Lagutskottets betänkande
2001/02:LU10

Ersättningsrättsliga frågor

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet 26 motionsyrkanden
från   allmänna   motionstiden   år   2001  i  olika
försäkrings-  och  skadeståndsrättsliga  frågor.  De
försäkringsrättsliga        spörsmålen        gäller
överfallsskyddet   i  hemförsäkringen,  könsneutrala
pensionsförsäkringar,                 småföretagares
försäkringsskydd, patientskadelagen, utvidgat ansvar
för   trafikförsäkringen,   skadeprövningsnämndernas
roll  och  handläggningen av trafikskadeärenden.  De
skadeståndsrättsliga  frågorna  gäller det allmännas
skadeståndsansvar, ersättning till butiksägare m.fl.
i samband med offentliga arrangemang,  införande  av
en  rätt  till  ersättning  för sorg och saknad samt
ersättning     till     enskild     för    fingerade
personuppgifter m.m.

Vissa  av  de  försäkringsrättsliga  frågorna  har
behandlats  särskilt  av  en  av utskottet upprättad
utvärderingsgrupp för vissa försäkringsfrågor. Inför
utvärderingsgruppen  har utfrågningar  ägt  rum  med
företrädare   för  Konsumenternas   Försäkringsbyrå,
Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade, Sveriges
Försäkringsförbund   samt   Finansinspektionen.  Den
information som framkommit vid  utfrågningarna ingår
i underlaget för behandlingen av  motionsyrkandena i
ärendet.
Utskottet föreslår att riksdagen  avslår  samtliga
motionsyrkanden   i  huvudsak  med  hänvisning  till
pågående   arbete   i  olika   sammanhang   på   det
försäkrings-     respektive     skadeståndsrättsliga
området.
Till betänkandet  har fogats 6 reservationer och 3
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen

Riksdagen avslår motion 2001/02:L228.
Reservation 1 (v)

2. Könsneutrala pensionsförsäkringar,
m.m.

Riksdagens avslår  motionerna  2001/02:L299 och
2001/02:Fi234.

3. Småföretagares försäkringsskydd

Riksdagen avslår motion 2001/02:L222.
Reservation 2 (c, fp)

4. Patientskadelagen

Riksdagen  avslår  motionerna 2001/02:L238  och
2001/02:L320.

5. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

Riksdagen avslår motion  2001/02:MJ423  yrkande
14.
Reservation 3 (kd)

6. Skadeprövningsnämndernas roll m.m.

Riksdagen  avslår  motionerna 2001/02:L303  och
2001/02:L305.

7. Handläggningen av trafikskadeärenden

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:L283,
2001/02:L323 och 2001/02: Sf376.
Reservation 4 (v, c)

8. Det allmännas skadeståndsansvar

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:L280,
2001/02:L333, 2001/02: N315 yrkande 2.
Reservation 5 (m, c)

9. Ersättning till butiksägare m.fl. vid
allmänna arrangemang

Riksdagen  avslår motionerna  2001/02:L202  och
2001/02:L203.

10. Ersättning för sorg och saknad

Riksdagen avslår  motion  2001/02:Ju450 yrkande
24 i denna del.
Reservation 6 (fp)

11. Ersättning för kostnader för fingerade
personuppgifter m.m.

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju450 yrkande 24 i
denna del.

Stockholm den 9 april 2002

På lagutskottets vägnar


Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit  i beslutet: Tanja
Linderborg  (v),  Rolf  Åbjörnsson  (kd),   Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund
(s),  Henrik  S Järrel (m), Nikos Papadopoulos  (s),
Christina Nenes  (s),  Tasso  Stafilidis  (v), Kjell
Eldensjö  (kd), Berit Adolfsson (m), Anders  Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo
Pärssinen (s), Petra Gardos (m) och Lars Lilja (s).
2001/02

LU10


Redogörelse för ärendet



I betänkandet behandlar utskottet 26 motionsyrkanden
från  allmänna   motionstiden   år   2001   i  olika
försäkrings-  och  skadeståndsrättsliga  frågor.  De
försäkringsrättsliga        spörsmålen        gäller
överfallsskyddet   i  hemförsäkringen,  könsneutrala
pensionsförsäkringar,                 småföretagares
försäkringsskydd, patientskadelagen, utvidgat ansvar
för   trafikförsäkringen,   skadeprövningsnämndernas
roll  och  handläggningen av trafikskadeärenden.  De
skadeståndsrättsliga  frågorna  gäller det allmännas
skadeståndsansvar, ersättning till butiksägare m.fl.
i samband med offentliga arrangemang,  införande  av
en  rätt  till  ersättning  för sorg och saknad samt
ersättning     till     enskild     för    fingerade
personuppgifter m.m.

En  förteckning  över  motionsyrkandena   finns  i
bilagan till betänkandet.
Den  29  november  2001  beslutade  utskottet  att
påbörja   ett   utvärderingsprojekt   rörande  vissa
försäkringsfrågor.  Projektet  har  bedrivits  i  en
särskild     arbetsgrupp.     Inom     ramen     för
utvärderingsprojektet  har  utfrågningar ägt rum med
företrädare   för  Konsumenternas   Försäkringsbyrå,
Sveriges   Försäkringsförbund,   Riksförbundet   för
Trafik-     och      Polioskadade      (RTP)     och
Finansinspektionen.
Konsumenternas Försäkringsbyrå är en stiftelse med
Konsumentverket,  Finansinspektionen  och   Sveriges
Försäkringsförbund  som  huvudmän.  Byrån  har  till
uppgift  att  hjälpa  och stödja konsumenter i olika
försäkringsärenden,  som  rör  konsumenters  privata
person-   och   sakförsäkringar.   Rådgivningen   är
kostnadsfri och avser  såväl förhållanden och frågor
före köp av försäkring som  problem och spörsmål som
hänför  sig  till  tiden  efter köp  av  försäkring.
Samtliga    hänvändelser    till    försäkringsbyrån
registreras i en särskild databas.  Syftet  är bl.a.
att  fånga upp och i förekommande fall systematisera
skilda    konsumentproblem    samt   att   informera
försäkringsbyråns   huvudmän  om  de   problem   som
identifierats.  Försäkringsbyrån   får   ca  15  000
förfrågningar   varje   år.   En   vanlig  fråga  är
barnförsäkringar.    Annars    gäller    de   flesta
skadeärenden bilförsäkringar.
Sveriges Försäkringsförbund är en ideell förening.
Rätt   att   inträda  som  medlem  i  förbundet  har
försäkringsbolag   som   har   tillstånd  att  driva
försäkringsrörelse   i  Sverige.  Efter   styrelsens
medgivande     kan    även    en     förening     av
försäkringsgivare    bli    medlem    i   förbundet.
Försäkringsförbundets   ändamål  är  att  tillvarata
medlemmarnas  intressen och  deras  möjligheter  att
verka i Sverige och utomlands.
Riksförbundet  för  Trafik- och Polioskadade (RTP)
har ca 23 000 medlemmar  och  arbetar  bl.a. med att
påverka beslutsfattare, bedriva opinionsbildning, ta
fram  informationsmaterial samt initiera  och  följa
forskning  inom  förbundets intresseområden. RTP har
lokalföreningar där  det  finns  kontaktpersoner som
själva är polio-, whiplash, ryggmärgs-, hjärnskadade
eller amputerade.
Enligt förordning (1996:596) med  instruktion  för
Finansinspektionen   är  Finansinspektionen  central
förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella
marknader,   kreditinstitut    och    det   enskilda
försäkringsväsendet.   De  övergripande  målen   för
Finansinspektionens verksamhet är att bidra till det
finansiella  systemets  stabilitet  och effektivitet
samt att verka för ett gott konsumentskydd.

Utvärderingsgruppen   har  inte  gjort  några   egna
bedömningar eller lämnat  egna  förslag  i de frågor
som      behandlats.     Den     information     som
utvärderingsgruppen  erhållit  genom  utfrågningarna
ingår i underlaget för utskottets ställningstaganden
till   motionsyrkandena  i  ärendet.  Härigenom   är
utvärderingsprojektet redovisat.



Utskottets överväganden



Försäkringsrättsliga frågor


Överfallsskyddet i hemförsäkringen


Utskottets förslag i korthet

En motion  med  krav  på  att undantaget från
överfallsskyddet     i     villkoren      för
hemförsäkring   skall   slopas   bör  avslås.
Utskottet  förutsätter  att  frågeställningen
övervägs inom ramen för pågående beredning av
en     ny     försäkringsavtalslag.    Jämför
reservation nr 1 (v).

Allmän bakgrund

En  privat  försäkring  uppkommer  genom  ett  avtal
mellan  försäkringsgivaren  och  försäkringstagaren.
Civilrättsliga   regler  om  försäkringsförhållanden
finns   i  lagen  (1927:77)   om   försäkringsavtal.
Försäkringsavtalslagen  är  tillämplig på bl.a. liv-
och  pensionsförsäkringar  liksom   andra  typer  av
personförsäkringar.    Civilrättsliga   regler    om
försäkringsavtal        finns        också         i
konsumentförsäkringslagen   (1980:38).   Denna   lag
innehåller bestämmelser – som mestadels är tvingande
till  förmån  för  försäkringstagarsidan  – om vissa
typer  av försäkring som konsumenter tecknar,  såsom
hemförsäkring,    villaförsäkring,   reseförsäkring,
trafikförsäkring        m.m.         De         båda
försäkringsavtalslagarna                    reglerar
försäkringsavtalets  ingående  och  upphörande  samt
olika allmänna frågor om parternas förpliktelser mot
varandra.

På   försäkringsområdet   pågår  sedan  länge  ett
omfattande  reformarbete.  Försäkringsrättskommittén
avlämnade  år  1986  delbetänkandet   (SOU  1986:56)
Personförsäkringslag,  vari läggs fram förslag  till
nya  bestämmelser  om  personförsäkringar   som   är
avsedda    att    ersätta    försäkringsavtalslagens
bestämmelser   på   området.   Därefter    avlämnade
kommittén      slutbetänkandet     (SOU     1989:88)
Skadeförsäkringslag.  Inom Justitiedepartementet har
härefter      skett      en      omarbetning      av
Försäkringskommitténs förslag, bl.a. med hänsyn till
den internationella utvecklingen och  till  vad  som
framkommit       vid      remissbehandlingen      av
kommittéförslagen.   Resultatet   av   arbetet   har
redovisats i departementspromemorian (Ds 1993:39) Ny
försäkringsavtalslag,  vari  föreslås en helt ny lag
på området.
I  Regeringskansliet  pågår beredning  av  förslag
till en ny försäkringsavtalslag  som  skall  ersätta
1927  års  lag i ämnet och konsumentförsäkringslagen
från år 1980.  Avsikten  är  att den nya lagen skall
bli  en samlad lag för försäkringsavtalsrätten.  Den
kommer     därför     att    behandla    individuell
konsumentskadeförsäkring,   företagsförsäkring   och
personförsäkring,           gruppskade-          och
gruppersonförsäkring   samt   kollektivavtalsgrundad
skade- och personförsäkring.

Motionen

Tanja Linderborg m.fl. (v) anför  i  motion L228 att
många  personer  som tecknar en hemförsäkring  utgår
från att försäkringen täcker även skador orsakade av
våld i hemmet. I motionen konstateras emellertid att
många    försäkringsbolag     gjort    undantag    i
försäkringsvillkoren för rätten  till ersättning när
försäkringstagaren  utsatts  för våld  i  hemmet  av
närstående.    Detta    förhållande     utgör     en
diskriminering   mot   kvinnor,   eftersom   det  är
vanligare  att kvinnor utsätts för våld i hemmet  av
män än tvärtom.  I  motionen  yrkas  att  regeringen
skall återkomma med förslag som innebär att det inte
skall vara möjligt att föreskriva sådana undantag  i
försäkringsvillkoren.

Tidigare behandling

Utskottet    behandlade    våren    2001   ett   par
motionsyrkanden   med  samma  inriktning   som   den
aktuella   motionen  (bet.   2000/01:LU19).   Enligt
utskottets mening förtjänade de frågeställningar som
togs  upp  i  motionerna   en   närmare   belysning.
Utskottet  förutsatte  att ett sådant arbete  kommer
till stånd inom ramen för  det pågående arbetet inom
Justitiedepartementet. Med hänsyn  till  det anförda
ansåg utskottet att motionerna inte påkallade  någon
riksdagens  åtgärd,  och  utskottet avstyrkte bifall
till motionsyrkandena.

Utvärderingsgruppen

När   det   gäller   den  nu  aktuella   frågan   om
överfallsskyddet      i     hemförsäkringen      har
Konsumenternas  Försäkringsbyrå   uppgett   att   en
hemförsäkring   egentligen  består  av  flera  olika
försäkringar som  kan  dels ersätta skador på privat
egendom,  dels ge ersättning  om  försäkringstagaren
själv skadas  eller blir skadeståndsskyldig. Sålunda
innefattar    en    hemförsäkring     normalt     en
personförsäkring  vid  överfall som kan ge ekonomisk
ersättning vid personskada  efter  misshandel  eller
våldtäkt. Alla försäkringsbolag har gjort undantag i
sina   villkor  för  hemförsäkring  när  det  gäller
överfallsskyddet    för    den    situationen    att
försäkringstagaren  blir utsatt för våld i hemmet av
närstående. Förutsättningen  är  att  den som utövat
misshandeln eller våldtäkten är folkbokförd på samma
adress   som  den  skadedrabbade.  Undantag   gäller
normalt också  för  den  situationen  att  man  utan
skälig  anledning  utsätter sig för skaderisk liksom
om den skadade varit   berusad,  dock inte om det är
fråga om våldtäkt eller annat sexuellt  tvång  eller
om  den  skadade  kan  visa  att  berusningen saknat
samband med våldet. I sammanhanget  har  det, enligt
Konsumenternas Försäkringsbyrå,  betydelse att det i
fråga  om  sakförsäkring  råder  kontraheringsplikt,
dvs. försäkringsbolaget är skyldigt  att  teckna  en
försäkring.  Vid olycksfallsförsäkring, som utgör en
personförsäkring,    finns    inte   undantag   från
överfallsskyddet.

