Miljö- och jordbruksutskottets betänkande
2001/02:MJU4
Åtgärder mot förorening från fartyg
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande proposition
2000/01:139 Åtgärder mot förorening från fartyg.
Propositionen innehåller en rad förslag om lag-
ändringar som syftar till att förbättra
möjligheterna att motverka, kontrollera och beivra
olagliga utsläpp till sjöss av olja och andra
skadliga ämnen. Vidare föreslås skärpta bestämmelser
i fråga om tillsyn och sanktioner för att genomföra
den s.k. Östersjöstrategin. I betänkandet behandlas
även ett 30-tal motionsyrkanden, varav ett flertal
enligt utskottets bedömning får anses tillgodosedda
genom de aktuella regeringsförslagen. Några motioner
tar upp frågan om dubbelskrov och lotsplikt m.m. för
fartyg med miljöfarlig last. Utskottet hänvisar i
denna fråga främst till det arbete som pågår inom
IMO (International Maritime Organization) och inom
ramen för Helsingforskonventionen.
I betänkandet finns 3 reservationer och ett
särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Ändring i lagen om åtgärder mot
förorening från fartyg, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg,
2. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen
(1988:49),
3. lag om ändring i lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning.
Därmed bifaller riksdagen proposition
2000/01:139.
2. Skärpta regler för olagliga utsläpp i
Östersjön m.m.
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:MJ405
yrkande 2, 1999/2000: MJ727 yrkande 9,
1999/2000:T603, 2001/02:MJ323 yrkande 1,
2001/02:MJ372, 2001/02:MJ519 yrkande 10,
2001/02:MJ521 yrkande 6 och 2001/02:MJ522
yrkande 8.
Reservation 1 (fp)
3. Biologisk mångfald i Östersjöområdet
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.
Reservation 2 (fp)
4. Straffansvaret för redare, befälhavare
m.fl.
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ416 yrkandena
1 och 2.
5. Dubbelskrov för fartyg med miljöfarlig
last m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ323 yrkandena
2-4.
6. Oljebolagens ekonomiska
förutsättningar
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ220 yrkande
3.
7. Miljölots i Östersjön
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.
Reservation 3 (fp)
8. Mottagningsanordningar för
fartygsgenererat avfall enligt
Östersjöstrategin
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:T210
yrkande 25, 1999/2000: T612, 1999/2000:T620,
1999/2000:MJ727 yrkande 10, 2000/01:MJ50 yrkande
2, 2001/02:MJ416 yrkande 3, 2001/02:MJ466 yrkande
10 i denna del samt 2001/02:MJ499.
9. Kostnader för fartygsgenererat avfall
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ49,
2001/02:MJ417 och 2001/02:MJ466 yrkande 10 i
denna del.
10. En hamnlag av tvingande karaktär
Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ415.
11. Lokalisering av oljehamnar m.m.
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ50 yrkande 3.
Stockholm den 13 november 2001
På miljö- och jordbruksutskottets vägnar
Ulf Björklund
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ulf
Björklund (kd), Göte Jonsson (m), Inge Carlsson (s),
Kaj Larsson (s), Jonas Ringqvist (v), Ingvar
Eriksson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine
Johansson (s), Kjell-Erik Karlsson (v), Per-Samuel
Nisser (m), Maria Wetterstrand (mp), Eskil
Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars Lindblad
(m), Carina Ohlsson (s), Ester Lindstedt-Staaf (kd)
och Raimo Pärssinen (s).
2001/02
MJU4
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Propositionen grundar sig dels på
Oljeutsläppsutredningens betänkande (SOU 1998:158),
dels på en departementspromemoria som upprättats med
anledning av Östersjöstrategin. Förslagen har
utformats i samarbete med Miljöpartiet och
Vänsterpartiet.
Lagrådet har avgett yttrande över de lagförslag
som framläggs i propositionen.
I ärendet och utskottsbehandlingen har beaktats att
regeringen i proposition 2000/01:137, Åtgärder för
förbättrad fartygssäkerhet, har föreslagit ändringar
i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg. Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1
januari 2002. Propositionen behandlas av
trafikutskottet i betänkande 2001/02:TU4. Riksdagen
har den 31 oktober 2001 bifallit lagförslagen i
proposition 2000/01:137. Den av riksdagen sålunda
beslutade lydelsen av lagen om åtgärder mot
förorening från fartyg redovisas som gällande
lydelse i miljö- och jordbruksutskottets betänkande.
De av miljö- och jordbruksutskottet behandlade
lagförslagen träder i kraft den 1 februari 2002.
Lagförslagen återges i bilaga 2.
Justitieutskottet har den 16 oktober 2001 avgett
yttrande över propositionen. Yttrandet återges i
bilaga 3.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag som syftar till att
minska föroreningar från fartyg, bl.a. genom att
möjligheterna att beivra olagliga utsläpp till sjöss
av olja och andra skadliga ämnen förbättras. Det
föreslås att svensk domsrätt införs beträffande
olagliga utsläpp och andra brott enligt lagen
(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg
(VlfL) som begås på utländska fartyg i Sveriges
ekonomiska zon. Havsrättskonventionen medger dock
bara att lagföring sker i särskilt angivna fall.
Bestämmelsen om utvidgad domsrätt föreslås därför
kompletteras med en åtalsbegränsningsregel. Även i
övrigt föreslås att de svenska bestämmelserna om
bl.a. användande av tvångsmedel mot utländska fartyg
anpassas till de internationella konventioner som
gäller på området och som Sverige har anslutit sig
till. Det föreslås bl.a. att bestämmelser införs som
i territorialhavet underlättar och i den ekonomiska
zonen möjliggör husrannsakan på utländska fartyg.
Vidare föreslås att Kustbevakningen skall få
möjlighet att inleda och bedriva förundersökning i
fråga om utsläppsbrott. Kustbevakningen bör därvid
erhålla i princip samma befogenheter som polisen i
dag har att vidta åtgärder. Åklagaren skall i ett
tidigt skede av utredningen överta
förundersökningen.
Befälhavarens övergripande ansvar för att
förhindra att förorening sker från fartyget bör
betonas. Det föreslås därför att befälhavarens
ansvar i detta hänseende kommer till uttryck i lag
och att det klargörs att befälhavaren har ett
omfattande tillsynsansvar som bara kan överlåtas
till annat befäl genom korrekt delegation.
Vidare föreslås att den som har haft ett
väsentligt inflytande över fartygets drift skall
jämställas med redaren i straffrättsligt hänseende.
I huvudsak gäller denna ordning redan nu i fråga om
vattenföroreningsavgiften. Beträffande
vattenföroreningsavgiften föreslås att
ansvarsfördelningen förenklas och att avgifterna
höjs kraftigt för de vanligast förekommande
utsläppen, där avgiftens storlek kan antas ha störst
betydelse i preventivt hänseende.
Det föreslås vidare att det införs en lagstadgad
skyldighet för den myndighet som utövar tillsyn över
fartyg och hamnar att anmäla de överträdelser av
föreskrifter som upptäcks i samband med tillsynen.
Det föreslås även att tillsynsmyndigheten skall vara
skyldig att bistå åklagare, polismyndighet och
Kustbevakningen vid utredningar med anledning av
brott enligt VlfL.
Vidare föreslås att, på samma sätt som i dag
gäller gentemot vissa andra myndigheter, svenska
fartyg på begäran skall hålla dagböcker och andra
handlingar rörande hanteringen av skadliga ämnen
ombord tillgängliga för Kustbevakningen.
Med nuvarande reglering kan situationer uppstå där
det är svårt, eller i vissa fall omöjligt, att finna
en domstol som är behörig att uppta ett mål om brott
enligt VlfL till prövning. Detta gäller i än högre
grad om domsrätt införs i den ekonomiska zonen i
enlighet med regeringens förslag. Det föreslås
därför att den bestämmelse om domstols behörighet
som finns i VlfL kompletteras, huvudsakligen på så
sätt att åtal i vissa angivna fall även skall få
väckas vid den domstol vars domkrets ligger närmast
den plats där brottet förövades.
Regeringen lämnar även vissa förslag till följd av
genomförandet av Östersjöstrategin. Regelverket
behöver enligt regeringens mening kompletteras när
det gäller tillsyn och sanktioner. Vad som föreslås
i denna del är bl.a. att den som inte fullgör den
s.k. obligatoriska avfallslämningen eller
skyldigheten att anmäla avfallslämning skall kunna
dömas till ansvar. Det föreslås att påföljden i det
förstnämnda fallet skall vara böter eller fängelse i
högst sex månader. Vid brott mot
anmälningsskyldigheten bör påföljden stanna vid
böter. Vidare föreslås att regeringen skall utse en
myndighet att utöva tillsyn över att bestämmelserna
om mottagning av avfall från fartyg efterlevs. Denna
myndighet bör få meddela de förelägganden som behövs
för att dessa bestämmelser skall följas.
Föreläggandena bör kunna förenas med vite. Det
föreslås även att tillsynsmyndigheten skall få
meddela förbud för ett fartyg som inte har fullgjort
den obligatoriska avfallslämningen att avgå från
hamn.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
februari 2002.
Utskottets överväganden
Bakgrund
Propositionen inleds med en redogörelse för ärendet
och dess beredning och en allmän beskrivning av
omfattningen och skadeverkningarna av utsläpp från
fartyg m.m.
Som framgår av propositionen har skadeverkningarna
av oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande
ämnen från fartyg de senaste årtiondena fått ökad
uppmärksamhet i hela världen. Olja och andra
skadliga ämnen orsakar såväl omedelbara effekter på
miljön, såsom nedsmutsning samt fisk- och fågeldöd,
som långsiktiga negativa effekter. Utskottet
instämmer i regeringens bedömning att det är av
mycket stor vikt att kraftfulla ansträngningar görs
för att förhindra utsläpp.
