Lagutskottets betänkande

2001/02:LU33

Ändringar i konsumentköplagen

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:134 Ändringar i
konsumentköplagen.
I propositionen föreslås ändringar i
konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och
marknadsföringslagen i syfte att i svensk rätt
genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter
rörande försäljning av konsumentvaror och härmed
förknippade garantier, det s.k.
konsumentköpsdirektivet.
Vidare föreslås införandet av en ny bestämmelse i
konsumentköplagen som innebär att en köpare vid köp
som omfattas av denna lag får sakrättsligt skydd mot
säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet. För
sådant skydd skall alltså inte längre krävas att
köparen har fått varan i sin besittning.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.
Ingen motion har väckts med anledning av
propositionen, och utskottet tillstyrker att
förslagen genomförs.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Ändringar i konsumentköplagen, m.m.

Riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716).

Stockholm den 16 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Marianne Carlström (s), Rune
Berglund (s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),
Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin (c), Ana
Maria Narti (fp), Petra Gardos (m) och Jan Orrenius
(kd).

2001/02

LU33

Utskottets överväganden

Genomförande av
konsumentköpsdirektivet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag
såvitt gäller genomförandet av
Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa
aspekter rörande försäljning av
konsumentvaror och härmed förknippade
garantier (konsumentköpsdirektivet).
Ärendet och dess beredning

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog
den 25 maj 1999 direktiv 1999/44/EG om vissa
aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och
härmed förknippade garantier
(konsumentköpsdirektivet). I direktivet finns
bestämmelser om bl.a. säljarens skyldighet att
leverera varor som är avtalsenliga och konsumentens
rättigheter i händelse av bristande avtalsenlighet.
Direktivet, som omfattas av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), trädde i
kraft den 7 juli 1999 och skulle ha varit genomfört
i medlemsstaternas lagstiftning senast den 1 januari
2002.

Under förhandlingarna som föregick
konsumentköpsdirektivets antagande behandlades
direktivförslagen i en av Justitiedepartementet
tillkallad samrådsgrupp med företrädare för
myndigheter och organisationer. Vidare hölls
överläggningar med företrädare för berörda
departement i Danmark, Finland, Island och Norge
såväl under förhandlingarna som inför genomförandet
av direktivet. Nordiska ministerrådets rapport
Implementering af direktiv om visse aspekter af
forbrugerkøb og garantier i forbindelse hermed - sed
ud fra et nordisk forbrugerbeskyttelseperspektiv
(TemaNord 2000:612) beaktades därvid.
Direktivet behandlades även vid ett i oktober 2001
av kommissionen anordnat möte för sakkunniga i
medlemsstaternas regeringskanslier. Vid mötet
utbyttes erfarenheter av arbetet med att genomföra
direktivet och diskuterades tolkningen av vissa
bestämmelser.
Som ett led i arbetet att genomföra direktivet har
inom Justitiedepartementet utarbetats
departementspromemorian (Ds 2001:55) Ändringar i
konsumentköplagen - genomförande av EG:s
konsumentköpsdirektiv. Promemorian har
remissbehandlats och ligger till grund för
propositionen såvitt nu är i fråga.

För att genomföra konsumentköpsdirektivet i svensk
rätt föreslår regeringen - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till ändringar i konsumentköplagen
(1990:932), konsumenttjänstlagen (1985:716) och
marknadsföringslagen (1995:450).

Regeringens förslag återfinns i bilaga 1 och
lagförslagen i bilaga 2.

Ingen motion har väckts med anledning av
propositionen i denna del.

Direktivets huvudsakliga innehåll

Syftet med konsumentköpsdirektivet är att tillnärma
medlemsstaternas lagar och andra författningar i
vissa avseenden när det gäller konsumentköp och
härmed förknippade garantier och att säkerställa en
enhetlig miniminivå för konsumentskyddet på den inre
marknaden (artikel 1.1). Direktivet är tillämpligt
när en fysisk eller juridisk person inom ramen för
närings- eller yrkesverksamhet säljer lösa saker
till en konsument. Med konsument avses enligt
direktivet en fysisk person som handlar för ändamål
som ligger utanför hans yrkes- eller
näringsverksamhet. Direktivet är inte tillämpligt på
varor som säljs exekutivt eller på annat sätt
tvångsvis på grund av lag. Det är inte heller
tillämpligt på vatten och gas som inte säljs i
begränsad volym eller bestämd kvantitet eller på
elektricitet.

