Lagutskottets betänkande

2001/02:LU9

Faderskap, vårdnad och umgänge, m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet drygt 30
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2001 i olika frågor som gäller föräldrabalken.
Motionsyrkandena rör bl.a. faderskap, vårdnad,
umgänge och förfarandet i mål om vårdnad och
umgänge. Därutöver behandlas några motionsyrkanden
som aktualiserar olika frågeställningar med
anknytning till olovligt bortförda barn i
internationella förhållanden.

Med bifall till en motion och med delvis bifall
till en annan motion förordar utskottet ett
tillkännagivande som gäller vårdnaden om barn när
den ena föräldern gjort sig skyldig till grov
brottslighet mot den andra föräldern.
Övriga motionsyrkanden avstyrks med hänvisning
till tidigare ställningstaganden, pågående
beredningsarbete och den av regeringen aviserade
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.
Till betänkandet har fogats åtta reservationer och
två särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Fastställande av faderskap för ogifta
fäder

Riksdagen avslår motion 2001/02:L245.

2. Talerätt i mål om hävande av faderskap

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L233,
2001/02:L268 och 2001/02: L292.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)

3. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264
yrkande 5 och 2001/02: L331.
Reservation 2 (c)

4. Vårdnadens utövande

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L242
yrkande 3 och 2001/02:L264 yrkande 6.
Reservation 3 (c)

5. Upplysningar om barnet

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 6.

6. Växelvis boende

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L242
yrkande 4 och 2001/02: L313.

7. Underhållsbidrag vid växelvis boende

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf388.

8. Hänsynen till barnets bästa

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264
yrkande 2, 2001/02:L310 yrkande 1 och
2001/02:Ju393 yrkande 4.
Reservation 4 (v)
Reservation 5 (c)

9. Vårdnadsöverflyttning vid våld m.m. inom
familjen

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört.

Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L201
och bifaller delvis motion 2001/02:L301.

10. Gemensam vårdnad mot ena förälderns
vilja

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 1.

11. Umgängessabotage

Riksdagen avslår motion 2001/02:L266.

12. Talerätt i umgängesfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L215,
2001/02:L264 yrkande 4 och 2001/02:L341.
Reservation 6 (m, kd, c, fp)

13. Samarbetssamtal

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 5.

14. Barns rätt att komma till tals

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L264
yrkande 3 och 2001/02:L310 yrkande 2.
Reservation 7 (c)

15. Utredningen i mål om vårdnad, boende
och umgänge

Riksdagen avslår motion 2001/02:L264 yrkande 7.
Reservation 8 (c)

16. Rättens sammansättning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L242 yrkande 2.

17. Åtgärder för att undvika tvister

Riksdagen avslår motion 2001/02:L272.

18. Olovligt bortförda barn i
internationella förhållanden

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L267 och
2001/02:L336.

Stockholm den 17 januari 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Karin
Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp), Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).

Bakgrund

Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn regleras
i föräldrabalken. Under de senaste decennierna har
denna lagstiftning genomgått betydande förändringar.
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om
ändringar i bl.a. bestämmelserna om vårdnad och
umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17,
rskr. 131). Ett av syftena med lagändringarna var
att stärka barnens rättsliga ställning. Genom
lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att
utan särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa
gemensamt utöva vårdnaden om sina barn. Vidare
förenklades förfarandet i de fall då ogifta
föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få
gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade
bestämmelserna slogs också fast att barnets
vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av
umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av
allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, bet. LU 41, rskr. 369).
Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att
besluta om polishämtning av barn begränsades och att
länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i
viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol
möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad
eller umgänge, i vissa fall förordna om
verkställighet.
Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare
ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).
Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,
syftade särskilt till att underlätta en utveckling
mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta
ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma
överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning
på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna
under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor
rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar
att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i
ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ
till att samarbetssamtal kommer till stånd och
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta
föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få
gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden
i samband med att faderskapet fastställs. En
uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de
fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt
skall fästa avseende vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna. I fråga om
umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren
skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget. En annan nyhet var att de
interimistiska besluten, i stället för att avse
vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med.
År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga
bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att
komma till tals i bl.a mål och ärenden om vårdnad
och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 35). När en
domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa
skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen
innebar vidare att den som verkställer utredning i
sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari
1996.
Ytterligare steg i syfte att betona vikten av
samförståndslösningar och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt
komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn
m.m. skall lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:76,
bet. LU12, rskr. 229 och 230). Andra syften med de
då beslutade ändringarna i föräldrabalken var att
öka användningen av gemensam vårdnad, även i fall
där en av föräldrarna motsätter sig detta, och att
ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja
i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.
Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 oktober
1998, benämns i det följande 1998 års
föräldrabalksreform.
Våren 1999 beslutade riksdagen, i enlighet med
utskottets förslag, i betänkande 1999/2000:LU15 ett
tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad
mot en förälders vilja och barnets boende (rskr.
176).
Som ett led i förberedelserna inför utvärderingen
anordnade Regeringskansliet i juni 2001 en
utfrågning med företrädare för bl.a. myndigheter och
organisationer i syfte att inhämta kunskap om
konsekvenserna av reformen och få synpunkter på
vilka frågor som bör tas med i direktiven till
utredningen. Avsikten är att även vissa av de
lagändringar som beslutades år 1995 vad gäller
barnets rätt att komma till tals i vårdnads- och
umgängestvister också skall omfattas av den
aviserade utvärderingen. Enligt vad utskottet har
erfarit pågår för närvarande arbete inom
Regeringskansliet med siktet inställt på att
direktiv till utvärderingen skall beslutas under
våren 2002.
I september 1998 fick en särskild utredare i
uppdrag att biträda Justitiedepartementet i arbetet
med att överväga frågan om automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar. Uppdraget redovisades
sommaren 1999 i departementspromemorian (Ds 1999:57)
Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian
föreslås ändringar i föräldrabalken som bl.a.
innebär att föräldrar som inte är gifta med varandra
när barnet föds skall få gemensam vårdnad när tre
månader har förflutit från det att faderskapet har
fastställts genom en bekräftelse som har godkänts av
socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna
tid till socialnämnden anmäler att han eller hon
motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av
föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern
fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som
har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,
liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller
ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla
gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för
dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.
Promemorian har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i motionerna.

2001/02

LU9

Utskottets överväganden

Faderskap

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på införande av
- enklare former för fastställande av
faderskap för ogifta fäder,
-
- utvidgade möjligheter för arvingar att
väcka talan om hävande av faderskap.
-Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
Jämför reservation nr 1 (m, kd, c, fp).

Fastställande av faderskap för ogifta fäder

Om modern är gift vid barnets födelse skall enligt 1
kap. 1 § föräldrabalken mannen i äktenskapet anses
som barnets far. Denna s.k. faderskapspresumtion
gäller även i den situationen att modern är änka och
barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det
kan vara avlat dessförinnan. Om modern inte är gift
fastställs faderskapet enligt 1 kap. 3 §
föräldrabalken genom dom eller bekräftelse.
Bekräftelse av faderskap sker skriftligen och skall
bevittnas av två personer. Den skall även godkännas
av socialnämnden och av modern. Socialnämnden är
skyldig att utreda vem som är far till ett barn när
faderskapet inte följer direkt av
faderskapspresumtionen och får lämna sitt
godkännande endast om det kan antas att mannen är
far till barnet. Nämnden skall föra protokoll över
vad som förekommer vid utredningen av betydelse för
faderskapsfrågan. Protokollsformulär fastställs av
Socialstyrelsen.

När parterna i ett samboförhållande har sammanbott
under konceptionstiden och alltjämt sammanbor då
barnet föds används ett förenklat
utredningsförfarande enligt ett särskilt protokoll,
det s.k. S-protokollet. Om parterna i dessa
situationer är övertygade om att barnet är deras
gemensamma är parternas uppgifter som regel
tillräckliga för att utredaren skall kunna anta att
mannen är far till barnet. Detta förutsätter dock
att det inte har framkommit omständigheter som kan
sätta faderskapet i fråga. Har utredaren anledning
att känna sig osäker, måste en mer fullständig
utredning göras. Det s.k. MF-protokollet upprättas
om parterna inte sammanbor när faderskapet skall
bekräftas samt i de fall då faderskapet är
ifrågasatt och flera män kan komma i fråga som
barnets far.
År 2000 föddes 90 441 barn i Sverige. Av dessa
föddes 53 % i familjer där föräldrarna inte var
gifta med varandra. S-protokollet användes i omkring
90 % av dessa fall.
I motion L245 av Karin Pilsäter (fp) anförs att
dagens krav på faderskapsbekräftelse i de fall
föräldrarna är ogifta innebär att fadern tvingas att
genomgå en procedur som i bästa fall kan upplevas
som byråkratisk men som i många fall genomförs på
ett för båda föräldrarna kränkande sätt med
inträngande frågor om andra partner och krav på
redogörelser för tid och plats för barnets
tillblivelse. Bara det faktum att en man i ett
etablerat förhållande efter nio månaders väntan
skall behöva formellt erkänna faderskapet till ett
barn som han med automatik skulle anses vara far
till om han varit gift med modern upplevs, enligt
motionären, som kränkande. Motionären menar att det
nu är dags att införa en ordning som innebär att
föräldrarna på ett enkelt sätt redan på sjukhuset
eller i samband med de första kontakterna med
försäkringskassan gemensamt kan underteckna en
försäkran om föräldraskapet och att endast i de fall
osäkerhet råder bör ett utredningsförfarande ske. I
motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på
att den nu beskrivna ordningen skall införas.
Enligt utskottets mening måste utgångspunkten för
reglerna om fastställande av faderskap, i likhet med
reglerna om vårdnad och umgänge, vara omtanken om
barnets bästa. Bestämmelserna får således inte
utformas på ett sådant sätt att barnets rätt på
något sätt riskerar att bli åsidosatt. Som utskottet
funnit då motsvarande motionsyrkanden avstyrkts
tidigare, ger den nuvarande ordningen betryggande
garantier för att det verkligen är den biologiske
fadern och inte någon annan som fastställs som far
till ett barn (se bl.a. bet. 1988/89:LU33,
1990/91:LU13 och 1992/93:LU22).
Utskottet finner med hänsyn till det nu sagda inte
skäl att i dag förorda något initiativ från
riksdagens sida. Motionsspörsmålet har emellertid
ett visst samband med frågan om automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar och den framtida
utformningen av sambolagstiftningen, frågor som för
närvarande är föremål för beredningsarbete inom
Regeringskansliet med anledning av förslagen i dels
departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar, dels
Samboendekommitténs betänkande (SOU 1999:104) Nya
samboregler. Skulle det inom ramen för detta arbete
eller i annat sammanhang framkomma skäl för förnyade
överväganden i saken, utgår utskottet från att
regeringen föranstaltar därom.
Med det anförda föreslår utskottet att motion L245
skall avslås.

Talerätt i mål om hävande av faderskap

I tre motioner tas frågan om arvingars talerätt i
mål om hävande av faderskap upp. Som en allmän
bakgrund till motionsspörsmålet vill utskottet först
upplysa om gällande rätt på området.

Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid
vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna
fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att
modern haft samlag med annan än maken under den tid
då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet
avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan
man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i
äktenskapet godkänner bekräftelsen.
Är modern ogift vid barnets födelse eller har en
faderskapspresumtion brutits skall faderskapet
fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse
av faderskapet är en formbunden rättshandling, som
skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.
Dessutom skall bekräftelsen godkännas av
socialnämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §
föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även
före barnets födelse.
Visar det sig senare att den som lämnat
bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten
förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.
En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att
mannen haft samlag med barnets mor under tid då
barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har
avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är
socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är
far till ett barn när faderskapet inte följer direkt
av presumtionsregeln.
När det gäller upphävande av faderskapspresumtion
har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall
mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid
domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen
avlidit före barnets födelse eller om mannen
visserligen avlidit efter barnets födelse men inte
varaktigt sammanbott med barnet och inte heller
efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.
Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte
om vid mannens död mer än ett år har förflutit från
det att talan, som grundats på att mannen är far
till barnet, väckts mot honom och han fått del därav
eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk
på samma grund framställts mot mannens dödsbo.
Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl
talar för att mannens arvingar inte skall ha någon
rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet
när han själv inte har vidtagit några åtgärder för
att få detta upphävt.
Sammanfattningsvis är alltså huvudregeln att
arvingarna till mannen inte har någon talerätt. De
undantagssituationer som är motiverade gäller
framför allt de fall då mannen över huvud taget
aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170
s. 169).
I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga
bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om
ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525
följer emellertid att de bestämmelser om talerätt
för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i
talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken
gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall
tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en
faderskapsbekräftelse.
När faderskapet har fastställts genom en dom som
vunnit laga kraft skiljer sig situationen från
presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att
faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En
omprövning av domen kan därför i princip endast ske
om resning beviljas av antingen Högsta domstolen
eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken
kan resning beviljas om nya omständigheter eller
bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till
en annan utgång i målet. Några särskilda regler om
vem som är behörig att söka resning finns inte, men
uppenbart är att den som var part i målet också kan
vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att
talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6
§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet
mot en avliden mans arvingar.
Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)
kan en domstol i mål om faderskap förordna om
blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har
fastställts genom bekräftelse eller genom dom som
har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a § denna
lag förordna om blodundersökning om det först efter
bekräftelsen eller domen har framkommit
omständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har fastställts vara far
har haft samlag med modern under tid då barnet kan
vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan
avse den som har fastställts vara far, modern,
barnet eller den andre mannen. Har faderskapet
fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om
blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen
saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon av parterna i
målet. Har någon talan inte väckts om att
bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om
förordnande av blodundersökning enligt lagen
(1996:242) om domstolsärenden. Ett sådant
förordnande kan begäras av den som kan vara part i
ett mål om att bekräftelsen saknar verkan. Har
faderskapet fastställts genom dom som har vunnit
laga kraft, prövas frågan om förordnande av
blodundersökning enligt lagen om domstolsärenden.
Ett sådant förordnande kan begäras av någon av
parterna i det tidigare målet.
I samband med tillkomsten av 1 a §
blodundersökningslagen konstaterades att
blodundersökningsmetodiken under senare år har
utvecklats kraftigt. Möjligheten att genom
blodundersökning utesluta någon som felaktigt har
utpekats som far angavs vara mycket stor. Det var
tänkbart att en del fall där faderskapet grundats på
äldre och bristfällig metodik skulle bedömas
annorlunda om faderskapet prövades enligt de nya
metoderna. Enbart den omständigheten att vetenskapen
rörande blodundersökningar har gått framåt sedan
faderskapet fastställdes genom en tidigare dom
ansågs dock inte vara ett tillräckligt skäl för
resning (prop. 1982/83:8).
Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol skall
kunna förordna om blodundersökning även när
faderskapet fastställts genom en dom eller en
bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter
som ger anledning till antagande att någon annan
man, som inte tidigare har varit föremål för
blodundersökning, har haft samlag med modern under
tid då barnet kan vara avlat. För att inte
relationerna mellan ett barn och den som anses vara
dess far skall störas i onödan krävs således att
någon ny omständighet har inträffat som gör att
faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till
begränsningsregeln angavs i propositionen vara att
ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid
efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag, och riksdagen följde
utskottet (bet. LU 1982/83:9).
I sammanhanget kan finnas skäl att redovisa
gällande rätt i övriga nordiska länder. I Norge
avskaffades arvingarnas rätt att väcka talan om
hävande av faderskapspresumtion år 1997. Därvid
hänvisades till att eftersom faderskapen numera kan
antas vara rätt fastställda har behovet av en
talerätt för arvingarna minskat. Vidare anfördes att
det är orimligt ur barnets perspektiv om arvingarna
kan väcka talan om faderskapets hävande när mannen
avlidit. I Finland har mannens arvingar rätt att
väcka talan under förutsättning av att mannens egen
talerätt inte är försutten. En liknande regel finns
i isländsk rätt medan arvingarna i Danmark saknar
självständig talerätt (se närmare Anna Singer,
Faderskap i rättslig belysning, s. 153 ff, akademisk
avhandling, Uppsala 2000).
I motion L233 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
påpekas att efterlevande barn numera ärver sin döde
far även om barnet fötts utom äktenskapet. Enligt
motionären ställs många änkor i en psykologiskt och
ekonomiskt svår situation vid sin makes frånfälle,
om det plötsligt uppdagas att det finns en tidigare
okänd arvinge. Även om änkan misstänker att
faderskapet är felaktigt har hon, anförs i motionen,
i dag små möjligheter att väcka talan och
ifrågasätta faderskapet. Enligt motionärernas mening
har reglerna på området inte följt
samhällsutvecklingen. I motionen pekas sålunda på
att metoderna för fastställande av faderskap i dag
är helt andra än tidigare. Vidare anförs att både
änkan och den avlidnes barn skulle vinna ökad
rättssäkerhet och trygghet om talerätt för hävande
av faderskap infördes för såväl efterlevande maka
som mannens arvingar. I motionen yrkas ett
tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med
det anförda.
Också Berit Adolfsson m.fl. (m, kd, c) framhåller
i motion L268 att många änkor ställs i en
psykologiskt och ekonomiskt svår situation om det
plötsligt uppdagas att det finns en tidigare okänd
arvinge. I motionen begärs ett tillkännagivande om
behovet av en översyn av reglerna för fastställande
och hävande av faderskap.
Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (båda fp) anser i
motion L292 att det måste ligga i alla parters
intresse - moderns, barnets och den utpekade faderns
- att ett faderskap blir riktigt fastställt.
Möjligheterna att säkert kunna fastställa ett
faderskap har, anförs i motionen, utvecklats under
senare tid genom användningen av DNA-teknik, och
många domar i faderskapsmål hade i dag sett
annorlunda ut om nuvarande teknik hade kunnat
tillämpas. Motionärerna anför vidare att
lagstiftning och praxis är inkonsekvent på området.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att det
behövs en översyn av rättsläget och rättspraxis när
det gäller talerätten i mål och ärenden om hävande
av faderskap.
Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma
innebörd som de nu aktuella vid flera tidigare
tillfällen. När spörsmålet behandlades av utskottet
våren 1998 hade utskottet, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan
uppfattning än motionärerna vad gäller vikten av att
ingen felaktigt förklaras vara far, och att det
givetvis ligger i såväl mödrars som barns intresse
att faderskap blir riktigt fastställda. När det
gäller hävande av faderskap anförde utskottet att
reglerna generellt sett måste bygga på
tillfredsställande avvägningar mellan de olika
intressen som gör sig gällande och att
bestämmelserna i hög grad bör präglas av hänsynen
till barnets bästa.
Vad först gäller de situationer när faderskapet
har fastställts genom presumtion eller bekräftelse
ansåg utskottet att de motiv som ligger till grund
för nuvarande regler alltjämt har giltighet och att
några vägande skäl för att utvidga talerätten för
mannens änka och arvingar enligt utskottets mening
inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att
en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna
inte torde kunna motiveras utifrån principen om
barnets bästa.
När det sedan gäller faderskap som fastställts
genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen
då nyligen beviljat resning i ett mål där
faderskapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om
resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om
ogiltigförklaring av faderskapet en företagen
rättsgenetisk undersökning (NJA 1997 C 70). Efter
det att mannen avlidit och en arvinge till honom
trätt i hans ställe beviljades resning. Beträffande
behörigheten för en avliden mans änka eller arvingar
att begära blodundersökning enligt
blodundersökningslagen eller att ansöka om resning
förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,
inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna
omständighet kunde emellertid, enligt utskottets
mening, inte åberopas som skäl för en översyn av
lagstiftningen. Utskottet utgick från att, för det
fall det i framtiden skulle visa sig att nuvarande
regler leder till otillfredsställande resultat,
regeringen i lämpligt sammanhang skulle återkomma
till riksdagen med förslag i ämnet.
Utskottet har därefter, dels våren 1999 i
betänkande 1998/99:LU18, dels våren 2000 i
betänkande 1999/2000:LU15, med hänvisning till
utskottets tidigare ställningstaganden i saken
avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de
nu aktuella. Riksdagen har följt utskottet.
Senast behandlades frågan av utskottet våren 2001.
Utskottet vidhöll därvid i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2000/01:LU15 sina tidigare
ställningstaganden och hänvisade därutöver till att
man i den juridiska litteraturen ställt frågan om
ett rättsligt faderskap i sådana sammanhang som tas
upp i motionerna inte borde betraktas ur ett
perspektiv som även inkluderar respekt för ett
socialt faderskap och barnets intresse av att vara
bibehållet sin rättsliga status som barn till en
viss man (Anna Singer, Föräldraskap i rättslig
belysning, akademisk avhandling, Uppsala 2000).
Utskottet finner inte heller nu skäl att ändra
inställning i frågan om införande av utvidgade
möjligheter för arvingar att väcka talan om hävande
av faderskap. Motionerna L233, L268 och L292 bör
därför avslås.

Vårdnad

Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
frågor om
- automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar,
vårdnadens utövande,
upplysningar om barnet,
växelvis boende
barnets bästa.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden, pågående arbete och den
kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform. Jämför reservationerna
nr 2 (c), nr 3 (c), nr 4 (v) och nr 5 (c).
Däremot bör riksdagen bifalla ett
motionsyrkande och delvis bifalla ett annat
motionsyrkande som båda gäller en ordning med
automatisk prövning av vårdnaden när den ena
föräldern gjort sig skyldig till grov
brottslighet mot den andra föräldern.

Automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar

Enligt 6 kap. 3 § föräldrabalken står ett barn under
vårdnad av båda föräldrarna om dessa är gifta med
varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår
föräldrarna senare äktenskap med varandra står
barnet från den tidpunkten under vårdnad av båda
föräldrarna. Ogifta föräldrar kan få gemensam
vårdnad om sina barn genom domstols förordnande,
genom en anmälan till socialnämnden i samband med
att faderskapet fastställs, eller - om inte domstol
tidigare beslutat i vårdnadsfrågan - genom en
anmälan till skattemyndigheten.

Tasso Stafilidis och Charlotta L Bjälkebring (båda
v) anser i motion L331 att det saknas skäl att ur
vårdnadshänseende särbehandla barn till ogifta
föräldrar jämfört med barn till gifta föräldrar.
Nuvarande ordning innebär, anförs det i motionen,
att modern uppfattas som den generellt sett mest
lämpliga föräldern. Den omständigheten att modern,
till skillnad från fadern, automatiskt får vårdnaden
medför även att den patriarkala maktstrukturen
förstärks och att heteronormativa könsrollsmönster
cementeras. I motionen begärs ett tillkännagivande
som går ut på att automatisk gemensam vårdnad skall
införas för sambor, dock med undantag för de fall
där detta inte är förenligt med barnets bästa.
I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs
att gemensam vårdnad är en viktig grundprincip både
för barnet och för föräldrarnas delaktighet. En
modern familjerättslig lagstiftning, anpassad till
dagens föränderliga familjerelationer måste, menar
motionärerna, ha gemensam vårdnad som utgångspunkt.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att
gemensam vårdnad skall gälla även för barn till
ogifta föräldrar från det att faderskapet
fastställts (yrkande 5).
Ifrågavarande spörsmål övervägdes i samband med
1998 års föräldrabalksreform. I likhet med
regeringen ansåg utskottet då att frågan borde bli
föremål för ytterligare överväganden och avstyrkte i
anslutning därtill flera motionsyrkanden med samma
inriktning som de nu aktuella (prop. 1997/98:7, bet.
LU12).
Som redovisats inledningsvis fick en särskild
utredare i september 1998 i uppdrag att biträda
Justitiedepartementet i arbetet med att överväga
frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar. Uppdraget redovisades sommaren 1999 i
departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar. I promemorian föreslås
ändringar i föräldrabalken som bl.a. innebär att
föräldrar som inte är gifta med varandra när barnet
föds skall få gemensam vårdnad när tre månader har
förflutit från det att faderskapet har fastställts
genom en bekräftelse som har godkänts av
socialnämnden, om ingen av föräldrarna inom denna
tid till socialnämnden anmäler att han eller hon
motsätter sig gemensam vårdnad. Om någon av
föräldrarna gör en sådan anmälan skall modern
fortsätta att vara ensam vårdnadshavare. En far som
har nekats del i vårdnaden skall enligt förslaget,
liksom i dag, kunna väcka talan om gemensam eller
ensam vårdnad vid domstol. Möjligheten att erhålla
gemensam vårdnad genom anmälan skall finnas kvar för
dem som vill få gemensam vårdnad snabbare.
Promemorian har remissbehandlats och bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
I likhet med vad utskottet fann våren 2000 i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15
anser utskottet att resultatet av det pågående
beredningsarbetet inte bör föregripas genom något
uttalande från riksdagens sida. Utskottet föreslår
därför att motionerna L264 yrkande 5 och L331 skall
avslås.

Vårdnadens utövande

Att ha vårdnaden om ett barn innebär enligt 6 kap.
11 § föräldrabalken att ha det rättsliga ansvaret
för barnets person. Vårdnadshavaren har både en rätt
och en skyldighet att bestämma i frågor som rör
barnets personliga angelägenheter. I takt med
barnets stigande ålder och utveckling skall
vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets
synpunkter och önskemål. När vårdnaden tillkommer
föräldrarna gemensamt skall dessa utöva sina
rättigheter och skyldigheter gentemot barnet
tillsammans, något som framgår av 6 kap. 13 §
föräldrabalken. Om den ena föräldern är frånvarande,
sjuk eller på annat sätt förhindrad att ta del i
beslut som rör vårdnaden, tillkommer
beslutanderätten den andra vårdnadshavaren ensam, om
ett beslut inte kan skjutas upp utan olägenhet.
Beslut som är av ingripande betydelse för barnets
framtid får dock inte fattas av den ena
vårdnadshavaren ensam, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver detta. När det gäller alla de
vardagliga avgöranden som måste träffas vid utövande
av vårdnaden är det naturliga att bestämmanderätten
utövas av än den ena och än den andra föräldern,
beroende på vilken av dem som vid tillfället är till
hands eller på hur de annars har kommit överens om
att organisera vårdnadsansvaret (se prop.
1975/76:170, bet. LU33).

