Socialförsäkringsutskottets betänkande
2001/02:SFU10

Vissa arbetsskadefrågor


Sammanfattning



I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor  m.m.
jämte   motioner   som   väckts   med  anledning  av
propositionen. I betänkandet behandlas även motioner
om  arbetsskadeförsäkringen  som  väckts  under  den
allmänna motionstiden 2001.

I    propositionen    föreslås    ändringar     av
bevisreglerna  vid  prövning  av  arbetsskada enligt
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring  (LAF) med
innebörd att beviskravet sänks. Vidare föreslås  att
det  i lagen inte längre skall göras ett uttryckligt
undantag  från  arbetsskadebegreppet  när det gäller
psykiska eller psykosomatiska sjukdomar  till  följd
av  arbetstvister  i  rättslig  mening. Det föreslås
även   att  den  som  får  sin  skada  godkänd   som
arbetsskada skall ges rätt till kompensation för det
inkomstbortfall  som  systemet med karensdag medför.
Förslag lämnas också om tidpunkten för beviljande av
livränta,  om indexering  av  egenlivränta  samt  om
skriftlig ansökan.  Vidare  föreslås lagändringar om
samordning         mellan        livränta        och
sjukersättning/aktivitetsersättning             samt
sjukpenning.
I     propositionen    föreslås    också    ändrad
beslutsinstans   för   vissa   författningsreglerade
personskadeärenden      och      begränsning      av
ersättningsrätten i personskadeskyddet  för personer
som är underkastade vissa verkställighetsformer.
I propositionen anges att en särskild utredare bör
ges i uppdrag att dels lämna förslag till utformning
av    en    mer    koncentrerad   organisation   för
arbetsskadehandläggningen,   dels   närmare   utreda
frågan om en kunskapsbank inom arbetsskadeområdet.
Utskottet  tillstyrker  regeringens  förslag, dock
med  vissa  ändringar  i  3 kap. 4 § LAF. Paragrafen
kompletteras    så    att    det   framgår    vilket
livränteunderlag försäkringskassan skall använda för
den  särskilda  arbetsskadeersättningen   som  skall
kompensera  för  karensdag i de fall kassan vid  ett
och samma tillfälle har att fatta beslut om livränta
avseende  flera avgränsade  tidsperioder.  Utskottet
föreslår  vidare   en   ändring  av  paragrafen  med
innebörd  att  särskild  arbetsskadeersättning,  som
utges  utöver  ersättning  för  två  schablonmässigt
bestämda karensdagar, skall utges i förhållande till
faktisk inkomstförlust. Utskottet  föreslår också en
ändring    som    klargör    att    sådan   särskild
arbetsskadeersättning skall kunna utges  även  efter
det att beslut om t.ex. livränta fattats.
Vidare  föreslår utskottet att regeringens förslag
om ändrad hänvisning i 4 kap. 10 § LAF skall träda i
kraft den 1 juli 2002 och att en felaktig hänvisning
rättas i 3  kap.  2  a  §  första  stycket LAF. Även
sistnämnda ändring föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.   Enligt  utskottet  bör  även  förslaget   om
efterkontroll   träda  i  kraft  den  1  juli  2002.
Utskottet föreslår en sådan ändring.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
I ärendet finns  10  reservationer och 2 särskilda
yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Privatisering av
arbetsskadeförsäkringen

Riksdagen   avslår   motionerna    2001/02:Sf18
yrkande    1,    2001/02:Sf19    yrkandena   1-5,
2001/02:Sf233,  2001/02:Sf309 yrkandena  1-4  och
2001/02:Sf336.
Reservation 1 (m, fp)
Reservation 2 (kd, c)

2. Återinförande av
arbetsskadesjukpenningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf16 yrkande 2.

3. Arbetsmiljöåtgärder för att minska
antalet arbetsskador

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf282.

4. Begreppet yrkesutbildning

Riksdagen avslår  motion  2001/02:Sf19  yrkande
10.
Reservation 3 (m)

5. Enhetligt beviskrav vid
arbetsskadebedömningen

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring      i      lagen      (1976:380)      om
arbetsskadeförsäkring såvitt avser 2 kap. 1 och 2
§§    samt   punkt   2   övergångsbestämmelserna.
Riksdagen  avslår  därmed motionerna 2001/02:Sf17
yrkande   1,   2001/02:Sf18    yrkande    2   och
2001/02:Sf19 yrkande 7.
Reservation 4 (m, c)

6. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:Sf17
yrkandena  3  och   4,  2001/02:Sf19  yrkande  6,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.
Reservation 5 (m)
Reservation 6 (c)

7. Ersättning för karensdag

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring      i      lagen      (1976:380)      om
arbetsskadeförsäkring såvitt avser 3 kap. 4 § med
den ändringen att paragrafen skall få den lydelse
som utskottet föreslår i bilaga  3. Därmed avslår
riksdagen  motionerna  2001/02:Sf17   yrkande  2,
2001/02:Sf18  yrkande 3 och 2001/02:Sf19  yrkande
9.
Reservation 7 (m, kd, c)

8. Livränteunderlag

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.
Reservation 8 (m)

9. Vidareutbildning av försäkringsläkare
m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf18 yrkandena
5-7.
Reservation 9 (kd)

10. Administrationsfrågor i övrigt

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Sf16 yrkande
1, 2001/02:Sf18 yrkande 4, 2001/02:Sf360,
2001/02:Ub295 yrkande 2 och 2001/02:MJ422 yrkande 4.
Reservation 10 (kd)

11. Rättelse av felaktig hänvisning

Riksdagen beslutar
a)  att  3  kap.  2   a  §  lagen  (1976:380)  om
arbetsskadeförsäkring skall  få  ändrad lydelse i
enlighet med vad utskottet föreslår i bilaga 3,
b)  sådan  ändring av ingressen till  regeringens
förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring som föranleds härav,

c) att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
till den 1 juli 2002.

12. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till
1.  lag  om  ändring   i   lagen   (1976:380)  om
arbetsskadeförsäkring  till  den  del  det   inte
omfattas  av  punkterna  5  och  7,  dock med den
ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av 4
kap. 3 och 10 §§ bestäms till den 1 juli 2002,
2. lag om ändring i lagen (2000:465) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (2001:495) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
4. lag om ändring i lagen (2001:496) om ändring i
lagen (2000:465) om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (2001:489) om ändring i
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
6. lag om ändring i lagen (2001:492) om ändring i
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
7.  lag om ändring i lagen (1998:676) om  statlig
ålderspensionsavgift,
8. lag  om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,
9. lag om ändring  i  lagen  (1977:266)  om  statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Stockholm den 14 mars 2002

På socialförsäkringsutskottets vägnar


Berit Andnor

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:  Berit
Andnor  (s),  Bo  Könberg (fp), Maud Björnemalm (s),
Ulla Hoffmann (v),  Gustaf  von  Essen  (m), Mariann
Ytterberg  (s),  Göran  Lindblad (m), Ronny  Olander
(s), Sven-Erik Sjöstrand  (v),  Fanny  Rizell  (kd),
Cecilia  Magnusson  (m),  Kerstin-Maria Stalin (mp),
Birgitta Carlsson (c), Mona  Berglund  Nilsson  (s),
Margareta  Cederfelt  (m),  Göte  Wahlström  (s) och
Désirée Pethrus Engström (kd).
2001/02

SfU10



Redogörelse för ärendet


I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition 2001/02:81 Vissa arbetsskadefrågor m.m.,
vari föreslås att riksdagen antar  förslag  till lag
om     ändring     i     lagen     (1976:380)     om
arbetsskadeförsäkring  och  lag  om  ändring i vissa
senare  ändringslagar  till nämnda lag samt  förslag
till följdändringar m.m.  i flera lagar. Förslagen i
propositionen  har  utformats   i  samarbete  mellan
regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Regeringens lagförslag återfinns i bilaga 2 och av
utskottet framlagt lagförslag i bilaga 3.

I  betänkandet behandlas också fyra  motioner  som  väckts  med
anledning av propositionen och nio motioner från den
allmänna motionstiden 2001. Motionsförslagen återges
i bilaga 1.


Utskottets överväganden


Allmänt om arbetsskadeförsäkringen

Den som förvärvsarbetar här i riket är försäkrad för
arbetsskada enligt socialförsäkringslagen (1999:799)
(SofL).  Försäkringen omfattar även den som genomgår
utbildning  i  den  mån  utbildningen är förenad med
särskild risk för arbetsskada.  Lagen  (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring  (LAF)  omfattar  skador  till
följd  av olycksfall eller annan skadlig inverkan  i
arbetet.  Även  olycksfall  vid  färd  till och från
arbetet räknas som olycksfall i arbetet,  om  färden
föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Reglerna   för  ersättning  enligt  LAF  genomgick
omfattande förändringar under 1993. Från och med den
1 januari 1993  har  kravet  på  skadlighet  hos  en
arbetsmiljöfaktor  höjts  från  sannolikhet till hög
grad  av  sannolikhet. Även den s.k.  sambandsregeln
skärptes så  att  orsakssamband  numera  skall anses
föreligga   mellan   en   uppkommen  skada  och  ett
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet om
övervägande  skäl  talar  för  ett  sådant  samband.
Vidare gäller fr.o.m. den 1  juli  1993  att  rätten
till arbetsskadesjukpenning har slopats för den  som
är  försäkrad  enligt  lagen  (1962:381)  om  allmän
försäkring  (AFL).  Det  innebär  att  arbetsskadade
under  sjukdomstid  i  princip  har rätt till  samma
förmåner som vid annan sjukdom.
Vidare  gäller att ersättning för  kostnader  från
arbetsskadeförsäkringen bara utges för sjukvård utom
riket, tandvård  och särskilda hjälpmedel. Frågan om
en försäkrad har ådragit  sig  en arbetsskada prövas
endast  i  den  mån  det  behövs  för  att  bestämma
ersättning enligt LAF.
För  den  som  ådragit  sig  en arbetsskada  utges
således numera i regel endast ersättning  i  form av
arbetsskadelivränta.  Livränta  utges  vid bestående
nedsättning   av  arbetsförmågan,  och  ersättningen
skall i princip utgöra skillnaden mellan den inkomst
som den försäkrade kan antas ha haft som oskadad och
den inkomst som  han  eller  hon  trots  skadan  kan
beräknas    få.    Livräntan   ersätter   en   årlig
inkomstförlust beräknad  på ett livränteunderlag som
högst    kan    uppgå    till   7,5   prisbasbelopp.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras med arbetsgivar-
och egenavgifter (1,38 % av avgiftsunderlaget).

Reformering av
arbetsskadeförsäkringen

Utskottets förslag i korthet

Arbetsskadeförsäkringen      skall       även
fortsättningsvis  drivas i offentlig regi och
bygga  på  ett generellt  arbetsskadebegrepp,
som  även  innefattar   arbetssjukdomar   och
färdolycksfall.  Riksdagen  bör  därmed avslå
motionsyrkanden bl.a. om att
-   överföra   arbetsskadeförsäkringen   till
privata försäkringsbolag,
-      utforma      en      försäkringsmässig
ansvarsförsäkring för arbetsolycksfallen,
-   arbetssjukdomarna  skall  regleras   inom
sjukförsäkringen  och  färdolycksfallen  inom
trafikförsäkringen samt
-    analysera   alternativa   modeller   för
arbetsskadeförsäkringen.
Riksdagen  bör  även avslå motionsyrkanden om
att       återinföra       rätten        till
arbetsskadesjukpenning   och  att  förtydliga
begreppet       yrkesutbildning.       Jämför
reservationerna nr 1 (m, fp), 2 (kd, c) och 3
(m).

Propositionen

Syftet med arbetsskadeförsäkringen är att utgöra ett
ekonomiskt skydd för den som drabbas av de särskilda
skaderisker som är  förenade med ett förvärvsarbete.
En grundläggande princip för arbetsskadeförsäkringen
bör  därför vara att den  skall  utgöra  ett  reellt
skydd vid förekomsten av arbetsrelaterade skador och
att den inte skall täcka andra skador. Det är därför
av  central   betydelse   att   i   möjligaste   mån
upprätthålla    en    tydlig    avgränsning   mellan
arbetsrelaterade  och icke arbetsrelaterade  skador.
Det måste finnas en rimlig grad av samband mellan en
skada och den försäkrades  förvärvsarbete. I gengäld
bör de förvärvsarbetande kunna  utgå  från  att  det
finns  ett  skydd som täcker den extra skaderisk ett
förvärvsarbete  kan medföra. Arbetsskadeförsäkringen
bör  vidare vara stabil  över  tiden  och  får  inte
riskera  att  tappa  i  tilltro.  Den bör också vara
utformad på ett sådant sätt att kvinnor allmänt sett
inte  har  sämre  förutsättningar  än  män   att  få
sjukdomsbesvär godkända som arbetsskador.

Inom    arbetsskadeförsäkringen    gäller    sedan
tillkomsten av LAF ett generellt arbetsskadebegrepp.
Detta  innebär  att  en  skada  skall  anses vara en
arbetsskada  om  den  har  uppkommit  till följd  av
olycksfall eller annan skadlig inverkan  i  arbetet.
Det   generella   arbetsskadebegreppet   har  enligt
regeringens  uppfattning stora fördelar jämfört  med
ett  statiskt arbetsskadebegrepp  liknande  det  som
användes i äldre lagstiftning.
Enligt   regeringens   mening  bör  det  generella
arbetsskadebegreppet          behållas          inom
arbetsskadeförsäkringen för att  det skall vara lätt
att fånga upp förändringar inom bl.a.  medicinsk och
teknisk  utveckling.  Ett generellt skadebegrepp  är
också mer ändamålsenligt  om arbetsskadeförsäkringen
skall    utgöra    ett    incitament     till    det
skadeförebyggande arbetet. Däremot bör den nuvarande
ordningen med bedömningen av arbetsskada i  två  led
frångås till förmån för en helhetsbedömning samt ett
enhetligt  beviskrav  för hela arbetsskadeprövningen
införas. Regeringens förslag i dessa delar behandlas
nedan  i  avsnittet  En  helhetsbedömning   med  ett
enhetligt beviskrav vid arbetsskadeprövningen.
I  propositionen  föreslås  dessutom vissa andra
ändringar  både  i  LAF och i andra  lagar  samt  en
rättelse av en av paragraferna (4 kap. 10 § LAF).

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
1     beslut    om    att    en    försäkringsmässig
ansvarsförsäkring  för  arbetsolycksfall  införs som
ett    obligatorium   för   arbetsgivare.   Eftersom
arbetsgivare   har   störst  möjlighet  att  påverka
arbetsmiljön  genom  val  av  produktionsteknik  och
arbetsmetoder  är  det  rimligt  att  de  också  har
ansvaret för att reducera  risken  för  arbetsskador
bl.a.    genom    en    arbetsolycksfallsförsäkring.
Arbetsgivarna bör åläggas  att  teckna en försäkring
med en aktuarisk premie. I samma  motion  yrkande  2
begärs   ett   tillkännagivande  om  att  regeringen
utreder    hur   en   övergångslösning    från    en
arbetsolycksfallsförsäkring    i    den   offentliga
arbetsskadeförsäkringen    till    en   obligatorisk
ansvarsförsäkring  vid arbetsolycksfall  skall  vara
utformad. I yrkande  3  begär motionärerna beslut om
att   arbetsskadesjukdomar   skall   regleras   inom
sjukpenningförsäkringen.  Motionärerna anser att det
inte   går   att   sätta   korrekta    premier   för
arbetssjukdomarna.  Ur ett löntagarperspektiv  torde
det     dessutom    vara    ointressant     huruvida
inkomstbortfallet   på   grund  av  sjukfrånvaro  är
arbetsrelaterat  eller  inte.   I  yrkande  4  begär
motionärerna   förslag  om  en  utformning   av   en
övergångslösning     vid     en     överföring    av
arbetssjukdomsfallen      till      den     allmänna
sjukpenningförsäkringen. I yrkande 5  begärs  beslut
att  färdolycksfall  till  och  från arbete lyfts ur
arbetsskadeförsäkringen för att i  stället  regleras
via   trafikförsäkringen.  Enligt  motionärerna  har
arbetsgivare   ingen  möjlighet  att  påverka  eller
förhindra denna  typ av skador. I yrkande 10 begärs,
vid avslag på yrkandena 1-5, beslut om att begreppet
yrkesutbildning i 4 kap. 10 § LAF förtydligas.

