Lagutskottets betänkande
2001/02:LU12
Franchising och avtalsvillkor mellan näringsidkare
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från
den allmänna motionstiden år 2001 innehållande åtta
yrkanden, varav sex gäller franchising och två
avtalsvillkor mellan näringsidkare.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga
motionsyrkanden och hänvisar därvid till tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida.
I betänkandet finns två reservationer.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Franchising
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L257,
2001/02:L282 yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:L332
samt 2001/02:L345.
Reservation 1 (v, kd, fp)
2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L270 och
2001/02:L282 yrkande 2.
Reservation 2 (v, kd)
Stockholm den 19 februari 2002
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund
(s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Ana Maria Narti
(fp), Raimo Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Agne
Hansson (c).
2001/02
LU12
Redogörelse för ärendet
I betänkandet behandlar utskottet fem motioner från
den allmänna motionstiden år 2001 innehållande åtta
yrkanden, varav sex gäller franchising och två
avtalsvillkor mellan näringsidkare.
En sammanställning över motionsyrkandena finns i
bilaga 1 till betänkandet.
Utskottet beslutade den 18 oktober 2001 att
motionerna skulle bli föremål för remissbehandling.
Remissyttranden har avgetts av Göta hovrätt,
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Verket för näringslivsutveckling
(NUTEK), Sveriges advokatsamfund, Svenska
Handelskammarförbundet, Föreningen Svenskt
Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Franchisetagarnas
Riksorganisation, Handelsanställdas förbund,
Petroleumhandelns Riksförbund och Svenska
Franchiseför- eningen. Därutöver har en skrivelse
inkommit från Motorbranschens Riksförbund (MRF).
En sammanställning av remissvaren och skrivelsen
finns i bilaga 2 till betänkandet.
Utskottets överväganden
Franchising
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på lagstiftning om
franchising bör avslås. Vad som framkommit i
ärendet utgör inte skäl att frångå tidigare
ställningstaganden. Jämför reservation nr 1
(v, kd, fp).
Inledning
Franchising är en form av samverkan mellan två
näringsidkare, franchisegivaren och
franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster
under visst namn och ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising
utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från
franchisegivarens och hans eller hennes
franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet
bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.
Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom
ett standardavtal mellan parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att
regeringen borde utreda de frågor och problem av
juridisk natur som kan aktualiseras i samband med
franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen
(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen
betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten
1991 att lägga utredningen till handlingarna.
Någon lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte
på franchising finns således inte.
Förhållandena i andra länder
Inom EU har endast ett fåtal länder infört
lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och
Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas
lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i
USA finns sedan några år lagstiftning om franchising
i de flesta delstater (se Redogörelse för
lagutskottets studieresa till Island, Kanada och USA
den 24 juni-10 juli 1997). I Australien finns numera
federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse
för lagutskottets delegationsresa till Australien
och Nya Zeeland den 25 augusti-10 september 2000).
Inom Unidroit, ett internationellt institut för
harmonisering av privaträtten, har sedan lång tid
pågått ett franchiseprojekt. Arbetet var först
inriktat på att utarbeta en handbok som behandlar
olika frågor vid internationell franchising. Detta
arbete är slutfört och handboken - Guide to
International Franchise Arrangements - publicerades
i september 1998. Unidroits franchiseprojekt är nu
inriktat på utarbetandet av en modellag för
nationell lagstiftning om franchising. Arbetet
utförs av en kommitté bestående av experter som
företräder de nationella regeringarna.
Franchising och konkurrensrätten
Franschising berörs av EG:s konkurrensrätt på så
sätt att för vissa grupper av avtal mellan företag
har i EG-rätten undantag gjorts från det generella
förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden.
Grunden för dessa undantag, som regleras i
förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet
anses förbättra varudistributionen och utbudet av
tjänster samt ge även konsumenter och andra
slutanvändare en skälig andel av de fördelar som
uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller
s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till denna
kategori.
De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten
har stått som förebild för den konkurrenslag som i
Sverige gäller sedan den 1 juli 1993.
Konkurrenslagen (1993:20) innehåller sålunda bl.a.
principiella förbud mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av
konkurrenslagen i olika regeringsförordningar
meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG
gällande. Franchiseavtal omfattas därvid av
förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17
§ konkurrenslagen (1993:20) för vertikala avtal, som
trädde i kraft den 1 januari 2001 och som gäller
till utgången av december månad år 2005. Med
vertikala avtal avses enligt förordningen avtal som
ingås mellan två eller flera företag vilka, inom
ramen för avtalet, är verksamma i olika led i
produktions- eller distributionskedjan och som avser
villkoren för parternas inköp, försäljning eller
återförsäljning av vissa varor eller tjänster.
Motionerna
I motion L257 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att
parterna i ett franchiseförhållande inte är
jämbördiga. Franchisetagarna intar ofta en
underlägsen ställning i förhållande till
franchisegivarna. Franchiseavtalen är dessutom många
gånger ensidigt utformade till franchisetagarens
nackdel. Beroendeförhållandet liknar, anför
motionärerna, det som förekommer vid anställnings-,
arrende- och hyresförhållanden och motiverar därför
ett liknande skydd för franchisetagaren.
Motionärerna framhåller att franchisegivaren bör
vara skyldig att informera om sitt företags
ekonomiska ställning och visa att han eller hon kan
uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet.
Franchisegivaren bör också vara skyldig att ge en
korrekt och sanningsenlig information om det
affärskoncept som avtalet grundas på och andra
relevanta uppgifter som är av vikt för
franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid
internationell franchising, där
huvudfranchisegivaren finns utomlands, är
franchisetagarens möjligheter att få information i
dag ytterst begränsade. Motionärerna pekar också på
att franchiseavtal ofta innehåller en s.k.
skiljeklausul, trots att franchisetagarna allmänt
sett inte är medvetna om de kostnader som är
förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt
motionärerna kan den självsanerande verksamheten
inom branschen inte betraktas som oberoende och
fristående. Regeringen bör ges i uppdrag att utifrån
Unidroits modellag lämna förslag till lagstiftning
som innehåller regler om informationsflödet mellan
franchisegivare och franchisetagare och som syftar
till att göra parterna mer jämbördiga. I motionen
yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda.
Även Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) anser i motion
L332 att franchiseavtal allmänt sett kännetecknas av
en stark ensidighet till franchisegivarens förmån på
bekostnad av den svagare parten, franchisetagaren.
Detta är, enligt motionärerna, allvarligt eftersom
franchising är en samverkansform som på senare tid
vuxit kraftigt i Sverige, inte minst inom
tjänstesektorn. Motionärerna framhåller som ett
allvarligt problem att franchisegivaren ofta inte
kan uppfylla sina kontraktsenliga förpliktelser mot
franchisetagarna, som därmed förlorar det kapital
som de satsat i rörelsen. Vidare pekar motionärerna
på att det, till skillnad från exempelvis
förhållandena i hyressektorn, inte förekommer något
förtroendefullt samarbete mellan organiserade
intressen på området. En annan olägenhet är, enligt
motionärerna, att franchiseavtal ofta innehåller en
skiljeklausul. I motionen framhålls också att den
självsanerande verksamheten ensidigt kontrolleras av
franchisegivarna och inte är fristående och
oberoende. Enligt motionärerna bör den utsatta grupp
av småföretagare som franchisetagare utgör få ett
minimiskydd i lagstiftningen. En sådan lagstiftning
bör innehålla bl.a. regler om förhandlingsrätt för
franchisetagare, informationsskyldighet för
franchisegivare och regler för uppsägning av
franchiseavtal. I motionen yrkas ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Ingegerd Saarinen (mp) anför i motion L282 att
bristen på skyddsregler för franchisetagare lockat
till missbruk. Motionären framför flera krav för att
skapa ett mer jämbördigt förhållande mellan
parterna. I motionen yrkas bl.a. ett förbud mot
skiljeförfaranden (yrkandena 1, 3 och 4).
Även enligt motion L345 av Yvonne Ångström m.fl.
(fp) bör det införas ett visst regelverk för att ge
franchisetagarna rimlig rättssäkerhet, bl.a.
avseende regler om förhandlingsrätt för
franchisetagare och registrering av franchisetagare
hos Patent- och registreringsverket. I motionen
yrkas ett tillkännagivande med denna innebörd.
Remissyttrandena
Göta hovrätt anför att det inte är uteslutet att
sådan tvingande skyddslagstiftning som diskuteras i
motionerna skulle befrämja franchisetagarens
möjligheter att hävda sin rätt gentemot
franchisegivaren. Det finns, enligt hovrätten, skäl
som talar för att frågan om lagstiftningsåtgärder
bör utredas på nytt i enlighet med vad motionärerna
föreslår. En sådan utredning bör, anför hovrätten
vidare, ha ett brett upplägg och inte begränsa sig
till frågan om informationsutbyte mellan
franchiseavtalets parter. När det gäller spörsmålet
om skiljedomsklausuler pekar hovrätten på att
kostnaderna för skiljeförfarande kan begränsas
exempelvis genom ett förenklat skiljeförfarande som
bl.a. Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut
tillhandahåller. Att lagstiftningsvägen begränsa
avtalsfriheten i denna fråga framstår, enligt
hovrätten, som betänkligt. Hovrätten anser att det
saknas skäl att vidare utreda frågan om
skiljedomsklausuler.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet hänvisar till att den traditionella
inställningen är att tillämpa allmänna
avtalsrättsliga principer vid avtalsrättsliga
tvister och inte ha särskilda lagregler för olika
typer av avtal. Vad som anförs i motionerna
motiverar, enligt fakultetsnämnden, inte någon
ändring i den inställningen. Nämnden pekar på att
lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare typiskt sett förefaller ägnad att
kunna tillämpas exempelvis på obalanserade villkor i
franchiseförhållanden. Så har dock inte skett och
över huvud taget har, konstaterar fakultetsnämnden,
lagen sällan tillämpats. Det kan därför, enligt
nämnden, finnas anledning att göra en översyn av
frågan om huruvida lagen om avtalsvillkor mellan
näringsidkare har en ändamålsenlig utformning.
Verket för näringslivsutveckling (NUTEK)
framhåller att det skall föreligga tungt vägande
skäl för att genom lagstiftning begränsa
avtalsfriheten i näringslivet. Det är, enligt NUTEK,
inte troligt att sådana skäl föreligger beträffande
franchising. Däremot skulle, anför NUTEK, parterna
ha nytta av etiska regler. NUTEK föreslår därför att
möjligheten undersöks att inrätta ett nationellt råd
för upprätthållande av etiska regler för
franchising, informationsinsatser, utvecklingsarbete
m.m. Åtgärder bör, enligt NUTEK, också vidtas för
att underlätta för omvärlden att kunna identifiera
franchiseföretag, t.ex. genom uppgift i
företagsregister eller på annat sätt.
Sveriges advokatsamfund anser inte att det finns
behov av särskild lagstiftning för samarbete mellan
franchisegivare och franchisetagare i de avseenden
motionerna föreslår. Skydd för en svagare part i ett
avtalsförhållande, utöver möjligheten att jämka
avtal enligt 36 § avtalslagen, är inte påkallat. Det
är, anför samfundet vidare, viktigt att näringslivet
genom självsanering så långt möjligt får handha de
problem motionerna fokuserar på.
Svenska Handelskammarförbundet avstyrker särskild
lagstiftning om franchiseverksamhet. Befintlig
lagstiftning och av branschen upprättade regler och
självsanerande organ erbjuder, enligt förbundets
uppfattning, tillräckligt skydd för franchisetagare.
Förbundet delar inte uppfattningen att
skiljeklausuler är oskäliga i förhållanden mellan
franchiseföretag.
Enligt Föreningen Svenskt Näringsliv skulle
lagstiftning på franchiseområdet verka direkt
hämmande på utvecklingen av franchising, orsaka
ökade kostnader för företagen och därmed också för
konsumenterna samt bidra till att minska
konkurrensen. Särskilda jämkningsregler för
franchiseavtal skulle, enligt föreningen, skapa
gränsdragningsproblem och osäkerhet.
Företagarnas Riksorganisation anser att de problem
som motionärerna uppmärksammat i
franchiseförhållanden har en generell räckvidd. En
utredning bör, enligt Företagarna, tillsättas för
att se över behovet av att jämka oskäliga
avtalsvillkor såväl i franchiseavtal som i andra
avtalstyper.
Landsorganisationen (LO) framhåller att det är ett
problem i många sammanhang att de fackliga
organisationerna inte har möjlighet att påverka
viktiga beslut som får stora följdverkningar för de
anställda i andra företag, exempelvis beslut som
franchisegivare fattar med ingripande verkningar för
anställda hos franchisetagarna.
Franchisetagarnas Riksorganisation konstaterar att
någon kartläggning av franchising inte gjorts sedan
1987 då Franchiseutredningen redovisade sitt
förslag. Enbart av detta skäl är det, enligt
organisationens mening, angeläget att tillsätta en
utredning. Organisationen tillstyrker kraven i
motionerna på lagstiftning om franchising.
Handelsanställdas förbund anser att det är viktigt
med en samlad lagstiftning om franchising som bör
innehålla regler om informationsskyldighet,
uppsägning, konkurrensklausuler, skiljeklausuler och
konsumentskydd.
Även Petroleumhandelns Riksförbund anser att det
krävs en lagstiftning om franchising som skyddar den
svagare parten. Lagstiftningen bör i första hand ge
franchisetagarna rätt att genom en organisation föra
förhandlingar med franchisegivarna. Möjligheterna
att jämka avtal mellan näringsidkare är, anför
förbundet, av stor vikt i franchiseförhållanden och
i andra sammanhang, och frågan bör ses över.
Svenska Franchiseföreningen framhåller att de
problem som motionärerna pekar på inte är
franchisespecifika. Lagstiftning om franchising
utgör, enligt föreningen, inte någon lösning.
Föreningen har påtagit sig ansvar för förebyggande
åtgärder genom att fastställa en checklista för
franchisegivarens upplysningsansvar och
franchisetagarens undersökningsansvar. För att komma
till rätta med eventuellt missbruk finns, anför
föreningen, tillräckliga regler inom annan
lagstiftning. Föreningen framhåller vidare att man i
franchisesammanhang ofta använder det förenklade
skiljeförfarande som administreras av Stockholms
Handelskammares Skiljedomsinstitut.
Motorbranschens Riksförbund framhåller att
medlemsföretagen till övervägande del är små företag
med högst nio anställda som kommer i en
beroendeställning till de stora multinationella
företag som utgör deras leverantörer. Detta
beroendeförhållande liknar det som gäller i
franchiseavtal. Man är i stort sett hänvisad till 36
§ avtalslagen för att kunna reagera på oskäliga
avtalsvillkor. Det är förbundets förhoppning att
motionerna skall föranleda lagstiftning som
tillgodoser de små och medelstora företagens
legitima krav i ifrågavarande avseenden.
Utskottets ställningstagande
Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising
har varit föremål för behandling av riksdagen vid
åtskilliga tillfällen sedan början av 1980-talet.
Hösten 1992 behandlades sådana motioner utförligt i
lagutskottets betänkande 1992/93:LU2. Utskottet
ansåg därvid att någon lagstiftning om franchising
inte borde införas och erinrade om att en relativt
noggrant reglerad självsanerande verksamhet
uppkommit med inslag av bl.a. uppföranderegler och
förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka
för god affärssed på området. Några olägenheter till
följd av denna ordning syntes inte ha framkommit.
Enligt utskottets mening borde emellertid
utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst
borde förhållandena utomlands studeras närmare.
Utskottet framhöll också att som utgångspunkt måste
gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett
sätt som står i överensstämmelse med den
internationella utvecklingen. Skulle mot den
bakgrunden förhållandena påkalla
lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt
överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt
förelägga riksdagen förslag i ämnet. Med det anförda
avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella
motionerna. Riksdagen följde utskottet.
