Miljö- och jordbruksutskottets betänkande

2001/02:MJU23

Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar förEU:s framtida fiskeripolitik, m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens skrivelse
2001/02:152 Ansvarsfullt fiske - svenska
prioriteringar för EU:s framtida fiskeripolitik. I
samband därmed behandlas ett motionsyrkande som
överlämnats från Näringsutskottet samt 45
motionsyrkanden om EU-relaterade fiskefrågor från
allmänna motionstiden 2000 och 2001. Utskottet
ansluter sig till regeringens slutsats att målen för
nuvarande fiskepolitiken inte har uppnåtts.
Utskottet framhåller vikten av att målsättningen för
den gemensamma fiskepolitiken skall vara att den
bedrivs på ett långsiktigt hållbart sätt. Den
framtida fiskepolitiken bör därför utvecklas så att
den bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå
från vetenskapliga bedömningar av bestånden och
fiskemöjligheterna. Vidare skall
försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna
beaktas.

Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden bl.a.
med hänvisning till vad som redovisas i skrivelsen,
pågående arbete inom området såväl inom EU som
nationellt samt till att regeringen avser att för
riksdagen framlägga en proposition om det nationella
fisket.
I betänkandet behandlas vidare 67 motionsyrkanden
om nationella fiskefrågor från allmänna motionstiden
2000 och 2001.
Med anledning av fem motionsyrkanden (m, v, kd och
c) föreslår utskottet ett tillkännagivande om
ersättning vid skador på fiskefartyg och
fiskeredskap till följd av dumpade kemiska
stridsmedel. Enligt utskottets mening talar flera
skäl för en ny granskning av skyddet för fiskare vid
olyckor med kemiska stridsmedel. Övriga
motionsyrkanden avstyrks bl.a. med hänvisning till
pågående arbete inom området samt till den ovan
nämnda propositionen.
I betänkandet finns 27 reservationer och 1
särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Hållbart fiske m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370
yrkandena 1 och 7 samt 2001/02:MJ513 yrkandena
1(3.
Reservation 1 (v, mp)

2. Den relativa stabiliteten

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ522 yrkande
1.
Reservation 2 (kd)

3. Kvoter m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ416,
2000/01:MJ611, 2000/01:
MJ796 yrkande 3, 2001/02:MJ302 yrkande 1 och
2001/02:MJ370 yrkande 2.
Reservation 3 (m)

4. Särskilda kvoter för kustfiske m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ302
yrkande 3 och 2001/02:
MJ370 yrkande 4.
Reservation 4 (v)

5. Användande av kvoter för särskilt
skydd

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ302 yrkande
2.

6. Moratorium för torskfiske

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande
11.

7. Drivgarn m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ404,
2001/02:MJ277 och 2001/02:MJ513 yrkande 13.
Reservation 5 (mp)

8. Begränsat industrifiske

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ403,
2000/01:MJ413 yrkande 4, 2000/01:MJ421,
2001/02:MJ293, 2001/02:MJ333 yrkande 1 och
2001/02:MJ467 yrkande 2.
Reservation 6 (m)
Reservation 7 (mp)

9. Utbyte av torsk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ235 yrkandena
1 och 2.

10. Dumpning av fisk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande
3.

11. Avlysning och skyddsområden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370
yrkandena 5 och 10.

12. Fiskerikontroll m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ407,
2001/02:MJ235 yrkande 3 och 2001/02:MJ513 yrkande
7.

13. Strukturpolitiken m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ370
yrkande 11 och 2001/02:
MJ513 yrkandena 6 och 8(9.

14. Forskning och utbildning inom EU m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkandena
6 och 9.
Reservation 8 (v)

15. Decentraliserad förvaltning

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande
12.

16. Fiskeavtal med tredje världen

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande
10.

17. Utvärdering av EU-program om
kustsamhällen m.m.

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ307 yrkande
5.
Reservation 9 (m)

18. Dioxin i fisk m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ494,
2001/02:MJ529 yrkande 2 och 2001/02:N27 yrkande
13.
Reservation 10 (c)

19. Utsättning av fisk

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ370 yrkande
13.

20. Miljökonsekvensbedömning av nya
områden

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ513 yrkande
12.

21. Skrivelsen

Riksdagen lägger skrivelsen 2001/02:152 till
handlingarna.

22. En långsiktig nationell fiskepolitik

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ243
yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 2,
2000/01:MJ413 yrkande 1, 2000/01:MJ418 yrkande 1,
2001/02:MJ304, 2001/02:MJ333 yrkande 2,
2001/02:MJ467 yrkande 1, 2001/02:MJ520 yrkande 26
(delvis) och 2001/02:MJ529 yrkandena 1, 3 och 6.
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (kd)
Reservation 13 (c)
Reservation 14 (fp, mp)

23. Fiskekonto m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ243
yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 4 och
2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis).
Reservation 15 (m, kd, c, fp)

24. Nyrekrytering av fiskare

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ307 yrkande
1.

25. Vattenbruk m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ414,
2000/01:MJ415, 2001/02:MJ420 yrkande 6,
2001/02:MJ468 yrkandena 1(3 samt 2001/02:MJ522
yrkandena 14-16.
Reservation 16 (m)
Reservation 17 (kd)
Reservation 18 (mp)

26. Dumpat militärt material m.m.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 8,
2000/01:MJ746, 2001/02:MJ251, 2001/02:MJ284
yrkande 1 och 2001/02:MJ522 yrkande 12 samt
avstyrker motion 2001/02:MJ284 yrkande 2.
Reservation 19 (s, mp)

27. Spökgarn

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ401 och
2001/02:MJ522 yrkande 13.

28. Fisketurism m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N385
yrkande 14, 2001/02:MJ292 yrkande 2 och
2001/02:MJ325.
Reservation 20 (m)

29. Fritt handredskapsfiske m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:MJ420
yrkande 4 och 2001/02:MJ522 yrkande 6.
Reservation 21 (m)

30. Fiskevårdsavgift m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ408,
2000/01:MJ411 och 2001/02:MJ420 yrkande 2.
Reservation 22 (m)

31. Vattenregleringsmedel

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ412.

32. Sill- och strömmingsfiske

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ406
yrkande 1, 2000/01:MJ409 och 2001/02:MJ392.

33. Laxfiske i Östersjön

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ410,
2000/01:N383 yrkande 21, 2001/02:MJ380 och
2001/02:N364 yrkande 11.
Reservation 23 (mp)

34. Bevarandeåtgärder

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ417 och
2000/01:MJ419.

35. Laxforskning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ606.

36. Fiskeförbud

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ363.
Reservation 24 (m)

37. Skador orsakade av skarv m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ904
yrkande 3 och 2000/01:
MJ908 yrkandena 1 och 2.
Reservation 25 (m, kd, c)

38. Insjöfiske m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ292 yrkandena
1 och 3.

39. Ålhuttning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ535.

40. Forskning m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ402
yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413 yrkande 2,
2000/01:MJ418 yrkande 3, 2000/01:MJ607,
2001/02:MJ509 och 2001/02:MJ529 yrkande 5.
Reservation 26 (c)

41. Centrum för fiskforskning och
utbildning

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ610.

42. Prövning av yrkesfiskarlicens

Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ420.

43. Yrkesfiskarenas sakägarstatus

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ529 yrkande
8.
Reservation 27 (c)

44. Effektivisering av Fiskeriverket

Riksdagen avslår motion 2001/02:MJ302 yrkande 8.

Stockholm den 16 maj 2002

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Sinikka Bohlin

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sinikka
Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Kaj Larsson (s),
Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Ingemar
Josefsson (s), Ann-Kristine Johansson (s), Kjell-
Erik Karlsson (v), Caroline Hagström (kd), Per-
Samuel Nisser (m), Maria Wetterstrand (mp), Eskil
Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars Lindblad
(m), Carina Ohlsson (s), Willy Söderdahl (v) och
Ester Lindstedt-Staaf (kd).

2001/02

MJU23

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

På förslag av regeringen i proposition 1997/98:2 om
hållbart fiske och jordbruk fattade riksdagen i
december 1997 beslut om att såväl det svenska fisket
som fisket inom EU skall bedrivas på ett hållbart
sätt. Riksdagen delade också regeringens bedömning
att Sverige bör verka för förändringar av den
gemensamma fiskepolitiken (GFP) i samband med den
förestående översynen för att politiken bättre skall
svara mot det angivna målet (bet. 1997/98:JoU, rskr.
1997/98:116) och att försiktighetsprincipen härvid
bör tillämpas liksom miljöaspekterna beaktas. I
april 1999 fattade riksdagen beslut om en ny
struktur i arbetet med miljömål och fastställde 15
nationella miljökvalitetsmål (bet. 1998/99:MJU6
rskr. 1998/99:183) av vilka framför allt målen Bara
naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag
och Hav i balans samt levande kust och skärgård
berör fisket. I november 2001 beslutade riksdagen om
ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen
(bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36).

Den europeiska kommissionen har påbörjat en
översyn av den gemensamma fiskepolitiken baserat på
den s.k. grundförordningen 3760/92[1] om ett
gemenskapssystem för fiske och vattenbruk. Enligt
förordningen skall kommissionen överlämna en rapport
om fiskets situation inom gemenskapen till
Europaparlamentet och rådet. I rapporten skall
särskilt de ekonomiska och sociala förhållandena i
kustområdena, resursernas tillstånd och förväntade
utveckling och tillämpningen av förordningen
belysas. På grundval av rapporten skall rådet före
den 31 december 2002 besluta om vilka anpassningar
som måste göras. I april 2001 presenterade
kommissionen sin rapport i form av en grönbok om den
framtida gemensamma fiskepolitiken. Grönboken
behandlades i ministerrådet (fiske) under det
svenska ordförandeskapet. Ministerrådet (fiske)
beslutade även under det svenska ordförandeskapet om
bl.a. rådsslutsatser om integrering av miljöhänsyn
och en hållbar utveckling. Slutsatserna
avrapporterades till Europeiska rådet i Göteborg
2001. I maj-juni 2002 förväntas kommissionen lägga
fram förslag om hur politiken skall förändras och
regleras.

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

Skrivelsens syfte är att redovisa riktlinjer för
Sveriges agerande i samband med översynen av den
gemensamma fiskepolitiken inom EU. Skrivelsen
behandlar mål och medel på lång sikt. Den gemensamma
fiskepolitiken måste förändras.

I skrivelsen konstateras att det även i framtiden
behövs en gemensam politik på fiskeområdet inom EU.
Det motiveras med att fiskerinäringen utnyttjar en
gränsöverskridande resurs. Nyttjande av resursen i
ett område påverkar beståndssituationen även i andra
områden. Därför måste resursen förvaltas gemensamt
med andra länder. Slutligen ger en gemensam politik
Sverige större möjligheter att driva gemensamma krav
på ett ansvarsfullt nyttjande av resursen.
Ett övergripande mål anges för fiskepolitiken inom
EU. Målet är att gemenskapens fiskresurser skall
förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt i
enlighet med försiktighetsprincipen och
ekosystemansatsen. Detta är en förutsättning för att
förse konsumenterna med ett högkvalitativt livsmedel
och för en fiskerinäring som långsiktigt skall kunna
utgöra en stabil verksamhet med stor
regionalpolitisk betydelse.
Målet för nuvarande gemensamma fiskeripolitik har
inte uppnåtts. Förändringar krävs i flera avseenden.
Det bärande elementet i regeringens linje är att
fångsterna skall anpassas till det långsiktigt
hållbara biologiska utrymmet. Detta skall främst
uppnås genom
1. en effektivare politik för att reducera
fiskeflottans kapacitet och fiskeansträngningen
2.
3. ett selektivt fiske inriktat på könsmogen fisk
och med små bifångster
4.
5. en förbättrad kontroll med nationellt ansvar
6.
7. ökad tillförlitlighet hos den vetenskapliga
forskningen
8.
9. respekt för den vetenskapliga rådgivningen
10.
11. ett till år 2007 utfasat direkt företagsstöd
12.
13. en liberalisering av handel med tredje land för
att möta efterfrågan på fisk och fiskeriprodukter
inom gemenskapen
14.
15. en reducering av kostnaderna för
återtagssystemet genom bl.a. bättre förvaltning
av fiskresurserna
16.
17. utveckling av nya strukturer och samarbetsformer
på nationell, regional samt gemenskapsnivå för
att skapa effektivare förvaltningsformer.
18.
Regeringen avser att gå i täten för att tillse att
EU till fullo tar sitt globala ansvar för en
ansvarsfull fiskeripolitik genom bl.a. aktivt
deltagande i regionala och multilaterala
organisationer och vid utformningen av gemenskapens
bilaterala avtal.

Offentlig utfrågning m.m.

Utskottet anordnade den 5 februari 2002 en
offentlig utfrågning om framtiden för det svenska
fisket med företrädare för bl.a. forskning och
fiskerinäring (se bilaga 2). Vidare har utskottet
uppvaktats av representanter för Svensk Gös AB,
projektet Östgös och Östgös legoodlares
intresseförening.

**FOOTNOTES**
[1]: Rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20
december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske
och vattenbruk.

Utskottets överväganden

Ansvarsfullt fiske - svenska
prioriteringar för EU:s framtida
fiskepolitik

En gemensam politik

Utskottets förslag i korthet

Utskottet instämmer i vad regeringen anför om
behovet av en fortsatt gemensam fiskepolitik
och att gemenskapens fiskeresurser bör
förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt i
enlighet med försiktighetsprincipen och
ekosystemansatsen. I samband därmed avstyrker
utskottet fem motionsyrkanden (v och mp) i
den mån de inte kan anses tillgodosedda.

Skrivelsen

Regeringen anför i skrivelsen att det även i
fortsättningen finns behov av en gemensam
fiskeripolitik. Det övergripande ansvaret för
politiken måste ligga på gemenskapsnivå. Dagens
nationella ansvar för kustzonen måste dock utvecklas
och förstärkas. Fisket nyttjar en förnyelsebar
resurs som dock kan överexploateras med allvarliga
konsekvenser för ekosystemen och fiskerinäringen.
Därtill är fiskresursen gränsöverskridande, och
nyttjande i ett område påverkar bestånden även i
andra områden. Därför måste den förvaltas gemensamt
med andra länder. En gemensam politik ger vidare
Sverige större möjligheter att driva gemensamma krav
på ett ansvarsfullt nyttjande av resursen.
Gemenskapens fiskeresurser bör i enlighet med
försiktighetsprincipen och ekosystemansatsen
förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt så att de
nyttjade fiskbestånden befinner sig inom säkra
biologiska gränser och mellanårs-variationerna
enbart är naturligt betingade. Detta är en
förutsättning för att förse konsumenterna med ett
högkvalitativt livsmedel och för en fiskerinäring
som långsiktigt skall kunna utgöra en stabil
ekonomisk verksamhet med stor regionalpolitisk
betydelse. En ytterligare förutsättning är att
fiskeföretagen bedrivs utan ekonomiska subventioner
som kan innebära en ökning av fångstkapaciteten.
Denna inriktning på politiken bör gälla samtliga
delar av den gemensamma fiskepolitiken. Vid
exempelvis fastställande av TAC:er och kvoter,
bestämmelser om tekniska bevarandeåtgärder och
bifångster, anpassning av flottkapaciteten,
reglering av marknaden och i samband med
fiskeriavtal med tredje land bör detta perspektiv
således vara vägledande för de svenska
ståndpunkterna.

Motionerna

Vänsterpartiet yrkar i motion 2001/02:MJ370 (v) att
en svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik
är nödvändig och att Sverige, för att stärka det
mellanstatliga samarbetet, skall verka för regionala
fiskeförvaltningar i havsområden där detta ej
förekommer samt att miljöhänsynen integreras i
arbetet. En effektiv förvaltning och en hållbar
utveckling skall vara vägledande för Sveriges
internationella agerande (yrkande 1). Enligt
motionärerna bör det i en svensk strategi ingå en
ökad satsning på småskaligt fiske (yrkande 7).
Småskaligt fiske har stora fördelar jämfört med
utsjöfiske med stora fartyg. Det småskaliga, ofta
kustnära fisket, kan bedrivas med mer miljövänliga
metoder. Det har lokal förankring vilket gör att
detta fiske kan utvecklas på många sätt och bli en
del av rekreations-, turism- och
fritidsfiskeverksamhet, näringar som gör att den
fångade fisken får ett betydligt högre värde jämfört
med det storskaliga industrifisket.

Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 1 bör
Sverige ha ett kraftfullt agerande vid revideringen
av EU:s gemensamma fiskepolitik. Utgångspunkten
skall, enligt motionärerna, vara en helhetssyn på
fisket där ett ekosystemtänkande och långsiktig
ekologisk hållbarhet står i centrum. Fiskepolitiken
måste vidare baseras på ett ekosystemtänkande.
Övergödningen av havet är ett exempel på problem som
har nära koppling till fisket, då döda bottnar och
kraftiga algblomningar påverkar fiskbestånden
negativt. Därmed är också jordbrukspolitiken och
trafikpolitiken kopplade till fisket, eftersom dessa
två sektorer orsakar större delen av de gödande
kväveutsläppen (yrkande 2). Därutöver måste
försiktighetsprincipen tillämpas fullt ut. Vid
fastställande av högsta tillåtna fångster måste
forskarnas rekommendationer få gå före kortsiktiga
politiska intressen (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Inledningsvis konstaterar utskottet att den
gemensamma fiskepolitiken (GFP) är en fullt
utvecklad gemenskapspolitik där EU har exklusiv
kompetens, vilket i likhet med jordbrukspolitiken
innebär att alla gemenskapens länder omfattas av
samma bestämmelser. Politiken reglerar alla aspekter
på fisket, från havet till konsumenten. Målet för
den gemensamma fiskepolitiken i fråga om
utnyttjandet är enligt artikel 2 i grundförordningen
3760/92 att den gemensamma fiskepolitiken skall
skydda och bevara de levande marina akvatiska
resurser som är tillgängliga och får utnyttjas. Den
gemensamma fiskepolitiken skall se till att dessa
resurser långsiktigt utnyttjas på ett ändamålsenligt
och ansvarsfullt sätt under de ekonomiska och
sociala förhållanden som passar sektorn, varvid
hänsyn skall tas till följderna för det marina
ekosystemet och särskilt till producenternas och
konsumenternas behov. För att nå målet har EU infört
ett gemenskapssystem för styrning av utnyttjandet.
Systemet skall se till att det finna en varaktig
balans mellan resurserna och utnyttjandet av dem
inom de olika fiskeområdena. Enligt den gemensamma
målbestämmelsen har medlemsstaterna en skyldighet
att se till att icke yrkesmässiga verksamheter som
t.ex. fritidsfiske, inte äventyrar bevarandet och
förvaltningen av de resurser som omfattas av den
gemensamma fiskepolitiken. För att dessa mål skall
kunna uppnås och för att säkerställa att
utnyttjandet sker på ett hållbart sätt anges i
förordningen bl.a. ramar för tillträde samt för
förvaltning och kontroll av fiskeaktiviteterna samt
de medel och förfaranden som krävs. Syftet med
fiskepolitiken är att säkra en ansvarsfull
förvaltning av bestånden främst genom förbättrad
övervakning och kontroll, användning av mer
selektiva redskap samt minskning av bifångst och
kasserad fångst. Vidare skall produktionshöjande
subventioner reduceras för att uppnå en bättre
balans mellan fiskekapacitet och långsiktigt
hållbart nyttjande av fiskeresurserna. Utskottet
anser, i likhet med regeringen, att den gemensamma
fiskepolitiken inte har lyckats att uppfylla målen i
den gemensamma fiskepolitiken. Som utskottet vid
flera tillfällen tidigare har framhållit (bet.
1999/2000:MJU8) skall målsättningen för den
gemensamma fiskepolitiken vara att den bedrivs på
ett långsiktig hållbart sätt. Den framtida
fiskepolitiken bör därför utvecklas så att den
bättre bidrar till detta mål. Arbetet måste utgå
från vetenskapliga bedömningar av bestånden och
fiskemöjligheterna. Vidare skall
försiktighetsprincipen tillämpas och miljöaspekterna
beaktas.

Enligt utskottets mening sammanfaller de
synpunkter som redovisats i motionerna i allt
väsentligt med de nu angivna målsättningarna för de
svenska prioriteringarna för den gemensamma
fiskepolitiken. Utskottet finner mot bakgrund av det
anförda att riksdagen inte bör vidta några åtgärder
med anledning av motionerna 2001/02:MJ370 (v)
yrkandena 1 och 7 samt 2001/02:MJ513 (mp) yrkandena
1(3. Motionerna avstyrks i berörda delar.

Resurspolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet finner i likhet med regeringen att
naturresursbasen och ett fungerande ekosystem
utgör såväl en förutsättning som en
restriktion för fisket och att politiska
styrmedel måste användas för att säkerställa
att resursen bevaras på en hållbar nivå. I
samband därmed avslår utskottet ett yrkande
(kd) om den relativa stabiliteten som
utgångspunkt för fördelningen av tillgängliga
fiskemöjligheter. Utskottet finner vidare att
det är angeläget att regeringen i fråga om
fastställande av kvoter verkar för
långsiktighet i utnyttjandet liksom att
försiktighetsprincipen tillämpas och avslår i
samband därmed fem yrkanden ( s, v och m) om
fångstkvoter. Utskottet finner att fördelning
inom fastlagda kvoter bör fastställas
nationellt men att eventuella juridiska
möjligheter att vidta ensidiga nationella
åtgärder inte bör användas och avslår därmed
tre yrkanden (v). Utskottet avslår också ett
yrkande om moratorium för torskfiske (mp).
Utskottet avslår vidare tre yrkanden (mp) om
att förbjuda långa drivgarn i Östersjön med
hänvisning till pågående arbete att verka för
bättre fiskeredskap och minskade bifångster
inom EU. Utskottet avslår sex yrkanden (s, m
och mp) om industrifiske med hänvisning till
att detta fiske sker inom biologiskt säkra
gränser och baseras på vetenskaplig
rådgivning. Samtidigt utgår utskottet från
att regeringen ser över industrifiskets
eventuella påverkan på det småskaliga
kustfisket när de nationella fiskefrågorna
skall hanteras. Utskottet avslår två yrkanden
(m) om att begränsa fiskemöjligheterna för
båtar från tredje land. Utskottet avstyrker
ett yrkande (v) om dumpning med hänvisning
till pågående prövning av ett eventuellt
dumpningsförbud och dess följder. Slutligen
avstyrker utskottet två yrkanden (v) om
avlysning och skyddsområden med hänvisning
till pågående arbete inom såväl EU som i
Sverige.

Skrivelsen

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Medlemsstaternas tillträde till resurser och
vattenområden har i stor utsträckning påverkats av
att gemenskapen utvidgats i flera omgångar till att
omfatta nya medlemsstater. Från början syftade
resurspolitiken till att alla fiskefartyg från
medlemsstaterna på lika villkor skulle ha tillträde
till nyttjande av resurserna i gemenskapens
fiskevatten. När Danmark, Storbritannien och Irland,
med relativt sett betydligt större fiskevatten än de
ursprungliga medlemsstaterna, år 1973 blev medlemmar
infördes dock ett undantag, begränsat till 10 år,
från bestämmelserna om fri tillgång till
fiskevattnen och resursen. Detta skedde genom att
tillträdet till kustzonen (området innanför 12
sjömil från kusten) i princip reserverades för
kuststatens fiskare och fiskare från andra
medlemsstater som traditionellt fiskat i området.

Då EG år 1983 införde ett gemenskapssystem för
bevarande och förvaltning av fiskeresurserna innebar
det bl.a. att medlemsstaterna varje år skulle
tilldelas en bestämd andel av de tillgängliga
fiskbestånden (en fördelningsnyckel). Utgångspunkten
utgjordes av i vilken utsträckning medlemsstaternas
fiskeflottor traditionellt hade utnyttjat olika
fiskarter, hur stor fiskets betydelse hade varit i
olika regioner samt i vad mån fiske hade förlorats
genom utvidgningen av fiskezonerna. Systemet, som
fortfarande gäller, bygger på att varje medlemsstat
tillförsäkras en andel av gemenskapens högsta
tillåtna fångstmängder (TAC:er) och därmed ett
relativt stabilt fiske. Systemet benämns därför "den
relativa stabiliteten". Denna princip är en av
hörnstenarna i GFP och återfinns i
grundförordningen.
Sådana medlemsstater som inte traditionellt fiskat
i ett visst område har för närvarande inte tillträde
till gemenskapens fiskevatten i området, vare sig
det gäller Nordsjön, Östersjön, Medelhavet eller
något annat havsområde. Denna begränsning i
tillträdet upphör att gälla vid utgången av år 2002.
Då kommer samtliga medlemsstater - i den mån
gemenskapslagstiftningen inte på annat sätt
begränsar tillträdet - att obegränsat kunna fiska i
samtliga gemenskapsvatten på okvoterade och
oreglerade bestånd in till 6 sjömil från
baslinjerna. Denna möjlighet kommer således med
nuvarande regelverk även att avse fiske i Nordsjön,
Östersjön och Skagerrak/Kattegatt på där okvoterade
fiskslag.
I skrivelsen anför regeringen att den relativa
stabiliteten bör vara utgångspunkten för
fördelningen av tillgängliga fiskemöjligheter. Den
relativa stabiliteten är ett avsteg från principen
om att alla medlemsstaters fiskefartyg har lika
tillträde till EU:s samtliga fiskevatten och
fiskresurser och är således ett avsteg från en
grundläggande princip. Det innebär en risk att gamla
fiskemönster konserveras trots att dessa kanske
varken är effektiva eller relevanta i dag. Trots
detta har systemet med den relativa stabiliteten
visat sig fungera tekniskt väl för fördelningen av
tillgängliga fiskemöjligheter, vilket har
underlättat de beslut om totalt tillåtna
fångstmängder (TAC:er) som fattas varje år. Systemet
har även stor betydelse för att bibehålla en bred
geografisk spridning av fiskerinäringen inom
unionen. Vidare anförs att då tillträdet till
Nordsjön och andra vattenområden i princip blir helt
fritt för EU:s medlemsstater fr.o.m. år 2003 bör
alla betydelsefulla fiskbestånd kvoteras. Även
kuststaternas rätt att reglera fisket inom en
kustzon av 12 sjömil bör bibehållas i den kommande
gemensamma fiskepolitiken. Kuststaten bör också ges
ökad möjlighet att på ett icke-diskriminerande sätt
reglera det traditionella fiske som bedrivs av andra
länder i gemenskapen inom 12-milszonen så att ett
uthålligt nyttjande av lokala bestånd kan
garanteras. Principen om en zon på 12 sjömil, inom
vilken kuststaten till viss del själv kan reglera
fisket, ger förutsättningar för ett ökat skydd. De
kustnära områdena är ofta yngel- och uppväxtområden
för kommersiellt eller ur bevarandesynpunkt viktiga
fiskbestånd. Detta gäller särskilt Östersjön som
till följd av speciella ekologiska förhållanden
hyser ett mycket stort antal geografiskt isolerade
eller begränsade bestånd av ett flertal arter. Det
finns starka motiv för ett särskilt skydd för sådana
områden. Skyddet kan avse inrättandet av
fredningsområden och begränsningar av vilka redskap
som får användas och av storleken på fartyg som får
fiska kustnära. Rätten att reglera fisket inom denna
zon ger också kuststaten möjligheter att ge vissa
förmåner, t.ex. avseende tillträde till resursen för
att bibehålla och utveckla ett småskaligt kustnära
fiske.

Fångstkvoter m.m.

När det gäller fångstkvoter framhåller regeringen
att naturresursbasen och fungerande ekosystem utgör
såväl en förutsättning som en restriktion för
fisket. För att undvika ett överutnyttjande måste de
politiska styrmedlen säkerställa att resursen
bevaras på en hållbar nivå. Ett av medlen för att
uppnå detta är bl.a. att fleråriga fångstkvoter s.k.
TAC:er (total allowable catch). Vidare utnyttjas
flerartsmodeller och ekosysteminriktad förvaltning
av resurserna genom långsiktiga förvaltningsplaner
med tillämpning av försiktighetsprincipen.
Utvecklingen av selektiva redskap och införandet av
tekniska regleringar prioriteras för att minimera
oönskade fångster. För att detta skall lyckas krävs
en utökad forskningsverksamhet inom området. Den
nuvarande mycket allvarliga situationen för flera
fiskbestånd som förvaltas gemensamt av EU och andra
nationer innebär också att drastiska åtgärder kan
behöva vidtas. Om den vetenskapliga rådgivningen så
kräver kommer regeringen att föreslå totalt
fiskestopp för sådana bestånd.

Fördelning av de nationella kvoterna bör fortsatt
vara ett nationellt ansvar. Inom ramen för dessa
nationella kvoter har respektive medlemsstat rätt
att välja ett nationellt system för ytterligare
fördelning. Geografiska och ekologiska
förutsättningar, historiska traditioner och
fiskerinäringens struktur är mycket varierande
mellan olika medlemsstater. Vilket
kvotförvaltningssystem som lämpar sig bäst för
respektive medlemsstat är därmed också mycket
varierande. Inom en medlemsstat bedrivs olika slags
fisken inom olika regioner, vilka inte nödvändigtvis
bör bli föremål för likartade förvaltningssystem.
Av skrivelsen framgår att fiskeavtalen med tredje
land är ett centralt inslag i den gemensamma
fiskepolitiken med möjligheter till ömsesidigt
fördelaktiga överenskommelser. Bilaterala avtal kan
även ge bättre garantier för ett ansvarsfullt fiske
än privata avtal. Emellertid har flera av de
bilaterala avtalen med fog kritiserats för att inte
i tillräcklig omfattning ta hänsyn till
beståndssituationen eller främjandet av ett hållbart
fiske.[2] Det ökade trycket på bestånden kan leda
till minskade möjligheter att bedriva fiske i
ländernas egna kustområden där konsumtionsfiske
bedrivs för lokal försörjning.
Helt, periodvis eller tillfälligt stängda områden
är ett viktigt komplement till övriga instrument
inom fiskeriförvaltningen. Stängning av ett område
skall grundas på vetenskapligt underlag,
försiktighetsprincipen, och ha en tydlig
målsättning. I sådana fall där förutsättningar och
betingelser är noggrant angivna bör kommissionen,
efter att ha fått ett generellt bemyndigande från
rådet, åläggas ett avgörande ansvar att med kort
varsel kunna införa stängningar.

Industrifiske

I skrivelsen konstateras att svenskt fiske efter
skarpsill har utvecklats först under senare år som
ett flyttrålsfiske med inriktning på fiskmjöl och
olja. Det är intensivast under vinter och vår och
sker i hela egentliga Östersjön öster om Bornholm
(områdena 25(28). IBSFC har utvecklat en
långtidsplan för förvaltningen av skarpsillfisket.
Beståndet anses vara inom säkra biologiska gränser.
Lekbeståndet har ökat under senare år och nådde sin
högsta nivå 1996(1997, men har sedan minskat.
Fiskeridödligheten har fördubblats sedan början på
1990-talet och är nära tröskelnivån. ICES råd för år
2002 var att fiskeridödligheten bör bibehållas under
tröskelvärdet. Det motsvarar en TAC 2000 på högst
369 000 ton. Den fiskeridödlighet beståndet kan
klara/motstå är beroende på den naturliga
dödlighetsnivån, som är kopplad till mängden torsk i
Östersjön. Skarpsillsbeståndet är för närvarande
stort som följd av god rekrytering och låg predation
från torsk. Ökar mängden torsk bör
fiskeridödligheten sänkas för skarpsill.

Enligt regeringen är fortsatt utveckling av
tekniska bevarandeåtgärder av stor betydelse för att
anpassa uttaget av fisk till resursens storlek och
samtidigt minimera oönskade bifångster. Sverige bör
i alla sammanhang aktivt bidra till att ett
selektivt fiske som omfattas av ett tydligt och
kontrollerbart regelverk utvecklas.
Fiskeriverket har fått regeringens uppdrag att
utreda förutsättningarna för ett dumpningsförbud
samt att belysa såväl biologiska som ekonomiska
effekter både ur ett nationellt och ett EU-
perspektiv av ett sådant förbud. Problemet med ett
dumpningsförbud på EU-nivå hänger samman med EU:s
möjligheter att snabbt stänga områden med stor
inblandning av ungfisk. EU:s beslutsmekanismer
tillåter inte sådana snabba beslut för närvarande.
Dessutom fordras resurskrävande insatser av
forskningsfartyg för att kunna besluta om att
återigen öppna på detta sätt stängda områden.
Strävandena att förbättra nuvarande fångststatistik,
bl.a. genom att minimera den mängd fisk som i dag
kastas överbord, är angelägna. Det är av vikt att
vid en uppskattning av uppnådda effekter även
kontrollerbarheten beaktas.

Motionerna

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Enligt motion 2001/02:MJ522 (kd) bör Sverige arbeta
internationellt för en bevakning av tillgången till
fiskevatten i Östersjön och en ökning av tillgången
till fiskevatten i Nordsjön och västerhavet (yrkande
1). Bakgrunden är att vissa menar att Sverige, i de
förhandlingar som föregick utläggandet av de
ekonomiska zonerna 1977, gav bort en alltför stor
del av sitt Nordsjöfiske. Länders andel av
totalkvoterna för olika fiskeslag är i huvudsak
fastställda utifrån infiskningen under en
referensperiod, och andelarna kvarstår sedan. Denna
s.k. relativa balans mellan länderna kan i praktiken
inte rubbas eftersom det skulle innebära att om ett
lands kvot ökar måste andra länders kvoter minska
med motsvarande mängd.

Fångstkvoter m.m.

Enligt motion 2000/01:MJ416 (s) bör bestämmelserna
för fisket i Kattegatt ses över och anpassas till
rådande situation vad gäller fiskbestånden. Enligt
motion 2000/01:MJ611 (s) är det viktigt att
regeringen än mer aktivt hanterar forskningsfrågor i
Europeiska unionen eftersom fisket tillhör de
gränsöverskridande verksamheterna. Det behövs ökad
kunskap om beståndsseparering, rekrytering och
vandringar för att förbättra hanteringen av fisken.
I motion 2000/01:MJ796 (m) framhålls att balans
måste råda mellan produktion och uttag i Östersjön
för att garantera ett uthålligt fiske (yrkande 3).
Enligt motionärerna krävs bl.a. en bättre
uppföljning runt hela Östersjön av att uttaget av
tilldelade kvoter inte överutnyttjas eftersom det är
av avgörande betydelse att samtliga länder
samarbetar när det gäller såväl fiskekvoter som
regler för fiskemetoder. Enligt motion 2001/02:MJ302
(v) yrkande 1 och 2001/02:
MJ370 (v) yrkande 2 skall Sverige verka för att de
totala fångstkvoterna inte överstiger de
vetenskapligt rekommenderade och Sverige bör i de
internationella förhandlingarna med större kraft
driva försiktighetsprincipen och verka för ett
långsiktigt uthålligt fiske.

I motionerna 2001/02:MJ302 (v) och 2001/02:MJ370
(v) yrkas att Sverige bör verka för att speciella
kvoter för kustfisket införs inom EU och att
kustbefolkningen regionalt och lokalt i Sverige bör
tillerkännas egna kvoter vid sidan av högsjöfisket
(yrkandena 3 respektive 4). Enligt motion 2001/02:
MJ302 (v) bör Sverige vid behov kunna använda delar
av den egna kvoten till att skydda den biologiska
mångfalden (yrkande 2). Försiktighetsprincipen och
ekologiskt uthålligt fiske måste vara en
grundläggande utgångspunkt och Sverige skulle därför
kunna använda en del av kvoterna till att bevara och
återskapa den biologiska mångfalden i marina
miljöer.
I motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkas på ett
moratorium för torskfisket i Östersjön öster om
Bornholm och längs hela västkusten (yrkande 11).
Motionärerna anser att de hittills gjorda
ansträngningarna inte har lyckats att stoppa
fortsatt utarmning av exempelvis de viktiga
torskbestånden och att det därför är starkt
motiverat att stoppa fisket och inte fortsätta att
ta det sista av en tynande stam.
Enligt motion 2001/02:MJ235 (m) bör utbytet av
torsk med länder utanför EU upphöra (yrkande 1).
Utbytet av torsk mellan tredje land och EU är numera
ganska litet, men avtalen har en sådan konstruktion
att man har rätt att fiska en del av den egna kvoten
i motpartens fiskevatten. I detta fall koncentrerat
till de traditionella svenska fiskeplatserna i södra
Östersjön. Dessutom bör antalet båtar från
tredjeland som tillåts fiska på svenskt vatten
kraftigt reduceras (yrkande 2). Med stöd av s.k.
accessavtal kan ca 60 fiskefartyg från dessa stater
fiska på traditionellt svenskt vatten på en och
samma gång.
Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU
verka för bättre möjligheter att kortvarigt avlysa
fiske i vissa fiskezoner. Möjligheterna att i samråd
med fiskarna snabbt kunna avlysa ett område för
fiske måste underlättas (yrkande 5). Vidare
framhålls att behovet av fredade områden inom EU:s
fiskeområde tillgodoses (yrkande 10) eftersom
skyddsområden förmodligen är en förutsättning för
att bevara dagens kvarvarande biologiska mångfald.
Skyddet måste utformas så att olika former av
vattenmiljöer bevaras.

Industrifiske m.m.

Enligt motionerna 2000/01:MJ403 (m) och
2001/02:MJ333 (m) yrkande 1 bör riktat fiske efter
foderfisk förbjudas i hela Östersjön inklusive
Bottniska viken. Foderfiskets andel av det totala
Östersjöfisket måste minskas. Industrifisket med
fartyg över 20 meters längd måste som ett första
steg flyttas längre ut från kusten och bör inte
förekomma innanför fyra nautiska mil från baslinjen.
Enligt i motion 2000/01:MJ413 (mp) bör en kraftig
begränsning av foderfiske ske. Motionärerna anser
att det måste klargöras hur fisket skall kunna bli
långsiktigt hållbart och att den negativa
utvecklingen som såväl torsk som strömming och
skarpsill har i Östersjön i dag måste vändas
(yrkande 4). Enligt motionerna 2000/01:MJ421 (s) och
2001/02:MJ293 (s) bör det kustnära foderfiskets
konsekvenser för fiskbestånden utredas och åtgärder
vidtas för att förbättra villkoren för det kustnära
yrkesfisket. Enligt motionärerna är det inte enbart
riskerna för yrkesfisket som utgör ett problem utan
också hotet mot det småskaliga kustnära fisket och
allmänhetens möjligheter till sportfiske. I motion
2001/02:MJ467 (mp) yrkas att foderfisket skall
begränsas kraftigt (yrkande 2). Enligt motionärerna
var för ett decennium sedan 70 % av den totala
fångsten matfisk. I dag är 80 % av fångsten
foderfisk, som i sin tur blir till fiskmjöl och
används som djurfoder, bl.a. till fiskodlingar.

Enligt Miljöpartiets motioner, 2000/01:MJ404,
2001/02:MJ277 och 2001/02:MJ513 yrkande 13 bör
Sverige verka för att förbjuda drivgarn i Östersjön,
så att samma regler för drivgarnsfiske gäller i
Östersjön som i resten av EU. Sverige har varit
aktivt för att i Östersjön få behålla drivgarn med
upp till 21 km längd per båt under förutsättning att
det inte utgör något ekologiskt hot. Enligt
motionärerna kan bifångsterna utgöra allvarlig risk
för sillgrisslor som fångas och drunknar liksom att
det kan utgöra hot mot tumlare och gråsäl. Mot den
bakgrunden kan det inte hävdas att garnen inte utgör
ett ekologiskt hot.
Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU
verka för ett förbud mot dumpning av fisk i havet
(yrkande 3). All dumpning av fisk måste förbjudas
då den starkt bidrar till en felaktig uppfattning om
fiskets och fiskdödlighetens verkliga omfattning och
ger ett felaktigt beslutsunderlag för både
beståndsutveckling och TAC.

Utskottets ställningstagande

Den relativa stabiliteten och tillträdet till fisket

Utskottet delar motionärernas synpunkter att det är
angeläget att svenska fiskeintressen bevakas
internationellt. Utskottet anser även i likhet med
regeringen att Sverige skall verka för att bibehålla
den relativa stabiliteten som utgångspunkt inom EU.
Genom att det begränsade tillträdet upphör att gälla
i och med utgången av år 2002 anser utskottet i
likhet med vad regeringen anför att Sverige bör
verka för att principen om en zon på 12 sjömil, inom
vilken kuststaten till viss del själv kan reglera
fisket, bibehålls. En 12-mils-zon ger
förutsättningar för ett ökat skydd av de kustnära
områdena. Vad gäller internationella förhandlingar
är, som utskottet anfört ovan, den gemensamma
fiskepolitiken en fullt utvecklad gemenskapspolitik
där EU har exklusiv kompetens.

Med det anförda föreslår utskottet att motion
2001/02:MJ522 (kd) yrkande 1 lämnas utan någon
riksdagens vidare åtgärd.

Fångstkvoter m.m.