Sveriges  Försäkringsförbund  har,   i   fråga  om
överfallskyddet  i  hemförsäkringen, erinrat om  att
det är en bärande princip  på försäkringsområdet att
hemförsäkringen  skyddar  den  försäkrade  och  hans
eller  hennes  närmaste, som  är  bosatta  på  samma
adress, men inte  för  skador  man  orsakat varandra
inom  kretsen,  t.ex.  genom våld. Anledningen  till
denna princip är bl.a. att  det  är svårt att utreda
sådana       försäkringshändelser       och      att
försäkringsbolagets  regressmöjlighet  skulle   leda
till  att  den  ekonomiska förlusten stannade i just
den  krets  försäkringen   är   avsedd  att  skydda.
Förbundet   har  i  sammanhanget  påpekat   att   en
olycksfallförsäkring       kan       täcka       upp
försäkringsbehovet  i dessa fall och att möjligheter
kan      finnas      till      ersättning       från
Brottsoffermyndigheten.  En  särskild försäkring för
skador som orsakats av våld i  hemmet skulle, enligt
Försäkringsförbundet, förmodligen bli dyr med hänsyn
till risken för missbruk.

Utskottets ställningstagande

Enligt utskottet mening har vad  som  framkommit vid
utfrågningarna  med  Konsumenternas  Försäkringsbyrå
och Sveriges Försäkringsförbund förstärkt behovet av
att närmare belysa den frågeställning  som tas upp i
den nu aktuella motionen. Någon riksdagens  åtgärd i
förevarande  sammanhang är emellertid inte påkallad,
utan utskottet  förutsätter  nu,  liksom våren 2001,
att  överväganden i den berörda frågan  kommer  till
stånd  inom  ramen  för  det  pågående  arbetet inom
Justitiedepartementet        med        en        ny
försäkringsavtalslag.

Med  det  anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L228.

Könsneutrala pensionsförsäkringar,
m.m.


Utskottets förslag i korthet

En motion med  krav på åtgärder för att komma
till rätta med könsdiskriminerande  villkor i
pensionsförsäkringar  bör  avslås.  Utskottet
utgår     från     att     regeringen     och
försäkringsbranschen  överväger  ett  förslag
från Sveriges Försäkringsförbund. Inte heller
en   motion   med   krav   på   åtgärder  mot
försäkringsvillkor           som           är
åldersdiskriminerande     påkallar,    enligt
utskottets mening, någon riksdagens  åtgärd i
detta sammanhang, varför motionen bör avslås.

Allmän bakgrund

I den allmänna debatten har på senare  tid  förts en
diskussion  om  förekomsten  av  könsdiskriminerande
villkor för pensionsförsäkringar. Mot den bakgrunden
beslutade Sveriges Försäkringsförbunds  styrelse den
12   december   2000   att  uppdra  åt  en  särskild
arbetsgrupp  att göra en  sammanställning  av  vilka
försäkringar som  påverkas  av  om den försäkrade är
kvinna eller man samt att belysa  hur  premierna och
förmånerna  berörs  liksom  vilka  förändringar  som
skulle bli nödvändiga om ingen hänsyn  tas  till den
försäkrades kön vid riskbedömningen. I arbetsgruppen
har     ingått     representanter    för    Sveriges
Försäkringsförbund,  Konsumenternas Försäkringsbyrå,
Statstjänstemannaförbundet,                  Svenska
Kommunaltjänstemannaförbundet      samt     Sveriges
Quinnoråd och Samverkansforum för kvinnor i Sverige.
Resultatet av arbetsgruppens arbete har redovisats i
en rapport som presenterats den 27 augusti 2001.

I  rapporten pekas på att livförsäkringsbolagen  i
dag som  regel tillämpar könsdifferentierade premier
vid privat  pensionsförsäkring,  vilket  innebär att
kvinnor  betalar mer för sin ålderspension  än  män.
Enligt    rapporten     är    det    önskvärt    att
försäkringsbolagen        skapar        könsneutrala
ålderspensionsförsäkringar   i  vart  fall  när  det
gäller försäkringsprodukter med  en  utbetalningstid
på   mellan 5 och 10 år. Arbetsgruppen  anser  också
att en översyn, i syfte att på sikt kunna åstadkomma
att  även   livsvariga   försäkringsprodukter   blir
könsneutrala, görs av de antaganden om livslängd som
tillämpas  vid premieberäkningen. Försäkringsbolagen
bör    vidare,     enligt    rapporten,    undersöka
möjligheterna att finna  metoder  för  att  jämna ut
riskerna  på andra sätt än att dela in de försäkrade
efter enbart kön vid premiesättningen. Arbetsgruppen
anser också  att informationen kring försäkringarnas
olika   former  av   efterlevandeskydd   och   deras
konsekvenser för premiesättningen bör förbättras.
I rapporten understryks att frågan om könsneutrala
premier måste lösas i ett internationellt perspektiv
och  att  Sverige   i   EU-arbetet   och   i   annat
internationellt arbete skall verka för en utveckling
mot    ett    allmänt    könsneutralt   synsätt   på
försäkringsområdet.

Motionerna

Ulla  Hoffman  m.fl. (v) anför  i  motion  L299  att
pensionsförsäkringar  är  könsdiskriminerande  genom
att kvinnor betalar lika mycket i premie som män men
får  ut  ett  lägre  belopp  i  pension  per  månad.
Anledningen  till  detta  är,  enligt  motionen, att
försäkringsbolagen i sina beräkningar utgår  från en
längre medellivslängd för kvinnor. I motionen  yrkas
ett  tillkännagivande  om  krav  på åtgärder för att
komma till rätta med denna orättvisa.

Enligt motion Fi234 av Tullia von  Sydow  (s) sker
en åldersdiskriminering i försäkringsvillkoren på så
sätt att vissa åldersgrupper, framför allt äldre, är
utestängda från att teckna vissa försäkringar, bl.a.
på arbetsmarknaden. I motionen yrkas åtgärder mot en
sådan diskriminering.

Utvärderingsgruppen

I frågan om könsdiskriminerande pensionsförsäkringar
har följande information lämnats vid de utfrågningar
som  ägt rum inför utskottets utvärderingsgrupp  för
vissa försäkringsfrågor.

Konsumenternas  Försäkringsbyrå har framhållit att
frågan  om könsdiskriminerande  pensionsförsäkringar
gäller att kvinnor betalar högre premier jämfört med
män  för  att   få   motsvarande  pension,  eftersom
kvinnors medellivslängd  är  högre. Problemet ställs
på  sin  spets  vid  pensionsförsäkring   utan  s.k.
efterlevandeskydd, som utgör ungefär tio procent  av
pensionsförsäkringarna.  Vid dödsfallsförsäkringar –
som  ger ett ekonomiskt skydd  till  anhöriga  eller
någon annan som försäkringstagaren valt att sätta in
som förmånstagare,  om  han  eller  hon  skulle dö i
förtid – betalar i allmänhet en man mer i premier än
en  kvinna.  Det  innebär att vid pensionsförsäkring
med efterlevandeskydd,  som  utgör nittio procent av
alla    pensionsförsäkringar,   neutraliseras    den
könsdiskriminerande  effekt  som  finns  beträffande
”enkla” pensionsförsäkringar.
Sveriges  Försäkringsförbund  har vid utfrågningen
hänvisat   till   övervägandena   och  förslagen   i
förbundets   rapport  från  den  27  augusti   2001.
Förbundet har understrukit att det är väsentligt att
frågan    om    könsneutrala    pensionsförsäkringar
behandlas likformigt  inom EU och i Europa i övrigt.
Annars  är  risken  stor  att   försäkringsmarknaden
snedvrids.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    kan    konstatera    att    vissa    av
Försäkringsförbundets  förslag,  bl.a.  att  Sverige
skall  verka  för  könsneutrala  premier  i  EU  och
internationellt  samt  att  en  utredning bör ske om
huruvida  pensionsrätter för tjänstepensioner  skall
kunna ingå i bodelning mellan makar och registrerade
partner, riktar sig till regeringen. Utskottet utgår
från att regeringen  överväger  dessa förslag vidare
i lämpligt sammanhang. Vidare förutsätter  utskottet
att försäkringsbolagen tar till sig och överväger de
av Försäkringsförbundets förslag som riktar sig till
försäkringsbolagen,  nämligen att bolagen bör  skapa
könsneutrala  ålderspensionsförsäkringar   när   det
gäller försäkringar med kort utbetalningstid och att
bolagen    bör    förbättra    informationen   kring
pensionsförsäkringar.

Med  hänsyn till det anförda anser  utskottet  att
någon åtgärd  från  riksdagens  sida  för närvarande
inte   är   påkallad   i   frågan   om  könsneutrala
pensionsförsäkringar. Utskottet föreslår  därför att
riksdagen avslår motion L299.
Utskottet    utgår   från   att   regeringen   och
försäkringsbranschen    är    uppmärksam   även   på
frågeställningen       om      åldersdiskriminerande
försäkringar,  som  tas  upp  i  motion  Fi234,  och
utskottet kan inte se att någon riksdagens åtgärd nu
är påkallad.
I sammanhanget vill utskottet  peka  på att rådets
direktiv 2000/78/EG om inrättande av en  allmän  ram
för  likabehandling  i  arbetslivet  behandlar olika
diskrimineringsgrunder  och  innehåller   bl.a.  ett
förbud mot diskriminering på grund av ålder.  Den 21
december  2000 har regeringen beslutat tillkalla  en
särskild utredare  med  uppdraget  att  föreslå  hur
direktivet  skall genomföras i Sverige och att lämna
de  förslag  till  författningsändringar  och  andra
åtgärder som utredningen kan ge anledning till.
Med det anförda  föreslår  utskottet att riksdagen
avslår motion Fi234.

Småföretagares försäkringsskydd


Utskottets förslag i korthet

En  motion  med  krav  på  åtgärder  för  att
förbättra småföretagares försäkringsskydd bör
avslås.  Utskottet  hänvisar  till   pågående
beredning   av  en  ny  försäkringsavtalslag.
Jämför reservation nr 2 (c, fp).

Motionen

Lena Ek och Birgitta  Carlsson (båda c) framhåller i
motion  L222  att  många  småföretag,   särskilt   i
storstäderna,  inte har något försäkringsskydd alls,
därför att vissa  försäkringsbolag  vägrar  att låta
småföretagare   som   drabbats   av   brott   teckna
försäkring.   Mot   denna   bakgrund  krävs,  enligt
motionen, en utredning om försäkringsbolagens praxis
i   nu   aktuellt  avseende  och  om   småföretagens
situation    i    syfte    att    förbättra    deras
försäkringsskydd.

Utvärderingsgruppen

Konsumenternas  Försäkringsbyrå  har uppgett att det
vid företagsförsäkring, dvs. en sakförsäkring som en
företagare   tecknar   för   sin  verksamhet,   inte
föreligger någon kontraheringsplikt.  Det förekommer
därför   att  försäkringsbolag  vägrar  att   teckna
försäkring  med en företagare, exempelvis därför att
företagaren  varit   utsatt   för   många   fall  av
brottslighet.  Försäkringsbolagen  är  skyldiga  att
anmäla    försäkringsfall    till   ett   offentligt
skadeanmälningsregister.   Bolagen    kan   söka   i
registret,  t.ex.  för att se om en viss  företagare
förekommer ofta. Syftet  med  registret är att komma
åt       försäkringsbedrägerier.      Konsumenternas
Försäkringsbyrå     har     vidare    uppgett    att
försäkringsbranschen bör ta ett  större  ansvar  för
att  se  till  att  ingen  kommer  i  kläm genom ett
bristande försäkringsskydd.

Sveriges Försäkringsförbund har påpekat  att  det,
när  det  gäller  småföretagarnas  försäkringsbehov,
tyvärr är så att vissa typer av verksamhet är mycket
skadedrabbade och att försäkringsbolagen helt enkelt
inte  går  med  på  att försäkra verksamheten  eller
sätter  premien alltför  högt.  Försäkringsförbundet
har   betonat    betydelsen   av   skadeförebyggande
åtgärder.  Förbundet   arbetar   i   ett  projekt  i
samarbete med Svensk Handel som syftar  till  att ta
fram statistik om skadefall bland småföretagare  och
informationsmaterial  beträffande  skadeförebyggande
åtgärder. Försäkringsförbundet har också  framhållit
försäkringsmäklarens roll i sammanhanget och att det
alltid skall göras en individuell bedömning av varje
försäkringsärende.
Enligt  Finansinspektionen är problemet att  vissa
småföretagare  inte  har  någon möjlighet att teckna
försäkring  eller  teckna  försäkring   på   rimliga
villkor,   ett  mer  generellt  problem  som  gäller
riskgruppers   försäkringsmöjligheter   över   huvud
taget. Man måste, enligt Finansinspektionen, hålla i
minnet att försäkringsbolaget ytterst måste göra  en
riskbedömning  och  utifrån  den  avgöra  om  det är
rimligt  för  bolaget  att  meddela försäkring i det
särskilda fallet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  vill för sin del, vilket  också  betonats
vid  utvärderingsgruppens   utfrågningar,  framhålla
vikten av att försäkringsbranschen  tar  sitt ansvar
när   det  gäller  småföretagares  försäkringsskydd,
bl.a. vad gäller förbättrade informationsinsatser om
skadeförebyggande  åtgärder. I övrigt vill utskottet
anföra att den nu behandlade  frågeställningen torde
omfattas av arbetet i Regeringskansliet  med  en  ny
försäkringsavtalslag.