I motion Sf309 av  Margit Gennser m.fl. (m) begärs
i  yrkandena  1 och 2 tillkännagivanden  om  att  en
aktuarisk  arbetsskadeförsäkring   införs   som  ett
obligatorium  för arbetsgivare, att arbetsolycksfall
skiljs     från     arbetssjukdomar      och     att
arbetssjukdomarna            överförs           till
sjukpenningförsäkringen.   I   yrkande    3    begär
motionärerna  ett tillkännagivande om att regeringen
utreder hur en  övergångslösning  från  en offentlig
arbetsskadeförsäkring            till            ett
arbetsskadeobligatorium  för arbetsgivare skall vara
utformad. I yrkande 4 begärs ett tillkännagivande om
att färdolycksfall till och  från  arbetet  lyfts ur
försäkringen för arbetsolycksfall och betalas  genom
trafikförsäkringen.
Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18   yrkande   1   ett   tillkännagivande  om  att
regeringen  bör analysera alternativa  modeller  för
arbetsskadeförsäkringen    med   incitamentsskapande
inslag och återkomma med förslag  till förändringar.
Fördelarna  med  en  modell  med privata  inslag  är
enligt  motionärerna att den skapar  incitament  som
den  nuvarande  försäkringen  saknar,  bl.a.  kommer
premierna   att  vara  differentierade.  Därmed  får
arbetsgivare ett incitament att komma till rätta med
arbetsmiljöproblemen,      och     satsningen     på
rehabilitering ökar.
I motion Sf336 av Rose-Marie  Frebran  m.fl.  (kd)
begärs    ett   tillkännagivande   om   att   utreda
konsekvenserna        av       att       privatisera
arbetsskadeförsäkringen.   Motionärerna   anser  att
arbetsskadeförsäkringen på sikt bör föras över  till
arbetsmarknadens   parter   och  arbetsgivaravgiften
sänkas.
I  motion Sf16 av Barbro Feltzing  (mp)  begärs  i
yrkande  2  ett tillkännagivande om att målet är att
återinföra arbetsskadesjukpenningen.
Inga Berggren  m.fl. (m, kd, c, fp) begär i motion
Sf233 ett tillkännagivande om behovet av att utforma
en ny försäkring för  arbetsskador  som  hanteras av
privata  försäkringsbolag.  Motionärerna  anser  att
arbetsgivare   skall   vara   skyldiga   att  teckna
arbetsskadeförsäkring  och  att arbetsskadeavgiften,
som  kompensation  härför,  skall   sänkas.   Enligt
motionärerna  behövs ett nytt system som är reglerat
i lag men som hanteras mer försäkringsmässigt.
Siw Wittgren-Ahl (s) begär i motion Sf282 i
yrkandena 1 och 2 tillkännagivanden om behovet
av att förbättra arbetsmiljön för att minimera
antalet arbetsskador och om att verka för att
öka arbetsgivarnas direkta ansvar för att
medverka till arbetsrelaterad rehabilitering.
Utskottets ställningstagande

Frågan om privatisering  av  arbetsskadeförsäkringen
har tidigare varit föremål för  utredning. Sjuk- och
arbetsskadekommittén (SAK) hade i  uppdrag bl.a. att
granska  hur försäkringsskyddet vid arbetsskada  bör
utformas och hur en sådan försäkring skall samordnas
med  ohälsoförsäkringen.  Enligt  direktiven  skulle
försäkringen  utformas som en tilläggsförsäkring som
finansieras och  handhas av arbetsmarknadens parter.
Enligt  vad som framgår  av  kommittébetänkandet  En
allmän  och   aktiv   försäkring   vid  sjukdom  och
rehabilitering (SOU 1996:113) bedömdes  alternativet
att  föra  över  det  ekonomiska  och administrativa
ansvaret     för     arbetsskadeförsäkringen      på
arbetsmarknadens  parter inte som en framkomlig väg.
SAK valde därför att  även granska förutsättningarna
för en privatisering av försäkringen. Utgångspunkten
var  att  skapa  en  försäkring   som  vilar  på  en
lagstadgad  skyldighet  för  arbetsgivare   att  hos
valfri            försäkringsgivare           teckna
arbetsskadeförsäkring    till    förmån   för   sina
anställda.  SAK  fann emellertid flera  problem  som
gjorde att man stannade  för  att  inte  lägga  fram
något    förslag    om    en    privatisering.    En
huvudinvändning   var   att  arbetsskadeförsäkringen
enligt direktiven skulle  vara  sekundär  till, dvs.
komplettera,  den  allmänna  försäkringen.  Av   det
följer   enligt  SAK  att  administrationskostnadens
andel  av  försäkringspremien  skulle  bli  orimligt
stor. Vidare  var utrymmet för en differentiering av
premierna   så   litet    att    drivkrafterna   för
försäkringstagarna att bedriva ett skadeförebyggande
arbete inte skulle bli tillräckligt starka. SAK, som
utgick  från  att det generella arbetsskadebegreppet
skulle bibehållas, konstaterade att det i ett privat
system måste vara  möjligt  att  bedöma den risk som
ett  försäkringsåtagande innebär. Detta  kräver  ett
strikt    arbetsskadebegrepp    som,    främst    på
arbetssjukdomssidan,  endast  innefattar  medicinskt
vetenskapligt  kända uppkomstorsaker till skador.  I
annat fall tvingas  försäkringsbolagen  att  avsätta
reserver   för   en   okänd   kommande   glidning  i
bedömningspraxis.      Enligt      SAK      riskerar
försäkringsskyddet   i  en  privatiserad  försäkring
därmed att bli mycket  statiskt  och kommer inte att
på ett smidigt sätt kunna följa t.ex. den medicinska
vetenskapens utveckling.

Även Arbetsskadeutredningen 1997  hade enligt sina
direktiv   bl.a.  att  pröva  ett  alternativ   till
nuvarande arbetsskadeförsäkring  som  innebär  en av
arbetsmarknadens  parter organiserad och finansierad
obligatorisk tilläggsförsäkring  vid  arbetsskada. I
kommittébetänkandet           Den           framtida
arbetsskadeförsäkringen     (SOU    1998:37)    lade
utredningen fram ett konkret  förslag  till en sådan
försäkring.  Enligt  utredningen  förelåg  det  inte
några avgörande hinder mot att föra över ansvaret på
parterna.  Utredningen  föreslog  att  det generella
arbetsskadebegreppet    skulle    behållas    liksom
bevisreglerna. Ersättningskrav av en helt oförutsedd
omfattning  som  beror på att en ny typ av sjukdomar
visar   sig   vara  arbetsrelaterade   skulle   dock
begränsas till vissa belopp.
Som      redan      nämnts       gäller       inom
arbetsskadeförsäkringen         ett        generellt
arbetsskadebegrepp som innebär att  en  skada  skall
anses  vara en arbetsskada om den har uppkommit till
följd av  olycksfall  eller annan skadlig inverkan i
arbetet.   Utskottet   anser   att   ett   generellt
arbetsskadebegrepp har så  klara fördelar att det är
i princip uteslutet med en arbetsskadeförsäkring som
inte bygger på detta skadebegrepp.  Ett skadebegrepp
som  bygger  på en förteckning över skador,  framför
allt   sjukdomar,    med    kända    uppkomstorsaker
förutsätter  att  förteckningen revideras  vartefter
vetenskapen  gör  framsteg   på  de  medicinska  och
tekniska  områdena. Ett sådant  skadebegrepp  fångar
inte upp medicinska  och  tekniska landvinningar och
saknar  därmed  incitament  till   skadeförebyggande
arbete. Som framhållits av SAK torde  det  generella
arbetsskadebegreppet vara oförenligt med ett  privat
system  med  dess krav på att det skall vara möjligt
att  bedöma den  risk  som  ett  försäkringsåtagande
innebär.
Utskottet   ser   även   andra   problem   med  en
arbetsskadeförsäkring  i  privat regi, nämligen  att
vissa  grupper  av  försäkrade  riskerar  att  falla
utanför försäkringsskyddet, t.ex. egenföretagare och
studenter.  Arbetsskadeförsäkringen  är  vidare  ett
komplement  till   den  allmänna  försäkringen,  och
samordningen med andra  förmåner som betalas ut från
försäkringskassan är därmed  viktig.  Dessa  problem
finns  även med en arbetsskadeförsäkring som handhas
av arbetsmarknadens parter.
Utskottet  är  av  den  uppfattningen  att den som
skadas i sitt arbete i princip bör försättas i samma
ekonomiska   situation   som  om  skadan  inte  hade
inträffat. Det innebär att  även arbetssjukdomar bör
omfattas     av    det    särskilda    skydd     som
arbetsskadeförsäkringen ger.
Beträffande frågan om incitamentsskapande inslag i
arbetsskadeförsäkringen  tillgodoses  detta  framför
allt  genom det generella arbetsskadebegreppet,  som
enligt  vad  nyss nämnts innebär ett incitament till
skadeförebyggande  arbete.  I övrigt är det i första
hand  inom  andra  delar  av socialförsäkringen  som
åtgärder  i  den  vägen  behöver  vidtas.  Utskottet
konstaterar att regeringen i budgetpropositionen för
2002 (prop. 2001/02:1) - inom  ramen  för  det  s.k.
elvapunktsprogrammet för en ökad hälsa i arbetslivet
- redan har aviserat åtgärder för bättre arbetsmiljö
och  tydligare  arbetsgivaransvar,  t.ex. att införa
ekonomiska   drivkrafter   för   arbetsgivare    att
förebygga      ohälsa.      Vidare      ingår      i
elvapunktsprogrammet       en      förnyelse      av
rehabiliteringen  i  syfte  att   sjukskrivna  skall
återfå förmågan att arbeta. Förebyggande åtgärder på
arbetsplatserna    och    en   ökad   satsning    på
arbetslivsinriktad   rehabilitering   torde   enligt
utskottets mening vara det mest effektiva sättet att
förhindra uppkomsten av  arbetsskador respektive att
minska verkningarna av redan uppkomna skador.
Såvitt    gäller    färdolycksfallens    ställning
konstaterade   SAK   i   SOU   1996:113   dels   att
försäkringsskyddet  vid  olycksfall  till  och  från
arbetet är en väsentlig del  av  det samlade skyddet
inom en arbetsskadeförsäkring, dels  att anmälningar
om färdolycksfall inte hade kommit att  utgöra någon
större     andel     av    de    arbetsskador    som
försäkringskassorna haft  att utreda och inte heller
hade  tillämpningen  av  försäkringen  i  den  delen
orsakat  några  särskilda  svårigheter.  Enligt  SAK
förhöll det sig med stor sannolikhet  så  att  detta
skydd har störst betydelse för kvinnor, eftersom män
i större utsträckning åker bil till och från arbetet
och   därmed  omfattas  av  trafikförsäkringen.  Mot
bakgrund  härav fann SAK det inte påkallat att ändra
färdolycksfallens           ställning           inom
arbetsskadeförsäkringen.    Utskottet    kan    dela
uppfattningen   att  arbetsgivarna  inte  har  någon
möjlighet att påverka  eller  förhindra denna typ av
skador. Emellertid skulle, som  SAK  framhållit,  en
ordning  som  innebär  att färdolycksfallen undantas
från försäkringsskyddet  i  LAF  drabba framför allt
kvinnorna.
Sammanfattningsvis   anser   utskottet    att   en
arbetsskadeförsäkring i offentlig regi som bygger på
ett    generellt    arbetsskadebegrepp,   som   även
innefattar arbetssjukdomar  och  färdolycksfall, och
där beviskravet är mindre strikt än  i  dag  ger ett
bra  skydd vid arbetsskada för både kvinnor och  män
och en  tillräcklig  avgränsning  mot skador som har
andra uppkomstorsaker än arbete.
Med  hänsyn  härtill  och  till  en av  regeringen
aviserad  ny  organisation  inom försäkringskassorna
bedömer    utskottet    att    några    principiella
förändringar  av  arbetsskadeförsäkringen  inte   är
aktuella.   Med   det  anförda  avstyrker  utskottet
motionerna Sf19 yrkandena 1- 5, Sf309 yrkandena 1-4,
Sf18 yrkande 1, Sf336, Sf233 och Sf282.
Såvitt gäller motionsförslaget  att  återinföra
arbetsskadesjukpenningen   konstaterar  utskottet
att arbetsskadeförsäkringen  är samordnad med den
allmänna försäkringen i fråga  om  ersättning vid
sjukdom.  Sjukpenning och sjuklön utges  som  vid
annan sjukdom  från  sjukförsäkringen  enligt AFL
eller  under  sjuklöneperioden med stöd av  lagen
(1991:1047) om  sjuklön  (SjLL). Samordningen har
stort  värde  framför  allt  från   administrativ
synpunkt, eftersom rätten till ersättning  enligt
LAF  inte  behöver  prövas  i de fall den skadade
tillfrisknar och återgår i arbete. Om rätten till
arbetsskadesjukpenning återinfördes, om än med en
viss            samordningstid,            skulle
försäkringskostnaderna  med  all  sannolikhet öka
mycket     kraftigt.     Detsamma    gäller    de
administrativa kostnaderna  för  att  utreda  och
pröva  rätten  till sådan sjukpenning. Med hänsyn
till erfarenheterna  från  tiden  före den 1 juli
1993,   då   rätten  till  arbetsskadesjukpenning
slopades, kan  utskottet  inte  ställa  sig bakom
förslaget              att             återinföra
arbetsskadesjukpenningen.  Motion  Sf16 yrkande 2
avstyrks därmed.
Beträffande  Moderaternas  motionsförslag  om  att
förtydliga begreppet yrkesutbildning  i  4 kap. 10 §
LAF konstaterar utskottet att bestämmelsen  i första
hand   gäller   studerande   som  har  ett  särskilt
arbetsskadeskydd enligt 3 kap.  15  § SofL, dvs. som
genomgår en utbildning som är förenad  med  särskild
risk   för  arbetsskada.  Bestämmelsen  härom  fanns
tidigare  i  1  kap.  1  §  andra  stycket  LAF  men
överfördes  den  1  januari  2001 till SofL. Närmare
bestämmelser    om   studerandeskyddet    finns    i
förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och
statligt personskadeskydd.  Av  förordningen framgår
att  arbetsskadeförsäkringen bl.a.  gäller  den  som
efter  fullgjord  skolplikt genomgår yrkesutbildning
eller förberedande  sådan utbildning. Skyddet gäller
dock endast under moment  i  utbildningen  då eleven
utför arbete som stämmer överens med eller till  sin
art   liknar   sådant   som   vanligen  utföres  vid
förvärvsarbetet.  Av  förarbetena  till  LAF  (prop.
1975/76:197 s. 70) framgår  att  en utgångspunkt för
de  nya  reglerna var att försäkringsskyddet  skulle
sträckas ut  till  studerande i den mån utbildningen
kunde  anses  vara förenad  med  särskild  risk  för
arbetsskada. Enligt  utskottets mening finns det för
närvarande   inte  något  behov  av  att  förtydliga
begreppet   yrkesutbildning.   Utskottet   avstyrker
därmed motion Sf19 yrkande 10.
I propositionen   föreslås en ändring av 4 kap. 10
§  LAF  med  innebörd  att   den   numera  felaktiga
hänvisningen till 1 kap. 1 § andra stycket ändras så
att hänvisningen rätteligen kommer att  avse  3 kap.
15  §  SofL.  Utskottet  tillstyrker  förslaget  men
föreslår  att  ändringen  skall  träda i kraft den 1
juli  2002  i  stället  för  som föreslagits  den  1
januari  2003. Enligt utskottets  mening  finns  det
inte något skäl att dröja ytterligare ett halvår med
att rätta  en  felaktig hänvisning som uppstod redan
den 1 januari 2001.
Utskottet föreslår  vidare en motsvarande rättelse
av en felaktig hänvisning  i  3  kap.  2  a  §  LAF.
Paragrafens hänvisning till 1 kap. 1 § andra stycket
LAF  bör  således  ändras  till att avse 3 kap. 15 §
SofL.

En helhetsbedömning med ett
enhetligt beviskrav vid
arbetsskadeprövningen


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
-   att   den   nuvarande   uppdelningen   av
arbetsskadeprövningen      i     två     led,
skadlighetsbedömning  och  sambandsbedömning,
ersätts    med   en   prövning   enligt    en
helhetsbedömning,
-  att vid denna  helhetsbedömning  nuvarande
generella  arbetsskadebegrepp  skall  kvarstå
och  en bevisregel tillämpas som innebär  att
en  skada   skall   anses   ha  uppkommit  av
olycksfall  eller  annan skadlig  inverkan  i
arbetet om övervägande  skäl  talar  för  det
samt
-      att      lagens      undantag     från
arbetsskadebegreppet vad avser psykiska eller
psykosomatiska  sjukdomar inte  längre  skall
omfatta arbetstvister  i  form  av  rättsliga
tvister.
Riksdagen  bör  därmed  avslå motionsyrkanden
bl.a.  om  avslag  på  regeringens   förslag.
Jämför reservationerna nr 4 (m, c), 5 (m) och
6 (c).

