Lagutskottets betänkande
2001/02:LU2
Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2000/01:135 Handlingsplan för
konsumentpolitiken 20012005 jämte 9 motioner
innehållande 40 motionsyrkanden som väckts med
anledning av propositionen. Vidare behandlas 12
motionsyrkanden som väckts under den allmänna
motionstiden år 2000 och 22 motionsyrkanden som
väckts under den allmänna motionstiden år 2001.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
skall godkänna dels regeringens förslag i fråga om
mål för konsumentpolitiken, dels regeringens förslag
att delmål skall anges för konsumentpolitiken, dels
ock regeringens förslag i fråga om mål för
Konsumentverket.
Regeringens förslag innebär att de nationella
målen för konsumentpolitiken skall vara att
konsumenternas ställning och inflytande på marknaden
skall stärkas (inflytandemålet), att hushållen skall
ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser effektivt (hushållningsmålet), att
konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas
(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och
produktionsmönster skall utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att
konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,
information och utbildning (kunskapsmålet).
I förhållande till vad som gäller i dag är
kunskapsmålet nytt medan inflytandemålet bygger på
det tidigare marknadsmålet. Övriga mål kvarstår
oförändrade.
Propositionen är en handlingsplan för
konsumentpolitiken. I propositionen föreslås därför
att delmål skall anges för konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. I
propositionen redovisar regeringen sina bedömningar
av vilka delmål som bör gälla för tidsperioden
20012005 och vilka åtgärder som bör genomföras
under respektive delmål.
I övrigt innebär regeringens förslag att de
övergripande målen för Konsumentverkets verksamhet
anpassas till de nya nationella målen för
konsumentpolitiken.
Utskottet föreslår att riksdagen skall bifalla
regeringens förslag och avslå samtliga
motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats sexton reservationer
och tre särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Principiella frågor
Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkandena 1
i denna del och 3.
Reservation 1 (m)
2. Mål för konsumentpolitiken
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i
propositionen i fråga om mål för
konsumentpolitiken (avsnitt 4.1).
Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:L2
yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4 yrkande 1,
2001/02:L6 yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7 yrkande
1, 2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och
2000/01:L721 yrkande 1.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)
3. Mål och inriktning för EU-arbetet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
5 och 2001/02:L9 yrkandena 2 och 3.
4. Delmål för konsumentpolitiken
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i
propositionen i fråga om att ange delmål för
konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1).
5. Kommunal konsumentverksamhet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del, 2001/02: L7 yrkande 4, 2001/02:L8,
2000/01:L707, 2000/01:L721 yrkande 2 i denna del
och 2001/02:L295.
Reservation 4 (m)
6. Information om dagligvaror
Riksdagen avslår motion 2000/01:L721 yrkande 2
i denna del.
7. Märkning av livsmedel
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L3,
2001/02:L4 yrkandena 2 och 3, 2001/02:L5,
2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande 4.
Reservation 5 ( kd)
Reservation 6 (c)
8. Konsumentundervisning
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del, 2001/02: L4 yrkande 4, 2001/02:L7
yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och
2001/02:L265.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (c)
9. Ideella organisationer
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L1,
2001/02:L4 yrkande 5, 2000/01:L705 yrkande 2 och
2000/01:L721 yrkande 3.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (c)
10. Finansiella tjänster
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
7, 2001/02:L230, 2001/02:L298, 2001/02:L317 och
2001/02:L360.
11. Skuldfällor och skuldsanering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
9 i denna del, 2001/02: L9 yrkande 8 och
2001/02:L351.
12. Konsumentskydd vid kreditgivning
Riksdagen avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i
denna del.
13. Betalningsansvar vid obehörigt
utnyttjande av kontokort, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
9 i denna del och 2001/02:L312.
14. Etiska fonder, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
8 och 2001/02:L338.
15. Produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande
6 och 2000/01:L706.
Reservation 11 (m)
16. Standardisering
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L6 yrkande
3 och 2001/02:L243.
17. Konsumentforskning
Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 5.
Reservation 12 (m)
18. Prisinformation
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L9
yrkande 5 och 2001/02:L254.
19. Nya marknader
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L9
yrkandena 6 och 7, 2000/01:L704, 2000/01:L721
yrkande 4 och 2001/02:L246.
20. Etisk märkning
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande
7, 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7, 2001/02:L7
yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02: L251,
2001/02:L252, 2001/02:L278, 2001/02:L346 och
2001/02:L366.
Reservation 13 (m)
Reservation 14 (c)
21. Mål för Konsumentverket
Riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i
propositionen i fråga om mål för Konsumentverket
(avsnitt 13).
Riksdagen avslår därmed motionerna 2001/02:L2
yrkande 4, 2001/02:L9 yrkande 9 och 2000/01:L705
yrkande 1.
Reservation 15 (m)
22. Tvistlösning utom domstol
Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 8.
Reservation 16 (m)
Stockholm den 13 november 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Christel
Anderberg (m), Rune Berglund (s), Karin Jeppsson
(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c) och Raimo Pärssinen (s).
Ärendet och dess beredning
I januari 1999 beslutade regeringen direktiv till en
parlamentarisk kommitté med uppgift att lämna
förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall
utformas för att kunna ge människor förutsättningar
att känna sig trygga som konsumenter och ha ett
starkt inflytande över sin vardag (dir. 1999:1).
Kommittén antog namnet Konsumentpolitiska kommittén
2000.
Enligt direktiven hade kommittén i uppgift att
identifiera konsumentpolitikens långsiktiga innehåll
och prioriteringar. För det ändamålet skulle
kommittén göra en utvärdering och analys av de
konsumentpolitiska målen och vid behov föreslå hur
målen, mot bakgrund av de nya förutsättningarna i
samhället, kan utvecklas och fungera bättre. I
uppdraget ingick också att avväga vilka medel i form
av lagstiftning och ekonomiska och andra resurser
som bör utnyttjas för att nå dessa mål. Arbetet
skulle, enligt direktiven, utföras i ett tydligt EU-
perspektiv med det nordiska samarbetet som en viktig
bas. Kommittén redovisade sitt uppdrag i april 2000
i slutbetänkandet (SOU 2000:29) Starka konsumenter i
en gränslös värld.
I december 1997 tillkallade regeringen en utredare
med uppdrag att göra en analys av existerande
problem och omfattningen av dessa när det gäller
märkning och annan konsumentinformation på
dagligvaruområdet samt att föreslå vilka principer
som bör gälla vid utformningen av information om och
märkning av dagligvaror (dir. 1997:151). Utredningen
antog namnet Utredningen gällande
konsumentinformation om dagligvaror. I oktober 1998
fick utredningen genom tilläggsdirektiv i uppdrag
att särskilt studera och analysera situationen på
dagligvarumarknaden för personer med svårare
synnedsättning (dir. 1998:94). I tilläggsuppdraget
ingick att föreslå principer för hur märkning och
annan information skall utformas för att man på
bästa sätt skall nå de synskadade och undersöka hur
den moderna informationstekniken bäst kan utnyttjas
i kommunikationen med denna grupp. Utredningen
redovisade sitt uppdrag i februari 1999 i
betänkandet (SOU 1999:7) Märk väl!.
Båda betänkandena har remissbehandlats och ligger
till grund för regeringens förslag och bedömningar i
förevarande proposition 2000/01:135 Handlingsplan
för konsumentpolitiken 20012005.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
skall godkänna dels regeringens förslag i fråga om
mål för konsumentpolitiken (propositionens avsnitt
4.1), dels regeringens förslag att delmål skall
anges för konsumentpolitiken (propositionens avsnitt
4.3.1), dels ock regeringens förslag i fråga om mål
för Konsumentverket (propositionens avsnitt 13).
Regeringens förslag återfinns i bilagan.
Regeringen redovisar i propositionen även sina
bedömningar i fråga om vilka delmål som bör gälla
för konsumentpolitiken.
Med anledning av propositionen har 9 motioner väckts
innehållande 40 motionsyrkanden. I detta sammanhang
behandlar utskottet även 12 motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden år 2000 och 22
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2001. Förslagen i motionerna återges i bilagan.
Som ett led i ärendets beredning har utskottet vid
ett studiebesök hos Konsumentverket den 23 oktober
2001 inhämtat upplysningar om verkets verksamhet.
Utskottet har även inhämtat upplysningar från
företrädare för Sveriges Konsumentråd och Sveriges
Konsumenter i Samverkan. Vidare har företrädare för
Svensk Energi lämnat synpunkter såvitt gäller
regeringens bedömning om ett branschfinansierat
organ för information och vägledning på elområdet
(propositionens avsnitt 11.5). I ärendet har
inkommit en skrivelse från Synskadades Riksförbund.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
skall godkänna regeringens förslag till mål för
konsumentpolitiken. Målen för konsumentpolitiken
skall enligt regeringens förslag vara följande.
1. Konsumenternas ställning och inflytande på
marknaden skall stärkas, inflytandemålet.
2.
· Hushållen skall ha goda möjligheter att utnyttja
sina ekonomiska och andra resurser effektivt,
hushållningsmålet.
·
1. Konsumenternas hälsa och säkerhet skall
skyddas, säkerhetsmålet.
2.
3. Sådana konsumtions- och produktionsmönster
skall utvecklas som minskar påfrestningarna på
miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling, miljömålet.
4.
5. Konsumenterna skall ha tillgång till god
vägledning, information och utbildning,
kunskapsmålet.
6.
Dessa mål skall vara styrande såväl för det
nationella konsumentpolitiska arbetet som för
Sveriges arbete i EU och andra internationella
forum.
Regeringen föreslår vidare att målen för
Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya
målen för konsumentpolitiken.
Propositionen är en handlingsplan för
konsumentpolitiken. I propositionen föreslås därför
att delmål skall anges för konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning under en viss tidsperiod. I
propositionen redogör regeringen också för sin
bedömning av vilka delmål som bör gälla för
verksamhetsinriktningen under perioden 20012005 och
vilka åtgärder som bör genomföras under respektive
delmål.
2001/02
LU2
Utskottets överväganden
Principiella frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå två motionsyrkanden som
innebär en annan inriktning på den framtida
konsumentpolitiken än den regeringen
föreslår. Jämför reservation nr 1 (m).
Motionerna
I motion 2001/02:L2 förespråkar Christel Anderberg
m.fl. (m) en annan inriktning på den framtida
konsumentpolitiken än den som föreslås i
propositionen. I motionen anförs att regeringens
politik på området är uttryck för ett planekonomiskt
tänkande och en förmyndarmentalitet och att
konsumenterna, genom en mer avreglerad
konsumentpolitik samt ett sunt underifrånperspektiv,
bör ges tillbaka förtroendet och makten. Den princip
som, enligt motionärerna, måste ligga till grund för
all politik, inklusive konsumentpolitiken, är att
kunden alltid har rätt och att det är den enskilde
medborgaren som skall få göra sitt val och tryggt
kunna förlita sig på sin egen kunskap, sunda lagar
och en lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd.
Motionärerna anser att regeringens politik tar ifrån
den enskilde konsumenten dennes inflytande och
bestämmanderätt och således minskar den verkliga
konsumentmakten. Konsumentpolitiken måste, anförs
det i motionen, i sin helhet decentraliseras och
konkurrensens betydelse för konsumenterna
poängteras. I motionen begärs ett tillkännagivande
om mål och inriktning av konsumentpolitiken i
enlighet med det anförda (yrkande 1, delvis).
I samma motion anförs det vidare att
konsumentpolitiken bör syfta till att öka den
konkurrensutsatta sektorn, vidga området för privat
näringsverksamhet, avveckla offentliga monopol och
minska offentligt ägande i näringsverksamhet. I
motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av
strukturförändringar i konkurrenshöjande syfte
(yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Inför ställningstagandet till ifrågavarande
principiella spörsmål vill utskottet först erinra om
att den svenska konsumentverksamheten har en lång
tradition och att den förda politiken vid en
internationell jämförelse måste anses ha varit
framgångsrik. Flera olika statliga organ har
inrättats för att hjälpa hushållen att effektivt
kunna utnyttja sina resurser och stärka
konsumenternas ställning på marknaden. Under årens
lopp har vidare ett fruktbart samarbete mellan den
statliga organisationen och den som bedrivs av
frivilliga organisationer vuxit fram. På många
områden har också etablerats ett konstruktivt
samarbete med näringslivet.
Utskottet konstaterar att förevarande proposition
bygger vidare på denna tradition, och utskottet
delar för sin del den grundsyn på konsumentpolitiken
som regeringen ger uttryck för. Som anförs i
propositionen är det sålunda en förutsättning för
att marknaden skall fungera att det finns starka och
välinformerade konsumenter. Konsumentpolitiken är
därför en viktig förutsättning för en fungerande
marknadsekonomi. Marknadsmekanismerna utgör ett
snabbt och smidigt signalsystem för producenter och
konsumenter och gör det möjligt för nya företag att
växa fram som svar på konsumenternas efterfrågan.
Marknadens inneboende tendenser till koncentration
motverkar den mångfald och variation som är
marknadsekonomins förutsättning. Den prismekanism
genom vilken marknaden arbetar kan inte alltid skapa
de stabila spelregler som krävs för att marknaden
skall fungera på ett tillfredsställande sätt.
Statens uppgift måste vara att skapa dessa
spelregler och att tillhandahålla de
marknadsoberoende organ som behövs för att
upprätthålla marknadsekonomin. Marknaden behöver
starka och välinformerade konsumenter för att
marknadsekonomin skall fungera. Konsumentpolitiken
är också en del av välfärdspolitiken och skall
stödja enskilda människor i deras egenskap av
konsumenter för att ge dem ett större inflytande och
för att få dem att känna sig trygga på marknaden.
Den har även ett fördelningspolitiskt inslag i det
att den främjar människors möjligheter att hushålla
med sina resurser.
Det anförda innebär sammanfattningsvis att
utskottet inte delar den uppfattning om den framtida
konsumentpolitiken som förs fram i motion 2001/02:L2
yrkandena 1 i denna del och 3. Utskottet föreslår
därför att motionsyrkandena avslås.
Mål för konsumentpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör godkänna vad regeringen
föreslår i propositionens avsnitt 4.1 om mål
för konsumentpolitiken. Motionsyrkanden med
krav på andra eller utvidgade
målformuleringar bör avslås. Jämför
reservationerna nr 2 (m) och nr 3 (kd).
Bakgrund
Riksdagen har fastställt konsumentpolitiska
riktlinjer vid fyra tillfällen år 1972, 1975, 1986
och 1995 (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225, prop.
1975:40, bet. NU26, rskr. 170, prop. 1985/86:121,
bet. LU34, rskr. 292 och prop. 1994/95:140, bet.
LU32, rskr. 438).
Därutöver har riksdagen år 1996 lagt fast mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentfrågor inom EU (skr. 1995/96:181, bet.
LU26, rskr. 292) och år 1998 ställt sig bakom
regeringens förslag till handlingsplan för att nå
det år 1995 beslutade miljömålet i
konsumentpolitiken (skr. 1997/98:67, bet. LU21,
rskr. 220).
Nu gällande riktlinjer är avsedda att ange målen
för och inriktningen av den konsumentpolitik som
behövs för att möta de förändringar som sker och att
stärka konsumenternas ställning. Vissa områden
skall, enligt riktlinjerna, vara prioriterade. Dit
hör hushållens baskonsumtion och stöd till
konsumentgrupper som är ekonomiskt eller socialt
utsatta eller som av andra skäl har behov av
särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar
konsumentintressena i det internationella
samarbetet.
De mål som lagts fast för konsumentpolitiken är
1. att hushållen skall ha goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, hushållningsmålet,
2. att konsumenterna skall ha en stark ställning
på marknaden, marknadsmålet,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skall
skyddas, säkerhetsmålet,
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och
bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling,
miljömålet.
De fyra målen är likställda.
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen att målen för
konsumentpolitiken fortsättningsvis skall vara
1. att konsumenternas ställning och inflytande på
marknaden skall stärkas, inflytandemålet,
2. att hushållen skall ha goda möjligheter att
utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, hushållningsmålet,
3. att konsumenternas hälsa och säkerhet skall
skyddas, säkerhetsmålet,
4. att sådana konsumtions- och produktionsmönster
skall utvecklas som minskar påfrestningarna på
miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling, miljömålet, samt
5. att konsumenterna skall ha tillgång till god
vägledning, information och utbildning,
kunskapsmålet.
Enligt förslaget skall målen vara styrande för såväl det
nationella arbetet som Sveriges arbete inom EU och
andra internationella forum.
Tre av de föreslagna målen, hushållningsmålet,
säkerhetsmålet och miljömålet, är identiska med nu
gällande mål. Inflytandemålet bygger på det tidigare
marknadsmålet medan kunskapsmålet är nytt.
Motionerna
I ett tiotal motionsyrkanden begärs att riksdagen
skall göra vissa uttalanden som bl.a. innebär andra
eller utvidgade målformuleringar för den svenska
konsumentpolitiken. I fem av motionerna begärs
tillkännagivanden som innebär delvis andra
målformuleringar än de som regeringen föreslagit.
Christina Axelsson m.fl. (s) begär i motion
2000/01:L721 ett tillkännagivande om behovet av ett
nytt konsumentpolitiskt mål som tar sikte på att
tillgodose konsumenternas behov av bra utbildning,
information och vägledning (yrkande 1).
I motion 2001/02:L2 av Christel Anderberg m.fl.
(m) anser motionärerna att kunskapsmålet torde vara
det övergripande medlet för att uppnå samtliga mål,
varför kunskapsmålet bör sättas främst (yrkande 1,
delvis).
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anser i motion
2001/02:L9 att de nya mål som regeringen föreslår
innebär att konsumentens ställning som den ene
aktören på marknaden blir otydlig. En marknad
består, anförs det i motionen, av köpare och
säljare, producenter och konsumenter. Att devalvera
detta till dels ett inflytandemål, dels ett
kunskapsmål skulle, enligt motionärerna, leda
konsumentpolitiken i fel riktning. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att det första
konsumentpolitiska målet även fortsättningsvis skall
vara att stärka konsumenternas ställning och att
kunskap är ett sätt att nå detta mål (yrkande 1,
delvis).
I motion 2000/01:L715 av Ulla Wester (s) tycker
motionären att det är mycket glädjande att
konsumentpolitiken åter lyfts fram, men beklagar
samtidigt att det sker i en anda som uttrycker att
bara resurssvaga grupper är i behov av konsumentråd.
Därmed bibehålls, enligt motionären, fördomen att
konsumentkunskap inte behövs för den välutbildade
och välavlönade konsumenten. Motionären anser att en
tydligare statlig fokusering och marknadsföring av
konsumentpolitiken som ett område som berör alla
skulle öka intresset för frågorna. I motionen begärs
ett tillkännagivande om behovet av att marknadsföra
konsumentpolitiken och klargöra dess betydelse för
hela konsumentgruppen i syfte att driva på
tillkomsten av en stark konsumentrörelse.
Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion
2001/02:L7 att det är olyckligt att inflytandemålet
utformats som en process i stället för ett önskvärt
tillstånd och förordar att inflytandemålet skall
formuleras på så sätt att konsumenterna skall ha
inflytande och en stark ställning på marknaden.
Motionärerna begär vidare att utskottet, i samband
med att det omformulerade inflytandemålet läggs
fast, skall uttala att konsumenternas ställning i
dag inte kan anses tillfredsställande stark. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
härmed (yrkande 1, delvis).
Kia Andreasson m.fl. (mp) framhåller vidare i
motion 2001/02:L7 betydelsen av att
konsumentpolitiken bidrar till att göra människor
mer medvetna om att deras handlande har etiska
aspekter vad gäller exempelvis
produktionsförhållanden för människor och djur, val
av material m.m. Miljömålet bör därför, anförs det i
motionen, kompletteras med en etisk aspekt i syfte
att ta till vara och stödja det ökade intresset för
etiska aspekter av konsumtion och göras om till ett
hållbarhetsmål. Den globala aspekten bör också
tydliggöras genom ett tillägg. Vidare anser
motionärerna att regeringen årligen skall redovisa
hur hållbarhetsmålet efterlevs. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med det anförda
(yrkande 1, delvis).
Tre motioner innehåller yrkanden som tar sikte på
funktionshindrade konsumenter. I motion 2001/02:L9
av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande om att det av motionärerna
föreslagna första konsumentmålet skall förtydligas
med en hänvisning till tillgängligheten för
funktionshindrade på alla konsumentområden och att
handikappanpassningen inte kan försummas i detta
sammanhang (yrkande 1, delvis).
Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4
att det bör införas ett sjätte konsumentpolitiskt
mål, nämligen Tillgänglighet och användbarhet för
funktionshindrade konsumenter. Detta skulle, enligt
motionärerna, innebära att Konsumentverket får i
uppdrag att beakta funktionshindrade konsumenters
intressen inom all sin verksamhet och att
utvecklingsarbete bedrivs för att utveckla tekniska
förutsättningar för de funktionshindrade. I motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med det nu
anförda (yrkande 1).
Också Kjell Eldensjö m.fl. (kd) förespråkar i
motion 2001/02:L6 att det bör införas ett sjätte
konsumentpolitiskt mål som går ut på tillgänglighet
och användbarhet för funktionshindrade konsumenter
(yrkande 1) och att Konsumentverket ges i uppdrag
att i all sin verksamhet också beakta
tillgängligheten och användbarheten för
funktionshindrade kunder i enlighet med ambitionen i
proposition 1999/2000:79 Från patient till
medborgare, en nationell handlingsplan för
handikappolitiken och FN:s standardregler på det
handikappolitiska området (yrkande 2).
Utskottets ställningstaganden
Som redovisats i det föregående innebär regeringens
förslag att säkerhetsmålet och hushållningsmålet
kvarstår oförändrade i förhållande till vad som
gäller enligt 1995 års konsumentpolitiska beslut.
Regeringens förslag i denna del har inte föranlett
något motionsyrkande. Enligt utskottets mening är
säkerhets- och hushållningsmålen i högsta grad
alltjämt relevanta, varför de bör ligga till grund
även för det framtida konsumentpolitiska arbetet.
Utskottet ställer sig således bakom regeringens
förslag i denna del.
Det föreslagna kunskapsmålet är nytt. I
propositionen framhålls att konsumenterna för att
kunna göra väl avvägda val på marknaden måste ha
tillgång till god vägledning, information och
utbildning. Vägledning, information och utbildning
är, enligt regeringen, inte endast olika sätt att
arbeta för att uppnå de övriga konsumentpolitiska
målen utan även, i vart fall på kort sikt, att
betrakta som ett eget mål.
Utskottet ser för sin del med tillfredsställelse
på att de konsumentpolitiska målen nu kompletteras
med ett kunskapsmål. I takt med att konsumenterna
får ett större utbud av varor och tjänster och ett
allt större eget ansvar för sina val ökar behovet av
vägledning på olika områden. God information om
produkter och tjänster är vidare nödvändigt för att
konsumenterna skall kunna göra väl överlagda val på
marknaden. Behovet av information ökar också då
konsumenterna ställer allt större krav på exempelvis
kunskap om produktionsmetoder, miljöaspekter och
etiska aspekter. Som framhålls i propositionen är
utbildningsinsatser nödvändiga, särskilt för grupper
som saknar grundläggande kunskaper om
konsumentfrågor och vilka rättigheter och
skyldigheter man har som konsument i det svenska
samhället.
Det anförda innebär att utskottet ansluter sig
till regeringens bedömning också i fråga om
kunskapsmålet. Motion 2000/01:L721 yrkande 1 är
därmed tillgodosedd. Utskottet finner inte skäl att,
som föreslås i motion 2001/02:L2 yrkande 1 i denna
del, ge kunskapsmålet försteg framför övriga
konsumentpolitiska mål.