Med  hänsyn  till  det anförda anser utskottet att
någon åtgärd från riksdagens  sida  med anledning av
motion   L222   inte  kan  anses  erforderlig,   och
utskottet föreslår att riksdagen avslår motionen.

Patientskadelagen


Utskottets förslag i korthet

Motioner   med   krav    på    ändringar    i
patientskadelagen   bör   avslås.   Utskottet
hänvisar  till  sitt  förslag till Riksdagens
revisorer att granska patientskadelagen.

Allmän bakgrund

Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den
1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare
att  ha  en  patientförsäkring   som   täcker  sådan
ersättning  (prop.  1995/96:187,  bet. LU27).  Lagen
bygger   i   stor   utsträckning   på  den  tidigare
frivilliga  patientförsäkringen men tillhör  nu  det
obligatoriska                   försäkringssystemet.
Patientskadeersättning   lämnas  för   personskador,
såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i
samband   med   hälso-  och  sjukvård   i   Sverige.
Förutsättningarna  för  ersättning  anges  genom  en
uppräkning    i    lagen    av   ett   antal   olika
skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning
lämnas för skada som orsakas  av  undersökning, vård
och behandling, oriktiga diagnoser,  fel  hos  eller
felaktig  hantering  av  medicinsktekniska produkter
och sjukvårdsutrustning, smittämnen  som överförts i
samband  med  vården  och  som  lett till infektion,
olycksfall som inträffat i samband  med  vården samt
oriktig hantering av läkemedel.

Rätten  till  patientskadeersättning är fristående
från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten
inte behöver bevisa  att  skadan  orsakats genom att
hälso-  och  sjukvårdspersonalen gjort  sig  skyldig
till fel eller  försummelse för att ersättning skall
kunna  lämnas.  I  stället   sker   bedömningen   på
objektiva  grunder.  Ersättningen bestäms i huvudsak
enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.
Enligt huvudregeln åläggs  alla  vårdgivare, såväl
offentliga  som  privata, en skyldighet  att  teckna
försäkring   som   täcker   ersättningsskyldigheten.
Ersättningen lämnas  av  försäkringsgivaren, och för
att tillgodose patientskyddsintresset  i sådana fall
då     en     vårdgivare    inte    fullgjort    sin
patientförsäkringsplikt          åläggs         alla
försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett
solidariskt ansvar för ersättningen  för  skador som
inträffar      hos     vårdgivare     som     saknat
patientförsäkring.  Försäkringsgivarna  ingår  i  en
patientförsäkringsförening   som   skall   handlägga
ersättningsfrågor   som   rör  vårdgivare  som  inte
tecknat     försäkring.     Vidare      skall     en
patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i
patientförsäkringsföreningen  ingående  medlemmarna.
Nämnden   skall   på   begäran   av  bl.a.  patient,
vårdgivare,  försäkringsgivare  och   domstol   avge
yttranden över ersättningsfall.
Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som
innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt
till  ersättning, är tvingande till de skadelidandes
förmån.   Den   som   vill   ha   ersättning  enligt
patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän
domstol.  Möjligheten  för  en  skadelidande  att  i
stället   vända   sig   mot   vårdgivaren   med   en
skadeståndstalan  finns dock fortfarande  kvar,  och
patientskadelagen inskränker således inte rätten att
föra talan om skadestånd  i  anledning  av inträffad
skada.
Patientskadelagen innehåller en preskriptionsregel
i  23 §. Enligt första stycket är preskriptionstiden
tre  år  från det att den skadelidande fick kännedom
om att anspråket  kunde  göras gällande. Rätten till
patientskadeersättning förloras  i  vart fall om den
skadelidande inte väcker talan inom tio  år från den
tidpunkt  då  skadan orsakades. Preskriptionsavbrott
kan även ske genom en anmälan till vårdgivaren eller
försäkringsgivaren.   I   andra   stycket  finns  en
bestämmelse som syftar till att hindra  rättsförlust
för  den  skadelidande när han eller hon väl  anmält
skadan till  försäkringsgivaren men ärendet regleras
först  sedan treårs-  eller  tioårsfristen  gått  ut
eller kort  tid  dessförinnan.  Bestämmelsen innebär
att om den som vill ha ersättning  gjort  en anmälan
hos  vårdgivaren  eller försäkringsgivaren inom  den
tid som anges i första  stycket  har  han  eller hon
alltid sex månader på sig att väcka talan sedan  han
eller  hon  fått del av försäkringsgivarens slutliga
ställningstagande i ärendet.

Motionerna

Bengt-Ola Ryttar  m.fl.  (s) anför i motion L320 att
patientskadelagen  inneburit  vissa  försämringar  i
förhållande till den frivilliga patientförsäkringen,
bl.a.   när   det   gäller   förutsättningarna   för
ersättning.     Motionärerna      framhåller     att
Patientskadenämnden inte beviljar ersättning när det
kan  antas  att  en  behandling  utlöst   en  latent
sjukdom.  Enligt  motionen  bör en översyn göras  av
patientskadelagen i syfte att garantera patienternas
rätt till ersättning.

I motion L238 av Kenneth Lantz  (kd) framhålls att
det förekommer att patienter drabbas  av skador inom
sjukvården  i  form av smittat blod men att  de  får
kännedom om skadan  först  sedan  preskriptionstiden
för  ersättningskravet gått ut. Mot  denna  bakgrund
bör,  enligt   motionen,   preskriptionsreglerna   i
patientskadelagen  ändras till förmån för patienten.
Man  bör  också,  anförs  det  vidare,  kunna  tolka
nuvarande preskriptionsregler förmånligt beträffande
patienter som smittats långt tillbaka.

Tidigare behandling

Våren   2001  behandlade   utskottet   motioner   om
patientskadelagen  med liknande inriktning som de nu
aktuella motionerna  (bet.  2000/01:LU19). Utskottet
pekade på att Riksdagens revisorer då hade inlett en
s.k.     förstudie     angående    granskning     av
patientskadelagen.  Studien  avsågs  bli  klar  till
hösten 2001. Förstudien  byggde  på ett förslag till
granskningsärende  till  Riksdagens   revisorer  som
lagutskottet lämnat i april 2000. I underlaget  till
förslaget       konstaterade      utskottet      att
patientskadelagen varit i kraft drygt tre år och att
någon   utvärdering    av   reformen   och   närmare
undersökning  av  den  praktiska   tillämpningen  av
lagens  bestämmelser  inte  kommit till  stånd.  Den
grundläggande  och  enkla  frågeställningen  för  en
granskning   borde   enligt   utskottet    vara   om
patientskadelagen   –  både  från  patienternas  och
vårdgivarnas utgångspunkter  –  fungerar på det sätt
som var tänkt vid lagens tillkomst (se bilaga 2 till
lagutskottets protokoll 1999/2000:26).

Utskottet  ansåg  att  riksdagen,   i  avbidan  på
pågående  utredningsarbete,  inte borde vidta  någon
åtgärd  med anledning av motionerna,  och  avstyrkte
bifall till dessa. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  kan  konstatera  att Riksdagens revisorer
den 27 september 2001 beslutat  att  inte  gå vidare
med      det      av     lagutskottet     föreslagna
granskningsärendet.    Skälet    härtill   var   att
Socialdepartementet hade för avsikt  att  inleda  en
granskning  av  patientskadelagen under hösten 2001.
Såvitt utskottet  är  bekant  har  emellertid  något
sådant arbete ännu inte påbörjats.

Mot  denna bakgrund har utskottet den 12 mars 2002
ånyo beslutat att föreslå att patientskadelagen blir
föremål     för    revisorernas    granskning    (se
lagutskottets   protokoll  2001/02:19  och  20  samt
bilaga 3 till sistnämnda  protokoll).  Förslaget  är
identiskt med det som utskottet föreslog revisorerna
den 11 april 2000.
Med  hänsyn  till  det anförda anser utskottet att
riksdagen inte nu bör vidta någon ytterligare åtgärd
med anledning av motionerna L320 och L238. Utskottet
föreslår därför att riksdagen avslår motionerna.

Utvidgat ansvar för
trafikförsäkringen


Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande som  förordar ett utvidgat
ansvar  för  trafikförsäkringen  bör  avslås.
Utskottet anser att den fortsatta beredningen
av  Personskadekommitténs  förslag  inte  bör
föregripas. Jämför reservation nr 3 (kd).

Allmän bakgrund

Genom   trafikskadelagen  (1975:1410)  åläggs  varje
motorfordonsägare  att  ha trafikförsäkring för sitt
fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så
snart  någon  i fordonet skadats.  Både  förare  och
passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår
ersättning ur trafikförsäkringen  till  andra, t.ex.
cyklister och fotgängare, som skadas till  följd  av
trafik  med fordonet. Full ersättning utgår för alla
personskador,  oberoende  av om någon har skuld till
olyckan  eller  inte.  Ersättning  till  förare  och
passagerare   betalas   ur   det    egna   fordonets
trafikförsäkring   även   om   skadorna  skulle   ha
uppkommit vid en kollision med ett  annat fordon. Om
skadorna har orsakats genom vållande  i  samband med
förandet    av    ett    annat   fordon,   kan   det
försäkringsbolag  som  har betalat  ut  ersättningen
kräva den tillbaka från  försäkringen  för det andra
fordonet.

Den     ersättning    som    skall    utgå    från
trafikförsäkringen  skall bedömas med ledning av vad
som föreskrivs i 5 kap.  skadeståndslagen  och lagen
(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta
innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som
orsakats   personskada   i   följd   av  trafik  med
motordrivet  fordon  skall  omfatta  ersättning  för
sjukvårdskostnader      och      andra     utgifter,
inkomstförlust samt ideell skada.  Av  5  kap.  3  §
skadeståndslagen    följer    emellertid   att   vid
bestämmande  av ersättning för inkomstförlust  skall
avräknas förmån  som  den skadelidande med anledning
av förlusten har rätt till  i form av ersättning som
betalas på grund av obligatorisk  försäkring  enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund
av  lagen  (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller
någon annan  likartad  förmån. Avräkning skall också
göras för pension eller  annan  periodisk ersättning
eller   sjuklön,   om   förmånen   betalas   av   en
arbetsgivare eller på grund av en försäkring  som är
en anställningsförmån.

Motionsyrkandet

Enligt  motion  MJ423  av Lars Gustafsson m.fl. (kd)
bör   kostnaderna   för   trafikskadade   ligga   på
trafikförsäkringen.  Det  skulle,  enligt  motionen,
medföra att försäkringsbolagen  blir  mer  aktiva på
trafiksäkerhetsområdet.   I   motionen   begärs  att
regeringen  lägger  fram  förslag  till  ändring  av
trafikförsäkringen   i   enlighet  med  det  anförda
(yrkande 14).

Tidigare behandling

Riksdagen   har   vid   flera  tillfällen   tidigare
behandlat liknande motioner  som den nu aktuella. Då
frågan behandlades våren 1993 konstaterade utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU35
att motionärernas förslag innebar  en  genomgripande
förändring,  inte bara när det gäller det  nuvarande
trafikförsäkringssystemet, utan också på ett flertal
andra områden.  Med  hänvisning  till  ett  planerat
utredningsarbete  i  syfte att se över möjligheterna
att använda trafikförsäkringarna  som ett incitament
för   att   förbättra   trafiksäkerheten   avstyrkte
utskottet bifall till de då aktuella motionerna.

Då  spörsmålet  ånyo  aktualiserades  motionsvägen
våren 1996 hade utskottet erfarit att en arbetsgrupp
inom  Försäkringsförbundet   utarbetat  ett  förslag
angående försäkringsbranschens  möjligheter  att  ta
över  vissa  av  de kostnader för trafikskador som i
dag det allmänna ansvarar  för  (bet. 1995/96:LU20).
Försäkringsförbundet   presenterade   arbetsgruppens
överväganden i en rapport  den  31  januari 1996 som
ingetts  till Finansdepartementet. Enligt  rapporten
är    det    ett    realistiskt    alternativ    att
trafikförsäkringsbolagen   övertar   det  ekonomiska
ansvaret  dels  för  inkomstförlust  vid personskada
under  yrkesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering
som syftar  till  att  den  skadelidande  i  största
möjliga  utsträckning  skall  kunna  bidra  till sin
försörjning under den yrkesaktiva tiden. Däremot bör
enligt rapporten samhället även i fortsättningen stå
för  sjukvårdskostnaderna. Det utökade ansvaret  för
trafikförsäkringen  bedöms  i  rapporten  få  en rad
positiva  effekter  samt  skapa  större  klarhet  om
trafikens     kostnader.     Därutöver    förbättras
möjligheterna    att    använda    försäkringen    i
trafiksäkerhetsarbetet.  I  rapporten   görs  vidare
vissa        ekonomiska        bedömningar        om
skadekostnadsökningar   för  försäkringsbolagen  och
vilka  höjningar  av  trafikförsäkringspremien   som
skulle behövas.
Utskottet   såg   positivt   på   att   frågor  om
försäkringars  möjligheter  att  ge incitament  till
skadeförebyggande  åtgärder  aktualiserats  i  olika
sammanhang under senare år. Enligt utskottets mening
borde resultatet av den fortsatta  behandlingen inom
Regeringskansliet  av Försäkringsförbundets  rapport
avvaktas.  Utskottet   avstyrkte   med  det  anförda
bifall till motionen i fråga.
När   frågan   om   ett   utvidgat   ansvar    för
trafikförsäkringen  åter  behandlades  av  utskottet
våren   2001  med  anledning  av  en  motion  pekade
utskottet  på  Personskadekommitténs  uppdrag att se
över reglerna om samordningen vid personskada mellan
skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och
ersättning  från  försäkringar  av annat slag  (dir.
1999:18).  Huvudfrågan  för  kommittén  var  att  ta
ställning till vem som i olika  situationer slutligt
skall svara för ersättningen till  den  som drabbats
av en personskada. I direktiven anfördes  bl.a.  att
det  för  vissa  verksamhetsområden satts i fråga om
det är rimligt att  det  allmänna  svarar  för en så
stor  del  av  kostnaderna  för personskador som  är
fallet i dag. Kommittén skulle  överväga om ansvaret
i större utsträckning kan överföras  till dem som är
upphov  till  kostnaderna. Enligt utskottets  mening
fanns det anledning att avvakta det utredningsarbete
som  sålunda  pågick,   varför  utskottet  avstyrkte
bifall   till   den  då  aktuella   motionen   (bet.
2000/01:LU19). Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan nu konstatera att Personskadekommittén
avslutat  sitt uppdrag  genom  att  i  januari  2002
överlämna betänkandet  (SOU  2002:1)  Samordning och
regress – Ersättning vid personskada.