I direktivet finns bestämmelser om säljarens
skyldighet att leverera avtalsenliga varor (artikel
2), konsumentens rättigheter vid bristande
avtalsenlighet (artikel 3), säljarens regressrätt
mot annan i tidigare säljled (artikel 4), säljarens
ansvarstid och konsumentens reklamationsskyldighet
(artikel 5) samt garantier (artikel 6).
Direktivet innehåller vidare bestämmelser om att
reglerna skall vara tvingande till konsumentens
förmån (artikel 7.1), att konsumenten inte får
berövas det skydd som direktivet ger genom att lagen
i en icke-medlemsstat görs till tillämplig rätt med
avseende på avtalet (artikel 7.2), att konsumentens
rättigheter enligt direktivet skall kunna utövas
utan att det påverkar andra rättigheter som
konsumenten har enligt nationell lag (artikel 8.1),
och om att direktivet är ett s.k. minimidirektiv
(artikel 8.2).
Av det nu redovisade framgår att direktivet, till
skillnad från konsumentköplagen, inte innehåller
bestämmelser om tid och plats för avlämnande av
varan, risken för varan, säljarens dröjsmål,
konsumentens rätt att hålla inne betalningen,
skadestånd vid fel på varan, priset och tidpunkten
för betalning, avbeställning, köparens dröjsmål,
verkningar av hävning och bortfall av rätt till
hävning, konsumentens rätt att vända sig till
näringsidkare i tidigare säljled och frågan om när
ett meddelande skall anses ha kommit fram.

Direktivet och dess genomförande i svensk rätt

I propositionen erinrar regeringen om att ett
direktiv, enligt artikel 249 i EG-fördraget, är
bindande för medlemsstaterna med avseende på det
resultat som skall uppnås, men överlåter åt
medlemsstaterna att bestämma form och
tillvägagångssätt för genomförandet. Staterna är
således inte bundna av direktivets terminologi och
systematik, om väl det avsedda resultatet uppnås med
en annan terminologi och systematik. Vid
genomförandet av konsumentköpsdirektivet bör, enligt
vad som anförs i propositionen, utgångspunkten vara
att i möjligaste mån ansluta sig till den
terminologi och systematik som redan finns, framför
allt i konsumentköplagen men även i
konsumenttjänstlagen. Vidare bör man, menar
regeringen, söka att lösa frågor som övervägts
tidigare vid genomförandet av direktiv på
närliggande områden på samma sätt som i dessa
tidigare sammanhang.

I propositionen framhålls att direktivets karaktär
av minimireglering ger goda förutsättningar att
genomföra direktivet på ett sätt som står i samklang
med svenska allmänna köprättsliga principer och som
går väl att förena med den civilrättsliga
lagstiftningen i övrigt. Det ger även möjlighet att
genomföra direktivet så att dess konsumentskydd
säkert blir uppfyllt, samtidigt som nu gällande
skydd inte urholkas.
Ytterligare en utgångspunkt för direktivets
genomförande bör, anförs det i propositionen, vara
att hålla fast vid den enligt regeringens
uppfattning rådande balansen mellan köpare och
säljare och att inte annat än i undantagsfall göra
mer omfattande lagändringar än vad som direktivet
kräver.
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse
för konsumentköpsdirektivets viktigare delar och
regeringens förslag och bedömningar vad gäller
direktivets genomförande i svensk rätt.

En central del av det som utgör direktivets
konsumentskydd är säljarens skyldighet att till
konsumenten leverera avtalsenliga varor (artikel
2.1). För att förenkla tillämpningen av principen om
avtalsenlighet anges i direktivet att varor skall
presumeras vara avtalsenliga om de uppfyller vissa i
direktivet närmare angivna kriterier (artikel 2.2).
Sålunda skall en vara anses vara avtalsenlig om den

