Näringsutskottets betänkande

2001/02:NU10

Vissa mineralpolitiska frågor

---

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet 14 motioner från
den allmänna motionstiden 1999/2000, 2000/01
respektive 2000/02. Inledningsvis redovisas huvud-
dragen i ett utredningsbetänkande om minerallagen,
markägarna och miljön (SOU 2000:89) samt
remissvaren.

Utskottet avstyrker ett antal motioner om
minerallagen, främst med hänsyn till att en
proposition om minerallagen kan väntas till
riksdagen i början av nästa mandatperiod. När det
gäller frågan om ansvar för gamla gruvhål och frågan
om behovet av eventuella föreskrifter på detta
område utgår utskottet från att Regeringskansliets
utredningsinsatser inför den nämnda propositionen
också inbegriper dessa frågor. I en reservation (m,
kd, c, fp) beklagas – med hänsyn till
mineralbranschens behov av fasta och långsiktiga
spelregler – att en proposition i frågan inte läggs
fram under innevarande mandatperiod. Frågan om
ansvar för gamla gruvhål och frågan om behovet av
eventuella föreskrifter på detta område borde enligt
reservanterna ha kunnat lösas långt tidigare; i mer
än tio år har problemet varit känt och regeringen
haft ett bemyndigande att utfärda föreskrifter. En
redovisning av de berörda frågorna bör ske i den
planerade propositionen, anser reservanterna.
Andra yrkanden som avstyrks av utskottet avser
olika miljöfrågor i samband med mineralhantering.
Utskottet erinrar om pågående arbete för en hållbar
utveckling.
En motion om effektivt tillvaratagande av
bergmaterial och ökad klassificering av sådant
material avstyrks av utskottet med hänvisning till
att en sådan utveckling pågår, såväl inom Sverige
som internationellt.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Minerallagen

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N235,
1999/2000:N285, 1999/2000:N298, 1999/2000:N357,
2000/01:N212, 2000/01:N293, 2000/01:N345,
2001/02:N337 och 2001/02:N352.
Reservation (m, kd, c, fp)

2. Miljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N258,
2000/01:N313, 2000/01: N351 och 2000/01:N372.

3. Användning av bergmaterial

Riksdagen avslår motion 2001/02:N330.

Stockholm den 21 februari 2002

På näringsutskottets vägnar

Per Westerberg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Sylvia
Lindgren (s), Lennart Beijer (v), Göran Hägglund
(kd), Karin Falkmer (m), Nils-Göran Holmqvist (s),
Marie Granlund (s), Karl Gustav Abramsson (s),
Gunilla Wahlén (v), Ola Sundell (m), Ingegerd
Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva Flyborg (fp),
Anne Ludvigsson (s), Stefan Hagfeldt (m) och Harald
Bergström (kd).

2001/02

NU10

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I detta betänkande behandlas

dels 5 motioner från den allmänna motionstiden
1999/2000,
dels 6 motioner från den allmänna motionstiden
2000/01,
dels 3 motioner från den allmänna motionstiden
2001/02.
En skrivelse från föreningen Aktion för rättvis
minerallag (ARM) har inkommit i ärendet. Vidare har
utskottet tagit del av en promemoria från
Bergsstaten om oklara frågor angående nedlagda
gruvor.

Utskottets överväganden

Inledning

Den årliga prospekteringsverksamheten i Sverige låg
under 1980-talet med hjälp av statligt stöd på
mellan 130 och 175 miljoner kronor i löpande priser
men sjönk i början av 1990-talet till nära 100
miljoner kronor (år 1993). Ett trendbrott inträffade
år 1994, då prospekteringen ökade till 146 miljoner
kronor. Sedan fortsatte ökningen, och för år 1998
beräknades prospekteringen till ca 245 miljoner
kronor. Därefter har insatserna ånyo minskat och
uppgick åren 1999 och 2000 till ungefärligen 200
miljoner kronor.

Antalet ansökningar om nya undersökningstillstånd
kan sägas spegla branschens aktivitetsnivå och
framtidsförväntningar. Som framgår av tabellen på
nästa sida ökade antalet ansökningar fram till åren
1996 och 1997 för att därefter minska. Till en del
anses minskningen av ansökningar om nya
undersökningstillstånd vara föranledd av de lägre
världsmarknadspriserna och den nuvarande
konjunkturförsämringen. Två av de större
gruvföretagen har haft betydande ekonomiska
svårigheter under de senaste åren. Enligt
bergmästaren Jan-Olof Hedström har flera företag
uttalat tveksamhet inför framtiden beroende dels på
befarade ändringar i minerallagen, dels på
osäkerheten om vilka områden som kommer att vara
naturskyddade i framtiden. Ett annat skäl till den
minskade ansökningsaktiviteten är att
undersökningstillstånd beviljats för stora områden i
Bergslagen under år 2000. Dessa områden undersöks
för närvarande och är därför inte tillgängliga för
nya sökande.
Antalet beviljade undersökningstillstånd är till
viss del en återspegling av Bergsstatens
hanteringskapacitet. Det höga antalet beviljade
undersökningstillstånd år 1999 sammanhänger delvis
med att Bergsstaten under detta år gjorde en
kraftinsats för att få ned väntetiderna från ungefär
två år till nuvarande cirka två månader. Åren 2000
och 2001 minskade antalet beviljade
undersökningstillstånd kraftigt och numera följer
beslutstakten i stort sett förändringarna i antalet
ansökningar.

Antalet ansökta och beviljade
undersökningstillstånd
--------------------------------------------------------------
|År |Antal |Antal beviljade |Antal beviljade|
| |ansökningar om |nya |förlängda |
| |nya |undersökningstillstånd|
undersökningstillstånd |
| |undersöknings- | | |
| |tillstånd | | |
--------------------------------------------------------------
|1993 |240 | 83 | 66 |
--------------------------------------------------------------
|1994 |368 |136 | 63 |
--------------------------------------------------------------
|1995 |283 |180 | 55 |
--------------------------------------------------------------
|1996 |384 |232 | 78 |
--------------------------------------------------------------
|1997 |375 |218 | 79 |
--------------------------------------------------------------
|1998 |267 |313 |101 |
--------------------------------------------------------------
|1999 |199 |322 |162 |
--------------------------------------------------------------
|2000 |241 |192 |137 |
--------------------------------------------------------------
|2001 |135 |137 |146 |
--------------------------------------------------------------

Regeringen beslutade i februari 1999 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa
frågor om äganderätten till mark i relation till
gruvnäringens behov och om vissa miljöfrågor i
samband med prövning av undersökningstillstånd och
undersökningsarbeten. Utredaren (f.d. kommunalrådet
Birgitta Nådell) överlämnade betänkandet
Minerallagen, markägarna och miljön (SOU 2000:89) i
oktober 2000. Utredningsbetänkandet har därefter
remissbehandlats. I följande avsnitt redovisas
kortfattat huvuddragen i betänkandet och
remissvaren.

Med hänsyn till att minerallagen således varit
under utredning under de senaste åren har utskottet
avvaktat med att behandla motioner i frågan från den
allmänna motionstiden åren 1999 och 2000. Mot
bakgrund av att mandatperioden avslutas under år
2002 behandlar utskottet dessa motioner tillika med
motionerna från den allmänna motionstiden 2002 i
detta betänkande.

Utredning och remissammanställning

Mineralutvinning är av allmänt intresse

Utredaren: De geologiska förutsättningarna för att
finna utvinningsbara mineraltillgångar i Sverige är
förhållandevis goda. Sverige har också en lång
tradition som gruvland och är den största
producenten av järnmalm, koppar och silver i EU.
Mineralutvinning har mycket stor betydelse för
sysselsättning och välstånd i vissa regioner i
Sverige. Ur en internationell synvinkel är det också
en fördel om mineralutvinning sker i ett land med en
väl fungerande miljölagstiftning. Det måste
sammantaget anses vara ett väsentligt allmänt
intresse att förutsättningarna för prospektering och
gruvbrytning i Sverige inte avsevärt försämras.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser menar att
gruvnäringen är en viktig tillväxtfaktor, speciellt
i landets norra och mera glest befolkade områden.
Enligt Delegationen för utländska investeringar i
Sverige upplever investerare från utlandet att det
finns en viss otydlighet angående förutsättningarna
för gruvnäringen. Gällivare kommun framhåller
särskilt gruvindustrins behov av långsiktig och
tydlig lagstiftning. Bergsstaten anser att det är en
brist att minerallagen inte inledningsvis innehåller
en definition av det allmänintresse som är motivet
för lagen och föreslår att en sådan bestämmelse
införs. Konkurrensverket delar utredningens mening
att det finns starka allmänna intressen av att vi i
Sverige kan ha kvar och utveckla gruvnäringen. Flera
remissinstanser menar att allmänintresset inte är så
stort att enskilda intressen i princip alltid skall
betraktas som underordnade. Regionstyrelsen i Skåne
län menar att utredningens analys av allmänintresset
inte är tillfyllest och att skillnaderna i
arbetsmarknad mellan landets norra och södra delar
borde ha analyserats.

En särskild minerallagstiftning behövs

Utredaren: Minerallagen är en exploateringslag som
syftar till att möjliggöra utvinning av vissa
uppräknade s.k. koncessionsmineral. Gemensamt för
dessa är att de är sällsynt förekommande i så stora
koncentrationer att en utvinning är ekonomiskt
lönsam. Mineralprospektering är en kostnadskrävande
verksamhet som i inledningsskedet förutsätter att
prospektören har möjlighet att undersöka relativt
stora arealer. Utredningen kommer fram till att
mineral som finns på en fastighet tillhör
fastighetsägaren, vilket dock inte innebär att denne
fritt kan förfoga över malmen. En avvägning måste
göras mellan pro-spektörens och fastighetsägarens
intressen.