Personskadekommitténs  majoritet  har stannat  för
att   inte   förorda   ett   utvidgat   ansvar   för
trafikförsäkringen,  medan en minoritet uttalar  sig
för en sådan reform. Sammanfattningsvis  konstaterar
kommittémajoriteten    att    en    utvidgning    av
trafikförsäkringens ansvar till att omfatta också en
del av vad som nu täcks av den allmänna försäkringen
skulle utgöra ett principiellt betydelsefullt avsteg
från  socialförsäkringssystemets generella räckvidd.
En sådan förändring bör, enligt kommittémajoriteten,
inte komma  i  fråga  annat  än  om mycket betydande
fördelar står att vinna. Det kan, anförs det, finnas
visst  fog  för  uppfattningen  att den  yrkes-  och
arbetslivsinriktade  rehabiliteringen   i  dag  inte
fungerar   helt  tillfredsställande.  Samtidigt   är
frågan om den  framtida rehabiliteringen föremål för
utredning och med  hänsyn  till detta förefaller det
kommittémajoriteten mindre lämpligt  att  nu  ta upp
frågan     om     en    ändrad    organisation    av
rehabiliteringsverksamheten på ett speciellt område.
De   främsta   fördelar   som   en   överföring   av
kostnadsansvaret  kan  medföra  är  i stället, anför
kommittémajoriteten, av statsfinansiell natur. Dessa
fördelar  utgör,  enligt  majoritetens mening,  inte
tillräckligt starka skäl att  bryta upp de generella
trygghetssystemen.
I   en   reservation  av  kommittéledamöter   från
Moderata     samlingspartiet,     Kristdemokraterna,
Centerpartiet  och  Folkpartiet  anförs bl.a. att om
den obligatoriska trafikförsäkringen  ges ett utökat
ekonomiskt  ansvar  för personskador i trafiken  bör
det leda till att medborgarna  och  det allmänna får
en klarare bild av de samlade kostnaderna för sådana
skador.  Likaså  tjänas,  enligt reservationen,  det
eftersträvansvärda  syftet  att   hänföra   verkliga
kostnader till det ställe där de hör hemma. Dessutom
bör, anförs det, försäkringsbolagens intresse öka av
att   i   olika  former  medverka  till  att  stärka
säkerheten  i trafiken ju större andel av de samlade
skadekostnaderna som belastar försäkringen.
Utskottet anser  för  sin  del  att  den fortsatta
beredningen av Personskadekommitténs betänkande inte
bör  föregripas  genom  någon riksdagens åtgärd  med
anledning   av  det  nu  aktuella   motionsyrkandet.
Utskottet  föreslår   därför  att  riksdagen  avslår
motion MJ423 yrkande 14.

Skadeprövningsnämndernas roll m.m.


Utskottets förslag i korthet

Två   motioner   vari  framförs   kritik   av
skadeprövningsnämndernas       roll       och
sammansättning bör avslås. Utskottet ansluter
sig  till  de bedömningar som tidigare gjorts
av  Kommittén   om   ideell   skada   och  av
regeringen.

Allmän bakgrund

I  princip är det allmän domstol som prövar  anspråk
på   skadestånd   för   personskada.   I   den   mån
skadeståndsanspråket  täcks av en försäkring, vilket
oftast är fallet, regleras det dock i första hand av
försäkringsbolaget. Innan  bolaget  fattar  beslut i
ersättningsfrågan   skall   yttrande  i  vissa  fall
inhämtas  från  en  för  den  aktuella  försäkringen
gemensam skadeprövningsnämnd. En  sådan  nämnd utgör
Trafikskadenämnden.

Enligt        6       §       första       stycket
trafikförsäkringsförordningen    (1976:359)    skall
samtliga   trafikförsäkringsbolag   tillsammans  med
Trafikförsäkringsföreningen upprätthålla och bekosta
en skaderegleringsnämnd, vars reglemente godkänns av
regeringen. Denna nämnd, som sedan år  1980  benämns
Trafikskadenämnden, inrättades år 1936 sedan det vid
en  granskning av Försäkringsinspektionen framkommit
vissa  brister  i  försäkringsbolagens  reglering av
trafikskador.
Trafikskadenämndens  uppgift är att verka  för  en
enhetlig  och skälig skadereglering.  Nämnden  avger
rådgivande yttranden till försäkringsbolag i ärenden
om ersättning för personskada från trafikförsäkring.
Domstol  eller  annan  myndighet  kan  också  begära
yttrande av nämnden.
Enligt       6        §        andra       stycket
trafikförsäkringsförordningen      skall,      innan
skadelidande erbjuds uppgörelse i en sådan viktigare
ersättningsfråga   som   anges  i  reglementet   för
Trafikskadenämnden, frågan  hänskjutas  till nämnden
för yttrande. Detta skall ske bl.a. när frågan angår
ersättning under invaliditetstid, om den  medicinska
invaliditeten   uppgår   till   minst  10  %  eller,
beträffande  inkomstförlust,  om  förlusten  per  år
uppgår till minst ett halvt basbelopp.  Oavsett  vad
frågan   angår   skall   försäkringsbolagen   alltid
hänskjuta   ärenden  om  personskadeersättning  till
nämnden för yttrande,  om den skadelidande begär det
eller särskilda skäl föranleder det.
En  skadelidande  som  inte   är   nöjd   med  den
uppgörelse  som  försäkringsbolaget  erbjuder  efter
Trafikskadenämndens   yttrande  är  oförhindrad  att
vända sig till domstol  för att få ersättninsgfrågan
prövad i rättslig ordning.
Trafikskadenämnden består  av  en  ordförande, fem
vice  ordförande,  tolv lekmannaledamöter  och  tolv
bolagsledamöter. Ordföranden  och  vice  ordföranden
skall   vara   lagfarna   och   ha  domarerfarenhet.
Bolagsledamöterna skall ha ingående  kunskap  om och
erfarenhet av reglering av personskador. De får inte
delta    i   behandlingen   av   ärende   från   ett
försäkringsbolag  där  de är anställda.  Ordföranden
utses av regeringen. Övriga  ledamöter och ersättare
för dem utses av Finansinspektionen  – på förslag av
Trafikförsäkringsföreningen              beträffande
bolagsledamöterna och på förslag av arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer     när     det     gäller
lekmannaledamöterna.
På  försäkringsområdet  finns  också  ett  flertal
olika  branschgemensamma  nämnder  som  har Sveriges
Försäkringsförbund  som  huvudman.  Hit  hör   bl.a.
Ansvarsförsäkringens               Personskadenämnd,
Livförsäkringens  villkorsnämnd,  Olycksfalls-   och
Sjukförsäkringsnämnden    samt   Rättsskyddsnämnden.
Nämndernas utlåtanden är vägledande  när  det gäller
till  exempel  tolkning  av  försäkringsvillkor  och
praxis inom skaderegleringen.  Nämnderna  avger  som
regel   yttrande  på  begäran  av  försäkringsbolag.
Försäkringsbolagen   är   också  i  de  flesta  fall
skyldiga att låta ett ärende prövas i en nämnd om en
skadelidande begär det.
En         utförlig         redogörelse        för
skadeprövningsnämnderna finns i  Kommittén om ideell
skadas slutbetänkande (SOU 1995:33)  Ersättning  för
ideell skada vid personskada (s. 177 f.)

Motionerna

Kenth  Högström (s) kritiserar i motion L305 att det
i skadeprövningsnämnderna, bl.a. Trafikskadenämnden,
finns korporativa  inslag genom de intresseledamöter
som  ingår  i  nämnderna.   Motionären   anser   att
nämnderna    bör    reformeras    och    yrkar   ett
tillkännagivande med denna innebörd.

Samma  inriktning  har  yrkandet i motion L303  av
Kenth Högström (s).

Utvärderingsgruppen

Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade (RTP) har
uppgett att förbundet är relativt  positivt inställd
till  Trafikskadenämnden  och dess arbete.  RTP  ser
Trafikskadenämnden som ett praktiskt alternativ till
domstolar,  som  i  dag  inte  utgör  en  realistisk
möjlighet  för den skadedrabbade,  framför  allt  på
grund    av   risken    att    drabbas    av    höga
rättegångskostnader. Förbundet är inte negativt till
domstolsprocess   som   sådan  om  den  kunde  göras
praktiskt tillgänglig för   skadedrabbade  i  gemen,
t.ex. genom ett utökat rättsskydd.

Enligt     Sveriges     Försäkringsförbund     har
Trafikskadenämnden en mycket viktig roll att spela.
Finansinspektionen har uppgett att inspektionen är
kritisk  till  Trafikskadenämndens  roll.  Man  kan,
enligt  Finansinspektionen,  ifrågasätta  att  visst
slag   av   personskada   försäkringsmässigt   skall
handläggas      i      en      särskild     ordning.
Försäkringskollektivet   uppfattar    i    allmänhet
Trafikskadenämnden  som en stalig myndighet,  vilket
den inte är. Dess konstitutionella roll är oklar och
Finansinspektionens   tillsynsmöjligheter   diffusa.
Enligt Finansinspektionen  skulle  en bättre ordning
vara att i stället för Trafikskadenämnden inrätta en
reklamationsnämnd på försäkringsområdet med Allmänna
reklamationsnämnden som förebild.

Utskottets ställningstagande

Utskottet     vill     först     peka     på     att
skadeprövningsnämndernas     roll     samt     deras
organisation  och  verksamhet övervägts av Kommittén
om  ideell skada. I kommitténs  slutbetänkande  (SOU
1995:33) Ersättning för ideell skada vid personskada
konstaterar    kommittén   att   en   överväldigande
majoritet av anspråk  på  skadestånd för personskada
behandlas  av  olika  rådgivande   nämnder   som  är
verksamma   på   försäkringsområdet,   framför  allt
Trafikskadenämnden      och     Ansvarsförsäkringens
personskadenämnd.   Genom   detta    nämndförfarande
erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett
förhållandevis   enkelt   sätt   få   ledning    för
bedömningen  av deras fall. Mot detta system för att
lösa     eller     förebygga      konflikter      om
personskadeersättning kan, enligt kommitténs mening,
någon   befogad   kritik   inte   riktas.  Kommittén
framhåller  dock att rättsutvecklingen  ytterst  bör
styras  av  domstolarna.   För   att   stimulera  de
skadelidande  att  i  principiellt intressanta  fall
föra   saken  vidare  till   domstol   bör,   enligt
kommittén,  nämnderna,  när  rättsfrågorna är ägnade
för prejudikatbildning, avsluta  sina yttranden till
försäkringsbolagen  med en rekommendation  till  dem
att oavsett utgången  i en domstolsrättegång stå för
såväl    sina    egna    som    den    skadelidandes
rättegångskostnader.

Kommittén  om  ideell  skada  anser   vidare   att
skadeprövningsnämndernas organisation och verksamhet
bör   utvärderas  i  särskild  ordning.  Därvid  bör
övervägas  olika frågor om förfarandet vid nämnderna
och om deras  sammansättning.  De tabeller och andra
schabloner   som   används   i   den   utomrättsliga
skaderegleringen  för  att  bestämma ersättning  för
ideell  skada  bör, anför kommittén,  fastställas  i
samverkan mellan  alla berörda skadeprövningsnämnder
och  efter  inhämtande   av  synpunkter  från  olika
intressenter.
Regeringen   behandlade   skadeprövningsnämndernas
roll i proposition 2000/01:68  Ersättning för ideell
skada. I likhet med Kommittén om  ideell  skada  såg
regeringen  många  fördelar med det svenska systemet
med skadeprövningsnämnder. Detta tvistlösningssystem
innebär,  framhöll  regeringen,   tveklöst  en  stor
avlastning för domstolarna. Även för de skadelidande
blir  kostnaderna,  anfördes  i propositionen,  ofta
betydligt högre i en process vid  domstol  än vid en
prövning  i  skadeprövningsnämnd.  Nämnderna främjar
enligt  propositionen en enhetlig skadereglering.  I
propositionen  anfördes  att  det  från  principiell
synpunkt  kan vara betänkligt om rättsbildningen  på
ett centralt område inom civilrätten i så liten grad
styrs av de  allmänna  domstolarna.  Det  är därför,
enligt  propositionen, positivt att kunna konstatera
att Högsta  domstolen  i  ett  ökat antal fall under
senare år har tagit ställning i olika frågor rörande
ideell personskadeersättning.
Sammanfattningsvis     anförde    regeringen     i
proposition 2000/01:68 att  den  delar den bedömning
som  Kommittén om ideell skada gjort  att  samspelet
mellan  domstolar  och  nämnder  fungerar på ett bra
sätt  i  dag  och  att  den  nuvarande ordningen  är
tillfredsställande.   Det   finns   sålunda   enligt
regeringen  inte  anledning att  genom  lagstiftning
försöka styra prövningen  till  domstolarna. Vad som
sålunda  anfördes i propositionen  föranledde  ingen
erinran från  utskottets  sida  vid  behandlingen av
propositionen (bet. 2000/01:LU19).
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet  inte se
att    ytterligare    överväganden   i   frågan   om
skadeprövningsnämndernas      –     och     särskilt
Trafikskadenämndens  –  roll för  närvarande  skulle
tillföra särskilt mycket.  Utskottet  utgår från att
regeringen i lämpligt sammanhang överväger förslaget
från  Kommittén  om  ideell  skada om att nämndernas
organisation   och  verksamhet  bör   utvärderas   i
särskild ordning.
Med det anförda  föreslår  utskottet att riksdagen
avslår motionerna L303 och L305.