Utskottet har vid tidigare tillfällen (se bl.a. bet.
1999/2000:MJU8) fastslagit att man utgår från att
regeringen i fråga om fastställande av kvoter agerar
i enlighet med målsättningen för den gemensamma
fiskepolitiken och att den därmed verkar för att den
gemensamma fiskepolitiken bedrivs på ett långsiktigt
hållbart sätt i fråga om utnyttjandet av
fiskeresurserna. Vidare har utskottet betonat att
försiktighetsprincipen skall tillämpas liksom att
miljöaspekterna beaktas. Om beståndssituationen för
torsken i Östersjön inte förbättras för det östra
beståndet anser utskottet, i likhet med regeringen,
att Sverige vid de kommande förhandlingarna i
september bör verka för att EU skall förespråka
ingående begränsningar i fisket. Om den
vetenskapliga rådgivningen visar på att det är
nödvändigt bör ett gemensamt stopp för fisket på
detta bestånd förespråkas. Såvitt utskottet förstår
är det etablerad svensk politik att såväl inom EU
som i regionala fiskeorganisationer verka för att de
vetenskapliga rekommendationerna från ICES skall
följas. Utskottet förutsätter att regeringen i de
fortsatta förhandlingarna upprätthåller denna
politik. Vid en interpellationsdebatt nyligen
svarade ansvarigt statsråd att regeringen redan har
försökt att förmå andra länder till ett fiskestopp,
inte minst öster om Bornholm, men att det inte har
funnits något stöd för det i något annat land.
Regeringen har därför sett till andra lösningar och
på svenskt initiativ har det kommit till stånd en
förvaltningsplan för torsken i Östersjön.
Förvaltningsplanen avser bl.a. trålstorlek, högre
selektivitet och storleken på fångad fisk (prot.
2001/02:88). Vid Fiskerikommissionen för Östersjöns
(IBSFC) möte i Krakow den 3-7 september 2001
rekommenderade den biologiska rådgivningen
nedskärningar i fisket efter sill och torsk.
Resultatet av förhandlingarna blev att de för år
2001 rekommenderade totala uttagen (TAC) av sill
sänktes med 17 % i norra Östersjön och med 33 % i
övriga delar av Östersjön. Skarpsillen ökades med 7
% medan torsken sänktes med 28 % och kvoterna för
lax förblev oförändrade. Övriga beslut vid mötet var
bl.a. att maskstorleken i torskgarn höjdes och den
nya maskstorleken införs fr.o.m. den 1 september
2002 och att en maximal sammanlagd längd torskgarn
per fartyg infördes fr.o.m. den 1 januari 2002.
Vidare beslutades att sommarstoppet för riktat
torskfiske förlängdes med 6 veckor och gäller under
2002 från och med den 1 juni t.o.m. den 31 augusti,
samt att det totala fiskeförbudet i Bornholmsdjupet
från den 15 maj t.o.m. den 31augusti gäller även
under år 2002. Beslut om att minska fisket efter
småtorsk, som ännu inte haft möjlighet att leka,
genom att införa förbättrad selektion i trålfisket
(BACOMA-modellen), beslutades vid IBSFC:s
extrasession i mars 2001 och gäller fr.o.m. den 1
januari 2002. Sedan juni 2000 har ministerrådet i EU
arbetat med en integrering av miljöhänsyn och
hållbar utveckling i fiskepolitiken. Under våren
2001 beslutade ministerrådet (fiske) enhälligt om
slutsatser om integrering av miljöhänsyn och hållbar
utveckling. Slutsatserna avrapporterades till
Europeiska rådet i Göteborg i juni 2001. I
slutsatserna lyfts fram resursfrågor, behov av ett
minskat fisketryck, tekniska regleringar och en ökad
användning av selektiva redskap, förbättrat
vetenskapligt beslutsunderlag, förbättrat skydd för
den marina biologiska mångfalden och utveckling mot
en förvaltning som grundas på ekosystemens
förutsättningar. Dessa ställningstaganden skall
beaktas i samband med revisionen av den gemensamma
fiskepolitiken.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan finner
utskottet att de krav som framförts i motionerna
2000/01:MJ416 (s), 2000/01:MJ611 (s), 2000/01:
MJ796 (m) yrkande 3, 2001/02:MJ302 (v) yrkande 1 och
2001/02:MJ370 (v) yrkande 2 om att verka för en
anpassning till rådande beståndssituation,
upprätthålla balans mellan produktion och uttag, att
sörja för och följa den vetenskapliga forskningen
liksom att verka för att försiktighetsprincipen
följs i allt väsentligt är tillgodosedda. Motionerna
bör därför lämnas utan någon riksdagens vidare
åtgärd.
Vad gäller speciella kvoter för kustfisket så
delar utskottet motionärernas bedömning att det är
av vikt att bibehålla och utveckla ett småskaligt
kustnära fiske. Utskottet delar emellertid också
regeringens bedömning att fördelningen av de
nationella kvoterna fortsatt bör vara ett nationellt
ansvar. Regeringen har anfört att den har för avsikt
att återkomma med en översyn av det nuvarande
nationella systemet. Enligt vad utskottet har
erfarit avser regeringen att lägga fram eventuella
förslag till ändring i en proposition om det
nationella fisket som lämnas till riksdagen under
hösten 2002. I avvaktan härpå anser utskottet att
motionerna 2001/02:MJ302 (v) yrkande 3 och
2001/02:MJ370 (v) yrkande 4 nu kan lämnas utan
vidare åtgärd.
När det gäller att vidta åtgärder för bevarande
och förvaltning av resurserna i vatten under
respektive medlemsstats jurisdiktion är artikel 10 i
grundförordningen 3760/92 tillämplig. Enligt
artikeln får medlemsstaterna vidta åtgärder,
förutsatt att dessa uteslutande avser lokala bestånd
som bara är av intresse för landets egna fiskare
eller är tillämpliga endast på fiskare från den
berörda medlemsstaten. Dessa åtgärder får inte vara
mindre stränga än de åtgärder som vidtagits på
gemenskapsbasis. Utskottet konstaterar mot denna
bakgrund att det, om de nämnda förutsättningarna är
uppfyllda, är juridiskt möjligt att använda delar av
den nationella kvoten till bevarandeåtgärder.
Utskottet finner emellertid att eftersom
fiskbeståndet förvaltas gemensamt med andra parter,
är sådana nationella åtgärder inte att förorda.
Utskottet anser att Sverige i stället skall verka
inom ramen för det internationella samarbetet.
Utskottet avstyrker därmed det i motion
2001/02:MJ302 (v) yrkande 2 framförda kravet att
Sverige vid behov skall kunna använda delar av den
nationella kvoten för bevarandeåtgärder.
När det gäller att införa ett moratorium för
torskfisket öster om Bornholm och längs hela
västkusten har utskottet ovan konstaterat att försök
har gjorts för att införa fiskestopp men att det
hittills inte har lyckats. Utskottet konstaterar
att, om ICES bedömningar visar att
beståndssituationen inte förbättrats eller t.o.m.
försämrats, måste drastiska åtgärder vidtas, t.ex.
ett totalstopp för fisket på detta bestånd under de
kommande åren. Sverige bör således verka för att EU,
om den vetenskapliga rådgivningen visar att det är
nödvändigt, inför ett gemensamt stopp för
torskfisket på beståndet i Östersjön. Mot bakgrund
av vad som anförts ovan finner utskottet att syftet
med motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 11 i huvudsak
är tillgodosett och motionen bör därför inte
föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit är det inte aktuellt
med något utbyte av torsk med Ryssland och Estland
år 2002. Utbytet med Lettland och Litauen grundar
sig på gemenskapspolitik och är inget som Sverige
ensamt råder över. I samband med förhandlingarna om
utbyte av torsk med Lettland och Litauen har dock
antalet fartyg och antalet torskgarn begränsats.
Vidare regleras bl.a. tid och utökad
rapporteringsskyldighet. Utskottet delar regeringens
uppfattning att de bilaterala fiskeriavtalen med de
baltiska staterna är av stor betydelse för den
fortsatta integreringen av ländernas administration
inför anslutningen till EU. Utskottet finner mot
bakgrund av vad som anförts ovan att syftet med
motion 2001/02:MJ235 (m) yrkandena 1 och 2 i
huvudsak är tillgodosett. Berörda motionsyrkanden
bör därför inte föranleda någon riksdagens
ytterligare åtgärd.
Utskottet har tidigare konstaterat att den
bekymmersamma situationen när det gäller
fiskeresurserna i havet tydliggör behovet av det
arbete som redan är påbörjat med att skapa marina
skyddsområden, och att detta arbete bör prioriteras
och genomföras skyndsamt (bet. 2001/02:MJU3 s. 73).
Den rådande situationen vad gäller fisket visar att
behovet av skydds- och uppväxtområden för fisk är
mest akut att åtgärda. Att inrätta marina
skyddsområden är nödvändigt både med hänsyn till
bevarandet av de marina miljöerna och för att säkra
fiskenäringens ekonomiska förutsättningar. Andelen
skyddade områden i kust- och havsmiljön är mycket
liten. Utskottet anser därför att det är angeläget
att denna andel ökar och att regler och
förvaltningsplaner tillskapas i samarbete med
berörda parter. Utskottet finner att ett brett
samarbete mellan myndigheter, intresseorganisationer
och berörda näringar är nödvändigt för att uppnå
delmålen. Eftersom arbetet med den marina miljön i
stor utsträckning bygger på internationell samverkan
finner utskottet att Sverige, genom att delta i den
gemensamma fiskepolitiken inom EU och annat
internationellt samarbete, aktivt kan verka för att
fisket bedrivs på ett hållbart sätt.
Enligt vad utskottet erfarit diskuteras för
närvarande frågan om att kortvarigt kunna avlysa
fisket inom EU i samband med utarbetandet av
återhämtningsplaner för torsk- och kummelbestånden i
Nordsjön. Det finns dock vissa tekniska problem
avseende bl.a. EU:s beslutsmekanismer och
bevakningsfrågor som måste lösas innan ett sådant
system kan etableras. Som nämnts ovan har Sverige
också verkat för att införa generella, tidsmässigt
fastlagda, fredningstider (sommarfredning) runt
lekområden (Bornholmdjupet) i Östersjön. Utskottet
finner mot bakgrund av det anförda att syftet med
motion 2001/02:MJ370 (v) yrkandena 5 och 10 i allt
väsentligt är uppfyllt. Utskottet förslår att
yrkandena lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Industrifiske m.m.

Enligt vad utskottet erfarit är riktat småmaskigt
sillfiske för industri inte tillåtet, utan det får
endast förekomma som bifångster. Det industrifiske
som bedrivs i Östersjön ligger inom ramen för de
totala tillåtna fångstmängder som fastställs av
Fiskerikommissionen för Östersjön. Som framgår av
skrivelsen föregås besluten om den tillåtna
fångstmängden av rådgivning från Internationella
havsforskningsrådet (ICES). Utskottet konstaterar
vidare att det är efterfrågan på marknaden som avgör
om fångsterna går till humankonsumtion. Av
Fiskeriverkets analys Småskaligt kustfiske och
insjöfiske framgår att efterfrågan på sill och
strömming för konsumtion sjunkit drastiskt sedan
1970-talet. Sill och skarpsill som inte får
avsättning för direkt konsumtion säljs i stället som
högvärdigt proteinfoder. Detta används bl.a. till
uppfödning av lax och andra djur. Enligt vad
utskottet erfarit så har regeringen inte för avsikt
att vidta några åtgärder för att begränsa
industrifisket så länge fisket sker inom biologiskt
säkra gränser (se även bet. 1999/2000:MJU8).
Utskottet förutsätter emellertid att regeringen
kommer att behandla frågan om industrifiskets
eventuella påverkan på det småskaliga kustfisket i
samband med att regeringen hanterar dessa frågor
hösten 2002. När det gäller industrifisket finns
bestämmelser (se bl.a. FIFS 1993:31 4 kap. 20-23 §§)
om fiskemetoder som skall minimera eller eliminera
risken för att sådan fisk som är eftersökt matfisk
skall infångas. Fiskeriverket har också fått i
uppdrag att göra en översyn av de nationella regler
som medför bifångst av småtorsk. Mot denna bakgrund
finner utskottet att det inte nu finns anledning att
vidta några ytterligare åtgärder med anledning av
framförda yrkanden och avstyrker därmed yrkandena i
motionerna 2000/01:MJ403 (m), 2000/01:MJ413 (mp)
yrkande 4, 2000/01:MJ421 (s), 2001/02:MJ293 (s),
2001/02:MJ333 (m) yrkande 1 och 2001/02:MJ467 (mp)
yrkande 2.

Utskottet har tidigare gjort bedömningen att
drivgarnsfisket så som det bedrivs i Östersjön kan
utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden (bet.
1999/2000:MJU8 s. 13 och bet. 1997/98:JoU9, s. 28).
Utskottet har också tillstyrkt regeringens förslag
att som delmål under miljökvalitetsmålet Hav i
balans samt levande kust och skärgård (bet.
2001/02:MJU3 s. 71) skall gälla att de årliga totala
bifångsterna av marina däggdjur senast år 2010 skall
uppgå till maximalt 1 % av respektive bestånd samt
att bifångsterna av sjöfåglar och oönskade fiskarter
skall ha minimerats till nivåer som inte har negativ
påverkan på populationerna. Enligt vad utskottet
erfarit tyder Fiskeriverkets undersökningar inte på
annat än att bifångster i Östersjön av marina
däggdjur och sjöfåglar befinner sig på en försumbar
nivå. Fiskeriverket följer dock fortlöpande denna
fråga för att om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder.
Utskottet stöder regeringens förslag att Sverige i
alla sammanhang aktivt bör bidra till att ett
selektivt fiske som omfattas av ett tydligt och
kontrollerbart regelverk utvecklas. Mot bakgrund av
ovanstående finner utskottet att syftet med
motionerna 2000/01:MJ404 (mp), 2001/02:MJ277 (mp)
och 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 13 är tillgodosett.
Utskottet föreslår därmed att motionerna lämnas utan
någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I likhet med motionärerna ser utskottet
utomordentligt allvarligt på problemet med dumpning
av fisk. Det är angeläget att försöka få dumpningen
av fisk att upphöra. Enligt Fiskeriverkets
regleringsbrev skall en första delrapport om ett
dumpningsförbud presenteras i mars 2003. I avvaktan
härpå föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ370
(v) yrkande 3 lämnas utan vidare åtgärd.

Fiskerikontrollen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre yrkanden (m, v, mp)
om införande av s.k. check-points och hårdare
fiskerikontroll med hänvisning till pågående
beredning inom Regeringskansliet, pågående
arbete nationellt och inom EU.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör fiskerikontrollen även
fortsättningsvis vara ett nationellt ansvar.
Framtida fiskerikontroll bör ha ett riskbaserat
angreppssätt som fortlöpande förbättras och ha en
med hänsyn till resursens nyttjande tillräcklig
effektivitet. En grundläggande förutsättning för att
regleringar skall efterlevas är att de är enkla,
logiska samt möjliga att följa och kontrollera.
Ansvaret för fiskerikontroll inom regionala
fiskeriorganisationer bör åligga medlemsstaterna i
proportion till deras fiske i området. Förändringar
som krävs för att uppnå förbättringar är bl.a. att
gemenskapens rapporter och nationella rapporter
accepteras som bevismaterial i alla medlemsstater
och att överträdelser följs upp på ett sätt som
medger insyn. Detta skulle leda till att
likabehandlingen ökar inom gemenskapen. Det ställs
vidare berättigade krav på medlemsstaterna att
använda strängare sanktioner så att yrkesfiskare
effektivt avskräcks från att begå en
lagöverträdelse, t.ex. genom ekonomiska sanktioner.
En skärpning av nuvarande förfaranden bör bidra till
en förbättrad likabehandling.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ407 (v) skall regeringen
agera nationellt och internationellt med
inriktningen att bestånden inte skall skattas mer är
de tål och som ett led i detta agera för en
regeländring som innebär att när fiskefartyg skall
fiska i ett annat lands zon så skall in- och
utpassering ske vid vissa förutbestämda
"checkpoints". I motion 2001/02:MJ235 (m) framförs
motsvarande yrkande om förbättrad övervakning av
fisket genom att införa att reglerna om anmälan av
in- och utpassering ändras, så att kontroller kan
genomföras (yrkande 3). Detta sker enklast genom
upprättandet av s.k. checkpoints där passagen sker
genom anmälan i förväg. Enligt motion 2001/02:MJ513
(mp) måste övervakning och kontroller av fisket
förbättras och verkningsfulla sanktioner tas fram
eftersom det i dag finns alltför många möjligheter
att komma undan kontrollen (yrkande 7).

Utskottets ställningstagande

Fiskeriverket har nyligen till regeringen redovisat
förslag om ändringar i den svenska användningen av
sanktioner i ärenden om överträdelser av
fiskebestämmelser. Beredning av dessa förslag pågår
inom Regeringskansliet. Den svenska
fiskerikontrollen har under de senaste åren
inriktats allt starkare mot att bidra till
fiskeresursernas bevarande. Enligt regeringens
bedömning har fiskerikontrollen efter Sveriges EU-
inträde successivt förbättrats. Det föreligger dock
alltjämt behov av förbättring och effektivisering.
Som framhålls i skrivelsen skall den svenska
fiskerikontrollen utvärderas senast år 2004. Mot den
bakgrunden avser regeringen att göra en fördjupad
granskning av svensk fiskerikontroll. Fiskeriverket
och Kustbevakningen har infört ett riskbaserat
system för fiskerikontrollen vilket syftar till att
successivt förbättra och effektivisera denna. Som
regeringen anför bör detta system löpande utvärderas
och förbättras, och myndigheterna bör årligen
rapportera om de åtgärder som vidtagits. Utskottet
ansluter sig till regeringens och motionärernas
bedömning att det är av stor vikt att
fiskerikontrollen förbättras och att detta sker
skyndsamt. Det genomförs årligen förhandlingar om
bilaterala fiskeavtal i Östersjön mellan Europeiska
kommissionen och övriga kuststater. Enligt vad
utskottet erfarit så har Sverige inom ramen för
detta arbete redan under hösten 2000 till
kommissionen framfört önskemål om införande av
rutiner för in- och utpassering vid fiske i annat
lands fiskezon i Östersjön, s.k. check-points. Detta
förslag har dock inte fått tillräckligt stöd av
övriga medlemsländer. I det bilaterala avtalet
mellan Sverige och Polen har dock sådana rutiner
redan införts år 2001. Vidare har inom ramen för
Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) upprättats
nationella aktionsplaner för kontroll och
övervakning av torskfisket i Östersjön. Planerna
innehåller en rad åtgärder som syftar till att höja
ambitionsnivån för kontroll och förbättra
informationsutbytet mellan Östersjöländerna vad
gäller torskfiske. Utskottet förutsätter att Sverige
kommer att fortsätta att driva frågan i kommande
förhandlingar. Enligt vad utskottet erfarit har
Kustbevakningen en ambition att genomföra
förhållandevis frekventa kontroller vid landningar i
Sverige av tredje lands fartyg. Med det anförda
föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ407 (v),
2001/02:MJ235 (m) yrkande 3 och 2001/02:MJ513 (mp)
yrkande 7 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Strukturpolitiken

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker fyra motionsyrkanden (v
och mp) om bl.a. avveckling av subventioner
och minskning av den totala fångstkapaciteten
med hänvisning till att dessa i huvudsak får
anses tillgodosedda.

Skrivelsen

I skrivelsen framhålls bl.a. att fiskeflottans
kapacitet i dag är för stor i förhållande till
befintliga fiskresurser. Detta gäller såväl globalt,
som inom gemenskapen och i Sverige. En minskning
måste komma till stånd. Enligt regeringen måste den
nya flottpolitik som skall fastställas under år 2002
bli effektivare och utformas så att fiskeflottans
kapacitet minskar och fiskeansträngningen anpassas
till de långsiktigt hållbara fiskresurserna.
Effekterna av de tekniska framstegen måste beaktas
så att flottans sammanlagda effektivitet blir den
avsedda. Ekonomisk ersättning för att minska
fiskeflottans fångstkapacitet bör bibehållas.
Nuvarande FUP IV bör inte ersättas av en ny flerårig
utvecklingsplan (FUP) med årliga mål för olika
segment. I stället bör ekonomisk ersättning för att
minska fiskeflottans fångstkapacitet, exempelvis
genom skrotningsbidrag, fortsatt lämnas. Den
effektivitetsökning som sker på grund av tekniska
framsteg bör motverkas genom ett system med
in/utträdeskvoter för kapacitet som innebär en
systematisk reducering av kapaciteten över tiden,
dvs. att större kapacitet måste föras ut än vad som
eventuellt förs in i flottan. Målen för
strukturstödet måste anpassas såväl till
flottpolitiken som till övriga delar av den
gemensamma fiskepolitiken. Enligt regeringen bör det
direkta företagsstödet till fiskeflottan, utom för
minskning av fiskeflottans fångstkapacitet, fasas ut
och avvecklas till utgången av innevarande
programperiod år 2007. Även för vattenbruket och
beredningsindustrin bör marknaden vara drivkraften
för utvecklingen och det direkta företagsstödet
fasas ut. Stöd till projekt som syftar till
långsiktiga förbättringar bör fortsatt komma i
fråga. Vad gäller miljöförbättrande åtgärder bör
gemenskapens regelverk medge större möjligheter till
nationella anpassningar än vad som är fallet i dag.

Motionerna

I motion 2001/02:MJ370 (v) framförs krav på att
Sverige i EU bör verka för att subventionerna till
fiskenäringen på sikt avvecklas (yrkande 11) Under
en övergångsperiod kan stödet dock användas
målinriktat både för att minska fiskekapaciteten och
för att ändra fiskerinäringens struktur och
inriktning. Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) måste
nedskärningar som medför reella minskningar av den
totala fångstkapaciteten genomföras (yrkande 6). De
nedskärningar som hittills skett har utgått från
fiskeflottans tonnage. Samtidigt som tonnaget har
minskat har fartygens fångstkapacitet emellertid
ökat genom effektivare metoder och utrustning, så
att den totala kapaciteten har ökat i stället för
minskat. Dessutom måste direkta subventioner skäras
ned och bidragens konsekvenser utredas (yrkande 8).
Andra EU-program och åtgärder får inte undergräva
målet om ett långsiktigt hållbart fiske. Som exempel
kan nämnas åtgärder som påverkar fisket i
ickeeuropeiska vatten, såsom åtgärder inom EU:s
bistånd och strukturfonder (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Utskottet anser i likhet med såväl regeringen som
motionärerna att fiskeflottans kapacitet i dag är
för stor i förhållande till befintliga fiskresurser
och att detta gäller såväl globalt, som inom EU och
i Sverige. Utskottet gör även samma bedömning som
motionärerna när det gäller flottpolitiken och att
den måste bli effektivare och utformas så att
fiskeflottans kapacitet minskar reellt liksom att
effekterna av de tekniska framstegen beaktas så att
flottans sammanlagda effektivitet blir den avsedda
och att uttaget av fisk anpassas till de långsiktigt
hållbara fiskresurserna. Som framhålls i skrivelsen
måste fortsatt ekonomisk ersättning lämnas för att
minska fiskeflottans fångstkapacitet, exempelvis
genom skrotningsbidrag. Den effektivitetsökning som
sker på grund av tekniska framsteg bör motverkas
genom ett system med in/utträdeskvoter för kapacitet
som innebär att större kapacitet måste föras ut än
vad som eventuellt förs in i flottan. Utskottet
anser också att det direkta företagsstödet bör fasas
ut och avvecklas till utgången av innevarande
programperiod år 2007. Det anförda tillgodoser i
allt väsentligt syftet med motionerna 2001/02:MJ370
(v) yrkande 11 och 2001/02:MJ513 (mp) yrkandena 6
och 8(9. Berörda motionsyrkanden bör därför lämnas
utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Styrningsformer m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (v)
om ökad utbildning och forskning samt ett
yrkande (v) om ökad decentralisering av
fiskeriförvaltningen inom EU med hänvisning
till pågående arbete nationellt och inom EU.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör Sverige, för att skapa
effektiva förvaltningsformer, fortsatt verka för nya
strukturer och samarbetsformer på nationell och
regional nivå samt på gemenskapsnivå med deltagande
av fiskerinäringens företrädare, forskningen och
andra intressenter varigenom nödvändiga åtgärder får
en ökad legitimitet och större genomslagskraft.
Vidare bör Sverige ge ett fortsatt stöd till
initiativ i denna riktning i den biologiska
rådgivningen och fiskeriförvaltningens
beslutsprocess. Den nu gällande gemensamma
fiskepolitiken ger förutsättningar för
beslutsfattande på gemenskapsnivå och nationell nivå
inom 12 sjömil från baslinjerna. Sverige har inlett
ett begränsat arbete med lokal förvaltning. I
Sverige finns det en lång tradition, byggd på
remissförfarande, av samverkan mellan myndigheter,
fiskets organisationer och andra intressenter. Dessa
samverkansformer bör utvecklas vidare, såväl på
nationell som EU-nivå, vad avser medverkan i
forskning och utvecklingsarbete, inte minst
utveckling av selektiva redskap, bedömning av det
vetenskapliga underlaget, rådgivning om
förvaltningsåtgärder från ICES och bidrag med råd
inför myndighetens beslut i författningsfrågor. En
sådan medverkan får också till resultat att den
nationella kompetensen stärks inte minst inför
förhandlingsarbetet inom unionen. Vidare har över
tiden utvecklats en samverkansmodell för
kommersiellt viktiga fiskarter, där fiskets
organisationer har varit rådgivande inför
Fiskeriverkets beslut om förvaltning inom ramen för
beslutade kvoter och tekniska regleringar.
Exempelvis fattas beslut om ransoneringar och
fiskestopp under vissa perioder. För att denna
medverkan skall bli meningsfull krävs ett bättre
tillvaratagande av befintliga kunskaper och ett
främjande av informationsutbytet mellan förvaltare,
forskare, fiskare, och andra intressenter. Ökad
lokal och regional dialog skulle ge ett bättre
underlag för beslut. Vetenskapligt producerat
material behöver omarbetas pedagogiskt och göras mer
lättillgängligt i publicerad form.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) finns det ett behov
av att fiskare ges utbildning i marina ekosystem och
bevarandeåtgärder (yrkande 6). Vidare bör resurserna
för forskning om havens ekosystem ökas (yrkande 9).
Motionärerna anser att forskning och ett utvidgat
forskningssamarbete både inom EU och med tredje
länder är nödvändigt. Detta kan ske med en
omfördelning av de 1,1 miljarder euro som i dag går
till fiskenäringen.

I motion 2001/02:MJ370 (v) yrkas att Sverige i EU
verkar för att förvaltningen i större utsträckning
decentraliseras (yrkande 12). Enligt motionärerna är
det rimligt att fiskbestånden förvaltas på en nivå
som bättre motsvarar deras naturliga utbredning.
Detta ökar också förutsättningarna för förståelsen
hos fiskarna av olika begränsningsåtgärder, vilket
är en förutsättning för att åtgärderna skall få
någon effekt.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar inledningsvis att
utbildningsfrågor företrädesvis är nationella
frågor. Enligt artikel 149 i fördraget om
upprättande av den Europeiska unionen skall
gemenskapen bidra till utvecklingen av en utbildning
av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan
medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och
komplettera deras insatser, samtidigt som
gemenskapen fullt ut skall respektera
medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll
och utbildningssystemens organisation samt
medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald.
Enligt artikel 150 skall gemenskapen genomföra en
yrkesutbildningspolitik som skall understödja och
komplettera medlemsstaternas insatser, samtidigt som
gemenskapen fullt ut skall respektera
medlemsstaternas ansvar för yrkesutbildningens
innehåll och organisation. När det gäller forskning
skall gemenskapen, enligt artikel 163, ha som mål
att bl.a. stärka den vetenskapliga och teknologiska
grunden för gemenskapsindustrin, att främja
utvecklingen av dennas internationella
konkurrensförmåga och att underlätta alla
forskningsinsatser som anses nödvändiga enligt andra
kapitelfördraget. För att nå målen skall
gemenskapen, enligt artikel 164, som komplement till
de verksamheter som bedrivs i medlemsstaterna
genomföra program för forskning m.m. Enligt
fördraget skall ett flerårigt ramprogram som
fastställer mål och prioriteringar antas av
ministerrådet. Kommissionen har lagt fram ett
förslag till ett sjätte ramprogram för forskning som
skall gälla under perioden 2002(2006. Avsikten är
att det nya forskningsprogrammet skall antas före
2002 års utgång. Bland de frågor som prioriteras
finns ekosystem och biodiversitet. Genom EU:s
datainsamlingsförordning ((EG) nr 1543/2000) kommer
medlemsländerna att för en sexårsperiod åta sig att
genomföra undersökningar. Enligt förordningen skall
nationella program upprättas som syftar till att
samla in relevanta data av biologisk och ekonomisk
natur, beskriva förfaranden samt göra agregerade
data tillgängliga för vetenskaplig analys. För detta
syfte har Sverige erhållit medfinansiering från EU.
Datainsamlingsprogrammet kommer att utgöra en av
grundpelarna i Fiskeriverkets forsknings- och
utvecklingsarbete under den kommande sexårsperioden.
Bland punkterna i programmet återfinns bl.a. kunskap
om för kustfisket viktiga reglerade arter/bestånd
(torsk, havskräfta, lax/öring, räka, och
sill/strömming), kunskap om för kustfisket viktiga
oreglerade arter (piggvar) kunskap om
kustfiskeflottan, dess fiskeansträngning och ekonomi
samt kunskap om det totala uttaget ur resursen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att
forskning inom fiskeriområdet är angeläget.
Utskottet konstaterar emellertid att forsknings- och
utbildningsfrågor i stor utsträckning regleras
nationellt och delar därför regeringens bedömning
att Sverige fortsatt bör verka för nya strukturer
och samarbetsformer på nationell och regional nivå
samt på gemenskapsnivå med deltagande av bl.a.
fiskerinäringens företrädare och forskningen. Mot
denna bakgrund föreslås att motion 2001/02:MJ370 (v)
yrkandena 6 och 9 avslås i den mån de inte redan kan
anses tillgodosedda.
När det gäller en decentraliserad förvaltning ger
den nu gällande gemensamma fiskepolitiken
förutsättningar för beslutsfattande på nationell
nivå inom 12 sjömil från baslinjerna. Utskottet ser
positivt på det arbete som har inletts med lokal
förvaltning. Utskottet delar vidare regeringens
bedömning att existerande samverkansformer bör
utvecklas vidare, såväl på nationell som EU-nivå,
vad avser medverkan i forskning och
utvecklingsarbete och att ökad lokal och regional
dialog skulle ge ett bättre underlag för beslut. Mot
bakgrund av det pågående arbetet avstyrker utskottet
motion 2001/02:MJ370 (v) yrkande 12.

Gemenskapens internationella
samarbete

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett yrkande (mp) om EU:s
ansvar när det gäller förhandlingar med
tredje världen om att fiska i dessa nationers
vatten med hänvisning till att det i huvudsak
kan anses vara tillgodosett.

Skrivelsen

Enligt regeringen bör Sverige verka för en
diskussion om en ny inriktning för
tredjelandsavtalen. Härvid bör betonas krav på i
princip samma kvalitet och omfattning på
beståndsbedömningar, förvaltningsåtgärder,
övervakning och kontroll som vid fiske i EU:s egna
vatten, krav på att det finns ett verkligt
outnyttjat överskott i de u-landsvatten där EU
önskar fiskerättigheter, att den del av kostnaderna
för fiskeavtalen som gäller ersättning för
fiskemöjligheter på sikt skall betalas fullt ut av
fartygsägarna som utnyttjar avtalen medan
gemenskapens roll inskränks till att förhandla,
övervaka och administrera avtalen, att målet bör
vara att utvecklingsländerna själva skall nyttja
sina egna fisktillgångar varför den
gemenskapsfinansiering som ingår i avtalen i största
möjliga utsträckning skall användas till riktade
åtgärder för att utveckla landets eget fiske och
fiskeriförvaltning, att insatserna skall koordineras
med gemenskapens biståndspolitik.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) skall EU ta ansvar
för att inte utarma försörjningsmöjligheterna för
kustsamhällen i tredje världen då EU förhandlar fram
överenskommelser om att EU-ländernas fiskeflottor
skall få fiska i andra nationers vatten (yrkande
10). De stora fångsterna som industrifisket tar upp
utanför kusterna innebär i flera fall att fisket
närmare kusten avsevärt försämras. Det kustnära
fisket utgör ofta en basnäring och ett viktigt
inslag i födan för befolkningen. Detta måste beaktas
när överenskommelser upprättas och fullständiga
konsekvensbeskrivningar bör göras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför i
motion 2001/02:MJ513 (mp) yrkande 10 om EU:s ansvar
vid internationella avtal. Detta står i
överensstämmelse med vad regeringen anfört i
skrivelsen om att Sverige bör verka för en
diskussion om en ny inriktning för
tredjelandsavtalen och att målet bör vara att
utvecklingsländerna själva skall nyttja sina egna
fisktillgångar. Den gemenskapsfinansiering som ingår
i avtalen skall i största möjliga utsträckning
användas till riktade åtgärder för att utveckla
landets eget fiske och fiskeriförvaltning. Med det
anförda får syftet med motion 2001/02:MJ513 (mp)
yrkande 10 i allt väsentligen anses tillgodosett
varför yrkandet bör lämnas utan riksdagens vidare
åtgärd.

Övriga EU-relaterade frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett yrkande (m) om en
utredning av de EU-program som avser
kustsamhällen m.m. Utskottet avstyrker vidare
tre yrkanden (c) om dioxin i fisk och dess
effekter. Slutligen avstyrker utskottet ett
yrkande (v) om s.k. sea-ranching samt ett
yrkande (mp) om miljökonsekvensbeskrivningar.

Motionerna

I motion 2000/01:MJ307 (m) yrkas att regeringen
tillsätter en utredning om en utvärdering av hur de
EU-program som syftar till att öar och kustsamhällen
skall leva, fungerar. Inom EU finns många program
som syftar till att öar och kustsamhällen skall leva
och att människor skall kunna få sin näring där.
Pengar är avsatta för att stötta traditionella
näringar. Den nuvarande utvecklingen i skärgården
går trots detta åt motsatt håll och de medel som
satsas riskerar att vara förgäves (yrkande 5).

Enligt motion 2001/02:MJ494 (c) bör, mot bakgrund
av det förslag från EU-kommissionen om gränsvärden
för dioxin i fisk, åtgärder vidtas för att trygga
fortsatt fiske i Östersjön och Bottenhavet. Enligt
motionerna 2001/02:MJ529 (c) och 2001/02:N27 (c)
bör regeringen ta initiativ till en genomgång med
anledning av dioxinlarmets ekonomiska effekter på
yrkesfisket i Östersjön och komma med förslag till
åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall
(yrkandena 2 och 13). Enligt motionärerna måste
samhället ta ansvar, både moraliskt och ekonomiskt,
för det som samhället via politiska beslut tidigare
tillåtit avseende utsläpp i naturen.
Enligt motion 2001/02:MJ370 (v) bör Sverige i EU
verka för ökad kontroll av utsättning av arter så
att naturligt förekommande bestånd inte hotas
(yrkande 13). Motionärerna anser att utsättningar av
olika arter (s.k. sea-ranching) är ett förbisett
område med anknytning till vattenbruket.
Utsättningarna kan innebära risker av flera slag för
de naturliga populationerna.
Enligt motion 2001/02:MJ513 (mp) bör
miljökonsekvensbeskrivningar göras när nya områden
öppnas för fiske (yrkande 12).

Utskottets ställningstagande

Det av riksdagen fastställda andra delmålet för
miljömålet Hav i balans samt levande kust och
skärgård syftar till att hejda utarmningen av
kustens och skärgårdens kulturmiljöer (prop.
2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36).
För att målet skall nås krävs fortsatt bruk och
utveckling av värdefulla kulturmiljöer inklusive det
öppna och varierade odlingslandskapet i kust och
skärgård. Som framställs i samband med nu nämnda
riksdagsbeslut skall en strategi för hur kustens och
skärgårdens kulturarv och odlingslandskap kan
bevaras och brukas tas fram till år 2005. Arbetet
bör utföras av Riksantikvarieämbetet i samverkan med
berörda myndigheter, länsmuseer och organisationer.
Som regeringen anförde i proposition 2000/01:136 bör
de länsstyrelser som utarbetat regionala miljö- och
hushållningsprogram, i enlighet med
Miljövårdsberedningens förslag (SOU 2000:67), till
år 2003 följa upp och till regeringen redovisa vilka
åtgärder som genomförts av olika aktörer utifrån
förslagen i respektive program. Som regeringen anför
bör en genomgripande analys göras år 2005 för att
värdera hur utvecklingen fortskridit.
Länsstyrelserna bör då också redovisa till
regeringen vilka ytterligare åtgärder som behövs för
en hållbar utveckling i respektive skärgårdsområde.
Utskottet förutsätter att de EU-medel som finns
tillgängliga för denna typ av åtgärder dels
behandlas i strategin, dels omfattas av den analys
som skall vara färdig till år 2003. Med det anförda
föreslår utskottet att motion 2000/01:MJ307 (m)
yrkande 5 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

När det gäller dioxinfrågan konstaterar utskottet
att Sverige och Finland har fått undantag vad gäller
EU:s beslut om gränsvärdena för dioxin i fisk för
konsumtion fångad i Östersjön. Det innebär att fisk
som är fångad i Östersjön och vars halter överstiger
de satta gränsvärdena, får säljas på den svenska
marknaden fram till år 2006. Därefter skall
gränsvärdena omprövas. Enligt utskottet har det
fortsatta fisket i Östersjön och Bottenhavet
möjliggjorts under perioden genom detta undantag.
Enligt vad utskottet erfarit träder de nya reglerna
om gränsvärden för dioxin i livsmedel och foder i
kraft vid halv-årsskiftet år 2002. Frågan om hur de
nya reglerna skall tillämpas bereds för närvarande.
Resultatet av detta arbete bör bl.a. kunna påvisa
eventuella ekonomiska effekter för yrkesfisket.
Vidare pågår provtagning och analys av
dioxininnehåll i fisk. Utskottet förutsätter att
behovet av åtgärder för yrkesfisket, t.ex. ekonomisk
kompensation, kommer att bli föremål för en ingående
analys under det närmaste halvåret. Eventuellt
bidrag måste godkännas av EU-kommissionen. Med det
anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:MJ494 (c), 2001/02:MJ529 (c) yrkande 2 och
2001/02:N27 (c) yrkande 13 lämnas utan riksdagens
vidare åtgärd.
Enligt vad utskottet erfarit är utsättningar av
fisk ett nationellt ansvar. Fiskeriverket har
utarbetat en sådan nationell utsättningsstrategi.
Vid bedömning av tillståndsgivning för utsättning av
fisk måste nyttan vägas mot de risker utsättningen
kan medföra. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 2001/02:MJ370 (v) yrkande 13.
När det gäller det i motion 2001/02:MJ513 (mp)
framförda kravet om miljökonsekvensbeskrivningar så
framgår det inte klart av motionen vad som avses med
"nya områden". Enligt vad utskottet erfarit gäller
för avtal mellan EU och tredje land följande. Det är
gemenskapens uppgift att slå vakt om ett
ansvarsfullt fiske och jämka samman motstridiga
intressen. Vidare skall gemenskapen medverka till
ett ansvarsfullt fiske genom att samarbeta om
forskning, beståndsuppskattning, övervakning och
kontroll. Kommissionen har även tagit upp
tredjelandsavtal i sin kommunikation om en strategi
för att integrera miljöskyddskraven i den gemensamma
fiskepolitiken. Där framhålls att fiskeavtal med
tredje land endast bör ingås om det råder ett
relativt hälsosamt tillstånd för fiskeresurserna,
vilket fastställts på grundval av relevant
vetenskaplig information, om miljövänliga
fiskemetoder använts samt om tredje land har
tillräcklig förvaltning för att kunna upprätthålla
en skyddslagstiftning. Om frågan avser nationella
"nya områden" dvs. att svenska yrkesfiskare visar
ett större intresse att fiska på för svenska
förhållanden "nya områden" då fisket stängs eller
blir olönsamt på områden där Sverige av tradition
har fiskat gäller följande. Beslut om fiskekvoter
för de kommersiella arterna fattas inom de regionala
fiskeriorganisationerna. Sverige fiskar på sin
nationella fiskekvot, som är en del av EU:s
gemensamma fiskekvot. Kvoternas storlek samt
eventuell fördelning fastställs årligen av
fiskeministrarna. Dessa beslut fattas mot bakgrund
av vetenskaplig rådgivning, beståndsuppskattningar
samt tekniska redskapsåtgärder. Mot bakgrund av det
anförda föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ513
(mp) yrkande 12 lämnas utan riksdagens vidare
åtgärd.

Nationella fiskefrågor

Långsiktiga förutsättningar för
fiskepolitiken m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett flertal motioner (m,
v, kd , c och mp) om långsiktiga
förutsättningar i fiskepolitiken med
hänvisning till pågående beredning inom
Regeringskansliet. Utskottet lämnar vidare
tre yrkanden (m och kd) om införande av
fiskekonton utan åtgärd med anledning av att
EG-kommissionen nyligen godkänt ett
nationellt regelverk för yrkesfiskaravdrag.
Utskottet avstyrker slutligen ett yrkande (m)
om utredning av yrkesfiskarnas förhållanden
med hänvisning till pågående beredning inom
Regeringskansliet.

Motionerna

I motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15 (delvis)
och 2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis) begär
motionärerna att det skall skapas långsiktiga
förutsättningar för fiskenäringen att utvecklas i
balans med miljön genom en långsiktig politik som
tar hänsyn till näringens speciella förutsättningar
samtidigt som den tar hänsyn till havsmiljön. Enligt
motion 2000/01:MJ307 (m) bör regeringen göra en
översyn av de restriktioner som t.ex. nya
förvaltningsåtgärder och tekniska åtgärder medför
för fisket (yrkande 2). I motion 2000/01:MJ413 (mp)
yrkas att riksdagen skall begära att regeringen
låter ta fram en ny långsiktigt, ekologiskt och
ekonomiskt hållbar fiskepolitik för Sverige (yrkande
1). I motion 2000/01:MJ418 (c) yrkas att riksdagen
skall begära att regeringen tillsätter en beredning
som tillsammans med yrkesfisket skall lägga fram
förslag om en svensk fiskepolitik för 2000-talet
(yrkande 1). Enligt 2001/02:MJ304 (kd) bör
regeringen tillsätta en utredning som ser över
fiskeribranschens långsiktiga möjligheter. Enligt
motion 2001/02:MJ333 (m) finns det ett behov av
nödvändiga åtgärder för att långsiktigt förbättra
förhållandena för det yrkesmässiga fisket i
Östersjön (yrkande 2). Enligt motionen krävs olika
åtgärder som bl.a. kan begränsa närsaltbelastningen
och återställa skadade reproduktionsmiljöer i
kustområdena, samtidigt som vissa viktiga lek- och
uppväxtområden fredas från fiske. I motion
2001/02:MJ467 (mp) framförs krav på att riksdagen
skall begära att regeringen låter ta fram en
restaureringsplan för Sveriges kusthav (yrkande 1).
Enligt motion 2001/02:MJ529 (c) krävs teknik- och
kulturinvesteringar eftersom det krävs kunskap om
möjligheten att skapa nya organisationer och nya
system för att underlätta avsättningen och möta nya
marknader (yrkande 6). Det framförs också en begäran
om att det bör tillsättas en yrkesfiskekommission
(yrkande 3) samt att staten har ett moraliskt och
ekonomiskt ansvar gentemot enskilda yrkesfiskare i
samband med ändrade miljömål och direktiv som den
enskilde drabbas av (yrkande 1). Enligt motionärerna
behövs en samlad nationell helhetssyn och ett
nationellt agerande för att svenskt fiske skall
utvecklas som näringsgren med framtidshopp.

I motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15
(delvis) och 2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis)
framförs krav på att införa en möjlighet till
avsättning mellan olika år enligt den modell som
gäller för skogskonton. Motionärerna uppger vidare
att det är av yttersta vikt för den svenska
fiskeindustrin att de svenska fiskarna har samma
förutsättningar som sina kolleger i Danmark och
Norge. De anser därför att regeringen snarast bör
lägga fram ett lagförslag som ger
konkurrensneutralitet vad gäller skatteavdrag och
beskattning. Enligt motion 2000/01:MJ307 (m) bör
riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag
till hur fisket som näring kan utvecklas (yrkande
4). Finansierings- och lånemöjligheterna är
ofördelaktiga för fiskarna. Regler liknande de som
gäller för skogskonton skulle kunna gynna
kapitalbildningen.
Enligt motion 2000/01:MJ307 (m) bör riksdagen
begära att regeringen lägger fram förslag till en
utredning om de svenska yrkesfiskarnas förhållanden
(yrkande 1). Antalet svenska yrkesverksamma fiskare
har under de senaste åren stadigt sjunkit. En
fortsatt decimering av fiskeflottan får negativa
följder för svensk livsmedelsförsörjning,
beredningsindustrin och enskilda människors
försörjningsmöjligheter.

Utskottets ställningstagande

Riksdagen har beslutat om miljökvalitetsmålen Bara
naturlig försurning, Levande sjöar och vattendrag
samt Hav i balans samt levande kust och skärgård
(1998/99:MJU9 rskr. 1998/99:183). Riksdagen har
också beslutat (bet. 2001/02:MJU3 rskr. 2001/02:36)
om ett antal delmål för de tre miljökvalitetsmålen
(se vidare ovan under Bakgrund). I Regeringskansliet
pågår för närvarande beredning av tre utredningar
som berör fisket: Utvärdering av det fria
handredskapsfisket (SOU 2001:82), Svenskt vattenbruk
- en framtidsnäring (Ds 2000:42) samt Småskaligt
kustfiske och insjöfiske - en analys (Fiskeriverket
2001). Regeringen har under våren 2002 presenterat
ett tiopunktsprogram för fisket. I samband därmed
framhöll regeringen att det krävs ett helhetsgrepp
om det nationella fisket. Alla typer av fiske, såväl
fritidsfiske som yrkesfiske vid både kust, sjöar och
vattendrag, bör hanteras i ett sammanhang eftersom
de påverkar gemensamma bestånd av fisk. Regeringen
har vidare anfört att det inte är effektivt att
enbart ta ställning till yrkesfisket i kustområdena
utan att samtidigt se på hur fritidsfisket skall
hanteras när det gäller utnyttjande av
fiskeresurserna. Regeringen avser därför att
tidigast under hösten 2002 återkomma med en
proposition som tar ett helhetsgrepp om det
nationella fisket. Utskottet förutsätter att de
frågor som tas upp i motionerna kommer att få sin
belysning i samband med behandlingen av de tre
utredningarna samt i den kommande nationella
fiskepropositionen. Mot denna bakgrund föreslår
utskottet att motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande
15 (delvis), 2000/01:MJ307 (m) yrkande 2,
2000/01:MJ413 (mp) yrkande 1, 2000/01:MJ418 (c)
yrkande 1, 2001/02:MJ304 (kd), 2001/02:MJ333 (m)
yrkande 2, 2001/02:MJ467 (mp) yrkande 1,
2001/02:MJ520 (kd) yrkande 26 (delvis) och
2001/02:MJ529 (c) yrkandena 1, 3 och 6 nu lämnas
utan vidare åtgärd.