Propositionen

Enhetligt beviskrav

Som  redan  nämnts anser regeringen att  det  är  av
central betydelse  att i möjligaste mån upprätthålla
en tydlig avgränsning  mellan  arbetsrelaterade  och
icke  arbetsrelaterade skador. Enligt regeringen har
den nuvarande  regleringen av arbetsskadebedömningen
i två led med olika beviskrav i de bägge leden visat
sig svår att tillämpa,  i  synnerhet  efter 1993 års
förändringar.    Det    har    framkommit   att   en
sammanblandning  av  de  båda leden  förekommer  vid
arbetsskadeprövningar vilket  kan  få till följd att
en  skada  bedöms  med  högre  krav på bevisning  än
avsett.  Vidare förekommer oklarheter  om  i  vilken
utsträckning  den  försäkrades  individuella  förut-
sättningar  skall  beaktas  i  de  bägge  leden. Mot
bakgrund  härav  finns det enligt regeringen  starka
skäl att förenkla bestämmelserna.

Den  nuvarande  ordningen   med   bedömningen   av
arbetsskada  i två led bör enligt regeringen frångås
till  förmån  för  en  helhetsbedömning.  Vid  denna
helhetsbedömning       bör       det       generella
arbetsskadebegreppet  utgöra  grunden  för  vad  som
skall anses vara en arbetsskada. Det innebär att med
arbetsskada   skall  förstås  skada  till  följd  av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Nuvarande krav  på  att en arbetsmiljöfaktor måste
med hög grad av sannolikhet  kunna ge upphov till en
skada medför en risk för att arbetsskadebegreppet  i
realiteten  kommer  att  bli  statiskt  då  det  kan
uppfattas   som   ett   krav   på   full   medicinsk
vetenskaplig  bevisning  för  en faktors skadlighet.
Det bör därför göras en viss uppmjukning i kraven på
visad skadlighet.
Enligt  regeringen bör det införas  ett  enhetligt
beviskrav för  hela arbetsskadeprövningen som sådan.
En lämplig avvägning är att lägga beviskravet så att
det sammanfaller  med  vad  som  i  dag  gäller  för
sambandsbedömningen.  Detta  innebär  att det kommer
att  krävas  att övervägande skäl talar för  att  en
skada har uppkommit  till  följd av olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet  för  att den skall
anses vara en arbetsskada.
För  att  en  skada  över huvud taget skall  kunna
anses ha uppkommit till  följd  av  olycksfall eller
annan skadlig inverkan i arbetet måste  det  dock  i
sig  framstå  som  sannolikt  att  så är fallet. Den
föreslagna  bevisregeln  innebär att om  det  i  ett
arbetsskadeärende finns skäl  som talar både för och
emot  att  en  skada  har uppkommit  till  följd  av
skadlig inverkan så måste det för bifall framstå som
mer sannolikt att skadan har uppkommit till följd av
denna inverkan än att den inte har gjort det.
Enligt   propositionen   skall   det   finnas   en
vetenskapligt    förankrad   medicinsk   grund   för
bedömningen av skadlighet  i  arbetet.  Det bör dock
inte krävas "full vetenskaplig bevisning" för att så
är fallet. Syftet med lättnaden i beviskraven är att
även skador som på goda medicinska grunder kan antas
ha  sitt  ursprung  i faktorer i arbetsmiljön  skall
kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen.  Resultat
eller  rön  från omstridda eller allmänt ifrågasatta
medicinska  studier   kan  normalt  inte  anses  med
tillräcklig styrka visa  att en arbetsmiljöfaktor är
skadlig i arbetsskadeförsäkringens  mening.  En  väl
utbredd  uppfattning  bland läkare som har relevanta
specialistkunskaper bör  däremot  kunna  läggas till
grund för att sådan skadlighet föreligger,  även  om
det  inte  finns fullständig enighet inom läkarkåren
som helhet.  Förekommer det att läkarna i ett ärende
redovisat olika  uppfattningar  får  deras yttranden
vägas  mot varandra. Därvid finns det anledning  att
väga in  vilket  underlag  läkarna har haft tillgång
till vid bedömningen av det enskilda fallet.
I propositionen framhålls  att ett utlåtande av en
läkare i en medicinsk fråga endast är ett hjälpmedel
vid    försäkringskassans    prövning     av     ett
arbetsskadeärende    och   att   det   ankommer   på
försäkringskassan att göra en självständig prövning.
Vidare är prövning av  om det föreligger arbetsskada
inte beroende enbart av  läkarnas  bedömning. Utöver
den medicinska bedömningen skall det  nämligen  även
göras  en  försäkringsmässig  bedömning,  som  skall
grundas på den samlade utredningen i ärendet.
Enligt regeringen bör liksom hittills gälla att en
person är försäkrad i s.k. befintligt skick. I detta
ligger  att  arbetsskadeprövningen  alltid bör göras
med  beaktande av t.ex. den försäkrades  kön,  ålder
och sjukdomsanlag.  Dessa  individuella förhållanden
skall således beaktas även såvitt  gäller  frågan om
en  viss  faktor  i  den  försäkrades arbete kan  ge
upphov till en sådan skada  som  den försäkrade har.
Det väsentliga är nämligen om den  aktuella  faktorn
kan  ge  upphov  till skada hos just den försäkrade.
Därefter är det lika viktigt att fråga sig om skadan
har   påverkats   eller    förvärrats    av   sådana
individuella omständigheter. Emellertid finns det en
gräns  för  hur  långt principen kan hävdas i  dessa
fall. Faktorer i arbetet  som  rent allmänt inte kan
anses som skadliga bör enligt regeringen inte heller
för  en  extremt känslig person kunna  anses  utgöra
skadlig inverkan.  Detta får dock inte leda till att
en sällsynt skada automatiskt
leder  till  att  en  person   klassas  som  extremt
känslig.
Regeringen gör bedömningen att de föreslagna
regelförändringarna med ett sänkt beviskrav för
skadlighetsbedömningen i förening med den
princip som enligt fast praxis gäller, nämligen
att den försäkrade skall bedömas utifrån sina
fysiska och psykiska förutsättningar, torde
leda till att kvinnor i högre utsträckning än i
dag kan få sina skador godkända som ar-
betsskador.
Skador av psykisk eller psykosomatisk natur

Det  generella arbetsskadebegreppet  omfattar  också
skador  av  psykisk  och  psykosomatisk  natur.  Som
arbetsskada  anses  dock  inte  en  skada av psykisk
eller  psykosomatisk  natur  som  är  en  följd   av
företagsnedläggelse,   en   arbetstvist,   bristande
uppskattning   av  den  försäkrades  arbetsinsatser,
vantrivsel med arbetsuppgifter  eller arbetskamrater
eller därmed jämförliga förhållanden.  Däremot kan i
enlighet med den rättspraxis som gäller  på  området
sjukdomar   av   psykisk   och  psykosomatisk  natur
betraktas  som  arbetsskada när  de  uppkommit  till
följd av trakasserier och mobbning.

Enligt regeringen bör det generella
arbetsskadebegreppet alltjämt inbegripa
psykiska och psykosomatiska sjukdomar som inte
beror på nyss uppräknade undantag. Däremot bör
det inte längre göras ett uttryckligt undantag
för arbetstvist i rättslig mening, eftersom en
person som har en arbetsrelaterad psykisk skada
inte skall behöva avstå från att hävda sina an-
språk rättsligt gentemot arbetsgivaren. Tvister
på arbetet som inte faller in under begreppet
arbetstvist i rättslig bemärkelse torde dock
alltjämt vara undantagna från
arbetsskadeskyddet i LAF.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår  att de nya bestämmelserna skall
träda  i  kraft  den  1 juli   2002  och  att  äldre
bestämmelser   skall   fortsätta   att   gälla   för
arbetsskador som har inträffat före den dagen.


Motioner


Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
7,   vid   avslag  på  yrkandena  1-5,  beslut   att
bevisreglerna    i   arbetsskadeförsäkringen   skall
kvarstå  oförändrade   enligt   1993   års   lag  om
arbetsskadeförsäkring.    Motionärerna   anser   att
arbetsskador  bör bedömas i  enlighet  med  beprövad
medicinsk  erfarenhet.  I  samma  motion  yrkande  6
begärs  ett  tillkännagivande   om   att   fokus   i
förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas
på att reducera det totala antalet arbetsskadade och
inte  på grupper av arbetsskadade. I stället för att
ha som ambition att lika många kvinnor som män skall
få arbetsskadeersättning bör man enligt motionärerna
utforma  arbetsskadeförsäkringen  så  att incitament
skapas för att reducera ohälsan hos både kvinnor och
män.

I  motion  Sf18 av Désirée Pethrus Engström  m.fl.
(kd) begärs i yrkande 2 avslag på förslaget angående
arbetstvister.
Birgitta Carlsson  m.fl.  (c)  begär i motion Sf17
yrkande   1  avslag på förslaget om  förändringar  i
bedömningen av  arbetsskada.  Motionärerna anser att
förslaget  bl.a. leder till att  bedömningarna  blir
mer skönsmässiga.  I  samma  motion yrkande 3 begärs
förslag  om  ett  konkret åtgärdsprogram  för  ökade
rehabiliteringsinsatser.  Regeringen bör ta fram ett
sådant  åtgärdsprogram  i  stället   för  att  sänka
beviskravet      för     arbetsskada     samt     ge
försäkringskassorna  tydliga direktiv att arbeta med
rehabilitering. I yrkande  4  begärs  förslag  om en
utvärdering        av        jämställdheten        i
arbetsskadeförsäkringen.   Motionärerna   efterlyser
större medvetenhet om olikheter i mäns och  kvinnors
arbetssituation  och  de  skador  som  riskerar  att
uppstå.
I motion A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs i
yrkande  4  ett  tillkännagivande  om  att det skall
lämnas  en särskild redogörelse över de överväganden
som    gjorts     för     att    förslag    om    ny
arbetsskadeförsäkring         skall         innebära
könsneutralitet.    Motionärerna   framhåller    att
regeringens  kommande   förslag   måste   leda  till
rättvisa mellan kvinnor och män.
I  motion  Sf283  av  Inger  Segelström m.fl.  (s)
begärs     ett    tillkännagivande    om    kvinnors
arbetsskador.       Motionärerna      anser      att
arbetsskadeförsäkringen    hittills   har   fungerat
diskriminerande och ojämställt.

Utskottets ställningstagande

Som redan nämnts är utskottet  av  den uppfattningen
att   arbetsskadeförsäkringen  bör  bygga   på   ett
generellt  arbetsskadebegrepp.  Utskottet har därför
inte något att invända mot förslaget i den delen.

När  det gäller beviskravet konstaterar  utskottet
att det  i olika sammanhang har framförts kritik mot
arbetsskadeförsäkringen  bl.a.  för  att det ansetts
vara  svårare  för  kvinnor än för män att  få  sina
sjukdomar godkända som  arbetsskada. I propositionen
anges att det finns klara  tecken på att kvinnor har
drabbats  särskilt  hårt av 1993  års  skärpning  av
bevisreglerna. Vidare  visar  Riksförsäkringsverkets
(RFV) rapport Arbetsskadeförsäkringen  - ändamål och
funktion (RFV Anser 2001:3) att män i fler  fall  än
kvinnor  får  sina yrkanden om arbetsskadeersättning
bifallna och att  en analys av de exakta talen strax
före lagändringen 1993  och  strax  efter  visar att
kvinnors  godkännandefrekvens  har  minskat  mer  än
mäns.  I  RFV:s rapport påpekas dock att statistiken
visserligen  talar  för  att  det  finns  skillnader
mellan  kvinnor och män avseende godkännandefrekvens
men   att  statistiken   är   behäftad   med   flera
kvalitetsbrister.   Även  om  arbetsskadestatistiken
således inte är helt  tillförlitlig  anser utskottet
att  det finns tecken som tyder på att  kvinnor  har
drabbats mer än män av 1993 års lagändringar. Enligt
utskottets mening utgör detta i sig ett tillräckligt
skäl för att motivera en ändring av reglerna.
Som  framgår  av  det  följande  har  regeringen i
regleringsbrevet  för  2002 givit RFV i uppdrag  att
inom  ramen  för  det  befintliga  statistiksystemet
vidta åtgärder som gör det  möjligt  att  bl.a. mäta
försäkringens  effekter för kvinnor och män.  Vidare
avser regeringen  att ge RFV i uppdrag att skapa ett
system för ärendehantering  som  ger  tillgång  till
detaljerad statistik för arbetsskadeärenden.
Nuvarande regler för en faktors skadlighet innebär
ett  krav på hög grad av sannolikhet för att faktorn
i fråga  kan  orsaka den aktuella skadan. Enligt vad
som  anges  i propositionen  har  dock  utvecklingen
efter  1993  kommit   att   uppfattas  som  att  det
föreligger  ett krav på full medicinsk  vetenskaplig
bevisning  för  en  faktors  skadlighet.  Regeringen
föreslår därför  en  uppmjukning  av kravet på visad
skadlighet   liksom  införandet  av  ett   enhetligt
beviskrav  vid  arbetsskadeprövningen.  För  att  en
skada skall  kunna  godkännas  som arbetsskada skall
enligt förslaget krävas att övervägande  skäl  talar
för  att  skadan  uppkommit till följd av olycksfall
eller annan skadlig inverkan i arbetet.
Enligt utskottets  mening torde förslaget innebära
att  man som hittills först  måste  ta  ställning  i
olika  delfrågor,  t.ex. om en faktor i arbetsmiljön
som påstås ha förorsakat  skadan i sig kan ge upphov
till en sådan skada, omfattningen  av  den  skadades
exponering  för faktorn i fråga liksom om det  finns
andra tänkbara orsaker till skadans uppkomst. Vid en
sammanvägning  av  de olika delfrågorna måste det då
framstå  som sannolikt  att  skadan  uppkommit  till
följd av den  skadliga  faktorn  för  att  den skall
godkännas som arbetsskada.
Bevisregeln   får  betydelse  om  den  sammantagna
värderingen av de  olika  delfrågorna ger vid handen
att  det  föreligger  tveksamhet   om   det   är  en
arbetsskada. Arbetsskada skall då anses föreligga om
de skäl som talar för är tyngre än de skäl som talar
mot.  Endast  om  skälen för är tyngre än skälen mot
skall skadan således  godkännas  som arbetsskada. Om
skälen för och emot väger lika skall  skadan däremot
inte godkännas som arbetsskada.
Liksom  tidigare  skall  principen  om "befintligt
skick" gälla, dvs. vid arbetsskadebedömningen  skall
beaktas  om  den  försäkrade  med  hänsyn  till sitt
fysiska och psykiska tillstånd har varit sårbar  för
skadlig   inverkan   i   arbetet.   Som  exempel  på
egenskaper  som  skall  beaktas vid arbetsskadepröv-
ningen  kan  nämnas särskild  känslighet  för  vissa
ämnen, sjukdomsanlag och funktionshinder.
I  likhet  med   regeringen  anser  utskottet  att
förslaget kommer att  leda  till  att  skador som på
goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i
faktorer i arbetsmiljön i fortsättningen skall kunna
godkännas  som  arbetsskada.  Vidare  gör  utskottet
samma  bedömning som regeringen när det gäller  s.k.
försämringsskador,   nämligen   att  det  uppmjukade
beviskravet   sannolikt   kommer   att    täcka   in
försämringsfall  i  något större utsträckning  än  i
dag.         Eftersom        ersättning         från
arbetsskadeförsäkringen    i    regel    utges   för
inkomstförlust   vid  en  bestående  nedsättning   i
förmågan att skaffa  sig  inkomst  bedömer utskottet
att  temporära  försämringstillstånd  normalt   inte
kommer  att  föranleda  prövning  av  om  det  är en
arbetsskada.
Den   uppmjukning   av   beviskravet   som   genom
regeringens  förslag  åstadkoms  är enligt utskottet
nödvändig  för  att få en arbetsskadeförsäkring  som
ger ett fullgott  skydd  vid  arbetsskada  för  både
kvinnor   och  män  men  som  samtidigt  innebär  en
tillräcklig  avgränsning  mot  skador  som har andra
uppkomstorsaker  än  arbete.  Som  framgår  av   det
följande  har  regeringen  aviserat åtgärder i syfte
att  motverka  risken för en minskad  enhetlighet  i
arbetsskadebedömningarna,  t.ex. en mer koncentrerad
handläggning av arbetsskadeärenden  och  inrättandet
av   en   kunskapsbank.  De  av  Lagrådet  framförda
farhågorna  om att de tillämpande organen kommer att
få ett något  ökat  bedömningsutrymme  och  att  det
därmed kan finnas risk för en minskad enhetlighet  i
rättstillämpningen  torde med hänsyn härtill inte ge
upphov till några större problem.
Det finns skäl att  anta att det kommer att ta tid
innan domstolarna har utbildat  praxis  till ledning
för  försäkringskassornas  tillämpning  av  de   nya
reglerna.    En   aviserad   ny   organisation   för
arbetsskadehandläggningen  är  tänkt att börja gälla
den 1 januari 2003, dvs. först ett  halvår efter det
att  de  nya  reglerna  trätt i kraft. Även  om  det
kanske  dröjer  innan  försäkringskassorna   behöver
tillämpa de nya reglerna i någon större utsträckning
kommer  de  att  behöva  både  utbildning  och annan
vägledning inför ikraftträdandet den 1 juli 2002.
Utskottet kan dela Centerpartiets uppfattning  att
det krävs större medvetenhet om olikheter i mäns och
kvinnors  arbetssituation och de skador som riskerar
att uppstå.  Utskottet  anser att den uppmjukning av
beviskravet  som  föreslås   i   propositionen   har
förutsättningar  att  skapa  större  rättvisa mellan
kvinnor  och  män  i  den  meningen  att  kvinnor  i
fortsättningen kommer att i högre utsträckning  än i
dag få sina skador godkända som arbetsskador. Därmed
kommer  också  kunskapen  om kvinnors skador och hur
dessa förhåller sig till olika  faktorer  i  arbetet
att öka.
Såvitt gäller Centerpartiets motionsförslag om ett
åtgärdsprogram  för  ökad rehabilitering konstaterar
utskottet   att   en   person    som   genomgår   en
arbetslivsinriktad rehabilitering  kan  få  livränta
enligt  LAF  om rehabiliteringsåtgärden är föranledd
av arbetsskadan.  För att få livränta krävs dessutom
att sjukdomstillståndet upphört och att en bestående
nedsättning  av  förmågan  att  skaffa  sig  inkomst
föreligger. Som redan nämnts har regeringen aviserat
en  förnyelse  av  rehabiliteringen   i   syfte  att
sjukskrivna   skall   återfå  förmågan  att  arbeta.
Regeringen    har    därefter    givit    RFV    och
Arbetsmarknadsstyrelsen  (AMS)  i uppdrag att inleda
en     förnyelse    av    den    arbetslivsinriktade
rehabiliteringen.  RFV  har  fått i uppdrag att dels
utveckla en metod för tidig, fördjupad  bedömning av
den    enskildes    arbetsförmåga   och   behov   av
rehabilitering,   dels    utveckla    metodiken    i
försäkringskassornas   handläggning   av   sjukfall.
Vidare  skall  RFV och AMS tillsammans genomföra  en
pilotverksamhet  avseende  en samordnad organisation
mellan försäkringskassan och  arbetsförmedlingen för
arbetslivsinriktad   rehabilitering.   Arbetet   med
förnyelsen  skall  bedrivas   under   2002-2004.  De
metoder,    arbetssätt    m.m.    som    visar   sig
verkningsfulla  skall  senast  vid utgången av  2004
tillämpas fullt ut i hela landet  och  senast den 28
februari 2005 skall en slutlig redovisning lämnas.
Genom regeringens uppdrag till RFV och  AMS  anser
utskottet  att  det  bör  finnas förutsättningar för
att    få   till   stånd   en   välfungerande    och
individanpassad  rehabilitering  som  kan  sättas in
tidigt. Utskottet anser också att det därmed  skapas
förutsättningar  för  att  om  inte reducera antalet
arbetsskador så i vart fall minska  verkningarna  av
en  redan inträffad skada. Även om det kommer att ta
tid  innan   förnyelsearbetet   är  genomfört  anser
utskottet att resultatet härav bör avvaktas.
Utskottet  har  inte  något  att  erinra  mot  att
psykiska eller psykosomatiska sjukdomar  till  följd
av  arbetstvister  i rättslig bemärkelse inte längre
skall undantas från LAF:s tillämpningsområde.
Mot  bakgrund  av  vad   nu   anförts  tillstyrker
utskottet regeringens förslag och  avstyrker  därmed
motionerna  Sf19  yrkandena 6 och 7, Sf18 yrkande  2
och Sf17 yrkandena  1,  3  och  4.  Motionerna  A314
yrkande  4 och Sf283 får anses tillgodosedda med vad
utskottet anfört.

