Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande
2001/02:KUU2
EU:s framtidsfrågor
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet dels regeringens
skrivelse 2001/02:115 EU:s
framtidsfrågor, dels ett antal
motionsyrkanden inom samma sakområde.
I en bakgrundstext beskrivs den
pågående framtidsdebatten inom EU samt
det Europeiska konventet och dess mandat
och arbete.
Den svenska inställningen i debatten om
EU:s allmänna inriktning bör enligt
utskottet vägledas av tre principer:
· en pragmatisk grundhållning
snarare än ett politiskt slutmål,
·
· en därav följande nedtoning av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
· stöd för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Ordningen för den kommande
fördragsrevisionen först ett brett
konvent, därefter en traditionell
regeringskonferens och sist godkännande
av alla medlemsstater, i enlighet med
deras konstitutionella regler och
traditioner ger enligt utskottet en god
kombination av bred förankring, hög
legitimitet och konstitutionell
stringens. Tillsättandet av EU 2004-
kommittén bidrar ytterligare till
förankringen.
Konventets sammansättning och mandat
motsvarar i bärande delar vad som i
tidigare utskottsbetänkanden ansetts
önskvärt. Utskottet välkomnar att
kandidatländerna fullt ut deltar i
arbetet.
Det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet är i grunden positivt
inställt till en förenkling av fördragen.
Vad benämningen konstitution beträffar är
terminologi inte den springande punkten
för utskottet. Utskottet är inte
övertygat om att det är möjligt att
föreskriva en förenklad ändringsprocedur
för någon del av ett grundfördrag eller
en konstitution.
I betänkandet understryks att EU i sitt
beslutsfattande skall uppfylla högt
ställda krav på rättssäkerhet och respekt
för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Sverige bör med
all kraft verka för att EU eller EG kan
anslutas till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Att göra EU:s stadga för
grundläggande rättigheter bindande kan
studeras, försåvitt Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna och den
praxis som utvecklats i anslutning till
denna konvention kan värnas.
Dagens system för avgränsning av
kompetenser mellan EU och medlemsstaterna
är, enligt utskottet, rimligt.
Befogenheterna anges i fördraget, men på
ett flexibelt sätt som tillåter en
försiktig utveckling och som garanterar
det nationella valet av beslutsnivå inom
landet. De nationella parlamentens
möjlighet till påverkan av den egna
regeringens agerande bör utgöra fokus för
diskussionen om dessa parlaments roll
inom EU-systemet. Utskottet är tveksamt
till värdet av en andra kammare inom
Europaparlamentet.
Den nuvarande institutionella
strukturen är en lämplig grund för
diskussioner om förbättringar. Utskottet
uppmärksammar den processen för
reformering av ministerrådet och
Europeiska rådet där bl.a. Sveriges
statsminister agerat. Tiden är nu mogen
för öppna möten när rådet agerar
lagstiftare. Det är viktigt att
ansträngningar görs inom det begränsade
utrymme som finns för att se vilka nya
områden som kan bli föremål för
omröstning med kvalificerad majoritet.
Detta kan övervägas för de sakfrågor som
i dag ligger inom tredje pelaren.
Utskottet avstyrker eller anser
besvarade motioner om en
utträdesparagraf, om EU:s
jordbrukspolitik och försvarspolitik samt
motioner som syftar till ett övergripande
svenskt program, med mellanstatlig
inriktning, för EU:s framtid.
De svenska representanterna i
Europeiska konventet har ett personligt
mandat, vilket i betänkandet betecknas
som liggande i konventets och i
riksdagens intresse.
Huruvida folkomröstning i Sverige bör
genomföras i samband med
fördragsändringar inom EU-samarbetet får
avgöras från fall till fall.
Till betänkandet finns fogat 21
reservationer och 7 särskilda yttranden.
Samtliga partier som inte står bakom
utskottets ställningstaganden beträffande
övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning, dvs. (m), (v), (kd), (c),
(fp) och (mp) , redovisar i separata
reservationer respektive partis
inställning i den delen. Flera partier
reserverar sig också mot de
ställningstaganden utskottet gör i frågor
rörande kompetensfördelning och
subsidiaritet [(m), (v), (c), (fp) och
(mp)] respektive institutionernas roller
och beslutsfattande [(v), (kd), (c), (fp)
och (mp)].
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Regeringens skrivelse
2001/02:115 EU:s framtidsfrågor
Riksdagen lägger regeringens
skrivelse 2001/02:115 EU:s
framtidsfrågor till handlingarna.
2. Övergripande frågor om EU:s
allmänna inriktning
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K3
yrkandena 2, 3 och 6 samt 2001/02:U302
yrkandena 8 och 10 besvarade med vad
utskottet anfört. Riksdagen avslår
motionerna 2001/02:K427 yrkande 5,
2000/01:U511 yrkande 3, 2001/02:K369
yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301
yrkande 3 samt 2001/02:K86 yrkande 4.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (v)
Reservation 3 (kd)
Reservation 4 (c)
Reservation 5 (fp)
Reservation 6 (mp)
3. EU-systemets legitimitet
beredning inför fördragsändringar
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K427
yrkande 8 samt 2001/02:U302 yrkande 9
och 2001/02:K88 yrkande 2 besvarade
med vad utskottet anfört. Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K3 yrkande 4
samt 2001/02:K88 yrkandena 4 och 9.
Reservation 7 (mp)
4. Framtidskonvent och nästa
regeringskonferens
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (delvis) och 2001/02:K86
yrkande 2 besvarade med vad utskottet
anfört.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K2
yrkande 3.
5. Fördragsstrukturen
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K3 yrkande 1, 2001/02:K426
yrkande 1, 2001/02:U302 yrkande 11,
2001/02:U301 yrkande 5, 2001/02:K86
yrkande 5, 2001/02:K62 yrkande 6
(delvis), 2001/02:K87 (delvis) samt
2001/02:U302 yrkande 14 besvarade med
vad utskottet anfört. Riksdagen avslår
motion 2001/02:K427 yrkande 9
(delvis).
Reservation 8 (v, mp)
Reservation 9 (fp)
6. Grundläggande rättigheter
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K236
yrkande 6, 2001/02:U303 yrkande 17
(delvis), 2001/02:K426 yrkandena 8
och 9, 2001/02:U302 yrkande 17
samt 2001/02:U301 yrkande 7 besvarade
med vad utskottet anfört. Riksdagen
avslår motion 2001/02:K427 yrkande 10.
Reservation 10 (v, mp)
7. Kompetensfördelning och
subsidiaritet
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K426 yrkandena 5 och 6,
2001/02:U301 yrkande 4 samt
2001/02:K213 besvarade med vad
utskottet anfört. Riksdagen avslår
motionerna 2001/02:K87 (delvis),
2001/02:U302 yrkande 13, 2001/02:K369
yrkande 2 samt 2001/02:K427 yrkande 9
(delvis).
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (v, mp)
Reservation 13 (c)
Reservation 14 (fp)
8. De nationella parlamentens
roll i EU:s beslutsfattande
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:K85
yrkande 3, 2001/02:K86 yrkande 10 samt
2001/02:U302 yrkande 19 besvarade med
vad utskottet anfört.
9. Institutionernas roller
Riksdagen förklarar motionerna
2000/01:K398 yrkande 5, 2000/01:U510
yrkande 10, 2001/02:K3 yrkande 5,
2001/02:K62 yrkande 6 (delvis),
2001/02:K85 yrkande 2 (delvis),
2001/02:K86 yrkandena 7, 8 och 12,
2001/02:K87 (delvis), 2001/02:U301
yrkandena 8, 9, 10 och 13 samt
2001/02:U303 yrkande 17 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K274
yrkande 3, 2000/01:K333, 2000/01:U511
yrkandena 4 och 21, 2001/02:K86 yrkande
9, 2001/02:K88 yrkandena 6 och 7 samt
2001/02:K428 yrkandena 5 och 6.
Reservation 15 (v, mp)
Reservation 16 (c)
Reservation 17 (fp)
10. Institutionernas
beslutsfattande
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U302 yrkandena 12 och 15,
2000/01:U510 yrkande 5, 2001/02:K426
yrkandena 2, 3 och 25, 2001/02:K85
yrkande 2 (delvis), 2001/02:U301
yrkandena 11, 12, 14, 15 och 22,
2001/02:U303 yrkande 17 (delvis),
2001/02:Sf216 yrkande 14 samt
2000/01:U510 yrkande 4 besvarade med
vad utskottet anfört.
Reservation 18 (kd)
Reservation 19 (fp)
11. Vissa sakfrågor
Riksdagen förklarar motion
2001/02:K88 yrkande 11 besvarad med
vad utskottet anfört. Riksdagen avslår
motionerna 2001/02:K428 yrkande 4,
2001/02:K88 yrkandena 3 och 5 samt
2000/01:U507 yrkande 1.
Reservation 20 (v, mp)
12. Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K85 yrkande 1, 2001/02:K86
yrkandena 1, 3 och 6, 2001/02:K87
(delvis) samt 2001/02:U301 yrkande 6
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motionerna
2001/02:K268, 2001/02:K427 yrkande 7
samt 2001/02:K369 yrkande 5.
Reservation 21 (v, mp)
13. Folkomröstningar, m.m.
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K88 yrkande 1 samt
2001/02:K369 yrkande 4 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motion 2000/01:U507
yrkande 2.
Stockholm den 21 maj 2002
På sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Per Unckel (m), Urban Ahlin
(s), Göran Magnusson (s), Bertil Persson
(m), Sören Lekberg (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Barbro Hietala
Nordlund (s), Inger René (m), Birgitta
Ahlqvist (s), Pär Axel Sahlberg (s), Lars
Ohly (v), Holger Gustafsson (kd), Göran
Lennmarker (m), Marianne Samuelsson (mp),
Marianne Andersson (c) och Karl-Göran
Biörsmark (fp).
Därutöver har följande ledamöter
deltagit i ärendets beredning: Berndt
Ekholm (s), Anders Bengtsson (s), Carina
Hägg (s), Mats Einarsson (s) och Jan-Erik
Ågren (kd).
2001/02
KUU2
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Bakgrund
Det europeiska samarbetet har utvecklats
successivt under lång tid. Under EU:s och
dess föregångares närmare 50-åriga
historia har en diskussion förts om vart
samarbetet är på väg. Därför är den
framtidsdebatt som nu förs sedan ett par
år inte unik till sitt tema. Vad som dock
är nytt är att debatten strukturerats och
blivit en del av förberedelserna inför en
kommande regeringskonferens, med syfte
att fokusera den konferensen just på
framtidsfrågorna.
Utgångspunkten för denna strukturerade
debatt är en förklaring (nr 23) om
unionens framtid, som antogs av stats-
och regeringscheferna vid
regeringskonferensen i Nice i december år
2000 den konferens som slutförde
förhandlingarna om Nicefördraget (jfr
regeringens proposition 2001/02:8 samt
betänkande 2001/02:KUU1 av sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet).
Niceförklaringen bifogas detta betänkande
som bilaga 2. Den innehåller en kort
bakgrundsbeskrivning och slår fast att en
ny regeringskonferens skall sammankallas
under år 2004. Vid denna skall bl.a. fyra
frågor, som räknas upp i förklaringens
punkt 5, behandlas. Punkt 5 lyder:
5. I denna process bör bland annat
följande frågor behandlas:
Frågan om hur man skall upprätta och
därefter upprätthålla en mer exakt
avgränsning av Europeiska unionens och
medlemsstaternas befogenheter som
överensstämmer med
subsidiaritetsprincipen.
Vilken ställning den i Nice
proklamerade Europeiska unionens
stadga om de grundläggande
rättigheterna skall ha, i enlighet med
slutsatserna från Europeiska rådet i
Köln.
En förenkling av fördragen för att
göra dem tydligare och lättare att
förstå, utan att deras innebörd
ändras.
De nationella parlamentens roll i
den europeiska strukturen.