Remissvaren: I flera remissvar framhålls att
gruvbrytning är en långsiktig process som kräver
stabila villkor över tiden. Bergsstaten konstaterar
att minerallagen inte uttrycker något om
äganderätten till mineralen utan endast om vem som
under vissa förutsättningar får förfoga över den.
Enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) och
Svenska Gruvföreningen är den centrala frågan vilka
rättigheter markägare m.fl. bör ha vid utvinning av
en mineralfyndighet som regleras i minerallagen.
Lunds universitet menar att regeringen bör överväga
om det över huvud taget behövs en exploateringslag
på området med hänsyn till bl.a. regeringsformens
skydd för äganderätten. Vikten av att de
inskränkningar som görs i äganderätten är
välgrundade och uppfattas som rimliga, framhålls av
Statskontoret. Regionstyrelsen i Skåne län menar att
det finns flera skäl som talar emot en utvinning av
mineraler i enlighet med föreslagen lagstiftning,
framför allt de äganderättsliga principerna,
önskemålet om en hållbar utveckling,
bevarandeintresset av natur- och kulturmiljön samt
det ringa ekonomiska utbytet av utvinningen. Flera
remissinstanser föreslår att mineralutvinning skall
hänföras till miljöbalken i likhet med
bestämmelserna om sten- och grustäkter.

Avvägning mellan olika intressen i minerallagen

Utredaren: I minerallagen har en avvägning gjorts
mellan markägarens, prospektörens och samhällets
intressen. Markägarens ställning måste allmänt
betecknas som svag i det nuvarande regelverket. Det
är på flera punkter både möjligt och lämpligt att
stärka markägarens ställning utan att det får några
allvarliga negativa konsekvenser för
mineralintresset. Markägare och andra berörda
sakägare föreslås få ett betydligt större inflytande
vid prövning av ansökningar om
undersökningstillstånd och vid undersökningsarbeten.
Markägare skall också ha rätt till ersättning utöver
den som nu utgår för skada och intrång då deras
fastigheter tas i anspråk för mineralprospektering
och gruvbrytning.

Remissvaren: Flertalet remissinstanser instämmer i
huvudsak i utredningens förslag om att markägare och
andra berörda sakägare skall få ett betydligt större
inflytande vid prövning av ansökningar om
undersökningstillstånd och vid undersökningsarbeten.
Svenska Gruvföreningen menar att en
samhällsekonomiskt effektiv gruvnäring är beroende
av en sådan avvägning som görs i den nu gällande
minerallagen, vilket i praktiken innebär att
koncessionsmineral närmast har en ställning som
”allmän egendom”, till vilken markägaren inte har
någon särskild rätt framför andra intressenter.
Konkurrensverket anser att det, under förutsättning
att ersättningsnivåerna läggs på en marknadsmässig
nivå, inte finns anledning att anta att markägarna
skulle ha intresse av att förhindra
prospekteringsverksamhet. Enligt Uppsala universitet
måste minerallagstiftningen – för att vara förenlig
med god samhällsekonomi – bygga på en individuell
materiell prövning och inte ge mineralutvinningen en
generell fördel. Minerallagstiftningen bör ha som
utgångspunkt att markåtkomstfrågorna skall lösas
förhandlingsvägen och inte genom tvång, anser
Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Miljöförbundet
Jordens Vänner menar att gruvbolagen över huvud
taget inte skall ha en lagstadgad rätt att göra
intrång på andras marker och att gruvbrytning endast
bör godkännas om den kan ske på ett ekologiskt och
socialt hållbart vis.

Markägarens ställning vid
prospekteringsåtgärder

Utredaren: Såväl intresserade amatörgeologer som
yrkesverksamma pro-spektörer utför i dag viss
eftersökning av mineral utan att ha ansökt om
undersökningstillstånd. Det är i viss mån oklart
vilka åtgärder som är tillåtna respektive förbjudna
vid sådan eftersökning. I en särskild bestämmelse i
minerallagen bör det därför klargöras att endast
sådana mätningar och provtagningar som kan ske utan
någon risk för skada eller olägenhet för markägaren
får äga rum.

Ansökningar om undersökningstillstånd avgörs i dag
i de flesta fall utan att annan än sökanden beretts
tillfälle att yttra sig. Markägaren och andra
berörda, t.ex. arrendatorer, innehavare av
renskötselrätt och hyresgäster, underrättas först
sedan tillståndet beviljats. De berörda sakägarna
bör ges tillfälle att lämna synpunkter på ansökan
innan den beviljas. Det upplevs som kränkande att
ett tillstånd till verksamhet som berör fastigheten
kan beviljas utan att någon annan än sökanden givits
möjlighet att yttra sig. Fortsättningsvis föreslås
därför alla ansökningar om undersökningstillstånd
sändas till markägare och andra berörda sakägare så
att dessa tidigt informeras om de planerade
undersökningsarbetena. Även när
undersökningstillståndet upphör att gälla bör de
berörda underrättas.
Enligt nuvarande bestämmelser kan bergmästaren
endast i undersökningstillstånd som avser olja, gas
eller diamant meddela villkor till skydd för enskild
rätt. Några bärande skäl för att villkor endast
skall kunna meddelas vid vissa former av
undersökningstillstånd har inte framkommit.
Bergmästaren skall enligt förslaget kunna meddela
sådana villkor vid behov.
Vissa former av undersökningsarbeten kan innebära
olägenheter för markägaren som sträcker sig längre
än vad som normalt får accepteras med anledning av
allemansrätten, t.ex. användning av fordonsburen
utrustning i terrängen, byggande av väg,
trädfällning och sprängning. Vid sådana ingripande
undersökningsarbeten föreslår utredaren att det som
huvudregel skall krävas en överenskommelse med
markägaren och berörd sakägare.
Markägaren får i dag ersättning för skador och
intrång som undersökningsarbetena medför på
fastigheten medan mera ingripande
undersökningsarbeten kan vålla olägenheter som inte
ersätts med nuvarande bestämmelser. Det framstår som
rimligt att den som upplåter sin fastighet för en
kommersiell verksamhet får en viss ersättning för
detta. Därför föreslås att markägaren i
fortsättningen även får ersättning för att han
upplåter fastigheten för prospektering, när det är
fråga om ingripande undersökningsarbeten. Rätten att
uppföra byggnad i samband med undersökningstillstånd
avskaffas, därför att det numera knappast föreligger
något behov av sådan byggnad. Enligt förslaget skall
vidare begränsningen i rätten att utföra
undersökningsarbeten omfatta såväl permanentbostäder
som fritidshus. Eftersom det kan vara oklart hur
långt en tomt sträcker sig bör bestämmelsen gälla
ett område 200 m från själva bostadsbyggnaden.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, däribland
Bergsstaten och SGU, tillstyrker förslaget om en
precisering inom minerallagen om vilka
prospekteringsåtgärder som får vidtas utan
undersökningstillstånd, vilket samtidigt ger
information om vad som är tillåtet inom ramen för
allemansrätten. Södra skogsägarna och föreningen
Aktion för rättvis minerallag avvisar bestämt
förslaget om att tillåta mineralletning på annans
fastighet enligt allemansrätten. Det framhålls att
det inte finns någon motsvarighet i allemansrätten
för andra ej specificerade verksamheter.

Ett stort antal remissinstanser, bl.a.
Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, länsstyrelser och
kommuner, tillstyrker utredningens förslag om att
alla ansökningar om undersökningstillstånd skall
sändas till markägare och andra berörda sakägare.
När det gäller det samtidiga utredningsförslaget att
avskaffa kravet på annonsering i Post- och Inrikes
Tidningar och i ortstidningen är meningarna delade.
Företaget Scandinavian Mining framhåller att det i
samband med ansökan kan vara praktiskt omöjligt att
få tillgång till aktuella adresser till samtliga
sakägare och förordar därför att kungörelsekravet
bör vara kvar. Beträffande förslaget att markägarna
skall underrättas när ett undersökningstillstånd
upphör är de allra flesta remissinstanserna som
yttrat sig positiva.
Flertalet remissinstanser är positiva till att
bergmästaren skall kunna meddela villkor till skydd
för enskild rätt för alla typer av
koncessionsmaterial.
Ett stort antal remissinstanser, bl.a. SGU,
tillstyrker utredarens förslag att prospektören vid
mer ingripande undersökningsarbeten skall vara
skyldig att söka ingå överenskommelse med
fastighetsägaren och att – om sådan inte kan nås –
bergmästaren skall fatta beslut i frågan. Dock är
meningarna delade huruvida förslaget i sak stärker
markägarens ställning eller inte. Lantmäteriverket
menar att om syftet är att överenskommelser skall
uppnås i största möjliga utsträckning bör det i
lagen införas regler rörande former för förhandling.
Synpunkter framförs av åtskilliga remissinstanser
på vad som bör innefattas i ingripande
undersökningsarbeten, bl.a. att sådana tydligare bör
definieras. De som har yttrat sig över
ersättningsfrågan ställer sig positiva till
förslaget om ersättning för skada och intrång, men
åtskilliga är tveksamma till ytterligare ersättning
för nyttjanderätten i samband med ingripande
prospekteringsåtgärder. Tveksamhet redovisas också
beträffande den föreslagna lagutformningen.
Beträffande förslaget att avskaffa rätten att
uppföra byggnad i samband med undersökningstillstånd
är de allra flesta remissinstanserna positiva.
Förslaget att skyddet mot undersökningsarbeten skall
omfatta även fritidshus bemöts positivt av alla som
yttrat sig utom de två företagen Anglo American och
Scandinavian Mining. Bestämningen av det skyddade
området till 200 m från bebyggelse får positivt
gensvar utom av Scandinavian Mining, som anser att
avståndet bör kunna begränsas till 100 m.

