Näringsutskottets betänkande
2001/02:NU9
Vissa energimarknadsfrågor
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker - med ett undantag - de
lagändringar som regeringen föreslår i proposition
2001/02:56 om energimarknader i utveckling. När det
gäller frågan om åtskillnad mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet föreslår regeringen
införande av ett förbud för en verkställande
direktör i ett nätföretag att samtidigt vara
verkställande direktör i ett företag som bedriver
produktion av eller handel med el. Dessutom får
enligt förslaget flertalet av styrelseledamöterna i
ett nätföretag inte samtidigt vara styrelseledamöter
i ett företag som bedriver produktion av eller
handel med el. Utskottet menar emellertid att
förslaget om införande av förbud av den karaktär som
regeringen förordar är behäftat med ett antal
problem som kräver ytterligare beredning och
överväganden. Riksdagen bör därför, genom ett
tillkännagivande, anmoda regeringen att göra en
förnyad prövning av frågan och återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag. Därvid bör särskilt
frågan om kongruens i regelverken för å ena sidan
nätföretag och företag som bedriver produktion av
eller handel med el och å andra sidan
fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag
uppmärksammas.
Motivet bakom flera av regeringens förslag är en
strävan att åstadkomma en effektivisering av
elmarknaden i syfte att konsumentintresset bättre
skall tillvaratas. Det gäller t.ex. föreslagna
ändringar avseende regleringen av nättarifferna,
införande av kvalitetskrav på el och ökad
tariffutjämning mellan glesbygd och tätort. När det
gäller regleringen av nättarifferna innebär
förändringen att vid skälighetsbedömningen skall
framöver nättarifferna ställas mot nätägarens
prestation i stället för som för närvarande
kostnader. I en reservation (m, kd, fp) begärs
ytterligare åtgärder, såsom införande av s.k.
benchmarkingkonkurrens och förkortade
handläggningstider hos Energimyndigheten.
Regeringens förslag om att det i ellagen skall
införas en bestämmelse som stadgar att den el som
överförs skall vara av god kvalitet tillstyrks också
av utskottet. I en reservation (fp) avstyrks
förslaget; reservanten befarar att bestämmelsen blir
en s.k. luftparagraf. När det gäller utjämning av
nättariffer mellan glesbygd och tätort anser
utskottet att regeringens förslag om att ersätta den
nuvarande möjligheten till samredovisning av
nätkoncessionsområden med en skyldighet kommer att
ge bättre förutsättningar för en utjämning. I en
reservation (m, kd, fp) avvisas detta förslag,
varvid det förordas att existerande, omotiverade
skillnader i nättariffer som inte beror på det
geografiska läget först skall elimineras.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag
när det gäller timvis mätning av små elanvändares
förbrukning och av små elproducenters produktion. I
det förstnämnda fallet innebär det att en tidsgräns
sätts för den befrielse från att betala merkostnaden
för mätning och för rapportering av mätresultaten
som de elanvändare vars förbrukning mäts per timme
enligt ett leveransavtal som gällde när
schablonberäkningssystemet infördes den 1 november
1999 erhöll under avtalets återstående
giltighetstid. Tidsgränsen sätts till utgången av år
2004. I en reservation (m, kd, fp, mp) yrkas avslag
på regeringens förslag, med hänvisning till att
statsmakterna inte bör sätta sig över ingångna
avtal. När det gäller de små elproducenterna kommer
dessa, enligt regeringens förslag vilket utskottet
tillstyrker, att framöver kunna ges dispens från
kravet på timvis mätning av el. I detta sammanhang
avstyrker utskottet motioner om de framtida
förutsättningarna för vindkraft; frågan kommer att
bli föremål för behandling i den aviserade
energipolitiska propositionen senare under våren
2002. Regeringens förslag avseende prövning av vissa
tvister och anmälan av utlandshandel med el, som
inte föranlett några motionsyrkanden, tillstyrks
också.
Regeringen redovisar i propositionen sina
bedömningar avseende vissa frågor, dock utan att
förslag till riksdagsbeslut läggs fram. Det gäller
frågan om leverantörsbyte, där riksdagen våren 2001,
på förslag (enhälligt) av näringsutskottet, anmodade
regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna
och formerna för införande av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller
gällande föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering. Utskottet
tillstyrker nu motioner med krav på omedelbara
åtgärder i frågan och anser att regeringen borde ha
lagt fram ett förslag om sanktionssystem i den här
aktuella propositionen. Riksdagen föreslås, genom
ett tillkännagivande, anmoda regeringen att utan
ytterligare tidsspillan lämna det begärda förslaget.
I en reservation (s, v) avstyrks motionerna med
hänvisning till pågående beredningsarbete inom
Näringsdepartementet.
När det gäller frågan om leveranssäkerhet, m.m.
redovisar regeringen också sina bedömningar i
propositionen. Utskottet avstyrker härvid motioner i
frågan och hänvisar till pågående utrednings- och
uppföljningsarbete inom Energimyndigheten och
Svenska kraftnät. I en reservation (m, kd, fp)
efterlyses ökade insatser från regeringens sida.
Fjärrvärmemarknaden berörs också i propositionen,
varvid tillsättande av en särskild utredare
aviseras. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet
motioner med krav på åtgärder i syfte att uppnå en
mer effektiv konkurrens på fjärrvärmemarknaden.
Motionerna följs upp i en reservation (m, kd, fp).
Riksdagen beslöt våren 2001, på förslag av
näringsutskottet och med anledning av en motion om
strålningsrisker från kraftledningar i tätbebyggda
områden, att det skulle tillsättas en utredning med
uppdrag att finna åtgärder och metoder för att
reducera strålningsriskerna från kraftledningar
(bet. 2000/01:NU8). I utredningsuppdraget borde även
ingå att ta fram förslag till incitament för
kommuner och kraftbolag för sådana åtgärder samt en
bedömning av kostnaderna för åtgärderna. Regeringen
har nu givit Elsäkerhetsverket i uppdrag att
genomföra det nämnda uppdraget. Med hänvisning till
detta avstyrker utskottet två motioner med krav på
tillsättande av en utredning om strålningsrisker.
Vidare avstyrks en motion med begäran om tydligare
bestämmelser vid ansökan om förlängning av
nätkoncession och om sanktionsmöjligheter mot
nätföretag som inte inlämnar ansökan om förlängd
koncession inom fastställd tid - i en reservation
(v, c, fp) följs det sistnämnda kravet upp.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Nättariffers skälighet och tillsyn
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 4 kap.
1 § och 12 kap. 1, 2 och 3 a §§. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna
del och avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande 1,
2001/02:N48 yrkande 1, 2001/02:N213 yrkandena 7-9
och 2001/02:N371 yrkandena 7 och 9.
Reservation 1 (m, kd, fp)
2. Tariffutjämning mellan glesbygd och
tätort
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.
3 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår motion
2001/02:N48 yrkande 2.
Reservation 2 (m, kd, fp)
3. Åtskillnad mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2001/02:N47 yrkande 2 och
avslår regeringens förslag till lag om ändring i
ellagen (1997:857) såvitt avser 3 kap. 1 a §.
4. Krav på god kvalitet vid överföring av
el
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.
9 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår motion
2001/02:N49 yrkande 1.
Reservation 3 (fp)
5. Prövning av vissa tvister
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.
6, 7, 11 , 11 a, 14 och 15 §§, 4 kap. 10 och 11
§§ och 13 kap. 5 §. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.
6. Anmälan av utlandshandel med el
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 13
kap. 1 §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 1 i denna del.
7. Timvis mätning av små elanvändares
förbrukning, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1999: 770) om ändring i ellagen
(1997:857). Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 2 och avslår motionerna
2001/02:N48 yrkande 3 och 2001/02:N274.
Reservation 4 (m, kd, fp, mp)
8. Timvis mätning av små elproducenters
produktion, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap.
10 a §. Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 1 i denna del och avslår
motionerna 2001/02:N40 yrkande 6, 2001/02:N292,
2001/02:N302 yrkande 2, 2001/02:N324 yrkandena 6
och 8, 2001/02:N341 och 2001/02:Bo319 yrkande 2.
Reservation 5 (m, kd, fp) - motiv.
9. Leverantörsbyte
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:N47 yrkande 3,
2001/02:N48 yrkande 5, 2001/02:N213 yrkande 10
och 2001/02:N371 yrkande 8.
Reservation 6 (s, v)
10. Leveranssäkerhet, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N35
yrkandena 2 och 4, 2001/02: N47 yrkande 4,
2001/02:N48 yrkande 4, 2001/02:N205,
2001/02:N275, 2001/02:N300, 2001/02:N302 yrkande
1 och 2001/02:N371 yrkande 6.
Reservation 7 (m, kd, fp)
11. Fjärrvärmemarknaden
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande
5, 2001/02:N48 yrkandena 6 och 7, 2001/02:N49
yrkande 2 och 2001/02:N371 yrkandena 16 och 17.
Reservation 8 (m, kd, fp)
12. Strålningsrisker
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N244,
2001/02:N367 yrkande 4 och 2001/02:Bo291
yrkandena 2 och 3.
Reservation 9 (v, c, fp)
13. Lagförslagen i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) i den mån det inte
omfattas av utskottets förslag till riksdagsbeslut i
det föregående. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.
Stockholm den 21 februari 2002
På näringsutskottets vägnar
Per Westerberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia
Lindgren (s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran Holmqvist (s),
Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),
Gunilla Wahlén (v), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva
Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s) och Stefan
Hagfeldt (m).
2001/02
NU9
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlas
dels proposition 2001/02:56 om energimarknader i
utveckling - bättre regler och tillsyn,
dels 3 motioner som väckts med anledning av
propositionen,
dels 2 motioner som väckts med anledning av
skrivelse 2001/02:22 om en förnyad prövning av
stängningen av Barsebäck 2,
dels 14 motioner från allmänna motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför
utskottet lämnats av företrädare för
Näringsdepartementet, Elsäkerhetsverket,
branschorganisationen Svensk Energi och ett antal
energiföretag samt konsumentgrupperingen
Elnätsgruppen. Ett flertal skrivelser har också
inkommit i ärendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i ellagen
(1997:857), i syfte bl.a. att förbättra tillsynen
över elnätsföretagens nättariffer. De föreslagna
ändringarna innebär att tillsynen skall inriktas på
en bedömning av skäligheten i tariffen utifrån
nätföretagets prestation i stället för utifrån dess
kostnader. För att främja en utjämning av
nättariffer mellan glesbygd och tätort föreslås
vidare en ändring av reglerna för samredovisning av
nätkoncessionsområden. En skärpning av
gränsdragningen mellan konkurrensutsatt verksamhet
och nätverksamhet föreslås också, med syfte att
minska möjligheten till subventionering från
nätverksamhet till elhandel eller elproduktion. I
propositionen föreslås härutöver införande av en ny
regel i ellagen om att överföringen av el skall vara
av god kvalitet.
Ett par justeringar av ellagens bestämmelser om
mätning av elanvändning och elproduktion föreslås
vidare. Den ena gäller mätning i fråga om små
elproduktionsanläggningar, där nätkoncessionshavaren
ges en möjlighet att söka undantag från kravet på
att mäta elproduktionen timvis. Den andra gäller
elanvändare vars elförbrukning enligt ellagen skall
schablonberäknas. En bortre gräns för hur länge
dessa elanvändare har rätt att erhålla tjänsten
timvis mätning utan särskild avgift föreslås.
I propositionen redovisar regeringen också sina
bedömningar i ett antal frågor. Vad gäller
leveranssäkerheten gör regeringen bedömningen att
det för närvarande inte finns anledning att vidta
några särskilda åtgärder för att ytterligare minska
elavbrotten och deras konsekvenser.
Energimyndigheten bör dock få i uppdrag att under
kommande vintrar följa branschens arbete och följa
upp vilken effekt branschens frivilliga insatser
har. Regeringen anser vidare att en ökad
pristransparens på fjärrvärmemarknaden bör
eftersträvas och att en ökad uppföljning av
prissättningen av fjärrvärme är motiverad för att
tillgodose konsumenternas intresse av låga
fjärrvärmepriser. Regeringen anser att ett undantag
från lokaliseringsprincipen för kommunala
fjärrvärmeföretag bör göras först efter det att
ytterligare utredning av möjligheterna att införa en
pristillsyn av värmedistribution har genomförts.
Utskottets överväganden
Inledning
Riksdagen beslöt hösten 1995 om en ny ellagstiftning
(prop. 1994/95:222, bet. 1995/96:NU1), vilken trädde
i kraft den 1 januari 1996. Lagstiftningen innebär
att konkurrens införts i handeln med el.
Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-
och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och
lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip
i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra
överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten
vid Statens energimyndighet.
Hösten 1997 beslöt riksdagen (prop. 1996/97:136,
bet. 1997/98:NU3) att införa en ny ellag, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den nya
ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser som
syftar till att skapa bättre förutsättningar för en
effektivare tillsyn.
För att även de små elkonsumenterna skall kunna
dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader
beslöt riksdagen hösten 1999 (prop. 1998/99:137,
bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare initiativ av
näringsutskottet - att fr.o.m. den 1 november 1999
avskaffa kravet på timvis mätning. I stället
infördes en schablonbaserad beräkning på
elmarknaden. Införandet av schablonberäkning och
möjligheten att byta elleverantör har inneburit
lägre elkostnader för konsumenterna.
Nättariffers skälighet och tillsyn
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
ändrade bestämmelser i ellagen avseende
nättariffers skälighet och tillsyn.
Förändringen innebär bl.a. att vid
skälighetsbedömningen skall framöver
nättarifferna ställas mot nätägarens
prestation i stället för som för närvarande
kostnader. Riksdagen bör också avslå de här
aktuella motionerna. Jämför reservation 1 (m,
kd, fp).
Propositionen
Nättariffers skälighet
En av de centrala delarna i ellagen är regleringen
av nättarifferna, dvs. den avgift som
nätkoncessionshavaren tar ut för att överföra el på
sitt nät för annans räkning. Eftersom nätverksamhet
är ett naturligt monopol måste det finnas en statlig
reglering och tillsyn av tarifferna för att
förhindra att nätkoncessionshavarna tar ut oskäliga
vinster från nätverksamheten. En sådan reg-lering
och tillsyn har funnits sedan produktion av och
handel med el avreglerades den 1 januari 1996. Den
nuvarande föreskriften om nättariffer säger att
tarifferna skall vara skäliga och utformade på
sakliga grunder (4 kap. 1 § första stycket ellagen).
Det förstnämnda kravet avser nivån på tarifferna och
det sistnämnda avser indelningen av en tariff för
olika kundgrupper. Kravet på saklighet innebär att
tariffen skall vara objektiv och icke-
diskriminerande. Den nuvarande bestämmelsen om
nättariffer är tämligen allmänt hållen, sägs det i
propositionen. Avsikten var att regleringen gradvis
skulle preciseras genom utveckling av rättspraxis på
området. Det har emellertid visat sig att
tillämpningen av skälighetsregeln har orsakat
problem. I praktiken har en nätkoncessionshavares
kostnader blivit utgångspunkt för
skälighetsbedömningen. Eftersom det är mycket
resurskrävande att bedöma en nätkoncessionshavares
samlade kostnader har knappast någon praxis på
området hunnit utvecklas.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund att en ny
reglering beträffande skäligheten av nättariffer
skall införas. Utgångspunkt för
skälighetsbedömningen skall i fortsättningen inte
vara nätkoncessionshavarens kostnader utan den
samlade prestation som utförs.
Nätkoncessionshavarens prestation skall bedömas på
grundval av dels de objektiva förutsättningarna att
bedriva nätverksamhet i det aktuella området, dels
nätkoncessionshavarens sätt att bedriva
nätverksamheten. Skälighetsbedömningen kommer att
bestå i att avgöra om nättariffen, dvs. de samlade
intäkterna, kan anses skälig i förhållande till
prestationen. Den objektiva bedömningen skall
innefatta förutsättningarna för att bedriva
nätverksamhet i det aktuella området, såsom antalet
kunder och fördelning på olika kundkategorier,
kundernas geografiska läge, överförd energi och
effekt med beaktande av fördelning över dygnet och
året, klimat och geografiskt läge för
nätverksamheten samt kostnaden för överliggande nät.
Bedömningen av den objektiva prestationen kan ske
med hjälp av olika nyckeltal.
I propositionen redogörs för ett arbete som
Energimyndigheten bedriver med syfte att ta fram en
modell, nätnyttomodellen, för bedömning av
nätkoncessionshavarnas tariffer. Modellen innebär i
korthet följande. För varje nätkoncessionshavare
mäts prestationen genom en beräkning av den s.k.
nätnyttan, som är den objektiva prestation
nätkoncessionshavaren utför utan hänsyn till hur den
i praktiken utförs. Den objektiva prestationen
beräknas på grundval av ett fiktivt nät, som byggs
upp utifrån ett koordinatsystem där nätets
anslutningspunkt till det överliggande nätet,
lokalnätsstationer och samtliga elanvändares
uttagspunkter anges. Dessutom beaktas ett antal
andra faktorer. För detta fiktiva nät appliceras ett
antal kostnadsfunktioner som, utöver rena
driftkostnader, även kan inkludera andra typer av
kostnader som normalt finns i ett nätföretag.
Slutligen jämförs dessa samlade kostnader med
nätkoncessionshavarens samlade intäkter som alltså
motsvarar nättariffen. Nätnyttomodellen innebär att
samtliga nätkoncessionshavare kan jämföras med
varandra. Tillsynen kan därmed inriktas på de
nätkoncessionshavare där förhållandet mellan
intäkter och kostnader markant avviker från övriga
nätkoncessionshavare. Regeringen framlägger inte
något lagförslag om att nätnyttomodellen skall
tillämpas, utan det är nätmyndighetens sak att
avgöra i vilka fall det kan vara lämpligt att
använda modellen.
I de allra flesta fall kommer bara den objektiva
prestationen att ligga till grund för
skälighetsbedömningen, sägs det i propositionen. Som
tidigare nämnts skall det dock även ske en subjektiv
bedömning av nätkoncessionshavarens prestation.
Denna bedömning gäller sådana faktorer som
nätkoncessionshavaren själv kan påverka, exempelvis
kvaliteten på överföringen, som främst inkluderar
avbrottsfrekvens och spänningskvalitet. Om den
subjektiva bedömningen visar att en
nätkoncessionshavares prestation markant avviker
från motsvarande prestation hos andra
nätkoncessionshavare skall detta påverka
skälighetsbedömningen i höjande eller sänkande
riktning.
När det gäller frågan om vad som skall anses vara
en rimlig avkastning i nätverksamheten anser
regeringen att detta får visa sig genom utveckling
av rättspraxis. En lämplig utgångspunkt är därvid
att avkastningen i nätverksamheten skall motsvara
vad som kan bedömas vara normalt för
konkurrensutsatt affärsverksamhet med motsvarande
risknivå eller den avkastning som fordras för att i
konkurrens med alternativa placeringar med
motsvarande risk kunna attrahera kapital för
investeringar i den aktuella nätverksamheten. Det
kan dock finnas skäl för avvikelser både uppåt och
nedåt från denna gräns. Företag som bedriver
verksamheten mindre effektivt än de kriterier som
används i den objektiva bedömningen kan erhålla en
lägre avkastning än den som är utgångspunkt för
bedömningen. Företag som lyckas bedriva
nätverksamheten effektivare än de kriterier som
används i den objektiva bedömningen skall däremot
kunna erhålla en högre avkastning än den som är
utgångspunkt för bedömningen, sägs det.
Den föreslagna regleringen kräver att
nätmyndigheten får tillgång till ett antal uppgifter
från nätkoncessionshavarna, konstaterar regeringen.
Riksrevisionsverket (RRV) har påtalat att det finns
en risk för att informationsutbytet mellan
nätkoncessionshavarna och Energimyndigheten kan bli
problematiskt. Därför föreslås den nya regleringen
kompletteras med ett bemyndigande för regeringen och
nätmyndigheten att meddela föreskrifter om
skyldighet för nätkoncessionshavarna att lämna
uppgifter till nätmyndigheten i dessa hänseenden.
Ändrade tillsynsregler
Regeringen framlägger också lagförslag avseende
precisering av tillsynens omfattning och tidsfrister
vid tillsyn. Bestämmelserna om tillsyn finns i
12 kap. ellagen. Huvudregeln enligt 1 § innebär att
tillsynen avseende frågor om elsäkerhet och
driftsäkerheten hos det nationella elsystemet utövas
av den eller de myndigheter regeringen bestämmer.
Regeringen har utsett Elsäkerhetsverket respektive
Affärsverket svenska kraftnät att vara
tillsynsmyndigheter. Tillsynen i övrigt över
efterlevnaden av bestämmelserna i ellagen utövas av
nätmyndigheten.
Det har emellertid visat sig att ett antal
bestämmelser, som för närvarande formellt omfattas
av nätmyndighetens tillsynsansvar, är av den
karaktären att de antingen inte kräver någon tillsyn
eller att nätmyndigheten inte är den lämpligaste
tillsynsmyndigheten, sägs det i propositionen. En
inskränkning av nätmyndighetens tillsynsansvar
föreslås därför i ellagen på så sätt att
bestämmelserna i 7, 10 och 11 kap. undantas från
myndighetens tillsynsansvar.
I 7 kap. om kommunala elföretag anges (1 §) att
kommunala bolag, under vissa förutsättningar, får
bedriva elproduktion och elhandel samt nätverksamhet
i viss utsträckning med frångående av den s.k.
lokaliseringsprincipen, dvs. de nämnda bolagen får
bedriva de angivna typerna av verksamhet även
utanför den egna kommunens område. Denna bestämmelse
ställer inte några krav på de kommunala bolagen utan
ger dem i stället en möjlighet, varför någon tillsyn
av bestämmelsen inte krävs. I 2 § anges att om ett
kommunalt bolag bedriver elproduktion, elhandel
eller distribution av fjärrvärme skall verksamheten
drivas på affärsmässig grund och redovisas särskilt.