Vad gäller fiskekonton m.m. så har regeringen
under sommaren 2001 anmält ett yrkesfiskaravdrag
till EG-kommissionen för prövning enligt
statsstödsreglerna (Jo2001/2645, se även bet.
2001/02:SkU15 s. 37). Enligt anmälan skall
yrkesfiskaravdraget utbetalas till fiskare med
yrkesfiskarlicens och uppgå till 40 000 kr per år,
dock högst 20 % av inkomsten. Den planerade
stödåtgärden motiveras bl.a. med att de danska
yrkesfiskarna har ett motsvarande stöd som godkänts
av kommissionen. Utskottet anser att kommissionens
prövning och regeringens ställningstagande bör
avvaktas. Enligt vad utskottet erfarit har
kommissionen begärt kompletterande information. Det
är ännu osäkert när ett beslut från kommissionen kan
förväntas. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet
motionerna 2000/01:MJ243 (kd) yrkande 15 (delvis),
2000/01:MJ307 (m) yrkande 4 och 2001/02:MJ520 (kd)
yrkande 26 (delvis) i den mån de inte kan anses
tillgodosedda.
Som anförts ovan har regeringen aviserat en
proposition om det nationella fisket. Av
Fiskeriverkets analys - Småskaligt kustfiske och
insjöfiske framgår att det vid årsskiftet 2000 fanns
totalt 2 880 yrkesfiskare i Sverige. I summan ingår
ett antal fiskare på större fartyg som är lottkarlar
utan yrkesfiskelicens liksom att det finns fiskare
som fiskar i yrkesmässig omfattning på enskilt
vatten. Medelåldern inom fiskarkåren är hög och för
riket i dess helhet ligger den på 48 år. Endast ca
22 % av fiskarna är under 34 år vilket kan jämföras
med att 46 % är över 50 år. På ostkusten är ca 13 %
av fiskarna under 34 år och i insjöarna ca 8 %. På
västkusten är motsvarande andel ca 30 %. På
ostkusten och i insjöarna är ca 55 % över 50 år
jämfört med ca 40 % på västkusten. Medelåldern är
dessutom högre än genomsnittet bland dem som
bedriver ett småskaligt fiske. I Fiskeriverkets
analys konstateras att det är svårt att beräkna hur
stor nyrekrytering som behövs till fiskarkåren under
det närmaste decenniet. En fingervisning kan vara
att det bör handla om mellan 50 och 100 personer om
året. Den lägre siffran inkluderar en klar
rationaliseringsvinst medan den högre bygger på att
ett småskaligt fiske kan utvecklas samtidigt som
fiskare upphör med sitt yrke innan de nått
pensionsåldern. Under år 2000 behandlades totalt 58
ansökningar om nyetablering. Av dessa beviljades 31
stycken. Frågan om nyrekrytering av fiskare är
angelägen och utskottet förutsätter att denna får
sin belysning i den kommande nationella
fiskepropositionen. Utskottet anser det lämpligt att
avvakta resultatet av den fortsatta beredningen i
denna fråga och föreslår att motion 2000/01:MJ307
(m) yrkande 1 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Vattenbruk m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker nio motionsyrkanden (m,
v, kd och mp) om olika aspekter av vattenbruk
med hänvisning till pågående utredningsarbete
inom Regeringskansliet.

Motionerna

Enligt motionerna 2000/01:MJ414 (kd) och
2001/02:MJ522 (kd) yrkande 15 bör en samordning av
svenska myndigheters handläggning beträffande
fiskodlingsärenden och kommunerna i sina
delöversiktsplaner ange områden lämpliga för
fiskodling, så att beredskap finns. Motionärerna
anför att många vattenbrukare har fått uppleva att
myndigheter fattar beslut utan samordning och ibland
utan bra underlag. Enligt motion 2000/01:MJ415 (v)
bör regeringen tillsätta en utredning om stöd till
musselodlingen i Bohuslän. Motionärerna anför att
det i Bohusläns innerfjordar som är mycket hårt
drabbade av bottendöd kan finns goda möjligheter att
biologiskt manipulera fjordsystemet, genom att öka
antalet filtrerare med hjälp av musselodlingar. I
motion 2001/02:MJ420 (m) anförs att det i dagsläget
är oerhört viktigt att nationella medel ställs till
förfogande för utsättning av ål (yrkande 6). Enligt
motionärernas bedömning skulle det näringsmässiga
fisket både i kustområdet och i länets insjöar få
mycket svårt att överleva om inte de nationella
utsättningsprogrammen kan genomföras i minst lika
stor utsträckning som hittills. Enligt motion
2001/02:MJ468 (mp) bör regeringen överväga om
fiskodlingar i Östersjön behöver stoppas (yrkande
1). Vidare skall regeringen verka för att frågan om
fiskodlingarnas utsläpp till Östersjön tas upp på
nordisk ministernivå (yrkande 2). Det går inte,
enligt motionärerna, att fortsätta och blunda för
fiskodlingarnas roll som ytterligare en allvarlig
utsläppsfaktor i den redan hårt drabbade Östersjön.
Slutligen framförs i motionen (yrkande 3) att frågan
om fiskodlingar bör lyftas fram i samarbete med
Finland och Åland. I motion 2001/02:MJ522 (kd) yrkas
att planering genomförs för vattenbruk eftersom
detta kan medföra stor påverkan på vattenmiljön
(yrkande 14). Miljöeffekterna kan dock kontrolleras
och behärskas genom kontinuerlig övervakning och
rätt dosering av föda. Vidare bör forskningen om
fisksjukdomar stärkas (yrkande 16). Motionärerna
anser att det är ett stort problem att forskningen
ännu inte har tillräckliga kunskaper om sjukdomar
hos fiskar, vare sig vilda eller odlade, vilket har
medfört att vattenbrukare nekats tillstånd på
motsägande och varierande grunder.

Utskottets ställningstagande

Regeringen tillsatte i maj 1998 en arbetsgrupp som
fick i uppgift att ta fram förslag till övergripande
policy för fiskodling. Arbetsgruppen överlämnade sin
rapport Svenskt vattenbruk - en framtidsnäring (Ds
2000:42) i juni 2000. Arbetsgruppens huvuduppgift
var att bedöma vattenbrukets förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter på kort och lång sikt samt
att med utgångspunkt i denna bedömning föreslå
åtgärder inom vattenbruket. Av rapporten framgår att
arbetsgruppen bedömer det så att Sverige har goda
förutsättningar att bedriva en bred produktion av
vattenbruksprodukter. Enligt arbetsgruppen har
svenska vattenbruksföretag ett högt tekniskt
kunnande, miljömedvetenhet och lyhördhet för
marknadsmässiga krav och förväntningar. Det finns
ett kunnande i företagandet som utgör en tillgång
och en väsentlig grund för en fortsatt utveckling av
den svenska vattenbruksnäringen. I rapporten lämnar
arbetsgruppen förslag inom flera olika områden,
bl.a. att kommunerna i allt högre utsträckning skall
använda vattenplaneringsinstitutet, övervägande att
ändra tillståndsgivningen för fiskodling till att
avse tillstånd för visst närsaltutsläpp i stället
för att, som i dag, avse tillstånd för produktion av
en viss volym fisk. Flera av de frågeställningar som
behandlas i rapporten är även aktuella för
angränsande verksamheter, t.ex. sportfiske,
yrkesfiske, fisketurism, regional utveckling,
smittskydd, vård av vilda fiskbestånd, biologisk
mångfald, miljövård m.m. Enligt vad utskottet
erfarit bereds för närvarande arbetsgruppens rapport
inom Regeringskansliet. Inom ramen för beredningen
behandlas bl.a. tillståndsfrågor i relation till
fiskodlingars miljöpåverkan. I sammanhanget görs
även internationella jämförelser bl.a. med Finland.
Enligt vad kansliet har erfarit är avsikten att även
dessa frågor skall behandlas i den aviserade
fiskepropositionen. Mot bakgrund av det anförda
föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ414
(kd), 2000/01:MJ415 (v), 2001/02:MJ420 (m) yrkande
6, 2001/02:MJ468 (mp) yrkandena 1(3 samt
2001/02:MJ522 (kd) yrkandena 14-16 lämnas utan
riksdagens vidare åtgärd.

Dumpat militärt material, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av fem motionsyrkanden (m, v,
kd och c) föreslår utskottet att regeringen
bör genomföra en översyn av dagens
ersättningssystem för kostnader på grund av
skador på fiskefartyg och fiskeredskap till
följd av dumpade kemiska stridsmedel. Därmed
bifaller utskottet delvis motionsyrkandena.
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (m) om
avtal mellan Sverige och Danmark avseende
saneringsresurser. Utskottet avstyrker vidare
två motionsyrkanden (m, kd) om spökgarn med
hänvisning till att de i huvudsak får anses
tillgodosedda.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ418 (c) bör ersättning utgå
för miljörelaterade driftstörningar såsom t.ex.
dumpade stridsmedel (yrkande 8). Motionärerna anser
att det är ett övergripande samhällsansvar att
garantera ersättning till de yrkesfiskare som
drabbas. De bör erhålla ersättningar enligt dansk
modell där staten ersätter förlorad fångst och
trasiga redskap. Även i motionerna 2000/01:MJ746 (m)
och 2001/02:MJ284 (m) yrkande 1 framställs liknande
yrkanden om att det bör vara ett statligt ansvar att
hålla fiskarna skadefria vid de tillfällen då de får
fångst av militärt och kemiskt avfall. Liknande krav
framställs också i motion 2001/02:MJ251 (v) där
motionärerna yrkar att regeringen skall lägga fram
ett förslag till lag som ger de svenska fiskarna
ersättning för utgifter i samband med att
krigsmateriel fångas i redskapen och därmed närma
sig den danska modellen. I motion 2001/02:MJ284 (m)
yrkas att svenska myndigheter bör skriva avtal med
Danmark om att få anlita landets saneringsresurser
(yrkande 2). Motionärerna anför att det på Bornholm
finns en beredskap för sanering av båtar och redskap
och att det där finns en specialstyrka ur försvaret
som är utbildad och utrustad för det svåra
saneringsarbetet. Motionärerna anser att det inte är
rimligt att Sverige bygger upp liknande kompetens
utan att Sverige i stället bör skriva avtal med de
danska myndigheterna så att svenska båtar kan gå
till Bornholm och få saneringen utförd eller att
personal från den danska styrkan, vid behov, kan
komma till Sverige. I motion 2001/02:MJ522 (kd)
yrkas att det genomförs en ny granskning av skyddet
för fiskare vid olyckor med kemiska stridsmedel
(yrkande 12). Motionärerna anför att trots att
staten anser att statlig ersättning nästan täcker
all kostnad för sanering av senapsgas anser fiskarna
inte att skyddet är fullgott. Därför bör nya
diskussioner tas upp mellan fiskarna och staten.

I motion 2000/01:MJ401 (m) yrkas att
Havsfiskelaboratoriet i Lysekil skall ges i uppdrag
att genomföra draggningar i Östersjön efter
spökgarn. Cirka 90 % av garnförlusterna förblir
borta och kan därmed fungera som "spökgarn" under
lång tid. Norrmännen har ett system där man
organiserar draggningar efter garn och på så vis kan
plocka upp stora mängder tappat garn. Metoden är
tillämpbar även i Östersjön. I motion 2001/02:MJ522
(kd) pekas på samma problematik och enligt
motionärerna bör fiskare, under de perioder de inte
ligger ute, ha möjlighet att ta dessa garn mot
statlig ersättning (yrkande 13).

Utskottets ställningstagande

År 1994 presenterades informationsbroschyren
Senapsgas till sjöss som utarbetats av
Kustbevakningen och Naturvårdsverket i samarbete med
ett antal myndigheter. Broschyren avser skyddet för
fiskarna och den sprids genom fiskarnas
organisationer. Broschyren är för närvarande under
bearbetning och förväntas att komma i en ny
uppdaterad utgåva före utgången av år 2002. När det
gäller yrkesfiskarnas kostnader för miljörelaterade
driftstörningar har utskottet tidigare tagit
ställning till ett antal liknande motioner (bet.
1999/2000:MJU8). Utskottet konstaterar att staten
redan i dag ersätter en stor del av kostnaderna
såsom eskort till hamn, ersättning för
saneringskostnader och arbetslöshetsersättning under
den tid saneringen pågår. I fråga om personskador
erbjuder Sveriges Fiskares Riksförbund sina
medlemmar en kollektiv försäkring. År 1996 utredde
Statskontoret på regeringens uppdrag i rapporten
Ersättningssystem för fiskare vid fångst av militärt
och miljöfarligt kemiskt material (1996:26), frågan
om ett system för ersättning vid skador på
fiskefartyg och fiskeredskap till följd av dumpade
kemiska stridsmedel. Särskilt belystes formerna för
finansiering av ett ersättningssystem där
Statskontoret föreslår en kombination av privata
försäkringar och en statlig försäkring uppbyggd med
anslagsmedel. Enligt utskottets mening talar flera
skäl för en ny granskning av skyddet för fiskare vid
olyckor med kemiska stridsmedel. Även om staten till
stor del ersätter kostnader på grund av skador på
fiskefartyg och fiskeredskap till följd av dumpade
kemiska stridsmedel finner utskottet att skyddet för
yrkesfiskarna inte är fullgott. Regeringen bör
därför genomföra en översyn av ifrågavarande
ersättningssystem. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna 2000/01:MJ418 (c) yrkande 8,
2000/01:MJ746 (m), 2001/02:MJ251 (v), 2001/02:MJ284
(m) yrkande 1 och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 12 bör
ges regeringen till känna. Motion 2001/02:MJ284 (m)
yrkande 2 avstyrks.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att s.k.
spökgarn utgör ett stort problem som behöver
åtgärdas. Enligt det tiopunktersprogram som
regeringen presenterat under våren 2002 skall en
handlingsplan för att få bort spökgarn i de svenska
vattnen genomföras snarast. Enligt vad utskottet
erfarit har nyligen gjorda undersökningar visat att
gamla förlorade torskgarn är ett större problem än
man tidigare trott. De fångar fortfarande torsk,
liten som stor, under långa tider. Även om det i dag
inte går att uppskatta hur mycket fisk som går
förlorad är detta ett oacceptabelt slöseri. Enligt
vad utskottet erfarit har dessutom ett EU-projekt
där man draggat efter spökgarn i Östersjön just
avslutats. Återrapporteringen av projektet kommer
att utvärderas. Härefter kan beslut om eventuella
åtgärder bedömas. Mot bakgrund det anförda finner
utskottet att syftet med motionerna 2000/01:MJ401
(m) och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 13 huvudsakligen
får anses tillgodosett. Utskottet föreslår därför
att berörda motionsyrkanden lämnas utan vidare
åtgärd.

Handredskap, fisketurism m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m,
kd) om fisketurismens utveckling, två
motioner (m, kd) om handredskapsfiske samt
tre yrkanden (s, m) om fiskevårdsavgift med
hänvisning till pågående beredning i
Regeringskansliet. Utskottet avstyrker vidare
en motion (s) om en decentralisering av
hanteringen av vattenregleringsmedel avsedda
för fiskevård med hänvisning till att den i
viss utsträckning kan anses tillgodosedd.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:N385 (m) finns i dag flera
hinder för en ändamålsenlig utveckling av
fisketurismen i Sverige. Dessa hinder måste, enligt
motionärerna, undanröjas om turismen skall bli den
växande näring som den har möjlighet att bli
(yrkande 14). I motion 2001/02:MJ325 (m) framförs
krav på förbättrade villkor för vattenbruket och
fisketurismen. Motionärerna anser att Fiskeriverkets
strategi för utsättning och spridning av fisk lätt
leder till att en död hand läggs över stora områden,
vilket förhindrar företagande kring vattenbruk och
fisketurism. Enligt motion 2001/02:MJ292 (kd) bör
Vänern och Vättern utvecklas till en gemensam
nationell resurs för få en ökad internationell
fisketurism till Sverige (yrkande 2).

Enligt motion 2001/02:MJ420 (m) bör riksdagen
begära att regeringen lägger fram förslag till en
sådan ändring som gör det möjligt att sälja lokala
fiskekort där det i dag råder fritt
handredskapsfiske (yrkande 4). Det fria
handredskapsfisket bör förändras så att
producenterna och ägarna av fiskeresursen i
skärgården och i de stora sjöarna får möjlighet att
ta betalt för nyttjandet av fisket. I motion
2001/02:MJ522 (kd) yrkas att det införs möjligheter
att genom lokala beslut inrätta fiskevårdsområden
finansierade av en fiskevårdsavgift och att
områdesvis bevara det fria handredskapsfisket
(yrkande 6).
Enligt motion 2000/01:MJ408 (s) bör det införas en
nationell fiskevårdsavgift. Skälet är att det krävs
att fiskereproducerande åtgärder säkerställs rent
finansiellt för att den godartade utvecklingen av
sport- och fritidsfiske skall kunna fortsätta.
Enligt motion 2000/01:MJ411 (s) bör villkoren för
återställande av ädelfiskets naturliga
reproduktionsområden förbättras. Statens nuvarande
anslag för biologiskt återställande räcker inte utan
anslagen måste höjas. En väg är, enligt motionären,
att ålägga skogsbolagen ett finansieringsansvar. En
annan väg är att införa en nationell
fiskevårdsavgift, som öronmärks för fiskevårdande
åtgärder. Oavsett metod så måste riksdagen meddela
regeringen sin mening om att prioritera
återställandet av ädelfiskens naturliga
reproduktionsområden. I motion 2001/02:MJ420 (m)
yrkas att en allmän fiskevårdsavgift inte skall
införas (yrkande 2). Orsaken är, enligt
motionärerna, att om näringen skall utvecklas måste
aktörerna få samma förutsättningar som i andra
näringar. Precis som i andra näringar skall priset
på fisket göras upp mellan konsumenter och
producenter genom försäljning av fiskekort eller
andra avtal. Köparen skall inte betala en del av
sitt pris till en fond som omfördelar pengar och
förskjuter konkurrensförhållandet mellan olika
producenter.
I motion 2000/01:MJ412 (s) framförs synpunkter på
hur vattenregleringsmedlen för fiskevård skall
användas. Enligt 10 kap. 5 § vattenlagen avsätter
vattenreglerföretagen medel varje år för att
kompensera biologiska ingrepp i fiskets
reproduktionsmiljöer. Enligt motionären är det
otidsenligt att ett centralt verk disponerar medlen
och beslutar om deras användande. Vattenreglermedlen
bör i stället hanteras och beslutas om av regionala
myndigheter med stöd av lokala föreningar. Detta
skulle, enligt motionären, innebära en klar
produktivitets- och effektiviseringshöjning.

Utskottets ställningstagande

På förslag av utskottet beslutade riksdagen i mars
2000 att det fria handredskapsfisket skulle bli
föremål för en kartläggning och översyn (bet.
1999/2000:MJU8, rskr. 1999/2000:161). Regeringen
tillkallade i december 2000 en särskild utredare med
uppgift att utreda konsekvenserna av det fria
handredskapsfisket. Utredningen överlämnade i
november 2001 betänkandet Utvärdering av det fria
handredskapsfisket (SOU 2001:82). Utredningen bereds
för närvarande i Regeringskansliet och kommer enligt
vad utskottet har erfarit att behandlas i den av
regeringen aviserade propositionen om nationellt
fiske. Fisketurism har behandlats i utredningens
betänkande. Utredningen antar där bl.a. att ett i
större utsträckning lokalt förankrat entreprenörskap
kan skapa sysselsättningstillfällen i landsbygd och
skärgård, vilket i sin tur ökar möjligheterna för
varaktig bosättning i dessa områden. Mot bakgrund av
det anförda föreslår utskottet att motionerna
2000/01:N385 (m) yrkande 14, 2001/02:MJ292 (kd)
yrkande 2 och 2001/02:MJ325 (m) nu lämnas utan
vidare åtgärd.

När det gäller fiskevårdsområden och det fria
handredskapsfisket konstaterar utredningen att
mycket står att vinna med en lokal förvaltning och
ett lokalt engagemang för vård och utnyttjande.
Detta kräver dock någon form av inflytande över
resursernas användning. Utredningen föreslår mot
denna bakgrund bl.a. att fiskevårdsområde inom
områden där fritt handredskapsfiske infördes år 1985
även bör omfatta det fria handredskapsfisket med
vissa undantag. Fiskevårdsområdena som bildas inom
de områden som omfattas av det fria
handredskapsfisket får ett huvudansvar för den
lokala fiskevården på det enskilda vattnet och
tillsammans med staten för den gemensamma
fiskevården och fisketillsynen. Mot bakgrund av den
pågående beredningen inom Regeringskansliet föreslår
utskottet att motionerna 2001/02:MJ420 (m) yrkande 4
och 2001/02:MJ522 (kd) yrkande 6 lämnas utan vidare
åtgärd.
Den 21 november 2001 besvarade jordbruksministern
en fråga om fiskevårdsavgift (fråga 2001/02:207).
Ministern anförde därvid att utredningens betänkande
Utvärdering av det fria handredskapsfisket, först
skall remissbehandlas och att förslaget därefter
skall beredas i vanlig ordning i Regeringskansliet.
Först härefter kan ställning tas till frågan om
fiskevårdens finansiering. Som utskottet konstaterat
ovan pågår för närvarande en sådan beredning inom
Regeringskansliet. Med anledning härav föreslår
utskottet att motionerna 2000/01:MJ408 (s),
2000/01:MJ411 (s) och 2001/02:MJ420 (m) yrkande 2
lämnas utan någon riksdagens ytterligare åtgärd.
I motion 2000/01:MJ412 (s) framförs krav på en
decentralisering av vattenregleringsmedlen för
fiskevård. Enligt vad utskottet erfarit så framgår
det av respektive vattendom vad medlen skall gå
till. Ansökningar om medel hanteras av
Fiskeriverkets utredningskontor placerade i Luleå,
Härnösand och Jönköping. Hanteringen av vissa domar
har även delegerats till berörd länsstyrelse. Mot
denna bakgrund anser utskottet att syftet med
motionen i allt väsentligt är tillgodosett. Motionen
kan därmed lämnas utan vidare åtgärd.

Sill- och strömmingsfiske

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motioner om sill- och
strömmingsfiske i Östersjön med hänvisning
till pågående arbete inom berörda
myndigheter.

Motionerna

I motion 2000/01:MJ406 (m) yrkas på en undersökning
av strömmingsbeståndet i Stockholms skärgård
(yrkande 1). Skälet är, enligt motionären, att det
är dags att grundligt reda ut varför
strömmingsbeståndet minskar i Stockholms skärgård
och att betingelserna i denna skärgård är speciella
varför de anförda undersökningarna måste göras just
i Stockholms skärgård. I motionerna 2000/01:MJ409
(s) och 2001/02:MJ392 (s) framförs krav på ändrade
regler för strömmings- och sillfisket i Östersjön
och Bottenhavet och att regeringen skall kräva
omförhandling med Finland om det industriella
småmaskiga industrifisket på strömming och sill.

Utskottets ställningstagande

Enligt det ovan relaterade tiopunktersprogrammet,
som lagts fram av jordbruksministern, skall
trålgränsen runt Sveriges kust ses över. Denna
översyn skall Fiskeriverket genomföra snarast
möjligt. Trålfiske får inte bedrivas innanför fyra
nautiska mil om det inte sker skonsamt och med
selektiva redskap. Enligt regeringen är syftet med
en hårdare reglering av fisket innanför trålgränsen
den stora vikt som måste läggas vid selektiviteten i
fisket. Risken för bifångster av småtorsk måste så
långt det är möjligt elimineras. Enligt vad
utskottet erfarit är riktat småmaskigt sillfiske för
industri inte tillåtet, utan det får endast
förekomma som bifångster. Vidare är det småmaskiga
fisket i sig inte orsaken till det, inom vissa delar
av Östersjön, svaga sillbeståndet. Den främsta
hittills vidtagna åtgärden för att stärka
sillbeståndet är den kraftiga sänkningen av den
tillåtna fångstkvoten. Därutöver arbetas det med en
förvaltningsplan för sillen. Skarpsillsbeståndet är
i Östersjön inom klart säkra biologiska gränser. (se
även vad som ovan anförts om industrifiske inom EU).
Mot denna bakgrund föreslår utskottet att motionerna
2000/01:MJ406 (m) yrkande 1, 2000/01:MJ409 (s) och
2001/02:MJ392 (s) lämnas utan riksdagens vidare
åtgärd.

**FOOTNOTES**
[2]: Revisionsrättens rapport nr 3/2001.
Laxfiske m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker åtta motionsyrkanden (s,
m, kd, mp) om bevarandeåtgärder för lax och
upphävande av laxfiskeförbud med hänvisning
till pågående arbete såväl nationellt som
inom ramen för den internationella
aktionsplanen för östersjölaxen - Salmon
Action Plan.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ410 (s) bör det införas
ändrade regler för laxfiske med garn i Östersjön.
Enligt motionären skall Sverige frivilligt avsäga
sig rätten att fånga oftast inte ens färdigvuxen lax
och havsöring med hjälp av långa och finmaskiga
drivande laxgarn. Enligt motion 2000/01:MJ417 (s)
skall de utbyggda älvarna förses med laxtrappor så
att de livskraftiga laxarna kan ta sig upp till
naturliga lekplatser för att rädda den vilda laxens
fortbestånd. I motion 2000/01:MJ419 (s) framförs
krav på åtgärder för att stärka förutsättningarna
för den havsvandrande öringen i Norr- och
Västerbotten eftersom havsöringens vandringsmönster
skiljer sig markant från laxens. Fiskeriverket bör
få uppdraget att skyndsamt utarbeta ett långsiktigt
åtgärdsprogram för havsöringens regenererande. I
motion 2000/01:MJ606 (s) framförs krav på en total
översyn av laxforskningen, inklusive
Laxforskningsinstitutet i Älvkarleby, med åtföljande
heltäckande förslag angående verksamheten i Sverige
och internationellt. Enligt motionären har
Laxforskningsinstitutet i Älvkarleby en viktig roll
inom laxforskningen i Sverige och även
internationellt. Institutet hotas nu av nedläggning
utan att man har gjort någon konsekvensbeskrivning
avseende laxforskningen. I motionerna 2000/01:N383
(mp) och 2001/02:N364 (mp) framförs krav på att
Sverige skall upphöra med fiske på blandade bestånd
av lax i tillväxtområdena i Östersjön och i stället
flytta den svenska laxkvoten så att ett selektivt
fiske efter odlad lax kan ske (yrkandena 21
respektive 11). Att man flyttat 50 % av kvoten till
Norrland, där selektivt fiske på odlad lax är
möjligt, är bra. Motionärerna vill se en
fortsättning av den politiken. Enligt motion
2001/02:MJ363 (m) har de senaste årens fiskeförbud
och myndighetsingripanden utanför de outbyggda
Norrlandsälvarna inte stöd i något lagrum. Enligt
motion 2001/02:MJ380 (kd) bör en begränsning av
havsfisket ske för att rädda vildlaxbeståndet i
älvarna och därigenom få ett slut på de årligen
återkommande laxfiskediskussionerna längs
Norrlandskusten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har tidigare anslutit sig till regeringens
bedömning att Sverige aktivt skall verka för att
minska fisket efter hotade naturliga laxbestånd
(bet. 1999/2000:MJU8). Utskottet finner nu som då,
att det särskilt bör eftersträvas att fiskemönstret
riktas mot fiske efter odlad lax samtidigt som de
naturliga laxbestånden skyddas och att
drivgarnsfiskets eventuella hot mot den biologiska
mångfalden i Östersjön noggrant måste följas upp.
Utskottet konstaterar att det är Fiskeriverket som
på regeringens uppdrag nationellt bedriver
laxfiskevård främst i syfte att bevara och
återuppbygga de kvarvarande vild-laxstammarna i
Östersjön. Arbetet har bedrivits i nära samarbete
med Laxforskningsinstitutet, Naturvårdsverket och
berörda länsstyrelser samt genom samråd med fiskets
organisationer och lokala intresseorganisationer.
Enligt Jordbruksdepartementets bedömning innebär en
nedläggning av Laxforskningsinstitutet inte att
kompetens går förlorad. De viktigaste momenten
kommer att drivas vidare av Fiskeriverket.
Kraftverksbolagen förutsätts fortsätta med den
verksamhet bolagen åläggs av vattendomar. Om
ytterligare fördjupning krävs kan uppdrag läggas ut
till Sveriges lantbruksuniversitet eller andra
universitet. Det internationella samarbetet sker
inom ramen för Fiskerikommissionen för Östersjön
(IBSFC) och NASCO År 1997 antog IBSFC den
internationella aktionsplanen för östersjölaxen -
Salmon Action Plan. Fiskeriverket överlämnade till
regeringen i november 1998 ett förslag innehållande
ett nationellt åtgärdsprogram för perioden
1999-2003. Arbetet med att fullfölja planen fortgår.
Syftet med planen är att genomföra den
internationella aktionsplanen. Åtgärdsprogrammet
består huvudsakligen av reglering av laxfisket,
fiskevårdande åtgärder, inklusive fettfenklippning,
biotop- och miljöförbättrande åtgärder samt
vetenskaplig uppföljning. När det gäller
fettfenklippning infördes den 1 augusti 2000 ett
undantag i Statens jordbruksverks föreskrifter
(SJVFS 1993:154) om operativa ingrepp på djur som
möjliggör fettfenklippning. Fiskeriverket har i mars
2002 i en hemställan (beteckning 103-613-02) till
regeringen begärt att denna föreskriver att all
odlad lax och öring som utplanteras i kustmynnande
vattendrag samt i Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren och Storsjön med tillrinnande vattendrag
skall vara märkt genom att fiskens fettfena är
bortklippt. Som skäl för detta anför Fiskeriverket
bl.a. att sådana föreskrifter behövs som komplement
till andra åtgärder vilka under senare år vidtagits
för att bevara den vilda östersjölaxen.
Fiskeriverket konstaterar att det särskilt anges i
den internationella aktionsplanen som en åtgärd att
fettfenan på odlad lax klipps bort så att den
därigenom kan särskiljas från den vilda laxen och
fisket inriktas på den odlade laxen. Fiskeriverket
anser att frågan om fenklippning bör regleras i
författning. Enligt vad utskottet erfarit bereds
frågan för närvarande inom Regeringskansliet. När
det gäller Torne älvs fiskeområde och åtgärder för
att stärka förutsättningarna för den havsvandrande
öringen i Norr- och Västerbotten har utskottet
erfarit att Sveriges och Finlands regeringar enats
om att bl.a. tillsätta en arbetsgrupp med uppgift
att ta fram ett underlag för år 2003. Underlaget
skall grundas på beståndssituationen och
försiktighetsprincipen. Detta innebär bl.a.
utvärdering av de biologiska konsekvenserna av årets
fiskebestämmelser, översyn av fångststatistik och
redskapsanvändning. För årets laxfiske innebär
överenskommelsen att laxfiske successivt kan
påbörjas i områden som tidigare varit stängda eller
starkt begränsade. Vidare bör uppmärksammas att
Fiskeriverket avser att följa beståndsituationen.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att
motionerna 2000/01:MJ410 (s), 2000/01:MJ417 (s),
2000/01:MJ419 (s), 2000/01:MJ606 (s), 2000/01:N383
(mp) yrkande 21, 2001/02:MJ380 (kd) och 2001/02:N364
(mp) yrkande 11 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd
i berörda delar.

Vidare avstyrks motion 2001/02:MJ363 (m).

Skador på redskap orsakade av skarv
m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m)
om skador på redskap orsakade av skarv med
hänvisning till pågående arbete inom berörda
myndigheter.

Motionerna

Enligt motionerna 2000/01:MJ904 (m) yrkande 3 och
2000/01:MJ908 (m) yrkande 2 krävs en intensifierad
utveckling av fiskeredskapen för att begränsa
skadorna på fiskeredskap och andra olägenheter för
fisket orsakade av skarv. I motion 2000/01:MJ908
(m) yrkas vidare att de yrkesfiskare som fått skador
på sina redskap orsakade av skarv skall kompenseras.
Enligt motionärerna är en ekonomisk kompensation för
direkta inkomstminskningar rimligt för att uppnå
målsättningen att bevara skarven samtidigt som
förutsättningar skall finnas för ett bärkraftigt och
långsiktigt hållbart insjö- och kustnära fiske
(yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Den grundläggande principen för skador orsakade av
vilt är att de i första hand skall förebyggas och
att detta huvudsakligen skall ske genom jakt. Beslut
om bidrag för förebyggande åtgärder och ersättning
för viltskador på annat än ren får enligt 11 §
viltskadeförordningen (2001:724) lämnas av
länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar får lämnas i
mån av tillgång på medel, dvs. någon rättighet för
enskilda att få vare sig bidrag eller ersättning är
inte föreskriven. Medlen är främst avsedda att gå
till skador orsakade av sådant vilt som inte bör
jagas, t.ex. tranor. Vad gäller skyddsjakt på skarv
så har det behandlats av utskottet tidigare under
våren 2002 (bet. 2001/02:MJU18). Av Fiskeriverkets
rapport Småskaligt kustfiske och insjöfiske - en
analys framgår bl.a. att det pågår ett arbete med
att upprätta en förvaltningsplan för skarv i
samarbete mellan Naturvårdsverket och Fiskeriverket.
Enligt vad utskottet erfarit kommer förslaget att
fastställas inom kort. Av analysen framgår vidare
att metoder för att minska skarvens skadeverkningar
på fisk i redskap inte är studerade i Sverige.
Försök i bl.a. Danmark har emellertid visat på
delvis lovande resultat. Sedan 1993 måste alla
ryssjor i sjöar i Danmark vara försedda med
utterstoppsgaller och sedan 1994 gäller detsamma i
kustområden vid västra och norra Jylland.
Utterstoppsgaller har inte enbart inneburit att
antalet uttrar som drunknar i ryssjor drastiskt har
minskat utan gallren förhindrar också skarvar från
att komma in i ryssjorna. Försök på andra typer av
redskap där skarven kan komma åt fångsten har inte
gjorts. Något mer omfattande utvecklingsarbete för
att få fram fiskeredskap som reducerar skarvens
skador på och vid redskapen pågår inte. Detta beror
bl.a. på att kunskapsläget i ett flertal frågor med
koppling till skarven behöver förbättras genom
jämförelser med situationen före och efter
skarvetablering. Behovet av förbättrad kunskap
liksom utveckling av redskap är frågor som kommer
att behandlas i kommande åtgärdsplan. I samband med
att utskottet hanterade jaktfrågorna våren 2002
upprepade utskottet sitt uttalande från våren 2000
då utskottet förutsatte att ansvariga myndigheter
noga följer utvecklingen av skarvbestånden (bet.
1999/2000:MJU17). Enligt utskottet gäller detta även
kunskapsläget om skarvens skadeverkningar på redskap
och på fisk i redskap. Mot bakgrund av det anförda
föreslår utskottet att motionerna 2000/01:MJ904 (m)
yrkande 3 och 2000/01:MJ908 (m) yrkandena 1 och 2
avstyrks.

Insjöfiske m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd)
om fiskevårdsåtgärder i Vänern och Vättern
med hänvisning till pågående beredning inom
Regeringskansliet. Utskottet avstyrker vidare
en motion (s) om ålhuttning med hänvisning
till att riksdagen delegerat beslutanderätten
om fångstmetoder till regeringen och
Fiskeriverket.

Motionerna

Enligt motion 2001/02:MJ292 (kd) bör ytterligare
åtgärder vidtas i syfte att utveckla och säkerställa
fisket i ett långsiktigt perspektiv i Vänern och
Vättern för såväl yrkesfisket som sport- och
husbehovsfisket (yrkande 1), och hittills gjorda
fiskevårdsåtgärder behöver utvärderas (yrkande 3).

Enligt motion 2000/01:MJ535 (s) bör man tillåta
ålhuttning som fiskemetod för begränsad tid och inom
begränsat område med en vidhängande undersökning som
bör bedrivas före, under och efter det att
ålhuttningen bedrivits.

Utskottets ställningstagande

Fiskeriverkets rapport Småsakligt kustfiske och
insjöfiske - en analys innehåller bl.a. förslag som
syftar till att förbättra förutsättningarna för
insjöfisket. Bland annat föreslås att försöka
utnyttja resursen mer optimalt genom att bl.a. höja
minimimåtten på vissa arter t.ex. ål, röding och
gös. Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Med hänvisning till den pågående
beredningen föreslår utskottet att motion
2001/02:MJ292 (kd) yrkandena 1 och 3 lämnas utan
vidare åtgärd.

Utskottet har tidigare tagit ställning till en
liknande motion om ålhuttning (bet. 1999/2000:MJU8).
Utskottet konstaterade då att när det gäller olika
fångstmetoder har riksdagen delegerat
beslutanderätten till regeringen respektive
Fiskeriverket. Utskottet finner ingen anledning att
ändra sitt tidigare ställningstagande och avstyrker
därmed det i motion 2000/01:MJ535 (s) framförda
yrkandet beträffande ålhuttning.

Forskning m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker ett antal motionsyrkanden
(s, v, kd, c, mp) om olika forskningsåtgärder
med hänvisning till pågående arbete.
Utskottet avstyrker vidare en motion (m) om
utbildning m.m. inom fiskenäringen.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ402 (kd) måste ett
långsiktigt forsknings- och utvecklingsarbete som
kan ge grundläggande biologisk och ekologisk kunskap
om Västerhavets fiskebestånd påbörjas (yrkande 1).
Skälet för detta är att få till stånd åtgärder i
fiskevårdande syfte och för att skapa möjligheter
att restaurera fiskebestånden i västerhavet. Enligt
motionärerna bör därför havsfiskelaboratoriet i
Lysekil tilldelas återkommande forskningsresurser.
För att åstadkomma detta behövs dessutom att en
fungerande, långsiktig och kontinuerlig
övervakningsverksamhet finns tillgänglig i
kustzonen, så att en uppföljning av aktuella
fiskebestånd kan ske liksom en utvärdering av
insatta åtgärder (yrkande 2). Enligt motion
2000/01:MJ413 (mp) finns ett behov av ökad vetskap
om skälen till att kadmiumhalterna ökar i
Östersjöfisk i dag (yrkande 2). Tvärtemot vad man
trott ökar nu halterna av kadmium i strömming från
Östersjön. Halterna i strömming är i dag tre gånger
högre än i början av 1980-talet. I motion
2000/01:MJ418 (c) framförs krav på att prioritera
stöd för investeringar i teknik som medför att
kvaliteten på produkten säkras redan till havs och
att konsumenten därmed garanteras hög kvalitet.
(yrkande 3). I motion 2000/01:MJ607 (v) yrkas att
riksdagen skall begära att regeringen tillsätter en
utredning i syfte att kartlägga orsakerna till
kusttorskens försvinnande längs Sveriges västkust
eftersom det råder ett ofullständigt kunskapsläge
rörande bottenlevande fiskars ekologi och biologi i
Skagerrak och Kattegatt. Enligt motion 2001/02:MJ509
(s) är det absolut nödvändigt att Fiskeriverket
eller annan härför lämplig myndighet snarast
initierar en kontinuerlig och långsiktig
beståndsuppskattningsverksamhet i Bottenhavet och
Bottenviken eftersom bristen på beståndsuppskattning
över en längre tid utgör en besvärande omständighet
som försvårar för det kustnära Norrlandsfisket att
planera sin framtid. I motion 2001/02:MJ529 (c)
yrkas att regeringen skall återkomma till riksdagen
med förslag där nationella forskningsmedel avsätts
för forskning kring utveckling av fångstmetoder för
ett hållbart resursutnyttjande och alternativa
havsprodukter samt för att öka kunskapen om att ta
tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya
produkter (yrkande 5).

I motion 2000/01:MJ610 (m) framförs krav på ett
centrum för fiskforskning och utbildning inom
fiskerinäringen lokaliserat till Fårösund på
Gotland.

Utskottets ställningstagande

Av budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1)
framgår bl.a. att Fiskeriverket skall verka för en
ansvarsfull hushållning med fisktillgångarna på ett
sätt som långsiktigt medverkar till
livsmedelsförsörjningen och vårt välstånd i övrigt.
I enlighet med sitt sektorsansvar för miljön skall
Fiskeriverket i samråd med naturvårdsmyndigheterna
verka för en biologisk mångfald och därmed för ett
rikt och varierat fiskbestånd. Vidare skall
forskning främjas och utvecklingsverksamhet bedrivas
på fiskets område. Regeringen föreslog i
propositionen att Fiskeriverkets anslag skulle
tillföras ytterligare medel för arbetet med de
svenska miljömålen samt för att genomföra det av EG
beslutade programmet för insamling av fiskeridata. I
samband med riksdagens behandling av
budgetpropositionen slog utskottet fast att kraven
på forskningen ökar mot bakgrund av det ökade
behovet av kunskap om tvärsektoriella samband. Dessa
samband avser såväl biologiska som ekonomiska och
sociala faktorer. Mot den bakgrunden instämde
utskottet i regeringens förslag att Fiskeriverket
tillförs ytterligare medel för att kunna genomföra
det av gemenskapen beslutade programmet för
insamling av uppgifter av betydelse för
fiskepolitiken (bet. 2001/02:MJU2). Enlig vad
utskottet erfarit planerar Fiskeriverkets
Havsfiskelaboratorium att, med de medel som
beviljats för att nå miljömålen, försöka avsevärt
förbättra kunskapsläget när det gäller
bottenfiskbeståndens populationsdynamik vid
västkusten. Detta skall bl.a. åstadkommas genom
studium av faktorer som påverkar reproduktion,
rekrytering, tillväxt, åldersfördelning, mortalitet,
distribution och överskott. Med hjälp av EU:s
datainsamlingsförordning ((EG) nr 1543/2000) kommer
medlemsländerna att för en sexårsperiod åta sig att
genomföra undersökningar. Enligt förordningen skall
nationella program upprättas som syftar till att
samla in relevanta data av biologisk och ekonomisk
natur, beskriva förfaranden samt göra agregerade
data tillgängliga för vetenskaplig analys.
Datainsamlingsprogrammet kommer att utgöra en av
grundpelarna i Fiskeriverkets forsknings- och
utvecklingsarbete under den kommande sexårsperioden.
Bland punkterna i programmet återfinns bl.a. kunskap
om för kustfisket viktiga reglerade arter/bestånd
(torsk, havskräfta, lax/öring, räka, och
sill/strömming), kunskap om för kustfisket viktiga
oreglerade arter (piggvar), kunskap om
kustfiskeflottan, samt kunskap om det totala uttaget
ur resursen. Enligt uppgift från
Jordbruksdepartementet skickade Sverige in ett
nationellt program till kommissionen år 2001.
Kommissionen förväntas att godkänna programmet under
våren 2002. Enligt vad utskottet har erfarit har
Fiskeriverket - med miljömålsmedel - startat arbete
med fokus på utveckling av art- och
storleksselektion för att reducera skador på bestånd
och arter som uppstår när för små fiskar och andra
arter än målarten fångas. I det ovan nämnda
tiopunktersprogram som jordbruksministern
presenterat för att förbättra situationen för
torskbestånden i såväl Östersjön som i Skagerrak och
Kattegatt skall Fiskeriverket snarast inhämta ökad
information om kustnära lekplatser eftersom
kunskapen i dag inte är tillräcklig. Enligt den
information som utskottet inhämtat har det inom
Fiskeriverket bildats arbetsgrupper för att hantera
frågorna. När det gäller stöd till investering i ny
teknik så finns redan i dag möjlighet att få stöd
för denna verksamhet inom ramen för gällande
strukturplan.

