Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU4

Åtgärder mot förorening från fartyg


Sammanfattning

Utskottet  behandlar  i detta betänkande proposition
2000/01:139  Åtgärder mot  förorening  från  fartyg.
Propositionen  innehåller  en  rad  förslag  om lag-
ändringar    som    syftar    till   att   förbättra
möjligheterna att motverka, kontrollera  och  beivra
olagliga  utsläpp  till  sjöss  av  olja  och  andra
skadliga ämnen. Vidare föreslås skärpta bestämmelser
i  fråga om tillsyn och sanktioner för att genomföra
den  s.k. Östersjöstrategin. I betänkandet behandlas
även ett  30-tal  motionsyrkanden, varav ett flertal
enligt utskottets bedömning  får anses tillgodosedda
genom de aktuella regeringsförslagen. Några motioner
tar upp frågan om dubbelskrov och lotsplikt m.m. för
fartyg  med miljöfarlig last. Utskottet  hänvisar  i
denna fråga  främst  till  det arbete som pågår inom
IMO (International Maritime  Organization)  och inom
ramen för  Helsingforskonventionen.

I   betänkandet  finns  3  reservationer  och  ett
särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut


1. Ändring i lagen om åtgärder mot
förorening från fartyg, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag  om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg,
2.  lag  om   ändring   i   fartygssäkerhetslagen
(1988:49),
3.   lag   om  ändring  i  lagen  (1982:395)   om
Kustbevakningens     medverkan    vid    polisiär
övervakning.
Därmed     bifaller     riksdagen     proposition
2000/01:139.

2. Skärpta regler för olagliga utsläpp i
Östersjön m.m.

Riksdagen  avslår  motionerna   1999/2000:MJ405
yrkande   2,   1999/2000:   MJ727    yrkande   9,
1999/2000:T603,    2001/02:MJ323    yrkande    1,
2001/02:MJ372,    2001/02:MJ519    yrkande    10,
2001/02:MJ521   yrkande   6   och   2001/02:MJ522
yrkande 8.
Reservation 1 (fp)

3. Biologisk mångfald i Östersjöområdet

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.
Reservation 2 (fp)

4. Straffansvaret för redare, befälhavare
m.fl.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ416 yrkandena
1 och 2.

5. Dubbelskrov för fartyg med miljöfarlig
last m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ323 yrkandena
2-4.

6. Oljebolagens ekonomiska
förutsättningar

Riksdagen  avslår motion 2001/02:MJ220  yrkande
3.

7. Miljölots i Östersjön

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.
Reservation 3 (fp)

8. Mottagningsanordningar för
fartygsgenererat avfall enligt
Östersjöstrategin

Riksdagen  avslår   motionerna   1999/2000:T210
yrkande   25,  1999/2000:  T612,  1999/2000:T620,
1999/2000:MJ727  yrkande 10, 2000/01:MJ50 yrkande
2, 2001/02:MJ416 yrkande 3, 2001/02:MJ466 yrkande
10 i denna del samt 2001/02:MJ499.

9. Kostnader för fartygsgenererat avfall

Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:MJ49,
2001/02:MJ417  och  2001/02:MJ466  yrkande  10  i
denna del.

10. En hamnlag av tvingande karaktär

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ415.

11. Lokalisering av oljehamnar m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 3.

Stockholm den 13 november 2001

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar


Ulf Björklund


Följande ledamöter  har  deltagit  i  beslutet:  Ulf
Björklund (kd), Göte Jonsson (m), Inge Carlsson (s),
Kaj   Larsson   (s),  Jonas  Ringqvist  (v),  Ingvar
Eriksson (m), Ingemar  Josefsson  (s),  Ann-Kristine
Johansson  (s),  Kjell-Erik Karlsson (v), Per-Samuel
Nisser   (m),   Maria   Wetterstrand   (mp),   Eskil
Erlandsson (c), Harald  Nordlund (fp), Lars Lindblad
(m), Carina Ohlsson (s),  Ester Lindstedt-Staaf (kd)
och Raimo Pärssinen (s).

2001/02

MJU4


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Propositionen      grundar      sig     dels      på
Oljeutsläppsutredningens betänkande  (SOU 1998:158),
dels på en departementspromemoria som upprättats med
anledning   av   Östersjöstrategin.  Förslagen   har
utformats   i   samarbete   med   Miljöpartiet   och
Vänsterpartiet.

Lagrådet har avgett  yttrande  över  de lagförslag
som framläggs i propositionen.
I ärendet och utskottsbehandlingen har beaktats  att
regeringen  i  proposition 2000/01:137, Åtgärder för
förbättrad fartygssäkerhet, har föreslagit ändringar
i lagen (1980:424)  om  åtgärder mot förorening från
fartyg. Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1
januari    2002.    Propositionen    behandlas    av
trafikutskottet i betänkande  2001/02:TU4. Riksdagen
har  den  31  oktober 2001 bifallit  lagförslagen  i
proposition 2000/01:137.   Den  av riksdagen sålunda
beslutade   lydelsen   av  lagen  om  åtgärder   mot
förorening  från  fartyg  redovisas   som   gällande
lydelse i miljö- och jordbruksutskottets betänkande.
De   av  miljö-  och  jordbruksutskottet  behandlade
lagförslagen träder i kraft den 1 februari 2002.
Lagförslagen återges i bilaga 2.
Justitieutskottet  har  den  16  oktober 2001 avgett
yttrande  över  propositionen. Yttrandet  återges  i
bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag som syftar till att
minska föroreningar  från  fartyg,  bl.a.  genom att
möjligheterna att beivra olagliga utsläpp till sjöss
av  olja  och  andra skadliga ämnen förbättras.  Det
föreslås  att  svensk  domsrätt  införs  beträffande
olagliga  utsläpp   och  andra  brott  enligt  lagen
(1980:424) om åtgärder  mot  förorening  från fartyg
(VlfL)  som  begås  på  utländska  fartyg i Sveriges
ekonomiska  zon. Havsrättskonventionen  medger  dock
bara att lagföring  sker  i  särskilt  angivna fall.
Bestämmelsen  om  utvidgad domsrätt föreslås  därför
kompletteras med en  åtalsbegränsningsregel.  Även i
övrigt  föreslås  att  de  svenska bestämmelserna om
bl.a. användande av tvångsmedel mot utländska fartyg
anpassas  till de internationella  konventioner  som
gäller på området  och  som Sverige har anslutit sig
till. Det föreslås bl.a. att bestämmelser införs som
i territorialhavet underlättar  och i den ekonomiska
zonen möjliggör husrannsakan på utländska fartyg.

Vidare  föreslås  att  Kustbevakningen   skall  få
möjlighet  att inleda och bedriva förundersökning  i
fråga om utsläppsbrott.  Kustbevakningen  bör därvid
erhålla  i princip samma befogenheter som polisen  i
dag har att  vidta  åtgärder.  Åklagaren skall i ett
tidigt      skede      av     utredningen     överta
förundersökningen.
Befälhavarens   övergripande    ansvar   för   att
förhindra  att  förorening  sker från  fartyget  bör
betonas.  Det  föreslås  därför   att  befälhavarens
ansvar i detta hänseende kommer till  uttryck  i lag
och  att  det  klargörs  att  befälhavaren  har  ett
omfattande  tillsynsansvar  som  bara  kan överlåtas
till annat befäl genom korrekt delegation.
Vidare  föreslås  att  den  som  har  haft   ett
väsentligt  inflytande  över  fartygets  drift skall
jämställas  med redaren i straffrättsligt hänseende.
I huvudsak gäller  denna ordning redan nu i fråga om
vattenföroreningsavgiften.               Beträffande
vattenföroreningsavgiften        föreslås        att
ansvarsfördelningen  förenklas  och  att  avgifterna
höjs   kraftigt   för   de   vanligast  förekommande
utsläppen, där avgiftens storlek kan antas ha störst
betydelse i preventivt hänseende.
Det föreslås vidare att det  införs  en lagstadgad
skyldighet för den myndighet som utövar tillsyn över
fartyg  och  hamnar  att anmäla de överträdelser  av
föreskrifter som upptäcks  i  samband med tillsynen.
Det föreslås även att tillsynsmyndigheten skall vara
skyldig  att  bistå  åklagare,  polismyndighet   och
Kustbevakningen  vid  utredningar  med  anledning av
brott enligt VlfL.
Vidare  föreslås  att,  på  samma sätt som  i  dag
gäller  gentemot  vissa  andra myndigheter,  svenska
fartyg på begäran skall hålla  dagböcker  och  andra
handlingar  rörande  hanteringen  av  skadliga ämnen
ombord tillgängliga för Kustbevakningen.
Med nuvarande reglering kan situationer uppstå där
det är svårt, eller i vissa fall omöjligt, att finna
en domstol som är behörig att uppta ett mål om brott
enligt VlfL till prövning. Detta gäller  i  än högre
grad  om  domsrätt  införs i den ekonomiska zonen  i
enlighet  med  regeringens   förslag.  Det  föreslås
därför  att den bestämmelse om  domstols  behörighet
som finns  i  VlfL kompletteras, huvudsakligen på så
sätt att åtal i  vissa  angivna  fall  även skall få
väckas vid den domstol vars domkrets ligger  närmast
den plats där brottet förövades.
Regeringen lämnar även vissa förslag till följd av
genomförandet   av   Östersjöstrategin.  Regelverket
behöver enligt regeringens  mening  kompletteras när
det gäller tillsyn och sanktioner. Vad  som föreslås
i  denna  del är bl.a. att den som inte fullgör  den
s.k.    obligatoriska     avfallslämningen     eller
skyldigheten  att  anmäla avfallslämning skall kunna
dömas till ansvar. Det  föreslås att påföljden i det
förstnämnda fallet skall vara böter eller fängelse i
högst     sex     månader.     Vid     brott     mot
anmälningsskyldigheten  bör  påföljden  stanna   vid
böter.  Vidare föreslås att regeringen skall utse en
myndighet  att utöva tillsyn över att bestämmelserna
om mottagning av avfall från fartyg efterlevs. Denna
myndighet bör få meddela de förelägganden som behövs
för   att   dessa    bestämmelser    skall   följas.
Föreläggandena  bör  kunna  förenas  med  vite.  Det
föreslås  även  att  tillsynsmyndigheten  skall   få
meddela förbud för ett fartyg som inte har fullgjort
den  obligatoriska  avfallslämningen  att  avgå från
hamn.
Lagändringarna  föreslås  träda  i  kraft den  1
februari 2002.
Utskottets överväganden


Bakgrund

Propositionen inleds med en redogörelse för  ärendet
och  dess  beredning  och  en  allmän beskrivning av
omfattningen och skadeverkningarna  av  utsläpp från
fartyg m.m.
Som framgår av propositionen har skadeverkningarna
av  oljeutsläpp  och  andra  utsläpp  av förorenande
ämnen  från fartyg de senaste årtiondena  fått  ökad
uppmärksamhet   i   hela  världen.  Olja  och  andra
skadliga ämnen orsakar  såväl omedelbara effekter på
miljön, såsom nedsmutsning  samt fisk- och fågeldöd,
som   långsiktiga   negativa   effekter.   Utskottet
instämmer  i regeringens bedömning  att  det  är  av
mycket stor  vikt att kraftfulla ansträngningar görs
för att förhindra utsläpp.