Sekretessen för undersökningsresultat

Utredaren: Enligt punkt 58 i bilagan till
sekretessförordningen (1980:657) är
undersökningsresultat som redovisats enligt 14 kap.
3 § minerallagen (1991: 45) sekretessbelagda i högst
fyra år. Som skäl för detta har anförts att den som
utfört undersökningarna har ett intresse av att med
ensamrätt få förfoga över resultaten under viss tid
och att detta intresse skall vägas mot det allmänna
intresset att resultaten blir allmänt tillgängliga.
Om emellertid resultaten visar att framtida
undersökningar inte är meningsfulla bör detta så
snart som möjligt offentliggöras. Förslaget innebär
därför att sekretessen för resultaten avskaffas.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, bl.a.
Bergsstaten, länsstyrelser, Naturvårdsverket och
företaget Anglo American, tillstyrker utredningens
förslag om att avskaffa sekretessen för
undersökningsresultat. Gruvföreningen och
Scandinavian Mining avstyrker förslaget med
motiveringen att företagens förfogande över sina
undersökningsresultat är viktigt som incitament för
att stimulera till prospektering. SGU framhåller att
systemet med en fyraårig sekretess infördes år 1998
och att systemet ännu inte hunnit få genomslag i
praktiken. SGU anser därför att det är önskvärt med
en stabilitet i regelsystemet och att erfarenheterna
från dagens system bör utvärderas.

Fastighetsägarens ställning vid gruvbrytning

Utredaren: Enligt nuvarande huvudregel är den som
innehar bearbetningskoncession skyldig att ersätta
fastighetsägaren för skada och intrång. Någon
ersättning för det mineral som tas i anspråk på
fastigheten utgår däremot inte. Utredningsförslaget
innebär att markägaren får ersättning från
koncessionshavaren för att mineral på hans fastighet
tas i anspråk. Ersättningen skall utgå i form av en
gruvavgift, vilken är knuten till värdet på det
mineral som bryts och utgör 2 ‰ av malmens värde.
Avgiften skall fördelas mellan ägarna av de
fastigheter som ligger inom koncessionsområdet eller
på vilka mark har blivit anvisad för brytningen i
förhållande till hur stor del av deras fastigheter
som är berörd.

Remissvaren: Åtskilliga remissinstanser, bl.a.
Bergsstaten, LRF och Anglo American, anser att
markägarna vid gruvbrytning skall ha ersättning inte
bara för skada och intrång utan även i form av
ersättning för malmens värde. Gruvföreningen anser
att den föreslagna gruvavgiften är principiellt
felaktig eftersom den baseras på den formella
äganderätten till mineral och utgår i förhållande
till ett högst teoretiskt malmvärde. Föreningen
förordar i stället ett bibehållande av dagens
regelverk men framhåller att den gärna ser en
förbättring av de ekonomiska villkoren för de
markägare som i verklig mening blir berörda av
gruvbrytning.

Modellen för ersättning är föremål för tveksamhet,
och ett antal olika alternativ föreslås av
remissinstanserna, bl.a. när det gäller
avgränsningen av gruppen markägare och ersättningens
storlek. En synpunkt som framförs är att markägarna
borde ha möjligheter att bedöma hur stor ersättning
som kommer att utgå.

Miljösynpunkter i samband med ansökningar av
undersökningstillstånd

Utredaren: Prövningen av ansökningar om
undersökningstillstånd sker i dag normalt utan att
berörda länsstyrelser och kommuner underrättats.
Först sedan tillståndet beviljats skickas beslutet
till dessa myndigheter. Om länsstyrelsen tidigt får
information om den planerade mineralletningen och
ges tillfälle att granska vilken effekt denna kan få
för natur- och kulturmiljön och hur pro-spektören
avser att förhindra eventuell skada kommer risken
för negativa konsekvenser att ytterligare minskas.
Även berörda kommuner skall informeras om
ansökningen och kan då inkomma med synpunkter till
bergmästaren.

Till ansökan skall bifogas en beskrivning av
undersökningsarbetena och deras miljöpåverkan.
Därigenom säkerställs att tillståndshavaren i förväg
beaktar risker för skada på natur- och kulturmiljön
och fullgör sin skyldighet enligt 2 kap. 2 §
miljöbalken att skaffa sig erforderlig kunskap.
Beskrivningen utgör även ett underlag för
Bergsstatens och länsstyrelsens granskning. Om det
finns särskilda skäl, t.ex. på grund av särskilt
värdefulla natur- och kulturmiljöer inom
undersökningsområdet, ges bergmästaren möjlighet att
infordra mera detaljerade uppgifter.
Vid prövning av ansökningar om
undersökningstillstånd avseende olja, gas och
diamant skall bergmästaren enligt nuvarande
bestämmelser pröva om sökanden är lämplig att utföra
undersökningsarbetet. En lämplighetsprövning såvitt
avser sökandens förmåga att utföra arbetena utan att
skada uppstår på natur- och kulturmiljön bör enligt
utredningsförslaget införas vid alla former av
undersökningstillstånd.

Remissvaren: Flera länsstyrelser anser att den
föreslagna tiden för yttrande till bergmästaren, tre
veckor, är för kort, särskilt om det är stora
områden som skall granskas. Bergsstaten anser att
det kan finnas fog för att införa en möjlighet till
yttrande för länsstyrelsen såsom utredningen
föreslår. Myndigheten menar emellertid att det bör
understrykas att all prospektering redan i dag är
underkastad krav på samma prövning som gäller för
alla andra verksamheter med påverkan på natur- och
kulturmiljö. Vidare framhåller Bergsstaten att
risken för omfattande och onödig byråkrati är
påtaglig om den föreslagna rutinen införs och att
endast få undersökningstillstånd kan komma att
påverka miljön. Flera kommuner anser att
kommunernas rätt att yttra sig bör förtydligas.

SGU tillstyrker förslaget om en beskrivning av
undersökningsarbetena i ansökningen men framhåller
att det ofta är svårt, för att inte säga omöjligt,
att i ett tidigt stadium annat än i allmänna termer
beskriva planerad undersökningsverksamhet.
Bergsstaten och Gruvföreningen m.fl. remissinstanser
instämmer i utredningens bedömning att det saknas
anledning att införa ett generellt krav på
miljökonsekvensbeskrivning eller samråd enligt
miljöbalken. Naturvårdsverket föreslår att
länsstyrelsen ges möjlighet att kräva en
miljökonsekvensbeskrivning. Ronneby kommun, Sveriges
Hembygdsförbund och Svenska Naturskyddsföreningen
menar att en miljökonsekvensbeskrivning bör krävas
vid ansökan om undersökningstillstånd.
Förslaget om lämplighetsprövning av sökanden till
ett undersökningstillstånd tillstyrks allmänt av
remissinstanserna.

Skydd för allmänna intressen

Utredaren: Enligt 3 kap. 3 § minerallagen skall
undersökningsarbete utföras så att minsta skada och
intrång vållas. Bestämmelsen tar närmast sikte på
skador och intrång som kan drabba markägaren. Någon
allmän hänsynsbestämmelse till skydd för miljön
finns däremot inte. Förslaget innebär att
bestämmelsen ändras så att det klargörs att
undersökningsarbete alltid skall utföras så att
minsta skada och intrång vållas på natur- och
kulturmiljön.

Enligt utredaren har förhållandet mellan
miljöbalken och minerallagen behandlats ganska
kortfattat i miljölagstiftningens förarbeten. Det
finns ett antal oklara punkter, sägs det.
Enligt nuvarande bestämmelser kan bergmästaren
inte förena undersökningstillstånd med villkor, utom
om de avser olja, gas eller diamant. Enligt
förslaget skall bergmästaren i
undersökningstillståndet föreskriva de villkor som
behövs till skydd för allmänna intressen oavsett
vilket mineral tillståndet avser. Sådana villkor kan
vara särskilt aktuella om ansökningen omfattar
speciellt skyddsvärda natur- och kulturmiljöer.
Enligt 12 kap. 6 § miljöbalken är den som avser
att vidta åtgärder eller utföra verksamhet som
väsentligt kan komma att påverka naturmiljön skyldig
att göra en anmälan för samråd till länsstyrelsen.
Någon motsvarande skyldighet föreligger enligt
bestämmelsens ordalydelse inte vid åtgärder som kan
påverka kulturmiljön, vilket framstår som en brist.
Miljöbalkskommittén har därför uppmärksammats på
denna fråga.
Utredningen har inte funnit anledning att utöka
skyddet för särskilt utpekade områden. De nuvarande
bestämmelserna i miljöbalken, plan- och bygglagen
och minerallagen ger lagstöd för att skapa skydd åt
särskilt värdefulla natur- och kulturmiljöer.