När frågan om lagstiftning beträffande franchising
behandlades senast våren 2001 med anledning av
liknande motioner som de nu aktuella ansåg sig
utskottet inte ha någon anledning att frångå sina
tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall
till motionerna (se bet. 2000/01:LU17) .
Mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet anser
sig utskottet inte heller nu ha anledning att frångå
sina tidigare ställningstaganden i frågan om
lagstiftning om franchising. I enlighet härmed vill
utskottet åter framhålla vikten av att regeringen
har en beredskap för att överväga lagstiftning och
att spörsmålet i Sverige hanteras på ett sätt som
står i överensstämmelse med den internationella
utvecklingen. Enligt utskottets mening kan det vara
lämpligt att regeringen, så snart arbetet inom
Unidroit med en modellag för franchising är färdigt,
överväger frågan om svensk lagstiftning på området.
Utskottet förutsätter att regeringen därvid beaktar
vad remissinstanserna anfört.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna L257, L282 yrkandena 1, 3 och 4,
L332 och L345.
Avtalsvillkor mellan näringsidkare
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på att möjligheterna
att jämka avtal mellan näringsidkare ses över
bör avslås. Vad som framkommit i ärendet
utgör inte tillräckliga skäl att frångå
tidigare ställningstagande. Jämför
reservation nr 2 (v, kd).
Avtalslagen
Enligt 36 § avtalslagen, som är en s.k.
generalklausul, får avtalsvillkor jämkas eller
lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med
hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid
avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt.
Enligt andra stycket i paragrafen skall vid
prövningen särskild hänsyn tas till behovet av skydd
för den som i egenskap av konsument eller annars
intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.
Rättspraxis m.m.
Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har
varit föremål för avgöranden av Högsta domstolen.
Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992
s. 290 gällde båda jämkning av skiljeklausuler. I
det förstnämnda rättsfallet konstaterade domstolen
att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och
konsument ofta kan väcka betänkligheter. Detta
beror, anfördes det, främst på att kostnaderna för
skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av
rättshjälpssystemet, kan utgöra en tung börda för
konsumenten som i regel är den ekonomiskt svagare
parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora
kostnader kan konsumenten se sig mer eller mindre
nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.
I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan
näringsidkare som är jämställda bör, uttalade Högsta
domstolen vidare, enligt förarbetena till 36 §
avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga.
Beträffande det aktuella avtalet mellan parterna
(ett avtal om handelsagentur) konstaterade domstolen
att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal
mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde
vissa likheter med ett anställningsförhållande. Den
underlägsne parten i förhållandet ansågs av Högsta
domstolen ha varit i behov av samma skydd som en
konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande
kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde därför
såsom oskälig lämnas utan avseende.
I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning
av skiljeklausul i ett franchiseavtal, uttalade
Högsta domstolen att det inte föreligger skäl att
generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal
utan avseende. Som regel bör därför en vanlig
skiljeklausul anses innebära rättegångshinder. Ett
annat ställningstagande kunde emellertid enligt
domstolen vara påkallat i vissa fall, t.ex. om
avtalet har likheter med ett anställningsförhållande
eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma
skydd som en konsument mot kostnadsriskerna med ett
skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om avtalets
tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om
franchisetagarens förhållanden kunde emellertid
enligt Högsta domstolen inte anses utgöra
tillräckliga skäl att frångå regeln om
skiljeklausuls giltighet.
I den juridiska litteraturen har uppfattningen
framförts att en skiljeklausul i avtal mellan
näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall
(Grönfors, Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).
Motionerna
I motion L270 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) pekas på
det skydd som lagstiftningen i många avseenden ger
konsumenterna som den svagare parten i
avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns inte för
småföretagare som ofta kan befinna sig i en
underlägsen position i ett mellanhavande gentemot
ett större företag eller en koncern. För
småföretagaren är, framhålls det i motionen, en
kostsam juridisk process ett betydligt större
problem än för den stora koncernen med helt andra
ekonomiska förutsättningar. Det leder många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. I motionen
konstateras att avtal mellan näringsidkare ofta
innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med
ett skiljemannaförfarande hör att det är dyrt,
vilket drabbar småföretagaren. Motionärerna
framhåller att skiljeklausuler allmänt anses
oskäliga i avtal mellan näringsidkare och konsument.
Däremot hör det till ovanligheterna att domstol
jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan
näringsidkare. Enligt motionärerna är sålunda den
mindre företagaren i det närmaste rättslös i en
tvist med en stor koncern. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att domstolarnas möjligheter att
jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare bör ses
över.
Ett motsvarande yrkande framförs i motion L282 av
Ingegerd Saarinen (mp) (yrkande 2).
Remissyttrandena
Göta hovrätt är inte övertygad om att det för
närvarande finns tillräckliga skäl att överväga
ytterligare lagstiftning i frågan om möjligheterna
att jämka avtal mellan näringsidkare. Det saknas
också skäl att utreda frågan om skiljedomsklausuler
vidare. Enligt hovrätten framstår det mera som en
uppgift för branschorganisationer och andra att
sprida information om betydelsen av skiljeklausuler
och vilka alternativ som finns.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet pekar på att lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare sällan
tillämpats. Det kan, enligt nämnden, finnas
anledning att göra en översyn av frågan om huruvida
lagen har en ändamålsenlig utformning.
Enligt Sveriges advokatsamfund är skydd för en
svagare part i ett avtalsförhållande, utöver
möjligheten att jämka avtal enligt 36 § avtalslagen,
inte påkallat.
Företagarnas Riksorganisation anser att en
utredning bör tillsättas för att se över behovet av
att jämka oskäliga avtalsvillkor.
Enligt Landsorganisationen (LO) bör det övervägas
att förstärka de mindre företagens skydd mot
oskäliga avtalsvillkor, exempelvis när det gäller
användningen av skiljeklausuler. Möjligheten att
jämka oskäliga avtalsvillkor mellan näringsidkare
bör därför, enligt LO, ses över.
Även Petroleumhandelns Riksförbund anser att
möjligheterna till jämkning av avtal mellan
näringsidkare bör ses över. Förbundet framhåller att
möjligheter till jämkning är av stor vikt i
situationer med ojämlika förutsättningar mellan
parterna.
Motorbranschens Riksförbund framhåller att
medlemsföretagen till övervägande del är små företag
med högst nio anställda som kommer i en
beroendeställning till de stora multinationella
företag som utgör deras leverantörer. Man är i
stort sett hänvisad till 36 § avtalslagen för att
kunna reagera på oskäliga avtalsvillkor. Enligt
förbundet finns det därför behov av skyddsregler för
de återförsäljare som är organiserade i förbundet,
särskilt som det är svårt för dessa småföretag att
göra sig gällande avtalsvägen mot en stor
internationell generalagent. Det är förbundets
förhoppning att motionerna skall föranleda
lagstiftning som tillgodoser de små och medelstora
företagens legitima krav i ifrågavarande avseenden.
Utskottets ställningstagande
Som utskottet uttalade våren 2001 vid behandlingen
av en liknande motion som de nu aktuella motionerna
L270 och L282 har utskottet viss förståelse för de
synpunkter som förs fram i motionerna (se bet.
2000/01:LU9). Vad som framkommit i förevarande
ärende utgör emellertid, enligt utskottets mening,
inte tillräckliga skäl att nu förorda bifall till de
aktuella motionerna. Utskottet förutsätter att
motionsspörsmålen uppmärksammas i samband med att
regeringen överväger frågan om lagstiftning rörande
franschising.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motionerna L270 och L282 yrkande 2.
Reservationer
1. Franchising (punkt 1)
av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd),
Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd) och Ana
Maria Narti (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:L257, 2001/02: L282
yrkandena 1, 3 och 4, 2001/02:L332 och 2001/02:L345.
Ställningstagande
Vi vill framhålla att parterna i ett
franchiseförhållande inte är jämbördiga.
Franchisetagarna intar ofta en underlägsen ställning
i förhållande till franchisegivarna.
Franchiseavtalen är dessutom många gånger ensidigt
utformade till franchisetagarens nackdel.
Beroendeförhållandet liknar, enligt vår mening, det
som förekommer vid anställnings-, arrende- och
hyresförhållanden och motiverar därför ett liknande
skydd för franchisetagaren. Sålunda bör
franchisegivaren vara skyldig att informera om sitt
företags ekonomiska ställning och visa att han eller
hon kan uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet.
Vi anser också att franchisegivaren bör vara skyldig
att ge en korrekt och sanningsenlig information om
det affärskoncept som avtalet grundas på och andra
relevanta uppgifter som är av vikt för
franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid
internationell franchising, där
huvudfranchisegivaren finns utomlands, kan vi
konstatera att franchisetagarens möjligheter att få
information i dag är ytterst begränsade. Vi vill
också peka på att franchiseavtal ofta innehåller en
s.k. skiljeklausul, trots att franchisetagarna
allmänt sett inte är medvetna om de kostnader som är
förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt vår
mening kan inte heller den självsanerande
verksamheten inom branschen betraktas som oberoende
och fristående. De missförhållanden som i dag häftar
vid franchiseverksamheten är desto allvarligare som
franchising är en samverkansform som vuxit kraftigt
i Sverige, inte minst inom tjänstesektorn.
Vi kan nu konstatera att det internationella
arbetet inom Unidroit med regler om franchising
hunnit långt. Det är därför hög tid att regeringen
utifrån Unidroits överväganden om en modellag lämnar
förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar
till att skydda franchisetagarna i
franchiseförhållandet och att göra parterna mer
jämbördiga. En sådan lagstiftning bör innehålla
bl.a. regler om informationsskyldighet för
franchisegivaren, förhandlingsrätt för
franchisetagare och regler om uppsägning.
Vad som anförts i reservationen bör enligt vår
mening riksdagen, med bifall till motionerna
L257, L282 yrkandena 1, 3 och 4, L332 och
L345, som sin mening ge regeringen till
känna.
2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare (punkt 2)
av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd),
Tasso Stafilidis (v) och Kjell Eldensjö (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen. Riksdagen bifaller
därmed motionerna 2001/02:L270 och 2001/02:L282
yrkande 2.
Ställningstagande
Vi vill peka på det skydd som lagstiftningen i många
avseenden ger konsumenterna som den svagare parten i
avtalsförhållanden. Motsvarande skydd finns
emellertid inte för småföretagare som ofta kan
befinna sig i en underlägsen position i ett
mellanhavande med ett större företag eller en
koncern. För småföretagaren är, enligt vår mening,
en kostsam juridisk process ett betydligt större
problem än för den stora koncernen med helt andra
ekonomiska förutsättningar. Detta leder många gånger
till att småföretagaren tvingas avstå från att
processa om ett berättigat krav. Vi kan konstatera
att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en
skiljeklausul. Till nackdelarna med ett
skiljemannaförfarande hör att det är dyrt, vilket
särskilt drabbar småföretagaren. Skiljeklausuler
anses allmänt sett oskäliga i avtal mellan
näringsidkare och konsument. Däremot kan vi
konstatera att det hör till ovanligheterna att
domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan
näringsidkare. Enligt vår mening är sålunda den
mindre företagaren i det närmaste rättslös i en
tvist med en stor koncern. Domstolarnas möjligheter
att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare bör
därför ses över.
Vad som anförts i reservationen bör enligt vår
mening riksdagen, med bifall till motionerna L270
och L282 yrkande 2, som sin mening ge regeringen
till känna.
BILAGA 1
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2001/02:L257 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att lagreglera
franchiseverksamheten.
2001/02:L270 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att se över
domstolarnas möjligheter att jämka oskäliga avtal
mellan näringsidkare.
2001/02:L282 av Ingegerd Saarinen (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att begreppet beroende till
endast en leverantör införs som en markering hos
PRV och i handelsregistret så att
franchiseverksamhetens utveckling kan följas.
2. Riksdagen beslutar att utreda möjligheten att
jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.
3. Riksdagen beslutar att förbud införs mot dyrbara
och osäkra skiljeförfaranden mellan näringsidkare
när den ena parten är avsevärt mindre.
4. Riksdagen beslutar att skyldighet införs för en
franchisegivare, enligt förebild från USA, att
redovisa egen solvens och marknadsundersökningar
till stöd för produktens/konceptets lönsamhet och
tillgänglig marknad inom det mot betalning
tillhandahållna ensamrättsdistriktet.
2001/02:L332 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning om
franchising.
2001/02:L345 av Yvonne Ångström m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om förbättrade regler för
franchiseföretagare.
Bilaga 2
Remissyttranden
På lagutskottets begäran har yttranden över
motionerna 2001/02: L257, L270, L282, L332, L345
avgivits av Göta hovrätt, Juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, Verket för
näringslivsutveckling (NUTEK), Sveriges
advokatsamfund, Svenska Handelskammarförbundet,
Föreningen Svenskt Näringsliv, Företagarnas
Riksorganisation, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Franchisetagarnas Riksorganisation,
Handelsanställdas förbund, Petroleumhandelns
Riksförbund och Svenska Franchiseföreningen.
Därutöver har en skrivelse inkommit från
Motorbranschens Riksförbund (MRF).
Göta hovrätt
Göta hovrätt har anfört:
Franchising
I hovrätten förekommer sällan mål där
franchiseavtal prövas. Utan att ha vidtagit någon
fullständig undersökning kan hovrätten för
närvarande bara erinra sig ett sådant mål under
senare år. Det finns således skäl att misstänka
att det är så som anges i flera av motionerna,
dvs. att domstolsprövning av franchiseavtal
förekommer relativt sällan.
Därav kan inte dras den slutsatsen att
franchising skulle vara en ovanlig samarbetsform.
Hovrätten har tvärtom samma intryck som det som
förmedlas i motionerna, dvs. att denna form för
samarbete blir allt vanligare. Till och med inom
traditionell advokatverksamhet synes sådana avtal
numera förekomma (se tidningen Advokaten, nr 8
för 2001, s 5).
Med tanke på att franchiseavtal inte sällan är
mycket detaljerade och innebär långtgående
inskränkningar i franchisetagarens
handlingsfrihet - även efter det att samarbetet
upphört - bör avtalen vara ägnade att ge upphov
till tvistefrågor. Som antyds i flera av
motionerna lär avtalsparterna knappast kunna
betraktas som jämställda utan franchisetagaren
torde ofta inta en underlägsen och beroende
ställning gentemot franchisegivaren. Detta kan
påverka benägenheten och möjligheten att i
domstol - eller via skiljedom - hävda sin rätt.
Det är inte uteslutet att sådan tvingande
skyddslagstiftning som diskuteras i en del av de
översända motionerna skulle befrämja
franchisetagarens möjligheter att hävda sin rätt
gentemot franchisegivaren.
Det finns således skäl som talar för att frågan
om lagstiftningsåtgärder bör utredas på nytt i
enlighet med vad motionärerna föreslår. Mycket
har hänt såväl i Sverige som internationellt
sedan franchising utreddes senast och det kan
mycket väl visa sig finnas angelägna uppgifter
för en lagstiftare på detta område.
Hovrätten är i och för sig inte övertygad om
att ensidig nationell lagstiftning är rätt väg
att gå för att lösa de problem som kan förekomma.
Franchiseavtal torde inte sällan vara
gränsöverskridande i någon mening och det finns,
som berörs i motionerna, åtskilliga
mellanstatliga dokument liksom rättsakter inom EU
- även domar från EG-domstolen - som gäller
franchising. Tämligen detaljerade bedömningar har
gjorts i frågan om vilka bestämmelser i ett
franchiseavtal som kan accepteras ur ett
konkurrensrättsligt perspektiv. Det är kanske
inte helt okomplicerat att som enskild nation
inom EU införa en nationell skyddslagstiftning på
detta område. Det finns emellertid all anledning
att samlat granska den internationella
rättsutvecklingen för att på så sätt få ett
underlag för ställningstagande.