Regeringskonferensen förklarade att den,
genom att ta upp dessa frågor, erkände
behovet av att föra unionen och dess
institutioner närmare medlemsstaternas
medborgare. De svenska och belgiska
ordförandeskapen gavs i uppdrag att, i
samarbete med kommissionen och med
medverkan av Europaparlamentet, uppmuntra
till debatt med alla berörda parter. Den
diskussionen inleddes med en officiell
ceremoni i Bryssel den 7 mars 2001. Vid
Europeiska rådets möte i Göteborg i juni
2001 diskuterades uppföljningen av
Niceförklaringen vidare och det beslöts
att de fortsatta övervägandena borde
innefatta skapandet av ett öppet forum
eller konvent. För svensk del tillsatte
regeringen i april 2001 en parlamentarisk
kommitté, EU 2004-kommittén, som beskrivs
ingående i avsnitt 1.2 nedan.
Europeiska kommissionen lämnade den 25
april 2001 ett meddelande om vissa
aspekter på debatten om EU:s framtid
(Kom(2001) 178 slutlig). Där förespråkas
ett konvent som metod för förberedelserna
av nästa regeringskonferens. Vid sitt
möte i Stockholm den 22 maj 2001 uttalade
sig COSAC1, i ett bidrag till Europeiska
rådet, för att ett konvent borde
sammankallas som en del av
förberedelserna för regeringskonferensen
2004. Även Europaparlamentet uttalade sig
för en sådan metod (resolution 31 maj
2001). Frågan berördes också vid ett
flertal tillfällen i ministerrådet under
hösten 2001 (informella
utrikesministermötet i Genval/Bryssel den
8 september samt allmänna rådets möten
den 29 oktober, 19 november och 10
december). Europeiska rådet tog upp saken
vid sitt informella möte i Gent den 19
oktober 2001 och vid sitt möte i
Laeken/Bryssel den 1415 december samma
år.
Vid Europeiska rådets möte i Laeken
antogs en förklaring om unionens framtid,
den s.k. Laekenförklaringen (bifogas i
sin helhet, bilaga 3). Europeiska rådet
enades där om att sammankalla ett konvent
för att förbereda nästa
regeringskonferens. Laekenförklaringen
innehåller tre delar. En allmän del som i
generella termer beskriver den politiska
bakgrunden till EU:s framtidsdebatt, en
analyserande del med ett stort antal
frågeställningar att ta upp samt det
formella tillsättandet av Europeiska
konventet. Frågorna som ställs i del två
sammanfaller delvis med de fyra
grundläggande frågor som ställdes i Nice,
men går även utöver dessa.
Laekenförklaringen ger mandat och
grundläggande strukturer för konventets
arbete. Texten lyder:
I sin strävan att säkerställa en så
bred och öppen förberedelse som
möjligt av nästa regeringskonferens
har Europeiska rådet beslutat att
sammankalla ett konvent som består av
de mest framträdande deltagarna i
debatten om unionens framtid. Mot
bakgrund av det föregående kommer
detta konvent att få till uppgift att
dryfta väsentliga problem som unionens
framtida utveckling för med sig och
att undersöka de olika tänkbara
lösningarna. Europeiska rådet har
utsett Valéry Giscard d''''''''''''''''''''''''''''''''Estaing till
ordförande samt Giuliano Amato och
Jean-Luc Dehaene till vice ordförande
för konventet.
Sammansättning
Utöver ordföranden och hans två vice
ordförande skall konventet bestå av 15
företrädare för medlemsstaternas stats-
eller regeringschefer (1 per
medlemsstat), 30 ledamöter av de
nationella parlamenten (2 per
medlemsstat), 16 ledamöter av
Europaparlamentet och två företrädare
för kommissionen. Kandidatländerna
kommer att delta i full omfattning i
konventets diskussioner. De kommer att
vara representerade på samma villkor
som medlemsstaterna (en företrädare
för regeringen och två ledamöter av
det nationella parlamentet) och delta
i överläggningarna, dock utan att
kunna förhindra en konsensus som
utkristalliserar sig mellan
medlemsstaterna. Konventets ledamöter
kan endast vid frånvaro låta sig
ersättas av suppleanter. Dessa utnämns
på samma sätt som de ordinarie
ledamöterna. Konventets presidium
skall bestå av ordföranden, de två
vice ordförandena för konventet och
nio av konventets ledamöter
(företrädarna för alla de regeringar
som under konventet innehar
ordförandeskapet för rådet och det
tillträdande ordförandeskapet, två
företrädare för de nationella
parlamenten, två företrädare för
Europaparlamentets ledamöter och två
företrädare för kommissionen).
Följande skall inbjudas som
observatörer: tre företrädare för
Ekonomiska och sociala kommittén
tillsammans med tre företrädare för
arbetsmarknadens parter i Europa; för
Regionkommittén sex företrädare (som
skall utses av Regionkommittén bland
regionerna, städerna och de regioner
som har lagstiftande behörighet); EU-
ombudsmannen. Ordföranden för
domstolen och ordföranden för
revisionsrätten har rätt att yttra sig
på uppmaning av konventets presidium.
Diskussionernas varaktighet
Konventet kommer att hålla sin
inledningssession den 1 mars 2002. Vid
det tillfället väljer det sitt
presidium och arbetssätt.
Diskussionerna kommer att avslutas
efter ett år, i god tid så att
ordföranden för konventet kan lägga
fram resultatet för Europeiska rådet.
Arbetssätt
Ordföranden förbereder de inledande
diskussionerna i konventet genom att
dra lärdomar av den offentliga
debatten. Presidiet spelar en
pådrivande roll och lägger en första
grund för konventets verksamhet.
Presidiet kan anlita kommissionens
tjänster och konsultera experter som
det självt väljer beträffande alla
tekniska spörsmål som det anser kräver
en närmare undersökning. Det kan bilda
särskilda grupper i detta syfte. Rådet
kommer att fortlöpande hålla sig
underrättat om diskussionerna i
konventet. Ordföranden för konventet
avlägger vid varje Europeiskt råd
muntlig rapport om diskussionernas
utveckling, och kan på så sätt
samtidigt ta del av stats- eller
regeringschefernas uppfattningar.
Konventet kommer att församlas i
Bryssel. Konventets debatter och alla
officiella handlingar är offentliga.
Konventet använder unionens elva
arbetsspråk.
Slutdokument
Konventet kommer att studera de olika
frågorna. Det skall upprätta ett
slutdokument som kan innehålla
antingen olika alternativ, med
angivande av det stöd som alternativen
har fått, eller rekommendationer om
enighet föreligger. Tillsammans med
resultatet från de nationella
debatterna om unionens framtid kommer
slutdokumentet att tjäna som
utgångspunkt för diskussionerna i
regeringskonferensen, som fattar de
slutgiltiga besluten.
Konventets 105 ledamöter och 102
suppleanter framgår av förteckningen i
bilaga 4. Det kan där noteras att ett
medlemsland (Portugal) har bytt ut sin
regeringsrepresentant, något som inte
varit en förutsedd möjlighet i
Laekenförklaringen, men som inte
konventet eller andra medlemsstater
motsatt sig. Riksdagen företräds i
konventet av Sören Lekberg (s) och Göran
Lennmarker (m) som ordinarie ledamöter
samt Kenneth Kvist (v) och Ingvar
Svensson (kd) som suppleanter. Riksdagens
representanter har utsetts av
riksdagsstyrelsen. Regeringen företräds
av vice statsminister Lena Hjelm-Wallén
som ordinarie ledamot och
förbundssekreteraren i Socialdemokratiska
ungdomsförbundet Lena Hallengren som
suppleant.
Konventet påbörjade sitt arbete den 28
februari vid en högtidlig session i
Bryssel. Det har konstituerat sig och
bekräftat ett presidium, vars
sammansättning tolv ledamöter och en
adjungerad deltagare från
kandidatländerna framgår av bilaga 5.
Konventet har en tidsplan för sina möten
under resten av året (bilaga 6) samt en
uppsättning procedurregler som benämns
arbetsmetoder (bilaga 7).
Fredagen den 12 april anordnade
utrikesutskottet och EU-nämnden, i
samarrangemang med EU 2004-kommittén, en
offentlig utfrågning om EU:s
framtidsfrågor i förstakammarsalen i
riksdagen. I utfrågningen deltog Michel
Barnier, ledamot av Europeiska
kommissionen med ansvar för bl.a.
framtidsfrågorna och en av kommissionens
två företrädare i framtidskonventet.
Utfrågningen leddes av utrikesutskottets
ordförande Urban Ahlin (s) och i den
efterföljande paneldebatten deltog
riksdagens två ledamöter av konventet
Sören Lekberg och Göran Lennmarker (m)
samt Berit Andnor (s), ordförande i EU
2004-kommittén.
Enskilda medborgare och företrädare
från olika intressen gavs möjlighet att
komma till tals inför framtidsdebatten
genom att företrädare för organisationer,
folkrörelser och universitetsvärlden
inbjöds att närvara under utfrågningen.
Allmänheten kunde följa utfrågningen och
debatten från åhörarplats. Genom
annonsering i dagspress och genom
meddelande på riksdagens hemsida kunde
allmänheten även bidra med underlag till
frågor till kommissionsledamoten Barnier
och panelen, via en för tillfället
upplagd elektronisk postadress eller via
brev.
En utskrift av utfrågningen bifogas
detta betänkande i bilaga 8.
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
I skrivelsen 2001/02:115 lämnar
regeringen information om det konvent som
skall förbereda EU:s nästa
regeringskonferens år 2004 och den
pågående debatten om EU:s framtid,
baserat på Nice- och
Laekenförklaringarna. Skrivelsen
redovisar även kortfattat regeringens
aktuella utgångspunkter i några av dessa
frågor, utan att därmed föregripa
Sveriges ståndpunkter i den kommande
regeringskonferensen.
Under rubriken EU:s grundvalar
diskuteras frågor kring överstatlighet
och mellanstatlighet, samt begreppen
konstitution och fördrag. Här anger
regeringen som utgångspunkt att de
nuvarande fördragen mycket väl kan ses
som en författning, men att EU:s
beslutsformer likväl inte kan jämföras
med en stats. Medlemsstaternas nationella
parlament kommer att förbli de främsta
bärarna av demokratisk legitimitet. Det
avgörande är enligt regeringen inte
frågan om EU skall ha en författning
eller inte, utan vilken författning och
vilken kompetensfördelning man vill ha.
Utgångspunkten för konventets arbete bör
vara vilka uppgifter som EU skall utföra,
vilka politikområden som bör utvecklas
och vilka möjligheter som måste tas till
vara. Därefter bör diskuteras vilka
institutionella redskap EU behöver för
dessa uppgifter. Dessa utgångspunkter bör
vara styrande för vilka frågor som tas
upp i nästa regeringskonferens och därmed
även för arbetets uppläggning i
konventet.
I skrivelsen anges vidare regeringens
utgångspunkterna för
kompetensfördelningen mellan EU och
medlemsstaterna. Den nuvarande
kompetensfördelningen betecknas som
utvecklad som ett dynamiskt system bundet
till EG:s uppgifter och mål. Genom att
medlemsstaterna i stor utsträckning
behållit parallell kompetens, och
därutöver även behållit vissa möjligheter
att agera, är det svårt att fastställa en
exakt och statisk uppdelning. En alltför
precis ansvarsfördelning skulle dessutom
kunna tvinga medlemsstater att ändra sina
grundlagar och inrikespolitiska
traditioner. En tydligare distinktion
skulle kunna vara av värde, men får inte
leda till vare sig att centrala delar av
det existerande gemensamma regelverket
urholkas eller att dynamiken i
utvecklingen av EU-samarbetet går
förlorad.
Den rådande övergripande maktbalansen
mellan EU:s institutioner har, enligt
regeringens bedömning i skrivelsen, i
huvudsak fungerat väl under en lång tid
och bör utgöra bas även för framtiden.
Regeringen är samtidigt öppen för förslag
som kan bidra till ett högre
valdeltagande i Europaparlamentet.
Sverige verkar för ett regelverk som
främjar en kultur av öppenhet inom EU. En
stärkt yttrandefrihet för EU-
tjänstemännen bör enligt regeringen
fördragsfästas och offentliga rådsmöten
hållas i större utsträckning, särskilt
vid behandling av lagstiftningsfrågor.