I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs
att det kan ifrågasättas om det är lämpligt att båda
föräldrarna skall vara med om och fatta alla
vardagliga beslut. Det kan, menar motionärerna,
innebära ett orosmoment och leda till bråk mellan
föräldrarna om den av föräldrarna som inte bor
tillsammans med barnet skall få vara med och
bestämma i allt rörande barnet. Motionärerna anser
att det bör införas en uttrycklig bestämmelse i 6
kap. föräldrabalken som innebär att den av
vårdnadshavarna som har barnet boende hos sig ensam
skall få besluta i frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet mer självständigt än vad som är
fallet i dag. Är det fråga om större frågor,
exempelvis om den förälder som har barnet boende hos
sig vill flytta, skall föräldrarna, anförs det i
motionen, dock även fortsättningsvis besluta
gemensamt. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda (yrkande 6).
Fanny Ritzell m.fl. (kd) anser i motion L242 att
vårdnadshavarnas rätt och skyldighet att gemensamt
besluta i frågor som rör barnets personliga
förhållanden i grunden är positiv. I vissa
situationer kan dock, anförs det i motionen,
gällande rätt innebära komplikationer. Ett exempel
på en sådan situation som lämnas av motionärerna är
att barnet är i behov av barn- och
ungdomspsykiatrisk vård och den ena vårdnadshavaren
motsätter sig att barnet får sådan vård. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att frågan om kravet
på samtycke från båda vårdnadshavarna skall ses över
inom ramen för utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (yrkande 3).
Utskottet erinrar om att frågan om att införa en
särskild reglering i föräldrabalken av
beslutanderätten vid utövandet av vårdnaden
övervägdes i anslutning till 1998 års
föräldrabalksreform (prop. 1997/98:7, bet. LU12).
Vårdnadstvistutredningen hade i sitt betänkande (SOU
1995:79) Vårdnad, boende och umgänge föreslagit att
det skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att
den vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med
ensam får besluta i frågor om den dagliga omsorgen.
Till den dagliga omsorgen var, enligt utredningen,
att hänföra t.ex. beslut om barnets mat och kläder,
sovtider och fritidssysselsättning. Ett klart
övervägande antal remissinstanser tillstyrkte
Vårdnadstvistutredningens förslag eller lämnade det
utan erinran. Några remissinstanser, däribland
Socialstyrelsen, påpekade dock att det inte är helt
lätt att i alla lägen avgöra vad som är att hänföra
till den dagliga omsorgen och delade inte heller
utredningens uppfattning i detta avseende.
Regeringen gjorde i propositionen bedömningen att
det inte framkommit att den föreslagna bestämmelsen
skulle behövas i praktiken. Inte heller borde det,
enligt regeringens uppfattning, komma i fråga att i
lagen försöka precisera vad som hör till den dagliga
omsorgen, eftersom en sådan regel lika gärna kunde
komma att skapa eller förstärka tvister som att lösa
dem. Något lagförslag lades därför inte fram i dessa
delar.
Utskottet ansåg, med anledning av motionsyrkanden
med samma inriktning som de nu aktuella, att för att
den av Vårdnadstvistutredningen föreslagna
bestämmelsen skulle införas borde krävas att det
föreligger ett reellt behov av en sådan lagreglering
och att regleringen kan göras så klar och tydlig att
den löser de gränsdragningsproblem som kan finnas.
Utskottet delade regeringens uppfattning att någon
uttrycklig lagreglering inte framstod som nödvändig,
men förutsatte emellertid att regeringen följde
frågan och, om anledning därtill skulle föreligga,
återkom till riksdagen med förslag på området.
Riksdagen följde utskottet.
Motionsspörsmålet har därefter behandlats av den
särskilde utredare som haft i uppdrag att biträda
Justitiedepartementet med att överväga frågan om
automatisk vårdnad för ogifta föräldrar. I den
tidigare omnämnda departementspromemorian (Ds
1999:57) Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar pekar
utredaren på vissa problem som en sådan lagreglering
skulle kunna föranleda och gör bedömningen att
nuvarande bestämmelser om vårdnadshavarens
beslutanderätt i frågor om utövandet av vårdnaden
inte bör ändras.
Enligt utskottets mening har inte framkommit någon
omständighet som i dag utgör skäl att förorda en
annan inställning från riksdagens sida i den nu
aktuella frågeställningen än den riksdagen tidigare
givit uttryck för. Utskottet förutsätter dock att
motionsspörsmålet kommer att aktualiseras inom ramen
för den kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform och att regeringen återkommer
till riksdagen om skäl för en förändrad inställning
i frågan skulle framkomma.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L242 yrkande 3 och L264 yrkande 6 skall avslås.

Upplysningar om barnet

Enligt 6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken har
barnets vårdnadshavare ett ansvar för att barnets
behov av umgänge med en förälder som inte är
vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet
särskilt nära så långt som möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall lämna upplysningar rörande
barnet som skall främja umgänget.
Upplysningsskyldigheten avser viktigare och mera
betydelsefulla händelser, t.ex. att barnet skall
flytta till annan ort eller barnets hälsotillstånd.
Om särskilda skäl talar mot det gäller inte
upplysningsskyldigheten. Bestämmelsen infördes genom
en lagändring som trädde i kraft den 1 mars 1991
(prop. 1990/91:8, bet. LU13). Tillämpningsområdet
utökades i samband med 1998 års föräldrabalksreform
till att även omfatta barn som står under
föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysningsplikten
åvilar i sådana situationer den förälder hos vilken
barnet bor.

I motion L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) anförs
att umgängesföräldern i dag saknar rätt att få
information om sådant som barnets skolgång och
tillstånd vid sjukhusvistelser. Motionärerna anser
att lagstiftningen bör ses över i syfte att så långt
som möjligt öka möjligheterna för umgängesföräldrar
att få upplysningar om sina barn. Gemensam vårdnad
bör, anförs det, innebära att umgängesföräldern
skall ha samma möjligheter att vara lika väl
informerad om sitt barn som boendeföräldern. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att frågan
om umgängesförälderns rätt till information skall
ses över i samband med utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (yrkande 6).
Inför ställningstagandet till ifrågavarande
spörsmål vill utskottet först påpeka att för det
fall föräldrarna har gemensam vårdnad om ett barn,
men barnet bor hos endast den ena föräldern, den
andra förälder inte är beskuren från möjligheten att
få information om barnet. Står barnet under vårdnad
av endast den ena av föräldrarna saknar däremot den
förälder som inte har vårdnad om barnet - utöver vad
som följer av 6 kap. 15 § föräldrabalken - i princip
en självständig rätt att ta del av sekretessbelagd
information om barnet. Som framhållits av
konstitutionsutskottet i det av riksdagen godkända
betänkandet 1988/89:KU14 föreligger dock ett visst
utrymme för uppgiftslämnande också till den förälder
som inte har vårdnaden om sitt barn, även om
vårdnadshavaren motsätter sig det.
Utskottet har vid åtskilliga tillfällen avstyrkt
liknande motionsyrkanden om att båda föräldrarna,
oberoende av om de är vårdnadshavare eller ej, bör
vara jämställda i sekretessammanhang (se bl.a. bet.
1988/89:LU33, 1990/91: LU13, 1992/93:LU22,
1995/96:LU2 och 1997/98:LU12). Frågan behandlades
senast våren 2000. Utskottet hänvisade då i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15 till
riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan och
kunde inte finna annat än att lagstiftningen var
ändamålsenligt utformad och att en
umgängesberättigad förälders informationsbehov
rörande barnet normalt torde kunna tillgodoses genom
reglerna i 6 kap. 15 § föräldrabalken.
Enligt utskottet har inte framkommit någon
omständighet som för närvarande motiverar ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida i saken.
Utskottet förutsätter dock att frågeställningen
kommer att aktualiseras inom ramen för den kommande
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform och
att regeringen återkommer till riksdagen om skäl för
en förändrad inställning i frågan därvid skulle
framkomma.
Med det anförda föreslår utskottet att motion L242
yrkande 6 skall avslås.

Växelvis boende

I några motionsyrkanden aktualiseras frågor kring
s.k. växelvis boende. Därmed avses att barnet vistas
och har ett varaktigt boende hos båda föräldrarna
ungefär lika mycket. Från växelvis boende bör
skiljas den situationen att barnet bor stadigvarande
hos ena föräldern och umgås med den andra föräldern.
Även om barnet vistas mer hos den ena föräldern än
den andra kan det vara fråga om ett växelvis boende.
Omständigheter av betydelse vid denna bedömning är
bl.a. var barnet förvarar sina tillhörigheter och
hur barnets försörjning fördelats mellan föräldrarna
(prop. 1997/98:7 s. 67 med hänvisningar, bet. LU12).

Tuve Skånberg och Lars Hjertén (kd, m) framhåller
i motion L313 att barnets självklara rätt till båda
föräldrarna inte får blandas ihop med föräldrarnas
behov och önskningar om att få en "rättvis" tillgång
till sina barn. Detta kan, anförs det i motionen,
leda till att även små barn tvingas att bo
omväxlande hos sina föräldrar på ett sätt som inte
är förenligt med barnets bästa. Motionärerna
efterlyser därför en kartläggning av hur domstolar
dömer i vårdnadsärenden gällande små barn för att
tydliggöra om nuvarande praxis är förenlig med
barnens bästa. Studier om hur små barn påverkas av
växelvis boende bör också uppmuntras. I motionen
begärs ett tillkännagivande om vikten av att barnets
behov skall styra utformningen av umgänget med
föräldrarna.
Fanny Rizell m.fl. (kd) påpekar i motion L242 att
situationen vid växelvis boende för små barn, varmed
motionärerna avser barn under fem år, aldrig har
studerats närmare. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att frågan om barns situation,
särskilt vad gäller barn under fem år, skall utredas
från ett barnperspektiv inom ramen för den aviserade
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform
(yrkande 4).
Motionsspörsmål rörande för- och nackdelar med
växelvis boende har tidigare varit föremål för
behandling av riksdagen. I mars 1999 gav riksdagen,
med anledning av motionsyrkanden, regeringen till
känna att studier snarast bör genomföras beträffande
hur små barn påverkas vid växelvis boende. Enligt
tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar
bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov
får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.
1998/99:SoU6, rskr. 171).
Med anledning av riksdagens tillkännagivande gav
regeringen i december 1999 Socialstyrelsen i uppdrag
att genomföra studier och sammanställa kunskap om
hur små barn påverkas av växelvis boende samt att
utreda hur berörda parter bäst kan få information
och stöd så att barnets bästa kan tillgodoses.
Uppdraget redovisades i kunskapsöversikten Växelvis
boende som överlämnades till regeringen i början av
april 2001.
I sammanhanget bör också nämnas att regeringen
inom ramen för det tidigare redovisade
utredningsuppdraget rörande automatisk gemensam
vårdnad gav i uppdrag till en barnpsykiatrisk expert
att belysa frågan om växelvis boende ur barnets
perspektiv. Förutom att överväga vilka för- och
nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet låg
i uppdraget att belysa frågan huruvida växelvis
boende bör undvikas om barnet understiger en viss
ålder och i vilka situationer växelvis boende kan
vara olämpligt eller mindre lämpligt. Små barns
påverkan av växelvis boende var en fråga som
särskilt skulle belysas av experten. Uppdraget
redovisades sommaren 1999 i en bilaga till
departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar.
Våren 2001 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
med samma inriktning som de som nu är aktuella i
sitt av riksdagen godkända betänkande 2000/01:LU15.
Utskottet erinrade därvid om det förestående arbetet
inom Regeringskansliet med en utvärdering av 1998
års föräldrabalksreform och förutsatte att det då
aktuella motionsspörsmålet skulle komma att bli
föremål för överväganden inom ramen för detta arbete
och såg därför inte skäl till något initiativ från
riksdagens sida. Utskottet har i dag samma
inställning och föreslår att motionerna L242 yrkande
4 och L313 skall avslås.

Därmed övergår utskottet till att behandla ett
närliggande spörsmål, nämligen underhållsskyldighet
vid växelvis boende.

Bestämmelser om föräldrarnas underhållsskyldighet
för sina barn finns i 7 kap. föräldrabalken. Enligt
7 kap. 1 § föräldrabalken skall föräldrarna svara
för underhållet av ett barn efter vad som är skäligt
med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas
samlade ekonomiska förmåga. En förälder kan fullgöra
sin underhållsskyldighet genom att faktiskt ta hand
om barnet eller genom att betala underhållsbidrag
för barnet. En förälder som inte har vårdnaden om
barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med
detta skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom
att betala underhållsbidrag till barnet. Detsamma
gäller en förälder som har vårdnaden om barnet
gemensamt med den andra föräldern men barnet
varaktigt bor tillsammans med endast den andra
föräldern. Vid växelvis boende utgår inte
underhållsbidrag eftersom barnet anses varaktig
bosatt hos båda föräldrarna. Varje förälder fullgör
då sin underhållsskyldighet genom att svara för de
direkta kostnaderna för barnet under den tid barnet
vistas hos honom eller henne.
Bo Könberg (fp) ifrågasätter i motion Sf388
principen att underhållsbidrag inte utgår vid
växelvis boende i de fall föräldrarna har avsevärt
olika stor inkomst. I motionen pekas på att när
föräldrarna bor tillsammans svarar de givetvis för
barnets kostnader i proportion till sin inkomst. Det
är, menar motionären, inte självklart att denna
proportionerliga fördelning skall ersättas med en
lika fördelning om föräldrarna separerar och barnet
bor växelvis hos vardera föräldern. Motionären begär
ett tillkännagivande om att regeringen skall låta
utreda frågan om föräldrarnas ekonomiska ansvar vid
växelvis boende.
Utskottet vill för sin del framhålla att gällande
rätt inte hindrar föräldrarna att komma överens om
att underhållsbidrag även skall utgå vid växelvis
boende, och utskottet är inte i dag berett att ta
initiativ till någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av det nu aktuella motionsyrkandet.
Frågeställningen har dock ett nära samband med 1998
års ändringar i föräldrabalken, och utskottet
förutsätter att regeringen tar initiativ till den i
motionen begärda översynen om det under den kommande
utvärderingen av reformen eller i något annat
sammanhang skulle visa sig att det föreligger behov
av en sådan översyn.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motion Sf388.