Ansökan om ersättning och tidpunkt
för beviljande av livränta


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör bifalla regeringens förslag om
att  den  som  vill  få  sin  rätt  till  ar-
betsskadeersättning  prövad skall skriftligen
ansöka  om  det och att  rätt  till  livränta
skall kunna föreligga när förmågan att skaffa
sig  inkomst  genom   arbete   på   grund  av
arbetsskada är nedsatt med minst en femtondel
och nedsättningen är varaktig eller kan antas
bli bestående under minst ett år.

Propositionen

Till    skillnad    från    många    andra   social-
försäkringsförmåner krävs inte skriftlig ansökan för
rätt  till  ersättning från arbetsskadeförsäkringen.
Enligt  regeringens   uppfattning   finns  det  inga
sakliga  skäl  till varför arbetsskadeärenden  skall
skilja  sig  från  andra  jämförbara  förmåner  inom
socialförsäkringen  när det gäller kravet på ansökan
för rätt till en förmån.  Regeringen föreslår därför
att    den    som    vill    få   sin   rätt    till
arbetsskadeersättning   prövad   skriftligen   skall
ansöka  om det. Förslaget innebär att  en  skriftlig
ansökan  kommer   att  krävas  även  i  ärenden  där
handläggningen påbörjats  men  inte  hunnit avslutas
före ikraftträdandet.

Enligt nuvarande regler har en försäkrad, som fått
sin  förmåga  att  skaffa  sig inkomst genom  arbete
nedsatt med minst en femtondel,  rätt  till livränta
för  den  inkomstförlust  som  uppkommer  sedan  den
sjukdom  som  har förorsakats av skadan har upphört.
Förtidspensioneringen  skall  fr.o.m.  den 1 januari
2003  ersättas  av  sjuk-  och  aktivitetsersättning
(prop.   2000/01:96,   bet.   2000/01:SfU15,   rskr.
2000/01:257).    De    krav   på   varaktighet    av
arbetsförmågans   nedsättning    som    gäller   för
förtidspension  och sjukbidrag skall i princip  även
gälla  för  de  nya   förmånerna.   För   att  skapa
bestämmelser  som är förståeliga och därmed  lättare
kan  accepteras  av  den  försäkrade  samt  för  att
underlätta     bl.a.    administrationen    föreslår
regeringen att bestämmelserna  om  den  tidpunkt när
livränta  kan  beviljas skall ansluta till  vad  som
kommer att gälla för sjuk- och aktivitetsersättning.
Det innebär att  livränta  skall  kunna  beviljas om
nedsättningen  är varaktig eller kan antas  bli  be-
stående för en tidsbegränsad period om minst ett år.
Lagändringarna   föreslås   träda   i   kraft  den
1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något att erinra
mot regeringens förslag. Förslagen
tillstyrks därmed.
Ersättning för inkomstförlust vid
karensdag

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  med  vissa  ändringar bifalla
regeringens förslag bl.a. om
-   att  när  ersättning  för inkomstbortfall
till följd av en arbetsskada  beviljats skall
en          beskattningsbar,         särskild
arbetsskadeersättning  utges som kompensation
för karensdagar och
-  att  den särskilda arbetsskadeersättningen
skall utges  för två karensdagar, om inte den
försäkrade  visar   att  inkomstbortfall  har
uppstått för flera karensdagar.
Utskottet föreslår  bl.a. en precisering av
beräkningsunderlaget   för    den   särskilda
arbetsskadeersättningen    samt    att    den
ersättning  som  skall  utges  utöver de  två
schablonmässigt bestämda dagarna  skall utges
i förhållande till faktisk inkomstförlust.
Riksdagen bör därmed avslå motionsyrkanden
om  avslag  på  regeringens  förslag.  Jämför
reservation nr 7 (m, kd, c).

Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen   är   samordnad   med   den
allmänna  försäkringen  i  fråga  om  ersättning vid
sjukdom. Sjukersättning utges som vid annan  sjukdom
enligt   AFL  eller  SjLL.  Det  innebär  bl.a.  att
ersättning  inte  utges  för  den  första dagen i en
sjukperiod/sjuklöneperiod.

Före den 1 juli 1993 utgavs arbetsskadesjukpenning
med  100 % efter en samordningstid med  AFL  om  180
dagar  (90  dagar  före  den  1  januari 1992) efter
inträffad   arbetsskada.   Systemet  med   karensdag
infördes den 1 april 1993. Anledningen  till att det
infördes  en  självrisk i sjukersättningen  var  den
allvarliga  statsfinansiella  kris  som  Sverige  då
befann sig i samt behovet av att motverka omotiverad
korttidsfrånvaro.  Regeringen  fann att det inte var
möjligt  att  föreslå undantagsregler  för  den  som
drabbats av arbetsskada.
Internationella  arbetsorganisationen,  ILO, antog
1964   en   konvention  (nr  121)  om  förmåner  vid
yrkesskada. Konventionen  ratificerades  av  Sverige
1969  med  verkan  från 1970. Konventionens förmåner
utgörs dels av olika  former av hälso- och sjukvård,
dels  av  kontantförmåner.  Konventionens  artikel 9
föreskriver dels att förmånerna skall utges så länge
följderna av det inträffade skadefallet består, dels
att det i fråga  om  kontantförmåner  inte  får  fö-
rekomma    karensdagar.    Om    medlemsstaten   vid
anslutningen till konventionen tillämpade ett system
med  karensdagar,  eller i samband med  anslutningen
avgav   förklaring  om   temporärt   undantag   från
konventionens  bestämmelser,  får  dock  karensdagar
tillämpas.  När konventionen ratificerades  år  1969
tillämpade Sverige  inte någon karensdag i sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen och kan således inte åberopa
något av de undantag som ILO-konventionen anger.

Propositionen

Frågan om Sveriges efterlevnad  av  konventionen har
varit  föremål för diskussion i ILO. ILO:s  styrelse
konstaterade  att en karensdag inte var förenlig med
Sveriges åtaganden  enligt  konventionen  och  ålade
Sverige  att  under  1994 rapportera om vidtagna och
planerade åtgärder för  att  uppfylla  konventionens
bestämmelser i fråga om karensdagen. Regeringen  har
därefter  kontinuerligt  anmodats  att rapportera om
konventionens tillämpning.

Ett sätt att uppfylla konventionens  krav fullt ut
kan  enligt  regeringen  vara  att slopa karensdagen
för hela sjukförsäkringssystemet. Detta är dock inte
aktuellt. Enligt regeringens  mening kan självrisker
i  sjukförsäkringssystemet  bidra  till  att  minska
korttidsfrånvaron.
En annan lösning är att bevilja  de  arbetsskadade
en viss ersättning efter schablon och därutöver låta
den som kan och vill själv visa att han eller hon är
berättigad    till    ersättning   för   ytterligare
karensdagar.       Enligt      beräkningar       som
Arbetsskadeutredningen  1997 (SOU 1998:37) gjorde är
det  genomsnittliga antalet  karensdagar  för  varje
sjukdom  1,82 dagar.  Enligt regeringen framstår det
som rimligt att den försäkrade kompenseras enligt en
schablon som motsvarar två karensdagar.
Utöver de schablonmässigt bestämda dagarna bör den
arbetsskadade ges möjlighet  att  inom  en  viss tid
lämna uppgifter som visar att han eller hon har rätt
till  ersättning  för  ytterligare karensdagar.  Det
skall då vila på den enskilde  försäkrade  att  visa
att  han  eller hon haft inkomstbortfall på grund av
karensdag,  t.ex.  genom  att  förete lönebesked med
specifikation av löneavdragen. Därutöver  skall  det
krävas  att  den  försäkrade  kan påvisa ett samband
mellan karensdagen och arbetsskadan, t.ex. genom att
förete    läkarintyg   som   bekräftar    att    den
sjukskrivning  som  medförde  karensdag  berodde  på
arbetsskadan.   Preskriptionstiden  för  att  få  ut
ersättning enligt  LAF är normalt sex år, vilket bör
gälla även för denna typ av ersättning.
Ersättning för karensdagar  skall endast utges när
ersättning för förlorad inkomst  utbetalas  med stöd
av LAF. I de flesta fall kommer ersättningen för in-
komstbortfall  att  utbetalas  i  form  av livränta.
Ersättning  för  karensdagar bör däremot inte  utges
till  försäkrad som  endast  uppbär  ersättning  för
sjukvård   utom   riket,  tandvård  eller  särskilda
hjälpmedel  från  arbetsskadeförsäkringen,  eftersom
kopplingen  mellan  karensdagar  och  arbetsskada  i
sådana fall kan vara svår att fastställa.
Den särskilda arbetsskadeersättningen föreslås be-
räknas utifrån de principer som gäller för beräkning
av livränta. Ersättning  skall  utges  med  80 %  av
beräkningsunderlaget     och    den    skall    vara
skattepliktig.
Den  nya regeln om särskild  arbetsskadeersättning
föreslås  träda i kraft den 1 januari 2003 och gälla
för karensdagar  som  uppstår  i arbetsskadefall som
inträffar efter det att regeln har trätt i kraft.

Motioner

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
9,   vid  avslag  på  yrkandena  1-5,   beslut   att
kompensation  för  karensdag  under sjuklöneperioden
inte   skall   utges.   Motionärerna    anser    att
karensdagsreglerna   bör   omfatta  alla  försäkrade
oavsett sjukskrivningsorsak.

Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18 yrkande 3 avslag på förslaget  om  kompensation
för karensdag. Motionärerna anser att det är rimligt
att   även  arbetsskadeförsäkringen  innehåller   en
självrisk.   Dessutom   har   Sverige   totalt  sett
arbetsskadeförmåner    som    vida   överstiger   de
miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.
I motion Sf17 yrkande 2 av Birgitta Carlsson m.fl.
(c)  begärs avslag på förslaget  om  ersättning  för
karensdagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  konstaterar att ett karensdagssystem inte
är förenligt med Sveriges förpliktelser enligt ILO:s
konvention om  förmåner  vid  yrkesskada och att det
inte har någon betydelse om Sverige  totalt sett har
förmåner i sin arbetsskadeförsäkring som  överstiger
de miniminormer som läggs fast i ILO-konventionen.

Eftersom   den   svenska   arbetsskadeförsäkringen
bygger  på ett generellt arbetsskadebegrepp  är  den
nuvarande             samordningen            mellan
arbetsskadeförsäkringen   och   sjukförsäkringen  av
administrativa skäl nödvändig. Reglerna om karensdag
är en del av denna samordning så  till vida att inte
heller  den  som  drabbats  av  en  arbetsskada  får
ersättning    för    den    första    dagen   i   en
sjukperiod/sjuklöneperiod.  För att inte  fördelarna
med  nuvarande samordning helt  skall  gå  förlorade
krävs  enligt  utskottet  en  lösning som tar hänsyn
till   både   konventionens  krav  och   därmed   de
arbetsskadades  rätt  till ersättning och önskemålet
att inte i onödan komplicera  administrationen.  Den
av  regeringen  valda  lösningen uppfyller inte helt
konventionens krav men utskottet  anser att den ändå
får anses godtagbar eftersom den på ett rimligt sätt
tillgodoser    både    konventionens    krav     och
administrationens behov.
Av regeringens förslag till ändring av 3 kap. 4  §
LAF  framgår  inte  på vilket underlag den särskilda
arbetsskadeersättningen  skall  beräknas  i det fall
att  försäkringskassan  vid  ett och samma tillfälle
har  att fatta beslut om livränta  som  avser  flera
avgränsade  tidsperioder med olika livränteunderlag,
t.ex. vid fastställande  av  livränta för retroaktiv
tid.  Utskottet  föreslår  därför   att   paragrafen
kompletteras    så   att   det   framgår   att   det
livränteunderlag skall användas som gäller vid tiden
för försäkringskassans  beslut. Skulle beslutet avse
enbart livränta för retroaktiv tid får den särskilda
arbetsskadeersättningen   beräknas   på   det   sist
fastställda  livränteunderlaget.   Utskottet   anser
vidare  att  den särskilda arbetsskadeersättning som
skall  kunna  utges   utöver   ersättning   för  två
schablonmässigt  bestämda  karensdagar  bör utges  i
förhållande    till    den    försäkrades   faktiska
inkomstförlust. Enligt utskottets mening är det inte
rimligt att sådan ersättning utges  med 80 % av hela
livränteunderlaget i de fall en karensdag  följs  av
en  sjukskrivning  på t.ex. halvtid. Detsamma gäller
när någon beviljas livränta  motsvarande en andel av
livränteunderlaget,  t.ex.  50  %  beroende  på  att
förmågan  att  skaffa  sig inkomst genom  arbete  är
nedsatt endast till hälften.  Utskottet  föreslår en
ändring med denna innebörd. Utskottet anser i likhet
med   regeringen   att  den  arbetsskadade  bör  ges
möjlighet att inom en  viss  tid lämna uppgifter som
visar att han eller hon har rätt till ersättning för
ytterligare  karensdagar.  För att  det  skall  vara
praktiskt genomförbart bör det  inte föreskrivas att
särskild  arbetsskadeersättning beviljas  i  samband
med beslutet  om  ersättningen  för inkomstförlusten
som avser arbetsskadan. Utskottet föreslår att denna
föreskrift utgår.
I övrigt noterar utskottet att  förslaget  innebär
att även den som inte är sjukpenningförsäkrad enligt
AFL  och därför har rätt till motsvarande ersättning
vid sjukdom  enligt  LAF kommer att få den särskilda
arbetsskadeersättningen  beräknad på grundval av ett
livränteunderlag samt att  för en och samma godkända
arbetsskada    ersättning    för    mer    än    två
schablonmässigt  bestämda  dagar  inte  skall  kunna
utges. För ersättning därutöver skall krävas att den
skadade  visar  att  han  eller  hon  har rätt  till
ersättning för ytterligare karensdagar.
Bestämmelserna blir även tillämpliga  på  den  som
får  ersättning  enligt lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd (LSP).
Utskottet tillstyrker  med  de angivna ändringarna
regeringens  förslag och avstyrker  motionerna  Sf19
yrkande 9, Sf18 yrkande 3 och Sf17 yrkande 2.

