bör
därför övervägas om det inte finns skäl att både
förtydliga och precisera detta begrepp. Enligt vår
mening bör frågan överlämnas till den utredning som
har i uppdrag att se över skyddstiderna för
sjukpenninggrundande inkomst. I det uppdraget ingår
bl.a. vissa frågor som rör socialförsäkringssystemet
för studerande. Vad nu framförts bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

4. Enhetligt beviskrav vid
arbetsskadebedömningen (punkt 5)

av Gustaf von Essen (m), Göran Lindblad (m),
Cecilia Magnusson (m), Birgitta Carlsson (c) och
Margareta Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 2 kap. 1 och 2 §§ samt punkt 2
övergångsbestämmelserna. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 1 och 2001/02:Sf19
yrkande 7 samt avslår motion 2001/02:Sf18 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning är det märkligt att
regeringen inte har tagit fasta på Lagrådets
uttalande om att lagtillämpningen, om den inte skall
riskera att präglas av alltför stor skönsmässighet,
genomgående bör bygga på i vad mån vetenskapligt
välgrundade kunskaper förekommer på det område som
berörs. Vi anser således på goda grunder att
regeringens förslag kommer att leda till mer
skönsmässiga bedömningar än i dag. Detta är
olyckligt eftersom det ur rättssäkerhetssynpunkt är
viktigt att bedömningarna är lika över hela landet.
Vi motsätter oss därför regeringens förslag om ett
enhetligt beviskrav vid arbetsskadebedömningen.

5. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 5. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 6 och avslår
motionerna 2001/02:Sf17 yrkandena 3 och 4,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Regeringen är oroad över att kvinnor i mindre
utsträckning än män får sina skador godkända som
arbetsskador. Enligt vår mening bör ambitionen inte
vara att lika många kvinnor som män skall få
ersättning från arbetsskadeförsäkringen. I stället
bör sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna utformas så
att incitament skapas för att reducera ohälsa hos
både män och kvinnor. Vi anser således att det är
viktigt att uppmärksamma de friskgivande faktorerna
i arbetet och att försöka minska den
arbetsrelaterade ohälsan. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

6. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 6. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf17 yrkandena 3 och 4 och
avslår motionerna 2001/02:Sf19 yrkande 6,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Rehabiliteringsreformen 1992 gav arbetsgivarna ett
stort men otydligt ansvar. I praktiken har dock
ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika
sektorer som har olika finansiärer, nämligen hälso-
och sjukvården, försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Detta har
lett till att individens inflytande över
rehabiliteringsprocessen har minskat samtidigt som
många människor får alltför lite hjälp med
rehabilitering. Försäkringskassorna måste därför få
tydliga direktiv att arbeta aktivt med
rehabilitering. Regeringen bör ta fram ett konkret
åtgärdsprogram för ökade rehabiliteringsinsatser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

7. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av Gustaf von Essen (m), Göran Lindblad (m),
Fanny Rizell (kd), Cecilia Magnusson (m),
Birgitta Carlsson (c), Margareta Cederfelt (m)
och Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 3 kap. 4 §. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2001/02:Sf17 yrkande 2, 2001/02:Sf18
yrkande 3 och 2001/02: Sf19 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår mening har karensdagen en viktig funktion
att fylla som självrisk. Vi anser att det är rimligt
att det även finns en självrisk i
arbetsskadeförsäkringen. Med hänsyn härtill och då
Sverige totalt sett har förmåner i
arbetsskadeförsäkringen som vida överstiger de
miniminormer som läggs fast i ILO:s konvention (nr
121) om förmåner vid yrkesskada motsätter vi oss
regeringens förslag om kompensation för karensdag
vid arbetsskada.

8. Livränteunderlag (punkt 8)

av Gustaf von Essen, Göran Lindblad, Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 8. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.

Ställningstagande

Vid sjukfrånvaro kan en arbetstagare beroende på
omständigheterna få inkomstbortfallsersättning bl.a.
från sjukförsäkringen eller arbetsskadeförsäkringen.
Ersättning från sjukförsäkringen fastställs på
grundval av den sjukpenninggrundande inkomsten
(SGI), vari inte inräknas
semesterlön/semesterersättning, naturaförmåner eller
kostnadsersättningar. I underlaget för
arbetsskadeersättning ingår dock, förutom den
inkomst som ingår i SGI, andra skattepliktiga
förmåner än pengar, vissa kostnadsersättningar samt
semesterlön/semesterersättning. Enligt vår
uppfattning bör ersättning för sjukfrånvaro, oavsett
om den är arbetsrelaterad eller inte, beräknas
enligt reglerna för fastställande av SGI. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9. Vidareutbildning av försäkringsläkare m.m.
(punkt 9)

av Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström (
båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 9. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf18 yrkandena 5-7.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning finns det vissa brister i det
nuvarande försäkringsmedicinska systemet. En del
anser att bristerna finns hos försäkringsläkarna,
som man menar skriver yttranden som är under all
kritik och går emot vetenskap och beprövad
erfarenhet. Andra menar att försäkringsläkarna är
utlämnade åt att tolka de behandlande läkarnas intyg
och utlåtanden. Om intygen är undermåliga blir
försäkringsläkarens bedömning mer osäker. Enligt
detta synsätt är det stora problemet bristen på
försäkringsmedicinsk utbildning hos de behandlande
läkarna. Oavsett vilket synsätt man anlägger på
detta är det viktigt att försäkringsläkarna
tillförsäkras en kontinuerlig och uppdaterad
vidareutbildning. På så sätt garanteras att deras
bedömningar baseras på aktuell kunskap samtidigt som
man höjer kvaliteten i beslutsprocessen. Det räcker
emellertid inte med att utbilda försäkringsläkarna.
De behandlande läkarnas utbildning i
försäkringsmedicin måste också förstärkas.
Utbildning i försäkringsmedicin måste bli
obligatorisk för läkare på alla nivåer och ges ett
mer betydande inslag i deras grundutbildning. Mot
bakgrund härav bör den aviserade utredningen om ny
ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen få
i uppdrag att se över frågan om vidareutbildning av
försäkringsläkare och om en förstärkning av den
försäkringsmedicinska utbildningen för övriga
läkare. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

10. Administrationsfrågor i övrigt (punkt 10)

av Fanny Rizell och Désirée Pethrus Engström
(båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 10. Riksdagen
bifaller därmed motion 2001/02:Sf18 yrkande 4 och
avslår motionerna 2001/02:Sf16 yrkande 1,
2001/02:Sf360, 2001/02: Ub295 yrkande 2 och
2001/02:MJ422 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt regeringen skall en särskild utredare ges i
uppdrag att lämna förslag till utformning av en mer
koncentrerad organisation för
arbetsskadehandläggningen. Vi anser att en
förändring är önskvärd och nödvändig men ställer oss
tveksamma till en centralisering av handläggningen.
Även om det kan uppstå effektivitetsvinster vid en
centraliserad arbetsskadehandläggning minskar den
personliga servicen när den försäkrade inte ges
möjlighet att träffa sin handläggare. Den lokala
kännedom som många handläggare har om arbetsplatser
och olika arbetsmoment kommer också att gå förlorad.
Inom försäkringskassorna pågår dessutom ett
förändringsarbete som i vissa fall har utmynnat i en
länskoncentration av vissa ärendeslag, däribland
arbetsskadorna. Vi anser att detta är en mer
tilltalande utveckling än att centralisera
handläggningen till ett enda ställe. Med hänsyn
härtill bör den aviserade utredningen om en mer
koncentrerad organisation för
arbetsskadehandläggningen utreda ett alternativ med
länsvis koncentration av arbetsskadehandläggningen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av Bo Könberg (fp).

Av propositionen framgår att regeringen har avvisat
tanken på att uppfylla ILO:s konvention (nr 121) om
förmåner vid yrkesskada genom att slopa karensdagen
för hela sjukförsäkringssystemet. I anslutning till
detta sägs: "Enligt regeringens mening kan
självrisker i sjukförsäkringssystemet bidra till att
minska korttidsfrånvaron. Statistiken tyder också på
att karensdagen har fått denna effekt."

Jag delar denna regeringens uppfattning och vill
understryka vikten av att ha denna form av
incitamentsskapande inslag i sjukförsäkringen. Detta
gäller däremot inte arbetsskadeförsäkringen,
eftersom förekomsten av karensdag i denna försäkring
rimligen inte påverkar mängden arbetsskador. Av det
skälet bör karensdag om möjligt undvikas för den som
drabbas av en arbetsskada.

2. Återinförande av arbetsskadesjukpenningen
och administrationsfrågor i övrigt
(punkterna 2 och 10)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Det finns personer som aldrig kommer in i
arbetsskadeförsäkringen och därmed aldrig får sin
skada prövad, vilket är ett stort bekymmer. Det
beror i vissa fall på att personen i fråga inte
uppfyller kriterierna om varaktig nedsättning av
förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete.
Idealet vore att återinföra rätten till
arbetsskadesjukpenning. För närvarande bedöms dock
en sådan åtgärd alltför kostsam. Emellertid är det
viktigt att anlägga ett helhetsperspektiv.
Långtidssjukskrivningar ökar katastrofalt med mycket
stora kostnader för staten som följd. Den som
riskerar att dra på sig en arbetsskada som inte
ersätts av arbetsskadeförsäkringen kommer sannolikt
att dra sig för att åta sig ett arbete om det finns
risk för arbetsskada. För att få tillräckligt med
personal inom hälso- och sjukvården och för att
förmå personer över 60 år att förvärvsarbeta bör
målet därför vara att återinföra
arbetsskadesjukpenningen.