Allmänt om regelverket rörande sjöfarten


Under rubriken  Gällande  rätt  redovisar regeringen
det  nationella och internationella  regelverket  på
sjörättens  och  havsrättens område. Sjöfarten är en
näring för vilken  regelsystemet i stor utsträckning
grundas    på   folkrättsliga    bestämmelser    och
internationellt      samarbete.      Den     svenska
lagstiftningen är därför i hög grad utformad för att
överensstämma   med   de   globala   och   regionala
konventioner m.m. som Sverige har tillträtt. Utsläpp
från   fartyg  av  olja  och  andra  skadliga  ämnen
regleras  i Sverige i huvudsak i lagen (1980:424) om
åtgärder mot  förorening  från  fartyg (VlfL). Lagen
kompletteras av förordningen (1980:789)  om åtgärder
mot   förorening   från   fartyg,   VlfF,   samt  av
detaljerade  nationella  föreskrifter, meddelade  av
Sjöfartsverket.  Den svenska  lagstiftningen  bygger
framför allt på 1973  års internationella konvention
till förhindrande av förorening från fartyg och dess
ändringsprotokoll  från   1978   (the  International
Convention  for  the  Prevention  of Pollution  from
Ships,    vanligtvis benämnd MARPOL).

Havsrätten  finns  till stora delar  kodifierad  i
FN:s havsrättskonvention  (United Nations Convention
on the Law of the Sea, UNCLOS).

De  viktigaste  internationella  konventionerna  och
avtalen  som reglerar  sjöfart  och  skydd  för  den
marina  miljön  från  föroreningar  från  fartyg  är
följande.

   1969  års International Convention Relating to
the Intervention  on the High Seas in Cases of
Oil Pollution Casualties  (Intervention) eller
ingreppskonventionen,

   1969  års  International Convention  on  Civil
Liability       for        Oil       Pollution
Damage (CLC) eller ansvarighetskonventionen,

   1971    års   International   Convention    on
Establishment  of  an  International  Fund for
Compensation  for  Oil Pollution Damage (FUND)
eller fondkonventionen,

   1972  års  Convention   on  the  International
Regulations for Preventing  Collisions  at Sea
(COLREG)      eller     de     internationella
sjövägsreglerna,

   1972  års  Convention  on  the  Prevention  of
Maritime Pollution  by  Dumping  of Wastes and
Other  Matter  (LC)  eller  Londonkonventionen
(reglerar dumpning av miljöfarliga  ämnen samt
förbränning av avfall till sjöss),

   1973  års  International  Convention  for  the
Prevention  of  Pollution from Ships och  1978
års   protokoll  till   konventionen   (MARPOL
1973/78),

   1974  års  International  Convention  for  the
Safety      of     Life     at     Sea     (SO
LAS), vilken reglerar frågor om sjösäkerhet,

   1978 års International Convention on Standards
of                                   Training,
Certification and Watchkeeping for Seafarers (STCW),

   1982 års United Nations Convention on  the Law
of       the      Sea      (UNCLOS)      eller
havsrättskonventionen,

   1990  års  International   Convention  on  Oil
Pollution  Preparedness,  Response   and   Co-
operation     (OPRC)     eller     den    s.k.
beredskapskonventionen,

   1993 års International Safety Management  Code
(ISM-koden)        eller       internationella
säkerhetskoden.

Havsrättskonventionen finns i sin helhet infogad som
bilaga       till      proposition      1995/96:140,
Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet.

Härutöver finns  ett  antal regionala konventioner
och  avtal,  t.ex. 1971 års  överenskommelse  mellan
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående
samarbete i fråga  om  åtgärder mot oljföroreningar,
Köpenhamnsavtalet, samt  1983 års överenskommelse om
samarbete    vid   miljöförorening    i    Nordsjön,
Bonnavtalet. År  1992 tillkom en konvention om skydd
av       Östersjöområdets        marina       miljö,
Helsingforskonventionen,  som  ersatte  en  tidigare
version från 1974.

Indelningen i olika vattenområden m.m.

En närmare beskrivning av havsrättskonventionen  och
MARPOL-konven-  tionen görs i propositionen på s. 46
f.  Av  särskilt  intresse  när  det  gäller  svensk
domsrätt och möjligheten till nationella ingripanden
av olika slag är havsrättskonventionens bestämmelser
om olika vattenområden.  En stats inre vatten utgörs
av  de  vattenområden som ligger  innanför  de  s.k.
baslinjerna,  vilka  bestäms  genom  ett  detaljerat
regelsystem.  Skärgård  och  hamnar  utgör generellt
inre  vatten.  Kuststaten har full suveränitet  över
sitt inre vatten  eftersom  detta  anses  utgöra  en
integrerad del av territoriet. Varje stat har vidare
enligt  konventionen rätt till ett territorialhav på
högst 12 nautiska mil räknat från baslinjen, dvs. 22
224    meter.     Kuststatens    suveränitet    över
territorialhavet inskränks  genom  den folkrättsliga
principen  om  utländska  fartygs  rätt   till  s.k.
oskadlig   genomfart.   En  stats  inre  vatten  och
territorialhav bildar statens  sjöterritorium enligt
lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.

Utanför  territorialgränsen  har   stater   enligt
havsrättskonventionen   rätt  att  inrätta  en  till
territorialhavet  angränsande   zon   om  längst  24
nautiska mil räknat från baslinjen. Sverige har inte
inrättat någon sådan zon.
Kuststater    har    även    rätt    att   utanför
territorialgränsen inrätta en exklusiv ekonomisk zon
om   högst   200   nautiska   mil   från  baslinjen.
Kuststaterna  har  inte  full suveränitet  över  den
ekonomiska zonen. De har dock vissa befogenheter att
utfärda lagar och andra författningar  för att bl.a.
förhindra,  begränsa  och  kontrollera  föroreningar
från  fartyg  i  den  ekonomiska zonen. Sverige  har
inrättat en ekonomisk zon genom lagen (1992:1140) om
Sveriges  ekonomiska  zon.  Regeringen  har  angivit
gränserna för denna zon  i  förordningen (1992:1126)
om Sveriges ekonomiska zon.
Det fria havet är i princip  den  del av havet som
ligger  utanför  territorialhaven och de  ekonomiska
zonerna.   För   det   fria   havet   gäller   vissa
grundläggande    rättigheter,     de    s.k.    fria
havsrättigheterna, som t.ex. innebär  att  havet får
utnyttjas  för  sjöfart  av  alla  nationer. De fria
havsrättigheterna  gäller  också  i  de   ekonomiska
zonerna.

Utsläpp av olja enligt MARPOL

MARPOL:s  reglering bygger på principen att  utsläpp
av olja skall  vara  förbjudet  och  att  oljerester
skall  lämnas  till mottagningsanläggningar i  hamn.
Från förbudet mot  utsläpp  har dock meddelats vissa
undantag. Allmänt gäller att utsläpp som inte sker i
en  nödsituation  e.d.  bara får  ske  om  utsläppet
innehåller mycket låga halter av olja.

Utsläppsbestämmelserna är olika utformade beroende
på om ett vattenområde förklarats  som specialområde
eller  inte. Från och med den 1 augusti  1999  utgör
Sveriges   sjöterritorium   och   ekonomiska  zon  i
Östersjön   inklusive  Öresund  samt  utefter   hela
västkusten  specialområde,  och  MARPOL:s  strängare
utsläppsregler är därmed tillämpliga.
Utskottet  återkommer  i  det  följande  till  det
arbete som pågår  inom  ramen  för MARPOL i fråga om
tankfartygs konstruktion m.m.

EU:s reglering


I propositionen anförs (s. 51 f.) att sjötransporter
ingår i EU:s gemensamma transportpolitik  och därför
är föremål för gemenskapens normgivning. I juni 1993
antog Europeiska unionens råd en resolution  om  ett
gemensamt  handlingsprogram  för säkerhet till sjöss
och förhindrande av förorening av den marina miljön.
I direktiv 93/75/EEG om minimikrav  för  fartyg  som
anlöper  eller  avgår  från  gemenskapens hamnar med
farligt  eller  förorenande gods  (Hazmatdirektivet)
föreskrivs bl.a.  om anmälningsskyldighet för fartyg
som anlöper hamn med farligt eller förorenande gods.
I juni 1995 antogs  direktiv 95/21/EG om tillämpning
av internationella normer  för  säkerhet  på fartyg,
förhindrande   av   förorening   samt   boende   och
arbetsförhållanden  ombord på fartyg m.m. Syftet med
direktivet är att åstadkomma  en  avsevärd minskning
av antalet undermåliga fartyg i de vatten som ligger
under medlemsstaternas jurisdiktion. I november 2000
antogs direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar
i hamn för fartygsgenererat avfall  och  lastrester.
Direktivet är till stora delar uppbyggt efter  samma
principer   som   Östersjöstrategin  (se  nedan).  I
direktivet  åläggs  medlemsstaterna  att  tillgodose
behovet av mottagningsanordningar  i  hamnarna  samt
utarbeta  planer  för  mottagande  och  hantering av
avfallet.    Liksom   Östersjöstrategin   innefattar
direktivet en skyldighet för fartygen att lämna allt
fartygsgenererat avfall till en mottagningsanordning
i land. I direktivet  fastställs vissa principer för
de  kostnadstäckningsssystem   som   får  tillämpas.
Kostnadstäckningssystemet   får   inte  utgöra   ett
incitament  för fartyg att släppa ut  avfallet  till
havs. Som huvudregel  gäller  att  alla fartyg skall
bidra  till  kostnaderna  i  betydande utsträckning,
oavsett om de använder anordningarna eller ej. Visst
utrymme  lämnas dock för ett avgiftssystem  där  man
också tar  hänsyn  till  vilken  typ  av  avfall och
vilken  mängd som faktiskt lämnas. Direktivet  skall
vara genomfört av medlemsstaterna senast den
28  december   2002.  I  och  med  genomförandet  av
Östersjöstrategin  har  Sverige  i  allt  väsentligt
redan genomfört vad som föreskrivs i direktivet.

Europaparlamentet  och  rådet har i december  2000
antagit beslut nr 2850/2000/EG  om upprättande av en
gemenskapsram  för  samarbete  om  avsiktlig   eller
oavsiktlig förorening av havet.
Med  anledning av oljetankern Erikas förlisning  i
december   1999  utanför  Frankrikes  kust  har  EG-
kommissionen  lämnat  förslag till flera rättsakter,
de s.k. Erikapaketen eller  Erika  I  och  Erika II.
Förslagen  syftar  till att förbättra sjösäkerheten,
göra    sjöfarten    effektivare    och    förebygga
föroreningar från fartyg. Erika I omfattar t.ex. ett
förslag  till förordning  om  generellt  förbud  mot
oljetankfartyg   med  enkelskrov  för  att  påskynda
övergången till fartyg  med dubbelskrov. Arbetet med
samtliga förslag i Erikapaketen pågår för närvarande
inom unionen (jfr bl.a. utrikesutskottets betänkande
2000/01:UU11).
Slutligen   kan  nämnas  att   EU:s   miljö-   och
transportministrar     och     representanter    för
Östersjöstaterna  höll  ett  extraordinärt   möte  i
Köpenhamn den
10  september  2001 angående bättre sjösäkerhet  och
förebyggande av föroreningar i Östersjön. De berörda
staterna  enades   om  ett  åtgärdspaket  som  skall
inarbetas i Helsingforskonventionen.