Hovrätten har således inte något att erinra mot
att franchising görs till föremål för utredning.
En sådan utredning bör ha ett brett upplägg och
inte begränsa sig till frågan om
informationsutbyte mellan franchiseavtalets
parter.
Jämkning av avtal mellan näringsidkare
Som framhålls i bl.a. motionen 2001/02:L270 är
säkert många småföretagare beroende av ett
storföretag eller en koncern och småföretagarens
reella möjlighet att hävda sin rätt kan nog ofta
vara begränsad. Det kan emellertid ifrågasättas
om inte en vanlig förklaring härtill är det lilla
företagets önskan att få, eller få behålla, det
stora företaget som kund. Småföretagare i
allmänhet torde inte vara lika varaktigt
avtalsbundna som en franchisetagare utan lär ofta
ha en formell frihet att säga upp samarbetet, men
kan tvingas acceptera de villkor som erbjuds
eftersom det stora företaget annars söker sig
någon annanstans. Den avtalssituationen lär
ytterligare lagstiftning inte kunna påverka. Inte
ens de möjligheter som dagens lagstiftning ger,
t.ex. jämkning enligt 36 § avtalslagen,
förefaller att utnyttjas i någon större
omfattning. Hovrätten är inte övertygad om att
det för närvarande finns tillräckliga skäl att
överväga ytterligare lagstiftning på detta
område.
Skiljedomsklausuler
I ett par av motionerna berörs skiljeklausuler
och det förordas begränsningar. Det torde vara
allmänt känt att skiljetvister har för- och
nackdelar, varvid risken för relativt höga
kostnader är en av nackdelarna. Kostnaderna kan
dock begränsas genom avtal, t.ex. genom att
avtala om tillämpning av ett sådant förenklat
skiljeförfarande som bl.a. Stockholms
Handelskammares Skiljedomsinstitut erbjuder eller
genom att avtala hur kostnaderna skall fördelas
mellan parterna om tvist uppstår. Hovrätten
håller dock inte för otroligt att större företag
vid tvist med småföretagare ibland kan utnyttja
skiljeförfarandets kostnader till sin fördel. Att
lagstiftningsvägen begränsa avtalsfriheten i
denna fråga framstår emellertid som betänkligt
och att, som föreslås i någon motion, förbjuda
tillämpning av skiljeklausuler mellan vissa
näringsidkare bör inte komma i fråga. Enligt
hovrättens mening saknas skäl att utreda denna
fråga vidare. Det framstår mera som en uppgift
för branschorganisationer och andra att sprida
information om betydelsen av skiljeklausuler och
vilka alternativ som finns.
Juridiska fakultetsnämnden vid
Stockholms universitet
Juridiska fakultetsnämnden har anfört:
I motionerna 2001/02:L270, 2001/02:L282,
2001/02:L332 samt 2001/02:L345 föreslås att
franchisingverksamhet skall på olika sätt
lagregleras. Fakultetsnämnden avstyrker
motionerna.
I Sverige har vi traditionellt ställt oss
avvisande till att införa särskilda lagregler för
olika typer av avtal. Istället har vi tillämpat
allmänna civilrättsliga principer i de tvister
som har uppkommit. Det anförda gäller inte bara
franchising utan även andra former av
tillverknings- och distributionsavtal, t ex
legotillverkningsavtal, licensavtal och
återförsäljaravtal. Fakultetsnämnden anser inte
att vad som anförs i motionerna motiverar någon
ändring i den traditionella inställningen.
Motion 2001/02:L270, och även motion
2001/02:L282, aktualiserar även tillämpningen av
1984 års lag om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. Denna lag ger Marknadsdomstolen
möjlighet att förbjuda fortsatt användning av
oskäliga avtalsvillkor, framför allt i
standardavtal, i avtalsförhållanden mellan
näringsidkare. Vid bedömningen skall enligt
lagtexten särskild hänsyn tas till behovet av
skydd för näringsidkare som intar en underlägsen
ställning i avtalsförhållanden. Denna lag
förefaller typiskt sett väl ägnad att kunna
tillämpas t ex på obalanserade villkor i
franchiseförhållanden. Så har dock inte skett i
praktiken och överhuvud har lagen om
avtalsvillkor mellan näringsidkare endast sällan
tillämpats och på senare år än mindre än
tidigare. Det finns endast något enstaka fall där
lagen åberopats i Marknadsdomstolen under de
senaste fem till tio åren.
Man kan ställa frågan vad som är skälet
härtill. Ett skäl skulle kunna vara att det inte
funnits något reellt behov att tillämpa lagen.
Ett annat, och troligare, skäl torde vara att
lagen har en mindre ändamålsenlig utformning som
minskar värdet av att söka få den tillämpad.
Detta kan gälla utformningen av talerätt och
förfarande och omöjligheten att förena en
individuell avtalstvist med ett förbud enligt
lagen. Vad som härvid framför allt aktualiseras
är förhållandet mellan generalklausulen i 36 §
avtalslagen, likaledes relativt litet tillämpad i
avtalsrelationer mellan näringsidkare, och den
nämnda avtalsvillkorslagen. För en närmare
behandling av hithörande rättsfrågor kan bl a
hänvisas till Bernitz, Standard-avtalsrätt, 6
uppl, särskilt s 106 ff, densamme,
Småföretagarskydd mot oskäliga avtalsvillkor,
särskilt 36 § avtalslagen i Festskrift till
Sveriges advokatsamfund 1987 s 107 ff och Claes-
Robert von Post, Studier kring 36 § avtalslagen
med inriktning på rent kommersiella förhållanden,
ak. avh. Stockholms universitet 1999.
Enligt fakultetsnämndens mening kan det finnas
anledning att göra en översyn av frågan om lagen
om avtalsvillkor mellan näringsidkare har en
ändamålsenlig utformning mot bakgrund av de
erfarenheter av dess tillämpning som numera
föreligger.
Verket för näringslivsutveckling
(NUTEK)
NUTEK har anfört:
Franchising är enligt NUTEK:s bedömning ett
värdefullt instrument för nyföretagandet, som
borde vara attraktivt för nyföretagare som vill
koncentrera sig på operativ affärsverksamhet och
i övrig verksamhet få hjälp och stöd från en
etablerad affärsorganisation. Genom franchising
utökas basen för nyföretagande till en krets av
personer, som kanske inte är entreprenörer i
traditionell mening, men som ändå är beredda att
ta ekonomiska risker för att kunna försörja sig
genom egen verksamhet, som är fri från de
begränsningar som följer av ett
anställningsförhållande.
Franchising har en potential även för
nyföretagande i avknoppningsföretag inom privat
och offentliga sektor, till exempel inom vård-
och omsorgsområdet, där standardiserade
arbetsmetoder med hög kvalitet och säkerhet är
väsentligt redan från verksamhetens start. Detta
kan åstadkommas genom detaljerade avtal mellan
franchisegivare och franchisetagare om hur
verksamheten skall bedrivas.
Det är viktigt för näringslivsutvecklingen i
Sverige att franchising har ett gott anseende som
verksamhetsform. Motionerna innehåller uppgifter
som är oroande ur denna synpunkt.
Kunskapen om franchisingverksamheten i Sverige
synes vara bristfällig sett från samhällets
perspektiv. Eftersom kategorin franchisingföretag
inte syns i den offentliga statistiken för
näringsverksamhet försvåras forskning inriktad på
franchising.
Många blivande franchisetagare har sannolikt en
mycket svag ställning jämfört med
franchisegivaren när franchisetagarens företag
skall etableras. Det finns en risk att
franchisetagaren litar på att hans intressen är
väl tillvaratagna i det av franchisegivaren
framtagna franchiseavtalet.
Möjligheten att få till stånd ändringar i
avtalet kan vara små för fran-
chisetagaren och medför kostnader för
experthjälp. Dessa förhållanden kan ses som ett
hot mot en väl fungerande franchisingverksamhet.
I franchisesystemet är varumärket den kanske
viktigaste komponenten, till exempel Mac Donalds.
För kunden är det ointressant om
restaurangpersonalen är anställd i ett
multinationellt storföretag eller av en lokal
franchisetagare. Inom tjänstesektorn däremot kan
det vara av avgörande vikt för en kund, som ämnar
köpa rådgivningstjänster, att veta om rådgivaren
är anställd hos t. ex. den stora och välkända
banken, som tar ansvar för rådgivningens
kvalitet, eller om rådgivaren är en
franchisetagare och ensam ansvarig mot kunden.
NUTEK:s förslag
Enligt NUTEK:s uppfattning skall det föreligga
tungt vägande skäl för att genom lagstiftning
begränsa avtalsfriheten i näringslivet och på
andra områden. Det är inte troligt att sådana
skäl föreligger beträffande franchising. Innan
lagstiftning övervägs bör kunskap om omfattningen
av de problem som identifierats ha inhämtats.
Regelkomplex som påverkar en stor grupp menligt
på grund av att ett fåtal missköter sig bör
undvikas.
Ett stort ansvar vilar på franchisegivaren som
den starka parten när det gäller innehållet i de
avtal som styr franchisetagarens företag. Även
franchisetagaren har ett ansvar för att avtalet
har ett innehåll som gynnar hans företag och dess
verksamhet.
Till stöd för sin bedömning av avtalsinnehållet
skulle båda parter kunna ha nytta av etiska
regler och kanske ett eller flera modellkontrakt
med bred förankring hos berörda aktörer inom
franchiseområdet.
NUTEK föreslår att möjligheten undersöks av
att inrätta ett nationellt råd, för
upprätthållande av etiska regler för franchising,
informationsinsatser, utvecklingsarbete m m.
Värd för ett sådant råd skulle kunna vara någon
näringslivsorganisation. Rådet skulle vara
sammansatt av representanter för franchisegivare,
franchisetagare och kundintresset.
Vidare föreslår NUTEK att åtgärder vidtas för
att underlätta för omvärlden att kunna
identifiera franchiseföretag, t.ex. genom uppgift
i företagsregister eller på annat sätt.
Sveriges advokatsamfund
Advokatsamfundet har anfört:
I. SAMMANFATTNING
Sveriges advokatsamfund anser inte att det finns
något behov av särskild lagstiftning för
samarbete mellan franchisegivare och
franchisetagare i de avseenden motionerna
föreslår. Grunden för detta ställningstagande är
att det inte är något unikt för
franchisingsamarbete att ett större företag ingår
avtal med ett mindre företag. Avtal mellan icke
jämbördiga parter kan förvisso få obilliga
effekter. Intresset av att mellan näringsidkare
upprätthålla den grundläggande regeln i svensk
rätt att avtalsfrihet skall råda överväger de
eventuella olägenheter som härigenom kan uppstå,
särskilt med hänsyn till den civilrättsliga
skyddslagstiftning som redan finns.
Skydd för en svagare part i ett
avtalsförhållande utöver möjligheten att jämka
avtal enligt 36 § avtalslagen är inte enligt
Advokatsamfundets mening påkallat, då nyssnämnda
lagbestämmelse just tar sikte på sådana
situationer som skulle kunna uppstå om en stark
franchisegivare missbrukar sin ställning.
Det är viktigt att näringslivet så långt som
möjligt får handha de problem motionerna
fokuserar på genom självsanering. Franchising är
enligt Advokatsamfundets mening ett bra exempel
på att en långtgående självsanering för att
upprätthålla hög etik och skälig balans mellan
franchisegivares och franchisetagares intressen
har möjlighet att lyckas.
II. ÖVERVÄGANDEN
A. Franchising i Sverige
Franchising är en etableringsform som möjliggör
för en person med en affärsidé att genomföra en
snabb etablering, även om personen saknar ett
stort kapital. Detta ökar konkurrensen. I stället
för att exempelvis bygga upp en kedja via
dotterbolag eller filialer byggs kedjan upp genom
samarbetsavtal med ett flertal företag, de s k
franchisetagarna. Franchisetagarna finansierar
etableringen på orten. Idén med franchising är
också att kombinera fördelen med ett stort
företags resurser (franchisegivaren och samtliga
franchisetagare tillsammans) med det lilla
företagets effektivitet, som åstadkommes genom
att franchisetagaren styrs av sitt intresse att
få det egna företaget lönsamt.
Franchising har haft stor betydelse för
tillväxten i Sverige. Sverige är ett av världens
franchisetätaste länder.
Det tidigare gällande gruppundantaget (SFS
1993:79) beskriver det näringspolitiska
argumentet för franchising på följande sätt:
"De franchiseavtal som avses i denna förordning
förbättrar i allmänhet varudistributionen
och/eller utbudet av tjänster, eftersom de gör
det möjligt för franchisegivare att med
begränsade investeringar etablera ett enhetligt
nät, som kan underlätta för nya konkurrenter, i
synnerhet små och medelstora företag, att inträda
på marknaden, med ökad mellanmärkeskonkurrens som
följd. Det gör det också möjligt för fristående
köpmän att etablera butiker snabbare och med
större utsikter till framgång än om de fick göra
det utan franchisegivarens erfarenhet och hjälp.
Härigenom får de möjlighet att konkurrera mera
effektivt med stora distributionsföretag.
Nu gällande gruppundantag för vertikala avtal
(SFS 2000:1193) och Kommissionens förordning (EG)
nr 270-1999 säger om vertikala avtal:
"Vertikala avtal inom den grupp som definieras
i denna förordning kan öka den ekonomiska
effektiviteten inom en produktions- eller
distributionskedja genom att möjliggöra en bättre
samordning mellan de deltagande företagen. De kan
särskilt leda till att parternas transaktions-
och distributionskostnader sänks och att deras
investerings- och försäljningsnivåer optimeras."
Samtidigt som franchisegivaren, som har en god
affärsidé men inte tillgång till ett stort risk-
villigt kapital, kan förverkliga sin idé till en
lönsam verksamhet ges franchisetagaren en möjlig-
het att driva en lönsam affärsrörelse. Genom att
franchisetagaren får tillämpa ett beprövat
affärssystem undviker han många gånger de problem
som den oerfarne egne företagaren stöter på.
Genom denna samverkan ökas konkurrensen.
Franchising är således även bra för
samhällsekonomin och konsumenterna. Det måste
vara lagstiftarens uppgift att inte motverka
franchising utan tvärtom att se till att
samverkan inom franchising inte omgärdas av
större begränsningar än de som gäller de företag
med vilka franchisekedjor konkurrerar.
Nu gällande gruppundantag vad gäller
konkurrensklausuler, prissamverkan och franchise-
givarens produktstyrning ger franchising
konkurrensnackdelar i förhållande till helägda
kedjor.
B. Icke jämbördiga parter
De aktuella motionerna i Riksdagen fokuseras på
att franchisetagaren är den svagare parten och
måste skyddas. Motionerna gör jämförelse med
arbetstagarens och hyrestagarens intresse av
skyddsregler.
Varje franchisetagare torde genom beslutet att
ingå i en franchisekedja se möjligheterna till en
lönsam verksamhet. Varje företagande innefattar
chansen att lyckas och risken att misslyckas.
Att en rörelseidkare kan misslyckas och drabbas
hårt privatekonomiskt är inget unikt för
franchising. Om det behövs skyddsregler för den
svagare parten i ett samarbete bör dessa
skyddsregler finnas i generella civilrättsliga
regler. Sådana skyddsregler finns. Möjligen
tillämpas dessa civilrättsliga skyddsregler
restriktivt av domstolarna. Att uppställa mer
långtgående skyddsregler i franchiseförhållanden
än de som gäller i avtalsförhållanden i övrigt
kan dock inte anses påkallat eller önskvärt.
Reglerna i framförallt avtalslagens tredje
kapitel ger ett tillräckligt skydd för en svagare
avtalspart.