Hänsynen till barnets bästa

Enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken har ett barn rätt
till omvårdnad, trygghet och en god fostran. I
lagrummet slås vidare fast att barn skall behandlas
med aktning för sin person och egenart och att det
inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller
annan kränkande behandling. Den som har vårdnaden
om ett barn har ansvar för barnets personliga
förhållanden och skall se till att barnets behov
enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får
tillfredsställande försörjning och utbildning. För
att undvika att barnet orsakar skada för någon annan
skall vårdnadshavaren se till att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Viviann Gerdin m.fl. (c) påpekar i motion L264 att
man brukar skilja mellan ett passivt och ett aktivt
barnets bästa. Med passivt barnets bästa förstås,
anförs det i motionen, att barnet tillerkänns
grundläggande skydd och rättigheter med samma
innehåll som andra samhällsgrupper. Ett aktivt
barnets bästa innebär däremot att barnet får åtnjuta
rättigheter och skydd utöver vad andra
samhällsgrupper får. Motionärerna menar att det
saknas stöd för en sådan uppdelning i rättskällorna,
varför det kan vara lämpligt med en översyn. I
motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
en översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka
barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning
för sin person (yrkande 2).
I motion L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L
Bjälkebring (båda v) anförs att det är en brist att
ett barn inte kan kräva att en vårdnadshavare eller
förälder med umgängesrätt umgås med barnet, faktiskt
delar vårdnaden om barnet eller på andra sätt är
delaktig. Motionärerna anser att det behövs
lagstiftning, reglering och praxis som starkare
betonar vårdnadshavarnas och föräldrarnas
skyldigheter gentemot barnet. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det nu anförda
(yrkande 1).
Annelie Enochson (kd) anför i motion Ju393 att
föräldrarätten enligt nu gällande lagstiftning är
överordnad barnens rätt, och i motionen begärs ett
tillkännagivande om att det bör stiftas en barnbalk
där relevanta delar av föräldrabalken, lagen om
tillfällig vård om unga, socialtjänstlagen och
brottsbalken kan samlas (yrkande 4).
Som redovisats inledningsvis har hänsynen till
barnets intressen stått i förgrunden i den
fortlöpande reformeringen av familjerätten som
pågått sedan början av 1970-talet. Syftet har varit
att ge barnet en starkare rättslig ställning och
därvid markera barnets behov och de hänsyn som bör
tas till barnets bästa. Det senaste steget på den
inslagna vägen togs i samband med 1998 års
föräldrabalksreform (prop. 1997/98:7, bet. LU12).
För att betona principen om barnets bästa infördes
därvid en övergripande bestämmelse i 6 kap.
föräldrabalken om att barnets bästa alltid skall
komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor
om vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande
bestämmelse infördes i bestämmelserna om
verkställighet av domar och beslut om vårdnad och
umgänge i 21 kap. föräldrabalken.
I sammanhanget bör vidare nämnas att regeringen i
september 1998 givit en särskild utredare i uppdrag
att biträda Justitiedepartementet med att bl.a. se
över de olika bedömningsgrunder i 6 kap.
föräldrabalken som knyter an till begreppet barnets
bästa. Uppdraget redovisades sommaren 1999 i
departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar. Promemorian har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Vad särskilt gäller motion L310, i den del
motionen tar upp föräldrars umgängesvägran, bör
erinras om att frågan om att införa någon form av
sanktion, exempelvis vite, mot en umgängesvägrande
förälder övervägdes vid 1998 års
föräldrabalksreform. Regeringen konstaterade därvid
att det fanns en risk att ett umgänge som påtvingats
föräldern skulle verka i fel riktning vad gäller
relationerna med barnet. Även av andra orsaker
framstod det, enligt regeringen, som mindre lämpligt
med en sådan ordning. En förälders ovilja eller
vägran att umgås med barnet kunde, menade
regeringen, ha sin grund i en rad olika
omständigheter som skulle innebära att ett
framtvingat umgänge inte var till gagn för barnet.
Regeringen delade därför Vårdnadstvistutredningens
bedömning att en förälders skyldighet att umgås med
sitt barn inte borde sanktioneras. I stället
föreslogs lagändringar i 6 kap. föräldrabalken som
underströk betydelsen av att den förälder som barnet
inte bor hos också medverkar till att umgänge kom
till stånd. Även utan sanktion kunde, anfördes det i
propositionen, en sådan regel inverka positivt.
Utskottet ställde sig bakom regeringens förslag i
denna del, och riksdagen följde utskottet.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna att det för närvarande
föreligger skäl för riksdagen att vidta någon
särskild åtgärd med anledning av de nu aktuella
motionerna. Utskottet förutsätter dock att
motionsspörsmålen kommer att aktualiseras inom ramen
för den kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform, och att regeringen återkommer
till riksdagen om så skulle visa sig erforderligt.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
L264 yrkande 2, L310 yrkande 1 och Ju393 yrkande 4
skall avslås.

Vårdnadsöverflyttning vid våld m.m. inom
familjen

I några motioner aktualiseras frågor kring vårdnaden
om barn i familjer där den ena föräldern gjort sig
skyldig till viss form av brottslighet mot den andre
föräldern.

Inledningsvis vill utskottet erinra om följande.
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten, om en
förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör
sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i
övrigt brister i omsorgen om ett barn på ett sätt
som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, besluta om ändring i vårdnaden. Står
barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten
anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.
Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall
rätten flytta över vårdnaden till den andre
föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare. I de fall
vårdnadshavare enligt 6 kap. 10 a § föräldrabalken
förordnas särskilt skall utses någon som är lämpad
att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god
fostran. En fråga om ändring i vårdnaden kan prövas
på talan av socialnämnden.
Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av
bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) hos rätten ansöka
om vård om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt
samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i
vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det
erfordras av hänsyn till denne.
LVU har nyligen varit föremål för en översyn av
LVU-utredningen (dir. 1999:43). Utredningen har i
betänkandet (SOU 2000:77) Omhändertagen Samhällets
ansvar för utsatta barn och unga, som överlämnades
till regeringen i augusti 2000, lagt fram förslag
med syfte att stärka barnperspektivet och barnets
rättigheter i lagen. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds för närvarande i
Regeringskansliet. Enligt vad utskottet har erfarit
är avsikten att en proposition skall kunna
överlämnas till riksdagen i ämnet under hösten 2002.
Enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)
åligger det socialnämnden att utan dröjsmål inleda
utredning av vad som genom ansökan eller på annat
sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden. Vidare följer av
14 kap. 1 § samma lag att myndigheter vars
verksamhet berör barn och ungdom samt andra
myndigheter inom hälso- och sjukvården och
socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till
socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om
något som kan innebära att socialnämnden behöver
ingripa till ett barns skydd. I det sammanhanget kan
nämnas att Kommittén om barnmisshandel och därmed
sammanhängande frågor (dir. 1998:105) i sitt
slutbetänkade (SOU 2001:72) Barnmisshandel Att
förebygga och åtgärda, som överlämnades till
regeringen i september 2001, har föreslagit att
anmälningsskyldigheten i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen skall utvidgas till att
uttryckligen omfatta även myndigheterna inom
kriminalvården. Betänkandet har remissbehandlats och
bereds för närvarande inom Regeringskansliet med
siktet inställt på att förslagen skall kunna
behandlas tillsammans med LVU-utredningens förslag.
I motion L201 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(båda m) aktualiseras - med utgångspunkt i ett
konkret fall - problemet med barn som växer upp i
familjer där en förälder misshandlar eller dödar den
andre föräldern. Motionärerna anför att frågan
huruvida vårdnaden bör överflyttas i fall av grov
misshandel eller mord i dag är beroende av
socialtjänstens agerande. Detta är, enligt
motionärerna, inte tillräckligt. I stället bör
vårdnadsfrågan aktualiseras automatiskt i de fall
där det kan konstateras att allvarliga våldsbrott
förekommit mot make eller maka. Det skall således
inte ankomma på socialtjänsten eller någon annan
instans att avgöra om vårdnadsfrågan skall väckas
eller ej. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att det skall införas en ordning som innebär att
vårdnadsfrågan automatiskt skall bli föremål för
prövning vid fall av grov misshandel eller mord på
medförälder.
Annelie Enochson (kd) begär i motion L301 ett
tillkännagivande om behovet av lagändringar som
innebär att de sociala myndigheterna aktivt skall
driva frågan om överflyttning av vårdnaden vid
allmän domstol då en vårdnadshavare grovt brustit i
sitt föräldraansvar genom att begå ett allvarligt
brott mot den andre vårdnadshavarens liv, frihet
eller hälsa.
I motion L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) begärs
ett tillkännagivande som går ut på att frågan om
lämpligheten av gemensam vårdnad i de fall där våld
förekommit i familjen skall beaktas inom ramen för
den aviserade utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (yrkande 1).
Inför ställningstagandet till ifrågavarande
spörsmål bör först erinras om att utskottet våren
2000 i sitt av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:LU15 avstyrkt ett motionsyrkande som gick
ut på att en förälder som begått ett grovt
våldsbrott mot den andra föräldern automatiskt bör
fråntas vårdnaden. Utskottet var då inte berett att
ta initiativ till den begärda lagändringen. Enligt
utskottet borde nämligen beaktas att ifrågavarande
lagstiftning måste ha barnens bästa som
utgångspunkt. De situationer som aktualiserar en
överflyttning av vårdnaden kan, anförde utskottet,
se väldigt olika ut, och man måste utgå från varje
enskilt fall. Det kan, menade utskottet vidare,
tänkas situationer där det inte alls är givet att
den som utövat våldet, i vart fall för all framtid,
bör berövas vårdnaden. Utskottet påpekade också att
den nuvarande lagstiftningen innebär att frågan om
ett överflyttande måste avgöras efter vad som är
bäst för barnet och utifrån omständigheterna i varje
enskilt fall. Enligt utskottets mening var dessa
regler tillräckliga.
Våren 2001 avstyrkte utskottet i betänkande
2000/01:LU15 ett motionsyrkande med den innebörden
att en förälder som gjort sig skyldig till
misshandel av den andra föräldern och är dömd för
detta brott inte skall kunna komma i fråga för
enskild eller gemensam vårdnad. Utskottet åberopade
därvid i huvudsak samma skäl som utskottet gjort
våren 2000. Riksdagen följde utskottet.
När nu utskottet på nytt har att ta ställning till
frågor rörande vårdnaden i familjer där den ene
föräldern gjort sig skyldig till våld eller hot mot
den andra föräldern vidhåller utskottet den
uppfattning som utskottet gav uttryck för våren
2000, nämligen att det inte bör komma i fråga att
ändra lagstiftningen på så sätt att en förälder
automatiskt förlorar vårdnaden om ett barn i sådana
situationer. Däremot kan utskottet inte utesluta att
den i motion L201 föreslagna ordningen, dvs. en
automatisk prövning av vårdnadsfrågan i fall där den
ena föräldern begått vissa brottsliga handlingar mot
den andra föräldern skulle kunna innebära en
förstärkning av barnets rätt och främja barnets
bästa. Förslaget väcker emellertid en rad frågor,
inte minst av rättslig natur, som behöver bli
föremål för en fördjupad analys innan utskottet kan
ta definitiv ställning i frågan. Det får ankomma på
regeringen att föranstalta om en sådan analys och
därefter återkomma till riksdagen i saken. Utskottet
föreslår att spörsmålet närmare övervägs inom ramen
för den kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen, med
bifall till motion L201 och med delvis bifall till
motion L301, som sin mening ge regeringen till
känna.
När det sedan gäller motion L242 bör framhållas
att utskottet, i samband med 1998 års ändringar i
föräldrabalken, klart uttalat att för det fall den
ena föräldern utsätter en familjemedlem för våld,
trakasserier eller annan kränkande behandling,
gemensam vårdnad mot en förälders vilja bör vara
utesluten (bet. 1997/98:LU12 s. 30 f.). I övrigt
förutsätter utskottet att motionsspörsmålet kommer
att övervägas inom ramen för den kommande
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform. Någon
åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion
L242 yrkande 1 kan, mot bakgrund av vad som nu har
anförts, inte anses erforderlig, och utskottet
föreslår därför att motionsyrkandet skall avslås.

Umgänge

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
umgängessabotage och
talerätt i umgängesfrågor.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
Jämför reservation nr 6 (m, kd, c, fp).

Umgängessabotage

När den förälder som barnet bor tillsammans med
genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för
barnet att få träffa den andra föräldern brukar man
tala om umgängessabotage.