Remissvaren: Bergsstaten och Gruvföreningen
tillstyrker det föreslagna förtydligandet angående
skada och intrång. Ett par kommuner anser att det
kan vara en svår bedömning att i alla sammanhang
kräva minsta skada och intrång och anser att en
annan formulering bör övervägas.

Förslaget att allmänt kunna förena
undersökningstillstånd med villkor har tillstyrkts
av åtskilliga remissinstanser. I ett par remissvar
förordas att det bör vara länsstyrelsen som ställer
villkoren och fattar beslut om eventuell
kompensation.

Myndighetsfrågor

Utredaren: Den nuvarande myndighetsstrukturen bör
bestå, men det bör tydliggöras att Bergsstaten
självständigt svarar för frågor som gäller
handläggning och tillämpning av ärenden enligt
minerallagen. Bergsstaten bör även förstärkas med
egen juridisk kompetens.

Remissvaren: Bergsstaten och Gruvföreningen m.fl.
delar utredarens bedömningar. Några remissinstanser
ifrågasätter om SGU bör vara chefsmyndighet för
Bergsstaten bl.a. med hänsyn till att det kan vara
svårt att förena SGU:s geologiska uppgifter med
Bergsstatens myndighetsutövning. Förutom förslag om
olika alternativa lösningar föreslås att ytterligare
översyn av frågan bör göras.

Minerallagen

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör med hänvisning till en planerad
proposition på området avslå olika motioner
med krav på översyn av minerallagen. Jämför
reservation (m, kd, c, fp).

Motionerna

I motion 1999/2000:N357 (s) framhålls att den
inledda översynen av reglerna i minerallagen också
bör omfatta rapporteringsskyldigheten för den som
innehaft ett undersökningstillstånd som löpt ut.
Rapporteringsskyldigheten infördes då minerallagen
trädde i kraft den 1 juli 1992 och har därefter
utökats med redovisning av rådata. Uppgifterna är
dock sekretessbelagda i minst fyra år. Enligt
motionärerna bör reglerna skärpas så att resultatet
av undersökningsarbeten snabbt redovisas och
offentliggörs. Detta torde öka förståelsen för
verksamheten hos berörda markägare och också markera
att kartläggningen av den svenska berggrunden är av
intresse för hela samhället, anser motionärerna.

Ett tillkännagivande till regeringen om ändring i
minerallagen begärs i motion 2001/02:N337 (s).
Enligt motionärerna bör lagen revideras så att
markägarnas ställning stärks. Detta kan exempelvis
ske genom att kommunerna får rätt att yttra sig vid
alla ansökningar om prospekteringstillstånd. Vidare
anser motionärerna att det vid översynen också bör
övervägas om tillräcklig hänsyn tas till natur- och
kulturhistoriska värden.
Enligt vad som framförs i motion 1999/2000:N235
(m) är intresset av gruvverksamhet favoriserat i
förhållande till miljöintressen och
jordbruksintressen i den nuvarande minerallagen.
Inte minst utvecklingen av gruvprospektering på
Österlen visar att det är angeläget att bromsa
prospekteringsintresset. Enligt motionären behövs
det en snabb översyn av regelsystemet för
prospektering av mineral och olja m.m.
I motion 2000/01:N345 (m) framhåller samme
motionär ett år senare att en förnyad översyn av
minerallagen är angelägen i syfte att skydda
äganderätten.
Behov av en översyn av minerallagen i syfte att
stärka äganderättens grundlagsskydd tas upp i motion
1999/2000:N285 (m). Motionären kritiserar att
bergmästaren har gett tillstånd till prospektering
på Österlen utan att vare sig markägare, kommun
eller länsstyrelse har blivit tillfrågade eller
informerade.
I motion 2001/02:N352 (m) hävdas att rättsskyddet
är otillräckligt när en köpare till mark upptäcker
att det finns gruvgångar under markytan som utgör
fara för fastigheten eller de boende. I dag regleras
återställning av marken och ersättningsregler av
minerallagen. När det emellertid gäller gamla
gruvområden och om marken förvärvats för åtskilliga
år sedan utgår inte alltid ersättning för
återställande eller säkring av marken. För en
enskild fastighetsägare kan det bli fråga om stora
kostnader. Enligt motionären bör rättsläget
förbättras för en fastighetsägare som hamnar i en
dylik situation, och regeringen bör därför återkomma
till riksdagen med förslag i denna riktning.
Lagstiftningen för mineral bör jämställas med
lagstiftningen för grus- och bergtäkt anser
motionärerna bakom motion 2000/01:N212 (m). Enligt
den sistnämnda lagstiftningen måste den som vill ha
grus från en grustäkt förhandla med markägaren. När
det gäller mineral enligt minerallagen är
äganderätten alltför svag, enligt motionärerna,
eftersom såväl företag som privatpersoner utan
markägarens medgivande kan ansöka om
undersökningstillstånd hos bergmästaren.
I motion 2000/01:N293 (v) föreslås att
Miljöbalksutredningen bör ges i tilläggsdirektiv att
samordna minerallagen med miljöbalken så att
prospektering och mineralbrytning jämställs med
sten- och grustäkt. Enligt motionärerna bör besluten
om prospektering och gruvtäkt ställas i relation
till regeringens strävanden att Sverige skall vara
ett föredöme när det gäller ekologisk omställning.
De förändringar som föreslås i utredningen om
minerallagen är otillräckliga, sägs det.
I motion 1999/2000:N298 (v) begärs att
minerallagen skall ändras. Det finns en utredning
som framför allt skall se på äganderätten och
naturskyddet. Enligt motionärernas uppfattning bör
utredningen ges tilläggsdirektiv med syfte att
införa vetorätt mot prospektering för länsstyrelse,
kommun och markägare. Vidare bör i
tilläggsdirektiven också tas upp att exploatering av
naturtillgångar skall grundas på
försiktighetsprincipen samt att principerna för en
långsiktigt hållbar utveckling skall beaktas.

Vissa kompletterande uppgifter

Flera av de i motionerna berörda frågorna har tagits
upp i utredningsbetänkandet om minerallagen (SOU
2000:89). I det föregående har redovisats vissa
huvuddrag i utredningen samt i de remissvar som
inkommit till Regeringskansliet. Enligt inhämtade
uppgifter planerar Regeringskansliet att göra vissa
ytterligare utredningsinsatser inom ramen för en
interdepartemental arbetsgrupp. Planerna innebär att
arbetsgruppen i första hand skall studera följande
frågor innan en proposition färdigställs:

– analys av internationell gruvlagstiftning,
– ekonomisk omvärldsanalys av gruvnäringen,
– modell för ett enkelt ersättningssystem till
markägarna,
– avgifterna för tillstånd,
– myndighetsstrukturen med SGU som chefsmyndighet
för Bergsstaten.

Statsrådet Ulrika Messing har nyligen som svar på en
interpellation (2001/02:189) av Harald Bergström
(kd) redogjort för sin bedömning att det mot
bakgrund av remissvaren krävs ytterligare analyser,
bl.a. av ersättningssystemet och
myndighetsstrukturen, men också av internationell
lagstiftning och av gruvnäringens globala
konkurrenssituation. Ett sådant arbete har därför
påbörjats i Regeringskansliet. Ambitionen är enligt
statsrådet att en proposition med förslag till en ny
och modern minerallagstiftning, som grundas på
hållbar utveckling och där vederbörliga hänsyn tas
till mark- och sakägare, skall kunna föreläggas
riksdagen i början av nästa mandatperiod.