Allmänt om regelverket rörande sjöfarten
Under rubriken Gällande rätt redovisar regeringen
det nationella och internationella regelverket på
sjörättens och havsrättens område. Sjöfarten är en
näring för vilken regelsystemet i stor utsträckning
grundas på folkrättsliga bestämmelser och
internationellt samarbete. Den svenska
lagstiftningen är därför i hög grad utformad för att
överensstämma med de globala och regionala
konventioner m.m. som Sverige har tillträtt. Utsläpp
från fartyg av olja och andra skadliga ämnen
regleras i Sverige i huvudsak i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL). Lagen
kompletteras av förordningen (1980:789) om åtgärder
mot förorening från fartyg, VlfF, samt av
detaljerade nationella föreskrifter, meddelade av
Sjöfartsverket. Den svenska lagstiftningen bygger
framför allt på 1973 års internationella konvention
till förhindrande av förorening från fartyg och dess
ändringsprotokoll från 1978 (the International
Convention for the Prevention of Pollution from
Ships, vanligtvis benämnd MARPOL).
Havsrätten finns till stora delar kodifierad i
FN:s havsrättskonvention (United Nations Convention
on the Law of the Sea, UNCLOS).
De viktigaste internationella konventionerna och
avtalen som reglerar sjöfart och skydd för den
marina miljön från föroreningar från fartyg är
följande.
1969 års International Convention Relating to
the Intervention on the High Seas in Cases of
Oil Pollution Casualties (Intervention) eller
ingreppskonventionen,
1969 års International Convention on Civil
Liability for Oil Pollution
Damage (CLC) eller ansvarighetskonventionen,
1971 års International Convention on
Establishment of an International Fund for
Compensation for Oil Pollution Damage (FUND)
eller fondkonventionen,
1972 års Convention on the International
Regulations for Preventing Collisions at Sea
(COLREG) eller de internationella
sjövägsreglerna,
1972 års Convention on the Prevention of
Maritime Pollution by Dumping of Wastes and
Other Matter (LC) eller Londonkonventionen
(reglerar dumpning av miljöfarliga ämnen samt
förbränning av avfall till sjöss),
1973 års International Convention for the
Prevention of Pollution from Ships och 1978
års protokoll till konventionen (MARPOL
1973/78),
1974 års International Convention for the
Safety of Life at Sea (SO
LAS), vilken reglerar frågor om sjösäkerhet,
1978 års International Convention on Standards
of Training,
Certification and Watchkeeping for Seafarers (STCW),
1982 års United Nations Convention on the Law
of the Sea (UNCLOS) eller
havsrättskonventionen,
1990 års International Convention on Oil
Pollution Preparedness, Response and Co-
operation (OPRC) eller den s.k.
beredskapskonventionen,
1993 års International Safety Management Code
(ISM-koden) eller internationella
säkerhetskoden.
Havsrättskonventionen finns i sin helhet infogad som
bilaga till proposition 1995/96:140,
Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet.
Härutöver finns ett antal regionala konventioner
och avtal, t.ex. 1971 års överenskommelse mellan
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige angående
samarbete i fråga om åtgärder mot oljföroreningar,
Köpenhamnsavtalet, samt 1983 års överenskommelse om
samarbete vid miljöförorening i Nordsjön,
Bonnavtalet. År 1992 tillkom en konvention om skydd
av Östersjöområdets marina miljö,
Helsingforskonventionen, som ersatte en tidigare
version från 1974.
Indelningen i olika vattenområden m.m.
En närmare beskrivning av havsrättskonventionen och
MARPOL-konven- tionen görs i propositionen på s. 46
f. Av särskilt intresse när det gäller svensk
domsrätt och möjligheten till nationella ingripanden
av olika slag är havsrättskonventionens bestämmelser
om olika vattenområden. En stats inre vatten utgörs
av de vattenområden som ligger innanför de s.k.
baslinjerna, vilka bestäms genom ett detaljerat
regelsystem. Skärgård och hamnar utgör generellt
inre vatten. Kuststaten har full suveränitet över
sitt inre vatten eftersom detta anses utgöra en
integrerad del av territoriet. Varje stat har vidare
enligt konventionen rätt till ett territorialhav på
högst 12 nautiska mil räknat från baslinjen, dvs. 22
224 meter. Kuststatens suveränitet över
territorialhavet inskränks genom den folkrättsliga
principen om utländska fartygs rätt till s.k.
oskadlig genomfart. En stats inre vatten och
territorialhav bildar statens sjöterritorium enligt
lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.
Utanför territorialgränsen har stater enligt
havsrättskonventionen rätt att inrätta en till
territorialhavet angränsande zon om längst 24
nautiska mil räknat från baslinjen. Sverige har inte
inrättat någon sådan zon.
Kuststater har även rätt att utanför
territorialgränsen inrätta en exklusiv ekonomisk zon
om högst 200 nautiska mil från baslinjen.
Kuststaterna har inte full suveränitet över den
ekonomiska zonen. De har dock vissa befogenheter att
utfärda lagar och andra författningar för att bl.a.
förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar
från fartyg i den ekonomiska zonen. Sverige har
inrättat en ekonomisk zon genom lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon. Regeringen har angivit
gränserna för denna zon i förordningen (1992:1126)
om Sveriges ekonomiska zon.
Det fria havet är i princip den del av havet som
ligger utanför territorialhaven och de ekonomiska
zonerna. För det fria havet gäller vissa
grundläggande rättigheter, de s.k. fria
havsrättigheterna, som t.ex. innebär att havet får
utnyttjas för sjöfart av alla nationer. De fria
havsrättigheterna gäller också i de ekonomiska
zonerna.
Utsläpp av olja enligt MARPOL
MARPOL:s reglering bygger på principen att utsläpp
av olja skall vara förbjudet och att oljerester
skall lämnas till mottagningsanläggningar i hamn.
Från förbudet mot utsläpp har dock meddelats vissa
undantag. Allmänt gäller att utsläpp som inte sker i
en nödsituation e.d. bara får ske om utsläppet
innehåller mycket låga halter av olja.
Utsläppsbestämmelserna är olika utformade beroende
på om ett vattenområde förklarats som specialområde
eller inte. Från och med den 1 augusti 1999 utgör
Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon i
Östersjön inklusive Öresund samt utefter hela
västkusten specialområde, och MARPOL:s strängare
utsläppsregler är därmed tillämpliga.
Utskottet återkommer i det följande till det
arbete som pågår inom ramen för MARPOL i fråga om
tankfartygs konstruktion m.m.
EU:s reglering
I propositionen anförs (s. 51 f.) att sjötransporter
ingår i EU:s gemensamma transportpolitik och därför
är föremål för gemenskapens normgivning. I juni 1993
antog Europeiska unionens råd en resolution om ett
gemensamt handlingsprogram för säkerhet till sjöss
och förhindrande av förorening av den marina miljön.
I direktiv 93/75/EEG om minimikrav för fartyg som
anlöper eller avgår från gemenskapens hamnar med
farligt eller förorenande gods (Hazmatdirektivet)
föreskrivs bl.a. om anmälningsskyldighet för fartyg
som anlöper hamn med farligt eller förorenande gods.
I juni 1995 antogs direktiv 95/21/EG om tillämpning
av internationella normer för säkerhet på fartyg,
förhindrande av förorening samt boende och
arbetsförhållanden ombord på fartyg m.m. Syftet med
direktivet är att åstadkomma en avsevärd minskning
av antalet undermåliga fartyg i de vatten som ligger
under medlemsstaternas jurisdiktion. I november 2000
antogs direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar
i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.
Direktivet är till stora delar uppbyggt efter samma
principer som Östersjöstrategin (se nedan). I
direktivet åläggs medlemsstaterna att tillgodose
behovet av mottagningsanordningar i hamnarna samt
utarbeta planer för mottagande och hantering av
avfallet. Liksom Östersjöstrategin innefattar
direktivet en skyldighet för fartygen att lämna allt
fartygsgenererat avfall till en mottagningsanordning
i land. I direktivet fastställs vissa principer för
de kostnadstäckningsssystem som får tillämpas.
Kostnadstäckningssystemet får inte utgöra ett
incitament för fartyg att släppa ut avfallet till
havs. Som huvudregel gäller att alla fartyg skall
bidra till kostnaderna i betydande utsträckning,
oavsett om de använder anordningarna eller ej. Visst
utrymme lämnas dock för ett avgiftssystem där man
också tar hänsyn till vilken typ av avfall och
vilken mängd som faktiskt lämnas. Direktivet skall
vara genomfört av medlemsstaterna senast den
28 december 2002. I och med genomförandet av
Östersjöstrategin har Sverige i allt väsentligt
redan genomfört vad som föreskrivs i direktivet.
Europaparlamentet och rådet har i december 2000
antagit beslut nr 2850/2000/EG om upprättande av en
gemenskapsram för samarbete om avsiktlig eller
oavsiktlig förorening av havet.
Med anledning av oljetankern Erikas förlisning i
december 1999 utanför Frankrikes kust har EG-
kommissionen lämnat förslag till flera rättsakter,
de s.k. Erikapaketen eller Erika I och Erika II.
Förslagen syftar till att förbättra sjösäkerheten,
göra sjöfarten effektivare och förebygga
föroreningar från fartyg. Erika I omfattar t.ex. ett
förslag till förordning om generellt förbud mot
oljetankfartyg med enkelskrov för att påskynda
övergången till fartyg med dubbelskrov. Arbetet med
samtliga förslag i Erikapaketen pågår för närvarande
inom unionen (jfr bl.a. utrikesutskottets betänkande
2000/01:UU11).
Slutligen kan nämnas att EU:s miljö- och
transportministrar och representanter för
Östersjöstaterna höll ett extraordinärt möte i
Köpenhamn den
10 september 2001 angående bättre sjösäkerhet och
förebyggande av föroreningar i Östersjön. De berörda
staterna enades om ett åtgärdspaket som skall
inarbetas i Helsingforskonventionen.