Också inflytandemålet är till viss del nytt. Målet
bygger på det i dag gällande marknadsmålet som går
ut på att konsumenterna skall ha en stark ställning
på marknaden. Som framhålls i propositionen är det
viktigt att alla konsumenter har ett starkt
inflytande och att deras ställning på marknaden
stärks ytterligare. Genom förstärkningen av
marknadsmålet inarbetas den nu gällande särskilda
prioriteringen av s.k. utsatta grupper i ett av de
övergripande målen, vilket utskottet ser som ett
framsteg. Detta innebär nämligen att även grupper
som kan ha särskilda behov, exempelvis
funktionshindrade, invandrare och ekonomiskt utsatta
men även barn och ungdomar, måste tillförsäkras
möjligheter till inflytande på marknaden genom en
aktiv politik på konsumentområdet.
Utskottet delar alltså inte den kritik mot det
föreslagna inflytandemålet som förs fram i motion
2001/02:L9 yrkande 1 (delvis). Inte heller ser
utskottet att det i sak skulle föreligga någon mer
avgörande skillnad i synsätt mellan regeringen och
de motionärer som i motion 2001/02:L7 yrkande 1
(delvis) anser att inflytandemålet borde
omformuleras. Det anförda innebär att utskottet
ställer sig bakom propositionen såvitt gäller
inflytandemålet. Motion 2000/01:L715 får därmed
anses tillgodosedd.
Mot bakgrund av det samband som finns mellan
konsumtion och miljö är det enligt utskottets mening
självklart att de konsumentpolitiska målen även i
fortsättningen skall innehålla ett miljömål.
I propositionen föreslås att miljömålet skall
kvarstå oförändrat i förhållande till vad som gäller
sedan tidigare. Med anledning av det krav på en
förändring av miljömålets utformning och uppföljning
som förs fram i motion 2001/02:L7 yrkande 1 (delvis)
erinrar utskottet om att miljömålet följdes upp av
regeringen våren 1998 i skrivelsen Konsumenterna och
miljön en handlingsplan för hållbar utveckling
(skr. 1997/98:67). I skrivelsen presenterade
regeringen sin syn på centrala frågor som rör
miljömålet och lade fram en handlingsplan med en rad
olika åtgärder för att uppfylla målet. Enligt
skrivelsen skall miljömålets utveckling utvärderas
på olika sätt. Sålunda skall Konsumentverket varje
år redovisa för regeringen vilka åtgärder som har
vidtagits på området och vid lämpliga tidpunkter
redovisa effekterna av dessa. Vidare skall
regeringen år 2001 återkomma till riksdagen med en
lägesrapport om hur arbetet med miljömålet
fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna
av detta arbete.
Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och
föranledde därvid inte någon erinran från utskottets
sida. Utskottet gav i stället, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1997/98:LU21, uttryck för sin
tillfredsställelse över den åtgärdsinriktade
handlingsplan för förverkligandet av miljömålet som
regeringen presenterat och menade att en plan för
att inleda en process som syftar till att uppmuntra
och underlätta för hushållen att ta ansvar för
miljön var av betydande värde. Till följd av
riksdagens beslut gav regeringen, i enlighet med vad
som aviserats i skrivelsen, i juli 1998 i uppdrag åt
Konsumentverket att vara sektorsmyndighet för
miljörelaterade konsumentfrågor.
Yrkanden med önskemål om förändringar av
miljömålet inom konsumentpolitiken och dess
uppföljning har avstyrkts av utskottet vid flera
tillfällen under senare år, senast våren 2000 (bet.
1999/2000:LU5). Utskottet har därvid funnit att
miljömålet, som det kommit till uttryck i 1995 års
konsumentpolitiska beslut, bör ligga fast och att
den uppföljning av miljömålet som regeringen
aviserat i skrivelsen om konsumenterna och miljön är
tillräcklig. Enligt vad utskottet erfarit pågår för
närvarande arbete inom Regeringskansliet med siktet
inställt på att en lägesrapport skall överlämnas
till riksdagen under senare delen av hösten 2001 och
att en utvärdering av miljömålet skall presenteras
för riksdagen under år 2002.
Utskottet är inte heller i dag berett att förorda
något annat ställningstagande från riksdagens sida
när det gäller miljömålets utformning och dess
uppföljning utan anser att resultat av det pågående
arbetet inom Regeringskansliet först bör avvaktas.
Utskottet ansluter sig således till propositionens
förslag såvitt nu är i fråga.
Avslutningsvis i detta avsnitt behandlar utskottet
motionskraven på att funktionshindrade konsumenters
situation särskilt skall uppmärksammas i de
konsumentpolitiska målen.
Inför ställningstagandet till motionskraven på att
funktionshindrade konsumenters situation särskilt
skall uppmärksammas i de konsumentpolitiska målen
vill utskottet först påminna om att riksdagen så
sent som våren 2000 beslutat om nationella mål och
inriktning på handikappolitiken (prop. 1999/2000:79,
bet. SoU14, rskr. 240). Enligt riksdagens beslut
gäller följande nationella mål för
handikappolitiken, nämligen
en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
att samhället utformas så att människor med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet, och
jämlikhet i levnadsvillkor för flickor och
pojkar, kvinnor och män, med funktionshinder.
Arbetet skall, enligt riksdagens beslut, inriktas
på att identifiera och undanröja hinder för full
delaktighet i samhället för människor med
funktionshinder, att förebygga och bekämpa
diskriminering mot personer med funktionshinder och
att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder
förutsättningar för självständighet och
självbestämmande. Riksdagsbeslutet innebär även en
prioritering av följande tre arbetsområden; att se
till att handikappperspektivet genomsyrar alla
samhällssektorer, att skapa ett tillgängligt
samhälle samt att förbättra bemötandet. De
nationella målen för handikappolitiken bygger på de
standardregler för att säkerställa att personer med
funktionshinder som medborgare har samma rättigheter
och skyldigheter som andra medborgare som FN:s
generalförsamling, efter svenskt initiativ,
fastställde år 1993.
Riksdagsbeslutet innebär också att vissa
myndigheter utsetts till sektorsmyndigheter med ett
särskilt ansvar för handikappfrågor.
Sektorsmyndigheternas uppgift är att samordna,
stödja och vara pådrivande i förhållande till övriga
aktörer inom sektorn och att utse samrådsorgan med
handikapprörelsen. Vidare skall sektorsmyndigheterna
utarbeta förslag till uppföljningsbara etappmål för
respektive sektor, vilka sedan skall fastställas av
regeringen. Etappmålen bör, enligt riksdagsbeslutet,
vara uppfyllda senast år 2010. Konsumentverket är en
av de myndigheter som anförtrotts uppgiften att vara
sektorsmyndighet, vilket har förtydligats genom en
ändring i verkets instruktion som beslutades den 1
november 2001.
Utskottet har självfallet inte någon annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
att frågor kring tillgänglighet och användbarhet för
konsumenter med någon form av funktionshinder
uppmärksammas och beaktas också på det
konsumentpolitiska området. Detta synsätt ligger
helt i linje med de nyligen beslutade nationella
målen för handikappolitiken. Som redovisats i det
föregående är dessa mål tvärsektoriella och gäller
således på alla områden, även på det
konsumentpolitiska området. Utskottet kan vidare
konstatera att de mål för konsumentpolitiken som
regeringen föreslår i förevarande proposition är
generellt utformade och således tar sikte på alla
konsumenter, däribland givetvis också konsumenter
med funktionshinder. Ett uttryck för detta är
utformningen av det nya inflytandemålet som, enligt
vad utskottet konstaterat i det föregående, innebär
en välkommen integrering av alla konsumenter,
däribland s.k. utsatta grupper som tidigare varit
föremål för regeringens särskilda prioriteringar, i
ett av de övergripande konsumentpolitiska målen.
Som närmare kommer att beröras i det följande kan
särskilda riktade insatser göras inom ramen för de
delmål som formulerats i syfte att förverkliga de
övergripande målen. Ett exempel på detta är det i
propositionen aviserade uppdraget till
Konsumentverket att i samråd med Statens
livsmedelsverk utreda om det finns behov av och, om
så är fallet, vilka möjligheterna är att ge
konsumenterna tillgång till IT-baserad
konsumentinformation om dagligvaror. Enligt vad som
anförs i propositionen bör situationen för grupper
med särskilda behov, exempelvis synskadade, bli en
viktig utgångspunkt i det uppdraget.
Utskottet är mot bakgrund av vad som nu har
anförts inte berett att inom ramen för förevarande
ärende ställa sig bakom kraven på förändrade
konsumentpolitiska mål i enlighet med vad som
föreslås i de nu aktuella motionerna. Utskottet
förutsätter dock att regeringen följer frågan och
vidtar de åtgärder som visar sig vara erforderliga.
Med hänvisning till vad som ovan framförts under
utskottets ställningstagande föreslår utskottet att
riksdagen godkänner vad regeringen föreslår i
propositionens avsnitt 4.1 om mål för
konsumentpolitiken samt avslår motionerna 2001/02:L2
yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4 yrkande 1,
2001/02:L6 yrkande 1, 2001/02:L7 yrkande 1,
2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och 2000/01:L721
yrkande 1.
Kravet i motion 2001/02:L6 yrkande 2
får anses tillgodosett genom det
sektorsansvar på det
handikappolitiska området som
Konsumentverket redan givits. Också
detta yrkande bör därför avslås.
Mål och inriktning för EU-arbetet
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller mål och inriktning
för det svenska EU-arbetet bör avslås. En av
regeringen till våren aviserad skrivelse om
framtida svenska strategier på det
konsumentpolitiska området inom EU bör
avvaktas.
Bakgrund
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft i maj
1999, har tydliggjorts att konsumentfrågorna numera
är ett självständigt politikområde inom EU och att
konsumentskyddskraven skall beaktas vid utformningen
och genomförandet av gemenskapens övriga politik och
verksamhet. Amsterdamfördraget innebär också att
miljöpolitiken skall integreras i gemenskapens alla
politikområden.
Som redovisats inledningsvis beslutade riksdagen
år 1996 om mål för och inriktning av det svenska
arbetet med konsumentfrågor inom EU (skr.
1995/96:181, bet. LU26, rskr. 292). Det övergripande
målet för Sveriges arbete skall, enligt riksdagens
beslut, vara att ge konsumenterna en stark ställning
på marknaden och att främja konsumenternas intressen
och inflytande i ett integrerat Europa. Den grundsyn
på konsumentpolitikens syfte som riksdagen givit
uttryck för i 1995 års konsumentpolitiska beslut
ligger således även till grund för vad som skall
gälla för arbetet inom EU.
Konsumentpolitiska kommittén
I Konsumentpolitiska kommitténs uppdrag låg bl.a.
att värdera strategier för svenska
konsumentpolitiska insatser inom EU och
internationellt. Kommittén konstaterade att de mål
som gällt för det nationella konsumentpolitiska
arbetet visat sig fungera väl som utgångspunkt för
såväl arbetet inom EU som annat internationellt
arbete och föreslog att den generella utgångspunkten
för de svenska insatserna även fortsättningsvis
borde vara dessa nationella mål.
Kommittén ansåg bl.a. att Sverige bör arbeta för
en fungerande europeisk marknad som har
konsumenternas förtroende samt att Sverige inom EU
bör verka för att konsumenterna blir medvetna om
sambandet mellan konsumtionsmönster och miljö och
att de ges en reell möjlighet att genom sin
konsumtion främja en långsiktigt hållbar utveckling.
Propositionen
I propositionen anförs att regeringen i fråga om det
svenska arbetet inom EU avser att återkomma till
riksdagen i särskild ordning. Ett skäl för detta
ställningstagande är, enligt propositionen, att
kommissionen under hösten 2001 kommer att presentera
ett nytt konsumentpolitiskt handlingsprogram för de
närmast kommande åren. Andra skäl är att frågan om
harmoniseringen av EU:s marknadsrätt kommit i ett
delvis annat läge genom införandet av den s.k.
ursprungslandsprincipen vid elektronisk handel och
att kommissionen aviserat en grönbok om den framtida
konsumentpolitiken.
Mot bakgrund av att den svenska konsumentpolitiken
genom Sveriges medlemskap i EU också är en del av
EU:s konsumentpolitik gör regeringen bedömningen att
en svensk strategi för EU-arbetet bör utformas med
hänsyn tagen till det redovisade arbetet inom EU.
Motionerna
Frågor kring det framtida svenska agerandet på det
konsumentpolitiska området inom EU tas upp i två
motioner.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) påpekar i motion
2001/02:L9 att internationaliseringen starkt har
bidragit till nya förutsättningar för
konsumentpolitiken. Genom Sveriges medlemskap i EU
har svensk konsumentpolitik blivit djupt integrerad
med den gemensamma konsumentpolitiken inom EU,
varför den svenska och europeiska konsumentpolitiken
måste ses i ett sammanhang. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att Sverige mot denna bakgrund
mer kraftfullt bör verka för att befintliga och nya
konsumenträttsregler inom EU blir enkla och tydligt
utformade (yrkande 2). I samma motion begärs även
ett tillkännagivande som går ut på att Sverige skall
verka för att det konsumenträttsliga regelverket
inom EU på vissa områden skall harmoniseras (yrkande
3).
Kia Andreasson m.fl. (mp) anser i motion
2001/02:L7 att riksdagen, inför regeringens kommande
skrivelse om Sveriges agerande inom
konsumentpolitiken inom EU, skall lägga fast att
alla EU-bestämmelser om konsumentskydd bör vara
utformade som minimiregler och att konsumentskyddet
skall gå före hänsynen till den inre marknaden.
Motionärerna vill också att Regeringskansliet skall
ge ut en nyhetstidning om konsumentpolitiken inom EU
och om svenska initiativ och insatser på området. I
motionen yrkas ett tillkännagivande i enlighet med
vad som nu anförts om Sveriges agerande i det
konsumentpolitiska arbetet inom EU (yrkande 5).
Utskottets ställningstagande
Med anledning av vad som anförts i motionerna
2001/02:L7 yrkande 5 och 2001/02:L9 yrkande 3 vill
utskottet peka på att de mål som riksdagen beslutade
våren 1996 innebär att Sverige bl.a. skall verka för
att subsidiaritetsprincipen tillämpas på så sätt att
medlemsstaterna har frihet att ge konsumenterna ett
starkare skydd än vad som följer av
gemenskapsreglerna så länge detta inte leder till
hinder för den fria rörligheten för varor, tjänster
och kapital. Vidare skall, enligt riksdagens beslut,
den svenska linjen vara att i största möjliga mån
verka för minimiregler, varigenom medlemsländerna på
nationell nivå tillåts behålla eller införa
strängare krav än vad gemenskapsreglerna
föreskriver.
I sammanhanget bör erinras om att den i
propositionen omnämnda grönboken om det framtida
konsumentskyddet har presenterats av kommissionen
den 2 oktober 2001, KOM (2001) 531 slutlig. I
grönboken analyseras den nuvarande situationen på
det konsumenträttsliga området och diskuteras olika
framtida lagstiftningstekniker.
Enligt utskottets mening bör den av regeringen
aviserade skrivelsen avvaktas innan riksdagen tar
ställning till frågan om framtida strategier på det
konsumentpolitiska området inom EU. Enligt vad
utskottet har erfarit pågår för närvarande ett
beredningsarbete som syftar till att en skrivelse i
ämnet skall kunna överlämnas till riksdagen under
våren 2002.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L7 yrkande 5 och 2001/02:L9 yrkandena 2 och
3 avslås.
Delmål för konsumentpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör godkänna vad regeringen
föreslår i propositionens avsnitt 4.3.1 om
att ange delmål för konsumentpolitiken.
Propositionen
För att kunna utvärdera de insatser som görs på det
konsumentpolitiska området bör, enligt regeringens
mening, särskilt anges verksamhetsinriktning och vad
som faktiskt skall uppnås. Av detta skäl föreslår
regeringen att delmål skall anges för verksamheten
under en viss tidsperiod. Delmålen skall i första
hand gälla det nationella arbetet, men i den mån det
är möjligt och ändamålsenligt bör de också gälla för
inriktningen av Sveriges arbete i EU och
internationellt.
Delmålen syftar till att bidra till att de fem
övergripande målen för konsumentpolitiken skall
uppnås. Enligt vad som anförs i propositionen bör
delmålen representera verksamhetsområden som är
särskilt viktiga för konsumenterna och avse områden
där det finns konsumentpolitiska verktyg att tillgå
för att faktiskt uppnå konkreta förbättringar för
konsumenterna.
I propositionen gör regeringen bedömningen att
följande delmål skall gälla för
verksamhetsinriktningen under perioden 20012005.
* Vägledning, information och utbildning till
konsumenterna skall vidareutvecklas.
* Ideella organisationer skall ges möjligheter till
ökat inflytande i konsumentpolitiken.
* Konsumenterna skall ges en starkare ställning på
de finansiella marknaderna.
* Arbetet med produktsäkerhet och marknadskontroll,
särskilt när det gäller barns säkerhet, skall
förstärkas.
* Konsumentforskningen skall stödjas.
* Konsumenterna skall ges förbättrad information om
priser.
* Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att
agera på nyligen konkurrensutsatta marknader.
* Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få
större spridning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har för sin del inte något att erinra mot
regeringens förslag i denna del och föreslår därför
att riksdagen skall godkänna vad regeringen föreslår
i propositionens avsnitt 4.3.l om att ange delmål
för konsumentpolitiken.
Utskottets förslag i denna del innebär inte att
riksdagen därmed tar ställning till val av delmål
och den närmare utformningen av dessa. I den mån
delmålen i framtiden skulle komma att formuleras
annorlunda än vad som framgår av propositionen
förutsätter utskottet att regeringen återkommer till
riksdagen.
Kommunal konsumentverksamhet
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller kommunal
konsumentverksamhet bör avslås. Resultatet av
det nyss avslutade utredningsarbetet rörande
statliga insatser för att stödja kommunal
konsumentverksamhet bör avvaktas. Utskottet
kommer att noga följa frågan. Jämför
reservation nr 4 (m).
Bakgrund
Lokal konsumentverksamhet har varit föremål för
överväganden i samtliga konsumentpolitiska
riksdagsbeslut sedan år 1972. I 1972 års
konsumentpolitiska beslut förespråkades en
utbyggnad av den lokala konsumentorganisationen
(prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225). Ytterligare
riktlinjer för den kommunala konsumentverksamheten
drogs upp i 1975 års beslut. Intentionerna var då
att kommunernas medverkan i konsumentpolitiken
skulle byggas ut väsentligt (prop. 1975:40, bet.
NU26, rskr. 170).
I 1986 års konsumentpolitiska beslut bekräftades
att den lokala verksamheten skulle ges hög prioritet
(prop. 1985/86:121, bet. LU34, rskr. 292). Utskottet
framhöll att den lokala konsumentverksamheten spelar
en central roll inom konsumentpolitiken. Detta
förhållande hade, menade utskottet, sin grund i att
det är på lokal nivå man lättast fångar upp
konsumentproblem och når dem som i första hand
behöver hjälp samt finner de flesta företag vars
verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk
också vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad av den
lokala konsumentverksamheten, men gav samtidigt
uttryck för en förståelse för att man i särskilt de
minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att
använda de knappa resurserna till
konsumentverksamhet. Någon anledning att införa ett
obligatorium på området kunde utskottet inte finna.
Regeringen redovisade i en skrivelse till
riksdagen våren 1991 hur den kommunala verksamheten
hade utvecklats (skr. 1990/91:43, bet. LU37, rskr.
334). I skrivelsen lade regeringen fram en rad olika
förslag till åtgärder för att komma till rätta med
det då aktuella problemet med allt färre kommuner
med konsumentverksamhet, bl.a. ökad kunskap om den
kommunala verksamheten och ett effektiviserat
statligt stöd till verksamheten. Skrivelsen
föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
1995 års konsumentpolitiska beslut innebar att
1986 års riktlinjer skulle ligga fast. Utskottet
uttalade därutöver att den kommunala
konsumentverksamheten även fortsättningsvis bör vara
ett frivilligt åtagande för kommunerna. Riksdagen
följde utskottet (prop. 1994/95:140, bet. LU32,
rskr. 438).
Enligt nu gällande riktlinjer för den lokala
konsumentverksamheten ingår i uppgifterna dels
rådgivningsarbete, dels förebyggande arbete.
Rådgivningen kan avse att informera om
konsumentlagstiftningen, att medla i
reklamationstvister och att ge hushållsekonomiska
råd. Det förebyggande arbetet innefattar bl.a. att
bevaka den lokala marknaden, genomföra
marknadsundersökningar, informera näringslivet om
lagar och regler och att stimulera och stödja lokala
föreningar och organisationer.
År 1975 fanns kommunal konsumentverksamhet i 69
kommuner. Därefter steg antalet till 271 kommuner år
1989. För närvarande finns konsumentverksamhet i 251
av landets 289 kommuner, vilket innebär en ökning
från 240 kommuner år 2000. 40 kommuner köper
tjänster från andra kommuner. Omkring 350 personer
är anställda i verksamheten och delar på 220
årsarbetskrafter.
Konsumentvägledningen erhåller visst statligt stöd
via Konsumentverket i form av bl.a. utbildning,
rådgivningsstöd och utvecklingsstöd. Även Allmänna
reklamationsnämnden stöder verksamheten genom
telefonrådgivning, materialservice, deltagande i
kurser och information om avgjorda ärenden.
Konsumentpolitiska kommittén
Konsumentpolitiska kommittén gjorde bedömningen att
den lokala konsumentverksamheten är en av
grundstenarna i det konsumentpolitiska systemet och
en förutsättning för att konsumentpolitiken skall
bli framgångsrik. Med hänsyn bl.a. till att närmare
en miljon av landets innevånare saknade lokal
konsumentverksamhet och att verksamheten i många
fall var mycket varierande till kvalitet, ansåg
kommittén att kommunal konsumentverksamhet borde
göras till en obligatorisk uppgift för kommunerna.
Kommittén menade vidare att Konsumentverkets stöd
borde utökas och förstärkas samt att staten borde
bidra till finansieringen av kommunernas kostnader
för löner och driftskostnader m.m. med 50 %.
Propositionen
I propositionen gör regeringen bedömningen att ett
av delmålen för konsumentpolitiken för åren
20012005 bör vara att vägledning, information och
utbildning till konsumenterna skall vidareutvecklas.
I den delen behandlas den kommunala
konsumentverksamheten. Regeringen konstaterar att
den kommunala konsumentvägledningen är nödvändig och
att det är viktigt att alla människor i Sverige har
tillgång till sådan verksamhet. Enligt regeringens
uppfattning är det glädjande att alltfler kommuner
nu satsar på någon form av konsumentvägledning.
Ambitionen måste dock, enligt propositionen, vara
att alla kommuner tillhandahåller
konsumentvägledning som håller hög kvalitet.
Regeringen ser positivt på att kommuner som inte
själva har möjlighet att ordna konsumentvägledning
samarbetar med andra kommuner. Det är dock viktigt,
anförs det i propositionen, att närheten och
tillgängligheten blir så bra som möjligt för
konsumenterna och att inte kvaliteten på
rådgivningen äventyras.
Regeringen konstaterar att omfattningen på
verksamheten i de kommuner som i dag tillhandahåller
vägledning varierar kraftigt, från några timmar per
vecka till en eller flera heltidstjänster. För att
den kommunala konsumentvägledningen skall fungera
tillfredsställande bör det, anförs det i
propositionen, finnas vissa basresurser i kommunen.
