Lagutskottets betänkande
2001/02:LU16
Konsumenträttsliga frågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet närmare 50
motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2000
och 2001 på det konsumenträttsliga området.
Motionsyrkandena rör bl.a. elektronisk handel, olika
former av marknadsföring, resegarantilagen,
nätverksförsäljning, god fastighetsmäklarsed,
kreditprövning och borgensåtaganden.
Med hänvisningar till bl.a. tidigare
ställningstaganden samt pågående utrednings- och
beredningsarbete föreslår utskottet att samtliga
motionsyrkanden skall avslås.
Till betänkandet har fogats tio reservationer och
fem särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Distansavtalsdirektivet
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L714 och
2000/01:T717 yrkande 11.
Reservation 1 (m)
2. E-handelsdirektivet
Riksdagen avslår motion 2001/02:L343 yrkandena
2 och 3.
Reservation 2 (m)
3. Elektronisk handel
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L720,
2000/01:U623 yrkande 4, 2000/01:T706,
2000/01:T717 yrkande 12, 2001/02:L343 yrkande 1,
2001/02:L349, 2001/02:T409 yrkande 1,
2001/02:T465 yrkande 9 och 2001/02:T466 yrkande
6.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (c)
4. Obeställd e-postreklam
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L609,
2000/01:L702, 2000/01: L709, 2000/01:L711,
2000/01:L719, 2001/02:L223 och 2001/02:L275.
Reservation 5 (v, c)
5. Lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L717 och
2001/02:L350.
6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande
reklam
Riksdagen avslår motion 2001/02:L227.
Reservation 6 (v)
7. Reklam riktad till barn
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf274
yrkande 38, 2001/02:L362, 2001/02:K370 yrkandena
2 och 3 och 2001/02:So495 yrkande 20.
Reservation 7 (v)
8. Marknadsföring av krigsleksaker
Riksdagen avslår motion 2000/01:L716.
9. Marknadsföring av lotter
Riksdagen avslår motion 2000/01:L718.
10. Resegarantilagen
Riksdagen avslår motion 2001/02:L293.
11. Nätverksförsäljning
Riksdagen avslår motion 2000/01:L708.
Reservation 8 (kd)
12. God fastighetsmäklarsed
Riksdagen avslår motion 2000/01:L703.
13. Kreditprövning
Riksdagen avslår motion 2000/01:L713.
Reservation 9 (v)
14. Borgensåtaganden
Riksdagen avslår motion 2000/01:L710.
Reservation 10 (v)
15. Konsumentskydd för tågresenärer
Riksdagen avslår motion 2001/02:L340.
16. Barnhjälmar
Riksdagen avslår motion 2001/02:L318.
17. Betalningsfrist
Riksdagen avslår motion 2001/02:L211.
18. Konsumentbevakning av trädgårdsväxter
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ232 yrkande
1.
19. Standardiserad färgsättning av
mjölkkartonger
Riksdagen avslår motion 2000/01:L712.
Stockholm den 5 mars 2002
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Christel
Anderberg (m), Rune Berglund (s), Karin Jeppsson
(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Raimo Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Agne
Hansson (c).
Bakgrund
Lagstiftningsarbetet på det konsumenträttsliga
området inleddes i början av 1970-talet. Sedan dess
har en lång rad lagar stiftats i syfte att skydda
konsumenterna och stärka deras rättsliga ställning
på marknaden. Den konsumenträttsliga lagstiftningen
består av dels marknadsrättsliga regler som syftar
till att skydda konsumenternas kollektiva intressen,
dels civilrättsliga regler som tar sikte på enskilda
rättsförhållanden mellan näringsidkare och
konsumenter. Därutöver har även reformer genomförts
på processrättens område i syfte att underlätta
tvistlösning på konsumentområdet.
Den centrala lagen på marknadsrättens område är
marknadsföringslagen (1995:450). Andra viktiga lagar
är produktsäkerhetslagen (1988:1604),
prisinformationslagen (1991:601), lagen (1992:1326)
om personlig skyddsutrustning för privat bruk och
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden. På det civilrättsliga området
kan nämnas konsumenttjänstlagen (1985:716),
konsumentköplagen (1990:932), konsumentkreditlagen
(1992: 830), lagen (1992:1672) om paketresor och
fastighetsmäklarlagen (1995:400). För en närmare
redogörelse för rättsutvecklingen på det
konsumenträttsliga området hänvisas till utskottets
betänkanden 1994/95:LU32 och 1997/98: LU21.
Sedan lång tid tillbaka har, som ett viktigt
komplement till den konsumenträttsliga
lagstiftningen, utvecklats en omfattande verksamhet
inom näringslivet med s.k. egenåtgärder, som syftar
till att lösa eller förebygga olika
konsumentproblem. Flertalet av dessa egenåtgärder
har en inriktning mot god sed i marknadsföring och
förekommer bl.a. i form av branschvisa eller
branschövergripande regler samt undervisning och
information om gällande regler. Många branscher har
fortlöpande utvecklat olika program för intern
reklambevakning, reklamationshantering och
tvistlösning.
Inom EU har de konsumenträttsliga frågorna efter
hand fått allt större betydelse. Ett uttryck för
detta är att det sedan mitten av 1980-talet har
beslutats en rad olika direktiv med syfte att skydda
konsumenterna och stärka deras rättsliga ställning.
Dessa direktiv kan delas in två huvudgrupper. Den
ena gruppen består av s.k. horisontella direktiv med
allmänna bestämmelser om exempelvis prismärkning,
vilseledande reklam och produktsäkerhet. I den andra
gruppen återfinns s.k. vertikala direktiv som
reglerar olika sektorer och försäljningsmetoder,
exempelvis konsumentkrediter, s.k. time-share-avtal,
distansavtal och hemförsäljning. Därutöver finns
även annan EG-rättslig lagstiftning som i och för
sig inte har konsumentskydd som huvudsyfte, men som
ändå påverkar medlemsländernas möjligheter att
införa konsumentskyddslagstiftning på olika områden.
I början av oktober 2001 lade kommissionen fram en
grönbok om det framtida konsumentskyddet inom EU,
KOM (2001) 531. Grönboken har till syfte att
stimulera en debatt om inriktningen av den framtida
konsumentpolitiken, och kommissionen för i grönboken
fram en idé om ett mer flexibelt regelverk som
skulle kunna inrymma generella bestämmelser om god
sed på marknaden. Syftet är att sådana bestämmelser
skall kompletteras med riktlinjer och
branschöverenskommelser som utarbetas i samarbete
mellan myndigheter och branschorganisationer.
Grönboken innehåller också tankar om en effektivare
marknadsövervakning och om ett utvidgat samarbete
mellan tillsynsmyndigheterna på ett europeiskt plan.
Medlemsländernas och andras synpunkter på de idéer
och tankar som förts fram i grönboken övervägs för
närvarande inom kommissionen.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de spörsmål som har aktualiserats
i motionerna.
2001/02
LU16
Utskottets överväganden
Elektronisk handel
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden som
gäller
distansavtalsdirektivet och
distansavtalslagen,
e-handelsdirektivet och
allmänna frågor om elektronisk handel.
Utskottet hänvisar till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida,
pågående utredningsarbete och en av regeringen
aviserad proposition med förslag till lag om
elektronisk handel. Därtill kommer att det inte
synes föreligga några avgörande motsättningar
mellan motionärerna och inriktningen på
regeringens arbete på området. Jämför
reservationerna nr 13 (m) och nr 4 (c).
Allmän bakgrund
Begreppet elektronisk handel (e-handel) har inte
någon klar och entydig definition. I vissa
sammanhang har e-handel använts som ett
paraplybegrepp för att täcka in alla former av
affärsaktiviteter som sker elektroniskt. En annan,
något snävare definition, som bl.a. använts i
departementspromemorian (Ds 2001:13) E-
handelsdirektivet, innebär att med elektronisk
handel avses handel med varor och tjänster på
Internet.
Elektronisk handel kan antingen vara direkt eller
indirekt. Indirekt elektronisk handel går till på så
sätt att en vara beställs via Internet, medan
betalningen sker på traditionellt sätt. Med direkt
elektronisk handel avses att beställning, betalning
och leverans av varan, exempelvis ett dataprogram,
sker på Internet. Elektronisk handel brukar också
delas in i handel mellan näringsidkare, s.k. B2B
(business to business) och handel mellan
näringsidkare och konsumenter, s.k. B2C (business to
consumer). Handeln kan ske i slutna system, där
parterna från början har identifierat sig och
träffat avtal om löpande affärer (s.k. EDI-avtal)
eller i öppna system på en webbplats på Internet. En
nyare form av elektronisk handel är mobil e-handel
(m-handel). Vid sådan handel utförs transaktionerna
från mobila terminaler såsom mobiltelefoner och
handdatorer.
Under det senaste decenniet har en lång rad olika
åtgärder vidtagits på nationell nivå, inom ramen för
det nordiska samarbetet, inom EU och i andra
internationella sammanhang i syfte att främja
framväxten av elektronisk handel. Rättsliga
frågeställningar som har uppmärksammats i dessa
sammanhang har gällt bl.a. ingående av avtal online,
lagvalsfrågor, marknadsföring, säkra
betalningssystem, elektroniska signaturer, personlig
integritet, dataskydd och beskattning. I det
följande lämnas en översiktlig redovisning av detta
arbete.
Inom FN:s handelsrättskommission, UNCITRAL, antogs
år 1996 en modellag om rättsliga aspekter på
elektronisk handel. Modellagen bygger på tanken om
s.k. funktionell ekvivalens. När IT-system fyller
samma funktion som pappersmedier skall
utgångspunkten enligt denna tanke vara att
elektroniska medier inte bör diskrimineras utan ges
samma rättsverkan som pappersdokument. I december
2001 antogs vidare en modellag om elektroniska
signaturer och för närvarande pågår arbete med att
ta fram en konvention om slutande av avtal online
som bl.a. skall bygga på 1996 års modellag.
I december 1999 beslutades inom OECD riktlinjer
för konsumentskydd vid elektronisk handel.
Riktlinjerna syftar till att säkerställa att
konsumentskyddet inte är sämre vid elektronisk
handel än vid sedvanlig butikshandel och innehåller
rekommendationer i frågor som marknadsföring, god
affärssed, betalning, information om varor och
tjänster samt tvistlösning.
Inom EU har sedan mitten av 1990-talet beslutats
en rad olika direktiv med anknytning till
elektronisk handel. Bland dessa bör nämnas direktiv
(95/46/EEG) av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv (97/7/EG)
av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid
distansavtal (distansavtalsdirektivet), direktiv
(97/66/EG) av den 15 december 1997 om behandling av
personuppgifter och skydd för privatlivet inom
telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet), direktiv (1999/93/EG) av
den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för
elektroniska signaturer, direktiv (2000/46/EG) av
den 18 september 2000 om rätten att starta och driva
affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar
samt om tillsyn över sådan verksamhet (direktivet om
elektroniska pengar), direktiv (2000/31/EG) av den 8
juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (e-
handelsdirektivet) och direktiv (2001/29/EG) av den
22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av
upphovsrätt och närstående rättigheter i
informationssamhället. För närvarande pågår arbete
med ett direktiv om distansförsäljning av
finansiella tjänster och ett direktiv om
mervärdesskatt vid elektronisk handel.
När det gäller samarbetet på nordisk nivå kan
nämnas att de nordiska konsumentombudsmännen i
december 1998 beslutade ett gemensamt uttalande med
riktlinjer för konsumentskyddet vid elektronisk
handel. I riktlinjerna finns rekommendationer i
frågor som ingående av elektroniska avtal, betalning
på nätet, marknadsföring och reklamationshantering.
Utgångspunkterna för och inriktningen av arbetet
på nationell nivå finns redovisade i regeringens
skrivelse 1997/98:190 Elektronisk handel och
regeringens proposition 1999/2000:86 Ett
informationssamhälle för alla samt i
trafikutskottets av riksdagen godkända betänkanden
1998/99:TU4 Informationssamhället inför 2000-talet
och 1999/2000:TU9 Ett informationssamhälle för alla.
Distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen
Distansavtalsdirektivet syftar till en tillnärmning
av medlemsstaternas lagar och andra författningar om
distansavtal som träffas mellan konsumenter och
näringsidkare. I artikel 2 ges den för direktivets
tillämpningsområde centrala definitionen av
distansavtal. Av definitionen framgår att det skall
vara fråga om ett avtal som ingås mellan en
näringsidkare och en konsument inom ramen för ett av
näringsidkaren organiserat system för att träffa
avtal på distans. Fram till att avtalet träffas får,
för att direktivet skall vara tillämpligt,
uteslutande användas en eller flera tekniker för
distanskommunikation. Härmed avses tekniker som kan
användas för ingående av avtal utan att parterna
samtidigt är fysiskt närvarande. Direktivet är
således inte bara tillämpligt vid elektronisk
kommunikation utan även vid kommunikation per
telefon, telefax och post. Vidare framgår av
definitionen att det skall vara fråga om avtal om
varor eller tjänster. Finansiella tjänster,
exempelvis försäkrings- och banktjänster, omfattas
inte av direktivet.
I direktivet finns bl.a. bestämmelser om
näringsidkarens informationsskyldighet, konsumentens
ångerrätt, betalning med kort och begränsningar i
användningen av vissa kommunikationsmedel.
Distansavtalsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv
och medger således medlemsländerna att behålla eller
införa strängare regler till konsumentens förmån,
under förutsättning att dessa regler är förenliga
med gemenskapsrätten.
Direktivet är genomfört i svensk rätt genom lagen
(2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och
hemförsäljningsavtal, den s.k. distansavtalslagen,
som trädde i kraft den 1 juni 2000 (prop.
1999/2000:89, bet. LU21, rskr. 202). Som framgår av
lagens rubrik innehåller lagen även regler om
hemförsäljning. Sådana regler fanns tidigare i
hemförsäljningslagen (1981: 1361) som numera är
upphävd.
I distansavtalslagen finns bestämmelser om vilken
information som näringsidkaren skall lämna
konsumenten vid marknadsföring och när ett avtal
ingås. Lagen innehåller också regler som ger
konsumenten en ångerrätt under 14 dagar och skydd
mot lagvalsklausuler. I viss utsträckning går
distansavtalslagen längre till konsumentens förmån
än vad som följer av distansavtalsdirektivet, bl.a.
när det gäller ångerrätten.
I två motioner kritiseras distansavtalsdirektivet
och dess genomförande i svensk rätt.
Carl Bildt m.fl. (m) anför i motion 2000/01:T717
att det finns en enorm tillväxtpotential när det
gäller affärer på nätet. E-handeln går, menar
motionärerna, framåt trots att det i Sverige finns
många hinder i vägen för de företag som väljer att
bedriva sin försäljning på Internet. Motionärerna
anser att distansavtalsdirektivet och
distansavtalslagen är förlegade och att de utgör
effektiva hinder mot en öppen, gemensam inre marknad
för elektronisk handel. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen skall verka för
en reform av distansavtalsdirektivet och att
riksdagen skall ge regeringen i uppdrag att lägga
fram lagförslag som innebär att de bestämmelser i
distansavtalslagen som går utöver vad direktivet
kräver som minimum upphävs (yrkande 11).
Liknande synpunkter förs fram i motion
2000/01:L714 av Karin Falkmer (m). Motionären
kritiserar olika bestämmelser i
distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen,
bl.a. vad gäller kraven på information från
näringsidkarens sida, lagens tillämplighet på
auktioner och konsumentens ångerrätt. Regleringen
är, anför motionären, krånglig och omotiverad och
underlättar varken för konsumenterna eller
näringsidkarna. Handel är, enligt motionären, handel
oavsett vilken metod parterna använder för att
kommunicera med varandra. I motionen begärs
tillkännagivanden om att elektronisk handel inte
skall särskiljas från annan handel i
lagstiftningshänseende (yrkande 1) och att särre-
gleringar för handel och e-handel i Sverige endast
försvårar för svensk handel och svenska konsumenter
(yrkande 2).