Denna bestämmelse ställer krav på de kommunala
bolagen och är därför av den karaktären att den kan
kräva tillsyn. Vad gäller det första kravet gör
regeringen bedömningen att om ett kommunalt bolag
inte driver verksamheten på affärsmässig grund,
t.ex. genom underprissättning, skadar det
konkurrensen på den konkurrensutsatta delen av
elmarknaden, vilket kan innebära ett brott mot
konkurrenslagens bestämmelser. Efterlevnaden av
dessa står under tillsyn av Konkurrensverket och
någon ytterligare tillsyn från nätmyndighetens sida
är därför inte nödvändig. Beträffande det andra
kravet, att verksamheten skall redovisas särskilt,
gör regeringen bedömningen att syftet är att
förhindra att den affärsmässiga verksamheten
subventioneras med kommunala medel. Om sådan
subventionering sker skadar det konkurrensen på den
konkurrensutsatta delen av elmarknaden och faller
därmed inom Konkurrensverkets tillsynsansvar.
Dessutom kan det innebära att bestämmelserna om
användning av kommunens medel inte följs, vilket
blir en fråga för kommunens revisorer. I ingetdera
fallet finns det något behov av ytterligare tillsyn
från nätmyndighetens sida. Regeringen anser
sammanfattningsvis att efterlevnaden av
bestämmelserna i 7 kap. ellagen inte bör omfattas av
nätmyndighetens tillsynsansvar.
I 10 kap. finns ett antal bestämmelser om
skadestånd. Om berörda parter inte kan komma överens
om hur bestämmelserna skall tillämpas i ett enskilt
fall kan tvisten avgöras vid allmän domstol.
Bestämmelserna är alltså av sådan natur att de inte
kan bli föremål för tillsyn. Slutligen finns i 11
kap. vissa särskilda bestämmelser om överföring av
el till konsumenter, bl.a. ett antal bestämmelser
som reglerar rätten för en nätkoncessionshavare att
avbryta överföringen av el till en konsument om
denne gör sig skyldig till avtalsbrott. Om det
uppstår tvist mellan parterna om tillämpningen av
bestämmelserna, kan tvisten prövas vid allmän
domstol. Även dessa bestämmelser är alltså av sådan
natur att de inte bör bli föremål för tillsyn.
Därför föreslår regeringen att efterlevnaden av
bestämmelserna i 10 och 11 kap. uttryckligen skall
undantas från nätmyndighetens tillsynsansvar.
När det gäller tidsfrister vid tillsyn föreslår
regeringen att ett tillsynsärende avseende frågan om
en nätkoncessionshavares nättariff är förenlig med
föreskrifterna i 4 kap. 1 § ellagen, dvs. kravet på
nättariffens skälighet och saklighet, inte får
inledas senare än ett år efter utgången av det
räkenskapsår då tariffen tillämpades. Den kanske
viktigaste och mest resurskrävande typen av
tillsynsärenden är de som gäller en
nätkoncessionshavares nättariffer, dvs. avgifter och
övriga villkor för överföring av el på nätet, sägs
det. För elanvändarna är det viktigt att tarifferna
är skäliga samtidigt som tarifferna för
nätkoncessionshavarna är den huvudsakliga
inkomstkällan. Ett tillsynsärende avser i praktiken
tariffen under ett visst räkenskapsår. Om
nätmyndigheten anser att en tariff är oskälig och
alltså bör sänkas, vilket sker retroaktivt, påverkas
nätkoncessionshavarens inkomster för det aktuella
räkenskapsåret. Regeringen föreslår därför att det
skall införas en tidsgräns inom vilken
nätmyndigheten måste inleda tillsyn, vilket avses
skapa större säkerhet för nätkoncessionshavarna.
Närmare bestämmelser om redovisning av nätverksamhet
finns i förordningen (1995:1145) om redovisning av
nätverksamhet. Av denna framgår bl.a. att alla
nätkoncessionshavare skall upprätta en årsrapport
för varje räkenskapsår och att årsrapporten skall ha
kommit in till nätmyndigheten inom sju månader från
räkenskapsårets utgång. En lämplig tidsfrist vid
tillsyn är, enligt regeringen, ett år från
räkenskapsårets utgång.
Motionerna
I motionerna 2001/02:N47 (m) och 2001/02:N213 (m)
begärs uttalanden av riksdagen om åtgärder för ökad
konkurrens och skärpt tillsyn. I den förstnämnda
motionen anförs att regeringen i framtiden snabbare
bör ta till sig förslag om att skärpa konkurrensen.
En skärpt tillsyn av priser på monopolområden måste
syfta till att skydda konsumenterna från att drabbas
av oskäliga priser och att uppmuntra till
rationaliseringar, varvid en skälig andel av
rationaliseringsvinsterna bör komma konsumenterna
till godo genom lägre priser, säger motionärerna. De
anser vidare att tillsynen måste syfta till att
konkurrensen inom elhandeln upprätthålls och att
snedvridning genom subventionering med överskott
från monopolverksamhet förhindras.
I den andra motionen begärs tillkännagivanden i
tre avseenden, nämligen om behovet av effektivare
nätföretag, om modeller för att öka konkurrensen
mellan nätföretagen samt om skärpt tillsyn av
nätföretagen. För en elkund, boende i lägenhet, som
förbrukar 2 000 kWh per år utgjorde den 1 januari
2000 elpriset 22 %, energiskatter, moms och
produktionsskatter 36 % och nätavgiften 42 % av
totalkostnaden, uppger motionärerna. De anser att
regeringen inte har agerat för att skärpa kraven på
nätföretagen och hänvisar till uppskattningar om att
mer än hälften av avregleringens positiva effekter i
form av effektivitetsvinster skulle finnas i
nätledet. I Storbritannien tillämpas s.k.
benchmarkingkonkurrens för att öka kraven på
effektivisering av nätföretagen, säger motionärerna.
Modellen går ut på att ett index som mäter
befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan
förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas
fram och används för att mäta effektiviteten hos
företagen. De företag som enligt detta index är
effektivare och har lägre konsumenttaxor än
genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt
kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än
genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.
Motionärerna föreslår att regeringen skall utreda på
vilket sätt denna eller liknande modeller för att
öka konkurrensen mellan nätföretagen skall kunna
introduceras i Sverige. Avslutningsvis anför
motionärerna att Energimyndighetens tillsyn av
nätföretagen måste skärpas.
Företrädare för Kristdemokraterna begär i
motionerna 2001/02:N48 och 2001/02:N371
tillkännagivanden i följande tre avseenden: om
energimarknadens funktion; om att regeringen bör
påskynda Energimyndighetens utveckling av former för
bedömning av nättarifferna och ge myndigheten
befogenheter att där så krävs vidta tvingande
åtgärder; om att Energimyndighetens
handläggningstider för koncessionsärenden måste
kortas. Kristdemokraterna är principiellt för
införande av nätnyttomodellen, sägs det i den
förstnämnda motionen. De anser dock att det
föreslagna förfarandet har en svaghet genom att det
inbjuder till utdragna prövningar i domstol, som kan
innebära att konsumenterna i vissa fall under lång
tid kan tvingas betala en alltför hög nätavgift.
Beträffande förslaget om tidsfrister vid tillsyn,
som innebär att nätmyndigheten i praktiken har fem
månader på sig för prövning eftersom nätägaren är
skyldig att lämna in årsrapport inom sju månader,
menar motionärerna att detta ställer stora krav på
att myndigheten har tillräckliga resurser. I den
andra motionen påpekas att handläggningstiderna
under år 2000 sträcker sig från 227 dagar för
tillsynsärenden till 340 dagar för prövningsärenden,
vilket motionärerna finner oacceptabelt.
Vissa kompletterande uppgifter
Elkonkurrensutredningen, särskild utredare
generaltulldirektör Kjell Jansson, avlämnade nyligen
sitt slutbetänkande, Konkurrens på elmarknaden (SOU
2002:7). Utredaren sammanfattar i betänkandet sina
konklusioner enligt följande:
Utredningen har inte funnit några fundamentala
funktionsfel hos den avreglerade elmarknaden.
Utredningen har haft kontakter med ett stort
antal av elmarknadens intressenter. Dessa har
överlag ansett att en konkurrensutsatt elmarknad
i grunden är bra. Ingen har sagt sig vilja gå
tillbaka till den före år 1996 existerande
elmarknaden. Givet de institutionella och andra
grundläggande förutsättningar som råder bedömer
utredningen att prisbildningen och konkurrensen
på elmarknaden fungerar förhållandevis väl.
Utredningen har dock identifierat vissa behov av
kompletterande åtgärder för att en väl fungerande
konkurrens med lika villkor för marknadens
aktörer skall kunna upprätthållas. Inom ramen för
den korta utredningstiden har emellertid inte
funnits möjlighet att uttömmande analysera
samtliga dessa frågor. För att få fram ett
bredare beslutsunderlag föreslår utredningen
därför att regeringen initierar följande,
fortsatta utredningsuppdrag:
- Statsmakterna bör vara vaksamma på de utvecklingstendenser
som innebär att antalet aktörer minskar både i
produktion och elhandel och mer aktivt bevaka
utvecklingen. Utredningen föreslår därför att
Energimyndigheten ges i uppdrag att kontinuerligt
följa utvecklingen av prisbildning och konkurrens
på elmarknaden och lämna en årlig
lägesredovisning till regeringen.
- Enligt utredningen är det väsentligt att anlägga ett
helhetsperspektiv på frågan om effekter på
konkurrensen av en eventuell annan
prisområdesindelning. Energimyndigheten bör
därför ges i uppdrag att samlat värdera
effekterna på konkurrensen såväl av de nordiska
systemoperatörernas arbete kring eventuell annan
prisområdesindelning som deras försök med motköp
på nordisk basis. Uppdraget bör bedrivas
skyndsamt och ske i samråd och i samarbete med
företrädare för berörda parter.
- Svenska Kraftnät bör ges i uppdrag att analysera om det med
hänsyn till konkurrens- och marknadsaspekter
finns skäl att förändra balansavräkningens
utformning. En ambition bör därvid vara att finna
en modell som förbättrar förutsättningarna för
stora förbrukare (processindustrier o.d.) att ta
eget balansansvar. Uppdraget bör bedrivas
skyndsamt och ske i samråd och i samarbete med
företrädare för berörda parter.
Betänkandet skall nu bli föremål för remissbehandling. I den
energipolitiska proposition som är aviserad till den
21 mars 2002 kommer, enligt vad utskottet erfarit,
en allmän redovisning av regeringens viljeinriktning
att lämnas.
Energimyndigheten har, i regleringsbrevet för år
2002, fått i uppdrag att utveckla nätnyttomodellen,
så att den kan användas som ett instrument i
tillsynsverksamheten med början den 1 januari 2003.
Tillsynen över nättarifferna för år 2003 skall ske
med utgångspunkt i företagens prestationer under år
2002.
Beträffande frågan om handläggningstider hos
Energimyndigheten kan noteras att detta problem har
uppmärksammats i regleringsbrevet för år 2002. Där
anges att Energimyndigheten skall - för
nätmyndighetens hela verksamhet under året - ge en
redovisning av antalet ärenden och kategorier av
ärenden som handlagts samt, i tillämpliga delar,
genomsnittlig handläggningstid för dem. Ärenden
skall redovisas för fem olika kategorier, nämligen
föreskriftsarbete, prövningsärenden, tillsyn,
koncessionsprövning och klagomål/förfrågningar.
Energimyndigheten skall vidare, enligt
regleringsbrevet, rapportera antalet förelägganden
som meddelats som ett resultat av myndighetens
tillsyn enligt ellagen, antalet överklaganden och i
vilken instans dessa ärenden befinner sig,
alternativt om de slutligen avgjorts. Myndigheten
skall också kartlägga och utvärdera arten och
omfattningen av de klagomål om elmarknadens
funktionssätt som framförts till myndigheten från
allmänheten och av marknadsaktörer.
Elnätsutredningen, vars delbetänkande
Elnätsföretag - regler och tillsyn (SOU 2000:90) har
legat till grund för den här aktuella propositionen,
avlämnade i september 2001 sitt slutbetänkande
Elnätsföretag - särskild förvaltning och
regionnätstariffer (SOU 2001:73). I betänkandet
föreslås bl.a. införande av särskild förvaltning av
nätföretag som i väsentlig mån inte fullgör sina
skyldigheter enligt ellagen och där dessa brister i
förvaltningen av anläggningen innebär att
elförsörjningen eller elmarknadens funktion hotas.
Betänkandet har remissbehandlats, och beredning
pågår inom Näringsdepartementet.
Som allmän bakgrund för de frågor som behandlas i
detta betänkande, dvs. utan särskild koppling till
det här aktuella avsnittet, bör noteras att
regeringen i december 2001 fattade beslut om
direktiv för en särskild utredare avseende det
långsiktiga energipolitiska programmet (dir.
2001:122). Uppdraget är följande: att granska och
utvärdera insatserna inom 1997 års långsiktiga
energipolitiska program och analysera behovet av
förändringar, att lämna förslag till riktlinjer för
det långsiktiga energipolitiska programmet inför den
planeringsperiod som inleds år 2003 samt att
redovisa insatser som skall leda till en långsiktigt
hållbar energiförsörjning. Uppdraget skall vara
avslutat senast den 1 februari 2003.
Företrädare för konsumentgrupperingen
Elnätsgruppen har inför utskottet framfört sina
synpunkter på elnätsavgifterna. I Elnätsgruppen
ingår representanter för Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Företagarnas Riksorganisation, Villaägarnas
Riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Hyresgästernas Sparkasse och Byggnadsförening (HSB),
Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Sveriges
Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges
Fastighetsägare och Svenska Elbruksföreningen.
Nätavgifterna varierar starkt mellan olika
företag. Enligt en årlig taxe- och avgiftsstudie för
flerbostadshus som genomförs av HSB, Riksbyggen,
SABO, Sveriges Fastighetsägare och Hyresgästernas
riksförbund uppgick den genomsnittliga nätavgiften
(summan av fast och rörlig avgift exkl. skatter) för
en fastighet med 15 lägenheter och en yta på 1 000
kvadratmeter, varvid både hushållsel och
fastighetsel ingår i beräkningsunderlaget) till 43,3
öre per kWh år 2001. Variationerna var dock stora -
det lägsta noterade nätpriset låg på 27,3 öre
(medelstort företag i tätort) och det högsta på 73,0
öre (stort företag för landsbygdskunder). Även för
kunder i tätorter var det relativt stora skillnader
- från det tidigare nämnda lägsta priset för
tätortskunder på 27,3 öre till priser på 38,8-39,8
öre för stora företag i storstadsområden.
Vidare kan noteras att enligt en studie som LRF
genomfört av hur nätavgifterna har utvecklats för
lantbrukare sägs att dessa borde ha varit drygt 6 %
lägre år 2001 än år 1997 med hänsyn till
kostnadsutveckling och Energimyndighetens
rationaliseringskrav. I stället har avgifterna
stigit med 4 % under åren 1997-2001.
Direktör Gunnar Fabricius, Svenska Kraftbörsen AB,
har slutligen i en skrivelse till utskottet,
presenterat ett förslag till ändring av
ellagstiftningen med följande beståndsdelar:
nätbolagen skall vara balansansvariga för
konsumenterna; nätbolagen skall upphandla el på
spotmarknaden (i normalfallet motsvarande den
förväntade inmatningen av effekt i
nätet);****************** dn*ä*t*b*o*l*a*g*e*n*
*f*å*r* *e*n*d*a*s*t* *d*e*b*i*t*e*r*a*
*s*p*o*t*p*r*i*s* *p*e*r* *t*i*m*m*e* *f*ö*r*
*l*e*v*e*r*e*r*a*d* *e*l* *o*c*h*
*b*e*r*ä*k*n*a*d*e* *n*ä*t*f*ö*r*l*u*s*t*e*r*;*
*n*ä*t*b*o*l*a*g*e*n* *f*å*r* *i*n*t*e*
*h*a*n*d*l*a* *m*e*d* *e*l*l*e*r* *s*ä*l*j*a*
*p*r*i*s*f*ö*r*s*ä*k*r*i*n*g*a*r*.* *V*i*d*
*s*i*d*a*n* *a*v* *h*a*n*d*e*l*n* *m*e*d*
*f*y*s*i*s*k* *e*l* *f*ö*r*e*s*l*å*s* *e*n*
*h*e*l*t* *s*e*p*a*r*a*t*
*p*r*i*s*f*ö*r*s*ä*k*r*i*n*g*s*m*a*r*k*n*a*d*
*g*e*s* *m*ö*j*l*i*g*h*e*t* *a*t*t utvecklas.
Utskottets ställningstagande
Inledningsvis vill utskottet något beröra
elmarknadens funktion och konkurrensen på denna. När
riksdagen hösten 1995 beslöt om att konkurrens i
handel med och produktion av el skulle införas den 1
januari 1996 framhöll utskottet att det främsta
syftet med reformeringen av elmarknaden var att
stärka konsumenternas ställning. Vägledande för
utskottets ställningstaganden till olika frågor
beträffande den avreglerade elmarknaden som därefter
har varit aktuella har varit omsorgen om
konsumentintresset. Elkonkurrensutredningen drar,
som redovisats, i sitt nyligen avlämnade betänkande
slutsatsen att den avreglerade elmarknaden inte är
behäftad med några fundamentala funktionsfel och
konstaterar att ingen av berörda intressenter
förordar en återgång till den ordning som gällde
före den 1 januari 1996. Detta innebär dock inte att
elmarknaden inte fortfarande har olika problem.
På den svenska elmarknaden verkar elproduktions-
och elhandelsföretag i konkurrens, medan
elnätsverksamheten är ett naturligt monopol. En
central del i ellagstiftningen är mot denna bakgrund
regleringen och tillsynen av nättarifferna, med
syfte att tillse att nätkoncessionhavarna inte tar
ut oskäliga vinster. Det totala elpriset för en
konsument består av fyra delar, nämligen nätavgift,
pris på elenergi, elskatt och mervärdesskatt. Enligt
Elkonkurrensutredningens slutbetänkande består
hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris
och skatter. Det är således endast en tredjedel av
det totala priset för en konsument som är utsatt för
konkurrens, medan den tredjedel som avser
nätavgiften bestäms av en monopolist. En effektiv
reglering och tillsyn av nättarifferna är således av
mycket stor betydelse.
Utskottet delar regeringens bedömning att den
hittillsvarande regleringen och tillsynen inte haft
en tillräckligt effektiv utformning. Genom att
skäligheten i tarifferna i framtiden skall bedömas
utifrån nätföretagets prestation i ställer för som
för närvarande utifrån företagets kostnader skapas,
enligt utskottets mening, bättre förutsättningar för
Energimyndigheten att utöva sin tillsyn. Utskottet
ser positivt på det arbete som myndigheten bedriver
med att ta fram en generell modell för bedömning av
nätkoncessionshavarnas tariffer, nätnyttomodellen.
Det är också viktigt att notera att regeringens
förslag innebär att bevisbördan flyttas från
Energimyndigheten till nätföretaget. Det blir med
den nya ordningen företagets sak att påvisa att en
nättariff är skälig i stället för att det som för
närvarande är myndighetens sak att påvisa
oskälighet.
De fyra här aktuella motionerna har alla som
övergripande syfte att åstadkomma en ökad konkurrens
och en mer effektiv tillsyn. Utskottet anser att
detta ligger i linje med regeringens förslag och
utskottets egna uppfattningar. När det gäller
förslagen om s.k. benchmarkingkonkurrens anser
utskottet att regeringens förslag kan ses som att en
form av jämförande konkurrens införs, genom att det
är prestationen i stället för kostnaden som skall
ställas i relation till intäkterna. Även
nätnyttomodellen kan sägas innebära en sorts
benchmarkingkonkurrens.
När det gäller frågan om långa handläggningstider
hos Energimyndigheten, som tas upp i en av
motionerna, vill utskottet framhålla att regeringens
förslag innebär en förenkling av Energimyndighetens
arbete och att handläggningstiderna därmed kan
förväntas minska. Det bör också noteras att, som
nämnts, frågan om handläggningstiderna har
uppmärksammats i regleringsbrevet för
Energimyndigheten.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet
propositionen i här berörd del och avstyrker de fyra
här aktuella motionerna i motsvarande delar.
Tariffutjämning mellan glesbygd och
tätort
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
ändrade bestämmelser i ellagen avseende
utjämning av nättariffer mellan glesbygd och
tätort och avslå en motion i frågan.
Förslaget innebär att den nuvarande
möjligheten till samredovisning av
nätkoncessionsområden ersätts av en
skyldighet. Jämför reservation 2 (m, kd, fp).
Propositionen
Regleringen av nättariffer har sedan avregleringen
av elmarknaden baserats på en avvägning mellan två
principer. Den första principen avser
kostnadsriktighet och innebär att varje elanvändare
skall betala en avgift som står i relation till de
kostnader han orsakar nätkoncessionshavaren. Enligt
den andra principen skall en utjämning av tarifferna
eftersträvas, framför allt mellan tätort och
glesbygd. Beträffande den sistnämnda principen
gäller för tariffer på lokalnäten en grundläggande
bestämmelse i ellagen att sådana tariffer inte får
utformas med hänsyn till var inom koncessionsområdet
en elanvändares uttagspunkt är belägen. Detta
innebär att alla elanvändare inom ett
koncessionsområde - och som tillhör samma
kundkategori - skall ha samma nättariff. Det finns
också en bestämmelse som innebär att ett
koncessionsområde skall utformas så att det utgör en
med hänsyn till nätverksamheten lämplig enhet. Med
detta menas främst att området skall ha en lämplig
sammansättning av både tätort och glesbygd. Utöver
de nämnda bestämmelserna finns det en bestämmelse
som indirekt medger utjämning av nättariffer inom
flera koncessionsområden. En nätkoncessionshavare
kan ansöka hos nätmyndigheten om undantag från
bestämmelsen att, vad gäller lokalnät, varje
koncessionsområde skall redovisas för sig. Ett
sådant undantag skall beviljas om två
förutsättningar är uppfyllda, nämligen att de
berörda områdena ligger geografiskt nära varandra
och att områdena sammantagna utgör en för
nätverksamhet lämplig enhet.