Östersjöstrategin
Östersjöstrategin är benämningen på den gemensamma
strategi som länderna runt Östersjön har enats om
för att skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig
påverkan från fartyg. Strategin har arbetats fram
inom ramen för Helsingforskonventionen, vars syfte
är att skydda Östersjöområdets marina miljö från
föroreningar. Helsingforskonventionens verkställande
organ är Helsingforskommissionen (HELCOM).
Åtgärderna inom Östersjöstrategin är inriktade på
att förebygga utsläpp, främst genom att fartygen på
olika sätt skall förmås att lämna i land sitt avfall
till mottagningsanordningar i hamn. För att kunna ta
emot allt avfall behöver mottagningsanordningarna i
hamnarna runt Östersjön byggas upp, utvecklas och
harmoniseras, vilket också är en del av strategin.
De huvudsakliga
momenten i Östersjöstrategin är i korthet följande.
- Fartyg skall, innan de avseglar, vara skyldiga
att lämna sitt avfall till en
mottagningsanordning i hamn, s.k. obligatorisk
avfallsavlämning.
- Det förbud mot utsläpp av toalettavfall som
tidigare endast gällt för större fartyg skall
även gälla för mindre fartyg, inklusive
fritidsbåtar om de är utrustade med toalett.
- Hamnarna skall tillämpa det s.k. no-special-
fee-systemet vid mottag-ning av avfall från
fartyg. Systemet innebär att någon särskild
avgift inte får tas ut av fartygen för
mottagning och hantering av avfall. Däremot kan
kostnaderna för avfallshantering i de flesta
fall ingå som en del av hamnavgiften. Denna får
dock inte differentieras beroende på om avfall
lämnas eller inte.
- Större fartyg skall vara skyldiga att i förväg
anmäla till hamnen bl.a. vilket slags avfall de
avser att lämna och vilka mängder, s.k.
notifie-ringsskyldighet.
- Avfallshanteringsplaner skall upprättas för
hamnarna. Av dessa skall framgå bl.a. vilka
mängder avfall som hamnen beräknar hantera och
en beskrivning av hur avfallet tas om hand.
Riksdagen behandlade under hösten 2000 en
proposition om genomförande av Östersjöstrategin
(prop. 1999/2000:133, bet. 2000/01:TU5). Riksdagen
beslutade enhälligt bifalla regeringens förslag om
vissa lagändringar som var nödvändiga för att
genomföra strategin. Ändringarna infördes i VlfL och
har därefter följts upp genom ändringar i VlfF och
renhållningsförordningen, vilka trädde i kraft den 1
april 2001. I VlfF föreskrivs således numera bl.a.
att mottagningsanordningar skall finnas i alla
hamnar. Den obligatoriska avfalls-lämningen har
införts, liksom skyldigheten att upprätta en
avfallshanteringsplan. Sjöfartsverket har
bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om
dessa skyldigheter.
Den svenska lagstiftningen
I avsnitt 5.3 och följande avsnitt i propositionen
redovisar regeringen de viktigaste nationella
lagarna och förordningarna på området (s. 56 f.)
Vidare redovisas vissa mer allmänna bestämmelser
rörande utredningen i brottmål (förundersökning,
straffprocessuella tvångsmedel, sanktioner vid
oljeutsläpp, det straffrättsliga ansvaret vid olika
typer av överträdelser m.m.). När det gäller brott
begångna på utländska fartyg erinras om att det
finns särskilda begränsningar i lagen (1996:517) om
begränsning av tillämpningen av svensk lag vad
gäller vissa brott begångna på utländska fartyg
(begränsningslagen). Begränsningslagen tillkom som
en följd av att Sverige ratificerade
havsrättskonventionen. Lagen innebär att strängare
straff än böter inte får dömas ut för ett brott mot
bestämmelserna i svensk lag om förebyggande,
begränsning eller kontroll av förorening av den
marina miljön om brottet begås på ett fartyg som är
registrerat i en främmande stat när fartyget
befinner sig utanför svenskt inre vatten.
Begränsningen gäller dock inte allvarliga och
uppsåtliga gärningar som avser förorening i
territiorialhavet.
När det gäller svensk domsrätt följer av 2 kap. 2
§ andra stycket brottsbalken att svensk domsrätt
inte föreligger om ett brott begåtts inom ett område
som inte tillhör någon stat och det enligt svensk
lag inte kan följa svårare straff än böter på
gärningen. Den ekonomiska zonen anses vara ett
område som inte tillhör någon stat. Det innebär
således att det inte föreligger svensk domsrätt för
brott begångna på utländska fartyg i den ekonomiska
zonen, eftersom begränsningslagen stadgar att endast
böter får utdömas i dessa fall. Utskottet återkommer
i det följande till regeringens förslag om utvidgad
svensk domsrätt i dessa fall.
När det gäller sanktioner för otillåtna utsläpp
från fartyg är bestämmelserna om
vattenföroreningsavgift av intresse. År 1984
infördes en ny administrativ sanktion vid olovliga
oljeutsläpp, vattenföroreningsavgiften. Bestämmelser
härom finns i 8 kap. VlfL. Utskottet återkommer i
det följande till regeringens förslag om skärpning
av dessa regler.
Propositionen innehåller i denna del också en
redovisning av bestämmelserna om företagsbot (s. 69
f.). Såvitt framkommit har någon talan om
företagsbot inte förts i samband med olagliga
utsläpp från fartyg.
Ingripanden mot fartyg m.m.
Utskottets förslag i korthet:
Utskottet instämmer i regeringens bedömning
att bestämmelser om åtgärder mot förorening
från fartyg även i fortsättningen bör finnas
i särskild lagstiftning och således inte
inarbetas i miljöbalken. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag i fråga om
inspektion av och ingrepp mot utländska
fartyg, höjd vattenföroreningsavgift,
införande av svensk domsrätt i den ekonomiska
zonen, Kustbevakningens och Sjöfartsverkets
roll i brottsutredningen m.m. Utskottet anser
att ett antal motioner med mer allmänt hållna
önskemål angående en skärpning av regelverket
rörande olagliga utsläpp från fartyg m.m. får
anses tillgodosedda.
Propositionen
Som framgår av den tidigare redovisningen anser
regeringen att kraftfulla ansträngningar bör göras
för att förhindra utsläpp av förorenande ämnen från
fartyg. Skadeverkningarna av oljeutsläpp och andra
utsläpp av förorenande ämnen från fartyg har de
senaste årtiondena fått ökad uppmärksamhet i hela
världen. Föroreningarna har både kortsiktiga och
långsiktiga negativa effekter på miljön. I
propositionen föreslås en rad lagändringar med det
gemensamma syftet att minska föroreningar från
fartyg, bl.a. genom förbättrade möjligheter att
beivra olagliga utsläpp till sjöss av olja och andra
skadliga ämnen. De ändringar som föreslås innebär
bl.a. att Sverige fullt ut utnyttjar de möjligheter
som ges i havsrättskonventionen och andra
internationella konventioner att kontrollera och
ingripa mot bl.a. utländska fartyg i samband med
olyckor eller otillåtna utsläpp.
I fråga om förhållandet mellan miljöbalken och
speciallagstiftningen anser regeringen att
bestämmelser om åtgärder mot förorening från fartyg
även i fortsättningen bör finnas i särskild
lagstiftning. De lagändringar som nu är aktuella
föreslås således i huvudsak införda i lagen
(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
VlfL.
Regleringen av inspektion av utländska fartyg i
Sveriges territorialhav och ekonomiska zon ändras i
förtydligande syfte samt för att nå bättre
överensstämmelse med havsrättskonventionen och
MARPOL.
Möjligheterna att vidta åtgärder vid utsläpp som
har orsakats av olyckor och att hålla kvar utländska
fartyg anpassas fullt ut till ingreppskonventionen
och havsrättskonventionen.
Ombord på svenska fartyg skall oljedagböcker och
andra dagböcker hållas tillgängliga även för
Kustbevakningen och de myndigheter som redan i dag
har rätt att ta del av böckerna.
Beträffande vattenföroreningsavgiften föreslås att
ansvarsfördelningen förenklas. Avgift skall alltid
kunna påföras ägaren, om han inte visar att han
saknat inflytande över fartygets drift.
Vattenföroreningsavgiften höjs för de vanligaste
utsläppsmängderna.
Svensk domsrätt införs när det gäller olagliga
utsläpp och andra brott mot VlfL som begås på
utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal får
dock endast väckas om den stat där fartyget är
registrerat antingen i ett konkret fall underlåter
eller upprepade gånger tidigare i liknande
situationer underlåtit att vidta rättsliga åtgärder
eller om brottet avser ett förbjudet utsläpp i den
ekonomiska zonen och utsläppet har medfört betydande
skada.
Under rubriken Brottsutredningen vid oljeutsläpp
föreslår regeringen att Kustbevakningen ges
befogenhet att inleda och bedriva förundersökning
rörande olagliga utsläpp. Kustbevakningens utvidgade
befogenheter skall inte innebära någon begränsning
av polisens befogenheter på området. Tjänstemän vid
Kustbevakningen skall i huvudsak ha samma
befogenheter som polismän att vidta åtgärder i
samband med förundersökningen om brott mot VlfL.
Kustbevakningstjänstemän ges dock inte några egna
befogenheter att besluta om kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning.
Åklagaren skall överta ledningen av
förundersökningen så snart någon skäligen kan
misstänkas för ett olagligt utsläpp eller när det i
annat fall är påkallat av särskilda skäl.
De begränsningar som gäller enligt det
internationella regelverket vid straffrättsliga
ingripanden mot utländska fartyg regleras. Beslut om
förhör enligt 23 kap. rättegångsbalken eller om
användande av tvångsmedel enligt 24-28 kap.
rättegångsbalken ombord på utländska fartyg utanför
svenskt inre vatten skall fattas av åklagaren eller
rätten.