Ulf Nilsson (fp) anför i motion L266 att barn
behöver kontakt med båda föräldrarna och att det,
när så är möjligt, borde ligga i alla föräldrars
intresse att underlätta för barnet att ha kontakt
med den andre föräldern efter en äktenskapsskillnad.
I en del fall har, anförs det i motionen,
vårdnadshavaren goda skäl att förhindra kontakt,
exempelvis om det föreligger risk att barnet utsätts
för misshandel eller sexuella övergrepp. Enligt
motionären förekommer dock också fall av
umgängessabotage som har sin grund i föräldrarnas
ouppklarade förhållanden. I motionen anförs att
umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet
att det borde vara en viktig orsak till att
ifrågasätta vårdnadshavarens lämplighet.
Umgängessabotage bör därför vara en anledning till
att ta upp vårdnadfrågan till förnyad prövning.
Likaså är umgängessabotage ett så allvarligt ingrepp
i ett barns liv att det borde falla under
straffrättsligt ansvar, kanske på liknande sätt som
egenmäktighet med barn. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att utökade möjligheter att
motverka umgängessabotage bör utredas.
Utskottet erinrar om att en särskild bestämmelse,
nuvarande 6 kap. 2 a §, syftande till att motverka
umgängessabotage infördes i föräldrabalken redan år
1991. I paragrafen slogs fast att frågan om barnets
behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en
framträdande plats vid valet av vårdnadshavare. I
det lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan om
ett straffrättsligt ansvar för umgängessabotage med
anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg
därvid att det skulle föra alltför långt att införa
en sådan sanktion, och de då aktuella motionerna
avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
Frågan om umgängessabotage berördes också i
samband med 1998 års föräldrabalksreform. När det
gäller sådant sabotage finns det, anförde regeringen
i proposition 1997/98:7, skäl att inta en sträng
hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för
sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet
och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken
på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.
Att därutöver införa sanktioner mot umgängessabotage
var, enligt regeringens mening, inte påkallat.
Däremot utvidgades tillämpningsområdet för 6 kap. 2
a § föräldrabalken till att omfatta även avgöranden
om boendet.
Utskottet framhöll för sin del att domstolen vid
bedömandet av vårdnadsfrågan skall fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna. Att bestämmelsen
enligt det då föreliggande förslaget utsträcktes
till att gälla även vid bedömande av barnets boende
fick, enligt utskottets mening, anses tillfyllest
(bet. 1997/98:LU12).
När frågan på nytt behandlades våren 2000 med
anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet i
betänkande 1999/2000:LU15 att det inte hade ändrat
uppfattning när det gällde lagstiftningsbehovet och
att utskottet, i den mån behov av ytterligare regler
i syfte att förhindra umgängessabotage framkom,
utgick från att regeringen skulle komma att
aktualisera detta inom ramen för den aviserade
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.
Utskottet kom till samma slutsats våren 2001 i
sitt av riksdagen godkända betänkande 2000/01:LU15.
Inte heller nu har det framkommit någon
omständighet som utgör skäl att förorda ett annat
ställningstagande i saken från riksdagens sida än
det som riksdagen tidigare givit uttryck för.
Med det anförda föreslår utskottet att motion L266
skall avslås.

Talerätt i umgängesfrågor

Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken har en
vårdnadshavare ett ansvar för att så långt som
möjligt tillgodose barnets behov av umgänge med
någon annan som står det särskilt nära. Därmed avses
t.ex. far- och morföräldrar, en avliden förälders
släktingar, tidigare fosterföräldrar och
styvföräldrar. När bestämmelsen om umgänge med annan
än förälder infördes år 1983 ansågs det mindre
lämpligt att var och en som anser sig stå barnet
särskilt nära skulle kunna föra talan vid domstol om
umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför
åt socialnämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka
fall det är motiverat utifrån barnets bästa att
inleda en umgängesprocess (prop. 1981/82:168, bet.
LU 1982/83:17).

I tre motionsyrkanden aktualiseras frågor med
anknytning till den nu redovisade bestämmelsen.
Ana Maria Narti m.fl. (fp) framhåller i motion
L215 att barn har behov av umgänge inte bara med
sina föräldrar utan även med andra personer som står
dem nära, särskilt far- och morföräldrar. Många barn
förnekas dock möjligheten att träffa far- och
morföräldrarna sedan föräldrarna separerat. Enligt
motionärerna nedvärderar nuvarande lagstiftning
far- och morföräldrarnas betydelse för barnen.
Ingenting garanterar heller, anförs det i motionen,
att socialnämnden bättre än barnens nära anhöriga
tar ansvar för ett fungerande umgänge mellan
generationerna. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att föräldrabalken bör ändras på
så sätt att nära anhöriga, som mor- och
farföräldrar, får föra talan i domstol om umgänge
med ett barn.
Också Lars Elinderson (m) framhåller i motion L341
betydelsen av att ett barn får träffa sina far- och
morföräldrar. Motionären begär ett tillkännagivande
om att regeringen skall återkomma till riksdagen med
förslag till ändringar i föräldrabalken som innebär
att mor- och farföräldrar kan väcka talan i domstol
om rätt till umgänge med avlidna barns barn i de
fall barnens vårdnadshavare motsätter sig det
begärda umgänget.
I motion L264 tar Viviann Gerdin m.fl. (c) upp
frågan om rätten till umgänge med styvföräldrar.
Motionärerna anser att nuvarande lagstiftning
glömmer bort att barn även måste ha rätt till icke
biologiska föräldrar och pekar på den situationen
att ett barn vuxit upp tillsammans med föräldrar
varav den ena inte är biologisk förälder. Efter en
separation måste, anförs det i motionen, barnet ha
rätt att träffa även den icke biologiske föräldern.
I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
en översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka
barnets rätt till icke biologiska föräldrar (yrkande
4).
Vad först gäller frågan om vem som skall ha
talerätten om umgänge kan utskottet konstatera att
motsvarande motionsyrkanden har behandlats och
avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, bl.a.
i det av riksdagen godkända betänkandet
1992/93:LU22. I betänkandet redovisades vad
utskottet i ett tidigare sammanhang anfört om att
det uteslutande är barnets intresse och behov av att
träffa t.ex. mor- och farföräldrar som skall
tillgodoses, inte mor- och farföräldrarnas intresse
av att träffa sitt barnbarn. Enligt utskottets
mening var den nuvarande ordningen, som innebär att
socialnämnden genom stämning - efter utredning och
bedömning om det är till fördel för barnet - får ta
upp frågan om umgänge med annan person än en
förälder, tillfyllest. Sammanfattningsvis motsatte
sig utskottet att en självständig talerätt för mor-
och farföräldrar i fråga om umgänge med barn
infördes.
I likhet med vad utskottet fann våren 2001 vid
behandlingen av motionsyrkanden med samma inriktning
som de nu aktuella i det av riksdagen godkända
betänkandet 2000/01:LU15, har de skäl som åberopats
för den nuvarande ordningen alltjämt bärighet. En
utvidgning av kretsen taleberättigade ligger inte i
linje med strävandena att i så stor utsträckning som
möjligt undvika domstolsprocesser för barn, och
utskottet är inte heller nu berett att föreslå någon
ändring. I den mån bristande umgänge med barnets
nära anhöriga beror på att vårdnadshavaren inte tar
sitt ansvar är det enligt utskottets mening en
viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få
vårdnadshavaren att se till barnets behov. Med
hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som
kan finnas vid tillämpningen finns emellertid
anledning för regeringen att följa utvecklingen.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan
något formellt tillkännagivande från riksdagens
sida.
När det så gäller den frågeställning som
aktualiseras i motion L264 yrkande 4 kan utskottet
inte finna annat än att nuvarande lagstiftning
möjliggör att umgänge kan komma till stånd även med
styvföräldrar, om detta är till barnets bästa.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna L215, L264 yrkande 4 och
L341.

Förfarandet i vårdnads- och
umgängesmål, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
olika frågor om
samarbetssamtal,
barns rätt att komma till tals,
utredningen i vårdnads- och umgängesmål,
rättens sammansättning,
åtgärder för att undvika domstolstvister.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden, pågående arbete och den
aviserade utredningen av 1998 års
föräldrabalksreform. Jämför reservationerna
nr 7 (c) och nr 8 (c).

Samarbetssamtal

Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig
ledning i syfte att föräldrar skall nå enighet i
frågor om vårdnad och umgänge. Samarbetssamtal som
en metod att lösa vårdnads- och umgängestvister
introducerades av socialtjänsterna i början av 1970-
talet. Samtalen användes för att försöka hjälpa
föräldrar att själva ta ansvar för sina barn efter
en separation och inte skjuta över beslutet på
myndigheterna. Sedan den 1 mars 1991 är kommunerna
skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till
samarbetssamtal (prop. 1990/91:8, bet. LU13).

I mål om vårdnad, boende och umgänge får domstolen
enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att i barnets
intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna. Samtalen är inte
obligatoriska, och de förutsätter inte heller
föräldrarnas samtycke. Utgångspunkten är i stället
att ett förordnande om samarbetssamtal kan meddelas
så snart det kan tänkas tjäna något syfte.
Fanny Rizell m.fl. (kd) anför i motion L242 att
samarbetssamtalen bör vara praxis för att undvika
långdragna processer och upptrappade konflikter.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
systemet med samarbetssamtal skall ses över inom
ramen för den kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (yrkande 5).
Samarbetssamtalen var föremål för ingående
överväganden vid 1998 års föräldrabalksreform (prop.
1997/98:7, bet. LU12). Regeringen konstaterade i
propositionen att den utvärdering som
Vårdnadstvistutredningen gjort talade för att
samarbetssamtal borde komma till stånd så snart som
möjligt när föräldrar inte kan komma överens i
frågor om vårdnad och umgänge. Ju tidigare samtalen
kommer till stånd, desto större är i regel
möjligheterna enligt regeringen att föräldrarna når
fram till en överenskommelse. Regelsystemet borde
därför vara utformat så att det uppmanar föräldrar
att försöka lösa frågor om barnen genom
samarbetssamtal innan en process inleds i domstol.
Regeringen delade mot denna bakgrund utredningens
uppfattning att det borde införas en bestämmelse i 6
kap. föräldrabalken som erinrar om den möjlighet
föräldrar har enligt socialtjänstlagen att genom
samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om vårdnad
m.m. och att sådana samtal bör vara den första
åtgärden när föräldrar inte kan komma överens.
Ett spörsmål som diskuterats av
Vårdnadstvistutredningen var huruvida
samarbetssamtalen borde göras obligatoriska, dvs.
att en talan om vårdnad m.m. inte fick väckas förrän
samarbetssamtal ägt rum. I denna fråga konstaterade
regeringen att den gällande ordningen, grundad på
frivillighet, enligt utredningens utvärdering
fungerat väl och att ett obligatorium skulle kunna
försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och
resultatinriktade samtal. Vidare anfördes att samtal
sannolikt har liten effekt om motivation saknas. Med
hänsyn härtill gjorde regeringen den bedömningen att
samarbetssamtal inte borde göras obligatoriska. Den
planerade utvärderingen av den föreslagna
föräldrabalksreformen skulle dock kunna föranleda
att frågan togs upp på nytt. Regeringen avvisade
även tanken på att en förälder för att erhålla
allmän rättshjälp först måste delta i
samarbetssamtal. I övrigt fann regeringen att
åtgärder borde vidtas för att öka samarbetssamtalens
tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för
information om möjligheterna till samarbetssamtal
borde enligt regeringens uppfattning ligga på
Socialstyrelsen. Det borde även vara
Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för
samarbetssamtal och överväga hur barn skall
informeras om och få möjlighet att komma till tals
vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet
erfordrades inte enligt regeringens mening.Vid
riksdagsbehandlingen av propositionen delade
utskottet den uppfattning som kom till uttryck i
propositionen, nämligen att samarbetssamtalen inte
heller i fortsättningen skulle vara obligatoriska
och inte heller förutsätta föräldrarnas samtycke.
Utskottet förutsatte vidare att regeringen, efter en
utvärdering av de i propositionen föreslagna
lagändringarna, skulle ta upp de frågeställningar
som aktualiserats motionsvägen på nytt om detta
skulle visa sig behövligt.
Med anledning av 1998 års ändringar i
föräldrabalken gav regeringen i december 1998
Socialstyrelsen i uppdrag att stödja utvecklingen av
metoder för samarbetssamtal för att främja barnets
bästa vid tvister om vårdnad, boende och umgänge.
Enligt uppdraget var det av särskild vikt att belysa
frågor om hur barnen informeras och får möjlighet
att komma till tals, hur man med samarbetssamtal når
de flerkulturella familjerna, hur kommunerna kan
samarbeta samt hur man genom alternativa arbetssätt
förmår att lösa de mest komplicerade tvisterna.
Uppdraget redovisades i skrivelsen Att främja
barns bästa vid tvister om vårdnad, boende och
umgänge som överlämnades till regeringen i april
2001. I skrivelsen lämnas en redogörelse för en rad
olika åtgärder som vidtagits med anledning av
uppdraget. Bland dessa åtgärder kan nämnas att man
delfinansierat projekt med syfte att utveckla
metoder för samarbetssamtal i invandrarfamiljer och
i familjer där det förekommit våld. Vidare har
Socialstyrelsen finansierat dokumentationen och
utvärderingen av samarbetssamtal i en medelstor
svensk stad, vilket resulterat i rapporten
Samarbetssamtal - socialt samarbete med föräldrar.
Socialstyrelsen har också anordnat fyra konferenser
med temat Att skiljas i främmande land - flyktingars
och invandrares möte med familjerätt och
familjerådgivning. Inom Socialstyrelsen har även
genomförts en genomgång av samtliga domar som
meddelats i mål om vårdnad, boende och umgänge under
år 1999. En särskild arbetsgrupp inom lagutskottet
har inom ramen för ett uppföljningsprojekt vid olika
tillfällen informerat sig om arbetet.
Utskottet finner för närvarande inte skäl att ta
initiativ till ytterligare utvärderingar av
samarbetssamtalen. Däremot utgår utskottet, i linje
med vad utskottet gjorde våren 1998, från att frågor
med anknytning till verksamheten med samarbetssamtal
kommer att aktualiseras och övervägas inom ramen för
den kommande utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform och att regeringen, på grundval
av vad som därvid framkommer, återkommer till
riksdagen om så skulle visa sig erforderligt.
Med det anförda föreslår utskottet att
riksdagen skall avslå motion L242 yrkande 5.
Barns rätt att komma till tals

I två motionsyrkanden aktualiseras frågor om barns
rätt att komma till tals i tvister om vårdnad,
boende och umgänge.