Utskottet finner sammanfattningsvis att
forskningsfrågorna utgör en grundpelare för det
framtida fisket. Vidare kan konstateras att
åtskilliga forskningsprogram pågår och att
Fiskeriverket fått ökade anslag bl.a. för att
möjliggöra forskningsinsatser. Mot bakgrund av det
anförda finner utskottet att syftet med motionerna
2000/01:MJ402 (kd) yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413
(mp) yrkande 2, 2000/01:MJ418 (c) yrkande 3,
2000/01:
MJ607 (v), 2001/02:MJ509 (s) och 2001/02:MJ529 (c)
yrkande 5 i huvudsak får anses tillgodosett. Berörda
motionsyrkanden bör därför lämnas utan någon vidare
åtgärd.
Riksdagen har vid tidigare tillfällen tagit
ställning till förslag om insatser inom särskilda
forskningsområden (se bl.a. bet. 2001/02:UbU1).
Utbildningsutskottet har i samband härmed erinrat om
att statsmakterna vad gäller resurserna till
grundforskning endast fattar övergripande beslut om
fördelningen av de statliga forskningsmedlen. De
övergripande prioriteringar som gjordes genom
statsmakternas forskningspolitiska beslut hösten
2000 innebar förstärkta resurser under 2001-2003 för
en rad områden. Den närmare fördelningen av de
statliga forskningsresurserna ankommer på
forskningsfinansierande myndigheter som bl.a.
Vetenskapsrådet och på universitet och högskolor,
vilka har att fatta beslut utifrån vetenskapliga
kvalitetsbedömningar. I motion 2000/01:MJ610 (m) ges
ett förslag om en nationell utbildningsstruktur inom
fiskeområdet. Utbildningsutskottet behandlade ett
par liknande yrkanden under våren 2002 (bet.
2001/02:UbU9) och föreslog att riksdagen skulle
avslå yrkandena med hänvisning till
Gymnasiekommittén 2000. Utskottet har tidigare
konstaterat (bet. 1999/2000:MJU8) att när det gäller
utbildning inom fiskeområdet finns ett antal sådana
bl.a. inom ramen för energiprogrammet och vid
Göteborgs universitet och Sveriges
lantbruksuniversitet (SLU). Med utgångspunkt i vad
som anförts ovan och de synpunkter miljö- och
jordbruksutskottet har att företräda föreslår
utskottet att motion 2000/01:MJ610 (m) med det
anförda lämnas utan vidare åtgärd.

Övriga frågor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om
yrkesfiskarlicens (s) med hänvisning till
pågående beredning inom Regeringskansliet,
ett motionsyrkande om yrkesfiskarnas
sakägarstatus (c) med hänvisning till
pågående arbete och slutligen ett
motionsyrkande (v) om en effektivisering av
Fiskeriverket med hänsyn till fortlöpande
förändringsarbete.

Motionerna

Enligt motion 2000/01:MJ420 (s) bör riksdagen
besluta om ändring av 30 § fiskelagen (1993:787) så
att vid ansökan om yrkesfiskarlicens, särskilda
omständigheter skall kunna beaktas vid prövning av
enskilda fall.

I 2001/02:MJ529 (c) bör det vid etablering av
vindkraftsverk till havs ske en bedömning av
påverkan för yrkesfiskarna som också innebär att
yrkesfisket ges ekonomisk kompensation för
eventuellt inkomstbortfall. De som blir direkt
påverkade av etableringen skall ges en rättvis och
rättslig sakägarstatus (yrkande 8).
Enligt motion 2001/02:MJ302 (v) bör Fiskeriverkets
verksamhet effektiviseras. Enbart Fiskeriverkets
forsknings- och utvecklingsverksamhet finns på ett
dussin platser. En samlokalisering liknande den som
ägt rum i Danmark är önskvärd (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Av Fiskeriverkets analys - Småskaligt kustfiske och
insjöfiske skall, vid ansökan om yrkesfiskarlicens
licensansökan prövas i två avseenden. Hänsynen till
den biologiska resurs som står till förfogande är
grundläggande. Dessutom skall ansökan prövas mot den
inkomst den fiskande har eller förväntas få av sitt
fiske. I sammanhanget skall hänsyn också tas till
övriga inkomstkällor. De krav som i dag ställs är
att intäkten av fisket i normalfallet inte
understiger ett halvt basbelopp netto eller två
basbelopp brutto. Vid ny ansökan skall den sökande
göra troligt att fisket kan bedrivas i sådan
omfattning och på sådant sätt att dessa nivåer nås.
Inkomstkraven är så satta att, i den mån den
fiskande bedöms ha en någorlunda stabil fiskeresurs
att tillgå, de inte skall utgöra ett hinder för en
verksamhet i yrkesmässig omfattning. Då det gäller
inkomster från annat än fiske utgör i första hand
begreppet heltidsanställning utgångspunkt för
bedömningen. Med hänsyn till situationen inom stora
delar av fiskerinäringen, inte minst inom det
kustnära fisket, bör emellertid bedömningen i första
hand göras mot bakgrund av hushållets samlade
ekonomi. Svarar fiskeinkomsten för ca 20 % av
hushållets samlade ekonomi måste den bedömas vara
väsentlig för försörjningen. Syftet med denna
modifierade syn på möjligheterna att få
yrkesfiskelicens skall huvudsakligen ses som ett led
i försöken att föryngra fiskarkåren. Några
definitiva åldersgränser för vilka som kan komma i
fråga för ny licens föreslås däremot inte. Enligt
vad utskottet har erfarit kommer dessa frågor att
hanteras i den aviserade propositionen om nationellt
fiske. Mot denna bakgrund föreslår utskottet att
motion 2000/01:MJ420 (s) lämnas utan riksdagens
vidare åtgärd.

Vad gäller vindkraftsutbyggnad till havs anförde
jordbruksministern den 24 oktober 2001 i svar på
fråga 2001/02:74 att erfarenheterna av
vindkraftsparker till havs för närvarande är
begränsade och att det finns flera obesvarade frågor
om påverkan på fiskar och annat marint liv. Det är
också oklart i vilken utsträckning havsbaserad
vindkraft kommer att bli ett hinder för fiskets
bedrivande. Dessa frågor måste besvaras innan det
går att ta ställning till om storskalig
vindkraftsetablering till havs är ett försvarligt
alternativ. Svar på frågorna kräver att ett antal
vindkraftsprojekt får komma till stånd för att man
där skall kunna göra grundliga studier av
effekterna. Denna process har påbörjats när
regeringen i sitt tillstånd för en vindkraftspark på
Lillgrund i Öresund ställt som villkor att
Fiskeriverket skall upprätta en plan för ingående
undersökningar av effekterna på fisk och fiske.
Enligt frågesvaret kommer krav på sådana utredningar
att ställas även på andra projekt till dess ett
tillfredsställande kunskapsunderlag samlats in. I
frågesvaret anförs slutligen att regeringens avsikt
är att Sverige även i fortsättningen skall ha en
ledande roll när det gäller att värna fiskets
intressen vid utnyttjandet av havsområdena. I
avvaktan på resultatet av det arbete som pågår
föreslår utskottet att motion 2001/02:MJ529 (c)
yrkande 8 om yrkesfiskarnas sakägarstatus lämnas
utan vidare åtgärd.
När det gäller Fiskeriverkets organisation har det
i Utredningen för en översyn av
fiskeriadministrationen mot bakgrund av EU-
medlemskapet (SOU 1998:24) föreslagits att
Fiskeriverkets undersöknings- och
forskningsverksamhet skall koncentreras geografiskt
till två enheter som knyts direkt till
fackavdelningarna med avseende på ämnesområde.
Enligt information från Jordbruksdepartementet har
Fiskeriverkets forskningsverksamhet omorganiserats
under de senaste åren i syfte att effektivisera och
geografiskt koncentrera verksamheten. Detta är ett
ständigt pågående förändringsarbete. Utskottet anser
i likhet med motionärerna att det är av vikt att
Fiskeriverkets organisation är så effektiv som
möjligt för att kunna möta de krav som ställs på
bl.a. forsknings- och utvecklingsverksamhet.
Utskottet konstaterar emellertid att riksdagen inte
bör göra uttalanden i frågor som rör myndighetens
interna arbetsfördelning. Motion 2001/02:MJ302 (v)
yrkande 8 avstyrks.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Hållbart fiske m.m. (punkt 1)

av Kjell-Erik Karlsson (v), Maria Wetterstrand
(mp) och Willy Söderdahl (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:MJ370 yrkande 7 samt avslår
motionerna 2001/02:MJ370 yrkande 1 och 2001/02:MJ513
yrkandena 1(3.

Ställningstagande

Småskaligt fiske har stora fördelar jämfört med
utsjöfisket. Det småskaliga fisket har också lokal
förankring vilket gör att det kan utvecklas på många
sätt och bli en del av rekreations-, turism- och
fritidsfiskeverksamhet, näringar som gör att den
fångade fisken får ett betydligt högre värde jämfört
med det storskaliga industrifisket. Det blir också
enklare att vårda fiskbestånden då det finns starka
lokala intressen för att bevara och utveckla
fiskbestånden. Kulturen inom det storskaliga fisket
grundas på att man skall fiska så mycket som
möjligt. Vad följderna blir i havens ekologiska nät
av arter ägnar man mindre uppmärksamhet. Därför bör
andra former av fiske uppmuntras. Vänsterpartiet
anser att regeringen inom EU skall verka för att det
småskaliga fisket främjas. Detta bör ges regeringen
till känna.

2. Den relativa stabiliteten (punkt 2)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-
Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ522 yrkande 1.

Ställningstagande

För svenska fiskare har tillgången till fiskevatten
blivit kraftigt reglerad genom avtal med EU, Norge
och Östersjöländerna. Vissa menar att Sverige, i de
förhandlingar som föregick utläggandet av ekonomiska
zoner 1977, gav bort en alltför stor del av sitt
nordsjöfiske. Svenska fiskeintressen måste därför
bevakas bättre internationellt. De olika ländernas
andel av tillåtna fångstkvoter för olika fiskeslag
är i huvudsak fastställda utifrån infiskningen under
en referensperiod. Andelarna kvarstår sedan. Denna
s.k. relativa stabilitet mellan länderna kan i
praktiken inte rubbas eftersom det innebär att om
ett lands kvot ökar måste ett annat lands kvot
minska. Kristdemokraterna anser att Sverige
internationellt bör arbeta för en bevakning av
tillgången till fiskevatten i Östersjön och en
ökning av tillgången till fiskevatten i Nordsjön och
västerhavet. Detta bör ges regeringen till känna.

3. Kvoter m.m. (punkt 3)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:MJ796 yrkande 3 samt avslår
motionerna 2000/01:MJ416, 2000/0:MJ611,
2001/02:MJ302 yrkande 1 och 2001/02:MJ370 yrkande 2.

Ställningstagande

Fisket i Östersjön är hotat. Främst gäller detta
torskfisket men signaler under de senaste åren har
visat att även sillfisket är hotat. Orsaken är
troligtvis utfiskning tillsammans med försämrade
reproduktionsförhållanden då blåtången delvis har
försvunnit i Östersjön p.g.a. övergödning. För att
behålla ett uthålligt fiske måste en balans råda
mellan produktion och uttag. Övergödningen av
Östersjön måste minska för att förbättra
fiskarternas reproduktionsmöjlighet. Därmed kommer
fiskeuttaget att kunna öka. Dessutom krävs det en
bättre uppföljning runt hela Östersjön av att
uttaget av tilldelade kvoter inte överutnyttjas. Det
hjälper inte att ett enskilt land, som t.ex.
Sverige, ensamt tar hänsyn till detta. Det är av
avgörande betydelse att samtliga länder samarbetar
när det gäller såväl fiskekvoter som regler för
fiskemetoder. Detta bör ges regeringen till känna.

4. Särskilda kvoter för kustfiske m.m.
(punkt 4)

av Kjell-Erik Karlsson (v) och Willy Söderdahl
(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:MJ302 yrkande 3 och 2001/02:MJ370
yrkande 4.

Ställningstagande

Ett miljövänligt fiske som gynnar glesbygden måste
baseras på lokal förvaltning med deltagande från
olika grupper och inom ramen för fastställda gränser
vad gäller metoder, tider och mängder. För att
möjliggöra lokalt och regionalt miljövänligt fiske
krävs att kustbefolkningen tillerkänns egna kvoter
vid sidan av högsjöfisket. Först då kan fiske med
mindre fartyg och båtar bli ekonomiskt lönsamt i
konkurrens med högsjöflottan. I dag tar ofta de
stora trålarna upp hela den tillåtna fångstkvoten
och de små flerartsfiskarna måste antingen dumpa
sina bifångster eller sälja dem svart. Att inom EU
införa speciella kvoter för kustfiske skulle kunna
medföra att konkurrensen mellan stora trålare och
små kustbåtar minskar. Vänsterpartiet anser att
Sverige inom EU skall verka för att speciella kvoter
för kustfisket skall införas. Regeringen bör
dessutom snarast ta initiativ till en sådan
förändring av det svenska fisket. Detta bör ges
regeringen till känna.

5. Drivgarn m.m. (punkt 7)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 5. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ404, 2001/02:MJ277 och
2001/02:MJ513 yrkande 13.

Ställningstagande

Det är dags att miljörörelsens krav på att EU-
förbudet mot de långa drivgarnen också skall gälla
Östersjön tas på allvar. Sverige bör därför ta
initiativ till att driva denna fråga. Drivgarnen
hotar såväl sjöfåglar som marina däggdjur. Tumlare,
sillgrisslor och säl är några exempel. Östersjön är
undantagen från det generella förbudet mot långa
drivgarn i EU:s vatten, under förutsättning att
undantaget inte innebär något ekologiskt hot.
Miljöpartiet anser att det är bevisat att de långa
drivgarnen utgör ett ekologiskt hot. De bör därför
förbjudas även i Östersjön.

6. Begränsat industrifiske (punkt 8)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 6. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ403 och 2001/02:MJ333 yrkande 1
samt avslår motionerna 2000/01:MJ413 yrkande 4,
2000/01:
MJ421, 2001/02:MJ293 och 2001/02:MJ467 yrkande 2.

Ställningstagande

Det svenska yrkesfisket har under senare år
genomgått en stor strukturomvandling. Med hjälp av
statligt finansieringsstöd har det under de allra
senaste åren skapats en stor spännvidd mellan det
lokalt konsumtionsfiskande kustfisket och det
storskaligt bedrivna industrifisket. Industrifisket
tar i dag över 80 procent av den fisk som fångas i
Östersjön medan det småskaliga kustnära yrkesfisket
efter Östersjökusten brottas med stora problem.
Foderfiskets andel av det totala Östersjöfisket
måste minskas. Industrifisket med stora fartyg över
20 meters längd måste som ett första steg flyttas
längre ut från kusten och bör inte förekomma
innanför fyra nautiska mil från baslinjen. Detta bör
ges regeringen till känna.

7. Begränsat industrifiske (punkt 8)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 7. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:MJ467 yrkande 2 och avslår motionerna
2000/01:MJ403, 2000/01:MJ413 yrkande 4,
2000/01:MJ421, 2001/02:MJ293 och 2001/02:MJ333
yrkande 1.

Ställningstagande

För bara ett decennium sedan var 70 % av den totala
fångsten matfisk. I dag är i stället 80 % av
fångsten foderfisk, som i sin tur blir till fiskmjöl
och används som djurfoder, bl.a. till fiskodlingar.
Det är en stor olycka att konsumtionsfisk på det här
sättet omvandlas till djurfoder. Foderfisket måste
begränsas kraftigt om vi i framtiden alls skall ha
någon matfisk kvar utöver t.ex. makrill, som
hittills tycks klara sig. Detta bör ges regeringen
till känna.

8. Forskning och utbildning inom EU m.m.
(punkt 14)

av Kjell-Erik Karlsson (v) och Willy Söderdahl
(v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 8. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ370 yrkande 6 och avslår motion
2001/02:MJ370 yrkande 9.

Ställningstagande

En bidragande orsak till överfiskningen är att
förståelsen för och efterlevnaden av gjorda
rekommendationer är dåliga och att begränsningarna
av fiskeansträngningen inte följs. Detta beror bland
annat på bristande kunskap om de marina ekosystemen
hos fiskarkåren. Vänsterpartiet anser därför att
fiskarna skall ges utbildning i marina ekosystem och
bevarandeåtgärder. Detta bör ges regeringen till
känna.

9. Utvärdering av EU-program om kustsamhällen
m.m. (punkt 17)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 9. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:MJ307 yrkande 5.

Ställningstagande

Inom EU finns många program, t.ex. 5A, 5B och Pecta,
som syftar till att öar och kustsamhällen skall leva
och att människor skall kunna få sin näring där.
Pengar är avsatta för att stötta traditionella
näringar. Den nuvarande utvecklingen i skärgården
går åt motsatt håll och de medel som satsas riskerar
att vara förgäves. En utredning om hur de EU-program
fungerar som syftar till att öar och kustsamhällen
skall leva, bör snarast tillsättas.

10. Dioxin i fisk m.m. (punkt 18)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 10. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:MJ494, 2001/02:MJ529 yrkande 2
och 2001/02:N27 yrkande 13.

Ställningstagande

Ett beslut i EU angående gränsvärden för dioxin i fisk
riskerar att bli ett dråpslag mot fiskerinäringen i
bl.a. Östersjön och Bottenhavet. Konsekvensen kan bli
att ett par tusen jobb försvinner längs våra kuster.
Samtidigt förefaller det vetenskapliga underlaget för
de aktuella restriktionerna vara mycket tveksamt.
Dessvärre har Sverige hittills inte agerat särskilt
kraftfullt mot ett införande av dessa på lösa grunder
baserade gränsvärden. Debatten har oftast inriktats mot
att det är farligt att konsumera fisk från Östersjön.
Den ensidiga debatten drabbar den enskilde
yrkesfiskaren ekonomiskt men det är faktiskt samhället
som har ansvar för att dioxinutsläpp har tillåtits. Den
självklara utgångspunkten borde därför vara att skärpa
kampen mot de dioxinutsläpp som är roten till det onda.
Att låta den svenska fiskerinäringen och skärgårdens
befolkning ta smällen för andras försyndelser vore helt
fel politik. Regeringen bör därför också ta initiativ
till en genomgång av yrkesfiskets ekonomiska effekter
av dioxinlarmet i Östersjön och komma med förslag till
åtgärder som kompensation för ekonomiskt bortfall.
Detta bör ges regeringen till känna.

11. En långsiktig nationell fiskepolitik
(punkt 22)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ333 yrkande 2 och avslår motionerna
2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307
yrkande 2, 2000/01:MJ413 yrkande 1, 2000/01:MJ418
yrkande 1, 2001/02:MJ304, 2001/02:MJ467 yrkande 1,
2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis) och 2001/02:MJ529
yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Ett fortsatt kraftfullt arbete med bl.a. mer
selektivt fiske och ökat minimimått kombinerat med
övriga begränsningar i fisket är nödvändigt för att
rädda östersjötorsken. Olika åtgärder som kan
begränsa närsaltbelastningen och återställa skadade
reproduktionsmiljöer i kustområdena måste vidtas,
samtidigt som vissa viktiga lek- och uppväxtområden
fredas från fiske. En ökad satsning på forskning och
kunskapsuppbyggnad kring de olika fiskbestånden i
Östersjön är nödvändiga för en riktig biologisk
förvaltning. En viktig princip som hävdas av fiskare
och myndigheter är att det skall fiskas fisk för
mänsklig konsumtion på ett miljövänligt sätt. Denna
typ av fiske främjar även de bofasta i skärgårdarna
och bidrar därmed till en levande skärgård. Det s.k.
foderfiskfisket har under de senaste åren ökat i
snabb omfattning. Enligt SCB:s senaste statistik
gick 85,1 procent av den på ostkusten landade
kvantiteten till foderfisk och enbart 14,9 procent
avsåg mänsklig konsumtion. Dessa proportioner är
oacceptabla. Det krävs därför snabba och kraftiga
åtgärder om inte tillgången på fisk i Östersjön helt
skall utarmas. Detta bör ges regeringen till känna.

12. En långsiktig nationell fiskepolitik
(punkt 22)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-
Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis),
2001/02:MJ304 och 2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis)
samt avslår 2000/01:MJ307 yrkande 2, 2000/01:MJ413
yrkande 1, 2000/01:MJ418 yrkande 1, 2001/02:MJ333
yrkande 2, 2001/02:467 yrkande 1 och 2001/02:MJ529
yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Havsmiljön dras med stora problem i form av
övergödning, försurning, miljögifter och
oljeutsläpp. För att komma till rätta med problemen
måste kraftfulla åtgärder vidtas. Det är viktigt att
villkoren för näringen är konkurrensneutrala
gentemot kringliggande konkurrentländer. I Danmark
och Norge ser man på näringen som en basnäring som
bör gynnas från skattesynpunkt. Svenska fiskare har
länge pekat på orimligheten att man fiskar i samma
vatten, säljer till samma uppköpare men beskattas
olika beroende på vilket land man utgår ifrån.
Regeringen bör därför snarast se över fiskets
långsiktiga möjligheter gällande skatter och regler
och lägga fram ett lagförslag som ger svenska
fiskare samma förutsättningar som yrkesfiskarna i
våra grannländer beträffande skatteavdrag och
beskattning. Regeringen bör också tillsätta en
utredning som undersöker vad som kan göras för att
underlätta för ungdomar att etablera sig som
fiskare.

13. En långsiktig nationell fiskepolitik
(punkt 22)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:MJ418 yrkande 1 och 2001/02:MJ529
yrkandena 1, 3 och 6 samt avslår motionerna
2000/01:MJ243 yrkande 15 (delvis), 2000/01:MJ307
yrkande 2, 2000/01:MJ413 yrkande 1, 2001/02:MJ304,
2001/02:MJ333 yrkande 2, 2001/02:MJ467 yrkande 1 och
2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis).

Ställningstagande

Nu i början på 2000-talet befinner sig en av
Sveriges äldsta näringar, fisket, i en situation där
det krävs ett samlat politiskt agerande från svensk
sida för att vidta åtgärder så att yrkesfisket ges
möjligheter att överleva och utvecklas. Det krävs en
handlingsplan utifrån ett svenskt intresse att
behålla och stärka yrkesfisket som ett viktigt led i
den svenska livsmedelspolitiken och
livsmedelsproduktionen. För att nå bästa resultat
med största fokusering på utveckling bör en
yrkesfiskekommission med ett brett deltagande
tillsammans med yrkesfisket tillsättas. När det
gäller havets läckerheter är de som läckrast när de
är absolut helt färska. Det är dock inte helt lätt
att finna transportsystem som ger konsumenter i hela
Sverige möjlighet att erhålla färsk fisk men det
finns tekniska möjligheter att säkra kvaliteten på
produkten redan till havs och därmed garantera
konsumenten hög kvalitet. För detta krävs dock stora
investeringar både på land och till sjöss. Det krävs
också kunskap om möjligheten att skapa nya
organisationer och nya system för att underlätta
avsättningen och möta nya marknader. Därför är det
rimligt att prioritera stöd för investeringar i både
kunskap och ny teknik för att garantera god kvalitet
och möta nya marknader. Detta bör ges regeringen
till känna.

14. En långsiktig nationell fiskepolitik
(punkt 22)

av Maria Wetterstrand (mp) och Harald Nordlund
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ413 yrkande 1 och 2001/02:MJ467
yrkande 1 samt avslår 20001/01:MJ243 yrkande 15
(delvis), 2000/01:MJ307 yrkande 2, 2000/01:MJ418
yrkande 1, 2001/02:MJ304, 2001/02:MJ333 yrkande 2,
2001/02:MJ520 yrkande 26 (delvis) och 2001/02:MJ529
yrkandena 1, 3 och 6.

Ställningstagande

Det behövs en ekologiskt och ekonomiskt långsiktigt
hållbar fiskepolitik. Ytterligare forskning måste
till eftersom det finns många frågor att besvara vad
gäller orsaker och samband till beståndens kraftiga
fluktuationer. Torsken har haft några år med dålig
reproduktion. Den är beroende av inflöden av
saltvatten via Öresund, vilka dock under de senaste
årtiondena har varit för små eller för fåtaliga. Det
har fått som konsekvens att bestånden av lekande
torsk minskat kraftigt. Trots detta fiskas det hårt
på torsken och man anser nu att fisket har en
omfattning som ligger över vad som är biologiskt
hållbart. Utfiskning hotar även andra arter. Det
finns också andra problem än utfiskning som drabbar
havet och dess biologiska mångfald. Närsalter läcker
från jordbruk och tätort och orsakar igenväxning,
övergödning och syrebrist i grunda vikar, som är
fiskens barnkammare. Kadmiumhalten i fisk i
Östersjön blir allt högre. Det finns i dag också ett
stort strukturproblem i fiskerinäringen. Endast 2 %
av kustfisket sker med båtar kortare än 12 meter.
Det mesta fisket sker med stora fartyg med modern
utrustning, vilka fiskar där det för tillfället är
mest ekonomiskt lönsamt. De fiskar utmed alla våra
svenska kuster och konkurrerar inte bara ut det
kustnära fisket, som är beståndsbevarande, utan de
lämnar också biologisk ödeläggelse efter sig.
Sverige behöver således en ny långsiktig
fiskepolitik. Detta bör ges regeringen till känna.

15. Fiskekonto m.m. (punkt 23)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Caroline Hagström (kd), Per-Samuel Nisser (m),
Eskil Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Lars
Lindblad (m) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 15. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/02:MJ243 yrkande 15 (delvis),
2000/01:MJ307 yrkande 4 och 2001/02:MJ520 yrkande 26
(delvis).

Ställningstagande

Fiskarnas inkomst är beroende av fångsten. Det
innebär att fiskarnas inkomster i stor utsträckning
kan variera över tiden. Regler liknande dem som
gäller för skogskonto skulle gynna kapitalbildningen
för yrkesfiskarna. Vi anser därför att regeringen
bör införa ett fiskekonto för yrkesfiskarna, enligt
den modell som gäller för skogsbrukets skogskonton.
Detta bör ges regeringen till känna.

16. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 16. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ420 yrkande 6 och avslår motionerna
2000/01:MJ414, 2000/01:MJ415, och 2001/02:MJ468
yrkandena 1(3 och 2001/02:MJ522 yrkandena 14(16.

Ställningstagande

Enligt beräkningar utförda av Fiskeriverkets
sötvattenslaboratorium är de ålutsättningar som sker
mycket kostnadseffektiva. Ett problem i sammanhanget
är dock att ålen inte enbart fångas av dem som
bedriver näringsmässigt fiske. Därmed finns ingen
ekonomisk lönsamhet i att utsättningarna bekostas av
de licensierade yrkesfiskarna. Ålutsättningarna
finansierades till en början genom avgifter som
inkom i prisregleringssystemet. I och med systemets
avskaffande upphörde möjligheten att finansiera
ålutsättningarna. Utsättningarna har därför under
senare år bekostats via budgetmedel i kombination
med EU-medel. Enligt vår bedömning skulle det
näringsmässiga fisket både i kustområdet och i
länets insjöar få mycket svårt att överleva om inte
de nationella utsättningsprogrammen kan genomföras i
minst lika stor utsträckning som hittills. Det är
därför oerhört viktigt att nationella medel ställs
till förfogande för dessa åtgärder. Detta bör ges
regeringen till känna.

17. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-
Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 17. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ414 och 2001/02:MJ522 yrkandena
14(16 samt avslår motionerna 2000/01:MJ415,
2001/02:MJ420 yrkande 6 och 2001/02:MJ468 yrkandena
1(3.

Ställningstagande

Vattenbruket har en betydande tillväxtpotential men
är ringa i Sverige jämfört med t.ex. Norge. Den
svenska produktionen ligger på ca 7 000 ton per år,
kraftbolagens kompensationsodling oräknad.
Vattenbruket kan medföra stor påverkan av
vattenmiljön, men miljöeffekterna kan kontrolleras
och behärskas genom kontinuerlig övervakning och
rätt dosering av föda. Ett stort problem är att
finna en lämplig plats för vattenbruk. Kommunerna
bör därför i sina delöversiktsplaner ange områden
lämpliga för fiskodling, så att beredskap finns. Det
verkligt stora problemet är dock de felaktiga
uppfattningar som förekommer om vattenbrukets
miljöstörande påverkan samt att inställningen
skiftar från län till län. Ett annat stort problem
är att forskningen ännu inte har tillräckliga
kunskaper om sjukdomar hos fiskar, vare sig vilda
eller odlade. När det gäller hälsoläget bland fisk
provtas enbart odlad fisk regelmässigt. Vild fisk
undersöks helt osystematiskt och bristfälligt och
således finns inte kunskap om vad som är normalt för
vild fisk. Detta hindrar inte att staten, via sina
myndigheter, fattar beslut om att stoppa
verksamheten i vattenbruksföretag vid förekomst av
vissa bakterier eller virus, även om sjuklighet och
dödlighet ej ökat i odlingen. Det har medfört att
vattenbrukare nekats tillstånd på motsägande och
varierande grunder med stora följder för den
enskilda brukaren. Många vattenbrukare har dessutom
fått uppleva att myndigheter fattar beslut utan
samordning och ibland utan bra underlag. Följderna
av detta drabbar vattenbrukaren, inte myndigheten.
Detta har observerats även av
Vattenbruksutredningen, som föreslår åtgärder som
vattenbrukarna anser vara steg i rätt riktning. En
utredning bör därför få i uppdrag att granska
samspelet mellan olika myndigheter knutna till
vattenbrukarverksamhet. För att få en bättre
vetenskaplig grund för myndigheters beslut krävs
dessutom mer resurser till forskningen. Detta bör
ges regeringen till känna.

18. Vattenbruk m.m. (punkt 25)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 25
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 18. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ468 yrkande 2 och avslår motionerna
2000/01:MJ414, 2000/01:MJ415, 2001/02:MJ420 yrkande
6, 2001/02:MJ468 yrkandena 1och 3 samt 2001/02:MJ522
yrkandena 14(16.

Ställningstagande

Östersjön tillhör världens mest förorenade innanhav
och tål inte ökad belastning. Det går inte att
fortsätta att blunda för fiskodlingarnas roll som en
allvarlig utsläppsfaktor i den redan hårt drabbade
Östersjön. Miljöpartiet begär därför att regeringen
skall ta upp frågan tillsammans med de nordiska
miljöministrarna för att se om gemensamma regler kan
utarbetas. Detta bör ges regeringen till känna.

19. Dumpat militärt material m.m. (punkt 26)

av Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Kaj
Larsson (s), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine
Johansson (s), Maria Wetterstrand (mp) och Carina
Ohlsson (s).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 8,
2000/01:MJ746, 2001/02:MJ251, 2001/02:MJ284
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:MJ522 yrkande 12.

Ställningstagande

När det gäller yrkesfiskarnas kostnader för
miljörelaterade driftstörningar har utskottet
tidigare tagit ställning till ett antal liknande
motioner. Utskottet konstaterade då (bet.
1999/2000:MJU8) att staten redan i dag ersätter en
stor del av kostnaderna såsom eskort till hamn,
ersättning för saneringskostnader och
arbetslöshetsersättning under den tid saneringen
pågår. I fråga om personskador erbjuder Sveriges
fiskares riksförbund sina medlemmar en kollektiv
försäkring. År 1996 utredde Statskontoret på
regeringens uppdrag i rapporten Ersättningssystem
för fiskare vid fångst av militärt och miljöfarligt
kemiskt material (1996:26) frågan om ett system för
ersättning vid skador på fiskefartyg och
fiskeredskap till följd av dumpade kemiska
stridsmedel. Särskilt belystes formerna för
finansiering av ett ersättningssystem där
Statskontoret föreslår en kombination av privata
försäkringar och en statlig försäkring uppbyggd med
anslagsmedel. I 1999 års budgetproposition anförde
regeringen bl.a. att staten redan i dag ersätter en
stor del av skadorna. Sammantaget gjorde regeringen
den bedömningen att inga åtgärder bör vidtas med
anledning av Statskontorets förslag. Utskottet
delade då regeringens bedömning. Regeringen har
hittills inte funnit att det finns någon anledning
att ändra ståndpunkt. Vi delar denna uppfattning och
anser därmed att riksdagen bör avslå berörda
motionsyrkanden.

20. Fisketurism m.m. (punkt 28)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 20. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:N385 yrkande 14 och 2001/02:MJ325
samt avslår motion 2001/02:MJ292 yrkande 2.

Ställningstagande

Inom Sverige finns två miljoner sportfiskare och
fisketurismen har en stor potential. Sjöar och
vattendrag bör ses som en produktionsresurs, inte
bara för naturlig produktion av gädda m.fl. fiskar,
utan även som en resurs för turism. Idén med turism
är att sälja så mycket som möjligt till gästerna och
föra in pengar till den egna regionen. Turismen är
en komplex näring där en rad olika företag och
verksamheter måste samverka i nätverk. Alla delar
måste därför fungera. Fiske och fiskare har
traditionellt delats upp i två kategorier:
yrkesfiskare och fritidsfiskare. Lagstiftningen har
utgått från förutsättningar och behov hos dessa två
kategorier. Vi anser att även fisketurismen som
näringsverksamhet måste tillgodoses. Det fria
handredskapsfisket var en reform som enbart och
ensidigt såg till fiskets rekreativa värden, och som
inte förutsåg fisketurismen som en näring.
Fiskeriverkets strategi för utsättning och spridning
av fisk medför en betydande risk att alltför stora
vattenområden undantas från möjlighet till nyttjande
genom utsättning och fiskekortsförsäljning, vilket
leder till att en död hand läggs över stora områden.
I den mån det finns hinder för en positiv utveckling
av fisketurismen måste nödvändiga lagändringar
genomföras för att undanröja dessa hinder. Detta är
en förutsättning för att fisketurismen skall bli den
växande näring som den har möjlighet att bli. Detta
bör ges regeringen till känna.

21. Fritt handredskapsfiske m.m. (punkt 29)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 21. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ420 yrkande 4 och avslår motion
2001/02:MJ522 yrkande 6.

Ställningstagande

1994 års lag om fiske var ett steg i rätt riktning
mot ökat ägaransvar för fiskeresursen. Sedan dess
har det rått politisk enighet kring att betrakta
fiskevattnet som en ekonomisk resurs och fisket och
fisketurismen som en riktig och viktig näring. För
enskilt ägda inlandsvatten kan staten inte längre
införa minimimått för fångad fisk eller påbjuda
andra fiskeregler. 1994 års lag var på så sätt ett
myndigförklarande av fiskerättsägarna. Precis som i
andra näringar skall priset på fisket göras upp
mellan konsumenter och producenter genom försäljning
av fiskekort eller andra avtal. Därför bör det fria
handredskapsfisket förändras så att producenterna
och ägarna av fiskeresursen i skärgården och i de
stora sjöarna får möjlighet att ta betalt för
nyttjandet av fisket. En enhetlig men flexibel
modell för samtliga Sveriges fiskevatten bör
eftersträvas. Detta bör ges regeringen till känna.

22. Fiskevårdsavgift m.m. (punkt 30)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 22. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ420 yrkande 2 och avslår motionerna
2000/01:MJ408 och 2000/01:MJ411.

Ställningstagande

Fiske och fiskevatten är en resurs och ett
produktionsmedel som kan nyttjas på olika sätt. När
det gäller drift och skötsel måste fiskevattnet en
gång för alla jämställas med andra produktionsmedel.
Det betyder att ansvaret för nyttjande av fisket och
fiskevattnet skall ligga på dess ägare, inom ramen
för lagar och regler som förhindrar rovdrift och
annat missbruk. Att införa en allmän
fiskevårdsavgift vore att ta ett stort steg bakåt. I
stället för att utveckla ett direkt och rakt
konsument-producentförhållande för nyttjandet av
fiskeresursen skulle en institution inrättas, vars
syfte vore att samla in pengar från alla
fiskekonsumenter för att sedan genom politiska
beslut dela ut pengarna till "korrekta" eller
politiskt önskvärda projekt. En allmän
fiskevårdsavgift skulle omfördela pengar från vissa
fiskevatten till andra fiskevatten och i praktiken
fungera som en skatt; alla sjöar och vatten är med
och bidrar till avgiften och fonden, men bara de
utvalda vattnen får något tillbaka. En allmän
fiskevårdsavgift skulle vara en planekonomisk
omfördelning av resurser. För att näringen skall
utvecklas måste rollerna och aktörerna få samma
förutsättningar som i andra näringar. Precis som i
andra näringar skall priset på fisket göras upp
mellan konsumenter och producenter genom försäljning
av fiskekort eller andra avtal. Köparen skall inte
betala en del av sitt pris till en fond som
omfördelar pengar och förskjuter
konkurrensförhållandet mellan olika producenter.
Därför bör en allmän fiskevårdsavgift inte införas.
Detta bör ges regeringen till känna.

23. Laxfiske i Östersjön (punkt 33)

av Maria Wetterstrand (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 33
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 23. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:N383 yrkande 21 och 2001/02:N364
yrkande 11 samt avslår motionerna 2000/01:MJ410 och
2001/02:MJ380.

Ställningstagande

Fisketurism har en stor potential och kan verkligen
skapa arbete och liv i bygder som i dag saknar
detta. Men då krävs att laxen kan ta sig upp i älvar
som tidigare hade lax och att alltmer av
fångstkvoten flyttas norröver. Vildlaxen är dock
fortfarande hotad. Ca 10 % av laxen är vildlax,
resten är odlad lax. Varje år sätts ca 2,5 miljoner
laxyngel ut som vandrar ned till södra Östersjön,
växer till där under två år för att sedan vandra mot
Norrland för att leka. I dag bedrivs fiske med
drivgarn i södra Östersjön. Där fångas såväl odlad
som vild lax, och risken är uppenbar att detta kan
hota den vilda laxen. Att man nu flyttat 50 % av
kvoten till Norrland, där selektivt fiske på odlad
lax är möjligt, är bra, men jag vill se en
fortsättning av den politiken. Många menar i dag att
utsättningen givit för mycket lax och att den odlade
utgör ett hot mot den vilda. Det finns därför skäl
att se över vattendomarna. Att fortsätta
utsättningen verkar just nu inte meningsfullt. Det
vore bättre att se över möjligheten att låta lax
vandra upp i älvar som i dag är stängda. Genom att
se till att de kan ta sig in i och förbi
vattenmagasin kan ett fint fiske efter lax skapas i
miljöer uppströms vattenmagasinen. Det kan ge
underlag för ny fisketurism ( ett behövligt
tillskott i glesbygder. Detta bör ges regeringen
till känna.

24. Fiskeförbud (punkt 36)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m), Per-
Samuel Nisser (m) och Lars Lindblad (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 24. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ363.

Ställningstagande

Det ensidiga laxfiskeförbudet som periodvis gällt
utanför de outbyggda Norrlandsälvarna har drabbat
Norrbottens yrkesfiskare hårt. Om förbudspolitiken
fortsätter riskerar denna del av landet att bli av
med hela den reguljära fiskerinäringen. I Haparanda
skärgård har yrkesfiskarna enskild fiskerätt och kan
inte fråntas denna, såvitt inte överenskommen
ersättning reglerats innan förbudet verkställts.
Detta stadgas i vår grundlag, i vår regeringsform
och i Europakonventionen. Enligt vår mening har inte
de senaste årens fiskeförbud och
myndighetsingripande stöd i något lagrum. När det
gäller Kalix skärgård anser vi att RF 2 kap. 20 § är
mer tillämplig. Lagrummet innebär att begränsningar
i rätten att driva näring eller utöva yrke endast
får införas för att skydda angelägna allmänna
intressen och aldrig enbart i syfte att gynna vissa
personer eller företag ekonomiskt. Eftersom
laxfiskeförbudet enbart gäller vissa fiskare, kan
inte det allmänna intresset hävdas. Riksdagen bör
därför ge regeringen i uppdrag att en gång för alla
lösa den mångåriga fisketvisten i norra Sverige.
Detta bör ges regeringen till känna.

25. Skador orsakade av skarv m.m. (punkt 37)

av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Caroline Hagström (kd), Per-Samuel Nisser (m),
Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m) och Ester
Lindstedt-Staaf (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 25. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ904 yrkande 3 och 2000/01:MJ908
yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Skarven kan sägas ha två effekter på yrkesfisket,
dels skador på fisk och förlust av fisk i redskap,
dels indirekta effekter på långsiktiga förändringar
av fiskesamhällena orsakade av skarvens
fiskkonsumtion. Ett ytterligare problem är att ett
mycket stort antal skarvar drunknar i
fiskeredskapen. För att begränsa skador på redskapen
och andra olägenheter för fisket måste åtgärder
vidtas. Det förekommer en utveckling av nya
fiskeredskap. Vi anser att denna utveckling bör
intensifieras. För att uppnå målsättningen att
bevara skarven samtidigt som förutsättningar skall
finnas för ett bärkraftigt och långsiktigt hållbart
insjö- och kustnära fiske, måste också konflikten
mellan yrkesfiske och skarv lösas. Det är rimligt
att drabbade yrkesfiskare kompenseras ekonomiskt för
sina direkta inkomstminskningar. Detta bör ges
regeringen till känna.

26. Forskning m.m. (punkt 40)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 40
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 26. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ418 yrkande 3 och 2001/02:MJ529
yrkande 5 samt avslår motionerna 2000/01:MJ402
yrkandena 1 och 2, 2000/01:MJ413 yrkande 2,
2000/01:MJ607 och 2001/02:MJ509.

Ställningstagande

För att havets läckerheter skall stärka sin position
på det svenska middagsbordet och för att
yrkesfiskarna tillsammans med den svenska
livsmedelsförädlingsindustrin skall kunna möta en ny
marknad och erbjuda konsumenterna nya produkter från
havet krävs både forskning kring nya produkter och
deras förädlingsvärde likväl som kring miljömässigt
hållbara fångstmetoder för dessa. Det har hittills
arbetats med olika försök tack vare kortsiktiga
projekt, ofta via EU:s strukturfonder. Eftersom
projekten är tidsbegränsade finns svårigheter att
slutföra eller med tyngd genomföra regelmässigt
riktiga undersökningar eller godtagbara
forskningsunderlag. Därför bör regeringen återkomma
med förslag där nationella forskningsmedel avsätts
för forskning kring utveckling av fångstmetoder för
ett hållbart resursutnyttjande och alternativa
havsprodukter och för att öka kunskapen om att ta
tillvara outnyttjade arter genom att utveckla nya
produkter. Det är också rimligt att prioritera stöd
för investeringar i både kunskap och ny teknik för
att garantera god kvalitet och möta nya marknader.
Detta bör ges regeringen till känna.

27. Yrkesfiskarenas sakägarstatus (punkt 43)

av Eskil Erlandsson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 43
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager som sin mening vad som
framförs i reservation 27. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:MJ529 yrkande 8.

Ställningstagande

Runt den svenska kusten pågår det många intressanta
diskussioner om vindkraftsparker. Ett problem är
dock att det inte finns någon som helst erfarenhet
om vad som inträffar i närmiljön runt
vindkraftverksetableringar. Vilka är effekterna på
fisket och vilka är effekterna på fiskbeståndet och
lekmiljön? De områden som är intressanta för
placering är ofta de där fisken leker eller växer
upp. Det är också platser där det småskaliga fisket
bedriver sin verksamhet. Samhället har ett
nationellt intresse att utveckla alternativ energi.
Därför bör staten ta ansvar för att alla som har
intresse i dessa etableringar, såväl investerarna
som fiskarna, även om de inte är ägare i juridisk
mening, har likvärdiga rättsliga villkor vid
etablering till havs. Därtill bör det även ske en
bedömning av påverkan som innebär att yrkesfisket
ges ekonomisk kompensation för eventuellt
inkomstbortfall. Staten kan inte tillåta att
vindkraftsetableringar sker vind för våg utan att de
som blir direkt påverkade av etableringen ges
rättvis och rättslig sakägarstatus. Detta bör ges
regeringen till känna.

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Moratorium för torskfiske (punkt 6)

av Kjell-Erik Karlsson (v), Maria Wetterstrand
(mp), Harald Nordlund (fp) och Willy Söderdahl
(v).

Vi anser att torskfisket är i en verklig kris.
Torskfisket öster om Bornholm är utom säkra
biologiska gränser. I Sverige tar vi 90 % av den
svenska fångsten från detta bestånd.