Vissa av de i motionerna föreslagna reglerna
torde medföra att franchisesystem inte kan
fungera lika effektivt som konkurrerande helägda
system. Detta är lika mycket en nackdel för
franchisetagare som för franchisegivare. De
regler i franchiseavtalen, som av motionerna
upplevs som ensidiga, är nödvändiga för att ge
franchisegivare möjlighet att styra franchise-
kedjan så att denna kedjas utbud av varor
och/eller tjänster effektivt kan konkurrera med
helägda system. Att franchisetagaren underordnar
sig franchisegivarens ledning torde generellt
vara en förutsättning för att uppnå önskvärd
effektivitet såväl ur franchisegivarens som
franchisetagarens synpunkt.
Det är vanligt att avtal ingås mellan icke
jämbördiga parter. Så ingås avtal mellan banker
och bankkunder, mellan stora entreprenörer och
små underleverantörer, mellan stora leverantörer
och små distributionsföretag etc. Ibland
utnyttjar den ekonomiskt starke sin position och
det lilla företaget har inga motmedel. Detta är
dock inte ett problem unikt för franchising utan
ett generellt problem. Mycket av vad motionerna
framhåller om nackdelar för den lille
franchisetagaren kan överföras på den ekonomiskt
svagare i förhållande till den ekonomiskt
starkare generellt i näringslivet och även i
övrigt i samhället.
C. Ensidiga klausuler
Som ovan framhållits är det viktigt att
franchisegivaren kan leda franchisesystemet så
att verksamheten får önskvärd effektivitet och
lönsamhet för franchisegivaren och franchise-
tagarna. Klausuler, som kan synas på ett ensidigt
sätt stärka franchisegivarens rätt mot
franchisetagaren, är ofta också ett skydd för
franchisetagaren när det gäller att uppnå
effektiv och lönsam verksamhet.
Ett exempel är konkurrensförbudet. I de flesta
franchiseavtal finns förbud för franchisetagaren
att konkurrera med franchisegivaren under
avtalstiden och viss tid därefter. Sådana
konkurrensklausuler begränsas dock av reglerna i
gruppundantaget, vilket är en konkurrensnackdel
för franchising och således också en nackdel för
franchisetagaren så länge han är franchisetagare.
Oskäligt konkurrensförbud kan enligt nuvarande
regelsystem jämkas.
Ur marknadsföringssynvinkel är det viktigt att
exempelvis en modekedja har en enhetlig profil.
Kunden skall känna igen sig oavsett om kunden
besöker en butik i Luleå eller i Stockholm.
Butiksinredningarna skall vara likartade,
butikerna skall ha samma produkter och tillämpa
samma priser. Ett genomförande härav ökar
möjligheten till framgång.
Det sker genom en ensidig rätt för
franchisegivaren att bestämma vilka varor
och/eller tjänster franchisetagaren skall
tillhandahålla och det sker genom att
franchisetagaren är förbjuden att konkurrera med
franchisegivaren under avtalets giltighetstid.
Det ligger lika mycket i franchisetagarens som
franchisegivarens intresse att franchisekedjan
kan styras på detta sätt.
D. Krav på information
UNIDROIT har arbetat fram en modellag bl.a.
innefattande en omfattande informationsplikt från
franchisegivaren gentemot franchisetagaren inför
avtalsskrivande. Att franchisetagaren får den
information rörande franchisegivaren som är
nödvändig och väsentlig för en relevant
utvärdering av vad franchisetagaren ger sig in på
är givetvis av godo. En lagstadgad plikt att ge
sådan information förefaller emellertid onödig.
Advokatsamfundets uppfattning är att
informationsbehovet generellt sett blir
tillgodosett på frivillig väg genom parternas
egen försorg.
Behovet av informationsutbyte inför ett avtal
är för övrigt icke unikt för franchiseförhållan-
den. Befintlig civilrättslig lagstiftning med
rättsföljder ogiltighet/jämkning/skadestånd torde
utgöra tillräckligt skydd. Svenska
Franchiseföreningens etiska regler och tillämp-
ningen av dessa verkar också för att
franchisegivarna noggrant ger franchisetagaren
relevanta upplysningar.
E. Skiljeklausul
I motionerna finns ett återkommande påstående,
nämligen att tvister som handläggs av skiljenämnd
är mycket dyrare än tvister som handläggs av
domstol. Påståendets riktighet behöver icke med
självklarhet vara korrekt.
De flesta rättstvister är mycket betungande för
inte minst den lille företagaren. Ett skilje-
förfarande kan dock många gånger vara billigare
än ett domstolsförfarande, särskilt i de fall
parterna utser endast en skiljeman, ett
förfaringssätt som blir allt vanligare i kommer-
siella mindre tvister, t.ex. inom ramen för
Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts
regelsystem.
Lagstiftaren bör inte motverka bruket av
skiljeklausuler då skiljeförfarande innehåller
fördelar i form av bl.a. snabbhet, sekretess och
möjlighet att få saken avgjord av särskilt
kompetenta jurister.
F. Förhandlingsrätt och föreningsrätt
Det är inte ovanligt att franchisetagarna inom
ett franchisesystem bildar en
franchisetagarförening, genom vilken
franchisetagarna fortlöpande diskuterar
relationen med franchisegivaren.
Att tillskapa ett regelsystem motsvarande det
som finns i MBL och andra arbetsrättsliga lagar
är omotiverat. Att ge franchisetagarens
ombud/franchisetagarföreningen en liknande
partsroll skulle inte gagna franchisesystemens
konkurrenskraft. I stället finns risken att en
sådan lagstiftning skulle kunna locka personer
som icke har erforderliga förutsättningar att bli
egna företagare via franchising.
G. Inlösensskyldighet när avtalet upphör
För att kunna bygga upp ett värde i rörelsen är
det i allmänhet ett intresse ur franchisetagarens
synvinkel att hans avtal med franchisegivaren
blir långvarigt. Vanligt är att franchisetagaren
i avtalet ges rätt att överlåta sitt företag till
den som franchisegivaren kan godtaga. Det sista
villkoret är rimligt och innebär således att
franchisetagarens intresse att få bra betalt för
sitt företag vägs mot franchisegivarens och de
övriga franchisetagarnas intresse att inte få in
en olämplig franchisetagare i systemet.
En lagenlig skyldighet för franchisegivaren att
inlösa företaget skulle vara alltför betungande.
Vanligt är också att franchisegivaren åtar sig
att återköpa franchisetagarens varulager vid
avtalets upphörande. Advokatsamfundets
uppfattning är att det inte finns behov av
lagstiftning som reglerar franchiseförhållandets
upphörande då branschens självreglering gör en
skälig avvägning av parternas intressen.
H. Registrering av franchising
Advokatsamfundet ser inte vilket
konsumentintresse som skulle kunna motivera en
skyldighet att registrera franchiseförhållandet.
Däremot har franchisegivaren ett intresse av att
hans kännetecken icke av franchisetagaren
användes på ett sätt som skulle kunna medföra
ansvar för den senares förpliktelser. Att
franchisegivare i allmänhet ser till att sådana
situationer undvikes genom reglering i avtalet
torde vara självklart.
Svenska Handelskammarförbundet
Svenska Handelskammarförbundet har anfört:
Sammanfattning
· Svenska Handelskammarförbundet avstyrker
särskild lagstiftning avseende
franchiseverksamhet.
·
· Befintlig lagstiftning, och av branschen
upprättade regler och självsanerande organ,
erbjuder tillräckligt skydd för
franchisetagare.
·
· Svenska Handelskammarförbundet delar inte
uppfattningen att skiljeklausuler är oskäliga
i förhållanden mellan franchiseföretag.
·
Motionerna föranleder följande synpunkter
Inledning
Inledningsvis kan konstateras att vid franchising
fråga är om två självständiga näringsidkare som
genom överenskommelse valt en viss samarbetsform.
Utgångspunkten måste således vara att det
frivilliga franchisesystemet gagnar bägge parter.
Samarbetsformen erbjuder franchisetagaren att,
mot ersättning, nyttja ett beprövat koncept samt
etablerade varumärken, firma och givarens know
how. Kompanjonskapet medför stora fördelar för
franchisetagaren jämfört med att på egen hand
driva verksamhet inom visst område. Ofta är
franchiseformen den enda möjligheten för
franchisetagaren att starta ett eget företag.
Franchisesystemet förutsätter, utöver
ömsesidig god vilja, öppenhet och ett nära
samarbete. Franchiseformen förutsätter att
franchisegivaren - i egenskap av initiativtagare
och huvudansvarig för systemet samt ägare till
näringskännetecknen - har rätt att övervaka att
franchisetagaren bedriver verksamhet jämlikt
givarens affärsidé. Det ligger även i övriga
franchisetagares intresse att tillse att
konceptet bevaras.
Skulle franchisegivaren missbruka sin ställning
finns både självreglering och lagreglering till
skydd för franchisetagaren.
Konkurrensnackdelar
En särskild reglering med, såsom föreslås, bland
annat en långtgående informationsplikt för
franchisegivarna och särskilda
jämkningsmöjligheter av franchiseavtal, skulle
hämma förutsättningarna för branschens
verksamhet.
Bestämmelser av detta slag skulle också
innebära en konkurrensnackdel i förhållande till
likartade verksamhetsformer, varför särreglering
skulle komma att snedvrida konkurrensen på ett
sätt som inte kan anses motiverat. Mångfald och
effektiv konkurrens gagnar såväl konsumenter som
företag.
Självreglering
Enligt vad Svenska Handelskammarförbundet erfar
fungerar Svenska Franchiseföreningens regler och
etiska nämnd väl. Både franchisegivare och
franchisetagare är medlemmar i föreningen, och
tillika representerade i dess organ. Svenska
Handelskammarförbundet finner mot bakgrund härav
inte skäl ifrågasätta den etiska nämndens
opartiskhet.
Civilrättslig lagstiftning
Avtalslagen[1] 36 § erbjuder en möjlighet att få
oskäliga avtalsvillkor jämkade eller lämnade utan
avseende. Vid sådan prövning tas särskild hänsyn
till behovet av skydd för den som i egenskap av
konsument eller eljest intager en underlägsen
ställning i avtalsförhållandet. Regleringen kan
således tillämpas på villkor i avtal mellan
näringsidkare.
Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare erbjuder en möjlighet att förbjuda
näringsidkare att använda oskäliga avtalsvillkor.
Vid sådan bedömning tas särskild hänsyn till
behovet av skydd för den som intar en underlägsen
ställning i avtalsförhållandet.
Rent bedrägliga beteenden faller, om inte under
det straffrättsliga regelverket så i vart fall
under avtalslagens bestämmelser om svekfullt
ingångna avtal (30 §) samt rättshandlingar i
strid mot tro och heder (33 §). Avtal som ingåtts
på gravt otillbörligt sätt kan följaktligen
förklaras ogiltiga på sådan grund.
Nuvarande lagstiftning erbjuder sålunda
tillräckliga möjligheter att angripa
franchisegivare som missbrukar sin ställning.
Något behov av ytterligare skydd genom
speciallagstiftning finns inte.
Skiljeförfarande
Skiljeförfarande medför inte oväsentliga fördelar
för bägge parter genom att erbjuda en snabb och
konfidentiell lösning på en tvist. Vidare kan
parterna genom utseende av skiljemän påverka
sakkunskapen hos nämnden. Att regelmässigt
betrakta skiljeklausuler såsom otillbörliga,
eller till och med förbjudna i sammanhanget,
strider mot grundläggande principer om
avtalsfrihet.
Ett ordinärt domstolsförfarande innebär
vanligtvis att flera år förflyter innan tvisten
får en slutlig lösning. Detta är inte bara
otillfredsställande ur affärsmässig synvinkel
utan jämväl mycket kostsamt för parterna. Det kan
i sammanhanget nämnas att Stockholms
Handelskammares Skiljedomsinstitut erbjuder ett
förenklat skiljeförfarande, som väsentligen
minskar kostnaderna emedan nämnden består av en
ensam skiljeman och då dom skall meddelas redan
inom tre månader.
Betalningsansvaret för kostnader för
skiljeförfarandet samt parts rättegångskostnader
åläggs, i likhet med ordinära
domstolsförfaranden, vanligtvis den tappande
parten.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker
Handelskammarförbundet särskild lagstiftning
beträffande franchiseverksamhet.
Föreningen Svenskt Näringsliv
Svenskt Näringsliv har anfört:
I motionerna yrkas lagstiftningsåtgärder när det
gäller franchising, särskilt beträffande
arbetsrättsliga förhållanden, information och
möjligheter att jämka avtal.
Franchising är ett affärssystem som bygger på
avtal mellan två näringsidkare och i korthet
innebär att franchisegivaren erbjuder sitt
affärs-koncept och olika former av service till
franchisetagaren mot att denne erlägger en
avgift.
Att starta och driva ett eget företag kräver
mycket både när det gäller breda kunskaper och
arbetsinsatser. Det är ofta svårt för en
företagare att behärska inte bara själva
verksamheten utan också marknadsföring,
administration, organisation, profilering m m som
är viktigt för att företaget skall bli lyckosamt.
Att inträda i ett franchisingsystem kan då vara
en möjlighet för en egen företagare att kunna
koncentrera sig på det han är bäst på och få
hjälp med andra delar av verksamheten.
Franchising används också i ökande utsträckning.
I vissa utav motionerna pekas bl.a. på att en
franchisetagare har ett sämre skydd än en
anställd. Detta är förvisso riktigt, men
resonemangen bygger på en felsyn. En
franchisetagare är inte anställd, han eller hon
är en person som valt att vara egen företagare.
Detta har han eller hon gjort frivilligt och det
är också frivilligt att ingå i ett
franchisingsystem.
I motionerna framhålls också att det är viktigt
att franchisegivaren lämnar fullständig
information om verksamheten, ekonomiska
förhållanden m.m. Detta är självklart viktigt,
men här finns ett tydligt egenintresse hos
franchisegivaren att se till att franchisetagaren
är välinformerad. Dessutom är riktig information
viktig i alla affärsavtal, och det finns också
generella regler om vilseledande marknadsföring
och bedrägliga förfaranden. En
speciallagstiftning för franchising skulle bli
stelbent och lägga en onödig hämsko på
verksamheten.
Motionärerna konstaterar också att
styrkeförhållandet mellan franchisegivare och
franchisetagare ofta är ojämnt och att lagregler
om jämkning och ogiltigförklaring av oskäliga
franchiseavtal bör införas. Redan idag finns
möjlighet att jämka oskäliga avtal. Denna
möjlighet har visserligen kommit till användning
i mycket liten utsträckning när det gäller avtal
mellan näringsidkare, beroende på att det anses
att högre krav kan ställas på den som är
näringsidkare även om styrkeförhållandet mellan
parterna är ojämnt.
Detta kan sägas vara ett utslag av principen
att i allt väsentligt låta avtalsfrihet gälla
inom affärslivet. Denna avtalsfrihet är av stort
värde för företagen och är också en princip som
erkänns internationellt. Härigenom kan uppnås
bl.a. den flexibilitet som är nödvändig på en
ständigt föränderlig marknad.
Som i alla sammanhang kan man hitta exempel på
missbruk och det kan visserligen sägas att ökade
möjligheter till jämkning ändå inte skulle hindra
de ansvarsfulla företagen. Avtalsfriheten har
emellertid ett stort principiellt och praktiskt
värde. Det finns redan nu lagstiftning som kan
användas för eventuella avarter och särskilda
jämkningsregler för franchisingavtal skulle skapa
gränsdragningsproblem och osäkerhet.