Indexering av livränta m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  bifalla  regeringens  förslag
bl.a. om att  arbetsskadelivränta  i  form av
egenlivränta årligen skall räknas om med  ett
tal  som motsvarar hälften av inkomstindexets
reala     förändring    med    tillägg    för
prisförändringen   mellan   juni   året  före
indexeringsåret  och  juni året dessförinnan,
dock  att  livränteunderlaget   aldrig  skall
uppgå    till    ett    högre    belopp    än
7,5 prisbasbelopp.
Riksdagen    bör   vidare   avslå   ett
motionsyrkande      om      beräkning      av
livränteunderlaget. Jämför reservation  nr  8
(m).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen är en försäkring mot förlust
av framtida försörjningsförmåga. Utgångspunkten  bör
enligt  regeringen  vara att försäkringen även skall
ersätta  den förväntade  framtida  inkomstutveckling
som den försäkrade  troligen skulle ha kommit att få
del  av i en tillväxtekonomi.  Vid  indexeringen  av
arbetsskadelivränta  bör  således  även  beaktas den
allmänna    inkomstutvecklingen    och   inte   bara
prisutvecklingen, såsom gäller i dag.

I           ålderspensionssystemet          räknas
pensionsbehållningen,  de  utbetalda pensionerna och
inkomsttaket årligen om med hänsyn till förändringen
i inkomstindex. Inkomstindex,  som  i huvudsak skall
spegla       förändringen       i      genomsnittlig
pensionsgrundande inkomst per person  med  sådan in-
komst, omfattar därmed merparten av inkomsterna  för
personer  i förvärvsaktiv ålder och kan därför anses
som  ett  fullt   tillfredsställande   mått  på  den
allmänna inkomstutvecklingen. Eftersom det  dessutom
finns  påtagliga  administrativa  fördelar  med  att
använda ett mått som redan tillämpas inom befintliga
regelverk  föreslår  regeringen  att inkomstindexets
utveckling skall läggas till grund för indexering av
arbetsskadelivränta i form av egenlivränta.
Enligt    regeringen   finns   det   dock    andra
omständigheter  som  det  bör  tas  hänsyn  till när
indexeringsmetod  övervägs.  En betydelsefull aspekt
är därvid att inkomstindexering  i regel innebär att
den  utbetalda  ersättningen  kan  minska  realt  om
reallönerna sjunker. Även kostnadsaspekterna  är  av
stor  betydelse.  Inkomstindexering  av  livräntorna
medför bl.a. ökande kostnader för statsbudgeten. Mot
bakgrund  härav  föreslås att arbetsskadelivränta  i
form av egenlivränta  årligen  skall  räknas  om med
hälften  av  inkomstindexets  reala  förändring  och
inkomstindexets hela prisförändring.
Regeringens   principiella   uppfattning   är  att
personer   som  uppnår  pensionsåldern  inte  längre
riskerar att  förlora inkomsterna på grund av en ar-
betsskada utan  på  grund  av  åldern.  Det föreslås
därför     att     den     livränta    som    enligt
övergångsbestämmelser utbetalas  till personer födda
1937 eller tidigare även fortsättningsvis skall vara
knuten till prisbasbeloppet. För personer födda 1937
eller tidigare som beviljas livränta  för  skada som
inträffat  efter det att han eller hon fyllt  65  år
föreslås dock  samma  regler  gälla som för de yngre
åldersgrupperna.
De     nya    reglerna    för    indexering     av
arbetsskadelivränta   föreslås  träda  i  kraft  den
1 januari   2003.  Detta  innebär   att   förmånerna
inkomstindexeras  för  första  gången  den 1 januari
2004.

Motion

Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion Sf19 yrkande
8,  vid  avslag  på  yrkandena  1-5,  beslut om  att
livräntan skall baseras på samma inkomstunderlag som
den          sjukpenninggrundande         inkomsten.
Inkomstunderlaget   bör   enligt  motionärerna  inte
skilja sig åt beroende på om man får ersättning från
sjukförsäkringen eller från arbetsskadeförsäkringen.

Utskottets ställningstagande

Enligt     LAF    utgörs    för    den    som     är
sjukpenningförsäkrad  enligt  AFL livränteunderlaget
av   den  sjukpenninggrundande  inkomsten   beräknad
enligt   bestämmelserna  i  AFL.  Vid  beräkning  av
livränteunderlaget  skall  emellertid  också beaktas
andra  skattepliktiga  förmåner  än  pengar,   vissa
kostnadsersättningar     samt     semesterlön    och
semesterersättning.  Utskottet  gör bedömningen  att
utgångspunkten att den som drabbats av arbetsskada i
princip  skall  försättas i samma situation  som  om
skadan  inte  hade   inträffat  motiverar  särskilda
regler.  Utskottet  anser  med  hänsyn  härtill  att
reglerna för att beräkna livränteunderlaget inte bör
ändras. Därmed kan utskottet  inte  ställa sig bakom
motionsförslaget  att  livränta  skall  beräknas  på
samma underlag som sjukpenning enligt AFL. Utskottet
avstyrker därmed motion Sf19 yrkande 8.

Utskottet  noterar  att regeringen i propositionen
gör   bedömningen  att  frågan   om   beräkning   av
livränteunderlag   för   den   som   utan   att   få
föräldrapenning   utnyttjar  sin  lagliga  rätt  att
arbeta deltid på grund  av  vård av barn bör utredas
vidare    samt   att   frågan   om   beräkning    av
livränteunderlag   för  förfluten  tid  bör  utredas
tillsammans med frågan  om  översyn  av  reglerna om
skyddstider för sjukpenninggrundande inkomst.
Såvitt  gäller regeringens förslag om indexering
av livränta har  utskottet  inte  något  att erinra.
Utskottet tillstyrker därför förslaget.
Utskottet  vill  tillägga att frågan om indexering
av  sjuk-  och aktivitetsersättning  för  närvarande
bereds  inom  Regeringskansliet.  I  avvaktan  härpå
gäller  enligt   de   nya   reglerna  om  sjuk-  och
aktivitetsersättning,  som  träder  i  kraft  den  1
januari  2003,  prisindexering   som  metod.  Vidare
noterar utskottet att regeringen dels  har  aviserat
en    höjning    av   inkomsttaket   i   sjuk-   och
föräldraförsäkringen  till tio prisbasbelopp fr.o.m.
den  1  juli  2003,  om det  statsfinansiella  läget
tillåter  det,  dels  avser  att  närmare  analysera
inkomsttaken i de olika socialförsäkringssystemen.

Samordning mellan förmåner

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  bifalla  regeringens  förslag
dels  om samordning mellan  livränta  och  en
senare       beviljad       sjuk-       eller
aktivitetsersättning,   dels   om  avdrag  på
retroaktiv       arbetsskadelivränta      för
sjukpenning som redan  betalats  ut för samma
tid.

Propositionen

Om en person har rätt till livränta  enligt  LAF och
samtidigt  har rätt till förtidspension eller efter-
levandelivränta  enligt  AFL  med  anledning  av den
inkomstförlust   som   föranlett   livräntan,  skall
livränta enligt LAF betalas ut endast  i den mån den
överstiger pensionen.

Tillämpningen  av  nuvarande  regler  innebär  att
livränta och förtidspension samordnas, då  en person
drabbas  av  både  arbetsrelaterade besvär och  icke
arbetsrelaterade besvär,  om prövning av rätten till
förmånerna sker samtidigt. Förmånerna samordnas till
den del som de täcker samma inkomstförlust. Till den
del som arbetsskadan sätter  ned  arbetsförmågan får
då den försäkrade samma ekonomiska ersättning som om
han eller hon hade arbetat.
Är     den     försäkrade     däremot     beviljad
arbetsskadelivränta  och  arbetar heltid, och senare
beviljas förtidspension till  följd  av  annan  icke
arbetsrelaterad  sjukdom, samordnas inte förmånerna.
Detta leder till att  den  ekonomiska kompensationen
för den del som är arbetsskada  blir  högre  än  vad
inkomst  av  förvärvsarbete  för samma del skulle ha
varit.  Det  beror  på  att  den tidigare  beviljade
livräntan  ingår  i den pensionsgrundande  inkomsten
och  därmed  har  höjt  tilläggspensionens  storlek.
Förtidspension kompenserar  därmed  också den del av
arbetsförmågan som livräntan redan kompenserar.
För att åstadkomma en likvärdig behandling  av  de
försäkrade föreslår regeringen att det införs regler
som  föreskriver samordning även när förmånen enligt
AFL   beviljas    vid    en   senare   tidpunkt   än
arbetsskadelivräntan.  Av  administrativa  skäl  bör
emellertid de nya samordningsreglerna  införas först
i och med att sjuk- och aktivitetsersättning  införs
fr.o.m. den 1 januari 2003.
Om  ersättning  enligt AFL eller annan författning
har betalats ut av  en allmän försäkringskassa eller
arbetslöshetskassa och  det senare beviljas en annan
ersättning  retroaktivt enligt  AFL  för  samma  tid
skall den retroaktiva  ersättningen  minskas. Minsk-
ningen  sker med det belopp som överstiger  vad  som
skulle ha  utgetts för perioden, om beslutet om båda
ersättningarna hade förelegat samtidigt.
För att samordning  skall kunna ske krävs dock att
ersättningarna enligt särskilda  regler eller enligt
bidragsvillkoren    inte    får   utges   ograverade
samtidigt. Reglerna i denna del  är  emellertid inte
helt  klara när det gäller livränta enligt  LAF  och
sjukpenning enligt AFL.
Enligt  regeringen är det en grundläggande princip
att ersättning  för  ett  och  samma inkomstbortfall
inte  utbetalas mer än en gång. Regeringen  föreslår
därför  ett  förtydligande i AFL som innebär att den
livränta som utges  retroaktivt  kan minskas med den
sjukpenning  enligt  AFL  som utbetalats  för  samma
period.
Lagändringarna   föreslås  träda   i   kraft   den
1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har inte något  att erinra mot regeringens
förslag. Förslagen tillstyrks därmed.

Anmälningsskyldighet m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör bifalla regeringens förslag
- att den som uppbär egenlivränta  enligt LAF
skall vara skyldig att anmäla ändrade förhål-
landen som kan påverka rätten till förmånen,
- att försäkringskassan när livränta beviljas
tills  vidare skall ta ställning till  frågan
om efterkontroll,  dock med den ändringen att
förslaget skall träda i kraft den 1 juli 2002
samt
- att ett beslut om  livränta  skall omprövas
om   personens   inkomst  som  skadad   ökats
väsentligt.

Propositionen

I LAF saknas bestämmelser  om  att  en försäkrad som
får   egenlivränta   är   skyldig  att  anmäla   att
arbetsförmågan  väsentligt  förbättrats   eller  att
förhållandena i övrigt ändrats. Det innebär  att  en
försäkrad som beviljas sådan livränta inte har någon
laglig  skyldighet  att  anmäla ändrade förhållanden
som  kan  påverka  rätten  till   förmånen.   Enligt
regeringens  mening saknas det anledning att undanta
egenlivränta från kravet på anmälningsskyldighet när
en   sådan  skyldighet   finns   beträffande   t.ex.
förtidspension  och  sjukbidrag. Regeringen föreslår
därför att LAF ändras så att krav på anmälningsskyl-
dighet även skall gälla  när  den  försäkrade uppbär
egenlivränta.

Beslut om förtidspension gäller tills  vidare. För
förtidspension     gäller     enligt     AFL     att
försäkringskassan  i  samband  med  beslut  om sådan
förmån   skall   bedöma   om  förnyad  utredning  av
arbetsförmågan  skall göras  efter  viss  tid,  s.k.
efterkontroll. Från  och  med  den  1  januari  2003
ersätts   förtidspension  av  förmånerna  sjuk-  och
aktivitetsersättning.   En  motsvarande  bestämmelse
kommer  då  att  gälla  för de  nya  förmånerna.  En
livränta kan beviljas tills vidare eller för en viss
angiven  tid. En tidsbegränsad  livränta  prövas  på
nytt vid den aktuella periodens slut. En fullständig
sakprövning  görs  då  av  den försäkrades rätt till
fortsatt  livränta  och  ett  nytt  livränteunderlag
fastställs. När det är fråga om  livränta som gäller
tills  vidare  har  RFV  rekommenderat  att  försäk-
ringskassorna i samband med  livräntebeslutet  skall
ta ställning till om efterkontroll skall göras.  Det
saknas  dock lagstöd för ordningen med efterkontroll
i livränteärenden.  Regeringen föreslår att en regel
som motsvarar den som finns i  AFL införs i LAF.
Livränta kan beviljas för sänkt inkomst till följd
av arbetsbyte eller omplacering som föranletts av en
arbetsskada. Till följd  av  att löneutvecklingen är
olika inom olika branscher kan beviljad livränta med
tiden  komma  att  mer eller mindre  kompensera  den
sänkta    inkomst    som   arbetsbytet/omplaceringen
initialt medförde. Ökade inkomster som inte beror på
att hälsotillståndet förbättrats, eller som beror på
att  den försäkrade bytt  till  ett  mer  välavlönat
arbete,  utgör  emellertid inte skäl för omprövning.
Inte  heller  har  ökade   inkomster  som  följd  av
politiska  uppdrag  vid sidan  om  ordinarie  arbete
ansetts utgöra sådana  ändrade  förhållanden som bör
medföra omprövning. Enligt regeringen  framstår  det
inte  som  rimligt  att livränta skall betalas ut då
inkomstförlust inte längre  föreligger.  Därför  bör
livränta   också  omprövas  om  försörjningsförmågan
förbättras  till  följd  av  löneutveckling,  utökad
arbetstid eller  på  annat sätt. Regeringen föreslår
därför  att  reglerna ändras  så  att  livränta  kan
omprövas inte  endast  om  ändring  av betydelse har
skett  i  de  förhållanden  som  var  avgörande  för
beslutet utan även om ökning av väsentlig  betydelse
har skett av inkomsten som skadad.
De    nya    reglerna   om   anmälningsskyldighet,
efterkontroll och  omprövning föreslås träda i kraft
den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar  att  regeringens förslag
innebär  att  en  försäkrad  blir skyldig  även  att
anmäla väsentligt ökad inkomst,  har  inte något att
erinra  mot  förslagen.  Utskottet  anser  dock  att
förslaget om efterkontroll bör träda i kraft  den  1
juli  2002. Utskottet föreslår en sådan ändring. Med
denna  ändring   tillstyrker  utskottet  regeringens
förslag.

Utskottet noterar att Riksdagens revisorer nyligen
har föreslagit att  regeringen  skall vidta åtgärder
för     att     förbättra     efterkontrollen     av
förtidspensioner (2001/02:RR13).

Administration av
arbetsskadeförsäkringen


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avstyrka motionsyrkanden  bl.a.
om
- länsvis koncentration av handläggningen  av
arbetsskadeärenden,
- vidareutbildning av försäkringsläkare,
- utbildning i försäkringsmedicin och
-  behovet  av att förbättra arbetsmiljön för
att minska antalet arbetsskador.
Jämför reservationerna nr 9 och 10 (båda kd).