En heltidsanställd handläggare per 20 000
invånare är enligt Konsumentverkets beräkningar en
rimlig resursnivå, exklusive resurser för budget-
och skuldrådgivning.
När det gäller Konsumentpolitiska kommitténs
förslag att göra konsumentvägledningen obligatorisk
konstaterar regeringen att förslaget i denna del i
viss mån innebär en inskränkning i den kommunala
självstyrelsen. Enligt regeringens mening är det
viktigt att alla sådana inskränkningar övervägs
noggrant. Endast om starka skäl talar för det bör en
sådan inskränkning godtas. Mot bakgrund av att
antalet kommuner med konsumentvägledning ökar gör
regeringen bedömningen att det för närvarande inte
finns sådana starka skäl för att inskränka den
kommunala självbestämmanderätten och införa en
obligatorisk kommunal konsumentvägledning.
Regeringen ser det i stället som angeläget att
arbeta för att kvaliteten på vägledningen kan
fortsätta att utvecklas. En sådan kvalitetshöjning
uppnås, menar regeringen, inte nödvändigtvis med
hjälp av lagstiftning, utan bör ske på frivillig väg
genom olika former av samarbete och eventuellt hjälp
av förbättrat statligt stöd. Regeringen avser dock
att noga följa utvecklingen av konsumentvägledningen
i kommunerna och om behov av lagstiftning uppkommer
återkomma till riksdagen.
I budgetpropositionen för år 2002 föreslås en
engångssatsning om 20 miljoner kronor under år 2002
för att stärka den kommunala konsumentvägledningen,
samt härutöver en bas om 5 miljoner kronor för
framtida arbete på området. Därutöver föreslås att
Konsumentverket skall ges ytterligare medel för en
satsning på att öka informationen i boendefrågor
till konsumentvägledare (prop. 2001/02:1, utg.omr.
24).
Regeringen anser att det också finns andra sätt
att förbättra konsumenternas tillgång till
konsumentvägledning, exempelvis genom förbättrad
utåtriktad verksamhet och genom samverkan med andra
lokala aktörer. Sådana åtgärder är, framhålls det i
propositionen, möjliga att stödja genom statliga
insatser. I maj 2001 tillkallades därför en utredare
för att biträda Regeringskansliet med att finna
former för sådant stöd (Ju 2001:H).
Utredarens rapporter
I början av augusti 2001 överlämnade utredaren en
delrapport över utredningsuppdraget. I delrapporten
läggs fram förslag till utformning och finansiering
av projekt för utvecklingen av den kommunala
konsumentvägledningen. Sammanfattningvis föreslår
utredaren att det statliga stödet skall ges i två
former, nämligen utvecklingsstöd och kvalitetsstöd.
Utvecklingsstödet avser, enligt utredarens förslag,
bl.a. utveckling av konsumentvägledningens
arbetsformer och organisation, utveckling av
samarbete mellan kommuner, utveckling av samverkan
mellan olika grenar i den kommunala verksamheten och
utveckling av samverkansformer mellan vägledare och
myndigheter. Kvalitetsstöd är avsett för
kvalitetsförbättringar med avseende på verktyg inom
konsumentvägledningen, såsom materialservice, IT-
stöd och annat teknikstöd, utbildning av vägledare,
information om den kommunala konsumentvägledningen,
kurser och konferenser.
I en slutrapport, som överlämnades i början av
november 2001, analyserar utredaren riktlinjerna för
den kommunala konsumentvägledningen. Utredaren
konstaterar att nu gällande riktlinjer i allt
väsentligt saknar kriterier och definitioner av
kvalitet och kvalitetsindikatorer i den lokala
konsumentvägledningen. Enligt utredaren borde frågan
om den lokala verksamhetens kvalitet integreras i
riktlinjerna för att möjliggöra att det går att
avgöra hur kvaliteten på verksamheten utvecklas.
Mot denna bakgrund föreslås i slutrapporten att
regeringen skall ge Konsumentverket i uppdrag att på
egen hand eller i samarbete med kommuner i
projektform utarbeta förslag till kvalitetskriterier
och indikatorer på kvalitet som senare kan tillföras
riktlinjerna för den kommunala
konsumentvägledningen.
Motionerna
Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson (båda s) anser i
motion 2000/01:L707 att den lokala
konsumentverksamheten är en av grundstenarna i det
konsumentpolitiska systemet och en förutsättning för
att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. Lokal
konsumentverksamhet är, hävdas det i motionen,
nödvändig för att konsumenternas problem skall kunna
fångas upp, för att problem skall kunna lösas så
nära källan som möjligt och för att konsumenternas
behov av information, utbildning och stöd skall
kunna tillgodoses. Mot denna bakgrund begär
motionärerna ett tillkännagivande som går ut på att
konsumentverksamhet skall göras till en lagstadgad
obligatorisk kommunal uppgift.
Motsvarande uppfattning framförs av Christina
Axelsson m.fl. (s) i motion 2000/01:L721 (yrkande 2,
delvis).
I motion 2001/02:L295 av Lisbet Calner och Märta
Johansson (båda s) anförs att en väl fungerande
konsumentrådgivning är en förutsättning för en
framgångsrik konsumentpolitik. Med en bra och
fungerande konsumentverksamhet är det, hävdas det i
motionen, möjligt att förverkliga ambitioner om att
arbeta förebyggande och utåtriktat genom exempelvis
uppsökande verksamhet i skolor, på arbetsplatser,
föreningar och forum där kapital-, fond- och
aktieförvaltning diskuteras. Enligt motionärerna är
den lokala konsumentverksamhetens organisation en
fråga som bör överlämnas till respektive kommun, men
att det är viktigt att konsumenterna över hela
landet har tillgång till en konsumentverksamhet som
uppfattas som varaktig, kvalificerad och som
omfattar alla. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vikten av en väl fungerande
kommunal konsumentverksamhet.
Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion
2001/02:L7 att alla kommuner skall kunna erbjuda
sina kommunmedlemmar vägledning i konsumentfrågor,
antingen via samarbete med andra kommuner, samarbete
med ideella organisationer eller genom egen
verksamhet. Motionärerna stödjer regeringens
uppfattning att detta inte skall ske genom
införandet av ett kommunalt obligatorium. I stället
bör, anförs det i motionen, medel avsättas i den
statliga budgeten för att i första hand stödja den
uppsökande verksamheten inom konsumentrådgivningen.
I motionen begärs ett tillkännagivande om stöd till
uppsökande verksamhet inom konsumentvägledning
(yrkande 4).
I motion 2001/02:L8 av Per Erik Granström (s)
framhålls att konsumentpolitiken är en del av
välfärdspolitiken och att den kommunala
konsumentrådgivningen har visat sig vara ett bra
verktyg för att nå svaga grupper. De positiva
erfarenheter som finns av den kommunala
konsumentvägledningen är, enligt motionären, så
stora att det borde vara en tydlig uppmaning till
alla ansvarsfulla kommuner att anordna
konsumentvägledning. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen noga bör överväga
införande av en statlig stimulans till de kommuner
som satsar på konsumenterna och på kommunal
konsumentvägledning.
Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion
2001/02:L2 att offentligt finansierade
konsumentrådgivare inte är det bästa sättet att
använda skattemedel eller att hjälpa konsumenterna.
Uppkomna problem och missförstånd torde, enligt
motionärerna, i de flesta fall kunna hanteras av
representanter för ortens handel och
konsumentföreträdare, exempelvis frivilliga
organisationer. Konsumentvägledarnas kunskap bygger,
anförs det vidare i motionen, på Konsumentverkets
databaser. Dessa bör, enligt motionärerna, öppnas
för allmänheten så att informationen blir
lättillgänglig. För den som inte har tillgång till
Internet kan datorer ställas ut på bibliotek.
Konsumenterna kan även ringa till Konsumentverket
eller liknande. På så sätt kan kommunerna spara både
personal och pengar. I motionen begärs ett
tillkännagivande om konsumentkunskap (yrkande 2,
delvis).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar helt regeringens och
Konsumentpolitiska kommitténs bedömning att den
kommunala konsumentvägledningen är nödvändig för
konsumenterna och att det är viktigt att alla
människor i Sverige har tillgång till sådan
verksamhet. Som utskottet konstaterat inledningsvis
är konsumentpolitiken en del av välfärdspolitiken,
och den kommunala konsumentverksamheten har, enligt
utskottets mening, en central roll i detta
sammanhang.
I likhet med regeringen anser utskottet att
situationen inte är sådan att det för närvarande
föreligger tillräckliga skäl för att förorda att
konsumentverksamheten görs till en obligatorisk
uppgift för kommunerna. I stället är det, som
regeringen framhåller, angeläget att arbeta för att
kvaliteten på vägledningen kan fortsätta att
utvecklas. Utskottet ser också med
tillfredsställelse på att regeringen initierat ett
utvecklingsarbete i fråga om former för det statliga
stödet för den kommunala konsumentverksamheten.
Utskottet kommer för sin del att noga följa
utvecklingen. Ambitionen måste enligt utskottets
mening vara att alla landets kommuner inom en
överskådlig framtid bedriver konsumentverksamhet och
att vägledningen håller hög kvalitet. Om det visar
sig att det skulle föreligga behov av lagstiftning
om kommunal konsumentvägledning, förutsätter
utskottet att regeringen omgående återkommer i
frågan till riksdagen.
Några ytterligare uttalanden i saken från
riksdagens sida är inte påkallade. Enligt utskottets
mening bör riksdagen nu i första hand avvakta
resultatet av det pågående utvecklingsarbetet, och
utskottet föreslår att riksdagen skall avslå
motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,
2001/02:L7 yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707,
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.
Information om dagligvaror
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande om konsumentinformation i
dagligvaruhandeln ligger i linje med
regeringens uppfattning och bör avslås.
Propositionen
I propositionen konstaterar regeringen att en stor
del av konsumenternas inkomster används för inköp av
dagligvaror och att, enligt Konsumentverkets
beräkningar, endast boendet är en större
utgiftspost. Regeringen gör mot den bakgrunden
bedömningen att konsumenterna behöver god
information om dagligvaror för att kunna göra väl
överlagda val. Konsumenternas krav på informationen
om t.ex. etiska aspekter och miljöaspekter är vidare
berättigade och bör i möjligaste mån tillgodoses.
I propositionen redovisar regeringen att man avser
att lämna ett uppdrag till Konsumentverket att i
samråd med Statens livsmedelsverk och övriga berörda
myndigheter utreda möjligheterna att ge
konsumenterna tillgång till IT-baserad
konsumentinformation om dagligvaror. I uppdraget
skall ingå att överväga hur behovet av s.k. etisk
information och information till grupper med
särskilda behov kan tillgodoses.
Motionen
Christina Axelsson m.fl. (s) anför i motion
2000/01:L721 att det är ytterst angeläget att
information finns tillgänglig på alla upptänkliga
sätt om dagligvaror. Enligt vad som anförs i
motionen är det därför viktigt, inte minst för
konsumenter med särskilda behov, att
butiksförsäljarna har god utbildning, vet vad de
säljer och vet var de lätt kan hämta ytterligare
information. Näringslivet bör, menar motionärerna,
ges ett ansvar att utbilda sina försäljare om
varorna de säljer för att kunna ge korrekt
konsumentinformation till kunderna. I motionen
begärs ett tillkännagivande om behovet av fullgod
konsumentinformation till alla konsumenter från
såväl statliga och kommunala organisationer som från
producenter och ideella organisationer (yrkande 2,
delvis).
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan för sin del inte se att det föreligger
någon motsättning mellan motionärernas uppfattning
och den principiella inställning som regeringen
redovisar i propositionen i fråga om vikten av god
information om dagligvaror. Utskottet kan därför
inte se något behov av ytterligare åtgärder och
föreslår därför att riksdagen avslår motion
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del.
Märkning av livsmedel
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller märkning av
livsmedel bör avslås. Yrkandena ligger i
linje med regeringens uppfattning. Jämför
reservationerna nr 5 (kd) och nr 6 (c).
Bakgrund
Livsmedelsområdet är i hög grad föremål för en
totalharmonisering på EG-nivå. Detta innebär att det
inte är tillåtet för ett medlemsland att ha vare sig
strängare eller mer liberala bestämmelser än vad som
framgår av EG:s rättsakter.
EG:s regler bygger i stora delar på
internationella rekommendationer från Codex
Alimentarius, som är samlingsnamnet för FAO:s (FN:s
livsmedelsorgan Food and Agriculture Organization)
och WHO:s gemensamma program för bl.a. standarder,
riktlinjer och råd. Till grund för EG:s regler om
ursprungsmärkningen av nötkött ligger två
förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om
upprättande av ett system för identifiering och
registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött
och nötköttsprodukter samt kommissionens förordning
(EG) nr 1825/2000 av den 25 augusti 2000 om
fastställande av tillämpningsföreskrifter för
tidigare nämnd förordning. Motsvarande system för
märkning och identifiering av kött från andra djur
än nöt finns för närvarande inte. Arbete har
emellertid inletts med ett liknande, enklare system
för grisar. Obligatorisk märkning av griskött till
konsument är emellertid inte aktuellt för
närvarande. I Sverige finns sedan år 1995 en
frivillig branschöverenskommelse om
ursprungsmärkning av allt kött.
Grundläggande bestämmelser om genetiskt
modifierade livsmedel (GMO-livsmedel) finns i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
258/97 av den 27 januari 1997 om nya livsmedel och
livsmedelsingredienser. I denna förordning
föreskrivs bl.a. att vad som skall räknas som nya
livsmedel, om ansökningsförfarandet för att få sälja
och marknadsföra GMO-livsmedel och vad som skall
märkas. Det finns ytterligare tre EG-förordningar
som reglerar olika delar av märkning av GMO-
livsmedel. Dessa innehåller bl.a. bestämmelser om
obligatoriska uppgifter vid märkning av vissa
livsmedel som framställs av genetiskt modifierade
livsmedel och märkning av tillsatser som innehåller
genetiskt modifierade tillsatser och aromer.
I juli 2001 antog kommissionen ett förslag till ny
förordning om livsmedel och foder som framställts
med hjälp av genmodifierade organismer. Förslaget
omfattar både en ny godkännandeprocedur för
livsmedel som foder samt nya märkningsregler.
Förslagets syfte är att uppnå ett gott skydd av
människors liv och hälsa, djurens hälsa och
välbefinnande samt miljö- och konsumentintressena
gentemot genetiskt modifierade livsmedel och foder,
och samtidigt slå vakt om att den inre marknaden
fungerar väl.
I sammanhanget bör även nämnas att rådet nyligen
träffat en politisk överenskommelse vad gäller en
förordning om allmänna principer och krav för
livsmedelslagstiftningen och om inrättandet av en
europeisk livsmedelsmyndighet.
Motionerna
Michael Hagberg (s) anser i motion 2001/02:L3 att
det skall vara naturligt för en konsument att få
veta vad en produkt innehåller genom en tydlig och
lättförståelig märkning. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vikten av ett stärkt
konsumentperspektiv inom livsmedelspolitiken.
Viviann Gerdin m.fl. (c) menar i motion 2001/02:L4
att en av grundförutsättningarna för att människor
skall kunna utnyttja sin konsumentmakt är att de får
god information om den mat de köper. Konsumenterna
blir därmed, enligt motionärerna, ett verktyg för
att stoppa plågsam djuruppfödning och andra
produktionsmetoder. Motionärerna anser att det måste
finnas en kontroll som förhindrar att livsmedel som
inte uppfyller de krav som gäller i Sverige kan
importeras och saluföras här. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att ursprungsmärkningen av
livsmedel skall utvecklas (yrkande 2).
Också Caroline Hagström (kd) pekar i motion
2001/02:L5 på att märkning av livsmedel är viktig
för konsumenternas produktval. Motionären erinrar om
att sedan den 15 september 2000 gäller särskilda
svenska regler för märkning av nötkött som innebär
att märkningen svenskt nötkött betyder att köttet
kommer från djur som är fött, uppfött och slaktat i
Sverige. Detta är enligt motionären bra, varför
regeringen bör utreda om även andra köttslag kan
märkas på samma sätt. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om märkning av
kött.
I motion 2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
anförs att kraven på korrekt information måste vara
tydliga för att konsumenterna skall kunna vara säkra
på vad de köper. Det är därför, anförs det i
motionen, nödvändigt att utveckla ett system för
kontroll av märkningen; säljaren och producenten
skall kunna bevisa att alla påståenden om en vara är
sanna. Detta kräver, enligt motionärerna, ett enkelt
och tydligt ansvarstagande från dem som producerar
och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
vad som anförts om korrekt information och kontroll
av märkning inom EU (yrkande 4).
Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion
2001/02:L7 att regeringen bör arbeta inom EU för att
ursprungsmärkning skall finnas på alla livsmedel
inom en snar framtid. I den mån genmanipulerade
livsmedel över huvud taget skall tillåtas är det,
enligt motionärerna, av största vikt att ett
fungerande märkningssystem snarast införs. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om märkning av
produkter (yrkande 6).
Även Viviann Gerdin m.fl. (c) begär i motion
2001/02:L4 ett tillkännagivande om att
genmodifierade livsmedel skall märkas (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna vad gäller vikten av ett starkt
konsumentperspektiv när det gäller livsmedel samt
önskvärdheten av ursprungsmärkning och märkning av
genetiskt modifierade livsmedel. Utskottet kan
heller inte se att det föreligger någon avgörande
motsättning mellan motionärerna och inriktningen på
regeringens arbete i nu aktuella frågor. I
propositionen anförs att ursprungsmärkning av
livsmedel är en viktig fråga och att sådan märkning
bör utvecklas samt att genetiskt modifierade
livsmedel bör märkas så långt som det är möjligt.
I budgetpropositionen för år 2002 anförs vidare
att säkra livsmedel är ett prioriterat område för
regeringen och att det är viktigt att konsumenten
sätts i centrum i detta arbete (prop. 2001/02:1,
utg.omr. 23). Därutöver kan utskottet konstatera att
det pågår ett lagstiftningsarbete inom EU med en
inriktning som synes ligga i linje med
motionsönskemålen.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts finner
utskottet inte skäl att förorda någon särskild
åtgärd från riksdagens sida med anledning av de nu
aktuella motionerna. Utskottet föreslår därför att
motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4 yrkandena 2 och 3,
2001/02:L5, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9
yrkande 4 avslås.
Konsumentundervisning
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller
konsumentundervisning bör avslås med
hänvisning till pågående arbete och tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
Jämför reservationerna nr 7 (m) och nr 8 (c).
Propositionen
I propositionen anför regeringen att kunskaper i
konsumenträtt och privatekonomi är viktiga för
ungdomar och att konsumentundervisningen i skolan
därför bör utvecklas. Konsumentfrågorna bör även
fortsättningsvis, enligt regeringens bedömning,
behandlas i grundskolan såväl inom ämnet hem- och
konsumentkunskap som inom andra ämnen i grund- och
gymnasieskolan.
Regeringen anser dock inte att det är aktuellt att
överväga någon utökning av timplanen med hänsyn till
att det för närvarande pågår en femårig
försöksverksamhet med utbildning utan fastlagd
timplan. Regeringen anser inte heller att
konsumentkunskap bör utgöra ett kärnämne i
gymnasieskolan. I stället bör, aviseras det i
propositionen, Statens skolverk tillsammans med
Konsumentverket pröva om de är lämpligt att utveckla
en särskild kursplan i konsumenträtt och
privatekonomi eller om någon eller några befintliga
kurser bör förtydligas så att de inrymmer denna
aspekt. En sådan kursplan skulle, anförs det i
propositionen, kunna rymmas inom ramen för elevernas
individuella val.
Motionerna
Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion
2001/02:L2 att den bästa konsumentsatsningen är att
ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande
konsumentkunskap och privatekonomi. Motionärerna
pekar på att undersökningar visar att
konsumentfrågorna ofta har en otydlig roll i skolan
och att den gränsöverskridande karaktären ofta
medför att området inte prioriteras i undervisningen
samt att skolans ansvar för vikten av
hushållsplanering och budgetering inte är tydlig och
att ämnet inte prioriteras. Motionärerna menar
därför att skolungdomar bör ges möjlighet att lära
sig privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt
i grundskolan och att privatekonomi bör kunna vara
ett möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. I
motionen begärs ett tillkännagivande om
konsumentkunskap i enlighet med det anförda (yrkande
2, delvis).
Ett liknande yrkande förs fram i motion
2000/01:L705 yrkande 3 av Stig Rindborg m.fl. (m).
Kia Andreasson m.fl. (mp) anser i motion
2001/02:L7 inte att konsumentfrågor bör bli ett
obligatoriskt skolämne. Enligt motionärerna är det
dock av största vikt att undervisningen i
konsumentfrågor radikalt förbättras i dagens skola.
För att konsumentundervisningen skall fungera måste
det, hävdas det i motionen, finnas tydliga
riktlinjer i kursplanen och krav på att kunskap i
viktiga konsumentfrågor skall ha inhämtats för att
erhålla godkänt betyg. Frågor av särskild vikt att
lyfta fram anser motionärerna vara grundläggande
konsumenträtt, privatekonomi och kritiskt granskande
av såväl öppna som dolda reklambudskap. Motionärerna
förutsätter att regeringen kommer att besluta
tilläggsdirektiv till Gymnasiekommittén och begär
ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts
om konsumentundervisningen i skolan (yrkande 3).
I motion 2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c)
påpekas att dagens unga står inför en marknad med
stora möjligheter och utmaningar. Genom att ge barn
och ungdomar bra konsumentundervisning läggs grunden
till en stärkt konsumentroll i vuxenlivet. Enligt
motionärerna skall eleverna under skoltiden utbildas
till självständiga och kunniga konsumenter genom att
få kunskap om kost och hälsa, konsumtion och miljö,
konsumenträtt, personlig ekonomi, globala resurser,
boende, kläder, pris och kvalitet samt om reklamens
påverkan på konsumtion. Konsumentundervisningen bör,
menar motionärerna, brytas ned på ämnesområden och i
princip finnas med i varje ämne. Vissa delar bör,
fortsätter motionärerna, komma in som egna ämnen men
detta bör vara upp till varje enskild kommun och
skola att prioritera. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vikten av skolundervisning för
elever från grundskolan till gymnasieskolan (yrkande
4).
Gunnel Wallin och Rigmor Stenmarck (båda c) anför
i motion 2001/02:L265 att klyftorna ökar vad gäller
kunskaperna om att klara av hushållets ekonomi och
att sköta de dagliga arbetet med mat, boende och
kläder. Mot denna bakgrund är det, enligt
motionärernas uppfattning, viktigt att ge denna
kunskap till alla på ett tidigt stadium och med ett
större utrymme. Motionärerna menar att först när
ämnet konsumentkunskap ges ett ordentligt utrymme i
grund- och gymnasieskolan kan målet att ungdomar och
invandrare ges tillgång till god konsumentutbildning
för att kunna agera som konsumenter på marknaden
uppnås. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
att konsumentkunskap skall införas som ett
obligatoriskt ämne i gymnasieskolan (yrkande 2). I
samma motion begärs även ett tillkännagivande som
går ut på att regeringen skall vidta åtgärder för
att råda bot på bristen på lärare i hem- och
konsumentkunskap (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening har såväl grundskolan som
gymnasieskolan en viktig roll att spela när det
gäller att ge barn och ungdomar förutsättningar att
agera på marknaden som självständiga, kunniga och
starka konsumenter. Utskottet delar därför
motionärernas och regeringens bedömning att
konsumentundervisningen är viktig och att den bör
utvecklas.