Viviann Gerdin m.fl. (c) anser i motion L264 att
det borde vara en självklarhet för barn att alltid
få komma till tals, dock ej när det gäller de minsta
barnen. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att lagstiftningen bör ses över i syfte att ge barn
bättre möjligheter att kunna komma till tals i
vårdnadstvister (yrkande 3).
I motion L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L
Bjälkebring (båda v) anser motionärerna att barnet
bör ges en rätt att ställa sina föräldrar till
ansvar om de inte uppfyller sitt föräldraansvar
(yrkande 2).
Utskottet kan för sin del konstatera att vad som
föreslås i de nu aktuella motionerna knyter an till
det förslag som Utredningen om barnets bästa
presenterade i sitt betänkande (SOU 1987:7) Barnets
rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn
m.m. Utredningen föreslog bl.a. att barn genomgående
skall ha ställning som part, dvs. ha talerätt, i mål
om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken samt i
mål om verkställighet av beslut och domar i sådana
mål. Utredningens förslag innebar även att barn i
vissa mål om vårdnad och umgänge, huvudsakligen de
mål där föräldrarna inte kunde komma överens, skulle
ges en särskild ställföreträdare. Uppgiften att vara
barnets ställföreträdare skulle, enligt förslaget,
ankomma på ett offentligt biträde enligt den
dåvarande rättshjälpslagen.
Utredningsförslaget behandlades i proposition
1994/95:224 Barnets rätt. Enligt regeringens
uppfattning kunde flera skäl anföras mot den
föreslagna ordningen, bl.a. risken att barnet drogs
in i konflikten mellan föräldrarna, att utredningens
förslag var ett steg i fel riktning i förhållande
till tidigare strävan i det familjerättsliga
lagstiftningsarbetet att underlätta
samförståndslösningar och att handläggningen av de
aktuella målen skulle komma att kompliceras. Därtill
kom att kostnaderna för de offentliga biträdena
beräknades bli stora. Mot denna bakgrund avvisade
regeringen utredningens förslag. I stället förordade
regeringen en lösning som innebar att en erinran
infördes i 6 kap. föräldrabalken om att rätten skall
vara skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och
umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad samt att den som
verkställer en vårdnads- eller umgängesutredning
ålades en skyldighet att, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställning och redovisa den
för rätten.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes
motioner med krav på ytterligare åtgärder för att
stärka barns rätt att komma till tals. Utskottet
konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1995/96:LU2 att det framstod som ett steg i fel
riktning att genomföra den ordning som Utredningen
om barnets rätt hade förordat och att regeringens
förslag innebar en tillräcklig garanti för att barn
fick komma till tals, utan att riskera att utsättas
för otillbörlig påverkan eller dras in i
föräldrarnas konflikter. Utskottet tillstyrkte
regeringens förslag.
Strävandena att stärka barnens rätt att komma till
tals har därefter gått vidare på den väg som
riksdagen valde år 1996. Sålunda beslutade riksdagen
våren 1998, i anslutning till 1998 års
föräldrabalksreform, att införa en ny bestämmelse, 2
b § i 6 kap. föräldrabalken som innebär att barnets
vilja i mål om vårdnad och umgänge inte endast skall
vara en omständighet bland flera vid bedömningen av
barnets bästa utan ibland kunna beaktas fristående
från den bedömningen och vara avgörande för
domstolens ställningstagande (prop. 1997/98:7, bet.
LU12).
I sammanhanget bör även nämnas att riksdagen i
mars 1999 vid behandlingen av regeringens
proposition 1997/98:182 Strategi för att förverkliga
FN:s barnkonvention har konstaterat att barnets rätt
att komma till tals i domstolsförfaranden och
administrativa förfaranden som rör barnet nu i stort
sett är tillgodosett i svensk lagstiftning (bet.
1998/99:SoU6, rskr. 171).
Frågor som gäller utformningen av bestämmelserna
om barns rätt att komma till tals i tvister om
vårdnad, boende och umgänge är därmed inte avgjorda
för all framtid. Inom Europarådet har utarbetats en
konvention rörande barns rättigheter, European
Convention on the Exercise of Children''''''''''''''''s Rights.
Konventionen är avsedd att vara ett komplement till
FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989.
I några av konventionens artiklar uppmanas staterna
att överväga att införa vissa bestämmelser i den
nationella rättsordningen, bl.a. om att barnet skall
få ställning av part och rätt till ett eget ombud i
alla processer som rör barnet. Vidare föreskrivs att
ett ombud eller en ställföreträdare skall förordnas
för ett barn där det föreligger en intressekonflikt
mellan föräldrarna och barnet. Konventionen öppnades
för undertecknande i januari 1996. Sverige har
undertecknat konventionen, men ännu inte ratificerat
den.
Regeringskansliet gav hösten 1998 en särskild
utredare i uppdrag att biträda Justitiedepartementet
med att överväga vad som bör göras för att Sverige
skall kunna ratificera konventionen. Enligt vad
utskottet har erfarit kommer uppdraget att redovisas
våren 2002.
Därutöver bör påpekas att utskottet våren 1999 i
betänkande 1998/99: LU18 fann att det inte helt
kunde uteslutas att införandet av en möjlighet att
kunna förordna ett juridiskt biträde i vissa
särskilt konfliktfyllda vårdnads- och
umgängestvister ytterligare skulle kunna stärka
barnets rätt. Utskottet förordade därför att frågan
borde bli föremål för särskild uppmärksamhet inom
ramen för det pågående utredningsarbetet med
anledning Europarådskonventionen om barnets
rättigheter. Riksdagen följde utskottet (rskr. 185).
Enligt vad utskottet har erfarit kommer nuvarande
bestämmelser om barns rätt att komma till tals att
behandlas inom ramen för den aviserade utvärderingen
av 1998 års föräldrabalksreform. Utskottet anser att
varken det pågående arbetet med anledning av
ratificeringen av Europarådskonventionen eller det
kommande utvärderingsarbetet bör föregripas av
riksdagen med något särskilt uttalande.
Med det anförda föreslår utskottet att
motionerna L264 yrkande 3 och L310 yrkande 2
skall avslås.
Utredningen i mål om vårdnad, boende och
umgänge

Enligt 6 kap. 19 § första stycket föräldrabalken
skall rätten se till att frågor om vårdnad, boende
och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan
domstolen avgör ett sådant ärende skall
socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar.
Har nämnden tillgång till upplysningar som kan vara
av betydelse för frågans bedömning är nämnden
skyldig att lämna rätten sådana upplysningar. Om det
behövs utredning därutöver får rätten enligt andra
stycket samma paragraf uppdra åt socialnämnden eller
något annat organ att utse någon att verkställa
sådan utredning. Rätten får fastställa riktlinjer
för utredningen och bestämma en viss tid inom vilken
utredningen skall vara slutförd. Rätten skall se
till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Av 6 kap. 20 § föräldrabalken framgår vidare att
rätten i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge
får besluta för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom dom eller ett beslut som har vunnit
laga kraft. Rätten skall därvid besluta efter vad
som är bäst för barnet. Ett interimistiskt beslut
kan verkställas på samma sätt som en dom som har
vunnit laga kraft, men kan ändras när som helst av
domstolen.
I motion L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) anförs
att domstolarna enligt rättspraxis ogärna flyttar på
ett barn. De interimistiska besluten får därför,
menar motionärerna, en alltför stor betydelse för en
vårdnadstvists slutliga utgång. För att komma till
rätta med detta problem anser motionärerna att
utredningstiden i vårdnadstvisterna bör kortas ned.
Om utredningen inte tar mer än två månader går det,
anförs det i motionen, lättare att flytta barnet om
domstolen kommer fram till att det interimistiska
beslutet inte skall gälla slutligt. I motionen
begärs ett tillkännagivande om vad som anförts om
att ytterligare korta ned utredningstiden i
vårdnadstvister (yrkande 7).
Utskottet erinrar om att frågor kring utredningen
i mål om vårdnad och umgänge var föremål för
överväganden senast i samband med 1998 års ändringar
i föräldrabalken. Några remissinstanser föreslog
därvid att bestämmelsen i 6 kap. 19 § föräldrabalken
borde kompletteras med en uttrycklig regel av
innebörd att en fast tidsgräns för utredningen
skulle läggas fast i lagen. Regeringen erinrade med
anledning därav i propositionen om att lagutskottet,
då bestämmelsen infördes år 1991, funnit att en
sådan tidsgräns var olämplig, eftersom möjligheterna
att åstadkomma en tillfredsställande utredning
varierade från fall till fall och att tidsfristens
längd får bedömas från omständigheterna i det
enskilda fallet. Regeringen fann för sin del i 1998
års lagstiftningsärende att en tidsgräns på tre till
fyra månader ofta torde kunna vara ett riktmärke på
vad som kan anses vara rimlig och uttryck för en god
avvägning. Regeringen framhöll vidare i
propositionen att det var väsentligt att domstolen
förordnar om utredning endast i de fall där det är
nödvändigt samt att utredningsarbetet bedrivs
effektivt och problemorienterat. Utskottet hade för
sin del inget att erinra mot vad regeringen sålunda
anfört (bet. 1997/98: LU12).
Vad gäller vikten av att handläggningen av tvister
om vårdnad, boende och umgänge sker så skyndsamt som
möjligt har utskottet givetvis ingen annan
uppfattning än motionärerna. Önskvärdheten av
skyndsamhet måste dock alltid vägas mot intresset av
att utredningen i ärendet, med barnets bästa i
blickpunkten, håller en kvalitativt hög nivå. I
övrigt kan utskottet för sin del inte finna att det
skulle föreligga någon motsättning mellan
motionärerna, gällande lagstiftning och regeringens
inställning i frågan. Någon särskild åtgärd från
riksdagens sida med anledning av det nu aktuella
motionsyrkandet kan enligt utskottets mening inte
anses erforderligt. Utskottet förutsätter dock att
regeringen verkar för att berörda myndigheter
kontinuerligt tar initiativ till metodutveckling,
erfarenhetsutbyte, kurser och liknande åtgärder för
att än mer förbättra och effektivisera utredningarna
i mål om vårdnad och umgänge.
Med det anförda föreslår utskottet att motion L264
yrkande 7 skall avslås.

Rättens sammansättning i mål om vårdnad och
umgänge

I mål som rör vårdnad, boende och umgänge är enligt
20 kap. 1 § föräldrabalken och 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken tingsrätt domför med en lagfaren
domare och tre nämndemän medan hovrätt är domför med
tre lagfarna domare och två nämndemän. Motsvarande
domförhetsregler gäller för länsrätt och kammarrätt
i mål om verkställighet enligt 12 och 17 §§ lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och 21
kap. 16 § föräldrabalken.

Fanny Rizell m.fl. (kd) anser i motion L242 att
det är viktigt att nämndemän av båda könen sitter i
rätten när vårdnadstvister avgörs och begär ett
tillkännagivande om att frågan skall ses över inom
ramen för utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (yrkande 2).
Utskottet kan upplysa om att regeringen i
november 2000 tillsatt en parlamentarisk kommitté
med uppdrag att se över rekryteringen av nämndemän
(dir. 2000:79). I syfte att åstadkomma en mer
allsidig sammansättning av nämndemännen skall
kommittén överväga hur man i högre grad än i dag
skall kunna rekrytera nämndemän som inte har sin
bakgrund i partipolitisk verksamhet. För att
säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i
betydligt större omfattning än i dag och att
sammansättningen av nämndemännen speglar
befolkningen skall kommittén överväga vilka
förändringar av regelverket som krävs och vilka
övriga insatser som är nödvändiga. I direktiven
nämns bl.a. vikten av att uppdraget som nämndeman
ges till en krets medborgare som i så hög grad som
möjligt svarar mot ett folkgenomsnitt vad gäller
kön, ålder och bakgrund. Uppdraget skall redovisas
senast den 30 juni 2002.
Utskottet kan inte finna annat än att det pågående
utredningsarbetet ligger i linje med
motionsönskemålet. Något behov av ytterligare
åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motion L242 yrkande 2 kan inte anses föreligga,
varför utskottet föreslår att motionen skall avslås.

Åtgärder för att undvika tvister

Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) anser i motion L272 att
åtgärder måste vidtas för att undvika
domstolstvister om vårdnad, boende och umgänge. En
sådan åtgärd vore, menar motionärerna, att införa
krav på prövningstillstånd i hovrätt och i
kammarrätt i vårdnads-, umgänges- och
verkställighetsmål. Målsättningen bör, anförs det i
motionen, vara att minimera antalet tillfällen då
föräldrar ges möjlighet att tvista om sina barn i
domstol. I motionen begärs ett tillkännagivande som
går ut på att regeringen skall överväga åtgärder för
att komma till rätta med problemet med vårdnads- och
umgängstvister i domstol.

Som redovisats tidigare har lagstiftningsarbetet
på det familjerättsliga området under de senaste
decennierna varit inriktat på att underlätta
samförståndslösningar mellan föräldrarna och att
undvika domstolsförfaranden. Som beskrivits
inledningsvis beslutade riksdagen hösten 1990 om
ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge i syfte att underlätta en utveckling mot
att föräldrarna i större utsträckning skulle ta ett
gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens
om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas. Ett
viktigt inslag i reformen var satsningen på
samarbetssamtalen. Även 1995 års och 1998 års
ändringar i föräldrabalken var inriktade på att
undvika domstolsprocesser och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt
komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn
m.m. skall lösas. Utskottet har för sin del inte
skäl att utgå från annat än att denna linje ligger
fast under det förestående lagstiftningsarbetet på
det familjerättsliga området.
När det sedan särskilt gäller motionsönskemålet om
införande av prövningstillstånd i hovrätt i
vårdnads- och umgängesmål bör nämnas att man inom
Regeringskansliet nyligen har utarbetat
departementspromemorian (Ds 2001:36)
Hovrättsprocessen i framtiden. I promemorian
föreslås bl.a. att det för tvistemål skall införas
ett generellt krav på prövningstillstånd vid
överklagande till hovrätt. Promemorian har
remissbehandlats och bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör den
pågående beredningen av departementspromemorian inte
föregripas genom något särskilt uttalande från
riksdagens sida.
Med det anförda föreslår utskottet att motion L272
skall avslås.