Som framhålls i motion 2000/01:L714 innehåller
distansavtalsdirektivet regler, bl.a. om ångerrätt
och krav på information, som ger konsumenten en
starkare rättslig ställning än vad som normalt är
fallet vid sedvanlig butikshandel. Den grundläggande
tanke som motiverat dessa bestämmelser i direktivet
är att konsumenten vid sådan handel har ett större
behov av skydd eftersom det vid distanshandel, till
skillnad från vad som normalt är fallet i en butik,
inte finns någon möjlighet att undersöka varan före
köpet. Risken för oöverlagda avtal har också ansetts
större vid distanshandel.
Från konsumenträttsliga utgångspunkter finns,
enligt utskottets mening, inte skäl till någon
allvarligare kritik mot de tankegångar som lagts
till grund för distansavtalsdirektivet. I detta
sammanhang bör även erinras om de uttalanden som
utskottet gjorde våren 2000 med anledning av
motionsyrkanden med samma inriktning som de nu
aktuella, då distansavtalslagen antogs. Utskottet
uttalade därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1999/2000:LU21 att konsumenten, i likhet
med vad som gäller vid andra distansavtal,
exempelvis telefonförsäljning och
postorderförsäljning, behöver få tillräcklig
information för att kunna bedöma ett avtal och ha
möjligheter att på ett ordnat sätt frånträda ett
avtal som han eller hon ångrar. Ett gott
konsumentskydd vid distansavtal bidrar, anförde
utskottet, till att konsumenterna kan känna trygghet
och förtroende för den elektroniska handeln och
därmed lättare använda sig av den. En
distansavtalslag med ett starkt konsumentskydd
medför vidare att konsumenterna i allt större
utsträckning kommer att göra sina inköp på distans,
vilket i sin tur leder till att den fria rörligheten
för varor och tjänster underlättas en utveckling
som enligt utskottets uppfattning i ett längre
tidsperspektiv torde ligga i såväl konsumenternas
som näringslivets intresse.
Enligt utskottets uppfattning äger dessa
uttalanden alltjämt giltighet. Utskottet kan således
inte ställa sig bakom de synpunkter som förts fram i
motion 2000/01:L714.
När det sedan gäller den i motion 2000/01:T717
framförda kritiken mot distansavtalsdirektivet och
distansavtalslagen vill utskottet nu, liksom våren
2000 i samband med behandlingen av förslaget till
distansavtalslagen, framhålla att det torde vara
ostridigt att direktivet och därmed också
distansavtalslagen inte i alla avseenden svarar mot
dagens förhållanden. I enlighet med vad som
utlovades i proposition 1999/2000:89 har regeringen
i november 2000 givit Konsumentverket i uppdrag att
göra en utvärdering av det svenska genomförandet av
distansavtalsdirektivet. Utvärderingen skall, enligt
uppdraget, ske med utgångspunkten att
konsumentskyddet skall vara gott. I utvärderingen
skall även göras en analys av lagreglernas effekter
för näringslivet, varvid effekterna för små företags
villkor särskilt skall uppmärksammas. Som ett led i
utvärderingen skall Konsumentverket följa hur lagens
bestämmelser om distansavtal efterlevs. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 januari 2003.
Mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde
våren 2000 ser utskottet med tillfredsställelse på
det pågående utvärderingsarbetet som regeringen
initierat. Enligt utskottets uppfattning bör arbetet
inte föregripas genom något särskilt uttalande eller
annan åtgärd från riksdagens sida.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna 2000/01:L714 och 2000/01:T717
yrkande 11.
E-handelsdirektivet
E-handelsdirektivet, som beslutades av
Europaparlamentet och rådet i juni 2000, har till
syfte att skapa en rättslig ram för att säkerställa
fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på
den inre marknaden. Med informationssamhällets
tjänster avses i direktivet sådana tjänster som
vanligtvis utförs mot ersättning på distans på
elektronisk väg och på individuell begäran från
mottagaren. I direktivet finns bl.a. harmoniserande
regler om var en operatör skall anses etablerad,
informationsansvar mot kunder vid marknadsföring,
avtal som ingås på elektronisk väg, mellanhänders
ansvar för lagrad information, tvistlösning samt
nationella myndigheters roll.
Direktivet bygger på den s.k.
ursprungslandsprincipen. Denna princip innebär dels
att varje medlemsstat skall se till att de av
informationssamhällets tjänster som en på dess
territorium etablerad tjänsteleverantör
tillhandahåller överensstämmer med de nationella
bestämmelser som är tillämpliga i medlemsstaten,
dels att medlemsländerna inte får begränsa den fria
rörligheten för de av informationssamhällets
tjänster som har sitt ursprung i ett annat
medlemsland. Ett medlemsland får inte heller
begränsa möjligheterna att tillhandahålla
informationssamhällets tjänster genom krav på
förhandstillstånd eller liknande. Medlemsländerna
skall också se till att deras rättssystem tillåter
att avtal ingås på elektronisk väg och att de
rättsliga krav som är tillämpliga på avtalsprocessen
varken skapar hinder för användningen av avtal på
elektronisk väg eller medför att sådana avtal
frånkänns giltig verkan på grund av att de kommit
till på elektronisk väg. Eventuella formkrav som kan
hämma utvecklingen av elektroniska avtal bör
således, enligt vad som föreskrivs i direktivet,
upphävas. Direktivet skulle vara genomfört senast
den 17 januari 2002.
Regeringen har aviserat en proposition i ämnet
till senare delen av mars 2002.
I en motion aktualiseras två specifika frågor vad
gäller direktivets genomförande i svensk rätt,
nämligen mellanhänders straffrättsliga ansvar för
olaglig information och behovet av särskilda
rättsliga procedurer för att avlägsna sådan
information. Som en allmän bakgrund till
ifrågavarande motionsspörsmål bör upplysas följande.
I artiklarna 1214 finns särskilda bestämmelser om
mellanhänders ansvar för information som överförs
eller lagras. I huvudsak innebär dessa bestämmelser
att mellanhänder som bedriver vissa typer av
verksamhet av rent teknisk karaktär, nämligen
vidarebefordring av information (s.k. mere conduit),
överföring av information (s.k. cashning) och
lagring av information (värdtjänster), inte skall
kunna göras ansvariga för sådan information som de
vidarebefordrar eller lagrar. I artikel 14 lämnas
öppet för medlemsländerna att inrätta särskilda
förfaranden för att avlägsna olaglig information
eller på annat sätt göra den oåtkomlig. Vad som
närmast åsyftas i artikeln är s.k. notice and
takedown-regler. Sådana regler syftar till att
teleoperatörer och andra mellanhänder utan risk för
skadeståndsskyldighet skall kunna avlägsna olaglig
information samtidigt som den tjänstemottagare som
tillhandahållit informationen ges möjlighet att få
informationen återställd. I sista hand får domstol
avgöra frågan.
Christel Anderberg m.fl. (m) anser i motion
2001/02:L343 att det, med hänsyn till den enorma
mängd information som hanteras av de företag som
fungerar som mellanhänder, inte finns någon rimlig
möjlighet för dessa företag att kunna garantera att
tjänsterna är helt fria från olagligt material. Av
den anledningen är det, menar motionärerna, av
största vikt att lagregleringen på området fråntar
mellanhänderna ansvaret för eventuellt olagligt
material. Om det inte införs särskilda bestämmelser
som uttryckligen begränsar det straffrättsliga
ansvaret finns det, anförs det i motionen, en
påtaglig risk för att en mellanhand kan åläggas
ansvar även i de fall där han eller hon hade
åtnjutit ansvarsfrihet i andra medlemsländer, vilket
enligt motionärerna skulle innebära att svenska
teleoperatörer missgynnas i förhållande till
konkurrenter som är etablerade på andra håll inom
EU. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med vad som anförts om implementeringen av
e-handelsdirektivet och dess konsekvenser för
ansvarsbegränsningar för otillåtet material (yrkande
2). I motionen argumenteras också för att man
allvarligt bör överväga att införa notice and take
down-procedurer i svensk rätt. Motionärerna anser
att införandet av sådana procedurer skulle innebära
ett effektivt medel för att få bort otillåtet
material från Internet, utan att mellanhänderna
behöver åläggas ansvar för att bedöma huruvida ett
visst material är lagligt eller ej. Ett sådant
system bör, enligt vad som anförs i motionen,
administreras inom ramen för rättsväsendet eller av
en betrodd tredje man. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om
procedurer för notice and take down (yrkande 3).
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa
den aviserade propositionen om elektronisk handel.
Utskottet föreslår därför att motion 2001/02:L343
yrkandena 2 och 3 skall avslås.
Allmänna frågor om e-handel
I motion 2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) tas
upp en rad olika frågeställningar som rör
elektronisk handel. Motionärerna anser att den
elektroniska handeln kan bidra till många
välfärdsvinster. Det är därför viktigt att
förutsättningar skapas för en effektiv elektronisk
handel. Eftersom sådan handel i stor utsträckning är
internationell är det, menar motionärerna, av
största vikt att EU deltar i och försöker påverka
regelutvecklingen i det internationella samarbetet.
I motionen anförs att det behövs ett förbättrat
skydd av immateriella tillgångar, bl.a.
programvaror. En annan viktig förutsättning för e-
handelns utveckling är att människor känner tilltro
till de elektroniska handelssystemen och upplever
att transaktionerna är säkra. Därutöver är det,
anförs det i motionen, också viktigt att det görs en
översyn av den lagstiftning som reglerar beskattning
och affärstransaktioner så att det inte råder någon
oklarhet vad som gäller vid e-handel. Regleringen
får inte heller ställa upp onödiga hinder för
handeln. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med vad som anförts om e-handel (yrkande
4).
I motion 2000/01:T706 av Kenneth Lantz (kd)
framhålls att e-handeln fortfarande lider av
barnsjukdomar, bl.a. vad gäller brister i säkerhet
vid betalning på Internet och oklara
beskattningsregler. Motionären anser att regeringen
skall ta initiativ till en fortsatt utveckling av
säkerheten inom e-handeln och till att frågan om
moms och annan beskattning på e-handelsområdet får
en rimlig lösning. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Eva Flyborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:T409
att det finns en rad olika konsumentfrågor av
utpräglad Internetkaraktär. Enligt motionärerna är
det en brist att det i dag saknas en myndighet som
tar ett helhetsgrepp på dessa frågor. Motionärerna
föreslår därför att regeringen skall inrätta en
sådan myndighet, som efter en tid kan gå upp i och
bli en del av Konsumentverket. I motionen framhålls
att e-handeln inte fått den utveckling som man
förväntat sig, vilket kan förklaras med att
konsumenterna inte litar på att allt går rätt till,
exempelvis vid betalning på Internet. För att
konsumenterna skall kunna känna förtroende för e-
handeln bör, anför motionärerna, Konsumentverket
eller den i motionen föreslagna nya myndigheten ges
i uppdrag av regeringen att se över företagens e-
handelsfunktioner, stimulera till bättre
näthandelsetik och, om möjligt, utarbeta ett
certifieringssystem för näthandelsföretag. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda (yrkande 1).
Liknande synpunkter förs fram i motion
2000/01:L720 av Göte Wahlström m.fl. (s).
Motionärerna framhåller att en konsument som handlar
på Internet är relativt oskyddad eftersom det är
svårt att bedöma ett e-handelsföretags seriositet.
Den oro som konsumenterna känner när det gäller
frågor som betalning och varuinformation är således,
anser motionärerna, en bidragande orsak till att
Internethandeln inte utvecklats så snabbt som många
trodde att den skulle göra. Med införande av
digitala signaturer och distansavtalslagen kommer
dock handeln att öka. En viktig aspekt på
konsumentskyddet vid e-handel är, menar
motionärerna, att konsumentens hemlands lagstiftning
är tillämplig på handeln. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med vad som anförts om
lagstiftning vid Internethandel.
Ett motsvarande yrkande finns i motion
2001/02:L349 av Göte Wahlström m.fl. (s).
I motion 2001/02:T466 av Johnny Gylling m.fl. (kd)
anförs att Sverige som första land har fastställt en
standard för elektronisk identifiering som har väckt
stor uppmärksamhet utomlands. Enligt vad som anförs
i motionen kvarstår dock en del problem att lösa när
det gäller hanteringen av certifikat och begreppet
underskrift i lagstiftningen. Motionärerna begär ett
tillkännagivande som går ut på att regeringen bör
påskynda arbetet med elektroniska signaturer
(yrkande 6).
I motion 2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c)
anser motionärerna att det utökade utbudet av
offentlig service på Internet ställer stora krav på
säkerheten. Med ett elektroniskt identitetskort,
s.k. smarta kort, kan således varje medborgare på
ett tillförlitligt sätt sköta sina kontakter med
myndigheter och i andra sammanhang. På så sätt kan,
menar motionärerna, handlingar och meddelanden
undertecknas elektroniskt och handlingars äkthet
styrkas. I motionen begärs ett tillkännagivande om
att regeringen bör verka för att Sverige skall
påbörja ett arbete med elektroniska identitetskort
(yrkande 9).
I motion 2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m)
påpekas att det i dagsläget finns en mängd olika
dokumentbegrepp. I vissa fall kräver lagstiftningen
en fysisk handling med egenhändig namnteckning,
trots att avtal, formulär och transaktioner numera i
många fall förekommer i digital form. För att
säkerställa att digitala urkunder skall kunna
användas, bör lagstiftningen skydda innehållet i
stället för bäraren av informationen. Motionärerna
menar att det är viktigt att det inte skapas olika
system för agerande i den digitala världen
respektive den fysiska världen. I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med vad som anförts
om digitala och fysiska dokument (yrkande 12).
I motion 2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl.
(m) anförs att det behövs ett regelverk som ger god
förutsebarhet och rättssäkerhet på marknaden för att
den potential som finns i e-handeln skall kunna tas
till vara. Det är enligt motionärerna av stor vikt
att de regler som införs i Sverige inte är mer
omfattande eller strängare än i övriga
medlemsländer, eftersom detta skulle inverka menligt
på konkurrensen. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 1).
Som nämnts i det föregående överlämnade regeringen i
juli 1998 skrivelse 1997/98:190 Elektronisk handel
till riksdagen. Avsikten med skrivelsen var att
lämna en sammanhållen översikt över de olika frågor
som berörs av den snabba utvecklingen av elektronisk
handel och att redogöra för regeringens principiella
inställning i dessa frågor. I skrivelsen framhölls
bl.a. behovet av ett effektivt regelverk som en av
de främsta förutsättningarna för att främja
utvecklingen och utbredningen av elektronisk handel.
Det ansågs viktigt att relevanta författningar sågs
över och ändrades för att bättre passa till den nya
utvecklingen. Målet skulle vara att undanröja
eventuella oklarheter samt att se till att
befintliga regler inte onödigtvis hindrar
möjligheterna att bedriva elektronisk
affärsverksamhet. Vidare underströk regeringen i
skrivelsen att de regler som gäller för traditionell
handel i huvudsak torde kunna användas även vid
elektronisk handel och att regelverket i största
möjliga utsträckning skulle förhålla sig neutralt
till den teknik som används. Regeringen poängterade
också att hög säkerhet var av största vikt för
handeln samt att det är viktigt att det klart
framgår vilka regler som gäller, inge minst inom den
globala handeln. Utvecklingen av den elektroniska
handeln borde, ansåg regeringen, primärt drivas av
marknadens aktörer och reglering skall endast
tillgripas när branschstandarder och avtal inte är
tillräckligt. Statens uppgift borde
sammanfattningsvis vara att verka för ett effektivt
regelverk, en samordning av offentliga aktiviteter
och en tillgänglig och säker infrastruktur.
Riksdagen hade inget att erinra mot vad regeringen
anfört i skrivelsen (bet. 1998/99:TU4, rskr. 149).