Husrannsakan får företas trots regleringen i
begränsningslagen. Förutsättningarna för att
verkställa utredningsåtgärder och vidta tvångsmedel
mot fartyg till sjöss regleras i en särskild
bestämmelse.
Särskilda bestämmelser om brottsutredning med
anledning av bl.a. olagliga utsläpp införs i VlfL.
Överförande av utredning och i förekommande fall
lagföring till fartygets flaggstat när det gäller
ett olagligt utsläpp (s.k. flaggstatsrapportering)
lagreg-leras. Beslut om flaggstatsrapportering
fattas av åklagaren. Skyldigheten att underrätta
flaggstaten när straffrättsliga åtgärder har
vidtagits lagregleras.
Det införs en skyldighet för tillsynsmyndigheten,
i första hand Sjöfartsverket, dels att anmäla
överträdelser inom sitt tillsynsområde dels att
bistå åklagare, polismyndighet och Kustbevakningen
vid brottsutredningar.
Motionerna
Ett antal motioner från allmänna motionstiden 1999
respektive 2001 innehåller mer allmänt hållna
önskemål om en skärpning av regelverket för olagliga
utsläpp av olja till sjöss m.m. Enligt motion
1999/2000:T603 (m) är det nödvändigt att förändra
och skärpa lagstiftningen i detta avseende. Liknande
yrkanden framförs i motionerna 1999/2000:MJ727 (kd)
yrkande 9, 2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1,
2001/2002:MJ372 (s), 2001/02:MJ519 (kd) yrkande 10
och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 8. Enligt motion
1999/2000:MJ405 (m) yrkande 2 behövs det bättre
anläggningar i de gamla östländerna för mottagning
av oljerester, bättre övervakning av oljetransporter
till sjöss, skärpta ansvarsregler och ökat
internationellt samarbete. I följdmotionen
2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en långsiktig
plan för bevarande av den biologiska mångfalden i
och kring Östersjön. I fp-motionen 2001/02:MJ521
yrkande 6 understryks behovet av ökade resurser för
att minska oljeutsläppen i Östersjön.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottets yttrande (2001/02:JuU3y) inriktas
främst på regeringens förslag i fråga om svensk
domsrätt och om brottsutredningar vid oljeutsläpp.
Efter en redovisning av vissa lagbestämmelser anför
justitieutskottet att utskottet tidigare
uppmärksammat avsaknaden av svensk domsrätt i vissa,
närmare angivna, fall av olagliga utsläpp inom
Sveriges ekonomiska zon. Utskottet har i annat
sammanhang bl.a. pekat på möjligheten att lösa
problemet med en särskild bestämmelse i VlfL. Vidare
har utskottet ansett att det rättsliga förfarandet
borde effektiviseras på området, och utskottet
efterlyste bl.a. ansträngningar för att fler fall
skulle föras till åtal (bet. 1995/96:UU17, yttr.
1995/96:JuU9y). Riksdagen beslutade om ett
tillkännagivande med detta innehåll, vilket ledde
till det utredningsarbete som nu utmynnat i en
proposition till riksdagen.
Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången
på justitieutskottets initiativ - om ett
tillkännagivande på området. Detta gick ut på att
Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda
och bedriva förundersökning rörande oljeutsläpp
(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).
Justitieutskottet konstaterar, i likhet med vad
utskottet vid flera tillfällen tidigare uttalat, att
det är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att
effektivisera det rättsliga förfarandet när det
gäller att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare
konstatera att regeringens förslag på de områden som
beskrivits väl överensstämmer med de önskemål om
förbättringar som utskottet tidigare gett uttryck
för. Utskottet välkomnar därför förslagen och
föreslår att miljö- och jordbruksutskottet
tillstyrker dem.
Justitieutskottet ser också positivt på den
uppföljning av upptäckta utsläpp och vidtagna
åtgärder som aviseras i propositionen. Utskottet
förutsätter att riksdagen framdeles informeras om
resultatet av denna uppföljning, t.ex. i
budgetpropositionen.
Avslutningsvis vill justitieutskottet anmärka att
det kan finnas skäl att överväga att införa en
särskild reglering för behandling av personuppgifter
i Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet.
Sådana särregler i förhållande till
personuppgiftslagen (1998:204) har på närliggande
områden meddelats i polisdatalagen (1998:622), lagen
(2001:85) om behandling av personuppgifter i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet och i lagen
(1999:90) om behandling av personuppgifter vid
skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar.
Miljö- och jordbruksutskottets
ställningstagande
Som utskottet anfört inledningsvis är det angeläget
att kraftfulla ansträngningar görs för att förhindra
utsläpp av olja och andra miljöskadliga ämnen från
fartyg. Det framgår också av justitieutskottets
yttrande att riksdagen i olika sammanhang har
efterlyst förbättrade möjligheter att beivra
olagliga utsläpp till sjöss samt uttalat att det
rättsliga förfarandet borde effektiviseras. Miljö-
och jordbruksutskottet konstaterar att de framlagda
förslagen väl överensstämmer med vad riksdagen
tidigare uttalat och att det svenska regelverket nu
på ett välbehövligt sätt skärps och anpassas till
havsrättskonventionen och andra internationella
konventioner på området. Utskottet tillstyrker
därmed regeringens förslag i de delar dessa
redovisas i avsnitt 6.1-6.5. i propositionen. Det
innebär att lagen (1980:424) om åtgärder mot
föroreningar (VlfL) kompletteras med bestämmelser om
bl.a. inspektion av utländska fartyg, höjd
vattenföroreningsavgift, svensk domsrätt i Sveriges
ekonomiska zon samt brottsutredningen vid
oljeutsläpp. I likhet med justitieutskottet
tillstyrker utskottet att Kustbevakningen ges
befogenhet att inleda och bedriva förundersökning
rörande olagliga utsläpp. Som regeringen föreslagit
bör det införas en skyldighet för
tillsynsmyndigheten, i första hand Sjöfartsverket,
att anmäla överträdelser inom sitt tillsynsområde
och bistå åklagare, polismyndighet och
Kustbevakningen vid brottsutredningar. Utskottet
anser det vidare värdefullt att VlfL på ett
klargörande sätt kompletteras med bestämmelser
angående ingripanden av olika slag mot utländska
fartyg. Häri ingår t.ex. bestämmelser om förbud och
förelägganden beträffande fartyg i form av bl.a.
förbud mot fortsatt resa (7 kap.). I fråga om
förundersökningen införs bestämmelser i
11 kap. om förhör, gripande, beslag, husrannsakan
och kvarhållande av fartyg. Det kan tilläggas att de
föreslagna ändringarna i VlfL också innefattar
sanktioner och tillsyn med anledning av
Östersjöstrategin, bl.a. i fråga om skyldigheten att
avlämna avfall i hamn. Detta ämne behandlas i ett
följande avsnitt i betänkandet.
De motioner som väckts under riksmötet 1999/2000
och 2001/02 enligt redovisningen ovan innehåller i
stor utsträckning allmänt hållna synpunkter på och
önskemål om en skärpning av regelverket rörande
olagliga utsläpp från fartyg. Vid en samlad
bedömning av regeringens förslag och överväganden
finner utskottet att motionerna får anses
tillgodosedda. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:T603 (m), 1999/2000:MJ405 (m)
yrkande 2, 1999/2000:MJ727 (kd) yrkande 9,
2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1, 2001/02:MJ372 (s),
2001/02:MJ519 (kd) yrkande 10, 2001/02:MJ521 (fp)
yrkande 6 och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 8.
I motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 4 efterlyses en
långsiktig plan för bevarande av den biologiska
mångfalden i och kring Östersjön. Utskottet vill
härvidlag i första hand hänvisa till 1992 års
konvention om Östersjöns marina miljö. Ett av
konventionens huvudsyften är att skydda och bevara
de marina ekosystemen och deras fauna och flora.
Utskottet utgår från att motionärernas synpunkter
kan tillgodoses inom ramen för det arbete som
bedrivs i enlighet med konventionen.
Utskottet vill i sammanhanget slutligen hänvisa
till justitieutskottets synpunkter angående behovet
av en särskild reglering för behandling av
personuppgifter i Kustbevakningens brottsbekämpande
verksamhet. Utskottet utgår från att regeringen i
det fortsatta arbetet beaktar vad justitieutskottet
anfört i denna fråga.
Straffansvar m.m.
Utskottets förslag i korthet:
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
tillämpligheten av bestämmelserna om
miljöbrott i miljöbalken, om utformningen av
ansvaret för otillåtna utsläpp och
befälhavarens m.fl. ansvar. Den som i en
redares ställe utövar ett väsentligt
inflytande över ett fartygs drift jämställs
även straffrättsligt med redaren. Reglerna om
domstols behörighet att pröva mål om brott
mot VlfL och som begåtts utanför svensk hamn
kompletteras.
Propositionen
På samma sätt som gäller för brottsbalken ges
miljöbalkens straffbestämmelser företräde vid brott
som gäller olagliga utsläpp av olja eller andra
skadliga ämnen, om gärningen är belagd med strängare
straff enligt miljöbalken. Någon generell
bestämmelse om att straffbestämmelserna om
miljöbrott och vållande till miljöstörning i första
hand skall tillämpas vid olagliga utsläpp införs
således inte.
Befälhavarens övergripande ansvar för att
förhindra förorening skrivs in i
fartygssäkerhetslagen (1988:49). Befälhavarens
tillsynsansvar förtydligas ytterligare genom att det
föreskrivs att befälhavaren kan undgå sitt straff-
ansvar endast om han eller hon har delegerat
ansvaret för en tillsynsuppgift till ett annat
befäl. Det föreskrivs vidare att ett annat befäl har
ett tillsynsansvar i motsvarande mån som
befälhavaren, om tillsynsansvaret har delegerats
eller följer av tjänstens beskaffenhet.