När det gäller frågan om sekretess enligt
minerallagen trädde nya regler i kraft den 1 juli
1998. Dessa regler innebär att när ett
undersökningstillstånd upphör – utan att det är
fråga om bearbetningskoncession – skall tillstånds-
havaren inge en redovisning över utförda
undersökningsarbeten till bergmästaren. Förutom en
redovisning av typen av undersökningsarbeten skall
även rådata från undersökningarna rapporteras.
Enligt punkt 58 i bilagan till sekretessförordningen
är undersökningsresultat som redovisats enligt
bestämmelserna i minerallagen sekretessbelagda i
högst fyra år. Det har nu endast förflutit drygt tre
år sedan lagregeln infördes. Som framgår ovan är
frågan om sekretess en av de frågor som tas upp i
den nämnda utredningen, vilken ingår i underlaget
för en framtida proposition. Utredningen föreslår
att sekretessregeln avskaffas.
Den vida frågan om intressebalansen mellan
gruvnäring, markägare och allmänintresset behandlas
i utredningsbetänkandet om minerallagen, vilket
refererats ovan. De i flera motioner berörda
frågorna om markägarens ställning är en av
huvudfrågorna i utredningen. Enligt utredarens
uppfattning måste markägarens ställning allmänt sett
betecknas som svag i det nuvarande regelverket. Även
frågorna om kommuners och markägares möjligheter att
yttra sig före beslut om undersökningstillstånd samt
information till markägare m.fl. beträffande
undersökningstillstånd som löpt ut tas upp bland
utredningsförslagen.
Lagstiftarens avsikt har varit att minerallagen
skall omfatta de mineral som är industriellt
användbara, som med viss sannolikhet förekommer i
Sverige i sådan omfattning och på sådant sätt att
utvinning framstår som meningsfull och som kräver
systematisk letning och undersökning för att kunna
påvisas (prop. 1988/89:92 s. 50). Uppräkningen av
mineral omfattar vissa grundämnen, ett antal
industriella mineral och bergarter samt olja,
naturgas och diamant. De uppräknade mineralen
benämns koncessionsmineral, medan övriga mineral,
som volymmässigt utgör den stora delen, ibland
kallas jordägarmineral.
Motionsförslagen om att jämställa minerallagen med
lagstiftningen för grustäkt m.m., vilken numera är
reglerad i miljöbalken, vilar på uppfattningen att
det föreligger jämförbarhet i förutsättningarna.
Därför anser motionärerna att det i båda fallen
skall kunna ske en förhandling om nyttjandet mellan
markägare och företag som avser att exploatera
tillgångar på fastigheten. Emellertid föreligger det
inte jämförbarhet i förutsättningarna, vilket
framgår av minerallagens förarbeten. Vid
prospektering av koncessionsmineral är den
eventuella fyndigheten okänd till sin storlek, och
det är förenat med stora kostnader och ekonomiska
risker att påbörja en prospektering. När det är
fråga om en grustäkt kan det förutsättas att det är
enklare för såväl markägare som exploateringsföretag
att bedöma marknadsutsikterna och genomföra en
förhandling.
I motion 1999/2000:N285 (m) begärs en översyn av
minerallagen i syfte att stärka äganderättens
grundlagsskydd. I utskottets betänkande 1998/99:
NU10 (s. 12) redovisas de aktuella reglerna angående
äganderätten, bl.a. regeringens
författningskommentar till 2 kap. 18 §
regeringsformen (RF).
När det gäller motion 2001/02:N352 (m) angående
underminering av marken på grund av gamla gruvgångar
under en enskild fastighet är det – som också
motionären anför – minerallagen som numera reglerar
återställningen av mark. Enligt minerallagen (13
kap.) skall koncessionshavaren utföra det
efterarbete som är motiverat från allmän eller
enskild synpunkt. Vidare får regeringen meddela
föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda gruvhål
och om kontrollåtgärder till skydd mot ras och
sättningar vid nedlagda gruvor. Skada eller intrång
som föranleds av undersökningsarbete eller av att
mark tas i anspråk för bearbetning skall enligt
nuvarande regler ersättas av den som har tillstånd
till undersökning eller koncession (7 kap. 1 och 2
§§). De som söker tillstånd eller koncession skall
ställa säkerhet för den ersättningsskyldighet som
avses i nämnda paragrafer (3 kap. 5 §, 9 kap. 26 §).
Bestämmelsen om efterarbetet i minerallagen
innebär inte någon inskränkning i
koncessionshavarens skyldigheter enligt miljöbalken.
Enligt reglerna i miljöbalken (10 kap.) innebär
efterbehandlingsansvaret bl.a. att den ansvarige i
skälig omfattning skall utföra eller bekosta de
efterbehandlingsåtgärder som på grund av
föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att skada eller olägenhet uppstår för
människors hälsa eller miljön. När ansvarets
omfattning skall bestämmas skall det beaktas hur
lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt
rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att
förhindra framtida skadeverkningar och
omständigheterna i övrigt.
När det gäller gamla gruvområden, där motsvarande
bestämmelser inte har funnits, gäller följande. Om
det föreligger en överhängande fara för
olyckshändelse med skador för människor, egendom
eller miljön finns det en skyldighet för stat och
kommun att göra en räddningsinsats enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102). Ansvaret är dock
begränsat till vad som kan anses påkallat med hänsyn
till behovet av snabbt ingripande, kostnaderna m.fl.
omständigheter. Normalt måste dock markägaren anses
vara ansvarig för sin mark. Vidare har polisen ett
ansvar för stängsling av gruvhål enligt Kungl.
Maj:ts beslut från januari 1956. Av det beslutet
framgår att staten skall bekosta och underhålla
skyddsanordningar kring gruvhål där det föreligger
en uppenbar risk för människor eller husdjur att
komma till skada. Länsstyrelsen skall ombesörja
utförandet av skyddsanordningar och polisen skall
stå för kostnaderna. I delbetänkandet Mot ökad
koncentration – förändring av polisens verksamhet
(SOU 2001:87) ifrågasätts denna polisuppgift av
Polisverksamhetsutredningen, som anser att
länsstyrelsen är en lämplig huvudman för stängsling
av gruvhål.
I en promemoria från Bergsstaten till
Polisverksamhetsutredningen med titeln Oklara frågor
angående nedlagda gruvor (2002-02-19) belyser
bergmästaren problematiken. Enligt bergmästarens
uppfattning bör frågan inte begränsas till gamla
gruvhål och stängsling utan även inkludera andra
rasrisker och ansvarsfrågor.
Om det är fråga om köp av en fastighet där den nye
ägaren upptäcker att marken är underminerad på grund
av gamla gruvgångar, gäller jordabalkens
bestämmelser om köp, byte och gåva av fast egendom
(4 kap.). Enligt dessa regler har köparen av en
fastighet rätt till ersättning för skada om ett fel
i fastigheten beror på försummelse från säljarens
sida eller om fastigheten vid köpet avvek från vad
säljaren får anses ha utfäst. Köparen måste meddela
säljaren om den upptäckta felaktigheten inom rimlig
tid. Om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i
strid mot tro och heder gäller inte kravet på
”rimlig tid”. Köparens fordran på grund av fel i
fastigheten preskriberas tio år efter det att han
har tillträtt fastigheten, om inte preskriptionen
avbryts dessförinnan.
Även kommunen har ett ansvar, t.ex. i samband med
att kommunen lämnar byggnadslov. En
förmögenhetsskada som vållas av fel eller
försummelse vid myndighetsutövningen skall ersättas
i enlighet med skadeståndslagen.
Riksdagens beslut år 1990 om minerallagstiftning
m.m. (prop. 1988/89:92, bet. 1990/91:NU7) omfattade
det ovan nämnda bemyndigandet för regeringen att
meddela föreskrifter om skyddsåtgärder vid nedlagda
gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd mot ras
och sättningar vid nedlagda gruvor. Regeringens
motivering till denna bestämmelse var att det inte
alltid var tillräckligt med stängsling av nedlagda
gruvor. Att avlysa och stängsla in stora områden i
Bergslagen ställde sig både dyrbart och omständligt
om det medförde att byggnader och vägar måste
flyttas. Kontinuerliga kontrollmätningar var enligt
regeringens uppfattning betydligt enklare och
billigare. Skyddsåtgärderna kunde då anpassas efter
förhållandena i det enskilda fallet, ansåg
regeringen.
Några föreskrifter i enlighet med bemyndigandet
har dock inte utfärdats av regeringen.

Utskottets ställningstagande

Ett flertal av de i motionerna berörda frågorna,
bl.a. avvägning mellan olika intressen i
minerallagen, information till markägare när
undersökningstillstånd löpt ut och sekretess för
undersökningsresultat, har tagits upp i
utredningsbetänkandet om minerallagen. Betänkandet
har remissbehandlats. Såväl utredningsbetänkande som
remissvar redovisas sammanfattningsvis ovan.
Regeringen har informerat om att en proposition om
minerallagen kommer att läggas fram för riksdagens
behandling i början av nästa mandatperiod.

Enligt utskottets uppfattning kan den planerade
propositionen förutses leda till en ingående
sakbehandling av de olika frågor som har berörts i
motionerna. Mot denna bakgrund avstår utskottet från
att i detta sammanhang göra en detaljerad bedömning
av dessa motioner.
När det gäller kravet i motion 1999/2000:N285 (m)
rörande äganderättens grundlagsskydd finner
utskottet att frågan i grunden inte handlar om
minerallagen utan om andra rättsliga förhållanden.
Frågan om ansvar för gamla gruvhål, vilken tas upp
i motion 2001/02:N352 (m), och frågan om behovet av
eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder vid
nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd
mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor, bör
enligt utskottets uppfattning klarläggas. Utskottet
utgår från att Regeringskansliets utredningsinsatser
inför färdigställandet av den nämnda propositionen
också inbegriper dessa frågor.
Samtliga här behandlade motioner avstyrks av
utskottet.

Miljöfrågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
miljöfrågor i samband med mineralhantering,
främst med hänvisning till pågående arbete
för en hållbar utveckling.

Motionerna

I motion 1999/2000:N258 (s) redovisas att
prospekteringen i Sverige ökat sedan minerallagen
ändrades år 1992. Det stora utländska intresset för
att prospektera i Sverige väntas växa ytterligare.
Enligt motionären torde Sverige ha den kanske mest
liberala minerallagen i världen. Företagen som letar
efter mineral blir alltmer aggressiva, hävdas det i
motionen, och varken berörd kommun eller markägaren
har vetorätt. Motionären anser därför att
mineralhantering liksom andra sektorer i samhället
måste ställas om mot en mer hållbar utveckling.
Nuvarande minerallag hotar det allmänna intresset
och måste därför, framhålls det, ändras efter
följande huvudprinciper:

– Berörd kommun, markägare och företag bör ges
möjlighet att yttra sig före prospekteringen.
– Exploatering av naturtillgångar bör grundas på
försiktighetsprincipen.
– Företag som bryter mineral bör åläggas att
fondera en tillräckligt stor summa för att trygga
återställandet av gruvområdet.

I motion 2000/01:N313 (s) framhålls behovet av
ytterligare regler för att trygga att nödvändiga
återställningsarbeten blir utförda efter slutförd
prospektering eller gruvdrift utan att skattemedel
behöver tas i anspråk. Den som fått tillstånd att
bedriva prospekteringsverksamhet bör åläggas att
städa upp efter sig så att inte människor eller djur
kommer till skada. Enligt motionärerna är de
nuvarande instrumenten inte rätt utformade.