Östersjöstrategin


Östersjöstrategin är  benämningen  på den gemensamma
strategi som länderna runt Östersjön  har  enats  om
för att skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig
påverkan  från  fartyg.  Strategin har arbetats fram
inom ramen för Helsingforskonventionen,  vars  syfte
är  att  skydda  Östersjöområdets  marina miljö från
föroreningar. Helsingforskonventionens verkställande
organ är Helsingforskommissionen (HELCOM).

Åtgärderna inom Östersjöstrategin  är inriktade på
att förebygga utsläpp, främst genom att  fartygen på
olika sätt skall förmås att lämna i land sitt avfall
till mottagningsanordningar i hamn. För att kunna ta
emot allt avfall behöver mottagningsanordningarna  i
hamnarna  runt  Östersjön  byggas upp, utvecklas och
harmoniseras, vilket också är  en  del av strategin.
De                                      huvudsakliga
momenten i Östersjöstrategin är i korthet följande.
-  Fartyg skall, innan de avseglar, vara  skyldiga
att     lämna     sitt     avfall    till    en
mottagningsanordning i hamn,  s.k. obligatorisk
avfallsavlämning.
-  Det  förbud  mot  utsläpp av toalettavfall  som
tidigare endast gällt  för  större fartyg skall
även   gälla   för  mindre  fartyg,   inklusive
fritidsbåtar om de är utrustade med toalett.
-  Hamnarna skall tillämpa  det  s.k.  no-special-
fee-systemet  vid  mottag-ning  av avfall  från
fartyg.  Systemet  innebär  att någon  särskild
avgift   inte  får  tas  ut  av  fartygen   för
mottagning och hantering av avfall. Däremot kan
kostnaderna  för  avfallshantering  i de flesta
fall ingå som en del av hamnavgiften. Denna får
dock inte differentieras beroende på  om avfall
lämnas eller inte.
-  Större fartyg skall vara skyldiga att i  förväg
anmäla till hamnen bl.a. vilket slags avfall de
avser   att   lämna  och  vilka  mängder,  s.k.
notifie-ringsskyldighet.
-  Avfallshanteringsplaner   skall  upprättas  för
hamnarna.  Av  dessa skall framgå  bl.a.  vilka
mängder avfall som  hamnen beräknar hantera och
en beskrivning av hur avfallet tas om hand.

Riksdagen   behandlade   under    hösten   2000   en
proposition  om  genomförande  av  Östersjöstrategin
(prop.  1999/2000:133, bet. 2000/01:TU5).  Riksdagen
beslutade  enhälligt  bifalla regeringens förslag om
vissa  lagändringar  som   var  nödvändiga  för  att
genomföra strategin. Ändringarna infördes i VlfL och
har därefter följts upp genom  ändringar  i VlfF och
renhållningsförordningen, vilka trädde i kraft den 1
april  2001. I VlfF föreskrivs således numera  bl.a.
att  mottagningsanordningar   skall  finnas  i  alla
hamnar.  Den  obligatoriska  avfalls-lämningen   har
införts,   liksom   skyldigheten   att  upprätta  en
avfallshanteringsplan.      Sjöfartsverket       har
bemyndigats  att  meddela  närmare  föreskrifter  om
dessa skyldigheter.

Den svenska lagstiftningen

I  avsnitt  5.3 och följande avsnitt i propositionen
redovisar  regeringen   de   viktigaste   nationella
lagarna  och  förordningarna  på området (s. 56  f.)
Vidare  redovisas  vissa  mer allmänna  bestämmelser
rörande  utredningen  i  brottmål  (förundersökning,
straffprocessuella   tvångsmedel,   sanktioner   vid
oljeutsläpp, det straffrättsliga  ansvaret vid olika
typer av överträdelser m.m.). När det  gäller  brott
begångna  på  utländska  fartyg  erinras  om att det
finns särskilda begränsningar i lagen (1996:517)  om
begränsning  av  tillämpningen  av  svensk  lag  vad
gäller  vissa  brott  begångna  på  utländska fartyg
(begränsningslagen). Begränsningslagen  tillkom  som
en     följd    av    att    Sverige    ratificerade
havsrättskonventionen.  Lagen  innebär att strängare
straff än böter inte får dömas ut  för ett brott mot
bestämmelserna   i   svensk   lag  om  förebyggande,
begränsning  eller  kontroll  av förorening  av  den
marina miljön om brottet begås  på ett fartyg som är
registrerat   i  en  främmande  stat  när   fartyget
befinner   sig   utanför    svenskt   inre   vatten.
Begränsningen  gäller  dock  inte   allvarliga   och
uppsåtliga   gärningar   som   avser   förorening  i
territiorialhavet.

När det gäller svensk domsrätt följer  av 2 kap. 2
§  andra  stycket  brottsbalken  att svensk domsrätt
inte föreligger om ett brott begåtts inom ett område
som  inte tillhör någon stat och det  enligt  svensk
lag inte  kan  följa  svårare  straff  än  böter  på
gärningen.  Den  ekonomiska  zonen  anses  vara  ett
område  som  inte  tillhör  någon  stat. Det innebär
således att det inte föreligger svensk  domsrätt för
brott begångna på utländska fartyg i den  ekonomiska
zonen, eftersom begränsningslagen stadgar att endast
böter får utdömas i dessa fall. Utskottet återkommer
i det följande till regeringens förslag om  utvidgad
svensk domsrätt i dessa fall.
När  det  gäller  sanktioner för otillåtna utsläpp
från      fartyg      är      bestämmelserna      om
vattenföroreningsavgift   av   intresse.   År   1984
infördes en ny administrativ sanktion  vid  olovliga
oljeutsläpp, vattenföroreningsavgiften. Bestämmelser
härom  finns  i 8 kap. VlfL. Utskottet återkommer  i
det följande till  regeringens  förslag om skärpning
av dessa regler.
Propositionen  innehåller  i denna  del  också  en
redovisning av bestämmelserna  om företagsbot (s. 69
f.).   Såvitt   framkommit   har  någon   talan   om
företagsbot  inte  förts  i  samband   med  olagliga
utsläpp från fartyg.
Ingripanden mot fartyg m.m.

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet  instämmer  i regeringens bedömning
att bestämmelser om åtgärder  mot  förorening
från fartyg även i fortsättningen bör  finnas
i  särskild  lagstiftning  och  således  inte
inarbetas     i     miljöbalken.    Utskottet
tillstyrker regeringens  förslag  i  fråga om
inspektion   av  och  ingrepp  mot  utländska
fartyg,     höjd     vattenföroreningsavgift,
införande av svensk domsrätt i den ekonomiska
zonen, Kustbevakningens  och  Sjöfartsverkets
roll i brottsutredningen m.m. Utskottet anser
att ett antal motioner med mer allmänt hållna
önskemål angående en skärpning av regelverket
rörande olagliga utsläpp från fartyg m.m. får
anses tillgodosedda.

Propositionen

Som  framgår  av  den  tidigare redovisningen  anser
regeringen att kraftfulla  ansträngningar  bör göras
för att förhindra utsläpp av förorenande ämnen  från
fartyg.  Skadeverkningarna  av oljeutsläpp och andra
utsläpp  av förorenande ämnen  från  fartyg  har  de
senaste årtiondena  fått  ökad  uppmärksamhet i hela
världen.  Föroreningarna  har både  kortsiktiga  och
långsiktiga   negativa   effekter   på   miljön.   I
propositionen föreslås en  rad  lagändringar med det
gemensamma  syftet  att  minska  föroreningar   från
fartyg,  bl.a.  genom  förbättrade  möjligheter  att
beivra olagliga utsläpp till sjöss av olja och andra
skadliga  ämnen.  De  ändringar som föreslås innebär
bl.a. att Sverige fullt  ut utnyttjar de möjligheter
som   ges   i   havsrättskonventionen    och   andra
internationella  konventioner  att  kontrollera  och
ingripa  mot  bl.a. utländska fartyg i  samband  med
olyckor eller otillåtna utsläpp.

I  fråga om förhållandet  mellan  miljöbalken  och
speciallagstiftningen     anser    regeringen    att
bestämmelser om åtgärder mot  förorening från fartyg
även   i  fortsättningen  bör  finnas   i   särskild
lagstiftning.  De  lagändringar  som  nu är aktuella
föreslås   således   i   huvudsak  införda  i  lagen
(1980:424) om åtgärder mot  förorening  från fartyg,
VlfL.
Regleringen  av inspektion av utländska  fartyg  i
Sveriges territorialhav  och ekonomiska zon ändras i
förtydligande   syfte  samt  för   att   nå   bättre
överensstämmelse   med   havsrättskonventionen   och
MARPOL.
Möjligheterna  att  vidta åtgärder vid utsläpp som
har orsakats av olyckor och att hålla kvar utländska
fartyg anpassas fullt ut  till  ingreppskonventionen
och havsrättskonventionen.
Ombord på svenska fartyg skall  oljedagböcker  och
andra   dagböcker   hållas   tillgängliga  även  för
Kustbevakningen och de myndigheter  som  redan i dag
har rätt att ta del av böckerna.
Beträffande vattenföroreningsavgiften föreslås att
ansvarsfördelningen  förenklas. Avgift skall  alltid
kunna påföras ägaren,  om  han  inte  visar  att han
saknat     inflytande    över    fartygets    drift.
Vattenföroreningsavgiften  höjs  för  de  vanligaste
utsläppsmängderna.
Svensk  domsrätt  införs  när  det gäller olagliga
utsläpp  och  andra  brott mot VlfL   som  begås  på
utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal får
dock  endast väckas om  den  stat  där  fartyget  är
registrerat  antingen  i ett konkret fall underlåter
eller   upprepade   gånger   tidigare   i   liknande
situationer underlåtit att vidta  rättsliga åtgärder
eller om brottet avser ett förbjudet  utsläpp  i den
ekonomiska zonen och utsläppet har medfört betydande
skada.
Under  rubriken  Brottsutredningen vid oljeutsläpp
föreslår   regeringen    att   Kustbevakningen   ges
befogenhet  att inleda och  bedriva  förundersökning
rörande olagliga utsläpp. Kustbevakningens utvidgade
befogenheter  skall  inte innebära någon begränsning
av polisens befogenheter  på området. Tjänstemän vid
Kustbevakningen   skall   i   huvudsak    ha   samma
befogenheter  som  polismän  att  vidta  åtgärder  i
samband  med  förundersökningen  om brott mot  VlfL.
Kustbevakningstjänstemän ges dock  inte  några  egna
befogenheter  att  besluta om kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning.
Åklagaren     skall    överta     ledningen     av
förundersökningen   så   snart  någon  skäligen  kan
misstänkas för ett olagligt  utsläpp eller när det i
annat fall är påkallat av särskilda skäl.
De   begränsningar   som   gäller    enligt    det
internationella   regelverket   vid  straffrättsliga
ingripanden mot utländska fartyg regleras. Beslut om
förhör  enligt  23  kap. rättegångsbalken  eller  om
användande   av  tvångsmedel   enligt   24-28   kap.
rättegångsbalken  ombord på utländska fartyg utanför
svenskt inre vatten  skall fattas av åklagaren eller
rätten.
Husrannsakan  får  företas   trots  regleringen  i
begränsningslagen.   Förutsättningarna    för    att
verkställa  utredningsåtgärder och vidta tvångsmedel
mot  fartyg  till   sjöss  regleras  i  en  särskild
bestämmelse.
Särskilda  bestämmelser   om  brottsutredning  med
anledning av bl.a. olagliga utsläpp införs i VlfL.
Överförande av utredning och  i  förekommande fall
lagföring  till fartygets flaggstat när  det  gäller
ett olagligt  utsläpp  (s.k. flaggstatsrapportering)
lagreg-leras.   Beslut   om   flaggstatsrapportering
fattas  av  åklagaren. Skyldigheten  att  underrätta
flaggstaten   när   straffrättsliga   åtgärder   har
vidtagits lagregleras.
Det införs en  skyldighet för tillsynsmyndigheten,
i  första  hand  Sjöfartsverket,   dels  att  anmäla
överträdelser  inom  sitt tillsynsområde   dels  att
bistå åklagare, polismyndighet  och  Kustbevakningen
vid brottsutredningar.