a) stämmer överens med den beskrivning som
säljaren har lämnat och har samma egenskaper som den
vara som säljaren har förevisat konsumenten som prov
eller modell,
b) är lämplig för det särskilda ändamål för vilket
konsumenten behöver den och som han har informerat
säljaren om vid tidpunkten för avtalets ingående och
som säljaren har godtagit,
c) är lämplig för de ändamål för vilka varor av
samma slag vanligen används, och
d) är av den kvalitet och ha de prestanda som
varor av samma slag vanligen har och som konsumenten
rimligen kan förvänta sig med hänsyn till varans art
och med beaktande av de offentliga uttalanden om
varans särskilda egenskaper som kan ha gjorts av
säljaren, tillverkaren eller företrädare för denne.
Om det saknas särskilda avtalsvillkor skall alltså
denna presumtionsregel användas för att avgöra om
varan i fråga kan anses stämma överens med vad som
följer av avtalet.
Motsvarande bestämmelser finns i huvudsak i 16 §
konsumentköplagen. Enligt paragrafens första stycke
gäller att en vara i fråga om art, mängd, kvalitet,
andra egenskaper och förpackning skall stämma
överens med vad som följer av avtalet. Om inte annat
följer av avtalet, skall varan enligt 16 § andra
stycket
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av
samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket
köparen avsåg att varan skulle användas, om säljaren
vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål
och köparen har haft rimlig anledning att förlita
sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till
genom att lägga fram prov eller modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars
försvarligt sätt, om förpackning behövs för att
bevara eller skydda varan.
Avviker en vara från vad som är avtalat eller, i
avsaknad av avtal, från någon av de i punkt 1-4
angivna minimireglerna, skall den enligt 16 § tredje
stycket 1 anses felaktig. Därutöver finns i 16 §
tredje stycket 3 en supplerande bestämmelse om att
varan skall anses felaktig också om den i något
annat avseende avviker från vad som köparen med fog
kunnat förutsätta. Därtill kommer att det i 19 §
finns särskilda regler om felbedömningen för det
fall köparen har förlitat sig på felaktig
marknadsföring.
I propositionen konstaterar regeringen att såväl
konsumentköplagen som konsumentköpsdirektivet ger
uttryck för principen att säljaren är skyldig att
leverera avtalsenliga varor. Utgångspunkten för
felbedömningen bör, enligt vad som anförs i
propositionen, även fortsättningsvis vara vad
parterna kommit överens om i avtalet. Först om
avtalet inte ger besked om hur varan skall vara
beskaffad, bör allmänna regler om varans
beskaffenhet komma till användning. Behov av någon
lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel 2.1
föreligger mot denna bakgrund inte enligt
regeringens uppfattning.
Presumtionsregeln i artikel 2.2 anger således när
en vara skall anses vara avtalsenlig, medan
motsvarande bestämmelse i 16 § andra stycket
konsumentköplagen anger när en vara skall anses vara
felaktig. Enligt regeringens bedömning torde denna
skillnad i systematik inte medföra någon skillnad i
sak. Inte heller kan direktivet, anförs det i
propositionen, anses hindra att konsumentköplagens
allmänna bestämmelser om varans beskaffenhet även i
fortsättningen utformas som minimiregler.
När det gäller de i artikel 2.2 a-d närmare
angivna kriterierna för när en vara skall anses
avtalsenlig konstateras i propositionen att dessa
kriterier i allt väsentligt antingen motsvaras av
vad som redan gäller enligt konsumentköplagen eller
att svensk rätt ger konsumenten ett starkare skydd
än vad som krävs i direktivet. I klarhetens intresse
och för att garantera ett korrekt genomförande av
direktivet föreslås dock en komplettering i 16 §
andra stycket konsumentköplagen som innebär att
varan - utöver att ha de egenskaper som säljaren har
hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell
- också skall stämma överens med den beskrivning av
varan som säljaren har lämnat.

En annan central del av direktivets konsumentskydd
utgörs av de rättigheter vid bristande
avtalsenlighet som konsumenten skall kunna göra
gällande mot näringsidkaren. Om en vara inte är
avtalsenlig, skall konsumenten ha rätt att i första
hand få varan reparerad eller utbytt. Detta skall
ske utan kostnad och inom rimlig tid och utan
väsentlig olägenhet för konsumenten. I andra hand
har konsumenten rätt att kräva ett lämpligt
prisavdrag eller att häva avtalet (artikel 3.2 och
3.3). Hävning får dock inte ske om felet är ringa
(artikel 3.6).

Av 22 § konsumentköplagen följer att köparen,
under vissa förutsättningar som anges i 23-29 §§,
bl.a. kan kräva avhjälpande, omleverans, prisavdrag
eller hävning av köpet om varan är felaktig. I
propositionen gör regeringen bedömningen att de
rättigheter som anges i artikel 3.2 motsvarar vad
som redan gäller enligt påföljdskatalogen i 22 §
konsumentköplagen och att direktivet i detta
avseende således inte kräver någon lagändring. För
att på ett korrekt sätt genomföra direktivets
bestämmelser i fråga om de närmare förutsättningarna
för att konsumenten skall kunna göra gällande
påföljderna avhjälpande och omleverans föreslås dock
vissa ändringar i 26 och 27 §§ konsumentköplagen.
Vidare föreslås en ändring i 28 § som rör
förutsättningarna för prisavdrag och hävning.

Av artikel 3.1 följer att det alltid är säljaren som
har det direkta ansvaret gentemot köparen för att
varan är avtalsenlig. I artikel 4 finns dock
bestämmelser om säljarens regressrätt som ger
säljaren rätt att i sin tur rikta anspråk mot
tillverkaren, en säljare i tidigare säljled eller
någon annan mellanhand i avtalskedjan som är
ansvarig för att varan är felaktig. Frågan om mot
vem eller vilka säljaren kan vända sig regressvis -
och på vilket sätt detta kan ske - skall, enligt
direktivet, avgöras enligt nationell lag.

I propositionen konstateras att det av
grundläggande avtalsrättliga principer redan i dag
följer att en säljare kan rikta anspråk mot sin
avtalspart bakåt i en avtalskedja. Eftersom det i
direktivet överlämnats åt medlemsstaterna att fritt
avgöra mot vem eller vilka den slutliga säljaren
skall få vända sig med sitt anspråk, krävs därför
ingen lagstiftningsåtgärd med anledning av artikel
4. Det saknas vidare, anförs det i propositionen,
anledning att nu likväl överväga lagstiftning i
frågan.