Den som i en redares ställe utövar ett väsentligt
inflytande över ett fartygs drift jämställs även i
straffrättsligt hänseende med redaren.
Vid brott mot VlfL bör, liksom för närvarande,
åtal kunna väckas antingen vid sjörättsdomstol eller
vid annan tingsrätt. Reglerna om domstols behörighet
att pröva mål om brott som avses i VlfL och som
begåtts utanför svensk hamn kompletteras.
Motionen
I motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkas att redarens,
befälhavarens och maskinchefens straffansvar vid
illegala oljeutsläpp skärps. Sverige bör verka inom
EU för att gällande lagar om straffansvar vid
oljeutsläpp efterlevs (yrkandena 1 och 2).
Utskottets ställningstagande
Frågor om straffansvar m.m. för olika
befattningshavare på fartyg behandlas i
propositionen under avsnitt 6.6 Straffansvar.
Regeringens förslag innebär till en början att
miljöbalkens straffbestämmelser, på samma sätt som
gäller för brottsbalken, ges företräde vid brott som
gäller olagliga utsläpp av olja eller andra skadliga
ämnen, om gärningen är belagd med strängare straff
enligt miljöbalken. Lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg, VlfL, kompletteras sålunda
med en bestämmelse som innebär att brott mot
utsläppsförbud m.m. i första hand bestraffas med
böter eller fängelse i högst två år enligt den
lagens straffbestämmelser, såvida inte gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken eller
miljöbalken. Den närmare utformningen av ansvaret
för otillåtna utsläpp och befälhavarens ansvar
behandlas i avsnitt 6.6.2 (s. 128 f.). Befälhavarens
övergripande ansvar för att förhindra förorening
skrivs in i fartygssäkerhetslagen (1988:49).
Befälhavarens tillsynsansvar förtydligas ytterligare
genom att det föreskrivs att befälhavaren kan undgå
sitt straffansvar endast om han eller hon har
delegerat ansvaret för en tillsynsuppgift till ett
annat befäl. Det föreskrivs vidare att ett annat
befäl har ett tillsynsansvar i motsvarande mån som
befälhavaren, om tillsynsansvaret har delegerats
eller följer av tjänstens beskaffenhet. Det är
enligt propositionen uppenbart att det
straffrättsliga ansvaret skall träffa den som på
grund av tjänstens beskaffenhet har ett
tillsynsansvar, t.ex. maskinchefen.
I fråga om ansvaret för redare, ägare m.fl. anför
regeringen (s. 132 f.) att den som leder och
organiserar en riskfylld verksamhet givetvis har ett
straffrättsligt ansvar för sin verksamhet. Ansvar
bör utkrävas enligt de utvecklade principerna för
företagaransvar.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i
enlighet med redovisningen i avsnitt 6.6-6.8 i
propositionen. När det gäller utformningen av
straffansvaret för befälhavare och andra
befattningshavare är, såvitt utskottet kan bedöma,
syftet med motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkande 1
tillgodosett. Det kan tilläggas att regeringens
förslag innefattar en viss skärpning också vad
gäller vattenföroreningsavgiften (se föregående
avsnitt). I anslutning till yrkande 2 i motionen om
inriktningen av arbetet inom EU vill utskottet
hänvisa till redovisningen i detta betänkande och i
propositionen angående EU:s reglering avseende
avsiktlig eller oavsiktlig förorening av havet.
Utskottet föreslår att motionen lämnas utan vidare
åtgärd i berörda delar.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det
finns behov av en kompletterande bestämmelse som
reglerar behörig domstol när brott begåtts på ett
svenskt fartyg utanför svenskt sjöterritorium eller
på ett utländskt fartyg utanför svensk hamn. Åtal
för brott som avses i VlfL skall i dessa fall kunna
väckas även vid den domstol vars domkrets omfattar
eller ligger närmast den plats där brottet
förövades, enligt vad som anges i 10 kap. 8 § VlfL.
Sanktioner och tillsyn med anledning
av Östersjöstrategin
Utskottets förslag i korthet:
Utskottet tillstyrker att VlfL kompletteras
med bestämmelser om tillsyn och sanktioner
som förbättrar möjligheterna att genomföra
Östersjöstrategin. Här ingår bl.a. tillsyn
över hamnar, vitesförelägganden, förbud för
fartyg att avgå från hamn om inte avfallet
lämnats i föreskriven ordning samt straff för
underlåtenhet att avlämna eller anmäla
avfall. Ett antal motioner om
mottagningsanläggningar för avfall runt
Östersjön, avgiftssystemet m.m. avstyrks.
Propositionen
Genom Östersjöstrategin har vissa skyldigheter
införts för fartyg och hamnar. Tillsyn över
efterlevnaden av bestämmelserna om mottagning av
avfall från fartyg skall utövas av den myndighet som
regeringen utser. Tillsynsmyndigheten får meddela de
förelägganden som behövs i ett enskilt fall för att
- en mottagnings- eller behandlingsanordning
skall tillhandahållas där
sådan skall finnas,
- en mottagnings- eller behandlingsanordning
skall uppfylla de krav
som gäller i fråga om utformning och drift,
- de skyldigheter som föreligger i fråga om
mottagande och hantering
skall efterlevas,
- en avfallshanteringsplan skall upprättas.
Ett föreläggande får förenas med vite och överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande
till kammarrätt krävs prövningstillstånd.
Sjöfartsverket eller annan myndighet som
regeringen utser får meddela förbud mot ett fartygs
avgång om skyldigheten att lämna avfall inte
fullgjorts. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att fullgöra sin skyldighet att lämna
avfall från ett fartyg döms till böter eller
fängelse i högst sex månader. Också underlåtenhet
att anmäla avlämning av avfall straffsanktioneras, i
detta fall med enbart böter.
Motionerna
Några motioner från allmänna motionstiden 1999 tar
upp frågor som sedermera behandlats inom ramen för
Östersjöstrategin. Enligt motion 1999/2000:T210 (kd)
yrkande 25 bör regeringen verka för att mottagning
av olja och avfall skall bli kostnadsfritt och
fungera i hela Östersjöområdet. I motion
1999/2000:T712 (kd) efterlyses ett program med
förslag om oljesanering och mottagningsanordningar
för olja m.m. Enligt motion 1999/2000:T620 (s) måste
arbetet med att förhindra oljeutsläppen ges hög
prioritet, och alternativa lösningar för att ta hand
om oljespill måste kunna prövas. I motion
1999/2000:M727 (kd) anförs att det är nödvändigt att
bygga upp mottagningsanläggningar för avfall runt
Östersjön (yrkande 10).
I följdmotioner till propositionen och i motioner
från allmänna motionstiden 2001 återkommer vissa
yrkanden i detta ämne. Enligt motion 2000/01:MJ49
(kd) bör de ekonomiska villkoren för mottagande av
fartygsavfall ses över. Det nuvarande systemet har
fått olyckliga konsekvenser. Eftersom kostnaderna
för omhändertagande av avfall skall inkluderas i den
allmänna hamnavgiften måste avgiften höjas i takt
med ökad avfallshantering. Hamnavgiften utgör dock
ett konkurrensmedel mellan hamnarna, och därmed har
också villkoren för avfallshanteringen kommit att
utgöra ett konkur-rensmedel. Försämrad miljöhänsyn
blir resultatet om ett fartygs val av hamn för att
avlämna avfall inte följer miljömässiga hänsyn utan
betingas av snävt ekonomiska bedömningar.
I motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 2 understryks
det angelägna i att alla länder runt Östersjön har
mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall
och att Sverige verkar för detta. Enligt yrkande 3 i
motionen bör miljöhotande verksamhet (oljehamnar
m.m.) förläggas till yttre hamnområde.
I motion 2001/02:MJ416 (kd) yrkande 3 anförs att
det är viktigt att Östersjöstrategin tillämpas fullt
ut i svenska hamnar och att Sverige arbetar för att
implementeringen förbättras i vissa andra hamnar.
Enligt motion 2001/02: MJ417 (kd) vore det värt att
pröva tanken på ett ekonomiskt incitament att lämna
spilloljan i hamn, på samma sätt som ett
pantningssystem.
I motion 2001/02:MJ415 (mp) förordas en hamnlag av
tvingande karaktär som bl.a. skulle innebära förbud
för fartyg att lämna hamn innan tankarna är rena.
Någon avgift för avfallshanteringen bör ej tas ut.
Enligt motion 2001/02:MJ466 (mp) yrkande 10 finns
indikationer på att många hamnar tar ut särskilda
avgifter för avlämnande av oljespill och därmed inte
följer no-special-fee-principen. I motionen anförs
att det är viktigt att avgiftsfriheten för själva
avfallshanteringen upprätthålls och att utbyggnaden
av anläggningar för avfall påskyndas i
Östersjöområdet.
Enligt motion 2001/02:MJ499 (s) bör en
internationell myndighet inrättas för att
kontrollera att avfallshanteringsanläggningarna runt
Östersjön fungerar.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att riksdagen under hösten 2000
behandlade en proposition med mer direkt anknytning
till avfallsfrågor och mottagningsanläggningar än
den nu aktuella propositionen. Utskottet hänvisar
härvidlag till proposition 1999/2000:133 om
genomförande av Östersjöstrategin och tra-
fikutskottets betänkande 2000/01:TU5.
Östersjöstrategin har utarbetats inom ramen för
Helsingforskonventionen. Verkställande organ inom
konventionen är Helsingforskommissionen (HELCOM).
Syftet med Östersjöstrategin är att minimera
miljöpåverkan från sjöfarten i Östersjöområdet.