Olovligt bortförda barn i
internationella förhållanden

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som rör
olovligt bortförda barn i internationella
förhållanden. Utskottet hänvisar till
tidigare ställningstaganden och pågående
arbete.

Avslutningsvis behandlar utskottet tre
motionsyrkanden som tar upp olika frågeställningar
kring olovligt bortförda barn i internationella
förhållanden.

Med olovligt bortförande av barn avses framför
allt då en förälder utan lov för med sig sitt barn
till ett annat land. Hit hör också fall då en
förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat
land efter utgången av en umgängestid eller efter
det att en domstol bestämt att den andra föräldern
skall ha vårdnaden om barnet. I båda fallen är
ändamålet att hindra den andra föräldern från att ha
vårdnaden om barnet eller utöva umgängesrätt.
År 1980 tillkom två konventioner, dels
Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande
och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om
barn samt om återställande av vård av barn, dels
Haagkonventionen den 25 oktober 1980 om de civila
aspekterna på internationella bortföranden av barn.
Båda konventionerna syftar till att få till stånd
ett internationellt samarbete för att motverka
olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i
internationella förhållanden. Enligt konventionerna
skall ett beslut om vårdnad i barnets hemland
normalt verkställas, och barnet skall enligt
huvudregeln flyttas dit. Sverige har anslutit sig
till de båda konventionerna, och dessa har
införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om
erkännande och verkställighet av utländska
vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn
(prop. 1988/89:8, bet. LU10). För Sveriges del är
konventionerna i kraft gentemot ett femtiotal
länder.
En ny konvention som gäller myndigheters
behörighet, tillämplig lag, erkännande,
verkställighet och samarbete i fråga om
föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn
antogs hösten 1996 inom Haagkonferensen för
internationell privaträtt. Den nya Haagkonventionen
har ett vidare tillämpningsområde och skall ses som
ett komplement till 1980 års Haagkonvention. 1996
års konvention är betydelsefull genom att den på ett
tvingande sätt reglerar myndigheternas behörighet
att ta upp exempelvis vårdnadsfrågor och genom att
den behöriga myndighetens beslut skall erkännas och
verkställas i de övriga konventionsstaterna. 1980
års Haagkonvention däremot inskränker sig till att
vara en konvention om överflyttning, dvs. ett
instrument för att i nödsituationer snarast möjligt
återställa läget som det var innan det olovliga
bortförandet eller kvarhållandet ägde rum. 1996 års
Haagkonvention är också betydelsefull på så sätt att
den vill hindra att en person genom att olovligt
bortföra eller kvarhålla ett barn skall kunna skapa
behörighet för myndigheter i ett annat land än det
där barnet har sin invanda miljö. Enligt
konventionen skall behörigheten i alla åtgärder
rörande barn tillkomma myndigheterna i den stat där
barnet har sitt hemvist. Om ett olovligt bortförande
äger rum saknar sålunda den nya statens myndigheter
behörighet att ta upp frågor rörande vårdnad och
umgänge. Först när barnet fått hemvist i den nya
staten och vissa andra i konventionen föreskrivna
villkor är uppfyllda övergår behörigheten till
myndigheterna i det nya landet. Till dess
behörigheten på föreskrivet sätt har övergått till
den nya statens myndigheter skall man i den staten
erkänna och verkställa de beslut som har meddelats i
barnets ursprungliga hemviststat. Konventionen
trädde i kraft den 1 januari 2002.
I maj 1998 antog Europeiska unionens råd en
konvention om domstols behörighet och om erkännande
och verkställighet av domar i äktenskapsmål.
Konventionen, den s.k. Brysselkonventionen II,
innehåller bl.a. regler om myndigheters behörighet
att i samband med äktenskapsmål ta upp
vårdnadsfrågor och regler om erkännande och
verkställighet av vårdnadsavgöranden meddelade i
samband med ett äktenskapsmål i en EU-stat. Med
anledning av Amsterdamfördraget har
Brysselkonventionen II omarbetats till en
förordning, den s.k. Bryssel II-förordningen, som
antogs av Europeiska unionens råd den 29 maj 2000
och trädde i kraft den 1 mars 2001. Den är till alla
delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och
övriga berörda medlemsstater i EU. Förordningen
innehåller en särskild bestämmelse om bortförande av
barn enligt vilken de behöriga domstolarna skall
utöva sin behörighet i enlighet med 1980 års
Haagkonvention.
I sammanhanget bör även nämnas att det dåvarande
franska ordförandeskapet i juli 2000 lade fram ett
förslag till rådsförordning om ömsesidig
verkställighet av domar i mål om umgängesrätt när
det gäller barn. Förslaget syftar till att skapa ett
effektivt system som säkerställer att umgänge kan
utövas och att barnet efter umgängesperiodens slut
återlämnas till vårdnadshavaren. Enligt förslaget
skall det s.k. exekvaturförfarandet avskaffas,
vilket innebär att en dom på umgänge skall kunna
verkställas på samma villkor och med samma medel som
en nationell dom utan något särskilt förfarande i
verkställighetsstaten. Den direkta verkställigheten
föreslås dock i vissa situationer kunna upphävas
eller vägras. Flera av EU:s medlemsländer har, med
hänvisning till det existerande regelverket,
ifrågasatt behovet av förordningsförslaget.
Carina Hägg (s) anför i motion L336 att
barnperspektivet kommit i skymundan när det gäller
tillämpningen av Haagkonventionen. Vid tillämpningen
av konventionen måste stor vikt läggas vid om barnen
riskerar att utsättas för fysiska eller psykiska
skador eller försättas i en ohållbar situation.
Motionären framhåller att Haagkonventionen reglerar
inte bara föräldrarnas utan också barnens rätt. Det
finns, enligt motionären, också ett
jämställdhetsperspektiv på frågan. Kvinnor har,
anförs det, sämre inkomster och allmänt sett sämre
socialt skyddsnät. De kan på grund av sin situation
ha praktiska svårigheter att följa en rättsprocess
efter att barnet återförts. Med hänsyn till det
anförda är det enligt motionen angeläget att göra en
översyn av Haagkonventionens tillämpning ur ett
barn- och jämställdhetsperspektiv, och i motionen
yrkas ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Margareta Viklund (kd) anför i motion L267 att
Haagkonventionen föreskriver att en vårdnadstvist
skall avgöras i det land där barnet har sitt
hemvist, vilket brukar tolkas som det land där
barnet bott ett år före flykten. Det som föregått en
flykt tycks, anser motionären, i princip vara
ointressant, även om det kan handla om misshandel
och stor oförståelse för ett barns känslor och
reaktioner. Enligt motionärens uppfattning vägrar
svenska domstolar och myndigheter ofta att inhämta
sakkunnigutredning vad gäller risken för att ett
barns hälsa skadas om en överflyttning sker. Vidare
inhämtas generellt sett inte, anförs det i motionen,
information från hemlandets myndigheter om barnets
sociala bakgrund. Svenska domstolars och
myndigheters tillämpning av lagen innebär således,
menar motionären, att det föreligger risk för att
ett barn skickas tillbaka till exempelvis en far som
suttit i fängelse för hustrumisshandel, som har
allvarliga drogproblem eller som begått sexuella
övergrepp mot minderåriga i familjen. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall
tillsätta en utredning med uppgift att följa upp de
barns situation som mot sin vilja sänts till ett
annat land (yrkande 1). Motionären begär också ett
tillkännagivande om att regeringen inom EU skall ta
initiativ till en översyn av de lagar, förordningar
och konventioner som är styrande för överflyttande
av barn (yrkande 2).
Frågor kring olovligt bortförda barn har
behandlats av utskottet vid flera tidigare
tillfällen, bl.a. våren 2000 i det av riksdagen
godkända betänkandet 1999/2000:LU15. Utskottet
framhöll därvid att det är värdefullt att de
internationella reglerna på området diskuteras och
belyses utifrån vilka effekter tillämpningen får på
de berörda barnens situation. Det är viktigt,
fortsatte utskottet, att de domstolar och
myndigheter som har att tillämpa reglerna gör det på
ett ändamålsenligt sätt och beaktar
barnkonventionens krav att barnets bästa skall komma
i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.
Utskottet utgick från att barnens situation och
barnens bästa är en central utgångspunkt och
ledstjärna för de överväganden som sker
internationellt och nationellt i fråga om åtgärder
mot olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn
och ansåg att det inte var påkallat med något
särskilt uttalande eller annan åtgärd från
riksdagens sida med anledning av vad som anförts i
en då aktuell motion.
Våren 2001 fann utskottet, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2000/01:LU16, inte skäl att göra
annan bedömning än den riksdagen gjort våren 2000. I
det sammanhanget uttalade utskottet även, med
anledning av ett motionsyrkande, att det är viktigt
att följa upp avgöranden om verkställighet i
vårdnadsmål och om överflyttning av barn. Utskottet
utgick från att denna fråga kan tas upp i samband
med överväganden om tillämpningen av
Haagkonventionen, bl.a. inom ramen för
Haagkonferensen om internationell privaträtt. Något
särskilt uttalande eller annan åtgärd från
riksdagens sida var utskottet dock inte berett att
förorda.
När nu utskottet än en gång har att pröva frågor
om tillämpningen av Haagkonventionen och lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn vidhåller utskottet alltjämt
sina tidigare ställningstaganden.
Därutöver bör beaktas att det pågår arbete på
såväl internationell som nationell nivå med de
frågor som motionärerna aktualiserar. Sålunda är
Haagkonventionen föremål för en fortlöpande översyn
inom ramen för Haagkonferensen för internationell
privaträtt. Sedan konventionens tillkomst år 1980
har särskilda kommissioner, sammansatta av
företrädare för konventionsländerna, med uppgift att
se över den praktiska tillämpningen av konventionen
sammankallats vid fyra tillfällen. Den senaste
kommissionen sammankallades våren 2001, varvid man
diskuterade en rad frågeställningar rörande
konventionens tillämpning och tolkning. Arbetet
utmynnade i en rapport som lades fram i april 2001.
I Sverige pågår för närvarande en översyn av lagen
(1989:14) om erkännande och verkställighet av
utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn. Arbetet utförs i en
interdepartemental arbetsgrupp inom
Regeringskansliet. Översynen syftar till att
undersöka om ärenden rörande överflyttning av barn
enligt Haagkonventionen kan hanteras bättre och mer
effektivt och om det faktiska återförandet av ett
barn kan förbättras på något sätt.
Vad gäller kravet i motion L267 yrkande 2 om
initiativ från svensk sida på EU-nivå vill utskottet
peka på att det i olika sammanhang har ifrågasatts
huruvida EU över huvud taget är rätt forum för
internationellt familjerättsligt samarbete, detta
mot bakgrund av att det redan finns väl etablerade
mellanstatliga organisationer för sådant samarbete,
särskilt Haagkonferensen för internationell
privaträtt, som även omfattar andra länder än EU:s
medlemsländer. Vidare har framhållits risken att
arbetet inom EU-institutionerna konkurrerar ut andra
internationella organ på området (se Maarit Jänterä-
Jareborg, Mot en europeisk (internationell)
familjerätt, Juridisk tidskrift vid Stockholms
universitet 2001-02 nr 1, s. 48 ff.).

Mot bakgrund av vad som nu anförts kan utskottet
inte finna annat än att motionerna L267 och L336 bör
avslås.

Reservationer

1. Talerätt i mål om hävande av faderskap
(punkt 2)

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria
Narti (fp) och Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L233,
2001/02:L268 och 2001/02:L292.

Ställningstagande

Vi delar motionärernas uppfattning vad gäller vikten
av att ingen felaktigt förklaras vara far till ett
barn. Att faderskapet blir riktigt fastställt måste
givetvis anses ligga i såväl barnets som moderns och
den utpekade faderns intresse. Vad först gäller den
situationen att faderskapet följer av
faderskapspresumtionen kan vi konstatera att
nuvarande lagstiftning i fråga om talerätt för en
avliden mans maka och arvingar bygger på avvägningar
mellan de olika intressen som gör sig gällande.
Några motsvarande avvägningar har inte skett när det
gäller talerätt för mannens änka och arvingar vid
ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse. Vi anser
att det är otillfredsställande att det inte finns
några klara regler i fråga om talerätten i sådana
fall. Vad härefter angår talerätten i fråga om
faderskap som har fastställts genom dom måste
rättsläget betraktas som oklart. Särskilt mot
bakgrund av att det på senare år vuxit fram nya
former av familjebildningar framstår nuvarande
inskränkningar i talerätten som en brist.

Som framhålls i motionerna är metoderna för
fastställande av faderskap i dag helt andra än
tidigare. Genom att med DNA-teknik undersöka levande
släktingars blod är fastställelse av faderskap
möjligt långt efter det att den utpekade fadern
avlidit.
Sammanfattningsvis anser vi att motionsspörsmålen
bör bli föremål för en förutsättningslös utredning
där olika aspekter på problemen och de olika
intressen som gör sig gällande blir noggrant
genomlysta.
Vad som sålunda har anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L233, L268 och
L292, som sin mening ge regeringen till känna.
2. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar (punkt 3)
av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264
yrkande 5 och avslår motion 2001/02:L331.