Propositionen

Arbetsskadeförsäkringen handläggs för närvarande vid
varje försäkringskassa.  Av  RFV:s rapport RFV Anser
2001:3  framgår  att  under de år  som  försäkringen
funnits  har  ett  antal  grundläggande   brister  i
handläggningen  och  tillämpningen  av  försäkringen
påtalats  vid  såväl  granskningar  som utredningar.
Detta sammanhänger bl.a. med de komplexa  och  svåra
bedömningar som måste göras i ett arbetsskadeärende.
Kunskapsbrister  och  behovet av gemensamma utgångs-
punkter vid bedömningen av arbetsskador framstår som
centrala faktorer i sammanhanget.  Enligt  RFV talar
mycket  för att handläggningen av arbetsskadeärenden
bör koncentreras. Detta skulle öka förutsättningarna
för likformighet och rättssäkerhet och få till följd
att   de   regionala   skillnaderna   i   beslut   i
arbetsskadeärenden  minskar. Enligt RFV:s mening bör
i första hand en arbetsskadeenhet  för  hela  landet
bildas.

Enligt  regeringen  är frågan om koncentration  av
arbetsskadehandläggningen av central betydelse. Rätt
utförd skulle en koncentrering underlätta utbytet av
kunskaper    mellan   försäkringsspecialister    och
företrädare  för   medicinsk  och  annan  vetenskap.
Frågan om hur många  enheter  och  var de skall vara
placerade behöver emellertid övervägas  ytterligare.
Regeringen  gör i propositionen bedömningen  att  en
särskild  utredare  bör  ges  i  uppdrag  att  lämna
förslag till  utformningen  av  en  mer koncentrerad
organisation  för arbetsskadehandläggningen.  Vidare
skulle enligt regeringen kvaliteten på bedömningen i
mer  komplicerade   arbetsskadeärenden   förmodligen
höjas  om  flera  olika  försäkringsläkare  gör   en
gemensam försäkringsmedicinsk bedömning. En särskild
utredare  bör  därför ges i uppdrag att förbereda en
ny  ordning  för  den  försäkringsmedicinska  bedöm-
ningen. Dessutom krävs  enligt regeringen någon form
av    gemensam    grund    för    det     medicinska
ställningstagandet. En särskild utredare bör  ges  i
uppdrag att närmare utreda frågan om en kunskapsbank
inom arbetsskadeområdet.

Motioner

Désirée  Pethrus  Engström m.fl. (kd) begär i motion
Sf18 yrkande 4 ett  tillkännagivande om en utredning
om  länsvis  koncentration   av   handläggningen  av
arbetsskadeärenden.     Vid     en     centraliserad
handläggning    till    ett   ställe   ökar   enligt
motionärerna    det   fysiska    avståndet    mellan
handläggare, arbetsplats  och skadad. I samma motion
yrkande    5   begärs   ett   tillkännagivande    om
vidareutbildning för försäkringsläkarna för att höja
kvaliteten i  beslutsprocessen.  I  yrkande  6 begär
motionärerna  ett tillkännagivande om att utbildning
i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i
läkarutbildningen.    Enligt   motionärerna    måste
utbildning i försäkringsmedicin bli obligatorisk för
läkare på alla nivåer och  ges  ett  större inslag i
deras  grundutbildning.  I  yrkande  7  begärs   ett
tillkännagivande om att utredningen om en ny ordning
för    den   försäkringsmedicinska   bedömningen   i
arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över
det försäkringsmedicinska systemet.

I motion  Sf16  yrkande  1 av Barbro Feltzing (mp)
begärs ett tillkännagivande  om att regeringen skall
hålla  fast vid sin ambition att  arbetsskadeärenden
skall handläggas tidigare än vad som nu sker och att
man även  efter  införandet  av en ny lag bör sträva
efter kortare handläggningstider.  Genom regeringens
förslag  kommer enligt motionären handläggningstiden
visserligen att förkortas men inte tillräckligt.
I motion  Ub295  yrkande  2  av Lennart Fridén (m)
begärs  ett tillkännagivande om att  konsensusregler
måste    gälla     hos     försäkringskassor     och
förtroendeläkare  som  har  att  ta  ställning  till
skador   till   följd   av  påverkan  av  magnetism,
elektricitet   och  strålning.   Enligt   motionären
bedömer försäkringskassorna dessa skador olika.
Gudrun Schyman  m.fl.  (v)  begär  i  motion MJ422
yrkande  4  ett tillkännagivande om att symtomen  på
elöverkänslighet   bör   betraktas   som  grund  för
bedömning av arbetsskada. Motionärerna  påpekar  att
vissa      försäkringskassor      inte     godkänner
elöverkänslighet som arbetsskada och att det inte är
acceptabelt  att  försäkringskassornas   bedömningar
skiljer sig åt.
I  motion  Sf360  av Margareta Sandgren m.fl.  (s)
begärs   ett   tillkännagivande    om   förslag   om
rikskoncentrerad   handläggning   av   arbetsskador.
Motionärerna   anser   att  handläggningen  av   ett
arbetsskadeärende  kräver   närhet   och   täthet  i
kontakter  mellan den försäkrade, försäkringskassan,
arbetsplats  och  försäkringsläkare.  Att  genomföra
omfattande       organisationsförändringar       med
rikskoncentrerad     handläggning     kan     enligt
motionärerna knappast gagna den försäkrade samtidigt
som  det  betyder  att  kraften i utvecklingsarbetet
inom försäkringskassorna går förlorad.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   konstaterar   att   försäkringskassornas
bedömning  i  arbetsskadeärenden   är  av  skiftande
kvalitet.   Sannolikt   beror   det  på  att   många
arbetsskadeärenden är komplicerade  att  utreda  och
svårbedömda. Även det förhållandet att det saknas en
samlad  bild över det medicinska kunskapsläget torde
spela en  roll.  En  koncentration av handläggningen
liksom inrättandet av  en  kunskapsbank skulle kunna
bidra  till  att bristerna i handläggningen  minskar
och att en ökad likformighet uppnås. De nya reglerna
med ett enhetligt beviskrav torde också få betydelse
i sammanhanget.  Enligt utskottet finns det skäl att
anta att en mer koncentrerad  handläggning  även kan
skapa  förutsättningar  för en snabbare handläggning
av  arbetsskadeärenden.  Frågan   om  hur  en  sådan
organisation skall se ut kommer att  bli föremål för
utredning.

Utskottet  har  vid  sammanträde den 7  mars  2002
erhållit information av  företrädare från Gävleborgs
läns allmänna försäkringskassa om försäkringskassans
erfarenheter        av       en       regionaliserad
arbetsskadehandläggning.     Det     framkom     att
försäkringskassan har inrättat ett regioncentrum för
arbetsskador  med  en gemensam administration i form
av ett gemensamt ledarskap och gemensamma möten. Den
handläggande    personalen    har    däremot    inte
omlokaliserats till  ett  ställe, vilket innebär att
den lokala förankringen, som  är  viktig,  inte  har
gått  förlorad.  Genom  den  nya ordningen anser sig
försäkringskassan ha fått en bättre  kvalitet och en
större   likformighet  i  arbetsskadehandläggningen.
Försäkringskassan  har  också  kunnat  etablera  ett
samarbete med den arbetsmiljömedicinska forskningen.
Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet att
det   för   närvarande   inte  finns  anledning  för
riksdagen att göra något uttalande  i frågan. Därmed
avstyrker utskottet motionerna Sf18 yrkande  4, Sf16
yrkande 1 och Sf360.
Såvitt   gäller   frågan  om  vidareutbildning  av
försäkringsläkare och  om  en starkare ställning för
utbildning      i      försäkringsmedicin       inom
läkarutbildningen  vill  utskottet framhålla att det
närmast är självklart att  både  behandlande  läkare
och  försäkringsläkare  har  goda  kunskaper i bl.a.
försäkringsmedicin.  Eftersom försäkringsläkaren  är
en   av   försäkringskassan    anställd   tjänsteman
förutsätter  utskottet  att  försäkringskassorna   i
egenskap     av     arbetsgivare     tillser     att
försäkringsläkarna   får   den   utbildning  som  är
nödvändig   för   uppdraget.  När  det  gäller   den
behandlande läkaren har denne en avgörande betydelse
inte bara i förhållande  till  sina  patienter  utan
också   för   utvecklingen   av  socialförsäkringens
kostnader.  Det  innebär enligt  utskottet  både  en
grannlaga uppgift  och  ett stort samhällsekonomiskt
ansvar  att  t.ex. utfärda  ett  läkarutlåtande  för
förtidspension   eller   att  göra  uttalande  i  en
sambandsfråga i ett komplicerat arbetsskadeärende om
resultatet blir en livsvarig  livränta. Det ligger i
sakens natur att den behandlande läkaren då måste ha
en     god     kännedom    bl.a.    om    patientens
arbetsförhållanden.
Utskottet noterar  att  regeringen  inom ramen för
det  s.k.  elvapunktsprogrammet  avser att  göra  en
översyn  av  sjukskrivningsprocessen   och  att  den
behandlande   läkarens   behov   av  stöd  av  andra
kompetenser   som   tar   hänsyn  till  patienternas
arbetsförhållanden skall uppmärksammas.
Frågan  om  elöverkänslighet  eller  skador  efter
påverkan av t.ex.  magnetism,  som  berörs  i två av
motionerna,  är  exempel  på  sjukdomsbesvär som  är
mycket  svårbedömda  och  där  förekomsten   av   en
kunskapsbank skulle kunna vara av stor betydelse vid
arbetsskadebedömningen.  Även  en gemensam bedömning
av   flera   försäkringsläkare   skulle   kunna   ge
försäkringskassorna väsentligt bättre  underlag  vid
arbetsskadebedömningarna.  Båda  dessa  åtgärder bör
kunna  få  en avgörande betydelse för att åstadkomma
en mer enhetlig  och  likformig  bedömning över hela
landet samtidigt som det kan bidra  till  att  skapa
förtroende för försäkringskassornas beslut.
Utskottet anser att de aviserade utredningarna bör
avvaktas  och att det inte finns skäl att nu föreslå
att  riksdagen  skall  vidta  någon  åtgärd.  Därmed
avstyrker  utskottet  motionerna Sf18 yrkandena 5-7,
MJ422 yrkande 4 och Ub295 yrkande 2.

Ändring i lagen om statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen  bör  bifalla  regeringens  förslag
bl.a.  om  att  beslut  om ersättning  enligt
lagen  (1977:266) om statlig  ersättning  vid
ideell skada  m.m.  skall  fattas av den myn-
dighet som regeringen bestämmer  samt  att de
undantag  i  ersättningshänseende  som gäller
för  intagna  på  kriminalvårdsanstalt  m.fl.
skall  gälla  även  för   personer   som   är
underkastade            vissa           andra
verkställighetsformer.

Propositionen

Enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd
(LSP) och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid
ideell  skada  m.m. (LSI) finns  en  rätt  till  er-
sättning     vid     personskada      för      bl.a.
totalförsvarspliktiga       och       intagna      i
kriminalvårdsanstalt. Ersättningen skall  i  princip
försätta  den  skadade  i samma ekonomiska situation
som     om     skadan     inte    hade    inträffat.
Personskadeskyddet enligt LSP  handhas  av  RFV  och
försäkringskassorna.  Beslut  om  statlig ersättning
vid    ideell   skada   m.m.   fattas   av   Statens
trygghetsnämnd.

Sedan  lång  tid tillbaka finns avtalsförsäkringar
för  arbetare  och  tjänstemän  inom  bl.a.  Svenskt
Näringslivs, LO:s  och  PTK:s  avtalsområden.  En av
dessa avtalsförsäkringar är Trygghetsförsäkring  vid
arbetsskada (TFA). Den som drabbas av personskada  i
arbetet  kan få ersättning enligt skadeståndsrättens
normer utan  att behöva visa att arbetsgivaren eller
annan  är vållande  till  skadan.  TFA  kompletterar
förmånerna   inom   den  allmänna  försäkringen  och
arbetsskadeförsäkringen. För den som omfattas av LSP
är   rätten  till  ersättning   för   ideell   skada
fastslagen  i  författning,  nämligen  LSI.  När LSI
infördes  var TFA:s motsvarighet för anställda  inom
det statliga  området statens personskadeförsäkring,
enligt vilken ersättningsanspråk  prövas  av Statens
trygghetsnämnd.  Från  och  med  april 1986 ersattes
statens   personskadeförsäkring   av   avtalet    om
ersättning vid personskada (PSA).
Sedan den 1 juli 2000 har frågan om ersättning vid
personskada för statligt anställda övertagits av den
av   parterna   på   den   statliga  arbetsmarknaden
gemensamt   inrättade   PSA-nämnden.    Därmed   har
merparten    av    arbetsuppgifterna   för   Statens
trygghetsnämnd  försvunnit.  Till  trygghetsnämndens
kvarvarande verksamhet  hör  dock  alltjämt  person-
skadeärendena   enligt  LSI.  Regeringen  anser  att
Statens  trygghetsnämnd   snarast  bör  upphöra  och
föreslår att beslut om ersättning  enligt  LSI skall
fattas  av  den  myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen  avser  att   ge   Kammarkollegiet  denna
uppgift.
Vidare  föreslås  att  hänvisningen  till  statens
personskadeförsäkring   i   LSI   ersätts   med   en
hänvisning   till   avtalet   om   ersättning    vid
personskada  (PSA)  och att uttrycket ersättning för
allmänna olägenheter  i  LSI  ändras till ersättning
för olägenheter i övrigt.
Såvitt     gäller    den    ersättningsberättigade
personkretsen  var  LSI ursprungligen begränsad till
att gälla ersättning för ideell skada. Genom en lag-
ändring  1991  utvidgades  skyddet  enligt  LSI  för
totalförsvarspliktiga   m.fl.   till   att   omfatta
samtliga  kostnader  som  ersätts enligt PSA. Vidare
utvidgades  rätten  till ersättning  vid  olycksfall
under     fritiden    m.m.    För     intagna     på
kriminalvårdsanstalt,      vissa      administrativt
frihetsberövade personer m.fl., föreskrevs  dock att
endast ersättning för ideell skada skulle utges.
Genom en lagändring 1999 utökades LSP med tre  nya
personkategorier   som  skulle  omfattas  av  lagen,
nämligen   den   som  utför   samhällstjänst   eller
ungdomstjänst enligt  föreskrifter som meddelats med
stöd av brottsbalken samt  den  som  utför  oavlönat
arbete  enligt föreskrift som meddelats med stöd  av
lagen   (1994:451)    om   intensivövervakning   med
elektronisk  kontroll.  Enligt  regeringen  bör  för
denna   personkrets   gälla   samma    undantag    i
ersättningshänseende som gäller för bl.a. intagna på
kriminalvårdsanstalt. Regeringen föreslår därför att
LSI  ändras så att de nämnda kategorierna endast har
rätt till ersättning för ideell skada.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har  inget  att  erinra  mot  regeringens
förslag. Förslagen tillstyrks därför.

Förslagens konsekvenser

Propositionens    förslag    om   nya   regler   för
arbetsskadeförsäkringen har enligt  regeringen stora
ekonomiska konsekvenser såväl för statsbudgeten  och
de  offentliga  finanserna som för den enskilde. Det
har dock visat sig vara mycket svårt att beräkna den
framtida           utgiftsutvecklingen           för
arbetsskadeförsäkringen.  Risken  finns  således att
utgiftsnivån blir betydligt högre än beräknat.