Lagstiftning på franchisingområdet skulle verka
direkt hämmande på utvecklingen av franchising
och orsaka ökade kostnader för företagen och
därmed också för konsumenterna. En lagstiftning
skulle bidra till att minska konkurrensen genom
minskad användning av franchising. Deltagande i
ett franchisingsystem är ofta det enda sättet för
en mindre företagare att kunna åstadkomma någon
konkurrens av betydelse mot ett större företag i
branschen. Det är då också viktigt att en
franchisegivare kan styra verksamheten på
liknande sätt som sker bl.a. inom de helägda
kedjorna. Genom ökad konkurrens förbättras
konsumenternas tillgång till varor och tjänster
Som exempel kan tjäna livsmedelsbranschen, som
domineras av Ica, Coop och Axfood. Etablering av
välsorterade och för konsumenterna viktiga
närbutiker som t.ex. Seven Eleven och
bensinstationernas livsavdelningar skulle inte ha
varit möjlig utan ett fungerande franchisingsy-
stem.
Många vill starta ett eget företag - lockade av
bl.a. den personliga tillfredställelse det
innebär att vara sin egen. Sverige behöver också
många nya företag för att landet ska få en för
alla medborgare nyttig ekonomisk tillväxt. Efter
att ha varit bland de främsta i världen när det
gäller företagsamhet och välstånd har nu Sverige
hamnat ordentligt på efterkälken. Entreprenörskap
behöver därför underlättas och uppmuntras.
Lagstiftningsåtgärder på franchisingområdet
skulle hämma utvecklingen av franchising och
därigenom få negativa effekter för företagsamhet
och konkurrens.
**FOOTNOTES**
[1]: Lag (1915:218) om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Företagarnas Riksorganisation (FR)
Företagarnas Riksorganisation har anfört:
Motionerna om franchising
Flera av motionerna beskriver franchising som
avtal där styrkeförhållandena mellan parterna är
uppenbart ojämlika. Franchisetagarens underlägsna
ställning och beroendeförhållande motiverar att
en särskild skyddslagstiftning för
franchisetagare införs. En fråga som särskilt tas
upp är skiljeklausuler som är kostsamma för den,
vanligtvis, ekonomiskt svagare franchisetagaren
och försvårar dennes möjligheter att få villkor i
avtalet prövade.
Mycket av det som åberopas av motionärerna
gäller generellt i avtalssituationer där den ena
parten har en starkare ekonomisk ställning än den
andra. FR har inte erfarit att
franchiseförhållanden i sig skulle innebära några
särskilda problem för företagare. I FR-
medlemskapet ingår en fri juridisk rådgivning och
vi tar varje år emot 20-30 000 frågor inom alla
möjliga juridiska områden. Frågor om franchise är
mycket ovanliga. FR ställer sig därför tveksamt
till behovet av särreglering när det gäller
franchising.
Företagarnas Riksorganisations principiella
inställning är den att regelverket för
företagande idag är alltför omfattande och
komplicerat. Företagare, och särskilt
småföretagare, är beroende av att reglerna blir
färre, enklare och tydligare. En lagstiftning på
franchiseområdet innebär en reglering av ett
område som idag är föremål för full avtalsfrihet.
Risken finns att en lagstiftning som syftar till
att komma åt de franchisegivare som är oseriösa
istället hämmar majoriteten seriösa
franchisegivare. Det måste därför finnas mycket
starka skäl för att införa en sådan lagstiftning.
Motion av Rolf Åbjörnsson m.fl.
Det är riktigt att det i en marknadsekonomi ofta uppstår
situationer där en part utnyttjar sitt
kunskapsförsprång eller sin överlägsna ekonomiska
ställning till att förhandla fram fördelaktiga
villkor, helt enkelt gör en bra affär. Detta är
en del av dynamiken i det marknadsekonomiska
spelet. Det är inte möjligt att via lagstiftning
skapa jämbördiga styrkeförhållanden i alla
avtalssituationer. Det finns det flera exempel
på. Konsumentskyddslagstiftningen
(konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen) är ett
sådant exempel. Här har skapats en lagstiftning
som i praktiken satt den lille företagaren i en
underlägsen ställning, inte utjämnat
styrkeförhållandena. Den arbetsrättsliga
regleringen är ett annat sådant exempel. En
eventuell reglering bör istället ta sikte på att
korrigera uppenbara missbruk av ett
förhandlingsläge som inneburit att en part
lyckats tillskansa sig oskäligt fördelaktiga
villkor.
Småföretagare är ofta en underlägsen part. De
är underentreprenörer i byggsektorn och
underleverantörer i bil- och verkstadsindustrin.
De är i underläge som bankkunder. De tvingas i
många fall acceptera avtalsvillkor som är på
gränsen till oskäliga. Idag finns möjligheter att
jämka oskäliga avtalsvillkor enligt 36 §
avtalslagen. Regleringen ska enligt lagstiftarens
intentioner inte användas för att jämka avtal
mellan näringsidkare och har heller inte använts
i sådana situationer. Skiljedomsklausuler som
försvårar för den ekonomiskt underlägsne att få
sin sak prövad är vanliga i avtal mellan
småföretagare och stora företag. Sammantaget gör
detta att starka skäl talar för att reglerna om
jämkning av oskäliga avtal bör ses över.
Företagarnas Riksorganisation anser att de
problem som motionärerna uppmärksammat i
franchiseförhållanden har en generell räckvidd.
En utredning bör tillsättas för att se över
behovet av att jämka oskäliga villkor såväl i
franchiseavtal som i andra avtalstyper.
Landsorganisationen i Sverige (LO)
LO har anfört:
Yttrande över motioner om franchising
Sammanfattning
LO anser att det är ett problem i många
sammanhang att de fackliga organisationerna inte
har möjlighet att påverka viktiga beslut som får
stora följdverkningar för de anställda i andra
företag. Ett exempel på detta är beslut som en
franchisegivare fattar som får ingripande
verkningar för de anställda hos franchisetagarna.
Förhandlingen hos franchisetagaren handlar då
bara om konsekvenserna av ett beslut som man inte
haft möjlighet att påverka.
LO anser vidare att mindre företag behöver ett
bättre rättsskydd gentemot stora och ekonomiskt
överlägsna företag. LO förordar att möjligheten
att jämka oskäliga avtalsvillkor mellan
näringsidkare ses över i detta syfte. En sådan
översyn bör dock inte begränsas till att bara
omfatta franchiserelationer.
LO anser att det är ett viktigt
konsumentintresse att veta vem som är avtalspart
när man gör affärer med en franchisetagare och
tillstyrker därför att franchisetagare ska vara
skyldiga att på ett tydligt sätt upplysa om vem
som driver och ansvarar för verksamheten.
Bakgrund
Franchising har ökat i omfattning under senare
år. Med tanke på den omfattning verksamheten
numera har är det en angelägen fråga motionärerna
tar upp. LO kan i första hand bidra med kunskaper
när det gäller de arbetsrättsliga och
konsumenträttsliga problemställningar som kan
uppkomma i samband med franchising.
Arbetsrättsliga problem
Ett beslut som en franchisegivare fattar får
ibland stora återverkningar för verksamheten hos
franchisetagarna och deras anställda.
Franchisegivarna har oftast inga anställda som
utför arbete som omfattas av LO-förbundens
kollektivavtal. Någon skyldighet för
franchisegivaren att på eget initiativ förhandla
med något LO-förbund finns därför mycket sällan.
Däremot kan franchisetagaren vara skyldig att på
eget initiativ förhandla med de fackliga
organisationerna enligt 11 § MBL om konse-
kvenserna av beslutet. Så är fallet om
franchisetagaren överväger att fatta ett beslut
om viktigare förändringar av verksamheten eller
ett beslut som innebär viktigare förändringar av
arbets- eller anställningsförhållandena för
organisationens medlemmar. Dessa förhandlingar är
viktiga men är naturligtvis begränsade av att det
ursprungliga beslutet redan är fattat och inte
går att påverka.
Problemet uppkommer dock även utanför
franchiserelationer. Det är i själva verket
ganska vanligt att en arbetsgivare är bunden av
ett beslut som fattats av någon annan och som
inte går att påverka. LO anser att det finns
situationer där en utvidgad
förhandlingsskyldighet skulle ha ett stort värde.
En sådan förhandlingsskyldighet är dock en
komplex fråga och måste därför först analyseras
och utredas närmare.
Konsumentsynpunkter
Ur konsumentsynpunkt är det viktigt att man vet
vem man gör affärer med. Franchisesystemet bygger
i stor utsträckning på att konsumenten ska tro
att han eller hon gör affärer med ett stort och
välkänt företag när den egentliga motparten ofta
är ganska liten och ekonomiskt svag. Det är
därför högst rimligt att konsumenten åtminstone
får tydlig information om att verksamheten bygger
på ett franchisingförhållande och vem som är
juridiskt ansvarig gentemot kunden. En
franchisegivare som inte vill att
franchisetagarna upplyser om detta bör kunna
slippa genom att själv ta på sig hela ansvaret
gentemot kunderna.
Övriga synpunkter
När det gäller förhållandet franchisegivare -
franchisetagare är LO:s kunskaper och
erfarenheter begränsade. Men det är uppenbart att
en franchisetagare står i ett starkt
beroendeförhållande till franchisegivaren. Det är
sålunda typiskt sett inte fråga om två jämställda
parter. Det kan därför finnas anledning att se
över hur franchisetagarnas ställning ska stärkas
så att franchisegivarens ekonomiska övertag inte
utnyttjas på ett stötande sätt.
Det är möjligt att en lagstadgad
förhandlingsskyldighet och ett skydd för
föreningsrätten skulle innebära påtagliga
förbättringar för franchisetagarna. Det torde
dock inte vara möjligt att rakt av kopiera de
regler som finns i MBL avseende relationen
arbetsgivare-arbetstagare eftersom förhållandena
i affärslivet på många sätt skiljer sig från vad
som gäller i ett anställningsförhållande.
Möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor är
starkt begränsade när det gäller avtal mellan
näringsidkare. LO anser att det bör övervägas att
förstärka de mindre företagens skydd mot oskäliga
avtalsvillkor, exempelvis när det gäller
användningen av oskäligt utformade
skiljeklausuler. Detta är också frågeställningar
som tas upp i flera av motionerna. LO vill dock i
sammanhanget peka på de problem som kan finnas
när det gäller att juridiskt avgränsa vad som är
franchising och inte. Vi menar därför att ett
utökat skydd mot oskäliga avtalsvillkor mellan
näringsidkare bör gälla även för andra mindre
företag i förhållande till storföretag.
Franchisetagarnas Riksorganisation
(FRO)
Franchisetagarnas Riksorganisation har anfört:
FRO har till ändamål att organisera
franchisetagare och företräda sina medlemmar samt
tillvarata deras intressen gentemot
franchisegivare rörande villkoren i avtal samt
fackliga och sociala frågor i övrigt. Föreningen
organiserar endast franchisetagare eller
sammanslutning som rekryterar sådana
rörelseidkare, t ex inom en viss bransch.
Inledningsvis vill FRO betona att franchising
som företagsform rätt använd har sin givna plats.
Franchisesystemen kännetecknas emellertid av en
stark ensidighet till nackdel för den svagare
parten - franchisetagaren. Många franchiseföretag
bedrivs under seriösa former. Men det finns
tillräckligt med avarter och problem i branschen
för att man måste reagera.
Avtalen mellan franchisegivare och
franchisetagare är - som en svensk professor i
civilrätt framhållit - "påtagligt ensidigt
utformade med en rad skyldigheter för
franchisetagaren medan givaren står väldigt fri
att själv bestämma sin verksamhet".
Någon verklig kartläggning av franchising har
inte gjorts sedan 1987 då Franchiseutredningen
redovisade sitt betänkande "Franchising" (SOU
1987:17). Redan av detta skäl är det enligt FROs
mening angeläget att en utredning tillsätts av
regeringen.
Någon allmänt accepterad definition av
franchising finns inte i Sverige. Det förslag
till en definition av franchising som ges i
motion 2001/02:L332 kan FRO ställa sig bakom.
När det gäller utformningen i övrigt av en
lagstiftning vill FRO anföra följande.
Först och främst bör en förhandlingsrätt för
franchisetagare kombinerad med ett
föreningsrättsskydd införas.
FRO har förgäves sökt få förhandlingar till
stånd om ett avtal med franchisegivarnas
organisation. Franchiseföreningen har dock vägrat
att ställa upp i sådana förhandlingar.
Erfarenhetsmässigt har det visat sig att
förhandlingar t ex om att mönsteravtal inte kan
föras om den svagare parten inte har det skydd
och den rätt som följer av en lagreglering på
detta område. En lösning kan vara att likställa
en franchisetagare i förenings- och förhandlings-
rättshänseende med s k jämställda uppdragstagare.
En förenings- och förhandlingsrätt för
franchisetagare skulle även medföra ett radikalt
minskat behov av detaljlagstiftning utan att
dynamiken i de olika kedjorna skulle påverkas.
Franchisegivarna använder sig av olika sätt att
värva företagare till sitt system. De kan
annonsera efter franchisetagare i pressen,
anordna mässor där intresserade kan gå runt och
jämföra olika erbjudanden.
Ett inte ovanligt sätt är att ett företag
lägger om sin verksamhet och skriver avtal med
tidigare anställda säljare så att de blir egna
företagare, franchisetagare. Inom
försäkringsbranschen har detta skett i betydande
omfattning liksom i detaljhandeln. Från bl a FROs
sida har vi vänt oss mot dessa s k
omläggningsfall därför att detta ofta sker i
syfte att kringgå den arbetsrättsliga
lagstiftningen.
En lagstiftning om franchising skulle få till
effekt att man kan stävja förekomsten av oseriösa
franchisesystem.
Vi är i dag i samma situation som USA befann
sig i på 1960-talet när man där beslutade att
införa lagstiftning. Det finns alltför många
exempel på missbruk där enskilda personer har
råkat i stora ekonomiska svårigheter till följd
av illa genomtänkta eller bedrägliga
franchisesystem. En lagstiftning inriktad på att
stoppa oseriös verksamhet kan inte heller
uppfattas som något hinder i den
näringsverksamhet som franchising utgör.
Den etiska nämnd som branschen själv inrättat
kan inte - som framhålls i några av motionerna -
betecknas som ett oberoende och fristående organ.
Dessutom kan den varken avgöra bevisfrågor eller
döma till någon påföljd i form av skadestånd
eller liknande vid brott mot reglerna.
Det modellagförslag som UNIDROIT utarbetat kan
enligt FROs mening inte direkt översättas till
svenska förhållanden men väl tjäna som
utgångspunkt för en informationsskyldighet för
franchisegivare. En sådan skyldighet bör i
främsta rummet gälla de uppgifter som angivits i
bl a motionen 2001/02:L332.
Gränsdragningen mellan en arbetstagare och
självständig företagare blir i alla diskussioner
om franchising en central fråga. En
franchisetagare som har ett begränsat kapital och
som är klart beroende av franchisegivaren i en
rad avseenden uppvisar alla de kriterier som
talar för att man skall vara att betrakta som en
jämställd uppdragstagare.
Det kan nämnas att i Tyskland finns
domstolspraxis som innebär att en franchisetagare
i vissa fall är att anse som vad i svensk rätt
avses mot jämställd uppdragstagare.
Franchiseavtalen är ju - som redan anförts -
påtagligt ensidigt utformade. Franchisetagaren är
vanligen utsatt för en hård kontroll, dagskassan
skall ibland dagligen sättas in på banken,
revisorer och kontrollanter från franchisegivaren
har rätt att när som helst dyka upp hos
franchisetagaren, lokalen är ofta hyrd av
franchisegivaren vilket innebär att
franchisetagaren endast har ett
andrahandskontrakt med den otrygghet detta
innebär, franchisetagaren är bunden i avtalet
till ett visst varusortiment, priser och
leverantörer samt detaljreglering i övrigt av
franchisetagarens ålägganden. En franchisetagares
ställning är alltså på flera och väsentliga
avseenden betydligt mer en beroendeställning än
vad som är brukligt för egna företagare.