Motionerna

Ett  antal motioner från allmänna motionstiden  1999
respektive   2001   innehåller  mer  allmänt  hållna
önskemål om en skärpning av regelverket för olagliga
utsläpp  av  olja  till  sjöss  m.m.  Enligt  motion
1999/2000:T603 (m) är  det  nödvändigt  att förändra
och skärpa lagstiftningen i detta avseende. Liknande
yrkanden framförs i motionerna 1999/2000:MJ727  (kd)
yrkande    9,    2001/02:MJ323   (fp)   yrkande   1,
2001/2002:MJ372 (s),  2001/02:MJ519  (kd) yrkande 10
och  2001/02:MJ522  (kd)  yrkande  8. Enligt  motion
1999/2000:MJ405  (m)  yrkande  2 behövs  det  bättre
anläggningar i de gamla östländerna  för  mottagning
av oljerester, bättre övervakning av oljetransporter
till   sjöss,   skärpta   ansvarsregler   och   ökat
internationellt     samarbete.    I    följdmotionen
2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en långsiktig
plan för bevarande av  den  biologiska  mångfalden i
och  kring  Östersjön.  I  fp-motionen 2001/02:MJ521
yrkande 6 understryks behovet  av ökade resurser för
att minska oljeutsläppen i Östersjön.

Justitieutskottets yttrande

Justitieutskottets yttrande (2001/02:JuU3y) inriktas
främst  på  regeringens förslag i  fråga  om  svensk
domsrätt och  om  brottsutredningar vid oljeutsläpp.
Efter en redovisning  av vissa lagbestämmelser anför
justitieutskottet     att     utskottet     tidigare
uppmärksammat avsaknaden av svensk domsrätt i vissa,
närmare  angivna,  fall  av  olagliga  utsläpp  inom
Sveriges  ekonomiska  zon.  Utskottet  har  i  annat
sammanhang  bl.a.  pekat  på  möjligheten  att  lösa
problemet med en särskild bestämmelse i VlfL. Vidare
har  utskottet ansett att det rättsliga  förfarandet
borde   effektiviseras  på  området,  och  utskottet
efterlyste  bl.a.  ansträngningar  för att fler fall
skulle  föras  till  åtal (bet. 1995/96:UU17,  yttr.
1995/96:JuU9y).   Riksdagen    beslutade    om   ett
tillkännagivande  med  detta  innehåll, vilket ledde
till  det  utredningsarbete  som nu  utmynnat  i  en
proposition till riksdagen.

Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången
på   justitieutskottets   initiativ    -    om   ett
tillkännagivande  på  området. Detta gick ut på  att
Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda
och  bedriva  förundersökning   rörande  oljeutsläpp
(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).
Justitieutskottet konstaterar,  i  likhet  med vad
utskottet vid flera tillfällen tidigare uttalat, att
det är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att
effektivisera  det  rättsliga  förfarandet  när  det
gäller  att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare
konstatera att regeringens förslag på de områden som
beskrivits  väl  överensstämmer  med  de önskemål om
förbättringar  som  utskottet tidigare gett  uttryck
för.  Utskottet  välkomnar   därför   förslagen  och
föreslår    att    miljö-   och   jordbruksutskottet
tillstyrker dem.
Justitieutskottet   ser   också  positivt  på  den
uppföljning  av  upptäckta  utsläpp   och   vidtagna
åtgärder  som  aviseras  i  propositionen. Utskottet
förutsätter  att riksdagen framdeles  informeras  om
resultatet   av    denna    uppföljning,   t.ex.   i
budgetpropositionen.
Avslutningsvis vill justitieutskottet  anmärka att
det  kan  finnas  skäl  att  överväga att införa  en
särskild reglering för behandling av personuppgifter
i   Kustbevakningens  brottsbekämpande   verksamhet.
Sådana      särregler     i     förhållande     till
personuppgiftslagen  (1998:204)  har  på närliggande
områden meddelats i polisdatalagen (1998:622), lagen
(2001:85)   om   behandling  av  personuppgifter   i
Tullverkets brottsbekämpande  verksamhet och i lagen
(1999:90)  om  behandling  av  personuppgifter   vid
skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar.

Miljö- och jordbruksutskottets
ställningstagande

Som  utskottet anfört inledningsvis är det angeläget
att kraftfulla ansträngningar görs för att förhindra
utsläpp  av  olja och andra miljöskadliga ämnen från
fartyg.  Det framgår  också  av   justitieutskottets
yttrande  att   riksdagen  i  olika  sammanhang  har
efterlyst   förbättrade   möjligheter   att   beivra
olagliga utsläpp  till  sjöss  samt  uttalat att det
rättsliga  förfarandet borde effektiviseras.  Miljö-
och jordbruksutskottet  konstaterar att de framlagda
förslagen  väl  överensstämmer   med  vad  riksdagen
tidigare uttalat och att det svenska  regelverket nu
på  ett  välbehövligt sätt skärps och anpassas  till
havsrättskonventionen   och   andra  internationella
konventioner   på  området.  Utskottet   tillstyrker
därmed  regeringens   förslag   i   de  delar  dessa
redovisas  i  avsnitt 6.1-6.5. i propositionen.  Det
innebär  att  lagen   (1980:424)   om  åtgärder  mot
föroreningar (VlfL) kompletteras med bestämmelser om
bl.a.   inspektion   av   utländska   fartyg,   höjd
vattenföroreningsavgift, svensk domsrätt  i Sveriges
ekonomiska    zon    samt    brottsutredningen   vid
oljeutsläpp.    I   likhet   med   justitieutskottet
tillstyrker  utskottet   att   Kustbevakningen   ges
befogenhet  att  inleda  och bedriva förundersökning
rörande olagliga utsläpp.  Som regeringen föreslagit
bör     det     införas     en    skyldighet     för
tillsynsmyndigheten, i första  hand  Sjöfartsverket,
att  anmäla  överträdelser  inom sitt tillsynsområde
och     bistå    åklagare,    polismyndighet     och
Kustbevakningen  vid  brottsutredningar.   Utskottet
anser   det   vidare  värdefullt  att  VlfL  på  ett
klargörande  sätt   kompletteras   med  bestämmelser
angående  ingripanden  av  olika slag mot  utländska
fartyg. Häri ingår t.ex. bestämmelser  om förbud och
förelägganden  beträffande  fartyg i form  av  bl.a.
förbud  mot  fortsatt  resa  (7 kap.).  I  fråga  om
förundersökningen införs bestämmelser i
11  kap.  om förhör, gripande, beslag,  husrannsakan
och kvarhållande av fartyg. Det kan tilläggas att de
föreslagna   ändringarna  i  VlfL  också  innefattar
sanktioner   och    tillsyn    med    anledning   av
Östersjöstrategin, bl.a. i fråga om skyldigheten att
avlämna  avfall i hamn. Detta ämne behandlas  i  ett
följande avsnitt i betänkandet.

De motioner  som  väckts under riksmötet 1999/2000
och 2001/02 enligt redovisningen  ovan  innehåller i
stor utsträckning allmänt hållna synpunkter  på  och
önskemål  om  en  skärpning  av  regelverket rörande
olagliga   utsläpp  från  fartyg.  Vid   en   samlad
bedömning av  regeringens  förslag  och överväganden
finner    utskottet   att   motionerna   får   anses
tillgodosedda.  Med  det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:T603  (m),  1999/2000:MJ405 (m)
yrkande   2,   1999/2000:MJ727   (kd)   yrkande   9,
2001/02:MJ323  (fp)  yrkande  1, 2001/02:MJ372  (s),
2001/02:MJ519  (kd) yrkande 10,  2001/02:MJ521  (fp)
yrkande 6 och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 8.
I motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en
långsiktig plan  för  bevarande  av  den  biologiska
mångfalden  i  och  kring Östersjön. Utskottet  vill
härvidlag  i  första  hand  hänvisa  till  1992  års
konvention  om  Östersjöns   marina  miljö.  Ett  av
konventionens huvudsyften är att  skydda  och bevara
de  marina  ekosystemen  och  deras fauna och flora.
Utskottet  utgår  från att motionärernas  synpunkter
kan  tillgodoses  inom  ramen  för  det  arbete  som
bedrivs i enlighet med konventionen.
Utskottet vill i  sammanhanget  slutligen  hänvisa
till  justitieutskottets synpunkter angående behovet
av  en  särskild   reglering   för   behandling   av
personuppgifter  i Kustbevakningens brottsbekämpande
verksamhet. Utskottet  utgår  från  att regeringen i
det  fortsatta arbetet beaktar vad justitieutskottet
anfört i denna fråga.

Straffansvar m.m.


Utskottets förslag i korthet:

Utskottet  tillstyrker regeringens förslag om
tillämpligheten    av    bestämmelserna    om
miljöbrott  i miljöbalken, om utformningen av
ansvaret   för    otillåtna    utsläpp    och
befälhavarens  m.fl.  ansvar.  Den  som  i en
redares    ställe   utövar   ett   väsentligt
inflytande över  ett  fartygs drift jämställs
även straffrättsligt med redaren. Reglerna om
domstols behörighet att  pröva  mål  om brott
mot VlfL och som begåtts utanför svensk  hamn
kompletteras.

Propositionen

På  samma  sätt  som  gäller  för  brottsbalken  ges
miljöbalkens straffbestämmelser företräde  vid brott
som  gäller  olagliga  utsläpp  av  olja eller andra
skadliga ämnen, om gärningen är belagd med strängare
straff    enligt    miljöbalken.    Någon   generell
bestämmelse    om   att   straffbestämmelserna    om
miljöbrott och vållande  till miljöstörning i första
hand  skall  tillämpas vid olagliga  utsläpp  införs
således inte.