I skrivelsen framhålls att iInflytande
för de nationella parlamenten bäst uppnås
bäst genom granskning av regeringarnas
agerande i rådet. Om nya former för de
nationella parlamentens medverkan skall
skapas, bör dessa ha nära anknytning till
parlamentens dagliga arbete.
Sverige bör, enligt regeringen, vara
öppet för en diskussion om att samla de
centrala bestämmelserna i ett särskilt
grundfördrag. Svårigheter saknas dock
inte, och kompetens får inte överföras
till europeisk nivå utan att detta har
godkänts av medlemsstaternas nationella
parlament. Regeringens inställning till
stadgan för grundläggande rättigheter har
framför allt präglats av hänsyn till
Europakonventionens ställning och
riskerna för oklarheter och olika praxis
mellan Europadomstolen och EG-domstolen.
Regeringen ifrågasätter om stadgan i sin
nuvarande form är tillräckligt tydlig för
att kunna inkorporeras i fördraget. En
förutsättning för inkorporering är att
förhållandet till Europakonventionen
reglerats på ett tillfredsställande sätt.
Regeringen avser att verka för att EG
eller EU uttryckligen ges behörighet att
ansluta sig till Europakonventionen för
de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna.
Regeringen har för avsikt dels att
återkomma till riksdagen i en andra
skrivelse efter konventets avslutande,
dels att sända ut konventets slutprodukt
om tillräcklig tid härför finns på
remiss.
Utskottet
1 EU:s allmänna inriktning
1.1 Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning
Utskottets överväganden i korthet
Den svenska inställningen i debatten om
EU:s allmänna inriktning bör vägledas
av tre principer:
· en pragmatisk grundhållning
snarare än ett politiskt slutmål,
·
· en därav följande nedtoning av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
· stöd för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (v), 3
(kd), 4 (c), 5 (fp) och 6 (mp).
Bakgrund
Europeiska unionen är inte en
statsbildning, men inte heller uppbyggd
enligt traditionell form för
mellanstatlig samverkan. EU är, såsom
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet framhöll i betänkande
2000/01:KUU1, en organisation av nytt
slag sui generis med inslag av både
överstatlighet och mellanstatlighet.
Unionen bygger på principen om tilldelade
befogenheter, och det är medlemsstaterna
själva som är herrar över fördragen. Det
är alltså medlemsstaterna som har det
avgörande inflytandet över EU:s
utveckling. Detta framhölls i det nämnda
betänkandet som en väsentlig utgångspunkt
för den fortsatta debatten om EU:s
framtid och om EU:s legitimitet.
Samtidigt bör det hållas i minnet att
EU inte är statiskt, utan dynamiskt. EU
ger genom sina beslutsformer möjlighet
till utveckling och förändring. EU-
samarbetet har också vuxit i omfattning,
genom en fortlöpande breddning och
fördjupning, i försiktig takt, jämfört
med vad som förutsågs då Romfördraget
skrevs: breddning, genom att nya
samarbetsområden förts till
gemenskapsnivån; fördjupning, genom att
redan befintliga samarbetsområden blivit
föremål för nya beslutsformer med mer
överstatlig karaktär, t.ex.
majoritetsröstning. Alla sådana
förändringar där samarbetet blivit mer
omfattande, och där ny kompetens
överförts från nationell beslutsnivå till
överstatlig, har skett via
fördragsändringar som godkänts av
samtliga medlemsstaters parlament.
Det finns emellertid också exempel på
områden delar av Euratomfördraget där
ett gemensamt beslutsfattande som
förutsetts av fördragsherrarna aldrig
omsatts i verklig handling. Genom att
beslutad överföring av beslutanderätt
därmed blivit obsolet har frågorna i
praktiken åternationaliserats.
Den dynamiska karaktär hos EU-projektet
som beskrivs ovan svarar också mot en
ofta citerad passus i ingressen till
Romfördraget, där fördragsfäderna säger
sig fast beslutna att lägga grunden till
en allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska folken. Denna passus har
varit bidragande till den debatt som
uppstått, från tid till annan, om
huruvida det finns ett politiskt slutmål
för den europeiska integrationsprocessen
(en finalité politique med en ofta
använd fransk term). Debatten om EU:s
framtid är därför en blandning av dels
sådana bidrag som baseras på en tydlig
bild av ett sådant slutmål, dels sådana
bidrag som baseras på en pragmatisk syn
på EU. Det gör ibland att olika
debattörer får svårt att mötas.
Några av de motionsyrkanden som
behandlas i detta betänkande ger vid
handen att motionärerna önskar slå fast
ett tydligare slutmål, en finalité
politique. Andra motionsyrkanden och
uttalanden i frågan anger emellertid en
samsyn kring ett stöd för, eller
åtminstone en acceptans av, den rådande
ordningen: ett pragmatiskt EU, med just
den blandning av överstatlighet och
mellanstatlighet som medlemsstaterna från
tid till annan finner önskvärd.
Vanliga begrepp i debatten
Debatten om ett slutmål för EU-projektet
blir svår att följa genom att olika
debattörer har olika utgångspunkter i
själva grundfrågan om ett sådant slutmål
bör slås fast eller ej. Dessutom
föreligger viss begreppsförvirring när
det gäller de begrepp som används i
debatten. Olika debattörer lägger in
olika tolkningar. Orden federal och
federalism är typiska för detta
problem. Dessa begrepp har, för att
anföra ett exempel, helt olika betydelse
i tysk debatt på delstatsnivå och i
brittisk EU-debatt. I tysk debatt står
federalism regelmässigt för en balans i
makt och kompetens mellan tre
lagstiftningsnivåer (europeisk,
nationell, delstatlig). En
decentralisering av makt ned till
delstatsnivå ses ofta som den praktiska
konsekvensen. I Storbritannien används
begreppet federalism, särskilt av EU-
skeptiker, för att beskriva en extrem
integration, med en centraliserad
superstat som mål, alltså i praktiken
motsatsen till den förstnämnda
tolkningen.
Här skall därför några av de vanligaste
termerna analyseras översiktligt.2 EU-
debatten har lånat terminologi från både
folkrätten och statsvetenskapen, och
begreppen och deras tolkningar skiljer
sig ibland mellan dessa två vetenskapliga
discipliner (och i någon mån även inom
respektive disciplin).
Begreppet stat används dels för att
känneteckna territoriella enheter som
är internationellt erkända som
självständiga (och som därmed utgör
folkrättsliga aktörer), dels för att
beteckna ett centralt system av
myndigheter. En nation är en grupp
människor som upplever sig ha en
gemensam identitet. Centralt för
framväxten av känslan av en gemensam
identitet i nationen är en
(föreställd) gemensam historia och
kultur. I begreppet nationalstat
sammanfaller stat och nation. Staten
som organisation inrymmer befolkningen
som en historisk-kulturell gemenskap.
Nationalstaten är också en ideologisk
modell för nationsbyggande som hävdar
att den nationella gemenskapen och det
statliga territoriet bör sammanfalla.
En stat kan organiseras på olika sätt.
Kännetecknande för en enhetsstat är
att statens alla eventuella
undernivåer (t.ex. kommuner) är
underordnade den centrala makten. I en
förbundsstat eller federation är den
verkställande och lagstiftande makten
delad mellan centralregeringen och
delstaterna. Uppdelningen av
suveräniteten är vanligen inskriven i
en konstitution, som anger vilka typer
av beslut som kan fattas av centrala
myndigheter respektive av delstaterna.
En federal stat kan inrymma flera
olika nationalitetsgrupper, som i
t.ex. Schweiz och Kanada. Federalism
som statsform är en mellanform mellan
statsförbund (se nedan) och
enhetsstat. Den gör det möjligt att
hantera vissa frågor centralt med
bevarandet av regional autonomi och
karaktär, men förutsätter samtidigt
ett kritiskt mått av sammanbindande
faktorer. Tvister om
kompetensfördelningen mellan delstater
och centralregering har ofta
hänskjutits till en särskild domstol
(som Högsta domstolen i USA eller
tyska Bundesverfassungsgericht).
I ett statsförbund eller en
konfederation har enhetsstater gått
samman i en allians. Statsförbundet
har gemensamma beslutande organ men
den formella suveräniteten ligger
fortfarande hos de enskilda
medlemsstaterna. Kännetecknande för
statsförbund brukar vara att
enhällighet krävs för gemensamma
beslut. De ingående staterna har med
andra ord vetorätt, varför
konfederationen som begrepp kan sägas
bygga på avsaknad av överstatliga
inslag. Det finns historiska exempel
på konfederationer. De amerikanska
delstater som utkämpade frihetskriget
mot den brittiska kolonialmakten
bildade 177688 en konfederation.
Denna hade en egen armé, egen valuta,
ingick fördrag med Frankrike och
mottog britternas kapitulation. Efter
kriget ombildades konfederationen till
en federal stat. Under det amerikanska
inbördeskriget bröt sig emellertid de
amerikanska sydstaterna loss 1861 och
bildade en konfederation.
Konfederationer eller statsförbund har
historiskt visat sig vara instabila.
En del har upplösts, andra har
vvergått till federationer (såsom
Schweiz och USA).
Internationella organisationer är en
samlingsbeteckning på både
mellanstatliga sammanslutningar och
sammanslutningar av icke-statlig
karaktär, med medlemmar i olika
länder. Förenta nationerna är ett
exempel på en mellanstatlig
internationell organisation. Röda
korset, Amnesty och Greenpeace är icke-
statliga internationella
organisationer. Karaktäriserande för
internationella organisationer är att
de vanligtvis har ett högsta
beslutande organ bestående av
företrädare för medlemmarna. En
internationell organisation kan vara
överstatlig enligt definitioner som
bl.a. brukar innehålla krav på att de
beslut som fattas blir direkt gällande
för enskilda rättssubjekt i de
deltagande staterna, utan medverkan av
de egna statsorganen. Ett annat
element i överstatlighet är att beslut
blir bindande för alla medlemsstater
utan att dessa har vetorätt. FN och EU
är två exempel på organisationer med
överstatliga drag. Ett samvälde kan
sägas vara en internationell
organisation bestående av
självständiga stater. Exempel på
samvälden är det brittiska samväldet
och Oberoende staters samvälde (OSS),
dvs. de stater som tidigare var
republiker i Sovjetunionen.
Konstitution eller författning är
begrepp som hämtar sin definition ur
statsrätten, inte folkrätten. En
konstitution innehåller principerna
för en stats styrelse, framför allt
för de högsta statsorganens
upprättande och verksamhet. Särskilda
bestämmelser brukar gälla för hur
författningen skall ändras. Den
närmare tolkningen av vad en
konstitution är och hur den fungerar
skiljer sig åt mellan olika länder med
olika politiska strukturer och
traditioner. Termen konstitution är
därför inte enhetligt tolkad, och den
kan också användas t.ex. som
beteckning för stadgarna i vissa
kyrkliga samfund. Den har då den mer
allmänna betydelsen grundtext.
Ett fördrag, eller traktat med en
annan term, är en internationell
överenskommelse som sluts mellan två
eller flera folkrättssubjekt, vanligen
stater. Fördragens ingående,
ikraftträdande, efterlevnad, tolkning,
ogiltighet, ändring, upphörande m.m.
regleras i Wienkonventionen om
traktaträtten från 1969. Vanliga
tillfällen då fördrag upprättas är vid
avslutandet av krig (såsom Westfaliska
freden), upprättandet av
internationella organisationer (såsom
FN) eller ingåendet av allianser
(såsom Nato).
Medborgarskap är ursprungligen ett
rättsligt bindande förhållande mellan
en stat och en individ.
Medborgarskapet uppstår antingen
automatiskt, t.ex. vid födelse, eller
efter ansökan. Medborgarskapet innebär
normalt vissa rättigheter och
skyldigheter. Genom
Maastrichtfördraget tillskapades inom
EU begreppet unionsmedborgarskap som
beteckning på det faktum att en person
är medborgare i något av EU:s
medlemsländer. Unionsmedborgarskapet
är ett slags paraplymedborgarskap,
som inte utsläcker eller ersätter de
nationella medborgarskapen. Begreppet
har begränsad rättslig verkan och får
sägas ha till stora delar symbolisk
karaktär.