Det har emellertid visat sig att de nämnda
bestämmelserna inte leder till utjämning av
tarifferna i en omfattning som är önskvärd, säger
regeringen. För att främja en utjämning av
nättarifferna mellan tätort och glesbygd föreslår
regeringen därför att en ny regel om samredovisning
av koncessionsområden skall införas. Möjligheten
att, efter ansökan hos nätmyndigheten, samredovisa
koncessionsområden som ligger geografiskt nära
varandra och sammantagna utgör en för nätverksamhet
lämplig enhet föreslås sålunda ersättas med en
skyldighet att samredovisa koncessionsområden som
ligger geografiskt nära varandra och sammantagna
inte utgör en för nätverksamhet olämplig enhet. Vid
förändringar av samredovisade områden skall en
enhetlig nättariff införas successivt under en tid
av högst fem år.
Motionen
I motion 2001/02:N48 (kd) begärs ett
tillkännagivande om tariffutjämning mellan glesbygd
och tätort. Regeringens förslag utgår från att
nättarifferna är högre i glesbygd än i tätort och
högre i norra än i södra Sverige, säger
motionärerna. De menar att det verkliga förhållandet
dock är att nätavgifterna varierar starkt mellan
olika nätinnehavare, och att det inte finns något
tydligt samband mellan ledningstäthet i form av
meter per abonnent och nättariff. Enligt en studie
av elnätsavgifter år 2001 från LRF kan det
geografiska läget förklara en skillnad i nätavgiften
på 3 öre per kWh, medan den faktiska skillnaden vid
jämförbara förhållanden kan vara så stor som 15 öre,
säger motionärerna. De pekar på att avgifterna för
närvarande varierar starkt mellan likvärdiga
tätorter, liksom mellan likvärdiga glesbygdsområden.
När dessa skillnader har minskats kan åtgärderna
inriktas på en utjämning mellan tätort, landsbygd
och glesbygd, anser motionärerna.
Utskottets ställningstagande
Ett inslag i den avreglerade elmarknaden är att en
utjämning av nättarifferna mellan tätort och
glesbygd eftersträvas. Därför infördes, som nämnts,
en möjlighet att, efter ansökan hos nätmyndigheten,
samredovisa koncessionsområden som ligger
geografiskt nära varandra och sammantagna utgör en
för nätverksamhet lämplig enhet. Som sägs i
propositionen har dock inte en utjämning av tariffer
uppnåtts i önskvärd utsträckning.
Utskottet anser att regeringens förslag om att
ersätta den nämnda möjligheten till samredovisning
med en skyldighet är befogat. I den här aktuella
motionen anförs att de skillnader som finns mellan
nätavgifter i likvärdiga tätorter, liksom i
likvärdiga glesbygdsområden, först måste minskas
innan den av regeringen föreslagna lagändringen kan
genomföras. Något sådant samband anser utskottet
inte föreligger. En minskning av de nämnda
skillnaderna bör åstadkommas bl.a. genom en effektiv
tillsyn av nätavgifterna. Att samtidigt försöka
åstadkomma en utjämning mellan tätorter och glesbygd
står inte på något sätt i motsatsställning till
detta.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i berörd del och avstyrker den här
aktuella motionen i motsvarande del.
Åtskillnad mellan nätverksamhet och
konkurrensutsatt verksamhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå regeringens förslag om
införande av förbud mot gemensam
verkställande direktör i ett nätföretag och i
ett företag som bedriver produktion av eller
handel med el och mot att flertalet av
styrelseledamöterna i ett nätföretag
samtidigt är styrelseledamöter i ett företag
som bedriver produktion av eller handel med
el. Utskottet menar att förslaget är behäftat
med ett antal problem som kräver ytterligare
beredning och överväganden. Riksdagen bör
därför, genom ett tillkännagivande, anmoda
regeringen att göra en förnyad prövning av
frågan och återkomma till riksdagen med ett
nytt förslag. Därvid bör särskilt frågan om
kongruens i regelverken för å ena sidan
nätföretag och företag som bedriver
produktion av och handel med el och å andra
sidan fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag
uppmärksammas. Rikdagen bör med det förordade
beslutet delvis bifalla en här aktuell
motion.
Propositionen
Sedan elmarknaden avreglerades har enligt ellagen
gällt att en juridisk person som bedriver
nätverksamhet inte får bedriva produktion av eller
handel med el. Nätverksamheten är ett naturligt
monopol och står på grund härav under offentlig
reglering. Kravet på uppdelning i skilda juridiska
personer tillkom som ett försök att dels försvåra
kostnadsövervältring från den konkurrensutsatta
delen av elmarknaden till nätverksamheten, dels
underlätta kontrollen av att sådan övervältring inte
sker.
Under senare tid har ett problem uppmärksammats;
det är inte ovanligt att de två skilda juridiska
personerna har samma styrelseledamöter eller i vart
fall att ett flertal av ledamöterna sitter i båda
styrelserna. Det förekommer också att de två skilda
juridiska personerna har samma verkställande
direktör. Det föreligger således i relativt stor
omfattning styrelse- och ledningsgemenskap mellan
nät- och elhandelsföretag. En sådan styrelse- och
ledningsgemenskap innebär, enligt regeringens
uppfattning, att det endast blir en formell
uppdelning i skilda juridiska personer, vilket anses
till stor del urholka syftet med bestämmelsen. Om
samma personer sitter i styrelsen för ett nätföretag
och ett elhandelsföretag anses de riskera att hamna
i en jävsliknande situation. Motsvarande gäller för
en person som innehar posten som verkställande
direktör i två sådana företag.
Mot den angivna bakgrunden föreslår regeringen att
kravet på skilda juridiska personer skall skärpas,
så att en reell - och inte bara en formell -
uppdelning i skilda juridiska personer säkerställs.
Därför föreslås att en ny bestämmelse införs i
ellagen med innebörd att flertalet av
styrelseledamöterna i ett nätföretag inte samtidigt
får vara styrelseledamöter i ett elhandelsföretag.
Regeringen anser att det bör vara tillräckligt att
en enkel majoritet av styrelseledamöterna i ett
nätföretag saknar koppling till ett
elhandelsföretag, eftersom det avgörande inflytandet
ligger hos majoriteten. Det blir alltså tillåtet att
en minoritet i styrelsen för ett nätföretag
samtidigt kan sitta i styrelsen för ett
elhandelsföretag. Det föreslås också gälla att - i
det fall att hälften av ledamöterna i styrelsen för
en juridisk person som bedriver nätverksamhet
samtidigt är styrelseledamöter i en juridisk person
som bedriver produktion av eller handel med el -
styrelsens ordförande i den förra juridiska personen
inte samtidigt får vara styrelseledamot i den senare
juridiska personen. Vidare föreslås att en
bestämmelse skall införas i ellagen som innebär ett
förbud för den som är verkställande direktör i ett
nätföretag att samtidigt inneha motsvarande
befattning i ett elhandelsföretag.
Regeringen konstaterar, i likhet med vissa
remissinstanser, att förslaget kan medföra en viss
kostnadsökning för de minsta nätföretagen.
Regeringen erinrar emellertid om att syftet med
förslaget är att minska möjligheten till
korssubventionering med åtföljande högre nättariffer
och att öka möjligheten till kontroll av att sådan
subventionering inte äger rum. Elkunder som är
anslutna till nät som innehas av små nätföretag har
samma berättigade krav på skäliga nättariffer som
övriga elkunder, anförs det. Regeringen anser därför
att det av rättviseskäl inte bör införas någon
möjlighet till dispens från den föreslagna
regleringen, vilket vissa remissinstanser har
föreslagit.
Motionen
I motion 2001/02:N47 (m) yrkas avslag på regeringens
förslag, vilket ses som en rent symbolisk åtgärd,
som enbart leder till kostnadsökningar för de små
bolagen. Varken regeringen eller Elnätsutredningen
har kunnat visa att åtgärden skulle minska risken
för korssubventionering, säger motionärerna. De
anser att det för konkurrensen på elmarknaden är bra
om en del lokala energiföretag kan leva vidare. Det
blir med regeringens förslag tillåtet att ha
fjärrvärme och elhandel under gemensam chef och
styrelse, men inte elnät och elhandel, konstaterar
motionärerna och menar att risken för
korssubventionering inte är mindre i det förstnämnda
fallet. Problemet med oönskad subventionering bör i
stället hanteras genom tillsyn av tarifferna, anförs
det.
Vissa kompletterande uppgifter
Företrädare för branschorganisationen Svensk Energi
har inför utskottet framfört sina synpunkter på
frågan om hur små elhandelsföretag kan drabbas av
det här aktuella förslaget. Vidare har
representanter för ett antal energiföretag framfört
synpunkter på huruvida förslaget innebär en risk att
företag med småskalig elproduktion kan komma att
drabbas negativt. Företagen befarar att lagförslaget
kan få negativa konsekvenser för befintlig och ny
utbyggnad av lokal elproduktion baserad på bioenergi
och andra förnybara energikällor. De anser därför
att företag med sådan elproduktion bör undantas från
det föreslagna regelsystemet.
Utskottets ställningstagande
Ett problem med elmarknaden är att den består av
dels en konkurrensutsatt del, dels en del som utgör
ett naturligt monopol. För att förhindra
marknadssnedvridningar är det viktigt att en klar
rågång upprätthålls mellan de båda delarna. Detta
ligger bakom den nuvarande bestämmelsen i ellagen om
att nätverksamhet och produktion av eller handel med
el inte får bedrivas i en och samma juridiska
person. Kravet på uppdelning i olika juridiska
personer infördes i ellagstiftningen vid
elmarknadens avreglering den 1 januari 1996 i syfte
att försvåra kostnadsövervältring från den
konkurrensutsatta delen av elmarknaden till
nätverksamheten.
Regeringen föreslår nu att den gällande regeln
skall skärpas så att det införs ett förbud för en
person att vara verkställande direktör i ett
nätföretag och samtidigt ha motsvarande befattning i
ett företag som bedriver produktion av eller handel
med el. Vidare föreslås att flertalet av
styrelseledamöterna i ett nätföretag inte samtidigt
får vara styrelseledamöter i ett företag som
bedriver produktion av eller handel med el. I det
fall att hälften av ledamöterna i styrelsen för en
juridisk person som bedriver nätverksamhet samtidigt
är styrelseledamöter i en juridisk person som
bedriver produktion av eller handel med el föreslås
också gälla att styrelsens ordförande i den förra
juridiska personen inte samtidigt får vara
styrelseledamot i den senare juridiska personen.
Den främsta drivkraften för statsmakternas
reglering av elmarknaden bör, enligt utskottets
mening, vara upprätthållande av en effektiv
konkurrens i syfte att ta till vara
konsumentintresset. Regeringens förslag kan ses som
ett uttryck för en strävan att uppnå en klar
boskillnad mellan den konkurrensutsatta och den icke
konkurrensutsatta delen av elmarknaden.
Företrädare för elbranschen har inför utskottet
redovisat sina farhågor för att den nya bestämmelsen
kan leda till sådana ökade kostnader att de små
företagen skulle riskera att slås ut. Enligt
utskottets mening är det viktigt att det
upprätthålls en klar boskillnad mellan de båda
delarna av elmarknaden, men det är också väsentligt
att små företag på elmarknaden inte drabbas i
onödan. Om de små företagen slås ut kan konkurrensen
och därmed effektiviteten på elmarknaden minska. En
särskild omständighet som är värd att beakta är
vidare att små elproduktionsbolag som ofta har sin
bas i lokal elproduktion, baserad på förnybar och
miljövänlig el, kan riskera att slås ut med den
föreslagna nya bestämmelsen.
Möjligheten att införa någon form av undantag för
små företag har förts fram och diskuterats inom
utskottet. Införande av undantag är emellertid
alltid förenat med vissa problem. Det gäller olika
typer av avgränsningar, vilket kriterium som skall
väljas, var gränsen skall sättas, hur företag som
passerar den uppsatta gränsen skall behandlas, etc.
Ytterligare en omständighet som, enligt utskottets
mening, bör beaktas i det här aktuella sammanhanget
är frågan om risk för korssubventionering mellan
fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag. Om
regeringens förslag genomförs i nuvarande skick
innebär det att en inkongruens kommer att uppstå,
genom att gemensam verkställande direktör inte
kommer att tillåtas för nätföretag och företag som
bedriver produktion av eller handel med el, men att
detta kommer att vara tillåtet för ett
fjärrvärmeföretag och ett elhandelsföretag.
Utskottet anser att detta är olyckligt.
Sammantaget menar utskottet att förslaget om
införande av ett förbud av den karaktär som
regeringen förordar är behäftat med ett antal
problem som kräver ytterligare beredning och
överväganden. Riksdagen bör därför, genom ett
tillkännagivande, anmoda regeringen att göra en
förnyad prövning av frågan och återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag. Därvid bör de frågor
som utskottet har berört behandlas, varvid särskilt
frågan om kongruens i regelverken för å ena sidan
nätföretag och företag som bedriver produktion av
och handel med el och å andra sidan
fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag bör
uppmärksammas. Enligt utskottets mening bör en sådan
begäran av riksdagen inte behöva innebära att en ny
utredning skall tillsättas, utan frågan bör kunna
hanteras inom ramen för något befintligt
utredningsarbete.
Med det anförda avstyrker utskottet propositionen
i berörd del. Därmed blir det aktuella yrkandet i
motion 2001/02:N47 (m) tillgodosett i sak.
Krav på god kvalitet vid överföring
av el
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
det i ellagen skall införas en bestämmelse
som stadgar att den el som överförs skall
vara av god kvalitet. Jämför reservation 3
(fp).
Propositionen
En grundläggande skyldighet för alla
nätkoncessionshavare är att överföra el till alla
elanvändare som är anslutna till det aktuella nätet.
En viktig komponent i denna skyldighet är att
överföringen är av tillräckligt god kvalitet, sägs
det i propositionen. De allvarligaste bristerna i
överföringen är sådana som kan hota elsäkerheten,
dvs. orsaka person- eller sakskador eller störningar
i driften av det egna nätet eller andra elektriska
anläggningar. Den grundläggande regeln om elsäkerhet
finns i 9 kap. 1 § ellagen. Med stöd av ett
bemyndigande har regeringen och Elsäkerhetsverket,
som är tillsynsmyndighet i frågor om elsäkerhet,
utfärdat ett antal föreskrifter om elsäkerheten. Det
förekommer emellertid brister i överföringen som
inte hotar elsäkerheten. De vanligaste typerna av
sådana brister är dels att överföringen helt
avbryts, varigenom elanvändarna inte alls får någon
el, dels att spänningen hos den överförda elen
avviker alltför mycket från det nominella värdet,
vilket är 230 volt för hushåll.
Frågor om kvalitetsbrister i överföringen ingår
redan för närvarande i tillsynen av nätverksamheten,
konstaterar regeringen. Det saknas emellertid
kriterier för kvaliteten hos överföringen. Därför
föreslår regeringen att det i ellagen skall införas
en bestämmelse om att överföringen av el skall vara
av god kvalitet. Regeringen och nätmyndigheten skall
bemyndigas att meddela närmare föreskrifter om god
överföringskvalitet. Innan de nämnda föreskrifterna
meddelas kommer regeringen att ge ett uppdrag åt
nätmyndigheten att, i samråd med Svenska kraftnät
och företrädare för elbranschen, ta fram ett
underlag för föreskrifterna. Dessa kommer att bestå
av ett antal riktvärden, främst vad gäller antalet
strömavbrott och deras varaktighet samt
spänningsvariationer. Riktvärdena skall alltså ange
vad som kan anses vara acceptabelt för elanvändarna.
Det får accepteras att det i vissa fall förekommer
smärre och/eller kortvariga kvalitetsbrister i
överföringen. En nätkoncessionshavare skall enligt
regeringens förslag vara skyldig att avhjälpa
kvalitetsbrister i överföringen endast i den
utsträckning som kostnaderna för att avhjälpa
bristerna är rimliga i förhållande till de
olägenheter för elanvändarna som är förknippade med
bristerna.
Det är viktigt att nätmyndighetens resurser kan
koncentreras till frågor som generellt sett har
störst betydelse för utvecklingen av
nätverksamheten, sägs det i propositionen. Om
nätmyndigheten blir skyldig att pröva tvister om
kvaliteten hos överföringen på ansökan av kund kan
det leda till att alltför mycket resurser tas från
andra typer av ärenden hos myndigheten. Därför bör
dessa frågor, liksom hittills, endast prövas inom
ramen för nätmyndighetens tillsyn av
nätverksamheten. En elanvändare som anser att
överföringen är bristfällig kan anmäla detta till
nätmyndigheten, som då kan inleda tillsyn om just
denna fråga om det framstår som rimligt. Inom ramen
för denna tillsyn kan sedan nätmyndigheten förelägga
nätkoncessionshavaren, eventuellt vid vite, att
rätta till brister i överföringen.
Motionen
I motion 2001/02:N49 (fp) begärs ett
tillkännagivande om regeringens förslag om en ny
bestämmelse avseende el av god kvalitet. Regeringens
förslag om att elen skall vara av god kvalitet är en
formulering som i princip alla medborgare kan ställa
upp på, säger motionärerna. De anser dock att det är
mycket svårt att definiera vad som är el av god
kvalitet. Om en bestämmelse med detta innehåll skall
införas i lagen, måste den vara utformad på ett
sådant sätt att det inte bara blir en s.k.
luftparagraf, anför motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
I propositionen anges, som nyss nämnts, att
regeringen avser att ge i uppdrag åt
Energimyndigheten att, i samråd med Svenska kraftnät
och företrädare för elbranschen, ta fram underlag
för föreskrifter om kvaliteten hos överföringen. Ett
sådant uppdrag beräknas, enligt uppgift, komma att
lämnas inom kort.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att
det i ellagen bör införas en bestämmelse som stadgar
att den el som överförs skall vara av god kvalitet.
Visserligen ingår frågor om kvalitetsbrister i
överföringen redan för närvarande i tillsynen av
nätverksamheten, men eftersom det saknas kriterier
för överföringskvaliteten försvåras tillsynen i
praktiken.
I motion 2001/02:N49 (fp) riktas kritik mot
regeringens förslag, och motionärerna befarar att
den föreslagna bestämmelsen kommer att få karaktär
av s.k. luftparagraf. Enligt utskottets bedömning
saknas det fog för dessa farhågor. Som redovisats
skall regeringen och nätmyndigheten bemyndigas att
meddela närmare föreskrifter om vad som skall avses
med god kvalitet. Enligt vad som sägs i
propositionen - och som också redovisats inför
utskottet av företrädare för Näringsdepartementet -
skall den aktuella förordningen innehålla riktvärden
avseende antal strömavbrott och deras varaktighet,
spänningsvariationer, orsaken till avbrotten, etc.
Energimyndigheten skall, som nämnts, ges i uppdrag
att i samråd med Svenska kraftnät och företrädare
för elbranschen ta fram underlag för föreskrifterna.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i berörd del och avstyrker den här
aktuella motionen i motsvarande del.
Prövning av vissa tvister
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om
ändrade bestämmelser rörande prövning av
vissa tvister.
Propositionen
Det finns ett antal bestämmelser i ellagen som
reglerar förhållandet mellan nätkoncessionshavaren
och elkunderna och där det också föreskrivs att
tvister härom skall prövas av nätmyndigheten,
erinras det om i propositionen. Med den nuvarande
regleringen kan en part dra en sådan tvist för
prövning utan begränsning i tiden. Detta är inte en
tillfredsställande ordning, anser regeringen,
eftersom det för berörda parter är viktigt att
frågan om dessa mellanhavanden, bl.a. ekonomiska,
inte hålls levande alltför länge. Därför föreslås
att en tidsfrist om två år införs, inom vilken en
ansökan måste ha kommit in till nätmyndigheten för
att myndigheten skall pröva tvisten. Följande typer
av tvister föreslås komma att omfattas av
tidsfristen: villkoren för anslutning av en
elektrisk anläggning till en ledning eller ett
ledningsnät (3 kap. 6 och 7 §§), debitering av
merkostnaden för mätning och rapportering av
resultaten av dessa mätningar och av kostnaden för
mätare med tillhörande insamlingsutrustning och dess
installation i uttagspunkten respektive
inmatningspunkten (3 kap. 11 och 11 a §§),
debitering av kostnaden för en mätare med
tillhörande insamlingsutrustning och för dess
installation i inmatningspunkten (3 kap. 14 §), rätt
för innehavaren av en produktionsanläggning till
ersättning av den nätkoncessionshavare till vars
ledningsnät anläggningen är ansluten (3 kap. 15 §)
samt den del av avgiften enligt nättariffen som
innehavare av vissa produktionsanläggningar skall
betala (4 kap. 10 §).
I propositionen lämnas också förslag avseende
prövning av tvister om underrättelser om
nättariffen. En nätkoncessionshavare är enligt
ellagen (4 kap. 11 §) skyldig att på begäran lämna
skriftlig uppgift om sin nättariff, och tvister om
koncessionshavarens skyldighet i detta avseende
skall prövas av nätmyndigheten. Skyldigheten att
lämna uppgifterna är ovillkorlig och bör därför inte
föranleda tvister, konstaterar regeringen. För det
fall ett nätföretag inte skulle följa denna
bestämmelse kan frågan behandlas inom ramen för
nätmyndighetens tillsynsansvar. Några bärande motiv
till att tvister om detta skall kunna prövas av
nätmyndigheten finns därför inte. Möjligheten att få
en tvist om en nätkoncessionshavares skyldighet att
lämna skriftlig uppgift om sin nättariff prövad av
nätmyndigheten föreslås därför bli avskaffad.