Den tillgängliga informationen tyder på att
lekbeståndet är lägre än tröskelvärdet och sedan
1997 t.o.m. lägre än gränsvärdet. ICES råd inför
2002 var att inget fiske efter torsk bör tillåtas år
2002. En återuppbyggnadsplan borde fastställas
fortast möjligt. Den planen borde innehålla
kriterier för när fisket kan tillåtas igen. Det
förbudsområde och de förbudstider som nu finns anses
inte tillräckligt effektiva för att nå en säker
återuppbyggnad. En upprättad plan bör även tillämpas
för att resultat skall nås.
När det gäller torsken i Kattegatt så anses även
den vara utom säkra biologiska gränser. Lekbeståndet
har minskat kraftigt sedan 1970-talet. ICES råd för
år 2002 var att inget fiske borde bedrivas år 2002
på detta bestånd och att även här borde en
återuppbyggnadsplan upprättas och tillämpas. Även i
Nordsjön och i Skagerrak är torsken utom biologiskt
säkra gränser och har varit under gränsvärdet sedan
1990. Fiskeridödligheten har varit över
tröskelvärdet sedan början av 1980-talet.
Sammantaget kan sägas att drastiska åtgärder måste
till för att förändra beståndsutvecklingen.
Utskottet konstaterar i betänkandet att om ICES
bedömningar visar att beståndssituationen inte
förbättrats eller t.o.m. försämrats, så måste
drastiska åtgärder vidtas, t.ex. ett totalt
fiskestopp på detta bestånd under de kommande åren.
Man skriver även att Sverige bör verka för att EU,
om den vetenskapliga rådgivningen visar att det är
nödvändigt, inför ett gemensamt stopp för
torskfisket på beståndet i Östersjön. Vi står bakom
denna skrivning om att införa ett gemensamt stopp
för torskfisket, men anser att befintlig fakta redan
nu talar för att ett moratorium för torskfiske i
Östersjön snarast bör inrättas.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

I skrivelse 2001/02:152 lämnar regeringen
(Jordbruksdepartementet) en redovisning av
riktlinjer för Sveriges agerande i samband med
översynen av den gemensamma fiskepolitiken inom EU.
Skrivelsen behandlar mål och medel på lång sikt.

Motionerna

Motion med anledning av proposition
2001/02:4

2001/02:N27 av Agne Hansson m.fl. (c):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ta initiativ till en genomgång av de ekonomiska
effekterna på yrkesfisket av dioxinlarmet i
Östersjön och komma med förslag till åtgärder som
kompensation för ekonomiskt bortfall.

Motioner från allmänna motionstiden
2000

2000/01:MJ243 av Alf Svensson m.fl. (kd):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa
långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att
utvecklas i balans med miljön.

2000/01:MJ307 av Berit Adolfsson och Inger René (m):

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en utredning om de svenska
yrkesfiskarnas förhållanden i enlighet med vad som
anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en översyn av de restriktioner som
drabbar fisket i enlighet med vad som anförs i
motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till hur fisket som näring kan utvecklas i
enlighet med vad som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en utredning om utvärdering av hur
EU-programmen, som syftar till att öar och
kustsamhällen skall leva, fungerar i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2000/01:MJ401 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ge Havsfiskelaboratoriet i
Lysekil i uppdrag att genomföra draggningar i
Östersjön efter "spökgarn".

2000/01:MJ402 av Åke Carnerö och Rosita Runegrund
(kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett långsiktigt
forsknings- och utvecklingsarbete som kan ge
grundläggande biologisk och ekologisk kunskap om
västerhavets fiskebestånd.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en långsiktig och
kontinuerlig monitoringverksamhet i kustzonen.

2000/01:MJ403 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en gräns på fyra
sjömil för fiske med trål i Stockholms skärgård.

2000/01:MJ404 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om drivgarn i Östersjön.

2000/01:MJ406 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
undersökning av strömmingsbeståndet i Stockholms
skärgård.

2000/01:MJ407 av Willy Söderdahl och Kjell-Erik
Karlsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen skall agera nationellt och
internationellt i enlighet med vad i motionen
anförs.

2000/01:MJ408 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av en nationell
fiskevårdsavgift.

2000/01:MJ409 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändrade regler för
strömmings- och sillfisket i Östersjön och
Bottenhavet.

2000/01:MJ410 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändrade regler för laxfiske
med garn i Östersjön.

2000/01:MJ411 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om förbättrade villkor för
återställande av ädelfiskets naturliga
reproduktionsområden.

2000/01:MJ412 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om hur vattenregleringsmedlen
för fiskevård skall användas.

2000/01:MJ413 av Gudrun Lindvall och Per Lager (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen låter ta fram en
ny långsiktigt hållbar fiskepolitik för Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av vetskap
om skälen till att kadmiumhalterna ökar i
Östersjöfisk i dag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kraftig
begränsning av foderfiske.

2000/01:MJ414 av Ester Lindstedt-Staaf (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om samordning av svenska
myndigheter vid fiskodlingsärenden.

2000/01:MJ415 av Rolf Olsson och Berit Jóhannesson
(v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen bör tillsätta en utredning om stöd
till musselodlingen i Bohuslän enligt vad i motionen
anförs.

2000/01:MJ416 av Majléne Westerlund Panke m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att bestämmelserna för
fisket i Kattegatt ses över och anpassas till
rådande situation vad gäller fiskbeståndet.

2000/01:MJ417 av Hans Stenberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av olika åtgärder
för att rädda den vilda laxens fortbestånd.

2000/01:MJ418 av Åsa Torstensson m.fl. (c):

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
beredning som tillsammans med yrkesfisket lägger
förslag om en svensk fiskepolitik för 2000-talet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att prioritera
stöd för investeringar i teknik.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning för
miljörelaterade driftstörningar.

2000/01:MJ419 av Lennart Klockare och Kristina
Zakrisson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka
förutsättningarna för den havsvandrande öringen i
Norr- och Västerbotten.

2000/01:MJ420 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen beslutar om ändring av 30 § fiskerilagen i
enlighet med vad som anförs i motionen.

2000/01:MJ421 av Nikos Papadopoulos och Christina
Pettersson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda det kustnära
foderfiskets konsekvenser för fiskbestånden.

2000/01:MJ535 av Christer Skoog m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att tillåta ålhuttning som
fiskemetod för begränsad tid och inom begränsat
område.

2000/01:MJ606 av Raimo Pärssinen (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om laxforskning.

2000/01:MJ607 av Rolf Olsson och Berit Jóhannesson
(v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning i syfte att kartlägga orsakerna till
kusttorskens försvinnande längs Sveriges västkust.

2000/01:MJ610 av Roy Hansson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett centrum för
fiskforskning och utbildning inom fiskerinäringen
lokaliserat till Fårösund på Gotland.

2000/01:MJ611 av Lisbet Calner och Mona Berglund
Nilsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om forskning vad gäller fisket
i Kattegatt och Skagerrak.

2000/01:MJ746 av Kent Olsson m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ersättning vid "fångst" av
militärt och kemiskt avfall.

2000/01:MJ796 av Ingvar Eriksson m.fl. (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fisket i
Östersjön.

2000/01:MJ904 av Patrik Norinder och Anne-Katrine
Dunker (m):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utveckling av
fiskeredskap.

2000/01:MJ908 av Berit Adolfsson och Kent Olsson
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de
yrkesfiskare som fått skador kompenseras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
redskapsutveckling initieras och uppmuntras.

2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
upphöra med fiske på blandade bestånd av lax i
tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta
den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske
efter odlad lax kan ske.

2000/01:N385 av Bo Lundgren m.fl. (m):

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det fria
handredskapsfisket.

Motioner från allmänna motionstiden
2001

2001/02:MJ235 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utbytet av
torsk med de berörda länderna upphör.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att antalet båtar
från tredje land som tillåts fiska på svenskt
vatten kraftigt bör reduceras.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrad
övervakning av fisket i de aktuella områdena.

2001/02:MJ251 av Willy Söderdahl m.fl. (v):

Riksdagen begär ett regeringen lägger fram ett
förslag till lag som ger de svenska fiskarna
ersättning för utgifter i samband med att
krigsmateriel fångas i redskapen.

2001/02:MJ277 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om drivgarn i Östersjön.

2001/02:MJ284 av Jeppe Johnsson och Ingvar Eriksson
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning till de
fiskare som drabbas av senapsgas eller andra
farliga kemikalier vid sin yrkesutövning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svenska
myndigheter bör skriva avtal med Danmark om att få
anlita landets saneringsresurser.

2001/02:MJ292 av Holger Gustafsson och Ulla-Britt
Hagström (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ytterligare
åtgärder i syfte att utveckla och säkerställa
fisket i Vänern och Vättern för såväl yrkesfisket
som sport- och husbehovsfisket i ett långsiktigt
perspektiv.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Vänern och
Vättern bör utvecklas till en gemensam nationell
resurs för ökad internationell fisketurism till
Sverige.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
utvärdering av hittills gjorda fiskevårdsåtgärder.

2001/02:MJ293 av Anders Berglöv och Elisebeht
Markström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att vidta åtgärder som på
olika sätt förbättrar villkoren för det kustnära
yrkesmässiga fisket i Östersjön.

2001/02:MJ302 av Kjell-Erik Karlsson m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige skall verka för att de totala
fångstkvoterna inte överstiger de vetenskapligt
rekommenderade.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige vid behov skall kunna använda
delar av den egna kvoten till att skydda den
biologiska mångfalden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att kustfisket skall tilldelas egna kvoter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Fiskeriverkets verksamhet bör
effektiviseras.

2001/02:MJ304 av Magnus Jacobsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av en utredning
som ser över fiskeribranschens långsiktiga
möjligheter.

2001/02:MJ325 av Ola Karlsson och Carl G Nilsson
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om att förbättra villkoren
för vattenbruket och fisketurismen.

2001/02:MJ333 av Per Westerberg m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förbjuda
riktat fiske efter foderfisk i hela Östersjön
inklusive Bottniska viken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
nödvändiga åtgärder för att långsiktigt förbättra
förhållandena för det yrkesmässiga fisket i
Östersjön.

2001/02:MJ363 av Olle Lindström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om den mångåriga fisketvisten
i norra Sverige.

2001/02:MJ370 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om målen för en
svensk strategi för EU:s gemensamma fiskepolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att beakta den
vetenskapliga rådgivningen och ICES
rekommendationer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU
skall verka för ett förbud mot dumpning av fisk i
havet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
speciella kvoter för kustfisket införs.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU
skall verka för bättre möjligheter att kortvarigt
avlysa fiske i vissa fiskezoner.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
utbildning av fiskarna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad satsning på
småskaligt fiske.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ökad
forskning om havens ekosystem.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av fredade
områden inom EU:s fiskeområde.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige i EU bör verka för att
subventionerna till fiskenäringen på sikt
avvecklas.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige i EU bör verka för att
förvaltningen i större utsträckning
decentraliseras.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige i EU bör verka för ökad
kontroll av utsättning av arter så att naturligt
förekommande bestånd inte hotas.

2001/02:MJ380 av Erling Wälivaara (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om åtgärder för att rädda
vildlaxbeståndet i älvarna och få ett slut på de
årligen återkommande laxfiskediskussionerna längs
Norrlandskusten.

2001/02:MJ392 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändrade regler för
strömmingsfisket i Bottenhavet och Bottenviken.

2001/02:MJ420 av Göte Jonsson m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vattenägarnas
ansvar för nyttjandet av fisket och fiskevattnen.

4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till den ändring som gör det möjligt att
sälja lokala fiskekort där det i dag råder fritt
handredskapsfiske.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utsättning av ål.

2001/02:MJ467 av Per Lager m.fl. (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen låter ta fram en
restaureringsplan för våra kusthav.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av att
kraftigt begränsa foderfisket.

2001/02:MJ468 av Ewa Larsson (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen bör överväga om förslag
behövs för att stoppa fiskodlingar i Östersjön.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen skall verka för att frågan
om fiskodlingarnas utsläpp till Östersjön tas upp
på nordisk ministernivå.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att frågan om fiskodlingar bör lyftas fram
i samarbete med Finland och Åland.

2001/02:MJ494 av Sven Bergström (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för att trygga
fortsatt fiske i Östersjön och Bottenhavet.

2001/02:MJ509 av Kenth Högström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om uppskattningsprov för
att fastställa fiskbeståndens storlek i Bottenhavet
och Bottenviken.

2001/02:MJ513 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett kraftfullt
svenskt agerande vid revideringen av CFP, EU:s
gemensamma fiskepolitik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fiskepolitiken
därvid måste baseras på ett ekosystemtänkande.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen därvid måste tillämpas
fullt ut.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reella
minskningar av den totala fångstkapaciteten därvid
är nödvändiga.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att övervakning
och kontroller av fisket därvid måste förbättras
och verkningsfulla sanktioner tas fram.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att direkta
subventioner därvid måste skäras ned och bidragens
konsekvenser utredas.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att andra EU-
program och åtgärder därvid inte får undergräva
målet om ett långsiktigt hållbart fiske.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att EU därvid
skall ta ansvar för att inte utarma
försörjningsmöjligheten för kustsamhällen i tredje
världen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett moratorium för
torskfisket i Östersjön öster om Bornholm och
längs hela västkusten.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
miljökonsekvensbeskrivningar när nya områden
öppnas för fiske.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbud mot de
långa drivgarnen i Östersjön.

2001/02:MJ520 av Alf Svensson m.fl. (kd):

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa
långsiktiga förutsättningar för fiskenäringen att
utvecklas i balans med miljön.

2001/02:MJ522 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillgång till
fiskevatten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjlighet till
fiskevårdsområden samt områden med fritt
handredskapsfiske.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ny granskning av
skyddet för fiskare vid olyckor med kemiska
stridsmedel.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om fiske av spökgarn.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om planering för
vattenbruk.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om myndigheters
hantering av vattenbruksärenden.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om forskningen om
fisksjukdomar.

2001/02:MJ529 av Åsa Torstensson m.fl. (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om statens moraliska
och ekonomiska ansvar gentemot enskilda
yrkesfiskare i samband med ändrade miljömål och
direktiv som den enskilde drabbas av.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ekonomisk analys
och effekter för yrkesfisket i Östersjön med
anledning av gränser för dioxinhalter i fisk.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsättandet av
en yrkesfiskekommission.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anslag till
forskning och utveckling av fångstmetoder.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om teknik- och
kulturinvesteringar.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om yrkesfiskarnas
sakägarstatus.

2001/02:N364 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige skall
upphöra med fiske på blandade bestånd av lax på
tillväxtområdena i Östersjön och i stället flytta
den svenska laxkvoten så att ett selektivt fiske
efter odlad lax kan ske.

Bilaga 2

Offentlig utfrågning om framtiden för det svenska
fisket

Tid: Tisdagen den 5 februari 2002 kl. 09.00-13.00

Lokal: Förstakammarsalen

Inbjudna

Fisheries Adviser Hans Lassen, International Council
for the Exploration of the Sea, ICES

Professor Hans Ackefors, zoologiska institutionen,
Stockholms universitet
Docent Sture Hansson, institutionen för
systemekologi, Stockholms universitet

Laborator Bengt Sjöstrand, Havsfiskelaboratoriet,
Lysekil

Jordbruksdepartementet

Tommie Sjöberg, departementsråd, enhetschef

Stefan de Maré, departementsråd

Clara Collste, departementssekreterare

Robin Rosenkranz, departementssekreterare

Ingela Byfors, kansliråd

Miljödepartementet

Stellan F. Hamrin, ämnessakkunnig

Fiskeriverket

Karl Olov Öster, generaldirektör

Arne Andréasson, avdelningschef
(havsresursavdelningen)

Gunilla Greig, avdelningschef (marknads- och
strukturavdelningen)

Fredrik Arrhenius, laboratoriechef
(Havsfiskelaboratoriet)

Naturvårdsverket

Lars-Erik Liljelund, generaldirektör

Anna-Helena Lindahl, enhetschef

Statens livsmedelsverk

Bertil Norbelie, generaldirektör

Åke Bruce, professor i näringslära

Sveriges Fiskares Riksförbund

Hugo Andersson, vice ordförande

Jan-Erik Holmberg

Viking Bengtsson

Ingemar Torkelsson

Sveriges Yrkesfiskares Ekonomiska Förening

Bengt Johansson, ordförande

Joachim Sävström

Norra Bohusläns Producentorganisation

Bo Hansson

Sportfiskarna

Stefan Nyström, generalsekreterare

Håkan Carlstrand, fiskevårdskonsulent

Svenska Naturskyddsföreningen

Klas Hjelm, naturvårdschef

Maria Kuylenstierna

Sveriges Fiskevattenägareförbund

Börje Waldebring, vd

Staffan Nilsson, ordförande

Världsnaturfonden WWF

Lennart Nyman, naturvårdsdirektör

Coalition Clean Baltic, CCB

Gunnar Norén, executive secretary

Deltagande ledamöter

Ulf Björklund (kd) ordförande

Sinikka Bohlin (s) vice ordförande

Göte Jonsson (m)

Inge Carlsson (s)

Kaj Larsson (s)

Jonas Ringqvist (v)

Ingvar Eriksson (m)

Alf Eriksson (s)

Carl G Nilsson (m)

Ingemar Josefsson (s)

Ann-Kristine Johansson (s)

Kjell-Erik Karlsson (v)

Caroline Hagström (kd)

Per-Samuel Nisser (m)

Maria Wetterstrand (mp)

Eskil Erlandsson (c)

Harald Nordlund (fp)

Lars Lindblad (m)

Carina Ohlsson (s)

Willy Söderdahl (v)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Anders G Högmark (m)

Åke Sandström (c)

Miljö- och jordbruksutskottets
utfrågning om framtiden för det
svenska fisket

Ordföranden: På miljö- och jordbruksutskottets
vägnar vill jag hälsa alla mycket varmt välkomna
till denna intressanta förmiddag vi ska ha
tillsammans. Det är ett mycket aktuellt, intressant
och ibland lite oroande område som vi ska fördjupa
oss i. Det ska bli intressant att få svar på ett
antal frågor som jag tror att utskottet nu har att
ställa.

Jag vill rikta ett särskilt välkommen till våra
särskilt inbjudna som ska inleda. Det är Fisheries
Adviser Hans Lassen, laborator Bengt Sjöstrand,
professor Hans Ackefors och docent Sture Hansson.
Dessutom hälsar jag naturligtvis välkommen alla er
från departement, ämbetsverk, föreningar och
organisationer och inte minst representanter för
näringen kring våra vatten Östersjön och
västerhavet.
Utskottet ser det som mycket värdefullt att få
göra denna fördjupning. Vi har hört larmrapporter.
Det har diskuterats, och vi läser i pressen. Mycket
talar för att det är viktigt att vi fördjupar oss
och lyssnar på all den kunskap som finns och som nu
till stora delar är samlad här i dag.
Det handlar om att för framtiden, för kommande
generationer och för våra barn rädda vårt
fiskebestånd. Det gäller naturligtvis också att
säkra möjligheterna för näringen att kunna leva
vidare. Det kan möjligen finnas en del motstående
intressen i detta som ibland lyser fram i
massmedierna. Det är ytterligare ett skäl att vi
slår våra hjärnor samman och fördjupar oss i
frågorna inför kommande beslut som måste fattas.
Det handlar om att förvalta den viktiga resurs som
fisket är på ett riktigt sätt för framtiden.

Mycket varmt välkomna. Även pressen som finns på
plats är naturligtvis välkommen till oss. Vi har
alla sett programmet. Vi startar det programmet med
en gång. Vi börjar med de korta anförandena. Det är
först Hans Lassen som vi hälsar välkommen att börja.
Varsågod.

Hans Lassen: Tack så mycket för inbjudan. Jag ska
försöka att tala någonting mellan danska och
svenska. Jag brukar ibland tala lite väl fort. Jag
hoppas att ordföranden bromsar mig lite i så fall.

Jag tackar som sagt för inbjudan. Jag är Fisheries
Adviser vid ICES sekretariat i Köpenhamn. Det är där
sekretariatet finns för den rådgivande kommitté som
har hand om den internationella rådgivningen om
utnyttjande av fiskeresurser i Nordostatlanten. Jag
är till yrket fiskeribiolog, dansk medborgare, och
om någon är intresserad kan jag tala om att jag är
född 1944.
ICES är en mycket gammal organisation. Alla länder
som har kust mot Östersjön eller Nordatlanten är
medlemmar. Vi har tre huvuduppgifter. Den första är
att vi stöder vetenskapliga nätverk. Den andra är
att vi har vetenskaplig rådgivning. Den tredje är
att vi publicerar databaser och information osv.
Det är rådgivning om fiskeresurser som jag ska
koncentrera mig på. Men ICES har också rådgivning på
miljösidan. Det finns motsvarande översikter om
status för miljön.
Jag har gjort en sammanställning av ett genomsnitt
av de senaste tio årens svenska fiske, som finns i
databaserna. Det mest intressanta är att det de
senaste tio åren har skett en betydlig ökning. Det
är biologiskt intressant. Det är ett uttryck för
minskningen i beståndet av skarpsill i Östersjön.
Jag ska återkomma till det senare.
Det svenska fisket har naturligtvis, som alla vet,
sin bas i först och främst Östersjön och i
Kattegatt-Skagerrak. Jag har försökt att sammanfatta
det. Bengt kommer närmare in på den sidan.
Låt oss se hur ramarna ser ut för det svenska
fisket. Innanför vilka ramar kan fisket verka? Där
finns naturligtvis det helt elementära: Utan fisk
inget fiske. De totala tillgängliga resurserna är en
första nyckel.
Det finns en lång rad andra områden där Sverige i
likhet med i stort sett alla andra länder vid
Nordostatlanten har skrivit under olika
konventioner. Sverige deltar i den gemensamma
fiskeripolitiken och är medlem i Östersjöns
fiskerikommission. Det ger begränsningar och ramar
för fisket.
Det centrala är att man först har en totalram som
biologerna kan uttala sig om. Hur många fiskar finns
det mer eller mindre tillgång till? I det ögonblick
det är utrett finns en rad avtal om hur den totala
ramen fördelas mellan länderna. Det gör att systemet
på många sätt är ganska stelt. Det finns kanske
behov av att lösa upp det lite grann.
En mycket central fråga är att man är med och
förhandlar om en ny fiskeripolitik inom EU. Det
finns en lång rad frågor på dagordningen som kan
ändra de olika förhållandena. Det jag särskilt vill
understryka är att en lång rad av dessa frågor inte
är biologiska. Därför kan jag inte riktigt ha någon
åsikt om dem.
Det finns två frågor som jag vill understryka. Den
ena är att det är mycket fokus på discard, dvs.
kassering, av fisk. Det är ett spill av resurser.
Det pågår i stor omfattning. En allmän uppfattning
är att det är ett dåligt utnyttjande av resurser.
Det har också vidtagits en rad åtgärder för att
ändra på det.
Den andra frågan är integrationen av miljö- och
fiskeripolitiken. Den klassiska fiskeripolitiken är
byggd på att man ser till att reproduktionsförmågan
i de enskilda bestånden är säkrade och att vi fiskar
innanför gränser som inte hotar reproduktionen av
bestånden.
När vi börjar att se på integrationen av miljö-
och fiskeripolitiken kommer det en rad andra frågor
in i diskussionen av biologisk natur. Typiska frågor
är: Vad går fisket ut över? Hur påverkar
fiskbestånden fåglar, havsdäggdjur,
bottenförhållanden osv. Det är en annan fråga som
man ska förhålla sig till.
Jag har listat de allmänna lagliga ramarna för att
redovisa för utskottet vad vi har att göra med.
Poängen är att det är ett mycket välreglerat område.
Låt ett oss ett ögonblick titta på vad den
biologiska rådgivningen är för något. Först och
främst gäller det beståndens status. Hur många
fiskar finns det i havet? Hur hårt är de skattade?
Hur säker eller osäker är den värderingen?
Den sista frågan, som det arbetas mycket med, är
inte särskilt väl utredd. Det finns scenarier för
fiskebestånden. Vad kan vi förvänta i form av
resurser med olika fiskeripolitik? Det finns
generella överväganden för fiskereglering, ett
typiskt stängt område.
Det arbetas i andra forum med frågan hur statusen
är för fisket i ett ekonomiskt sammanhang. Det
arbetas en hel del med det inom EU. ICES har inte
tagit upp den frågan. I stor utsträckning kan det
skyllas på den mycket breda medlemsskara ICES har.
Det som är god ekonomi för Sverige är inte
nödvändigtvis god ekonomi för England eller Estland.
Rådgivning bygger i dag på s.k. precautionary
approach. Jag har försökt att här illustrera
grundidén. Den springande punkten är att man startar
med att fastlägga s.k. limit reference point. Det är
den orangea linjen. Vi har skattningen på den ena
axeln och lekbiomassan på den andra axeln.
Om vi pressar lekbiomassan för långt ned kan
bestånden inte reproducera sig i tillräcklig
omfattning, men de kan självfallet reproducera sig i
viss omfattning. Om vi skattar dem för hårt kommer
vi i det långa loppet att bringa lekbiomassan för
långt ned. Det centrala här är att vi måste ha fisk
för att få reproduktion. Utan reproduktion har vi i
det långa loppet inte ett bärkraftigt fiske.
Ovanpå detta lägger man som buffert
säkerhetsgränser. De ska ta hänsyn till den
naturliga variationen. Fiskebeståndet i havsmiljö är
inte icke varierande. Det finns betydande
variationer år från år och från årtionden till
årtionden. Man måste ha en buffert för det.
Det finns naturligtvis också en annan osäkerhet.
Vi kan inte räkna fisken ned till den sista. Vi har
en osäkerhet om hur många fiskar vi har.
Vi vill gärna ligga uppe i det nordvästra området
på diagrammet. Vi vill gärna ha lekbiomassan över en
bestämd nivå, och vi vill gärna ha fiskdödligheten
under en bestämd nivå. Det betyder att den rektangel
vi siktar efter är det nordvästra hörnet här uppe.
Grundläggande för rådgivningen är: Var finns
bestånden i detta diagram i ett konkret ögonblick?
Om vi inte ligger i det nordvästra området kommer
man under alla omständigheter att rekommendera att
fiskdöden minskas.
De redskap vi har för att minska fiskdöden är
reducerade kvoter och reducerad fiskeinsats. Det
sista används inte så mycket i EU:s fiskepolitik,
som är mycket koncentrerad på kvoter.
En annan möjlighet som diskuterats särskilt vid
Östersjön är att man kan minska fiskdöden för de
unga fiskarna genom att öka maskstorleken i trålar.
Det är en hjälp. Men jag vill slå fast att det
knappast är tillräckligt för att minska den totala
fiskdöden.
Jag ska påminna om vad det är för tidtabell som vi
har under året. Vi har den teknisk-biologiska
värderingen i april. Den biologiska rådgivningen för
Östersjön och för många andra områden med svenskt
intresse kommer i juni. Den belgiska
fiskerikommissionen möts i september.
Förhandlingarna om den gemensamma fiskeripolitiken
sker i oktober till december. I december har vi så
ministerrådets möte som sätter kvoterna.
Låt oss till slut titta konkret på Sverige. Det
första är det jag startade med. Det svenska fisket i
total mängd ligger för ögonblicket på en rätt hög
nivå och skattar de biologiska beståndet rätt
mycket. Torskfisket ligger lågt, och den totala
mängden är något mindre.
Många resurser överbeskattas. Jag visade
diagrammet för precautionary approach. Vi är inte
uppe i det nordvästra hörnet. Nästan alla resurser
är i dag kvotbelagda. Det finns mycket få
alternativa resurser att hämta. Det finns några få
kvoter som inte är fördelade mellan länderna.
Blåvitling är det klassiska exemplet.
Hur ser ett bärkraftigt fiske ut? Min värdering är
att de samlade resurserna i totalt antal ton blir
allt mindre. Det måste bli mer torsk och större
torsk. Det är också en ändring i fördelningen.
Man måste ha klart för sig att man knappast kan
bedriva en fiskepolitik där man upprätthåller
extremt höga nivåer för alla arter och bestånd
samtidigt. Man måste räkna med att vi i några
situationer har höga bestånd och i andra låga och
omvänt.
Om vi ser på Sveriges situation i sammanhanget
fiskar Sverige i dag omkring 30 000 ton torsk, varav
knappt 25 000 kommer från Östersjön. Det är omkring
en fjärdedel av det totala torskfisket i Östersjön.
Om det är en förnuftig förvaltning kan vi
möjligtvis hoppas att öka denna mängd med kanske
50 % eller så. Om man räknar på det ligger talen på
150 000 ton i motsättning till runt räknat 100 000
ton i ögonblicket.
Men vi måste också se i ögonen situationen för
skarpsillen. Om vi ska se till de historiska
förändringarna är beståndet rikt under vissa
perioder och minskar sedan.
Jag ska på min sista bild ta upp det
internationella huvudproblemet. Det är
flottanpassningen. Alla erfarenheter och analyser i
branschen verkar visa att man med de instrument som
finns för fiskereglering har mycket stora
svårigheter med att säkra ett bärkraftigt fiske med
mindre än att flottorna anpassas till de
tillgängliga resurserna.
I detta sammanhang vill jag understryka att det
inte ses som ett svenskt, danskt eller tyskt problem
utan som ett internationellt problem. Det är den
totala internationella flottstorleken som ska
anpassas till resurserna.

Många tack. Jag hoppas att vi kan få en god
efterföljande diskussion.

Ordföranden: Vi tackar så mycket för de inledande
orden. Vi går direkt vidare på dagordningen, och jag
säger välkommen till Bengt Sjöstrand.

Bengt Sjöstrand: Jag tackar ordföranden för
inbjudan. Jag tycker att det är ett väldigt trevligt
initiativ att samla människor med så många
infallsvinklar på ett viktigt problem. Eftersom det
är så kort tid ska jag försöka att koncentrera mig
på en begränsad aspekt. Det gäller relationen mellan
fisk, fiske och fiskeripolitik.

I fiskeripolitiken finns det två aspekter. Den ena
är att bevara bestånden, den andra är att främja
fiskenäringen. De ska rimligtvis vara i någon sorts
balans för att det hela ska fungera och man ska
kunna ha ett varaktigt fiske.
De instrument man använder för att bevara
bestånden är fångstbegränsningar, TAC och kvoter,
maskstorleken i redskapen, bifångstregler,
förbudstider, förbudsområde, och man kan ha
maximerad fisketid. Ovanpå detta finns en
kontrollapparat för att se till att reglerna
efterlevs.
Den andra aspekten är att främja näringen. Där
tillämpas huvudsakligen stöd av olika slag. Det
gäller allt från skattebefrielse av drivmedel till
stöd vid stillaliggande och vid nybygge,
modernisering och skrotning.
Om vi tittar på EU:s senaste femårsplan 1994-1999
har det under den perioden satsats 22 miljarder på
fiskesektorn - det gäller Fonden för fiskets
utveckling plus nationella medfinansieringar av
offentliga medel.
Vad jag visar här är fångstkapaciteten uttryckt i
kilowatt, dvs. maskinstyrka. Det undre är tonnagets
utveckling. Under planen från 1994 och framåt hade
man som målsättning att minska kapaciteten med 40 %.
Resultatet blev inte det önskade.
Av pengarna satsade man 7,6 miljarder för
skrotning och 5 miljarder för nybygge av flottan.
Det innebär att det tonnage som fanns 1999 var ett
helt annat tonnage än det som fanns 1994. Det är
betydligt effektivare och modernare och har
betydligt större infiskningsbehov i kronor och ton
fisk.
Om vi tittar på EU:s senaste femårsplan från
1994-1999 ser vi att man under den perioden satsat
22 miljarder på fiskesektorn genom Fonden för
fiskets utveckling och nationell medfinansiering av
offentliga medel.
Det jag visar här är en bild av fångstkapaciteten
uttryckt inte i hästkrafter men i kilowatt, alltså
maskinstyrka, och tonnagets utveckling. Enligt
planen från 1994 och framåt hade man som målsättning
att minska kapaciteten med 40 %. Resultatet blev
inte det önskade.
Av de här pengarna avsatte man 7,6 miljarder för
skrotning och 5 miljoner för nybygge av flottan. Det
innebär alltså att det tonnage som fanns 1999 var
ett helt annat tonnage än det som fanns 1994,
betydligt effektivare, betydligt modernare och med
betydligt större infiskningsbehov räknat i kronor
och i ton fisk.
I Sverige fördelade man sina EU-stödpengar på
detta sätt under perioden 1995-1999: skrotning 39
miljoner, nybyggen och modernisering 115 miljoner,
stillaliggande 12 miljoner. En hel del områden har
jag inte med i summeringen, men totalsumman är drygt
400 miljoner.
Till nybyggen och moderniseringar krävdes det
givetvis också en stor mängd privata investeringar
som jag inte har någon siffra på.
Konsekvenserna av detta var alltså att man köpte
upp eller skrotade ett gammalt fartyg och så byggdes
det ett nytt fartyg med samma tonnage. Obevekligen
fick man då en väsentligt ökad effektivitet och ett
ökat infiskningsbehov. Under denna period hamnade
90 % av nybyggena och moderniseringarna på
flyttrålare på västkusten, och det köptes upp många
fartyg på sydkusten som skrotades.
Om man tittar på effekterna i form av
produktivitet i svenskt fiske ser man att antalet
yrkesfiskare har minskat dramatiskt, från 7 000 år
1970 till drygt 2 000 år 2000. Men fångsten i ton
per fiskare har alltså tredubblats från början av
90-talet till år 2000, i snitt 150 ton per fiskare.
Värdet av detta har fördubblats från 250 000 ton
till drygt 400 000 ton per fiskare. Det säger sig
självt att det är väldigt stora individuella
variationer mellan olika fiskare. Detta är ett
snitt.
När vi har tittat på främjandesidan kanske vi
också skulle titta på resurssidan. Här handlar det
om mängden lekmogen fisk och fiskeridödligheten,
alltså fiskeintensiteten. ICES har redovisat status
för 58 bestånd som man har definierat säkra
biologiska gränsvärden för under början av 2001. De
bestånd som befinner sig inom säkra biologiska
gränser utgör 22 %. Alla de övriga 78 % är antingen
bara reducerade eller bara överfiskade eller också
en kombination av båda. Tio bestånd har ICES
rekommenderat att man inte fiskar alls under detta
år. Beståndssituationen är alltså inte
överväldigande positiv.
I dagsläget har man varit väldigt duktig på att
främja näringen. Man har varit betydligt sämre på
att bevara det underlag som näringen ska ha sin
utkomst av. Man kan sammanfatta det i att vi i dag
lever i en värld med beståndskriser, överfiske och
stor överkapacitet, inte bara i den svenska flottan
självfallet utan i flottorna. Det tillsammans ger
som ett brev på posten ökat fusk, misstro,
frustration.
Då kan vi undra hur man har tänkt gå vidare med
nästa femårsplan. Det svenska stödet för nästa
omgång, 2000-2006, innebär att mängden pengar som
ska användas för skrotning har ökat, liksom för
nybygge eller modernisering. Totalsumman är också
kraftigt ökad.
Planen säger att 75 fartyg ska skrotas, att det
ska byggas 60 nya fartyg och att 600 fartyg ska
moderniseras. För att kunna utnyttja det här stödet
räknar man med att det behövs nästan 1 miljard i
privata investeringar. Som jag kan se det har
inriktningen inte ändrats markant. Genomförs detta
bäddar det för ytterligare svårigheter.
Det man behöver göra är att återuppbygga bestånd
och den biologiska mångfalden, minska flottans
kapacitet, fasa ut subsidier i varje form - ju
fortare, desto bättre - och införa en skärpt
kontrollverksamhet.
En del ting som borde övervägas, och övervägas
allvarligt, är hur man i alla redskap ska få en hög
selektionsförmåga, både vad gäller art- och
storleksselektion, så att man inte fångar småfisk
och oönskade arter. Ett sätt att göra det är att
prioritera garn och krok, fällor och burar samt
reducera trålfisket. Det är trålfisket som i detta
avseende har de största problemen.
För att undanröja de missförstånd och svårigheter
att kommunicera som finns borde man hitta
konstruktiva former för samarbete mellan såväl
administratörer som fiskare, fiskeribiologer och
miljöexperter.
Det kanske också vore lämpligt att överväga om den
enormt stora flexibilitet som den svenska
fiskeflottan har i dag är ändamålsenlig ur
förvaltningssynpunkt. I dag kan i princip vilken
fiskare som helst fiska på vilket bestånd som helst,
var som helst i de svenska vattnen. Man kanske
skulle fundera på om man skulle dela upp de
nationella kvoterna i regioner eller mellan kust och
hav.
Får jag sluta med att säga att man också bör
tillämpa precautionary approach,
försiktighetsansatsen, inte bara på de
internationellt förvaltade bestånden utan även på
nationella bestånd, t.ex. siklöja m.fl. bestånd. Man
skulle alltså när man inte har kunskapen, vilket man
skyller på i dag, bestämma provisoriska gränsvärden,
tröskelvärden, för säkra biologiska gränser och
applicera dem tills kunskapen har ökat.

Därmed tackar jag för mig.

Hans Ackefors: Herr ordförande, mina damer och
herrar! Jag har skrivit några rader som finns
utdelade, därför ska jag för att tjäna tid snabbt
börja visa de overheadbilder som jag har tagit med
mig.

Huvudtes i det jag kommer att tala om är miljön
och fisket. De andra som har talat här har pratat om
beståndet, beståndsutveckling och regleringar av
fisket. Jag kommer alltså att dra upp några
historiska exempel på vad som kan hända i miljön om
man fiskar för mycket.
Men grundtemat är också att varje överfiskning har
föregåtts av en miljöförändring som gör att mindre
fisk rekryteras till det vuxna beståndet. När fisken
föds och är yngel har temperaturen t.ex. varit för
kall, som jag ska visa i ett exempel, och därmed har
vi fått sämre uppväxt av de nya individerna och
mindre rekrytering till det vuxna beståndet.
Den första bild jag ska visa ger en historisk
tillbakablick på det som har hänt under 60-, 70- och
80-talen. Det är vad som hände på Georges Bank
utanför amerikanska kusten. År 1963 fiskade man
väldigt mycket torskfiskar, gadoids. Man fiskade en
del rockor och lite grann haj. Dessutom fiskade man
plattfiskar av olika slag och naturligtvis lite
andra sorter.
Efter det väldiga överfisket på Georges Bank
förändrades ekosystemet totalt. I det här fallet
finns bara en liten mängd torskfiskar kvar. Hajarna
och rockorna har tagit över. Det är alltså en sak
som man kan se i sådana här överfiskade bestånd.
Hela systemet kan förändras. Det är det som vi är
rädda för kommer att hända i t.ex.
Bornholmsbassängen i Östersjön.
Nästa exempel är utanför Kanada, i Newfoundland.
Det är världens största torskbestånd. Den nivå som
man rekommenderar för lekbeståndets storlek är i det
här fallet 1,2 miljoner ton lekande torsk. Går man
under den nivån kan det bli fara å färde.
Man har ju fiskat länge på det här beståndet
förstås, men omkring 1965 började det gå ned. Det
gick nedåt hela tiden tills det nådde en bottennivå
ungefär 1975-1980. Det gick upp något, därför att
det rekryterades lite mer fisk, och sedan gick det
tillbaka. Då stoppade man fisket totalt.
Ni som vill se detaljer om rådgivning och sådant
och vad som hände hittar det i mitt utdelade
dokument. Där har jag beskrivit detta.
Här har vi alltså ett exempel på ett bestånd som
var väldigt fruktbart. Det var ett stort antal
fiskare involverade som fick lägga upp sina båtar.
Sedan 1992 har inte beståndet återhämtat sig. Man
fiskar en liten kvot på 9 000 ton om året bara för
att följa beståndsutvecklingen. Men hela det
kommersiella fisket är helt avstannat. Och i det e-
mejl som jag fick för några dagar sedan från en av
de här forskarna berättade han att det inte finns
någon ljusning nu. Det kan ta 10 år, 20 år, 30 år.
Man vet inte om beståndet kommer tillbaka. En av
förändringarna som har skett har också att göra med
att torskens byte, loddan, har tagit helt andra
vandringsvägar. Det finns alltså naturliga orsaker
kombinerade med överfiskning i det här fallet.
Mitt nästa exempel är från någonting som jag själv
i varje fall delvis var med om en gång i tiden när
jag var i Nordostatlantiska fiskerikommissionen. Man
fiskade den s.k. islandssillen som egentligen heter
norsk vårlekande sill. Landningarna rörde sig om 1
miljon ton. Man fiskade på det här beståndet och
naturligtvis ökade det. Sedan minskade det en del
och därefter ökade det väldigt drastiskt, och så
plötsligt tog allting slut.
Då frågar man sig: Behövde det ske? Egentligen
behövde det väl inte ske, men det här är ett fenomen
som finns beskrivet för flera olika bestånd förr i
tiden när man inte var riktigt medveten om hur hårt
man skulle reglera fisket. Här fanns det biologiska
undersökningar, och de biologiska undersökningarna
från den tiden visar bl.a. att fiskeridödligheten
fram till 1960 var väldigt låg. Sedan rusar
plötsligt fiskeridödligheten upp till ett mycket
mycket högt värde. Det är precis vad som sker i
många fisken. Man fiskar, och man fiskar med ungefär
samma kapacitet eller med ökad kapacitet, trots att
beståndet går ned. Då ökar givetvis
fiskeridödligheten, som i det här fallet.
Den naturliga förklaringen till det här beståndets
nedgång kan man finna i den s.k. temperaturanomali
som ägde rum, dvs. temperaturen i havsvattnet gick
ned norr om Kolahalvön där den unga islandssillen,
eller norsk vårlekande sill, befann sig. Det innebar
att ynglen och de unga individer som skulle växa upp
i det här vattnet inte fick samma start som tidigare
och inte heller kunde växa till på samma sätt. Vi
fick alltså en sämre rekrytering till beståndet. Det
sammanfaller ganska väl med temperaturkurvan i det
diagram som visas.
Det sista exemplet, som jag själv var engagerad i,
kommer också från Nordostatlantiska
fiskerikommissionen. Det är utvecklingen av
Nordsjösillen, som kanske för oss svenskar är det
mest bekanta exemplet.
I det diagram jag visar nu står den heldragna
linjen för landning av Nordsjösill från 1946 och
fram till 1978, i det här fallet också 1982. Här ser
man hur drastisk ökningen är till en topp på 1,2
miljoner ton. Sedan kommer utförsbacken där vi
praktiskt taget inte fångade någonting alls. För att
tjäna tid hänvisar jag till det utdelade dokumentet
där ni kan läsa efteråt hur man försökte reglera det
här fisket men misslyckades. Sedan har vi haft en
återhämtning.
Det intressanta för oss fiskeribiologer, men
kanske inte så roligt för fiskarkåren, var att när
sillen försvann och det blev ett tomrum i vattnet
fylldes det ut av s.k. opportunistiska arter, dvs.
sådana som kan fortplanta sig väldigt snabbt. Vi
fick kolossala mängder av skarpsill, vitlinglyra,
glyskolja och tobis i den här vattenmassan. Det
utvecklades därför ett stort industrifiske i
Nordsjön.
Den övergripande bilden från Nordsjön efter
överfiskningen blev att den totala biomassa som man
kunde fiska upp - det var då mindre värdefulla
fiskar - var dubbelt så stor som innan man hade
överfiskat Nordsjösillen. Det är alltså en typisk
sak som inträffar när det gäller fiskbestånd.
Man ska komma ihåg att när vi talar om ekosystemet
är det inte en isolerad fiskart vi talar om utan det
är många olika fiskarter. Viktigt är kanske också
att berätta att de här fiskarterna delvis äter
varandra. Det är en väldig kannibalism, torsk äter
torsk osv. Men de här fiskarterna konkurrerar också
på olika sätt i ekosystemet. Om man gör en noggrann
inventering av den produktion som sker i ett
havsområde ska man se att människan kan ta högst
50 % av den. Resten tar fisken som äter fisk, sälar
som äter fisk, fåglar som äter fisk osv. Det finns
exempel på havsområden där människan bara lyckas ta
10 % av produktionen.