Regeringens förslag om ett mindre strikt beviskrav
kommer främst att gynna kvinnor i den meningen att
de i fortsättningen kommer att få sina arbetsskador
godkända i större utsträckning än i dag. Även om
handläggningstiden genom förslaget kommer att kortas
något är det dock inte tillräckligt. Det är därför
viktigt att regeringen håller fast vid sin ambition
att arbetsskadeärenden skall handläggas tidigare än
vad som nu sker.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor
m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (2000:465) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3. lag om ändring i lagen (2001:495) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring i lagen (2001:496) om ändring i
lagen (2000:465) om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (2001:489) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6. lag om ändring i lagen (2001:492) om ändring i
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,

7. lag om ändring i lagen (1998:676) om statlig
ålderspensionsavgift,

8. lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,

9. lag om ändring i lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Lagförslagen återfinns som bilaga 2 till
betänkandet.

Följdmotioner

2001/02:Sf16 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den håller fast vid sin ambition att
arbetsskadeärenden skall handläggas tidigare än vad
som nu sker och att man även efter en eventuellt ny
lag bör sträva efter kortare handläggningstider.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att målet är att återinföra
arbetsskadesjukpenningen.

2001/02:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c):

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om
förändringar i bedömningen av arbetsskada.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om
ersättning för karensdagarna.

3. Riksdagen begär hos regeringen förslag om ett
konkret åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser i enlighet med vad i
motionen anförs.

4. Riksdagen begär hos regeringen förslag om en
utvärdering av jämställdheten i
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad i
motionen anförs.

2001/02:Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att analysera
alternativa modeller för arbetsskadeförsäkring med
incitamentsskapande inslag och återkomma med förslag
till förändringar.

2. Riksdagen avslår förslaget angående arbetstvister
i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen avslår förslaget om kompensation för
karensdag i enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utredning om länsvis
koncentration av handläggningen av
arbetsskadeärenden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vidareutbildning för
försäkringsläkarna.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utbildning i
försäkringsmedicin ges en starkare ställning i
läkarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att utredningen om ny ordning för den
försäkringsmedicinska bedömningen i
arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över
det försäkringsmedicinska systemet i enlighet med
vad i motionen anförs.

2001/02:Sf19 av Margit Gennser m.fl. (m):

1. Riksdagen beslutar att en försäkringsmässig
ansvarsförsäkring för arbetsolycksfall införs som
ett obligatorium för arbetsgivare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
utreder hur en övergångslösning från en
arbetsolycksfallsförsäkring i den offentliga
arbetsskadeförsäkringen till en obligatorisk
ansvarsförsäkring vid arbetsolycksfall skall vara
utformad.

3. Riksdagen beslutar att arbetsskadesjukdomar skall
regleras inom sjukpenningförsäkringen.

4. Riksdagen beslutar att regeringen skall återkomma
till riksdagen med förslag om en utformning av en
övergångslösning vid en överföring av
arbetssjukdomsfallen till den allmänna
sjukpenningförsäkringen.

5. Riksdagen beslutar att färdolycksfall till och
från arbetet lyfts ur arbetsskadeförsäkringen för
att i stället regleras via trafikförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fokus i
förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas
på att reducera det totala antalet arbetsskadade och
inte på grupper av arbetsskadade.

Under förutsättning att riksdagen avslår yrkandena
1-5.

7. Riksdagen beslutar att bevisreglerna i
arbetsskadeförsäkringen skall kvarstå oförändrade
enligt 1993 års lag om arbetsskadeförsäkring.

8. Riksdagen beslutar att livräntan skall baseras på
samma inkomstunderlag som den sjukpenninggrundande
inkomsten.

9. Riksdagen beslutar att kompensation för karensdag
under sjuklöneperioden ej skall utgå.

10. Riksdagen beslutar att begreppet yrkesutbildning
i 4 kap. 10 § arbetsskadeförsäkringslagen
förtydligas.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:Sf233 av Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att utforma en
ny försäkring för arbetsskador som hanteras av
privata försäkringsbolag.