Regeringen
Regeringen anger i skrivelse 2001/02:115
under rubriken EU:s grundvalar (s. 9 f.):
I framtidsdebatten diskuteras ofta om
EU bör bli mer överstatligt eller mer
mellanstatligt. I sammanhanget kommer
ofta begrepp som federalism och
konstitution upp. Ett problem för
debatten är att olika aktörer lägger
in mycket skilda betydelser i dessa
båda begrepp. Det torde dock stå klart
att ingen medlemsstat vill gå så långt
i federal riktning att EU:s
institutioner får befogenhet att
själva, och utan godkännande av de
nationella parlamenten, tilldela
unionen nya beslutsbefogenheter på
medlemsstaternas bekostnad. Vissa
debattörer är ganska nöjda med
nuvarande balans, medan andra anser
att EU bör låna drag från den tyska
modellen (förbundsstatsmodellen) eller
bilda en federation mellan
nationalstater.
Under rubriken Svenska utgångspunkter i
samma avsnitt drar regeringen sedan bl.a.
slutsatsen att de enskilda
medlemsstaterna kommer att förbli en
viktig del av identiteten och att de
nationella parlamenten kommer att förbli
de främsta bärarna av den demokratiska
legitimiteten. Oavsett hur ett framtida
fördrag kommer att benämnas (grundlag,
författning, etc.) måste medlemsstaterna
förbli fördragets herrar.
För att ytterligare belysa regeringens
syn på huruvida EU bör ha ett politiskt
slutmål eller inte kan ledning hämtas ur
ett tal som statsministern höll i oktober
2001 inför studenter vid Humboldt-
universitetet i Berlin. Liksom i andra
sammanhang inom ramen för
utrikesrelationer är ett sådant linjetal
att uppfatta som en regeringens
ståndpunkt. Statsministern uttalade bl.a.
följande:
EU:s utmaningar är många. Det kräver
ökat samarbete i EU, och mer
samordnade åtgärder. Vi möter dessa
utmaningar från en styrkeposition.
Unionen kommer att växa, och det
innebär anpassning. Men anpassning i
huvudsak byggd på de strukturer vi har
i dag. (Kursiverat här.)
Motionerna
I motion 2001/02:K87 (delvis) av Per
Unckel m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om utgångspunkter för
Sveriges hållning under EU:s
framtidsarbete.
Motionärerna hänvisar i denna del till
vad de betecknar som principen om den
begränsade statsmakten och anser att det
bör finnas två utgångspunkter för hur EU
skall fungera. Den ena är att det inte
bör vara lätt att ge EU ny kompetens.
Medlemsländerna bör noga betänka sig
innan de överlåter till EU att ta
ansvaret för nya uppgifter. Den andra
utgångspunkten är att EU, när unionen väl
fått ett sådant ansvar, faktiskt måste ha
möjlighet att fullfölja sin uppgift.
Motionärerna delar regeringens
uppfattning att samarbetet i EU fortsatt
skall vila på mellanstatlig grund, men
framhåller att när väl nya uppgifter
tilldelats EU genom mellanstatliga
överenskommelser frågorna skall kunna
lösas genom överstatliga beslut. EU-
samarbetet bör inte utvecklas i
ytterligare mellanstatlig riktning en
stark ställning för institutionerna
ligger tvärtom inte minst i de mindre
medlemsstaternas intresse.
I motion 2001/02:K3 av Alf Svensson
m.fl. (kd) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om gemenskapsmetoden,
som motionärerna ställer mot den
mellanstatliga metoden. Motionärerna
anser att den s.k. gemenskapsmetoden,
dvs. ett lagbaserat samarbete med
gemensamma regelverk, kontrollerade av
starka institutioner med fastlagda
uppgifter, är nödvändig för att EU skall
fungera. Institutionerna, inte minst
kommissionen, behövs för att värna
fördragen och de små ländernas rätt.
Gemenskapsmetoden måste därför stärkas
gentemot den rent mellanstatliga metoden.
Den mellanstatliga metoden innebär enligt
motionärerna att makten och inflytandet
hamnar hos ministerrådet, där beslut
fattas med enhällighet bakom lyckta
dörrar, och med en mycket nedtonad roll
för kommissionen. Resultatet är en
långsam och sluten beslutsprocess,
präglad av urvattnade kompromisser.
Vidare begärs i motionen yrkande 3 ett
tillkännagivande om att EU:s tre pelare
bör integreras. Motionärerna anser att
alla politikområden bör omfattas av samma
regler, i stället för dagens
svårförklarliga uppdelning i tre pelare.
Uppdelningen är inte funktionell, då
flera områden i andra och tredje pelarna
kräver ett fördjupat samarbete. Sverige
bör vid kommande fördragsändringar sträva
efter en integration av EU:s nuvarande
tre pelare. Det bör ske inom ramen för en
ny konstitution.
I samma motion yrkande 6 begärs ett
tillkännagivande om att slå vakt om de
små ländernas ställning. Sverige bör
enligt motionärerna fortsatt arbeta för
att de små ländernas ställning inte
ytterligare försvagas vad gäller
röstfördelningen i rådet,
mandatfördelningen i Europaparlamentet
och kommissionens sammansättning.
I motion 2001/02:U302 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande om EU:s inriktning på
ett smalare men effektivare EU. För att
uppnå ett sådant bör enligt motionärerna
institutionernas roll och utveckling ses
över, vilket är ett långsiktigt arbete.
Vidare begärs i samma motion (yrkande 10)
ett tillkännagivande om att regeringen
bör initiera en bred debatt om EU:s
beslutsstruktur när det gäller relationen
överstatlighet, mellanstatlighet och
federalism.
Motionärerna anser att mellanstatlighet
på ett ytligt plan kan uppfattas som den
mera demokratiska samarbetsformen, där
varje deltagande part har vetorätt och
kan tvinga fram kompromisser, men att det
snart visar sig att den oinskränkta
vetorätten tvingar fram förhandlingar i
slutna rum. Internationell diplomati har
alltid handlat om mellanstatlighet och
kan knappast sägas kännetecknas av
öppenhet och folkligt deltagande. De
anför vidare att federalism inget säger
om vilka beslut som bör hanteras på
respektive nivå. I praktiken har
emellertid federala stater (t.ex. USA,
Schweiz och Tyskland) kommit att vara
starkt decentraliserade, medan i
diskussionen om EU:s framtid uttrycket
federalism i stället har använts för att
kräva ytterligare centralisering av
beslutsfunktioner.
Flera motioner är kritiska till dagens EU
och önskar se mer av mellanstatlighet i
beslutsfattandet. I motion 2001/02:K427
av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 5
begärs ett tillkännagivande om att
regeringen i EU bör vara kritisk till
EU:s federala utveckling och verka för en
mellanstatlig utveckling. Motionärerna
hänvisar till de s.k. linjetal som under
år 2001 hållits om unionens framtid och
anser att Sverige inte funnits med i
debatten. De anser att riksdagen bör
uttala sitt stöd för ett mellanstatligt
samarbete och statsministerns
antifederalistiska hållning.
I motion 2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att en prioriterad
fråga för Sverige bör vara den hur EU kan
omvandlas till att i högre grad vara ett
mellanstatligt samarbete.
Sven Bergström m.fl. (c) begär i motion
2001/02:K369 yrkande 4 (delvis) ett
tillkännagivande om att utifrån ett brett
rådslag bland folkrörelser och
organisationer utarbeta ett i huvudsak
mellanstatligt alternativ till
federalismen för ett alleuropeiskt
samarbete.
I motion 2001/02:U301 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att EU bör utvecklas
mot en form av federalt system.
Federalism bygger enligt motionärerna på
principen att maktdelningen mellan
unionen och medlemsstaterna regleras i
grundlag. Ett sådant system innebär en
tydligt markerad makt- och
ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna
och unionen. Fördelningen slås fast i en
europeisk författning som därigenom utgör
ett värn mot centralistiska tendenser.
I motion 2001/02:K86 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om ett federalt system i
EU (yrkande 4). Motionärerna anser att
regeringen i skrivelsen försöker skjuta
ifrån sig de grundläggande frågorna om
EU:s framtid genom att endast redogöra
för svårigheterna med att reda ut olika
begrepp, som federalism och konstitution.
Regeringen bör enligt motionärerna
erkänna att unionens utveckling på många
håll gått i federal riktning de senaste
åren och föra en saklig debatt om dessa
frågor. Motionärerna förordar en form av
ett federalt system i EU. Den centrala
makten bör begränsas till de
gränsöverskridande frågorna och
huvuddelen av alla politiska frågor ligga
kvar hos medlemsländerna.
Utskottets överväganden
Som framgår av de varierande
utgångspunkterna hos olika motionärer
finns det betydande skillnader i tolkning
och uppfattning av de begrepp som ligger
till grund för diskussionen om EU:s
framtid. Det finns inte heller någon
grundläggande enighet i frågan om det
önskvärda i att försöka fastslå ett
politiskt slutmål för EU:s utveckling
eller ej. Dessa skillnader i synsätt och
utgångspunkt i den svenska debatten har
en motsvarighet på europeisk nivå.
I stället för att försöka mejsla ut
någon allmän formel, baserat på begrepp
med så oklar tolkning, väljer utskottet
en pragmatisk linje. Utskottet stöder
därför regeringens grundläggande
utgångspunkt såsom den formuleras i
regeringsskrivelsen och i statsministerns
uttalande om en utveckling i huvudsak
byggd på de strukturer vi har i dag. EU-
samarbetet bör enligt utskottet således
även i fortsättningen vila på
mellanstatlig grund, men när väl nya
uppgifter tilldelas EU genom
mellanstatliga överenskommelser skall
där så anses önskvärt beslutsfattandet
kunna ske med kvalificerad majoritet.
Den grundhållning utskottet därmed vill
slå fast kan sammanfattas i tre punkter,
nämligen:
· pragmatik snarare än ett
politiskt slutmål,
·
· en därav följande nedtoning av
terminologibegreppsfrågorna samt
·
· stöd för den rådande ordningen
för EU:s grundvalar, såsom dessa beskrivs
i regeringsskrivelsen.
·
Baserat på detta resonemang drar
utskottet slutsatsen att det saknas
anledning för riksdagen att ge regeringen
några tillkännagivanden i frågan.
Utskottet anser därför att motionerna
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:K3 (kd)
yrkandena 2, 3 och 6 samt 2001/02:U302
(c) yrkandena 8 och 10 kan besvaras med
vad utskottet anfört. Utskottet avstyrker
motionerna 2001/02:K427 (v) yrkande 5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande 3 samt 2001/02:K86 (fp) yrkande
4.
1.2 EU-systemets legitimitet beredning
inför fördragsändringar
Utskottets överväganden i korthet
Ordningen för den kommande
fördragsrevisionen först ett brett
konvent, därefter en traditionell
regeringskonferens och sist godkännande
av alla medlemsstater, i enlighet med
konstitutionella regler och traditioner
ger en god kombination av bred
förankring, hög legitimitet och
konstitutionell stringens. Regeringens
åtgärd att tillsätta EU 2004-kommittén
bidrar ytterligare till förankringen.
Jämför reservation 7 (mp).
Bakgrund
Sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet behandlade i sitt
betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor synen på legitimitet inom
EU. Utskottet yttrade där att det i den
allmänna debatten ofta framförs kritik
mot EU för bristande legitimitet eller
bristande demokrati. Kritiken gäller
såväl resultaten av EU:s verksamhet som
formerna för verksamheten. En del av
kritiken hänger samman med den bristande
transparensen, varmed inte avses bara
brist på insyn utan också allmänt
svårbegriplig beslutsgång. Utskottet
hänvisade till Maktutredningen, som
framhöll demokratins allmänna tanke vara
att medborgarna skall ha lika rätt att
påverka samhällets gemensamma
angelägenheter och att det därmed finns
ett direkt samband mellan demokrati och
makt. Demokratin kan enligt utredningen
ses som en uppsättning kriterier för
samhällets maktfördelning, och den
faktiska maktstrukturen kan i större
eller mindre grad avvika från demokratins
ideal.3 Demokrati kan anses handla
ytterst om en teknik för att uppnå
samhällsfred i ett fritt samhälle och
erbjuda en möjlighet att på ett legitimt
sätt hantera givna sociala konflikter.