Den sista bilden visar hur lekbiomassan gick ned och
hur fiskerimortaliteten ökade. Det fanns alltså
många signaler innan den drastiska minskningen ägde
rum.

Sture Hansson: Jag vill tacka för inbjudan att komma
hit. Jag ska prata om fisken och fisket ur ett
ekologiskt perspektiv. Jag kommer att vara mycket
uppriktig i min analys. En del
myndighetsrepresentanter kanske kommer att bli lite
upprörda över en del saker jag säger. Men en sådan
här gång, när man har möjlighet att prata direkt med
de högsta beslutsfattare vi har i Sverige, tycker
jag att det är viktigt att man kör en ärlig och rak
linje och inte lindar in saker och ting.

Jag kommer att börja med att prata om fiskens roll
i ekosystemet. Har vi inte förstått det har vi inte
grunden för en bra fiskeförvaltning. Sedan går jag
in lite grann på problem med fiskeförvaltningen som
jag ser den och vilka förändringar vi behöver för
att få till stånd en klokare förvaltning.
När vi pratar om ekosystemet kan vi börja med
växter som producerar biomassa, organiskt material.
Det äts sedan av växtätare, rovdjur och topprovdjur.
I sjöar och hav är de huvudsakliga rovdjuren och
topprovdjuren fisk. På så sätt kan man faktiskt säga
att fisken utgör halva ekosystemet sett ur denna
vinkel. När vi går in och fiskar berör vi en väldigt
stor del av ekosystemet.
Om fisken är så viktig, kan vi se det i praktiken
ute i våra vatten? Ja, det bästa exemplet på det
kanske är om vi tittar på en fisktom sjö. En fisktom
sjö har ofta väldigt stora djurplankton som är
mycket effektiva betare på växtplankton. Tack vare
att de är effektiva betare och att det finns en stor
mängd av de här stora djuren hålls växtbiomassan
nere. Det blir ett klart vatten. Man kan få
bottenvegetation ned på stora djup.
Om man introducerar en djurplanktonätande fisk i
en sådan sjö kommer de djurplanktonätande fiskarna
huvudsakligen att äta stora djurplankton. Kvar blir
små djurplankton som är mindre effektiva betare,
vilket gör att växtplanktonbiomassan kan öka och
ljuspenetrationen till bottnarna reduceras. Det ser
helt enkelt ut som om sjön har blivit övergödd fast
det inte alls har hänt någonting sådant. Det som har
hänt är att vi har förändrat ekosystemet.
I viss mån kan en sådan här process reverseras om
man dessutom sätter in en rovfisk som äter ned
mängden av den lilla djurplanktonätande fisken. Här
ser vi alltså hur hela ekosystemet kan förändras
beroende på vilka toppkonsumenter vi har i systemet.
Och toppkonsumenterna är fisk.
Hur är det då i marin miljö? Hur intensivt är
fisket? Har vi någon effekt på näringsvävarna och
ekosystemet? Ett sätt att uppskatta det är att
undersöka hur stor del av algernas produktion som
krävs för att producera den fisk som vi fångar. Det
är rätt skrämmande siffror faktiskt.
En sammanställning av Daniel Pauly och Villy
Christensen som gjordes för några år sedan visar att
väldigt stora delar av världshaven används av
människan. 20-40 % av all primärproduktion går åt
för att föda människan. Om vi tänker tillbaka hundra
år i tiden finner vi att människan var ett rätt
utpräglat landlevande djur. Vi gick och krafsade
lite grann inne på grunda bottnar i sjöar. Där hade
vi säkert ingen på effekt fiskfaunan. I stort sett
var fiskuttaget väldigt litet. Vi var landdjur.
I dag är människan den enskilda art som är störst
i det marina ekosystemet. Den här förändringen av
fisket på hundra år skulle jag vilja säga är en av
de mest dramatiska ekologiska förändringar som detta
klot har genomlevt.
Om någon tror att jag är motståndare till fisk
vill jag absolut säga att det är jag inte. Vi ska
fiska. Fisk är alldeles utmärkt hälsosam mat. Det är
inte det jag vill ha sagt, att fiske är någonting
som är fult och som vi ska sluta med. Det jag vill
ha sagt är att vi ska erkänna vilka ekologiska
effekter fisket har och att vi ska förvalta det på
ett bra sätt på grund av att det har de här
effekterna samtidigt som fisk är ett värdefullt
livsmedel.
Om man lägger samman de tre bilder jag har visat
kan man se att fisket är den mänskliga aktivitet som
har haft störst påverkan på marina ekosystem. Därför
var det väldigt positivt att se Kjell Larssons och
Margareta Winbergs uttalande angående
Världsnaturfondens fiskkampanj som började för ett
par veckor sedan. Sverige går nu i täten för en
reformerad fiskepolitik baserad på
försiktighetsprincipen och ekosystemsförvaltning.
Det här låter väldigt bra. När jag tittar på
verkligheten hoppas jag verkligen att Sverige verkar
för det här. Samtidigt blir jag lite skrämd. Man
funderar lite grann på var täten egentligen finns
när det gäller den här typen av förvaltning. Den är
inte särskilt långt framme. Det är viktigt att vi
verkligen tar täten och driver på detta hårt, för
det är stora problem vi har här.
Jag kommer att gå in på fiskeriförvaltningen och
de problem som jag ser i dag. Jag kommer att använda
Östersjön som exempel. Det är där jag jobbar själv,
så det är den jag har lite kunskap om.
Östersjön är globalt sett en rik region där vi
borde ha råd med miljöhänsyn. Okej, våra grannar i
öster har det fattigare än vi, men jämför vi dem med
Afrika, Sydamerika m.fl. ser vi att det här är en
rik del av världen. Det är också ett av världens
mest studerade områden, så vi kan inte gärna skylla
på kunskapsbrist om vi misslyckas.
Vidare domineras fiskbeståndet i Östersjön av bara
tre arter. Det är alltså ett rätt "enkelt" system,
som vi borde kunna förvalta på ett klokt sätt. I
praktiken har det visat sig att det inte har varit
speciellt lätt.
Man frågar sig då: Hur har det gått? Skarpsillen
har ökat väldigt kraftigt. Det är stora bestånd nu.
Det skulle man kunna tolka som en effekt av en god
fiskeriförvaltning. Det är det inte. Det är ett
resultat av en misslyckad fiskeriförvaltning.
Normalt är skarpsillen den viktigaste enskilda
bytesorganismen för torsken. Ökningen av skarpsill
är säkert ett resultat av att predationen från torsk
har reducerats mycket kraftigt.
Strömmingen är kanske vår mest populära och mest
använda fisk, åtminstone på den här sidan av
Sverige. Det är verkligen sorgligt att den har gått
en lång och tråkig kräftgång, till viss mån driven
av för stora fiskekvoter och till viss mån sannolikt
driven av konkurrens från skarpsillen. Skarpsillen,
som har ökat i mängd, äter liknande föda som
strömmingen, djurplankton.
Slutligen det som jag tycker är det största
sorgebarnet, torsken. Varför är den det största
sorgebarnet? Jo, om vi tittar på näringsväven ser vi
att torsken är rovfisken i Östersjön. Den är
egentligen den enda rovfisk vi har. Vi har lax
också, men laxmängden är bara någon procent av
mängden torsk, så torsken är rovfisken i Östersjön.
Den representerar en hel trofisk nivå. När vi skadar
den, skadar vi hela ekosystemet.
Det vi ser på det diagram jag visar här är att vi
har mycket små mängder torsk i Östersjön. Den linje
som går vågrätt över diagrammet representerar den
miniminivå som man anser att vi ska ha för att
torskbeståndet ska kunna kallas friskt och
hälsosamt. Mängden har legat under den miniminivån i
över tio års tid, med enstaka undantag. När den väl
försökte sticka upp var vi väldigt effektiva med att
i praktiken trycka ned dem igen.
Den huvudsakliga anledningen till nedgången är ett
alltför intensivt fiske. Vi dödar ungefär hälften av
all vuxen fisk varje år i fisket. Med ett fiskestopp
eller med ordentlig reduktion av fångsterna skulle
vi för länge sedan ha kunnat vara över miniminivån
och haft ett hyfsat fiskbestånd.
Miljön kommer säkert många att tänka på också.
Miljön för torsken i Östersjön är inte särskilt bra.
Den har problem. Just för att den har problem måste
vi vara försiktiga i förvaltningen och inte använda
det som ursäkt för misslyckandena. Det är en
anledning att vara försiktig.
Varför har det då gått som det har gått? En mycket
viktig anledning är att den vetenskapliga
rådgivningen inte följts. Vi har inte lärt oss värst
mycket av misstagen heller. Tittar vi på den
vetenskapliga rådgivningen och de beslut om fiske
som fattades för förra året kan vi se att ICES, som
ger råden, alltid gjort en uppdelning av torsken i
två olika bestånd, det östra och det västra
beståndet, därför att det är två olika bestånd. De
har olika biologi, olika lekplatser osv.
Beslutsfattarna bryr sig inte om verkligheten utan
går efter kartan och slår ihop bestånden och ger dem
en gemensam kvot - i detta fall 20 % mer än vad som
rekommenderades. När det gäller strömmingen lyckades
man med mästerverket att lägga på en 125 % större
kvot än vad som rekommenderades.
Innevarande år är torskbeståndet så pass dåligt
att ICES rekommenderar totalstopp öster om Bornholm.
Det har man inte lyssnat på, så i dag har vi alltså
en kvot för Östersjön avseende torskfångst som är
109 % högre än vad ICES rekommenderar. När det
gäller strömming har man skärpt sig lite grann. Man
har bara en 58 % högre kvot än vad som
rekommenderas.
Med detta i minne skulle jag vilja säga att
Fiskerikommissionen för Östersjön har misslyckats.
Det är viktigt att vi erkänner de här misslyckandena
och inte försöka sopa dem under mattan.
Apropå bl.a. detta var det en hearing med
Margareta Winberg förra veckan där hon redogjorde
för förhandlingar sett ur det politiska
perspektivet. Hon sade någonting som var väldigt
intressant, tycker jag. Jag gör nu en fri tolkning.
Jag kommer inte ihåg exakt hur hon uttryckte det
hela, men innebörden var den att det skulle
uppfattas som en extrem linje om vi från Sveriges
sida strikt skulle strida för de vetenskapliga
råden, och vi skulle misslyckas med att påverka
situationen till det bättre. Jag har ingen som helst
anledning att ifrågasätta den bedömningen, men den
är skrämmande.
Vad vi gör för alla länder kring Östersjön är att
vi skickar ned våra bästa experter till Köpenhamn,
till ICES. De sitter och jobbar med bästa tänkbara
data, de bästa experterna osv., och till sin hjälp
har man försiktighetsprincipen och principen om
hållbart utnyttjande. De här människorna, som sitter
därnere, är ju inte ute efter att skada fisket, utan
de är ute efter att få till stånd en långsiktigt
hållbar användning av miljön. De kommer enhälligt
med en rekommendation - den främsta vetenskapliga
expertisen. Och den rekommendationen upplevs alltså
av Fiskerikommissionen för Östersjön som en extrem
linje. Jag har faktiskt svårt att hitta ord för det.
Varför följs då inte de vetenskapliga råden, och
varför har fiskerikommissionen misslyckats på det
här sättet? Generellt sett - jag tror inte bara att
det gäller Sverige - sköts fiskeriförvaltningen av
en myndighet som ska beakta både näringens behov och
miljöns behov - miljön i form av fisk i det här
fallet. I praktiken har miljövården kommit i andra
hand, om den över huvud taget beaktas, skulle jag
vilja säga. När jag säger miljövård tänker jag inte
bara på fisken utan på hela miljön. Som jag visade
inledningsvis är fisken en väldigt stor del av
ekosystemet.
Jag ska ge ett par exempel för att motivera det
här, för det är kanske ett lite tufft statement.
Fiskerikommissionen för Östersjön hade 1999 - det
är inte så många år sedan - ett möte om long term
management objectives and strategies for cod,
herring and sprat. Låt oss börja med att titta på
vad det var man pratade om! Jo, man pratade om tre
av Östersjöns viktigaste arter, tre av de viktigaste
arterna i Östersjöns ekosystem. Vilka var det då som
pratade? Från myndigheter, näringsmyndighet,
fiskeriministerium eller fiskeriverk, jordbruksverk
och jordbruksdepartement osv. kom 13 deltagare. Jag
har gått efter titlarna, för jag känner igen långt
ifrån alla människor - och jag har gått på deras
adresser. Det var tre personer som kom från
environmental departments - huvudsakligen från
baltstaterna. Fyra personer var forskare. Från
NGO:er, alltså icke-statliga organisationer, kom
elva yrkesfiskare, ingen från turistnäringen, ingen
fritidsfiskare och ingen från någon
miljöorganisation. Jag tror inte att det behövs mer
kommentarer till det.
Okej, det här är det internationella forumet. Det
är internationella förhandlingar och svårigheter.
Låt oss titta på någonting som är helt nationellt
och mycket recent.
Fiskeriverket kom förra året med en rapport om
småskaligt kustfiske och insjöfiske. Jag hade
förmånen att få läsa den rapporten väldigt noga, för
jag remissbehandlade den för Stockholms universitets
marina forskningscentrums räkning. Vad som var
slående var synen på fisk: Den är till för att
fångas. Den är inte någonting som är speciellt
viktigt i ett ekosystem, utan den är till för att
fångas.
Det fanns nästintill inga ekologiska analyser av
fiskens miljöeffekter. Man gick t.o.m. så långt att
man föreslog en del nya fisken, som är synnerligen
miljödestruktiva. Man föreslog att man skulle sätta
i gång med att gräva efter sandmask, hjärtmussla och
sandmussla. Det innebär alltså att man kanske gräver
upp de två översta decimetrarna på grunda sand- och
lerbottnar och sållar igenom materialet. Och detta
måste ske i väldigt stor omfattning för att det ska
bli lite ekonomi i det hela. Det är alltså stora
ingrepp som det handlar om. Man gör detta t.ex. i
Holland. Jag har sett bilder därifrån; det är rätt
så fruktansvärt. Och att över huvud taget komma med
de förslagen år 2001 utan att ha någon som helst
miljökonsekvensbeskrivning är skrämmande. Det rimmar
väldigt dåligt med att svensk fiskeripolitik ska
baseras på försiktighetsprincipen och
ekosystemförvaltning.
En bättre ekologiskt grundad fiskeriförvaltning är
en förutsättning för att det svenska fisket ska ha
en framtid och få acceptans bland oss nio miljoner
svenskar. Förutsättningen för att vi ska få det är
just att vi fightas för en ekologiskt baserad
fiskerinäring. Förutsättningen för det är att vi
inser och erkänner att fiskeriförvaltningen, som vi
har den i dag, har varit förhållandevis misslyckad.

Legitima intressenter är inte bara yrkesfiskare utan
också näringen, husbehovsfiskare, sportfiskare och
miljöorganisationer. Fisken är central i ekosy-
stemet, och fisket är en aktivitet som har haft den
största effekten på det marina systemet, och detta
är någonting som jag för er ledamöter vill betona.
Fisket är den mänskliga aktivitet som har den
största effekten på den marina miljön. Då är det
rimligt att ansvaret för fiskkvoter och fisketeknik
inte ligger på departement och verk som också är
ansvariga för fiskerinäringen. Den aktivitet som har
den största effekten på miljön kan inte förvaltas av
olika näringsdepartement medan ni på
Naturvårdsverket, Lars-Erik, får hålla er till de
miljöproblem som kommer i andra och tredje hand. De
primära miljöproblemen måste handhas av
Naturvårdsverket. Därmed vill jag sluta. Tack så
mycket!

Ordföranden: Då säger vi tack till Sture Hansson,
och vi tackar för alla de inlägg som vi har fått som
en inledning.

Vi ska gå över till frågorna, som varar ungefär en
timme innan det blir kaffepaus. Nu är det alltså
utskottets ledamöter som får ordet. Som nummer ett
är det Kaj Larsson. Jag får väl också säga att vi
naturligtvis får rikta vår fråga till vem vi vill av
dem som är inblandade i det här. Ibland kan det vara
svårt att rikta den till någon. Då kanske fler vill
ta ordet, men det är kanske en fördel om vi kan
rikta frågan. Vi börjar med en fråga och så får vi
se om vi måste slå ihop frågor framöver, men det kan
ju vara lite rörigt att slå ihop frågor om det är
olika områden som man vill gå in på. Vi börjar nu
med Kaj Larsson, så får vi höra vad han har att
säga. Varsågod!

Kaj Larsson (s): Herr ordförande! Efter Sture
Hanssons redovisning kan man lätt dra den slutsatsen
att det bästa för fisket borde vara att det upphör
några år, så att bestånden kan växa till.

När det gäller kritiken och den framställning som
Sture Hansson gjorde här i dag tycker jag att det
skulle ha varit bra om han hade gjort den i torsdags
när det var en hearing på departementet, så att den
då närvarande ministern, som är ansvarig för fisket,
också hade fått höra den här kritiken. Men då var
Sture Hansson ovanligt tyst.
Efter den här redovisningen är det, som vi säger,
lätt att dra slutsatsen att man skulle upphöra med
fisket, speciellt på torsken, två till tre år, men
det är kanske inte så enkelt. Detta är också
beroende av förhandlingar som förs med andra länder.
Därför tycker jag, herr ordförande, att det skulle
vara på sin plats att få en redovisning av hur
förhandlingarna går till, Sveriges position i de här
förhandlingarna och vad problemen består av.

Sedan har jag bara en liten fråga som gäller Bengt
Sjöstrand, som redovisade det här med skrotning och
nybyggnation. Jag tror att det skulle ha varit bra
om Fiskeriverket också hade förklarat vilka bidrag
som utgår till skrotning respektive nybyggnation,
för jag har för mig att man inte kan både skrota
sitt fartyg och få bidrag och sedan bygga ett nytt
och få ett nytt bidrag.

Ordföranden: Den här frågan kan man ju prata länge
om, men jag vill ha ett kort svar. Var det Bengt
Sjöstrand du vände dig till?

Kaj Larsson (s): Herr ordförande! Jag skulle vilja
att Stefan de Maré som är Sveriges chefsförhandlare
redovisar förhandlingspositionen.

Ordföranden: Då börjar vi där. Varsågod!

Stefan de Maré: Herr ordförande! Det är kanske lite
svårt att hålla sig väldigt kort, för jag måste
förklara den situation som vi lever i, den
verklighet som vi som departement och också
myndigheterna lever i när det gäller att komma fram
till beslut i de här frågorna. Jag kan säga att jag
också är ordförande för Fiskerikommissionen för
Östersjöns förvaltnings- och regleringskommitté
sedan ett år tillbaka. Så jag har kanske ett ansvar
i det fallet också.

Men när det gäller de förhandlingar som vi
bedriver kan jag säga att Sverige inte bestämmer
över någon TAC eller fiskeregel för utsjöbestånden
och utsjöfisket. Alla de besluten fattas genom den
europeiska gemenskapen. Det nämndes också av Hans
Lassen hur Sveriges roll ser ut i det sammanhanget.
I de områden där svenska fiskare fiskar, alltså
Östersjön, Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt,
fastställer EU autonomt bara tre bestånd. Det är
havskräftor i Skagerrak och Kattegatt. Det är torsk
i Kattegatt, och det är rödspätta i Östersjön. I
alla övriga fall genomdriver man multilaterala eller
bilaterala förhandlingar, där EU är en part. Det är
multilaterala förhandlingar inom regionala
fiskeriorganisationer - en är Fiskerikommissionen
för Östersjön, en annan är Nordostatlantiska
fiskerikommissionen, NEAFC, för Nordsjön och
västerhavet. När det gäller Nordsjön är i stort sett
alla bestånd gemensamma mellan EU och Norge, så där
förhandlar man med Norge och fastställer då TAC:er
och fiskeregler gemensamt med Norge.
Eftersom EU har s.k. exklusiv kompetens på
fiskeområdet är det EU som förhandlar om alla de här
överenskommelserna, och det är gemenskapen som är
medlem i de här regionala fiskerikommissionerna. För
Sverige som medlemsland är det många
förhandlingssteg som måste tas innan man når en
uppgörelse, t.ex. om TAC:erna i Östersjön. Först ska
man fastställa en nationell position. Därefter ska
man nå en överenskommelse inom Europeiska unionen om
det förhandlingsmandat som kommissionen ska ha.
Normalt brukar man nå en sådan här överenskommelse
på arbetsgruppsnivå - arbetsgrupperna är då en
politisk institution inom EU, även om de besätts av
tjänstemän. Men ibland har man fått gå upp ända till
ministerrådet, det högsta beslutande organet, för
att nå ett förhandlingsmandat för kommissionen.
Efter den här processen börjar man en
förhandlingsprocess, antingen bilateralt eller
multilateralt, ofta inom en regional
fiskerikommission. Utgångspunkten, som sades
tidigare här, för alla de här förhandlingarna är de
råd och rekommendationer som vi får från
Internationella havsforskningsrådet. Internationella
havsforskningsrådet spelar alltså en utomordentligt
viktig roll i de här förhandlingarna.
Jag vill också säga något om de beslutsmekanismer
som finns i de regionala fiskerikommissionerna. Jag
kan ta Fiskerikommissionen för Östersjön som ett
exempel. Likartade röstningsregler och
beslutsmekanismer finns i de andra regionala
kommissionerna. Det som skiljer ut
Fiskerikommissionen för Östersjön är väl egentligen
att man inte reglerar något fiske på internationellt
vatten. Fiskerikommissionen för Östersjön har sex
medlemmar. EU är en. Övriga är de baltiska länderna
och Ryssland och Polen. Alla har en röst. Det är
samma vikt i det här politiska spelet. Dessutom tar
man beslut som rekommendationer. Under en period av
90 dagar kan man protestera och blir då inte bunden
av något beslut. Om det gäller en TAC innebär det
att om tre parter eller fler har protesterat mot en
rekommendation blir beslutet inte giltigt längre,
utan det kan då bli ett s.k. fritt fiske i det här
området. Varje part bestämmer själv hur mycket man
ska fiska. Vissa regionala fiskeriorganisationer har
förvandlats till rena diskussionsklubbar. Man
protesterar alltid mot besluten, och man får ingen
regleringskompetens längre.
När det gäller Fiskerikommissionen för Östersjön
och torskregleringen kan jag också nämna att man
inte kunde komma överens om någon reglering av
torsken under hela 80-talet på grund av den vita
zonen i Östersjön mellan Sverige och Sovjetunionen.
Det var först därefter som man kunde komma fram till
en reglering, och det skedde egentligen först på 90-
talet.
Som jag sade tidigare är det väldigt många
faktorer och många parters åsikter som man måste ta
hänsyn till i en sådan här förhandlingsprocess för
att man ska kunna uppnå ett bindande beslut, först
inom EU och sedan inom Fiskerikommissionen för
Östersjön. I varje steg i en sådan här
förhandlingsprocess måste man naturligtvis ge och
ta. Ofta vill man nå en uppgörelse genom
paketlösningar. Jag kan då nämna just torsken när
det gäller Östersjön. Sveriges målsättning har varit
att få till stånd en långsiktig förvaltningsplan för
torsken. Vi vill ha en ökad selektivitet i fisket.
Vi vill ha ett fiske baserat på torsk som uppnått
lekmognad. Det ska alltså vara rätt minimistorlek.
Vi har kommit en bra bit på väg mot detta mål, men
ett sådant beslut hade inte kunnat fattas i förra
årets möte med fiskerikommissionen om EU hade stått
fast vid sin linje om att man skulle ha en norm-TAC,
t.ex. för östra beståndet eller skära ned det östra
beståndet väldigt kraftigt, utan man fick ta en
paketlösning för att komma fram till en sådan här
förvaltningsplan för torsken.
Jag bör också nämna att det under senare tid har
blivit allt svårare att få en kompromiss inom
Fiskerikommissionen för Östersjön. Man börjar nu
protestera mot vissa TAC:er. Detta är fallet även
för sillen i år, som visades här på
overheadbilderna. Man fattade ett beslut som
egentligen låg för långt ifrån det biologiska
beslutet, men det ansågs även vara för långtgående
för de baltiska länderna, så nu har tre länder
protesterat och jag tror att även Ryssland har gjort
det. Det är alltså fritt fiske när det gäller sillen
i Östersjön.

Tack, herr ordförande. Jag var långrandig, men jag
tror att det krävdes för att förklara situationen.

Ordföranden: Tack för det! Det är bra om vi kan få
korta svar, men jag förstår att det kan vara svårt
ibland. Det är ju omfattande frågor. Vi ska höra om
någon på Fiskeriverket vill bemöta Bengt Sjöstrand
när det gäller det som har med skrotningen att göra
- det var väl den andra delen av frågan. Varsågod
någon från Fiskeriverket!

Gunilla Greig: Jag arbetar på Fiskeriverkets
marknads- och strukturavdelning. Jag ska bara helt
kort kommentera det som Kaj sade när det gäller
reglerna för skrotning och nybyggnation.

När någon får ett bidrag för att skrota sitt fartyg
kan man säga att staten tar hand om den kapaciteten.
Det handlar om de krav som vi har på nedskärning av
den svenska flottan när det gäller både bruttoton
och kilowatt. Om man då får ett bidrag för att göra
sig av med sitt fartyg får de tonnen och kilowatten
inte föras in i flottan igen. Om man får ett bidrag
för att bygga nytt är det naturligtvis en mycket
lägre procentsats. Man får max 20 % i stöd. När det
är skrotning är det 100 % bidrag. Man måste också
själv se till att man för ut samma kapacitet i ton
och kilowatt som man för in, dvs. att ska du bygga
ett nytt fartyg på 300 ton får du själv gå ut och
köpa motsvarande fartyg och skrota på egen
bekostnad. Det var det korta svaret, om det räcker
så länge.

Harald Nordlund (fp): Jag vill knyta an till vad
Sture Hansson sade i slutet av sitt anförande. Om
jag uppfattade det rätt var huvudförklaringen,
enligt Sture Hansson, till de problem som vi nu
diskuterar att vi har att beakta både miljön och
näringen. Sedan sade Sture Hansson: Men miljön har
kommit i andra hand.

Min slutsats blir att vi visserligen har detta att
beakta men att man enbart beaktar näringen. Det var
ju vad Sture Hansson sade.
Då blir min fråga: Behöver vi mera kunskap för att
vi ska kunna dra de riktiga slutsatserna? Vilken
kunskap är det i så fall vi saknar? Om vi egentligen
har den kunskap som vi behöver undrar jag varför vi
inte är beredda att följa försiktighetsprincipen,
att vidta de åtgärder som gäller för begränsning av
kvoter och att begränsa fångstmetoder. Hur är det
med övervakningen? Varför är vi inte beredda att
klara den bättre? Subventionerna till fisket är en
annan del. Marina reservat är ytterligare en sak.
Jag skulle vilja ha kommentarer kring detta. Saknar
vi kunskap, i så fall vilken, och varför är vi så
dåliga på att vidta de åtgärder som vi känner till
måste vidtas?

Jag riktar min fråga i första hand till Sture
Hansson.

Sture Hansson: Om vi saknar kunskap och ska följa
försiktighetsprincipen finns det absolut ingen
anledning att göra avsteg från rekommendationerna
från Havsforskningsrådet. Kunskapsbristen är invägd
i de rekommendationer som ges därifrån har jag
förstått. Jag tittar på dig Bengt - det är väl så?
Visst kan man säga att det alltid finns en
kunskapsbrist, men det är ingenting som vi kan
förklara bort våra misslyckanden med i det här
läget. Jag är helt övertygad om att situationen både
för miljön och för yrkesfisket hade varit mycket
bättre i dag om rekommendationerna från ICES hade
följts. Jag vill tillägga att jag själv inte har
haft något finger med i spelet när det gäller de här
rekommendationerna från ICES. Jag har inte jobbat
med dem, så jag pratar inte i egen sak i det
sammanhanget.

Du var inne lite grann på det här med marina
reservat. Jag gör bedömningen att det är väldigt
viktigt att vi får till marina reservat. Det kommer
kanske inte att hjälpa strömmingen, skarpsillen och
torsken så värst mycket. Men det hjälper alla
kustbestånd, i synnerhet på västkusten, där också
torsken är en kustart, att vi får de här marina
reservaten. Människor har i många hundra år fiskat
och fiskat effektivt inne i skärgårdar och
kustområden. Det gör att vi i dag saknar kunskap om
hur ofiskade fiskbestånd egentligen ser ut. Där har
vi en typisk kunskapsbrist. Eftersom vi saknar den
grundläggande kunskapen kan vi inte heller se vad
det är för potentiella havets frukter som vi har
gått miste om genom att vi successivt har ökat
exploateringen av de här fiskresurserna och de här
områdena. Det är alltså väldigt viktigt att vi får
till marina reservat, och med marina reservat menar
jag områden där man också förbjuder allt fiske,
självklart både yrkes- och sportfiske.

Karl Olov Öster: Herr ordförande! Jag tycker kanske
att det kunde vara på sin plats att beröra frågan om
samspelet mellan miljö och fiskerifrågor. Då vill
jag säga att statsmakterna inte har varit overksamma
på detta område. För knappt två månader sedan
fattades det ju i riksdagen ett ganska omfattande
beslut om svenska miljömål. Där talas det, som är av
intresse i det här sammanhanget, om hav i balans,
levande kust och skärgård och levande sjöar och
vattendrag. Här berörs då flera av de frågor som har
aktualiserats i dag. Jag vill bara nämna den senaste
frågan om marina reservat.

Jag vill också påpeka att samarbetet mellan
Naturvårdsverket och Fiskeriverket såvitt jag kan
bedöma är bra. Naturligtvis kan allting bli bättre -
jag föreställer mig att man på alla områden i
samhället strävar efter att det ska bli bättre.
Dessutom vill jag säga, beträffande det här
samarbetet, att Naturvårdsverket har huvudansvaret
för de delmål som rör de två områden som jag nyss
nämnde. Fiskeriverket har ansvar för delmål som vi
ska rapportera till Naturvårdsverket. I de yttranden
och de underlag som vi presenterar i olika
sammanhang, inte minst för Jordbruksdepartementet,
ingår ju de bedömningar som fordras för att man ska
kunna göra en riktig biologisk bedömning. En annan
fråga är ju sedan: Vilket förhandlingsresultat kan
man nå?

Hugo Andersson: Herr ordförande! Det finns mycket
som man skulle vilja kommentera efter de här
inledande inläggen, men jag ska försöka fatta mig
kort och hålla mig till de frågor som har ställts av
ledamöterna.

Det här är en komplicerad materia. Det har vi fått
höra i tidigare svar här. Det är viktigt att ha det
i baktanke när man, som Sture Hansson gör,
fullständigt skåpar ut hela IBSFC:s organisation och
påstår att de inte klarar sin uppgift. Deras uppgift
är inte att läsa den enda rad i ICES
rekommendationer där det står att det ska vara stopp
i östra beståndet av torsk. De har ett betydligt
vidare uppdrag när det gäller att förvalta fisket i
Östersjön. Om man bemödar sig att läsa hela
underlaget, som Sture Hansson borde ha gjort, kan
man se att det är fråga om att avväga hur lång tid
vi behöver ta på oss för att nå målsättningen med
den lekbiomassa som vi ska ha när det gäller torsk i
Östersjön.

Ska vi göra det så snabbt som möjligt ska vi
naturligtvis sluta att fiska, men det får förödande
konsekvenser för fiskerinäringen. IBSFC har valt en
något långsammare takt i återuppbyggnaden av
bestånden för att rädda näringen och bygga upp
bestånden samtidigt. Det är inte svårare än så, och
det kan man sluta sig till om man följer de
resonemang som har förts både före och i samband med
besluten i IBSFC. Jag tycker att det är viktigt att
framhålla det, så att inte den här gruppen
beslutsfattare framstår som några stora bovar som
inget förstår. Så är det inte alls. De förstår
väldigt mycket, och de förstår också konsekvenserna
av olika beslut.

Marina reservat kom upp i en fråga. Vi säger från
fiskets sida nej till marina reservat. De
motiveringar som finns för att införa dem tycker vi
är väldigt tunna. Vi vill gå en annan väg för att
säkra olika havsområden som av olika skäl behöver
ett extra skydd. Vi har ett bra exempel på hur vi
har hanterat en sådan fråga i Koster-Väderö-området.
Där har näringen och myndigheterna i enighet kommit
fram till en förvaltning som är bra. Låt oss gå den
vägen framåt i stället för att skapa konflikt!

Håkan Carlstrand: Herr ordförande! Efter att ha
lyssnat på inledningsanförandena och den fråga som
kom upp om fredade områden eller marina reservat kan
man konstatera att EU:s gemensamma fiskeripolitik är
misslyckad. Den har misslyckats. Vad kan vi tro
inför framtiden? Ja, det blir ingen snabb
förbättring.

Vad som är viktigt är att Sverige utnyttjar den
möjlighet man har att begränsa fisket inom svensk
kustzon. Ett sätt är att inrätta fredade områden.
Marina reservat upplevs som väldigt negativt från en
del sidor. Vårt förslag är att man jobbar med
fredade områden i zoner. Det enda stället i dag vid
Sveriges kust där det finns torsk är egentligen
Öresundsområdet. Anledningen till det är
trålfiskeförbudet i området. Det finns andra
lekområden där man skulle kunna ha zoner av fredade
områden för fisket utan att behöva invänta beslut
inom EU.

Rune Wikström: Jag tänkte kommentera
beståndsutvecklingen i framför allt Östersjön. Jag
känner bäst till Östersjön eftersom jag är
kustfiskare där. Jag vill på intet vis förringa att
överfiskningen har en negativ inverkan. Men vi får
inte glömma bort att det är stora naturliga
svängningar i bestånden. Det kommer sällan fram. Så
har det alltid varit.

Man pekar ofta på att det var ett enormt torskfiske
i Östersjön på 80-talet. Det stämmer. Men då hade vi
ett onormalt stort bestånd att fiska av. Om vi går
tillbaka 60 år i tiden fanns enorma mängder med
torsk i Ålands hav. Det fiskades mycket. Sedan
försvann torsken helt plötsligt. Vad hände på 70-
talet? Jo, då ökade beståndet. Vi hade ett enormt
fiske på 80-talet. Vad har hänt nu? Nu är vi
återigen nere i botten. Det kan hända att beståndet
ökar igen på 20 år, om vi bara får vettiga
förhållanden så att leken kan komma i gång.

Stefan de Maré: Herr ordförande! Jag vill bara
förtydliga det jag sade tidigare om att inta en
extremposition. Att följa ICES råd är naturligtvis
inte att inta en extremposition. Det har aldrig
sagts. Vi ligger ofta nära ICES råd i vår nationella
position. Men hela processen påverkas av vad andra
parter säger och vilken kompromisslinje som
kommissionen kommer fram till. Jag vill göra det
klart.

Sture Hansson: Rune Wikström sade tidigare att
fluktuationerna i torskbestånden har varit stora och
att vi inte ska använda 80-talet som en
referenspunkt. Det senare håller jag med om. Det var
onaturligt mycket torsk på den tiden.

I dag har vi en intensitet på fisket som vi inte
har haft de senaste 30 åren. Det kan vi aldrig komma
ifrån. Vi dödar hälften av all vuxen torsk varje år.
Då kan man inte förklara det faktum att torsken inte
kommer tillbaka enbart med att det är dåliga
förhållanden. Det blev lite bättre i mitten på 90-
talet. Torsken började öka. Men bestånden fiskades
ned igen, innan de hann komma upp till vettiga
nivåer.
Hugo Andersson talade om utskåpning av IBSFC. Jag
är den förste att inse att vi behöver IBSFC som
förhandlingsforum. I sista numret av Yrkesfiskaren
förra året skrev Kaj Larsson att det var ett
katastrofalt överfiske på torsk under en period i
slutet på 80-talet, på grund av att man inte kunde
nå någon överenskommelse inom IBSFC.
Faktiska data visar att det var ett högt
fisketryck då. Men faktum är att trycket varit högre
under slutet av 90-talet. Alltså var det minst lika
katastrofalt under IBSFC:s ledning samtidigt som
beståndet var mycket mindre. Det var dubbelt
katastrofalt under den tid IBSFC var aktivt, för att
använda Kaj Larssons egen vokabulär.

Vi ska erkänna att vi behöver IBSFC men hålla
organisationen under luppen. Nu säger man att man
har vidtagit stora åtgärder för att torskbeståndet
ska återhämta sig. Det kan vi ha synpunkter på. Den
fiskdödlighet man har beslutat om för östra
beståndet är av samma storlek som om beståndet vore
hälsosamt, alltså över 240 000 ton.

Sinikka Bohlin (s): För att vi inte ska få samma
talarlista som Sture Hansson berättade om från Visby
vill jag ställa en fråga till Världsnaturfondens
representant. Har vi råd att inte vidta
miljöåtgärder? Har vi råd att inte förvalta?

Lennart Nyman: Jag anser att vi inte har råd med
det. Vi har inte råd att inte vidta åtgärder. Det är
också bakgrunden till vår kampanj, som har lyfts
fram på ett positivt sätt.

Ministrarna säger positiva saker och talar om att
hålla sig till ekosystemförvaltning och
försiktighetsprincipen eller försiktighetsansatsen.
Men de definierar inte orden. Vad menar regeringen
och de ansvariga ministrarna med att man följer
försiktighetsprincipen? Vad menar man med
ekosystemförvaltning? Det är där vi kan fordra svar
i första hand. Sedan får de ansvariga myndigheterna
under försöka anpassa sin verklighet till det.

Per-Samuel Nisser (m): Sture Hansson tog upp en del
av det jag tänkte fråga kring. Min fråga går både
till Sture Hansson och Hans Ackefors. Vi har sett en
del diagram över bestånden, bl.a. över
torskbestånden som debatteras mycket. Om jag minns
rätt dalade kurvan kraftigt 1986 och 1987 efter att
ha legat på en relativt hög nivå i tio år. I mitten
på 70-talet och tidigare låg beståndet på samma låga
nivå som i dag. Jag vill borra lite mer i den
frågan. Vad hände? Varför ökade torskbeståndet så
kraftigt? Gjordes regleringar eller fanns det andra
orsaker? Hur såg det ut i början på 70-talet, det
som inte syntes på diagrammet?

Hans Ackefors: Herr ordförande! Det var ett stort
saltvattensinbrott i början av 80-talet. Det bidrog
till att torsken fick gynnsamma lekbetingelser i
Östersjön. Vi fick in syrsatt, salt vatten från
västerhavet som spolade rent i Bornholmsbassängen.
Salthalten och syrehalten steg. Därför fick vi under
flera år väldigt goda lekbetingelser.

Jan-Erik Holmberg: Herr ordförande! Jag skulle vilja
fråga Bengt Sjöstrand ett par saker. Jag blev mycket
förvånad över att en biolog på Fiskeriverket talade
om strukturfrågor. Jag kommer att ställa en fråga om
strukturen.

Det står i Bengt Sjöstrands anteckningar om ett ökat
fusk. Är det ett fusk hos svenska torskfiskare eller
är det några andra som fuskar? Du pratar om att man
ska reducera trålfisket och prioritera garn-, krok-
och burfiske i Östersjön. Eftersom du pratar om
strukturen borde du veta att det för varje trålare
som har försvunnit sedan 80-talet har blivit två
garnbåtar. Det är inte så många trålbåtar kvar. Jag
vill gärna att du svarar på min fråga, Bengt
Sjöstrand.

Bengt Sjöstrand: När jag pratade gällde det förvisso
inte bara Östersjön och torsk.

Om vi ska använda eufemismen försämrad kvalitet i
fångstrapporteringen är det huvudsakligen den
pelagiska sektorn som är drabbad. Där förekommer
stora missrapporteringar om vilket område man har
fiskat i och en stor förbistring när det gäller
vilka arter man fiskat. Det är en allmän tendens att
man rapporterar fångsten efter de kvoter landet har
och inte efter artsammansättningen i fångsterna. För
att göra det behövs stickprov. De har ibland varit
väldigt sparsamma.

Jag tror att reducering av trålfisket är en
miljövänlig åtgärd. Trålen är det redskap som
åstadkommer störst direkt påverkan på det övriga
ekosystemet. Dessutom är trålen det fångstredskap
som det är svårast att införa selektiva åtgärder
för. Man har nått ett stycke på väg, men det är ännu
långt kvar. Det skulle främja ett varaktigt fiske om
man minskade trålfisket och ökade fisket med de
andra redskapen.

Bo Hansson: Riksdagsledamoten Nisser ställde en
fråga som Hans Ackefors tog upp. Svaret var väldigt
kortfattat. Jag skulle vilja tillägga att en av
orsakerna till de stora torskbestånden på 80-talet
är att fångstkapaciteten inte alls var lika stor som
i dag. Antalet båtar har minskat drastiskt. Men
antalet fångade individer har inte minskat, såsom
Sture Hansson har framhållit. Det är effekten av
fiskeriförvaltningen. När man hör Kaj Larsson och
Hugo Andersson verkar det som om de är nöjda med
resultatet av förvaltningen. Jag skulle vilja ha ett
klargörande på den punkten: Är ni nöjda med den
fiskeriförvaltning som har bedrivits under 90-talet?

Hugo Andersson: Jag vill göra ett tillrättaläggande.
Bo Hansson må vara förlåten, men om man har fiskat
räka och kräfta på västkusten kanske man inte har
fullständig pejling på hur det såg ut i Östersjön i
mitten på 80-talet. Du säger att fångstkapaciteten
inte var så stor. Den var väldigt stor då. Vi hade
vita zonen, ett oreglerat område öster om Gotland.
Där fiskade en stor del av Europas länders flottor.
Det var ett fiske som aldrig redovisades någonstans.

Bedömningar har gjorts som visar att man var uppe
i fångster på 600 000 ton under ett par år.
Fångstkapaciteten var det inget fel på. Det är
anledningen till den s.k. peaken på den kurva som
Sture Hansson så gärna visar, där kurvan mest visar
80-talet. Det finns en förklaring. Anledningen till
att bestånden var så starka är det som sades
tidigare om saltvatteninbrottet. Den frågan skulle
vi behöva diskutera ytterligare senare. De yttre
miljöbetingelserna och inte bara fisketrycket
påverkar fisket i Östersjön.
Sverige har sedan snart tio år drivit frågan om en
vettig förvaltningspolitik när det gäller
torskfisket i Östersjön. Näringen och regeringen har
varit eniga i stort om vilka åtgärder som bör vidtas
för att få till stånd en bättre politik. Det har vi
drivit. Det har stött på patrull på många håll. Vi
fick ett litet genombrott 1994 när det gällde vissa
åtgärder. Sedan har det stått och stampat till förra
året när vi fick ett nytt genombrott för en ökad
selektivitet, ett förlängt sommarstopp och åtgärder
av det slaget som är viktiga element i en vettig
förvaltningspolitik. Det vi inte lyckades med var
att höja minimimåttet. Det nämnde Stefan förut. Men
vi utgår från att den frågan löses i höstens
förhandlingar inom ramen för IBSFC.

Vi kommer aldrig att vara nöjda med förvaltningen
eftersom den ständigt måste debatteras och
utvecklas, tekniskt och på annat sätt.

Klas Hjelm: Jag skulle vilja kommentera detta med
marina reservat och ställa en fråga. Hugo Andersson
sade att Sveriges Fiskares Riksförbund säger nej
till marina reservat därför att argumenten är så
tunna. I stället pekar han på lösningen i
Kosterfjorden. Det är möjligt att även fiskarna
själva skulle vara lite mer försiktiga innan de
säger nej till marina reservat. Nyligen publicerade
undersökningar från USA indikerar att marina
skyddsområden kan ha stor betydelse för
fiskreproduktionen. Om bestånden kan återhämta sig
tämligen ostört kan det bidra till ökade fångster
också utanför reservaten.