Regeringen lade i mars 2000 i proposition
1999/2000:86 Ett informationssamhälle för alla fram
förslag till mål, inriktning och prioritering för
IT-politiken. I propositionen föreslogs att det IT-
politiska målet skulle vara att Sverige som första
land blir ett informationssamhälle tillgängligt för
alla. I propositionen lades även fram ett
handlingsprogram i vilket regeringen, under
rubrikerna Tillit till IT, Kompetens att använda IT
och Tillgänglighet till informationssamhällets
tjänster, redovisade ett antal insatser och konkreta
handlingslinjer för det fortsatta arbetet på
området. Vad gäller tillit till IT angavs i
propositionen att regeringen prioriterat tre olika
områden, nämligen skydd mot informationsoperationer,
ett säkrare Internet samt elektroniska signaturer
och annan säkerhetsteknik.
Vad särskilt gäller elektronisk handel anfördes i
propositionen att de mål som angetts i 1998 års
skrivelse om elektronisk handel alltjämt var
aktuella. Enligt regeringens bedömning var
elektronisk handel således ett viktigt medel för att
öka tillväxten. Statens roll borde vara att följa
utvecklingen samt att vid behov införa lagreglering
där det visar sig behövas. I fall där lagreglering
är nödvändig borde denna, enligt regeringens
bedömning, vara internationellt baserad och
teknikneutral. I propositionen anfördes vidare att
regeringen avsåg att verka för att informationen
kring och förtroendet för elektronisk handel ökade
bland konsumenter samt små och medelstora företag.
Trafikutskottet ställde sig i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1999/2000:TU9 bakom regeringens
förslag (rskr. 256).
I sammanhanget kan även nämnas att regeringen i
april 2001 tillkallat en särskild utredare med
uppgift att se över de politiska målen inom området
för elektronisk kommunikation. Utredaren skall
analysera lagstiftningen inom området och föreslå
sådan ny lagstiftning som behövs, med inriktning på
en horisontell och samordnad reglering av
elektronisk kommunikationsinfrastruktur och
elektroniska kommunikationstjänster (dir. 2001:32).
Utredningen, som antagit namnet Utredningen avseende
ny lagstiftning och myndighetsorganisation inom
området för elektronisk kommunikation, skall
redovisa sitt uppdrag senast den 1 april 2002.
Därutöver kan erinras om att regeringen den 24
januari 2002 tillsatt en arbetsgrupp med uppdrag att
se över de formkrav i lagar och förordningar som
förhindrar elektronisk dokument- och
ärendehantering. Syftet med arbetsgruppens arbete är
att göra det möjligt för medborgarna i sina
myndighetskontakter använda sig av digitala
signaturer som fullgod ersättning för namn-
underskrifter.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats kan
utskottet inte finna att det föreligger någon
avgörande motsättning mellan motionsönskemålen och
regeringens synsätt på de aktuella frågorna.
Motionsspörsmålen knyter också nära an till frågor
som kan förväntas bli föremål för närmare behandling
i den aviserade propositionen med förslag till
lagstiftning i syfte att genomföra e-
handelsdirektivet. Inte heller i nu aktuella
avseenden bör den kommande behandlingen av
propositionen föregripas av några uttalanden från
riksdagens sida.
Med det anförda föreslår utskottet
att motionerna 2000/01:L720,
2000/01: U623 yrkande 4,
2000/01:T706, 2000/01:T717 yrkande
12, 2001/02:L343 yrkande 1,
2001/02:L349, 2001/02:T409 yrkande
1, 2001/02:T465 yrkande 9 och
2001/02:T466 yrkande 6 skall avslås.
Obeställd reklam
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på införande av s.k.
opt in vid marknadsföring via elektronisk
post bör avslås. Utskottet hänvisar till
pågående lagstiftningsarbete inom EU. Därtill
kommer att inriktningen på regeringens arbete
på området ligger väl i linje med
motionsönskemålen, och att utskottet
förutsätter att regeringen vidhåller den
inslagna linjen. Jämför reservation nr 5 (v,
c).
Allmän bakgrund
Med obeställd reklam avses reklam som förs vidare
till mottagaren utan att denne varit aktiv för att
få reklamen eller utan att genom sitt tidigare
uppträdande får anses ha visat något intresse för
den.
Det finns i huvudsak två olika modeller när det
gäller att reglera under vilka förutsättningar
obeställd reklam är tillåten. Den ena modellen, s.k.
opt in, innebär att obeställd reklam är förbjuden om
inte mottagaren i förväg har begärt att få reklamen
eller i vart fall accepterat den. Den andra
modellen, opt out, innebär motsatsen. Enligt opt out
är det alltså tillåtet att sända reklamen så länge
mottagaren inte uttryckligen har motsatt sig det. En
opt out-reglering brukar ofta vara förenad med ett
register dit mottagaren i förväg kan anmäla att han
eller hon inte vill ha viss reklam i fortsättningen.
Gällande rätt
Bestämmelser på EU-nivå som gäller obeställd reklam
finns i bl.a. direktiv 95/46/EG av den 24 oktober
1995 om skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet), direktiv
97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av
personuppgifter och skydd för privatlivet inom
telekommunikationsområdet
(teledataskyddsdirektivet), direktiv 97/7/EG av den
20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal
(distansavtalsdirektivet) och direktiv 2000/31/EG
av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel, på den inre marknaden (e-
handelsdirektivet).
I teledataskyddsdirektivets artikel 12 föreskrivs
i punkt 1 att användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan och
telefax för direktmarknadsföring endast får tillåtas
i fråga om abonnenter som i förväg har gett sitt
samtycke, dvs. opt in. När det gäller användning av
andra teletjänster för direktmarknadsföring,
exempelvis telefon och elektronisk post, ges
medlemsländerna i punkt 2 en möjlighet av välja
mellan opt in och opt out.
Motsvarande bestämmelser i distansavtalsdirektivet
finns i artikel 10. Enligt punkt 1 förutsätter en
leverantörs användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig betjäning och
telefax att konsumenten har givit sitt samtycke i
förväg medan det i punkt 2 föreskrivs att
medlemsstaterna skall säkerställa att andra tekniker
för distanskommunikation än de som anges i punkt 1
och som möjliggör individuell kommunikation endast
får användas när konsumenten inte klart motsätter
sig det. Enligt artikel 14 får medlemsländerna dock,
för att säkerställa en högre skyddsnivå för
konsumenten på det område som omfattas av
direktivet, anta eller behålla strängare
bestämmelser än vad som följer av direktivet, under
förutsättning att dessa bestämmelser är förenliga
med gemenskapsrätten.
Artikel 12 teledataskyddsdirektivet och artikel 10
distansavtalsdirektivet är genomförda i svensk rätt
genom 13 a § marknadsföringslagen (1995:450), som
trädde i kraft den 1 maj 2000 (prop. 1999/2000:40,
bet. LU13, rskr. 163). Enligt paragrafens första
stycke får en näringsidkare vid marknadsföring till
fysiska personer använda telefax eller sådana
uppringningsautomater eller andra liknande
automatiska system för individuell kommunikation som
inte betjänas av någon enskild bara om den fysiska
personen samtyckt till det på förhand, dvs. opt in.
Av andra stycket följer att näringsidkaren får
använda andra metoder för individuell kommunikation
på distans om inte den fysiska personen tydligt
motsatt sig att metoden används, således opt out.
I dataskyddsdirektivet finns i artiklarna 6, 7,
10, 11 och 14 regler om insamling och behandling av
personuppgifter, exempelvis e-postadresser i samband
med direktmarknadsföring med e-post. Direktivet är i
dessa delar genomfört i svensk rätt genom bl.a. 10
och 11 §§ personuppgiftslagen (1998:204). Av 11 §
följer att personuppgifter inte får behandlas för
ändamål som rör direkt marknadsföring, om den
registrerade hos den personuppgiftsansvarige
skriftligen har anmält att han eller hon motsätter
sig sådan behandling.
I e-handelsdirektivet finns inga bestämmelser som
reglerar under vilka förutsättningar e-postreklam är
tillåten. I stället framgår av en bilaga till
direktivet att den s.k. ursprungslandsprincipen är
tillämplig på frågan. Däremot föreskrivs i artikel 7
att de medlemsländer som tillåter icke begärda
kommersiella meddelanden via elektronisk post skall
säkerställa att sådana meddelanden är klart och
tydligt identifierbara som sådana så snart
mottagaren tar emot dem. Vidare följer av artikeln
att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att se
till att tjänsteleverantörer som sänder icke begärda
kommersiella meddelanden per elektronisk post
regelbundet kontrollerar och respekterar de register
där fysiska personer som inte önskar erhålla sådana
meddelanden kan registrera sig.
Egenåtgärder
Inom näringslivets egenåtgärdssystem har genomförts
en rad åtgärder som rör obeställd reklam. Som
exempel på sådana åtgärder kan nämnas att
Internationella Handelskammaren år 1998 antagit
regler för direktmarknadsföring, som bl.a. innebär
att annonsörer och marknadsförare skall respektera
konsumenters önskan att inte utsättas för viss typ
av direktmarknadsföring genom att använda befintliga
spärregister.
Internationella Handelskammaren har också utfärdat
regler för marknadsföring via Internet. Enligt dessa
regler skall annonsörer och marknadsförare inte
sända obeställd reklam till mottagare som har angett
att de inte önskar ta emot sådan reklam. Det skall
tydligt framgå av ej begärt reklam- och
marknadsföringsmaterial att materialet är av
kommersiell natur och vem annonsören eller
marknadsföraren är. Mottagaren skall också
tillhandahållas en s.k. pånätsfunktion som gör det
möjligt för denne att meddela att han eller hon
fortsättningsvis inte vill bli kontaktad.
Motsvarande gäller enligt den uppförandekod som
FEDMA (Federation of European Direct Marketing
Association) har antagit.
Som nämnts i det föregående är en opt out-
reglering ofta kombinerad med ett spärregister eller
någon liknande funktion som möjliggör för en
mottagare att i förväg kunna avböja obeställd
reklam. År 1993 träffades en överenskommelse mellan
Konsumentverket, Posten och SWEDMA (Swedish Direct
Marketing Association) som innebär att konsumenter
som så önskar skall slippa få oadresserad reklam i
sina brevlådor under förutsättning att detta anges
på brevlådan. Den som inte önskar direktadresserad
reklam med post kan, enligt samma överenskommelse,
anmäla detta till Statens personadressregister
(SPAR), som gör en anmärkning om detta i registret.
Efter en överenskommelse mellan bl.a. Posten,
Svenska Postorderföreningen och Annonsörföreningen
inrättades år 1998 ytterligare två spärregister,
NIX-tele och NIX-reklam, dit konsumenter kan anmäla
att det inte vill ha direktadresserad reklam eller
reklamerbjudanden per telefon.
För närvarande finns, såvitt utskottet är bekant,
i Sverige inte något fungerande spärregister för
obeställd reklam via elektronisk post. Enligt vad
utskottet har erfarit har man emellertid inom SWEDMA
nyligen byggt upp ett sådant register som skall vara
anslutet till ett spärregister i USA som drivs av
DMA-USA (Direct Marketing Association). Det svenska
registret är, enligt uppgift från SWEDMA, färdigt
att sättas i drift. Så har dock ännu inte skett i
avvaktan på resultatet av pågående
lagstiftningsarbete på området.
Pågående lagstiftningsarbete inom EU
År 1998 inledde kommissionen en översyn av den
samlade gemenskapslagstiftningen på teleområdet.
Översynen omfattade inte bara den renodlade
telemarknaden utan även annan elektronisk
kommunikation. Kommissionen redovisade översynen
hösten 1999 i ett meddelande, KOM (1999) 539.
Meddelandet innehöll även förslag till huvudpunkter
i ett nytt regelverk för infrastruktur för
elektronisk kommunikation och tillhörande tjänster.
På grundval av översynen lade kommissionen den 12
juli 2000 fram ett paket med förslag till nytt
regelverk för elektroniska kommunikationer.
Lagstiftningspaketet innehöll bl.a. ett förslag till
direktiv om behandling av personuppgifter och skydd
för privatlivet inom sektorn för elektronisk
kommunikation, KOM (2000) 385, det s.k.
komdatadirektivet.
Syftet med komdatadirektivet är att det skall
ersätta teledataskyddsdirektivet och att regelverket
skall bli mer teknikneutralt. Integritetsskyddet för
användare av allmänt tillgängliga elektroniska
telekommunikationstjänster skall också förbättras.
När det gäller obeställd reklam och annan icke
begärd kommunikation till fysiska personer innebär
kommissionens förslag opt in vid användning av
elektronisk post, telefax och automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan. I fråga
om andra kommunikationsmetoder, exempelvis telefon,
föreslås en möjlighet för medlemsländerna att välja
mellan opt in och opt out (artikel 13).
Vid den första läsningen i Europaparlamentet
antogs vid plenarsammanträdet den 13 november 2001
ett betänkande från utskottet för medborgerliga fri-
och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i
vilket föreslås opt in vid användning av automatiska
uppringningssystem utan mänsklig medverkan, telefax
och s.k. SMS, dvs. mobiltelefonitjänster för korta
textmeddelanden. Vad gäller övriga metoder för
kommunikation, bl.a. e-post, innebär parlamentets
ställningstagande en valmöjlighet mellan opt in och
opt out.
Rådet kom den 6 december 2001 överens om en
gemensam ståndpunkt som innebär opt in vid
användning av automatiska uppringningssystem utan
mänsklig medverkan, elektronisk post (inklusive SMS)
och telefax. I övrigt innebär förslaget en
valmöjlighet för medlemsländerna. Vad gäller
elektronisk post innebär förslaget därutöver s.k.
soft opt in, som innebär att det är tillåtet att
sända obeställd reklam även utan medgivande i
förväg, under förutsättning att näringsidkaren fått
mottagarens e-postadress direkt från denne i samband
med ett tidigare köp av en produkt eller tjänst.
I ett yttrande den 30 januari 2002 har
kommissionen ställt sig bakom rådets gemensamma
ståndpunkt.
Direktivförslaget är för närvarande föremål för
den andra läsningen i Europaparlamentet. Det går
inte i dag att säga när ett färdigt direktiv kan
föreligga.
Motionerna
I ett tiotal motionsyrkanden begärs
tillkännagivanden som alla i huvudsak går ut på att
13 a § marknadsföringslagen skall ändras på så sätt
att nu gällande opt out ersätts med opt in när det
gäller obeställd reklam via elektronisk post.
Majléne Westerlund Panke (s) anför i motion
2000/01:L609 att det bör vara förbjudet att sända
reklam med hjälp av elektronisk post till andra
mottagare än de som skriftligen har godkänt
mottagandet av denna typ av meddelanden. Motionären
begär ett tillkännagivande i enlighet härmed.
Barbro Feltzing (mp) begär i motion 2000/01:L702
ett tillkännagivande om att regeringen skall ges i
uppdrag att tillkalla en utredning med uppdrag att
föreslå en lagändring som innebär att all oönskad
reklam som sänds på mottagarens bekostnad skall vara
förbjuden (yrkande 1). Motionären begär också ett
tillkännagivande om att regeringen skall ges i
uppdrag att lägga fram ett förslag till ändring i
marknadsföringslagen som innebär att nu gällande opt
out ersätts med opt in (yrkande 2). För det fall
yrkandena 1 och 2 inte vinner bifall yrkar
motionären att regeringen skall se till att ett
nationellt spärregister snarast upprättas (yrkande
3).
Motsvarande yrkanden framförs i motion
2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp).
Carina Hägg (s) anser i motion 2000/01:L709 att
konsumenter som är intresserade av såväl
pappersreklam som e-postreklam borde få reklamen
genom ett aktivt val medan övriga hushåll borde få
slippa reklam. Ett alternativ vore, enligt
motionären, att man inrättar ett register dit man
kan anmäla att man inte önskar e-postreklam. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.
I motion 2000/01:L711 av Tanja Linderborg m.fl.
(v) argumenteras för en opt in-lösning, och
motionärerna begär ett tillkännagivande om att
regeringen skall återkomma till riksdagen med ett
lagförslag som innebär förbud mot oönskad reklam i
form av elektroniska massutskick.
Även Sven Bergström (c) begär i motion
2000/01:L719 ett tillkännagivande om lagändringar
som innebär att opt in införs i fråga om elektronisk
post.