Inga motioner har väckts beträffande de båda nämnda
förslagen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot regeringens
förslag som därmed tillstyrks.
Anmälan av utlandshandel med el
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringen förslag om att
den nuvarande skyldigheten att anmäla
utlandshandel med el av viss omfattning skall
upphävas.
Propositionen
Regeringen föreslår att den nuvarande skyldigheten
att anmäla utlandshandel med el av viss omfattning
skall upphävas. För närvarande gäller enligt ellagen
(6 kap. 1 §) att den som ingår avtal som medför att
import eller export av el kommer att pågå under en
tid av minst sex månader skall göra en anmälan om
avtalet till den myndighet regeringen bestämmer.
Sådan anmälan skall göras inom en månad från det att
avtalet ingicks och lämnas till Svenska kraftnät.
Anmälningsplikten infördes bl.a. för att göra det
möjligt att göra marknadsbedömningar och för att
Svenska kraftnät skulle kunna utöva sitt
systemansvar på ett korrekt sätt. Formerna för
utlandshandeln med el, liksom behovet av central
information om denna, har emellertid i väsentliga
avseenden förändrats sedan bestämmelserna infördes.
Dessutom har endast en anmälan gjorts under de
senaste åren. Vidare konstateras att
anmälningsplikten av kontrakt saknar praktisk
betydelse för den fysiska utväxlingen av el på
utlandsförbindelserna. Anmälan om behov av kapacitet
för överföring på utlandsförbindelser görs till de
systemansvariga företagen före den planerade
överföringen. Sådan anmälan måste göras oavsett hur
avtalet mellan köpare och säljare är utformat.
Inga motioner har väckts beträffande detta förslag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inget att erinra mot regeringens
förslag som därmed tillstyrks.
Timvis mätning av små elanvändares
förbrukning, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag när
det gäller timvis mätning av små elanvändares
förbrukning. Det innebär att det sätts en
tidsgräns (till utgången av år 2004) för
befrielsen från att betala merkostnaden för
mätning m.m. som har gällt för elanvändare
vars förbrukning mäts per timme enligt ett
leveransavtal som tillämpades när
schablonberäkningssystemet infördes den 1
november 1999. Riksdagen bör också avslå två
här aktuella motioner, varvid utskottet i det
ena fallet hänvisar till pågående
utredningsarbete inom Energimyndigheten.
Jämför reservation 4 (m, kd, fp, mp).
Propositionen
Det system med schablonberäkning av elanvändarnas
elförbrukning som infördes den 1 november 1999
omfattar i stort sett alla elanvändare. Det finns
dock en möjlighet för elanvändare att begära att
deras förbrukning i stället skall timmätas, varvid
den berörde elanvändaren blir skyldig att betala
merkostnaden för mätningen och för rapportering av
mätresultaten. Vid schablonsystemets införande fanns
det ett antal elanvändare, vars förbrukning enligt
de nya bestämmelserna skulle schablonberäknas men
som hade ingått leveransavtal enligt vilka deras
förbrukning skulle mätas per timme. Det ansågs då
inte rimligt att dessa elanvändare skulle betala
merkostnaden för mätning och för rapportering av
mätresultaten. Därför infördes en
övergångsbestämmelse som innebär att de berörda
elanvändarna inte behöver betala nämnda merkostnader
under leveransavtalets återstående giltighetstid.
Det har nu visat sig att många av de aktuella
leveransavtalen löper tills vidare, dvs. tills
avtalet sägs upp av endera parten, sägs det i
propositionen. De berörda elanvändarna kan därmed
fortsätta - utan någon bortre tidsgräns - med att få
sin förbrukning mätt timvis utan att behöva betala
merkostnaden för detta. En sådan ordning anser
regeringen inte är rättvis. Därför bör denna
befrielse från skyldigheten att betala merkostnaden
upphöra vid ett visst datum. Den återstående tiden
bör vara förhållandevis lång för att underlätta för
berörda elanvändare att anpassa sig till den nya
situationen. Den som så vill får därmed rimlig tid
att säga upp sitt leveransavtal och därefter
förhandla fram ett nytt avtal med antingen timvis
mätning eller schablonberäkning av förbrukningen.
Regeringen anser att en lämplig tidpunkt är vid
utgången av år 2004 och föreslår en lagändring med
denna innebörd.
Motionerna
Regeringens förslag om att upphäva reglerna för
betalningsbefrielse vid timmätning för elkunder bör
avslås, anförs det i motion 2001/02:N48 (kd). Det är
visserligen inte rättvist att de elkunder som
tecknat ett leveransavtal som löper tills vidare
skall slippa betala kostnaderna för timmätning,
säger motionärerna, men de anser att regering och
riksdag inte skall sätta sig över ingångna,
civilrättsligt bindande avtal. Med hänvisning till
att utvecklingen går mot flera avläsningar per år
syns det dem felaktigt att försvåra för timmätning.
Med timmätning kan kunden direkt se kopplingen
mellan pris och efterfrågan och lättare svara på
prisökningar genom minskad förbrukning, anför
motionärerna.
I motion 2001/02:N274 (s) begärs ett
tillkännagivande om mätning och debitering av
elförbrukning. De flesta elförbrukare får i
normalfallet en exakt uppgift om sin elförbrukning
endast en gång per år i samband med att elmätaren
avläses, varefter en korrigering av eventuella
avvikelser mot den preliminära debiteringen sker,
konstaterar motionärerna. De påpekar att den
tekniska utvecklingen har gått framåt och att det
för närvarande finns system för t.ex. fjärravläsning
som gör det möjligt för kunderna att i efterhand
faktureras för faktisk förbrukning. Utvecklingen mot
en debitering av den faktiska förbrukningen bör
påskyndas, och regeringen bör ge signaler till
nätbolagen att en sådan utveckling är nödvändig ur
konsument- och energibesparingsperspektiv, anför
motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Energimyndigheten gavs i september 2000 i uppdrag av
regeringen att, i samråd med Konsumentverket och
företrädare för branschen, närmare utreda
förutsättningarna för att införa debitering efter
faktisk elförbrukning i kombination med tätare
mätaravläsningar. Syftet är att tillgodose allmänna
konsumentintressen och effektivisera elanvändningen.
En delredovisning lämnades till regeringen i
oktober 2001. I rapporten skisseras en ordning som
innebär att kunder med en förbrukning över 8 000 kWh
skall avläsas en gång per kvartal, och att detta
skall träda i kraft den 1 januari 2006. De
samhällsekonomiska effekterna av förslaget kommer
att redovisas i slutrapporten den 1 juni 2002. En
sådan ordning skulle innebära ett starkt incitament
för nätföretagen att utnyttja fjärravläsning.
Förslag till åtgärder bör, enligt
Näringsdepartementets uppfattning, anstå till dess
att Energimyndigheten har slutredovisat uppdraget.
Riksdagen avslog våren 2001 en motion om
debitering av elförbrukning, liknande förslaget i
motion 2001/02:N274 (s). Utskottet hänvisade till
den nyssnämnda utredningen hos Energimyndigheten
(bet. 2001/02:NU8).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning att det är
rimligt att det nu sätts en bortre gräns för den
befrielse från att betala merkostnaderna för mätning
och rapportering som medgavs de elförbrukare som vid
schablonsystemets införande den 1 november 1999 hade
leveransavtal enligt vilka deras förbrukning skulle
mätas per timme. Genom att sätta gränsen så långt
fram som vid utgången av år 2004 får de berörda
elförbrukarna en rimlig tid för att ta ställning
till hur de vill utforma sina avtal.
I motion 2001/02:N48 (kd) framförs kritik mot
regeringens förslag med innebörd att statsmakterna
inte bör sätta sig över ingångna avtal. Utskottet
har viss förståelse för dessa synpunkter, men anser
samtidigt att det blir orimliga konsekvenser om de
berörda elförbrukarna skulle kunna ha en i tiden
obegränsad betalningsbefrielse.
Samtidigt noterar utskottet, i likhet med
motionärerna, att det skulle vara en fördel om det
kunde uppnås en klarare koppling mellan pris och
efterfrågan genom en timmätning. Det finns företag,
t.ex. Sollentuna Energi AB, som har infört system
med fjärravlästa timmätare utan att debitera
särskilda avgifter för detta. Genom att tillämpa en
s.k. effekttaxa kan elförbrukarna få signaler som
kan påverka deras förbrukning och risken för
effektbrist kan minskas.
När det gäller de synpunkter som framförs i motion
2001/02:N274 (s) om debitering av den faktiska
elförbrukningen vill utskottet dessutom hänvisa till
det utredningsarbete som Energimyndigheten bedriver
och som skall slutredovisas den 1 juni 2002.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i berörd del och avstyrker de båda här
aktuella motionerna i motsvarande delar.
Timvis mätning av små elproducenters
produktion, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag till
ändring i ellagen med innebörd att små
elproducenter skall kunna ges dispens från
kravet på timvis mätning av el. I detta
sammanhang bör riksdagen också avslå motioner
om de framtida förutsättningarna för
vindkraft. Frågan kommer att bli föremål för
behandling i den aviserade energipolitiska
propositionen senare under våren 2002, anför
utskottet. Jämför reservation 5 (m, kd, fp).
Propositionen
Inmatningen av el på elnätet skall enligt ellagen
mätas. Mätningen skall avse dels mängden inmatad el,
dels inmatningens fördelning över tiden. I praktiken
innebär det att mängden inmatad el mäts varje timme.
Före schablonsystemets införande den 1 november 1999
var det ganska vanligt att inmatningen från små
produktionsanläggningar mättes bara vad avser
mängden inmatad el, sägs det i propositionen. För
att den inmatade elens fördelning över tiden skall
kunna mätas krävs att en tämligen dyr mätutrustning
installeras i inmatningspunkten hos anläggningarna.
För att ge nätkoncessionshavarna rimlig tid att
ombesörja detta infördes, samtidigt med
schablonsystemets införande, en övergångsbestämmelse
som innebar att den enkla mätningen hos små
anläggningar fick fortsätta till utgången av år
2001. Riksdagen beslöt hösten 2001, på regeringens
förslag, att denna tid skulle utsträckas till
utgången av år 2002 (prop. 2001/02:1 utg.omr. 21,
bet. 2001/02:NU3).
Bland annat Energimyndigheten har emellertid
uppmärksammat att kostnaden för att installera den
nya mätutrustningen och för driften av utrustningen
inte står i rimlig proportion till den ringa mängd
el som produceras i de allra minsta
produktionsanläggningarna. Regeringen delar detta
synsätt och anser att det bör införas en möjlighet
att undanta de minsta produktionsanläggningarna från
kravet att inmatningens fördelning över tiden skall
mätas. Det är dock förenat med vissa problem att
göra ett sådant undantag, påpekar regeringen. Inom
vissa lokalnätsområden finns ett flertal små
produktionsanläggningar, vilkas inmatning är
tämligen marginell, men sammantaget rör det sig om
en betydande mängd el. Inmatningen från dessa små
anläggningar är inte, som beträffande stora
anläggningar, kopplad till upp- eller nedgång i
förbrukningen. Om inmatningen från små anläggningar
inte mäts varje timme kommer den inte att ingå i den
samlade inmatning som faktiskt mäts per timme.
Eftersom det samlade uttaget varje timme anses
motsvara den samlade inmatningen motsvarande timme,
kommer det beräknade samlade uttaget att avvika från
det verkliga samlade uttaget. På det sättet kommer
förbrukningsprofilen, som används i
schablonsystemet, att avvika så mycket från det
verkliga förhållandet att den inte lämpar sig för
att användas för en bedömning av fördelningen över
tiden av elanvändarnas förbrukning.
Mot den angivna bakgrunden anser inte regeringen
att ett generellt undantag för alla små
produktionsanläggningar bör införas i ellagen. I
stället föreslås riksdagen bemyndiga regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela
dispens i det enskilda fallet från kravet på mätning
vad gäller inmatningens fördelning över tiden.
Undantag från kravet på timvis mätning föreslås för
inmatning från produktionsanläggningar som har ett
säkringsabonnemang om högst 200 ampère eller som kan
leverera en effekt om högst 135 kW. Ett undantag
skall gälla alla sådana små produktionsanläggningar
i ett koncessionsområde eller, då flera
koncessionsområden redovisas samlat, i samtliga
koncessionsområden. Undantag får inte meddelas om
schablonberäkningen av fördelningen över tiden av
elanvändarnas förbrukning påverkas mer än i
obetydlig omfattning.
Motionerna
I detta avsnitt behandlar utskottet sex motioner
från allmänna motionstiden som - ur olika synvinklar
- avser verksamhetsförutsättningarna för små
elproducenter, främst vindkraftsproducenter.
Kostnaderna för vindkraftens utbyggnad bör spridas
på hela elkollektivet, anförs det i motion
2001/02:N302 (s). De bästa platserna för att bygga
vindkraftverk på är ofta belägna i områden långt
från den befintliga nätdragningen, säger
motionärerna. De menar att - för att göra det
ekonomiskt försvarbart att bygga vindkraftverk på
dessa platser - kostnaden för nätdragningen måste
belasta fler än det enskilda vindkraftverket eller
gruppen av vindkraftverk. Enligt de nuvarande
reglerna skall det bolag som har koncessionen i
området stå för kostnaderna för denna nätdragning.
Detta är inte rimligt, anser motionärerna och
föreslår att regeringen skall undersöka möjligheten
att finna en lösning på problemet.
I två motioner från samme motionär, 2001/02:N341
(m) och 2001/02:N40 (m), efterlyses en översyn av
den nuvarande lagstiftningen om avgiftsbefrielse för
småskalig vindkraftproduktion med inriktning att
skapa rättvisa regler för fördelningen av
nätkostnaderna mellan producenter och konsumenter.
Vindkraften expanderar i Sverige, bl.a. som en följd
av att vindkraftverken inte tar sin andel av
kostnaderna för det elnät som verken är anslutna
till, säger motionären. Han anser att kostnaderna i
stället bärs av nätbolagen och i förlängningen av
nätkunderna inom de områden där vindkraften byggs
ut, i första hand glesbygden. Andra
finansieringsformer för den fortsatta utvecklingen
av vindkraften måste utformas, menar motionären. Han
hänvisar till beräkningar som gjorts av Gotlands
Energiverk, enligt vilka nätavgiften skulle kunna
sänkas med 5-10 % om vindkraftverken betalade sin
andel av kostnaderna för att utnyttja elnätet.
Kostnaderna för vindkraftsutbyggnaden är föremål
för yrkande också i motion 2001/02 (c), i vilken det
begärs en utredning avseende nätavgifter. De
planerade vindkraftverken eller vindkraftsparkerna
börjar nu bli så stora att den producerade
vindkraften inte kan förbrukas inom ett och samma
län, säger motionären. Han påpekar att eftersom den
lokala nätägaren inte får ta betalt av
vindkraftsproducenten men själv måste betala för
vidaretransporten av kraften, blir det de lokala
elabonnenterna i länet som får en höjd nätavgift.
Detta bör snarast ändras så att de aktuella
kostnaderna betalas av dem som förbrukar elen eller
delas solidariskt inom landet, anför motionären.
I motion 2001/02:N324 (c) föreslås
tillkännagivanden av riksdagen i två avseenden,
nämligen om bibehållen möjlighet till inmatning på
nätet för små producenter till rimligt pris och om
ändring av gränsen för småskaliga kraftverk. Den
nuvarande bestämmelsen i ellagen som föreskriver att
inmatning från små elproducenter bara får belastas
med kostnaden för mätutrustning och mätning av
inmatad el bör bibehållas, anför motionären. Hon
anser vidare att den nuvarande gränsen för
småskaliga kraftverk, 1 500 kW, är en otidsenlig
gräns som innebär att flera vindkraftverk som
överstiger denna kapacitet måste köras på lägre
effekt, vilket anses vara ett resursslöseri.
Ett problem vid utbyggnad av vindkraft är att
elnätet inte är dimensionerat för att ta emot den
producerade kraften, sägs det i motion 2001/02:Bo319
(c). Åtgärder bör därför vidtas för att underlätta
för vindkraftsproducenter att komma ut på elnätet
med den producerade kraften.
Vissa kompletterande uppgifter
I ellagen finns, som nämnts, en särskild bestämmelse
om nätavgiften för småskaliga
elproduktionsanläggningar (4 kap. 10 §). Enligt
denna bestämmelse skall en innehavare av en
småskalig elproduktionsanläggning som kan leverera
en effekt om högst 1 500 kW endast betala den del av
nätavgiften som motsvarar den årliga kostnaden för
mätning, beräkning och rapportering. Innehavaren
slipper alltså betala den del av avgiften som
grundas på drift och underhåll av nätet. Denna
kostnad fördelas i stället på övriga kunder i
nätföretagets område. Enligt ellagen skall flera små
produktionsanläggningar som är belägna i närheten av
varandra och som gemensamt matar in el på
ledningsnätet betraktas som separata anläggningar
vid tillämpningen av denna bestämmelse. Det innebär
att även nätavgiften för större vindkraftsparker
beräknas på detta sätt. En kraftfull utbyggnad inom
ett begränsat område kan således innebära att övriga
abonnenter inom nätområdet får svara för en relativt
hög andel av kostnaderna.
Frågan om framtida verksamhetsförutsättningar för
vindkraften har behandlats av
Elcertifikatutredningen i slutbetänkandet Handel med
elcertifikat (SOU 2001:77). Utredningen har
föreslagit ett nytt marknadsbaserat stödsystem för
att främja förnybar elproduktion. Systemet är avsett
att bygga på handel med certifikat, och
ikraftträdande föreslås till den 1 januari 2003.
Elcertifikatutredningen föreslår bl.a. att ellagen
skall ändras, genom att 4 kap. 10 § skall upphöra
att gälla, så att nätsubventionen för den småskaliga
elproduktionen tas bort. För att kompensera de
anläggningar som haft nätsubvention föreslår
Elcertifikatutredningen en övergångslösning.
Betänkandet har remissbehandlats, och frågan avses
komma att behandlas i den energipolitiska
proposition som är aviserad till den 21 mars 2002.
Anslutning av vindkraftverk till elnätet står för
närvarande för sina egna kostnader. I de fall
anslutningen av en anläggning medför kostnader som
till någon del kan vara till nytta för någon annan
kund inom området skall dessa kostnader dock inte
enbart hänföras till den begärda anslutningen.
Kostnaden skall i ett sådant fall ingå i underlaget
för nättariffen för samtliga kunder. Detta kan t.ex.
gälla för förstärkning av nätet för att kunna ta
emot producerad el från nya anläggningar.
En interdepartemental arbetsgrupp (AgVIND) har i
uppdrag att genomföra en övergripande kartläggning
av förutsättningarna för lokalisering av
vindkraftverk i havs- och fjällområden. Enligt
AgVIND behöver elnätens överföringskapacitet
klarläggas. Som påpekas i vissa av de här aktuella
motionerna föreligger det problem med bristande
överföringskapacitet i kraftnätet, särskilt vid
överföring från norra till södra Sverige. Regeringen
har med anledning härav i november 2001 givit
Svenska kraftnät i uppdrag att redovisa effekterna
av en storskalig utbyggnad av vindkraftverk i havs-
och fjällområden på elsystemets prestanda, m.m. I
uppdraget ingår följande:
1. Redovisning av hur stor vindkraftsproduktion
som kan förläggas inom ramen för nuvarande
elöverföringssystem, såväl nationellt som i olika
relevanta geografiska områden.
2. Redovisning av, med utgångspunkt i
Energimyndighetens förslag till planeringsmål och
Elcertifikatutredningens bedömningar, behovet av och
kostnaderna för eventuell förstärkning av
elöverföringssystemet och framläggande av förslag
till hur sådana förstärkningar skall finansieras. I
uppdraget ingår även att redovisa var de mest
kostnadseffektiva förstärkningarna kan göras.
3. Analys av effekterna för kunder och producenter
av nätmyndighetens tolkning av hur kostnaderna för
anslutning skall fördelas.
4. Redovisning av, med utgångspunkt i
Energimyndighetens förslag till planeringsmål och
Elcertifikatutredningens bedömningar, hur
stamnätstariffen påverkas om nätmyndighetens metoder
för hur anslutningsavgiften skall fördelas skulle få
genomslag vid en förstärkning av stamnätet.
5. Klarläggande av, i ett nordiskt
energisystemperspektiv, hur mycket vindkraft som kan
ingå i elsystemet med utgångspunkt i behovet av
balansreglering (produktion/förbrukning) och
elsystemets leveransförmåga.
Uppdraget skall rapporteras senast den 16 augusti
2002, och en lägesrapport avlämnades den 18 januari
2002. Lägesrapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Regeringen har också - mot bakgrund av AgVIND:s
bedömningar - lämnat uppdrag till olika berörda
myndigheter rörande utbyggnad av vindkraft. Det
gäller ett uppdrag till Naturvårdsverket i juli 2001
att redovisa naturvårdens intressen och föreslå
undersökningsprogram avseende vindkraftsparkers
effekter på naturmiljön i havsområden, ett uppdrag
till Boverket att redovisa de övergripande
förutsättningarna för storskalig utbyggnad av
vindkraftsanläggningar i havs- och fjällområden,
m.m. och ett uppdrag till Riksantikvarieämbetet att
beskriva kulturmiljövårdens intressen med avseende
på vindkraftens inverkan på kulturlandskapet.
Uppdragen skall redovisas under våren 2002.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att det är rimligt att små
elproduktionsanläggningar ges möjlighet att få
dispens från kravet på timvis mätning av inmatad av
el. Som Energimyndigheten har uppmärksammat står
kostnaden för att installera ny mätutrustning och
för drift av utrustningen inte i proportion till den
begränsade elmängd som produceras i de minsta
anläggningarna. Därmed tillstyrker utskottet
propositionen i här berörd del.