När det gäller kraven på att konsumentkunskap
skall göras till ett obligatoriskt kärnämne i
gymnasieskolan och på utökade timplaner erinrar
utskottet om att liknande yrkanden avslagits av
riksdagen så sent som våren 2001 (se bet.
2000/01:UbU10 och 2000/01:UbU13). Lagutskottet kan
från sina utgångspunkter inte finna skäl att nu göra
en annan bedömning än den riksdagen tidigare gjort.
Vad särskilt gäller gymnasieskolan bör erinras om
att man i propositionen aviserar ett uppdrag till
Statens skolverk och Konsumentverket att pröva om
det är lämpligt att utveckla en särskild kursplan i
konsumenträtt och privatekonomi eller om någon eller
några befintliga kurser bör förtydligas så att de
inrymmer denna aspekt. Därtill kommer att
gymnasieskolans studievägar för närvarande utreds
inom den s.k. Gymnasiekommittén (dir. 2000:35) och
att konsumentfrågorna, enligt vad som anförs i
propositionen, behandlas i detta sammanhang.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna
del, 2001/02:L4 yrkande 4, 2001/02:L7 yrkande 3,
2000/01:L705 yrkande 3 och 2001/02:L265.
Ideella organisationer
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller ideella
organisationers möjligheter till ökat
inflytande i konsumentpolitiken bör avslås.
Yrkandena ligger i linje med regeringens
uppfattning. Jämför reservationerna nr 9 (m)
och nr 10 (c).
Propositionen
I propositionen gör regeringen bedömningen att
folkrörelsernas och övriga ideella organisationers
deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och
önskvärt. Ett sådant deltagande tillför kunskap och
en nödvändig lokal förankring samt kan bidra till en
livaktig dialog mellan medborgare och politiker
eller myndigheter. Regeringen anser att det är
viktigt att konsumenterna så långt det är möjligt
bör representeras av egna företrädare i
organisationer av olika slag, nationellt och
internationellt, t.ex. i myndigheters styrelser, i
standardiseringsprocessen och i relevanta EU-organ.
Denna representation är, menar regeringen, viktig
för att konsumenterna skall kunna påverka
spelreglerna för marknaden och för att deras
inflytande därmed skall kunna stärkas.
Regeringen behöver också, enligt vad som anförs i
propositionen, organisationernas syn på olika frågor
och bereder därför organisationerna möjlighet att
lämna synpunkter på remisser och liknande. Vidare
förekommer att konsumentorganisationerna finns
representerade i myndigheters styrelser eller i
andra organ. Enligt regeringens uppfattning är det
en viktig demokratisk fråga att de organisationer
som arbetar med konsumentfrågorna också får
möjlighet till inflytande och delaktighet i
politikens utformning. Regeringen avser, redovisas i
propositionen, att tillsätta en särskild arbetsgrupp
inom Regeringskansliet med representanter för
myndigheter och organisationer med uppdrag att
utforma förslag till hur konsumentorganisationer kan
ges möjlighet till ökat inflytande i
konsumentpolitiken.
Enligt vad som anförs i propositionen är det
viktigt att de båda paraplyorganisationerna
Sveriges Konsumenter i Samverkan och Sveriges
Konsumentråd ges möjligheter att utföra sitt arbete
med bl.a. EU-frågor. Sådant arbete innehåller moment
av långsiktigt påverkansarbete som måste bedrivas
kontinuerligt. Regeringen anför i propositionen att
båda organisationerna även i fortsättningen bör få
statligt ekonomiskt stöd för sin verksamhet. Stödet
är viktigt, menar regeringen, för att ge
organisationerna möjlighet till inflytande i EU-
arbetet. Ett nytt budgetanslag har inrättats och
inom ramen för detta har en viss resursförstärkning
skett. Utöver detta, redovisas i propositionen,
disponerar Konsumentverket en del av anslaget i form
av projektmedel som alla organisationer som arbetar
med konsumentfrågor kan söka.
Motionerna
Frågor som berör konsumentorganisationer tas upp i
fyra motionsyrkanden. Sålunda anser Anita Johansson
och Christina Axelsson (båda s) i motion 2001/02:L1
att det behövs en balans mellan statliga verk och
folkrörelser med aktiva och kunniga konsumenter för
att påverka utbud och produktionssätt av varor.
Staten bör, enligt motionärerna, ha ett ansvar för
att ideella organisationer kan arbeta med att ta
fram och sprida information till konsumenterna så
att de får underlag till debatt för att kunna
påverka. Motionärerna delar regeringens uppfattning
att de båda paraplyorganisationerna Sveriges
Konsumentråd och Sveriges Konsumenter i Samverkan
bör få ekonomiskt stöd för sin respektive verksamhet
även i fortsättningen. Stödet är dock, anförs i
motionen, alldeles för lågt för att de skall kunna
leva upp till de förväntningar som konsumenterna
ställer på dem att hålla en hög kvalitet i
undersökningar och opinionsspridning. Mot denna
bakgrund begär motionärerna ett tillkännagivande om
att stödet till konsumentorganisationerna på sikt
bör öka.
Stig Rindborg m.fl. (m) anför i motion
2000/01:L705 att det krävs att den statliga insatsen
på det konsumentpolitiska området gradvis måste
tonas ned för att konsumentsammanslutningar av olika
slag skall kunna bildas, växa och ta på sig större
uppgifter. Motionärerna anser att det inte finns
någon egentlig frivillig och oberoende
konsumentrörelse i Sverige och yrkar i motionen att
regeringen skall ges i uppdrag att återkomma med
förslag om hur framväxten av frivilliga och
oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i
enlighet med det anförda (yrkande 2).
I motion 2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) är
motionärerna överens med regeringen om att
folkrörelsernas och övriga ideella organisationers
deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och
önskvärt. Det tillför, enligt vad som anförs i
motionen, såväl kunskap som en oumbärlig lokal
förankring och kan bidra till en livfull dialog
mellan medborgare, politiker och myndigheter.
Motionärerna delar dock inte regeringens uppfattning
att det bör tillsättas en särskild arbetsgrupp med
uppgift att lämna förslag till hur organisationer
kan få ett ökat inflytande. Detta är, anförs i
motionen, ett ovanifrånperspektiv som motionärerna
inte kan ställa sig bakom. I stället förordas i
motionen ett underifrånperspektiv där det måste
tillåtas flera olika sätt att påverka och
organisationerna själva tillåts att skapa
förutsättningar för ökat inflytande. I motionen
begärs ett tillkännagivande som går ut på att
folkrörelserna och de ideella organisationerna bör
ges ökade möjligheter att skapa inflytande i
konsumentpolitiken (yrkande 5).
Christina Axelsson m.fl. (s) påpekar i motion
2000/01:L721 att Sverige är starkt beroende av det
konsumentpolitiska arbetet inom EU och att det ur en
demokratisk synvinkel är viktigt att
frivilligorganisationerna kan delta i detta
samarbete. Motionärerna menar att detta dock kan
vara svårt på grund av de stora kostnader som är
förenade med exempelvis utrikes resor och uppehälle.
Motionärerna anser att det är angeläget att det
inrättas möjligheter för ideella organisationer att
erhålla bidrag för att delta i det allt viktigare
konsumentpolitiska internationella arbetet, och i
motionen begärs ett tillkännagivande om betydelsen
av att det ges möjligheter för ideella
konsumentorganisationer att verka (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar för sin del helt regeringens syn på
konsumentorganisationerna och deras betydelse för
konsumentpolitiken. Konsumentorganisationerna
fyller, som närmare utvecklas av regeringen, en rad
viktiga funktioner, inte minst ur en demokratisk
synvinkel. Som anförs i propositionen är det därför
av stor vikt att det finns vägar till inflytande i
konsumentpolitiken för folkrörelserna och andra
ideella organisationer. Den i propositionen
aviserade arbetsgruppen kan, enligt utskottets
mening, bli ett värdefullt instrument för att finna
sådana vägar. Ett annat viktigt instrument för att
kunna nå inflytande är givetvis ekonomiska resurser.
Det är enligt utskottets mening naturligt att de
båda paraplyorganisationerna på konsumentområdet ges
statligt stöd även fortsättningsvis. Mot bakgrund av
organisationernas stora betydelse anser utskottet
att det i framtiden noga bör övervägas om inte det
ekonomiska stödet kan öka.
Utskottet kan för sin del inte se att det
föreligger någon avgörande motsättning mellan å ena
sidan de synpunkter som förs fram i i motionerna
2001/02:L1, 2001/02:L4 yrkande 5 och 2000/01:L721
yrkande 3 och å andra sidan regeringens inställning.
Det saknas därför anledning för utskottet att ta
initiativ till någon särskild åtgärd från riksdagens
sida med anledning av motionerna, som därför bör
avslås.
Vad gäller motion 2000/01:L705 yrkande 2 är
innebörden den att det statliga engagemanget inom
konsumentpolitiken skall dras ned och ersättas med
verksamhet inom konsumentorganisationer. Av
utskottets tidigare ställningstaganden i fråga om
den allmänna inriktningen på konsumentpolitiken och
det statliga engagemanget på området följer att
motionsyrkandet bör avslås.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion 2000/01: L705 yrkande 2.
Finansiella tjänster
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till pågående arbete i Sverige
och inom EU föreslår utskottet att
motionsyrkanden med krav på olika åtgärder
rörande finansiella tjänster avslås.
Bakgrund
Bestämmelser om distansförsäljning finns i lagen
(2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal, den s.k. distansavtalslagen.
Lagen, som bygger på EG-direktivet 97/7/EG om
konsumentskydd vid distansavtal, innehåller
bestämmelser om bl.a. krav på den information som
skall lämnas inför och vid ett avtalsslut och om
ångerrätt. Lagen omfattar inte distansförsäljning av
finansiella tjänster.
Regler som direkt tar sikte på det civilrättsliga
ansvaret för finansiell rådgivning finns endast när
det gäller försäkringar. I 13 § lagen (1989:508) om
försäkringsmäklare föreskrivs att en mäklare skall
utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande
av god försäkringsmäklarsed. Om försäkringsmäklaren
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina
skyldigheter enligt 13 § skall mäklaren ersätta den
skada som drabbar uppdragsgivaren.
I övrigt saknas i huvudsak regler om ansvar för
finansiell rådgivning. Detta innebär att konsumenten
är hänvisad till allmänna regler om sysslomän i
18 kap. handelsbalken och allmänna skadestånds- och
avtalsrättsliga principer.
Konsumentpolitiska kommittén
Konsumentpolitiska kommittén ansåg att nuvarande
bestämmelser inte ger konsumenterna ett tillräckligt
skydd vid vårdslös finansiell rådgivning och
föreslog därför att konsumentskyddet på området
borde stärkas genom tvingande civilrättslig
lagstiftning. Viktiga inslag i en sådan lagstiftning
borde, enligt kommittén, vara en lättnad i
konsumentens bevisbörda, en skyldighet för rådgivare
att dokumentera uppdraget och att med omsorg ta
tillvara konsumentens intressen. Vidare
uppmärksammade kommittén frågan om vilka krav som
bör ställas på rådgivare i fråga om praktisk och
teoretisk utbildning.
Kommittén redovisade inte något
författningsförslag utan ansåg att frågan borde bli
föremål för en djupare och mer noggrann analys.
Propositionen
I propositionen gör regeringen i likhet med
kommittén och flera remissinstanser bedömningen
att frågan om ansvar för finansiell rådgivning bör
bli föremål för en djupare och mer noggrann analys
än den som kommittén haft möjlighet att genomföra.
När det gäller frågor kring distansförsäljning av
finansiella tjänster erinrar regeringen i
propositionen om det pågående lagstiftningsarbetet
inom EU på området.
Pågående arbete
Genom beslut den 10 maj 2001 tillkallade regeringen
en särskild utredare med uppgift att kartlägga och
analysera frågor om konsumentskyddet vid finansiell
rådgivning (dir. 2001:41).
Enligt direktiven skall utredaren kartlägga dels
de åtgärder som vidtas av de finansiella företagen
för att uppnå en hög kvalitet på rådgivningen, dels
berörda myndigheters arbete på området.
Kartläggningen skall följas av en analys av frågan
om vilka åtgärder som kan vara lämpliga att vidta
för att stärka konsumentskyddet i samband med
finansiell rådgivning. Utredaren skall i det
sammanhanget undersöka om det finns behov av
särskilda bestämmelser av näringsrättslig eller
civilrättslig natur. Om utredaren finner att ett
sådant behov finns, skall denne också lämna förslag
till reglering. Utredaren skall dessutom undersöka
behovet av andra lämpliga åtgärder som kan vidtas i
syfte att stärka konsumenternas ställning på området
och får lämna förslag även till sådana åtgärder.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002.
År 1998 lade kommissionen fram ett förslag till
direktiv om distansförsäljning av finansiella
tjänster. Sedan dess har ett antal reviderade
förslag diskuterats inom EU:s institutioner, och i
slutet av september 2001 nådde rådet en politisk
överenskommelse om en gemensam ståndpunkt. I denna
ingår regler om bl.a. ångerrätt och krav på
information. Vidare finns bestämmelser som reglerar
under vilka förutsättningar en konsument får
kontaktas utan att denne dessförinnan bett om det.
Den gemensamma ståndpunkten kommer nu att bli
föremål för Europaparlamentets andra läsning under
hösten 2001.
Motionerna
Kia Andreasson m.fl. (mp) är i motion 2001/02:L7
kritisk till de utredningsdirektiv som regeringen
beslutat i fråga om finansiell rådgivning. I stället
för att tillsätta ytterligare en utredare för att
utreda samma sak som Konsumentpolitiska kommittén
redan har utrett, borde utredaren, anförs i
motionen, ha fått i uppdrag att snarast möjligt ta
fram förslag på hur den av Konsumentpolitiska
kommittén förordade civilrättsliga lagstiftningen
skulle kunna utformas så att konsumentskyddet stärks
vid finansiell rådgivning. Motionärerna anser att
utredaren bör få förnyade direktiv, och i motionen
begärs ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda om ansvar vid finansiell rådgivning (yrkande
7).
Marianne Andersson (c) anser i motion 2001/02:L230
att det bör införas ett regelsystem för
telefonförsäljning av finansiella produkter med ett
sanktionssystem och begär ett tillkännagivande om
att regeringen skyndsamt skall utreda frågan och
återkomma till riksdagen med ett förslag.
Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja (båda s) anför
i motion 2001/02: L317 att många människor, i
åtskilliga fall pensionärer, har fått se sitt
sparkapital försvinna sedan de blivit uppringda av
försäljare av finansiella tjänster som utgett sig
för att vara rådgivare och som uppmanat kunden att
placera pengar i högriskfonder. Sådan försäljning
sker, enligt vad som anförs i motionen, utan någon
form av skriftligt avtal, utan att skriftlig
information lämnats, utan betänketid och utan
möjlighet för kunden att ångra sig. I motionen
erinras vidare om att det i Storbritannien inte är
tillåtet att sälja aktiefonder per telefon.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
konsumentskyddet vid försäljning av vissa
banktjänster är alltför bräckligt och att
lagändringar måste komma till stånd, där det
engelska regelverket kan tjäna som förebild.
Dessutom måste Finansinspektionen, enligt
motionärerna, utfärda klarare etikregler för
bankerna när det gäller agerandet mot kunderna. I
motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av
ett stärkt konsumentskydd vid försäljning av vissa
banktjänster.
Mats Odell (kd) anför i motion 2001/02:L360 att nu
gällande regelverk för försäljning av aktiefonder
gör det svårt för kunden att veta om bankens
representant är rådgivare eller säljare. Motionären
anser att den svenska lagstiftningen på området
måste stramas upp och att det i princip bör vara
förbjudet att sälja finansiella tjänster som fonder
och aktier via telefon utan ångervecka och
skriftligt avtal. Motionären är positiv till det
pågående lagstiftningsarbetet inom EU, men anser att
även Sveriges nationella lagstiftning bör stramas
upp. I motionen begärs ett tillkännagivande om att
riksdagen skall begära förslag till ändringar i den
svenska lagstiftningen i enlighet med vad som anförs
i motionen.
Också Margit Gennser (m) aktualiserar i motion
2001/02:L298 frågor kring distansförsäljning av
finansiella tjänster. Motionären anser det vara
orimligt att konsumentskyddet är bättre vid
telefonförsäljning av dammsugare och liknande
produkter än vid motsvarande försäljning av
finansiella tjänster. Bäst vore, enligt motionären,
om marknaden i samarbete med Konsumentverket och
Finansinspektionen tar fram ett eget frivilligt
regelverk och genom självsanering utrotar oarterna
inom branschen. Om så inte sker snabbt måste dock
lagstiftning tillgripas. Motionären anser att ett
sådant frivilligt eller lagstadgat regelverk bl.a.
bör innehålla regler om att alla telefonkontakter
för att marknadsföra finansiella tjänster endast får
ske om kunden uttryckligen begärt att bli kontaktad,
att telefonförsäljning av finansiella tjänster
endast skall kunna komma till avslut när konsumenten
undertecknat och till säljaren återsänt ett
skriftligt godkännande, att en ångervecka eller
annan tröghetsmekanism bör övervägas och att
obligatorisk legitimering av finansiella rådgivare
bör införas liksom ett krav på att försäljarna och
rådgivarna har utbildning och betryggande
erfarenhet. I motionen begärs ett tillkännagivande
om behovet av självsanering av marknadsföring av
finansiella tjänster i enlighet med det anförda.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har för sin del inte någon annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
ett fullgott konsumentskydd vid finansiell
rådgivning och distansförsäljning av finansiella
tjänster. Av propositionen framgår att regeringen
har samma inställning.
Vad först gäller motion 2001/02:L7 yrkande 7 kan
utskottet konstatera att den civilrättsliga
lagstiftning som skisseras i den konsumentpolitiska
kommitténs betänkande väcker en rad komplicerade
frågeställningar av rättslig natur som kommittén
inte haft möjlighet att närmare överväga. Utskottet
ansluter sig därför till regeringens bedömning att
frågan om rådgivaransvaret bör bli föremål för en
djupare och noggrannare analys. Utskottet finner
inte skäl att förorda nya direktiv. I stället bör
nu resultatet av den nyligen påbörjade utredningen
avvaktas.
När det sedan gäller övriga motionsspörsmål
rörande distansförsäljning av finansiella tjänster
kan konstateras att utredningsdirektiven är brett
upplagda och ger utrymme för en allsidig och
grundlig analys av frågeställningarna i linje med
motionsönskemålen. Därtill kommer att det inom EU
för närvarande pågår lagstiftningsarbete som synes
ligga helt i linje med motionsönskemålen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att resultaten
av de arbeten som nu pågår i Sverige och inom EU bör
avvaktas.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L7 yrkande 7, 2001/02:L230, 2001/02:L298,
2001/02:L317 och 2001/02:L360 skall avslås.
Skuldfällor och skuldsanering
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på åtgärder i syfte
att förhindra överskuldsättning bör avslås.
Utskottet förutsätter att regeringen beaktar
motionsspörsmålen i pågående och kommande
arbete.
Bakgrund
I samband med avregleringar på finansmarknaden i
mitten av 1980-talet ökade bankernas möjligheter att
ge lån utan säkerhet. Lättheten att skaffa lån,
exempelvis s.k. blancolån, under vissa perioder
under 1980-talet och 1990-talet ledde till att många
konsumenter skaffade sig oöverlagda och dyra
krediter som undergrävde hushållsekonomin.
Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i
kraft den 1 juli 1994, har införts möjligheter för
privatpersoner att under vissa förutsättningar helt
eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda.
Som allmänna villkor för en skuldsanering gäller att
gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han
eller hon inte inom överskådlig tid kan betala sina
skulder. Därtill kommer att det vid en allmän
bedömning skall vara skäligt att bevilja
skuldsanering. Skuldsaneringsförfarandet och
ärendehandläggningen har i skilda sammanhang
diskuterats och kritiserats.
Med anledning av ett antal motionsyrkanden
förordade utskottet våren 2001 i sitt av riksdagen
godkända betänkande 2000/01:LU12 att regeringen
skall ta initiativ till en förutsättningslös, samlad
och övergripande utvärdering av skuldsaneringslagen.
Enligt vad utskottet har erfarit är frågan för
närvarande föremål för beredning inom
Regeringskansliet.
Propositionen
I propositionen konstaterar regeringen att
lättheten att skaffa lån inte sällan lett till att
konsumenter skaffat sig oöverlagda och dyra krediter
som undergräver många hushålls ekonomier. Mot denna
bakgrund gör regeringen bedömningen att det är
viktigt att det finns kunskap om konsumenternas
beteenden och överväganden i samband med krediter
för att nödvändiga åtgärder skall kunna vidtas för
att förhindra att konsumenterna hamnar i s.k.
skuldfällor.
Enligt vad som redovisas i propositionen har
regeringen för avsikt att ge Konsumentverket i
uppdrag att närmare analysera orsakerna till
skuldfällor och att föreslå lämpliga åtgärder för
att begränsa problemet.
Motionerna
Kia Andreasson m.fl. (mp) ställer sig i motion
2001/02:L7 positiva till det arbete som inletts i
fråga om skuldfällor och skuldsanering. Det finns i
dag, anförs i motionen, lockelser i form av snabba
lån med höga räntor som inte är lätta att motstå i
en pressad ekonomisk situation. En genomgripande
analys av och forskning om orsakerna till
skuldfällor kan, enligt motionärerna, ligga till
grund för förändrad lagstiftning eller andra
åtgärder så att problemen till största delen kan
förebyggas. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda (yrkande 9, delvis).
Lilian Virgin m.fl. (s) anser i motion
2001/02:L351 att det inte skall vara möjligt att
samla på sig stora skulder utan att någon reagerar
eller att den skuldsatte får hjälp med att reda ut
sin situation. Motionären ger som exempel
förvalsreformen inom teleområdet som medför att en
telefonabonnent kan dra på sig stora skulder och få
abonnemanget avstängt för att därefter gå vidare
till nästa telefonbolag. Enligt vad som anförs i
motionen är regeringens förslag om att analysera
orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och föreslå
åtgärder för att begränsa problemet välkommet, och
motionärerna yrkar ett tillkännagivande om vad som
anförs om risken för skuldfällor.
I motion 2001/02:L9 uppmärksammar Lars Leijonborg
m.fl. (fp) situationen för långvarigt arbetslösa
personer med stora skulder som erhåller arbete. Om
kronofogden omedelbart efter att de fått anställning
kräver återbetalning av stora belopp sänds, anförs i
motionen, dessa personer på nytt tillbaka i
arbetslöshet. Kontentan kan, enligt motionärerna,
bli att det inte lönar sig att ta ett arbete och att
arbetslöshet är att föredra. Konsumentverket bör,
enligt vad som anförs i motionen, ta upp frågan i en
kontinuerlig diskussion med de exekutiva
myndigheterna, etablera ett arbetssamtal som leder
till en rationell, dvs. mjukare och lindrigare,
utformning av återbetalningsreglerna för
långtidsarbetslösa som äntligen får chans att ta ett
arbete. I motionen begärs ett tillkännagivande om
behovet av en fördjupad diskussion mellan
Konsumentverket och kronofogdemyndigheterna angående
återbetalning av skulder för långvarigt arbetslösa
(yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Av propositionen framgår att regeringen ämnar ge
Konsumentverket i uppdrag att närmare analysera
orsakerna till skuldfällor och föreslå lämpliga
åtgärder för att begränsa problemet. Vidare framgår
att skuldsaneringslagen är föremål för en
förutsättningslös, samlad och övergripande
utvärdering. Utskottet har skäl att utgå från att de
nu aktuella motionsspörsmålen kommer att tas upp
inom ramen för dessa arbeten och anser därför att
motionsyrkandena inte påkallar någon riksdagens
vidare åtgärd.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L7 yrkande 9 i denna del, 2001/02:L9 yrkande
8 och 2001/02:L351 avslås.