Strategin omfattar samtliga fartyg, således inte
bara handelsfartyg utan också arbets-, fiske- och
fritidsfartyg. Tyngdpunkten i strategin ligger på
förebyggande åtgärder.
Strategin innefattar totalt nio rekommendationer
rörande genomförandet. De innebär bl.a. att i
princip alla fartyg måste lämna fartygsgenererat
avfall som inte får släppas ut. Alla fartyg som
anlöper en hamn skall bidra till
hanteringskostnaderna, oavsett om de lämnar något
avfall eller inte. Kostnaderna bakas in i
hamnavgiften. Också i EG-direktivet 2000/59 har
fastställts vissa principer för de
kostnadstäckningssystem som får tillämpas. Systemet
får inte utgöra ett incitament för fartyg att släppa
ut avfallet. Alla fartyg skall bidra till
kostnaderna, men visst utrymme lämnas för ett
avgiftssystem där man också tar hänsyn till vilken
typ av avfall och vilken mängd som faktiskt lämnas.
Utskottet konstaterar till en början att de
motioner som väcktes år 1999 nu är inaktuella och i
stor utsträckning får anses tillgodosedda genom de
beslut och överenskommelser som föreligger rörande
Östersjöstrategin. Därmed avstyrker utskottet
motionerna 1999/2000:T210 (kd) yrkande 25,
1999/2000:T612 (kd), 1999/2000:T620 (s) och
1999/2000:MJ727 (kd) yrkande 10. Med besluten och
överenskommelserna om Östersjöstrategin och de
förslag om åtgärder mot förorening från fartyg som
nu föreligger får också motion 2001/02:MJ415 (mp)
anses tillgodosedd.
Utskottet instämmer givetvis i de allmänna
synpunkter som framförs i motionerna 2000/01:MJ49
(kd), 2001/02:MJ416 (kd), 2001/02:MJ417 (kd) och
2001/02:MJ466 (mp) om vikten av att
Östersjöstrategin genomförs och tillämpas på ett
sätt som tillgodoser miljöhänsyn m.m. Det bör
understrykas att regeringen betraktar genomförandet
och uppföljningen av Östersjöstrategin som en
prioriterad fråga. Inom Miljödepartementet har
tidigare genomförts en särskild utredning angående
vissa frågor kring Östersjöstrategins genomförande
till år 2000. Utskottet utgår från att regeringen
noga följer utvecklingen av frågor som rör
Östersjöstrategin, exempelvis vad gäller
efterlevnaden av principen om inga särskilda
avgifter, och därvid också beaktar i vad mån
avgiftssystemet får sådana negativa konsekvenser som
påtalas i motion MJ49. I övrigt bör dessa motioner
inte nu föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet gör samma bedömning beträffande motion
2000/01:MJ50 (fp) yrkande 2 och har ingen annan
mening än motionärerna, nämligen att alla länder
runt Östersjön bör ha mottagningsanordningar för
förorenat vatten. Utskottet delar också bedömningen
i motion 2001/02:MJ466 (mp) att utbyggnaden av mot-
tagningsanläggningar i hamnarna skall ske skyndsamt.
Utskottet är inte berett att förorda en särskild
internationell kontrollmyndighet enligt yrkandet i
motion 2000/01:MJ499 (s). Det ovan redovisade
direktivet 2000/59/EG om mottagningsanordningar i
hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester är
bindande för EU:s medlemsstater, och genomförandet
övervakas på sedvanligt sätt i enlighet med de
grundläggande bestämmelserna i EG-fördraget. I
övrigt ankommer det bl.a. på Helsingforskommissionen
att fortlöpande övervaka genomförandet av
Östersjöstrategin och miljötillståndet i Östersjön.
När det gäller lokaliseringen av hamnar vill
utskottet erinra om att inrättande av hamnar i
princip definieras som miljöfarlig verksamhet enligt
närmare bestämmelser i miljöbalken. Frågan om
lämplig lokalisering och övriga frågor om hamnars
miljöpåverkan m.m. prövas från fall till fall enligt
miljöbalken. Vidare finns vissa specialbestämmelser
i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn. Denna
lag innebär bl.a. att vissa grundläggande regler i
miljöbalken skall tillämpas samt att en
miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas i ärenden
enligt lagen. Utskottet anser det mot denna
bakgrund inte nödvändigt att föreslå någon
riksdagens åtgärd med anledning av yrkande 2 i
motion 2001/02:MJ50 (fp).
Fartygs konstruktion m.m.
Utskottets förslag i korthet:
Utskottet avstyrker några motionsyrkanden med
bl.a. krav på dubbelskrov för fartyg med
miljöfarlig last och om miljölots för alla
fartyg som trafikerar Östersjön. Utskottet
hänvisar främst till att frågorna ägnats stor
uppmärksamhet inom ramen för MARPOL och
Helsingforskonventionen. Den aktuella
propositionen tar ej upp dessa frågor.
Motionerna
I motion 2001/02:MJ323 (fp) anförs att fartyg med
dubbelskrov måste bli ett obligatorium i de
särskilda riskområdena Östersjön inklusive Öresund.
Sverige måste hårt driva detta krav inom EU och den
internationella sjöfartsorganisationen IMO. Ett
datum bör fastställas snarast för utfasning av gamla
fartyg och infasning av nya med dubbelskrov
(yrkandena 2-4).
I motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande 3 hänvisas till
en överenskommelse mellan Östersjöländerna att
enkelskroviga fartyg skall ersättas med
dubbelbottnade fram till år 2008. Denna
överenskommelse resulterar enligt motionen i att de
tankfartyg som levererar drivmedel till pumpar i
skärgården även de skall vara dubbelbottnade. Därmed
blir leveranserna till skärgården hotade, eftersom
oljebolagen måste göra investeringar i mindre,
dubbelbottnade fartyg. Slutresultatet kan bli att
drivmedel transporteras ut i skärgården på ett sätt
som är tveksamt från miljö- och säkerhetssynpunkt.
Det finns anledning att se över de ekonomiska
förutsättningarna för oljebolagens investeringar i
dubbelbottnade tankfartyg för skärgårdstrafik.
Enligt motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 1 bör
Sverige verka för en internationell överenskommelse
om miljölots för alla fartyg som trafikerar
Östersjön.
Utskottets ställningstagande
Frågor om säkerheten vid maritima transporter av
olja och annan miljöfarlig last har ägnats stor
uppmärksamhet både nationellt och internationellt. I
riksdagen har både utrikesutskottet och
trafikutskottet behandlat motionsyrkanden om fartygs
konstruktion (senast i bet. 2000/01:UU11 och
2000/01:TU1). Båda utskotten hänvisar bl.a. till det
internationella arbetet inom IMO och EU.
Inom den internationella sjöfartsorganisationen
IMO i London (International Maritime Organization)
har de senaste decennierna ett flertal
överenskommelser tillkommit angående skärpta krav på
bl.a. tankfartygens konstruktion samt på utrustning
med s.k. transpondrar som gör det möjligt att avläsa
fartygens exakta position online. Genom 1992 års
tillägg till Annex I i MARPOL infördes obligatoriska
krav på dubbelskrov för nya oljetankfartyg. För
befintliga tankfartyg gäller ett utfasningsprogram
med relativt invecklade övergångsregler. Under våren
2001 beslutades inom IMO om en ny global tidtabell
för en snabbare utfasning av tankfartyg med
enkelskrov. Sammanfattningsvis och något förenklat
gäller att samtliga tankfartyg med enkelskrov skall
vara utfasade år 2015. Alla nya oljetankfartyg som
byggts sedan år 1996 omfattas av kravet på dubbelt
skrov. För vissa större fartyg gäller att de som går
i trafik efter år 2005 (kategori 1) respektive 2010
(kategori 2) skall genomgå en teknisk undersökning
(Condition Assessment Scheme, CAS). Som framgår av
trafikutskottets betänkande gäller redan krav på
dubbel botten och dubbelt skrov för fartyg som
trafikerar Vänern och Mälaren, enligt nationella
föreskrifter som utfärdats av Sjöfartsverket. I
utrikesutskottets betänkande hänvisas bl.a. till de
åtgärdsprogram som föreslagits inom EU av
kommissionen i de s.k. Erika I- och Erika II-
paketen.
I september 2001 har Östersjöstaterna och EU:s
ministrar med ansvar för sjötransport och miljö vid
ett extra HELCOM-möte kommit överens om ett
åtgärdspaket för att ge ytterligare skydd mot
föroreningar av Östersjön. Åtgärderna innefattar
bl.a. ändrade rutter, tekniska hjälpmedel för att
förbättra navigation och säkerhet samt utökad
användning av lots i vissa högriskområden i Öresund
och Östersjön. I fråga om utfasningen av
enkelskroviga tankfartyg innebär överenskommelsen
att Östersjöstaterna avstår från alla
undantagsmöjligheter som föreligger enligt
övergångsregleringen i MARPOL. Det innebär att
utfasningen skall ske under perioden 2003-2015,
beroende på fartygstyp och ålder. Vidare skall man
undersöka möjligheten att klassa vissa delar av
Östersjön som särskilt känsliga områden.
Det anförda innebär enligt utskottets bedömning
att kraven i motion 2001/02:MJ323 (fp) på utfasning
av enkelskroviga fartyg m.m. till stor del är
tillgodosedda. Därmed påkallar yrkandena 2-4 i
motionen ingen ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.