När det gäller de framtida
verksamhetsförutsättningarna för vindkraft, vilka
tas upp i de här aktuella motionerna, noterar
utskottet att denna fråga nu är föremål för
beredning inom Näringsdepartementet, mot bakgrund av
bl.a. Elcertifikatutredningens förslag. Regeringen
avser att återkomma till frågan i den
energipolitiska proposition som är aviserad till den
21 mars 2002. Med hänvisning härtill anser utskottet
att det nu inte finns anledning att ta ställning
till de olika förslag och synpunkter som förs fram i
de sex här aktuella motionerna, utan de avstyrks i
berörda delar.
Leverantörsbyte
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör, genom ett tillkännagivande,
anmoda regeringen att utan ytterligare
tidsspillan lämna ett av riksdagen tidigare
begärt förslag om införande av ett
sanktionssystem vid leverantörsbyte.
Utskottet erinrar om att riksdagen våren
2001, på förslag av ett enhälligt utskott,
anmodade regeringen att skyndsamt utreda
förutsättningarna och formerna för införande
av ett effektivt sanktionssystem mot de
nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav
vid byte av elleverantör eller gällande
föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering och
anser att regeringen borde ha lagt fram ett
sådant förslag i den här aktuella
propositionen. Jämför reservation 6 (s, v).
Propositionen
Frågan om leverantörsbyte behandlas kort i
propositionen, utan att regeringen lämnar något
förslag eller gör någon bedömning. Under år 2000 har
Energimyndigheten i tre delrapporter redovisat sina
bedömningar av utvecklingen på elmarknaden efter
schablonsystemets införande. I de två första
delrapporterna har förslag till justeringar av det
gällande regelverket lämnats beträffande bl.a.
leverantörsbyten. Energimyndigheten understryker
därvid att leverantörsbytesprocessen ännu inte
fungerar tillfredställande. Myndigheten betonar
samtidigt att regelverket tydligt och klart anger
hur berörda aktörer skall agera vid ett
leverantörsbyte och vilka tidsfrister som gäller.
Energimyndigheten redovisar att den avser att skärpa
sin tillsyn för att säkerställa att regelverket
efterlevs. I rapporterna behandlas även
förutsättningarna för att införa ett sanktionssystem
mot nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav
vid byte av elleverantör. Energimyndigheten gör
härvid bedömningen att en närmare analys av de
praktiska förutsättningarna för ett sanktionssystem
bör genomföras. Flertalet remissinstanser har dock
ansett att någon form av sanktionssystem bör införas
för att komma till rätta med problemen avseende
rapportering av leverantörsbyten, mätvärden och
andelstal.
Riksdagen uppmanade våren 2001 regeringen att
utreda förutsättningarna och formerna för ett
sanktionssystem mot nätbolag som inte uppfyller de
regler som gäller vid byte av elleverantör (bet.
2000/01:NU8). Regeringen har låtit Linklaters
Lagerlöf Advokatbyrå (tidigare Advokatfirman
Lagerlöf & Leman) utreda förutsättningarna för att
införa ett sanktionssystem. Utredningen redovisades
till Näringsdepartementet i september 2001.
Regeringen tillsatte samtidigt
Elkonkurrensutredningen (särskild utredare:
generaltulldirektör Kjell Jansson) med uppdrag att
se över konkurrensen på elmarknaden (dir. 2001:69).
I uppdraget ingick bl.a. att utreda betydelsen av
olika hinder för kundernas rörlighet på marknaden,
varvid det betonades att leverantörsbytesprocessen
har fungerat bristfälligt och att detta kan tänkas
ha haft en negativ inverkan på kundernas rörlighet
och därmed på konkurrensen på elmarknaden. Rapporten
från Linklaters Lagerlöf Advokatbyrå överlämnades
till utredningen som underlag för dess
ställningstagande i denna fråga.
Motionerna
Frågan om leverantörsbyten berörs i fyra motioner,
som alla har det gemensamt att motionärerna vill se
ett snabbt införande av ett sanktionssystem.
När det gäller byte av elleverantör finns det
fortfarande stora brister, sägs det i motion
2001/02:N47 (m). Svårigheter att byta leverantör
försvårar kundernas rörlighet och därmed såväl
konkurrensen som effektiviteten på elmarknaden,
anför motionärerna. De anser att den av riksdagen
beställda utredningen avseende sanktionsmöjligheter
för bolag som inte uppfyller reglerna snarast bör
föreläggas riksdagen för ställningstagande.
Möjligheterna att införa en förseningsavgift för
de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om
att inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka på)
en anmälan om leverantörsbyte bör snabbt utredas,
anförs det i motion 2001/02:N213 (m). Det är mycket
viktigt att rutiner kring leverantörsbyten och
rapportering av mätvärden snabbt förbättras, säger
motionärerna. De påpekar att eftersom en anmälan om
ett leverantörsbyte skall innehålla uppgift om
anläggningsidentitet bör denna klart och entydigt
framgå av nätfakturan till kunden. Eventuella
nödvändiga kompletteringar av föreskrifter,
inklusive sanktionsmöjligheter, för att säkerställa
att så sker måste genomföras utan dröjsmål, anför
motionärerna.
Också i motionerna 2001/02:N48 (kd) och
2001/02:N371 (kd) begärs att regeringen snarast
skall presentera ett förslag till sanktionssystem
mot nätbolag vid leverantörsbyte.
Leverantörsbytesprocessen fungerar ännu inte
tillfredsställande, säger motionärerna. De
framhåller att ett väl fungerande system är en
förutsättning för att kunderna skall fortsätta att
vara aktiva på marknaden.
Vissa kompletterande uppgifter
Som tidigare redovisats beslöt riksdagen våren 2001,
på förslag av ett enhälligt utskott, att anmoda
regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna
och formerna för införande av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller
gällande föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering. Utskottet
anförde (bet. 2000/01:NU8) att det är av synnerlig
vikt för elkonsumenterna och för schablonreformens
och elmarknadens trovärdighet att rutinerna kring
leverantörsbyten snabbt förbättras. Regeringen
borde, enligt utskottet, snarast lägga fram
erforderliga förslag till de lagändringar som krävs
för ett snabbt införande.
Elkonkurrensutredningen avlämnade i november 2001
en delrapport, Vissa frågor kring kundernas
rörlighet, m.m. (dnr N2001:10/U-12). I delrapporten
behandlades framför allt problem med
leverantörsbyten och hinder mot hushållskundernas
rörlighet på marknaden. Följande åtgärder för att
komma till rätta med problemen föreslogs:
- En sanktion bör införas mot nätägare som
förorsakar att leverantörsbyten inte sker i tid. En
nätägare som försenar ett leverantörsbyte skall inte
få ta ut någon nätavgift av kunden från det datum
bytet var tänkt att ske fram till dess det verkligen
kommit till stånd. En förutsättning för ett sådant
sanktionssystem är dock att det går att avgöra vem
som bär skulden till att ett leverantörsbyte
försenas.
- Särskilt tillstånd bör krävas för att vara
elhandlare. Ett särskilt tillstånd för att få vara
elhandlare (en "omsättningskoncession") bör krävas.
Kraven för att få tillstånd bör sättas relativt
lågt, men en elhandlare bör t.ex. ha ett IT-system
som genererar automatiska mottagningsbevis. I
omsättningskoncessionen bör ingå en skyldighet att
rapportera vissa elprisuppgifter till ett organ som
regeringen utser.
- Energimyndigheten bör ges en uttalad roll som
expertmyndighet avseende elhandelsfrågor.
Energimyndighetens uppgifter på elmarknaden är för
närvarande i huvudsak inriktade på nätverksamheten.
För att förbättra elmarknadens funktion behövs dock
en mer uttalad myndighetsfunktion även inom
elhandelsområdet. Utredningen föreslår att
Energimyndigheten skall hantera frågor kring den
föreslagna omsättningskoncessionen för elhandlare
och även ansvara för den prisstatistik som föreslås.
- Krav bör ställas på att tjänsten som anvisad
elleverantör upphandlas i konkurrens. När en elkund
av någon anledning saknar elleverantör anvisas denne
en elleverantör av nätägaren. Om nätägaren har en
närstående elleverantör får vederbörande ofta
tjänsten som anvisad elleverantör.
Förslagen i delrapporten har behandlats vid en
utfrågning hos Näringsdepartementet i januari 2002.
Det första förslaget om införande av ett
sanktionssystem blev föremål för kritik från flera
av de i utfrågningen deltagande aktörerna. Det
föreslagna systemet ansågs krångligt och förenat med
juridiska problem. Det ansågs viktigt att ett
eventuellt sanktionssystem skall kunna fungera
snabbt utan långdragna rättsprocesser. Regeringen
avser, enligt vad utskottet erfarit, att låta
utforma ett lagförslag. När det gällde det andra
förslaget om införande av en "omsättningskoncession"
presenterade Energimyndigheten ett alternativt
förslag som gick ut på att det skall införas krav på
elhandelsföretag att lämna viss statistik till
Energimyndigheten. Det tredje förslaget om
Energimyndigheten som en expertmyndighet fick stöd
vid utfrågningen. Det fjärde förslaget om
konkurrensupphandling av anvisad leverantör
tillstyrktes av de flesta vid utfrågningen.
Energimyndigheten har nyligen beslutat att i sina
föreskrifter införa krav på att
identifikationsnummer klart skall anges på
nätfakturan till kunden, vilket föreslås i en av de
här aktuella motionerna.
I den tidigare nämnda aviserade energipolitiska
propositionen planeras, enligt uppgift från
Näringsdepartementet, att lämnas en redovisning av
hur de aktuella frågorna skall behandlas vidare. Ett
lagförslag om införande av ett sanktionssystem kan
därefter komma att läggas fram under riksmötet
2002/03.
Utskottets ställningstagande
Riksdagen beslöt, som redovisats, våren 2001 på
förslag av ett enhälligt utskott att anmoda
regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna
och formerna för införande av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller
gällande föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering. Regeringen
borde, enligt utskottet, snarast lägga fram
erforderliga förslag till de lagändringar som krävs
för ett snabbt införande.
En förutsättning för att konkurrensen på en
marknad skall kunna fungera är att kunderna har
tillgång till olika leverantörer av en tjänst eller
vara. På den del av elmarknaden som är
konkurrensutsatt är tillgången på olika
elleverantörer som kunderna kan vända sig till
sålunda av stor betydelse. För att kunderna på
elmarknaden skall kunna använda sin konsumentmakt
som ett medel för att effektivisera konkurrensen
krävs dessutom att byte av elleverantör fungerar
smidigt och inte försvåras av elleverantörerna.
Konstaterade brister i systemet för byte av
elleverantör låg bakom riksdagens tillkännagivande
våren 2001.
Regeringens hantering av riksdagens beställning
har karakteriserats av segdragenhet och återkommande
utredningar. Som redovisats fick först Linklaters
Lagerlöf Advokatbyrå i uppdrag att utreda
förutsättningarna för införande av ett
sanktionssystem. Därefter överlämnades rapporten
från advokatbyrån till Elkonkurrensutredningen, som
i sin delrapport i november 2001 föreslog införande
av ett sanktionssystem. Nu uppges det från
Näringsdepartementet att Energimyndigheten skall ges
i uppdrag att ta fram ett lagförslag. Först efter
beredning av detta förslag kan det bli aktuellt att
regeringen lägger fram ett förslag till riksdagen.
Enligt utskottets mening har regeringen inte
hanterat beställningen från riksdagen på ett
tillfredsställande sätt. Regeringen borde i den här
aktuella propositionen ha lagt fram ett förslag till
sanktionssystem. Ett väl fungerande system för
leverantörsbyte är en förutsättning för att kunderna
skall kunna vara aktiva på elmarknaden. Svårigheter
att byta leverantör försvårar kundernas rörlighet
och därmed såväl konkurrensen som effektiviteten på
elmarknaden. Riksdagen bör genom ett
tillkännagivande uppmana regeringen att utan
ytterligare tidsspillan lämna förslag om införande
av ett sanktionssystem. Därmed tillstyrker utskottet
de här aktuella motionerna i berörda delar.
Leveranssäkerhet, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om
leveranssäkerhet, m.m. Utskottet hänvisar
till regeringens bedömningar i propositionen
och till pågående utrednings- och
uppföljningsarbete inom Energimyndigheten och
Svenska kraftnät. Jämför reservation 7 (m,
kd, fp).
Propositionen
Regeringen lämnar inga förslag i propositionen i
frågan om leveranssäkerhet, utan redovisar sin
bedömning.
Genomförda och pågående insatser inom elbranschen
när det gäller leveranssäkerhet presenteras i
propositionen. Svensk Energi har tagit fram
branschpraxis för informationsverksamhet i samband
med större störningar och för förebyggande
informationsinsatser inför framtida störningar i
elförsörjningen. Branschen arbetar också med s.k.
storstörningssamverkan. Det finns för närvarande sju
samverkansområden som tillsammans omfattar hela
Sverige. Nätföretagen inom varje samverkansområde
kommer att samarbeta för att snabbare kunna åtgärda
fel vid strömavbrott. Branschens målsättning är att
ingen enskild nätkund skall vara utan tillgång till
el under mer än 24 timmar. För att klara detta mål
kommer elnätföretagen att se över leveranssäkerheten
i befintliga nät, särskilt där det finns oisolerad
ledning i icke trädsäkra områden, vilka ofta också
är väderutsatta. Översynen syftar till att begränsa
antalet elavbrott och elavbrottens längd.
Svensk Energi arbetar vidare för att någon form av
goodwillersättning skall utgå om en kund blir utan
elleverans i mer än 24 timmar. Utgångspunkten är
därvid att varje nätföretag, utifrån det egna
företagets lokala förutsättningar, skall utforma en
goodwillersättning vid elavbrott. Med utgångspunkt i
de erfarenheter som vunnits under vintern 2001/02 är
det sedan Svensk Energis avsikt att utforma en
branschrekommendation. Enligt en enkätundersökning
kommer 95 % av landets lågspänningskunder att under
år 2002 omfattas av en goodwillersättning vid
avbrott på mer än 24 timmar. Endast ett fåtal
elnätsföretag har deklarerat att de inte har för
avsikt att införa en goodwillersättning. Skälet till
detta är ofta att bolagen antingen inte har några
luftledningar alls eller bara har
tätortsdistribution med mycket få och korta
elavbrott.
Leveranssäkerheten i de svenska elnäten är vid en
internationell jämförelse mycket hög, säger
regeringen. De senaste vintrarnas snöoväder har dock
orsakat stora störningar i elleveranserna i vissa
delar av landet. I glesbygdsområden är
leveranssäkerheten sämre, samtidigt som kostnaden
för att förbättra nätet är större. I likhet med
flertalet remissinstanser avseende den s.k.
Elavbrottsutredningens delrapport (dnr.
N2001/6228/ESB) anser regeringen att det för
närvarande inte finns tillräckliga skäl att i lag
slå fast något krav på en särskild avgift vid
elavbrott. Enligt regeringens bedömning bör i första
hand de frivilliga åtagandena om goodwillersättning
som nu införs av ett stort antal företag vara ett
tillräckligt incitament för att nätföretagen snabbt
skall åtgärda avbrott. Det är dock viktigt att
branschens frivilliga åtgärder följs upp och att de
frivilliga insatserna i branschen får genomslag vid
kommande vintrars snöoväder genom bättre information
till de kunder som drabbas, snabbare avhjälpning av
felen och framför allt genom att färre kunder
drabbas av elavbrott.
Regeringen avser att ge berörda myndigheter i
uppdrag att, under de kommande vintrarna, följa
utvecklingen och resultaten av branschens frivilliga
insatser, såväl vad avser avbrottsersättning som
övriga insatser. Om inga förbättringar sker avser
regeringen att återkomma i frågan. Regeringen anser
vidare att de förslag som lämnas i den här aktuella
propositionen, om nya kriterier för
skälighetsbedömningen av nättarifferna och om att
överföringen av el skall vara av god kvalitet,
tillsammans med den tidigare nämnda nätnyttomodellen
som Energimyndigheten utformar kommer att skapa
incitament för investeringar i ökad
leveranssäkerhet. Nätnyttan beror på företagets
prestation och leveranskvalitet. Har företaget en
hög nätnytta motiverar det en högre intäkt medan en
låg nätnytta betyder att företaget bör öka sin
prestation eller leveranskvalitet för att kunna
motivera en högre intäkt. På detta sätt skapar den
nya formen av tillsyn ett incitament för företagen
att förbättra leveranskvaliteten.
Sårbarhets- och säkerhetsutredningen ansåg i sitt
betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) att
det finns anledning att skärpa de grundläggande
kraven på leveranssäkerhet i elsystemet. Det bör ske
dels genom krav på en ökad störningstålighet hos
överförings- och distributionssystemet, dels genom
vissa krav på effektreserver i elsystemet. Vissa
krav bör också enligt utredningen ställas på
elanvändarna. Sådana krav kan ställas i ellagen,
elberedskapslagen (1997:288) eller i andra
författningar. Regeringen avser att våren 2002
behandla utredningens förslag.
Motionerna
I detta avsnitt behandlar utskottet åtta motioner
som dels tar upp frågan om leveranssäkerhet, dels
tar upp frågor om energibrist och effektbrist.
Det behövs åtgärder för att säkra
försörjningstryggheten av el vid vinter med sträng
kyla och för att säkra försörjningstryggheten av el
vid situationer med extremt stor elförbrukning,
anförs det i motion 2001/02:N275 (s). I motionen
erinras om att Svenska kraftnät i regleringsbrevet
för år 2001 gavs i uppdrag att bevaka tillgången på
höglastkapacitet i det svenska elsystemet samt att
utveckla marknadsinstrument, som kan bidra till att
skapa tillgång på tillräcklig höglastkapacitet i
elsystemet. Svenska kraftnät, som i sin rapport till
regeringen i augusti 2001 inte föreslog några
speciella åtgärder, bör tillsammans med elbranschen
snarast vidta åtgärder som stärker effektbalansen,
föreslår motionärerna. De anser att gällande
regelverk måste kompletteras med ett system som
säkrar en långsiktigt fungerande effektmarknad med
både förbrukningsminskning och mer elproduktion;
systemet bör bygga på kostnadsneutralitet och
finansieras av dem som agerar på den svenska
elmarknaden. Handel med höglastkapacitet eller
reserveffekt kan lämpligen ske på en börs för
reserveffekt i form av auktion några gånger per år,
anför motionärerna och föreslår att regelverk, helst
i avtalsform och i nära samråd med elbranschen,
skyndsamt skall utarbetas av Svenska kraftnät som
svensk huvudman för elbörsen Nord Pool.
Det behövs åtgärder för att undanröja existerande
handelshinder för en fungerande elhandel i Norden,
anförs det i motion 2001/02:N302 (s). Ledningsnätet
mellan Norge och Sverige är inte utbyggt i en sådan
omfattning att det går att handla el fritt över
gränserna, säger motionärerna. De menar att denna
brist i överföringskapacitet är ett allvarligt
handelshinder som stora produktionsbolag i Sverige
kunnat utnyttja för att öka sina vinster men också
för att snedvrida konkurrensen mellan olika
elhandelsbolag. Motionärerna skisserar ett par
lösningar på problemet - en är att bygga ut elnätet
så att det klarar en fri handel med el över
gränserna, vilket dock medför stora kostnader, en
annan är att merkostnaden för produktionsökningen
skall fördelas på marknadens aktörer på ett rättvist
sätt. Regeringen bör se över hur handeln med el
skall kunna ske utan handelshinder som snedvrider
konkurrensen, anför motionärerna.
Om det visar sig att branschens eget system för
att komma till rätta med leveranssäkerheten inte
blir heltäckande eller visar sig ha stora brister
måste regeringen återkomma till riksdagen med
förslag till ett lagreglerat system, anförs det i
motion 2001/02:N47 (m). Monopolformen och den
bristande tillsynen har medverkat till att det i
vissa områden är alltför låg standard på
nätverksamheten, säger motionärerna.
I motion 2001/02:N205 (m) föreslås att en
elavbrottsavgift skall införas. En elavbrottsavgift
måste vara konstruerad så att den tar hänsyn till
både avbrottsfrekvensen och tidsfaktorn, anför
motionärerna. De anser att med en sådan avgift
skulle det skapas ett tydligt incitament för
nätägarna att sköta sina ledningar, och det skulle
inte vara lönsamt att låta dem förfalla.
I motion 2001/02:N48 (kd), liksom i tidigare
nämnda motion 2001/02:N47 (m), sägs att det är
mycket viktigt att myndigheterna noga bevakar
effekterna av branschens åtaganden och har beredskap
för att snabbt presentera lagförslag om de
frivilliga åtagandena visar sig otillräckliga.
Motionärerna anser att det frivilliga initiativ som
elbranschen har tagit är mycket positivt, men
framhåller att inte förrän samtliga nätföretag i
landet har ställt sig bakom överenskommelsen kan
elkunderna förvänta sig säkrare leveranser.
Regelverket kring ersättningarna måste innehålla
enhetliga garantier och göras känt för alla
elkunder, anförs det.
Regeringen måste vidta erforderliga åtgärder för
att garantera att effektbrist inte uppstår, anförs
det i motion 2001/02:N371 (kd). Effektbrist är ett
stort problem, och södra Sverige är särskilt sårbart
på grund av att överföringskapaciteten av el från
norra till södra Sverige är otillräcklig och behöver
byggas ut, liksom överföringskapaciteten mellan
Norge och Sverige, säger motionärerna.
Även i motion 2001/02:N35 (kd) tas upp frågan om
överföringskapaciteten från norra Sverige eller
Norge till Sydsverige; motionärerna anser att
kapaciteten snarast måste förstärkas. I motionen
begärs också ett tillkännagivande av riksdagen om
behovet av åtgärder för att förhindra energibrist.