Konsumentskydd vid kreditgivning
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med krav på omedelbar
lagstiftning rörande konsumentkrediter bör
avslås. Utskottet anser att frågan bör
beredas ytterligare.
Bakgrund
Konsumentkreditlagen (1992:830) trädde i kraft den 1
januari 1993 och ersatte då 1977 års
konsumentkreditlag (prop. 1991/92:83, bet. LU28). I
lagen finns bl.a. bestämmelser om hur ett
konsumentkreditavtal skall upprättas, vad avtalet
får innehålla, i vilken utsträckning avtalet kan
ändras under avtalstiden, hur avtalet kan fås att
upphöra och vad som gäller när avtalet upphör.
Lagen bygger på rådets direktiv 87/102/EEG av den
22 december 1986 om konsumentkrediter med den
utformning direktivet fått efter vissa ändringar
genom direktiv 90/88/EG av den 22 februari 1990. För
närvarande pågår en revidering av direktivet och ett
förslag till nytt direktiv har aviserats till
innevarande år. Frågan har, i likhet med frågor om
överskuldsättning och skuldfällor, prioriterats av
det belgiska ordförandeskapet.
Konsumentpolitiska kommittén
Konsumentpolitiska kommittén föreslog flera åtgärder
i syfte att stärka konsumentskyddet vid
kreditgivning, bl.a. införandet av ett uttryckligt
krav på kreditprövning, en bestämmelse av innebörd
att den totala kostnaden för en kredit skall anges i
kronor och att lagens bestämmelser om kontantinsats
borde ses över.
Motionen
I motion 2001/02:L7 anser Kia Andreasson m.fl. (mp),
i likhet med Konsumentpolitiska kommittén, att
kreditkostnaden alltid skall anges i kronor och att
regeringen utan att avvakta utvecklingen inom EU
bör ta ställning för att en sådan regel införs i
svensk rätt. Vidare stöder motionärerna
Konsumentpolitiska kommitténs förslag om att ett
uttryckligt krav på kreditprövning bör införas i
konsumentkreditlagen och att lagens regler för
kontantinsat bör ses över. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
9, delvis).
Propositionen
Av propositionen framgår att regeringen har för
avsikt att verka för att de frågor som
Konsumentpolitiska kommittén tagit upp uppmärksammas
under den pågående revideringen av
konsumentkreditdirektivet.
Oavsett om kommissionens översyn och eventuella
framtida direktivförslag ger anledning till det
avser regeringen att inleda egna överväganden i
frågan om huruvida konsumentkreditlagen bör ändras
så att, i likhet med vad kommittén föreslog,
kreditkostnaden alltid skall anges i kronor och
samtidigt ta ställning till kommitténs övriga
förslag.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har för sin del inte någon annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
ett starkt konsumentskydd i samband med
kreditgivning. Mot bakgrund av vad som redovisas i
propositionen kan utskottet inte heller se att det
föreligger någon avgörande skillnad i synsätt mellan
regeringen och motionärerna i denna fråga.
Enligt utskottets mening behöver frågan om ny
lagstiftning beredas ytterligare. Även om utskottet
har viss förståelse för de synpunkter som förts
fram i motionen, särskilt vad gäller angivandet av
kreditkostnaden i kronor, är utskottet inte berett
att i dag ställa sig bakom kravet på att
lagstiftningen skall ändras i enlighet med vad som
krävs i motionen. I stället bör resultatet av de
aviserade övervägandena inom Regeringskansliet och
inom EU avvaktas.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i denna del.
Betalningsansvar vid obehörigt
utnyttjande av kontokort, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på ökat
konsumentskydd när det gäller obehörigt
utnyttjande av kontokort och liknande
förfaranden bör avslås. Utskottet förutsätter
att motionsspörsmålen beaktas inom ramen för
pågående arbete.
Bakgrund
Bestämmelser om kontohavarens betalningsansvar vid
förlust av kontokort finns i 34 §
konsumentkreditlagen (1992:830). Bestämmelsen bygger
på att betalningsansvaret skall vara reglerat i
avtal och innebär att ett avtalsvillkor som anger
att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för
belopp som påförts kontot genom att ett kontokort
har använts av någon obehörig person endast får
göras gällande mot kontohavaren om denne lämnat
ifrån sig kortet till någon annan, genom grov
oaktsamhet förlorat kortet, eller på något annat
sätt förlorat besittningen av kortet och inte
snarast efter upptäckten anmält förlusten hos
kreditgivaren. En motsvarande bestämmelse fanns i 24
§ i 1977 års konsumentkreditlag.
I likhet med vad som är fallet i annan
civilrättslig lagstiftning berörs inte frågor om
bevisbördor varken i förarbetena till 1977 års eller
1992 års konsumentkreditlag.
När det gäller kontohavarens betalningsansvar då
kontot obehörigen utnyttjats utan att det är fråga
om en transaktion med ett kontokort saknas särskild
lagstiftning.
Betaltjänstutredningen
I mars 1992 tillkallade regeringen en särskild
utredare med uppgift att utreda behovet av
näringsrättslig normgivning och tillsyn över nya
betaltjänster. I oktober 1994 utvidgades uppdraget
till att även omfatta behovet av civilrättslig
reglering för betaltjänster. Därvid skulle särskilt
beaktas behovet av ett starkt konsumentskydd på
betaltjänstområdet. Utredningen antog namnet
Betaltjänstutredningen. Uppdraget redovisades i
augusti 1995 i slutbetänkandet (SOU 1995:69)
Betaltjänster.
I betänkandet föreslog utredningen en särskild lag
om betaltjänster som skulle omfatta
betalningsförmedling och andra betaltjänster som
utförs med hjälp av kontokort, personlig kod eller
annan legitimationshandling. Den föreslagna lagen
innehöll bestämmelser om bl.a. en kontohavares
betalningsansvar vid obehöriga utnyttjanden av
konton som innebar att kontohavaren svarade fullt ut
för transaktioner som genomförts av någon endast om
han lämnat ut sitt kontokort, sin personliga kod
eller annat legitimationsmedel som hör till kontot,
genom grov oaktsamhet möjliggjort transaktionen,
underlåtit att göra spärranmälan, eller förfarit
svikligt mot den betaltjänstansvarige. Kontohavaren
skulle vidare, om han gjort transaktionen möjlig
genom oaktsamhet som inte var att anse som grov och
oavsett om kontohavaren varit oaktsam eller ej i de
fall en personlig kod använts, svara för ett belopp
upp till 1 500 kr.
Förutom i sveksituationer skulle kontohavaren,
enligt förslaget, ha möjlighet att mot den
betaltjänstansvarige göra invändning om
säkerhetsbrist i betalsystemet.
Betaltjänstutredningens betänkande har
remissbehandlats, men ännu inte lett till
lagstiftning.
Motionerna
I motion 2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
anser motionärerna att konsumenternas ställning bör
stärkas vid obehöriga utnyttjanden av kontokort. Så
länge bankerna inte kan erbjuda fullgod säkerhet vid
kortuttag är det, anförs det i motionen, inte
rimligt att konsumenterna skall ha något
betalningsansvar då den personliga koden använts.
Motionärerna anser således att Konsumentpolitiska
kommitténs förslag inte bör genomföras i denna del.
I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda (yrkande 9, delvis).
Närliggande frågor aktualiseras i motion
2001/02:312 av Tasso Stafilidis m.fl. (v).
Motionärerna anför att för det fall pengar
försvinner från ett bankkonto har kontohavaren i dag
små möjligheter att få tillbaka dem, särskilt om
kortet finns i behåll. Kontohavaren är i dag, hävdas
i motionen, ansvarig för uttag som görs på ett
konto, oavsett om kontohavaren gjort uttaget eller
ej, och det krävs att kontohavaren bevisar att han
eller hon inte tagit ut pengarna eller inte varit
grovt oaktsam med kort eller kod. Enligt
motionärerna bör skyddet för konsumenterna stärkas
vid bankuttag och bankerna åläggas bevisbördan för
att kontohavaren gjort ett visst uttag. I motionen
begärs ett tillkännagivande om behovet av ett ökat
skydd för konsumenter vid obehöriga uttag från
bankkonton.
Propositionen
Konsumentpolitiska kommittén föreslog att
Betaltjänstutredningens förslag skulle genomföras i
fråga om kontohavarens betalningsansvar vid
obehöriga utnyttjanden.
Propositionen innehåller inte något lagförslag i
denna del. Av propositionen framgår att man inom
Regeringskansliet våren 2001 påbörjat en inledande
översyn av lagstiftningen vad gäller konsumentens
betalningsansvar då någon obehörigen har utnyttjat
hans eller hennes kontokort eller dylikt. Ett av
syftena med översynen är bl.a. att göra
bestämmelserna mer teknikoberoende.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har kunnat konstatera att det från olika
håll har förts fram krav på att lagstiftningen vad
gäller betalningsansvar vid obehörigt utnyttjande av
konton bör bli föremål för en översyn med
utgångspunkt i Betaltjänstutredningens förslag. Nu
gällande lagstiftning på området bygger på
motsvarande bestämmelser i 1977 års
konsumentkreditlag. Redan vid tillkomsten av 1992
års lag gavs uttryck för att bestämmelserna i 34 §
endast var provisoriska (prop. 1991/92:83 s. 93 f,
bet. LU28). Bestämmelserna kom till i en tid då
dagens omfattning av olika slags betaltjänster och
den explosionsartade tekniska utvecklingen inte
kunde förutses.
Mot denna bakgrund finns skäl att frågan om
betalningsansvar vid obehöriga utnyttjanden av
konton blir föremål för överväganden. Naturliga
utgångspunkter för ett sådant arbete är att
konsumentskyddet bör stärkas på området och att
regleringen bör vara så teknikneutral som möjligt.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse på att
man inom Regeringskansliet nu påbörjat en översyn av
nu aktuella frågeställningar och förutsätter att de
förevarande motionsspörsmålen beaktas inom ramen för
detta arbete.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i denna del och
motion 2001/02:L312.
Etiska fonder, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller s.k. etiska fonder
bör avslås. Konsumentverket skall nämligen få
i uppdrag att verka för förbättrad
information rörande sådana fonder.
Bakgrund
Med s.k. etiska fonder avses fonder där
fondförvaltaren undviker företag som producerar
exempelvis vapen, alkohol, möbler av tropiska
träslag, energi baserad på olja eller kärnkraft
eller företag som tillåter barnarbete eller har
undermåliga arbetsvillkor för de anställda.
Fonderna kan även avstå från att investera i
företag där det förekommer diskriminering på grund
av kön, etisk tillhörighet eller religion. Vidare
finns på marknaden också fonder med miljöinriktning.
Propositionen
Regeringen konstaterar i propositionen att
marknadsföringen av etiska fonder och miljöfonder i
dag förefaller vara relativt omfattande och att
konsumenternas intresse för att placera sina
tillgångar i aktiefonder som gör placeringar utifrån
etiska ställningstaganden förefaller ha ökat.
I likhet med Konsumentpolitiska kommittén anser
regeringen att det är viktigt att berörda
myndigheter noga följer denna utveckling och verkar
för att informationen är klar och tydlig samt
utformad på ett sådant sätt att konsumenter kan göra
väl avvägda val på marknaden för etiska fonder.
Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att
Konsumentverket bör ges i uppdrag att verka för en
förbättring av informationen om etiska fonder.
Motionerna
Kia Andreasson m.fl. (mp) anför i motion 2001/02:L7
att konsumenter måste kunna lita på de fonder som
säger sig placera sina tillgångar etiskt eller
miljöriktigt, varför det behövs ett
certifieringssystem där det specificeras vad som
krävs för att få kallas etisk fond eller miljöfond.
Regeringen bör, enligt motionärerna, ta initiativ
till diskussioner med berörda parter inom branschen
och med konsumentorganisationer om hur ett sådant
system skall se ut. Tills ett sådant system finns
anser motionärerna att det skall ställas krav på den
som erbjuder en etisk fond eller miljöfond att
redovisa hur den etiska aspekten respektive
miljöaspekten tillgodoses vid placering av fondens
medel. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad
som anförs om etiska fonder och miljöfonder (yrkande
8).
I motion 2001/02:L338 av Ulla-Britt Hagström (kd)
anförs att det är viktigt att kunna avstå från att
investera i företag som diskriminerar på grund av
kön, sexuell identitet och religiös eller etnisk
tillhörighet, och i motionen begärs ett
tillkännagivande om vikten av etiska regler för
fonder och aktier.
Utskottets ställningstagande
Utskottet, som ser positivt på det uppdrag
regeringen avser att lämna till Konsumentverket, kan
inte finna att det föreligger skäl för riksdagen att
för närvarande vidta någon särskild åtgärd med
anledning av de nu aktuella motionerna. I
sammanhanget bör erinras om att ovederhäftig
information om etiska fonder och miljöfonder kan
utgöra otillbörlig marknadsföring som således kan
angripas redan i dag av Konsumentverket och KO.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna 2001/02:L7 yrkande 8 och
2001/02:L338.
Produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på en utvidgning av
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör
avslås. Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation nr 11
(m).
Bakgrund
I produktsäkerhetslagen (1988:1604), som trädde i
kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar
till att motverka att farliga varor och tjänster
orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får
en näringsidkare åläggas att lämna
säkerhetsinformation eller förbjudas att
tillhandahålla varor och tjänster. En näringsidkare
kan också åläggas att lämna varningsinformation
eller att återkalla varan. Genom en lagändring, som
trädde i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare
vidare förbjudas att exportera varor.
I 3 § produktsäkerhetslagen föreskrivs att
ålägganden eller förbud inte får meddelas om det i
en annan författning eller i beslut av en myndighet
har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål som ett åläggande eller
förbud enligt lagen skulle fylla. Som exempel på
sådana bestämmelser kan nämnas livsmedels- och
läkemedelslagstiftningen, kemikalielagstiftningen
och fordonslagstiftningen.
Ursprungligen omfattade lagens tillämpningsområde
endast varor och tjänster tillhandahållna i
näringsverksamhet. År 1996 utvidgades dock lagens
tillämpningsområde till att även avse varor som
tillhandahålls i offentlig verksamhet (prop.
1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211).
År 1992 antog EG:s ministerråd direktiv 92/59/EEG
om allmän produktsäkerhet. Direktivet, som trädde i
kraft den 29 juni 1994, syftar till att säkerställa
att produkter som släpps ut på marknaden är säkra. I
direktivet finns bestämmelser som uppvisar stora
likheter med den svenska produktsäkerhetslagen. Det
finns dock vissa skillnader, bl.a. när det gäller
tillämpningsområdet. Sålunda tar direktivet endast
sikte på varor, medan tjänster har lämnats utanför
tillämpningsområdet. Vid sidan av det allmänna
produktsäkerhetsdirektivet finns en rad olika
specifika produktdirektiv, bl.a. för leksaker,
personlig skyddsutrustning och elmateriel.
Under år 1998 påbörjade kommissionen en översyn av
produktsäkerhetsdirektivet i syfte att bl.a. stärka
regelverket på området och klargöra vissa
otydligheter i direktivet. Revideringsarbetet ledde
fram till att ett nytt direktiv antogs av rådet och
Europaparlamentet i början av oktober 2001. Det nya
direktivet kommer att träda i kraft under hösten
2001 och skall vara genomfört i medlemsländerna
senast inom två år från ikraftträdandet. Direktivet
innebär bl.a. en uttrycklig skyldighet för
tillverkare och distributörer att endast släppa ut
säkra konsumentprodukter på marknaden. Vidare ställs
i direktivet upp bestämda krav på medlemsländernas
marknadsövervakning och skapas ett system för snabbt
informationsutbyte mellan medlemsstaterna och
kommissionen för att möjliggöra akuta åtgärder när
så krävs. I direktivet föreskrivs att kommissionen
senast den 1 januari 2003 skall identifiera och
rapportera till rådet och Europaparlamentet om
behoven, möjligheterna och prioriteringarna för
gemenskapens åtgärder när det gäller tjänsters
säkerhet.
Propositionen
I propositionen anförs att produktsäkerhetsarbetet
behöver förstärkas på flera punkter och att en
översyn bör göras av den svenska lagstiftningen på
produktsäkerhetsområdet i samband med genomförandet
av det nya produktsäkerhetsdirektivet.
Motionerna
Christel Anderberg m.fl. (m) aktualiserar i motion
2001/02:L2 produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde. Motionärerna påpekar i motionen
att Sverige är inne i en period av omfattande
strukturomvandlingar som innebär att tidigare
gränsdragningar mellan offentlig och privat
verksamhet suddas ut allt mer. I allt större
utsträckning, anförs i motionen, erbjuds
motionärerna ett utbud av tjänster från privat och
offentlig utsträckning inom samma verksamhetsområde.
Enligt motionärerna innebär nuvarande lagstiftning
påtagliga nackdelar när det gäller att kunna
överblicka regelverken och en risk för att vissa
tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den
nuvarande lagstiftningen är, menar motionärerna,
inte heller konkurrensneutral eftersom den innebär
en risk för att likartade verksamheter kan utsättas
för olika slags kontroll beroende på vem som är
huvudman för verksamheten. I motionen begärs att
regeringen skall ges i uppdrag att lägga fram
lagförslag som innebär att produktsäkerhetslagen
skall omfatta varor och tjänster som tillhandahålls
av den offentliga sektorn (yrkande 6).
Ett motsvarande yrkande framförs i motion
2000/01:L706 av Stig Rindborg m.fl. (m).
Tidigare ställningstaganden
Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen avslagit
motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se
bl.a. bet. 1995/96:LU21, 1995/96:LU26, bet.
1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10 och
1999/2000:LU5).
Utskottet har därvid bl.a. hänvisat till att
sådana offentliga tjänster som det är fråga om i hög
grad är föremål för specialreglering och att det
inte framkommit något behov av att låta lagen bli
tillämplig på tjänster som tillhandahålls inom den
offentliga sektorn.
Utskottets ställningstagande
Utskottet finner inte skäl att nu ändra sin
inställning i förevarande fråga. Som redovisats i
det föregående har frågan om tjänsters säkerhet
uppmärksammats inom EU i samband med revideringen av
produktsäkerhetsdirektivet. Utskottet utgår från att
regeringen tar initiativ till förnyade överväganden
i den nu aktuella frågan om utvecklingen inom EU på
området eller den i propositionen redovisade
översynen av produktsäkerhetslagstiftningen skulle
föranleda det.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande 6 och
2000/01:L706.
Standardisering
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på åtgärder rörande
standardiseringsarbetet bör avslås. Utskottet
kan inte se att det föreligger några
meningsmotsättningar mellan motionärerna och
regeringen.
Bakgrund
Standardisering syftar till förenklingar och
besparingar och innebär att företag och andra
intressenter inom en bransch enar sig om gemensamma
regler för hur en produkt eller ett system skall
vara utformat. Standarder, som numera ofta utformas
som krav på funktion, kan bidra till en lönsammare
produktion och handel. Standarder kan också syfta
till ökad säkerhet och bättre skydd för hälsa och
miljö.
Arbetet med standardisering är i hög grad en
internationell verksamhet. Omkring 95 % av de
svenska standarder som fastställs i dag är helt
eller delvis baserade på internationella standarder.
Under de senaste åren har den svenska
standardiseringens organisation förändrats. Den
tidigare organisationen med SIS Standardiseringen
i Sverige och åtta auktoriserade
standardiseringsorgan har ersatts av tre från
varandra oberoende organ som vart och ett arbetar
mot sina europeiska och internationella
organisationer. Det ombildade SIS Swedish
Standards Institute är det största av de tre
organen. På det elektrotekniska området bedrivs även
fortsättningsvis arbetet inom SEK Svenska
Elektriska Kommissionen och på tele- och IT-området
av ITS, den svenska Informationstekniska
Standardiseringen.
Den svenska organisationen motsvarar den som finns
i Europa och internationellt. I ett nyinrättat
organ, SSR Sveriges Standardiseringsråd, har den
svenska standardiseringens huvudmän, staten och
Svenskt Näringsliv, ett inflytande i övergripande
frågor. Det praktiska arbetet med att utforma
standarder sker i tekniska kommittéer och
arbetsgrupper som administreras av
standardiseringsorganen. I kommittéerna finns
företrädare för tillverkare, användare och
myndigheter. Till SSR har knutits SIS Konsumentråd.
Rådets syfte är att stärka konsumenternas deltagande
i standardiseringsverksamheten och höja
medvetenheten om konsumentfrågornas betydelse i det
tekniska standardiseringsarbetet. Konsumentrådet
består av företrädare för bl.a. handikapprörelsen,
företagare, Konsumentverket, konsumentrörelsen och
fackliga organisationer. SIS Konsumentråd förfogar
över ett årligt anslag som bl.a. används för
aktiviteter för att främja brukardeltagandet i
standardiseringen och resebidrag till fristående
konsumentexperter för att dessa skall kunna delta i
internationella arbetsgrupper.
På global nivå samordnas standardiseringen av
bl.a. ISO (International Organization for
Standardization) och IEC (International
Electrotechnical Commission) samt på europeisk nivå
av CEN (Comité Européen de Normalisation), Cenelec
(Comité Européen de Normalisation Électrotechnique)
och ETSI (European Telecommunications Standards
Institute). Utmärkande för den internationella och
europeiska standardiseringen är att deltagandet i
det tekniska arbetet i huvudsak sker genom de
nationella standardiseringsorganen. Beslut om ny
standard tas genom omröstning bland de nationella
standardiseringsorganen.
År 1978 inrättades inom ISO en särskild kommitté
för konsumentfrågor benämnd Copolco. Kommitténs
syfte är bl.a. att främja konsumentinflytandet i det
nationella och internationella
standardiseringsarbetet, att informera och utbilda
och att vara ett forum för utbyte av erfarenheter i
frågor som rör konsumenter och standardisering.
Sverige representeras inom Copolco av SIS
Konsumentråd. En fråga som har uppmärksammats inom
Copolco är beaktandet av handikappaspekter vid
utformningen av standarder.
Inom EG beslutades år 1985 att införa en ny metod
för att precisera de säkerhets- och miljökrav som
produkter måste uppfylla enligt de olika
produktdirektiven för att fritt få säljas på hela
EG-marknaden, The New Approach. Dessförinnan hade
produktkrav fastställts i mycket detaljerade
direktiv som beslutades med enhällighet enligt en
tidsödande procedur. I produktdirektiv som utformas
enligt den nya metoden anges i stället väsentliga
säkerhetskrav som ställs på produkten. Det överlåts
sedan till de europeiska standardiseringsorganen,
exempelvis CEN, att utarbeta europeiskt
harmoniserade standarder med närmare tekniska
specifikationer för produkten. Dessa standarder är
frivilliga, men om en produkt tillverkas i enlighet
med dessa standarder presumeras den uppfylla kraven
i direktiven.
Konsumentverket och vissa konsumentorganisationer
deltar sedan flera år tillbaka i det europeiska
standardiseringsarbetet. Deltagandet har framför
allt rört leksaker, småbarnsprodukter och personlig
skyddsutrustning.