Ställningstagande

Som framhålls i motion L264 är gemensam vårdnad
utifrån barnets bästa en viktig grundprincip. En
modern familjerättslagstiftning, anpassad till
dagens föränderliga familjerelationer, bör därför ha
gemensam vårdnad som utgångspunkt, oavsett om
föräldrarna är gifta med varandra eller ej vid
barnets födelse. I likhet med motionärerna anser jag
att lagstiftningen bör utformas på så sätt att
gemensam vårdnad skall gälla för ogifta föräldrar
från det att faderskapet har fastställts. Regeringen
bör, mot bakgrund av vad som nu har sagts, ges i
uppdrag att omgående återkomma till riksdagen med
ett lagförslag med den nu angivna innebörden.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 5 och
med avslag på motion L331, som sin mening ge
regeringen till känna.

3. Vårdnadens utövande (punkt 4)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264
yrkande 6 och bifaller delvis motion 2001/02:L242
yrkande 3.

Ställningstagande

Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i
motion L264 och anser att det kan ifrågasättas om
det är lämpligt att båda föräldrarna skall delta i
alla vardagliga beslut i de fall då ett barn är
bosatt hos endast den ena föräldern. Som framhålls i
motionen kan detta nämligen innebära ett orosmoment
och leda till bråk mellan föräldrarna om den av
föräldrarna som inte bor tillsammans med barnet
skall vara med och bestämma i allt rörande barnet.
Det bör därför införas en uttrycklig bestämmelse i 6
kap. föräldrabalken som innebär att den av
föräldrarna som har barnet boende hos sig ensam
skall få besluta i frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet mer självständigt än vad som är
fallet i dag. Är det fråga om större frågor skall
föräldrarna dock även fortsättningsvis besluta
gemensamt. Regeringen bör ges i uppdrag att omgående
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den
nu angivna inriktningen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L264
yrkande 6 och med delvis bifall till motion
L242 yrkande 3, som sin mening ge regeringen
till känna.

4. Hänsynen till barnets bästa (punkt 8)

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:Ju393
yrkande 4 och avslår motionerna 2001/02:L310 yrkande
1 och 2001/02:L264 yrkande 2.

Ställningstagande

Som framhålls i motion Ju393 är det nu hög tid att
införa en barnbalk. Trots det lagstiftningsarbete
som har bedrivits under de senaste decennierna
saknas alltjämt ett samlat regelsystem där barnets
rätt står i fokus. I stället sätter lagstiftningen
fortfarande föräldrarätten främst, vilket redan
framgår av namnet på det centrala regelverket på
området, föräldrabalken. Ett annat uttryck för
barnets underordnade roll i förhållande till
föräldrarna är att en förälder kan vägra att umgås
med sitt barn utan konsekvenser, något som barnet
däremot inte kan göra. I likhet med motionärerna
anser vi således att all relevant lagstiftning som
rör barn, bl.a. den nuvarande föräldrabalken, delar
av socialtjänstlagen, brottsbalkens regler om brott
mot barn och lagen om vård av unga, skall samlas i
en särskild barnbalk där barnets rätt sätts främst.
Regeringen bör ges i uppdrag att låta utreda frågan
och återkomma till riksdagen med ett förslag till
barnbalk i enlighet med vad som föreslås i motionen.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion Ju393 yrkande 4
och med avslag på motionerna L264 yrkande 2 och L310
yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.

5. Hänsynen till barnets bästa (punkt 8)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264
yrkande 2 och avslår motionerna 2001/02:L310 yrkande
1 och 2001/02:Ju393 yrkande 4.

Ställningstagande

Jag delar uppfattningen i motion L264 att det finns
anledning att se över hur begreppet barnets bästa
har kommit till uttryck i lagstiftningen. Regeringen
bör därför ges i uppdrag att föranstalta om en sådan
översyn av lagstiftningen i syfte att förstärka
barnets rätt till omvårdnad, trygghet och aktning
för sin person.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 2 och
med avslag på motionerna L310 yrkande 1 och Ju393
yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna.

6. Talerätt i umgängesfrågor (punkt 12)

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Ana Maria
Narti (fp) och Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L215
och 2001/02:L341 och avslår motion 2001/02:L264
yrkande 4.

Ställningstagande

I likhet med vad som anförs i motionerna L215 och
L341 anser vi att den nuvarande ordningen med
exklusiv talerätt för socialnämnden i mål om umgänge
med andra anhöriga än barnets föräldrar visat sig
mindre lämplig. Enligt vår mening nedvärderar
lagstiftningen far- och morföräldrars betydelse för
barnen och barnens behov av nära kontakter med
närstående släktingar. Sådant umgänge är oftast en
rikedom för barnen, och sådana relationer verkar i
de flesta fall för barnens bästa. Bestämmelsen i 6
kap. 15 § föräldrabalken kommer, såvitt vi känner
till, sällan till användning, och i de fall
socialnämnden inte vidtar de åtgärder som behövs för
att tillgodose barnets behov av umgänge med nära
anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa
enligt utskottet ha möjlighet att föra talan vid
domstol om sådant umgänge. Enligt vår mening bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga lagändringar i enlighet med vad som
föreslås i motionerna.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L215 och L341
och med avslag på motion L264 yrkande 4, som sin
mening ge regeringen till känna.

7. Barns rätt att komma till tals (punkt 14)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264
yrkande 3 och avslår motion 2001/02:L310 yrkande 2.

Ställningstagande

Som anförs i motion L264 är det enligt min
uppfattning självklart att barn, med undantag för de
allra minsta barnen, alltid skall få komma till tals
i mål om vårdnad, boende och umgänge. Det finns
därför anledning att överväga om det inte borde
införas en lagfäst skyldighet för såväl
socialnämnderna som domstolarna att ta reda på
barnets inställning i sådana mål. Lämpligen kan
frågan övervägas inom ramen för den kommande
utvärderingen av 1998 års föräldrabalksreform.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 3 och
med avslag på motion L310 yrkande 2, som sin mening
ge regeringen till känna.

8. Utredningen i mål om vårdnad, boende och
umgänge (punkt 15)

av Agne Hansson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L264
yrkande 7.

Ställningstagande

Mot bakgrund av domstolarnas i och för sig
förståeliga motvilja mot att flytta ett barn från
dess invanda miljö har de interimistiska besluten i
mål om vårdnad, boende och umgänge i praktiken
kommit att få alltför stor betydelse. Som framhålls
i motion L264 avgörs många sådana mål i praktiken
redan i och med att ett interimistiskt beslut
fattas. Det bästa sättet att komma till rätta med
detta problem vore, som föreslås i motion L264, att
korta ned utredningstiderna. Härigenom skulle det
vara lättare att flytta ett barn från den ena
föräldern till den andra om domstolen slutligen
kommer fram till att detta är bäst för barnet.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder för att korta
utredningstiden i mål om vårdnad, boende och
umgänge.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L264 yrkande 7,
som sin mening ge regeringen till känna.

Särskilda yttranden

1. Fastställande av faderskap för ogifta fäder

av Ana Maria Narti (fp).

Enligt min uppfattning bör lagstiftningen på det
familjerättsliga området vara utformad på så sätt
att föräldrar och barn i alla avseenden behandlas
lika, oavsett om föräldrarna är gifta med varandra
eller ej. Ett exempel på ett rättsområde där ogifta
föräldrar alltjämt diskrimineras är reglerna om
fastställelse av faderskap. Som framhålls i motion
L245 måste således ogifta föräldrar fortfarande
genomgå en procedur för att fastställa faderskapet
som i bästa fall upplevs som byråkratisk, men som i
många fall genomförs på ett för föräldrarna
förnedrande sätt. Bara det faktum att ett etablerat
par efter nio månaders väntan skall behöva uppsöka
en myndighet för att kunna fastställa faderskapet
till sitt barn upplevs av många som kränkande.

Jag delar alltså uppfattningen i motionen att det
nu är dags att införa en ordning som innebär att
ogifta föräldrar på ett enkelt sätt, exempelvis
redan på sjukhuset i anslutning till barnets
födelse, skall kunna avge en försäkran om
föräldraskapet. Förslaget har dock ett nära samband
med den pågående beredningen inom Regeringskansliet
av frågorna om införande av automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar och utformningen av den
framtida sambolagstiftningen. Resultatet av det
pågående arbetet bör först avvaktas innan riksdagen
tar något initiativ på området.
Mot bakgrund av det anförda har jag valt att inte
yrka bifall till motion L245. I stället kommer jag
noga att följa beredningsarbetet och återkomma i
saken om det skulle visa sig vara nödvändigt.

2. Automatisk gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar

av Tasso Stafilidis (v).

För egen del anser jag att det saknas skäl att
särbehandla barn till ogifta föräldrar jämfört med
barn till gifta föräldrar. Som anförs i motion L331
bör lagstiftningen utgå från att gemensam vårdnad
skall vara huvudregel, oavsett om föräldrarna är
gifta eller ej, i stället för tvärtom. Nuvarande
ordning innebär att modern uppfattas som den
viktigaste föräldern och förstärker också
patriarkala maktstrukturer och heteronormativa
könsrollsmönster. Strävan i samhället att fäderna
skall ta ett större ansvar för sina barn motarbetas
även av gällande lagstiftning.

Enligt min uppfattning bör lagstiftningen ändras
på så sätt att samboende föräldrar automatiskt får
gemensam vårdnad om sina barn. Det skall dock finnas
möjligheter att göra undantag från denna huvudregel
i de fall där gemensam vårdnad inte är förenlig med
barnets bästa.
Mot bakgrund av att frågan är föremål för
beredningsarbete inom Regeringskansliet har jag
trots allt valt att inte yrka bifall till motion
L331. Jag avser i stället att noga följa det
fortsatta beredningsarbetet på området och återkomma
i saken om det skulle visa sig vara erforderligt.
BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2001/02:L201 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om automatisk prövning av
vårdnadsfrågan vid fall av grov misshandel eller
mord på medförälder.

2001/02:L215 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en sådan ändring i
föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och
farföräldrar, får föra talan om umgänge.

2001/02:L233 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att talerätt om hävande av
faderskap för såväl efterlevande maka som mannens
arvingar bör införas.

2001/02:L242 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad beakta frågan
om gemensam vårdnad när våld förekommit, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad se över frågan
om nämndemän av båda könen finns representerade
vid vårdnadstvister, i enlighet med vad som anförs
i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad se över frågan
om kravet på samtycke, i enlighet med vad som
anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad utreda växelvis
boende ur ett barnperspektiv, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

5. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad se över
systemet med samarbetssamtal, i enlighet med vad
som anförs i motionen.

6. Riksdagen begär att regeringen låter den
planerade utredningen avseende uppföljningen av
bestämmelserna om gemensam vårdnad se över
umgängesförälderns rätt till information, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:L245 av Karin Pilsäter (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en enhetlig och enkel
gemensam försäkran om föräldraskapet bör ersätta
dagens faderskapserkännande för nyblivna fäder till
barn födda "utom äktenskapet".

2001/02:L264 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över hur
man kan förstärka barnets rätt till omvårdnad,
trygghet och aktning för sin person.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn med
syfte att ge barnen bättre möjligheter att få
komma till tals vid vårdnadstvister.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över
nuvarande lagstiftning för att förstärka barnens
rätt till icke biologiska föräldrar.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gemensam
vårdnad skall gälla från det att faderskapet
fastställts.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den
vårdnadshavare som har barnet boende hos sig ensam
skall få besluta i frågor som gäller den dagliga
omsorgen mer självständigt än vad som är möjligt i
dag.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ytterligare
korta ned utredningstiden för att komma åt den
interimistiska vårdnadens alltför avgörande
betydelse i vårdnadstvister.

2001/02:L266 av Ulf Nilsson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om att utreda ökade
möjligheter att motverka umgängessabotage.

2001/02:L267 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att bl.a. följa upp de barns
situation som mot sin vilja sänts till ett annat
land.

2. Riksdagen begär att regeringen i EU initierar en
översyn av de lagar, förordningar och konventioner
som på internationell nivå är styrande för
överflyttning av barn.

2001/02:L268 av Berit Adolfsson m.fl. (m, kd, c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av regler för
fastställande och hävande av faderskap.

2001/02:L272 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen överväger åtgärder
för att komma till rätta med problemet vårdnads- och
umgängestvister i domstol, exempelvis genom att
införa krav på prövningstillstånd.

2001/02:L292 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av rättsläget och
praxis rörande talerätt vid hävande av faderskap.

2001/02:L301 av Annelie Enochson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att lagen bör ändras så att
de sociala myndigheterna aktivt driver talan om
överflyttning av vårdnad vid allmän domstol då en
vårdnadshavare grovt brustit i föräldraansvar genom
att begå ett allvarligt brott mot den andre
vårdnadshavarens liv, frihet eller hälsa.

2001/02:L310 av Tasso Stafilidis och Charlotta L
Bjälkebring (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en
reglering som starkare betonar vårdnadshavarnas
och föräldrarnas skyldigheter gentemot barnet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge barnen rätt
att ställa vårdnadshavare och förälder till ansvar
för brister i att uppfylla sina skyldigheter som
vårdnadshavare och förälder.

2001/02:L313 av Tuve Skånberg och Lars Hjertén (kd,
m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att barnets behov
skall styra utformningen av umgänget med
föräldrarna.

2001/02:L331 av Tasso Stafilidis och Charlotta L
Bjälkebring (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om automatisk gemensam vårdnad
för sambor.

2001/02:L336 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av
Haagkonventionen.

2001/02:L341 av Lars Elinderson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring i 6 kap. 15 § föräldrabalken att
mor- och farföräldrar kan väcka talan i domstol om
rätt till umgänge med avlidna barns barn i de fall
barnens vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som
begärts.

2001/02:Ju393 av Annelie Enochson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att behovet av en
barnbalk utreds.

2001/02:Sf388 av Bo Könberg (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan
om reglerna för underhållsbidrag vid växelvis
boende.