Kjell Eldensjö m.fl. (kd) yrkar i motion
2001/02:L275 att riksdagen skall ompröva sitt beslut
från våren 2000 och ändra marknadsföringslagen på så
sätt att opt in införs i stället för opt out för
obeställd reklam via elektronisk post.
Tidigare ställningstaganden
I departementspromemorian (Ds 1999:35) Ändringar i
marknadsföringslagen (1995:450) föreslogs en
bestämmelse om obeställd reklam som innebar att en
näringsidkare vid marknadsföring till en konsument
inte fick använda telefax, elektronisk post eller
automatiska uppringningsautomater om inte
konsumenten medgett detta på förhand, dvs. opt in. I
fråga om övriga metoder för distanskommunikation
föreslogs opt out.
I proposition 1999/2000:40 Obeställd reklam, m.m.
frångick regeringen förslaget i
departementspromemorian såvitt gäller elektronisk
post. I stället för opt in föreslogs således opt
out. Som skäl för sitt ställningstagande i fråga om
elektronisk post hänvisade regeringen bl.a. till att
den internationella prägeln på denna typ av reklam,
till skillnad från vad som gällde telefonreklam,
gjorde det svårare att finna fungerande system som
verkligen gav mottagaren ett erforderligt skydd. En
opt in-lösning skulle således, menade regeringen,
inte vara särskilt verkningsfull och dessutom
sannolikt innebära konkurrensfördelar för utländska
företag gentemot svenska företag och riskera att den
tekniska utvecklingen på ett expansivt område
hämmades. Det kunde visserligen inte, anfördes det i
propositionen, anses förenligt med en aktiv
konsumentpolitik att lämna frågan oreglerad, vilket
i praktiken skulle bli följden av en opt out-lösning
utan spärregister. Problemen med obeställd reklam
var dock, enligt regeringens uppfattning, inte så
påtagliga i Europa att det kunde anses vara
nödvändigt att ta till mer ingripande
lagstiftningsåtgärder. Inte heller kunde sådana
allvarliga problem förutses som krävde en opt in-
lösning i preventivt syfte.
Mot denna bakgrund fann regeringen att övervägande
skäl talade för opt out såvitt gällde marknadsföring
via elektronisk post. Denna lösning borde dock,
anfördes det vidare i propositionen, i praktiken
vara villkorad av att ett nationellt spärregister
kunde byggas upp och etableras. Regeringen gav
därför, i samband med att propositionen överlämnades
till riksdagen, Konsumentverket i uppdrag att, efter
diskussioner med företrädare för näringslivet,
utreda förutsättningarna för och möjligheterna med
ett av näringslivet upprättat och administrerat
spärregister. Regeringen anförde slutligen i
propositionen att man hade för avsikt att noga följa
utvecklingen på området. Om det därvid skulle visa
sig att utvecklingen gick i en riktning mot följder
som är negativa för konsumenterna eller att det i
propositionen förutskickade spärregistret bedömdes
sakna utsikter att bli genomfört på ett effektivt
och ändamålsenligt sätt var regeringen beredd att ta
initiativ till de lagstiftningsåtgärder som kunde
anses vara nödvändiga.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes
ett antal motionsyrkanden med krav på ändringar i
regeringens lagförslag som innebar införande av opt
in även vid marknadsföring via elektronisk post och
telefon. Utskottet konstaterade därvid i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU13 att det
visserligen kunde anföras skäl både för och emot den
lösning som regeringen föreslagit. Vid en samlad
bedömning fann dock utskottet, i huvudsak med
hänvisning till de skäl som regeringen åberopat, att
övervägande skäl talade för regeringens förslag. Vad
särskilt gällde reklam via elektronisk post
underströk utskottet emellertid nödvändigheten av
att opt out-lösningen snarast kompletterades med ett
funktionellt nationellt spärregister som på ett
enkelt och effektivt sätt gjorde det möjligt att
avstå från att ta emot fortsatt reklam. En opt out-
lösning utan spärregister skulle nämligen i
praktiken innebära att frågan lämnades oreglerad,
vilket enligt utskottets mening inte var förenligt
med en aktiv konsumentpolitik.
Utskottet förutsatte därför att regeringen såg
till att utredningsarbetet inom Konsumentverket
bedrevs skyndsamt och att ett konkret förslag till
nationellt spärregister kunde redovisas för
riksdagen senast under första halvåret 2001. Det var
även angeläget att regeringen i det fortsatta
utredningsarbetet särskilt uppmärksammade
möjligheterna att på ett internationellt plan
utforma spärregister som gjorde det möjligt för
svenska konsumenter att avstå även från sådan
obeställd reklam via elektronisk post som riktas mot
svenska konsumenter från företag och näringsidkare.
Med det anförda tillstyrkte utskottet
sammanfattningsvis regeringens lagförslag och
avstyrkte motionsyrkandena.
Som redovisats i det föregående fick
Konsumentverket våren 2000 i uppdrag att utreda
möjligheterna att inrätta ett nationella
spärregister för e-postreklam. Konsumentverket
redovisade sitt uppdrag hösten 2000 i rapporten
Spärregister för e-postreklam (rapport 2000:21). I
rapporten konstateras sammanfattningsvis att det i
dagsläget inte är möjligt att inrätta ett effektivt
spärregister som i längden har konsumenternas
förtroende. I stället föreslår Konsumentverket att
det bör införas ett förbud mot att sända e-
postreklam till dem som inte i förväg samtyckt till
reklamen.
Utskottets ställningstagande
Mot bakgrund av vad som har redovisats i det
föregående kan utskottet konstatera att
motionsspörsmålen har ett direkt samband med det nu
pågående lagstiftningsarbetet inom EU med anledning
av kommissionens förslag till komdatadirektiv.
Möjligheterna att lagstifta på nationell nivå på
området är således i hög grad beroende av detta
lagstiftningsarbete, ett resultat som därför bör
avvaktas innan utskottet är berett att överväga
någon lagändring.
Enligt vad utskottet erfarit har regeringen under
den alltjämt pågående beredningen av
direktivförslaget inom EU:s institutioner ställt sig
bakom kommissionens och rådets förslag när det
gäller frågan om under vilka förutsättningar det
skall vara tillåtet att sända e-postreklam.
Regeringen har sålunda förordat olika varianter av
en opt in-lösning och fått stöd för denna
inställning vid sitt samråd med riksdagens EU-nämnd
(se protokoll vid EU-nämndens sammanträden dels den
21 juni 2001, prot. nr 2000/01:36 § 4, dels den 28
november 2001, prot. nr 2001/02:10 § 2).
Utskottet har för sin del med tillfredsställelse
noterat inriktningen på regeringens arbete i frågan,
och utskottet förutsätter att regeringen kommer att
vidhålla sin inställning i frågan i det fortsatta
arbetet och aktivt verka för en opt in-lösning i
fråga om marknadsföring via elektronisk post. Något
tillkännagivande eller annan åtgärd från riksdagens
sida i saken kan enligt utskottets mening inte anses
erforderligt.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna 2000/01:L609, 2000/01:L702,
2000/01:L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719,
2001/02:L223 och 2001/02:L275.
Könsdiskriminerande reklam
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam och andra åtgärder rörande
näringslivets egenåtgärdssystem mot
könsdiskriminerande reklam.
Utskottet hänvisar i huvudsak till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida. Jämför
reservation nr 6 (v).
Allmän bakgrund
Med diskriminerande reklam brukar i första hand
avses könsdiskriminerande reklam, varvid man skiljer
på kränkande och schabloniserande reklam. Med
kränkande reklam avses i dessa sammanhang
framställningar vilkas innehåll i egentlig mening
diskriminerar det ena könet, dvs. reklam som
förmedlar ett budskap som på ett eller annat sätt
nedvärderar könet i fråga. Typiska exempel på sådan
reklam är bilder där kvinnor utnyttjas som blickfång
eller som utnyttjar sexuella anspelningar och ger
löften som inte har med produkten att göra.
Med schabloniserande reklam brukar avses
framställningar som återspeglar ett föråldrat
könstänkande och därigenom motverkar strävandena mot
jämlikhet mellan könen. Exempel på sådan reklam är
reklam som ger en falsk bild av kvinnans och mannens
insatser i arbetslivet eller i hemmet eller som ger
en schabloniserad bild av kvinnors och mäns
personlighetsdrag.
Könsdiskriminerande reklam kan vara
diskriminerande för både kvinnor och män. Någon
lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot
könsdiskriminerande reklam finns inte. Den
lagstiftning som är inriktad på att beivra
könsdiskriminering är inte tillämplig på reklam.
Egenåtgärder
År 1988 inrättades Näringslivets Etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam (ERK). Enligt stadgarna
har rådet till uppgift att genom normbildande
verksamhet motverka könsdiskriminering i reklam och
bidra till en hög etisk standard hos annonsörer och
reklamproducenter. Huvudmän för rådet är bl.a.
Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund och
Svenska Tidningsutgivareföreningen.
ERK uttalar sig om en viss marknadsföringsåtgärd
eller åtgärd med anknytning till marknadsföring som
riktar sig till den svenska marknaden kan anses
strida mot Internationella Handelskammarens
Grundregler för reklam. I dessa föreskrivs bl.a. att
reklam skall utformas med vederbörlig känsla av
socialt ansvar. Enligt artikel 4 punkt 1 i
grundreglerna får reklam inte vara diskriminerande i
fråga om ras, religion eller kön. Därutöver
tillämpar ERK tre särskilda kriterier för
könsdiskriminerande reklam, nämligen 1. reklam som
framställer kvinnor eller män som rena sexobjekt och
som kan anses som kränkande (sexistisk reklam), 2.
reklam som konserverar en otidsenlig syn på
könsrollerna och därigenom framställer kvinnor eller
män på ett nedvärderande sätt (schabloniserande
reklam) och 3. reklam som på något annat
nedvärderande sätt är uppenbart könsdiskriminerande
för kvinnor eller män.
ERK prövar anmälningar från enskilda personer,
näringsidkare, organisationer, myndigheter eller
kommunala organ. Rådet kan även pröva ärenden på
eget initiativ. Förfarandet är kostnadsfritt för
anmälaren. Ställningstaganden som innebär att en
marknadsföringsåtgärd anses könsdiskriminerande
offentliggörs, bl.a. genom att underrättelse till
pressen och genom att läggas ut på ERK:s hemsida på
Internet. Även vissa friande uttalanden
offentliggörs i de fall avgörandet motiveras
närmare. Under perioden 19892001 fick ERK in
sammanlagt 2 024 anmälningar, vilket ledde till 203
fällande uttalanden.
Motionerna
I motion 2000/01:L717 av Carina Ohlsson och
Elisebeht Markström (båda s) anförs att
könsdiskriminerande reklam är ett växande
samhällsproblem och att reklamens roll för att
befästa gamla förlegade könsroller inte nog kan
uppmärksammas. Enligt motionärerna blir övertrampen
i marknadsföringen allt grövre och grövre, varför
regeringen bör låta utreda förutsättningarna för att
införa lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
I motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda.
Carina Ohlsson och Monica Green (båda s) anser i
motion 2001/02:L350 att arbetet med att uppnå
jämställdhet och jämlikhet mellan könen påverkas
mycket negativt av att konsumenterna ständigt matas
med schablonbilder som framställer kvinnor och män
som objekt. Det är, anförs det i motionen, helt
oacceptabelt att kränkande sexuella anspelningar
används i reklam. Motionärerna förutsätter att
regeringen noga följer frågan och vidtar de åtgärder
som visar sig vara nödvändiga, exempelvis
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
vad som anförts om könsdiskriminerande reklam.
I motion 2001/02:L227 av Tanja Linderborg m.fl.
(v) tas upp frågor rörande Näringslivets Etiska råd
mot könsdiskriminerande reklam (ERK). Mot bakgrund
av att det, enligt vad som anförs i motionen,
alltjämt förekommer könsdiskriminerande reklam i
stor omfattning ifrågasätter motionärerna om ERK
verkligen tar sin uppgift på allvar. Regeringen bör,
menar motionärerna, ta initiativ till en dialog med
rådet i syfte att åstadkomma en förändring av dess
sammansättning och verksamhet som innebär dels att
representanter för kvinno- eller
konsumentorganisationer bereds plats i rådet, dels
att rådets samtliga avgöranden, inklusive friande
avgöranden, offentliggörs. Om de begärda
förändringarna inte kan komma till stånd finns,
anförs det i motionen, starka skäl som talar för att
det bör införas lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam även i Sverige. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör initiera en
dialog med Näringslivets Etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam.
Tidigare ställningstaganden
Frågor rörande lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam har varit föremål för överväganden och
förslag i en rad olika sammanhang sedan mitten av
1970-talet. Vad som därvid har diskuterats har gällt
dels om sådana regler över huvud taget behövs, dels
om en sådan lagstiftning kräver grundlagsändringar.
De som har motsatt sig lagstiftning har bl.a. gjort
gällande att de egenåtgärder som företas från
näringslivets sida är mer verkningsfulla än vad som
kan åstadkommas med stöd av en lagstiftning.
Spörsmål rörande könsdiskriminerande reklam
behandlades ingående av utskottet våren 1995 i
samband med att riksdagen antog nu gällande
marknadsföringslag (prop. 1994/95:12, bet. LU16).
Konstitutionsutskottet ansåg i sitt yttrande till
lagutskottet över propositionen, i likhet med
regeringen, att lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam, som begärts i då aktuella motioner, inte kan
införas utan grundlagsändring. Lagutskottet delade
motionärernas uppfattning att reklam med inslag av
diskriminering i olika former var oacceptabel.
Eftersom en laglig möjlighet att ingripa mot
könsdiskriminerande reklam kräver en
grundlagsändring som innebär inskränkningar i
tryckfrihetens och yttrandefrihetens grundvalar
borde dock, anförde utskottet, lagstiftning komma i
fråga endast om detta framstår som det enda
alternativet att komma till rätta med problemet.
Förutom att lagstiftningsbehovet sålunda måste vara
klarlagt borde vidare, enligt utskottet, krävas att
den diskriminerande reklamen förekommer i sådan
omfattning och är av sådan art att inskränkningar i
tryckfriheten och yttrandefriheten oundgängligen är
påkallade. Utskottet, som konstaterade att
regeringen, enligt vad som anförts i propositionen,
avsåg att följa utvecklingen på området, avstyrkte
med det anförda bifall till de aktuella motionerna.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottet har därefter, i huvudsak med hänvisning
till riksdagens tidigare ställningstaganden och till
näringslivets egenåtgärder på området, vid ett
flertal tillfällen avstyrkt motionsyrkanden med krav
på införande av lagstiftning mot könsdiskriminerande
reklam (se bl.a. bet. 1994/95:LU32, 1995/96: LU26,
1996/97:LU13, 1997/98:LU21, 1998/99:LU10 och
1999/2000:LU13).
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller frågan om införande av lagstiftning
mot könsdiskriminerande reklam vidhåller utskottet
tidigare ställningstaganden. Motionerna 2000/01:
L717 och 2001/02:L350 bör därför avslås.
När det sedan gäller de synpunkter på verksamheten
inom ERK som förs fram i motion 2001/02:L227 bör
erinras om att utskottet, vid behandlingen av
regeringens proposition med förslag till ny
marknadsföringslag våren 1995, uttalade att rådets
verksamhet var förtjänstfull (bet. 1994/95:LU16 s.
27). Utskottet kan för sin del inte finna att det
framkommit någon omständighet som i dag motiverar en
annan syn på verksamheten än den som utskottet gav
uttryck för våren 1995. Utskottet delar alltså inte
motionärernas uppfattning att det finns anledning
att ifrågasätta om rådet tar sin uppgift på allvar.
I fråga om ERK:s sammansättning bör påpekas att
det i stadgarna för rådet föreskrivs att en av
ledamöterna bör vara konsumentrepresentant. Enligt
vad utskottet har erfarit har också en av landets
större konsumentorganisationer erbjudits plats i
rådet. Mot denna bakgrund saknas enligt utskottets
mening skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motionen i denna del. Utskottet är inte
heller berett att förorda något initiativ från
riksdagens sida när det gäller frågan i vilken
utsträckning även friande avgöranden bör
offentliggöras eller ej.