För den elintensiva industrin, där energin är att
betrakta som en råvara, är det nödvändigt att
energiförsörjningen planeras för en nivå som medger
att industrin kan växa och utvecklas, anför
motionärerna. De anser att det behövs en långsiktig
lösning som inte stör prisbildningen på elbörsen.
Regeringen bör låta utreda möjligheten att använda
isolerade elkablar för att säkra strömförsörjningen
och dra bredband till alla hushåll och företag och
återkomma med förslag till riksdagen, anförs det i
motion 2001/02:N300 (c). I framtiden kommer en säker
elförsörjning men också möjlighet att använda
Internet att vara ännu viktigare än för närvarande
för människors beslut om var de skall bosätta sig,
säger motionärerna. De påpekar att de senaste årens
stora strömavbrott har inneburit stora påfrestningar
på elnäten, och att nätbolagen därför har sett över
sina ledningsnät och bytt ut känsliga ledningar,
bl.a. har elkablar som är plastöverdragna börjat
användas. När en sådan kabel tillverkas kan också
ett rör för en fiberoptisk kabel läggas in för att,
till en låg kostnad, ge tillgång till snabba
kommunikationer via IT.
Vissa kompletterande uppgifter
I propositionen aviseras, som tidigare nämnts, ett
uppdrag till berörda myndigheter att, under de
kommande vintrarna, följa utvecklingen och
resultaten av branschens frivilliga insatser, såväl
vad avser avbrottsersättning som övriga insatser.
Energimyndigheten gavs sålunda, i regleringsbrevet
för år 2002, i uppdrag att - efter samråd med
Elsäkerhetsverket - följa de satsningar som för
närvarande görs inom elbranschen för att minska
elnätets känslighet för snöoväder och liknande
förhållanden, samt för att minska konsekvenserna av
strömavbrott. Myndigheten skall senast den 15 maj
2002 redovisa till regeringen utvecklingen av
branschens frivilliga insatser och vilka effekter
dessa har. Om inga förbättringar sker avser
regeringen att återkomma i frågan.
Beträffande frågan om risk för effektbrist kan
noteras att i budgetpropositionen för år 2002 (prop.
2001/02:1 utg.omr. 21) och i skrivelsen om en
förnyad prövning av stängningen av Barsebäck 2 (skr.
2001/02:22) redovisades läget beträffande de av
regeringen aviserade åtgärderna för att förbättra
effektbalansen. I detta sammanhang betonade
regeringen behovet av att marknadsbaserade
instrument för att hantera effektknapphet utvecklas,
bl.a. genom att ekonomiskt motiverade
effektreducerande åtgärder på användningssidan
stimuleras. Vidare framhölls behovet av att, inom
ramen för samarbetet mellan de systemansvariga i
Norden, regler för hantering av effektknapphet
vidareutvecklas och harmoniseras, varvid Svenska
kraftnäts centrala roll i detta arbete betonades.
Svenska kraftnäts prognos över effektbalansen för
den kommande vintern visar att effektsituationen
kommer att vara fortsatt ansträngd. En viktig orsak
till detta är att Oskarshamn 1, vars effekt uppgår
till 445 MW, kommer att vara avställd för revision
under hela vintern 2001/02 och en del av vintern
2002/03. Som en övergångslösning uppdrog regeringen
därför i november 2001 åt Svenska kraftnät att
upphandla ytterligare 400-600 MW i effektreserv.
Upphandlingen skall avse perioden t.o.m. vintern
2002/03.
Insatser behöver dock, enligt
Näringsdepartementet, också vidtas för att säkra
effektbalansen på lång sikt. Målet bör därvid vara
att utbudet av el även i extrema höglastsituationer
skall kunna möta efterfrågan. För att skapa ett
heltäckande och betryggande system för att hantera
effektproblemet kan, utöver det arbete som genomförs
i samarbete med branschföreträdare, vissa ramvillkor
och kompletterande åtgärder komma att behöva
utvecklas. Regeringen uppdrog därför i november 2001
åt Svenska kraftnät att, i samråd med
Energimyndigheten, utforma ett sådant system för
effekthantering som kan introduceras senast vintern
2003/04. Arbetet skall ske i samverkan med
företrädare för branschen. Uppdraget skall redovisas
till regeringen senast den 1 oktober 2002. I detta
uppdrag kan olika typer av marknadsbaserade system,
som omnämns i vissa av de här aktuella motionerna,
komma att övervägas.
Näringsminister Björn Rosengren träffade i början
av januari 2002 företrädare för elnätsföretagen för
att diskutera problemen med inträffade elavbrott
under helgerna. Företrädarna för företagen
redogjorde för de åtgärder som branschen kommit
överens om att vidta, bl.a. åtgärder för att
förbättra samarbetet för att kunna hantera
störningar i elleveranserna, en satsning på ökad
information, översyn av leveranssäkerheten i de
befintliga näten samt ersättningar till kunder som
blir utan el. Näringsministern hänvisade till det
tidigare nämnda uppdraget till Energimyndigheten och
uppgav att utvecklingen noga skall följas.
Beträffande frågan om överföring av el inom
Norden, som tas upp i några motioner, kan noteras
att en konsekvens av det nordiska elsystemets
funktion är att det uppstår olika prisområden i
Sverige och Norge, då överföringsförbindelserna inte
räcker till mellan länderna. Uppdelningen i
prisområden och skillnaderna mellan områdespris och
systempris har, enligt Näringsdepartementet,
inneburit att företagen på Nord Pool inte kunnat
prissäkra sig mot denna skillnad. För att lösa detta
problem har Nord Pool introducerat en produkt/tjänst
för att kunna hantera även denna risk, dvs. en
prissäkring till områdespris. Svenska kraftnät har
systemansvar för det svenska elsystemet, och det
ingår också i Svenska kraftnäts uppdrag att främja
utvecklingen på den nordiska elmarknaden. Inom
Nordel, som är de nordiska systemoperatörernas
samarbetsorganisation, övervägs för närvarande
enligt Näringsdepartementet om nuvarande metoder för
hantering av flaskhalsar i det nordiska systemet bör
förändras. Det förs även diskussioner om möjliga
metoder för att på lång sikt hantera
flaskhalsproblemen. Ett tänkbart alternativ är
gemensamma finansieringslösningar för utbyggnad av
näten, och ett annat skulle kunna vara att gränserna
för prisområden ändras så att dessa inte är bundna
till nationsgränserna utan får en mer rationell
indelning. Näringsdepartementet följer detta arbete,
och inom ramen för det nordiska samarbetet kommer
behovet av åtgärder på politisk nivå som kan stödja
en sådan utveckling att övervägas.
När det gäller frågan om att förse samtliga
hushåll med bredband, som tas upp i en motion, kan
noteras att Svenska kraftnät i augusti 2000 gavs i
uppdrag av regeringen att bygga ett rikstäckande,
optofiberbaserat nät. Målet för utbyggnaden är att
denna skall ske i sådan takt att alla
kommunhuvudorter senast i december 2002 skall vara
anslutna till ett landsomfattande stomnät med hög
överföringskapacitet. För att nå slutanvändarna
finns olika tekniker med olika för- och nackdelar.
Val av teknik bör, enligt Näringsdepartementet,
avgöras från fall till fall.
Utskottets ställningstagande
För det moderna samhället är säker tillgång till el
av avgörande betydelse. Detta gäller för både
företag och hushåll. Vid en internationell
jämförelse är leveranssäkerheten i de svenska
elnäten god. Samtidigt kan konstateras att vid
snöoväder, som t.ex. under den senaste jul- och
nyårshelgen, kan störningar i elleveranserna
förekomma som för dem som drabbas får avsevärda
konsekvenser. Enligt utskottets mening är det
rimligt att kräva att nätföretagen har beredskap för
att klara av de problem som uppstår vid normala
snöförhållanden. Allmänt sett anser utskottet att
snöfall under vintern bör betraktas som ett normalt
inslag i det svenska vädret och inte anföras som
exceptionella omständigheter av nätföretagen. Å
andra sidan kan det inte anses rimligt att
nätföretagen skall ha en gardering mot alla
upptänkliga händelser.
I propositionen redogörs för de frivilliga
åtaganden, bl.a. beträffande goodwillersättning, som
görs inom branschen. Enligt utskottets mening är det
en fördel om branschen kan visa sig mogen att själv
hantera leveranssäkerheten, utan att staten skall
behöva vidta tvingande åtgärder. Samtidigt måste
staten ta sitt ansvar och noga följa utvecklingen.
Som redovisats skall Energimyndigheten senast den 15
maj 2002 redovisa utvecklingen av branschens
frivilliga insatser och vilka effekter dessa har. Om
inga förbättringar sker avser regeringen att
återkomma i frågan. Utskottet anser att detta är en
lämplig ordning.
I motionerna behandlas också frågor om energibrist
och effektbrist. Det är viktigt att distinktionen
mellan dessa båda begrepp upprätthålls. När det
gäller energi får den "relevanta" marknaden anses
vara den nordiska elmarknaden. Möjligheterna att
upprätthålla balans på denna marknad får bedömas
vara förhållandevis goda.
När det gäller effekt är situationen annorlunda.
Den "relevanta" marknaden är här i stor utsträckning
fortfarande begränsad till den svenska elmarknaden,
särskilt Syd- och Mellansverige. Beträffande
förhållandet mellan utbud av och efterfrågan på
effekt kan konstateras att det är knapp marginal
mellan tillgänglig effekt och maximal efterfrågan på
effekt. Vidare gäller att prissättningen på effekt
inte är effektiv och att incitamenten att hålla
reserveffekt tillgänglig är låga. Sammantaget
innebär det nu sagda att det finns en risk för att
effektbrist kan uppstå från tid till annan.
Regeringen har, som redovisats, givit Svenska
kraftnät i uppdrag att utforma ett system för
effekthantering som skall kunna introduceras senast
vintern 2003/04. Uppdraget skall redovisas senast
den 1 oktober 2002 och kan innehålla olika
marknadsbaserade system. Utskottet ser mycket
positivt på detta och vill särskilt framhålla att
det i så stor utsträckning som möjligt bör
eftersträvas marknadsbaserade lösningar. Det bör
också noteras att det, som redovisats, pågår arbete
inom den nordiska elmarknaden för att finna
lösningar på de problem med överföring som nämns i
vissa av motionerna.
Med det anförda avstyrker utskottet samtliga här
aktuella motioner i berörda delar.
Fjärrvärmemarknaden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner rörande
fjärrvärmemarknaden. Utskottet hänvisar till
att regeringen i propositionen redovisar att
den avser att tillsätta en särskild utredare
på området. Jämför reservation 8 (m, kd, fp).
Propositionen
Regler om kommunala fjärrvärmeföretag
Inom energiområdet gäller undantag från
lokaliserings-, likställighets- och
självkostnadsprinciperna för handel med och
produktion av el enligt ellagen och för handel med
naturgas enligt naturgaslagen (2000:599),
konstateras det i propositionen. Bestämmelserna har
införts för att göra konkurrensvillkoren för
kommunala el- och naturgasföretag likvärdiga med dem
som gäller för övriga företag. För elnätsverksamhet
och överföring av naturgas gäller undantag från
lokaliseringsprincipen för verksamhet i geografisk
närhet till företagets nät- och
överföringsverksamhet inom kommunen och där syftet
är att uppnå en ändamålsenlig verksamhet. I samband
med att undantag från lokaliseringsprincipen
infördes för elhandels- och elproduktionsföretag
infördes även undantag från likställighets- och
självkostnadsprinciperna för distribution av
fjärrvärme genom en bestämmelse i ellagen. Dessa
undantag för fjärrvärmen, som innebär att även
kommunala fjärrvärmeföretag skall bedrivas på
affärsmässig grund, infördes för att upprätthålla
konkurrensneutraliteten mellan energislagen.
Regeringen bedömer att även ett undantag från
lokaliseringsprincipen är önskvärt och att ett
sådant undantag bör införas på sikt för kommunala
fjärrvärmeföretag. Ett sådant kommunalt företag som
avses i 3 kap. 16-18 §§ kommunallagen (1991:900) och
som bedriver fjärrvärmeverksamhet i den egna
kommunen bör sålunda på sikt få bedriva sådan
verksamhet även utanför kommungränsen. Ett undantag
från lokaliseringsprincipen bör dock endast ges om
syftet är att nå en ändamålsenlig verksamhet som
bedrivs i geografisk närhet till kommunens område.
Ett undantag från lokaliseringsprincipen för
kommunala fjärrvärmeföretag är motiverat av behovet
av att bedriva ändamålsenlig och effektiv
fjärrvärmeverksamhet, säger regeringen. Det är
viktigt att verksamheten hålls klart åtskild från
annan kommunal verksamhet så att
konkurrenssnedvridande effekter undviks.
Fjärrvärmeverksamhet skall för närvarande redovisas
särskilt. Vid ett införande av ett undantag från
lokaliseringsprincipen bör kravet på särredovisning
skärpas för att förhindra korssubventionering och
prisdiskriminering. I likhet med vad som gäller för
undantagen från lokaliseringsprincipen för kommunala
elnäts- och naturgasföretag bör en tillsyn av
prissättningen övervägas innan ett undantag införs
för kommunala fjärrvärmeföretag. Möjligheterna till
ökad pristransparens på värmemarknaden bör därför
utredas ytterligare. Regeringen avser att uppdra åt
en särskild utredare att studera dessa frågor
tillsammans med övriga åtgärder som
Energimyndigheten har föreslagit i utredningen
Fjärrvärmen på värmemarknaden - Rapport över uppdrag
att följa utvecklingen på fjärrvärmemarknaden.
Konkurrensen för fjärrvärmen på
värmemarknaderna
Konkurrenssituationen, strukturförändringarna på
fjärrvärmemarknaden och fjärrvärmens betydelsefulla
roll i energiomställningen medför att en ökad
pristransparens bör eftersträvas, sägs det i
propositionen. För att tillgodose konsumenternas
intresse av låga fjärrvärmepriser är en ökad
uppföljning av prissättningen av fjärrvärme
motiverad, anser regeringen.
Fjärrvärmen har en viktig roll i omställningen av
energisystemet, anser regeringen. Fjärrvärmen har
för närvarande en dominerande ställning där den är
etablerad. Distributionen av hetvatten utgör ett
naturligt monopol, varför monopolprissättning är en
påtaglig risk. Konkurrensen inom fjärrvärmesektorn
bör därför stimuleras för att nå framtida
produktivitetsökningar och därmed lägre priser.
Konkurrensen från andra uppvärmningsformer är ur
fjärrvärmekundens synvinkel starkt begränsad.
Kostnaderna för att byta uppvärmningssystem är det
största hindret. Även de praktiska möjligheterna att
byta uppvärmningssystem utgör en påtaglig
begränsning för konvertering från fjärrvärme.
Regeringen bedömer att en ökad pristransparens på
värmemarknaden skapar förutsättningar för
konsumenten att utvärdera sin situation. Regeringen
avser därför att se över förordningen (1988:1404)
med vissa föreskrifter enligt lagen (1956:245) om
uppgiftsskyldighet rörande pris- och
konkurrensförhållanden, i syfte att ge
Energimyndigheten möjlighet att ta in prisuppgifter
från företagen. Regeringen ämnar även att ge
Energimyndigheten i uppdrag att ta fram nyckeltal
för att bättre kunna följa utvecklingen inom
fjärrvärmesektorn. Regeringen bedömer vidare att
åtgärder för ökad konkurrens bör studeras
ytterligare vad gäller fjärrvärmeutbudet. Detta
inbegriper bl.a. möjligheterna för
spillvärmeleverantörer att sälja värme direkt till
konsumenten genom att utnyttja nätet för själva
distributionen. Krav på särredovisning med en
uppdelning i produktion och distribution behöver i
detta fall införas för fjärrvärmeföretagen.
Regeringen planerar, som tidigare nämnts, att
tillsätta en utredning för att närmare studera
fjärrvärmemarknaden och förutsättningarna för ökad
konkurrens på denna. I utredningen skall ingå att
analysera olika tillsynsmodeller och föreslå en
lämplig tillsynsmodell för fjärrvärmemarknaden.
Utredningen skall också undersöka de rättsliga
förutsättningarna samt hur villkoren och
administrationen för ett tredjepartstillträde till
distributionen av hetvatten kan utformas.
Utredningen skall även studera möjligheterna att
inrätta en instans för hantering av klagomål på
priser och leveransvillkor från konsumenterna på
fjärrvärmemarknaden.
Motionerna
I fyra motioner efterfrågas olika åtgärder för att
åstadkomma ökad konkurrens på fjärrvärmemarknaden.
Det behövs ett system för s.k.
benchmarkingkonkurrens på fjärrvärmemarknaden,
anförs det i motion 2001/02:N47 (m). Regeringens
uppfattning att det erfordras en ökad uppföljning av
prissättningen av fjärrvärme är ett steg i rätt
riktning, säger motionärerna. De anser dock att det
finns anledning att redan nu införa ett system för
att bedöma om fjärrvärmetaxorna är skäliga, vilket
lämpligen görs genom att ett slags index som kan
förklara kostnadsbilden inom respektive
fjärrvärmeområde tas fram. Enligt en avgiftsstudie
från olika bostadsorganisationer varierar
fjärrvärmetaxorna kraftigt, och den högsta taxan,
uttryckt i kronor per kvadratmeter bostadsyta, var
år 1998 mer än dubbelt så hög som den lägsta,
påpekar motionärerna.
I de två motionerna 2001/02:N48 (kd) och
2001/02:N371 (kd) begärs åtgärder för att åstadkomma
en ökad konkurrens inom fjärrvärmesektorn. Det rör
sig om införande av tredjepartstillträde på
fjärrvärmemarknaden och om åtgärder för att komma
till rätta med riskerna för korssubventionering.
Kristdemokraterna har länge krävt att konkurrens
inom fjärrvärmesektorn skall stimuleras för att nå
produktivitetsökningar och därmed lägre priser, sägs
det. Den omfattande utbyggnaden av fjärrvärmenät och
distributionen av fjärrvärme är effektiv och
miljömässigt mycket positiv, anser motionärerna. De
konstaterar emellertid att distributionen av
hetvatten är ett naturligt monopol och att
konkurrensen från andra uppvärmningsformer är mycket
begränsad, varför det är risk för
monopolprissättning. Energimyndigheten bör därför
åläggas motsvarande tillsynsskyldighet när det
gäller prissättning som regeringen nu föreslår för
elnättarifferna, anför motionärerna. De anser att
det även inom fjärrvärmesektorn finns stora risker
för korssubventionering, varför motsvarande regler
som nu föreslås gälla för elsektorn även bör gälla
för fjärrvärmesektorn.
Folkpartiet delar regeringens bedömning av att det
är viktigt att konkurrensen på fjärrvärmemarknaden
förbättras, sägs det i motion 2001/02:N49 (fp). Hur
det skall gå till är svårt att ange, anser
motionärerna med hänvisning till att
fjärrvärmeproduktionen på många håll är ett
naturligt monopol, även om det i vissa fall kan vara
möjligt att koppla ihop nät från olika håll.
Motionärerna framhåller i förväg att de inte kommer
att gå med på några förslag som innebär att
regeringen skall styra fjärrvämetaxorna.
Vissa kompletterande uppgifter
De frågor rörande fjärrvärmemarknaden som tas upp i
motionerna kommer enligt uppgift från
Näringsdepartementet att behandlas i den utredning
som aviseras i propositionen. Det gäller sådant som
pristillsyn, benchmarkingkonkurrens,
lokaliseringsprincip, tredjepartstillträde,
inrättande av instans för hantering av klagomål från
konsumenter på priser och leveransvillkor,
möjligheter att utnyttja spillvärme, m.m. Beslut om
tillsättande av särskild utredare och direktiv för
utredningen bedöms komma att fattas under våren
2002. Sannolikt kommer utredningsarbetet att delas
upp i två faser med delrapporteringar av
utredningsarbetet.
Energimyndigheten gavs i regleringsbrevet för år
2001 i uppdrag att redovisa utvecklingen på
värmemarknaderna med avseende på priser,
konkurrensförhållanden, bränsleslag och utsläpp av
koldioxid och andra miljöfarliga ämnen från olika
typer av uppvärmning. Syftet med uppföljningen är
att förbättra transparensen på värmemarknaderna så
att en ökad konkurrens och effektivitet stimuleras.
Den första uppföljningen redovisades för
Näringsdepartementet i december 2001. I
regleringsbrevet för år 2002 utökas detta uppdrag
till att även omfatta framtagande av relevanta
nyckeltal för att följa fjärrvärmens utveckling i
olika avseenden i syfte att få kunskap om
produktionsförhållanden och sambandet mellan
produktion och kostnader.
Riksdagen avslog våren 2001 motioner liknande de
här aktuella (bet. 2001/02:NU8). Utskottet hänvisade
till pågående beredningsarbete inom
Näringsdepartementet. I en reservation (m, kd, fp)
följdes motionsyrkandena upp.
Utskottets ställningstagande
Inledningsvis vill utskottet erinra om sitt tidigare
ställningstagande i avsnittet om åtskillnad mellan
nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet och
som också berörde fjärrvärmeföretag. Utskottet
anförde där att det bör vara kongruens i regelsystem
som har till syfte att förhindra möjligheter till
korssubventionering, så att likartade regler gäller
för å ena sidan nätföretag och företag som bedriver
produktion av och handel med el och å andra sidan
för fjärrvärmeföretag och elhandelsföretag.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande från
riksdagen i saken.
När det gäller den här aktuella frågan om
fjärrvärmemarknaden vill utskottet anföra följande.
Utskottet ser positivt på de senaste årens utbyggnad
av fjärrvärmen som ett led i utvecklingen mot en
minskad elanvändning. Regeringens bedömning att det
på sikt bör införas ett undantag från
lokaliseringsprincipen för kommunala
fjärrvärmeföretag, liknande det nu gällande för
elhandels- och elproduktionsföretag, delas av
utskottet. Ett undantag är motiverat för att en
effektiv fjärrvärmeverksamhet skall kunna bedrivas.