Med demokratisk förankring avses
möjligheten att på olika politiska
arenor erhålla politiskt stöd, dvs.
legitimitet för den förda politiken.4
EU 2004-kommittén
Regeringen har beslutat tillsätta en
parlamentarisk kommitté (SB 2001:01, dir.
2001:35), som antagit namnet EU 2004-
kommittén. Detta skall ses mot bakgrund
av EU:s regeringschefers uppmaning i Nice
att anordna nationella medborgardebatter
om EU:s framtidsfrågor inför nästa
regeringskonferens 2004. Kommittén har i
uppdrag att:
· stimulera en bred offentlig
debatt om EU,
·
· öka kunskapen om EU och EU:s
framtidsfrågor,
·
· skapa kontaktytor mellan den
svenska debatten om EU och motsvarande
debatt i övriga europeiska länder,
·
· sammanställa analyser av de
frågor som kan komma att behandlas vid
regeringskonferensen samt
·
· analysera aktuella
frågeställningar samt rapportera om
medborgarnas inställning och förslag
beträffande EU:s framtidsfrågor.
·
Regeringen betonar i direktiven att
kommittén inte har till uppgift att
föreslå svenska ståndpunkter i
regeringskonferensen. Det är regeringens
ansvar att i samråd med riksdagen lägga
fast dessa. Detta hindrar inte att
kommittén, när så är lämpligt, kan göra
bedömningar som är av värde vid
beredningen av svenska ståndpunkter.
Kommittén har en sammanlagd budget på
30 miljoner kronor för de tre åren, varav
sammanlagt 15 miljoner kronor enligt
planen skall fördelas i projektbidrag
till t.ex. föreningar och skolor som vill
arbeta med EU:s framtidsfrågor. Förutom
att fördela projektbidrag bedriver
kommittén också egen verksamhet, som är
inriktad på att stimulera ökad kunskap
och en bred allmän debatt om EU och EU:s
framtidsfrågor. Kommittéledamöterna
kommer att vara aktiva som talare,
skribenter, m.m. Samlingsnamnet för all
verksamhet som bedrivs i kommitténs namn
är EU-stafetten.
Kommitténs webbplats, www.eu2004.se,
hålls tillgänglig för debatten om EU:s
framtidsfrågor. Där skall man kunna hitta
grundläggande information, läsa om
bidragsprojekten samt läsa om EU-debatten
i Sverige, i övriga EU-länder och i
kandidatländerna. En särskild
medborgarpanel med 100 utvalda personer
har i uppdrag att föra en debatt via
Internet om EU:s framtidsfrågor. Panelen
bidrar till att stimulera debatten
huvudsakligen på kommitténs webbplats
genom löpande publicering av deras
debattinlägg. Kommittén har också valt
att i form av en länsstafett fokusera
på ett län i taget, med start i augusti i
år. Under den månad som ett visst län
innehar denna stafettpinne kommer
initiativ att tas till
informationskampanjer, till länsvisa
omröstningar via Internet samt till
särskilda projekt. Ett material riktat
till gymnasieskolans elever skall tas
fram och de centrala framtidsfrågorna
kommer att sammanfattas i en handfull
skrifter.
Motionerna
Det finns ett flertal motionsyrkanden som
i någon mening berör frågan om hur EU:s
demokratiska legitimitet kan stärkas
eller bevaras. Några motionärer
understryker därvid vikten av att
fördragsändringar kräver enhällighet
mellan medlemsstaterna. I motion
2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel m.fl.
(m) begärs ett tillkännagivande om
utgångspunkter för Sveriges hållning
under EU:s framtidsarbete. Motionärerna
framhåller att de och regeringen är
överens om att medlemsstaterna skall
förbli fördragens herrar. I motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om
att regeringen i EU skall verka för
beslutsformerna att fördragsändringar
även fortsättningsvis skall antas med
enhällighet.
Kritik mot hur regeringskonferenserna
fungerat framförs i motion 2001/02:K3 av
Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4, där
motionärerna begär ett tillkännagivande
om att regeringskonferenserna i framtiden
bör ersättas av processer med
konstitutionella regler för ändringar och
tillägg. I motion 2001/02:U302 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkande 9 begärs ett
tillkännagivande om att grunden för den
offentliga makten är att ett samhälle
skall byggas underifrån. Var besluten
skall fattas måste avgöras av närheten
till dem som berörs och av om det går att
fatta beslutet på just den nivån. EU bör
inriktas på att bygga och främja fred
samt garantera rättssäkerhet för sina
medborgare.
I motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida
(mp) begärs ett tillkännagivande om att
konventets förslag skall skickas ut på en
mycket bred remissomgång till
folkrörelser, organisationer, kommuner
och regioner, både i medlemsländer och
ansökarländer (yrkande 2). Motionären
välkomnar konventmodellen men anser att
debatten måste bli bredare och att olika
modeller måste presenteras innan beslut
fattas i regeringskonferensen. Även
uppfattningen hos dem som kritiserar EU:s
federalistiska utveckling måste få komma
fram. I samma motion yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att alla EU-fördrag
som innebär att mer makt förs över från
nationell nivå till EU-nivå principiellt
skall underställas medborgarna i en
folkomröstning. Enligt motionären visar
det faktum att den irländska befolkningen
röstade nej till Nicefördraget på det
folkliga motstånd som finns mot den
odemokratiska fördragsändringsprocessen
inom EU.
Motionären föreslår vidare (yrkande 9)
att EU:s fördrag diskuteras fram genom
följande process.
En utredning av oberoende
representanter från alla europeiska
länder (inte bara EU-länder) tillsätts
med uppgift att sammanställa ett stort
antal skisser till ett lagomsamarbete
för hela Europa. Skisserna beställs av
t.ex. universitet, folkrörelser och
enskilda.
Sammanställningen skickas sedan
på remiss till kommuner, regioner och
folkrörelser i hela Europa med en
remisstid på förslagsvis två år.
Slutredigeringen uppdras åt ett
alleuropeiskt konvent.
Slutförslaget underställs
samtliga länder, och varje europeisk stat
och självstyrande region skall ha full
frihet att, exempelvis genom
folkomröstning, ansluta sig eller avstå.
Utskottets överväganden
Beslutet att inrätta Europeiska konventet
innebär att de frågor som kan förutses
bli aktuella vid nästa regeringskonferens
blir föremål för en gedigen, öppen
debatt. Utskottet välkomnar detta, inte
minst mot bakgrund av diskussionerna om
legitimitet.
Utskottet noterar att åtgärder även
vidtagits för att inom Sverige främja
debatten i dessa frågor, i synnerhet den
verksamhet som EU 2004-kommittén
bedriver. Detta välkomnas. Den inriktning
som beslutats för EU 2004-kommitténs
arbete tillgodoser i stor utsträckning de
förslag och synpunkter som framförts i
motionerna när det gäller bred förankring
av konventsarbetet samt av den
slutprodukt som konventet lämnar till
regeringskonferensen.
Det saknas, enligt utskottets mening,
anledning att göra avsteg från principen
att fördragsändringar skall förhandlas
fram genom en regeringskonferens.
Utskottet delar därmed regeringensnoterar
att regeringen har samma grundläggande
syn på medlemsstaterna som fördragets
herrar. Hur godkännande av dessa
fördragsändringar sedan beslutas
nationellt är inte en fråga för EU, utan
för varje medlemsstat för sig.
Den ordning som därmed utkristalliserat
sig för den kommande fördragsrevisionen
först ett brett konvent, därefter en
traditionell regeringskonferens och sist
godkännande av alla medlemsstater, i
enlighet med konstitutionella regler och
traditioner ger, enligt utskottets syn,
en god kombination av bred förankring,
hög legitimitet och konstitutionell
stringens.
Utskottet anser att de krav som väckts i
motionsyrkanden syftande till att befästa
medlemsstaterna som fördragens herrar får
anses redan tillgodosedda.
Motionerna 2001/02:K87 (m) (delvis) och,
2001/02:K427 (v) yrkande 8 kan därför
besvaras med vad utskottet anfört. Även
motionerna, 2001/02:U302 (c) yrkande 9
samt 2001/02:K88 (mp) yrkande 2 kan
besvaras med vad utskottet anfört.
Motionerna 2001/02:K3 (kd) yrkande 4 samt
2001/02:K88 (mp) yrkandena 4 och 9
avstyrks.
1.3 Framtidskonventet och nästa
regeringskonferens
Utskottets överväganden i korthet
Konventets sammansättning och mandat
motsvarar i bärande delar vad som i
tidigare utskottsbetänkanden ansetts
önskvärt. Utskottet välkomnar att
kandidatländerna fullt ut deltar i
arbetet.
Bakgrund
Riksdagen har vid två tillfällen det
senaste året behandlat formerna för
förberedelse av nästa regeringskonferens,
utifrån dels betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor, dels betänkande
2001/02:KUU1 Nicefördraget. Det var vid
tiden för det senare betänkandet redan
klart att något slags brett konvent
skulle sammanträda under 2002 och början
av 2003 för att debattera
framtidsfrågorna. Konventet fick kort
därefter sin utformning och ett öppet
formulerat mandat genom den s.k.
Laekenförklaringen, som beskrivs i
regeringens skrivelse och som i sin
helhet finns som bilaga till skrivelsen.
I båda de åberopade betänkandena
betonas vikten av en bred diskussion
inför nästa regeringskonferens. I
betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor understryks därvidlag att
allmänheten och intresseorganisationer
måste ges ordentligt utrymme för
åsiktsutbyte innan ställningstaganden
görs som sedan kan uppfattas som
bindande. Möjligheterna till
remissbehandling i de olika frågorna bör,
underströk utskottet då, tas till vara.
Detta måste kompletteras med en mer
formaliserad debatt bland företrädare för
medlemsstaterna och EU:s institutioner, i
en form som också ger utrymme för
företrädare för kandidatländerna. En ram
för denna mer formaliserade del av
debatten kunde, framhöll utskottet i
betänkande 2001/02:KUU1 Nicefördraget,
utgöras av ett konvent. Utskottet
förutsatte att ett sådant konvent skulle
arbeta under stor öppenhet. I fråga om
konventets sammansättning uttrycktes den
principiella inställningen att konventet
i huvudsak skulle baseras på de
nationella parlamenten och låta dessa
vara brett representerade. Konventets
arbetsmetoder borde vidare ge
företrädarna för de nationella
parlamenten tillräckligt utrymme också
för deras ordinarie parlamentariska
uppdrag och för samråd i de frågor som
diskuteras i konventet. Särskilda
sekretariatsresurser förutsågs också
behöva avsättas inom konventets ram för
de nationella parlamentens räkning. Ett
eget kvalificerat och i förhållande till
EU:s institutioner självständigt
sekretariat måste stå till konventets
förfogande.
Dagordningen för konventet berördes
också av utskottet. Den måste inte
nödvändigtvis begränsas till de frågor
som uttryckligen nämnts i
Niceförklaringen. Konventet borde ha
möjlighet att debattera även angränsande
frågor och dess arbete borde mynna ut i
ett brett underlag som gav olika
lösningar på de problem som
regeringskonferensen sedan kommer att ha
att arbeta med. Utskottet underströk att
det slutligen är en uppgift för
regeringskonferensen att förhandla fram
det fördrag som skall underställas
medlemsstaterna för ratificering.
Sedan utskottet uttalade detta har, som
redan framgått, Europeiska rådet i
Laekenförklaringen beslutat om grunderna
för konventets arbete. Det konvent som
tillsatts har fått en sammansättning där
nationella parlament, om man räknar in
både medlemsstaternas och
kandidatländernas representanter, har
övervägande representation. Mandatet är
öppet formulerat och bredare än de fyra
institutionella frågor som väcktes i
Niceförklaringen. Konventets arbete skall
utmynna i ett slutdokument som enligt
Laekenförklaringen kan innehålla
antingen olika alternativ, med angivande
av det stöd som alternativen har fått,
eller rekommendationer om enighet
föreligger. Detta slutdokument kommer
att vara en del av beslutsunderlaget för
den följande regeringskonferensen som,
understryks det i Laekenförklaringen,
fattar de slutgiltiga besluten.