Handläggningen av trafikskadeärenden


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på åtgärder  för att
förbättra de trafikskadades ställning,  bl.a.
att    komma    till    rätta    med    långa
handläggningstider i trafikskadeärenden,  bör
avslås. Utskottet hänvisar bl.a. till förslag
som     framförts    till    regeringen    av
Finansinspektionen.  Jämför  reservation nr 4
(v, c).

Allmän bakgrund

Varje år skadas omkring 43 000  personer i trafiken.
Den  som  skadas erhåller till viss  del  ersättning
från det allmänna för vårdkostnader, andra kostnader
och    inkomstförlust.    Därutöver    betalas    en
betydelsefull del från trafikförsäkringen. Merparten
av alla trafikskador regleras av försäkringsbolagen.
I  olika  sammanhang  har  på  senare  år  de  långa
handläggningstider    som    ibland    uppstår   vid
regleringen  av personskador inom trafikförsäkringen
uppmärksammats.   Under   1990-talet   har,   enligt
statistik    sammanställd   av   Trafikskadenämnden,
andelen    ärenden     med     tidsutdräkt,     dvs.
skaderegleringsperioden   ligger   mer   än  två  år
tillbaka  räknat från dagen då ärendet kom  in  till
Trafikskadenämnden, varit omkring 40 % av det totala
antalet ärenden  som  lämnats  in till nämnden varje
år.

Mot  denna  bakgrund  har  Finansinspektionen   på
regeringens  uppdrag  undersökt  försäkringsbolagens
reglering  av  personskador inom trafikförsäkringen.
Undersökningen har  resulterat i en regeringsrapport
från den 18 december 1998 (dnr 1736-98-319).
I rapporten anförs  att  långa  handläggningstider
hos  försäkringsbolagen  är  ett problem  för  många
personer  som  blivit skadade i  trafiken.  Samtliga
försäkringsbolag   försöker   mildra  de  ekonomiska
effekterna genom förskott och a conto-utbetalningar.
Den  ekonomiska osäkerheten kvarstår  dock.  Det  är
därför,  framhålls  i  rapporten, viktigt att i alla
delar        av       skaderegleringen        minska
handläggningstiderna.  I  rapporten  konstateras att
det   finns   en   icke   oväsentlig   skillnad    i
handläggningstiderna  mellan  försäkringsbolagen.  I
syfte  att  skapa  incitament för försäkringsbolagen
att    reducera    handläggningstiderna     förordar
Finansinspektionen    att   branschen   offentliggör
uppgifter  om  bolagens  handläggningstider.  Vidare
anser  Finansinspektionen  att  handläggningstiderna
skulle kunna reduceras om bolagen  vidtog  ett antal
olika  åtgärder,  såsom att förbättra kontrollen  av
skaderegleringen,  för   att  möjliggöra  en  bättre
styrning  av  verksamheten  genom   väl  definierade
riktlinjer  och  målsättningar  och  att   som   ett
komplement  anlita  den  privata sjukvården i större
utsträckning.  Handläggningstiderna  skulle,  enligt
Finansinspektionen, också kunna minskas om branschen
utarbetade  riktlinjer   för   när   läkarintyg  kan
avvaras.   Vidare   anser   Finansinspektionen   att
handläggningstiderna skulle kunna  reduceras med sex
månader om reglerna för den obligatoriska prövningen
i Trafikskadenämnden ändras i ärenden  där  parterna
är överens om den ersättning som skall utgå.

Motionerna

Enligt  motion  L283 av Ann-Marie Fagerström (s)  är
handläggningstiderna      vid     trafikskadeärenden
oacceptabelt   långa.  Den  skadade   drabbas   både
psykiskt  och  ekonomiskt   av   detta.   Motionären
framhåller    att    många    trafikskadade   starkt
ifrågasätter   den   roll   som  försäkringsbolagens
förtroendeläkare   har   i   skaderegleringen.   Mot
bakgrund av det anförda bör regeringen så snabbt som
möjligt    tillsätta    en    utredning    om    hur
trafikskadeärenden  handläggs  i  syfte  att  minska
handläggningstiderna. Utredningen  bör också se över
förtroendeläkarnas ställning.

Även  Kent  Högström (s) anser i motion  L323  att
handläggningstiderna   i   trafikskadeärenden  måste
förkortas och att regeringen  bör  vidta  åtgärder i
detta syfte.
Viviann  Gerdin  (c)  kritiserar  i  motion  Sf376
försäkringsbolagets     egna    läkares    roll    i
skaderegleringsprocessen.  En  utredning bör, enligt
motionären,  tillsättas  som uppmärksammar  och  ser
över   dels   förtroendeläkarnas   beroendeställning
gentemot försäkringsbolaget,   dels deras medicinska
ansvar    och    dels    vilken    vikt    som     i
skaderegleringsprocessen tillmäts förtroendeläkarnas
bedömning jämfört med den behandlande läkarens.

Utvärderingsgruppen

Enligt   Konsumenternas   Försäkringsbyrå  bör  utan
vidare kravet på Trafikskadenämndens  prövning kunna
avskaffas   i   de  fall  parterna  är  överens   om
ersättningen. En  annan  åtgärd i syfte att förkorta
handläggningstiderna kan vara att införa en rätt för
försäkringstagaren  att  vid  svåra skador alltid få
biträde   av   advokat,  vars  arvode   betalas   av
försäkringsbolaget.  Konsumenternas  Försäkringsbyrå
har   också   ansett   att  Finansinspektionen   bör
förbättra   sin  tillsyn  över   försäkringsbolagens
handläggning  av  trafikskadeärenden.  Enligt  byrån
måste  man beakta att det i trafikskadeärenden många
gånger rör  sig om komplicerade skadeförlopp och att
det  finns  fog   för   att   avvakta  med  slutliga
ställningstaganden från försäkringsbolagens sida med
hänsyn   till   hur  invaliditeten  utvecklar   sig.
Whiplashskador      är       svårbedömda      enligt
läkarvetenskapen.     Försäkringsbyrån     har     i
sammanhanget  pekat på möjligheterna  till  förskott
från   försäkringsbolagen.   Enligt   Konsumenternas
Försäkringsbyrå  är  det  självklart  att  i princip
ingen  åtskillnad  skall  göras med avseende på  den
vikt som tillmäts den behandlande läkarens bedömning
och  försäkringsbolagets läkares  bedömning  av  ett
skadefall.  Byrån  har  inte  fått uppfattningen att
försäkringsbolagens  läkare  allmänt   sett   skulle
”sitta i knäet” på bolagen.

Riksförbundet  för  Trafik- och Polioskadade (RTP)
har upplyst att varje år drabbas uppskattningsvis 10
000 personer av en whiplashskada. Det kan vara svårt
att  diagnosticera en sådan  skada  eftersom  skadan
oftast  inte  går att upptäcka med röntgen. Varje år
får ca 120 personer  i  Sverige ryggmärgsskador till
följd av olycksfall. Ett  stort  problem  är, enligt
RTP,   att   försäkringsbolagen   har   blivit  allt
restriktivare  med  att  bevilja  den  skadedrabbade
ombud   i   försäkringsärenden,  vilka  betalas   av
försäkringsbolaget.  Från och med den 1 oktober 2001
finns möjligheten till  ombud  inte  kvar i bolagens
försäkringsvillkor.  Numera är det i princip  endast
fall  med ryggmärgsskada  där  bolagen  går  med  på
ombud. Beträffande fall där diagnosen är svårare att
fastställa  beviljas numera sällan biträde av ombud.
Det är, enligt RTP, mycket olyckligt, eftersom dessa
fall  utgör  de  svåraste  försäkringsärendena   där
biträde  av  ett  ombud  verkligen  skulle  behövas.
Handläggningstiderna  hos  Trafikskadenämnden utgör,
enligt RTP, inte något stort  problem. Tidsutdräkten
är      ett      större      problem     beträffande
försäkringsbolagens handläggning.  Mer än hälften av
alla   skadeärenden   tar  fem  år  eller  mer   att
handlägga. Det är, enligt  RTP:s uppfattning, främst
kvinnor      som     drabbas     av     de     långa
handläggningstiderna.   Män   har,  generellt  sett,
större förmåga att göra sig gällande i skadeärenden.
Över  huvud  taget  skulle, har RTP  vidare  anfört,
handläggningstiderna  vara ett mindre problem om den
skadedrabbade fick förskott  på  ersättningen. I dag
beviljas inte förskott, vilket, i kombination med de
långa handläggningstiderna, på kort  tid kan medföra
att en person tappar fotfästet i tillvaron.  RTP har
uppgett   att   förbundet   i   och   för  sig  inte
ifrågasätter att försäkringsbolagen använder  sig av
egna läkare vid skadebedömningen. Felet är att dessa
läkare inte utför sina uppdrag under läkaransvar och
inte    står    under    Socialstyrelsens   tillsyn.
Föredragande  i  skadeärenden   inför   läkarna   är
anställda   i  bolaget.  En  nackdel  är  också  den
summariska bedömning  som sker. RTP kan visa på fall
där  läkare i genomsnitt  använder  endast  drygt  3
minuter  per  skadeärende  hos försäkringsbolag. Med
tanke på de mycket avgörande  bedömningar som det är
fråga om, är detta inte acceptabelt. Läkarna behöver
heller inte motivera sina ställningstaganden, vilket
gör det svårare att angripa dem.
Sveriges   Försäkringsförbund   har   noterat   en
galopperande  utveckling  av antalet  trafikskadade.
Utvecklingen  är  oroväckande.   Hälften  av  fallen
utgörs av whiplashskador. Förbundet  kommer att ägna
sitt  kommande  årsmöte helt åt denna skadetyp.  Det
krävs  ett  ansvarstagande   från   alla  berörda  –
försäkringsbolagen, Vägverket, bilindustrin  m.fl. –
för  att  komma till rätta med dessa skador och  för
att åstadkomma  en  bättre hantering av skadefallen.
Förbundet har vidare  uppgett att man numnera tycker
sig     märka    en    större    medvetenhet     hos
försäkringsbolagen  om  whiplashskadornas betydelse.
Förbundet har upplyst att  man  stöder  de  krav som
framförts   för  att  effektivisera  hanteringen  av
handläggningen  av trafikskadeärenden, bl.a. att man
– oavsett skadans svårighet – inte skall behöva föra
försäkringsfallet    till    Trafikskadenämnden   om
parterna  är överens om regleringen  och  det  finns
ombud för försäkringstagaren.  Över  huvud taget har
Försäkringsförbundet  framhållit betydelsen  av  att
det    finns   ombud   för   försäkringstagaren    i
skaderegleringen,  och förbundet är övertygat om att
även försäkringsbolagen kommer att inse vikten härav
för egen del.
Enligt  Finansinspektionen   är  ett  problem  med
handläggningen     av     trafikskadeärenden     att
invaliditeten   skall   vara   färdigutredd    innan
Trafikskadenämnden       tar       ställning       i
ersättningsfrågan.  Det innebär att skaderegleringen
många gånger drar ut  på  tiden,  eftersom  det  kan
dröja länge innan invaliditeten kan fastställas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    kan    konstatera   att   ett   flertal
frågeställningar     kring     handläggningen     av
trafikskadeärenden    har     aktualiserats    genom
motionerna och vid de utfrågningar som ägt rum inför
utvärderingsgruppen. Vad särskilt  gäller  frågan om
de   bedömningar  som  görs  av  försäkringsbolagets
läkare    och    av   den   läkare   som   behandlat
försäkringstagaren    har    kritik    framförts   i
motionerna, liksom av Riksförbundet för  Trafik- och
Polioskadade,  mot försäkringsbolagets läkares  roll
och  den  vikt  som   i  allmänhet  tillmäts  dennes
bedömning i skaderegleringen.