Slutsatsen blir att franchisetagarens
handlingsutrymme är begränsat eftersom systemet
bygger på ett enhetligt uppträdande utåt och på
att franchisetagaren förpliktar sig att följa
direktiv från franchisegivaren. Därför föreligger
inte heller någon reell möjlighet att förhandla
om eller påverka ett franchiseavtals innehåll och
en franchisetagare påtvingas ibland tvivelaktiga
och oskäliga avtalsvillkor vilket bl a framgår av
Franchiseutredningens (SOU 1987:17) undersökning.
Avtalen är dessutom onekligen komplexa och
juridiskt snåriga, 15-20 sidor långa avtal är
regel snarare än undantag.
Ett annat centralt område där en reglering har
visat sig nödvändig är bestämmelser om uppsägning
av avtalen samt ekonomisk kompensation vid
inlösen i samband med uppsägning.
Franchiseutredningen föreslog på sin tid en
minsta uppsägningstid om ett år från
franchisegivarens sida, bl a beroende på att en
franchisetagare ofta har anställda i sin
verksamhet som kan ha uppsägningstider enligt LAS
om sex månader eller längre. En lång
uppsägningstid är även motiverad mot bakgrund av
att konkurrensklausuler ofta förekommer i avtalen
som innebär förbud att under viss tid efter
avtalets upphörande driva liknande typ av
verksamhet. Ett ytterligare krav är att en
uppsägning skall vara sakligt grundad från
franchisegivarens sida.
När det gäller konkurrensklausuler finns ofta
exempel på sådana som är oskäliga. Klausuler på
3-5 år är inte sällan förekommande. I lagen om
handelsagentur finns regler om
konkurrensklausuler som skulle kunna tjäna som
förebild även här.
Det förekommer idag att mindre seriösa
franchisegivare med korta tidsbestämda avtal
låter franchisetagarna bearbeta de upplåtna
distrikten, varefter man säger upp även lönsamma
franchisetagare och tillgodogör sig upparbetad
goodwill. Det är rimligt om en franchisetagare
får ekonomisk kompensation i sådana fall.
Det förefaller även rimligt att franchisetagare
i likhet med kommissionärer äger rätt till
ersättning för vissa investeringar som blir
onyttiga på grund av att avtalet sägs upp.
En analog tillämpning av motiven till
kommissionslagens ersättningsregler skulle
innebära bl a följande.
Det skall vara fråga om investering i
byggnader, lager, maskiner, transportmedel, eller
liknande. Det är alltså fråga om investeringar
som blivit onyttiga på grund av avtalets
upphörande som skall ersättas.
Investeringen skall ha tillkommit efter samråd
med franchisegivaren. Vem som är initiativtagare
till investeringen torde dock vara likgiltigt.
Det kan anmärkas att kommissionslagen
tillerkänner kommissionär ersättning oavsett om
kommittentens avtalsbrott är väsentligt eller
inte, 51 § 2 st kommissionslagen.
Skiljeklausul är regel i ett franchiseavtal. En
franchisetagare har som redan framhållits ingen
reell möjlighet att förhandla om innehållet i ett
avtal och då allra minst om skiljeklausulen.
Därmed är denna redan mycket utsatta grupp av
småföretagare i praktiken beskuren sin möjlighet
att tvista om avtalet - en franchisetagare har
ingen möjlighet att betala skiljemannakostnader
på 1-2 mkr. Om skiljeklausuler skall förekomma
bör ett minimikrav vara att franchisegivaren
betalar hela eller större delen av
skiljekostnaderna.
Enligt FROs mening är det rimligt att en part
har möjlighet att avgöra vem som är hans
avtalspart innan avtalet ingås. Eftersom
franchisegivaren och franchisetagaren normalt
uppträder under samma namn och varumärke finns
det utrymme för misstag i detta hänseende.
Risken för misstag måste som FRO ser det i
möjligaste mån undanröjas genom att tredje man
ges information i någon form. En sådan
information kan lämpligen ges genom en väl synlig
skylt i t ex franchisetagarens butikslokal samt i
all information och marknadsföring.
FRO åberopar även bifogade skrivelse till
Justitiedepartementet 2001-10-01 (här utelämnad).
Avslutningsvis vill FRO med hänvisning till vad
ovan anförts tillstyrka kraven i rubricerade
motioner om lagstiftning rörande franchising.
Handelsanställdas förbund
Handelsanställdas förbund har anfört:
Lagstiftning om franchising
Handelsanställdas förbund har beretts tillfälle
att till Riksdagens lagutskott ge synpunkter på
fem motioner rörande franchising.
Handelsanställdas förbund instämmer i den
problembeskrivning av situationen mellan
franchisetagare och franchisegivare som samtliga
fem motioner lyfter fram. Vi har noterat två
huvudproblem som i förlängningen också får
konsekvenser för de anställda i franchiseföretag.
Det första är att styrkeförhållandena mellan
dessa parter är mycket ojämlikt fördelade. Vissa
villkor i avtalen är utformade så starkt till
franchisetagarens nackdel att de kan sägas vara
direkt oskäliga. Pressen på franchisetagaren kan
ibland resultera i att de anställda har stora
svårigheter att hävda samma rättigheter som andra
anställda i vanliga företag. Det andra problemet
är att anställda hos en franchisetagare inte på
ett meningsfullt sätt kan garanteras samma
medinflytande enligt MBL över frågor som påverkar
deras anställning.
Lena Sandlin-Hedman m fl (s) menar att
principerna i UNIDROIT:s modell lag bör tas som
utgångspunkt och anpassas till svenska
förhållanden för en svensk lagstiftning.
Motionärerna lyfter fram några delar som är
särskilt viktiga att beakta i lagstiftningen.
Handels är enigt med motionärerna om att det är
viktigt med en samlad lagstiftning och stödjer
till fullo förslagen i denna motion.
Förslaget om förhandlingsrätt för
franchisetagare liknande den som finns i MBL
skulle kunna lösa knuten om "överhoppningsbar
MBL" som tidigare varit ett hinder för de
anställda hos franchistagare att utöva ett
meningsfullt medinflytande. Genom att de
anställda då via "normal" MBL skulle kunna ha
inflytande över franchisetagarens beslut som i
sin tur får inflytande över franchisegivarens kan
dagens olägenheter - i detta avseende - minskas
utan att behöva invänta en stor utredning om
"överhoppningsbar MBL".
Vi tillstyrker vidare motionärernas krav på
informationsskyldighet, regler för uppsägning,
konkurrensklausuler, skiljeklausuler och
konsumentskydd.
Handels anser inte att de övriga fyra
motionerna, på något svårartat sätt, skulle stå i
motsatsställning till dessa krav på en samlad
lagstiftning.
Petroleumhandelns Riksförbund
Petroleumhandelns Riksförbund har anfört:
Petroleumhandelns Riksförbund (PRF) är
branschorganisation för de bensinhandlare i
Sverige som driver verksamheten såsom egna
företagare. PRF har cirka 1500 medlemmar, vilket
innebär en anslutningsgrad på mellan 90 och 100
%. Vi har i branschen sysslat med franchising
eller franchiseliknande verksamhet långt innan
ordet franchising var allmänt känt i landet. PRF
var också en av initiativtagarna till att
Franchisetagarnas Riksorganisation bildades. Vi
har genom detta engagemang kommit i kontakt med
franchisefrågor utanför bensinbranschen. Vi har
därvid konstaterat att andra branscher har ännu
större problem än vår.
Franchising är rätt använd en bra
samverkansform mellan företag. Dock kan
konstateras att varje enskild franchisetagare
alltid är en svag part i förhållande till
franchisegivaren. För att formen skall fungera
tillfredställande anser vi att det krävs en
lagstiftning som skyddar den svagare parten,
vilket utvecklas vidare i det följande.
Lagstiftningen bör i första hand ge tagarna en
lagstiftad rätt att genom en organisation föra
förhandlingar med givarna. Givarna i vår bransch
har oftast ställt upp på förhandlingar när PRF så
begärt. Vi har dock på senare år ibland hamnat i
den situationen att dessa nekat att komma till
förhandling. Klimatet har i vissa sammanhang
hårdnat och det har alltid drabbat tagarna och
gynnat givarna. Därför anser vi att en
lagstiftning behövs.
Även möjligheten för franchisetagare att vid
enskilda avtals upphörande erhålla ekonomisk
gottgörelse genom frivilliga avtal mellan
parterna har försvårats. Ibland har tagaren genom
hårt eget arbete skapat en lönsam verksamhet som
givaren kunnat tillskansa sig utan att ge skälig
ersättning härför. Denna möjlighet bör begränsas
i lagstiftningen.
Vi är medvetna om att näringsidkare bör ha
frihet att teckna avtal med varandra och vår
uppfattning är att lagstiftningen inte skall
begränsa dessa möjligheter om parterna är
någorlunda jämnstarka, men i situationer när
skillnaden i styrka är uppenbar anser vi att viss
lagstiftning behövs, inte för att begränsa
möjligheterna för seriösa parter utan endast för
att undanröja risken för att den starkare
missbrukar obalansen. Franchisetagare är ofta
företag med små resurser och som utan lagregler
är helt utlämnade åt givaren.
Ett exempel där obalansen leder till uppenbart
negativa konsekvenser är att avtalen ofta
innehåller en paragraf om skiljedomsförfarande
vid tvist. Skiljedomsförfarandet är ett utmärkt
verktyg för jämnstarka parter att lösa sina
tvister. Men för svaga franchisetagare är det
oftast på grund av kostnaderna ett direkt hinder
att få sin sak prövad. En franchisetagare förstår
oftast inte detta vid den tidpunkt då avtalen
undertecknas.
Vi anser att en lagstiftning behövs som
- ger givarna och/eller givarnas organisationen
skyldighet att förhandla med organisationer som
företräder tagarna
-
· ger en bättre balans beträffande möjligheterna
att säga upp ett franchiseavtal
·
A. reglerar ersättningen till tagarna vid avtals
upphörande
B.
har regler om givarens inlösenskyldighet av
de investeringar som avtalet kräver
- reglerar givarens skyldighet att på ett korrekt
sätt informera såväl om möjligheter som risker för
tagaren före ett avtals ingående
-
A. undanröjer möjligheten att i avtalen införa
orimliga konkurrensklausuler
B.
· kräver att eventuella skiljedomsklausuler
formuleras så att reglerna för kostnadsfördelning
vid skiljedomsförfarande inte leder till att den
svagare, franchisetagaren, blir rättslös.
·
I samma anda som vi anser att en lagstiftning om
franchising är motiverad, så anser vi även att
innehållet i motion L270 är av stor vikt i
situationer med ojämlika förutsättningar även i
andra sammanhang än just vad gäller franchising.
Alltså är ett beslut i den motionens anda
motiverat även om vi får en lag om franchising.
I sammanhanget åberopas även skrivelse ingiven
till Justitiedepartementet 2001-10-01 från
undertecknad organisation, Franchisetagarnas
Riksorganisation, Ledarna och Säljarnas
Riksförbund.
Svenska Franchiseföreningen
Svenska Franchiseföreningen har anfört:
1. Bakgrund
1.1 Utlösande händelse
Ett uppmärksammat fall har inträffat i Sverige
där en franchisetagare vid namn Christer Nilsson
har hamnat i konflikt med franchisegivaren,
försäkringsbolaget WASA. Franchisetagaren anmälde
tvisten till Svenska Franchiseföreningens Etiska
nämnd för prövning. Etiska nämnden avgjorde
frågan och lämnade ett utlåtande. Som senare
kommer att beskrivas har Etiska nämnden inte
funktionen av domstol eller skiljenämnd, varför
någon bevisprövning inte skedde inom nämndens
prövning. Christer Nilsson var inte nöjd med
Etiska nämndens utlåtande eftersom ingen direkt
reprimand gavs till WASA. Han påkallade därför
skiljeförfarande i enlighet med det
franchiseavtal han tecknat med WASA. Christer
Nilsson har gjort skiljedomen tillgänglig för
Svenska Franchiseföreningen. Av denna framgår att
han förlorade på alla punkter. Någon anledning
att anta att domen är felaktig finns inte.
Skiljenämndens sammansättning - f d justitierådet
Jan Ljungar, samt advokaterna Peter Näslund och
Björn Tude - talar för att övervägandena är
noggranna och riktiga.
Efter denna förlust har Christer Nilsson tagit
till ytterligare medel att få upprättelse. Han
har fått till stånd en artikel i DN Ekonomi den 7
januari 2001. Därefter har Christer Nilsson
arrangerat en paneldebatt i Umeå den 23 maj 2001
där samtliga motionärer (utom Yvonne Ångström)
medverkat i panelen. I början av november sände
SVT ett TV-program i serien Plus Ekonomi som
fokuserade på Christer Nilssons fall. Samtliga
dessa inslag har tagit parti för Christer Nilsson
och, tyvärr, emot franchising.
De frågeställningar som har varit uppe till
avgörande har dock inget med franchising att
göra. Samma problem hade varit för handen om
avtalsförhållandet hade varit återförsäljning,
agentförhållande, kommission, etc. Med största
sannolikhet hade avgörandet i skiljenämnden varit
detsamma. Med detta vill vi slå fast att de
problem som motionärerna pekar på inte är
franchisespecifika och att en lagstiftning inom
området franchising inte utgör någon lösning på
de presenterade problemen.
1.2 Franchising
Franchising är en form av samarbete mellan två
oberoende näringsidkare där den ene -
franchisegivaren - upplåter ett affärskoncept,
ett varumärke och eventuellt ytterligare
rättigheter, till den andre - franchisetagaren -
som betalar en avgift för att få nyttja dessa
rättigheter. Mellan parterna tecknas ett
franchiseavtal som reglerar parternas
mellanhavanden. Franchising har funnits som en
känd samarbetsform i världen sedan 1860-talet då
Singer Sewing Machine Company upplät rättigheter
till sina representanter inom det vidsträckta
Amerika. I Sverige började franchising användas
1933 genom att Svenska Turistföreningens
vandrarhem upplät ett färdigt koncept till
fristående vandrarhemsvärdar. Kort därefter kom
Anticimex skadedjursutrotare att använda
franchiseformen. Franchising i dess nuvarande
form tog ordentlig fart i Sverige i början av
1970-talet och växer kraftigt för varje år.
Fördelarna med franchising är att en
franchisegivare med begränsade ekonomiska och
personella resurser kan expandera likt ett
storföretag. För franchisetagaren är den stora
fördelen att man går in i ett färdigt koncept som
oftast har ett välkänt varumärke. Den lilla
företagaren kan därmed nå storföretagets fördelar
såväl konceptuellt som renommémässigt.
1.3 Svenska Franchiseföreningen
Svenska Franchiseföreningen bildades 1972 av ett
antal små företag som bedrev verksamhet enligt
franchisekonceptet. Föreningen har aldrig önskat
vara ett partsorgan eller en branschförening.
Föreningen är en intresseförening för de
samarbeten som bedriver verksamhet genom
franchising. Våra medlemmar är
franchisesystemen. För att säkra att såväl
franchisegivarintressen som
franchisetagarintressen tillvaratas har
föreningen tillämpat rösträtten så att varje
system har en givarröst och en tagarröst vid
årsmötet. I föreningens styrelse och andra organ
skall franchisetagare vara representerade enligt
föreningens stadgar. Syftet med föreningen är att
värna om franchising som samarbetsform och tillse
att franchising bedrivs på ett etiskt korrekt
sätt. För att uppnå det andra syftet har en Etisk
nämnd instiftats.
1.4 Etiska nämnden
Svenska Franchiseföreningens Etiska nämnd har
verkat i över tio år. Ordförande för nämnden är
justitierådet Staffan Magnusson med fd
hovrättslagmannen Lennart Groll som vice
ordförande. I nämnden ingår två representanter
för franchisegivare och två franchisetagare.