Hugo Andersson kan kommentera det om han vill. Men
det kanske är intressantare att höra vad
Fiskeriverket säger, som sektorsmyndighet.
Fiskeriverket har ansvar för fiskbestånden i den
meningen, som jag tolkar det. Då borde
sektorsmyndigheten ha en kommentar till om man anser
att det är intressant och har tagit några initiativ
för att undersöka om det stämmer. Jag undrar också
om Fiskeriverket i den frågan samarbetar med
Naturvårdsverket.

Ingemar Torkelsson: Jag är yrkesfiskare från
västkusten. Vår släkt har bedrivit fiske i
generationer. Om det är någon i den här församlingen
som vill ha ett uthålligt fiske som man kan leva på,
ett fiske för nästa generation, så är det vi
fiskare. Sedan 1995 har jag drivit en
selekteringshantering i trålar. Vi skulle kunna öka
fisket om vi hade bättre selektering.

För att få balans i debatten skulle jag vilja
redovisa vad vi gjorde 1995. Vi byggde om en trål.
Ransonen var då 7 000 kilo. Vi dödade ungefär 6 200
fiskar för att få i land den fångsten. Så mycket som
23 % gick över bord. Vi hade alltså för dålig
selektering. Då gjorde vi eget provfiske och
selekterade fisken. Då kunde vi fiska större antal
fiskar och öka fisket med 5 ton på samma individer.
Vi föreslog Fiskeriverket det men fick naturligtvis
nej eftersom förslaget kom från fiskarhåll. Jag har
aldrig blivit så besviken som den gången över hur vi
behandlades. I stället för 7 ton kunde vi fiska 12
ton av samma individer med ett selekterande system
som vi fiskare själva hade kommit fram till.

Nu har en utredning suttit i tio år och arbetat med
frågan hur vi ska kunna selektera. Den har kostat 17
miljoner. I dag är vi där, dit vi ville komma den
gången.

Gunnar Norén: Jag representerar ett nätverk med 26
miljöorganisationer runt Östersjön. Vi har suttit
med i Baltic 21-processen, där man har utvecklat
sustainable fisheries. Vi har varit observatörer på
Baltic Seafisher Commissions möten förra året. I
Sverige har vi bl.a. Naturskyddsföreningen och
Världsnaturfonden som medlemmar.

Jag vill kommentera skälen till att vi har hamnat
i den situation som vi i dag befinner oss i. Den
frågan har ställts tidigare från utskottet. Jag vill
hålla med Sture Hansson om att vi har misslyckats
med fiskeripolitiken. Det hänger mycket på att de
intressenter som varit med och beslutat om
fiskekvoter har kommit från näringen. Natur- och
miljövårdsintressena har alldeles för lite att säga
till om. Den beslutsordningen måste ändras.
Framgången för svensk och europeisk miljöpolitik
har berott på att det har funnits oberoende
miljömyndigheter som har satt gränser för andra
sektorer. Det gäller industrisektorn, t.ex.
skogsindustrin i Sverige. Det finns en miljöbalk som
sätter gränsen för vad naturen tål och under vilka
förhållanden man får bedriva verksamhet. Vi måste
komma fram till det också när det gäller fisket. Det
måste vara någon utanför näringen som bestämmer vad
naturen tål.

Vi har pratat om försiktighetsprincipen. Vi har sagt
att den behöver definieras. Det är viktigt att man
gör det i svensk fiskeripolitik. Varför är det så
viktigt att man inte överskrider ICES råd om
fiskekvoter? Jo, ICES föreslår fiskekvoter som är
satta för att undvika en kollaps när det gäller
fiskebeståndet. Därför kan en sådan gräns inte vara
förhandlingsbar. I stället har man inom Östersjöns
fiskerikommission under alla år konsekvent ökat
mängden. Det leder förstås till en uppenbar risk för
en framtida kollaps i fiskebeståndet.

Lennart Nyman: Jag tänkte göra ett påpekande.
Diskussionen här har kommit in i ett bakvatten. Man
talar mycket om hur bra eller hur dåligt
förhandlingarna har lyckats. Det är ett
tillbakablickande. Räcker det inte att vi
konstaterar att EU självt i sin grönbok har
konstaterat att fiskeripolitiken, som den har
bedrivits fram till nu, är ett misslyckande. Vi ska
se framåt, i första hand de närmaste tio åren, både
här i Sverige och inom EU. Vi bör närmast fråga oss
vad vi har lärt av misstagen och vad vi kan göra
framöver. Det är ett bättre sätt att använda tiden.

Lars-Erik Liljelund: Jag vill göra två korta
kommentarer. Det har påpekats från flera och i något
fall sagts i klartext att Naturvårdsverket skulle
hantera fiskekvoterna. Det är sektorsprincipen som
gäller i flera av de myndigheter som utskottet har
att titta på. Det gäller Skogsstyrelsen,
Jordbruksverket osv. Det vore en underlig
konstruktion om två myndigheter under samma regering
agerade olika.

Naturvårdsverket jobbar med marina reservat. Vi har
en förteckning sedan 1982. Det är väl bekant för er
att det inte är vi som fattar besluten utan
länsstyrelserna. De besluten fattas numera enligt
miljöbalken. De marina reservaten är inte bara
avsedda att reglera fisket. Det ska till en mängd
andra kvaliteter för att det ska bli ett marint
reservat enligt miljöbalken. Det togs upp ett
exempel från Öresund. Fiskelagen är i dag så
utformad att om man vill reglera enbart fisket,
t.ex. införa fiskeförbud, behöver man inte använda
miljöbalken.

Eskil Erlandsson (c): Herr ordförande! När vi ska
fatta beslut är det viktigt att våra
ställningstaganden görs på riktiga grunder och med
kunskap. Vi har fått mycken kunskap på detta område
i dag. En del har vi med oss i bagaget sedan
tidigare. Det är ändå dåligt belyst om de naturliga
fluktuationerna i t.ex. Östersjön vad beträffar
salthalt, inströmning av nytt friskt vatten,
syrsättning osv. har någon betydelse eller inte. Så
här långt framstår det för mig som om de faktorerna
är av underordnad betydelse och att det bara är
uttaget av fisk som har betydelse för
reproduktionen.

Min andra frågeställning rör de debatter om
miljögifter som var stora under framför allt 60-
talet. De hot som vi såg då, är de borta eller
förekommer fortsatt yttre påverkan i form av
miljögifter som gör att fiskebestånden utvecklas
t.ex. på ett negativt sätt?

Jag vänder mig närmast till representanter för
fiskarna men också till Naturvårdsverket.

Lars-Erik Liljelund: Fiskeriverket får svara på
frågan om fiskebeståndens variation. De laboratorier
som utför de undersökningar som lämnas till ICES
finns inom den myndigheten.

Kort om miljögifter: Det är ett problem. Den
minskning av miljögifter i bl.a. fisk som vi har
sett har upphört. Den mäts bl.a. av
Naturvårdsverket. När det gäller fisk som konsumeras
är det dock Livsmedelsverket som står för
mätningarna. Miljögifterna minskade kraftigt från
slutet på 70-talet. Sedan har utvecklingen planat
ut. Det kan finnas källor till det. Jag misstänker
en del källor på östra sidan om Östersjön.

Hans Ackefors: Herr ordförande! Jag misslyckades
tydligen med att klargöra miljöns betydelse i mitt
anförande. Miljön har en fantastisk betydelse för
rekryteringen till fiskbestånden. Jag kanske inte
var nog tydlig. Grunden för ett fiskbestånds
tillväxt är en gynnsam miljö när fiskynglen växer
upp. Den saken är utom all diskussion. Det kan också
vara andra faktorer som griper in. Men miljön bidrar
till en rekrytering och ett ökat bestånd.

Det finns ganska många undersökningar som har
gjorts i Nordsjöområdet, t.ex. om hur miljögifter
kan påverka fisklarverna. Det är framför allt de
unga fisklarverna som påverkas av miljögifter. Där
ser man missbildningar och sjukdomar som uppträder
hos fisken. Men man har bedömt att reproduktionen
ändå är så riklig att detta i stort sett inte är en
faktor som påverkar beståndets storlek.

När det gäller Östersjön finns en annan
problemställning som vi har diskuterat i många år.
Det gäller om fisken är hälsosam eller inte för
individerna. Det är egentligen Livsmedelsverkets
bord. Eftersom jag var inkopplad på frågan om
kvicksilver, PCB, DDT osv. från 1965 och framåt kan
jag säga att halterna har gått ned kraftigt. Men
utvecklingen har stannat upp, som Lars-Erik
Liljelund sade. Dessutom har vi den besvärliga
dioxinfrågan. Jag tror att vi ska lämna den och
komma tillbaka till den vid ett senare tillfälle i
dag.

Fredrik Arrhenius: Visst finns det naturliga
fluktuationer. Det är basen, som Hans Ackefors har
nämnt. Det kommer hela tiden nya årsklasser. En ny
årsklass kan vara bra eller dålig beroende på ett
antal olika faktorer.. Det visas också i
Havsforskningsrådets rapporter. Miljöfaktorer
påverkar mycket. Det kan vara olika faktorer som
påverkar olika år.

En årsklass kommer sällan in i fisket första året,
när den har kläckts. Många gånger dröjer det ett par
år. Då vet man ett par år före hur mycket det finns
att fiska på. Om man ser tillbaka i tiden fanns fler
årsklasser att fiska på. I dagsläget har det blivit
en eller ett par årsklasser. Då måste man ha
kontroll på vad som kommer in i fisket. I några
årsklasser kan det bli en topp, som har nämnts av
Hans Ackefors. De aspekterna måste man ha med och
inte bara titta på nuläget. Det gäller att också
titta på de nästkommande åren. Den informationen
finns i tabellform och i texten i råden. Den
information som kommer från Havsforskningsrådet har
nämnts i dag. Ibland krävs tid för att penetrera den
informationen.

Hugo Andersson: Jag vill bara kort svara på frågan.
När det gäller fluktuationerna har vi tidigare nämnt
att saltvatteninbrotten är kopplade till
torskfisket. Det är naturligtvis helt avgörande för
om vi ska ha något torskfiske eller inte om vi får
de här ordentliga inbrotten. 1977 och 1978 var det
stora inbrott som gav rekordfiske, på 80-talet osv.
Det går lätt att följa förändringarna i det
beståndet om man tittar på saltvatteninbrotten. Det
är naturligtvis svårt att påverka det, i varje fall
i positiv riktning. Vi är rädda för att man ger en
negativ påverkan om man bygger en mängd broar över
de sund som ska föra in det här vattnet i Östersjön.
Vi får se vad som kan hända med det.

Den andra delfrågan är miljögifterna. Ackefors
nämnde dioxinet, men jag vill ändå ta upp det och
tycker att vi ska återkomma till det. Temat för den
här dagen är framtiden för det svenska fisket, och
dioxinfrågan kan bli det som i princip sänker
Östersjöfisket, om allting går galet. Med de
gränsvärden som vi nu har fått på fisken och med den
situation som är i fråga om dioxinhalterna på
bakgrundsnivån i Östersjön kommer vi att få problem
den 1 juli i år - det vet vi. Om situationen vad
gäller dioxinnivåerna inte förbättras radikalt
snabbt kommer vi, när man ska revidera de här talen
2004 och när den svenska dispensen går ut 2006, att
vara i en mycket besvärlig situation, dvs. om
halterna inte har reducerats innan dess. Som Lars-
Erik Liljelund sade har det tyvärr planat ut när det
gäller minskningstakten i tungmetaller, PCB och
därmed dioxiner, och det är mycket oroande. Jag vill
vädja till utskottet, som har att jobba inte bara
med fiskefrågor utan också med miljöfrågor, att
hjälpa oss att se till att jobba så att vi får en
bättre miljö i Östersjön.

Ordföranden: Får jag fråga Bertil Norbelie om han
tänker tala om dioxinfrågan. Vi behöver nog ägna
lite mer tid åt den, så vi kanske ska spara den till
efter pausen.

Bertil Norbelie: Ja, jag var inne på det spåret. Jag
tror att vi ska spara den frågan till efter pausen.
Men jag skulle gärna vilja påpeka att om vi har den
här utplaningen när det gäller minskning av
belastningen av organiska livsmedel,
bekämpningsmedel eller föroreningar gör vi på
Livsmedelsverket också mätningar av hur det faller
ut i bröstmjölk. Där kan vi läsa av att de svenska
kostråden fungerar, för i bröstmjölken minskar
halterna. Vi bedömer att vi med våra kostråd har
kontroll över den situationen.

Bengt Johansson: Jag tillhör Sveriges Yrkesfiskares
Ekonomiska Förening, som är en utbrytargrupp från
SFR, som inte alls har samma åsikt om svenskt fiske
som Hugo Andersson och de andra framför mig här.

Visst finns det normala fluktuationer i
fiskbestånden upp och ned, men situationen blir inte
bättre av att man fiskar upp torsken när huvuddelen
av den torsk man fiskar väger under 4 hekto. Mycket
av den går ut död vid sidan som är under 27 cm. Så
fort det dåliga fisket kommer upp till diskussion
får vi alltid höra att det är normala fluktuationer,
att det har varit bättre och sämre förut. Men
situationen blir inte bättre om man misshushållar
med bestånden som man har gjort de senaste tio åren.

Ordföranden: Då ska vi ta en paus. Först vill
Sinikka Bohlin säga någonting.

Sinikka Bohlin (s): Som bisittare har jag en vädjan
till er nu. Det har varit fyra som har frågat, och
det har tagit en timme. Det finns tio på listan som
vill fråga. Det innebär att ni som frågar ska ha
klara, riktade frågor och att ni som svarar ska ha
korta svar, som också är inriktade på framtiden. Vi
vet att vi har problem. Försök vända debatten lite
grann, så att vi har någonting i väskan när vi går
härifrån.

*

Ordföranden: Välkomna åter. Under den timme som nu
ligger framför oss måste vi vara lite mer strikta än
tidigare. Jag ska försöka hjälpa till med det. Det
får inte vara långa utlägg, vare sig i frågorna
eller i svaren. Det ska vara så strikt som möjligt.
Jag är fullt medveten om att alla som är inbjudna
vill vara med och säga någonting, men vi ska ändå
försöka hålla oss till svaren och de koncisa
frågorna.

Maria Wetterstrand (mp): Jag förstår att kommentaren
om att man inte ska ha för långa inlägg i frågorna
delvis var riktad till mig. Jag ska försöka att inte
ha alltför mycket inlägg utan hålla mig till de
frågor som jag har skrivit upp.

För det första funderar jag över fokuseringen på
miljöpåverkan kontra överfiskets påverkan på
bestånden. Hans Ackefors var inne en hel del på det
här med signaler som man får innan bestånden minskar
på grund av olika miljöfaktorer. Då undrar jag: Vet
man i allmänhet i tid att bestånden är på väg att gå
ned, så att man kan anpassa fiskekvoterna utifrån de
ändrade förutsättningar som miljöpåverkan innebär?
Det måste ändå vara det viktigaste. Miljöpåverkan
kan vi till viss del göra någonting åt genom
politiska åtgärder och på andra sätt, men mycket av
miljöpåverkan kan vi inte göra någonting åt. Däremot
kan vi förändra fiskekvoterna utifrån de
förutsättningar som den förändrade miljöpåverkan
innebär.

Vi har också pratat lite grann om länderna i
Baltikum och deras påverkan. Det låter väldigt
mycket som att det är i princip deras fel att vi
inte kan göra någonting åt fiskekvoterna i
Östersjön. Jag blir lite deprimerad när jag hör
chefsförhandlaren säga att det inte spelar så stor
roll vad vi tycker för vi måste förhandla och de
kommer ändå inte att gå med på det. Då skulle jag
vilja ställa frågan till Coalition Clean Baltic hur
det är i de baltiska staterna: Finns det en stark,
pådrivande rörelse även där för att man ska sänka
fiskekvoterna och skapa ett hållbart fiske? Eller är
det så att vi är väldigt mycket bättre än de och har
en helt annan syn på det här?

Hans Ackefors: Jag kan visa en overheadbild för att
förklara. Bilden ska illustrera en sak i Maria
Wetterstrands fråga. Om jag först tar miljögifter
över huvud taget, var jag inne på att man tydligt
och klart kan avläsa detta i larvernas status, då
många blir missbildade vid höga föroreningshalter i
vattnet. Det är den ena sidan av miljöfrågan. Men
det kanske inte har haft så stor betydelse, eftersom
det föds så otroligt mycket fisklarver.

Den andra frågan som jag ska relatera till nu är:
Vet man i förväg när ett bestånd går ned? Ja, man
vet det med ett eller två års fördröjning. På bilden
illustrerar kurvan fiskdödligheten, och vi ser hur
beståndet går ned. Man kan alltså väldigt fort
avläsa fiskdödligheten i beståndet om man har årliga
provtagningar, och då ger forskarna en signal till
politikerna att fiskdödligheten är mycket högre än
den har varit tidigare. Då kan man alltså i princip
agera.

Gunnar Norén: Först vill jag säga att när det gäller
de olika länderna som agerar runt Östersjön har ju
EU, dvs. Sverige, Finland, Danmark och Tyskland, den
största delen av kvoten. De andra länderna har ju en
mindre del. Men vi vet ju också att ett minskat
fiske betyder mycket mer för ekonomin i de här
länderna, t.ex. Estland, Lettland och Litauen,
eftersom man inte har samma stödmöjligheter om man
får utebliven fångst o.d. Vi vet också att Estland
t.ex. i förhandlingarna som var i september drev på
mycket hårt att man skulle ha en ökad kvot för
strömming och skarpsill. Det är mycket viktigt för
dem.

När det sedan gäller medvetenheten i den
östeuropeiska delen av Östersjön finns det inte en
starkt pådrivande miljörörelse på samma sätt där som
vi har i Västeuropa och i Sverige, men det finns en
ökad medvetenhet om att det här börjar bli ett
problem, och man börjar diskutera frågan mer.

Stefan de Maré: Jag kan nästan bara bekräfta vad som
sades från Coalition Clean Baltic: Orsaken är
naturligtvis att i de baltiska länderna, där man
inte har de här stödåtgärderna, slår nedskärningar
och restriktioner i fisket mycket hårdare än det gör
i väst där man har arbetslöshetsersättning,
fartygsbidrag osv. Dessa skillnader förklarar också
varför det är svårare att få igenom restriktioner i
fisket just i de baltiska länderna och i Ryssland.

Maria Wetterstrand (mp): Jag skulle vilja fråga Hans
Lassen från ICES: När man gör sådana här
rekommendationer från ICES, tar man då hänsyn till
indikationer på storleken på de uppväxande
fiskbestånden, t.ex. tillgången på larver, yngel
etc.?

Hans Lassen: Ett kort svar är: Ja, i hög grad! Man
har i de flesta länder rutiner för övervakning av
fisk, ofta också larver och ägg, och det är en
central del i den rådgivning som ingår i
bedömningarna.

Kjell-Erik Karlsson (v): Om en verksamhet innebär en
avsevärd försämring för miljön får den enligt
miljöbalken inte bedrivas. Gäller inte miljöbalken
för verksamheten i våra vatten? Att utrota arter
helt eller delvis inom stora områden måste väl ändå
anses som en avsevärd försämring av miljön? Jag
skulle vilja ställa den frågan till Fiskeriverket
och Naturvårdsverket.

Karl Olov Öster: Miljöbalkens inverkan på fisket är
väl en rätt komplicerad fråga, tror jag. Här behövs
ju inte tillstånd av samma typ som fordras. De
principer som ligger bakom miljöbalken gäller också
för fiske. Sverige har ju, liksom många andra
länder, ingått internationella avtal om
försiktighet, Agenda 21 m.m., så i den meningen, när
det gäller politikens utförande, är det ingen
skillnad mellan olika typer av verksamhet. En annan
fråga är ju vilka exakta verksamheter som regleras
av miljöbalken och som behöver tillstånd, men det
kanske är en fråga som kan diskuteras ytterligare.
Det beror lite på vad frågeställaren syftar till.
Naturvårdsverket kan ju komplettera!

Lars-Erik Liljelund: Det är väl precis så att
grundtanken är att reglerna i andra kapitlet i
miljöbalken, hänsynsreglerna, ska vara
allmängiltiga, men det finns ett antal lagar vars
verksamheter direkt prövas och ingår under balken.
Sedan är det ett antal lagstiftningar som är
separata, t.ex. på skogsområdet, där faktiskt balken
har bäring, men den fortsatta regleringen av
skogsbruket med utgångspunkt från det sker i
skogsvårdslagen. Jag föreställer mig, utan att vara
expert på det här, att det är precis samma sak här.
Det är fiskelagen som man sedan använder sig av för
att åtgärda.

Ester Lindstedt-Staaf (kd): Vi hörde här att
tråleriet är den stora syndaren när det gäller
havsfisket. Nu är de flesta här marinbiologer, men
nu har man ju börjat tråla även i insjöfisket. Det
gäller inte bara de fem stora sjöarna, utan andra
sjöar. Det är klart att man får stora fångster, och
det har man haft glädje av i bygderna; näringen har
ökat och ungdomar kan få säsongsjobb, om man ser det
positivt. Men vad händer med ekosystemen då i
sjöarna? Finns det någon vetenskap om det här i dag?

Jag har också en annan fråga. Nu ökar man
maskstorleken för fisket i Östersjön. Hur nära
idealet är det, och hur långt har vi kvar till
idealet? Är det någon som kan uppskatta vad det
spelar för roll för fiskeriet: Hur stor del blir
utslagen med den här maskstorleken jämfört med den
ideala, om vi inte ska ha fiskestopp?

Hugo Andersson: Om jag förstod frågan rätt påstod
Ester Lindstedt-Staaf att det trålas i alla de stora
insjöarna. Det är inte sant. Vi trålar i Vänern
efter siklöja. Det är det enda trålfiske som sker i
insjö, och det har pågått ganska länge. Det är ett
mycket begränsat fiske, både i tid och antal båtar,
och det finns en kraftig reglering av de redskap som
får användas.

Den andra delen gällde hur nära idealet man är när
det gäller maskstorlek i de olika redskap som vi
använder i Östersjön. Om vi då håller oss till
torsken, som är det som vi har jobbat mest med, så
finns det nu ett mycket gediget underlag, ett
projekt som heter Bacoma, som har ägnat forskning i
tre fyra år åt att försöka reda ut rent tekniskt
effekten av olika typer av selektionsutrustningar
men också hur effekten blir på bestånden. När man
gör de här försöken får man fram kurvor, s.k. L50-
kurvor, där man ser hur många procent av fiskarna
som slinker ut och hur många som blir kvar i trålen
vid ett visst givet maskmått och en viss given
storlek på fisken.
Man måste först utifrån en biologisk utgångspunkt
bestämma sig för vid vilken storleksgräns vi tycker
att man ska börja fånga fisken. Har man väl bestämt
det kan man med tekniska åtgärder sätta den
maskstorleken. Det vi nu har i selektion i trålarna
är 120 millimeters maska, vilket innebär att vi har
en selektion vid ett mått på 43 centimeter på den
torsk som fångas. Det innebär att av 43 centimeters
torsk far hälften ut och den andra halvan stannar
kvar i trålen. Där går brytpunkten på dem. Detta är
alltså ytterst en fråga om vilket mått man bestämmer
sig för. Tekniken finns alltså.

Det finns också en koppling till garn, och den är
också väl utredd.

Bengt Johansson: Jag vill ta upp samma fråga. Vad
gäller garnfiskarna kommer de inte att beröras,
eftersom selekteringen redan fungerar där. Man
fångar större fisk än vad man gör i trålarna.
Storleken på den trålfångade torsken kommer inte att
öka, eftersom trålfiskarna redan har lärt sig att
fuska med den här panelen. Man säger nu utbrett,
t.o.m. bland medlemmar i Sveriges Fiskares
Riksförbunds styrelse, att det går alldeles utmärkt
att fuska med den här trålen. För att kortsiktigt
kunna överleva kommer man att göra det. Jag hoppas
att forskare och politiker håller ögonen på hur stor
medelvikten kommer att vara bland tråltorsken nu den
närmaste tiden.

Håkan Carlstrand: Jag skulle bara vilja visa upp den
här pappersfisken, när vi ändå pratar om minimått på
fisk. Detta är alltså minimåttet på torsk på
västkusten. Ute i Nordsjön är minimåttet 5
centimeter större. Förhoppningsvis har vi 35
centimeter och inte 30 centimeter nästa år på
västkusten, men även om vi skulle få 35 centimeter
så är det 10 centimeter under när hälften av
torskhonorna är könsmogna. 83 % av den torsk som
landades på svenska västkusten år 2000 var fisk som
var under 40 centimeter.

När vi ändå pratar om det här med selektering kan
man fundera lite vidare över andra arter. En art som
är väldigt känslig och som håller på att utrotas på
den svenska västkusten är slätrockan. Den är
könsmogen vid ungefär 15 års ålder, är 1 ½ meter
lång och får ungefär 40 ungar per år när den har
kommit upp i den åldern. Ska vi bevara den
biologiska mångfalden i havet och inte bara några få
arter så krävs det fredade områden.

Karl Olov Öster: Jag tänker inte kommentera detta i
detalj, men det är väl klart att det arbete som
bedrivs på Fiskeriverket ju går mycket ut på
redskapsutveckling över huvud taget. Det satsas en
hel del pengar, och genom de här miljömålspengarna
som vi har fått finns det ytterligare möjligheter
att intensifiera det här arbetet. Det tråkiga har
väl kanske då varit, specifikt för Östersjön, att
det har tagit så pass lång tid att få igenom en
selektionspanel. Om någon sedan använder detta för
att fuska är det väl inte någon princip som någon
aktivt marknadsför, utgår jag ifrån.

Stellan Hamrin: Jag vill bara komplettera svaret när
det gäller sötvattensfisk, eftersom jag är gammal
sötvattensfiskforskare.

Man trålar som sagt på siklöja i Vänern och
Bottenviken. Det är ju en sötvattensfisk. Båda de
bestånden har minskat väldigt kraftigt efter att den
här verksamheten kom i gång.

Ingvar Eriksson (m): Det är naturligt att fiskarna
känner stor oro inför de drastiska åtgärder som
kanske behövs. Det gör andra också, t.ex. vi inom
miljö- och jordbruksutskottet. Vi bör rimligen alla
ha intresse av att få till stånd ett långsiktigt
hållbart fiske; det kan vi väl i alla fall vara
överens om. Men efter den diskussion som hittills
har varit har man en känsla av att så länge man inte
uppnår mer av samsyn blir det omöjligt att nå
framgång.

Vad är sanning? Vad kan man bli överens om? Är det
någon som har tankar kring hur man ska gå vidare för
att nå den framgång som vi alla eftersträvar?

Jag vill till sist ta upp dioxinfrågan. Det är ju
viktigt att den blir riktigt klarlagd, när nu chefen
för Livsmedelsverket är här. Vi i Sverige kan äta
Östersjöfisken, men andra kan inte äta den. Så
uppfattar folk det, och det är lite märkligt. Men
hur var det för 20 år sedan; var det inte värre då?
Vi har ju överlevt ganska bra på fisken under den
här tiden. Fungerar det här med hälso- och
kostråden?

Sinikka Bohlin (s): Eftersom Ingvar kom in på det
här området, dvs. hur vi ska gå vidare och hur vi
ska hitta samsynen tänkte jag visa den här bilden
med en tanke som jag fått från Världsnaturfonden.
Den kan vara lite provocerande. På samma sätt bör
vi, när vi nu ska gå vidare i de här frågorna, tänka
på vad vi kan göra för att komma i närheten av den
tätposition som alla ändå innerst inne vill uppnå.
Jag ville alltså visa att det finns tankar i den här
riktningen, och jag hoppas att era tankar också
kommer fram nu när vi börjar diskutera, som Ingvar
var inne på, vad vi ska göra framöver.

Karl Olov Öster: Jag kanske inte har ett uttömmande
svar på den fråga som har ställts, men vad som är
viktigt att komma ihåg här, trots att man gör sig
skyldig till upprepning, är ju att det gäller att
komma överens inte bara nationellt utan också
internationellt. Det är ju ingen som påstår i dag
att EG:s fiskeripolitik har lyckats. Det är lika
säkert som att alla i princip är för ett hållbart
fiske. Frågan är sedan: Hur ska då detta uppnås? Det
är väl det som är den stora frågan.

Visserligen kan vi nationellt kanske göra en del
saker, men det viktiga är ju ändå vad som händer på
det internationella planet. Det är ju ett oerhört
viktigt år detta, 2002, och att de som har något att
säga i detta ämne, fiskeripolitikens utformning, tar
ställning.
Det kanske inte är jag som ska meddela det, men
jag har läst riksdagens propositionslista inför
våren, och regeringen har en, ja, kanske inte en
proposition i egentlig mening, men en skrivelse om
den gemensamma fiskeripolitiken. Det är i det
sammanhanget som det finns en avgörande tidpunkt för
hur Sverige ska ställa sig i de olika frågorna. Det
är inte min uppgift att tala för departementet. Jag
vill bara nämna detta som en upplysning som jag
anser inte vara helt oväsentlig.

Fiskeriverket för sin del har avgivit ett omfattande
yttrande - jag tänker inte referera det här -
rörande fiskeripolitikens inriktning och tar
naturligtvis sikte på ungefär samma saker som WWF
har tagit upp. Vi har inte samarbetat i den
meningen, men de frågeställningar som reses är
gemensamma för alla parter. Frågan är sedan: Var
ligger avvägningspunkterna, och det är väl det som
är det svåra i hela diskussionen egentligen. Vi
måste ta hänsyn till haven. Hur ska vi samtidigt
kunna ha inte bara ett hållbart fiske utan också en
hållbar fiskerinäring? Det tycker jag är de centrala
frågorna, som kan vara värda ett par ord.

Joachim Sävström: Jag tackar för ordet! Det har
varit mycket historik här i dag. Vi har konstaterat
att fiskeriförvaltningen har misslyckats. Ett par
problem vad gäller Östersjötorsken är att den fiskas
upp när den är för liten, och lekbiomassan är också
för liten. Ett torskfiskestopp skulle vara helt
förödande för fiskerinäringen. Om man sätter stoppet
på två tre år finns det inga fiskar kvar. Men man
kanske kan lösa problemet på ett annat sätt. Jag
vill ställa frågan till Kaj Larsson: Hur ser han på
det?

Av torskens lekområden är det ett som fungerar i
dag i Östersjön. Sätt ett totalstopp runt det för
allt fiske, och låt de torskhonor som tar sig in i
området få leka i fred! Jag kan dra en parallell.
Hur skulle det se ut med svensk grisnäring om vi
slog ihjäl suggan innan hon hade grisat? Varför är
det så stor skillnad mellan jordbrukspolitik och
fiskeripolitik? Det är min motivering.

Till Stefan de Maré vill jag påpeka att det alltid
är problem då man förhandlar med baltstater eller
med danskar eller tyskar. Men kan inte EU bestämma
självt i EU:s vatten? Jag går då tillbaka lite och
tänker på om man stoppar fisket i lekområdet.

Stefan de Maré: Man kan se att en förändring kommer
att inträffa i framtiden, och det är när de baltiska
staterna och Polen kommer att bli medlemmar i den
gemensamma fiskeripolitiken. Detta kommer kanske att
ske inom bara några år. Då kommer IBSFC att
försvinna som organisation. Östersjön blir alltså en
bilateral angelägenhet mellan ett väldigt
dominerande EU och Ryssland, vilket också kommer att
göra det mycket lättare att få igenom åtgärder. Det
blir mer ett spel mellan jämbördiga parter. Man kan
nog räkna med att vi kan få en ganska stor
förbättring i det här sammanhanget genom det.

Vi försöker också bygga upp en koalition inom EU med
de länder som vi vet har samma syn som Sverige i de
här frågorna, framför allt kanske Tyskland. Det
håller vi på med för närvarande. Vad vi också
behöver är ett bättre underlag. Vi tittar också över
ICES organisation och roll för en bättre samsyn
mellan forskare, miljöorganisationer, biologer,
fiskare och förvaltare. Det tror jag också är en
mycket viktig punkt. Tommie Sjöberg kanske vill
komplettera med någonting.

Tommie Sjöberg: Tack, kanske inte just i den frågan,
men det ställdes en fråga om samsyn nyligen, och då
ska jag säga att WWF uppvaktade jordbruksministern
för en tid sedan. Då kunde i varje fall WWF, hoppas
jag, konstatera att det föreligger samsyn mellan
regeringens politik framöver och vad WWF nu går ut
med i sin kampanj.

Jag vill bara kort ta upp en sak till: Ett underlag
inför framtiden finns, och om det tillåts kan min
medarbetare Ingela Byfors bara punktvis tala om vad
regeringen planerar för någonting som ska utgöra
underlag för bl.a. den framtida politiken.

Lennart Nyman: Det här blir nästan en gratis
reklamplats. Jag kan säga att jag håller med
föregående talare i det här fallet. Jag tänkte
nämligen också hänvisa till detta att det ju
faktiskt finns om inte en receptsamling, så dock
början till en receptsamling, och det är ju faktiskt
EU-kommissionens grönbok, som dessutom har
remissbehandlats här i Sverige av de flesta
ansvariga myndigheter och intresserade
organisationer. Även om man kanske framför allt
fokuserar på problemen, så väver man ju också in var
man ser att lösningarna eventuellt är, dvs. man
vänder på bevisföringen. Det som har lett till
elände får man ändra på. Jag tror att det är en
väldigt bra grund, speciellt som regeringen så
tydligt har sagt att den gärna vill ta täten i den
här frågan. Jag tycker att det är ett utmärkt
tillfälle.

Ingela Byfors: Jag skulle vilja kommentera lite med
anledning av den samsyn som har kommit fram i
samband med det arbete som gjordes med
miljöpropositionen. Riksdagen har ju nyligen
beslutat om detta, och vi från regeringen har då
vidtagit vissa åtgärder.

Fiskeriverkets verksamhet har fått en allt starkare
inriktning mot bevarandeåtgärder. Miljöpropositionen
har också föranlett att vi tillsammans med
Naturvårdsverket ska se till att det beslutas om
ytterligare fem marina reservat senast 2010, och
senast 2005 ska det råda fiskeförbud i ett av dessa,
vilket man ska utvärdera efter 2010. Fiskeriverket
ska också utreda effekten av fiske med drivgarn vad
gäller bifångster. Man ska driva på utvecklingen av
selektiva redskap och arbetet med att utforma
regelverk, såväl nationellt som internationellt.
Nationellt ska vi angående selektiva redskap
utarbeta ett åtgärdsprogram. Fiskeriverket ska
utreda betydelsen av bottentrålning för det marina
ekosystemet, och man ska även utreda
förutsättningarna för ett dumpningsförbud såväl
nationellt som internationellt.

Viking Bengtsson: När det gäller lektorsken och den
biomassan kommer vi nu i Halland att bilda
storavdelning när det gäller västkustfiskarna. En av
de första frågeställningar som kommer att komma upp
på dagordningen är: Hur skyddar vi lektorsken i
Öresund? Vi har redan haft informella kontakter med
Håkan Carlstrand på Sportfiskarna, och jag tror att
vi ska kunna tackla den frågan gemensamt. Håkan har
också varit i kontakt med de båtar som bedriver
festivalfiske osv. Det finns ett mycket stort
mörkertal där nere. Det är också ett mycket stort
mörkertal när det gäller torskfisket över huvud
taget, om vi tittar på turbåtarna. Vi vet inte
mycket om det; det går inte in i statistiken, det
ligger inte i kvoter - det finns ingenstans.

Jag ska bara kommentera en sak till. När man gör
marina reservat ska man veta vad man gör marina
reservat av. Ett exempel är det förslag som fanns
hemma i Kungsbackafjorden, där man ville göra ett
reservat av en stendöd fjord. Vi kommer nu från
fiskets sida att ta kontakt med dem som har tittat
på bottnarna i Öresund och begära EU-stöd för att
göra en ny bottenundersökning där uppe, så att vi
kanske kan få mera kött på benen. Vad gäller de
undersökningar som hittills har gjorts hade det
varit bättre att lägga de pengarna på A-laget på
Kungsbacka torg, så hade i alla fall något kommit
tillbaka i form av skattepengar.

Willy Söderdahl (v): Min fråga gäller framtiden, och
jag vet inte vem av inledarna som vill svara på den,
kanske Lassen. Vi har sett en massa bilder på hur
bestånden har utvecklats samt hur fisknäringen
påverkas av det här och hur den har utvecklats. Jag
undrar: Finns det också bilder på en förväntad
framtid, 10-15 år framöver, för bestånd och för
näringen? Hur ser det ut? Man skulle kunna tänka sig
att man har ett scenario med nuvarande fiskepolitik,
med fiskestopp för vissa arter eller med en
fungerande förvaltningsplan. Hur tål de här olika
scenarierna sådana fluktuationer som vi har i
temperatur och saltvatten om man vidtar de här
åtgärderna? Kunde man hitta en samstämmighet i hur
man tror att framtiden ser ut måste det ju också
vara betydligt enklare att enas om de åtgärder som
man måste vidta. Finns det alltså någonting om
framtiden?

Hans Lassen: Ja, det finns många scenarier. Det
centrala i dem är att de allesammans är knutna till
en ganska betydande osäkerhet, eftersom
fiskebeståndens rekrytering inte är lätt att
förutsäga. Det andra centrala är att sådana
scenarier bara kan vara meningsfulla om de baseras
på det samlade fiskeritrycket. Det är svårt, för att
inte säga omöjligt, att göra det utifrån specifikt
svenska eller specifikt danska eller tyska
synpunkter. Det är det internationella, totala
fiskeritrycket som utgör betingelserna för
beståndens utveckling.

Som sagt: Den utveckling man kan förutse är inte av
den typen att vi kan förutse 300 000 ton lekbiomassa
om tio år, men den ligger inom vissa gränser.

Sture Hansson: Jag vill knyta an till det svar som
Hans Lassen gav här. Jag och mina kolleger har gjort
en del ekologiska modelleringar just över hur
bestånden skulle utvecklas, och i stället för att
spekulera i hur stora kvoterna kommer att vara,
alltså fisketrycket, har vi frågat oss: Hur skulle
man fiska för att optimera det ekonomiska värdet? Då
har vi antagit konstanta priser, så det är i och för
sig en rätt enkel modell. Det resultat vi såg för
Östersjön, dvs. vad den modellen tyder på, är att om
man ska optimera utbytet ekonomiskt för näringen så
ska man på sikt i stort sett helt fasa ut
skarpsillsfisket, för skarpsillen behövs som mat för
torsken. Lyckas man med torskförvaltningen och får
upp det beståndet så kommer den maten att krävas.

Man kan alltså, beroende på hur man modulerar och
vilka antaganden man gör om kvoter osv. få väldigt
många olika svar för framtiden. Det här är ett svar,
som ju kan vara intressant när det gäller
dimensioneringen av fiskeflottan, eftersom
skarpsillen ju verkligen är en mängdfisk i tonnage,
medan torsken har ett litet tonnage men ett högt
värde.

Bertil Norbelie: Jag ska be att få säga några saker
inledningsvis och sedan passa ordet vidare till
professor Åke Bruce, som vet allt om hur vi äter,
hur mycket vi äter och vilka effekter detta har för
oss.

Den diskussion som vi har haft hittills handlar ju
mycket om tillgång och kvantiteter.
Livsmedelsverkets roll i det här handlar om
kvalitet. Jag är lite ängslig för att den här typen
av frågor och oro som uppstår kring maten leder till
att vi skrämmer bort folk från att äta fisk över
huvud taget och Östersjöfisk i synnerhet. Fisk är
faktiskt nyttig mat!
EU har fastställt ett gränsvärde för dioxiner i
livsmedel, och Sverige och Finland har fått ett
undantag som innebär att befolkningen i våra länder
inte behöver ta hänsyn till detta gränsvärde. Hur
kan vi ha det på detta vis? Ja, den något förenklade
sanningen är att vi genom kostråd har bibringat den
svenska befolkningen kunskaper om hur mycket fisk
man lämpligen kan och bör äta, och detta följs.
Belastningen av dioxin i den svenska befolkningen
ligger lägre än i många av de länder vi gärna vill
jämföra oss med ute i Europa. Det finns siffror på
det här.
De kostråd som gäller är alltså: Ät gärna en gång
i månaden, men inte mer, av strömming och sill från
Östersjön och Bottniska viken, vildfångad lax och
vildfångad öring från Vänern, Östersjön och
Bottniska viken och vildfångad röding från Vättern.
Detta kostråd gäller för flickor och kvinnor i
barnafödande ålder - högst en gång i månaden men
inte mer. Övriga konsumenter kan gärna äta denna
fisk en gång i veckan. Det gör vi långt ifrån. Åke
Bruce kan återkomma till detta.
Vår uppgift är ju inte bara att ge de här
kostråden utan vi ska också ge regering och riksdag
underlag för beslut, vilket kräver en stor mängd
analyser. Vi har redovisat resultaten av den första
fjärdedelen; jag vill minnas att det var den 20
november. Resultaten finns läsbara på vår webbsida,
om någon vill läsa dem i detalj. De visar att en del
av fisken klarar de gränsvärden som EU sätter, andra
inte. Det beror på fångstplats, ålder, fetthalt och
årstid. Allt det här kräver mycket långa mätserier,
och vad vi gör är egentligen att vi lägger en
plattform för en framtida diskussion om vad de
svenska konsumenternas mat innehåller. Det här måste
pågå under en lång tid. Det är en expertbetonad och
mycket komplicerad verksamhet. En analys kostar i
dag 20 000 kr. Det går att nedbringa den kostnaden
med vissa åtgärder, men det är inte det som är
föremål för diskussion i dag.
Det finns alltså skäl att underhålla de här
kunskaperna, att följa upp hur de svenska kostråden
efterlevs och att se hur dioxinbelastningen är.
Fisken svarar för ungefär 25 % av den dioxin som vi
får i oss. Vi bör fortsätta att följa det här, och
det är ett långsiktigt arbete. Det kommer en
kontrollstation för de här undantagen, som Sverige
och Finland har fått, år 2004, och det undantag vi
har gäller till år 2006. Som ni förstår av min
framställning om att det behövs långa mätserier är
det viktigt att komma i gång direkt, men min prognos
är att serierna faktiskt inte är tillräckligt långa
när vi kommer fram till 2006 för att vi ska kunna
säga exakt hur det är vid den tidpunkten, men vi kan
ge en bild. Det är alldeles klart.

Då ska jag be att få passa till Åke Bruce för en
komplettering.

Åke Bruce: Livsmedelsverkets dilemma är ju att fisk
kan innebära vissa risker, men framför allt är det
ett väldigt viktigt livsmedel. Den feta fisken
innehåller de organiska klorföreningarna men också
ett par av de nyttigheter som vi, de flesta av oss i
varje fall, bör ta mer av.

Den ena nyttigheten är D-vitaminet - i det
avseendet är fisken det viktigaste livsmedlet, ju
fetare fisk, desto mer D-vitamin. D-vitamin är i dag
aktuellt när det gäller synen på osteoporos,
skelettskörhet. Nu är rekommendationen för kvinnor
över 70 år, i princip, att de bör ha ett extra D-
vitaminintag dagligen - gärna via fet fisk.

Den andra komponenten, som kanske väcker större
uppmärksamhet, är just fiskfettet och de speciella
långa fleromättade fettsyror som bara finns hos
fisk. Sedan man uppdagade deras hälsoeffekter för ca
20 år sedan har de blivit föremål för ett oändligt
antal studier, och de allra flesta pekar på att ett
ökat intag kan minska risken för hjärt-
kärlsjukdomar. Och det handlar om ett ganska
måttligt intag. I holländska studier har man funnit
att det är en påtagligt mindre risk för hjärt-
kärlsjukdomar hos dem som kanske inte har ätit någon
fet fisk men som börjar äta det någon gång i veckan.
Och det finns ett par svenska studier som är
intressanta där man tittar på fiskare i Östersjön
och på västkusten relaterat till olika
sjukdomsmönster. Man har funnit att de i förhållande
till motsvarande grupper som inte är fiskare och som
inte äter så mycket fisk har lägre risk för hjärt-
kärlsjukdomar. Och i en mycket sent publicerad
studie - den kom sent förra året - från Västerbotten
använde man i stället kvicksilver som markör. Man
fann en överraskande låg risk för hjärt-
kärlsjukdomar hos dem som hade relativt mycket
kvicksilver respektive hög andel av de här
fleromättade fettsyrorna, så man kan nog säga att de
positiva effekterna väger tyngre än riskerna i
dagens läge.