Samtidigt gäller att en utökning av
verksamhetsområdet för de kommunala
fjärrvärmeföretagen accentuerar det problem som
redan för närvarande finns på fjärrvärmemarknaden
och som består av att den gällande fria
prissättningen som råder på marknaden, kombinerat
med förekomsten av naturliga monopol, kan riskera
leda till oskäliga prishöjningar för boende och
andra fjärrvärmekonsumenter. I propositionen
uppmärksammas detta problem, och regeringen meddelar
sin avsikt att tillsätta en särskild utredare med
uppdrag att närmare studera fjärrvärmemarknaden och
förutsättningarna för ökad konkurrens på denna.
I de fyra här aktuella motionerna föreslås olika
åtgärder som alla har till syfte att uppnå en mer
effektiv konkurrens på fjärrvärmemarknaden. De
åtgärder som där föreslås och som rör pristillsyn,
benchmarkingkonkurrens, lokaliseringsprincip,
tredjepartstillträde, inrättande av instans för
hantering av klagomål från konsumenter på priser och
leveransvillkor, möjligheter att utnyttja
spillvärme, m.m. är sådana som enligt uppgift kommer
att ingå i uppdraget till den särskilde utredare som
regeringen avser tillsätta inom kort. Mot denna
bakgrund kan utskottet inte se något behov av
tillkännagivande från riksdagen; motionerna avstyrks
i berörda delar.
Strålningsrisker
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om tillsättande
av en utredning med uppdrag att finna
åtgärder och metoder för att reducera
strålningsriskerna från kraftledningar.
Utskottet konstaterar att riksdagen redan
våren 2001 begärde en sådan utredning och att
regeringen nyligen givit Elsäkerhetsverket i
uppdrag att genomföra denna utredning.
Riksdagen bör vidare avslå en motion rörande
ansökan om förlängning av nätkoncession och
om sanktionsmöjligheter kopplade till detta.
Jämför reservation 9 (v, c, fp).
Motionerna
I motion 2001/02:Bo291 (v) begärs tillkännagivanden
i två avseenden, nämligen om tydligare bestämmelser
vid ansökan om förlängning av nätkoncession och om
sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar
ansökan inom fastställd tid. Om den s.k.
försiktighetsprincipen, dvs. att elanläggningar och
byggnader skall utformas och placeras så att
exponeringen för elektromagnetisk strålning
begränsas, bör gälla för nya anläggningar, så bör
den också gälla för befintliga, anför motionärerna.
Eftersom flyttning eller nedgrävning av en befintlig
ledning blir en extra kostnad för nätinnehavaren - i
de fall en förändring måste ske före koncessionens
utgång - anser motionärerna att det är rimligt att
kommunerna eller andra som berörs står för en del av
kostnaderna. Beträffande förlängd koncession är
praxis för närvarande sådan att om nätföretaget
lämnar in en preliminär ansökan, utan t.ex.
miljökonsekvensbeskrivning, en vecka innan
koncessionen löper ut, så får kraftledningen
fortsätta att användas, säger motionärerna. Det
finns ett krav att ansökan om ny koncession skall
lämnas in två år innan den gällande går ut. Det har
dock visat sig att bestämmelsen ofta inte efterlevs,
hävdar motionärerna. De anser att lämpliga
sanktioner för dem som åsidosätter gällande
bestämmelser bör införas.
Den utredning som riksdagen begärde våren 2001
(bet. 2000/01:NU8) med uppdrag att finna åtgärder
och metoder för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar bör skyndsamt tillsättas, anförs det
motion 2001/02:N244 (kd). I motionen begärs också
att den föreslagna utredningen skall utreda
möjligheterna att reducera s.k. vagabonderande
strömmar och magnetfält och hur elektromagnetiska
frizoner skall kunna upprättas. Vidare föreslås i
motionen tillkännagivanden om upprättande av
åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för
dem som drabbats av elöverkänslighet, inkluderande
de personer som har fått hälsoeffekter som av bl.a.
Europeiska rådet inte anses vetenskapligt
säkerställda, och om utveckling av utbildningen i
miljömedicin inom området elöverkänslighet.
Också i motion 2001/02:N367 (fp) begärs ett
tillkännagivande om att den av riksdagen begärda
utredningen med uppdrag att finna åtgärder och
metoder för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar skall komma till stånd. I
utredningsuppdraget bör även ingå att ta fram
förslag till incitament för kommuner och kraftbolag
för sådana åtgärder samt en bedömning av kostnaderna
för åtgärderna. Mot bakgrund av att det för
närvarande finns bostadsområden, skolor och daghem
som ligger nära kraftledningar och där barn dagligen
vistas under längre tid, bör farhågorna om
strålningsrisker tas på stort allvar, anför
motionärerna.
Vissa kompletterande uppgifter
Riksdagen beslöt våren 2001, på förslag av utskottet
och med anledning av en motion om strålningsrisker
från kraftledningar i tätbebyggda områden, att det
skall tillsättas en utredning med uppdrag att finna
åtgärder och metoder för att reducera
strålningsriskerna från kraftledningar (bet.
2000/01:NU8). I utredningsuppdraget bör även ingå
att ta fram förslag till incitament för kommuner och
kraftbolag för sådana åtgärder samt en bedömning av
kostnaderna för åtgärderna, anförde utskottet. I en
reservation (s, v), vilken det dock inte yrkades
bifall till vid riksdagsbehandlingen, hävdades att
det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för
att tillsätta en utredning.
I betänkandet lämnade utskottet en redovisning för
kunskapsläget på området. I september 2000
presenterade en internationell forskargrupp vid
Institutet för miljömedicin den hittills mest
omfattande analysen av studier som gjorts av ett
eventuellt samband mellan kraftledningars magnetfält
och barnleukemi. Resultaten av analysen visar att
det inte finns någon ökad risk för barnleukemi för
det stora flertalet barn som bor i närheten av
kraftledningar och att den ytterst lilla cancerrisk
som finns endast gäller dem som utsätts för mycket
höga strålningsstyrkor. Det kritiska avståndet till
kraftledningen kan beräknas till mellan 30 och 50
meter beroende på ledningens styrka. Undersökningen
visar vidare att mindre än ett fall, av de 60 till
70 barn som årligen insjuknar i barnleukemi i
Sverige, kan tillskrivas strålning från
kraftledningar. Problemet att definitivt belägga ett
samband består i att forskarna inte kan förklara hur
den lågfrekventa strålningen kan orsaka uppkomsten
av leukemi eller andra cancerformer. Trots mångåriga
djurförsök och laboratorieexperiment finns ännu
ingen godtagbar biologisk förklaring till
cellpåverkande effekter av låg elektromagnetisk
strålning.
Eftersom ett samband mellan kraftledningars
magnetfält och bl.a. leukemi inte kan uteslutas har
dock Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket,
Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och Statens
strålskyddsinstitut i samråd utarbetat en s.k.
försiktighetsprincip. Denna innebär att om åtgärder,
som generellt minskar exponeringen, kan vidtas till
rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt bör det
eftersträvas att reducera fält som avviker starkt
från vad som kan anses normalt i den aktuella
miljön. När det gäller nya elanläggningar och
byggnader bör målet redan vid planeringen vara att
utforma och placera dessa så att exponeringen
begränsas. Det övergripande syftet med
försiktighetsprincipen är att på sikt reducera
exponeringen för magnetfält för att minska risken
att människor skadas. Den nyssnämnda undersökningen
har inte föranlett de samrådande myndigheterna att
omvärdera försiktighetsprincipen.
Vidare nämndes i betänkandet att ett underorgan
till Världshälsoorganisationen (International Agency
for Research on Cancer) för närvarande utreder
frågan och beräknas komma med ett utlåtande inom de
närmaste åren.
Beträffande planering och byggande av
kraftledningar gäller regler i miljöbalken
(1998:808) och plan- och bygglagen (1987:10) som
tillämpas allmänt för tekniska
energiförsörjningssystem och kraftproduktion. Enligt
lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall
det i varje kommun finnas en aktuell plan för
tillförsel, distribution och användning av energi i
kommunen. Till planen skall höra en
miljökonsekvensbeskrivning.
I sitt ställningstagande konstaterade utskottet
att forskningsresultaten om strålningsrisker från
kraftledningar är motstridiga. Mot bakgrund av att
det för närvarande finns bostadsområden, skolor och
daghem som ligger nära kraftledningar, där barn
dagligen vistas under längre tid, ansåg utskottet
att farhågorna om strålningsrisker bör tas på stort
allvar.
I regleringsbrevet för år 2002 för
Elsäkerhetsverket ges verket i uppdrag, mot bakgrund
av riksdagens nyssnämnda beslut, att utreda åtgärder
och metoder för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar. I utredningsuppdraget skall även
ingå att ta fram förslag till incitament för
kommuner och kraftbolag för sådana åtgärder samt en
bedömning av kostnaderna för åtgärderna. Uppdraget
skall redovisas senast den 15 november 2002.
Företrädare för Elsäkerhetsverket har inför
utskottet redovisat hur utredningsarbetet skall
läggas upp.
Vad beträffar s.k. vagabonderande strömmar (d.v.s.
elström som helt eller delvis tar icke önskade vägar
i stället för att flyta i avsedd återledningskrets)
kan noteras att Boverket har haft regeringens
uppdrag att, genom kunskapssammanställningar,
erfarenhetsåterföring samt demonstrations- och
utvecklingsprojekt, verka för ett miljö- och
hälsoriktigt byggande och boende där bl.a.
inomhusmiljö och elöverkänslighet ingår. I ett antal
rapporter under åren 1997 och 1998 har redovisats
insatser för förbättrad elmiljö och möjliga åtgärder
för att minska elektriska och magnetiska fält i
bostäder, inklusive risken för vagabonderande
strömmar. Vidare har förslag till åtgärder vid
misstänkt elöverkänslighet och förslag till
elsaneringar framlagts.
Regeringen gav år 1997 dåvarande Rådet för
arbetslivsforskning (RALF) i uppdrag att redovisa en
forskningsöversikt och utvärdering av såväl svenska
som internationella forskningsresultat inom området
elkänslighet och hälsorisker av elektriska och
magnetiska fält. Redovisning av uppdraget skedde den
1 december 2000. I rapporten sammanfattas de
allmänna slutsatserna enligt följande:
- fullgott vetenskapligt stöd saknas för andra
åtgärder än dem som innefattas i de rekommendationer
som utfärdats av en internationell
strålskyddsorganisation (International Commission on
Non-Ionizing Radiation Protection) och EU,
- vissa yrkesmässiga situationer förekommer
sannolikt där dessa rekommendationer överskrids,
vilket bör ses som ett viktigt tillsynsproblem,
- det finns fortfarande visst vetenskapligt stöd
för den försiktighetsstrategi som utfärdades av de
fem svenska myndigheterna avseende extremt
lågfrekventa magnetiska fält,
- motsvarande vetenskapligt stöd saknas för en
utvidgning av denna försiktighetsstrategi till andra
fält eller andra frekvensområden,
- forskningen har sammantaget inte funnit belägg
för hälsorisker vid användning av mobiltelefoner,
- allmänhetens normala exponering på grund av
basstationer för mobiltelefoni, andras användning av
mobiltelefoner eller radio- och TV-utsändningar är
mycket låg i jämförelse med nuvarande
rekommendationer och gränsvärden,
- forskning på individer med påtalad
elöverkänslighet har inte kunnat visa på någon
enskild faktors betydelse för uppkomst av ohälsa hos
dessa individer.
I rapporten görs också bedömningen att det behövs
ytterligare forskningsinsatser på olika områden.
Rapporten är under beredning inom
Näringsdepartementet. Avsikten är att ta fram en
sammanställning över de åtgärder som vidtagits på
området.
Post- och telestyrelsen har i regleringsbrevet för
år 2002 givits i uppdrag att utreda och lämna
förslag till utformning av myndighetens
sektorsansvar för miljöfrågor, bl.a. avseende
elektromagnetiska fält inom området för trådlös
kommunikation och inverkan på natur- och
kulturvärden av en utbyggnad av infrastrukturen för
sådan kommunikation. Myndigheten skall lämna förslag
till hur dess roll bör definieras, sektorsansvarets
omfattning, eventuella problem och på vilket sätt
ansvaret kan integreras i myndighetens verksamhet.
Arbetet skall ske efter samråd med berörda
myndigheter, såsom Statens strålskyddsinstitut,
Socialstyrelsen, Naturvårdsverket,
Riksantikvarieämbetet och Boverket. Post- och
telestyrelsen skall redovisa ett beräknat
resursbehov för de insatser som myndigheten
föreslår. Myndigheten skall vidare lämna förslag
till hur sektorsuppgiften bör finansieras. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 juni 2002.
Beträffande frågan om prövning av ansökan om
förlängning av giltighetstiden för en nätkoncession,
som tas upp i motion 2001/02:Bo291 (v), kan noteras
att detta regleras i ellagen (2 kap. 14 och 15 §§).
Där anges att en ansökan om en förlängning av
giltighetstiden för en nätkoncession bör prövas
enligt samma kriterier som när det gäller en ansökan
om ny nätkoncession. Näringsdepartementets bedömning
är, mot denna bakgrund, att det inte finns behov av
några ändringar i gällande lagstiftning. Vid
årsskiftet 1998/99 tillkom kravet på
miljökonsekvensbeskrivning för linjekoncessioner.
Enligt uppgift kom det in en stor mängd ansökningar
till Energimyndigheten precis före årsskiftet, och
många ansökningar var ofullständiga. Sedan dess har
både Energimyndigheten och företagen arbetat med att
förbättra koncessionsansökningarna. Merparten av
ansökningarna är nu kompletta när de kommer in. Det
är dock fortfarande ett stort antal företag som inte
kommer in med ansökan två år före koncessionens
utgång. I samband med att Energimyndighetens
handläggningstider för koncessioner har minskat har
denna fråga uppmärksammats och prioriteras för
närvarande. Näringsdepartementets bedömning är
därför att det för närvarande inte finns något behov
av att införa en särskild sanktionsavgift.
Utskottets ställningstagande
Som svar på det tillkännagivande riksdagen gjorde
våren 2001 om en utredning av åtgärder och metoder
för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar har regeringen, som redovisats, givit
Elsäkerhetsverket i uppdrag att genomföra denna
utredning. I utredningsuppdraget skall även ingå att
ta fram förslag till incitament för kommuner och
kraftbolag för sådana åtgärder samt en bedömning av
kostnaderna för åtgärderna. Uppdraget skall
redovisas senast den 15 november 2002.
Företrädare för Elsäkerhetsverket har inför
utskottet redovisat hur utredningsarbetet skall
läggas upp. Arbetet avses i korthet fokuseras på
teknik och kostnader. Frågan om incitament kommer
att behandlas i samråd med berörda intressenter.
Verket har inte för avsikt att göra några nya, egna
riskvärderingar.
Utskottet ser positivt på att den begärda
utredningen nu kommer till stånd. Mot bakgrund av
att det finns bostadsområden, skolor och daghem som
ligger nära kraftledningar, där barn dagligen vistas
under längre tid, anser utskottet att farhågor om
strålningsrisker bör tas på allvar. Utskottet vill
också framhålla vikten av att forskning på det
aktuella området drivs vidare. I de två motionerna
2001/02:N244 (kd) och 2001/02:N367 (fp) begärs att
den utredning som riksdagen uttalade sig för våren
2001 skall komma till stånd. Genom det uppdrag som
regeringen nu givit Elsäkerhetsverket får de båda
motionerna anses tillgodosedda i berörda delar och
avstyrks därmed av utskottet.
I motion 2001/02:Bo291 (v) berörs frågan om hur
den tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas
för befintliga ledningar i samband med förlängning
av nätkoncession. Som redovisats skall enligt
gällande bestämmelser förlängning av en
nätkoncession prövas enligt samma kriterier som
gäller för en ansökan om ny nätkoncession. Detta
gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar
som infördes vid årsskiftet 1998/99. Detta krav
medförde, som nämnts, bl.a. en stor anhopning av
ärenden hos Energimyndigheten. Enligt uppgift har
myndigheten nu kommit till rätta med de
inkörningsproblem som uppstod, och myndigheten
prioriterar för närvarande att tillse att företagen
fullgör sina skyldigheter och kommer in med ansökan
om förlängning av nätkoncession inom föreskriven tid
och med rätt beslutsunderlag. Utskottet anser mot
denna bakgrund att det för närvarande inte är
motiverat att riksdagen skall göra uttalanden
beträffande tydligare bestämmelser vid ansökan om
förlängning av nätkoncession eller om införande av
sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte lämnar
ansökan inom fastställd tid. Därmed avstyrks den
nyssnämnda motionen i berörda delar.
Lagförslagen i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens lagförslag i
övrigt.
Propositionen
Regeringens lagförslag omfattar förutom de
preciserade förslag som har behandlats i det
föregående under respektive avsnitt också vissa
allmänna delar, såsom ingress och
övergångsbestämmelser.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i dessa
delar.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Nättariffers skälighet och tillsyn (punkt 1)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 4 kap. 1
§ och 12 kap. 1, 2 och 3 a §§ och tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförts i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen proposition
2001/02:56 punkt 1 i denna del och motionerna
2001/02:N47 yrkande 1, 2001/02:N48 yrkande 1,
2001/02:N213 yrkandena 7-9 och 2001/02:N371
yrkandena 7 och 9.
Ställningstagande
Inledningsvis vill vi något beröra elmarknadens
funktion och konkurrensen på denna. När riksdagen
hösten 1995 beslöt om att konkurrens i handel med
och produktion av el skulle införas den 1 januari
1996 framhöll utskottet att det främsta syftet med
reformeringen av elmarknaden var att stärka
konsumenternas ställning. Vägledande för våra
ställningstaganden till olika frågor beträffande den
avreglerade elmarknaden som därefter har varit
aktuella har varit omsorgen om konsumentintresset.
Elkonkurrensutredningen drar, som redovisats, i sitt
nyligen avlämnade betänkande slutsatsen att den
avreglerade elmarknaden inte är behäftad med några
fundamentala funktionsfel och konstaterar att ingen
av berörda intressenter förordar en återgång till
den ordning som gällde före den 1 januari 1996.
Enligt vår mening - och i likhet med vad som
anförs i motionerna 2001/02:N47 (m), 2001/02:N213
(m), 2001/02:N48 (kd) och 2001/02:N371 (kd) -
förutsätter en väl fungerande elmarknad, förutom
konkurrens i handeln med el, även en effektiv och
tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom
nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är det av
avgörande betydelse att en effektiv tillsyn av denna
verksamhet fungerar. Enligt vår mening har
regeringens agerande hittills präglats av en
anmärkningsvärd passivitet.
Det totala elpriset för en konsument består av
fyra delar, nämligen nätavgift, pris på elenergi,
elskatt och mervärdesskatt. Enligt
Elkonkurrensutredningens slutbetänkande består
hushållskundernas totala elpris efter år 1996 grovt
sett av en tredjedel vardera av nätavgift, elpris
och skatter. Det är således endast en tredjedel av
det totala priset för en konsument som är utsatt för
konkurrens, medan den tredjedel som avser
nätavgiften bestäms av en monopolist. En skärpt
tillsyn av priser på monopolområden måste syfta till
att skydda konsumenterna från att drabbas av
oskäliga priser och att uppmuntra till
rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av
rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till
godo genom lägre priser. Det finns uppskattningar
som pekar på att mer än hälften av avregleringens
positiva effekter i form av effektivitetsvinster
skulle finnas i nätledet.
Regeringens förslag kan ses som ett försök att
effektivisera tillsynen av nätföretagen. Enligt vår
mening är förslaget dock otillräckligt. En åtgärd
som omgående bör vidtas är införande av s.k.
benchmarkingkonkurrens, som tillämpas i t.ex.
Storbritannien. Detta går ut på att ett index som
mäter befolkningstäthet, geografi, m.m. och som kan
förklara kostnadsbilden i distributionsområdet tas
fram och används för att mäta effektiviteten hos
företagen. De företag som enligt detta index är
effektivare och har lägre konsumenttaxor än
genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt
kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än
genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.
En annan omständighet som vi vill uppmärksamma är
det ganska komplicerade system för att bedöma den
prestation som nätkoncessionsinnehavaren utför som
omnämns i propositionen, dvs. nätnyttomodellen.
Effekterna av nätnyttomodellen är visserligen svåra
att bedöma eftersom modellens detaljutformning är
oklar, men vi ser en svaghet i att det föreslagna
förfarandet inbjuder till utdragna prövningar i
domstol, något som drabbar konsumenterna som i vissa
fall under lång tid kan tvingas betala en alltför
hög nätavgift. I detta sammanhang vill vi också
framhålla att handläggningstiderna för
koncessionsärenden hos Energimyndigheten måste
kortas. Under år 2000 spänner handläggningstiderna
mellan 227 dagar för tillsynsärenden till 340 dagar
för prövningsärenden, vilket är oacceptabelt.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder för att komplettera
regeringens förslag i enlighet med vad vi här har
anfört. Därmed tillstyrker vi propositionen i berörd
del och de fyra här aktuella motionerna i
motsvarande delar.
Tariffutjämning mellan glesbygd och tätort
(punkt 2)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservation 2 och avslår
regeringens förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857) såvitt avser 3 kap. 3 §. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:N48 yrkande 2 och avslår
proposition 2001/02:56 punkt 1 i denna del.
Ställningstagande
Vi anser - i likhet med vad som anförs i motion
2001/02:N48 (kd) - att regeringen utgår från en
felaktig verklighetsbild när den ger sken av att
nättarifferna generellt sett är högre i glesbygd än
i tätort och högre i norra än i södra Sverige.
Verkligheten är i stället att nätavgifterna varierar
starkt mellan olika nätinnehavare, och det finns
inget tydligt samband mellan ledningstäthet i form
av meter per abonnent och nättariff. Enligt en
studie från LRF år 2001 om nättarifferna kan det
geografiska läget förklara en skillnad i nätavgiften
på 3 öre per kWh, medan den faktiska skillnaden vid
jämförbara förhållanden kan vara så stor som 15 öre.