Nämnden står till förfogande för envar. Det finns
alltså inget krav på att franchise-systemet som
frågan gäller är medlem av Svenska
Franchiseföreningen. Nämnden har också rätt att
ex officio ta upp frågor om etisk franchising.
Nämnden är inte en domstol eller en skiljenämnd
och gör därför inte någon bevisprövning. Nämnden
har heller inga befogenheter att utdöma
påföljder. Nämndens avgöranden har dock
kvaliteten av avgöranden om god affärssed och
handelsbruk inom franchiseområdet. I de fall ett
domstols- eller skiljeavgörande har föregåtts av
en prövning i Etiska nämnden har domstolen
respektive skiljenämnden handlagt nämndens
avgörande på detta sätt. För de franchisesystem
som är medlemmar av Svenska Franchiseföreningen
har Etiska nämndens avgörande en bindande verkan.
2. Motionerna
2.1 L257 Franchising av Tanja Linderborg m.fl.
(v)
Av motionen framgår att motionären anser att det
finns olägenheter inom franchiseverksamheten. En
olägenhet tycks vara att parterna inte är
jämbördiga parter. Det påstås att
franchisetagaren intar en underlägsen ställning
med otillräckliga möjligheter att påverka sina
förhållanden. Motionären anser att regeringen bör
reglera relationen för att göra parternas
relation mer jämbördig.
Vidare anser motionären att franchisegivaren
skall ge information till franchisetagaren
avseende sitt företags ekonomiska ställning, m.m.
När det gäller masterfranchising så anser
motionären att förhållandet är oskäligt eftersom
franchisetagaren i Sverige inte kan kräva
information om avtalet mellan franchisegivaren i
utlandet och den s.k. mastern i Sverige.
Den självsanerande verksamhet som bedrivs inom
Svenska Franchiseföreningen anser motionären
otillräcklig och påstår att Etiska nämnden inte
är oberoende och fristående.
Slutligen anser motionären - såsom
motionstexten får förstås - att skiljeklausuler
är oskäliga och att de bör förbjudas i en
lagstiftning för franchiseverksamhet.
Även Unidroits modellag nämns av motionären.
Förslaget i motionen är att regeringen skall
reglera informationsflödena mellan
franchisegivare och franchisetagare utifrån
modellagen.
Svenska Franchiseföreningen anser:
En franchisegivare äger ett affärskoncept och ett
varumärke. Genom denna äganderätt har
franchisegivaren rätt att bestämma på vilket sätt
varor och/eller tjänster skall erbjudas
slutförbrukare enligt detta koncept och under det
aktuella varumärket. En franchisetagare som ingår
ett franchiseavtal har att rätta sig efter de
direktiv som franchisegivaren ger i dessa
avseenden. På samma sätt rättar sig en
underleverantör till Volvo efter de direktiv som
kommer från huvudmannen. En franchisetagare har
alltså ingen möjlighet att påverka
franchisegivarens direktiv. Å andra sidan skall
dessa regler vara klara för franchisetagaren vid
avtalets undertecknande. Den som i ett sådant
läge väljer att teckna franchiseavtalet har en
underlägsen ställning och har valt detta av egen
fri vilja. Som ett alternativ kan den tilltänkte
franchisetagaren starta motsvarande verksamhet i
egen regi och utanför det aktuella
franchisesystemet.
Vad avser informationen så skall det i alla
avtalsförhållanden finnas klar och korrekt
information vid avtalstillfället.
Franchisegivaren har ett upplysningsansvar och
franchisetagaren har ett korresponderande
undersökningsansvar. Som motionären anger så har
vissa länder lagstiftat om vad som skall upplysas
innan ett franchiseavtal får tecknas. Man har i
dessa sammanhang valt antingen ett
registreringsförfarande (t.ex. USA) eller en
verifierad presentation till avtalsparten (t.ex.
Frankrike). Vissa länder har valt att låta
marknaden vidta självsanerande åtgärder. Svenska
Franchiseföreningen, som har följt Unidroits
arbete på nära håll, har vidtagit förebyggande
åtgärder genom att påbörja framtagandet av ett
formulär för franchisegivarens upplysningsansvar.
Detta formulär kommer att presenteras på årsmötet
i mars 2002 och kommer därefter att anslås på
föreningens hemsida på Internet. Följden
förväntas bli att detta kommer att skapa
branschpraxis.
Den Etiska nämnden har berörts ovan (avsnitt
1.4). Där framgår att nämnden är partssammansatt
och leds av ett justitieråd. Nämnden är
fristående från och oberoende av styrelsen för
Svenska Franchiseföreningen. Därmed torde det stå
klart att nämnden är oberoende och fristående.
Att en franchisegivare kan gå ur Svenska
Franchiseföreningen och därmed undgå repressalier
är en överdrift. I ett känt fall har en
franchisegivare försökt detta men blivit dömd i
allmän domstol för just den åtgärd som Etiska
nämnden ansåg oetisk.
Skiljeklausulers vara eller icke vara har
diskuterats under lång tid. Frågan är emellertid
avgjord av såväl Högsta domstolen (NJA 1992
s. 290) som av Arbetsdomstolen (AD 1978 nr 83). I
dessa avgöranden konstateras att skiljeklausuler
inte är oskäliga i avtal mellan näringsidkare.
Som ovan nämnts så anser Svenska
Franchiseföreningen att Unidroits modellag utgör
ett bra grundmaterial. Det återstår dock ett
stort arbete att anpassa lagen till svenska
förhållanden. Att göra en lag för
franchiseförhållanden kommer också att visa sig
svårt eftersom motsvarande företeelser även finns
inom andra avtalsområden. Eftersom speciallag har
företräde framför allmän lag, är det av stor vikt
att inte reglera något för en bransch som därmed
snedvrider t.ex. konkurrensen på marknaden. För
att påskynda en lösning av det påstådda problemet
vidtar därför Svenska Franchiseföreningen de ovan
angivna förebyggande åtgärderna.
2.2 L270 Domstolarnas möjlighet att jämka avtal
mellan näringsidkare av Rolf Åbjörnsson m.fl.
(kd)
Även denne motionär tar upp frågan om ojämlikt
förhållande mellan avtalsslutande parter. Här
nämns förhållandet mellan små företag kontra
storföretag och koncerner. Som en lösning lyfts
skyddslagstiftning av typen konsumentköplagen
fram. Motionären fokuserar på skiljeklausuler och
påstår att dessa är ojämlika. Motionen avslutas
med ett förslag att (rubriken) "se över
möjligheten att jämka oskäliga avtal".
Svenska Franchiseföreningen anser:
Denna motion berör inte franchiseförhållanden
specifikt. I många franchisesystem är båda parter
små företag.
Oskäliga avtalsvillkor eller hela avtalet som
är oskäligt kan jämkas av domstolar genom
tillämpning av jämkningsregeln i avtalslagen 36
§. Möjligheten att nyttja denna jämkningsregel
står öppen för såväl små som stora företag.
Domstolarnas möjlighet att tillämpa paragrafen
framgår av lagtext och förarbeten. Någon
överdriven återhållsamhet i denna fråga kan inte
konstateras.
Vad avser skiljeklausulers nyttjande i
franchisesammanhang, kan det konstateras att det
är snarare huvudregel än undantag att
skiljeprocess används för tvistelösning. Det är
dock långt ifrån alla franchisesystem som har
valt denna tvistelösningsform. Argumenten för en
skiljeprocess är snabbhet, sekretess och
sakkunskap. Snabbheten är oftast det tyngsta
argumentet, då en process i allmän domstol kan ta
allt från 18 månader till 10 år innan en laga
kraftvunnen dom föreligger. Ett skiljeförfarande
skall vara avgjort inom sex månader. Sekretessen
är oftast nödvändig med hänsyn till att tvisten
kan omfatta konceptet som så. Konceptet är
hemligt men går inte att skydda genom
immaterialrättsliga förfaranden. En tvist i
allmän domstol innebär oftast att konceptet blir
allmänt känt. Sakkunskapen uppnås genom att
parterna själva utser skiljemän. Man väljer då
någon eller några som har erfarenhet av det
specifika området som tvisten gäller.
Kostnaderna i skiljeförfarandet täcks till del
av företagarnas rättsskyddsförsäkring. Det enda
som försäkringen inte täcker är arvodet till
skiljemannen. Denna kostnad faller på förlorande
parten, en princip som den svenska lagstiftaren
har valt även i det allmänna domstolsförfarandet.
För att undvika alltför höga kostnader används
ofta det förenklade skiljeförfarandet som
administreras av Stockholms Handelskammares
Skiljedomsinstitut.
Motionären har helt rätt i att Unidroits
modellag inte har något att göra med det som
denna motion behandlar.
2.3 L282 Bestämmelser för franchise av Ingegerd
Saarinen (mp)
Motionären föreslår att ett tillägg skall göras
hos PRV för att franchiseverksamheten utveckling
skall kunna följas. Vidare föreslås att
möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan
näringsidkare skall utredas. Det föreslås även
ett förbud mot skiljeförfarande mellan
näringsidkare där ena parten är avsevärt mindre.
Slutligen föreslås en upplysningsplikt för
franchisegivare avseende egen solvens samt att en
marknadsundersökning skall presenteras till stöd
för konceptets lönsamhet och tillgänglig marknad
inom det upplåtna territoriet.
Motionären påstår att franchise innebär ett
avsteg från självständighetskriteriet i
näringsverksamhetsdefinitionen och att detta
kommit till stånd genom ett gruppundantag från
konkurrensreglerna. Motionären påstår vidare att
förfarandet har lockat till missbruk. Motionären
påstår att det är möjligt enligt civilrätten att
skriva bedrägliga avtal som den svagare parten
inte kan komma ur när fakta blir tillgängliga.
Svenska Franchiseföreningen anser:
Franchiseverksamhetens utveckling följs ständigt
av Svenska Franchiseföreningen. Det har
genomförts regelbundna marknadsundersökningar av
föreningen i samverkan med konsultföretagen
Effectum Franchise Management och Ernst & Young
vartannat år, under slutet av 90-talet. Under
innevarande år genomförs en totalundersökning av
Svensk Handel. Ett problem i sammanhanget är att
vissa företag definierar sin verksamhet olika.
Den av motionären föreslagna definitionen
"beroende av endast en leverantör" torde inte
lösa problemet. Många franchisesystem har många
leverantörer och hamnar då utanför denna
kategori.
Frågan om utredning av möjligheten att jämka
oskäliga avtal mellan näringsidkare har
behandlats ovan under punkt 2.2.
Även frågan om skiljeförfarande har behandlats
ovan, under punkt 2.2. Ett direkt förbud mot
skiljeförfarande torde strida mot internationella
konventioner. Av den statliga utredningen Ny lag
om skiljeförfarande (SOU 1994:81) framgår att
skiljedomsinstitutet går längre tillbaka i
historien än domstolsväsendet. Det framgår också
att tillämpningen av skiljeavgörande är en del av
den moderna rättsstaten. Att inskränka denna
möjlighet skulle placera Sverige i ett annorlunda
internationellt läge. Att definiera en
inskränkning där "den ena parten är avsevärt
mindre" skulle skapa oöverstigliga problem.
Frågan om franchisegivarens upplysningsansvar
har behandlats ovan under punkt 2.1. Svenska
Franchiseföreningen menar dock att den
amerikanska förebilden bör undvikas eftersom det
förfarandet innebär en registrering av handlingar
hos en statlig myndighet. Den europeiska vägen är
en informationsskrift som kvitteras av den
tilltänkte franchisetagaren. På så sätt kan båda
parter stödja sig på klara bevis i händelse av en
framtida process. Detta tänkta förfarande ingår i
det förslag Svenska Franchiseföreningen förväntas
anta vid årsmötet i mars 2002.
Motionärens påståenden om
självständighetskriteriet respektive
gruppundantag torde vara ett missförstånd.
Franchisegivare och franchisetagare är två
självständiga företag med franchiseavtalet som
enda bindning. Gruppundantaget behandlar olika
samarbetsformer som tillåts trots att de per
definition kan anses vara konkurrensbegränsande.
Vid tillkomsten av gruppundantag har hänsyn
tagits till vilka vinster dessa samarbetsformer
kan framkalla såväl för samarbetande parter som
för konsumenter och marknaden i övrigt. En
noggrann översyn av tidigare gällande
gruppundantag ledde till att riksdagen antog det
nu gällande gruppundantaget för vertikala avtal,
vilket blev gällande lag så sent som den 1
januari 2001
Motionärens påståenden om missbruk är okända
för Svenska Franchiseföreningen. Förhoppningsvis
framkommer dock dessa i debatten innan de läggs
till grund för en statlig utredning eller en
eventuell lagstiftning.
Motionärens påstående om möjlighet att träffa
civilrättsliga avtal torde också bygga på en
missuppfattning av innehållet i gällande rätt.
Såsom lagutskottet väl känner, kan ett avtal som
ingåtts på bedräglig grund ogiltigförklaras av
domstol eller skiljenämnd.
2.4 L332 Franchising av Lena Sandlin-Hedman
m.fl. (s)
Motionären nämner Europarådets rekommendation
från 1992 angående harmonisering av regleringen
av franchising.
Motionären påstår att franchisesystem utnyttjar
franchisetagare och att avtalen är ensidigt
utformade.
Därefter övergår motionären till att referera
Franchiseutredningens betänkande (SOU 1987:17).
Här kommenteras andra länders lagar, bristen på
uppfyllelse av kontraktsenliga förpliktelser,
behovet av en legaldefinition och jämförelse med
skyddsvärda grupper i samhäller.
Avseende konkurser och tvister inom
franchiseområdet, påstår motionären att konkurser
förekommer lika ofta som i annan
affärsverksamhet. Vidare påstår motionären att
tvister sällan uppstår eftersom franchisetagaren
inte har råd att genomföra dyra
skiljeförfaranden. Ett krav på en uppförandekod
framförs. Denna bör ha framförhandlats av såväl
franchisegivare som franchisetagare. Även Svenska
Franchiseföreningens etiska nämnd kritiseras
eftersom någon organisation som representerar
enbart franchisetagare inte är representerad i
den.
Svenska Franchiseföreningen anser:
Avseende Europarådets rekommendation kan nämnas
att svensk lagstiftning och etiska regler inom
franchising är helt harmoniserad med övriga
Europa. Vi har i Sverige, som enda lagregel där
franchising nämns, gruppundantaget för vertikala
avtal. Vidare har Svenska Franchiseföreningen
samma etiska regler som European Franchise
Federation, ett samarbetsorgan för de europeiska
franchiseföreningarna.
Det stämmer att franchiseavtal är ensidigt
utformade. Såsom tidigare beskrivits, har
franchisegivaren äganderätten till ett
affärskoncept och ett varumärke. Franchisegivaren
erbjuder andra företag att nyttja detta koncept
och varumärke mot ekonomisk ersättning. Ett
nyttjande sker helt i överensstämmelse med de
direktiv franchisegivaren meddelar. Av denna
anledning är det franchisegivaren som utformar
avtalen och ensidigt beskriver hur rättigheten
får nyttjas. Detta är inget ovanligt. Samma
förfarande sker vid uthyrning och licensiering
inom allt från sommarstugor till dataprogram.
Såsom tidigare påpekats har specifik
franchiselagstiftning införts i olika länder. Den
stora skiljelinjen går mellan s k disclosurelagar
och s k relationshiplagar. Disclosurelagar tar
sikte på tillhandahållande av information före
avtalsskrivande. Relationshiplagar tar sikte på
förhållandet mellan franchisegivare och
franchisetagare. Avseende informationen så står
Svenska Franchiseföreningen helt bakom de tankar
som bland annat framgår av Unidroits modellag.