Enligt svensk köprätt är reklamation en
förutsättning för att en köpare skall ha rätt att
göra gällande påföljder på grund av fel i varan.
Därvid blir två tidsfrister av betydelse. För det
första skall reklamation ske inom viss tid efter det
att felet upptäckts eller borde ha upptäckts. Vidare
krävs - för det andra - att reklamationen sker inom
viss tid efter det att köparen tagit emot varan. Den
senare tidsfristen är således en preskriptionsfrist.

Av 23 § första stycket konsumentköplagen följer
att köparen inte får åberopa att varan är felaktig
om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom
skälig tid efter det att felet märkts eller borde ha
märkts. Av tredje stycket i samma paragraf framgår
att preskriptionsfristen uppgår till två år, räknat
från den tidpunkt då köparen har tagit emot varan,
om annat inte följer av en garanti eller liknande
utfästelse. Motsvarande gäller även enligt 17 §
konsumenttjänstlagen (1985:716).
I artikel 5.1 föreskrivs att säljaren skall anses
ansvarig när den bristande avtalsenligheten visar
sig inom två år efter leveransen av varan. Om de
påföljder som anges i artikel 3.2, dvs. reparation,
utbyte, prisavdrag och hävning, enligt nationell
rätt är föremål för en preskriptionsfrist, får den
fristen inte löpa ut inom två år från tidpunkten för
leveransen. Medlemsstaterna får bestämma att
konsumenten, för att vara bevarad vid sin rätt att
åberopa att varan är felaktig, måste lämna säljaren
meddelande om felet inom viss tid. En sådan
reklamationsfrist får enligt artikel 5.2 inte vara
kortare än två månader från det att konsumenten
upptäckte felet.
Regeringen konstaterar att direktivets
reklamationsfrist om två månader räknat från den
tidpunkt då felet upptäcktes i allmänhet måste anses
vara mer konsumentvänlig än vad som följer av
konsumentköplagens krav på att reklamation skall ske
inom skälig tid efter det att felet märkts eller
borde ha märkts. I propositionen föreslås därför en
bestämmelse av den innebörden att en reklamation
alltid skall anses ha skett i rätt tid om det sker
två månader efter det att köparen märkt felet. Den
föreslagna bestämmelsen medger dock att reklamation
sker inom en längre tid efter det att köparen märkt
eller borde ha märkt felet om tiden i det enskilda
fallet anses vara skälig. Motsvarande ändringar
föreslås även i konsumenttjänstlagen.
När det gäller preskriptionstiden på två år gör
regeringen bedömningen att genomförandet av
direktivet i detta avseende inte kräver någon
ändring i svensk rätt. Enligt vad som redovisas i
propositionen bereds dock inom Regeringskansliet för
närvarande frågan huruvida preskriptionsfristen
likväl bör förlängas av andra skäl än direktivet.

Artikel 5.3 innehåller en bevisregel som tar sikte
på det fall att ett fel - i praktiken en
funktionssvikt - visar sig i varan redan efter en
relativt kort tid av normal användning. Enligt
artikeln skall, om motsatsen inte bevisas, en
bristande avtalsenlighet som visar sig inom sex
månader från leveransen av varan presumeras ha
funnits vid tidpunkten för leveransen, utom när
denna presumtion är oförenlig med varans eller den
bristande avtalsenlighetens art.

I konsumentköplagen finns i dag ingen motsvarande
reglering. I stället är det i princip köparen som
har bevisbördan för att en vara är felaktig och att
felet fanns redan vid den för felbedömningen
relevanta tidpunkten, dvs. avlämnandet. I
rättspraxis har visserligen köparens bevisbörda
tillämpats förhållandevis generöst mot köparen.
Sålunda har det exempelvis ansetts tillräckligt för
att beviskravet skall anses vara uppfyllt att
köparen gör mer sannolikt att felet funnits redan
vid avlämnandet än att det berott på någon senare
inträffad omständighet (jfr rättsfallet NJA 1991 s.
481). Även med beaktande av denna för konsumenten
fördelaktiga tillämpning av beviskravet är det dock,
enligt regeringens bedömning, tydligt att artikel
5.3 kräver en ändring i konsumentköplagen. I
propositionen föreslås därför en ny paragraf av
innebörd att ett fel som visar sig inom sex månader
efter det att varan avlämnades skall anses ha
funnits vid tidpunkten för avlämnandet, om inte
annat visas eller om detta är oförenligt med varans
eller felets art.