Miljöproblemen i samband med gruvdammar tas upp i
motion 2000/01: N351 (s). Enligt motionärerna är det
angeläget att säkerheten vid gruvdammarna
förbättras. Efter utsläppsolyckan i Aitik i
september 2000 har utredningar och analyser
påbörjats, vilket kan leda till skärpning av
tillsynen i framtiden. Motionärerna pekar på att
gruvdammar som inte längre är i drift inte omfattas
av dagens säkerhetsföreskrifter. Därför bör en
oberoende utredning göras angående reglerna för
avfallshanteringen vid gruvor i drift och vid
nedlagda gruvor.
I motion 2000/01:N372 (mp) hävdas att det finns
anledning att ha en internationell kontroll och
övervakning av gruvdriften i likhet med den som
finns för kärnkraften. Bakgrunden är att gruvdrift
orsakar stora miljöproblem, bl.a. genom att de stora
gruvdammarna vid brist på underhåll gett upphov till
miljökatastrofer. Många gånger har gruvverksamhet
också lett till konflikter med
ursprungsbefolkningars behov och rättigheter. Därför
anser motionären att frågan om förbättrad
internationell övervakning och kontroll av
gruvdriften bör tas upp inom Förenta nationerna
(FN).

Vissa kompletterande uppgifter

FN har inte någon särskild kontroll- eller
övervakningsverksamhet av gruvdriften i enlighet med
kraven i motion 2000/01:N372 (mp). Däremot pågår –
såväl inom som utanför FN:s ram – en mängd arbeten
för att nå fram till en hållbar utveckling på olika
områden.

Inom FN-systemet planeras en uppföljning av FN:s
miljökonferens i Rio år 1992 med ett toppmöte om
hållbar utveckling i Johannesburg i augusti/
september 2002. Till toppmötet väntas tiotusentals
deltagare, inklusive stats- och regeringschefer,
nationella delegater och ledare för s.k. NGO:er (NGO
är förkortning av Non-Governmental Organization) och
företag.
Med ett ursprung i FN-systemet finns tre
internationella mellanstatliga studiegrupper för
koppar, nickel respektive bly och zink
(International Copper Study Group, International
Nickel Study Group och International Lead and Zinc
Study Group), där Sverige (med representation från
SGU) är medlem i de två sistnämnda. Syftet är att
samla in, studera och publicera marknadsinformation
och även annan information, bl.a. på miljöområdet,
för respektive metall. Tillsammans med en annan
internationell grupp (Non-ferrous metals
consultative forum on sustainable development)
bedriver de tre nämnda grupperna ett arbete som
syftar till en hållbar utveckling i branschen. Det
är medlemsländerna som står bakom arbetet.
Ordförandeskapet delas mellan Finland och Kanada.
Vidare har gruvbolagen slutit sig samman i en
internationell organisation (International Council
of Mining and Metals; ICMM), vilken bl.a. har kommit
fram till en definition av hur en hållbar utveckling
inom branschen inkluderar miljömässiga, ekonomiska
och sociala dimensioner. Medlemmarna i gruppen står
bakom en frivillig uppförandekod, där dessa aspekter
skall integreras i beslutsprocessen.
I en rapport som publicerats gemensamt av
föregångaren till ICMM och ett FN-organ på området
(United Nations Environment Programme; UNEP), ges
riktlinjer för hur gruvindustrin skall öka
medvetenheten och beredskapen för nödsituationer på
lokal nivå. I rapporten (med titeln APELL for
mining, Technical report No 41, år 2001), redovisas
ett program som utvecklats av FN i samarbete med
industriorgan, lokalsamhällen och regeringar efter
det att några svåra industriolyckor haft en stor
negativ inverkan på hälsa och miljö. Programmet
tillämpas nu i 30 länder runt om i världen. Målet är
att förhindra dödsfall eller skada för hälsa och
välfärd, undvika egendomsskada och försäkra sig om
miljömässig säkerhet i lokalsamhället. I tio steg
identifierar programmet hur beredskapen allmänt sett
kan höjas. Därefter tas modellen upp med särskild
inriktning på mineralindustrin. Bland annat
utnyttjas erfarenheterna från gruvdammsolyckan i
Spanien, olyckan med kvicksilverutsläpp i Peru
respektive olyckan med cyanidutsläpp i Rumänien.
Vidare finns en global sammanslutning av världens
stora gruv- och mineralföretag (The Global Mining
Initiative; GMI). Genom olika aktiviteter har denna
förberett den världskonferens om mineralhantering
och hållbar utveckling som skall hållas i maj 2002.
Bland de ämnesområden som tas upp noteras tillgång
till mark, undersökningsarbete och gruvverksamhet,
energianvändning, avfallshantering, sociala och
miljömässiga aspekter på stängning av gruvor m.m.
För att understryka organisationens oberoende är
målsättningen att 40–50 % av de totala kostnaderna
skall täckas från källor utanför gruv- och
mineralindustrin.
För att förstå hur gruv- och mineralsektorn bäst
kan bidra till en global övergång till hållbar
utveckling har ett tvåårigt projekt (Mining Minerals
and Sustainable Development; MMSD) tillskapats.
Projektet syftar bl.a. till att bedöma
mineralanvändningen i termer av övergång till
hållbar utveckling, att föreslå en aktionsplan och
att bygga en plattform för fortsatt samarbete mellan
intressenterna. Projektet startade i april 2000 och
stöds bl.a. av den globala gruvsammanslutningen
(GMI).
Inom ramen för EU:s arbete finns flera
utvecklingslinjer som rör hållbar utveckling.
Allmänt kan sägas att kommissionens arbetsprogram
med prioriteringar för år 2002 (KOM/2001/620) bl.a.
upptar punkten ”att genomföra EU:s strategi för
hållbar utveckling med sikte på stabil ekonomisk
tillväxt och högre sysselsättning, tillsammans med
social sammanhållning och miljöskydd inom unionen
och internationellt”. Enligt kommissionen bidrar en
hållbar utveckling till att befästa unionens och
dess medborgares välstånd utan att livskvaliteten
för framtida generationer riskeras. Kommissionen
kommer att främja den strategi som godkändes vid
Europeiska rådets möte i Göteborg år 2001 bl.a.
genom att lägga en grund för ett sammanhängande
synsätt på hållbar utveckling ur ekonomisk, social
och miljömässig synvinkel och genom att utvidga
strategin så att den innefattar även extern hållbar
utveckling.
Medlemsländerna inom EU bygger för närvarande upp
ett nätverk av värdefulla naturområden som är av
särskilt intresse från naturvårdssynpunkt. Nätverket
kallas Natura 2000. Syftet är att värna om
naturtyper och livsmiljöer (habitat) för de arter
som är av gemensamt intresse. Inom den svenska
gruvnäringen finns en viss oro för vad konceptet
Natura 2000 på sikt kan komma att innebära för
prospektering och gruvverksamhet.
Hållbar utveckling tas också upp inom EU med
direkt bäring på mineralindustrin. I ett meddelande
från kommissionen (KOM/2000/265), vilket handlar om
främjande av en hållbar utveckling inom EU:s
utvinningsindustri (utom energiproduktion), tas
inledningsvis upp syftet med att fastställa allmänna
riktlinjer för att främja sådan hållbar utveckling.
Kommissionen framhåller att det är nödvändigt att
förbättra industrins miljöprestanda generellt sett
och att förebygga olyckor i samband med att
avfallsdammar brister. Mineralindustrin beräknas
enligt meddelandet omfatta 190 000 direkt
sysselsatta inom EU. Medan sand och grus produceras
i alla medlemsstater, svarar Finland, Grekland,
Irland, Portugal, Spanien och Sverige för 75 % av
produktionen av metalliska mineraler inom hela EU.
Prioriterade frågor när det gäller att integrera
miljöfrågorna inom industrin är bl.a. förebyggande
av gruvolyckor, förbättring av industrins totala
miljöprestanda och en sund hantering av gruvavfall
vilken inbegriper materialåtervinning.
Med hänsyn till de olyckor som har inträffat anser
kommissionen att gemenskapens lagstiftning om säker
drift av gruvanläggningar bör omprövas. Kommissionen
aviserar att den inom kort kommer att lägga fram ett
meddelande med en handlingsplan på detta område.
Andra åtgärder som diskuteras i meddelandet för att
öka den hållbara utvecklingen inom mineralindustrin
inbegriper fortsatt arbete för att bedöma behovet av
ett nytt direktiv rörande omhändertagande av
gruvavfall, fortsatt arbete rörande möjligheten att
tillämpa bindande miljöavtal, en inledd undersökning
av befintliga frivilliga initiativ inom EU och en
mer omfattande miljörapportering från industrins
sida. I meddelandet redovisas ett antal olika
direktiv som är berörda av dessa frågor.
I ett meddelande från kommissionen (KOM/2000/664),
behandlas säkerheten vid gruvdrift som en
uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor. I
avsnittet Uppföljning – Handlingsplan framhåller
kommissionen att det finns behov av en översyn av
gemenskapens miljöpolitik. Bland annat nämns
diskussioner med medlemsstaternas experter för att
ändra klassificeringen av gruvavfall och uppta det i
förteckningen över farligt avfall. (Denna förändring
är nu genomförd genom ett kommissionsbeslut.) För
att förbättra de tidiga varningssystemen har
kommissionen lagt fram förslag om inrättande av ett
gemenskapssystem för att samordna
räddningstjänstinsatser i nödsituationer. Vidare
nämns vitboken om ersättningsansvar för miljöskador
(KOM/ 2000/66), vilken innehåller förslag om
införandet av en ny miljöansvarsordning inom
gemenskapen. Förslaget syftar till ett förbättrat
genomförande av principen att förorenaren skall
betala, förebyggande åtgärder och försiktighet. När
det gäller riskhantering och eliminering av
tvetydigheterna i det nuvarande s.k. Seveso II-
direktivet (96/82/EG), planeras en ändring så att
direktivet klart och tydligt skall omfatta utvinning
av mineraler ur malm och särskilt avfallsdammar
eller fördämningar som har samband med utvinning.
Hanteringen av avfall från gruvbrytning och
utvinning i stenbrott måste enligt meddelandet
undersökas i detalj. En sådan undersökning inleddes
i september 1999 och har sedermera utökats så att
den också omfattar de kandidatländer som har en
betydande gruvindustri. På grundval av resultaten
från undersökningen, vilka kommer att diskuteras med
alla berörda parter, kommer det att bli möjligt att
avgöra huruvida det behövs ett direktiv som särskilt
inriktas på hantering av gruvavfall.
I ett arbetsdokument från en enhet inom
kommissionens miljödirektorat (Sustainable Resources
Unit of DG Environment), daterat den 15 juni 2001,
presenteras olika miljöproblem som har identifierats
i samband med utredningen om hantering av
gruvavfall. Kommissionen har vid ett möte i London i
december 2001 redogjort för arbetet med ett utkast
till direktiv. Nyligen har kommissionens
miljödirektoriat presenterat ett andra utkast till
gruvavfallsdirektiv. Konsultationer med industrin
och diskussioner med medlemsstaternas experter
kommer att genomföras i slutet av februari 2002.
Avsikten är att lägga fram ett utkast till direktiv
under hösten 2002.
Naturvårdsverket har i regleringsbrevet för år
2001 uppdragits att föreslå åtgärder för att få till
stånd en hållbar hantering av gruvavfall. Uppdraget
har i december 2001 redovisats i rapporten
Regeringsuppdrag gruvavfall (M2000/2237, 614-349-01
NV). I rapporten sägs att det gångna årets kontakter
med kommissionen har visat att det finns en uppenbar
risk för att kommissionens arbete fokuserar på
problem under drifttiden, t.ex. i samband med
dammbyggnationer, samt att resultatet kan komma att
innebära detaljerade regler. Sådana regler kan
enligt Naturvårdsverkets mening medföra förslag som
långsiktigt inte är bra för miljön och som dessutom
slår hårt mot svensk gruvindustri. Enligt verkets
uppfattning måste det finnas regler för hur
gruvavfall skall hanteras såväl under drifttiden som
efter avslutad drift. Det finns således all
anledning att Sverige aktivt deltar i det pågående
arbetet och helst tar en mer ledande roll än vad som
hittills skett, skriver Naturvårdsverket.
Inom ramen för propositionen om regional
utvecklingspolitik, vilken behandlades i riksdagen
hösten 2001 (prop. 2001/02:4, bet. 2001/02:NU4),
redovisades regeringens bedömning angående ett
program för hållbar tillväxt inom ett kluster
omfattande de mineralutvinnande branscherna. Enligt
vad som redovisas i propositionen bör ett program
för utveckling av industrimineral-, ballast- och
stenindustrierna inom stödområdena bedrivas under
perioden 2002–2004 och omfatta totalt 15 miljoner
kronor. Tidigare har riksdagen beslutat om att
stödja forsknings- och utvecklingsinsatser i
Norrbottens och Västerbottens län med inriktning på
kompetensutveckling och hållbar utveckling inom
gruvnäringen. Regeringen anser att ett samarbete
mellan de berörda branscherna och programmen medför
fördelar i form av utveckling av sysselsättning och
hållbar utveckling av naturresurser.
Vidare skall i detta sammanhang nämnas
forskningsprogrammet MiMi inom Miljöstrategiska
stiftelsens (MISTRA) ram. Detta forskningsprogram,
som syftar till att utveckla och förbättra åtgärder
mot miljöproblem från gruvavfall, genomförs i
samarbete mellan sex universitet, olika
ingenjörsföretag och experter från gruvindustrin.
Sammanlagt har MISTRA beslutat avsätta 78 miljoner
kronor för de två faserna av projektet. Under
programmets andra och avslutande fas, vilken löper
under perioden 2001–2003, kommer stor vikt att
läggas vid frågor rörande den långsiktiga funktionen
hos efterbehandlingsmetoderna.
Införandet av miljöbalken fr.o.m. den 1 januari
1999 innebär att ytterligare miljöhänsyn måste tas
inom ett antal olika områden. Det nya övergripande
synsättet på miljön kom till stånd dels via
miljöbalken, dels via följdlagstiftning och
kompletteringar inom en rad olika lagar, däribland
minerallagen. Miljöbalken innehåller bl.a. allmänna
hänsynsregler med krav på att alla som bedriver
eller avser att bedriva en verksamhet skall utföra
de skyddsåtgärder och vidta de försiktighetsmått i
övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller
motverka att verksamheten medför skador eller
olägenheter för människors hälsa eller miljön.
Försiktighetsprincipen skall gälla. Bestämmelserna i
den tidigare naturresurslagen är inarbetade i
miljöbalken. Minerallagen och miljöbalken gäller
parallellt. I ärenden med ansökan om tillstånd för
bearbetningskoncession skall
miljökonsekvensbeskrivning göras i enlighet med 6
kap. miljöbalken. Syftet med en
miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och
beskriva de direkta och indirekta effekter som en
planerad verksamhet kan medföra dels för människor,
djur, växter, mark, vatten m.m., dels för
hushållningen med mark, vatten, fysisk miljö,
råvaror, energi m.m. Frågan om att trygga att
nödvändiga återställningsarbeten blir utförda
regleras som tidigare nämnts av minerallagen och
miljöbalken. Efterbehandlingsansvaret innebär bl.a.
att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra
eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på
grund av föroreningar behövs med hänsyn till
människors hälsa eller miljön.
Som framgår ovan i avsnittet Utredning och
remissammanställning är den som avser att vidta
åtgärder eller utföra verksamhet som väsentligt kan
komma att påverka naturmiljön skyldig att göra en
anmälan för samråd till länsstyrelsen.
Miljöbalkskommittén har uppmärksammats på att
motsvarande inte gäller för frågor som kan påverka
kulturmiljön. Enligt direktiven för
Miljöbalkskommittén (dir. 2001:25) skall det
slutliga förslaget redovisas senast i slutet av
december 2003.
Som också redovisats i det nämnda avsnittet har
utredaren gjort bedömningen att förhållandet mellan
miljöbalken och minerallagen behandlats ganska
kortfattat i miljölagstiftningens förarbeten och att
det finns ett antal oklara punkter.

