Lagutskottets betänkande

2001/02:LU24

Utökad resegaranti för konsumenter

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:138 Utökad resegaranti för
konsumenter. Propositionen innehåller förslag till
vissa ändringar i resegarantilagen (1972:204) som
syftar till att stärka konsumentskyddet. Ändringarna
innebär bl.a. att lagens tillämpningsområde
utvidgas.

Propositionen har inte föranlett någon motion.
I ärendet har en uppvaktning ägt rum inför
utskottet av företrädare för Föreningen
Sverigeturism (FÖRST), Ekoturismföreningen,
Bilresearrangörsföreningen (FSB) och
Bussresearrangörsföreningen (BRA). Vidare har en
utfrågning ägt rum med företrädare för
Justitiedepartementet.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
lagförslag.
I betänkandet finns ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Utökad resegaranti

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i resegarantilagen (1972:204).

Stockholm den 21 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Karin
Jeppsson (s), Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s),
Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo
Pärssinen (s), Lars Lilja (s), Anders Sjölund (m)
och Anders Ygeman (s).

2001/02

LU24

Redogörelse för ärendet

Regeringen beslutade den 17 september 1998 att
tillkalla en särskild utredare för att utvärdera
resegarantisystemet och analysera om systemet bör
ändras och, om så är fallet, lämna förslag till ny
lagstiftning på området (dir. 1998:78). Utredningen,
som antog namnet Resegarantilagsutredningen,
överlämnade sitt betänkande Ett nytt
resegarantisystem den 21 december 1999 (SOU
1999:140). Betänkandet har varit föremål för
remissbehandling och ligger till grund för förslagen
i förevarande proposition.

I propositionen föreslår regeringen vissa
ändringar i resegarantilagen (1972:204) som syftar
till att stärka konsumentskyddet genom att lagens
tillämpningsområde utvidgas till att omfatta dels
separata transport- och inkvarteringstjänster, om
tjänsterna sammantagna uppvisar väsentlig likhet med
en paketresa, dels s.k. utbytesverksamhet för
skolungdom.
Regeringens förslag finns i bilaga 1 och
lagförslaget i bilaga 2.
Propositionen har inte föranlett någon motion.

I ärendet har en uppvaktning ägt rum inför
utskottet av företrädare för Föreningen
Sverigeturism (FÖRST), Ekoturismföreningen,
Bilresearrangörsföreningen (FSB) och
Bussresearrangörsföreningen (BRA). Vidare har
en utfrågning ägt rum med företrädare för
Justitiedepartementet.

Utskottets överväganden

Utökad resegaranti

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till ändringar i
resegarantilagen.
Allmän bakgrund

Den första resegarantilagstiftningen, lagen om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet, tillkom år 1967. Lagen ersattes den 1 juli
1972 av den nuvarande resegarantilagen (1972:204).

Resegarantilagen har till ändamål att ge
konsumenter på reseområdet ett skydd mot förluster
som en researrangörs betalningsinställelse eller
betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma
detta skydd skall de företag som anordnar eller
förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen
ställa säkerhet för sin verksamhet.
Säkerheten skall ställas innan resorna
marknadsförs och gälla för ett belopp som
Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning. Säkerheten
skall i princip vid varje tillfälle motsvara
reseföretagens ekonomiska åtagande gentemot
resenärerna. Den skall som regel bestå av en
betalningsutfästelse utfärdad av en bank eller ett
försäkringsbolag, vilken fullgörs vid anfordran.
Varje enskilt företag ansvarar bara för sina egna
åtaganden. Säkerheten får tas i anspråk för
återbetalning av medel som betalats för en resa som
blir inställd eller av annan anledning inte blir av.
När en resa har påbörjats men inte slutförts, får
säkerheten tas i anspråk för resenärers uppehälle,
deras återresa och skälig ersättning till dem för
värdet av de förmåner som de gått miste om till
följd av att resan avkortats. Ärende om
ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild
nämnd, Resegarantinämnden.
De resor som omfattas av resegarantilagen är
paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor.
För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang
innehålla minst två av följande moment: 1)
transport, 2) inkvartering eller 3) en annan
turisttjänst som utgör en väsentlig del av
arrangemanget, men som inte är direkt knuten till
transport eller inkvartering. Som ytterligare
villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24
timmar eller inbegripa övernattning samt att
arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till
ett gemensamt pris.
Lagen om paketresor bygger på ett EG-direktiv,
direktiv 90/314/EEG om paketresor, semesterpaket och
andra paketarrangemang (paketresedirektivet), som
syftar till att samordna medlemsländernas
lagstiftning om paketresor på en hög
konsumentskyddsnivå. Paketresedirektivet är ett
minimidirektiv, vilket innebär att medlemsländerna
måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som
direktivet föreskriver. Medlemsländerna har således
frihet att behålla eller införa regler som är
förmånligare för konsumenterna.
Den 1 juni 1996 ändrades resegarantilagen
varigenom lagens tillämpningsområde utvidgades till
att omfatta, förutom paketresor, också andra resor
som sker tillsammans med en paketresa, s.k.
stolsförsäljning (prop. 1995/96:182, bet. LU25).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget innebär att konsumenternas skydd stärks
genom att resegarantilagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta – förutom paketresor och
transport som sker tillsammans med en paketresa
(stolsförsäljning) – dels separata transport- och
inkvarteringstjänster, om tjänsterna sammantagna
uppvisar väsentlig likhet med en paketresa, dels
s.k. utbytesverksamhet för skolungdom.