I anslutning till motion 2001/02:MJ220 (c) yrkande
3 vill utskottet framhålla att det främst ankommer
på fartygsägare och rederier att tillse att fartygen
uppfyller gällande krav på konstruktion och
utrustning. Som framgår av redovisningen ovan är
inte utfasningen av enkelskroviga fartyg omedelbart
förestående. Den kan å andra sidan inte heller
relateras till just det årtal som anges i motionen
(år 2008). I den av IMO använda kategoriindelningen
som omfattar t.ex. vissa mindre tankfartyg (kategori
3) innebär utfasningen att årtalet 2003 gäller för
fartyg som levererats år 1973 eller tidigare och
årtalet 2015 för fartyg som levererats år 1989 eller
senare. På motsvarande sätt fastställs
utfasningsåret för fartyg som levererats under
mellanliggande år. Frågan huruvida och på vad sätt
oljebolagen i sin tur kommer att drabbas av ökade
kostnader som en följd av de investeringar som i
första hand åvilar rederinä-ringen är för närvarande
svår att bedöma. Utskottet är inte berett att
föreslå några särskilda utredningsinsatser i
enlighet med motionsyrkandet.
Frågor om lotstvång i känsliga farvatten har
tidigare främst behandlats av trafikutskottet. I
betänkande 2000/01:TU1 anför trafikutskottet bl.a.
att fartyg i Östersjön väsentligen går på
internationellt vatten, där Östersjöstaterna inte
har någon jurisdiktion. Folkrättsliga principer
hindrar dem sålunda att föreskriva sådant lotstvång
som föreslagits i en av trafikutskottet behandlad
motion. Frågan om lotsning på frivillig väg på
internationellt vatten i Östersjön behandlas dock
bl.a. inom ramen för samarbetet mellan
Östersjöstaterna enligt Helsingforskonventionen om
skydd av Östersjöns marina miljö. Globalt gällande
utrustningskrav på s.k. transpondrar träder i kraft
den 1 juli 2001 och kommer att avsevärt förbättra
möjligheterna att identifiera och följa fartyg.
Miljö- och jordbruksutskottet vill här tillägga
att det ovan nämnda åtgärdspaketet som beslutades i
september 2001 också innefattar ett åtagande av
Östersjöstaterna att anlita lots i större
utsträckning i vissa riskområden.
Utskottet instämmer i det allmänna syftet med
motion 2000/01:MJ50 (fp) yrkande 1 men anser mot
angivna bakgrund att motionen inte påkallar någon
särskild åtgärd från riksdagens sida.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Skärpta regler för olagliga utsläpp i
Östersjön m.m. (punkt 2)
av Harald Nordlund (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motion 2001/02:MJ521 yrkande 6
och avslår motionerna 1999/2000:MJ405 yrkande 2,
1999/2000:MJ727 yrkande 9, 1999/2000:T603,
2001/02:MJ323 yrkande 1, 2001/02:MJ372,
2001/02:MJ519 yrkande 10 och 2001/02:MJ522 yrkande
8.
Ställningstagande
Som anförs i motion 2001/02:MJ521 brottas
Östersjöområdet med stora och allvarliga
miljöproblem. Innanhavet Östersjön med dess unika
ekosystem fortsätter att smutsas ned genom utsläpp
och läckage från samtliga länder och räknas som ett
av de mest förorenade havsområdena i världen.
Utsläppen kring och till Östersjön kräver gemensamma
lösningar på framför allt EU-nivå men även på
nationell nivå. Den bästa miljöinsatsen för att
stärka regionen kring Östersjön är att arbeta för
att våra grannländer blir medlemmar i EU. Sverige
spelar en viktig roll och måste se till att
Östersjösamarbetet effektiviseras. På kort sikt
krävs vissa punktinsatser, bl.a. ökade resurser för
att minska oljeutsläppen i Östersjön. Det krävs även
en ökad samordning av övervakningen av sjöfarten i
Östersjön. Jag föreslår att riksdagen i enlighet med
yrkande 6 i motion 2001/02:MJ521 tillkännager för
regeringen som sin mening vad som anförs ovan om
ökade resurser för att minska oljeutsläppen i
Östersjön. Jag delar även de allmänna synpunkterna i
motion 2001/02:MJ323 (fp) yrkande 1 men anser att
motionen i denna del får anses tillgodosedd med de
aktuella regeringsförslagen och vad som anförs i
denna reservation.
2. Biologisk mångfald i Östersjöområdet
(punkt 3)
av Harald Nordlund (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 4.
Ställningstagande
Som anförs i motion 2000/01:MJ50 behöver
Östersjösamarbetet fördjupas och intensifieras på
många områden. Något som saknas är en långsiktig
plan för bevarande av den biologiska mångfalden i
och kring Östersjön. Riksdagen bör göra ett
uttalande i enlighet med yrkande 4 i motionen om det
angelägna i att en sådan plan utarbetas inom
Östersjösamarbetet.
3. Miljölots i Östersjön (punkt 7)
av Harald Nordlund (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:MJ50 yrkande 1.
Ställningstagande
Som framgår av motion 2000/01:MJ50 finns det många
skäl som talar för att Sverige verkar för en
internationell överenskommelse om miljölots på
lastfartyg som trafikerar Östersjön. Miljölotsens
roll skall vara att se till att fartyg som
transporterar miljöfarlig last framförs på ett sätt
som gör att miljösäkerheten garanteras. Riksdagen
bör göra ett uttalande härom i enlighet med yrkande
1 i motionen.
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
Kostnader för fartygsgenererat avfall (punkt 9)
Ulf Björklund (kd) och Ester Lindstedt-Staaf (kd)
anför:
Kristdemokraterna har många gånger motionerat om
åtgärder mot förorening från fartyg. Föreliggande
förslag från regeringen innebär ökade möjligheter
till åtgärder. Som utskottet redovisar är
möjligheterna dock mycket begränsade. Endast
internationella konventioner kan ytterligare öka
möjligheterna till ingripanden mot olagliga utsläpp.
Förslaget innebär också att befälhavarens ansvar att
förhindra förorening lagfästs, något som
Kristdemokraterna tidigare föreslagit. Regelverket
kompletteras beträffande tillsyn och sanktioner.
Kristdemokraterna hade hoppats på bättre möjlighet
att lagföra men som utskottet redovisar går det inte
att komma längre med svensk lagstiftning i det här
fallet.
Tillsammans med Östersjöstrategin borde dock
åtgärderna åstadkomma en minskning av förorening
från fartyg i Östersjön. Förutsättningen för att
föreliggande förslag skall få avsedd effekt är att
mottagningen av avfall i hamnarna fungerar.
Kostnaderna för omhändertagande av fartygsavfall
skall inkluderas i hamnavgiften, varför hamnavgiften
borde höjas i takt med ökad avfallshantering.
Kristdemokraterna har dock uppmärksammat att
hamnavgiften utgör ett konkurrensmedel mellan
hamnar, varvid även villkoren för avfallshanteringen
blir ett konkurrensmedel. Resultatet kan bli
försämrad miljöhänsyn om ett fartygs val av hamn
betingas av snävt ekonomiska bedömningar.
Kristdemokraterna har med motion 2000/01:MJ49 fäst
uppmärksamheten på detta problem. Utskottet säger
sig utgå från att regeringen noga följer
utvecklingen på detta område och därvid beaktar i
vad mån avgiftssystemet får sådana följder som
påtalas i motionen. Vi kristdemokrater nöjer oss med
detta men kommer att följa frågan även i
fortsättningen.
BILAGA 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i
proposition 2000/01:139 att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg,
2. lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (1988:49),
3. lag om ändring i lagen (1989:395) om
Kustbevakningens medverkan vid polisiär
övervakning.
Följdmotioner
2000/01:MJ49 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av hamnars
ekonomiska villkor för mottagande av fartygsavfall.
2000/01:MJ50 av Harald Nordlund och Lennart Kollmats
(fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
Sverige verkar för en internationell
överenskommelse om miljölots för alla fartyg som
trafikerar Östersjön.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att möjliggöra att
alla länder i Sveriges närområde har
mottagningshamnar för förorenat vatten.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att miljöhotande
verksamhet förläggs till yttre hamnområden.
4. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att arbeta fram
en långsiktig plan för bevarande av
den biologiska mångfalden.
Motioner från allmänna motionstiden
1999
1999/2000:T210 av Johnny Gylling (kd):
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
mottagningsanläggningar för oljespill.
1999/2000:T603 av Inger René och Berit Adolfsson
(m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förändrad lagstiftning när
det gäller ansvaret för illegalt utsläpp av olja.
1999/2000:T612 av Rolf Åbjörnsson (kd):
Riksdagen begär av regeringen ett program med
förslag om hur ett oljesaneringsprogram kan
genomföras i enlighet med de i motionen angivna
intentionerna.
1999/2000:T620 av Lilian Virgin och Agneta Ringman
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om alternativa lösningar för
att förhindra och ta hand om oljespill.
1999/2000:MJ405 av Göte Jonsson m.fl. (m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fartygstrafiken.
1999/2000:MJ727 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt
lagstiftning för att effektivare komma åt
ansvariga för oljeutsläpp från fartyg.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om uppbyggnaden av
mottagningsanläggningar för olja.
Motioner från allmänna motionstiden
2001
2001/02:MJ220 av Åke Sandström m.fl. (c):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över de
ekonomiska förutsättningarna för oljebolagens
investeringar i dubbelbottnade tankfartyg för
skärgårdstrafik.
2001/02:MJ323 av Karl-Göran Biörsmark (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om säkrare
sjötransporter i nordiska farvatten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av
dubbelskrov på fartyg med miljöfarligt gods.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om fastställande
av ett datum för infasning av fartyg med
dubbelskrov.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av att
i EU verka för säkrare sjötransporter.
2001/02:MJ372 av Lisbet Calner och Mona Berglund
Nilsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en lagändring
när det gäller ansvaret för otillåtna oljeutsläpp.
2001/02:MJ415 av Barbro Feltzing (mp):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till en hamnlag av tvingande karaktär och att den
instiftas enligt intentionerna i motionen.