Det visar sig att det i många fall är de små
nätbolagen som tar ut den lägsta avgiften, medan
stora bolag som dessutom ofta verkar i
storstadsområden tar ut högre avgifter.
Obligatorisk samredovisning kommer att leda till
att de redovisade områdenas storlek och nätstruktur
kommer att variera starkt. Enligt vår uppfattning
måste utgångspunkten i första hand vara en strävan
efter effektivisering, så att någorlunda lika
avgifter vid lika förhållanden kan uppnås. För
närvarande varierar avgifterna starkt mellan
likvärdiga tätorter, liksom mellan likvärdiga
glesbygdsområden. När dessa skillnader har minskats
kan åtgärderna inriktas på en utjämning mellan
tätort, landsbygd och glesbygd.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder så att omotiverade
skillnader i nätavgifter minskas. Därmed tillstyrker
vi den nämnda motionen i berörd del och avstyrker
propositionen i aktuell del.
3. Krav på god kvalitet vid överföring av el
(punkt 4)
av Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i ellagen (1997: 857) såvitt avser 3 kap. 9
§. Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:N49
yrkande 1 och avslår proposition 2001/02:56 punkt 1
i denna del.
Ställningstagande
Jag anser - i likhet med vad som anförs i motion
2001/02:N49 (fp) - att bestämmelser av den typ som
här är aktuell inte bör införas i ellagen. Det är
principiellt felaktigt, och risken är att
bestämmelsen får karaktär av s.k. luftparagraf.
Flera remissinstanser har framfört kritik mot
Elnätsutredningens förslag vad gäller införande av
den här aktuella bestämmelsen. Kammarrätten i
Stockholm ifrågasätter starkt bestämmelsen och
konstaterar att det saknas tillstymmelse till
vägledning för rättstillämpningen. Kammarrätten
ställer sig även frågande till om dessa frågor inte
kommer i kollision med frågorna om skadestånd.
Elsäkerhetsverket är tveksamt till ett införande av
den föreslagna regleringen, eftersom det kommer att
ta lång tid innan det har definierats vad som är
tillräckligt god kvalitet. Riksrevisionsverket har
inget att invända mot förslaget men menar att ett
införande av en faktisk prövningsrätt av el-
kvaliteten skulle kunna medföra att antalet ärenden
ökar betydligt hos Energimyndigheten. RRV skulle
därför ha önskat sig en fylligare utredning av
förslagets konsekvenser. Svensk Elbrukarförening
anser att frågan om elkvalitet bör utredas
ytterligare för att belysa orsakerna till de tvister
som kan uppstå och hur de kan lösas.
Regeringens uppläggning innebär en felaktig
tågordning. Det rätta hade varit att först låta
Energimyndigheten utreda hur de aktuella
föreskrifterna skall utformas och innehållet i
dessa. Därefter hade regeringen kunnat lämna ett
förslag till riksdagen. Nu gör regeringen tvärtom
och vill att riksdagen skall fatta ett beslut utan
att egentligen veta vad beslutet innebär.
Visserligen sägs allmänt att föreskrifterna skall
innehålla riktvärden avseende antal strömavbrott och
deras varaktighet, spänningsvariationer, orsaken
till avbrotten, etc., men detta ger ingen klar och
entydig bild av vad som avses.
Med hänvisning till det anförda avstyrker jag
propositionen i berörd del och tillstyrker den
nämnda motionen i motsvarande del.
4. Timvis mätning av små elanvändares
förbrukning, m.m. (punkt 7)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Ingegerd Saarinen (mp), Eva Flyborg (fp) och
Stefan Hagfeldt (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1999: 770) om ändring i ellagen
(1997:857). Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:N48 yrkande 3 och avslår proposition
2001/02:56 punkt 2 och motion 2001/02:N274.
Ställningstagande
Vi anser - i likhet med vad som anförs i motion
2001/02:N48 (kd) - att riksdagen bör avslå
regeringens förslag om att upphäva reglerna för
betalningsbefrielse vid timtidsmätning för elkunder.
Det kan visserligen argumenteras för att det inte är
rättvist att de elkunder som har tecknat ett
leveransavtal som löper tills vidare skall slippa
betala kostnaderna för timmätning. Vi anser dock att
regering och riksdag inte skall sätta sig över
ingångna, civilrättsligt bindande avtal.
Med hänsyn till att utvecklingen går mot flera
avläsningar per år syns det oss dessutom felaktigt
att försvåra för timmätning. Då bortfaller också
kundens möjlighet att direkt se kopplingen mellan
pris och efterfrågan. Med timmätning kan kunden
lättare svara på prisökningar genom minskad
förbrukning. Det finns företag, t.ex. Sollentuna
Energi AB, som har infört system med fjärravlästa
timmätare utan att debitera särskilda avgifter för
detta. Genom att tillämpa en s.k. effekttaxa kan
elförbrukarna få signaler som kan påverka deras
förbrukning och risken för effektbrist kan minskas.
När det gäller de synpunkter som framförs i motion
2001/02:N274 (s) om debitering av den faktiska
elförbrukningen vill vi hänvisa till det
utredningsarbete som Energimyndigheten bedriver och
som skall slutredovisas den 1 juni 2002.
Med det anförda avstyrks propositionen i berörd
del och tillstyrks motion 2001/02:N48 (kd) i
motsvarande del. Vidare avstyrks motion 2001/02:N274
(s).
5. Timvis mätning av små elproducenters
produktion, m.m. (punkt 8, motiveringen)
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).
Ställningstagande
Vi anser att den del av utskottets ställningstagande
som börjar med "När det" och slutar med "berörda
delar" borde ha följande lydelse:
När det gäller de framtida
verksamhetsförutsättningarna för vindkraft, vilka
tas upp i de här aktuella motionerna, noterar vi att
denna fråga nu är föremål för beredning inom
Näringsdepartementet, mot bakgrund av bl.a.
Elcertifikatutredningens förslag. Regeringen avser
att återkomma till frågan i den energipolitiska
proposition som är aviserad till den 21 mars 2002.
1. Vi vill dock redan nu markera att vi anser
att det ligger mycket i de synpunkter som
förs fram i motionerna 2001/02:N341 (m) och
2001/02:N40 (m). Det är inte rimligt att de
elkonsumenter som råkar bo i områden där det
finns eller planeras många vindkraftverk
skall drabbas av högre nätkostnader än de
skulle ha gjort om vindkraftverken inte hade
funnits i de berörda områdena. Eftersom
vindkraftverken i stor utsträckning byggs i
glesbygdsområden, blir det nätkunderna i
dessa områden som får stå för en del av
stödet till vindkraften. Med hänvisning till
att riksdagen inom kort kommer att behandla
frågan om verksamhetsförutsättningarna för
vindkraften i anslutning till den aviserade
propositionen avstyrker vi dock nu de två
nyssnämnda motionerna i berörda delar,
liksom de övriga fyra här aktuella
motionerna i motsvarande delar.
2.
3. Leverantörsbyte (punkt 9)
4.
av Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia Lindgren
(s), Lennart Beijer (v), Nils-Göran Holmqvist
(s), Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson
(s), Gunilla Wahlén (v) och Anne Ludvigsson (s).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen avslår motionerna 2001/02:N47 yrkande
3, 2001/02:N48 yrkande 5, 2001/02:N213 yrkande 10
och 2001/02:N371 yrkande 8.
Ställningstagande
Vi anser att den del av utskottets ställningstagande
som börjar med "Regeringens hantering " och slutar
med "berörda delar" borde ha följande lydelse:
Som redovisats har Elkonkurrensutredningen lämnat
ett förslag beträffande införande av sanktion mot
nätägare som förorsakar att leverantörsbyten inte
sker i tid. Energimyndigheten kommer att ges i
uppdrag att utforma ett lagförslag, och regeringen
kan därefter lämna förslag till riksdagen under
nästa riksmöte. Vi ser positivt på detta, men vill
samtidigt framhålla att det är angeläget att
beredningen av frågan inte onödigtvis drar ut i
tiden. Regeringen bör återkomma till riksdagen under
nästa riksmöte så att ändrade bestämmelser kan träda
i kraft så snart som möjligt.
Önskemålen i de här aktuella motionerna om
införande av ett sanktionssystem vid leverantörsbyte
får med det anförda anses vara tillgodosedda. Vi
noterar också att Energimyndigheten har beslutat att
i sina föreskrifter införa krav på att
identifikationsnummer klart skall anges på
nätfakturan till kunden, vilket krävs i en av
motionerna. Därmed avstyrks de fyra här aktuella
motionerna i berörda delar.
5. Leveranssäkerhet, m.m. (punkt 10)
6.
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservation 7. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:N35 yrkande 4,
2001/02:N47 yrkande 4, 2001/02:N48 yrkande 4,
2001/02:N205 och 2001/02: N371 yrkande 6, bifaller
delvis motion 2001/02:N35 yrkande 2 och avslår
motionerna 2001/02:N275, 2001/02:N300 och
2001/02:N302 yrkande 1.
Ställningstagande
Vad gäller leveranssäkerheten delar vi de
bedömningar som förs fram i främst motionerna
2001/02:N47 (m) och 2001/02:N48 (kd), men också i
motion 2001/02:N205 (m). Förra vinterns och
innevarande vinters snöoväder visade på stora
brister i underhållet av näten. Monopolformen och
den bristande tillsynen har medverkat till att det i
vissa områden är alltför låg standard på
nätverksamheten. Vi anser att det frivilliga
initiativ som elbranschen har tagit är mycket
positivt, men konstaterar samtidigt att inte förrän
samtliga nätföretag ställer sig bakom
överenskommelsen om nätsäkring och åtagandet om
ekonomisk ersättning kan elkunderna förvänta sig
säkrare leveranser. Regelverket kring ersättningarna
måste innehålla enhetliga garantier och göras känt
för alla elkunder. Vi anser att det är mycket
viktigt att myndigheterna noga bevakar effekterna av
branschens åtaganden och att regeringen har
beredskap för att snabbt presentera lagförslag om de
frivilliga åtagandena visar sig otillräckliga.
I motionerna behandlas också frågor om energibrist
och effektbrist. Det är viktigt att distinktionen
mellan dessa båda begrepp upprätthålls. När det
gäller energi får den "relevanta" marknaden anses
vara den nordiska elmarknaden. Möjligheterna att
upprätthålla balans på denna marknad får bedömas som
tillfredsställande och gäller främst att det skapas
goda villkor för effektiva investeringar.
När det gäller effekt är situationen annorlunda.
Den "relevanta" marknaden är här i stor utsträckning
fortfarande begränsad till den svenska elmarknaden,
särskilt Syd- och Mellansverige. Beträffande
förhållandet mellan utbud av och efterfrågan på
effekt kan konstateras att det är knapp marginal
mellan tillgänglig effekt och maximal efterfrågan på
effekt. Vidare gäller att prissättningen på effekt
inte är effektiv och att incitamenten att hålla
reserveffekt tillgänglig är låga. Sammantaget
innebär det nu sagda att det finns en påtaglig risk
för att effektbrist kan uppstå. Södra Sverige är
särskilt sårbart på grund av att
överföringskapaciteten av el från norra till södra
Sverige är otillräcklig och behöver byggas ut,
liksom överföringskapaciteten mellan Norge och
Sverige. I början av februari 2001 var Sverige
mycket nära den gräns när effektbrist inträder. För
att inte liknande situationer skall uppstå krävs en
permanent lösning så att effektbalansen kan
upprätthållas. Det saknas marginaler för att klara
större oplanerade produktionsstopp i
kraftanläggningar eller veckor med låga
temperaturer.
Regeringen måste vidta erforderliga åtgärder för
att garantera att effektbrist inte uppstår. Det
behövs en långsiktig lösning som inte stör
prisbildningen på elbörsen. Svenska kraftnät har
gjort bedömningen att under överskådlig tid kommer
effektbalansen att vara starkt beroende av
förbrukningsbegränsningar, hög tillgänglighet i
kärnkraftsproduktionen och överföringsförmågan på
stamnätet samt import till Syd- och Mellansverige
från grannländerna.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande anmoda
regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad som
här har förordats. Därmed blir motionerna
2001/02:N47 (m), 2001/02:N205 (m), 2001/02:N48 (kd),
2001/02:N371 (kd) och 2001/02:N35 (kd) i huvudsak
tillgodosedda och tillstyrks. De övriga tre här
aktuella motionerna 2001/02:N275 (s), 2001/02:N302
(s) och 2001/02: N300 (c) avstyrks i motsvarande
delar.
7. Fjärrvärmemarknaden (punkt 11)
8.
av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell
(m), Eva Flyborg (fp) och Stefan Hagfeldt (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservation 8. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:N47 yrkande 5,
2001/02:N48 yrkandena 6 och 7, 2001/02:N49 yrkande 2
och 2001/02:N371 yrkandena 16 och 17.
Ställningstagande
Vi anser att den del av utskottets ställningstagande
som börjar med "När det" och slutar med "berörda
delar" borde ha följande lydelse:
Regeringens bedömning att konkurrensen på
fjärrvärmemarknaden bör förbättras och att det
behövs en ökad uppföljning av prissättningen av
fjärrvärme innebär ett steg i rätt riktning. Som
anförs i motionerna 2001/02:N47 (m), 2001/02:N48
(kd), 2001/02:N371 (kd) och 2001/02:N49 (fp) bör
dock åtgärder vidtas omgående. Distributionen av
hetvatten är ett naturligt monopol och konkurrensen
från andra uppvärmningsformer är mycket begränsad.
Detta medför risk för monopolprissättning. Vi
konstaterar att de genomsnittliga avgifterna på
fjärrvärme har ökat under åren 1996-1998, trots att
kostnadsutvecklingen talar för sänkta priser.
Vi anser att de åtgärder som förordas i de nämnda
motionerna och som rör införande av
benchmarkingkonkurrens, tredjepartstillträde,
förbättrad tillsyn, m.m. snarast bör vidtas.
Benchmarkingkonkurrens på fjärrvärmemarknaden kan
innebära att något slags index som kan förklara
kostnadsbilden inom respektive fjärrvärmeområde tas
fram. Tredjepartstillträde innebär att en tredje
part får tillträde till ledningsnätet och därmed
möjlighet att konkurrera med det berörda
fjärrvärmeföretaget om produktion och försäljning.
Beträffande tillsyn anser vi att Energimyndigheten
bör åläggas motsvarande tillsynsskyldighet när det
gäller prissättningen som regeringen nu föreslår för
elnätstarifferna.
Riksdagen bör anmoda regeringen att vidta åtgärder
i enlighet med vad vi här har anfört. Därmed
tillstyrks de nämnda motionerna i berörda delar.
9. Strålningsrisker (punkt 12)
10.
av Lennart Beijer (v), Gunilla Wahlén (v), Åke
Sandström (c) och Eva Flyborg (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservation 9. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:Bo291 yrkande 3
och avslår motionerna 2001/02:N244, 2001/02:N367
yrkande 4 och 2001/02:Bo291 yrkande 2.
Ställningstagande
Vi anser att den del av utskottets ställningstagande
som börjar med "I motion" och slutar med "berörda
delar" borde ha följande lydelse:
I motion 2001/02:Bo291 (v) berörs frågan om hur
den tidigare nämnda försiktighetsprincipen tillämpas
för befintliga ledningar i samband med förlängning
av nätkoncession. Som redovisats skall enligt
gällande bestämmelser förlängning av en
nätkoncession prövas enligt samma kriterier som
gäller för en ansökan om ny nätkoncession. Detta
gäller också kravet på miljökonsekvensbeskrivningar
som infördes vid årsskiftet 1998/99.
Beträffande förlängd koncession fungerar det
emellertid enligt vad vi har erfarit för närvarande
ofta så att om nätföretaget lämnar in en preliminär
ansökan, utan t.ex. miljökonsekvensbeskrivning, en
vecka innan koncessionen löper ut, så får
kraftledningen fortsätta att användas. Detta trots
att det finns ett krav på att ansökan om ny
koncession skall lämnas in två år innan den gällande
går ut. Det är således inte något fel på
bestämmelsen i sig, men det har visat sig att
efterlevnaden inte är tillfredsställande. Ett skäl
till detta kan vara att det inte finns någon
sanktionsmöjlighet mot de företag som inte följer
bestämmelsen. För att bestämmelsen skall få åsyftad
effekt bör därför, som föreslås i den nämnda
motionen, någon form av sanktionsmöjlighet införas.
Riksdagen bör genom ett tillkännagivande uppmana
regeringen att tillse att så sker. Därmed tillstyrks
motionen i denna del.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2001/02:56
1. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i ellagen
(1997:857).
2. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1999:770) om ändring i ellagen (1997:857).
Motioner med anledning av
proposition 2001/02:56
2001/02:N47 av Per Westerberg m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen i
framtiden snabbare bör ta till sig förslag om att
skärpa konkurrensen.
2. Riksdagen beslutar avslå regeringens förslag vad
gäller ändring i 3 kap. 1 a § ellagen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om leverantörsbyte.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om leveranssäkerhet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
system för benchmarkingkonkurrens på
fjärrvärmemarknaden.
2001/02:N48 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om energimarknadens
funktion.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tariffutjämning
mellan glesbygd och tätort.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag att upphäva
reglerna för betalningsbefrielse vid timtidmätning
för elkunder.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
bevakning av elbranschens åtaganden vad gäller
säkra elleveranser.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
fungerande sanktionssystem mot nätbolag vid
leverantörsbyte.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
tredjepartstillträde på fjärrvärmemarknaden.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
komma till rätta med riskerna för
korssubventionering.
2001/02:N49 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om el av god
kvalitet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konkurrens på
fjärrvärmemarknaden.
Motioner med anledning av skrivelse
2001/02:22
2001/02:N35 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
förhindra energibrist.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att öka
överföringskapaciteten till södra Sverige.
2001/02:N40 av Roy Hansson (m):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nätavgifter och
nödvändigheten av att förändra nuvarande
lagstiftning vad gäller kostnaden att överföra
elkraft från vindkraft.
Motioner från allmänna
motionstiden
2001/02:N205 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införandet av en
elavbrottsavgift.
2001/02:N213 av Bo Lundgren m.fl. (m):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
effektivare nätföretag.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om modeller för att
öka konkurrensen mellan nätföretagen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt tillsyn av
nätföretagen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förseningsavgift
för de nätbolag som i strid med regelverket
försvårar bytet av elleverantör.
2001/02:N244 av Kjell Eldensjö (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det angelägna i
att skyndsamt tillsätta den utredning som
riksdagen begärde (2000/01:NU8) vid föregående
riksmöte, med uppdrag att finna åtgärder och
metoder för att reducera strålningsriskerna från
kraftledningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i den
föreslagna utredningen också utreda möjligheterna
att reducera s.k. vagabonderande strömmar och
magnetfält.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att i den
föreslagna utredningen också utreda hur
elektromagnetiska frizoner skall kunna upprättas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om upprättande av
åtgärdspaket i syfte att förbättra situationen för
dem som drabbats av elöverkänslighet, inkluderande
de personer som har fått hälsoeffekter som inte av
bl.a. EU-rådet anses vetenskapligt säkerställda.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utveckling av
utbildningen i miljömedicin inom området
elöverkänslighet.
2001/02:N274 av Helena Zakariasén (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om mätning och debitering av
elförbrukning.
2001/02:N275 av Michael Hagberg och Carina Ohlsson
(s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
åtgärder för att säkra försörjningstryggheten av
el vid vinter med sträng kyla.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
åtgärder för att säkra försörjningstryggheten av
el vid situationer med extremt stor elförbrukning.
2001/02:N292 av Erik Arthur Egervärn (c):
Riksdagen begär hos regeringen en utredning för att
tillgodose synpunkterna avseende orättvisa
nätavgifter.
2001/02:N300 av Margareta Andersson och Birgitta
Carlsson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att använda isolerade
elkablar för att säkra strömförsörjningen och dra
bredband till alla hushåll och företag i landet.
2001/02:N302 av Urban Ahlin och Carina Ohlsson (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
undanröja de handelshinder som finns för att få en
fungerande elhandel i Norden.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
sprida kostnaderna för vindkraftens utbyggnad på
hela elkollektivet.
2001/02:N324 av Marianne Andersson (c):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bibehållen
möjlighet till inmatning på nätet för små
producenter till rimligt pris.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändring av gränsen
för småskaliga kraftverk.
2001/02:N341 av Roy Hansson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att bestämmelsen om
avgiftsbefrielse för småskalig vindkraftsproduktion
snarast ses över med inriktning att skapa rättvisa
regler för fördelningen av nätkostnaderna mellan
producerande och konsumerande kunder.
2001/02:N367 av Eva Flyborg m.fl. (fp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strålningsrisker
från kraftledningar.
2001/02:N371 av Inger Strömbom m.fl. (kd):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör vidta erforderliga
åtgärder för att garantera att effektbrist inte
uppstår.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör påskynda
Energimyndighetens utveckling av former för
bedömning av nättarifferna och ger myndigheten
befogenheter att där så krävs vidta tvingande
åtgärder.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att ett sanktionssystem mot de nätbolag som
inte uppfyller regelverkets krav vid byte av
elleverantör bör införas.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Energimyndighetens handläggningstider
för koncessionsärenden måste kortas.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konkurrens inom
fjärrvärmesektorn.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett regelverk för
att förhindra korssubventionering inom
fjärrvärmesektorn.
2001/02:Bo291 av Willy Söderdahl och Gunilla Wahlén
(v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tydligare
bestämmelser vid ansökan om förlängning av
nätkoncession.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
sanktionsmöjligheter mot nätföretag som inte
lämnar ansökan inom fastställd tid.
2001/02:Bo319 av Birgitta Carlsson (c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att underlätta för
vindkraftsproducenter att komma