Utskottets ställningstagande

Vissa av frågorna i de här aktuella motionerna tas
upp i den ovan redovisade sammanfattningen av
utredningsbetänkandet om minerallagen. Med hänsyn
till att miljöfrågorna ingår som ett huvudområde i
betänkandet utgår utskottet från att dessa frågor
blir väl belysta i den aviserade propositionen. Som
också redovisats i föregående avsnitt pågår ett
antal arbeten som syftar till hållbar utveckling,
såväl inom FN:s ram som inom EU och Sverige och även
som initiativ från gruvbolagens sida. Utskottet
anser för sin del att den förväntade propositionen
bör avvaktas innan en välgrundad bedömning kan
göras. Med hänvisning till vad som anförts avstyrks
samtliga här behandlade motioner.

Användning av bergmaterial

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå en motion om
överskottsmaterial vid gruvor, bl.a. därför
att motionärernas förslag om klassificering
av bergmaterial är på väg att förverkligas.

Motionen

I motion 2001/02:N330 (v) beskrivs att användningen
av bergmaterial har förskjutits från användning av
naturgrus till återanvändning av krossat berg.
Enligt miljömålet skall användningen av naturgrus
minska och återbruket av material uppgå till minst
15 % år 2010. Enligt motionärerna är det viktigt att
olika slags överskottsmaterial vid gruvor och
stenbrott används på ett effektivt sätt och därför
bör bergmaterialet kvalitetsklassificeras för olika
användningsområden.

Vidare anser motionärerna att
bergkvalitetsundersökningar enligt SGU:s modell bör
utökas så att större delen av landet blir kartlagt.
De framhåller att det bör vara ett nationellt
intresse att tillvarata bergmaterial, t.ex. de
gråbergsmassor som finns upplagda runt de svenska
gruvorna, på ett optimalt sätt innan nya berg- och
grustäkter bryts. För att möjliggöra detta anser
motionärerna att ett transportsystem bör byggas från
gruvorna till kusten.

Vissa kompletterande uppgifter

SGU:s klassificering av bergmaterial bygger i första
hand på geologisk information av olika slag. Efter
provtagning görs en bergmekanisk analys av
materialet och därefter en klassificering som ger
information om användbarheten för olika ändamål.
Klassificeringen bygger på standardiserade test över
materialets flisighet, form, motståndskraft mot
mekanisk nötning, vittringsbenägenhet etc. Sådana
egenskaper är viktiga att känna till med hänsyn till
olika användningsområden som t.ex. fyllnadsmaterial
i vägar och järnvägar eller betong för
byggnadsändamål. Bland annat utnyttjas
klassificeringen av företag som handlar med krossat
bergmaterial.