Med det anförda föreslår utskottet att motion
2001/02:L227 skall avslås.
Reklam riktad till barn, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på åtgärder mot marknadsföring riktad mot
barn och marknadsföring av krigs- och
våldsleksaker. Utskottet hänvisar i huvudsak
till tidigare ställningstagande. Jämför
reservation nr 7 (v).
Gällande rätt
Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller inte
några särskilda bestämmelser om reklam riktad till
barn. I stället gäller lagens allmänna krav i 4 §
att marknadsföring skall stämma överens med god
marknadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig
mot konsumenter och näringsidkare. Med god
marknadsföringssed avses, enligt 3 §, god affärssed
eller andra vedertagna normer som syftar till att
skydda konsumenter och näringsidkare vid
marknadsföring av produkter.
En viktig källa för uttolkningen av innebörden av
3 § marknadsföringslagen är Internationella
Handelskammarens Grundregler för reklam. Enligt
dessa får reklam inte utnyttja barns naturliga
godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet
och får inte utsätta deras lojalitetskänsla för
påfrestning. Reklam som riktas till eller är ägnad
att påverka barn eller ungdomar får inte heller
innehålla framställning i ord eller bild som kan
medföra fysiska skadeverkningar eller påverka dem
negativt i psykiskt eller moraliskt avseende.
Grundreglerna innehåller även råd om reklam till
barn. Syftet med råden är att ge vägledning till
annonsörer och utgöra utfyllnad vid tolkningen av
vissa av artiklarna. I råden sägs bl.a. att reklam
inte får innehålla direkta uppmaningar till barn att
övertala andra att köpa den annonserade produkten åt
dem. Särskild försiktighet skall visas så att
reklamen inte vilseleder om storlek, värde,
hållbarhet eller förmåga. Reklamen får inte ge
uttryck för att barn som använder en viss vara får
ett socialt, fysiskt eller psykiskt övertag över
andra barn i samma ålder som inte har eller använder
samma vara eller att den som inte äger eller
använder en produkt kommer i underläge.
Särskilda bestämmelser om reklam riktad till barn
i TV-sändningar finns i 7 kap. radio- och TV-lagen
(1996:844). Bestämmelserna bygger på det s.k. TV-
direktivet (89/552/EEG). Enligt 7 kap. 4 § får
reklam i en TV-sändning inte syfta till att fånga
uppmärksamheten hos barn under tolv år. I sådan
reklam får inte heller uppträda personer eller
figurer som spelar en framträdande roll i program
som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv
år. En handling som strider mot denna bestämmelse
skall, enligt 10 kap. 7 § samma lag, anses vara
otillbörlig vid tillämpningen av
marknadsföringslagen. Av 7 kap. 7 § följer vidare
att reklam inte får förekomma under eller omedelbart
före eller efter ett program som huvudsakligen
riktar sig till barn under tolv år. Förbudet är
generellt och gäller för all TV-reklam oberoende av
vilken produkt som marknadsförs.
Konsumentverket utfärdade i februari 1999 i
samarbete med Näringslivets Delegation för
Marknadsrätt tolkningsråd som hjälp vid
tillämpningen av barnreklamförbudet.
Vad gäller marknadsföring av tobak får, enligt 14
§ tobakslagen (1993:581), sådan inte vara
påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av
tobak. Av Konsumentverkets riktlinjer för
marknadsföring av tobak, (KOVFS 1998:7) framgår
vidare att tobaksreklam inte får förekomma i skolor
och andra utbildningsanstalter eller på platser som
huvudsakligen besöks av personer under 20 år.
Även i alkohollagen (1994:1738) finns förbud mot
marknadsföring riktad till barn.
Konsumentverket träffade år 1989 en överenskommelse
med olika branschorganisationer som innebär att
krigsleksaker och krigsspel inte får marknadsföras.
Regeln gäller dock inte produkter som hänför sig
till krig före år 1914 eftersom sådana produkter i
första hand kan betraktas som samlarobjekt.
Modellbyggsatser i form av soldater och krigsmiljöer
får inte heller marknadsföras.
Motionerna
I motion 2001/02:L362 av Catherine Persson och Anita
Jönsson (båda s) anförs att marknadsföringen som
vänder sig till barn blir allt aggressivare och mer
omfattande, exempelvis genom utdelning av leksaker,
gratiserbjudanden, tidningsutskick och
pysselaktiviteter. I motionen konstateras att
marknadsföringslagen, till skillnad från radio- och
TV-lagen, saknar särskilda bestämmelser som
förbjuder marknadsföring riktad till barn. I
motionen begärs ett tillkännagivande som går ut på
att regeringen skall ges i uppdrag att ta initiativ
till en översyn av marknadsföringslagen i syfte att
lagen skall ge barn och unga konsumenter ett bättre
skydd vid marknadsföring.
Monica Green och Christina Axelsson (båda s) anför
i motion 2001/02:K370 att undersökningar visar att
det svenska folket har en mycket negativ inställning
till barnreklam. Motionärerna begär därför ett
tillkännagivande om att regeringen noga skall följa
utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas av
riktad reklam (yrkande 2). I motionen begärs också
ett tillkännagivande om behovet av en ökad
medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och
lagar som ser till barnets bästa (yrkande 3).
I motion 2001/02:So495 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) anser motionärerna att mycket av den reklam som
riktar sig till barn och ungdomar tänjer gränserna
för vad som är utnyttjande och innebär ett
exploaterande av barnen. Detta måste, enligt
motionärerna, uppmärksammas och åtgärder vidtas för
att vuxenvärlden skall bli trovärdig i sin kamp mot
exploatering av barn. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
20). Ett motsvarande motionsyrkande framförs i
motion 2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
(yrkande 38).
I motion 2000/01:L716 av Monica Green m.fl. (s)
anförs att den överenskommelse om marknadsföring av
krigsleksaker som träffats mellan Konsumentverket
och leksaksbranschen inte längre efterlevs och att
det därför behövs åtgärder för att komma till rätta
med den krigshysteri som, enligt motionärerna, råder
i leksaksbutikerna. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om
krigsleksaker.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar att marknadsföringslagen har
generell räckvidd och att lagen är tillämplig på
alla former av kommersiella marknadsföringsåtgärder
och oavsett målgrupp för marknadsföringen. Vid
lagens tillkomst våren 1995 uttalade utskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU16,
med anledning av några motionsyrkanden, att det
inte borde komma i fråga att i marknadsföringslagen
ta in regler med särskilda krav på marknadsföringen
av vissa närmare angivna varor och tjänster.
Enligt utskottets mening kan ett liknande synsätt
anläggas när det gäller kravet i motion 2001/02:L362
på införande av särskilda regler i
marknadsföringslagen om marknadsföring riktad till
en viss grupp konsumenter, nämligen barn. Därtill
kommer att det kan diskuteras om sådana regler, i
vart fall om de utformas som ett förbud motsvarande
7 kap. 4 § radio- och TV-lagen, skulle vara
förenliga med gemenskapsrätten. Till saken hör också
att motionsspörsmålet har ett nära samband med den
pågående beredningen av grönboken om det framtida
konsumentskyddet inom EU, vars resultat bör
avvaktas.
I fråga om övriga motioner rörande marknadsföring
och barn kan utskottet inte finna att det skulle
föreligga någon avgörande motsättning mellan
motionärerna och inriktningen på regeringens arbete
i frågan. Inte minst gäller detta frågan om TV-
reklam till barn, en fråga som gavs stor
uppmärksamhet under det svenska ordförandeskapet i
EU våren 2001.
Med det anförda föreslår utskottet att motionerna
2000/01:Sf274 yrkande 38, 2001/02:L362, 2001/02:K370
yrkandena 2 och 3, och 2001/02:So495 yrkande 20
skall avslås.
När det sedan gäller frågan om marknadsföring av
krigs- och våldsleksaker som tas upp i motion
2000/01:L716 påminner utskottet om att ett
motsvarande motionsyrkande avstyrktes våren 2000 i
det av riksdagen godkända betänkandet
1999/2000:LU5. Utskottet uttalade därvid att det är
angeläget att barn och ungdom inte tillhandahålls
leksaker, spel och liknande produkter som på olika
sätt förhärligar krig och annat våld. Det är vidare,
anförde utskottet, av stor vikt att
marknadsföringsåtgärder som riktas mot barn och
ungdom inte utformas så att åtgärderna för tankarna
till våld. Utskottet förutsatte att regeringen och
berörda myndigheter noga följer utvecklingen på
området och återkommer med konkreta åtgärder om
detta skulle visa sig erforderligt.
De uttalanden som utskottet gjorde våren 2000 äger
alltjämt giltighet. Utskottet finner därför inte
skäl att förorda någon åtgärd från riksdagens sida
med anledning av motion 2000/01:L716, som bör
avslås.
Marknadsföring av lotter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som
rör abonnemangssystem avseende lotter.
Utskottet hänvisar till pågående
utredningsarbete.
Motionen
I motion 2000/01:L718 av Rolf Olsson m.fl. (v)
påpekas att det numera förekommer att lotter säljs
genom abonnemang. Marknadsföringen av sådana
abonnemangssystem är ofta, menar motionärerna,
mycket lockande och intensiv, vilket har visat sig
medföra problem för många människor som har svårt
att tacka nej och än mindre avbryta ett sådant
åtagande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om
att regeringen skall ge Konsumentverket i uppdrag
att utreda omfattningen av skadeverkningarna av
abonnemangssystem avseende lotter.
Pågående arbete
Regeringen gav i oktober 2001 Folkhälsoinstitutet i
uppdrag att utarbeta ett förslag till
handlingsprogram för att motverka spelberoende samt
att minska de skadliga effekterna av överdrivet
spelande. Till grund för handlingsprogrammet skall
Folkhälsoinstitutet, enligt uppdraget, analysera och
beskriva behovet av vård, behandling och annat stöd
till spelberoende samt analysera olika faktorer som
kan bidra till överdrivet spelande och utvecklande
av spelberoende.
I uppdraget ingår också att analysera vilken
betydelse spelbolagens marknadsföring kan ha för
risken att spelberoende utvecklas.
Folkhälsoinstitutet skall i sitt arbete samråda med
Lotteriinspektionen, Konsumentverket, företrädare
för kommun och landsting samt annan sakkunskap på
området. Uppdraget skall redovisas för regeringen
senast den 1 januari 2003.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att det pågår ett
utredningsarbete som ligger väl i linje med
motionsönskemålet. Det pågående arbetet bör inte
föregripas genom något uttalande eller annan åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet föreslår därför att
motion 2000/01:L718 skall avslås.
Resegarantilagen
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med önskemål om en översyn
av resegarantilagen bör avslås. Utskottet
hänvisar till en aviserad proposition med
förslag till ändringar i resegarantilagen.
Gällande rätt
Den första resegarantilagstiftningen, lagen d. 9
juni 1967 om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet, trädde i kraft den 1
juli 1967 (prop. 1967:106, 3LU42, rskr. 295). Lagen
ersattes den 1 juli 1972 av den nu gällande
resegarantilagen (1972:204) (prop. 1972:92, bet. NU
30, rskr. 193).
Resegarantilagen har som syfte att ge konsumenter
på reseområdet ett skydd mot förluster som en
researrangörs betalningsinställelse eller
betalningsoförmåga kan medföra. För att åstadkomma
detta skydd skall de företag som anordnar eller
förmedlar resor som omfattas av resegarantilagen
ställa säkerhet för sin verksamhet. Säkerheten skall
ställas innan resorna marknadsförs och gälla för ett
belopp som Kammarkollegiet bestämmer med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning.
Beloppet skall uppgå till minst 200 000 kr för
arrangörer av paketresor och för återförsäljare av
paketresor som anordnas utanför Sverige. För övriga
återförsäljare av paketresor skall beloppet uppgå
till minst 50 000 kr. Beloppen har varit oförändrade
sedan lagens tillkomst år 1972. Om det föreligger
särskilda skäl får Kammarkollegiet fastställa
säkerheten till ett lägre belopp eller helt efterge
kravet på säkerhet. Säkerheten skall, om inte
Kammarkollegiet medger annat, bestå av en
betalningsutfästelse, utfärdad av bank eller
försäkringsbolag, som fullgörs vid anfordran.
De resor som omfattas av resegarantilagen är
paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor.
För att utgöra en paketresa måste ett arrangemang
innehålla minst två av följande moment nämligen 1.
transport, 2. inkvartering eller 3. en annan
turisttjänst som utgör en väsentlig del av
arrangemanget, men som inte är direkt knuten till
transport eller inkvartering. Som ytterligare
villkor gäller att arrangemanget skall vara minst 24
timmar eller inbegripa övernattning samt att
arrangemanget skall säljas eller marknadsföras till
ett gemensamt pris. Begreppet paketresa kan således
innefatta även arrangemang som inte innehåller en
resa, exempelvis inkvartering i förening med en
turisttjänst.
Kammarkollegiet har, i fråga om företag som
arrangerar paketresor utan transportmoment, gjort
ett undantag från huvudprincipen att säkerheten
skall vara individuell för varje företag och
godtagit gemensamma, schablonmässigt beräknade
säkerheter, utställda av vissa
branschorganisationer. Säkerhetens storlek bestäms i
sådana fall på så sätt att den minst skall täcka den
högsta enskilda månadsomsättningen hos ett företag
som omfattas av den gemensamma säkerheten.
Bestämmelser på EU-nivå om resegarantier finns i
rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om
paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang, det s.k. paketresedirektivet.
Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a.
resegarantilagen och paketreselagen. För närvarande
pågår överväganden inom kommissionen inför en
eventuell översyn av direktivet.
Motionen
I motion 2001/02:L293 av Lena Ek och Margareta
Andersson (båda c) erinras om att resegarantilagen
även är tillämplig på små reseföretag som arrangerar
paket där kunden ordnar resan själv, exempelvis med
egen bil eller med utnyttjande av kollektivtrafik.
För dessa företag innebär, anförs det i motionen,
resegarantilagens krav på ställande av säkerhet att
kapital binds upp i onödan, i stället för att kunna
användas till att utveckla verksamheten.
Motionärerna begär ett tillkännagivande som går ut
på att resegarantilagen bör bli föremål för en
översyn med inriktningen att olika regler skall
gälla för olika typer av reseföretag.
Utskottets ställningstagande
Regeringen tillkallade i september 1998 en särskild
utredare med uppgift att utvärdera
resegarantisystemet, att analysera om systemet bör
ändras och, om så var fallet, lämna förslag till ny
lagstiftning på området (dir. 1998:78). Utredaren
redovisade sitt uppdrag i december 1999 i
betänkandet (SOU 1999:140) Ett nytt
resegarantisystem. Regeringen har aviserat en
proposition i ämnet till senare delen av mars 2002.
Enligt utskottets mening bör den aviserade
propositionen inte föregripas genom något särskilt
uttalande från riksdagens sida. Utskottet föreslår
därför att motion 2001/02:L293 skall avslås.
Nätverksförsäljning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande som
rör s.k. nätverksförsäljning. Utskottet
hänvisar till pågående arbete inom EU. Jämför
reservation nr 8 (kd).
Allmän bakgrund
Med nätverksförsäljning, eller multi level marketing
(MLM), avses ett sätt att organisera
direktförsäljning av varor och tjänster som innebär
att distributionen sker genom ett nätverk av
oberoende direktsäljare. Från nätverksförsäljning
bör skiljas s.k. pyramidförsäljning, som är
förbjuden enligt lotterilagen (1994:1000).
I Sverige finns för närvarande inte någon särskild
lagstiftning som gäller förhållandet mellan
direktsäljare och företag. Däremot är lagen
(2000:274) om distansavtal och hemförsäljning
tillämplig på vissa former av nätverksförsäljning
när det gäller förhållandet mellan säljare och
konsument.