För att samordna konsumentinflytandet inom EES-
området och för att därmed ge större kraft åt de
europeiska konsumentorganisationerna i CEN-
standardiseringen deltar Konsumentverket i en
organisation för koordinering av konsumentinflytande
i standardiseringen, ANEC (Association de
Normalisation Européenne pour les Consommateurs)
vilken finansieras av Europeiska kommissionen och
EFTA. ANEC bildades år 1995 och består av
företrädare för nationella konsumentorganisationer
från medlems- och EFTA-länderna samt några
ansökarländer. Sverige representeras av Sveriges
Konsumentråd. Det tekniska arbetet inom ANEC bedrivs
inom sex olika arbetsgrupper som täcker olika
ansvarsområden, exempelvis barns säkerhet, miljö,
trafiksäkerhet, informationsteknik och konsumenter
med särskilda behov. Sistnämnda arbetsgrupp arbetar
med frågor som rör handikappade och äldre
konsumenter. Inom gruppen samordnas även arbetet
kring konceptet Design for all, som går ut på att
vardagliga varor och tjänster skall utformas på så
sätt att så många konsumenter som möjligt skall
kunna använda dem, oavsett ålder och förmåga.
Motionerna
I motion 2001/02:L243 av Ingegerd Saarinen och Ewa
Larsson (båda mp) aktualiseras olika aspekter på
konsumentinflytandet inom standardiseringen såväl i
Sverige som inom EU och i andra internationella
sammanhang. Motionärerna anser att konsumenternas
intressen allt oftare blir överkörda i
standardiseringssammanhang eftersom alla aktörer som
kan betala får delta i standardiseringsprocessen.
Det gör, hävdar motionärerna, att industrin kan
mobilisera deltagare i kommittéerna och därmed
blockera konsumentsidans krav, vilket leder till att
säkerhetstänkandet alltmer hamnar i underläge i
arbetet. En orsak till detta är, enligt vad som
anförs i motionen, att konsumentsidan i de flesta
EU-länder lider brist på resurser, såväl ekonomiska
som personella. En annan orsak är enligt
motionärerna att själva systemet gynnar industrin. I
motionen begärs att regeringen skall ges i uppdrag
att lägga fram förslag till ändringar i syfte att
öka konsumentinflytandet i den internationella
produktstandardiseringen (yrkande 1). Motionärerna
yrkar även att regeringen skall ges i uppdrag att
lägga fram förslag till ändringar för att åstadkomma
ett ökat intresse och fler möjligheter för
konsumentrepresentanter i Sverige att delta i
produktstandardiseringen (yrkande 2), att regeringen
skall ges i uppdrag att lägga fram förslag för att
förmå de nationella och internationella
standardiseringsorganen att ta hänsyn till obalansen
mellan olika parter i standardiseringen av varor och
produkter (yrkande 3) samt att regeringen skall ges
i uppdrag att lägga fram förslag till ändringar för
att uppmärksamma kommissionen på obalanserna i
partssammansättningen av standardiserings-
kommittéer (yrkande 4).
I motion 2001/02:L6 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd)
anförs att det i dag krävs kunskap men också
ekonomiska resurser för att delta i
standardiseringsarbetet. Funktionshindrades
organisationer har, enligt motionärerna, i dagsläget
varken kompetens eller ekonomiska förutsättningar
att delta i det internationella
standardiseringsarbetet. Motionärerna anser att det
är synnerligen viktigt att de personer som
företräder svenska myndigheter i
standardiseringsarbetet också arbetar i enlighet med
FN:s standardregler och andra nationella beslut om
tillgänglighet och användbarhet som tillämpas i
Sverige. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att hänsyn skall tas till användbarhet och
tillgänglighet för funktionshindrade konsumenter vid
utformningen av standarder för såväl produkter som
tjänster (yrkande 3).
Propositionen
I propositionen konstaterar regeringen att
konsumentsidan är underrepresenterad inom
standardiseringsarbetet i förhållande till
näringslivet, vilket bl.a. beror på de kostnader som
är förbundna med deltagandet i arbetet. Regeringen
anser att när demokratiskt valda aktörer överlåter
den detaljerade utformningen av regelverk till
standardiseringsorganen måste vissa grundläggande
krav på t.ex. konsumentintressets representation
uppfyllas.
Standardiseringverksamhetens anseende och
legitimitet kan också, enligt vad som anförs i
propositionen, påverkas negativt om
konsumentintressena inte beaktas i tillräckligt stor
omfattning. Standardiseringsorganen i Europa borde
därför ha intresse av ett ökat konsumentinflytande.
Regeringen avser att verka för att
konsumentintressena i större utsträckning beaktas i
det europeiska standardiseringsarbetet.
I samband med den kommande översynen av
produktsäkerhetslagstiftningen med anledning av det
nya produktsäkerhetsdirektivet avser regeringen att
också göra en översyn av Sveriges deltagande i det
standardiseringsarbete som berör konsumentprodukter,
i syfte att finna vägar för att öka konsument-
intressenas inflytande.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan för sin del konstatera att insikten om
nödvändigheten av ett brett konsumentinflytande inom
såväl det europeiska som det internationella
standardiseringsarbetet vuxit under senare år. En
rad åtgärder har sålunda vidtagits i skilda
sammanhang för att stärka konsumentinflytandet. I
likhet med regeringen anser dock utskottet att
konsumentinflytandet måste stärkas ytterligare på
området. Enligt utskottets mening finns det
anledning att därvid särskilt betona vikten av att
de kunskaper och erfarenheter som
handikapporganisationerna besitter tas till vara och
får komma till uttryck i standardiseringsarbetet.
Utskottet förutsätter att regeringen noga följer
frågan och överväger vilka ytterligare insatser,
utöver de som redovisas i propositionen, som bör
komma till stånd för att konsumentinflytandet, såväl
genom Konsumentverket som genom de frivilliga
organisationernas arbete, skall kunna förbättras på
området.
Utskottet kan inte finna att det föreligger någon
motsättning mellan nu aktuella motionsyrkanden och
den inställning som regeringen redovisar i
propositionen. Det föreligger därför för närvarande
inte behov av någon åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionsyrkandena.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L6 yrkande 3 och 2001/02:L243 skall avslås.
Konsumentforskning
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden som gäller konsumentforskning
bör avslås. Utskottet hänvisar till
riksdagens tidigare ställningstaganden och
att ett vetenskapligt råd kommer att inrättas
vid Konsumentverket. Jämför reservation nr 12
(m).
Bakgrund
Forskning på det konsumentpolitiska området tillhör
inte någon särskild akademisk disciplin.
Verksamheten bedrivs inom en rad områden med vitt
skilda teoretiska och metodologiska ansatser som
naturvetenskap, ekonomi, beteendevetenskap,
företagsekonomi, statsvetenskap, sociologi och
miljövetenskap och teknik. Sedan länge har det
ingått i Konsumentverkets uppgifter att stödja
konsumentforskning, och verket har alltsedan mitten
av 1970-talet haft särskilda medel för att stödja
detta ändamål. Den 1 januari 1997 tog
Forskningsrådsnämnden, numera Vetenskapsrådet, över
ansvaret för stödet till konsumentforskningen.
År 1997 inrättades i Göteborg ett nätverk av
forskare kallat FIK, forskarnätverk för
interdisciplinär konsumentforskning. FIK består för
närvarande av omkring 90 forskare från olika
ämnesdiscipliner med representanter från olika
universitet och högskolor runt om i Sverige. Syftet
med nätverket är att bidra till att tvärvetenskaplig
forskning genereras och att möjliggöra samarbete
över ämnesgränserna.
På initiativ av FIK inrättades i Göteborg våren
2001 Centrum för konsumentvetenskap (CFK). Syftet
med verksamheten är att initiera och bedriva
flerdisciplinär forskning som utgår från
konsumenternas perspektiv. Etableringen har skett i
form av en centrumbildning vid Göteborgs universitet
och Chalmers tekniska högskola AB. Forskningen vid
CFK skall inriktas på exempelvis hushållens ekonomi,
varuförsörjning, reklamens påverkan samt teknik,
funktion, miljö och säkerhet hos produkter. CFK har
till uppgift att skapa möjligheter till
forskningssamarbete mellan forskare från olika
fakulteter och institutioner, bidra till utveckling
av kunskap och nya infallsvinklar genom att skapa
ett forum för kontakter nationellt och
internationellt mellan forskare men också mellan
forskare och företag, myndigheter och
organisationer, medverka i forskarutbildning samt
anordna kurser, seminarier och s.k. workshops.
Propositionen
I propositionen anför regeringen att forskning med
ett tydligt konsumentperspektiv är viktig för
möjligheten att utveckla en aktiv konsumentpolitik
och ett gott konsumentskydd.
Syftet med forskning om konsumenter ur ett
konsumentperspektiv är, enligt regeringens
bedömning, bl.a. att uppmärksamma såväl olika
konsumentgruppers svårigheter att agera på marknaden
som strukturproblem på marknaden som försvårar för
hushållen ett dra nytta av den. Forskningen kan
vidare, anförs det i propositionen, användas för att
påvisa påfrestningar för enskilda hushåll orsakade
av samhälleliga strukturförändringar och belysa hur
en snabb samhällsutveckling påverkar konsumenternas
situation. Forskningen kan, menar regeringen, därmed
peka på politiska reformbehov och föreslå hur
reformer blir så effektiva som möjligt.
Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att
Centrum för konsumentvetenskap kommer att ha goda
möjligheter att på sikt utvecklas till ett verkligt
kraftcentrum för svensk konsumentforskning och för
kontakter med universitet och högskolor och
motsvarande forskningscentrum i andra länder.
Regeringen har därför beslutat att under åren
20012003 stödja CFK med totalt 3,7 miljoner kronor
för att verksamheten skall komma i gång och för att
initiativtagarna skall få möjlighet att under några
år etablera kontakter med andra alternativt
långsiktiga finansiärer.
Motionen
Kritiska synpunkter på regeringens syn på
konsumentforskningen framförs i motion 2001/02:L2 av
Christel Anderberg m.fl. (m). Motionärerna anser att
regeringen i alltför hög grad detaljstyr
forskningen. En fri forskning skulle, enligt
motionärerna, ha bättre förutsättningar att lyckas,
varför statens mål bör vara att skapa
förutsättningar för utveckling och bibehållande av
starka och självständiga forskningsinstitutioner. I
motionen begärs ett tillkännagivande om vikten av
starka och självständiga forskningsinstitutioner
(yrkande 5).
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att riksdagen i december 2000
lagt fast riktlinjer för forskningspolitiken (prop.
2000/01:3, bet. UbU6, rskr. 98). En utgångspunkt
för forskningspolitiken är, enligt riksdagens
beslut, behovet av kraftsamling inom strategiska
forskningsområden och stimulans till tvär- och
mångvetenskaplig forskning. Utskottet noterar att
riksdagen, i samband med att riktlinjerna lades
fast, avslog ett motionsyrkande som motsvarar det
nu aktuella.
Lagutskottet har från sina utgångspunkter inte
någon annan grundsyn på konsumentforskningen än den
som kommer till uttryck i propositionen. Inte heller
kan utskottet finna att det skulle föreligga någon
motsättning mellan propositionens förslag och de
riktlinjer som riksdagen nyligen lagt fast för
inriktningen på forskningspolitiken. I det
sammanhanget bör även erinras om att det i
propositionen aviserats att ett vetenskapligt råd
kommer att inrättas vid Konsumentverket fr.o.m. år
2002 och att regeringen avser att verka för att
begreppet konsumentforskning etableras och stärks
inom Europa.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion 2001/02:L2 yrkande 5.
Prisinformation
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden rörande prisinformation till
konsumenter bör avslås. Utskottet hänvisar
bl.a. till pågående utredningsarbete.
Bakgrund
Prisinformationslagen (1991:601) trädde i kraft den
1 april 1992 och kompletterar bestämmelserna i
marknadsföringslagen (1995:450).
Prisinformationslagen är i stor utsträckning en
kodifiering av marknadsföringslagens praxis, men
innehåller också preciseringar och mer långtgående
krav.
Lagens syfte är att näringsidkare i
detaljhandelsledet skall lämna god
prisinformation till konsumenterna.
Pågående arbete
Den 13 juni 2001 beslutade regeringen att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att göra en översyn
av prisinformationslagen (dir. 2001:51). Utredaren
skall, enligt direktiven, analysera behovet av en
utvidgning av lagens tillämpningsområde till att
avse andra produkter än varor och tjänster,
exempelvis el, krediter och rättigheter av olika
slag. Om utredaren kommer fram till att det finns
ett sådant behov, skall utredaren också göra en
översyn av lagens övriga bestämmelser.
I uppdraget ingår också att belysa de konsekvenser
för konkurrensen som en breddning av
prisinformationslagens tillämpningsområde kan komma
att medföra. Utredaren skall vidare analysera i vad
mån jämförpris bör kunna krävas även för andra
produkter än varor, t.ex. för vissa tjänster eller
nyttigheter. Ytterligare en fråga som, enligt
direktiven, skall utredas är om bestämmelserna i
lagen behöver kompletteras i fråga om marknadsföring
via Internet och TV. Utredaren skall lämna förslag
till de lagändringar som behövs. Uppdraget skall
redovisas senast i mars 2002.
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9
att prisinformationslagen är exempel på regler som
driver upp kostnaderna. Det är därför, enligt vad
som anförs i motionen, glädjande att regeringen har
tillkallat en utredare med uppgift att se över
prisinformationslagen. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att syftet med denna översyn
skall vara att ta bort onödiga detaljregler i lagen
(yrkande 5).
I motion 2001/02:L254 tar Magnus Jakobsson (kd)
upp frågan om dubbel prismärkning i euro och svenska
kronor. Motionären anser att det är viktigt att
Sverige inte hamnar efter övriga medlemsländer i EU
och förlorar de positiva effekter som finns för
konsumenterna med ett gemensamt valutaområde. Detta
kan, hävdar motionären, uppnås genom att den svenska
handeln börjar använda sig av samma dubbla
prismärkning såväl i euro som i svenska kronor som
redan tillämpas på flyg, färjor eller längs med
gränserna. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med vad som anförs om dubbel prismärkning.
Utskottets ställningstagande
Enligt direktiven till den särskilde utredaren med
uppgift att göra en översyn av prisinformationslagen
ingår i uppdraget att, i samråd med Näringslivets
nämnd för regelgranskning, särskilt granska
konsekvenserna för små företags villkor. Vad som
anförts i motion 2001/02:L9 yrkande 5 utgör därför
inte skäl att förorda förändrade utredningsdirektiv,
varför motionsyrkandet bör avslås.
Lagstadgade krav på dubbel prismärkning i euro och
svenska kronor i enlighet med vad som föreslås i
motion 2001/02:L254 skulle innebära betydande
kostnader för detaljhandeln. Med det anförda
föreslår utskottet att motionen skall avslås.
Nya marknader
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden rörande nyligen
konkurrensutsatta s.k. nya marknader bör
avslås. Resultatet av pågående arbete bör
avvaktas.
Bakgrund
Under senare år har fler och fler tjänster som
tidigare tillhandahållits i offentlig regi utsatts
för konkurrens. Verksamheterna har mer och mer
kommit att utföras antingen av privata företag eller
av statliga eller kommunala bolag på kommersiell
basis. Tendenserna har varit desamma över hela
Europa. Syftet har varit att rationalisera och
effektivisera verksamheten, att bättre ta till vara
resurser och sänka kostnader och priser.
Förändringarna har normalt inte inneburit att
staten eller kommunerna har släppt kontrollen över
tjänster som har ett allmänt intresse, men att
kontrollen sker i nya former. Den avreglering som
har skett i Sverige har i många fall sin grund i EG-
direktiv, medan Sverige i andra fall har gått steget
före övriga EU-länder.
Propositionen
I propositionen anförs att avregleringen har lett
till stora förändringar och också påverkat
medborgarnas roll som konsumenter. I många fall har
förändringsprocessen varit positiv men samtidigt
även skapat problem i form av försämrade villkor för
konsumenter och småföretagare. I propositionen gör
regeringen bedömningen att den pågående
liberaliseringen av tjänster i allmänhetens intresse
bör fortsätta eftersom den leder till lägre priser
och större valfrihet. Det är samtidigt, anförs i
propositionen, viktigt att konsumentpolitiken
utvecklas i samma takt och att tillgång för alla
säkras. Med hänsyn härtill finns, enligt regeringen,
anledning att närmare studera vilka effekter som
uppstår för konsumenterna då marknader öppnas för
konkurrens. Sådana studier skulle, anförs det i
propositionen, vara ett värdefullt instrument vid
bedömningen av vilka konsument- eller
näringspolitiska åtgärder det finns behov av och kan
samtidigt ge näringslivet värdefull information om
vad som krävs i form av egenåtgärder.
Regeringen redovisar i propositionen att man avser
att ge Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med
Konkurrensverket och övriga sektorsmyndigheter från
ett konsumentperspektiv genomföra systematiska
studier av marknader som nyligen öppnats för
konkurrens. I propositionen anförs vidare att
informationen till konsumenterna om marknader som
nyligen utsatts för konkurrens bör förbättras och
tillsynsmyndigheternas insatser skärpas.
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9
att många av de tjänster som betyder mest för
medborgarna i vardagen är offentligt producerade
eller offentligt styrda, samtidigt som den
konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för
livsmedel, kläder eller semesterresor inte gäller
för sjukvård, utbildning, barnomsorg eller
äldreboende. Konsumenterna är på dessa områden,
enligt motionärerna, helt utlämnade till politiska
eller administrativa beslut. I motionen begärs ett
tillkännagivande om betydelsen av en stärkt
kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den
offentliga tjänsteverksamheten (yrkande 6). I samma
motion anförs att tillämpningsområdet för
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen bör
utvidgas så att lagarna så långt som möjligt även
omfattar offentligt finansierade och styrda
verksamheter. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen skall ta
initiativ till en utredning med denna inriktning
(yrkande 7).
I motion 2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl.
(s) anser motionärerna att den offentliga sektorn
måste finna jämförelsetal så att medborgarna ges
vägledning när de skall välja mellan exempelvis
skolor och sjukvård. I motionen begärs ett
tillkännagivande om de nya marknaderna inom
konsumentpolitiken (yrkande 4).
I motion 2001/02:L246 av Ingegerd Saarinen m.fl.
(mp) anförs att om marknaden skall fungera effektivt
är det inte tillräckligt att det finns goda
förutsättningar för konkurrens. Därutöver krävs
också, enligt motionären, aktiva, kritiska och
välinformerade konsumenter. Alltfler stora
ekonomiska beslut med betydelse för den framtida
välfärden ligger nu på den enskildes ansvar. Att
välja pensionssparande, elleverantör, telebolag,
försäkringsbolag banklåneinstitut och liknande är
enligt vad som anförs i motionen en övermäktig
uppgift. I motionen yrkas ett tillkännagivande om
att det bör införas en statlig databas för
konsumentinformation om marknaderna för el,
försäkringar, telefoni och pensionssparande. Ett
motsvarande yrkande framställs i motion
2000/01:L704 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp).
Utskottets ställningstagande
Utskottet är i dag inte berett förorda något
särskilt initiativ från riksdagens sida med
anledning av motion 2001/02:L9 yrkandena 6 och 7. I
stället bör resultatet av de i propositionen
aviserade studierna av avregleringarnas effekter för
konsumenterna först avvaktas. Först därefter kan det
bli meningsfullt att ta upp en diskussion om vilka
eventuella lagändringar eller andra åtgärder som bör
komma till stånd. Med det anförda föreslår utskottet
att motionen skall avslås i nu aktuella delar.
Vad sedan gäller motionerna 2000/01:L704,
2000/01:L721 yrkande 4 och 2001/02:L246 erinrar
utskottet om att regeringen i propositionen gör
bedömningen att informationen till konsumenterna om
marknader som nyligen utsatts för konkurrens bör
förbättras och att tillsynsmyndigheternas insatser
bör skärpas. I det sammanhanget bör nämnas att
regeringen för åren 20012003 anslagit 20 miljoner
kronor för att vidareutveckla Konsumentverkets
satsning på en webbplats för konsumentinformation.
Syftet med webbplatsen är att den skall vara en
kunskapsbas och mötesplats för enskilda konsumenter,
myndigheter, organisationer och andra. Vidare kan
pekas på att Konsumenternas Bankbyrå avser att
utvidga sin verksamhet till att även avse fond- och
värdepappersmarknaden och att arbete pågår med att
inrätta ett branschfinansierat organ för information
och vägledning på elområdet. Utskottet kan för sin
del inte se att det skulle föreligga någon
motsättning mellan regeringens och motionärernas
grundinställning i frågan. Det saknas därmed enligt
utskottets mening skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionerna.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna 2000/01:L704, 2000/01:L721
yrkande 4 och 2001/02:L246.
Etisk märkning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet kan inte finna skäl till några
riksdagens vidare åtgärder när det gäller
s.k. etisk märkning. Samtliga motionsyrkanden
bör avslås. Jämför reservationerna nr 13 (m)
och nr 14 (c).
Bakgrund
Under senare år har det vuxit fram ett antal
märkningssystem som syftar till att visa att vissa
produkter eller tjänster uppfyller särskilda
kriterier, exempelvis vad gäller miljöbelastning
eller produktionsförhållanden. På så sätt ges
konsumenten en möjlighet att genom ett aktivt val av
produkt eller tjänst göra ett ställningstagande,
exempelvis i en viss etisk fråga. Som exempel på
sådan märkning kan nämnas frivillig
rättvisemärkning, positiv miljömärkning och
jämställdhetsmärkning.
Rättvisemärkningen lanserades våren 1997 och
garanterar odlare och lantarbetare i tredje världen
en skälig ersättning för sitt arbete och bättre
betalt än vad det akutella världsmarknadspriset
medger. Inköpen sker direkt från producenten, som
har rätt till avtal på minst ett år och möjlighet
till förskottsbetalning. Dessutom ges en premie för
ekologisk odling. För anställda krävs minimilöner,
och barnarbete får inte förekomma. Bakom den svenska
rättvisemärkningen står bl.a. fackliga och kristna
organisationer.
Positiv miljömärkning innebär att de produkter som
är minst miljöbelastande inom en produktgrupp lyfts
fram med hjälp av ett miljömärke. Märkningen bygger
på att kriterier fastställs för olika
produktgrupper. Kriterierna anger vilka miljö- och
funktionskrav som skall vara uppfyllda för att en
produkt skall kunna tilldelas miljömärket. Runt om i
världen finns en rad olika miljömärken, bl.a. den
nordiska svanmärkningen och EU:s Blommanmärkning.
Jämställdhetsmärkning har som syfte att utveckla
kvaliteterna på produkter och tjänster på ett sådant
sätt att könsaspekterna beaktas. En märkning skall
visa att en produkt eller tjänst är utformad på ett
sådant sätt så att den är anpassad till både
kvinnors och mäns behov och villkor eller genom att
tillverkaren tillhandahåller produktvarianter för
båda könen.
Pågående arbete
I februari 1999 tillkallade regeringen en särskild
utredare med uppgift att förutsättningslöst utreda
förutsättningarna för och möjligheterna att införa
en frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster (dir. 1999:13).
Utredningen har antagit namnet Utredningen om
frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster och skall redovisa sitt uppdrag senast den
31 december 2001.
Svanmärkningen har nyligen varit föremål för en
utvärdering ur ett konsument- och miljöperspektiv av
en arbetsgrupp inom ramen för Nordiska
ministerrådet. Arbetsgruppen har föreslagit en
strategi för den framtida svanmärkningen.
Utvärderingen och den föreslagna strategin behandlas
för närvarande inom Nordiska ministerrådet.
Propositionen
I propositionen anförs att miljömärkning och etisk
märkning är viktiga verktyg för att konsumenterna
skall kunna göra väl överlagda val på marknaden. De
frivilligorganisationer som ansvarar för olika
former av märkningsordningar har, enligt regeringen,
behov av ökade medel för att utveckla kriterierna
för dessa märkningar för att märkningarna skall
kunna få en ökad spridning. Medel bör därför
avsättas för att organisationer skall kunna söka
medel för att utveckla kriterier för olika former av
miljömärkning och etisk märkning, framför allt vad
beträffar märkning av livsmedel.