I sammanhanget vill utskottet  peka  på att Högsta
domstolen  nyligen  i  ett  rättsfall  gjort   vissa
principiella uttalanden i fråga om värderingen av de
bedömningar som gjorts av försäkringsbolagets läkare
och  av  den läkare som behandlat försäkringstagaren
(se NJA 2001  s.  657).  Målet  gällde  avgörande av
orsakssambandet mellan olycksfallet och de bestående
ryggbesvär som försäkringstagaren utvecklat efter en
olyckshändelse. Högsta domstolen uttalade  bl.a  att
det  ligger  i  sakens natur att, om orsakssambandet
mellan  en  olycka   och  kroniska  besvär  hos  den
olycksdrabbade  kommer   under   domstols  prövning,
domstolen  måste,  genom  utredningen  i  målet,  få
tillgång  till medicinsk sakkunskap.  I  många  fall
föreligger,  liksom i det aktuella målet, utlåtanden
från   dels   en  läkare   som   har   anlitats   av
försäkringsbolaget, dels en läkare som har behandlat
den  olycksdrabbade   på   grund  av  hans  aktuella
symptom.  Det  vanliga  torde vara,  anförde  Högsta
domstolen, att försäkringsbolagets  läkare  inte har
träffat   den  olycksdrabbade  utan  hans  bedömning
grundar sig  på  enbart  skriftligt material, främst
journalanteckningar.
I  fall  då  läkarnas  bedömningar   i   fråga  om
orsakssambandet  skiljer  sig  åt,  uttalade  Högsta
domstolen  vidare,  torde det rent principiellt inte
finnas anledning att  ge  försteg  åt den enes eller
den  andres  bedömning. Att den behandlande  läkaren
efter olyckan träffat den olycksdrabbade får, enligt
domstolen, i allmänhet anses ha mindre betydelse, om
dennes  aktuella  status  är  ostridig  och  tvisten
gäller huruvida han redan före olyckan hade besvären
eller var  på  väg  att  utveckla  dem.  Om någon av
läkarna   har   en   speciell   kompetens   på   det
ifrågavarande  området  är  det  naturligt att fästa
särskild vikt vid hans bedömning.  Ytterst blir det,
enligt Högsta domstolen, emellertid  avgörande vilka
skäl   som  respektive  läkare  åberopar  för   sina
slutsatser.
Generellt  sett  får, fortsätter Högsta domstolen,
journalanteckningar     från     besök    som    den
olycksdrabbade tidigare har gjort  hos  läkare anses
utgöra  ett  viktigt  underlag  för  bedömningen  av
huruvida  patientens tidigare svagheter  under  alla
förhållanden  skulle ha medfört de symptom som visat
sig efter försäkringsfallet.  Ett skäl till detta är
att  uppgifterna  lämnats och anteckningarna  gjorts
utan  tanke  på  det  aktuella   försäkringsärendet.
Samtidigt  måste,  enligt Högsta domstolen,  beaktas
att journalanteckningar  kan  vara  behäftade med en
betydande   osäkerhet.   Läkaren   kan   bl.a.    ha
missuppfattat   eller  överbetonat  något  patienten
sagt.     Osäkerheten      förstärks      av     att
journalanteckningarna  kan  ha  upprättats  med  ett
visst  dröjsmål  efter  patientbesöket. Om det finns
flera journalanteckningar  med ett likartat innehåll
bör de enligt Högsta domstolen  dock kunna tillmätas
ett  avsevärt  bevisvärde  såvitt  avser  patientens
status vid de aktuella läkarbesöken.
Högsta  domstolens slutsats i det aktuella  fallet
blev att, fastän  det  föreföll  ovisst huruvida den
olycksdrabbade om olyckan inte hade inträffat skulle
ha varit fullt arbetsför i dag, det fick anses klart
mer  sannolikt  att  hans  nuvarande ryggbesvär  har
vållats av olyckan än att det  skulle  vara fråga om
besvär som utvecklats oberoende av olyckan.
Utskottet   har  från  sina  utgångspunkter   viss
förståelse   för    den   framförda   kritiken   mot
försäkringsbolagets läkares  roll och ansvar. Enligt
utskottets mening kan det finnas  skäl  att  närmare
belysa    och    överväga    rutinerna    för    hur
försäkringsbolagen     bedömer     den    medicinska
utredningen  och  hur värderingen i skaderegleringen
sker    av    de    bedömningar    som    görs    av
försäkringsbolagets  läkare   och   den  behandlande
läkaren.    Utskottet    utgår   från   att   sådana
överväganden  kommer  till  stånd  inom  regeringen,
lämpligen   i   samband   med   att   förslagen    i
Finansinspektionens rapport bereds vidare.
Även   de   andra   frågor   med  anknytning  till
handläggningen av trafikskadeärenden  som tagits upp
i motionerna och behandlats vid de utfrågningar  som
ägt   rum  förtjänar  enligt  utskottets  mening  en
närmare belysning. Utskottet utgår även här från att
regeringen  överväger  frågorna vidare med anledning
av Finansinspektionens rapport till regeringen.
Det anförda innebär att  utskottet  inte anser att
någon  omedelbar  riksdagens åtgärd är påkallad  med
anledning av vad som anförts i motionerna L283, L323
och  Sf376,  och utskottet  föreslår  att  riksdagen
avslår motionerna.

Skadeståndsrättsliga frågor


Det allmännas skadeståndsansvar


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden   som  gäller  det  allmännas
skadeståndsansvar gentemot  småföretagare bör
avslås. Utskottet anser att någon  riksdagens
åtgärd  inte  är påkallad. Jämför reservation
nr 5 (m, c).

Allmän bakgrund

Den grundläggande  regeln om skadeståndsansvar finns
i  2  kap.  1 § skadeståndslagen  (1972:207).  Detta
lagrum innebär  att var och en som uppsåtligen eller
av vårdslöshet (culpa) vållar person- eller sakskada
är  skyldig  att  ersätta  skadan.  Skadeståndslagen
innehåller också särskilda  regler  om arbetsgivares
s.k.  principalansvar.  Enligt  3  kap. 1  §  är  en
arbetsgivare ansvarig för person- eller sakskada som
vållas av arbetstagaren genom fel eller  försummelse
i  tjänsten.  Arbetsgivaren  svarar  också  för  ren
förmögenhetsskada  om  arbetstagaren  vållat  skadan
genom  brott.  Med ren förmögenhetsskada avses sådan
ekonomisk skada  som  uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada.

Arbetsgivares  principalansvar  omfattar  även  de
offentliga   arbetsgivarna.    Är   det   fråga   om
myndighetsutövning   sträcker   sig    statens   och
kommunernas  ansvar  längre  än andra arbetsgivares.
När   fel   eller   försummelse  har   begåtts   vid
myndighetsutövning,  svarar  det  allmänna  nämligen
inte bara för person-  och  sakskada  utan också för
ren förmögenhetsskada (3 kap. 2 §).
Den  1  januari 1999 infördes en bestämmelse  i  3
kap. 3 § skadeståndslagen  om  det  allmännas ansvar
för     felaktig    myndighetsinformation.    Enligt
bestämmelsen  skall  stat  och  kommun  ersätta  ren
förmögenhetsskada   som   har  orsakats  en  enskild
medborgare  genom  fel  eller   försummelse  när  en
myndighet lämnar felaktiga upplysningar  eller  råd,
om   det  med  hänsyn  till  omständigheterna  finns
särskilda  skäl.  Vid  bedömningen  av  om det i det
enskilda  fallet  finns  sådana  skäl skall särskilt
beaktas  upplysningarnas  eller  rådens  art,  deras
samband   med  myndighetens  verksamhetsområde   och
omständigheterna   när  upplysningarna  eller  råden
lämnades. Regeln förutsätter  inte att informationen
har     lämnats    vid    myndighetsutövning.     Av
lagförarbetena  framgår  att  ansvaret  skall  kunna
göras gällande endast i ett begränsat antal fall och
att  det  är den enskilde själv som har att visa att
de  rekvisit   som   uppställs   i  bestämmelsen  är
uppfyllda,  liksom  att det föreligger  ett  adekvat
orsakssamband mellan  informationen  och skadan samt
skadans storlek m.m. (prop. 1997/98:105, bet. LU27).

Motionerna

Per  Westerberg  m.fl.  (m) behandlar i motion  L333
frågan   om  rättssäkerhet  för   småföretagare.   I
motionen framhålls  betydelsen  av  att det allmänna
ansvarar     för    råd    och    information    som
myndighetsföreträdare  ger  om  bl.a.  innebörden av
gällande föreskrifter och krav beträffande  en  viss
verksamhet,  exempelvis  på miljöområdet. I motionen
yrkas tillkännagivande om  att  det  allmänna bättre
skall  leva  upp  till sitt ansvar för felaktigheter
som begås vid myndighetsutövning mot enskilda.

I  motion  N315  av   Per   Westerberg  m.fl.  (m)
framhålls    att    en   enskild,   exempelvis    en
småföretagare,   som   drabbas    av    en   oriktig
myndighetsåtgärd  eller  fel  vid myndighetsutövning
inte alltid får kompensation i  form  av ett skäligt
skadestånd. Med hänsyn härtill yrkas i  motionen ett
tillkännagivande   om   bättre   rättssäkerhet   för
småföretagare (yrkande 2).
Siw Persson (-) betonar i motion  L280  ett skärpt
skadeståndsansvar  för  det  allmänna när akter  och
journaler som berör enskilda försvinner  i offentlig
verksamhet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   delar   motionärernas   uppfattning   om
betydelsen  av  det allmännas skadeståndsansvar  och
vikten  av  effektiva   och  ändamålsenliga  regler.
Utskottet kan emellertid  för närvarande inte se att
några lagändringar är påkallade  men  utgår från att
regeringen följer tillämpningen av reglerna  och tar
initiativ  till lagändringar om det skulle visa  sig
erforderligt.

Med det anförda  föreslår  utskottet att riksdagen
avslår motionerna L333, N315 yrkande 2 och L280.

Ersättning till butiksägare m.fl.
vid arrangemang


Utskottets förslag i korthet

Motioner  med  krav  på  åtgärder   för   att
kompensera  butiksägare  m.fl. som drabbas av
ekonomiska skador vid offentliga  arrangemang
bör  avslås.  Utskottet anser inte att  någon
riksdagens åtgärd nu är påkallad.

Motionerna

Mot  bakgrund  av  händelserna  i  samband  med  EU-
toppmötet i Göteborg  i  juni  år  2001 begärs i två
motioner – L202 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson
(båda m) samt L303 av Rolf Gunnarsson (m) – åtgärder
så  att  butiksägare,  fastighetsägare   m.fl.   som
drabbas   av   ekonomiska   skador   i  samband  med
arrangemang  av olika slag, som det allmänna  svarar
för, hålls skadeslösa.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill  först  peka på att Justitieministern
den 19 juli 2001 lämnat  ett  skriftligt svar på ett
antal   frågor   ställda  av  riksdagsledamöter   om
ersättning till företagare  m.fl.  med  anledning av
kravallerna    i    Göteborg.   I   svaret   betonar
justitieministern som  självklart  förhållandet  att
det  är de som har vållat skadorna som skall ersätta
dem. I den mån förövarna av skadegörelsen i Göteborg
kan identifieras,  lagföras  och  överbevisas om sin
medverkan    i    förstörelsen    är   det,   enligt
justitieministern,  alltså dessa som  skall  ersätta
skadorna. Det får, anför justitieministern, i vanlig
ordning prövas om försäkringarna  täcker de aktuella
skadorna.  Hur  denna  prövning  utfaller  är  bl.a.
beroende     av     villkoren     i    de    berörda
försäkringsavtalen   och   således  en  sak   mellan
försäkringsbolagen och de försäkrade.  Det är därför
ännu för tidigt att ta ställning till de  frågor som
ställts    av   riksdagsledamöterna.   Allmänt   kan
emellertid,  enligt justitieministern, sägas att det
i den uppkomna situationen inte finns någon generell
rätt  till  ersättning   av   staten.   Däremot  kan
ersättning  betalas  enligt  skadeståndslagen  ifall
skador har vållats genom fel eller  försummelse  vid
myndighetsutövning,     varvid    skadeståndsanspråk
normalt      handläggs      av     Justitiekanslern.
Avslutningsvis    anför    justitieministern     att
regeringen  i  vissa  exceptionella  situationer kan
besluta om ersättning till enskilda som  drabbats av
skador,    trots    att   det   inte   finns   någon
ersättningsskyldighet.   Med  hänsyn  till  pågående
rättsprocesser och handläggning i försäkringsbolagen
har regeringen inte haft anledning  att  ta  upp den
frågan.

Utskottet  utgår  för  sin del från att regeringen
följer utvecklingen av de  rättsprocesser som kommit
till   stånd  med  anledning  av   händelserna   vid
toppmötet  i Göteborg i juni 2001 och hur eventuella
ersättningsanspråk  hanteras  av  försäkringsbolagen
samt   att   regeringen   från  skadeståndsrättsliga
utgångspunkter bevakar det läge som uppkommit. Någon
åtgärd från riksdagens sida  kan,  enligt utskottets
mening,    inte   anses   påkallad   i   förevarande
sammanhang. Utskottet föreslår därför att riksdagens
avslår motionerna L202 och L203.

Ersättning för sorg och saknad


Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande  om  införande  av en rätt
till ersättning för sorg och saknad  vid nära
anhörigs  död  bör avslås. Utskottet hänvisar
till   tidigare   ställningstagande.   Jämför
reservation nr 6 (fp).

Allmän bakgrund

Våren 2001 beslutade riksdagen ett antal ändringar i
skadeståndslagen som  syftade till att stärka rätten
till skadestånd för ideell  skada (prop. 2000/01:68,
bet. LU19, rskr. 216). Bland annat infördes en regel
om att nära anhöriga till den  som  dödas  genom  en
skadeståndsgrundande    handling   får   rätt   till
ersättning för de psykiska  besvär som han eller hon
åsamkas på grund av dödsfallet (se 5 kap. 2 § första
stycket 3 skadeståndslagen).

Motionsyrkandet

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(båda  fp)  begärs att det i skadeståndslagen  skall
införas en rätt  till ersättning för sorg och saknad
vid nära anhörigs död (yrkande 24 delvis).

Tidigare behandling

I proposition 2000/01:68  om  ersättning  för ideell
skada   gjorde   regeringen  bedömningen  att  någon
särskild ersättningspost  för  sorg och saknad då en
nära  anhörig  avlidit genom en skadeståndsgrundande
handling inte borde  införas. I lagstiftningsärendet
väcktes motionsyrkanden  om  att  en  sådan särskild
rätt  borde  införas.  Med anledning härav  framhöll
utskottet att de skäl som  anförts  till stöd för en
sådan  särskild rätt är att det i rättstillämpningen
har krävts  att  de psykiska besvären skall bevisas,
vilket ofta kan vara svårt och omständligt. Dessutom
kan det många gånger  upplevas  som kränkande för en
anhörig. Med en schabloniserad rätt  till ersättning
för  sorg  och  saknad  skulle  den  som  inte  vill
underkasta  sig  en undersökning av de egna psykiska
besvären ändå få ersättning  för  de  starka känslor
och   de  mer  eller  mindre  definierbara  psykiska
påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära
anhörigs död.