Inom Europafederationen för
direkthandelsföreningar (FEDSA) har man fastställt
etiska regler för direktförsäljning till
konsumenter. I de etiska reglerna finns bl.a. regler
om direktsäljarens uppträdande mot konsumenter,
ånger- och returrätt, garantier, värvning av kunder.
FEDSA har även fastställt etiska regler vad gäller
förhållandet mellan direktsäljare och företag,
mellan olika direktsäljare och mellan olika företag.
Dessa etiska regler innehåller bl.a. regler om
information, avgifter och upphörande av avtal.
Motionen
I motion 2000/01:L708 av Ragnwi Marcelind (kd)
anförs att det är viktigt att ett nytt regelverk om
nätverksförsäljning inte bygger in hinder i den fria
handel som utgör basen för all näringsverksamhet.
Enligt motionären bör ett framtida regelverk på
området ta hänsyn till vissa i motionen närmare
angivna kriterier, bl.a. att en distributör skall
kunna avsluta ett avtalsförhållande utan
uppsägningstid, att ångerfrist och returrätt
säkerställs, att viss inkomst eller löfte om inkomst
inte förespeglas, att regelverket inte blir alltför
detaljerat och att det harmoniseras med framtida
lagstiftning på området inom EU. Motionären begär
ett tillkännagivande om behovet av ett regelverk för
nätverksförsäljning (yrkande 1) och att en sådan
lagstiftning bör ta hänsyn till de i motionen
närmare angivna kriterierna (yrkande 2).
Pågående arbete
Som redovisas i motionen har den rättsliga
regleringen av nätverksförsäljning under senare år
uppmärksammats på såväl nordisk som europeisk nivå.
År 1998 påbörjades inom kommissionen en revidering
av hemförsäljningsdirektivet. Som ett led i detta
arbete lades i november 1999 fram rapporten Door to
door selling Pyramid selling Multi level
marketing, som utarbetats av en forskargrupp på
kommissionens uppdrag. I rapporten diskuteras bl.a.
huruvida hemförsäljningsdirektivet bör samordnas med
distansavtalsdirektivet och om det bör införas
särskilda regler i direktivet för
nätverksförsäljning.
Vidare bör nämnas att en arbetsgrupp inom ramen
för Nordiska ministerrådet hösten 2000 presenterat
rapporten Pyramidespil og Multi-level Marketing
(TemaNord 2000:509). I rapporten behandlas olika
konsumenträttsliga problem som kan vara förknippade
med nätverksförsäljning och
gränsdragningsproblematiken mellan sådan försäljning
och pyramidförsäljning.
Nätverksförsäljning har även aktualiserats i den
grönbok om den framtida konsumentpolitiken som lades
fram av kommissionen i oktober 2001, KOM (2001) 531.
I grönboken nämns nätverksförsäljning som ett
exempel på ett rättsområde där regleringen i hög
grad skiftar mellan medlemsländerna vilket, enligt
grönboken, påverkar möjligheterna att bedriva
gränsöverskridande nätverksförsäljning negativt.
Utskottets ställningstagande
I avvaktan av resultatet av det pågående arbetet på
EU-nivå är utskottet inte berett att förorda något
uttalande från riksdagens sida vad gäller behovet
och den närmare utformningen av den i motionen
efterfrågade lagstiftningen. Motion 2000/01:L708 bör
därför avslås.
Diskriminering av konsumenter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav på
åtgärder mot diskriminering vid
fastighetsförmedling och vid kreditprövning.
Utskottet hänvisar till pågående
utredningsarbete och till att motionsspörsmålen
har uppmärksammats av berörda myndigheter.
Jämför reservation nr 9 (v).
Allmän bakgrund
Inom straffrätten finns i 16 kap. 9 § brottsbalken
en bestämmelse som direkt riktar sig mot olika typer
av diskriminering. Enligt denna bestämmelse är det
straffbart för en näringsidkare att i sin verksamhet
diskriminera någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse
eller på grund av homosexuell läggning genom att
inte gå honom till handa på de villkor som
näringsidkaren tillämpar i förhållande till andra.
Utöver diskrimineringslagstiftningen inom
arbetslivet saknas i svensk rätt särskild
civilrättslig lagstiftning mot diskriminering.
Regeringen tillkallade i juni 1999 en särskild
utredare med uppgift att göra en översyn av
bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §
brottsbalken (dir. 1999:49). Utredningen antog
namnet 1999 års diskrimineringsutredning. I
uppdraget ingick bl.a. att ta ställning till och
belysa skälen för respektive emot en straffrättslig
reglering respektive annan slags reglering med
förbud mot diskriminering. Genom tilläggsdirektiv
den 8 februari 2000 begränsades uppdraget till att
endast bestå i att övergripande redovisa
utredningens resultat och ställningstagande i de
frågor uppdraget avsett och lämna förslag till
inriktning på det fortsatta arbetet på området (dir.
2001:14). Uppdraget redovisades i juni 2001 i
betänkandet (SOU 2001:39) Ett effektivt
diskrimineringsförbud. Utredningen förespråkar i
betänkandet bl.a. att det straffrättsliga
diskrimineringsförbudet skall ersättas med ett
civilrättsligt förbud mot diskriminering.
Genom regeringsbeslut den 31 januari 2002
tillkallades en parlamentarisk utredning med uppdrag
att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot
diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden och att
överväga om det finns skäl att ersätta
straffbestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB med någon annan
typ av reglering (dir. 2002:11). Uppdraget skall
redovisas senast den 1 december 2004.
Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1
maj 1999, infördes en ny artikel 13 i EG-fördraget
som ger rådet befogenhet att, inom ramen för de
befogenheter fördraget ger gemenskapen, vidta
lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på
grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller
övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell
läggning. Med stöd av denna artikel beslutade rådet
den 29 juni 2000 ett direktiv om genomförande av
principen om likabehandling av personer oavsett
deras ras eller etniska ursprung (2000/43/EG). Rådet
beslutade vidare den 27 november 2000 ett direktiv
om inrättande av en allmän ram för likabehandling i
arbetslivet (2000/78/EG). Utöver nu nämnda direktiv
antog rådet samma dag även en handlingsplan mot
diskriminering för åren 20012006.
Regeringen tillkallade i december 2000 en särskild
utredare med uppgift att lämna förslag till hur
direktiven skall genomföras i svensk rätt,
Diskrimineringsutredningen 2001 (dir. 2000:106).
Uppdraget skall redovisas senast i juli 2002.
Diskriminering vid fastighetsförmedling
Den 1 oktober 1995 trädde en ny fastighetsmäklarlag
(1995:400) i kraft. Lagen, som ersatte 1984 års lag
i ämnet, syftar i första hand till att förstärka
skyddet för enskilda som anlitar fastighetsmäklare
och är, på samma sätt som den gamla lagen,
tvingande.
Fastighetsmäklarlagen innehåller flera
civilrättsliga regler som tar sikte på hur en
fastighetsmäklare skall utföra sitt
förmedlingsuppdrag. Den grundsyn som genomsyrar
flera av dessa regler är att mäklaren skall uppträda
som en i princip opartisk mellanman, som både köpare
och säljare skall kunna ha förtroende för. Enligt 12
§ gäller en grundläggande skyldighet för
fastighetsmäklare att utföra sitt uppdrag
omsorgsfullt och att i allt iaktta god
fastighetsmäklarsed. Fastighetsmäklaren skall därvid
tillvarata både säljarens och köparens intresse.
Innebörden av begreppet god fastighetsmäklarsed
är, i likhet med vad som gällde tidigare enligt 1984
års fastighetsmäklarlag, inte definierad i lagen. Av
förarbetena till såväl 1984 års lag som nu gällande
fastighetsmäklarlag framgår dock att man vid
tolkningen av begreppet i första hand får söka
vägledning i vad som allmänt anses som god sed i
affärsförhållanden, etiska regler som tillämpas av
de etablerade mäklarorganisationerna,
riktlinjeöverenskommelser mellan Konsumentverket och
märklarorganisationer, organisationernas
rekommendationer till sina medlemmar samt
rättspraxis (prop. 1983/84:16 s. 36 f, prop.
1994/95:14 s. 40 f).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion
2000/01:L703 att fastighetsmäklarlagen inte erbjuder
någon lämplig lösning för att förhindra att
fastighetsmäklare diskriminerar en person på grund
av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
kön och sexuell läggning. Motionärerna anser att det
är uppenbart att diskriminering inom
fastighetsmäklarbranschen strider mot god
fastighetsmäklarsed. Det kan därför, anförs det i
motionen, finnas skäl att överväga att ändra 12 §
fastighetsmäklarlagen på så sätt att rekvisitet god
fastighetsmäklarsed kompletteras med ett
diskrimineringsförbud. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Enligt vad utskottet har inhämtat har
motionsspörsmålet uppmärksammats av både
Diskrimineringsombudsmannen och
Fastighetsmäklarnämnden, som nyligen tagit initiativ
till överläggningar i frågan med
mäklarorganisationerna. Dessa överläggningar har,
enligt uppgift, lett fram till att det inom två av
de större mäklarorganisationerna nu föreligger
förslag om att införa förbud mot diskriminering i
organisationernas etiska regler. Avsikten är att
förslagen skall behandlas av respektive
organisations beslutande organ senare under våren
2002.
Som behandlats inledningsvis i detta avsnitt pågår
också ett brett upplagt utredningsarbete som ligger
väl i linje med den frågeställning som tas upp i
motionen.
Mot bakgrund av vad som nu har redovisats saknas
enligt utskottets mening skäl för riksdagen att för
närvarande vidta någon åtgärd med anledning av
motion 2000/01:L703. Utskottet föreslår därför att
motionen skall avslås.
Diskriminering vid kreditprövning
I konsumentkreditlagen (1992:830) finns bestämmelser
om krediter som är avsedda huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen saknar ett uttryckligt krav på att
kreditprövning skall ske vid lämnande av kredit.
Enligt 5 § skall dock näringsidkaren i sitt
förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed och därvid ta till vara
konsumentens intresse med tillbörlig omsorg. Av
förarbetena till lagen framgår att i detta ligger
normalt att göra en seriös kreditprövning innan
kredit lämnas (prop. 1991/92:83, bet. LU28).
Av Finansinspektionens Allmänna råd om krediter i
konsumentförhållanden (FFFS 2000:2) framgår bl.a.
att kreditprövning skall göras även om säkerhet
ställs, att prövningen skall syfta till att
uppskatta kredittagarens framtida betalningsförmåga,
att sedvanlig kreditupplysning bör inhämtas och att
bedömningen av sökandens återbetalningsförmåga bör
göras utifrån dennes inkomster, tillgångar, utgifter
och skuldförhållanden.
I Konsumentverkets riktlinjer för tillämpningen av
konsumentkreditlagen (KOVFS 2001:4) anges att
kreditprövningen skall anpassas efter
omständigheterna i varje enskilt ärende. Den
kreditsökandes ekonomiska förutsättningar kan,
enligt vad som anförs i riktlinjerna, normalt
bedömas utifrån inkomst, skuldsättning,
borgensåtaganden och regelbundna större utgifter för
bostad, hushåll och liknande.
Bestämmelser om kreditupplysning finns i
kreditupplysningslagen (1973:1173). Enligt 6 § denna
lag får vissa känsliga uppgifter, bl.a. om en per-
sons ras och etniska ursprung, inte behandlas i
kreditupplysningsverksamhet.
I motion 2000/01:L713 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
kritiseras den kreditprövning som förekommer inom
Telia. Enligt motionärernas uppfattning innebär
Telias krav på presumtiva kunder i fråga om
kreditvärdighet, vistelsetid i landet, nationalitet
och ställande av säkerhet att det i praktiken är
omöjligt för exempelvis utomnordiska flyktingar som
nyligen fått uppehållstillstånd att skaffa ett
telefonabonnemang. Motionärerna anser att regeringen
antingen bör utnyttja sitt ägarinflytande i Telia
för att ändra bolagets rutiner för kreditprövning
eller överväga lagändringar som förhindrar indirekt
diskriminering av invandrare som vill teckna
telefonabonnemang. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Enligt vad utskottet har erfarit har
Diskrimineringsombudsmannen nyligen tagit initiativ
till överläggningar med Telia angående formerna för
bolagets kreditprövning vid tecknande av
mobiltelefonabonnemang. Därtill kommer att också
detta motionsspörsmål innefattas i det pågående
utredningsarbetet i fråga om den framtida
utformningen av diskrimineringslagstiftningen.
Utskottet kan för närvarande inte se någon
anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med
anledning av motion 2000/01:L713 och föreslår därför
att motionen skall avslås.
Borgensåtaganden
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med krav på en översyn av
lagstiftningen rörande borgensåtaganden bör
avslås. Utskottet förutsätter att regeringen
verkar för att berörda myndigheter följer
frågan och vidtar de åtgärder som kan visa
sig erforderliga. Jämför reservation nr 10
(v).
Gällande rätt
Med ett borgensåtagande avses ett löfte av en eller
flera personer att betala en skuld för någon annan
om denne inte fullgör sina skyldigheter mot
kreditgivaren. Borgen kan även ingås till säkerhet
för fullgörande av en annan prestation än betalning
av en kredit.
Grundläggande bestämmelser om borgen finns i 10
kap. 812 §§ handelsbalken. Borgen förekommer i två
huvudformer, proprieborgen och enkel borgen. Vid
proprieborgen kan fordringsägaren enligt 10 kap. 9 §
handelsbalken omedelbart kräva vem han eller hon
vill av borgensmännen eller låntagaren. Av 10 kap. 8
§ handelsbalken framgår att enkel borgen innebär att
borgensmannen blir betalningsskyldig först sedan man
kunnat konstatera att låntagaren inte kan fullgöra
sina förpliktelser. Borgensåtagandet kan vara
obegränsat till beloppet och således avse
låntagarens samtliga skulder. Det kan också vara
begränsat på olika sätt. Ofta ingås borgen för en
och samma skuld av flera borgensmän. Dessa svarar
därvid, enligt 10 kap. 11 § handelsbalken,
solidariskt för skulden. Utöver bestämmelserna i 10
kap. handelsbalken har reglerna om borgen i huvudsak
utvecklats genom praxis.
I 2 kap. 13 § bankrörelselagen (1987:617)
föreskrivs att kredit inte får lämnas i bankrörelse
annat än mot betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen. Bestämmelsen
infördes år 1933 till följd av Kreugerkraschen. År
1984 infördes i samma bestämmelse en möjlighet för
bankerna att avstå från säkerhet om den kan anses
obehövlig eller om det annars föreligger särskilda
skäl för det (prop. 1983/84:146, bet. NU 1983/84:33,
rskr. 365).
I huvudsak motsvarande bestämmelser finns bl.a. i
3 kap. 6 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
I fråga om ställande av säkerhet för fullgörande av
andra avtal än kreditavtal som omfattas av
bankrörelselagen, exempelvis hyresavtal och avtal om
telefonabonnemang, finns inga särskilda bestämmelser
som reglerar under vilka förutsättningar borgen
skall eller får krävas.
Motionen
Carina Hägg (s) anför i motion 2000/01:L710 att
borgensinstitutet visserligen fyller en viktig
funktion för personer som behöver kredit. Samtidigt
förekommer det, anförs det i motionen, att
bostadsföretag, telefonbolag och banker utnyttjar
möjligheten att kräva borgen på ett, enligt
motionärens uppfattning, oacceptabelt sätt som
innebär att kreditrisken flyttas över från
kreditgivaren till låntagarens släkt och vänner. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
lagstiftningen rörande borgensåtaganden bör ses
över.
Utskottets ställningstagande
Vad först gäller borgen vid tecknande av hyresavtal
erinrar utskottet om att den som har gått i borgen
för en hyresgäst har enligt 12 kap. 28 a §
jordabalken rätt att säga upp sitt åtagande så att
det upphör efter viss tid. Bestämmelsen infördes
genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni
1998 (prop. 1997/98:46, bet. BoU7).