Befälhavarens    övergripande   ansvar   för   att
förhindra      förorening      skrivs      in      i
fartygssäkerhetslagen    (1988:49).    Befälhavarens
tillsynsansvar förtydligas ytterligare genom att det
föreskrivs  att befälhavaren kan undgå sitt  straff-
ansvar  endast   om  han  eller  hon  har  delegerat
ansvaret  för  en  tillsynsuppgift  till  ett  annat
befäl. Det föreskrivs vidare att ett annat befäl har
ett   tillsynsansvar   i    motsvarande    mån   som
befälhavaren,  om  tillsynsansvaret  har  delegerats
eller följer av tjänstens beskaffenhet.
Den  som i en redares ställe utövar ett väsentligt
inflytande  över  ett fartygs drift jämställs även i
straffrättsligt hänseende med redaren.
Vid brott mot VlfL  bör,  liksom  för  närvarande,
åtal kunna väckas antingen vid sjörättsdomstol eller
vid annan tingsrätt. Reglerna om domstols behörighet
att  pröva  mål  om  brott som avses i VlfL och  som
begåtts utanför svensk hamn kompletteras.

Motionen

I  motion 2001/02:MJ416  (kd)  yrkas  att  redarens,
befälhavarens  och  maskinchefens  straffansvar  vid
illegala  oljeutsläpp skärps. Sverige bör verka inom
EU  för  att  gällande  lagar  om  straffansvar  vid
oljeutsläpp efterlevs (yrkandena 1 och 2).

Utskottets ställningstagande

Frågor    om    straffansvar    m.m.    för    olika
befattningshavare     på    fartyg    behandlas    i
propositionen   under  avsnitt   6.6   Straffansvar.
Regeringens  förslag  innebär  till  en  början  att
miljöbalkens straffbestämmelser,  på  samma sätt som
gäller för brottsbalken, ges företräde vid brott som
gäller olagliga utsläpp av olja eller andra skadliga
ämnen,  om gärningen är belagd med strängare  straff
enligt miljöbalken. Lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening  från fartyg, VlfL,  kompletteras sålunda
med  en  bestämmelse   som  innebär  att  brott  mot
utsläppsförbud m.m. i första  hand   bestraffas  med
böter  eller  fängelse  i  högst  två  år enligt den
lagens straffbestämmelser, såvida inte gärningen  är
belagd  med  strängare  straff  i brottsbalken eller
miljöbalken.  Den närmare utformningen  av  ansvaret
för  otillåtna  utsläpp   och  befälhavarens  ansvar
behandlas i avsnitt 6.6.2 (s. 128 f.). Befälhavarens
övergripande  ansvar  för att  förhindra  förorening
skrivs   in   i   fartygssäkerhetslagen   (1988:49).
Befälhavarens tillsynsansvar förtydligas ytterligare
genom att det föreskrivs  att befälhavaren kan undgå
sitt  straffansvar  endast  om  han  eller  hon  har
delegerat ansvaret för en tillsynsuppgift  till  ett
annat  befäl.  Det  föreskrivs  vidare att ett annat
befäl har ett tillsynsansvar i motsvarande  mån  som
befälhavaren,  om  tillsynsansvaret  har  delegerats
eller  följer  av  tjänstens  beskaffenhet.  Det  är
enligt     propositionen     uppenbart    att    det
straffrättsliga ansvaret skall  träffa  den  som  på
grund    av    tjänstens    beskaffenhet   har   ett
tillsynsansvar, t.ex. maskinchefen.

I fråga om ansvaret för redare,  ägare m.fl. anför
regeringen  (s.  132  f.)  att  den  som  leder  och
organiserar en riskfylld verksamhet givetvis har ett
straffrättsligt  ansvar  för sin verksamhet.  Ansvar
bör  utkrävas enligt de utvecklade  principerna  för
företagaransvar.
Utskottet   tillstyrker   regeringens   förslag  i
enlighet  med  redovisningen  i  avsnitt  6.6-6.8  i
propositionen.   När  det  gäller  utformningen   av
straffansvaret    för    befälhavare    och    andra
befattningshavare är,  såvitt  utskottet kan bedöma,
syftet  med  motion  2001/02:MJ416  (kd)  yrkande  1
tillgodosett.  Det  kan  tilläggas  att  regeringens
förslag  innefattar  en  viss  skärpning  också  vad
gäller  vattenföroreningsavgiften   (se   föregående
avsnitt). I anslutning till yrkande 2 i motionen  om
inriktningen  av  arbetet  inom  EU  vill  utskottet
hänvisa till redovisningen i detta betänkande  och i
propositionen   angående   EU:s  reglering  avseende
avsiktlig  eller  oavsiktlig  förorening  av  havet.
Utskottet föreslår att motionen  lämnas  utan vidare
åtgärd i berörda delar.
Utskottet  anser i likhet med regeringen  att  det
finns behov av  en  kompletterande  bestämmelse  som
reglerar  behörig  domstol  när brott begåtts på ett
svenskt fartyg utanför svenskt  sjöterritorium eller
på  ett utländskt fartyg utanför svensk  hamn.  Åtal
för brott  som avses i VlfL skall i dessa fall kunna
väckas även  vid  den domstol vars domkrets omfattar
eller  ligger  närmast   den   plats   där   brottet
förövades, enligt vad som anges i 10 kap. 8 § VlfL.
Sanktioner och tillsyn med anledning
av Östersjöstrategin

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet  tillstyrker  att VlfL kompletteras
med  bestämmelser om tillsyn  och  sanktioner
som förbättrar  möjligheterna  att  genomföra
Östersjöstrategin.  Här  ingår  bl.a. tillsyn
över hamnar, vitesförelägganden,  förbud  för
fartyg  att  avgå  från hamn om inte avfallet
lämnats i föreskriven ordning samt straff för
underlåtenhet   att  avlämna   eller   anmäla
avfall.     Ett     antal     motioner     om
mottagningsanläggningar   för   avfall   runt
Östersjön, avgiftssystemet m.m. avstyrks.

Propositionen

Genom   Östersjöstrategin   har  vissa  skyldigheter
införts   för  fartyg  och  hamnar.   Tillsyn   över
efterlevnaden  av  bestämmelserna  om  mottagning av
avfall från fartyg skall utövas av den myndighet som
regeringen utser. Tillsynsmyndigheten får meddela de
förelägganden som behövs i ett enskilt fall för att
-  en   mottagnings-   eller  behandlingsanordning
skall tillhandahållas där
sådan skall finnas,

-  en   mottagnings-  eller   behandlingsanordning
skall uppfylla de krav
som gäller i fråga om utformning och drift,

-  de  skyldigheter  som  föreligger  i  fråga  om
mottagande och hantering
skall efterlevas,

-  en avfallshanteringsplan skall upprättas.

Ett föreläggande får förenas med vite och överklagas
till allmän  förvaltningsdomstol.  Vid  överklagande
till kammarrätt krävs prövningstillstånd.

Sjöfartsverket    eller    annan   myndighet   som
regeringen utser får meddela förbud  mot ett fartygs
avgång   om  skyldigheten  att  lämna  avfall   inte
fullgjorts.  Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att  fullgöra  sin  skyldighet  att lämna
avfall   från  ett  fartyg  döms  till  böter  eller
fängelse i  högst  sex  månader. Också underlåtenhet
att anmäla avlämning av avfall straffsanktioneras, i
detta fall med enbart böter.

Motionerna

Några motioner från allmänna  motionstiden  1999 tar
upp  frågor som sedermera behandlats inom ramen  för
Östersjöstrategin. Enligt motion 1999/2000:T210 (kd)
yrkande  25  bör regeringen verka för att mottagning
av  olja  och avfall  skall  bli  kostnadsfritt  och
fungera   i   hela    Östersjöområdet.    I   motion
1999/2000:T712  (kd)  efterlyses  ett  program   med
förslag  om  oljesanering och mottagningsanordningar
för olja m.m. Enligt motion 1999/2000:T620 (s) måste
arbetet  med att  förhindra  oljeutsläppen  ges  hög
prioritet, och alternativa lösningar för att ta hand
om  oljespill   måste   kunna   prövas.   I   motion
1999/2000:M727 (kd) anförs att det är nödvändigt att
bygga  upp  mottagningsanläggningar  för avfall runt
Östersjön (yrkande 10).

I följdmotioner till propositionen och  i motioner
från  allmänna  motionstiden  2001 återkommer  vissa
yrkanden  i  detta ämne. Enligt motion  2000/01:MJ49
(kd) bör de ekonomiska  villkoren  för mottagande av
fartygsavfall ses över. Det nuvarande  systemet  har
fått  olyckliga  konsekvenser.  Eftersom kostnaderna
för omhändertagande av avfall skall inkluderas i den
allmänna hamnavgiften måste avgiften  höjas  i  takt
med  ökad  avfallshantering. Hamnavgiften utgör dock
ett konkurrensmedel  mellan hamnarna, och därmed har
också  villkoren för avfallshanteringen  kommit  att
utgöra ett  konkur-rensmedel.  Försämrad miljöhänsyn
blir resultatet om ett fartygs val  av  hamn för att
avlämna avfall inte följer miljömässiga hänsyn  utan
betingas av snävt ekonomiska bedömningar.
I  motion  2000/01:MJ50 (fp) yrkande 2 understryks
det angelägna  i  att alla länder runt Östersjön har
mottagningsanordningar  för  fartygsgenererat avfall
och att Sverige verkar för detta. Enligt yrkande 3 i
motionen  bör  miljöhotande  verksamhet  (oljehamnar
m.m.) förläggas till yttre hamnområde.
I motion 2001/02:MJ416 (kd)  yrkande  3 anförs att
det är viktigt att Östersjöstrategin tillämpas fullt
ut i svenska hamnar och att Sverige arbetar  för att
implementeringen  förbättras  i  vissa andra hamnar.
Enligt motion 2001/02: MJ417 (kd)  vore det värt att
pröva tanken på ett ekonomiskt incitament  att lämna
spilloljan   i   hamn,   på   samma   sätt  som  ett
pantningssystem.
I motion 2001/02:MJ415 (mp) förordas en hamnlag av
tvingande karaktär som bl.a. skulle innebära  förbud
för  fartyg  att  lämna hamn innan tankarna är rena.
Någon avgift för avfallshanteringen  bör  ej tas ut.
Enligt  motion  2001/02:MJ466 (mp) yrkande 10  finns
indikationer på att  många  hamnar  tar ut särskilda
avgifter för avlämnande av oljespill och därmed inte
följer  no-special-fee-principen. I motionen  anförs
att det är  viktigt  att  avgiftsfriheten för själva
avfallshanteringen upprätthålls  och att utbyggnaden
av    anläggningar    för    avfall   påskyndas    i
Östersjöområdet.
Enligt   motion   2001/02:MJ499    (s)    bör   en
internationell    myndighet    inrättas    för   att
kontrollera att avfallshanteringsanläggningarna runt
Östersjön fungerar.

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att riksdagen under hösten 2000
behandlade  en proposition med mer direkt anknytning
till avfallsfrågor  och  mottagningsanläggningar  än
den  nu  aktuella  propositionen. Utskottet hänvisar
härvidlag   till   proposition    1999/2000:133   om
genomförande    av   Östersjöstrategin   och    tra-
fikutskottets        betänkande         2000/01:TU5.
Östersjöstrategin  har  utarbetats  inom  ramen  för
Helsingforskonventionen.  Verkställande  organ  inom
konventionen  är  Helsingforskommissionen  (HELCOM).
Syftet   med   Östersjöstrategin   är  att  minimera
miljöpåverkan   från  sjöfarten  i  Östersjöområdet.
Strategin omfattar  samtliga  fartyg,  således  inte
bara  handelsfartyg  utan  också arbets-, fiske- och
fritidsfartyg. Tyngdpunkten  i  strategin  ligger på
förebyggande åtgärder.