Kandidatländernas villkor i konventet
beskrivs i Laekenförklaringen enligt
följande:
Kandidatländerna kommer att delta i
full omfattning i konventets
diskussioner. De kommer att vara
representerade på samma villkor som
medlemsstaterna (en företrädare för
regeringen och två ledamöter av det
nationella parlamentet) och delta i
överläggningarna, dock utan att kunna
förhindra en konsensus som
utkristalliserar sig mellan
medlemsstaterna.
Texten innebär att kandidatländerna fullt
ut deltar i konventets arbete, dock inte
fullt ut i dess beslut. Den enda
inskränkningen handlar om möjligheten att
förhindra en framväxande konsensus
rörande beslutsförslag eller texter.
Deras ställning har ytterligare stärkts
genom ett beslut av konventet att låta
kandidatländerna nominera en representant
som permanent adjungerad ledamot av
konventets presidium.
Till konventet har knutits ett forum
för bred debatt med företrädare för det
civila samhället samt ett sekretariat som
fått sin organisatoriska planering inom
ministerrådssekretariatet, men som
arbetar oberoende direkt för konventet.
Inom ramen för konventets arbete kommer
ett särskilt ungdomskonvent att
arrangeras. Detta ungdomskonvent, som
skall involvera 207 unga från hela
Europa, kommer att rapportera till det
formella konventet.
Regeringen
Regeringen redovisar i skrivelsen i
korthet konventets sammansättning,
tidsplan, arbetsmetod och finansiering.
Det civila forum som skall arbeta
parallellt med konventet omnämns. I fråga
om den fortsatta processen efter
konventets avslutande anför regeringen
dels att den har för avsikt att återkomma
till riksdagen i en andra skrivelse efter
konventets avslutande, dels att
konventets slutprodukt om tiden medger
det kommer att skickas på remiss. I
denna del hänvisar regeringen till
riksdagens tillkännagivande rörande
förberedelsearbetet inför nästa
regeringskonferens.
Motionerna
I motion 2001/02:K87 (delvis) av Per
Unckel m.fl. (m) framhålls att konventets
förslag, tillsammans med andra idéer som
kommer fram under förberedelseprocessen,
skall ge underlag för den följande
regeringskonferensen. Enligt motionärerna
finns det gott om tid att överväga de
eventuella grundlagsändringar som nya
fördrag beslutade i en regeringskonferens
år 2004 kan aktualisera, för att beslut i
dessa skall kunna tas i anslutning till
valet år 2006.
I motion 2001/02:K86 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) yrkande 2 begärs ett
tillkännagivande om att konventet ges
meningsfulla mandat. Motionärerna
framhåller betydelsen av att tiden fram
till nästa regeringskonferens präglas av
en bred och meningsfull diskussion och
debatt så att konferensen inte leder till
en ny sista-minuten-runda som i Nice med
kompromisser och kohandel bakom stängda
dörrar.
Margit Gennser (m) begär i motion
2001/02:K2 yrkande 3 ett tillkännagivande
för regeringen att den bör verka för
specifika, i motionen angivna
förändringar av Nicefördraget.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar att konventets
sammansättning och mandat i bärande delar
motsvarar vad sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottet i tidigare
betänkanden ansett önskvärt. Det har en
övervägande representation av nationella
parlamentariker, ett sekretariat som är
politiskt om än inte organisatoriskt
fristående och ett mandat som är brett
och öppet formulerat. Konventets eget
beslut att inkalla ett separat
ungdomskonvent, utöver samverkan med ett
forum för det civila samhället, är
välkommet.
Utskottet välkomnar att
kandidatländerna beretts möjlighet att
fullt ut delta i konventets arbete.
Genom konventets sammansättning och
arbetsmetod har enligt utskottets mening
förutsättningar skapats för den breda
debatt och det väl förankrade underlag
inför den kommande regeringskonferensen
som får sägas ha varit syftet.
Regeringens ovan nämnda åtgärd att
tillsätta EU 2004-kommittén kompletterar
detta.
Regeringen har tillkännagivit sin
avsikt att avge en särskild skrivelse
inför nästa regeringskonferens samt att,
om tiden så medger, sända förslaget på
remiss. Detta är i enlighet med
riksdagens tidigare framförda vilja.
Motion 2001/02:K87 (delvis) (m) och
motion 2001/02:K86 (fp) yrkande 2 kan
besvaras med vad utskottet anfört.
Det saknas anledning att diskutera en
omförhandling av Nicefördraget eller
vilka förhandlingspositioner Sverige
skulle inta vid en sådan omförhandling.
Motion 2001/02:K2 (m) yrkande 3 avstyrks
därför.
2 EU:s framtida uppbyggnad
2.1 Fördragsstrukturen
Utskottets överväganden i korthet
Utskottet är i grunden positivt
inställt till en förenkling av
fördragen. Vad benämningen konstitution
beträffar, är terminologi inte den
springande punkten. Utskottet är inte
övertygat om att det är möjligt att
föreskriva en förenklad
ändringsprocedur för någon del av ett
grundfördrag eller en konstitution.
Jämför reservationerna 8 (v, mp) och 9
(fp).
Bakgrund
EU är uppbyggt på mellanstatlig grund,
men med överstatliga inslag, vilket
beskrivits i avsnitt 1.1 ovan. EU vilar
på ett antal folkrättsliga fördrag som
godkänts av alla medlemsstater i enlighet
med deras konstitutionella regler, vilket
regelmässigt innebär att alla
medlemsländernas nationella parlament
skall godkänna en fördragsändring, och
att folkomröstningar ibland hålls i vissa
länder. Det får därför betecknas som
politiskt och juridiskt komplicerat, och
omgärdat av starka formkrav, att ändra i
EU:s grundtexter. Likväl har det funnits
ett behov av att fortlöpande utveckla det
europeiska samarbetet. För att möjliggöra
den utvecklingen har ändringar vidtagits
i den grundläggande fördragsstrukturen,
men det är bara vid tre tillfällen som
helt nya grundfördrag tillkommit. Först
1951, då det första grundfördraget
skrevs: Parisfördraget, som inrättade den
europeiska kol- och stålgemenskapen.
Sedan 1957, då de två Romfördragen
skapade dåvarande EEG samt Euratom, vid
sidan av Parisfördraget. Slutligen 1991 i
Maastricht, då ett unionsfördrag ingicks
och skapade EU, jämte vad som då
utvecklats till EG. Därutöver har vid mer
än ett dussin tillfällen nu senast i
Nice år 2000 mer eller mindre
ingripande förändringar i de existerande
grundfördragen beslutats, eller tillägg
gjorts, utan att därför något nytt
grundfördrag tillkommit.
Detta att medlemsstaterna ofta valt att
detaljändra i existerande fördrag snarare
än att skriva något helt nytt är, mot
bakgrund av den komplicerade
förändringsproceduren, naturligt.
Medlemsstaterna har regelmässigt sökt
genomföra sina politiska önskningar med
minsta möjliga ingripanden i själva
grundtexterna. Men detta har haft ett
pris: helheten och överblicken har blivit
lidande i ett system som i dag kan
beskrivas som ett lapptäcke av
fördragsändringar. Strukturen blir inte
nämnvärt mer lättillgänglig när
Parisfördraget om några månader formellt
upphör att gälla.5
Det är därför naturligt att en debatt
förts, från tid till annan, om att med
ett Alexanderhugg lösa upp den nuvarande,
komplicerade fördragsstrukturen för att
ersätta denna med något helt nyskrivet,
eller nyredigerat, och mer
sammanhängande. I debatten har några
olika förslag förts fram om hur man
skulle kunna skapa en mer lättillgänglig
fördragsstruktur. Tre huvudtankar har
utkristalliserats. Den första går ut på
att redigera om de existerande
grundfördragen så att de får en mer
samlad uppställning och blir lättare att
hitta i. Den andra huvudtanken är att
grundfördragen, för att tydliggöra deras
ställning och funktion, skulle benämnas
konstitution i stället för fördrag
(eller, som ett mellanting, den term som
bl.a. framtidskonventets ordförande
Valéry Giscard dEstaing valt att
använda, ett konstitutionellt fördrag).
Benämningen konstitution skulle i så fall
stå för samma slags grundtext som dagens
fördrag, men ge andra associationer. Den
tredje huvudtanken i debatten är att ett
sålunda omredigerat fördrag, eller en
konstitution, skulle underkastas delvis
nya regler för godkännande av ändringar.
Förespråkarna har hänvisat till att det i
dagens fördrag ingår många rena
tillämpningsregler, som inte i sig är av
sådan karaktär att de nödvändiggör en
tungrodd beslutsmodell med ratifikation
hos medlemsstaternas nationella
parlament. En hård kärna av
konstitutionella regler, inklusive alla
regler om kompetensöverföring, skulle
behållas med dagens regler för
fördragsändring. Men därutöver skulle
alltså en annan beslutsprocedur kunna
diskuteras.
I Niceförklaringen nämns fyra
huvudfrågor för framtidsdebatten, och en
av dessa är en förenkling av fördragen
för att göra dem tydligare och lättare
att förstå, utan att deras innebörd
ändras. I Laekenförklaringen byggdes
detta på med ytterligare ett antal öppet
formulerade frågor:
Därvid inställer sig fyra serier av
frågor. Den första gäller förenklingen
av befintliga fördrag utan att
innehållet ändras. Måste åtskillnaden
mellan unionen och gemenskaperna ses
över? Och uppdelningen i tre pelare?
Därefter kommer frågorna om en
eventuell omstrukturering av
fördragen. Måste det införas en
åtskillnad mellan ett grundfördrag och
övriga fördragsbestämmelser? Bör en
sådan uppdelning införas? Kan detta
leda till en åtskillnad mellan
ändrings- och ratificeringsförfaranden
för grundfördraget och övriga
fördragsbestämmelser? Vidare måste det
övervägas huruvida stadgan om de
grundläggande rättigheterna skall tas
in i grundfördraget och om unionen
skall ansluta sig till Europeiska
konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Slutligen infinner sig
frågan huruvida denna förenkling och
omstrukturering inte på sikt skulle
kunna leda till att det antas en
grundlagstext inom unionen. Vilka
skulle utgöra de viktigaste
beståndsdelarna i en sådan grundlag?
De värderingar unionen står för,
medborgarnas grundläggande rättigheter
och skyldigheter, medlemsstaternas
förhållanden i unionen? (Två uppenbara
feltryck i Laekenförklaringen har
korrigerats här.)
Tanken på att, för någon del av ett
grundfördrag i Europasamarbetet, tillämpa
en procedur för ändring som inte
innefattar krav på godkännande i
nationella parlament är inte ny. I det
första av grundfördragen, Parisfördraget
som inrättade kol- och stålgemenskapen,
fanns det en sådan regel. Artikel 96 i
EKSG-fördragets ursprungliga form6
reglerade möjligheten att ändra i
fördraget via sedvanlig
regeringskonferens, byggt på enhällighet
och ratifikation. Men artikel 95 styckena
3 och 4 i samma fördrag förutsåg att
vissa slags ändringar i fördraget (med
undantag för bl.a. sådant som rörde den
grundläggande institutionella
uppsättningen samt kompetenserna hos
gemenskapen) kunde ske med en procedur
inom gemenskapsinstitutionerna, utan krav
på ratificering. Beslutsproceduren var
mycket komplicerad. Den krävde först fem
sjättedels majoritet i ministerrådet och
enhällighet i den höga myndigheten
(motsvarigheten till det som sedan blev
Europeiska kommissionen), sedan ett
positivt utslag från gemenskapsdomstolen
samt tre fjärdedels majoritet i den
rådgivande församlingen (embryot till
dagens Europaparlament).
Inför regeringskonferensen som ledde
fram till Nicefördraget verkade
Europeiska kommissionen för en
omarbetning av fördragen. På uppdrag av
kommissionen har flera rapporter i frågan
tagits fram. Processen beskrivs i
betänkande 2000/01:KUU1, s. 32 f.