I den då aktuella propositionen diskuterades
huruvida det över huvud taget borde vara tillåtet
att kräva borgen vid hyresavtal avseende
hyreslägenheter. Regeringen kom fram till att denna
möjlighet borde behållas. Om en sådan möjlighet inte
fanns skulle nämligen, anfördes det i propositionen,
vissa hyresgäster, särskilt unga eller hyresgäster
med svag ekonomi, få betydande svårigheter att
erhålla hyresbostad. Det var vidare, enligt
regeringens bedömning, rimligt att en hyresvärd kan
skaffa sig en särskild säkerhet för att en hyresgäst
fullgör sina skyldigheter, om det finns anledning
att ifrågasätta hyresgästens förmåga i detta
hänseende. Regeringen var inte heller beredd att
föreslå några inskränkningar i möjligheterna att
kräva borgen. Bostadsutskottet delade i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1997/98:BoU7
regeringens uppfattning i frågan.
Lagutskottet har, från sina utgångspunkter, inte
någon annan uppfattning än den bostadsutskottet
givit uttryck för. Det nu sagda innebär dock inte
att utskottet ställer sig avvisande till den
grundläggande tanke som ligger bakom motionen,
nämligen att borgen inte bör krävas slentrianmässigt
och inte i sådana fall där det inte föreligger
något behov av det. Enligt utskottets mening saknas
skäl för riksdagen att ta initiativ till den av
motionären begärda översynen. Utskottet förutsätter
dock att regeringen uppmärksammar frågan och verkar
för att berörda myndigheter vidtar de åtgärder som
kan anses erforderliga.
Med det anförda föreslår utskottet att motion
2000/01:L710 skall avslås.
Konsumentskydd för tågresenärer
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med krav på åtgärder för
att åstadkomma ett bättre konsumentskydd för
tågresenärer bör avslås. Utskottet hänvisar
till pågående utredningsarbete på området.
Motionen
I motion 2001/02:L340 av Mikael Johansson m.fl. (mp)
anförs att det i dag föreligger tydliga brister i
konsumentskyddet för tågresenärer, bl.a. vad gäller
frågor som ersättning vid förseningar, prissättning,
reskomfort, tillgänglighet för funktionshindrade och
information. Det finns inte heller, anser
motionärerna, någon myndighet som ansvarar för att
systematiskt samla in, kartlägga och analysera
konsumentproblem som tågresenärer ställs inför. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
Konsumentverket, i samarbete med Rikstrafiken, bör
ges i uppdrag att se över situationen för
resenärerna på den interregionala kollektiva
persontrafiken.
Pågående arbete
Regeringen tillkallade genom beslut den 31 maj 2001
en särskild utredare med uppgift att göra en bred
översyn av organisationen och lagstiftningen inom
järnvägssektorn (dir. 2001:48). Utredningen har
antagit namnet Utredningen om järnvägssektorns
organisation m.m. I uppdraget ingår bl.a. att med
utgångspunkt i konsumentintresset analysera möjliga
utvecklingsvägar för såväl person- som godstrafiken
på järnväg. Utredaren skall också se över
myndighetsstrukturen inom järnvägssektorn och, mot
bakgrund av denna översyn, lämna förslag avseende
såväl den övergripande organisationen av
myndigheterna som ansvarsfördelningen dem emellan.
Uppdraget skall slutredovisas senast den 15 mars
2003.
Som påpekas i motionen publicerade
Riksrevisionsverket (RRV) i juni 2001
revisionsrapporten Svagt konsumentskydd för
tågresenär myndigheterna saknar
konsumentperspektiv (RRV 2001:21). I rapporten
konstateras bl.a. att tågresenärerna ofta drabbas av
vissa typproblem, exempelvis krångliga biljett- och
bokningssystem, inställda tåg, förseningar och
bristande samordning av tidtabeller, att
konsumentskyddet för tågresenärer är sämre än på
andra områden eftersom konsumenttjänstlagen inte är
tillämplig inom järnvägssektorn, att
myndighetsansvaret på området är splittrat, att
myndigheternas övergripande mål inte har omsatts i
konkreta åtgärder samt att de styrmedel som finns
inte används för att tillvarata konsumenternas
intressen.
Rapporten har, enligt vad utskottet erfarit,
överlämnats av RRV till Utredningen om
järnvägssektorns organisation m.m.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att det pågår
utredningsarbete som ligger väl i linje med
motionsönskemålet. Det pågående arbetet bör inte
föregripas av riksdagen genom något uttalande eller
annan åtgärd. Utskottet föreslår därför att motion
2001/02:L340 skall avslås.
Barnhjälmar
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med krav på införande av
förbud mot försäljning av barnhjälmar utan
utlösningsanordning i hakbandet bör avslås.
Utskottet hänvisar till att ett sådant förbud
inte torde vara rättsligt genomförbart, men
framhåller samtidigt vikten av korrekt och
tydlig information vid försäljning av
barnhjälmar.
Allmän bakgrund
Rådets direktiv 89/686/EEG om personlig
skyddsutrustning syftar till att säkerställa att
bara sådan skyddsutrustning som uppfyller i
direktivet närmare angivna grundläggande
säkerhetskrav släpps ut på marknaden. Det är
tillämpligt på både personlig skyddsutrustning som
används i arbetslivet och på sådan skyddsutrustning
som används privat, exempelvis cykelhjälmar.
Direktivet är utformat i enlighet med EG:s
harmoniseringsmetod för direktiv som reglerar
produkters beskaffenhet samt provning och kontroll
av produkter (produktdirektiv). EG-direktiv som har
utformats enligt denna metod innehåller bindande,
relativt allmänt hållna säkerhetskrav på produkterna
i fråga. De tekniska specifikationerna, vilka skall
säkerställa att produkterna uppfyller direktivens
säkerhetskrav, utarbetas av europeiska
standardiseringsorgan, exempelvis CEN. En standard
behåller sin karaktär av frivillig överenskommelse,
men får enligt direktiven den rättsverkan att
produkter som har utformats enligt standarden
förutsätts uppfylla standarden. Varje
produktdirektiv innehåller också regler för hur en
tillverkare eller en importör skall kunna visa att
produkten uppfyller säkerhetskraven. Produkter som
har visats uppfylla säkerhetskraven skall av
tillverkaren eller importören förses med ett s.k.
CE-märke.
Direktivet är genomfört i svensk rätt genom bl.a.
lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för
privat bruk. Enligt 4 § denna lag får en
näringsidkare tillhandahålla personlig
skyddsutrustning bara om den uppfyller sådana krav
som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen föreskriver och som avser 1. skydd för
hälsa och säkerhet, 2. utformning och 3. märkning
och annan produktinformation. Produktsäkerhetslagen
(1988:1604) är tillämplig även på sådana varor som
omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning och
som uppfyller kraven enligt 4 § i lagen.
För småbarnshjälmar gäller Europastandarden SS-EN
1080. Kännetecknande för denna standard är att
hakbandet, som är grönfärgat, har en automatisk
utlösningsanordning. För andra cykelhjälmar gäller
standarden SS-EN 1078. När det gäller dessa hjälmar
får, enligt standarden, inte finnas någon
utlösningsanordning.
I de råd som Konsumentverket har publicerat inför
köp av cykelhjälm till barn anges bl.a. att
småbarnshjälmen är det bästa skyddet för små barn, i
vart fall upp till sju års ålder, men även för något
äldre barn.
Motionen
I motion 2001/02:L318 av Torgny Danielsson och
Lisbeth Staaf-Igelström (båda s) anförs att det har
hänt många tragiska hängningsolyckor på grund av att
en del barnhjälmar inte har en säkerhetsanordning
som lossar hjälmen från barnets huvud om hjälmen
fastnar i något. Det borde, anser motionärerna, vara
en självklarhet att sådana hjälmar inte får säljas i
Sverige. I motionen begärs ett tillkännagivande som
går ut på att det skall införas ett förbud mot att
sälja barnhjälmar som saknas säkerhetsutlösning.
Utskottets ställningstagande
Såvitt utskottet kan bedöma torde det inte vara
förenligt med gemenskapsrätten att införa ett
generellt förbud mot försäljning av en produkt som
uppfyller en gällande standard. Utskottet kan
således inte ställa sig bakom motionärernas önskemål
om ett försäljningsförbud avseende hjälmar som
saknar utlösningsanordning.
Däremot vill utskottet framhålla vikten av korrekt
och tydlig information vid marknadsföring och
försäljning av hjälmar avsedda för barn. Utskottet
förutsätter att inte minst branschorganisationerna
tar ett stort ansvar i detta avseende.
Med det anförda föreslår utskottet att motion
2001/02:L318 skall avslås.
Övriga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden med krav
på införande av
en särskild regel om betalningsfrist vid
betalning av kontrollav-
gift vid olovlig parkering,
konsumentbevakning av trädgårdsväxter
och
standardiserad färgsättning av
mjölkkartonger.
Betalning av kontrollavgift vid olovlig
parkering
Bestämmelser om kontrollavgift vid felparkering på
privat tomtmark finns i lagen (1984:318) om
kontrollavgift vid olovlig parkering. Enligt 1 §
denna lag får en markägare som upplåter ett område
för parkering eller förbjuder parkering inom området
under vissa förutsättningar ta ut en avgift, en s.k.
kontrollavgift, om ett fordon parkerats i strid mot
förbudet eller de villkor som ställts upp av
markägaren.
Fordonets ägare och föraren svarar solidariskt för
att kontrollavgiften betalas. Vill markägaren ta ut
en kontrollavgift skall han ställa ut en
betalningsanmaning, som antingen skall överlämnas
till föraren eller fästas på fordonets vindruta.
Lagen saknar regler om inom vilken tid betalning
skall ske.
I motion 2001/02:L211 av Inger Lundberg (s)
framhålls att många parkeringsföretag tillämpar en
kortare betalningsfrist än 30 dagar och att det vid
försenad betalning utgår en särskild avgift.
Parkeringsföretagens korta betalningsfrister leder,
enligt motionären, till onödigt höga avgifter och
indrivningsärenden hos kronofogden, eftersom många
hushåll betalar sina räkningar i samband med
löneutbetalning. I motionen begärs ett
tillkännagivande om behovet av en översyn av
lagstiftningen i syfte att införa en regel om 30
dagars betalningsfrist vid den nu aktuella typen av
skulder.
Av allmänna civilrättsliga principer följer att
betalning skall ske vid anfordran om annat inte är
avtalat, något som bl.a. framgår av 5 § lagen
(1936:81) om skuldebrev, 49 § köplagen (1990:931)
och 36 § konsumentköplagen (1990:932). Utskottet
kan, från sina utgångspunkter, inte finna att det
framkommit omständigheter som motiverar ett avsteg
från denna princip i form av tvingande lagstiftning
om en särskild betalningsfrist vid betalning av
kontrollavgift. Motion 2001/02:L211 bör således
avslås.
Konsumentbevakning av trädgårdsväxter
I motion 2000/01:MJ232 av Ronny Olander och Siw
Wittgren-Ahl (båda s) framhålls att drygt två
miljoner hushåll varje år beräknas köpa
trädgårdsväxter för omkring en miljard kronor.
Kvaliteten på de saluförda växterna är, menar
motionärerna, svår att bedöma för den enskilde
konsumenten, eftersom växterna normalt säljs långt
innan de nått full storlek och många egenskaper,
exempelvis bördighet, härdighet och
sjukdomsresistens, visar sig först så småningom. I
motionen begärs ett tillkännagivande om att
konsumentbevakningen av trädgårdsväxter skall
jämställas med övervakningen av andra
konsumentprodukter (yrkande 1).
Utskottet kan konstatera att miljö- och
jordbruksutskottet i betänkande 2001/02:MJU17
alldeles nyligen har avstyrkt ett motsvarande
motionsyrkande. Miljö- och jordbruksutskottet har
därvid sammanfattningsvis hänvisat till verksamheten
vid Statens växtsortnämnd, till den s.k.
Trädgårdsnäringsfonden och till att det inom Statens
lantbruksuniversitet bedrivs provodlingar på
trädgårdsväxter för klimatet i norra Sverige.
Lagutskottet vill från sina utgångspunkter påpeka
att konsumentköplagen (1990:932) är tillämplig också
vid köp av trädgårdsväxter och finner inte skäl att
förorda något annat ställningstagande till
motionsspörsmålet än det som miljö- och
jordbruksutskottet nyligen givit uttryck för.
Utskottet föreslår således att motion
2000/01:MJ232 yrkande 1 bör avslås.
Standardiserad färgsättning av
mjölkförpackningar
Peter Pedersen (v) anser i motion 2000/01:L712 att
det är ett irritationsmoment för landets
mjölkkonsumenter att färgsättningen på olika
mjölkprodukters kartonger varierar runt om landet.
För att komma till rätta med detta problem föreslås
i motionen att det bör införas en standardiserad
färgsättning av mjölkkartongerna så att
färgsättningen är lika i hela Sverige. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att Konsumentverket,
Livsmedelsverket eller något annat organ bör ges i
uppdrag att verka för standardiserad färgsättning av
mjölkkartonger.
Utskottet delar inte motionärens uppfattning och
föreslår att motion 2000/01: L712 skall avslås.
Reservationer
1. Distansavtalsdirektivet (punkt 1)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L714
och 2000/01:T717 yrkande 11.
Ställningstagande
Vi delar de uppfattningar rörande
distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen som
förts fram i motionerna 2000/01:T717 och
2000/01:L714. Som motionärerna anfört är såväl
direktivet som lagen förlegade och innebär i
praktiken hinder mot e-handel. Varken konsumenter
eller e-handelsföretag är nöjda med nuvarande
ordning, och den tillväxtpotential som finns i e-
handeln går med den nuvarande ordningen förlorad.
I sammanhanget bör påpekas att vi våren 2000
motsatte oss distansavtalslagen. Vad vi anförde i
reservation 1 till lagutskottets betänkande
1999/2000:LU21 om farhågorna med den av regeringen
då föreslagna lagstiftningen har nu besannats.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att
regeringen omgående inom EU bör ta initativ till en
ändring av distansavtalsdirektivet i syfte att få
till ett modernare och för e-handel, konsumenter och
näringsliv ändamålsenligare direktiv. I avvaktan på
vad reslutatet av ett sådant initiativ kan bli bör
regeringen överväga vilka ändringar i den nuvarande
distansavtalslagen som kan göras inom ramen för
nuvarande direktiv för att åstadkomma efterlängtade
förenklingar och överlämna erforderliga lagförslag
till riksdagen.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall
till motionerna 2000/01:L714 och 2000/01:T717
yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna.
2. E-handelsdirektivet (punkt 2)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L343
yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Vi delar de synpunkter som förts fram i motion
2001/02:L343 när det gäller e-handelsdirektivets
genomförande i svensk rätt. För det första är det,
som närmare utvecklats i motionen, angeläget att
operatörerna slipper straffrättsligt ansvar för
eventuellt otillåtet innehåll i det material som de
hanterar. En motsatt ordning skulle, enligt vår
mening, leda till en ohållbar situation för svenska
operatörer som då missgynnas i förhållande till
utlänska operatörer.
För det andra anser vi att man från regeringen
sida bör införa en s.k. notice and take down-
procedurer i svensk rätt. Sådana regler syftar till
att teleoperatörer och andra mellanhänder utan risk
för skadeståndsskyldighet skall kunna avlägsna
olaglig information samtidigt som den
tjänstemottagare som tillhandahåller informationen
ges möjlighet att få informationen återställd. En
sådan ordning är, enligt vår mening, ett effektivt
medel för att få bort otillåtet material från
Internet, utan att mellanhänderna behöver åläggas
ett ansvar för att själva bedöma huruvida ett visst
material är lagligt eller inte. Såsom anförts i
motionen bör ett sådant system administreras inom
rättsväsendet eller av annan betrodd tredje man.
Vad som nu anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motion 2001/02:L343 yrkandena 2 och
3, som sin mening ge regeringen till känna.
3. Elektronisk handel (punkt 3)
av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:U623
yrkande 4, 2000/01: T717 yrkande 12 samt
2001/02:L343 yrkande 1 och avslår motionerna
2000/01:L720, 2000/01:T706, 2001/02:L349,
2001/02:T409 yrkande 1, 2001/02:T465 yrkande 9 och
2001/02:T466 yrkande 6.