Föreningen menar dock att problem inte finns som
motiverar en lagstiftning. Föreningen har därför
påtagit sig ansvar för förebyggande åtgärder inom
branschen genom att fastställa en checklista för
franchisegivarens informationsansvar. Avseende
förhållandet mellan franchisegivare och
franchisetagare så anser föreningen att
tillräckliga regler finns inom annan lagstiftning
för att tillgodose eventuella missbruk på
marknaden. Det påstående som framförs i motionen
att "franchisegivaren ofta inte kan uppfylla sina
kontraktsenliga förpliktelser" känner Svenska
Franchiseföreningen inte igen.
Avseende legaldefinitionen så framför Svenska
Franchiseföreningen samma åsikt som gjordes i
samband med SOU 1987:17. Det är svårt att täcka
in alla franchiseförhållanden i en och samma
definition. Det försök till definition som har
anförts i motionen, är en god början. En
legaldefinition måste dock vara heltäckande så
att det tilltänkta området täcks. En definition
som leder till att oseriösa aktörer enkelt kan
undvika att falla under tilltänkt område, är föga
givande.
Jämförelser med skyddsvärda grupper är svår.
Ett franchiseförhållande bygger på full
frivillighet. Det finns inget tvång från
någondera sidan. En tilltänkt franchisetagare har
ingen skyldighet att ingå ett
franchiseförhållande utan har avtalsfrihet att
ingå samarbete med annan.
Diskussionen om "organisationer för parterna"
är gripen ur luften. Det finns inget
partsförhållande inom franchising. Svenska
Franchiseföreningen är en ideell förening som
tillvaratar intresset för franchisesystemen att
på ett gynnsamt sätt fortsätta att bedriva
samarbetet i franchiseformen. För att säkerställa
att samarbetet sker på ett seriöst och skäligt
sätt, finns båda parter representerade i Svenska
Franchiseföreningens samtliga organ. Eftersom
franchisegivaren oftast får sin ekonomiska
ersättning baserad på franchisetagarens
omsättning, är motsättningarna parterna emellan
små. Båda strävar efter största möjliga
omsättning. Påståendet om inbjudan till
förhandlingar måste därmed avfärdas med att
Svenska Franchiseföreningen inte är en
partsorganisation och att medlemmarna inte har
givit föreningen något förhandlingsmandat.
Därutöver, såvitt Svenska Franchiseföreningen
förstår, finns ingen organisation bakom
Franchisetagarnas riksorganisation, FRO.
Föreningens ordförande, fd riksdagsmannen Stig
Gustafsson (s), har trots begäran från Svenska
Franchiseföreningen, ännu inte översänt stadgar,
medlemsförteckning, informationsblad, etc.
Motionärens påstående om frekvensen av
konkurser inom franchising kan vederläggas genom
de totalundersökningar av franchiseområdet som
Svenska Franchiseföreningen har medverkat till.
Andelen konkurser under ett nystartat bolags
första tre år är inom franchising 5 procent
jämfört med 30 procent inom nyföretagande i
allmänhet. Anledningen till den lägre siffran är
att franchiseverksamheten bygger på ett beprövat
koncept. Vidare får franchisetagaren stöd och råd
i sin verksamhet på ett sätt som en vanlig
nyföretagare sällan får.
Kritiken mot skiljeförfaranden har behandlats
ovan, under punkt 2.2. Påståendet att "så gott
som alla franchisekontrakt innehåller en
skiljedomsklausul" är inte riktig. Det är dock
mer regel än undantag. Orsakerna är de fördelar
som har beskrivits ovan.
En uppförandekod finns i form av Svenska
Franchiseföreningens Etiska regler. Dessa regler
är gemensamma för hela Europa och antagna av
European Franchise Federation. Reglerna har
antagits på årsmöte i Svenska
Franchiseföreningen. Vid årsmöte har varje
franchisesystem två röster, en för givaren och en
för tagarna. Även i Etiska nämnden är
opartiskheten fullt tillgodosedd genom att de
partsutsedda delegaterna är två från givarsidan
och två från tagarsidan.
2.5 L345 Villkoren för franchiseföretag av
Yvonne Ångström m.fl. (fp)
Motionären påstår att franchising är ett
beroendeföretagande som bedrivs efter ett s.k.
gruppundantag. Vidare påstås att företaget avstår
från självständighetsprincipen och binder upp sig
till en enda leverantör.
Bristen på registrering av franchiseföretag gör
det svårare att kartlägga verksamhetens
omfattning och hur den sköts.
Vidare påstås att gruppundantagen saknar ett
svenskt regelverk som sätter gränser, samt att
man civilrättsligt kan låsa en franchisetagare
med vitesklausuler som gör att franchiseavtalet
inte kan upphävas (sic!).
Motionären hävdar att skiljeklausuler i sig gör
det dyrt att processa samt att bevisbördan
placeras fel då franchisetagaren vill bryta
avtalet.
Svenska Franchiseföreningens etiska nämnd
berörs i motionen. Där påstås att endast
medlemmar kan vända sig till nämnden.
Motionären hänvisar till utländsk lagstiftning
och påstår att franchisegivare i USA måste "visa
upp egen solvens" och att EU har "antagit
gemensamma regler för franchise".
Motionen avslutas med en punktlista med förslag
på stärkt rättssäkerhet för franchisetagarna:
- Förhandlingsrätt för aktuella
småföretagarorganisationer.
-
· Skiljeklausuler där ena parten är avsevärt mindre
(särskilt småföretag, dvs 50 anställda).
·
· Möjlighet att jämka eller ogiltigförklara
uppenbart oskäliga avtal.
·
· Registrering av franchisetagare hos PRV.
·
· Obligatorisk skyldighet att visa solvens.
·
Svenska Franchiseföreningen anser:
Motionären har troligen missförstått vissa legala
grundstenar. Franchising är en frivillig
samarbetsform där parterna inträder i
avtalsförhållandet av egen fri vilja. Det
beroende som må finnas mellan parterna är lika
dubbelriktat som i vilket
producent-leverantör-kund-förhållande som helst.
Av termen beroendeföretagande anas en livegenskap
som på intet sätt finns i franchiseförhållanden.
Något avstående från självständighetsprincipen
föreligger inte. Vidare förekommer i de flesta
franchisesystem flera leverantörer.
Att bristen på ett register försvårar
kartläggning kan knappast motivera en
lagstiftning, än mindre en obligatorisk
registrering. Olika branschföreningar och
konsultföretag genomför marknadsundersökningar
som ger en tillräcklig kartläggning för att
kartlägga verksamhetens omfattning. Genom Svenska
Franchiseföreningen sker också uppföljning hur
franchisevärlden sköter sig.
Att "gruppundantagen [saknar] ett svenskt
regelverk som sätter gränser" är direkt
felaktigt. Som bekant så har tidigare
gruppundantag på distributionsrättens område
(däribland gruppundantaget för franchiseavtal)
ersatts av ett gruppundantag för vertikal handel
(SFS 2000:1193). Detta gruppundantag bygger på
kommissionens gruppundantag EG nr 2790/1999. Vi
har således en svensk nationell lagstiftning som
i princip är identisk med den övergripande EG-
lagstiftningen på detta område.
Grundprincipen i svensk avtalsrätt är att avtal
skall hållas. Ett avtal skall inte kunna upphävas
av endera parten utan skälig grund. Avtalslagen
reglerar klart och tydligt då avtal kan hävas
eller jämkas.
En skiljeklausul i sig kan aldrig anses
oskälig. Som brukligt är åläggs förloraren att
betala rättegångskostnaderna. Denna princip råder
även i det allmänna domstolsförfarandet.
Principen finns för att avhålla från onödiga
processer. Den som påstår något i en process
skall kunna bevisa detta. Bevisbördans placering
är densamma i skiljeprocess och i process i
allmän domstol.
Etiska nämnden står öppen för alla och envar.
Det krävs inte att franchisesystemet ifråga är
medlem i Svenska Franchiseföreningen.
I viss utländsk lagstiftning krävs att
franchisegivare skall tillkännage vissa
ekonomiska fakta. För svenska förhållanden är
detta en helt onödig åtgärd. Vi har en
offentlighetsprincip som gör det möjligt för alla
och envar att få del av ett företags
årsredovisning via PRV. Vi har möjlighet i
Sverige att ta fram en fullständig ekonomisk
genomlysning genom Upplysningscentralen (UC),
Soliditet eller annat kreditupplysningsföretag.
Motsvarande uppgifter är inte offentliga i USA,
därav behovet att lagstifta att uppgifterna skall
tillkännages i visst sammanhang.
Vad avser lagstiftningen inom EU så har vi ovan
redogjort för att de "gemensamma regler för
franchise" som antagits, är desamma som gäller
enligt nationell svensk rätt.
Slutligen skall punktlistan kommenteras:
1 Förhandlingsrätt - Varje franchisetagare tecknar
ett individuellt avtal med franchisetagaren. Det
föreligger inga kollektiva avtal.
Franchisetagaren är ofta företrädd av advokat,
jurist, ombudsman från FR eller motsvarande.
2
3 Skiljeklausuler - Många franchisegivare har
färre än 50 anställda och hamnar med denna
definition i kategorin småföretagare.
4
5 Jämkning - Med stöd av 36 § avtalslagen, finns
redan möjligheten.
6
7 Registrering - Behovet, som motiverar ett
obligatorium, finns inte.
8
9 Solvens - Med den svenska offentlighetsprincipen
saknas behovet.
10
3. Avslutning
Samtliga ovanstående motioner bygger på ett
faktamässigt undermåligt underlag. De påstådda
svårigheterna eller problemen inom franchising är
för Svenska Franchiseföreningen och dess
medlemmar helt okända eller kraftigt överdrivna.
Liksom inom all näringsverksamhet uppstår
meningsskiljaktigheter även inom
franchiseverksamhet. Än så länge har dock ingen
tvist uppstått där nu gällande svensk
lagstiftning har saknat relevanta lagrum för att
lösa tvisten.
Innan lagstiftning tillgrips måste en noggrann
analys ske huruvida ett problem över huvud taget
är för handen. Nästa steg - om problem finns -
torde vara att utröna om självsanerande åtgärder
kan och har tillgripits.
Svenska Franchiseföreningen anser inte att det
förekommer problem som motiverar en
särlagstiftning avseende franchiseverksamhet. Ett
uppmärksammat fall som lett till fem
riksdagsmotioner är inte bevis på att problem
föreligger, särskilt inte som en skiljenämnd har
avkunnat skiljedom som helt vederlägger
påståendena om problem och felaktigheter.
Svenska Franchiseföreningen kommer att införa
checklistor för franchisegivarens
upplysningsansvar och franchisetagarens
undersökningsansvar. Därmed följer vi
världstrenden och gör genom förebyggande åtgärder
lagstiftning onödig även i denna del.
Motorbranschens Riksförbund (MRF)
Motorbranschens Riksförbund har anfört:
Motorbranschens Riksförbund (MRF) är en
branschorganisation för före-tag inom bilhandel,
bilverkstäder och billackering. Av medlemmarna är
drygt 1 100 bilhandelsföretag som nästan alla har
egna verkstäder, ca 600 är allbilverkstäder och
drygt 300 är lackföretag.
Totalt finns i Sverige mer än 2 000
bilhandelsföretag och verkstäder som har avtal
med någon av biltillverkarnas generalagenter. Av
dessa företag har det stora flertalet högst 9
anställda och endast ca 400 har fler anställda.
Inom motorbranschen i övrigt finns företag som på
liknande villkor säljer bl.a. motorcyklar,
lantbruks- och entreprenadmaskiner.
Gemensamt för alla dessa företag är att de i
mycket hög grad är beroende av sina leverantörer
vilka nästan uteslutande är stora multinationella
företag. I många avseenden liknar detta beroende
det som franchisetagarna har till
franchisegivarna och vissa företag inom
bilbranschen bedriver för övrigt sin verksamhet i
former som liknar franchisetagarens.
Några för återförsäljare specifika skyddsregler
finns inte i svensk lagstiftning utan man är i
stort sett hänvisad till 36 § avtalslagen som i
vissa situationer erbjuder skydd mot oskäliga
avtalsvillkor. Ett visst skydd för
bilhandelsföretag finns också för närvarande i
det konkurrensrättsliga s.k. gruppundantaget för
bilbranschen som löper ut 2002-09-30. Detta skydd
innebär bl.a. att billeverantörerna måste
tillämpa två års uppsägningstid gentemot
återförsäljarna. Det är emellertid känt att EU-
kommissionen argumenterat för att denna typ av
skyddsregler skall tas bort i kommande
gruppundantag för bilbranschen då sådana regler
enligt kommissionen inte hör hemma i ett
konkurrensrättsligt regelverk. Således saknas
sådana skyddsregler i EU:s s.k. generella
gruppundantag som bl.a. gäller för
franchiseföretag och återförsäljare av
motorcyklar, lantbruks- och entreprenadmaskiner.
Behovet av skyddsregler för återförsäljare har
dock såvitt är känt inte ifrågasatts av
kommissionen utan endast dessas rätta plats i
lagstiftningen. Det alternativ som står till buds
är att varje EU-land prövar behovet av en sådan
lagstiftning. I vissa länder finns redan ett
sådant skydd för olika typer av återförsäljare,
som t.ex. i Tyskland där det utvecklats genom
domstolspraxis.
Den viktigaste uppgiften för den typ av
skyddsregler som ovan avses är att ge de många
små och medelstora företagen möjlighet att
planera och utveckla sin verksamhet inom ramen
för ett legalt system som i händelse av
uppsägning ger dem en skälig uppsägningstid så
att de, inte minst med hänsyn till sin personal,
under ordnade former kan förändra eller avveckla
sin verksamhet. Vidare är det rimligt att regler
införs som vid uppsägning ger
återförsäljare/franchisetagare en viss ersättning
för den marknadsupparbetning och de ännu inte
avskrivna investeringar som de gjort på begäran
av leverantören/franchisegivaren och som i annat
fall tillfaller deras av denne utsedda
efterträdare eller helt går förlorade. Vidare bör
man i en sådan lagstiftning ta in regler om
tvistlösning som ger de små företagen en reell
möjlighet att få tvister gentemot sin
leverantör/franchisegivare prövade. Här kan
nämnas att det inte saknas exempel på tvister där
en sådan regel med stor sannolikhet skulle lett
till en annan utgång. Det är i detta sammanhang
viktigt att betona att skyddet endast skall vara
till för företag som uppfyller de objektivt sett
sakliga krav som varje leverantör/franchisegivare
måste har rätt att ställa på sina
återförsäljare/franchisetagare.
En invändning som ofta görs mot en lagstiftning
av det aktuella slaget är att det råder
avtalsfrihet mellan parterna och att man därför
skall lösa alla uppkommande problemen
avtalsvägen. I praktiken är det emellertid så att
det är mycket svårt att få gehör för denna typ av
frågor i avtal mellan stora multinationella
företag å ena sidan och en grupp svenska
småföretagare å andra sidan. Det ligger också i
sakens natur att den ekonomiskt överlägsna parten
inte frivilligt släpper ifrån sig mera makt än
nödvändigt eftersom de därmed riskerar ökade
kostnader i vissa situationer. Som ett exempel
kan nämnas att den ovannämnda tvååriga
uppsägningstiden för bilåterförsäljare inte är en
produkt av förhandlingar utan en följd av
tvingande konkurrenslag.Vidare kan nämnas att
åtskilliga återförsäljare inom
motorcykelbranschen helt saknar skriftliga avtal
med vissa leverantörer och att mycket korta
uppsägningstider förekommer.
Det är MRF:s förhoppning att resultatet av
rubricerade motioner blir en lagstiftning som
tillgodoser de många små och medelstora
företagens legitima krav i de avseenden som ovan
berörts.