Det finns  dock,  anförde  utskottet vidare, flera
omständigheter som talar emot  den  av  motionärerna
förordade  särskilda rätt till ersättning  för  sorg
och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara
en principiell  nyhet  i svensk skadeståndsrätt, och
en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av
överväganden om en motsvarande  eller  liknande rätt
bör  finnas i andra sammanhang, exempelvis  en  rätt
till  ersättning  för  de  känslor  av  ledsnad  och
bedrövelse  som  normalt  följer  med  att  ett barn
skadas  eller  förlusten  av alla ägodelar i samband
med en brand. En sådan principiell  nyhet  inom  den
svenska  skadeståndsrätten  bör,  anförde utskottet,
inte  införas  utan  att  mer ingående  överväganden
kommer  till  stånd.  Vidare  uppkommer   fråga   om
skadeståndsrätten    över   huvud   taget   är   ett
ändamålsenligt instrument  för att ge ersättning för
känslor som sorg och saknad.
För  det andra, fortsatte utskottet,  sammanhänger
det eventuella  behovet  av  en rätt till ersättning
för   sorg  och  saknad  i  stor  utsträckning   med
bevisproblem. I den frågan erinrade utskottet om att
Högsta   domstolen   genom   en   dom   hösten  2000
(rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha infört en
bevislättnad  för psykiska besvär som tillfogats  på
grund  av  att  en  nära  anhörig  dödats  genom  en
uppsåtlig eller därmed  jämförlig  handling.  Enligt
utskottets  bedömning  är  det  naturligt att vid en
lagstadgad  rätt  till ersättning i  detta  avseende
utgå från en sådan  bevislättnad, och utgångspunkten
bör  vara  att  samma beviskrav  gäller  oavsett  om
skadan framkallats  uppsåtligen  eller  av ett grovt
vårdslöst  eller ett enbart vårdslöst beteende.  Det
finns  inte  heller,  anförde  utskottet,  skäl  att
särbehandla fall  där skadeståndet är strikt. Vid en
lagstadgad rätt till ersättning för psykiskt lidande
till följd av att en  nära  anhörig  dödats  bör det
alltså,  uttalade  utskottet,  normalt  inte  krävas
läkarintyg  eller  liknande utredning för att styrka
att  de  psykiska  besvären   är  att  hänföra  till
personskada.  När det inte är aktuellt  att  ersätta
andra skadeföljder  än  sveda  och värk bör man utan
närmare utredning kunna utgå från  att  dessa besvär
innebär  en personskada. Därmed förlorar,  fortsatte
utskottet,  också  det viktigaste skälet för en rätt
till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.
Vidare pekade utskottet  på  att  det  i praktiken
inte  är  någon större skillnad mellan en rätt  till
ersättning  för  psykiska  besvär  som  normalt inte
behöver   styrkas   med  läkarintyg  eller  liknande
utredning och en rätt  till  ersättning för sorg och
saknad. De praktiska konsekvenserna att ersättningen
avser  psykiska besvär, och inte  sorg  och  saknad,
torde framför  allt  visa  sig  däri  att  en rätt i
enskilda    fall    till   ersättning   utöver   ett
schablonbelopp fordrar  en  särskild  utredning  som
påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Mot  bakgrund  av vad som sålunda anförts instämde
utskottet i regeringens bedömning att det inte borde
införas någon särskild rätt till ersättning för sorg
och saknad. Motionsyrkandena  med  krav på införande
av  en  sådan rätt avstyrktes, och riksdagen  följde
utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har  inte  ändrat uppfattning i frågan om
det bör införas en rätt till ersättning för sorg och
saknad. Motion Ju450 yrkande  24  i  denna  del  bör
därför avslås.


Ersättning för fingerade
personuppgifter m.m.


Utskottets förslag i korthet

Ett  motionsyrkande  med krav på införande av
en rätt till ersättning för personer som fått
fingerade personuppgifter  m.m.  bör  avslås.
Utskottet   anser   att   resultatet  av  ett
utredningsuppdrag    angående     skydd    av
bevispersoner m.fl. inte bör föregripas.

Allmän bakgrund

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen (1980:100)  gäller
sekretess   bland   annat  i  verksamhet  som  avser
folkbokföring eller annan  liknande  registrering av
befolkningen.  Sekretessen  gäller  för  uppgift  om
enskilds personliga förhållanden om det av  särskild
anledning  kan  antas  att  den enskilde eller någon
honom  närstående  lider  men  om   uppgiften  röjs.
Sekretess kan gälla för en särskilt känslig  uppgift
om  exempelvis  adoption  men  också  för en normalt
harmlös uppgift om adress som kan behöva skyddas vid
personförföljelse. I vissa fall kan man  på  förhand
misstänka att en uppgift kommer att efterfrågas  för
att  användas  på ett sätt som kan vara till men för
den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som
ett  led  i  förföljelse.   Skattemyndigheten,   som
ansvarar   för   folkbokföringsregistret,   har   då
möjlighet  att  föra in en s.k. sekretessmarkering i
registret.   Markeringen    anger    att    särskild
försiktighet  bör  iakttas  vid  bedömningen  av  om
uppgifter   om  personen  i  fråga  bör  lämnas  ut,
eftersom uppgifterna  kan omfattas av sekretess. För
att  markeringen  skall få  avsedd  effekt  får  den
regelmässigt  omfatta   samtliga   medlemmar  i  den
förföljdes hushåll.

Reglerna    om    kvarskrivning    återfinns     i
folkbokföringslagen  (1991:481).  Enligt 16 § får en
person  som av särskilda skäl kan antas  bli  utsatt
för    brott,    förföljelser    eller    allvarliga
trakasserier på annat sätt, om han har flyttat eller
avser att  flytta,  efter  ansökan  medges  att vara
folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten i högst
tre   år  (kvarskrivning).  Kvarskrivning  får  även
medges  den  utsatte  personens medflyttande familj.
Kvarskrivning beslutas av skattemyndigheten. Skyddet
vid kvarskrivning är inriktat på att hemlighålla den
förföljdes bostadsort och  verkliga  adress då skydd
med  stöd av sekretessreglerna bedöms otillräckligt.
Den kvarskrivne  är  i  folkbokföringen  registrerad
endast  med adress hos den skattemyndighet  som  har
beslutat om kvarskrivningen.
Bestämmelser om fingerade personuppgifter infördes
den 1 juli  1991  och regleras i lagen (1991:483) om
fingerade personuppgifter.  Enligt 1 § får en person
som är folkbokförd i landet medges att använda andra
personuppgifter  om  sig  själv   än   de   verkliga
(fingerade personuppgifter) om det finns en uppenbar
risk  att  personen  kan  bli  utsatt  för  särskilt
allvarlig  brottslighet  som  riktar  sig mot dennes
liv,  hälsa  eller  frihet.  Det  krävs  också   att
personen  inte  kan  ges tillräckligt skydd på annat
sätt.  När  ett  medgivande  att  använda  fingerade
personuppgifter har  givits registreras den som fått
medgivandet med bland  annat  fingerat  personnummer
och   namn  i  folkbokföringen.  Därifrån  förs   de
fingerade  uppgifterna vidare till bland annat olika
myndigheter     på     samma    sätt    som    andra
folkbokföringsuppgifter.   Den  som  fått  fingerade
personuppgifter   är  folkbokförd   under   de   nya
uppgifterna på den ort där hon eller han är bosatt.

Motionsyrkandet

I motion Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(båda fp) begärs att  personer  som  fått  fingerade
personuppgifter,         sekretessmarkering        i
folkbokföringen eller kvarskrivning  skall  ha  rätt
till  ekonomisk  ersättning  för  de  kostnader  som
uppkommer (yrkande 24 delvis).

Tidigare behandling

Utskottet  behandlade ett motsvarande motionsyrkande
våren  2001  (bet.   2000/01:LU19).   I  betänkandet
pekade utskottet på att  frågan  om  ersättning till
enskild    som    fått   fingerade   personuppgifter
behandlats i regeringens  proposition  2000/01:79 om
stöd   till  brottsoffer.  I  propositionen  anförde
regeringen att det i många fall kan vara skäligt att
en person  som  på grund av förföljelse tvingas byta
sin identitet får  ekonomisk  hjälp från staten. Det
kan  vara  kostnader  som har samband  med  byte  av
bostadsort  eller med försäljning  av  en  fastighet
eller bostadsrätt  och  kostnader  i samband med att
den enskilde måste byta arbete. Regeringen  erinrade
i  propositionen om att den i november 1999 beslutat
att uppdra åt Rikspolisstyrelsen att i samverkan med
Riksåklagaren,               Kriminalvårdsstyrelsen,
Domstolsverket  och Brottsoffermyndigheten  utarbeta
ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för
skydd    av   vittnen,    målsägande    och    andra
bevispersoner.  Uppdraget  hade redovisats genom att
en  rapport  överlämnats  till   regeringen  den  14
december 2000. I rapporten – som benämns  Nationellt
handlingsprogram för skydd av bevispersoner – lämnas
bl.a.   ett   förslag  till  en  lag  om  skydd  för
bevispersoner.  De  personer  som  omfattas av skydd
enligt  lagen  skall  kunna  erhålla ersättning  för
kostnader  för boende, uppehälle,  resor  och  andra
liknande  för  programmets  genomförande  nödvändiga
utgifter.    I     rapporten    understryks    också
nödvändigheten  av  att   samordna   det  skydd  som
föreslås   i   lagen   med   andra   åtgärder  såsom
sekretessmarkering,   kvarskrivning  och   fingerade
personuppgifter.

Regeringen anförde i  proposition  2000/01:79  att
det är viktigt att frågan om ersättning till dem som
är  i  behov av skydd behandlas uttömmande och i ett
sammanhang.    Detta   gjordes   enligt   regeringen
lämpligen inom ramen  för  den fortsatta beredningen
av förslaget om det nationella handlingsprogrammet.
Utskottet     kunde     för    sin    del     från
skadeståndsrättsliga utgångspunkter  inte  se  något
skäl för riksdagen att ta initiativ med anledning av
det   då  aktuella  motionsyrkandet,  och  avstyrkte
bifall till detta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  kan  nu  konstatera att regeringen den 13
december 2001 beslutat  att  tillkalla  en  särskild
utredare  med  uppgift  att  utforma  ramen  för ett
program  till  skydd  för  bevispersoner  m.fl.  och
föreslå den lagstiftning som behövs (dir. 2001:107).
Förslaget   skall   utformas   med   utgångspunkt  i
Rikspolisstyrelsens  rapport  från  den 14  december
2000 om ett nationellt handlingsprogram för skydd av
bevispersoner.  Utredaren  skall  överväga  hur  den
personkrets  som  kan  komma  att  omfattas  av  ett
skyddsprogram   skall   avgränsas.   Vidare    skall
utredaren  överväga frågan om ersättning skall kunna
lämnas till  bevispersoner och andra personer som är
i behov av skydd. Utredaren skall här ta hänsyn till
vad regeringen uttalat i proposition 2000/01:79 Stöd
till  brottsoffer  i  fråga  om  ersättning  för  de
personer  som  medges  rätt  att  använda  fingerade
personuppgifter m.m.

Enligt   utskottets   mening   bör  resultatet  av
utredningsuppdraget,  som  enligt  direktiven  skall
slutredovisas  senast  den  1 september  2003,  inte
föregripas   genom   någon   riksdagens   åtgärd   i
förevarande sammanhang. Riksdagen  bör  därför avslå
motion Ju450 yrkande 24 i denna del.


Reservationer



1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen (punkt 1)

av  Tanja  Linderborg och Tasso Stafilidis  (båda
v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L228.

Ställningstagande

Vi   vill   framhålla  att  det   sätt   på   vilket
försäkringsbolagen  reglerar ersättningen för skador
orsakade av våld mot  kvinnor  är av stor betydelse.
Försäkringsbolagens   undantag   i   villkoren   för
hemförsäkring   från   överfallsskyddet   utgör   en
diskriminering  mot  kvinnor, eftersom det är  klart
vanligare att kvinnor  utsätts  för våld i hemmet av
män     än     tvärtom.     Härigenom    legitimerar
försäkringsbolagen   en   ordning    med   bristande
jämställdhet  som  man  måste  skarpt  reagera  mot.
Enligt  vår  mening  är  det  av  största  vikt  att
försäkringsvillkoren  tar  hänsyn  till  och speglar
mäns och kvinnors situation. Regeringen måste därför
utarbeta  och  återkomma  med förslag till riksdagen
som inte gör det möjligt att  i försäkringsvillkoren
ha undantag från överfallsskyddet.

Vad som sålunda anförts bör riksdagen,  med bifall
till motion L228, som sin mening ge regeringen  till
känna.

2. Småföretagares försäkringsskydd (punkt 3)

av Viviann Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2001/02:L222.

Ställningstagande

Vi   vill   framhålla  betydelsen  av  att  enskilda
personer och  företag  är  skyddade  mot  brott, att
brottsförebyggande  arbete  fungerar samt att  brott
beivras och skador orsakade genom  brott ersätts. Vi
kan emellertid konstatera att det inte  längre är så
att  företag  alltid kan försäkra sig mot brott  som
inbrott   och   skade-görelse.   Många   småföretag,
särskilt  i Stockholm,  Göteborg  och  Malmö,  nekas
fortsatt försäkringsskydd  av  sina försäkringsbolag
efter  det  att  exempelvis  inbrott   förövats  mot
företaget.  Förhållandet  sätter  företagaren  i  en
mycket  svår  situation  med  risk att  verksamheten
måste   läggas   ned  på  grund  av  avsaknaden   av
försäkringsskydd.  Vi vill understryka vikten av att
företagandet skyddas  och  uppmuntras och att staten
har  ett  ansvar  för  hög  rättstrygghet  även  för
småföretagare.  Enligt  vår  mening   krävs  det  en
utredning   om  försäkringsbolagens  praxis   i   nu
aktuellt avseende  och  om  småföretagens situation,
vilken  skall  syfta  till  förslag  som  förbättrar
småföretagares försäkringsskydd.

Vad vi nu anfört bör riksdagen,  med  bifall  till
motion  L222,  som  sin  mening  ge  regeringen till
känna.

3. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
(punkt 5)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen   bifaller   därmed  motion  2001/02:MJ423
yrkande 14.

Ställningstagande

Vi   vill   framhålla  att  om   den   obligatoriska
trafikförsäkringen  ges ett utökat ekonomiskt ansvar
för personskador i trafiken  bör  det  leda till att
medborgarna och det allmänna får en klarare  bild av
de  samlade  kostnaderna  för  sådana skador. Likaså
tjänas,  enligt  vår  mening, det eftersträvansvärda
syftet  att  hänföra  verkliga  kostnader  till  det
ställe där de hör hemma.  Dessutom  är vi övertygade
om att försäkringsbolagens intresse av  att  i olika
former   medverka   till  att  stärka  säkerheten  i
trafiken  ökar  ju  större   andel   av  de  samlade
skadekostnaderna som belastar försäkringen.

Även andra fördelar torde, enligt vår mening, vara
att    vinna    med    ett    utökat    ansvar   för
trafikförsäkringen,           bl.a.           skulle
trafikförsäkringsbolagen  bli  direkt  engagerade  i
rehabiliteringsverksamheten.
Vi   kan   konstatera   att  Personskadekommitténs
överväganden i hithörande fråga  nu  är  föremål för
fortsatt   beredning.   Vår   uppfattning   är   att
beredningen bör leda till att regeringen lägger fram
förslag   till   ändring   av  trafikförsäkringen  i
enlighet med vad som anförts  i reservationen. Detta
bör riksdagen, med bifall till  motion MJ423 yrkande
14, som sin mening ge regeringen till känna.

4. Handläggningen av trafikskadeärenden
(punkt 7)

av Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och
Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion  2001/02:Sf376  och
bifaller    delvis   motionerna   2001/02:L283   och
2001/02:L323.

Ställningstagande

Vid  regleringen   av   trafikskador,   särskilt  de
svårbedömda   whiplashskadorna,   hamnar  ofta   den
trafikskadade       i       underläge       gentemot
försäkringsbolaget. Det har, enligt vår mening,  att
göra  med  att  försäkringsbolaget har tillgång till
fler läkare vid bedömningen  och  att bolagen numera
sällan beviljar juridiskt ombud till  den  drabbade.
Vi  vill  också  peka  på den beroendeställning  som
finns   mellan   försäkringsbolagets    läkare   och
försäkringsbolaget  och att denna läkares  bedömning
ofta får fälla avgörandet vid oenighet i bedömningen
mellan  honom  eller  henne   och   den  behandlande
läkaren.   Det   är   också   anmärkningsvärt    att
försäkringsbolagets   läkare   i  sin  funktion  som
sakkunnig    inte    står    under    tillsyn     av
Socialstyrelsen.

Mot denna bakgrund bör, som anförs i motion Sf376,
en  utredning  tillsättas  som uppmärksammar och ser
över  försäkringsbolagets  egna   läkares   roll   i
skaderegleringen   innefattande   frågor   om  deras
beroendeställning i förhållande till bolaget,  deras
medicinska    ansvar   och   vilken   vikt   som   i
skaderegleringen  tillmäts  dessa  läkares bedömning
jämfört med de behandlande läkarnas bedömning.
Vad  vi nu anfört bör riksdagen, med  bifall  till
motion Sf376  och  med  anledning av motionerna L283
och L323, som sin mening ge regeringen till känna.

5. Det allmännas skadeståndsansvar (punkt 8)

av Christel Anderberg  (m),  Henrik S Järrel (m),
Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och Petra
Gardos (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen  bifaller  därmed  motionerna 2001/02:L333
och  2001/02:N315  yrkande  2  samt   avslår  motion
2001/02:L280.

Ställningstagande

Vi  vill  framhålla  att  ett välfärdssamhälle  värt
namnet  också  måste  vara  ett   rättssamhälle  som
garanterar  sina  medborgare  skydd mot  kränkningar
från  det  allmänna.  Enligt vår mening  synes  dock
offer för felaktiga myndighetsåtgärder ha hamnat vid
sidan  av  rättvisans  skydd.   Det   borde   i  ett
rättsamhälle   vara   självklart  att  all  felaktig
myndighetsverksamhet skall  föranleda  att  drabbade
medborgare  hålls  skadeslösa.  Det finns emellertid
flera  exempel  på  att så inte är fallet.  Särskilt
vill  vi  uppmärksamma  det  rättsliga  skyddet  för
småföretagare.  I  dag  förekommer enligt vår mening
problem i detta hänseende  framför  allt på grund av
bristande rättssäkerhet i skattefrågor och vid osund
offentlig    konkurrens   samt    när   det   gäller
tillämpningen  av  miljölagstiftningen. Det kan vara
fråga  om  felaktiga  besked   från  myndigheten  om
reglers  och  kravs innehåll, om motstridiga  beslut
och beslut där  det  är  svårt  att  få  en uppenbar
rättelse till stånd.

Med  hänsyn  till  de brister som i dag förekommer
beträffande reglerna om  och  tillämpningen  av  det
allmännas  skadeståndsansvar anser vi att regeringen
bör vidta åtgärder i syfte att skydda företagare mot
rättsövergrepp  och  att  det  allmänna bättre skall
svara upp mot sitt skadeståndsansvar  vid  felaktiga
myndighetsåtgärder.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med  bifall
till  motionerna  L333  och  N315 yrkande 2 samt med
avslag på motion L280, som sin  mening ge regeringen
till känna.

6. Ersättning för sorg och saknad (punkt 10)

av Ana Maria Narti (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller  därmed motion Ju450 yrkande 24 i
denna del.

Ställningstagande

Jag anser att en särskild  rätt  till ersättning för
sorg  och  saknad  skall införas i skadeståndslagen.
Det argument som väger  särskilt tungt till stöd för
en  sådan  ordning är att det  i  rättstillämpningen
ställs  krav  på  att  de  psykiska  besvären  skall
bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.
Dessutom  kan  det,  enligt min mening, många gånger
upplevas som kränkande  för  en  anhörig att tvingas
föra  särskild  bevisning  i sådana frågor.  Med  en
schabloniserad  rätt till ersättning  för  sorg  och
saknad  kan den som  inte  vill  underkasta  sig  en
undersökning  av  de  egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka  känslor  och  de mer eller
mindre   definierbara  psykiska  påfrestningar   som
typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.

Vad som  sålunda anförts bör riksdagen, med bifall
till motion  Ju450  yrkande  24 i denna del, som sin
mening ge regeringen till känna.
Särskilda yttranden



1. Överfallsskyddet i hemförsäkringen

av Viviann Gerdin (c).

Jag   kan   konstatera   att  försäkringsbolagen   i
allmänhet  har gjort undantag  i  sina  villkor  för
hemförsäkring  när  det  gäller överfallsskyddet för
den situationen att försäkringstagaren  blir  utsatt
för våld i hemmet av närstående. Förutsättningen för
undantaget  är,  som  jag uppfattat det, att den som
utövat misshandeln eller  våldtäkten  är folkbokförd
på  samma adress som den skadedrabbade.  Enligt  min
mening  är  det  tveksamt  om  försäkringsvillkorens
innebörd i dessa hänseenden verkligen  nått  ut till
allmänheten  –  och särskilt kvinnorna – ordentligt.
Det är ju sålunda  från försäkringsrättslig synpunkt
viktigt för en kvinna  som bor kvar i hemmet och som
hotas av sin före detta  man  eller  sambo att denne
inte längre är folkbokförd på hennes adress.

Mot   denna   bakgrund  bör,  enligt  min  mening,
informationen  om   försäkringsvillkoren  i  berörda
hänseenden förbättras,  och  särskilt är det viktigt
att  kvinnor  på  ett  tydligt  sätt  informeras  om
innehållet i överfallsskyddet.

2. Patientskadelagen

av Tanja Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Tasso
Stafilidis (v) och Kjell Eldensjö (kd).

Vi   kan   konstatera   att   vissa   frågor   kring
patientskadelagen     och     lagens     tillämpning
uppmärksammats i olika sammanhang på sistone. Enligt
vår   mening  kan  invändningar  riktas  mot  lagens
utformning  i  vissa  delar och hur lagen tillämpas.
Det är därför viktigt att patientskadelagen nu skall
utvärderas,  och  vi  välkomnar   därför  utskottets
förslag  att  lagen  blir  föremål  för   Riksdagens
revisorers  granskning.   Inte  minst anser vi,  mot
bakgrund  av  vad  som  anförs  i  motion   L238  om
blodsmittades  situation,  att  det  är  viktigt att
patientskadelagens  preskriptionsregler  och   deras
tillämpning  blir  föremål  för  en utvärdering. Med
hänsyn   till   det   angelägna   i   ett   fullgott
patientskydd i detta och andra hänseenden bör,  vill
vi  understryka,  Riksdagens  revisorers  granskning
komma  i  gång  och  leda till resultat så fort  som
möjligt.


3. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen

av Christel Anderberg  (m),  Henrik S Järrel (m),
Berit  Adolfsson  (m),  Viviann Gerdin  (c),  Ana
Maria Narti (fp) och Petra Gardos (m).

Vår uppfattning är att det finns  skäl att reformera
trafikförsäkringen  på  det  sätt som  reservanterna
till Personskadekommitténs betänkande föreslagit. Om
sålunda den obligatoriska trafikförsäkringen ges ett
utökat ekonomiskt ansvar för personskador i trafiken
bör det leda till att medborgarna  och  det allmänna
får  en  klarare bild av de samlade kostnaderna  för
sådana skador. Likaså tjänas, enligt vår mening, det
eftersträvansvärda   syftet   att  hänföra  verkliga
kostnader till det ställe där de hör hemma. Dessutom
är vi övertygade om att försäkringsbolagens intresse
av  att  i  olika former medverka  till  att  stärka
säkerheten i  trafiken  ökar  ju  större andel av de
samlade skadekostnaderna som belastar  försäkringen.
Även  andra fördelar torde, enligt vår mening,  vara
att   vinna    med    ett    utökat    ansvar    för
trafikförsäkringen,           bl.a.           skulle
trafikförsäkringsbolagen  bli  direkt  engagerade  i
rehabiliteringsverksamheten.

En  förändring av det nuvarande systemet  i  denna
riktning  skulle,  enligt vår mening, minska antalet
personskadefall,  sänka   samhällets  kostnader  för
sjukvård, sjukersättningar  och  rehabilitering samt
avlasta statens budget.
Vi har valt att framföra vår uppfattning i form av
ett  särskilt  yttrande  och  avstår  därför  nu,  i
avvaktan  på  beredningen  av  Personskadekommitténs
betänkande,  från att reservera  oss till förmån för
motion MJ423 yrkande 14.
BILAGA

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:L202 av Anita Sidén och Cecilia Magnusson
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   ersättning   till
butiksinnehavare vid evenemang där staten  står  som
värd.

2001/02:L203 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs om att staten måste svara för
kostnader som drabbar personer efter kravaller.

2001/02:L222 av Lena Ek och Birgitta Carlsson (c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i   motionen   anförs   om   undersökning   och
förbättring      av      de      små      företagens
försäkringssituation i anledning av brott.

2001/02:L228 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen   begär   att  regeringen  återkommer  med
förslag  om  att det i  försäkringsavtal  inte  görs
undantag i fråga om våld i hem av närstående.

2001/02:L238 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag   till   ändring   av   patientskadelagens
preskriptionsregler.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
preskriptionsbestämmelsernas   tolkning   avseende
blodsmittade patienter.

2001/02:L280 av Siw Persson (-) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om skadestånd vid försvunna
akter och journaler.

2001/02:L283 av Ann-Marie Fagerström (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om behovet av en utredning om
handläggningen  av trafikskadeärenden,  bl.a.  efter
whiplash-skador.

2001/02:L299 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs   om   könsdiskriminerande
pensionsförsäkringar.

2001/02:L303 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som   i   motionen   anförs   om   att   stadga
Rättsskyddsnämndens oberoende från dömande instanser
och korporativa intressen.

2001/02:L305 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som  i  motionen  anförs  om  att  minska  det
korporativa  inslaget  i de nämnder som skall döma i
försäkringsersättningsfrågor.

2001/02:L320 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om  rätten till ersättning vid
brytandet  av  förment  latenta   sjukdomar  och  om
möjligheterna för omprövning.

2001/02:L323 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   anförs   i   motionen  om  att  förkorta
handläggningstiderna i trafikskadeärenden.

2001/02:L333 av Per Westerberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om betydelsen av
bättre rättssäkerhet för småföretagen.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  att  skydda
företagare och andra människor mot rättsövergrepp.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att skapa en
situation  där  staten  bättre  än i dag tar  sitt
skadeståndsansvar vid rättsövergrepp.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om att medverka till
att          förlikningsförhandlingar          och
skiljedomsförfarande  snabbt  inleds mellan staten
och drabbade företagare.

2001/02:Fi234 av Tullia von Sydow (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om behovet  av  att  vidta
erforderliga     åtgärder     för     att     stoppa
åldersdiskriminering i försäkringsbranschen.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

24.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.

2001/02:Sf376 av Viviann Gerdin (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om de trafikskadades
möjlighet att kunna erhålla ekonomisk kompensation
för bestående skador.

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
försäkringsläkarnas      beroendeställning     vid
bedömning av skadeersättning.

3.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
försäkringsläkaren  inte   har   något  medicinskt
ansvar, vilket bör ses över.

4.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  skillnaderna  i
ansvar   mellan   den   behandlande   läkaren  och
försäkringsläkaren, vilket bör ses över.

5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  behovet  av
utredning  i  syfte  att  förbättra  kvaliteten  i
skaderegleringsprocessen         genom         att
Socialstyrelsens      normer     omfattar     båda
läkarkategorierna.

2001/02:MJ423 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändring av trafikförsäkringen  enligt
vad i motionen anförs.

2001/02:N315 av Per Westerberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   bättre
rättssäkerhet för småföretagen.