I sitt betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor uttalade sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet
uppfattningen att enkelt uppställda
fördrag, som är lättlästa och begripliga,
är till fördel för EU:s sätt att fungera.
Det gäller särskilt i ett
utvidgningsperspektiv. Enkla fördrag
betecknades också som en demokratifråga.
Liksom på det nationella planet har
medborgarnas möjligheter att överblicka
fördragen och själva tillägna sig
texternas innehåll ett egenvärde och
bidrar till unionens demokratiska
legitimitet. En uppdelning i grundfördrag
och andra bestämmelser kan ses som ett
sätt att göra regelverket mera
lättillgängligt.
Utskottet erinrade emellertid den
gången också om fördragens
tillkomsthistoria, som präglats av
behovet av kompromisser med politisk
bakgrund. Otydligheter i texterna
återspeglar ofta denna bakgrund. Det är
därför ofrånkomligt att det i ett
förenklingsarbete även uppkommer frågor
som rör bestämmelsernas materiella
innebörd.
Regeringen
Regeringen berör i skrivelse 2001/02:115
frågan om val av term för grundfördragen
fördrag, konstitution eller något
annat. I bakgrundstexten skriver
regeringen:
Vissa hävdar att en EU-konstitution
skulle kunna tydliggöra
ansvarsfördelningen mellan EU:s och
medlemsstaternas ansvarsområden.
Begreppen konstitution, författning
och grundfördrag har även en central
plats i debatten om hur fördragen
skall kunna göras mer lättillgängliga.
Det finns förslag om att unionen borde
anta ett grundfördrag med bl.a. de
viktigaste värderingarna som unionen
står för, medborgarnas grundläggande
rättigheter och skyldigheter samt
medlemsstaternas förhållande till
unionen.
Som svenska utgångspunkter anger
regeringen därefter:
De nuvarande fördragen kan mycket väl
ses som en författning eftersom de
fastställer EU:s befogenheter och
målsättningar, reglerar de olika
institutionernas ansvar och bygger på
respekten för grundläggande
rättigheter. Men EU är inte någon
statsbildning och dess beslutsformer
kan därför inte jämföras med en stats.
Nationalstaterna kommer att förbli en
viktig del av identiteten med de
nationella parlamenten [som] den
främsta bäraren av den demokratiska
legitimiteten. Oavsett hur ett
framtida fördrag kommer att benämnas
(grundlag, författning etc.) måste
medlemsstaterna förbli fördragets
herrar. Det avgörande är alltså inte
frågan om EU skall ha en författning
eller inte, utan vilken författning
och vilken kompetensfördelning man
vill ha.
Motionerna
Ett flertal motionsyrkanden tar upp
frågan om att tillskapa en konstitution
eller en författning för EU. I motion
2001/02:K3 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
att nästa regeringskonferens måste
utmynna i en konstitution för EU. Ett
liknande yrkande framställs i motion
2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 1. I motion 2001/02:U302 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkande 11 begärs ett
tillkännagivande om en europeisk
konstitution som underlättar relationerna
mellan medborgarna och institutionerna. I
motion 2001/02:U301 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 5, motion 2001/02:K86
av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
yrkande 5 samt motion 2001/02:K62 av
Helena Bargholtz m.fl. (fp) yrkande 6
(delvis) begärs tillkännagivanden om det
önskvärda i en konstitution för EU.
Motionärerna bakom motion 2001/02:U301
yrkande 5 anser att det är nödvändigt att
medlemsländerna skriver en gemensam
författning för att medborgarna skall
veta var ansvaret ligger och för att
medlemsländerna skall veta vilka
politiska och demokratiska åtaganden som
är förknippade med ett medlemskap i EU.
Principerna och procedurerna bör finnas
tydligt angivna i en officiell text, där
det klart framgår vilka frågor som EU
skall handha och vilka frågor EU inte får
syssla med.
Ett motionsyrkande syftar till
motsatsen, nämligen ett tydligt
avståndstagande från tanken på en
konstitution för EU. I motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 9 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om att regeringen i EU
skall avvisa upprättandet av en
konstitution. Som ett led i en
ytterligare federalisering av EU finns
det, enligt motionärerna, försök att
vinna anklang för skapandet av en
konstitution, som i sin tur anses
nödvändig för att skapa en stat på EU-
nivå. En konstitution där
lagstiftningsmakten delas mellan
Europaparlamentet och EU:s regeringar
skulle enligt motionärerna innebära en
utomordentlig försvagning av de
nationella parlamenten.
Andra motionsyrkanden siktar främst in
sig på frågan om en uppdelning av
fördragstexten, eller en sådan uppdelning
av en framtida konstitution. I motion
2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel m.fl.
(m) begärs ett tillkännagivande om
utgångspunkter för Sveriges hållning
under EU:s framtidsarbete. I ett
konstitutionellt fördrag bör tydligt
klargöras de grundläggande frågor där
medlemsstaterna måste fatta beslut med
enhällighet. Motionärerna anser att EU:s
fördragsstruktur bör utvecklas så att de
grundläggande reglerna om EU:s uppgifter,
öppenheten och institutionerna samlas i
ett grundfördrag, som skall vara tydligt
och möjligt för Europas folk att förstå.
I motion 2001/02:U302 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande14 begärs ett
tillkännagivande om en uppdelning av EU:s
konstitution. Motionärerna anser att man
bör fullfölja tanken att dela upp
konstitutionen i två delar: en fast kärna
som bör vara mycket svår att förändra och
ett avsnitt som behandlar unionens
politiska innehåll, däribland
kompetenskatalogen. För förändringar av
den bör former finnas för beslutsfattande
i enklare former, även om kravet på
enhällighet bör kvarstå.
Utskottets överväganden
Ett av de främsta syftena med den debatt
om Europas framtid som nu förs är att
försöka göra Europeiska unionen och dess
beslutsfattande mer lättillgängliga för
medborgarna. En nyckelfråga är då att
göra själva grundtexterna lättförståeliga
och överblickbara. Det finns därmed skäl
att noga studera alla förslag som kan
bidra till detta.
Utskottet bekräftar den i grunden
positiva inställningen till en förenkling
av fördragen som riksdagen tidigare, på
grundval av det sammansatta konstitutions-
och utrikesutskottets betänkande
2000/01:KUU1 EU:s framtidsfrågor, givit
uttryck för.
I konsekvens med vad som uttryckts ovan
i avsnitt 1.1, om en nedtoning av
terminologibegreppsfrågorna, har
utskottet kommit till samma slutsatsdelar
utskottet regeringens grundläggande
analys i fråga om termen konstitution.
Terminologin är, vilket även regeringen
framhåller, inte i sig den springande
punkten. I avsnitt 1.1 finns en genomgång
av viktigare begrepp i debatten. Av den
framgår att begreppet konstitution
härrör från statsrätten, och därmed får
anses beteckna något som normalt utgör
del av en statsstruktur. Men termen
tolkas olika i olika länder och har även
en mer allmän betydelse.
Utskottet kan inte se något som hindrar
att det inom framtidskonventet förs en
öppen diskussion om termen konstitution,
eller frasen benämningen ett
konstitutionellt fördrag som konventets
ordförande använt.
En avgörande punkt är att beslutsformen
för förändringar inte urholkas. Tanken på
att någon del av ett omredigerat
grundfördrag, ett konstitutionellt
fördrag eller en konstitution skulle
kunna ändras utan krav på ratifikation
ter sig främmande för utskottet. Utan att
något konkret förslag föreligger är det
svårt att bilda sig en definitiv
uppfattning. Utskottet har dock svårt att
se att det över huvud taget kan tänkas
finnas sådana regler som, å ena sidan, är
såpass ingripande att de hör hemma i ett
grundfördrag, ett konstitutionellt
fördrag eller en konstitution och, å
andra sidan, samtidigt är av sådan natur
att de bör kunna ändras utan riksdagens
medverkan.
Med den anförda öppenheten, i fråga om
terminologi samt i fråga om en uppdelning
av fördraget i två delar, anser utskottet
att motionerna 2001/02:K3 (kd) yrkande 1,
2001/02:K426 (kd) yrkande 1, 2001/02:U302
(c) yrkandena 11 och 14, 2001/02:U301
(fp) yrkande 5, 2001/02:K86 (fp) yrkande
5, 2001/02:K62 (fp) yrkande 6 (delvis)
samt 2001/02:K87 (delvis) (m) kan
besvaras. Motion 2001/02:K427 (v) yrkande
9 (delvis), som syftar till att på
förhand utesluta ett visst resultat,
nämligen användningen av termen
konstitution, avstyrks däremot.
2.2 Grundläggande rättigheter
Utskottets överväganden i korthet
EU skall i sitt beslutsfattande
uppfylla högt ställda krav på
rättssäkerhet och respekt för de
mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna. Sverige bör
med all kraft verka för att EU eller EG
kan anslutas till Europakonventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter. Att göra EU:s stadga för
grundläggande rättigheter bindande kan
studeras, försåvitt Europarådets
konvention och praxis kan värnas.
Jämför reservation 10 (v, mp).
Bakgrund
De mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna är bärande
inslag i den gemensamma europeiska
värdegrund som både EU-samarbetet och
Europarådets verksamhet vilar på.
Riksdagen har vid två tillfällen de
senaste två riksmötena uttalat sig i
frågor som rör hur EU i framtiden skall
tillförsäkra dessa grundläggande
rättigheter i sin verksamhet och i
synnerhet i sitt beslutsfattande men på
ett sätt som inte urholkar det rättsliga
skyddssystem som byggts upp inom ramen
för tillämpningen av Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. I
betänkandet 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor gav sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet en
fyllig bakgrundsbeskrivning till frågan.
En av Europarådets viktigaste
uppgifter, framhöll utskottet den gången,
är att vidmakthålla och vidareutveckla de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Som ett led i
detta arbete utarbetades år 1950
Europakonventionen till skydd för dessa
rättigheter och friheter. Bland dessa kan
nämnas rätten till liv och personlig
frihet, till respekt för privatliv, till
tanke- och yttrandefrihet och till
domstolsprövning. Konventionen har senare
kompletterats med elva tilläggsprotokoll
till skydd för ytterligare rättigheter.
Utskottet framhöll vidare den rättsliga
kontrollen av de skyddade rättigheterna
som ett centralt element i konventionen.
Enskilda medborgare har rätt att klaga
hos Europadomstolen när de anser att
deras rättigheter har kränkts. Det är en
orsak till att sociala rättigheter, som
rätten till arbete och en rimlig
levnadsstandard samt kulturella
rättigheter, inte togs med i
konventionen. Sociala rättigheter togs i
stället senare upp i Europeiska sociala
stadgan.
Även Europeiska unionen har ett
befintligt skydd av grundläggande
rättigheter. Unionen bygger på de
gemensamma principerna om frihet,
demokrati och respekt för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna samt på rättsstatsprincipen.
EU skall som allmänna principer för
gemenskapsrätten respektera de
grundläggande rättigheterna, som de
garanteras i Europakonventionen och som
de följer av medlemsstaternas gemensamma
konstitutionella traditioner.
Bestämmelser om detta har tagits in i EU-
fördraget (artikel 6). Den vikt som fästs
vid de nämnda principerna bekräftas också
i ingressen till fördraget. Denna EU:s
skyldighet att respektera de
grundläggande rättigheterna har
bekräftats och definierats genom EG-
domstolens rättspraxis.
Stadgan för grundläggande rättigheter
Vid Europeiska rådets möte i Köln 1999
angavs i slutsatserna att de
grundläggande rättigheternas
utomordentliga betydelse och räckvidd
skulle förankras på ett för medborgarna
påtagligt sätt. En stadga för dessa
rättigheter skulle utarbetas av ett
särskilt konvent. Frågan om och i så fall
hur stadgan skulle fördragsfästas skulle
tas upp senare.