I artikel 6 finns bestämmelser om garantier. Med en
garanti avses i direktivet varje utfästelse som en
säljare eller tillverkare utan extra kostnad gör
till konsumenten och som innebär att han skall
återbetala det betalade priset eller byta ut,
reparera eller på något annat sätt befatta sig med
konsumentvaran, om den inte motsvarar
specifikationerna i garantibeviset eller i reklam
som rör varan (artikel 1.2 e). En garanti skall vara
juridiskt bindande för den som utfärdar den och
alltid innehålla viss information. Sålunda skall det
tydligt förklaras vad garantin omfattar och vad som
erfordras för att konsumenten skall kunna göra
garantin gällande. Därutöver skall det anges att
konsumenten har vissa rättigheter enligt den
tillämpliga nationella lagen och att dessa
rättigheter inte påverkas av vad som stadgas i
garantin (artikel 6.2 och 6.3). För det fall en
garanti inte skulle uppfylla de krav som uppställs i
direktivet skall den i och för sig alltjämt vara
giltig. Konsumenten skall således kunna åberopa sig
på den, vilket framgår av artikel 6.5.

I konsumentköplagen finns inte någon definition av
garantibegreppet. Verkan av garantier och liknande
utfästelser regleras dock i 21 §. Enligt denna
bestämmelse skall fel i varan anses föreligga om den
under garantitiden försämras i det avseende som
utfästelsen omfattar, såvida inte näringsidkaren gör
sannolikt att varans försämring beror på
olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller
vanvård, onormalt brukande eller något annat
liknande förhållande på köparens sida.
Regeringen gör i propositionen bedömningen att det
saknas anledning att i konsumentköplagen införa
någon definition av begreppet garanti och att svensk
rätt får anses uppfylla direktivets krav i artikel
6.1 om att en garanti skall juridiskt binda den som
ger garantin. Någon lagstiftningsåtgärd krävs därför
inte i dessa avseenden. Däremot föreslås, för att
genomföra artiklarna 6.2 och 6.3, ändringar i
marknadsföringslagen som innebär att en
näringsidkare som vid marknadsföringen erbjudit en
garanti eller liknande utfästelse skall lämna
köparen viss närmare angiven information samt att
utfästelsen och informationen skall lämnas i en
handling eller annan varaktig form. En näringsidkare
som åsidosätter dessa skyldigheter skall, enligt
förslaget, kunna drabbas av skadeståndssanktion, men
inte marknadsstörningsavgift.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att lagstiftningen inom
EU:s medlemsländer vad gäller köp av konsumentvaror
uppvisar en splittrad bild i en rad frågor,
exempelvis påföljder vid fel i varan, garantier samt
reklamations- och preskriptionsfrister. Antagandet
av konsumentköpsdirektivet med dess minimiregler på
en förhållandevis hög skyddsnivå måste därför,
enligt utskottets mening, ses som ett viktigt steg i
strävan att förverkliga den inre marknaden, även för
konsumenterna i den vardagliga handeln. Som
framhålls i propositionen kommer nämligen ett mer
likartat regelverk på området att göra det lättare
för konsumenterna att dra största möjliga nytta av
den inre marknaden. Samtidigt underlättar det för
näringsidkarna att sälja sina varor i hela EU,
vilket i sin tur kan ge upphov till en ökad
konkurrens och ett ökat utbud.
Konsumentköpsdirektivet kan således, när det är
genomfört i hela unionen, antas komma att bli av
stor betydelse för den framtida handeln inom EU.

De i propositionen framlagda lagförslagen och
redovisade bedömningarna bygger, enligt utskottets
uppfattning, på ett omsorgsfullt utrednings- och
beredningsarbete och ger uttryck för en väl avvägd
balans mellan de olika intressen som gör sig
gällande på området. I det sammanhanget vill
utskottet särskilt framhålla sin tillfredsställelse
över att regeringen, i samarbete med övriga nordiska
länder, under förhandlingsarbetet lyckats påverka
direktivets slutliga utformning i en sådan riktning
att det kommit att ligga väl i linje med den
nordiska köprätten och att en nordisk rättslikhet på
området kunnat upprätthållas.
Någon motion har inte väckts med anledning av
propositionen i denna del, och utskottet kan för sin
del inte finna annat än att de föreslagna
lagändringarna innebär att Sverige kommer att
uppfylla vad som krävs i direktivet.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna i 13 a
och 29 §§ marknadsföringslagen (lagförslag 3)
föreslås även ändras i proposition 2001/02:150 Lag
om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster, m.m. Denna
proposition kommer att behandlas av utskottet senare
under våren 2002 i betänkande 2001/02:LU29. Enligt
utskottets mening bör de i detta ärende föreslagna
ändringarna i marknadsföringslagen av
författningstekniska skäl inte beslutas nu utan
samordnas med lagförslagen i betänkande
2001/02:LU29. Lagförslag nr 3 bör därför, ehuru
utskottet i sak ställer sig bakom propositionen
också i denna del, utgå.