Strategin  innefattar  totalt nio rekommendationer
rörande  genomförandet.  De   innebär  bl.a.  att  i
princip  alla  fartyg  måste lämna  fartygsgenererat
avfall  som inte får släppas  ut.  Alla  fartyg  som
anlöper     en     hamn     skall     bidra     till
hanteringskostnaderna,  oavsett  om  de lämnar något
avfall   eller   inte.   Kostnaderna   bakas  in   i
hamnavgiften.  Också  i  EG-direktivet  2000/59  har
fastställts      vissa      principer     för     de
kostnadstäckningssystem som får  tillämpas. Systemet
får inte utgöra ett incitament för fartyg att släppa
ut   avfallet.   Alla   fartyg   skall  bidra   till
kostnaderna,  men  visst  utrymme  lämnas   för  ett
avgiftssystem  där  man också tar hänsyn till vilken
typ av avfall och vilken mängd som faktiskt lämnas.
Utskottet  konstaterar   till  en  början  att  de
motioner som väcktes år 1999  nu är inaktuella och i
stor utsträckning får anses tillgodosedda  genom  de
beslut  och  överenskommelser som föreligger rörande
Östersjöstrategin.    Därmed   avstyrker   utskottet
motionerna   1999/2000:T210    (kd)    yrkande   25,
1999/2000:T612   (kd),   1999/2000:T620   (s)    och
1999/2000:MJ727  (kd)  yrkande  10. Med besluten och
överenskommelserna  om  Östersjöstrategin   och   de
förslag  om  åtgärder mot förorening från fartyg som
nu föreligger  får  också  motion 2001/02:MJ415 (mp)
anses tillgodosedd.
Utskottet  instämmer  givetvis   i   de   allmänna
synpunkter  som  framförs  i motionerna 2000/01:MJ49
(kd),   2001/02:MJ416 (kd), 2001/02:MJ417  (kd)  och
2001/02:MJ466     (mp)     om    vikten    av    att
Östersjöstrategin genomförs  och  tillämpas  på  ett
sätt   som  tillgodoser  miljöhänsyn  m.m.  Det  bör
understrykas  att regeringen betraktar genomförandet
och  uppföljningen   av   Östersjöstrategin  som  en
prioriterad   fråga.  Inom  Miljödepartementet   har
tidigare genomförts  en  särskild utredning angående
vissa  frågor kring Östersjöstrategins  genomförande
till år  2000.  Utskottet  utgår från att regeringen
noga   följer  utvecklingen  av   frågor   som   rör
Östersjöstrategin,     exempelvis     vad     gäller
efterlevnaden   av   principen   om  inga  särskilda
avgifter,  och  därvid  också  beaktar   i  vad  mån
avgiftssystemet får sådana negativa konsekvenser som
påtalas  i motion MJ49. I övrigt bör dessa  motioner
inte   nu   föranleda   någon   riksdagens   åtgärd.
Utskottet gör  samma  bedömning  beträffande  motion
2000/01:MJ50  (fp)  yrkande  2  och  har ingen annan
mening  än  motionärerna,  nämligen att alla  länder
runt  Östersjön  bör  ha mottagningsanordningar  för
förorenat vatten. Utskottet  delar också bedömningen
i motion 2001/02:MJ466 (mp) att  utbyggnaden av mot-
tagningsanläggningar i hamnarna skall ske skyndsamt.
Utskottet är inte berett att förorda  en  särskild
internationell  kontrollmyndighet enligt yrkandet  i
motion  2000/01:MJ499   (s).   Det  ovan  redovisade
direktivet  2000/59/EG  om mottagningsanordningar  i
hamn för fartygsgenererat  avfall  och lastrester är
bindande  för EU:s medlemsstater, och  genomförandet
övervakas på  sedvanligt  sätt  i  enlighet  med  de
grundläggande   bestämmelserna   i  EG-fördraget.  I
övrigt ankommer det bl.a. på Helsingforskommissionen
att    fortlöpande    övervaka   genomförandet    av
Östersjöstrategin och miljötillståndet i Östersjön.
När  det  gäller  lokaliseringen  av  hamnar  vill
utskottet  erinra  om att  inrättande  av  hamnar  i
princip definieras som miljöfarlig verksamhet enligt
närmare  bestämmelser   i   miljöbalken.  Frågan  om
lämplig lokalisering och övriga  frågor  om  hamnars
miljöpåverkan m.m. prövas från fall till fall enligt
miljöbalken.  Vidare finns vissa specialbestämmelser
i  lagen (1983:293)  om  inrättande,  utvidgning och
avlysning  av  allmän farled och allmän hamn.  Denna
lag innebär bl.a.  att  vissa grundläggande regler i
miljöbalken   skall   tillämpas    samt    att    en
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ärenden
enligt   lagen.    Utskottet  anser  det  mot  denna
bakgrund   inte   nödvändigt   att   föreslå   någon
riksdagens  åtgärd med  anledning  av  yrkande  2  i
motion 2001/02:MJ50 (fp).

Fartygs konstruktion m.m.

Utskottets förslag i korthet:

Utskottet avstyrker några motionsyrkanden med
bl.a.  krav på  dubbelskrov  för  fartyg  med
miljöfarlig  last  och  om miljölots för alla
fartyg  som  trafikerar Östersjön.  Utskottet
hänvisar främst till att frågorna ägnats stor
uppmärksamhet   inom  ramen  för  MARPOL  och
Helsingforskonventionen.     Den     aktuella
propositionen tar ej upp dessa frågor.

Motionerna

I  motion 2001/02:MJ323 (fp) anförs att  fartyg  med
dubbelskrov   måste   bli   ett  obligatorium  i  de
särskilda riskområdena Östersjön  inklusive Öresund.
Sverige måste hårt driva detta krav  inom EU och den
internationella  sjöfartsorganisationen   IMO.   Ett
datum bör fastställas snarast för utfasning av gamla
fartyg   och   infasning   av  nya  med  dubbelskrov
(yrkandena 2-4).

I motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande 3 hänvisas till
en   överenskommelse  mellan  Östersjöländerna   att
enkelskroviga     fartyg    skall    ersättas    med
dubbelbottnade   fram    till    år    2008.   Denna
överenskommelse resulterar enligt motionen  i att de
tankfartyg  som  levererar  drivmedel till pumpar  i
skärgården även de skall vara dubbelbottnade. Därmed
blir leveranserna till skärgården  hotade,  eftersom
oljebolagen   måste  göra  investeringar  i  mindre,
dubbelbottnade  fartyg.   Slutresultatet kan bli att
drivmedel transporteras ut  i skärgården på ett sätt
som  är tveksamt från miljö- och  säkerhetssynpunkt.
Det  finns  anledning  att  se  över  de  ekonomiska
förutsättningarna  för  oljebolagens investeringar i
dubbelbottnade tankfartyg för skärgårdstrafik.
Enligt  motion 2000/01:MJ50  (fp)  yrkande  1  bör
Sverige verka  för en internationell överenskommelse
om  miljölots  för   alla   fartyg   som  trafikerar
Östersjön.

Utskottets ställningstagande

Frågor  om  säkerheten  vid maritima transporter  av
olja  och annan miljöfarlig  last  har  ägnats  stor
uppmärksamhet både nationellt och internationellt. I
riksdagen     har    både    utrikesutskottet    och
trafikutskottet behandlat motionsyrkanden om fartygs
konstruktion  (senast   i   bet.   2000/01:UU11  och
2000/01:TU1). Båda utskotten hänvisar bl.a. till det
internationella arbetet inom IMO och EU.

Inom  den  internationella  sjöfartsorganisationen
IMO  i London (International Maritime  Organization)
har   de    senaste    decennierna    ett    flertal
överenskommelser tillkommit angående skärpta krav på
bl.a.  tankfartygens konstruktion samt på utrustning
med s.k. transpondrar som gör det möjligt att avläsa
fartygens  exakta  position  online.  Genom 1992 års
tillägg till Annex I i MARPOL infördes obligatoriska
krav  på  dubbelskrov  för  nya oljetankfartyg.  För
befintliga tankfartyg gäller  ett  utfasningsprogram
med relativt invecklade övergångsregler. Under våren
2001  beslutades inom IMO om en ny global  tidtabell
för  en   snabbare   utfasning   av  tankfartyg  med
enkelskrov. Sammanfattningsvis och  något  förenklat
gäller att samtliga tankfartyg med enkelskrov  skall
vara  utfasade  år 2015. Alla nya oljetankfartyg som
byggts sedan år 1996  omfattas  av kravet på dubbelt
skrov. För vissa större fartyg gäller att de som går
i trafik efter år 2005 (kategori  1) respektive 2010
(kategori  2) skall genomgå en teknisk  undersökning
(Condition Assessment  Scheme,  CAS). Som framgår av
trafikutskottets  betänkande gäller  redan  krav  på
dubbel  botten  och dubbelt  skrov  för  fartyg  som
trafikerar Vänern  och  Mälaren,  enligt  nationella
föreskrifter  som  utfärdats  av  Sjöfartsverket.  I
utrikesutskottets betänkande hänvisas  bl.a. till de
åtgärdsprogram    som   föreslagits   inom   EU   av
kommissionen  i  de s.k.  Erika  I-  och  Erika  II-
paketen.
I september 2001  har  Östersjöstaterna  och  EU:s
ministrar  med ansvar för sjötransport och miljö vid
ett  extra  HELCOM-möte   kommit   överens   om  ett
åtgärdspaket   för  att  ge  ytterligare  skydd  mot
föroreningar  av  Östersjön.  Åtgärderna  innefattar
bl.a. ändrade rutter,  tekniska  hjälpmedel  för att
förbättra   navigation   och  säkerhet  samt  utökad
användning av lots i vissa  högriskområden i Öresund
och   Östersjön.   I   fråga   om   utfasningen   av
enkelskroviga  tankfartyg  innebär  överenskommelsen
att     Östersjöstaterna     avstår     från    alla
undantagsmöjligheter     som    föreligger    enligt
övergångsregleringen  i  MARPOL.   Det  innebär  att
utfasningen  skall  ske  under  perioden  2003-2015,
beroende på fartygstyp och ålder.  Vidare  skall man
undersöka  möjligheten  att  klassa  vissa delar  av
Östersjön som särskilt känsliga områden.
Det  anförda  innebär enligt utskottets  bedömning
att kraven i motion  2001/02:MJ323 (fp) på utfasning
av  enkelskroviga  fartyg  m.m.  till  stor  del  är
tillgodosedda.  Därmed   påkallar  yrkandena  2-4  i
motionen ingen ytterligare  åtgärd  från  riksdagens
sida.
I anslutning till motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande
3  vill  utskottet framhålla att det främst ankommer
på fartygsägare och rederier att tillse att fartygen
uppfyller   gällande   krav   på   konstruktion  och
utrustning.  Som  framgår av redovisningen  ovan  är
inte utfasningen av  enkelskroviga fartyg omedelbart
förestående.  Den  kan å  andra  sidan  inte  heller
relateras till just  det  årtal som anges i motionen
(år 2008). I den av IMO använda  kategoriindelningen
som omfattar t.ex. vissa mindre tankfartyg (kategori
3) innebär utfasningen att årtalet  2003  gäller för
fartyg  som  levererats  år 1973 eller tidigare  och
årtalet 2015 för fartyg som levererats år 1989 eller
senare.     På    motsvarande    sätt     fastställs
utfasningsåret   för  fartyg  som  levererats  under
mellanliggande år.  Frågan  huruvida och på vad sätt
oljebolagen i sin tur kommer  att  drabbas  av ökade
kostnader  som  en  följd av de investeringar som  i
första hand åvilar rederinä-ringen är för närvarande
svår  att  bedöma.  Utskottet  är  inte  berett  att
föreslå   några   särskilda   utredningsinsatser   i
enlighet med motionsyrkandet.
Frågor  om  lotstvång  i  känsliga  farvatten  har
tidigare främst  behandlats  av  trafikutskottet.  I
betänkande  2000/01:TU1  anför trafikutskottet bl.a.
att   fartyg   i   Östersjön  väsentligen   går   på
internationellt vatten,  där  Östersjöstaterna  inte
har   någon  jurisdiktion.  Folkrättsliga  principer
hindrar  dem sålunda att föreskriva sådant lotstvång
som föreslagits  i  en  av trafikutskottet behandlad
motion.  Frågan  om lotsning  på  frivillig  väg  på
internationellt vatten  i  Östersjön  behandlas dock
bl.a.    inom    ramen    för    samarbetet   mellan
Östersjöstaterna  enligt Helsingforskonventionen  om
skydd av Östersjöns  marina  miljö. Globalt gällande
utrustningskrav på s.k. transpondrar  träder i kraft
den  1  juli 2001 och kommer att avsevärt  förbättra
möjligheterna att identifiera och följa fartyg.
Miljö-  och  jordbruksutskottet  vill här tillägga
att det ovan nämnda åtgärdspaketet som  beslutades i
september  2001  också  innefattar  ett åtagande  av
Östersjöstaterna    att   anlita   lots   i   större
utsträckning i vissa riskområden.
Utskottet instämmer  i  det  allmänna  syftet  med
motion  2000/01:MJ50  (fp)  yrkande  1 men anser mot
angivna  bakgrund  att motionen inte påkallar  någon
särskild åtgärd från riksdagens sida.