I   2001   års   ekonomiska   vårproposition   har
regeringen    avsatt   medel   för   att   reformera
arbetsskadeförsäkringen.  Totalt  har  500  miljoner
kronor  avsatts  för  2002  och  därefter  1 miljard
kronor per år fr.o.m. 2003.
Enligt    regeringen    är   det   angeläget   att
kostnadseffekterna   av   förslagen    kan    följas
omedelbart  från  det att reglerna börjar tillämpas.
Ett uppföljningssystem  som  möjliggör  detta  måste
därför  finnas tillgängligt redan fr.o.m. den 1 juli
2002.  Det   är  vidare  angeläget  att  system  för
ärendehantering  som  ger  tillgång  till detaljerad
statistik skapas för arbetsskadeärenden.  Regeringen
kommer  därför  att  ge RFV i uppdrag att skapa  ett
sådant system. I avvaktan  härpå  kommer  regeringen
att i regleringsbrevet för 2002 ge RFV i uppdrag att
inom  ramen  för  det  befintliga  statistiksystemet
vidta åtgärder som gör det möjligt att följa föränd-
ringar i arbetsskadeförsäkringens ersättningsmönster
och mäta försäkringens effekter för kvinnor och män.
En  första  rapportering skall göras i  samband  med
årsredovisningen avseende 2002. (Av regleringsbrevet
för  2002  framgår  att  RFV  har  fått  ett  sådant
uppdrag.)
Vidare   kommer    regeringen    att   införa   en
kontrollstation  år  2004,  då  bl.a.  effekten   av
regeländringarna   och   kostnadsutvecklingen  skall
analyseras. RFV kommer därför  att  få i uppdrag att
genomföra  en sammanhållen analys och  bedömning  av
bl.a.  kostnadsutvecklingen   och  regeländringarnas
effekt för de försäkrade.
Flera av de föreslagna regeländringarna kommer att
få   konsekvenser  för  försäkringsadministrationen.
Enligt  regeringen  kommer  de  ändrade  beviskraven
sannolikt att leda till en ökad ärendetillströmning.
Regeländringarna  skall  dock  kompletteras med  att
handläggningen   av  arbetsskadeförsäkringen   skall
koncentreras.     En     ny     organisation     för
arbetsskadehandläggningen  förutsätts  gälla fr.o.m.
den 1 januari 2003.
Förslaget om ändrade beviskrav kan även  komma att
få       konsekvenser      för      de      allmänna
förvaltningsdomstolarna.    Regeringen    gör   dock
bedömningen  att  det  antal  överklagade  beslut  i
arbetsskadeärenden  som  beror  på de regeländringar
som nu föreslås för närvarande är  mycket  svårt att
uppskatta.  Regeringen kommer därför att noga  följa
kostnadsutvecklingen       för      de      allmänna
förvaltningsdomstolarna.
Reservationer



Utskottets    förslag   till   riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen
(punkt 1)

av  Bo  Könberg (fp), Gustaf von Essen (m), Göran
Lindblad (m), Cecilia Magnusson (m) och Margareta
Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Riksdagen bifaller
därmed motionerna  2001/02:Sf19  yrkandena  1-5  och
2001/02:Sf309  yrkandena  1-4  och  bifaller  delvis
motionerna 2001/02:Sf18 yrkande 1, 2001/02:Sf233 och
2001/02:Sf336.

Ställningstagande

Vi   anser   att   det   finns   behov   av   en  ny
arbetsskadeförsäkring   som   hanteras   av  privata
försäkringsbolag.  En sådan försäkring bör  utformas
så  att  den  befrämjar  förebyggande  åtgärder  och
rehabilitering  så  att  riskerna  för  arbetsskador
minimeras liksom olägenheterna till följd  av sådana
skador.

Eftersom  arbetsgivaren  har störst möjlighet  att
påverka arbetsmiljön genom val  av produktionsteknik
och arbetsmetoder  är det rimligt  att arbetsgivaren
också  har  ansvar  för  att  reducera  risken   för
arbetsskador,   bl.a.   genom   en   försäkring  för
arbetsskador. För att skydda arbetstagaren  bör  det
dock  finnas en kunnig tredje part på riskbedömning,
dvs. ett försäkringsbolag. Arbetsgivaren måste i lag
åläggas  att  teckna  en  fullständig försäkring för
arbetsskada med en aktuarisk  premie.  Premien skall
sättas  efter  de risker och skadefall arbetsgivaren
genererar.    Höga     försäkringspremier     skapar
drivkrafter   att  minska  riskerna  genom  tekniska
insatser och utbildning.
En aktuarisk försäkring är effektiv när det gäller
arbetsolyckor men  går  i  de  flesta  fall inte att
tillämpa  när  det  gäller arbetssjukdomar.  Orsaken
till detta är att sambanden  mellan  en  sjukdom och
dess uppkomst samt arbetsmiljön är komplicerade  och
oklara.
För   arbetssjukdomar   går  det  inte  att  sätta
korrekta premier, bl.a. därför  att sjukdomarna ofta
uppträder först efter lång fördröjning.  Vi föreslår
därför  att  arbetsskadeförsäkringen  enbart   skall
omfatta   arbetsolyckor.   Eftersom   det   ur   ett
löntagarperspektiv   torde   vara   ointressant   om
inkomstbortfallet   på   grund  av  sjukfrånvaro  är
arbetsrelaterat   eller  ej  bör   arbetssjukdomarna
överföras till sjukpenningförsäkringen.
En  aktuarisk  försäkring   gör   kostnaderna  för
riskexponeringen  tydliga  för  både  anställda  och
arbetsgivaren, vilket ökar incitamenten  att  minska
riskerna.   Av   det   skälet  finns  det  skäl  att
ifrågasätta   färdolycksfallens    plats   inom   en
försäkring  för  arbetsskador.  En arbetsgivare  har
inga möjligheter att påverka och förhindra denna typ
av     olyckor.     Därför     föreslår    vi    att
trafikolycksfallen    inom   arbetsskadeförsäkringen
överförs till trafikförsäkringen.
Arbetsskadeförsäkringen   har   betydande   årliga
kostnader   under   många   år  framöver  för  gamla
arbetsskador i form av livräntor.  Finansiering sker
med   avgifter.  När  arbetsgivaren  börjar   betala
försäkringspremier    för   arbetsolycksfallen   bör
arbetsskadeavgiften  successivt   kunna   reduceras.
Övergången  från  nuvarande  finansiering  till   en
renodlad försäkringsfinansiering för arbetsolyckorna
måste   få   ta   tid.  Arbetsgivare  med  riskfylld
verksamhet och höga  försäkringspremier bör under en
övergångstid få viss del av sina premier betalade ur
en särskild fond. Ett  sätt  att finansiera denna är
att   göra   nedtrappningen  av  arbetsskadeavgiften
långsammare  än   vad  som  teoretiskt  skulle  vara
möjligt.   En   något   långsammare   minskning   av
arbetsskadeavgifterna får  ses  som en investering i
en säkrare arbetsmiljö med betydligt  färre framtida
arbetsolycksfall.
Frågan     om     hur     övergången    från    en
arbetsolycksfallsförsäkring   i    den    offentliga
arbetsskadeförsäkringen    till    en   obligatorisk
ansvarsförsäkring  vid arbetsolycksfall  skall  vara
utformad    måste    utredas     liksom    hur    en
övergångslösning     vid     en    överföring     av
arbetssjukdomsfallen      till     den      allmänna
sjukpenningförsäkringen skall utformas.
Det stora och avgörande problemet  när  det gäller
arbetsskadeförsäkringen är enligt vår mening bristen
på  incitament  som premierar förebyggande åtgärder.
För   såväl  arbetstagare   och   arbetsgivare   som
försäkringskassa   är  nuvarande  incitament  mycket
svaga eller obefintliga. Fördelarna med vårt förslag
till modell är  att  den  skapar  just de incitament
som  den  nuvarande arbetsskadeförsäkringen  saknar.
Eftersom premierna  kommer  att vara differentierade
kommer arbetsgivaren att få incitament att förbättra
arbetsmiljön på arbetsplatsen.  Ur försäkringsmässig
synpunkt  är  det rimligt att arbetsgivaren  betalar
för de skador som uppstår på arbetsplatsen.
Vad nu framförts  bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

2. Privatisering av arbetsskadeförsäkringen
(punkt 1)

av Fanny Rizell (kd),  Birgitta  Carlsson (c) och
Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 2. Riksdagen bifaller
därmed    motionerna    2001/02:Sf18    yrkande   1,
2001/02:Sf233 och 2001/02:Sf336 och bifaller  delvis
motionerna   2001/02:   Sf19   yrkandena   1-5   och
2001/02:Sf309 yrkandena 1-4.

Ställningstagande

Det  stora  och  avgörande  problemet när det gäller
socialförsäkringssystemet     i    allmänhet     och
arbetsskadeförsäkringen i synnerhet  är  enligt  vår
mening   bristen   på   incitament   som   premierar
förebyggande  åtgärder.  För såväl arbetstagare  och
arbetsgivare  som försäkringskassa  är  incitamenten
mycket svaga eller obefintliga.

Ett  alternativ   är  att  arbetsskadeförsäkringen
lyfts  ut  ur den offentliga  försäkringen  och  att
ansvaret för organisation och finansiering i form av
en  obligatorisk   tilläggsförsäkring  tas  över  av
arbetsmarknadens  parter.  Ett  sådant  förslag  har
utretts   av   Arbetsskadeutredningen    1997   (SOU
1998:37).
De  klara  fördelarna  med  en  modell med privata
inslag  är  framför  allt  att  den skapar  just  de
incitament som den nuvarande arbetsskadeförsäkringen
saknar.   Eftersom   premierna   kommer   att   vara
differentierade   kommer   arbetsgivaren    att   få
incitament    att    förbättra    arbetsmiljön    på
arbetsplatsen.  Även  satsningen  på  rehabilitering
skulle öka. Från försäkringsmässig synpunkt  är  det
rimligt  att arbetsgivaren betalar för de skador han
eller hon faktiskt orsakar.
Arbetsskadeutredningens   förslag   om  en  privat
arbetsskadeförsäkring är väl genomarbetat och skulle
i princip kunna sättas i verket relativt omgående.
Det  är  beklagligt  att så inte redan har  skett.
Regeringen bör därför analysera utredningens förslag
liksom    det    norska    systemet     med     dess
incitamentsskapande  inslag.  Även  andra förslag på
området bör ingå i analysen. Regeringen bör därefter
återkomma   till   riksdagen  med  förslag   om   en
reformerad arbetsskadeförsäkring.
Vad nu framförts bör  riksdagen  som sin mening ge
regeringen till känna.

3. Begreppet yrkesutbildning (punkt 4)

av  Gustaf  von  Essen,  Göran Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3. Riksdagen bifaller
därmed motion 2001/02:Sf19 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att det i 4 kap. 10 § lagen  (1976:380)  om
arbetsskadeförsäkring        angivna       begreppet
yrkesutbildning är otidsenligt  och  inte på ett bra
sätt  speglar  gällande regler och praxis.  Det  bör
därför övervägas  om  det  inte  finns skäl att både
förtydliga och precisera detta begrepp.  Enligt  vår
mening bör frågan överlämnas  till den utredning som
har   i   uppdrag  att  se  över  skyddstiderna  för
sjukpenninggrundande  inkomst. I det uppdraget ingår
bl.a. vissa frågor som rör socialförsäkringssystemet
för studerande. Vad nu  framförts  bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.


4. Enhetligt beviskrav vid
arbetsskadebedömningen (punkt 5)

av  Gustaf  von  Essen  (m), Göran Lindblad  (m),
Cecilia Magnusson (m), Birgitta  Carlsson (c) och
Margareta Cederfelt (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  avslår  regeringens förslag till  lag  om
ändring i lagen (1976:380)  om arbetsskadeförsäkring
såvitt  avser  2  kap.  1  och  2 §§  samt  punkt  2
övergångsbestämmelserna. Riksdagen  bifaller  därmed
motionerna  2001/02:Sf17  yrkande 1 och 2001/02:Sf19
yrkande 7 samt avslår motion 2001/02:Sf18 yrkande 2.

Ställningstagande

Enligt   vår   uppfattning  är  det   märkligt   att
regeringen  inte   har   tagit  fasta  på  Lagrådets
uttalande om att lagtillämpningen, om den inte skall
riskera att präglas av alltför  stor skönsmässighet,
genomgående  bör  bygga  på i vad mån  vetenskapligt
välgrundade kunskaper förekommer  på  det område som
berörs.  Vi  anser  således  på  goda  grunder   att
regeringens   förslag   kommer  att  leda  till  mer
skönsmässiga  bedömningar   än   i   dag.  Detta  är
olyckligt eftersom det ur rättssäkerhetssynpunkt  är
viktigt  att bedömningarna är lika över hela landet.
Vi motsätter  oss  därför regeringens förslag om ett
enhetligt beviskrav vid arbetsskadebedömningen.


5. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av  Gustaf  von Essen,  Göran  Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 5. Riksdagen bifaller
därmed  motion 2001/02:Sf19  yrkande  6  och  avslår
motionerna   2001/02:Sf17   yrkandena   3   och   4,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Regeringen  är  oroad  över  att  kvinnor  i  mindre
utsträckning  än  män  får  sina skador godkända som
arbetsskador. Enligt vår mening  bör ambitionen inte
vara  att  lika  många  kvinnor  som  män  skall  få
ersättning från arbetsskadeförsäkringen.  I  stället
bör sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna utformas  så
att  incitament  skapas  för att reducera ohälsa hos
både män och kvinnor. Vi anser  således  att  det är
viktigt  att uppmärksamma de friskgivande faktorerna
i   arbetet    och    att    försöka    minska   den
arbetsrelaterade  ohälsan.  Detta bör riksdagen  som
sin mening ge regeringen till känna.


6. Åtgärdsprogram för ökade
rehabiliteringsinsatser (punkt 6)

av Birgitta Carlsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 6. Riksdagen bifaller
därmed  motion 2001/02:Sf17 yrkandena  3  och  4 och
avslår    motionerna    2001/02:Sf19    yrkande   6,
2001/02:Sf283 och 2001/02:A314 yrkande 4.

Ställningstagande

Rehabiliteringsreformen  1992 gav arbetsgivarna  ett
stort  men otydligt ansvar.  I  praktiken  har  dock
ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika
sektorer  som har olika finansiärer, nämligen hälso-
och          sjukvården,          försäkringskassan,
arbetsförmedlingen  och  socialtjänsten.  Detta  har
lett    till    att   individens   inflytande   över
rehabiliteringsprocessen  har  minskat samtidigt som
många   människor   får  alltför  lite   hjälp   med
rehabilitering. Försäkringskassorna  måste därför få
tydliga    direktiv    att    arbeta    aktivt   med
rehabilitering.  Regeringen bör ta fram ett  konkret
åtgärdsprogram  för  ökade  rehabiliteringsinsatser.
Detta bör riksdagen  som  sin  mening  ge regeringen
till känna.


7. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av  Gustaf  von  Essen  (m), Göran Lindblad  (m),
Fanny   Rizell  (kd),  Cecilia   Magnusson   (m),
Birgitta  Carlsson  (c),  Margareta Cederfelt (m)
och Désirée Pethrus Engström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  avslår regeringens förslag  till  lag  om
ändring i lagen  (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
såvitt avser 3 kap.  4  §. Riksdagen bifaller därmed
motionerna  2001/02:Sf17  yrkande   2,  2001/02:Sf18
yrkande 3 och 2001/02: Sf19 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår mening har karensdagen en viktig funktion
att fylla som självrisk. Vi anser att det är rimligt
att     det    även    finns    en    självrisk    i
arbetsskadeförsäkringen.  Med  hänsyn härtill och då
Sverige     totalt     sett    har    förmåner     i
arbetsskadeförsäkringen   som   vida  överstiger  de
miniminormer som läggs fast i ILO:s  konvention  (nr
121)  om  förmåner  vid  yrkesskada motsätter vi oss
regeringens  förslag om kompensation  för  karensdag
vid arbetsskada.


8. Livränteunderlag (punkt 8)

av  Gustaf von  Essen,  Göran  Lindblad,  Cecilia
Magnusson och Margareta Cederfelt (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 8. Riksdagen bifaller
därmed  motion 2001/02:Sf19 yrkande 8.

Ställningstagande

Vid sjukfrånvaro  kan  en  arbetstagare  beroende på
omständigheterna få inkomstbortfallsersättning bl.a.
från sjukförsäkringen eller arbetsskadeförsäkringen.
Ersättning   från  sjukförsäkringen  fastställs   på
grundval  av  den   sjukpenninggrundande   inkomsten
(SGI),          vari          inte          inräknas
semesterlön/semesterersättning, naturaförmåner eller
kostnadsersättningar.      I      underlaget     för
arbetsskadeersättning   ingår   dock,  förutom   den
inkomst   som  ingår  i  SGI,  andra  skattepliktiga
förmåner än  pengar, vissa kostnadsersättningar samt
semesterlön/semesterersättning.      Enligt      vår
uppfattning bör ersättning för sjukfrånvaro, oavsett
om  den  är  arbetsrelaterad  eller  inte,  beräknas
enligt reglerna för fastställande av SGI. Detta  bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.