Ställningstagande
Vi anser att de övergripande och principiella
frågorna som tas upp i motionerna 2000/01:U623,
2001/02:T717 och 2001/02:L343 har hög
angelägenhetsgrad, och tiden är nu mer än mogen för
regeringen att ta ett internationellt och
övergripande grepp på frågorna.
En viktig utgångspunkt för regeringen i sådant
arbete är att människor skall känna tilltro till e-
handel och lita på att önskade transaktioner kommer
till stånd på ett säkert sätt. Konsumenter och
näringsidkare skall kunna lita på den digitala
tekniken och uppleva den som lika säker som de
traditionella sätten för avtals ingående.
Regelverket bör vidare, som framhålls i motionerna,
kännetecknas av förutsebarhet och vara rättssäkert.
Därtill kommer att man från svensk sida bör undvika
att göra lagstiftningen mer omfattande än vad som
görs i omvärlden. Nationella särlösning har nämligen
en menlig inverkan på konkurrensen och kan därmed
inte vara i överenstämmelse med svenska
konsumentintressen.
Med sådana utgångspunkter anser vi att den
elektroniska handeln kan bidra till många
välfärdsvinster för det svenska samhället.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna 2000/01:U623
yrkande 4, 2000/01:T717 yrkande 12 och 2001/02: L343
yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motioner påkallar, enligt vår mening, ingen
riksdagens vidare åtgärd.
4. Elektronisk handel (punkt 3)
av Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:T465
yrkande 9 och avslår motionerna 2000/01:L720,
2000/01:U623 yrkande 4, 2000/01:T706, 2000/01:T717
yrkande 12, 2001/02:L343 yrkande 1, 2001/02:L349,
2001/02:T409 yrkande 1 och 2001/02:T466 yrkande 6.
Ställningstagande
Bland de motionsspörsmål som behandlas i förevarande
avsnitt anser jag att de frågor som tas upp i motion
2001/02:T465 bör förtjäna särskild uppmärksamhet.
Inte bara när det gäller handel utan också i fråga
om offentliga tjänster finns med den digitala
tekniken en oerhört stor utvecklingspotential. Som
anförts i motionen ställer emellertid detta ett allt
större krav på säkerhet. För att den enskilde
medborgare skall våga ta del av utbudet av tjänster
som numera finns att tillgå elektroniskt måste han
eller hon kunna känna tillit till systemen.
Ett sätt att öka medborgarnas tillit skulle,
enligt min mening, vara att införa ett system med
elektroniska identitetskort, s.k. smarta kort. Med
ett sådant system skulle medborgarna på ett
tillförlitligt sätt kunna sköta sina kontakter med
exempelvis myndigheter på ett säkert sätt.
Handlingar och andra dokument skulle kunna
undertecknas elektroniskt och få samma rättsverkan
som ett egenhändigt undertecknande. Enligt min
mening finns med ett sådant system oanade
möjligheter till förenklingar och besparingar för
såväl enskilda som det allmänna, och regeringen bör
verka för att man i Sverige påbörjar ett arbete med
införande av ett system med elekroniska
identitetskort.
Vad som sålunda anförs i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:T465
yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.
Övriga motioner påkallar, enligt min mening, inte
någon riksdagens vidare åtgärd.
5. Obeställd e-postreklam (punkt 4)
av Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och
Agne Hansson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed delvis motionerna
2000/01:L609, 2000/01:L702 yrkandena 1 och 2,
2000/01:L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719, 2001/02:
L223 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:L275 och avslår
motionerna 2000/01: L702 yrkande 3 och 2001/02:L223
yrkande 3.
Ställningstagande
Vi delar de synpunkter som förts fram i de nu
aktuella motionerna och anser att regeringen i det
pågående arbetet inom EU bör verka för en opt in-
lösning, dvs. förbud mot att sända e-postreklam till
konsumenter som inte förväg samtyckt till sådan
reklam.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med delvis bifall till motionerna
2000/01:L609, 2000/01:L702 yrkandena 1 och 2,
2000/01: L709, 2000/01:L711, 2000/01:L719,
2001/02:L223 yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:L275,
som sin mening ge regeringen till känna.
Ställningstagandet innebär att det inte behövs
något nationellt spärregister varför motionerna
2000/01:L702 yrkande 3 och 2001/02:L223 yrkande 3
bör avslås.
6. Andra åtgärder mot könsdiskriminerande
reklam (punkt 6)
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L227.
Ställningstagande
I likhet med vad som anförts i motion 2001/02:L227
konstaterar vi att det alltjämt i stor omfattning
förekommer könsdiskriminerande reklam, en situation
som enligt vår mening är oacceptabel.
Vi delar motionärernas uppfattning att regeringen
nu bör ta initiativ till en dialog med Näringslivets
Etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) i
syfte att åstadkomma förändringar av rådets
sammansättning och verksamhet. En sådan dialog bör,
enligt vår mening, leda till dels att representanter
för kvinno- och konsumentorganisationer bereds plats
i rådet, dels att rådets samtliga avgöranden, dvs.
även friande avgöranden, publiceras.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L227, som
sin mening ge regeringen till känna.
7. Reklam riktad till barn (punkt 7)
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:Sf274
yrkande 38, 2001/02: L362, 2001/02:K370 yrkandena 2
och 3 samt 2001/02:So495 yrkande 20.
Ställningstagande
Vi delar motionärernas kritik mot nuvarande
förhållanden när det gäller reklam som riktas mot
barn. Som framhållits i motionerna blir reklamen
allt aggressivare och mer omfattande, och i vissa
fall kan man tala om att barnen är utsatta för ett
kommersiellt exploaterande. Enligt vår mening är
åtgärder påkallade för att bromsa denna utveckling.
Vad som i första hand bör komma till stånd är en
kartläggning av den nuvarande
marknadsföringslagstiftningen i syfte att utröna om
den från ett barnperspektiv har en ändamålsenlig
utformning. Om en sådan kartläggning skulle visa att
det är påkallat med exempelvis en särskild
bestämmelse i marknadsföringslagen i syfte att
skydda barn utgår vi från att regeringen återkommer
till riksdagen med erforderliga lagförslag.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motionerna 2000/01:Sf274 yrkande 38,
2001/02:L362, 2001/02:K370 yrkandena 2 och 3 samt
2001/02:So495 yrkande 20, som sin mening ge
regeringen till känna.
8. Nätverksförsäljning (punkt 11)
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L708.
Ställningstagande
Vi delar de synpunkter som förts fram i motion
2000/01:L708 och anser att det är viktigt att ett
nytt regelverk för nätverksförsäljning inte bygger
in hinder i den fria handeln som utgör basen för all
näringsverksamhet. Ett framtida regelverk på området
måste bl.a. ta hänsyn till att en distributör skall
kunna avsluta ett avtalsförhållande utan
uppsägningstid, att ångerfrist och returrätt
säkerställs, att viss inkomst inte utlovas eller
förespeglas, att regleverket inte blir alltför
detaljerat samt att det harmoniseras med framtida
lagstiftning på området inom EU. Det får ankomma på
regeringen att beakta detta i det pågående arbetet.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion 2000/01:L708, som sin mening ge
regeringen till känna.
9. Kreditprövning (punkt 13)
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L713.
Ställningstagande
I likhet med vad som anförts i motion 2000/01:L713
är vi kritiska mot den kreditprövning som förekommer
inom Telia i samband med tecknande av
telefonabonnemang. Företagets krav på presumtiva
kunder i fråga om kreditvärdighet, vistelsetid i
landet, nationalitet och ställande av säkerhet
innebär att det i praktiken är omöjligt för
exempelvis personer som nyligen fått
uppehållstillstånd att skaffa sig en egen telefon.
Mot denna bakgrund anser vi att regeringen bör
utnyttja sitt ägarinflytande i Telia för att få till
stånd ändringar i bolagets rutiner. En annat sätt är
att överväga lagändringar i syfte att förhindra
diskriminering av invandrare som vill teckna
telefonabonnemang.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion 2000/01:L713, som sin mening ge
regeringen till känna.
10. Borgensåtaganden (punkt 14)
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L710.
Ställningstagande
Vi delar de synpunkter som förts fram i motion
2000/01:L710. Enligt vår uppfattning förekommer det
i alltför stor utstäckning att bostadsföretag,
telefonbolag och banker kräver borgen varigenom
kreditrisker på ett oacceptabelt sätt flyttas över
till vänner och släkingar. Vi anser att det, inte
minst från konsumenträttsliga utgångspunkter, finns
skäl att se över nuvarande lagstiftning rörande
borgen. Det får ankomma på regeringen att initiera
ett sådant arbete.
Vad som anförts i reservationen bör riksdagen, med
bifall till motion 2000/01:L710, som sin mening ge
regeringen till känna.
Särskilda yttranden
1. Obeställd e-postreklam
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Vi ser med tillfredsställelse på att regeringen nu
har ändrat inställning i fråga om opt in och att man
i det pågående arbetet inom EU synes gå på den linje
vi förordade våren 2000 i samband med att nuvarande
bestämmelser infördes (se res. 2 i bet.
1999/2000:LU13).
Mot denna bakgrund har vi ansett att vi inte
formellt behöver yrka bifall till de
aktuella motionerna.
2. Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Vi delar motionärernas uppfattning att
könsdiskriminerande reklam kommit att bli
ett växande samhällsproblem. Vidare anser vi
att det är oacceptabelt att kränkande
sexuella anspelningar används i reklamen. Om
inte näringslivets egenåtgärder leder till
önskat resultat, utesluter vi inte att
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
på sikt bör komma till stånd. Vi har dock nu
valt att inte formellt yrka bifall till
motionerna 2000/01:L717 och 2001/02:L350
eftersom lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam inte kan införas
utan grundlagsändring. En sådan
genomgripande förändring är vi i nuläget
inte beredda att stödja.
3. Marknadsföring av lotter
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Vi förutsättter att abonnemangssystem för
lotter kommer att bli föremål för särskild
behandling i det arbete som nu utförs av
Folkhälsoinstitutet och ser därför inte
tillräckliga skäl att formellt yrka bifall
till motion 2000/01:L718.
4. God fastighetsmäklarsed
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Vi ser mycket positivt på det arbete som nu har
inletts av regeringen, Diskrimineringsombudsmannen,
Fastighetsmäklarnämnden och mäklarorganisationerna,
vilket syftar till att förhindra diskriminering av
konsumenter vid fastighetsförmedling.
Arbetet ligger väl i linje med önskemålen i
motionerna 2000/01:L703 och 2000/01:L713, och vi har
mot den bakgrunden inte funnit skäl att formellt
yrka bifall till motionsyrkandena. Vi kommer
emellertid att fortsättningsvis noga följa det
påbörjade arbetet och har för avsikt att återkomma
om det inte skulle leda till önskvärt resultat.
5. Konsumentskydd för tågresenärer
av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda
v).
Eftersom vi förutsätter att önskemålen i motion
2001/02:L340 kommer att beaktas i det pågående
utredningsarbetet har vi slutligen valt att inte
formellt yrka bifall till motionen. Vi kommer dock
att noga följa den fortsatta utvecklingen i fråga om
konsumentskyddet på detta område.
BILAGA
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01
2000/01:L609 av Majléne Westerlund Panke (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om förbud för e-postreklam.
2000/01:L702 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i marknadsföringslagen
(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i
motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen låter en utredning
föreslå en ändring av den opt out-lösning som
riksdagen fattat beslut om.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett nationellt
spärregister snarast upprättas om yrkandena 1 och
2 inte vinner gehör.
2000/01:L703 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i fastighetsmäklarlagen så att
rekvisitet god fastighetsmäklarsed kompletteras med
ett diskrimineringsförbud.
2000/01:L708 av Ragnwi Marcelind (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
regelverk för nätverksförsäljning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett sådant
regelverk bör ta hänsyn till angivna kriterier.
2000/01:L709 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att konsumenten skall kunna
göra ett aktivt val för att få reklam medan övriga
hushåll besparas såväl pappersreklam- som e-
postreklam.
2000/01:L710 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av
borgensåtaganden.
2000/01:L711 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om att förbjuda oönskad reklam i form av
elektroniska massutskick enligt vad i motionen
anförs.
2000/01:L712 av Peter Pedersen (v) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att verka för införandet av
standardiserade färger vad gäller olika
mjölkprodukters kartonger.
2000/01:L713 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för att ta bort
indirekt diskriminering av invandrade kvinnor och
män som vill teckna telefonabonnemang.
2000/01:L714 av Karin Falkmer (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att e-handel inte
särskiljs från annan handel i
lagstiftningshänseende.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särregleringar
för handel och e-handel i Sverige försvårar endast
för svensk handel och svenska konsumenter.
2000/01:L716 av Monica Green m.fl. (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om krigsleksaker.
2000/01:L717 av Carina Ohlsson och Elisebeht
Markström (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.
2000/01:L718 av Rolf Olsson m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följ-ande beslut:
Riksdagen begär att regeringen ger Konsumentverket i
uppdrag att utreda vad i motionen anförs om
omfattningen av skadeverkningarna vad beträffar
abonnemangssystem för lotter.
2000/01:L719 av Sven Bergström (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ompröva den del av
marknadsföringslagen som medger massutskick av
oönskad reklam.
2000/01:L720 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagstiftning vid
Internethandel.
2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om elektronisk
handel.
2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barn, medier och
stress.
2000/01:T706 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om säkerhet och beskattning
avseende elektronisk handel.
2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om omförhandling och
justering av implementering av EG-direktiv på
konsumentköpsområdet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om digitala urkunder.
2000/01:MJ232 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
konsumentbevakningen av trädgårdsväxter måste
jämställas med övervakningen av andra
konsumentprodukter.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02
2001/02:L211 av Inger Lundberg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om betalningstider för
parkeringsavgifter.
2001/02:L223 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i marknadsföringslagen
(1995:450) om s.k. oönskad reklam enligt vad i
motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta en
utredning föreslå en ändring av den opt out-
lösning som riksdagen fattat beslut om.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett nationellt
spärrregister snarast upprättas om yrkandena 1 och
2 inte vinner gehör.
2001/02:L227 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att regeringen bör initiera
en dialog med Näringslivets etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam.
2001/02:L275 av Kjell Eldensjö m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar om ändring av lagen om obeställd
e-postreklam (spam) med beaktande av vad som anförs
i motionen.
2001/02:L293 av Lena Ek och Margareta Andersson (c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en utredning rörande
resegarantilagen.
2001/02:L318 av Torgny Danielsson och Lisbeth Staaf-
Igelström (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett förbud att försälja
barnhjälmar av alla slag som ej har
säkerhetsutlösning vid hängningsolyckor.
2001/02:L340 av Mikael Johansson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
situationen för resenärerna på den interregionala
kollektiva persontrafiken i Sverige.
2001/02:L343 av Christel Anderberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svenska regler
inte skall vara mer omfattande eller strängare än
i övriga medlemsländer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om implementeringen
av e-handelsdirektivet och dess konsekvenser för
ansvarsbegränsning för otillåtet material.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om procedurer för
s.k. Notice and Takedown.
2001/02:L349 av Göte Wahlström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagstiftning vid
Internethandel.
2001/02:L350 av Carina Ohlsson och Monica Green (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om könsdiskriminerande reklam.
2001/02:L362 av Catherine Persson och Anita Jönsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om marknadsföringslagen och
reklam riktad till barn.
2001/02:K370 av Monica Green och Christina Axelsson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nogsamt följa
utvecklingen av hur barn utsätts för och påverkas
av riktad reklam.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ökad
medvetenhet om reklamens inverkan, nya regler och
lagar som ser till barnens bästa.
2001/02:So495 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hur barn
exploateras i reklam och medier.
2001/02:T409 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om e-handel.
2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
påbörja arbetet med elektroniska identitetskort.
2001/02:T466 av Johnny Gylling m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att påskynda arbetet
med elektroniska signaturer.