Köparens skydd mot säljarens
borgenärer

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens förslag till
en ny bestämmelse i konsumentköplagen. Den
föreslagna bestämmelsen innebär att en
köpare, vid köp som omfattas av
konsumentköplagen, får sakrättsligt skydd mot
säljarens borgenärer redan genom köpeavtalet.
Något krav på besittningsövergång för att
erhålla sådant skydd skall således inte
längre gälla.

Allmän bakgrund

Med termen sakrätt avses rättigheter som är gällande
inte bara mellan parterna i ett rättsförhållande
utan också mot utomstående personer, dvs. tredje
man. Som exempel på sådana rättigheter kan nämnas
äganderätt till fast och lös egendom samt panträtt
och andra säkerhetsrätter. Den viktigaste delen av
det sakrättsliga regelsystemet avser under vilka
förutsättningar parterna i ett avtalsförhållande har
skydd mot tredje man på motsatt sida vid överlåtelse
eller upplåtelse av en rättighet. Betydelsen av de
sakrättsliga reglerna är stor, särskilt när det
gäller den ena avtalspartens möjligheter att freda
sitt anspråk mot den andra partens borgenärer vid
utmätning eller konkurs som riktas sig mot den
sistnämnde. Förvärvarens sakrättsliga skydd vid
utmätning och konkurs hos motparten brukar kallas
separationsrätt.

I svensk lagstiftning finns inte någon allmän
bestämmelse om när äganderätten går över från
säljaren till köparen vid överlåtelse av lös egendom
och köparen därmed blir sakrättsligt skyddad.
Tidpunkten för äganderättens övergång har ansetts
kunna bestämmas enligt två principer. Den ena,
avtalsprincipen, innebär att äganderätten övergår
till köparen i och med avtalet. Den andra,
traditionsprincipen, innebär att äganderätten går
över först genom tradition, dvs. då egendomen
överlämnats till köparen, som därmed fått den i sin
besittning. Med uttrycket besittning avses i dessa
sammanhang inte att någon har en viss rättighet till
t.ex. ett föremål, utan enbart det faktiska
förhållandet att någon - med eller utan rätt -
innehar någonting.
Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag eller
något senare ansågs avtalsprincipen gälla som en
allmän grundsats vid köp av lös egendom. Genom
tillkomsten av förordningen (1835:25 s. 3) angående
vad som iakttagas bör vid handel med lösören, vilka
köparen låter i säljarens vård kvarbliva ändrades
rättsläget när det gällde sådan lös egendom som
brukar betecknas lösören eller lösa saker, dvs. i
princip olika flyttbara saker som fordon, maskiner,
möbler, råmaterial och varor. År 1845 ersattes 1835
års förordning med en ny förordning i ämnet. Denna
författning är alltjämt gällande och har sedan år
1977 rubriken lag (1845:50 s. 1) om handel med
lösören som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva. Liksom 1835 års förordning var lagen
ursprungligen tillämplig endast vid utmätning men
utvidgades år 1907 till att också gälla vid konkurs.
Reglerna i förordningen och lagen innebär att den
som köper en lös sak, men låter den stanna kvar hos
säljaren måste iaktta vissa formföreskrifter för att
egendom skall kunna skyddas mot att utmätas för
säljarens skuld och, vid säljarens konkurs, från att
räknas in bland konkursboets tillgångar.
De nämnda reglerna om s.k. lösöreköp kom i
rättspraxis att motsatsvis tolkas så att köp av lösa
saker som inte sker enligt formföreskrifterna kan
ges sakrättsligt skydd först sedan egendomen kommit
i köparens besittning.
Även vid rättshandlingar utanför lösöreköpslagens
tillämpningsområde har traditionsprincipen stor
betydelse. En gåva av lös sak är enligt lagen
(1936:83) angående vissa utfästelser om gåva inte
giltig mot givarens borgenärer förrän det
bortskänkta kommit i gåvotagarens besittning. Vid
förvärv av löpande skuldebrev kräver
skuldebrevslagen (1936:81) besittningsöverföring för
uppnående av sakrättsligt skydd. Vidare förutsätter
en giltig pantsättning av lös sak att det pantsatta
kommit i panthavarens besittning (10 kap. 1 §
handelsbalken).
Besittningens betydelse för frågan om när
äganderätten övergår har också kommit till uttryck i
utsökningsbalken. Enligt 4 kap. 18 §
utsökningsbalken skall nämligen den som har lös
egendom i sin besittning antas vara ägare till den,
om det inte framgår att egendomen tillhör någon
annan. Presumtionen medför att egendom i någons
besittning i allmänhet kan mätas ut för dennes
skuld. Reglerna i utsökningsbalken kan på detta sätt
sägas vara en spegelbild av vad som gäller vid
förvärv av lös egendom. Den omständigheten att en
person har fått besittning till en sak har alltså
stor betydelse för hans eller hennes möjligheter att
skydda sina rättigheter vid utmätning eller konkurs
på motpartens sida.
Även i andra avseenden har emellertid besittningen
betydande rättsverkningar. Vid förvärv av egendom
från en person som saknar rätt att förfoga över den
blir förvärvaren skyddad mot den rätte ägarens
anspråk på att få tillbaka egendomen, om förvärvaren
var i god tro och fått egendomen i sin besittning.
Bestämmelser om detta finns i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre. Vid kolliderande
upplåtelser av rättigheter till viss lös egendom,
t.ex. då samma sak säljs till två personer eller då
den ene förvärvar äganderätten och den andre får
panträtt i egendomen, gäller att den som först får
egendomen i sin besittning har bättre rätt till den,
under förutsättning att han eller hon var i god tro.