9. Vidareutbildning av försäkringsläkare m.m.
(punkt 9)

av  Fanny  Rizell  och Désirée Pethrus Engström (
båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 9. Riksdagen bifaller
därmed  motion 2001/02:Sf18 yrkandena 5-7.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning finns det vissa brister i det
nuvarande  försäkringsmedicinska  systemet.  En  del
anser att bristerna  finns  hos  försäkringsläkarna,
som  man menar skriver yttranden som  är  under  all
kritik   och   går   emot   vetenskap  och  beprövad
erfarenhet.  Andra  menar att försäkringsläkarna  är
utlämnade åt att tolka de behandlande läkarnas intyg
och  utlåtanden.  Om  intygen  är  undermåliga  blir
försäkringsläkarens  bedömning  mer  osäker.  Enligt
detta  synsätt  är det stora  problemet  bristen  på
försäkringsmedicinsk  utbildning  hos de behandlande
läkarna.  Oavsett  vilket  synsätt man  anlägger  på
detta   är   det   viktigt   att  försäkringsläkarna
tillförsäkras   en   kontinuerlig   och   uppdaterad
vidareutbildning. På så  sätt  garanteras  att deras
bedömningar baseras på aktuell kunskap samtidigt som
man höjer kvaliteten i beslutsprocessen. Det  räcker
emellertid  inte med att utbilda försäkringsläkarna.
De     behandlande     läkarnas     utbildning     i
försäkringsmedicin     måste    också    förstärkas.
Utbildning    i   försäkringsmedicin    måste    bli
obligatorisk för  läkare  på alla nivåer och ges ett
mer  betydande inslag i deras  grundutbildning.  Mot
bakgrund  härav  bör den aviserade utredningen om ny
ordning för den försäkringsmedicinska bedömningen få
i uppdrag att se över  frågan om vidareutbildning av
försäkringsläkare  och om  en  förstärkning  av  den
försäkringsmedicinska    utbildningen   för   övriga
läkare.  Detta  bör  riksdagen  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.


10. Administrationsfrågor i övrigt (punkt 10)

av  Fanny  Rizell och  Désirée  Pethrus  Engström
(båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs   i   reservation  10.  Riksdagen
bifaller därmed  motion 2001/02:Sf18  yrkande  4 och
avslår    motionerna    2001/02:Sf16    yrkande   1,
2001/02:Sf360,   2001/02:   Ub295   yrkande   2  och
2001/02:MJ422 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt regeringen skall en särskild utredare ges i
uppdrag att lämna förslag till utformning av en  mer
koncentrerad             organisation            för
arbetsskadehandläggningen.    Vi    anser   att   en
förändring är önskvärd och nödvändig men ställer oss
tveksamma  till en centralisering av handläggningen.
Även om det  kan  uppstå effektivitetsvinster vid en
centraliserad  arbetsskadehandläggning  minskar  den
personliga servicen  när  den  försäkrade  inte  ges
möjlighet  att  träffa  sin  handläggare. Den lokala
kännedom som många handläggare  har om arbetsplatser
och olika arbetsmoment kommer också att gå förlorad.
Inom   försäkringskassorna   pågår   dessutom    ett
förändringsarbete som i vissa fall har utmynnat i en
länskoncentration  av  vissa  ärendeslag,  däribland
arbetsskadorna.   Vi  anser  att  detta  är  en  mer
tilltalande   utveckling    än    att   centralisera
handläggningen  till  ett  enda ställe.  Med  hänsyn
härtill  bör  den aviserade utredningen  om  en  mer
koncentrerad            organisation             för
arbetsskadehandläggningen  utreda ett alternativ med
länsvis  koncentration av arbetsskadehandläggningen.
Detta bör  riksdagen  som  sin  mening ge regeringen
till känna.

Särskilda yttranden



Utskottets   beredning  av  ärendet  har   föranlett
följande särskilda  yttranden. I rubriken anges inom
parentes  vilken punkt  i  utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Ersättning för karensdag (punkt 7)

av Bo Könberg (fp).

Av propositionen  framgår att regeringen har avvisat
tanken på att uppfylla  ILO:s konvention (nr 121) om
förmåner vid yrkesskada genom  att slopa karensdagen
för hela sjukförsäkringssystemet.  I anslutning till
detta   sägs:   "Enligt   regeringens   mening   kan
självrisker i sjukförsäkringssystemet bidra till att
minska korttidsfrånvaron. Statistiken tyder också på
att karensdagen har fått denna effekt."

Jag delar denna regeringens uppfattning  och  vill
understryka   vikten   av   att  ha  denna  form  av
incitamentsskapande inslag i sjukförsäkringen. Detta
gäller    däremot    inte   arbetsskadeförsäkringen,
eftersom förekomsten av karensdag i denna försäkring
rimligen inte påverkar  mängden arbetsskador. Av det
skälet bör karensdag om möjligt undvikas för den som
drabbas av en arbetsskada.

2. Återinförande av arbetsskadesjukpenningen
och administrationsfrågor i övrigt
(punkterna 2 och 10)

av Kerstin-Maria Stalin (mp).

Det   finns  personer  som  aldrig   kommer   in   i
arbetsskadeförsäkringen  och  därmed  aldrig får sin
skada  prövad,  vilket  är  ett stort bekymmer.  Det
beror  i  vissa fall på att personen  i  fråga  inte
uppfyller kriterierna  om  varaktig  nedsättning  av
förmågan   att  skaffa  sig  inkomst  genom  arbete.
Idealet   vore    att    återinföra    rätten   till
arbetsskadesjukpenning.  För närvarande bedöms  dock
en sådan åtgärd alltför kostsam.  Emellertid  är det
viktigt    att    anlägga   ett   helhetsperspektiv.
Långtidssjukskrivningar ökar katastrofalt med mycket
stora  kostnader  för  staten  som  följd.  Den  som
riskerar att dra på  sig  en  arbetsskada  som  inte
ersätts  av arbetsskadeförsäkringen kommer sannolikt
att dra sig  för att åta sig ett arbete om det finns
risk för arbetsskada.  För  att  få tillräckligt med
personal  inom  hälso- och sjukvården  och  för  att
förmå personer över  60  år  att  förvärvsarbeta bör
målet      därför      vara      att      återinföra
arbetsskadesjukpenningen.

Regeringens förslag om ett mindre strikt beviskrav
kommer  främst att gynna kvinnor i den meningen  att
de i fortsättningen  kommer att få sina arbetsskador
godkända i större utsträckning  än  i  dag.  Även om
handläggningstiden genom förslaget kommer att kortas
något  är  det dock inte tillräckligt. Det är därför
viktigt att  regeringen håller fast vid sin ambition
att  arbetsskadeärenden skall handläggas tidigare än
vad som nu sker.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I  proposition  2001/02:81  Vissa  arbetsskadefrågor
m.m. har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit
att  riksdagen  antar  de  i propositionen framlagda
förslagen till

1.   lag   om   ändring   i   lagen  (1976:380)   om
arbetsskadeförsäkring,

2. lag om ändring i lagen (2000:465)  om  ändring  i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

3.  lag  om  ändring i lagen (2001:495) om ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4. lag om ändring  i  lagen  (2001:496) om ändring i
lagen (2000:465) om ändring  i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,

5. lag om ändring i lagen (2001:489)  om  ändring  i
lagen (1962:381) om allmän försäkring,

6.  lag  om  ändring i lagen (2001:492) om ändring i
lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,

7. lag om ändring  i  lagen  (1998:676)  om  statlig
ålderspensionsavgift,

8.  lag  om  ändring  i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd,

9.  lag  om ändring i lagen  (1977:266)  om  statlig
ersättning vid ideell skada m.m.

Lagförslagen    återfinns    som   bilaga   2   till
betänkandet.


Följdmotioner


2001/02:Sf16 av Barbro Feltzing (mp):

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  att  den  håller  fast  vid sin ambition att
arbetsskadeärenden skall handläggas  tidigare än vad
som nu sker och att man även efter en  eventuellt ny
lag bör sträva efter kortare handläggningstider.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening    att    målet     är     att     återinföra
arbetsskadesjukpenningen.

2001/02:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c):

1.   Riksdagen   avslår   regeringens   förslag   om
förändringar i bedömningen av arbetsskada.

2.   Riksdagen   avslår   regeringens   förslag   om
ersättning för karensdagarna.

3.  Riksdagen  begär  hos  regeringen förslag om ett
konkret        åtgärdsprogram        för       ökade
rehabiliteringsinsatser   i  enlighet  med   vad   i
motionen anförs.

4.  Riksdagen  begär hos regeringen  förslag  om  en
utvärdering        av        jämställdheten        i
arbetsskadeförsäkringen  i  enlighet   med   vad   i
motionen anförs.

2001/02:Sf18 av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  analysera
alternativa  modeller för arbetsskadeförsäkring  med
incitamentsskapande inslag och återkomma med förslag
till förändringar.

2. Riksdagen avslår förslaget angående arbetstvister
i enlighet med vad i motionen anförs.

3. Riksdagen avslår  förslaget  om  kompensation för
karensdag i enlighet med vad i motionen anförs.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om utredning om länsvis
koncentration       av       handläggningen       av
arbetsskadeärenden.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om vidareutbildning för
försäkringsläkarna.

6.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  utbildning  i
försäkringsmedicin   ges  en  starkare  ställning  i
läkarutbildningen.

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   att  utredningen  om  ny  ordning  för  den
försäkringsmedicinska          bedömningen         i
arbetsskadeärenden bör ges direktiv att även se över
det försäkringsmedicinska systemet  i  enlighet  med
vad i motionen anförs.

2001/02:Sf19 av Margit Gennser m.fl. (m):

1.   Riksdagen  beslutar  att  en  försäkringsmässig
ansvarsförsäkring  för  arbetsolycksfall  införs som
ett obligatorium för arbetsgivare.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om  att  regeringen
utreder    hur   en   övergångslösning    från    en
arbetsolycksfallsförsäkring    i    den   offentliga
arbetsskadeförsäkringen    till    en   obligatorisk
ansvarsförsäkring  vid arbetsolycksfall  skall  vara
utformad.

3. Riksdagen beslutar att arbetsskadesjukdomar skall
regleras inom sjukpenningförsäkringen.

4. Riksdagen beslutar att regeringen skall återkomma
till riksdagen med förslag  om  en  utformning av en
övergångslösning     vid     en     överföring    av
arbetssjukdomsfallen      till      den     allmänna
sjukpenningförsäkringen.

5.  Riksdagen beslutar att färdolycksfall  till  och
från  arbetet  lyfts  ur arbetsskadeförsäkringen för
att i stället regleras via trafikförsäkringen.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  att  fokus  i
förändringen av arbetsskadeförsäkringen bör inriktas
på att reducera det totala antalet arbetsskadade och
inte på grupper av arbetsskadade.

Under förutsättning  att  riksdagen avslår yrkandena
1-5.

7.   Riksdagen   beslutar   att   bevisreglerna    i
arbetsskadeförsäkringen  skall  kvarstå  oförändrade
enligt 1993 års lag om arbetsskadeförsäkring.

8. Riksdagen beslutar att livräntan skall baseras på
samma  inkomstunderlag  som den sjukpenninggrundande
inkomsten.

9. Riksdagen beslutar att kompensation för karensdag
under sjuklöneperioden ej skall utgå.

10. Riksdagen beslutar att begreppet yrkesutbildning
i    4   kap.   10   §   arbetsskadeförsäkringslagen
förtydligas.


Motioner från allmänna motionstiden


2001/02:Sf233 av Inga Berggren m.fl. (m, kd, c, fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i  motionen  anförs om behovet av att utforma en
ny  försäkring  för  arbetsskador  som  hanteras  av
privata försäkringsbolag.

2001/02:Sf282 av Siw Wittgren-Ahl (s):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet av att
förbättra  arbetsmiljön  för  att  minimera  antalet
arbetsskador.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening att verka  för att öka arbetsgivarnas direkta
ansvar   för  att  medverka   till   arbetsrelaterad
rehabilitering.

2001/02:Sf283 av Inger Segelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kvinnors arbetsskador.

2001/02:Sf309 av Margit Gennser m.fl. (m):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening att en aktuarisk arbetsskadeförsäkring införs
som ett obligatorium för arbetsgivare.

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetsolycksfall
skiljs     från     arbetssjukdomar     samt     att
arbetssjukdomarna            överförs           till
sjukpenningförsäkringen.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att regeringen
utreder  hur  en övergångslösning från en  offentlig
arbetsskadeförsäkring            till            ett
arbetsskadeobligatorium  för arbetsgivare skall vara
utformad.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att färdolycksfall
till och från  arbetet  lyfts  ur  försäkringen  för
arbetsolycksfall       och       betalas       genom
trafikförsäkringen.

2001/02:Sf336 av tredje vice talman Rose-Marie
Frebran m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om att utreda konsekvenserna
av att privatisera arbetsskadeförsäkringen.

2001/02:Sf360 av Margareta Sandgren m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förslag om rikskoncentrerad
handläggning av arbetsskador.

2001/02:Ub295 av Lennart Fridén (m):

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om att konsensusregler
måste    gälla     hos     försäkringskassor     och
förtroendeläkare  som  har  att  ta  ställning  till
skador av emittenter av sådana påverkansfaktorer.

2001/02:MJ422 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   att   symtomen   på  elöverkänslighet   bör
betraktas som grund för bedömning av arbetsskada.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  att det skall lämnas en särskild redogörelse
över de överväganden  som  gjorts för att förslag om
ny     arbetsskadeförsäkring     skall      innebära
könsneutralitet.


Bilaga 2

Regeringens lagförslag





Bilaga 3

Utskottets lagförslag


Av utskottet föreslagen ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring


-----------------------------------------------------
Regeringens förslag        Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
4 §
-----------------------------------------------------
En försäkrad som beviljas   En     försäkrad     som
ersättning            för  beviljas  ersättning  för
inkomstförlust till följd  inkomstförlust till följd
av arbetsskada skall även  av arbetsskada skall även
ha   rätt  till  särskild  ha   rätt  till  särskild
arbetsskadeersättning som  arbetsskadeersättning som
kompensation          för  kompensation          för
inkomstförlust  som avser  inkomstförlust  som avser
två sjukdagar.             två     sjukdagar.    Den
särskilda
arbetsskadeersättningen
beräknas  för  dag med 80
procent       av      det
livränteunderlag      som
gäller   vid   tiden  för
beslutet, delat med 365.
-----------------------------------------------------
Om   den  försäkrade  kan   Om  den  försäkrade  kan
visa  att  han  eller hon  visa  att  han  eller hon
har   haft  fler  än  två  har   haft  fler  än  två
sjukdagar             med  sjukdagar             med
inkomstförlust      under  inkomstförlust      under
sjukdomsperioder     till  sjukdomsperioder     till
följd av arbetsskadan har  följd av arbetsskadan har
den  försäkrade rätt till  han  eller  hon rätt till
särskild                   särskild
arbetsskadeersättning för  arbetsskadeersättning för
visat antal dagar.         varje sådan dag utöver de
två första med 80 procent
av      den      faktiska
inkomstförlusten,    dock
högst med  80 procent  av
det   i   första  stycket
angivna
livränteunderlaget, delat
med 365.
-----------------------------------------------------
Den             särskilda    Den           särskilda
arbetsskadeersättningen    arbetsskadeersättningen
beviljas  i  samband  med  avrundas   för  dag  till
beslutet  om ersättningen  närmaste hela krontal.
för inkomstförlusten  som
avser  arbetsskadan  och
beräknas  för  dag med 80
procent                av
livränteunderlaget  delat
med  365.  Den  särskilda
arbetsskadeersättningen
avrundas   till  närmaste
hela krontal.
-----------------------------------------------------


Av utskottet framlagt förslag om
ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring


-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
2 a §[1]1
-----------------------------------------------------
För   en  försäkrad   som   För   en  försäkrad  som
avses  i 1 kap. 1 § andra  avses   i  3  kap.  15  §
stycket eller som i annat  socialförsäkringslagen
fall             genomgår  (1999:799)  eller  som  i
yrkesutbildning       när  annat    fall    genomgår
skadan   inträffar  utges  yrkesutbildning       när
sjukpenning          från  skadan   inträffar  utges
arbetsskadeförsäkringen    sjukpenning          från
vid  sjukdom som efter en  arbetsskadeförsäkringen
tid  av  180  dagar efter  vid  sjukdom som efter en
det att skadan inträffade  tid  av  180  dagar efter
sätter       ned      den  det att skadan inträffade
försäkrades  förmåga  att  sätter       ned      den
skaffa  sig inkomst genom  försäkrades  förmåga  att
arbete   med   minst   en  skaffa  sig inkomst genom
fjärdedel.                 arbete   med   minst   en
fjärdedel.
-----------------------------------------------------
Sjukpenning enligt denna paragraf  utges på grundval
av den försäkrades livränteunderlag  som  anges  i 4
kap.  9-11 §§ och beräknas enligt 3 kap. och 22 kap.
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Sjukpenningen   utges   dock   endast   i  den  mån
ersättningen    överstiger   den   sjukpenning   den
försäkrade är berättigad till enligt 1 eller 2 §.
-----------------------------------------------------






**FOOTNOTES**
[1]:1 Senaste lydelse 1993:357