SGU:s klassificering omfattar för närvarande cirka
7 000 km2 av Sverige. Det finns för närvarande ingen
tidtabell för myndighetens fortsatta arbete med
klassificeringen. I första hand inriktar SGU sitt
arbete på att ta fram bergkvalitetskartor i
tätortsregionerna.
Grus- och Makadamföreningens (GMF) branschstandard
för bergmaterial omfattar de med hänsyn till
användningen viktigaste råvaru- och
produktegenskaperna, bl.a. kornstorleksfördelning,
korndensitet, kornform, mineralogisk sammansättning,
motståndskraft mot nötning, sprödhet och andel
krossat/okrossat material.
Även internationellt pågår ett
standardiseringsarbete, nämligen inom ramen för den
europeiska standardiseringsorganisationen (Comité
Européen de Normalisation, CEN). De europeiska
standarderna för bergmaterial omfattar redan i dag
provningsmetoder för att bedöma materialkvaliteter.
Produktstandarder förbereds för att kunna godkännas
och bli nationella standarder fr.o.m. år 2004
avseende material för betong, väg- respektive
järnvägsbyggnad, asfalt, puts och murbruk samt
vattenbyggnad. De omfattar motsvarande egenskaper
som ovannämnda svenska branschstandard. När den
europeiska standarden börjar gälla kommer eventuell
motstridig svensk standard att tas bort. All
offentlig upphandling inom EU kommer att omfattas av
den nya europeiska standarden.
För de svenska gruvornas del är det i första hand
av intresse att sortera gråbergsmassorna runt
gruvorna i rent gråberg respektive annat ej så rent
material, t.ex. gråberg som innehåller
sulfidmineral. Såväl ur miljösynpunkt som ur
användningssynpunkt är det önskvärt att kunna
återvinna de relativt rena gråbergsmassorna. Från
Boliden AB har inhämtats att provtagning av
gråbergsmassor redan i dag görs i samband med
gruvbrytning för att få kunskap om förekomst av
bl.a. sulfid- och arsenikhalt. Enligt företaget är
det stor efterfrågan på gråberg från gruvtippar på
Skellefteåfältet. Kvaliteten på det rena gråberget
och därmed användningsområdet bestäms av den
krossade produktens motståndskraft mot nötning, det
s.k. kulkvarnsvärdet. Tillgång till en europeisk
standard skulle vara en stor fördel vid
marknadsföringen av gråberg enligt Boliden AB.
Aitikgruvan är en av Europas största koppargruvor
och en för svenska förhållanden stor guldgruva.
Enligt medierna planerar Boliden, gruvfacket och
byggföretaget Nordic Construction Company AB, NCC,
ett projekt som inbegriper export av bergmaterial av
gråberg från Aitik. Projektet är emellertid beroende
av förbättrade transportmöjligheter, t.ex. en
järnvägsförbindelse till kusten. Upplysningsvis kan
nämnas att bergmaterial från gruvor i Kiruna och
Malmberget (där järnvägsförbindelse redan finns men
helt utnyttjas för malmtransport) till en mindre del
används för lokala ändamål.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att det svenska
miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö
bl.a. innebär att uttaget av naturgrus i
landet år 2010 får uppgå till högst 12
miljoner ton per år och att andelen
återanvänt material bör utgöra minst 15
%. Detta innebär att den pågående
förskjutningen från användning av
naturgrus till återanvändning av krossat
berg måste fortsätta. Mot denna bakgrund
är det väsentligt att bergmaterial
klassificeras på ett sådant sätt att
användningen av detta material till
vägar, järnvägar osv. kan optimeras.
Utskottet vill därför framhålla
betydelsen av att SGU:s arbete med
klassificering intensifieras. Den
europeiska klassificering av
bergmaterialet som nu förbereds torde
också kunna bli ett instrument för en
riktig användning av sådant material. Det
är ett nationellt intresse att befintligt
bergmaterial kan få avsättning såväl inom
som utom landet. När det gäller de
berörda transportfrågorna anser utskottet
att dessa bör hanteras i ett annat
sammanhang. Med det anförda avstyrks den
behandlade motionen.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservation. I rubriken anges inom parantes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

Minerallagen (punkt 1)

av Per Westerberg (m), Göran Hägglund (kd), Karin
Falkmer (m), Ola Sundell (m), Åke Sandström (c),
Eva Flyborg (fp), Stefan Hagfeldt (m) och Harald
Bergström (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde ha följande
lydelse:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservationen. Därmed
bifaller riksdagen delvis motion 2001/02:N352 och
avslår motionerna 1999/2000:N235, 1999/2000:N285,
1999/2000:N298, 1999/2000:N357, 2000/01:N212,
2000/01:N293, 2000/01:N345 och 2001/02: N337.

Ställningstagande

Med hänsyn till långsiktigheten när det gäller
prospektering och investeringar i mineralbranschen
anser vi att det är mycket olyckligt att en
proposition om minerallagen inte läggs fram under
innevarande mandatperiod. För mineralnäringens skull
behövs fasta spelregler vad gäller
äganderättsfrågorna, informationsplikten till
fastighetsägarna och på miljöområdet. Inte minst för
att prospekteringen återigen skall ta fart behövs
det en tilltro till fasta och långsiktiga regler i
branschen.

När det gäller kravet i motion 1999/2000:N285 (m)
rörande äganderättens grundlagsskydd finner
utskottet att frågan i grunden inte handlar om
minerallagen utan om andra rättsliga förhållanden.
Frågan om ansvar för gamla gruvhål, vilken tas upp
i motion 2001/02: N352 (m), och frågan om behovet av
eventuella föreskrifter om skyddsåtgärder vid
nedlagda gruvhål och om kontrollåtgärder till skydd
mot ras och sättningar vid nedlagda gruvor, borde
enligt vår bedömning ha kunnat lösas långt tidigare.
I mer än tio år har problemet varit känt och
regeringen har haft ett bemyndigande att utfärda
föreskrifter om nedlagda gruvhål och
kontrollåtgärder. Vi är starkt kritiska mot att
regeringen inte har utnyttjat detta instrument och
utfärdat föreskrifter. Enligt vår uppfattning bör
information om rättsläget, ansvarsfrågorna och
möjliga åtgärder redovisas i den planerade
propositionen om minerallagen.
Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parantes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Miljöfrågor (punkt 2)

av Ingegerd Saarinen (mp).
Inför arbetet med den kommande propositionen vill
jag särskilt betona vikten av att prospektering och
gruvhantering sker inom ramen för en miljömässigt
hållbar utveckling. En sådan grundsyn bör tillämpas
såväl i Sverige som internationellt.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
1999/2000

1999/2000:N235 av Bertil Persson (m):

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
bromsa gruvprospekteringen på Österlen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
snabb översyn av regelsystemet för prospektering
av mineral, olja m.m.

1999/2000:N258 av Bengt Silfverstrand (s):

Med hänvisning till det anförda hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i minerallagen.

1999/2000:N285 av Anna Åkerhielm (m):

Med hänvisning till det anförda hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
minerallagen i syfte att stärka äganderättens
grundlagsskydd.

1999/2000:N298 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär ett beslut om
ett tilläggsdirektiv till utredningen om
minerallagen med syfte att tillföra en vetorätt
mot prospektering för länsstyrelse, kommun och
markägare,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett beslut om
ett tilläggsdirektiv till utredningen om
minerallagen för att försiktighetsprincipen samt
principerna för en långsiktigt hållbar utveckling
skall beaktas.

1999/2000:N357 av Carin Lundberg och Rinaldo
Karlsson (s):

Med hänvisning till det anförda hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av reglerna i
minerallagen.

Motioner från allmänna motionstiden 2000/01

2000/01:N212 av Margareta Cederfelt (m):

Riksdagen beslutar att lagstiftningen för
mineraltäkt skall jämställas med lagstiftningen för
grus- och bergtäkt i enlighet med vad som anförs i
motionen.

2000/01:N293 av Karin Svensson Smith m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att Miljöbalksutredningen bör få i tilläggsdirektiv
att samordna minerallagen med miljöbalken i enlighet
med vad i motionen anförs.

2000/01:N313 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av ytterligare
regler som tryggar att nödvändiga
återställningsarbeten blir utförda utan att
skattemedel behöver tas i anspråk och att den som
fått tillstånd att bedriva prospekteringsverksamhet
i tillståndsbeslut eller annan handling åläggs att
städa upp efter sig så att inte människor och djur
kommer till skada.

2000/01:N345 av Bertil Persson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förnyad översyn av
minerallagen.

2000/01:N351 av Kristina Zakrisson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om säkerhet vid gruvdammar.

2000/01:N372 av Marianne Samuelsson (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att i FN ta upp och driva
frågan om förbättrad internationell övervakning och
kontroll av gruvdriften.

Motioner från allmänna motionstiden
2001/02

2001/02:N330 av Lennart Beijer m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
överskottsmassor vid samtliga gruvor och stenbrott
kvalitetsklassificeras för olika
användningsområden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
bergkvalitetsundersökningar enligt SGU:s modell
utökas kraftigt, både regionalt och i samband med
byggande av vägar, järnvägar och tunnlar.

2001/02:N337 av Agneta Ringman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändring i minerallagen.

2001/02:N352 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ansvaret för nedlagda
gruvor.

Elanders Gotab, Stockholm 2002