Utredningen om konsumenträttsliga frågor

Frågor rörande besittningens betydelse i svensk rätt
var föremål för utskottets överväganden vid ett
flertal tillfällen i slutet av 1980-talet och i
början av 1990-talet med anledning av motioner med
krav på ett förstärkt sakrättsligt konsumentskydd
vid säljarens insolvens och konkurs och krav på en
samlad översyn av den svenska sakrätten (se bl.a.
bet. LU 1987/88:1, bet. 1989/90:LU5, bet.
1989/90:LU35 och bet. 1991/92:LU7).

När frågan behandlades hösten 1992 i det av
riksdagen godkända betänkandet 1992/93:LU2 anförde
utskottet att det måste krävas tungt vägande skäl
för att frångå gällande ordning i svensk rätt vad
gäller besittningsövergångens betydelse och
konstaterade att sådana skäl då inte förelåg.
Utskottet uteslöt dock inte att det på särskilda
rättsområden kunde finnas anledning att överväga om
kravet på besittningsöverföring för skydd mot
säljarens borgenärer alltjämt borde upprätthållas
och förutsatte att frågan om att ersätta
lösöreköplagen med tidsenliga och för köparen
praktiskt hanterbara bestämmelser skulle komma att
tas upp till närmare överväganden inom
Regeringskansliet.
Regeringen tillkallade i oktober 1993 en särskild
utredare med uppgift att göra en utvärdering och
översyn av vissa frågor med anknytning till
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen (dir.
1993:101). Utredningen antog namnet Utredningen om
konsumenträttsliga frågor. I uppdraget ingick bl.a.
att överväga behovet av ett förstärkt sakrättsligt
konsumentskydd vid säljarens insolvens. Om ett
sådant behov förelåg skulle utredningen överväga om
ett förbättrat skydd kunde skapas genom bestämmelser
om avsteg från traditionsprincipen vid konsumentköp.
Utredningen hade även i uppdrag att bl.a. överväga
frågor rörande preskriptionstiden för konsumentens
rätt att göra gällande fel i en vara eller tjänst,
konsumentens rätt att avbeställa en köpt vara eller
en avtalad tjänst, omfattningen av näringsidkarens
produktansvar och vissa avvikelser mellan
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen.
Utredningen redovisade sitt uppdrag i februari
1995 i betänkandet (SOU 1995:11) Nya
konsumentregler. I betänkandet konstaterade
utredningen att det fanns ett behov av att förstärka
det rättsliga skyddet för konsumenter vid säljarens
insolvens. Efter att ha övervägt och förkastat vissa
andra alternativ, bl.a. en modernisering av
lösöreköplagen, förordade utredningen att
traditionskravet skulle avskaffas vid köp enligt
konsumentköplagen och att köparen i dessa fall
skulle vara skyddad mot säljarens borgenärer redan i
och med köpeavtalet. Utredningen föreslog därutöver
införandet av en ny bestämmelse i konkurslagen
(1987:672) med den innebörden att
återvinningsfristen beträffande köp och byte enligt
konsumentköplagen skulle börja löpa först när varan
kommit i köparens besittning.
Utredningen berörde även frågan om en generell
övergång till avtalsprincipen vid överlåtelse av
lösa saker, dvs. även för kommersiella köp, och drog
slutsatsen att detta endast skulle medföra ett fåtal
följdändringar och begränsade verkningar även i
övrigt. Något förslag i detta avseende lades dock
inte fram, eftersom frågan inte ingick i
utredningens uppdrag.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen - efter hörande
av Lagrådet - att riksdagen skall anta det i
propositionen framlagda förslaget till en ny
bestämmelse, 49 §, i konsumentköplagen (1990:932).