Maria Wetterstrand (mp): Som kvinna i den ålder då
man inte ska äta så mycket fisk blir jag lite ledsen
när jag hör det här. Just för att fisk är så nyttigt
vill jag att det ska vara garanterat att jag
faktiskt kan äta den fisk som finns i restauranger,
i skolmatsalar och på andra ställen där jag är, där
jag inte har en aning om var den kommer ifrån och
hur höga dioxinhalter den kan tänkas ha.

Då säger ni så här: Fisk är jättenyttigt! Man ska
äta jättemycket fisk - men inte du. Du får inte göra
det för att du är kvinna i fertil ålder; för dig är
det inte nyttigt. Är det okej, undrar jag.
Livsmedelsverket tycker alltså att det är okej att
jag ska utsättas för detta.

Åke Bruce: Vad det rör sig om här är alltså fet
Östersjöfisk, i praktiken strömming och lax, och fet
fisk från våra insjövatten. De flesta data vi har
pekar på att det är väldigt få som har en hög
konsumtion av det. Den här typen av rekommendation
om att begränsa konsumtionen av just den här fisken
har gått ut, men tyvärr är det många som säger att
man ska undvika fisk, och det är alldeles fel. Det
finns mycket annan fet fisk som man kan äta: sill
från västerhavet, makrill, odlad lax osv.

Carl G Nilsson (m): Som man i en ålder då man väl
bör äta så mycket fisk som möjligt skulle jag vilja
fortsätta med den här frågan.

Såvitt jag förstår har dioxinfrågan inte bara bäring
på kvaliteten och det här med nyttigheten eller inte
nyttigheten av att äta fisk. Hugo Andersson sade ju
tidigare att dioxinfrågan och dess utgång kanske är
avgörande för fiskets och fiskerinäringens framtid i
framför allt Östersjön. Vi har förut hört talas om
de olika arternas påverkan på varandra. Min fråga är
då: Vad får det för konsekvenser för det framtida
fisket om det går fel i dioxinfrågan? Då får vi
kanske ett totalstopp för någon art eller några
arter och effekter på de andra.

Hugo Andersson: Man kan flytta fram horisonten lite
och titta på det läge som vi rent beslutsmässigt
kommer att vara i 2006, när dispensen upphör. Om vi
inte har lyckats få ned halterna i den bakgrundsnivå
som finns i Östersjön, i de feta fiskarna, till dess
kommer vi naturligtvis inte att kunna fiska någon
strömming, skarpsill, sill, lax eller ål i
Östersjön. Då vet du själv, Carl G, hur mycket det
är kvar. Det är torsken som är kvar.

Det är klart att det här inte bara handlar om
fiskenäringen, utan det handlar också om att vi
kommer att få en väldigt konstig obalans i beståndet
och i det biologiska livet i Östersjön om vi bara
ägnar oss åt att fiska på en art i fortsättningen.

Det finns något ytterligare som är tråkigt i den
situation som vi nu är i. Vi har ju jobbat på alla
sätt för att öka humankonsumtionen och
direktkonsumtionen av sill, skarpsill och strömming
från Östersjön. Vi har lyckats bra, framför allt
under förra året, med att öka och hitta marknader
för de produkterna. I stället för att de går via
mjöl och olja går de då direkt till människoföda.
Det är klart att den verksamheten också riskeras nu.
Det är ett reellt hot. Vi ska inte måla något på
väggarna som kanske inte kommer att vara där, men
det är klart att vi hela tiden måste ha i bakhuvudet
att detta kan innebära mycket drastiska förändringar
i fisket 2007.

Alf Eriksson (s): Herr ordförande! Det verkar som
att vi inte har så svårt att vara överens om målen.
Men sedan är det som vanligt: För att de ska kunna
uppnås ska alla andra göra någonting, och helst ska
man själv slippa.

Min fråga gäller den här förhandlingsmodellen. Låt
oss säga att vi har ICES rekommendationer i botten
och att de inte följs och att det har pågått under
en ganska lång tid. Kan vi då ha kvar den
förhandlingsmodellen i framtiden? Jag har fått klart
för mig att vi har gått på den rekommendationen från
svensk sida under en lång tid, men trots detta
hamnar slutresultatet när det gäller kvoter en bra
bit över. Jag skulle vilja höra från departementets
sida om man har funderingar kring detta. Ni hade
lite synpunkter och menade att det kommer att bli
annorlunda när vi får EU-utvidgningen. Men räcker
det?

En andra fråga skulle jag vilja ställa till Hans
Ackefors som var inne på det här med konkurrerande
arter. Vi har torsken, som är aktuell. När den går
bort växer andra fiskarter till som fyller ut och
använder samma föda som den art som försvinner. Vad
får det för betydelse för fisket på den
konkurrerande arten, som då träder in? Måste man
fiska på den för att torsken ska kunna komma
tillbaka, så att man uppnår balans? Annars blir det
kanske brist på föda?

Stefan de Maré: Herr ordförande! Som frågeställaren
nämnde är det en förändring på gång, och det är att
i framtiden kommer de baltiska länderna och Polen in
i EU, och det kommer att göra det lättare att få
igenom åtgärder i Östersjön som kanske är mer
biologiska än de är i dag, men i övrigt är det inte
några stora förändringar i förhandlingsmodellen som
man kan se, utan det handlar om att vi är medlemmar
i EU. EU har exklusiv kompetens, och det är där
besluten måste fattas. Där kan man inte göra
någonting åt detta. När det gäller västerhavet är
det något lättare. Där är Norge förhandlingsbart.
Där har man också lättare att driva igenom starka
biologiska åtgärder, och man håller just på med det
t.ex. när det gäller torsken i Nordsjön.

Hans Ackefors: Herr ordförande! Jag försökte nämna
några exempel på vad som hände t.ex. i Nordsjön när
sillen fiskades upp så drastiskt under 60-talet. Då
fylldes hela Nordsjön av det som vi brukar kalla för
industrifisk eller skrapfisk, dvs. skarpsill, tobis
osv. Så detta är helt riktigt. Det blev då ett
riktat industrifiske så att man delvis kunde hålla
de här arterna stången för att hjälpa sillen på
traven. Men det här är väldigt teoretiskt, och det
är väldigt svårt att ge något råd.

Bengt Johansson: När det gäller den här frågan har
inte någon annan art kommit in i stället för torsken
och övertagit torskens funktion. Det är skarpsillen
som har trängt undan sillen.

Jag har en uppmaning till jordbruksutskottet. Lyssna
på Bengt Sjöstrand! Han vet vad som ska göras.
Lyssna inte på dem som har ekonomiska intressen i
fisket! Bengt Sjöstrand och ni ska bestämma
fiskeripolitiken. Låt yrkesfisket inrätta sig efter
det, så får vi ett uthålligt fiske!

Viking Bengtsson: Jag tänkte bara ta upp detta med
konkurrerande arter och västerhavet.

Vi har startat en organisation bland
hallandsfiskarna som heter Halländsk
skaldjursutveckling. Det innebär att vi ska gå ut
och ta den art som vi nu har mycket gott om i
Kattegatt, dvs. krabba. Och jag kan säga att nu i
sommar går den första båten på krabbfiske i
Kattegatt på många år, på Læsöfisket. Det är båten
Otseco från Lerkil. Därmed minskar också tråltrycket
i Kattegatt. Vad som har gjort detta möjligt är den
tekniska utrustning som vi har tagit fram i Halland
för kvalitetskontroll av krabba. Så visst kan man
göra så här. Jag vet att Ackefors på den förra
föredragningen vi var på pratade om räkor och
liknande, sådant som han hade fått i Indonesien
eller någonstans där borta. Så visst kan vi fiska på
konkurrerande arter, men det finns ingen krabba i
Östersjön.

Lennart Nyman: Herr ordförande! Vi har hört mycket
här i dag om att man känner till tillräckligt mycket
för att kunna ge skapliga råd till en
fiskeförvaltning, framför allt på den biologiska
sidan.

Men ett problem som Hans Ackefors var inne lite
grann på tycker jag kräver ytterligare en kommentar.
Om och när man starkt överfiskar någon av de
dominerande fiskarterna, t.ex. torsk, så vet vi
nämligen oerhört lite om när det fiskbeståndet
kommer ned under en kritisk gräns så att man får en
irreversibel förändring av ekosystemet. Det kan
alltså inte på något sätt garanteras att fisken
någonsin kommer tillbaka eller sägas hur många
årtionden det eventuellt kan ta. Därför tycker jag
att det är så viktigt att man tar till den alltid
omtalade försiktighetsprincipen så att vi inte
kommer i närheten av det som vi eventuellt kan tro
är en kollapsnivå.

Hans Lassen: Jag vill mycket kort bara understryka
att enligt de efterföljande analyser som vi har sett
är det såvitt jag vet ingen som kan förutsäga att om
vi fiskar det ena eller det andra beståndet nu så
får vi en hämning av den arten. Hans har visat
exempel, och det finns andra exempel där andra saker
sker. Vi har exempel där det tar mycket lång tid för
systemen att reetablera sig efter det att vi tar
bort fisk, och vi har exempel där det tar kortare
tid. Vi är ute på ett område där vi i varje fall
inte kan leva efter ingenjörskonst.

Jonas Ringqvist (v): Jag har två frågor - en
framåtsyftande och en bakåtblickande. Jag tänkte
börja med den bakåtblickande. I början pratade
Stefan de Maré från Jordbruksdepartementet. Han gav
mig intrycket att alla fiskbestånd är reglerade
internationellt, men så är väl inte fallet? Mina
frågor är: Vilka arter och bestånd kan vi själva
sätta kvoter för? Har vi i de fallen varit
tillräckligt försiktiga?

Den framåtsyftande frågan gäller miljömärkning av
fisk. Det är en fråga som utskottet många gånger har
engagerat sig i. Det gäller framför allt
miljömärkning av vildfångad fisk - det andra finns
ju redan. Jag har nyligen hört att krav på märkning
har varit på gång. Tidigare har Nordiska rådet
försökt med detta och det har även diskuterats inom
EU. Det är inte lätt någonstans. KRAV har haft ett
projekt på gång. Jag undrar om det finns någon som
har information om vad som händer med det projektet.
Naturskyddsföreningen är medlem i KRAV och kan
kanske svara på den frågan.

Stefan de Maré: Herr ordförande! Som jag sade är
egentligen alla bestånd internationellt reglerade.
Sverige har inget bestånd som vi nu reglerar själva.
Möjligen skulle man kunna reglera något rent
kustbestånd - siklöjan skulle kanske kunna vara ett
sådant bestånd. Jag vet inte om ål skulle kunna
regleras nationellt, utan det blir nog också en
internationell reglering. Siklöja är alltså det enda
förslag som jag kan se att man skulle kunna reglera
i havet eller lateralt.

Hugo Andersson: Det gäller frågan om miljömärkning
av vildfångad fisk. Jag vill först säga att vi från
vår sida har jobbat för att vi ska få en sådan. Vi
har uppfattat det som ett konsumentkrav, och det är
viktigt att man kan tillhandahålla fisk som är
miljömärkt. Vi har lagt ned ganska mycket tid på att
försöka jobba med kriterier och system för detta. Vi
har väntat på att EU ska komma med någon form av
riktlinjer för det här eftersom det finns upptaget i
den marknadsordning som antogs för ett par år sedan.
Men det gör man inte, utan det ser ut som att EU-
kommissionen förmodligen sitter och lurpassar lite
på vad Sverige och Norden kommer fram till i fråga
om praktisk tillämpning av detta. Sedan kanske man
använder sig av det som riktlinjer för en norm inom
EU för miljömärkning. Jag misstänker att
kommissionen är mest bekymrad för att detta ska bli
något handelshinder. Det är man inte intresserad av.

Dagsläget i frågan är att vi har haft överläggningar
med KRAV, framför allt utifrån den
promotionorganisation som heter Svensk Fisk och som
skulle vara den part som framför allt är finansiär
för att se till att projektet blir av. Det har rått
missförstånd på vägen som har gjort att KRAV nu har
sagt att om man inte får mer pengar så måste man
sluta med projektet. För att reda ut missförstånden
- för jag utgår från att det bara är missförstånd -
så kommer vi att i morgon eftermiddag kl. 15.00 i
Göteborg ha ett möte på Svensk Fisk med ledningen
för KRAV och reda ut de problem som finns så att
projektet kan gå vidare.

Håkan Carlstrand: Får jag lägga på en overheadbild
som svar på en fråga? Det gäller frågan huruvida
Sverige har möjlighet att påverka fiskbestånden inom
vårt eget område. Jag visar här en bild från
Brofjorden. Det är Havsfiskelaboratoriet som på
1960- och 1970-talen undersökte utbyggnaden av
Scanraff. Då kunde man konstatera att det fanns ett
lokalt lekbestånd av torsk. Som ni ser har man
förnyat undersökningarna under år 2000, och ni ser
att det i princip inte är någonting kvar. Men det är
också så att naturen har en väldig förmåga till
återhämtning. Ger man de här lokala lekbestånden en
möjlighet att återkomma så kanske de också gör det.
Vad som krävs då är att man fredar dessa områden
från fiske som fångar lekfisk och fiskungar.

Maria Kuylenstierna: Det var intressant att frågan
om KRAV-fisk och om miljömärkning av vildfångad fisk
kom upp. Jag jobbar med detta projekt inom
Naturskyddsföreningen. Som svar på frågan vill jag
komplettera det som Hugo Andersson sade i sitt svar.

Det är på grund av problem med finansieringen som
KRAV nu har beslutat att man inte kan fortsätta med
detta. Jag hoppas att Svensk Fisk, där bl.a. SFR och
andra organisationer sitter med, kanske kan skjuta
till lite mer pengar. KRAV har fått 200 000 kr, och
man fick 5 miljoner kronor till hela projektet. Det
är viktigt att projektet inte försenas mer.
Miljömärkning av fisk har varit på gång i många år,
och nu när vi har detta läge är det viktigt. Jag
hoppas att detta gav svar på den frågan.

Bertil Norbelie: Det finns från Livsmedelsverkets
sida - som svar till Jonas Ringqvist - en kanske
lite avvikande mening i frågan om miljömärkning av
fisk. Vi tycker att det är bra om man kan åstadkomma
en miljömärkning av fisk, men det ska då ske i form
av branschöverenskommelser och inte i form av
myndighetsreglering. Vår uppfattning är att en
reglerad miljömärkning av fisk också ställer krav på
kontrollinsatser. Det återstår att se hur de
kontrollerna i så fall skulle utövas och vilka
kostnader de skulle dra med sig. Vi tycker alltså
att det är en utmärkt lösning om det sker på
frivillig basis.

Göte Jonsson (m): Herr ordförande! Jag hade
egentligen två frågor, men den första har jag redan
fått svar på. Den gällde hur Jordbruksdepartementet
ser på situationen i samband med, eller rättare sagt
efter, EU-utvidgningen och hur den har berörts. Jag
vill ändå ställa en delfråga: Har diskussionen varit
uppe i samband med medlemskapsförhandlingarna när
det gäller ansökarländerna? Vi vet ju av erfarenhet
att om man inte har haft uppe frågor i anslutning
till ansökningarna så är det svårt att väcka dem i
efterhand. Har frågan diskuterats med
ansökarländerna redan i samband med ansökningarna?
Vet ni någonting om det?

Jag har också en fråga till Hans Ackefors. Du visade
bilder på hur situationen var i andra områden än
vårt eget närområde. Det gällde utvecklingen på ett
par områden. Jag tänkte höra hur läget är när det
gäller EU-länderna i södra Europa. Sitter de och
diskuterar samma problem som vi gör här? Lever de i
samma situation när det gäller fiskbeståndet på
vissa områden, eller är detta unikt för vår del? Hur
är läget i södra Europa? Jag tänker då närmast på
att det är en fördel om man har samma
grundförutsättningar och samma problem när det
gäller de här frågorna när man ska lägga fast en
framtida fiskeripolitik.

Stefan de Maré: Frågorna om hur man ska göra i
samband med resursfrågorna har naturligtvis varit
uppe med ansökarländerna. Det är helt klargjort för
dem att när de blir medlemmar i EU så kommer de att
gå med i den gemensamma fiskeripolitiken. De kommer
då att gå in i EU:s delegation, och det är EU som
bestämmer och förhandlar för dem. De måste alltså
lämna sina internationella organisationer. Det är
också klart att de måste lyda EU:s regelverk. Då är
det det som gäller också för dem. Den frågan är helt
klargjord - om det var den som avsågs.

Hans Ackefors: Denna fråga diskuteras kraftigt också
i de här länderna. De har en ännu värre sits än
Sverige eftersom de har blivit bortskämda med att
kunna fiska utanför Marockos kust, Senegals kust
osv. på licens. De har alltså betalat Marocko för
att de ska kunna få fiska, och sedan har man byggt
upp en stor fiskeflotta i Spanien. Nu börjar det ena
landet efter det andra efter den afrikanska kusten
att dra in de här fiskelicenserna. Till följd av
detta har man en alldeles för stor fiskeflotta, som
naturligtvis i stor utsträckning kommer att
konkurrera om den inhemska fisken.

Jag vill säga några saker som inte kom fram
tidigare. Det finns exempel på att fiskbestånd har
utrotats. Ett av de mycket fina sillbestånden - ett
vårlekande sillbestånd - utrotades vid Islands kust
under 1970-talet. Det har aldrig kommit tillbaka.
Det finns också exempel från svenska kustvatten där
fiskarter har försvunnit. Det gäller t.ex. blåfenad
tonfisk och sillhaj. Fisketrycket har också tidigare
varit ganska stort i de här kustvattnen.

Självfallet ska vi göra en förvaltningsplan för
kustfisket på västkusten. Det är viktigt, och det
borde ske med brandkårsutryckning. Vi måste rädda
kustbestånden. Nu är det ordentligt utfiskat på den
svenska västkusten.

Lennart Nyman: Herr ordförande! Jag har en
komplettering som gäller frågan om hur lokala våra
problem är. De är alltså inte lokala, som Hans
Ackefors så riktigt sade här. Inom WWF arbetar vi
globalt med de här frågorna just därför att
problematiken är så lika över hela världen. Men den
är naturligtvis större eller mindre på en lokal
nivå.

Hans Ackefors nämnde den blåfenade tonfisken. Det
finns ett skrämmande, men väldigt bra, exempel från
Svarta havet. Svarta havet och Medelhavet är som
sagt i en ännu sämre situation än vad vi har här.
Den totala fiskbiomassan är så liten att fisk är en
av de dyraste saker som man kan äta på öar och runt
kuster vid Medelhavet, som ni kanske har märkt som
turister. På ett enda år gick tonfiskfångsten i
Svarta havet ned från 704 ton år 1984 till noll året
efter - för att sedan aldrig ha återhämtat sig. Det
finns en rad exempel - just som blåfenad tonfisk -
på hur oerhört snabbt och effektivt människor har
överfiskat en art. Denna tonfisk är i princip
utrotad i stora regioner.

Staffan Nilsson: Herr ordförande! Jag vill göra en
kommentar. Vid denna utfrågning är det mycket fokus
på frågor som är relaterade till yrkesmässigt fiske.
Jag tycker att vi inte ska glömma bort att vi också
har ett annat stort fiske. Om vi använder rubriken
Framtiden för det svenska fisket, och t.o.m.
använder bestämd form, så ska vi inte glömma bort
att det finns ett omfattande fiske som kallas
turistfiske, bl.a. sportfiske. Vi har enskilda
fiskevattenägare, som jag representerar, av våra
inlandsvatten som förvaltar ett fiske som också
måste skötas på ett uthålligt sätt.

Jag skulle nog, även om jag företräder ett
ägarintresse, kunna säga att vi har ett behov av
ökad kunskap även i våra vatten för att kunna sköta
detta på ett uthålligt sätt. Jag skulle vilja
uppmana även SNF och WWF att i lite större
utsträckning faktiskt i samarbete med oss och
Sportfiskarna rikta intresse mot våra frågor: Hur
förvaltar vi inlandsvatten på ett klokt sätt?

Ingvar Eriksson tog på ett mycket klokt sätt upp
frågan om samsyn, och det tycker jag är väldigt
viktigt. Åtminstone borde man kunna bli ense om vad
man är oense om, men det verkar svårt även det,
förstår jag.

Kaj Larsson (s): Det finns naturligtvis många frågor
man skulle vilja ställa till den här församlingen,
men tiden medger inte det. Också med tanke på att vi
har många motioner att behandla i utskottet skulle
det vara intressant.

En fråga vill jag gärna ställa, och den gäller det
s.k. industrifisket som sker i Östersjön. Det har ju
kritiserats, bl.a. med anledning av att det medför
stora bifångster av t.ex. torsk. Har Fiskeriverket
gjort några undersökningar och kontroller av hur
stora dessa bifångster är?

Nästa fråga ställer jag till biologerna, och den
gäller hur det blir om nu det här industrifisket
kommer att upphöra på grund av att dioxinhalten är
för hög för att man ska kunna framställa foder av
fisken. Kvoten har ju höjts detta år från 355 000
ton till 380 000 ton. Det finns biologer som påstår
att skarpsill äter torskrom. Om detta är riktigt,
kommer detta då att påverka återuppbyggnaden av
torskbeståndet i Östersjön?

Arne Andréasson: Kaj Larsson säger ordet
"industrifiske". För att svara på frågan kanske jag
måste ändra på det och tala om det pelagiska fisket
med små maskstorlekar i Östersjön. Industrifisket
avser mer användningen av de här fångsterna. De är
inriktade på sillen och skarpsillen som målarter.

Vi har tittat på bifångsterna i det här pelagiska
fisket, och det har gjorts undersökningar genom ett
program som heter International Baltic Sea Sampling
Program som genomfördes 1998-2000. Där tittade man
på bifångsterna och fann att det under den här
perioden togs mellan 1 340 och 2 090 ton torsk i det
här fisket, dvs. ungefär 1,3-2 % av den totala
torskfångsten. Under den perioden var det också
tillåtet att ha 10 % bifångst av torsk i det
pelagiska fisket, en regel som nu har skärpts så att
det nu bara är tillåtet med 3 %. De här
undersökningarna visar också på obetydliga
bifångster av lax, och de andra för kustfisket
intressanta arterna uppträder inte alls i det här
fisket.

Sture Hansson: Jag vill knyta ihop det här med
dioxinet och skarpsill som äter fisklarver, för det
hänger ihop lite grann om det är såsom Hugo säger,
att det kan vara en ödesfråga för den svenska
fiskenäringen 2006: Ifall vi är tvungna att sluta
fiska fet fisk har vi torsken kvar.

Skarpsill kan äta torsklarver. Mitt intryck är att
vissa studier tyder på att den kan vara en viktig
predator på torsklarver och torskägg medan andra
studier inte tyder på det. Men här kommer man då in
på obalansen med industrifisket, med torsken och med
dioxinet, som jag vill återkomma till, för det är en
sak att tänka på.

Det är inte så många år kvar till 2006. Om vi är
tvungna att stoppa fisket efter strömming och
skarpsill då, kan det bli väldigt illa om just
skarpsillen är en predator på torskungarna och om vi
har ett dåligt torskbestånd. Vi har nu fyra år på
oss att bygga upp ett torskbestånd som är ordentligt
stort 2006. Risken att vi får stänga fisket på grund
av dioxinerna är väldigt hög, för om vi tittar på
åtminstone PCB och DDT så ser vi inga snabba
minskningar där längre. Därför borde vi nu fundera
på att sätta in alla tänkbara åtgärder för att
minska fisketrycket på torsk. Om vi är tvungna att
2006 minska trycket på skarpsill och strömming ska
vi ha ett stort torskbestånd så att vi dels kan
klara predationstrycket från skarpsillen, och också
predera ned skarpsillen så att vi inte har så mycket
längre, dels har ett så stort bestånd så att fisket
kan få ut bra fångster och överleva även under den
perioden.

Kaj Larsson (s): Jag vill bara replikera Sture: Om
jag har uppfattat det rätt är det foderfiske vi
pratar om, och där har vi inte fått något undantag.
Det innebär att det kan bli ett stopp på det fisket
redan i år.

Maria Wetterstrand (mp): Kaj Larsson ställde
faktiskt en av de frågor som jag hade tänkt ställa
om biologisk obalans och risken för den när det
gäller dioxinerna.

Vi har pratat väldigt mycket om fisk, och det är ju
inte så konstigt, för det här handlar ju om fisk.
Men haven är ju inte bara till för oss och för
fisken, utan det finns ju också en hel del marina
däggdjur och fåglar i havet. Vad gäller Östersjön
har de långa drivgarnen diskuterats ganska mycket.
Efter vad jag förstår har Östersjön ett undantag som
bygger på att man kan påvisa att det inte har några
negativa ekologiska konsekvenser att man har dessa
långa drivgarn i Östersjön. Då undrar jag: Är det
den uppfattning man har på departementet och
Fiskeriverket, att dessa långa drivgarn inte har
några negativa ekologiska konsekvenser, eller är det
så att Sverige vill att man ska förbjuda drivgarnen
medan andra länder sätter stopp för det?

Karl Olov Öster: Riksdagen behandlade för cirka två
månader sedan miljömålspropositionen, vilket jag
tidigare var inne på. Ibland de uppställda
miljömålen behandlas just de frågor som Maria
Wetterstrand nu har ställt, vilket innebär att
Fiskeriverket ska utreda och utvärdera frågan om
drivgarnsfisket. Där har vi ganska kort tid på oss
dessutom, för det har jag för mig ska vara klart
till 2003. Vi gjorde en rapportering i det här ämnet
någon gång 1998 senast, så nya undersökningar plus
utvärdering ska göras. Vi har ju också ett uppdrag -
jag tror väl att det, precis som mycket annat, ska
ske i samarbete med Naturvårdsverket - att just
titta på frågan om marina däggdjur och risken för
att de ska fångas i redskapen. Jag säger inte att
det som ska göras är gjort, men jag säger att det
som bör göras ska göras.

Jan-Erik Holmberg: Vad gäller bifångster i drivgarn
är de noll. Det är inga sälar, inga delfiner, inga
späckhuggare och inga marsvin som fastnar i de
drivgarn som laxfiskarna har, ej heller i de
bottengarn som garnfiskarna efter torsk har. Det har
inte funnits några marsvin efter andra världskriget
av någon större population i Östersjön; de har
försvunnit av andra miljöskäl. Därför finns det inga
som helst skäl att vara rädd för att vi fångar dem.
Vi har tillsammans med Fiskeriverket bestämt att vi
nu ska ha folk ombord på båtarna för att klara ut
den delen så att vi blir av med den frågan.

Sture Hansson: Det här blir en direkt replik. 1961
publicerade Arne Lindroth i Fiskeriverkets egen
publikationsserie från Sötvattenslaboratoriet en
analys av tumlares föda i Östersjön. Han lyckades då
från svenska laxfiskare på nio månader få in 49
individer, alla fångade kring Gotland och upp till
Ålands hav. Att tumlarna skulle ha försvunnit i
samband med krigsvintrarna är en myt. De har funnits
efter det. I dag skulle det inte gå att få ihop 49
stycken tumlare på nio månader, för beståndet är så
decimerat. Att det skulle bero på miljögifter tror
inte tumlarforskarna på, för de har inte sett de
effekter som man har sett på säl. Tittar man på
Ascobans, alltså den internationella grupp som
arbetar med småvalar i Östersjön och Nordsjön, så är
de mycket klara i sin bedömning: Det är bifångster i
fisket som har reducerat tumlarna. Om det är så illa
nu att vi inte ens får dem på grund av att vi har
utrotat dem kan vi inte hålla det som intäkt för att
det inte är ett problem.

Stellan F. Hamrin: Vi hade alldeles nyligen ett möte
i Ascobans om detta. Summan av det är väl att
bifångsterna i Östersjön av tumlare i dag uppgår
till någonstans mellan 10 och 15 stycken. Det är då
fiskare från Finland, Baltikum, Polen och Tyskland
som har rapporterat bifångster i Östersjön medan
fiskare i Danmark och Sverige inte har rapporterat
några bifångster. Den här bifångstnivån är för hög
för att beståndet ska vara långsiktigt hållbart.

Kjell-Erik Karlsson (v): Har vi en nu fungerande
fiskekontroll i landet? Hur bör fiskekontrollen
genomföras för att vara effektiv? Jag vill ha svar
av Fiskeriverket och fiskeorganisationerna.

Karl Olov Öster: Ja, hur den bör vara för att vara
effektiv beror naturligtvis på lite olika faktorer.
Vi kan ju mena den fysiska kontrollen som ju utövas
till sjöss av kustbevakningen, som också har
kontroll i hamnarna. Sedan har vi den rapportering
som sker från fiskarna. Den bör ske på ett riktigt
sätt. Till det, som en komplettering till båda de
här, har vi den satellitövervakning som är ålagd
fartyg över 24 meter.

Vi satsar i Sverige förhållandevis stora resurser på
det här. Kustbevakningen har bl.a. fått extra
tilldelning i form av fartyg och dessutom flygplan
för att kunna utföra bevakningen. Samtidigt måste
övervakningen ju också ha en kontroll i den meningen
att man ska se en uppföljning från myndigheternas
sida och övervakning av att inte felrapportering
sker, att inte otillåtna redskap används och att
också lagföring sker när överträdelser upptäcks. Vi
har så sent som i december från Fiskeriverkets sida
lagt fram ett förslag om strängare påföljder vid
brott mot fiskebestämmelser. Det är då inte bara
fråga om de klassiska straffen, böter och i någon
mening fängelse, utan det blir också andra
konsekvenser för fiskare som överträder reglerna i
form av mistade licenser för kortare eller längre
tid, vare sig det avser yrkesfiskelicensen eller
fartygstillståndet. En kombination av alla dessa
åtgärder plus ett internationellt samarbete, vilket
också finns på det här området, inte minst i
Östersjön, är väl så att säga grundelementen i målet
att uppnå effektiv fiskerikontroll. Tack, herr
ordförande!

Jan-Erik Holmberg: Herr ordförande! Det som Karl
Olov Öster säger är alldeles riktigt. Jag vill
tillägga att det inte räcker med att kustbevakaren
kommer ner varje torsdag kväll, tittar på mitt
skepparpapper och kontrollerar att jag har ett
friskhetsintyg ombord. Vi vet att de baltiska
fiskarna år 2000 fiskade upp 20 000 ton utöver den
lagstadgade kvot de var berättigade till. Det vet
myndigheterna om. Ingenting har gjorts åt det. Det
var lika mycket som den svenska torskkvoten, som
skulle fördelas på hela Sverige. Man kan också räkna
ut att dödligheten var 40 000 ton, eftersom deras
garn står ute så länge. De tar bara i land den stora
fisken och slänger ut lika mycket. Vi från
yrkesfiskets organisation anser att det inte finns
någon kontroll av de utländska fiskarna som fiskar
på svenskt EU-vatten.

Gunnar Norén: Herr ordförande! Kontrollfrågan är
oerhört viktig. Man kan skylla mycket av överfisket
och annat svartfiske på öststaterna i Östersjön. Men
vi vet att det i massmedierna här i Sverige
rapporterades om den studie som skattemyndigheterna
gjorde på sex båtar som landade fisk i Västervik.
Den visade att fiskarna landade 40 % mer fisk än de
rapporterade. Det förekommer svartfiske överallt.
Det viktiga är att veta att det kan vara störst risk
med trålare. Man bör införa ett system med
kontrollanter på alla större fartyg, framför allt
trålare, för att kontrollera fångstmängd, arter,
bifångst och redskap. Det är det enda sättet att få
klarhet och en riktig kontroll.

Ingela Byfors: Jag vill tillägga en sak till det
regeringen har sagt angående fiskerikontrollen. I
samband med miljöpropositionen har vi inriktat
fiskerikontrollen mot en bevarandeaspekt.
Kustbevakningen och Fiskeriverket arbetar i år efter
ett riskbaserat system, där man ska kunna sätta in
insatserna utifrån vilka risker som föreligger. Vi
hoppas att det ska ge en betydligt bättre och
effektivare fiskerikontroll.

Vi ser ett behov av effektivisering av
fiskerikontrollen. Den svenska fiskerikontrollen ska
utvärderas senast år 2004. Vi arbetar för att vi
successivt ska kunna förbättra den till dess.

Sinikka Bohlin (s): När man lyssnar på den samlade
fiskeexpertisen i landet föds många tankar i ens
huvud. Jag har fiskat i hela mitt liv - i
Bottenhavet, i Bottenviken, i Torneälven, i
Östersjön och t.o.m. i Gävlebukten. Jag har lärt
mina söner att fiska. Vi har alltid ätit den fisk vi
har fångat. Den har innehållit kvicksilver,
becquerel och numera dioxiner. Jag borde egentligen
vara självlysande vid det här laget.

Jag känner ändå en otrygghet efter den här dagen. Om
jag nu blir farmor, om jag får barnbarn, kan ni
garantera att jag som farmor kan lära mina barnbarn
att fiska? Frågan är: Finns det fisk kvar? Om det nu
skulle bli flickor, ska jag säga till dem att de får
fiska men inte äta? Om ni kan garantera det behöver
ni inte svara på frågan. Men om ni känner den
osäkerhet som jag känner som mor och kanske blivande
farmor, skulle jag vilja att ni tänker över vilken
den allra viktigaste åtgärden är för att jag ska
känna trygghet när jag går ut ur lokalen. Jag vill
se fram emot att få lära mina barnbarn att fiska och
äta den fisk som vi har fångat.

Klas Hjelm: Naturskyddsföreningen har sammanfattat
sina synpunkter i två dokument, dels ett yttrande
över EU:s grönbok som sänts in till
Jordbruksdepartementet förra året och som gick
direkt till EU-kommissionen i översatt form, dels i
form av 14 punkter för en framtida hållbar
fiskeripolitik som presenterades första gången vid
ett seminarium förra sommaren där bl.a.
representanter för det svenska
Jordbruksdepartementet deltog.

Vi har skickat över de dokumenten till alla
ledamöter i utskottet och hänvisar därför till dem.
Ni får gärna kontakta Naturskyddsföreningen för
ytterligare diskussion och kommentarer.

Hugo Andersson: Du ska få lära dina barnbarn att
fiska, Sinikka. Situationen blir dyster och mörk en
dag när man bara pratar om bekymmer. Vi är
problemorienterade. Det ska vi vara, för det är
problemen vi ska lösa. Samtidigt måste man i
ärlighetens namn konstatera att vi har stora
resurser att fiska på i dag. Det kommer vi att ha i
morgon också. Det handlar om att uppfylla mål som vi
har satt upp i de förvaltningsplaner som nu börjar
finnas för de viktigaste fiskslagen. Det är mål för
lekbiomassa. Det finns också i planerna
beskrivningar av beslut om hur vi ska nyttja
resurserna för ett uthålligt fiske. Det är ett
instrument som är viktigt. Vi har haft en
förvaltningsplan för laxen ett par år och vi kan se
att det får effekt. Det är viktigt att notera. Sedan
ska vi förfina detta instrument. För att komma
framåt med det arbetet behöver alla skaffa sig mer
kunskap. Tänk på det, i den mån utskottet sitter på
några forskningspengar.

Vi ska göra vad vi kan från vår sida för att få
ett uthålligt fiske, det lovar jag dig, Sinikka. Jag
var inne på det tidigare. Men det finns annat
runtomkring som vi inte kan styra över. Sinikka
Bohlin nämnde själv dioxiner och tungmetaller. Det
är inte fiskets fel att det är för höga dioxinhalter
i fisken. Vi måste ta ett nationellt ansvar. Det
internationella samfundet måste också ta sitt ansvar
och se till att utsläppskällorna elimineras. Annars
kommer vi att förstöra fisket totalt. Nu är fisken i
farozonen. Vi vet också att människan får i sig mer
dioxin via andra livsmedel producerade på marken. Om
vi fortsätter att skita ned marken och havet får vi
sluta att äta allting. Det är inte så kul.

Jag vädjar till er att ta in den aspekten, så lovar
jag att vi ska göra vad vi kan från vår sida för ett
uthålligt fiske.

Sture Hansson: Jag tycker också att du ska låta dina
barn och barnbarn fiska, Sinikka Bohlin. Det är av
två skäl. Om man fiskar själv och får äta färsk,
nyfångad fisk inser man hur gott det är. Det gör att
man äter fisk som vuxen också. Som vi hörde från
Livsmedelsverket är fisk bra mat. Det är den ena
aspekten. Den andra är att om man lär sig uppskatta
naturen blir man också angelägen om att den bevaras
i ett gott tillstånd. Om man inte har någon
erfarenhet av att fiska, vad spelar det då för roll
hur fiskbestånden ser ut? Både ur hälsosynpunkt och
miljösynpunkt ska du ta med dina barn och barnbarn
ut och fiska.

Bengt Johansson: Jag har en egen tanke när det
gäller dioxiner och fosfor i fisk som kanske bör
undersökas. När man drar med tunga redskap, t.ex. en
bottentrål, river man upp väldiga mängder med
bottensediment dagligen, året runt. Kan detta
påverka halten av gifter i fisk? Jag vet inte, men
det vore kul att höra något om det.

Bo Hansson: Herr ordförande! Sinikka Bohlin ställde
en fråga utifrån framtiden. Vi är i stort sett
överens om att vi måste ta hänsyn till principen om
ekosystem. Det är vad det handlar om. Frågan kommer
tillbaka till er: Vilken typ av fiskeflotta vill ni
ha? Det är ni som bestämmer det. Vilken typ av fiske
vill ni ha? Om ni inte vill ha en koncentrerad,
storskalig och flexibel fiskeflotta får ni använda
en mer demokratiserad fiskeriförvaltning där
närhetsprincipen ingår som ett led. Om ni väljer den
formen av fiskeriförvaltning får ni väl anpassa
marknads- och strukturpolitiken till den nya
resursförvaltningen. Det ena hänger rimligen ihop
med det andra.

Stefan Nyström: Vi är många som fiskar på olika sätt
här i landet. Enligt den senaste undersökningen från
SCB fiskar 3½ miljon svenskar någon gång årligen.
400 000 svenskar tycker att det är deras absolut
viktigaste fritidsintresse. Den branschen omsätter
mer än 3 miljarder kronor årligen och skapar många
arbetstillfällen ute i regioner med en svår
arbetsmarknad. Det blir alltmer en inriktning på
ekoturismfiske. Det borde vara väsentligt att ha det
i tankarna när man fattar beslut om vem som ska ta
ut bestånden framöver och på vilka sätt.

Det vore tragiskt om höga dioxinvärden skulle
komma att rädda bestånden i Östersjön framöver. Vi
måste snabbt vidta åtgärder för att komma till rätta
med utsläppen. Vi måste vidta saneringsåtgärder
snarast. Det tror jag vi alla kan inse.
Är det inte pinsamt att 70 % av de torskbestånd
som fiskas upp på västkusten aldrig har fortplantat
sig? Jag vänder mig till yrkesfiskarnas företrädare.
Är det verkligen klokt på lång sikt att hantera
bestånden på det sättet, från er utgångspunkt?
Torskbestånden kommer kanske att bli ännu viktigare
för er i framtiden. Det kan ju bli svårare att sälja
fiskmjölet eller fiskoljan efter 2006 eller redan
nu. Jag har svårt att förstå detta. Jag kanske
missförstår något.

Låt mig tillägga två saker. Abborre och gädda går
starkt tillbaka längs hela ostkusten och är på väg
att försvinna. Vi ser en dramatisk nedgång. Här
krävs snabba åtgärder, framför allt på
forskningssidan. Jag vet att mycket pågår men vill
ändå passa på att ta upp frågan. Den hänger ihop med
problemen i övrigt. Snart kommer en utredning från
Anita Bråkenhielm om en allmän fiskeavgift att
behandlas, antagligen av ledamöterna här i salen.
Det är många frågor förknippade med den. Jag hoppas
att alla i kammaren kan vara eniga om att det behövs
mer pengar till fiskvård.

Bertil Norbelie: Visst ska du lära barnbarnen att
fiska, Sinikka Bohlin! Fisk är nyttig mat. Svenskens
medelintag av strömming, lax och ål är ungefär 25
gram i veckan. Det är hälften av vad vi skulle kunna
äta utan att komma i närheten av de kritiska
värdena.

Kvinnor, 17-44 år, äter strömming ungefär fyra
gånger per år och Östersjölax två gånger per år.
Rekommenderat maxintag är en gång per månad. 14 % av
kvinnorna är högkonsumenter och äter sådan fisk en
gång per månad. I den kretsen är äldre kvinnor
överrepresenterade.
En ny studie från Socialstyrelsen visar att bara
6 % av kvinnorna i åldern 19-45 år äter strömming en
gång i månaden.

När du ger dig ut och fiskar med barnbarnen, tänk då
på sik, gädda, abborre, torsk, gös och mycket annat,
och så glädjen att fiska!

Lennart Nyman: Jag tror att det är bra att vi i den
här församlingen höjer blicken och tänker på vilken
enorm dimension det problem som vi talar om har,
även om vi ser det i ett globalt perspektiv. Vi
talar alltså om att utnyttja resurser och påverka
miljöer på 71 % av jordens yta, som haven täcker in.
Vi har hört tidigare att problemen i princip är
desamma över hela världen. Det är en av
anledningarna till att vi använder det här
tillfället inom EU att från WWF påverka alla
regeringar i de 15 länder där vi har organisationer
för att hjälpa till och dra det här åt ett håll som
gör att vi får resurser som bas för de kommande
diskussionerna och för att därmed kunna garantera
att fisket kan fortsätta på ett uthålligt sätt.

Vi har här i Sverige uppvaktat både Margareta
Winberg och Kjell Larsson, och som ni har hört har
vi fått ett mycket starkt stöd för grunden i vår
kampanj. Det känns väldigt bra att också inför detta
forum märka vilken samsyn vi har om basen i det hela
och att det faktiskt finns väldigt goda recept på
hur vi ska kunna förbättra det i framtiden. Det hela
ligger hos er och andra politiker.

Hans Ackefors: Jag skulle också vilja ge rådet till
Sinikka Bohlin att fortsätta fiska osv. Jag skulle
dock vilja vara lite strängare än Bertil Norbelie.
Har man döttrar som ska föda barn ska de inte äta
vild lax från Östersjön. Jag har Livsmedelsverkets
siffror här framför mig. Jag drar mig till minnes
det vi jobbade med i kvicksilverfrågan 1965-1968,
och fiskkonsumenterna runt Vänern. Fiskare och
fiskarhustrur åt fisk tre gånger om dagen, märkligt
nog. De var alltså mycket nära de värden i
kvicksilverhalter som Minimataoffren i Japan hade
under 60-talet, som alltså blev förlamade. De var
strax under gränsen för detta.

Det finns alltså möjligheter att vara positiv. Jag
tycker att man ska äta fisk, för det är jättebra.
Dock bör man kanske för gravida flickor eller icke-
gravida flickor som ska föda så småningom göra
undantag för den vilda laxen, där siffrorna är
väldigt höga.

Till slut är det också Livsmedelsverkets siffror,
där man bakar ihop PCB och dioxin i olika
ekvivalenter när man tittar på det toxiska
sambandet. Det är ungefär en tredjedel som vi får i
oss från mjölk, ägg, smör och bageriprodukter, en
tredjedel från köttprodukter och en tredjedel från
fiskprodukter. Skulle fiskkonsumtionen öka lokalt
inom en viss krets stämmer naturligtvis inte de här
siffrorna.

Ordföranden: Därmed vill jag säga ett varmt tack
till alla som har deltagit i denna utfrågning. Jag
tror att det är mycket viktigt att få samtala i de
här frågorna, även om vi ibland blir lite yviga. Det
är nyttigt för oss i utskottet att få hjälp att
tränga in i det här och belysa det utifrån alla
tänkbara synvinklar.

Tack för en intressant förmiddag för min del och för
vår del! Vi får önska varandra lycka till i de här
viktiga frågorna.