2001/02:Sf282 av Siw Wittgren-Ahl (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
förbättra arbetsmiljön för att minimera antalet
arbetsskador.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att verka för att öka arbetsgivarnas direkta
ansvar för att medverka till arbetsrelaterad
rehabilitering.

2001/02:Sf283 av Inger Segelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kvinnors arbetsskador.

2001/02:Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en aktuarisk arbetsskadeförsäkring införs
som ett obligatorium för arbetsgivare.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetsolycksfall
skiljs från arbetssjukdomar samt att
arbetssjukdomarna överförs till
sjukpenningförsäkringen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
utreder hur en övergångslösning från en offentlig
arbetsskadeförsäkring till ett
arbetsskadeobligatorium för arbetsgivare skall vara
utformad.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att färdolycksfall
till och från arbetet lyfts ur försäkringen för
arbetsolycksfall och betalas genom
trafikförsäkringen.

2001/02:Sf336 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda konsekvenserna
av att privatisera arbetsskadeförsäkringen.

2001/02:Sf360 av Margareta Sandgren m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förslag om rikskoncentrerad
handläggning av arbetsskador.

2001/02:Ub295 av Lennart Fridén (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att konsensusregler
måste gälla hos försäkringskassor och
förtroendeläkare som har att ta ställning till
skador av emittenter av sådana påverkansfaktorer.

2001/02:MJ422 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att symtomen på elöverkänslighet bör
betraktas som grund för bedömning av arbetsskada.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att det skall lämnas en särskild redogörelse
över de överväganden som gjorts för att förslag om
ny arbetsskadeförsäkring skall innebära
könsneutralitet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
4 §
-----------------------------------------------------
En försäkrad som beviljas En försäkrad som
ersättning för beviljas ersättning för
inkomstförlust till följd inkomstförlust till följd
av arbetsskada skall även av arbetsskada skall även
ha rätt till särskild ha rätt till särskild
arbetsskadeersättning som arbetsskadeersättning som
kompensation för kompensation för
inkomstförlust som avser inkomstförlust som avser
två sjukdagar. två sjukdagar. Den
särskilda
arbetsskadeersättningen
beräknas för dag med 80
procent av det
livränteunderlag som
gäller vid tiden för
beslutet, delat med 365.
-----------------------------------------------------
Om den försäkrade kan Om den försäkrade kan
visa att han eller hon visa att han eller hon
har haft fler än två har haft fler än två
sjukdagar med sjukdagar med
inkomstförlust under inkomstförlust under
sjukdomsperioder till sjukdomsperioder till
följd av arbetsskadan har följd av arbetsskadan har
den försäkrade rätt till han eller hon rätt till
särskild särskild
arbetsskadeersättning för arbetsskadeersättning för
visat antal dagar. varje sådan dag utöver de
två första med 80 procent
av den faktiska
inkomstförlusten, dock
högst med 80 procent av
det i första stycket
angivna
livränteunderlaget, delat
med 365.
-----------------------------------------------------
Den särskilda Den särskilda
arbetsskadeersättningen arbetsskadeersättningen
beviljas i samband med avrundas för dag till
beslutet om ersättningen närmaste hela krontal.
för inkomstförlusten som
avser arbetsskadan och
beräknas för dag med 80
procent av
livränteunderlaget delat
med 365. Den särskilda
arbetsskadeersättningen
avrundas till närmaste
hela krontal.
-----------------------------------------------------

Av utskottet framlagt förslag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
2 a §[1]1
-----------------------------------------------------
För en försäkrad som För en försäkrad som
avses i 1 kap. 1 § andra avses i 3 kap. 15 §
stycket eller som i annat socialförsäkringslagen
fall genomgår (1999:799) eller som i
yrkesutbildning när annat fall genomgår
skadan inträffar utges yrkesutbildning när
sjukpenning från skadan inträffar utges
arbetsskadeförsäkringen sjukpenning från
vid sjukdom som efter en arbetsskadeförsäkringen
tid av 180 dagar efter vid sjukdom som efter en
det att skadan inträffade tid av 180 dagar efter
sätter ned den det att skadan inträffade
försäkrades förmåga att sätter ned den
skaffa sig inkomst genom försäkrades förmåga att
arbete med minst en skaffa sig inkomst genom
fjärdedel. arbete med minst en
fjärdedel.
-----------------------------------------------------
Sjukpenning enligt denna paragraf utges på grundval
av den försäkrades livränteunderlag som anges i 4
kap. 9-11 §§ och beräknas enligt 3 kap. och 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Sjukpenningen utges dock endast i den mån
ersättningen överstiger den sjukpenning den
försäkrade är berättigad till enligt 1 eller 2 §.
-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**
[1]:1 Senaste lydelse 1993:357