Reservationer



Utskottets   förslag   till    riksdagsbeslut    och
ställningstaganden     har     föranlett    följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till  riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


1. Skärpta regler för olagliga utsläpp i
Östersjön m.m. (punkt 2)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen    tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som  framförs  i  reservation  1.  Därmed
bifaller  riksdagen  motion 2001/02:MJ521 yrkande  6
och  avslår motionerna  1999/2000:MJ405  yrkande  2,
1999/2000:MJ727     yrkande    9,    1999/2000:T603,
2001/02:MJ323     yrkande      1,     2001/02:MJ372,
2001/02:MJ519  yrkande 10 och 2001/02:MJ522  yrkande
8.

Ställningstagande

Som   anförs   i   motion    2001/02:MJ521   brottas
Östersjöområdet    med    stora    och    allvarliga
miljöproblem.  Innanhavet Östersjön med  dess  unika
ekosystem fortsätter  att  smutsas ned genom utsläpp
och läckage från samtliga länder  och räknas som ett
av  de  mest  förorenade  havsområdena   i  världen.
Utsläppen kring och till Östersjön kräver gemensamma
lösningar  på  framför  allt  EU-nivå  men  även  på
nationell  nivå.  Den  bästa  miljöinsatsen  för att
stärka  regionen  kring Östersjön är att arbeta  för
att våra grannländer  blir  medlemmar  i EU. Sverige
spelar  en  viktig  roll  och  måste  se  till   att
Östersjösamarbetet   effektiviseras.  På  kort  sikt
krävs vissa punktinsatser,  bl.a. ökade resurser för
att minska oljeutsläppen i Östersjön. Det krävs även
en ökad samordning av övervakningen  av  sjöfarten i
Östersjön. Jag föreslår att riksdagen i enlighet med
yrkande  6  i motion 2001/02:MJ521 tillkännager  för
regeringen som  sin  mening  vad  som anförs ovan om
ökade  resurser  för  att  minska  oljeutsläppen   i
Östersjön. Jag delar även de allmänna synpunkterna i
motion  2001/02:MJ323  (fp)  yrkande 1 men anser att
motionen i denna del får anses  tillgodosedd  med de
aktuella  regeringsförslagen  och  vad som anförs  i
denna reservation.


2. Biologisk mångfald i Östersjöområdet
(punkt 3)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen   tillkännager  för  regeringen   som  sin
mening  vad  som  framförs  i  reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.

Ställningstagande

Som    anförs   i   motion   2000/01:MJ50    behöver
Östersjösamarbetet  fördjupas  och  intensifieras på
många  områden.  Något  som saknas är en  långsiktig
plan för bevarande av den  biologiska  mångfalden  i
och   kring   Östersjön.   Riksdagen  bör  göra  ett
uttalande i enlighet med yrkande 4 i motionen om det
angelägna  i  att  en  sådan  plan   utarbetas  inom
Östersjösamarbetet.


3. Miljölots i Östersjön (punkt 7)

av Harald Nordlund (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs i reservation 3. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.

Ställningstagande

Som framgår  av  motion 2000/01:MJ50 finns det många
skäl  som  talar  för  att  Sverige  verkar  för  en
internationell  överenskommelse   om   miljölots  på
lastfartyg  som  trafikerar  Östersjön. Miljölotsens
roll  skall  vara  att  se  till  att   fartyg   som
transporterar  miljöfarlig last framförs på ett sätt
som  gör att miljösäkerheten  garanteras.  Riksdagen
bör göra  ett uttalande härom i enlighet med yrkande
1 i motionen.

Särskilt yttrande



Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttrande.  I  rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


Kostnader för fartygsgenererat avfall (punkt 9)


Ulf  Björklund (kd) och Ester  Lindstedt-Staaf  (kd)
anför:

Kristdemokraterna  har  många  gånger  motionerat om
åtgärder  mot  förorening  från fartyg. Föreliggande
förslag  från regeringen innebär  ökade  möjligheter
till   åtgärder.    Som   utskottet   redovisar   är
möjligheterna   dock   mycket   begränsade.   Endast
internationella  konventioner  kan  ytterligare  öka
möjligheterna till ingripanden mot olagliga utsläpp.

Förslaget innebär också att befälhavarens ansvar att
förhindra    förorening    lagfästs,    något    som
Kristdemokraterna  tidigare  föreslagit. Regelverket
kompletteras  beträffande  tillsyn  och  sanktioner.
Kristdemokraterna hade hoppats  på  bättre möjlighet
att lagföra men som utskottet redovisar går det inte
att komma längre med svensk lagstiftning  i  det här
fallet.

Tillsammans   med   Östersjöstrategin   borde   dock
åtgärderna  åstadkomma  en  minskning  av förorening
från  fartyg  i Östersjön. Förutsättningen  för  att
föreliggande förslag  skall  få avsedd effekt är att
mottagningen   av   avfall   i  hamnarna   fungerar.
Kostnaderna  för  omhändertagande  av  fartygsavfall
skall inkluderas i hamnavgiften, varför hamnavgiften
borde  höjas  i  takt   med  ökad  avfallshantering.
Kristdemokraterna   har   dock   uppmärksammat   att
hamnavgiften   utgör   ett  konkurrensmedel   mellan
hamnar, varvid även villkoren för avfallshanteringen
blir  ett  konkurrensmedel.   Resultatet   kan   bli
försämrad  miljöhänsyn  om  ett  fartygs val av hamn
betingas av snävt ekonomiska bedömningar.

Kristdemokraterna har med motion 2000/01:MJ49 fäst
uppmärksamheten  på detta problem.  Utskottet  säger
sig   utgå   från   att   regeringen   noga   följer
utvecklingen på detta  område  och  därvid beaktar i
vad  mån  avgiftssystemet  får  sådana  följder  som
påtalas i motionen. Vi kristdemokrater nöjer oss med
detta   men   kommer   att   följa   frågan  även  i
fortsättningen.
BILAGA 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i
proposition 2000/01:139 att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg,

2. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),

3.   lag   om   ändring   i   lagen   (1989:395)  om
Kustbevakningens     medverkan     vid    polisiär
övervakning.
Följdmotioner

2000/01:MJ49 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  en översyn av  hamnars
ekonomiska villkor för mottagande av fartygsavfall.

2000/01:MJ50 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats
(fp):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  behovet  av att
Sverige     verkar     för    en    internationell
överenskommelse om miljölots  för  alla fartyg som
trafikerar Östersjön.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att möjliggöra att
alla    länder   i    Sveriges    närområde    har
mottagningshamnar för förorenat vatten.

3. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om att miljöhotande
verksamhet förläggs till yttre hamnområden.

4. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att arbeta fram
en långsiktig plan för bevarande av
den biologiska mångfalden.

Motioner från allmänna motionstiden
1999

1999/2000:T210  av Johnny Gylling (kd):

25. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
mottagningsanläggningar för oljespill.

1999/2000:T603 av Inger René och Berit Adolfsson
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förändrad lagstiftning  när
det gäller ansvaret för illegalt utsläpp av olja.

1999/2000:T612 av Rolf Åbjörnsson (kd):

Riksdagen   begär  av  regeringen  ett  program  med
förslag   om  hur   ett   oljesaneringsprogram   kan
genomföras  i  enlighet  med  de  i motionen angivna
intentionerna.

1999/2000:T620 av Lilian Virgin och Agneta Ringman
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om alternativa  lösningar  för
att förhindra och ta hand om oljespill.

1999/2000:MJ405 av Göte Jonsson m.fl. (m):

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fartygstrafiken.

1999/2000:MJ727 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   skärpt
lagstiftning   för  att   effektivare   komma   åt
ansvariga för oljeutsläpp från fartyg.

10. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om uppbyggnaden  av
mottagningsanläggningar för olja.

Motioner från allmänna motionstiden
2001

2001/02:MJ220 av Åke Sandström m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att se över de
ekonomiska  förutsättningarna   för   oljebolagens
investeringar  i  dubbelbottnade  tankfartyg   för
skärgårdstrafik.

2001/02:MJ323 av Karl-Göran Biörsmark (fp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  som  i  motionen  anförs  om  säkrare
sjötransporter i nordiska farvatten.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som  i  motionen anförs om införande av
dubbelskrov på fartyg med miljöfarligt gods.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad som i motionen anförs om fastställande
av  ett  datum   för   infasning   av  fartyg  med
dubbelskrov.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som  i motionen anförs om vikten av att
i EU verka för säkrare sjötransporter.

2001/02:MJ372 av Lisbet Calner och Mona Berglund
Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs   om behovet av en lagändring
när det gäller ansvaret för otillåtna oljeutsläpp.



2001/02:MJ415 av Barbro Feltzing (mp):

Riksdagen begär att  regeringen  lägger fram förslag
till en hamnlag av tvingande karaktär  och  att  den
instiftas enligt intentionerna i motionen.