Regeringens förslag återges i bilaga 1 och
lagförslaget i bilaga 2. Ingen motion har väckts med
anledning av propositionen i denna del.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att
rättsläget vad gäller konsumentens skydd mot
säljarens borgenärer inte är helt tillfredsställande
och att det är svårt att motivera att konsumentens
intresse att få ut den vara som han har köpt och
betalat skall få vika för övriga borgenärers, dvs. i
praktiken främst institutionella kreditgivares,
intresse av att få utdelning för sina
penningfordringar. Det är vidare, menar regeringen,
lätt att invända mot att näringsidkarens
fordringsborgenärer inte gärna enbart av det skälet
att varan har lämnats kvar hos säljaren kan anses ha
ett tillräckligt befogat anspråk på att få
tillgodogöra sig en såld vara som näringsidkaren har
erhållit betalning för och således få tillgodogöra
sig såväl köpeskillingen som varan. I stället
framstår det som naturligt att ge en bättre
ställning åt konsumenten, vars anspråk är riktade
mot en betalad och individualiserad vara. Enligt
regeringens uppfattning finns det således goda skäl
för att konsumentens intresse att få ut sin vara
skall ges försteg och att traditionskravet alltså
skall överges vid konsumentköp.

Det kan visserligen, anförs det i propositionen,
resas vissa invändningar också mot ett till
konsumentköp begränsat övergivande av
traditionsprincipen. Dessa invändningar är dock,
enligt regeringens uppfattning, inte tillräckligt
tungt vägande. I propositionen föreslås därför att
det skall införas en ny bestämmelse i
konsumentköplagen som innebär att köparen vid köp
enligt konsumentköplagen skall vara skyddad mot
säljarens borgenärer redan i och med köpeavtalet.
Det skall således fortsättningsvis inte krävas att
köparen får varan i sin besittning. En förutsättning
för att köparen skall kunna åtnjuta ett sådant skydd
är dock, enligt förslaget, att den köpta egendomen
är individualiserad, dvs. att det vidtagits åtgärder
så att det framgår att varan är avsedd för köparen.
Till skillnad från Utredningen om konsumenträttsliga
frågor gör regeringen den bedömningen att det inte
föreligger tillräckligt behov av en särskild
bestämmelse vad gäller utgångspunkten för
återvinningsfristen i konkurs vid köp som omfattas
av konsumentköplagen. Någon sådan bestämmelse
föreslås därför inte.
Som redovisats i det föregående fann Utredningen
om konsumenträttsliga frågor att en generell
övergång till avtalsprincipen endast torde medföra
ett fåtal följdändringar och begränsade verkningar
även i övrigt. Regeringen gör dock i propositionen
den bedömningen att det inte finns tillräckligt stöd
för en sådan generell reform och att det för
närvarande inte heller är motiverat att överväga
saken.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att traditionsprincipen
sedan lång tid tillbaka är av grundläggande
betydelse för svensk rätt. Det är således ett
utmärkande drag inom civilrätten att stor betydelse
tillmäts det förhållandet att viss egendom finns i
någons besittning. Som närmare redovisats i det
föregående gäller detta inte bara inom köprätten
utan också inom en rad andra rättsområden. En
generell övergång från traditionsprincipen till
avtalsprincipen bör, mot den bakgrunden, kräva tungt
vägande skäl och att påtagliga samhällsekonomiska
fördelar står att vinna med en sådan övergång.
Utskottet delar regeringens bedömning att det inte
föreligger tillräckligt stöd för en sådan
genomgripande reform eller skäl att för närvarande
närmare överväga frågan.

I likhet med regeringen anser utskottet däremot
att traditionsprincipen bör kunna överges när det
gäller köp enligt konsumentköplagen. Som framhålls i
propositionen kom nämligen kravet på
besittningsövergång för erhållande av sakrättsligt
skydd till i en tid då de ekonomiska förhållandena i
samhället var helt andra än i dag. Sålunda kan det
vid den tiden ha framstått som mer naturligt att för
borgenärsskydd uppställa krav på att besittningen
till den sålda varan skulle ha frångått säljaren och
övergått till köparen. Med den rörlighet och
omsättning som numera råder när det gäller
konsumentköp har de bakomliggande förhållandena helt
ändrats och, som påpekas i propositionen, är det då
inte ändamålsenligt med ett krav på
besittningsövergång.
Som närmare utvecklas i propositionen föreligger
vidare från konsumentskyddsaspekt ett behov av att
stärka den rättsliga ställningen för konsumenterna
vid säljarens insolvens och konkurs. Visserligen
kan, som regeringen också påpekar, vissa
invändningar riktas även mot den föreslagna mer
begränsade övergången till avtalsprincipen. Bland
annat gäller detta risken för skentransaktioner och
gränsdragningsproblem mellan köp som faller inom
respektive utanför konsumentköplagens
tillämpningsområde. I likhet med regeringen gör dock
utskottet den bedömningen att dessa invändningar
inte väger över de fördelar som står att vinna med
en övergång till avtalsprincipen i fråga om
konsumentköp.
Med det anförda ställer sig utskottet bakom
propositionen också i denna del och föreslår att
riksdagen skall anta lagförslaget.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:134 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),
2. lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:716).
Lagförslagen finns i bilaga 2 till betänkandet.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i
konsumentköplagen (1990:932)

2 Förslag till lag om ändring i
konsumenttjänstlagen (1985:716)