De bestämmelser i resegarantilagen som gäller
andra resor än paketresor skall, enligt förslaget,
tillämpas endast om resorna är avsedda att förvärvas
huvudsakligen för enskilt ändamål. Förslaget innebär
också att de i dag gällande minimibeloppen för
arrangörers och återförsäljares garantier tas bort.
Resegarantin skall under vissa förhållanden kunna
tas i anspråk när en resenär själv har avbeställt
resan. Förslaget innehåller också en ändring av
lagens överklagandebestämmelser. Ändringen i den
delen innebär att Kammarkollegiets beslut i ärenden
om ställande av säkerhet skall överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol och inte, som i dag, hos
regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet välkomnar den förstärkning av
konsumentskyddet som regeringens förslag att utvidga
tillämpningsområdet för resegarantilagen innebär och
har inte heller något att erinra mot lagförslaget i
övriga delar. Riksdagen bör således anta det i
propositionen framlagda lagförslaget.

De turistorganisationer som uppvaktat utskottet i
ärendet har riktat en rad grundläggande invändningar
mot nuvarande ordning med bank- eller
försäkringsgaranti som huvudalternativ i
resegarantisystemet. Dessa mer principiella och
övergripande frågeställningar som organisationerna
därvid aktualiserat kan, enligt utskottets mening,
nu inte bli föremål för närmare överväganden.
Utskottet utgår emellertid från att regeringen i ett
kommande uppföljnings- och utvärderingsarbete
rörande de nu aktuella lagändringarna beaktar vad
organisationerna anfört, särskilt i frågan om
nuvarande resegarantisystemet skulle missgynna de
mindre researrangörsföretagen.
Särskilt yttrande

av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),
Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit
Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti
(fp) och Anders Sjölund (m).
Enligt vår mening kan nuvarande resegarantisystem,
som binder så mycket kapital men som i förhållande
härtill uppenbarligen utnyttjas så lite, starkt
ifrågasättas. Systemet är också orättvist betungande
för de mindre researrangörsföretagen genom de
konsekvenser som modellen för att ställa de
individuella säkerheterna får för denna kategori. De
små researrangörsföretagarna måste nämligen betala
relativt sett mycket högre avgifter till bankerna
som provision för bankernas åtaganden än de stora
charterbolagen. En småföretagare i branschen tvingas
vidare många gånger att ta upp lån för att
finansiera säkerheten för bankernas åtaganden,
eftersom han eller hon saknar tillräckligt med
förskottsinbetalda kundmedel. Lånen tas i flera fall
upp till oförmånliga villkor mot säkerhet i form av
personlig borgen eller inteckning i fast egendom med
stora risker för den personliga ekonomin.
Sammantaget innebär de kostnader för avgifter,
inteckningar, borgensförbindelser m.m. som blir
nödvändiga att en småföretagare betalar mångdubbelt
mer än stora researrangörer för garantin. Detta
snedvrider konkurrensen, försvårar nyetableringen
inom branschen och får negativa konsekvenser för
konsumenterna genom högre priser och sämre utbud och
service.
Regeringen har uppenbarligen i det nu aktuella
lagstiftningsärendet inte beaktat de allvarliga
invändningar mot det nuvarande resegarantisystemet
som framförts till regeringen och i andra sammanhang
från företrädare för de mindre
researrangörsföretagen.
Med hänsyn till det anförda anser vi att en
alternativ modell för ställande av resegaranti nu
måste utredas ordentligt i syfte att bättre
tillgodose de små reseföretagens intressen och
konsumenternas behov av skydd. En särskild
fondlösning förekommer i flera nationella
resegarantisystem. Resegarantilagsutredningen gjorde
också vissa överväganden om ett sådant system, men
propositionen utelämnade all diskussion kring denna
fråga. Vi anser att en fondlösning närmare bör
utredas.
Eftersom vi förutsätter att regeringen snarast tar
initiativ till ett sådant utredningsarbete som vi nu
förordar vill vi inte motsätta oss föreliggande
förslag. Vi utgår från att regeringen i
utredningsarbetet beaktar de överväganden som, mot
bakgrund av ett ökande antal klagomål från turister
och farhågor beträffande ineffektiviteten hos den
existerande konsumentskyddslagstiftningen inom EU,
pågår inom unionen i syfte att uppdatera
paketresedirektivet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:138 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) – efter hörande av Lagrådet
– att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i resegarantilagen
(1972:204).

Lagförslaget finns i bilaga 2 till betänkandet.

BILAGA 2

Regeringens lagförslag

Förslag till lag om ändring i
resegarantilagen (1972:204)