När det gäller miljömärkning anförs i
propositionen att regeringen kommer att återkomma i
denna fråga i samband med uppföljningen av
regeringens skrivelse 1997/98:67 Konsumenterna och
miljön en handlingsplan för hållbar utveckling.
Motionerna
I motion 2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp)
anser motionärerna att det är glädjande att
regeringen föreslår ett delmål om ökad spridning av
miljömärkning och etisk märkning. Enligt
motionärernas uppfattning bör dock delmålet
kompletteras med ett mål om kriterieutveckling och
kriteriebreddning. Märkningssystemen skall, anförs
det i motionen, både vägleda den medvetne
konsumenten och fungera pådrivande på producenterna,
något som kräver att systemen är trovärdiga och
ligger i framkanten med utvecklingen inom det
aktuella produktområdet. Möjligheten att
kontinuerligt utveckla märkningskriterierna är
alltså, menar motionärerna, grundläggande för att
systemet skall kunna fungera. Motionärerna anser att
regeringens begränsning av de medel som skall
avsättas till kriterieutveckling till livsmedel är
helt felaktig och förutsätter att 3 miljoner av de
extra 10 miljoner kronor som avsatts för
konsumentområdet under åren 20022004 skall användas
för kriterieutveckling inom alla befintliga system
för miljömärkning och etisk märkning som uppfyller
krav på oberoende, öppenhet och allmännytta. Berörda
organisationer bör, anser motionärerna, få vara med
vid bedömningen av vilka märkningssystem som bör få
bidrag till kriterieutveckling. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts
om delmål för konsumentpolitiken (yrkande 2).
Christina Axelsson m.fl. (s) understryker i motion
2001/02:L346 vikten av rättvisemärkningen och anför
att statliga myndigheter och organisationer borde gå
i bräschen för rättvisemärkta produkter i så stor
utsträckning som möjligt. I motionen begärs ett
tillkännagivande om rättvis handel och
rättvisemärkning. Ett motsvarande yrkande om vikten
av att rättvisemärkningen skall fortgå framförs i
motion 2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl. (s)
(yrkande 5).
Rättvisemärkningen tas upp även i motion
2001/02:L278 av Michael Hagberg (s). Motionären
anser att rättvisemärkningen dels ger konsumenterna
en möjlighet att bidra till en rättvisare
världshandel, dels bidrar till att social, ekonomisk
och demokratisk utveckling gynnas i de områden där
de märkta produkterna framställs. Regeringen bör
därför, enligt motionären, verka för att
rättvisemärkningen av produkter skall uppvärderas
och få större uppmärksamhet. I motionen begärs ett
tillkännagivande om rättvis handel.
Christel Anderberg m.fl. (m) hävdar i motion
2001/02:L2 att det finns en risk att hysterin med
etisk märkning, jämställdhetsmärkning eller andra
detaljmärkningar leder till minskat utbud och ökade
kostnader. Självreglering och god branschsedvänja är
enligt motionärerna bättre än lagar och regler om
statlig märkning. Märkning av varor bör, anförs det
vidare, tillåtas vara ett konkurrensverktyg snarare
än ett statligt kontrollmedel. I motionen begärs ett
tillkännagivande om frivillig märkning av varor
(yrkande 7).
I motion 2001/02:L366 av Barbro Feltzing m.fl.
(mp) yrkas ett tillkännagivande om att regeringen, i
den aviserade propositionen om jämställdhetsmärkning
av varor och tjänster, skall lägga fram förslag som
innebär att det skall vara möjligt att
jämställdhetsmärka även företag och reklam.
I motion 2001/02:L252 av Ingemar Vänerlöv (kd)
anförs att konsumenterna har svårt att välja bort
produkter som är testade på djur eftersom det inte
finns någon obligatorisk märkning av sådana
produkter. Motionären anser att en märkning av
djurtestade produkter skulle underlätta
konsumenternas produktval utifrån ett etiskt
perspektiv men även innebära en konkurrensfördel för
icke djurtestade produkter och i förlängningen en
minskad försöksdjursanvändning. I motionen begärs
tillkännagivanden om behovet av märkning av
djurtestade produkter (yrkande 1) och om att sådana
regler bör harmoniseras på EU-nivå (yrkande 2).
Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4
att det ofta är svårt att ta reda på var ett plagg
är tillverkat och med vilken produktionsmetod.
Motionärerna begär därför ett tillkännagivande om
att alla textilier och kläder, utöver pris och
skötselråd, även skall märkas med produktionsland
(yrkande 6). I samma motion pekar motionären på att
textilier kan innehålla farliga restprodukter, dels
bekämpningsmedel, dels farliga färgämnesrester.
Motionären anser därför att Sverige inom EU skall
verka för att alla textilier skall miljömärkas
(yrkande 7).
Elisebeht Markström pekar i motion 2001/02:L251 på
problemet med s.k. krogsnusk och matförgiftade
restauranggäster. Motionären anser att ett
offentliggörande av negativa resultat av
tillsynsmyndigheternas hygienkontroll i form av ett
märke uppsatt på restaurangdörren skulle fungera som
en god konsumentupplysning vid val av restaurang. I
motionen begärs ett tillkännagivande om aktivt
offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens uppfattning att
miljömärkning och etisk märkning är viktiga verktyg
för att konsumenterna skall kunna göra väl avvägda
val på marknaden. Det är därför positivt att
regeringen avser att avsätta medel för att
organisationer skall kunna söka medel för att
utveckla kriterier. Det bör inte ankomma på
utskottet att göra några uttalanden vad gäller den
närmare fördelningen av dessa medel eller formerna
för detta. Inte heller i övrigt finner utskottet
skäl föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning
av motion 2001/02:L7 yrkande 2.
När det gäller önskemålen i motionerna
2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02:L278 och
2001/02:L346 om en stärkt rättvisemärkning kan
utskottet inte finna att det föreligger någon
motsättning mellan motionärernas uppfattning och
inriktningen på regeringens arbete på området.
Beträffande yrkandet i motion 2001/02:L366 om att
jämställdhetsmärkning även skall avse företag och
reklam konstaterar utskottet att det pågående
utredningsarbetet, enligt sina direktiv, är inriktat
på märkning av produkter och tjänster och att
riksdagen så sent som våren 2000 avslagit
motionsyrkanden med samma innebörd som det nu
aktuella (bet. 2000/01:AU03). Lagutskottet finner
inte skäl att göra någon annan bedömning i dag än
den riksdagen nyligen gjort i frågan.
Såvitt utskottet är bekant förekommer varken etisk
märkning eller miljömärkning som är obligatorisk.
Ett bifall till yrkandet i motion 2001/02:L2 yrkande
7 om frivillig märkning skulle därmed inte tjäna
något syfte.
Vad gäller frågan om märkning av produkter som
testats på djur som tas upp i motion 2001/02:L252
erinrar utskottet om motsvarande yrkande som
avstyrktes av utskottet våren 2000. Utskottet
hänvisade därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1999/2000:LU5 till att frågan om att
införa en nationell obligatorisk märkning av
djurtestade produkter redan utretts och avvisats av
Konsumentverket. Vidare hänvisades till pågående
lagstiftningsarbete som, enligt utskottets mening,
låg i linje med motionsönskemålen och som borde
avvaktas. Utskottet har i dag samma inställning.
I fråga om ursprungsmärkning av kläder som tas upp
i motion 2001/02:L4 erinrar utskottet om att lagen
(1982:736) om ursprungsmärkning av kläder innebar
att kläder vid yrkesmässig försäljning skulle vara
märkta med uppgift om tillverkningsland (prop.
1981/82:148, bil. 1, bet. NU59, rskr. 402). I
regeringens proposition med förslag till godkännande
av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
gjorde regeringen bedömningen att lagen utgjorde ett
otillåtet handelshinder och föreslog att lagen
skulle upphävas. Regeringen hänvisade i
propositionen till att EG-domstolen i en dom den 25
april 1985 i mål 20/783, Kommissionen mot
Storbritannien, underkänt en motsvarande brittisk
lag eftersom lagen, enligt EG-domstolen, utgjorde en
s.k. åtgärd med motsvarande verkan i strid mot
artikel 30 i EG-fördraget (numera artikel 28).
EES-utskottet delade i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1992/93:EU1 regeringens bedömning, varför
lagen upphävdes med verkan från den 1 januari 1993.
Riksdagen behandlade senast motionskrav om införande
av obligatorisk ursprungsmärkning av textilier och
kläder våren 1998. Näringsutskottet avstyrkte då i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1997/98:NU17
bifall till motionsyrkandet med hänvisning dels till
riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan,
dels till att ursprungsmärkning av kläder förekommer
på frivilligt initiativ av vissa tillverkare, något
som utskottet såg positivt på.
Lagutskottet finner inte skäl att förorda något
annat ställningstagande än det riksdagen gjorde
våren 1998.
När det gäller önskemålet om miljömärkning av
textilier i motion 2001/02:L4 yrkande 7 kan
utskottet upplysa om att Nordiska
Miljömärkningsnämnden i december 1999 beslutat om
kriterier för svanmärkning av textilier. Kriterierna
ställer inte bara miljökrav på
tillverkningsprocessen utan även på den färdiga
produkten som sådan. Sålunda finns flera gränsvärden
som inte får överskridas när det gäller kemikalie-
och metallinnehåll i textilierna. Även inom EU:s
miljömärkningssystem Blomman fastställdes kriterier
för textilområdet år 1999. Dessa är för närvarande
föremål för en revidering som syftar till att bl.a.
utvidga kriteriernas tillämpningsområde. Det saknas
enligt utskottet skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Utskottet finner inte skäl föreslå någon åtgärd
från riksdagens sida i den fråga om märkning av
restauranger som tas upp i motion 2001/02:L251.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7,
2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,
2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02: L366 skall avslås.
Mål för Konsumentverket
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör godkänna vad regeringen
föreslår i propositionens avsnitt 13 om mål
för Konsumentverket. Motionsyrkanden som
gäller verkets organisation och uppgifter
m.m. bör avslås. Jämför reservation nr 15
(m).
Propositionen
Regeringen föreslår att målen för Konsumentverkets
verksamhet skall anpassas till de i propositionen
föreslagna målen för konsumentpolitiken och således
vara följande att konsumenternas ställning och
inflytande på marknaden skall stärkas
(inflytandemålet), att hushållen skall ha goda
möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra
resurser effektivt (hushållningsmålet), att
konsumenternas hälsa och säkerhet skall skyddas
(säkerhetsmålet), att sådana konsumtions- och
produktionsmönster skall utvecklas som minskar
påfrestningarna på miljön och bidrar till en
långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att
konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,
information och utbildning (kunskapsmålet).
Målen skall vara styrande såväl för
Konsumentverkets nationella konsumentpolitiska
arbete som för verkets arbetet i EU och andra
internationella forum.
Vad gäller Konsumentpolitiska kommitténs förslag
att regeringen bör se över möjligheterna att föra
över vissa av verkets uppgifter, däribland
energifrågor, frågor med anknytning till EU:s
miljömärkningssystem och lagstiftning om TV-
signaler, till andra myndigheter konstaterar
regeringen att kommitténs analys inte är
tillräckligt omfattande för att regeringen skall
kunna göra någon sådan omfördelning av
arbetsuppgifter i dagsläget. Regeringen för dock
inom ramen för myndighetsdialogen en löpande
diskussion med Konsumentverket om vilken inriktning
verksamheten skall ha och vilka prioriteringar som
bör göras. Inom Regeringskansliet förs också löpande
diskussioner om hur uppgifterna mellan
myndigheterna bör fördelas.
Motionerna
Verksamheten vid Konsumentverket aktualiseras av
Stig Rindborg m.fl. (m) i motion 2000/01:L705. I
motionen anförs att ett allomfattande statligt
ansvarstagande leder till passivitet och skapar en
dyr och oftast otymplig byråkrati som hela tiden
ligger efter utvecklingen på de områden där den är
satt att verka. Motionärerna anser att mycket av
Konsumentverkets verksamhet kan privatiseras, bl.a.
förlagsverksamheten liksom provnings- och
forskningsverksamheten. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att regeringen skall ges i
uppdrag att lägga fram begränsningar av
Konsumentverkets verksamhet (yrkande 1).
Christel Anderberg m.fl. (m) framför i motion
2001/02:L2 liknande synpunkter. Enligt vad som
anförs i motionen är Konsumentverkets uppgifter för
närvarande alltför omfattande, vilket leder till
splittring av verksamheten. Verkets
myndighetsfunktion bör, menar motionärerna,
begränsas till produktkontroll och tillsyn över
efterlevnaden av den konsumenträttsliga
lagstiftningen. I motionen yrkas att regeringen
skall avyttra förlags- och provtagningsverksamheten
vid Konsumentverket (yrkande 4).
I motion 2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
anser motionärerna att myndighetsutövningen vid
Konsumentverket bör separeras från de
opinionsbildande uppgifterna. En bättre uppdelning
av dessa uppgifter skulle, anförs det i motionen,
främja marknadens funktionssätt. I motionen begärs
ett tillkännagivande om att Konsumentverkets
myndighetsorganisation skall ses över (yrkande 9).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör målen för
Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya mål
för konsumentpolitiken som utskottet i det
föregående ställt sig bakom. Utskottet föreslår
därför att riksdagen godkänner vad regeringen
föreslår i propositionens avsnitt 13 om mål för
Konsumentverket.
Av detta och utskottets tidigare
ställningstaganden i fråga om den allmänna
inriktningen på konsumentpolitiken och det statliga
engagemanget på området följer att motionerna
2000/01:L705 yrkande 1 och 2001/02:L2 yrkande 4 bör
avslås.
I övrigt förutsätter utskottet att verkets
uppgifter och organisation kontinuerligt diskuteras
inom ramen för myndighetsdialogen och att regeringen
tar de initiativ som kan vara erforderliga.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L2 yrkande 4, 2001/02:L9 yrkande 9 och
2000/01:L705 yrkande 1 skall avslås.
Tvistlösning utom domstol
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande som gäller tvistlösning
utom domstol bör avslås. Pågående arbete på
såväl nationell som internationell nivå
ligger väl i linje med motionsönskemålen.
Jämför reservation nr 16 (m).
Motionen
Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion
2001/02:L2 att det är viktigt att modeller för
tvistlösning utom rätta stimuleras. Motionärerna
ställer sig bakom arbetet som för närvarande pågår
med att inrätta ett nätverk för utomrättslig
gränsöverskridande tvistlösning, och i motionen
begärs ett tillkännagivande om vikten av
utomrättslig tvistlösning (yrkande 8).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna vad gäller det angelägna i att skapa
tvistlösningsmekanismer i vilka särskilt
gränsöverskridande tvister kan lösas på ett enkelt,
snabbt, billigt men också rättssäkert sätt.
Frågan har också under senare år uppmärksammats i
en rad olika sammanhang. Inom EU har alltsedan
mitten av 1980-talet uppmärksammats de problem som
kan möta konsumenter när det gäller möjligheterna
att hävda sin rätt vid gränsöverskridande handel.
Därefter har en lång rad åtgärder vidtagits i syfte
att underlätta för konsumenter att få sin rätt
prövad och att undvika långdragna, dyra och
besvärliga förfaranden. Bland dessa åtgärder kan
nämnas de nätverk av tvistlösningsorgan från hela
EU, EEJ-Net och FIN-Net, som nyligen har inrättats.
Under senare år har även inletts försök med
tvistlösningsmodeller online på Internet.
Kommissionen har åtagit sig att senast den 31
december 2001 lägga fram ett meddelande om
främjandet av tvistlösning på Internet.
I regeringens skrivelse år 1996 om mål och
inriktning för det svenska arbetet med
konsumentpolitiska frågor inom EU anfördes sålunda,
utan erinran från riksdagens sida, att Sverige skall
verka för åtgärder och samarbete på gemenskapsnivå
som gör att konsumenterna snabbt, enkelt, billigt
och rättssäkert skall kunna hävda sin rätt vid
handel över gränserna (skr. 1995/96:LU181, bet.
LU26).
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att pågående arbete på
såväl internationell som nationell nivå ligger väl i
linje med vad som anförs i den nu aktuella motionen.
Någon riksdagens vidare åtgärd kar därför inte anses
påkallad.
Med det anförda föreslår utskottet att motion
2001/02:L2 yrkande 8 skall avslås.
Reservationer
1. Principiella frågor (punkt 1)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström och
Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2
yrkandena 1 i denna del och 3.
Ställningstagande
Vi anser att tiden nu är mogen för en annan grundsyn
på konsumentpolitiken än den som kommer till uttryck
i propositionen. Regeringens inriktning bygger på
ett centralistiskt och planekonomiskt tänkande och
en förmyndarmentalitet som tar ifrån den enskilde
medborgaren dennes verkliga konsumentmakt.
Konsumentpolitiken bör enligt vår uppfattning vara
inriktad på att öka den konkurrensutsatta sektorn,
att vidga området för privat näringsverksamhet, att
avveckla offentliga monopol och minska offentligt
ägande i näringsverksamhet och att genom
strukturella förändringar i form av avregleringar
stimulera marknaden och företagandet. Den princip
som måste ligga till grund för all politik,
inklusive konsumentpolitiken, är att kunden alltid
har rätt och att det är den enskilde medborgaren som
skall ges tillbaka inflytandet och bestämmanderätten
och få göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på
sin egen kunskap, sunda lagar och en lyhörd och
ansvarstagande marknad. För att uppnå detta måste
konsumentpolitiken i sin helhet decentraliseras och
det offentliga engagemanget tonas ned.
Enligt vår mening bör den framtida
konsumentpolitiken utformas i enlighet med den
principiella inställning som här redovisats.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2
yrkandena 1 i denna del och 3, som sin mening ge
regeringen till känna.
2. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i
propositionen i fråga om mål för konsumentpolitiken
(avsnitt 4.1), bifaller motion 2001/02:L2 yrkande 1
i denna del samt avslår motionerna 2001/02:L4
yrkande 1, 2001/02:L6 yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7
yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och
2000/01:L721 yrkande 1.
Ställningstagande
Vårt principiella ställningstagande i fråga om
inriktningen av den framtida konsumentpolitiken (se
reservation 1) innebär att vi inte kan ställa oss
bakom de mål för konsumenpolitiken som regeringen
föreslår i propositionen. Regeringen bör därför
snarast återkomma till riksdagen med förslag till
nya mål i linje med vad som anförs i reservation 1.
I avvaktan på ett sådant förslag har vi valt att,
som en tillfällig lösning, inte yrka avslag på
propositionen i denna del. När det gäller de av
regeringen föreslagna målen bör kunskapsmålet sättas
främst.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2
yrkande 1 i denna del och med avslag på
motionerna 2001/02:L4 yrkande 1, 2001/02:L6
yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7 yrkande 1,
2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och
2000/01:L721 yrkande 1, som sin mening ge
regeringen till känna.
3. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen godkänner därmed vad som föreslås i
propositionen i fråga om mål för konsumentpolitiken
(avsnitt 4.1), bifaller motion 2001/02:L6 yrkande 1
och avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande 1 i denna
del, 2001/02:L4 yrkande 1, 2001/02:L6 yrkande 2,
2001/02:L7 yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1,
2000/01:L715 och 2000/01:L721 yrkande 1.
Ställningstagande
Vi har inget att erinra mot de konsumentpolitiska
mål som föreslås i propositionen. Enligt vår
uppfattning bör dock målen kompletteras med
ytterligare ett mål, nämligen tillgänglighet och
användbarhet för funktionshindrade konsumenter.
Konsumentområdet omfattas visserligen, i likhet med
alla samhällssektorer, av de nationella
handikappolitiska målen. Det krävs dock kraftfulla
insatser och politiska initiativ för att nå
jämlikhet och delaktighet i konsumentpolitiken för
människor med funktionshinder. För att ytterligare
understryka vikten av att funktionshindrade
konsumenters situation uppmärksammas och beaktas i
alla sammanhang på det konsumentpolitiska området
bör ett särskilt konsumentpolitiskt mål införas. Det
är således viktigt att handikappolitiken inte
stannar vid den nationella handikappolitiska
handlingsplanen, utan implementeras i sitt naturliga
sammanhang.
Regeringen bör mot denna bakgrund ges i uppdrag
att omgående återkomma till riksdagen med ett
förslag till nytt konsumentpolitiskt mål i enlighet
med vad som nu har uttalats.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L6
yrkande 1 och med avslag på motionerna
2001/02:L2 yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4
yrkande 1, 2001/02:L6 yrkande 2, 2001/02:L7
yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1,
2000/01:L715 och 2000/01: L721 yrkande 1,
som sin mening ge regeringen till känna.
4. Kommunal konsumentverksamhet (punkt 5)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del och avslår motionerna 2001/02:L7
yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707, 2000/01:L721
yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.
Ställningstagande
Vi delar inte regeringens positiva syn på den
kommunala konsumentvägledningen och anser att
offentligt finansierade konsumentvägledare inte är
det bästa sättet att använda skattemedel på eller
att hjälpa konsumenterna. Uppkomna problem och
missförstånd kan enligt vår mening i de flesta fall
lösas av representanter för ortens handel och
konsumentföreträdare, exempelvis frivilliga
organisationer.
Konsumentvägledarnas kunskaper bygger på
Konsumentverkets databaser. Dessa borde öppnas för
konsumenterna så att informationen blir
lättillgänglig. På så sätt kan kommunerna spara båda
pengar och personal.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del och med avslag på motionerna
2001/02:L7 yrkande 4, 2001/02:L8, 2000/01:L707,
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295,
som sin mening ge regeringen till känna.
5. Märkning av livsmedel (punkt 7)
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L5 och
avslår motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4 yrkandena
2 och 3, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande
4.
Ställningstagande
För att konsumenterna skall kunna göra medvetna val
och etiska ställningstaganden som påverkar miljön
och den egna hälsan krävs god information om de
varor och tjänster som finns på marknaden. Märkning
av livsmedel är därför viktig för konsumentens val
av produkt. Det är i dag svårt för konsumenterna att
veta varifrån kött egentligen kommer. I Sverige
gäller sedan den 15 september 2000 särskilda regler
för nötkött. Dessa regler innebär att nötkött från
boskap som är uppfödd och slaktad i Sverige skall
vara märkt med köttets ursprung. Detta är bra och
underlättar för konsumenterna. Enligt vår mening bör
dock regeringen ta initiativ till att även andra
köttslag märks på samma sätt.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L5 och med
avslag på motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4
yrkandena 2 och 3, 2001/02:L7 yrkande 6 och
2001/02:L9 yrkande 4, som sin mening ge regeringen
till känna.
6. Märkning av livsmedel (punkt 7)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4
yrkandena 2 och 3 och avslår motionerna 2001/02:L3,
2001/02:L5, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9
yrkande 4.
Ställningstagande
Svenska livsmedel produceras med mycket höga miljö-
och djurskyddskrav, vilket gör att konsumenterna kan
känna trygghet vid inköp och konsumtion av sådana
varor. För att stärka konsumenternas ställning krävs
en konsekvent märkning av livsmedel avseende
produktionsland, förekomst av genmodifierade
produkter, antibiotika, hormoner, bestrålning,
färgämnen och andra tillsatser. Sådan märkning är en
grundförutsättning för att konsumenterna skall kunna
utöva sin konsumentmakt och bli verktyg för att
stoppa plågsam djuruppfödning och tveksamma
produktionsmetoder.