2001/02:MJ416 av Annelie Enochson och Chatrine
Pålsson (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att redarens,
befälhavarens och maskintjänstchefens straffansvar
vid illegala oljeutsläpp skärps.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka inom EU
för att gällande lagar om straffansvar vid
oljeutsläpp efterlevs internationellt samt att
inom EU gemensamt kunna lagföra illegala
oljeutsläpp.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
hamnarnas åläggande att ta hand om avfall från
fartyg efterlevs.
2001/02:MJ417 av Tuve Skånberg (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ekonomiska incitament för
att lämna spillolja i hamn.
2001/02:MJ466 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder mot
oljeutsläpp.
2001/02:MJ499 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett kontrollsystem för
fartyg som rensar sina oljetankar i Östersjön.
2001/02:MJ519 av Alf Svensson m.fl. (kd):
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förbättra
möjligheten att beivra oljeutsläpp.
2001/02:MJ521 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening om vad i motionen anförs om ökade resurser
för att minska oljeutsläppen i Östersjön.
2001/02:MJ522 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utsläpp från
fartyg.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg
2 Förslag till lag om ändring i
fartygssäkerhetslagen (1988:49)
3 Förslag till lag om ändring i
lagen (1982:395) om
Kustbevakningens medverkan vid
polisiär
övervakning
Bilaga 3
Justitieutskottets yttrande
2001/02:JuU3y
Åtgärder mot förorening från fartyg
Till miljö- och
jordbruksutskottet
Inledning
Miljö- och jordbruksutskottet har berett
justitieutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 2000/01:139 Åtgärder mot förorening från
fartyg jämte motioner i de delar som berör
justitieutskottets beredningsområde.
I propositionen föreslås en rad lagändringar i
syfte att minska föroreningar från fartyg, bl.a.
genom förbättrade möjligheter att beivra olagliga
utsläpp till sjöss av olja och andra skadliga ämnen.
I propositionen behandlas bl.a. frågor om svensk
domsrätt (avsnitt 6.4) och om brottsutredningar vid
oljeutsläpp (avsnitt 6.5), och utskottet begränsar
sitt yttrande till dem. Någon motion har inte väckts
i dessa delar.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, grundar
sig på Oljeutsläppsutredningens betänkande Att komma
åt oljeutsläppen (SOU 1998:158).
Överväganden
Svensk domsrätt förutsätter i princip bl.a. att
brottet begåtts på svenskt territorium, dvs. på
Sveriges land- eller sjöterritorium. Sjöterritoriet
består av s.k. inre vatten och territorialhavet.
Indelningen i dessa vattenområden regleras i FN:s
havsrättskonvention. Av konventionen följer också
att varje kuststat har rätt att utanför
territorialgränsen inrätta en exklusiv s.k.
ekonomisk zon - vari kuststaten inte har suveränitet
- som får sträcka sig högst 200 nautiska mil räknat
från gränsen mellan inre vatten och
territorialhavet. För svensk del gäller vidare att
den ekonomiska zonen inte utan särskild
överenskommelse med en annan stat får utsträckas
över mittlinjen i förhållande till den staten.
I viss utsträckning finns svensk domsrätt även när
brottet begåtts utom riket. Bestämmelser, som nu är
av intresse, finns i 2 kap. 2 § brottsbalken.
Sammanfattningsvis innebär de följande. Svensk
domsrätt föreligger om brottet begåtts av en svensk
medborgare eller av en utlänning med hemvist här.
Detsamma gäller om brottet begåtts av en utlänning
som efter brottet blivit svensk medborgare eller
tagit hemvist här. Vidare föreligger svensk domsrätt
om brottet begåtts av en nordisk medborgare som
finns här. Slutligen bör nämnas att svensk domsrätt
föreligger om brottet begåtts av en utomnordisk
medborgare som finns här och det på brottet enligt
svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.
Från dessa fall finns vissa undantag, bl.a. om
brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon
stat och det enligt svensk lag inte kan följa
svårare straff än böter på brottet. En ekonomisk zon
är ett sådant område som inte anses tillhöra någon
stat.
Frågan om svensk domsrätt för brott begångna i den
ekonomiska zonen är alltså beroende av vilket straff
som kan komma i fråga. I lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg (VlfL)
föreskrivs att böter eller fängelse i upp till två
år kan följa på brott mot bl.a. utsläppsförbudet.
Trots att ett utsläpp kan leda till fängelse i mer
än sex månader saknas i regel svensk domsrätt för
brott som begåtts på utländskt fartyg i Sveriges
ekonomiska zon. Detta hänger samman med de regler
som finns i lagen (1996:517) om begränsning av
tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott
begångna på utländska fartyg, den s.k.
begränsningslagen. Den lagen infördes som en följd
av att Sverige år 1996 tillträdde FN:s
havsrättskonvention. Begränsningslagen innebär bl.a.
att brott mot bestämmelser om förebyggande,
begränsning eller kontroll av förorening av den
marina miljön endast kan bestraffas med böter om
brottet begåtts på ett fartyg som är registrerat i
en främmande stat och brottet begåtts när fartyget
befunnit sig utanför svenskt inre vatten. I dessa
fall saknas alltså domsrätt om utsläppet gjorts inom
Sveriges ekonomiska zon.
Utskottet har tidigare uppmärksammat avsaknaden av
svensk domsrätt i de nu beskrivna fallen. I sitt
yttrande till utrikesutskottet i samband med
riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av
FN:s havsrättskonvention pekade utskottet på
möjligheten att lösa problemet med en särskild
bestämmelse i VlfL. Vidare ansåg utskottet att det
rättsliga förfarandet borde effektiviseras på
området, och utskottet efterlyste bl.a.
ansträngningar för att fler fall skulle föras till
åtal (bet. 1995/96:UU17, yttr. 1995/96:JuU9y s. 4
f). Riksdagen beslutade om ett tillkännagivande med
det innehållet, vilket ledde till det
utredningsarbete som nu utmynnat i en proposition
till riksdagen.
Hösten 1996 beslutade riksdagen - också den gången
på utskottets initiativ - om ett tillkännagivande på
området. Tillkännagivandet gick ut på att
Kustbevakningen borde kunna ges möjlighet att inleda
och bedriva förundersökning rörande oljeutsläpp
(bet. 1996/97:JuU1 s. 43).
I den nu aktuella propositionen föreslår
regeringen att svensk domsrätt införs när det gäller
olagliga utsläpp och andra brott mot VlfL som begås
på utländska fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Åtal
får dock bara väckas om den stat där fartyget är
registrerat antingen i det konkreta fallet
underlåter, eller upprepade gånger tidigare i
liknande situationer har underlåtit, att vidta
rättsliga åtgärder eller om utsläppet har medfört
betydande skada.
När det sedan gäller frågan om
brottsutredningsförfarandet innebär regeringens
förslag att Kustbevakningen ges rätt att inleda och
bedriva förundersökning om olagliga utsläpp. Detta
innebär inte någon begränsning av polisens
befogenheter på området. Tjänstemän vid
Kustbevakningen skall enligt förslaget i huvudsak ha
samma befogenheter som polismän att vidta åtgärder i
samband med förundersökning om brott mot VlfL.
Vidare föreslås en särskild regel som innebär att
åklagaren alltid skall överta ansvaret för
förundersökningen så snart någon skäligen kan
misstänkas för brottet eller om det är påkallat av
särskilda skäl. Det föreslås också att beslut om
förhör och tvångsmedelsanvändning på utländska
fartyg utanför svenskt inre vatten skall fattas av
åklagaren eller rätten. Förslaget innebär vidare att
de begränsningar som gäller enligt det
internationella regelverket vid straffrättsliga
ingripanden mot utländska fartyg lagregleras.
Husrannsakan, som normalt sett kräver att fängelse
kan följa på brottet, föreslås bli möjlig på
utländska fartyg trots att den ovan nämnda
begränsningslagen föreskriver att endast böter kan
komma i fråga i vissa fall. Slutligen föreslås vissa
regler om s.k. flaggstatsrapportering, ett
förfarande som syftar till att överföra lagföringen
till flaggstaten i situationer då den stat där
överträdelsen skett inte själv kan eller önskar
vidta rättsliga åtgärder. Bestämmelserna om
brottsutredning samlas enligt förslaget i ett
särskilt kapitel i VlfL.
Utskottet konstaterar, i likhet med vad utskottet
vid flera tillfällen tidigare uttalat, att det är
angeläget att åtgärder snarast vidtas för att
effektivisera det rättsliga förfarandet när det
gäller att beivra oljeutsläpp. Utskottet kan vidare
konstatera att regeringens förslag på de områden som
nyss beskrivits väl överensstämmer med de önskemål
om förbättringar som utskottet tidigare gett uttryck
för (se senast bet. 1998/99:JuU9 s. 7 f med
hänvisningar). Utskottet välkomnar därför förslagen,
och utskottet föreslår att miljö- och
jordbruksutskottet tillstyrker dem. Utskottet ser
också positivt på den uppföljning av upptäckta
utsläpp och vidtagna åtgärder som aviseras i
propositionen. Utskottet förutsätter att riksdagen
framledes informeras om resultatet av denna
uppföljning, t.ex. i budgetpropositionen.
Avslutningsvis vill utskottet anmärka att det kan
finnas skäl att överväga att införa en särskild
reglering för behandling av personuppgifter i
Kustbevakningens brottsbekämpande verksamhet. Sådana
särregler i förhållande till personuppgiftslagen
(1998:204) har på närliggande områden meddelats i
polisdatalagen (1998:622), lagen (2001:85) om
behandling av personuppgifter i Tullverkets
brottsbekämpande verksamhet och i lagen (1999:90) om
behandling av personuppgifter vid skattemyndigheters
medverkan i brottsutredningar.
Stockholm den 16 oktober 2001
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik
Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson
(s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m),
Ann-Marie Fagerström (s), Morgan Johansson (s),
Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia
Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Göran Norlander
(s), Anita Sidén (m), Sven-Erik Sjöstrand (v) och
Kjell Eldensjö (kd).