2001/02:MJ416 av Annelie Enochson och Chatrine
Pålsson (kd):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att  redarens,
befälhavarens och maskintjänstchefens straffansvar
vid illegala oljeutsläpp skärps.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att verka inom EU
för  att  gällande   lagar   om  straffansvar  vid
oljeutsläpp  efterlevs  internationellt  samt  att
inom   EU   gemensamt   kunna   lagföra   illegala
oljeutsläpp.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  vikten  av  att
hamnarnas  åläggande  att  ta  hand om avfall från
fartyg efterlevs.

2001/02:MJ417 av Tuve Skånberg (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ekonomiska  incitament  för
att lämna spillolja i hamn.

2001/02:MJ466 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

10.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs  om  åtgärder  mot
oljeutsläpp.

2001/02:MJ499 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs  om  ett  kontrollsystem  för
fartyg som rensar sina oljetankar i Östersjön.

2001/02:MJ519 av Alf Svensson m.fl. (kd):

10. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att  förbättra
möjligheten att beivra oljeutsläpp.

2001/02:MJ521 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

6.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  om vad i motionen anförs om ökade resurser
för att minska oljeutsläppen i Östersjön.

2001/02:MJ522 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  utsläpp från
fartyg.
Bilaga 2

Regeringens lagförslag


1   Förslag till lag om ändring i
lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg


2   Förslag till lag om ändring i
fartygssäkerhetslagen (1988:49)


3   Förslag till lag om ändring i
lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid
polisiär
övervakning


Bilaga 3

Justitieutskottets yttrande
2001/02:JuU3y


Åtgärder mot förorening från fartyg


Till miljö- och
jordbruksutskottet



Inledning

Miljö-    och    jordbruksutskottet    har    berett
justitieutskottet   tillfälle  att  yttra  sig  över
proposition 2000/01:139 Åtgärder mot förorening från
fartyg  jämte  motioner   i   de   delar  som  berör
justitieutskottets beredningsområde.
I  propositionen  föreslås  en rad lagändringar  i
syfte  att  minska föroreningar från  fartyg,  bl.a.
genom förbättrade  möjligheter  att  beivra olagliga
utsläpp till sjöss av olja och andra skadliga ämnen.
I  propositionen  behandlas bl.a. frågor  om  svensk
domsrätt (avsnitt 6.4)  och om brottsutredningar vid
oljeutsläpp (avsnitt 6.5),  och  utskottet begränsar
sitt yttrande till dem. Någon motion har inte väckts
i dessa delar.
Lagförslagen,  som granskats av Lagrådet,  grundar
sig på Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma
åt oljeutsläppen (SOU 1998:158).

Överväganden


Svensk  domsrätt förutsätter  i  princip  bl.a.  att
brottet begåtts  på  svenskt  territorium,  dvs.  på
Sveriges  land- eller sjöterritorium. Sjöterritoriet
består av s.k.  inre  vatten  och  territorialhavet.
Indelningen  i dessa vattenområden regleras  i  FN:s
havsrättskonvention.  Av  konventionen  följer också
att    varje   kuststat   har   rätt   att   utanför
territorialgränsen    inrätta   en   exklusiv   s.k.
ekonomisk zon - vari kuststaten inte har suveränitet
- som får sträcka sig högst  200 nautiska mil räknat
från     gränsen    mellan    inre    vatten     och
territorialhavet.  För  svensk del gäller vidare att
den    ekonomiska   zonen   inte    utan    särskild
överenskommelse  med  en  annan  stat får utsträckas
över mittlinjen i förhållande till den staten.

I viss utsträckning finns svensk domsrätt även när
brottet begåtts utom riket. Bestämmelser,  som nu är
av  intresse,  finns  i  2  kap.  2  § brottsbalken.
Sammanfattningsvis   innebär  de  följande.   Svensk
domsrätt föreligger om  brottet begåtts av en svensk
medborgare eller av en utlänning  med  hemvist  här.
Detsamma  gäller  om brottet begåtts av en utlänning
som  efter brottet blivit  svensk  medborgare  eller
tagit hemvist här. Vidare föreligger svensk domsrätt
om brottet  begåtts  av  en  nordisk  medborgare som
finns här. Slutligen bör nämnas att  svensk domsrätt
föreligger  om  brottet  begåtts  av  en utomnordisk
medborgare  som finns här och det på brottet  enligt
svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.
Från dessa  fall  finns  vissa  undantag, bl.a. om
brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon
stat  och  det  enligt  svensk  lag inte  kan  följa
svårare straff än böter på brottet. En ekonomisk zon
är ett sådant område som inte anses  tillhöra  någon
stat.
Frågan om svensk domsrätt för brott begångna i den
ekonomiska zonen är alltså beroende av vilket straff
som  kan  komma  i  fråga.  I  lagen  (1980:424)  om
åtgärder   mot   förorening   från   fartyg   (VlfL)
föreskrivs  att böter eller fängelse i upp till  två
år kan följa  på  brott  mot bl.a. utsläppsförbudet.
Trots att ett utsläpp kan  leda  till fängelse i mer
än  sex månader saknas i regel svensk  domsrätt  för
brott  som  begåtts  på  utländskt fartyg i Sveriges
ekonomiska zon. Detta hänger  samman  med  de regler
som  finns  i  lagen  (1996:517)  om begränsning  av
tillämpningen av svensk lag vad gäller  vissa  brott
begångna    på    utländska    fartyg,    den   s.k.
begränsningslagen.  Den lagen infördes som en  följd
av   att   Sverige   år   1996    tillträdde    FN:s
havsrättskonvention. Begränsningslagen innebär bl.a.
att   brott   mot   bestämmelser   om  förebyggande,
begränsning  eller  kontroll  av förorening  av  den
marina  miljön endast kan bestraffas  med  böter  om
brottet begåtts  på  ett fartyg som är registrerat i
en främmande stat och  brottet  begåtts när fartyget
befunnit sig utanför svenskt inre  vatten.  I  dessa
fall saknas alltså domsrätt om utsläppet gjorts inom
Sveriges ekonomiska zon.
Utskottet har tidigare uppmärksammat avsaknaden av
svensk  domsrätt  i  de  nu beskrivna fallen. I sitt
yttrande  till  utrikesutskottet   i   samband   med
riksdagsbehandlingen  av  frågan  om  godkännande av
FN:s   havsrättskonvention   pekade   utskottet   på
möjligheten  att  lösa  problemet  med  en  särskild
bestämmelse  i VlfL. Vidare ansåg utskottet att  det
rättsliga  förfarandet   borde   effektiviseras   på
området,     och    utskottet    efterlyste    bl.a.
ansträngningar  för  att fler fall skulle föras till
åtal (bet. 1995/96:UU17,  yttr.  1995/96:JuU9y  s. 4
f).  Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande med
det    innehållet,    vilket    ledde    till    det
utredningsarbete  som  nu  utmynnat i en proposition
till riksdagen.
Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången
på utskottets initiativ - om ett tillkännagivande på
området.   Tillkännagivandet   gick    ut   på   att
Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda
och   bedriva  förundersökning  rörande  oljeutsläpp
(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).
I   den   nu   aktuella   propositionen   föreslår
regeringen att svensk domsrätt införs när det gäller
olagliga  utsläpp och andra brott mot VlfL som begås
på utländska  fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal
får dock bara väckas  om  den  stat  där fartyget är
registrerat   antingen   i   det   konkreta   fallet
underlåter,   eller   upprepade  gånger  tidigare  i
liknande  situationer  har   underlåtit,  att  vidta
rättsliga  åtgärder eller om utsläppet  har  medfört
betydande skada.
När     det     sedan     gäller     frågan     om
brottsutredningsförfarandet    innebär   regeringens
förslag att Kustbevakningen ges  rätt att inleda och
bedriva förundersökning om olagliga  utsläpp.  Detta
innebär   inte   någon   begränsning   av   polisens
befogenheter     på    området.    Tjänstemän    vid
Kustbevakningen skall enligt förslaget i huvudsak ha
samma befogenheter som polismän att vidta åtgärder i
samband  med  förundersökning  om  brott  mot  VlfL.
Vidare föreslås  en  särskild  regel som innebär att
åklagaren   alltid   skall   överta   ansvaret   för
förundersökningen   så  snart  någon  skäligen   kan
misstänkas för brottet  eller  om det är påkallat av
särskilda  skäl. Det föreslås också  att  beslut  om
förhör  och  tvångsmedelsanvändning   på   utländska
fartyg  utanför svenskt inre vatten skall fattas  av
åklagaren eller rätten. Förslaget innebär vidare att
de   begränsningar    som    gäller    enligt    det
internationella   regelverket   vid  straffrättsliga
ingripanden   mot   utländska  fartyg   lagregleras.
Husrannsakan, som normalt  sett  kräver att fängelse
kan  följa  på  brottet,  föreslås  bli   möjlig  på
utländska   fartyg   trots   att   den  ovan  nämnda
begränsningslagen föreskriver att endast  böter  kan
komma i fråga i vissa fall. Slutligen föreslås vissa
regler    om    s.k.   flaggstatsrapportering,   ett
förfarande som syftar  till att överföra lagföringen
till  flaggstaten  i situationer  då  den  stat  där
överträdelsen skett  inte  själv  kan  eller  önskar
vidta    rättsliga   åtgärder.   Bestämmelserna   om
brottsutredning   samlas   enligt  förslaget  i  ett
särskilt kapitel i VlfL.
Utskottet konstaterar, i likhet  med vad utskottet
vid flera tillfällen tidigare uttalat,  att  det  är
angeläget   att  åtgärder  snarast  vidtas  för  att
effektivisera  det  rättsliga  förfarandet  när  det
gäller  att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare
konstatera att regeringens förslag på de områden som
nyss beskrivits  väl  överensstämmer med de önskemål
om förbättringar som utskottet tidigare gett uttryck
för  (se  senast  bet.  1998/99:JuU9   s.  7  f  med
hänvisningar). Utskottet välkomnar därför förslagen,
och    utskottet    föreslår    att    miljö-    och
jordbruksutskottet  tillstyrker  dem.  Utskottet ser
också  positivt  på  den  uppföljning  av  upptäckta
utsläpp   och   vidtagna  åtgärder  som  aviseras  i
propositionen. Utskottet  förutsätter  att riksdagen
framledes   informeras   om   resultatet   av  denna
uppföljning, t.ex. i budgetpropositionen.
Avslutningsvis vill utskottet anmärka att  det kan
finnas  skäl  att  överväga  att  införa en särskild
reglering   för  behandling  av  personuppgifter   i
Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Sådana
särregler  i  förhållande  till  personuppgiftslagen
(1998:204) har  på  närliggande  områden meddelats i
polisdatalagen   (1998:622),   lagen  (2001:85)   om
behandling   av   personuppgifter   i    Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet och i lagen (1999:90) om
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters
medverkan i brottsutredningar.


Stockholm den 16 oktober 2001

På justitieutskottets vägnar


Fredrik Reinfeldt


Följande ledamöter har deltagit i beslutet:  Fredrik
Reinfeldt  (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson
(s), Margareta  Sandgren  (s), Anders G Högmark (m),
Ann-Marie  Fagerström  (s),  Morgan  Johansson  (s),
Ragnwi  Marcelind  (kd),  Jeppe  Johnsson  (m),  Kia
Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),  Göran Norlander
(s),  Anita Sidén (m), Sven-Erik Sjöstrand  (v)  och
Kjell Eldensjö (kd).