Mot bakgrund av vad som nu uttalats bör regeringen
än mer kraftfullt arbeta för att ursprungsmärkningen
av livsmedel utvecklas och att märkning av
genmodifierade livsmedel kommer till stånd.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4
yrkandena 2 och 3 och med avslag på
motionerna 2001/02: L3, 2001/02:L5,
2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande
4, som sin mening ge regeringen till känna.
7. Konsumentundervisning (punkt 8)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L2
yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och
avslår motionerna 2001/02:L4 yrkande 4, 2001/02:L7
yrkande 3 och 2001/02:L265.
Ställningstagande
Vi anser att den bästa konsumentsatsningen är att ge
barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande
konsumentkunskap och privatekonomi.
Konsumentfrågorna har ofta en otydlig roll i skolan,
och den gränsöverskridande karaktären på frågorna
medför att området inte prioriteras i undervisningen
i tillräckligt hög grad.
Det finns en omedvetenhet i samhället om
betydelsen av hushållsplanering och privatekonomi.
Skolungdomar bör därför ges möjlighet att lära sig
privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt i
grundskolan. Privatekonomi bör också kunna vara ett
möjligt tillvalsämne i gymnasieskolan. Det bör
ankomma på regeringen att initiera arbete med denna
inriktning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2
yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och
med avslag på motionerna 2001/02:L4 yrkande 4,
2001/02:L7 yrkande 3 och 2001/02:L265, som sin
mening ge regeringen till känna.
8. Konsumentundervisning (punkt 8)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L4
yrkande 4 och 2001/02: L265 yrkande 1 och avslår
motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,
2001/02:L7 yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och
2001/02:L265 yrkande 2.
Ställningstagande
Jag anser att det är glädjande att regeringen nu
förespråkar att konsumentundervisningen skall
utvecklas. Konsumentkunskap handlar om att man skall
kunna hantera vardagliga situationer och skall
utgöra en grund för att man skall kunna välja en
livsstil som står i samklang med en hållbar
konsumtion och utveckling. Det handlar också om att
man skall kunna ta till vara sina rättigheter och
skyldigheter som konsument och medborgare. Under
skoltiden skall eleverna utbildas till självständiga
och kunniga konsumenter genom att få kunskap om kost
och hälsa, konsumtion och miljö, konsumenträtt,
personlig ekonomi, globala resurser, boende, kläder,
pris och kvalitet samt reklamens påverkan på
konsumtionen. Konsumentundervisningen bör brytas ned
på ämnesområden och i princip finnas med i varje
ämne. Vissa delar bör komma in som egna ämnen, men
det bör vara varje enskild kommuns sak att avgöra
detta. Hushållning med våra resurser, återvinning
och källsortering bör gå som en röd tråd genom hela
skolutbildningen. Mot denna bakgrund är det av stor
vikt att konsumentundervisningen kommer alla till
del, såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. Det
är vidare angeläget att regeringen tar initiativ
till åtgärder för att råda bot på bristen på lärare
i hem- och konsumentkunskap.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L4
yrkande 4 och 2001/02:L265 yrkande 1 och med avslag
på motionerna 2001/02:L2 yrkande 2 i denna del,
2001/02:L7 yrkande 3, 2000/01:L705 yrkande 3 och
2001/02:L265 yrkande 2, som sin mening ge regeringen
till känna.
9. Ideella organisationer (punkt 9)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L705
yrkande 2 och avslår motionerna 2001/02:L1,
2001/02:L4 yrkande 5 och 2000/01:L721 yrkande 3.
Ställningstagande
I dagens Sverige finns, till skillnad från vad som
är fallet i många andra länder, inte någon egentligt
fri och självständig konsumentrörelse som utgår från
den enskildes behov. Av vårt tidigare principiella
ställningstagande i fråga om inriktningen av den
framtida konsumentpolitiken (se reservation 1)
följer att det offentliga engagemanget på det
konsumentpolitiska området bör tonas ned. På så sätt
kan konsumentsammanslutningar ges möjlighet att
bildas, växa och ta på sig ytterligare uppgifter.
Genom sådana organisationer finns det goda
betingelser för konsumenterna att gemensamt vara
pådrivande i angelägna konsumentfrågor på såväl
nationell som internationell nivå, något som även
skulle främja en verklig marknadsekonomi. Regeringen
bör, mot bakgrund av vad som nu har sagts, ges i
uppdrag att återkomma till riksdagen med förslag
till hur framväxten av frivilliga och oberoende
konsumentorganisationer kan stimuleras.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion
2000/01:L705 yrkande 2 och med avslag på
motionerna 2001/02:L1, 2001/02:L4 yrkande 5
och 2000/01:L721 yrkande 3, som sin mening
ge regeringen till känna.
10. Ideella organisationer (punkt 9)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4 yrkande
5 och avslår motionerna 2001/02:L1, 2000/01:L705
yrkande 2 och 2000/01:L721 yrkande 3.
Ställningstagande
I likhet med regeringen anser jag att
folkrörelsernas och andra ideella organisationers
deltagande i konsumentpolitiken är viktigt och
önskvärt. Ett sådant deltagande tillför såväl
kunskap som en oumbärlig lokal förankring och kan
bidra till en livfull dialog mellan medborgare och
konsumenter. Det är dock inte rätt väg att, som
aviseras i propositionen, tillsätta en särskild
arbetsgrupp inom Regeringskansliet med uppgift att
lämna förslag till hur organisationer kan få ett
ökat inflytande. Detta synsätt är ett
ovanifrånperspektiv som jag inte kan ställa mig
bakom. I stället bör ett underifrånperspektiv
anläggas som innebär att flera olika sätt att
påverka tillåts. Konsumentorganisationerna vet
själva hur de kan få ett ökat inflytande. Problemet
är att det saknas ekonomiska resurser.
Organisationerna bör ges möjligheter att själva
skapa förutsättningar för ökat inflytande.
Regeringen bör i det fortsatta arbetet på det
konsumentpolitiska området verka för en sådan
utveckling.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4 yrkande
5 och med avslag på motionerna 2001/02:L1,
2000/01:L705 yrkande 2 och 2000/01:L721 yrkande 3,
som sin mening ge regeringen till känna.
11. Produktsäkerhetslagens tillämpningsområde
(punkt 15)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2001/02:L2
yrkande 6 och 2000/01: L706.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör konsumenter inte i något
sammanhang utsättas för farliga varor och tjänster.
Därvid är produktsäkerhetslagen av stor betydelse.
Den nuvarande lagstiftningen är dock förenad med
påtagliga nackdelar. De tjänster som tillhandahålls
konsumenterna kan nämligen vara behäftade med samma
risker, oavsett om huvudmannen för verksamheten är
enskild eller offentlig. Med den nuvarande ordningen
är risken stor att vissa tjänster helt faller
utanför skyddslagstiftningen. En annan aspekt som
måste beaktas är att den nuvarande
produktsäkerhetslagen inte är konkurrensneutral.
Sverige genomgår för närvarande en genomgripande
strukturomvandling som innebär att gränserna mellan
privat och offentlig verksamhet suddas ut alltmer,
vilket innebär att samma tjänster kan komma att
underkastas olika lagstiftning, beroende på vem som
är huvudman för verksamheten. Från såväl konsument-
som konkurrenssynpunkt är det således nu hög tid att
utvidga produktsäkerhetslagens tillämpningsområde så
att lagen är tillämplig även på tjänster som
produceras i offentlig regi. Regeringen bör omgående
låta utreda frågan och återkomma med ett
erforderligt lagförslag. I sammanhanget bör
understrykas vikten av att utredningsarbetet
påbörjas omgående och att det saknas anledning att
avvakta den i propositionen aviserade översynen av
produktsäkerhetslagen med anledning av det nyligen
antagna produktsäkerhetsdirektivet.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2
yrkande 6 och 2000/01:L706, som sin mening ge
regeringen till känna.
12. Konsumentforskning (punkt 17)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
5.
Ställningstagande
Vi anser att regeringen i alltför hög grad
detaljstyr forskningen. Detaljstyrning med krav på
ökad samhällsnytta av det ena eller andra slaget
begränsar den akademiska friheten och riskerar
dessutom att få motsatt verkan. Forskning är
naturligtvis centralt på ett sådant område som
konsumentpolitiken. En fri forskning har dock bättre
förutsättningar att lyckas, varför statens mål bör
vara att skapa förutsättningar för utveckling och
bibehållande av starka och självständiga
forskningsinstitutioner.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande
5, som sin mening ge regeringen till känna.
13. Etisk märkning (punkt 20)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
7 och avslår motionerna 2001/02:L4 yrkandena 6 och
7, 2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,
2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02:L366.
Ställningstagande
Vi anser att märkning av varor skall vara ett
konkurrensverktyg snarare än ett statligt
kontrollmedel. Lagstadgade krav på märkning innebär
merkostnader för konsumenterna och ett mindre utbud.
Seriösa företag övervakar sin tillverkning och
informerar sina kunder. Medvetna konsumenter väljer
bäst själva vilka företag som producerar sina varor
på ett sätt som passar deras intressen och val.
Regeringen bör verka för att alla
märkningsordningar skall vara frivilliga.
Vad som sålunda anförts i reservationen om
frivillig märkning bör riksdagen, med bifall till
motion 2001/02:L2 yrkande 7 och med avslag på
motionerna 2001/02:L4 yrkandena 6 och 7, 2001/02:L7
yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02:L251,
2001/02:L252, 2001/02:L278, 2001/02:L346 och
2001/02:L366 som sin mening ge regeringen till
känna.
14. Etisk märkning (punkt 20)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L4
yrkandena 6 och 7 och avslår motionerna 2001/02:L2
yrkande 7, 2001/02:L7 yrkande 2, 2000/01:L721
yrkande 5, 2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02:L366.
Ställningstagande
Jag anser att det är viktigt för konsumenterna att
veta var ett klädesplagg är tillverkat och med vilka
produktionsmetoder. Det bör därför införas ett
system på EU-nivå för ursprungsmärkning av alla
kläder och textilier. Regeringen bör verka för att
ett sådant märkningssystem inrättas på EU-nivå.
Textilier kan vidare innehålla farliga
restprodukter som bekämpningsmedel och
färgämnesrester eller andra kemikalierester.
Visserligen förekommer i viss utsträckning såväl
svan- som blommanmärkning av textilier i dag. Det är
dock angeläget att alla kläder miljömärks.
Regeringen bör ta initiativ till att en sådan
märkningsordning införs på EU-nivå.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4
yrkandena 6 och 7 och med avslag på
motionerna 2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L7
yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,
2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02: L366, som sin
mening ger regeringen till känna.
15. Mål för Konsumentverket (punkt 21)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i
propositionen i fråga om mål för Konsumentverket
(avsnitt 13) samt bifaller motionerna 2001/02: L2
yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 och avslår
motion 2001/02:L9 yrkande 9.
Ställningstagande
Av vår principiella inställning i fråga om
inriktningen av den framtida konsumentpolitiken (se
reservation 1) följer att motionerna 2001/02:L2
yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 bör bifallas. I
linje med vad som anförs i reservation 1 bör det
statliga engagemanget på det konsumentpolitiska
området föras över till andra aktörer, som på sikt
kan driva en både bättre och billigare
konsumentpolitik än vad staten någonsin kommer att
kunna göra. Konsumentverkets uppgifter är för
närvarande alltför omfattande och leder dessutom
till en splittring av verksamheten. De
myndighetsutövande uppgifterna bör skiljas från
verkets övriga uppgifter och myndighetsfunktionen
begränsas till det rent produktkontrollerande, samt
tillsyn över efterlevnaden av den konsumenträttsliga
lagstiftningen. Förlagsverksamheten och
provtagningsverksamheten bör privatiseras.
Mot bakgrund av att vi i det föregående inte har
yrkat avslag på regeringens förslag i fråga om mål
för konsumentpolitiken har vi valt att för
tillfället godta propositionens förslag också i nu
aktuellt avseende. Regeringen bör dock, i samband
med att den lägger fram förslag till nya mål för
konsumentpolitiken, även lägga fram förslag till nya
mål för verksamheten vid Konsumenverket i enlighet
med vad som nu har uttalats.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna 2001/02:L2
yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 och med avslag
på motion 2001/02:L9 yrkande 9, som sin mening ge
regeringen till känna.
16. Tvistlösning utom domstol (punkt 22)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
8.
Ställningstagande
Regeringen har under det senaste decenniet
successivt infört utökade möjligheter till att
processa i domstol i konsumenttvister. Vi anser att
det är en bättre modell att i stället anamma de
moderna principerna om utomrättslig lösning av
konsumenttvister, s.k. alternative dispute
resolution (ADR). Härigenom ges konsumenterna större
egenmakt att lösa problem utan att behöva gå till
domstol. Nyligen har införts ett nätverk för
utomrättslig tvistlösning, de s.k. EEJ-Net och FIN-
Net. Vi ställer oss bakom dessa initiativ.
Regeringen bör med större kraft främja inrättandet
av system för utomrättslig tvistlösning i
konsumenttvister.
Vad som sålunda anförts i reservationen
bör riksdagen, med bifall till motion
2001/02:L2 yrkande 8, som sin mening ge
regeringen till känna.
Särskilda yttranden
1. Mål och inriktning för EU-arbetet
2.
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
EU:s övergripande mål om varors, tjänsters och
kapitalets fria rörlighet innebär i praktiken en
begränsning av medlemsländernas möjligheter att ge
ett fullgott konsumentskydd och att värna
miljöintressena. Vi anser att konsument- och
miljöhänsynen skall gå före hänsynen till den fria
rörligheten för varor och tjänster. Vidare skall
medlemsländerna ha möjlighet att ha strängare regler
till skydd för konsumenterna och miljön än andra
medlemsländer har. EU:s lagstiftning bör således
utformas som minimiregler. Enligt vår mening bör
regering och riksdag med kraft verka för den nu
beskrivna ordningen.
Mot bakgrund av att det för närvarande pågår
arbete inom Regeringskansliet med att formulera en
framtida strategi för det svenska arbetet på det
konsumentpolitiska området inom EU finner vi inte
skäl att formellt yrka bifall till motion 2001/02:L7
yrkande 5. Vi förutsätter dock att regeringen i det
pågående beredningsarbetet noga beaktar vad som nu
har anförts.
3. Standardisering
4.
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Funktionshindrades organisationer har i dagsläget varken
tillräcklig kompetens eller ekonomiska resurser för
att kunna delta i det internationella
standardiseringsarbetet. Enligt vår uppfattning är
det synnerligen angeläget att de personer som
företräder svenska myndigheter i
standardiseringsgrupper också arbetar i enlighet med
FN:s standardregler och andra nationella beslut om
tillgänglighet och användbarhet som tillämpas i
Sverige. Sverige bör verka för att i
standardiseringsarbetet, och särskilt i den standard
som leder till bindande direktiv, utöver hälsa,
säkerhet och miljö också skall beakta ett fjärde
kriterium, nämligen tillgänglighet och användbarhet
för personer med funktionshinder.
Mot bakgrund av att regeringens uppfattning synes
ligga i linje med vad som anförs i motion 2001/02:L6
yrkande 3 finner vi inte skäl att formellt yrka
bifall till motionsyrkandet. Vi vill dock klargöra
att vi noga kommer att följa regeringens arbete på
området och återkomma i ett annat sammanhang i
frågan om så skulle krävas.
5.
Nya marknader
6.
av Rolf Åbjörnsson (kd), Christel Anderberg (m),
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m) och Viviann
Gerdin (c).
Vi kan konstatera att många av de tjänster som
betyder mest för medborgarna är offentligt
producerade eller offentligt styrda, samtidigt som
den konsumentmakt och konsumenträtt som gäller för
exempelvis kläder, livsmedel eller semesterresor
dock inte gäller för sjukvård, utbildning,
barnomsorg eller äldreboende. Konsumenterna är i
dessa avseenden helt utlämnade till politiska eller
administrativa beslut. Konsumentmakten och
kvalitetskontrollen måste därför stärkas på dessa
områden. Som ett led i denna strävan bör
tillämpningsområdet för konsumenttjänstlagen och
konsumentköplagen utvidgas till att även omfatta
offentligt finansierade och styrda verksamheter. På
så sätt ges konsumenterna en rätt att på
civilrättsliga grunder reklamera och ifrågasätta
även offentligt finansierade och styrda tjänster.
I avvaktan på resultatet av de i propositionen
aviserade studierna av effekterna för konsumenterna
av att marknader öppnas för konkurrens väljer vi att
inte formellt yrka bifall till motion 2001/02:L9
yrkandena 6 och 7. Vi avser dock att noga följa
frågan och återkomma i ett annat sammanhang om så
skulle visa sig erforderligt.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2000/01:135 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen:
1. godkänner vad regeringen föreslår om mål för
konsumentpolitiken (av-snitt 4.1),
2. godkänner vad regeringen föreslår om att ge
delmål för konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1),
3. godkänner vad regeringen föreslår om mål för
Konsumentverket (av-snitt 13).
Följdmotioner
2001/02:L1 av Anita Johansson och Christina Axelsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av stöd till
konsumentorganisationer.
2001/02:L2 av Christel Anderberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mål och inriktning
av konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strukturförändringar
i konkurrensfrämjande syfte.
4. Riksdagen beslutar att ge regeringen i uppdrag
att avyttra Konsumentverkets förlags- och
provtagningsverksamhet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om starka och
självständiga forskningsinstitutioner.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av produktsäkerhetslagen, så
att denna skall omfatta varor och tjänster som
tillhandahålls av den offentliga sektorn.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om frivillig märkning
av varor.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motitonen anförs om utomrättslig
tvistlösning.
2001/02:L3 av Michael Hagberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av ett stärkt
konsumentperspektiv i livsmedelspolitiken.
2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett
sjätte konsumentpolitiskt mål: Tillgänglighet och
användbarhet för funktionshindrade konsumenter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
ursprungsmärkning av livsmedel skall utvecklas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att genmodifierade
livsmedel skall märkas.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
konsumentundervisning för elever från grundskolan
till gymnasieskolan.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
folkrörelserna och de ideella organisationerna ökade
möjligheter att skapa inflytande i
konsumentpolitiken.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om märkning av
produktionsland på alla kläder och textilier.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om miljömärkning av
textilier.
2001/02:L5 av Caroline Hagström (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om märkning av kött.
2001/02:L6 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar om ett sjätte huvudmål för
konsumentpolitiken, vilket handlar om tillgänglighet
och användbarhet för funktionshindrade konsumenter
enligt vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
Konsumentverket i uppgift att beakta
tillgängligheten och användbarheten för
funktionshindrade inom all sin verksamhet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
standardiseringsarbetet skall ta hänsyn till
användbarhet och tillgänglighet för
funktionshindrade konsumenter vid utformningen av
standarder av såväl produkter som tjänster.
2001/02:L7 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konsumentpolitiska
mål.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om delmål för
konsumentpolitiken 20012005.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
konsumentundervisningen i skolan.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till uppsökande
verksamhet inom konsumentvägledning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande i
det konsumentpolitiska arbetet inom Europeiska
unionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om märkning av
produkter.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ansvar vid
finansiell rådgivning.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om etiska fonder och
miljöfonder.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om övriga finansiella
tjänster.
2001/02:L8 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kommunal
konsumentrådgivning.
2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om målen för
konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kraftfullt verka
för att befintliga och nya konsumentregler i EU blir
enkla och tydligt utformade.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en starkare
harmonisering av de konsumenträttsliga reglerna inom
EU.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav på korrekt
information och system för kontroll av märkningen
inom EU.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att syftet med den
särskilda utredaren, vars uppgift är att se över
prisinformationslagen, skall vara att ta bort
klåfingriga detaljregler.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stärkt
kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den
offentliga tjänsteverksamheten.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning av
konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen för att
möjliggöra att en utvidgning av lagarna så långt
möjligt även skall omfatta offentligt finansierade
och offentligt styrda verksamheter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en fördjupad
diskussion mellan Konsumentverket och
kronofogdemyndigheten angående återbetalning av
skulder för långvarigt arbetslösa.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
Konsumentverkets myndighetsorganisation.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2001/02
2001/02:L230 av Marianne Andersson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av regelverk och
ansvar för telefonförsäljning av finansiella
produkter.
2001/02:L243 av Ingegerd Saarinen och Ewa Larsson
(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att öka
konsumentinflytandet i den internationella
produktstandardiseringen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för ett ökat intresse och
fler möjligheter för konsumentrepresentanter i
Sverige att delta i produktstandardiseringen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att förmå de nationella
och internationella standardiseringsorganen att ta
hänsyn till obalansen mellan olika parter i
standardiseringen av varor och produkter.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar för att uppmärksamma EG-
kommissionen på obalanserna i partssammansättningen
av standardiseringskommittéer.
2001/02:L246 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en statlig databas
för konsumentinformation om marknaderna för el,
försäkringar, telefoni, banklån och
pensionssparande.
2001/02:L251 av Elisebeht Markström (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om aktivt
offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.
2001/02:L252 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om märkning av
djurtestade produkter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om harmonisering av
reglerna inom EU.
2001/02:L254 av Magnus Jacobsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om införande av
dubbel prismärkning i såväl svenska kronor som euro.
2001/02:L265 av Gunnel Wallin och Rigmor Stenmark
(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av lärare
i hem- och konsumentkunskap.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att konsumentkunskap
skall vara obligatoriskt i gymnasieskolan.
2001/02:L278 av Michael Hagberg (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att uppvärdera
rättvisemärkningen av produkter.
2001/02:L295 av Lisbet Calner och Märta Johansson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om en väl
fungerande kommunal konsumentverksamhet.
2001/02:L298 av Margit Gennser (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av sanering
av viss marknadsföring av finansiella tjänster,
helst genom en självfinansiering inom branschen men
om den dröjer genom en lagstiftning för att skydda
konsumenternas intressen.
2001/02:L312 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat skydd för
konsumenter vid obehöriga uttag från bankkonton.
2001/02:L317 av Lena Sandlin-Hedman och Lars Lilja
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av förstärkt
konsumentskydd vid försäljning av vissa
banktjänster.
2001/02:L338 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om etiska regler för
fonder och aktier.
2001/02:L346 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättvis handel och
rättvisemärkt.
2001/02:L351 av Lilian Virgin m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om risken för
skuldfällor.
2001/02:L360 av Mats Odell (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändrad lagstiftning om försäljning av
finansiella tjänster via telefon i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2001/02:L366 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att förslag om jämställdhetsmärkning av
företag och reklam ingår i kommande proposition på
området.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2000/01
2000/01:L704 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om en statlig
databas för konsumentinformation om marknaden för
el, försäkringar, telefoni, banklån,
pensionssparande m.m.
2000/01:L705 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om begränsningar av Konsumentverkets
verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om hur framväxten av frivilliga och
oberoende konsumentorganisationer kan stimuleras i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
undervisning i konsumentfrågor.
2000/01:L706 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2000/01:L707 av Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
konsumentverksamhet görs till en obligatorisk
kommunal uppgift genom särskild lag.
2000/01:L715 av Ulla Wester (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
marknadsföra konsumentpolitiken och klargöra dess
betydelse för hela konsumentgruppen i syfte att
pådriva tillkomsten av en stark konsumentrörelse.
2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nytt mål i
konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
fullgod konsumentinformation till alla konsumenter
såväl från statliga och kommunala institutioner som
från producenter och ideella organisationer.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjligheter för
ideella konsumentorganisationer att verka.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den nya marknaden
inom konsumentpolitiken.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättvis handel.
Elanders Gotab, Stockholm 2001