EU:s stadga om de grundläggande
rättigheterna proklamerades i samband med
Europeiska rådets möte i Nice den 7
december 2000. Stadgan angavs vara avsedd
att hjälpa unionens medborgare att
identifiera sig med skyddade och erkända
värderingar och exemplifiera innehållet i
artikel 6.2 i Unionsfördraget. Stadgans
räckvidd anges i dess artikel 51, där det
anges bl.a. att bestämmelserna riktar sig
till unionens institutioner och organ
samt till medlemsstaterna endast när
dessa tillämpar unionsrätten. Stadgan
medför inte någon ny befogenhet eller ny
uppgift för gemenskapen och unionen. I
artikel 52.3 förklaras att i den mån som
stadgan omfattar rättigheter som
motsvarar sådana som garanteras av
Europakonventionen skall de ha samma
innebörd och räckvidd som i konventionen,
men bestämmelsen hindrar inte
unionsrätten från att tillförsäkra ett
mer långtgående skydd.
Parallellt med proklamationen av
stadgan vid toppmötet i Nice antogs, i
slutakten till regeringskonferensen för
Nicefördraget, den särskilda förklaringen
om EU:s framtid. En av de fyra frågor som
formulerades i Niceförklaringen är den om
vilken ställning den i Nice proklamerade
Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna skall ha, i
enlighet med slutsatserna från Europeiska
rådet i Köln. I Laekenförklaringen
upprepades frågeställningen från Nice,
dock utan att det här formulerades några
ytterligare frågor.
EU:s anslutning till Europakonventionen
Samtliga EU:s medlemsstater är anslutna
till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter.
Idén om en anslutning till konventionen
av EU eller EG har diskuterats under lång
tid och har också underställts EG-
domstolen. Domstolen ansåg sig dock inte
kunna uttalat bekräfta att EU-rätten på
dåvarande stadium (mars 1996)
möjliggjorde någon anslutning.
Europarådets parlamentariska församling
uttalade sig i januari 2000 positivt om
EU:s tillträde till konventionen. Även
Europaparlamentet och Europeiska
kommissionen har stött idén.
Riksdagen har vid ett flertal
tillfällen uttalat att en anslutning bör
ske, senast vid behandlingen av
betänkanden från sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet
2000/02:KUU1 EU:s framtidsfrågor samt
2001/02:KUU1 Nicefördraget.
Regeringen
Regeringen beskriver i skrivelse
2001/02:115 hur EU:s stadga om de
grundläggande rättigheterna (stadgan)
undertecknades och proklamerades av
Europaparlamentets talman samt rådets och
kommissionens ordförande vid Europeiska
rådets möte i Nice i december 2000.
Rättigheterna baserar sig på
grundläggande fri- och rättigheter som
erkänts i andra dokument, bl.a.
Europeiska konventionen angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Stadgan är inte
juridiskt bindande utan en politisk
deklaration. Stadgans framtida ställning,
dvs. om den skall göras rättsligt
bindande, är en av de framtidsfrågor som
särskilt lyfts fram i Niceförklaringen.
Regeringen anför vidare i skrivelsen
att den avser att verka för att EG eller
EU uttryckligen ges erforderlig
behörighet för en sådan anslutning.
Regeringen identifierar följande
möjligheter för den framtida hanteringen
av stadgan för grundläggande rättigheter:
· Om fördragen delas upp i två
delar kan stadgan, eller delar av den,
utgöra en viktig beståndsdel i ett
framtida grundfördrag.
·
· Stadgan kan kvarstå som politisk
deklaration utan att tas in i fördraget.
·
· Stadgan kan uttryckligen ges
status som ett uttryck för allmänna
principer som unionen måste respektera
(genom en hänvisning i artikel 6.2 i
Unionsfördraget).
·
· Stadgan kan skrivas in ordagrant
artikel för artikel i fördraget.
·
· Stadgan kan tas in i sin helhet
i fördraget via ett protokoll som kommer
att ha samma juridiskt bindande karaktär
som fördraget.
·
Som svensk utgångspunkt anges att
regeringens inställning till stadgan
framför allt präglats av hänsyn till
Europakonventionens ställning och
riskerna för oklarheter och olika praxis
mellan Europadomstolen och EG-domstolen.
Regeringen ifrågasätter om stadgan i sin
nuvarande form är tillräckligt tydlig för
att kunna inkorporeras i fördraget. En
förutsättning för att ta in en
rättighetsförklaring i fördraget är att
förhållandet till Europakonventionen
reglerats på ett tillfredsställande sätt.
Motionerna
Många motioner samlas kring tanken att EU
bör ansluta sig till
Europarådskonventionen om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter.
Förslag till tillkännagivanden om detta
finns i motionerna 2001/02:K87 (delvis)
av Per Unckel m.fl. (m), 2001/02:K236 av
Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 6,
2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 17 (delvis), 2001/02:K426 av Alf
Svensson m.fl. (kd) yrkande 8,
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 10 samt 2001/02:U301 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 7. Enligt
motionärerna bakom motion 2001/02:K87
måste det göras tydligt att huvudansvaret
för mänskliga rättigheter och demokrati i
Europa förblir hos Europarådet.
I den andra frågan att ta ställning
till, nämligen vilken status EU:s stadga
om grundläggande rättigheter bör ha,
finns det motioner som uttalar olika
åsikt. I motion 2001/02:K426 av Alf
Svensson m.fl. (kd) yrkande 9 begärs ett
tillkännagivande om att de grundläggande
rättigheter som framgår av EU:s
rättighetsstadga bör skrivas in i EU:s
fördrag och därmed bli juridiskt
bindande. Motionärerna välkomnar stadgan.
De anser det angeläget att medborgarna
får ett tydligt besked om vilka
rättigheter de kan förvänta sig från EU:s
myndigheter och i samband med utövandet
av EU:s politik. Rättighetsstadgan fyller
denna funktion och visar samtidigt på
unionens värdegemenskap. Förhållandet
mellan EU-stadgan och Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter bör
klargöras. I motion 2001/02:U302 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkande 17 begärs ett
tillkännagivande om att stadgan om
mänskliga rättigheter framöver görs
rättsligt bindande. Motionärerna anser
det vara en naturlig utveckling att en
stadga om mänskliga rättigheter görs
rättsligt bindande och möjlig att hävda
genom att inarbetas i en konstitution.
Motionärerna bakom nyss nämnda motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 10 anser att EU:s stadga, som kan
uppfattas kunna bli en onödig konkurrent
till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter, bör förbli en icke juridiskt
bindande deklaration. Däremot är det
enligt motionärerna viktigt att ändra
fördraget så att EU kan anslutas till
Europakonventionen. Det skulle kunna göra
EG-domstolen mer återhållsam att stödja
sig på EU-stadgan i sina beslut och
därmed kunna minska den skadliga
konkurrensen mellan två rättighetssystem.
Utskottets överväganden
Utskottet vill inledningsvis understryka
vikten av att Europeiska unionen i sitt
beslutsfattande uppfyller högt ställda
krav på rättssäkerhet och respekt för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna.
Riksdagen har vid flera tillfällen
under senare år, grundat på betänkandena
2000/01:KUU1 och 2001/02:KUU1, givit
regeringen till känna att denna med all
kraft bör verka för att EU kan anslutas
till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter.
Utskottet står fast vid denna uppfattning
och understryker vikten av att regeringen
fullföljer sitt agerande i den frågan.
Utskottet delar regeringens uppfattning
i fråga om vikten av att värna
Europakonventionens ställning och praxis.
Den uppfattningen måste vara vägledande i
en kommande bedömning av huruvida det är
möjligt eller önskvärt att göra EU:s
stadga för grundläggande rättigheter
juridiskt bindande. Det finns, som
utskottet ser det, inget hinder mot att
studera olika tänkbara lösningar för en
juridiskt bindande rättighetsstadga inom
EU, så länge den grundläggande
utgångspunkten om Europakonventionen kan
tillgodoses.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K87 (delvis) (m),
2001/02:K236 (m) yrkande 6, 2001/02:U303
(m) yrkande 17 (delvis), 2001/02:K427 (v)
yrkande 10, 2001/02:K426 (kd) yrkandena 8
och 9, 2001/02:U302 (c) yrkande 17 samt
2001/02:U301 (fp) yrkande 7 kan besvaras.
Utskottet avstyrker motion 2001/02:K427
(v) yrkande 10.
2.3 Kompetensfördelning och subsidiaritet
Utskottets överväganden i korthet
Dagens system för avgränsning av
kompetenser mellan EU och
medlemsstaterna är rimligt.
Befogenheterna anges i fördraget, men
på ett flexibelt sätt som tillåter en
försiktig utveckling och som garanterar
det nationella valet av beslutsnivå
inom landet.
Jämför reservationerna 11 (m), 12 (v,
mp), 13 (c) och 14 (fp).
Bakgrund
En central fråga för framtidskonventet är
den om fördelningen av kompetenser mellan
EU och medlemsstaterna. Även här är man,
liksom tidigare då det gällde EU:s
allmänna inriktning (avsnitt 1.1) och
fördragens ställning och uppbyggnad
(avsnitt 1.2, 1.3 och 2.1), handlar det
om inne på grundläggande frågor om EU-
samarbetets karaktär och grundvalar. EU
är inte en stat, och dess legitimitet och
kompetens är därmed per definition
härledd ur medlemsstaternas överföring av
beslutsbefogenheter.
Det är därmed naturligt att frågan om
kompetensfördelning har ansetts ytterst
central i debatten inför nästa
regeringskonferens. Den är den första av
de frågor som presenteras i
Niceförklaringen, och den får stort
utrymme i Laekenförklaringen.
Frågeformuleringen i Niceförklaringen är
hur man skall upprätta och därefter
upprätthålla en mer exakt avgränsning av
Europeiska unionens och medlemsstaternas
befogenheter som överensstämmer med
subsidiaritetsprincipen. I
Laekenförklaringen byggs det på med inte
mindre än 18 olika frågeställningar:
Först måste vi ställa oss en rad
frågor som gäller hur
behörighetsfördelningen kan göras mer
genomblickbar. Kan vi därvid införa en
klarare åtskillnad mellan tre sorters
behörighet: Unionens exklusiva
behörighet, medlemsstaternas
behörighet och behörighet som delas
mellan unionen och medlemsstaterna? På
vilken nivå utövas behörighet på
effektivaste sätt? Hur kan därvid
subsidiaritetsprincipen tillämpas?
Måste det inte anges att all
behörighet som unionen inte ges genom
fördragen endast faller under
medlemsstaternas exklusiva behörighet?
Och vad får detta för följder?
Därefter kommer en rad frågor som
syftar till att inom denna förnyade
ram, samtidigt som gemenskapens
regelverk respekteras, undersöka
huruvida behörigheten inte måste
anpassas. Hur kan vi därvid låta
medborgarnas förväntningar fungera som
en ledstjärna? Vilka uppdrag leder
detta till för unionens räkning? Och
omvänt, vilka uppgifter är det bäst
att vi överlåter åt medlemsstaterna?
På vilket sätt är det nödvändigt att
ändra fördraget för att anpassa det
till olika politikområden? Hur kan man
exempelvis utveckla en mer konsekvent
gemensam utrikespolitik och en mer
konsekvent försvarspolitik? Måste
Petersberguppdragen åter aktualiseras?
Vill vi integrera mer av det polisiära
och straffrättsliga samarbetet till
gemenskapen? Hur kan samordningen av
den ekonomiska politiken stärkas, och
hur kan vi intensifiera samarbetet i
fråga om social integrering, miljö,
hälsa, säkra livsmedel? Måste inte å
andra sidan den dagliga
administrationen och verkställigheten
av unionens politik med större
eftertryck överlåtas åt
medlemsstaterna, och om de föreskrivs
i deras konstitution, regionerna? Bör
de inte få garantier för att deras
behörighet inte kommer att beröras?
Slutligen infinner sig frågan hur man
kan garantera att den nya
behörighetsfördelningen inte leder
till en smygande behörighetsutvidgning
för unionens del eller till intrång på
medlemsstaternas och, i förekommande
fall, regionernas exklusiva
behörighetsområden. Hur kan man
samtidigt övervaka att den europeiska
dynamiken inte avmattas? Även i
framtiden måste ju unionen kunna
reagera på nya utmaningar och
tendenser och kunna undersöka nya
politikområden. Måste artiklarna 95
och 308 i fördraget därför ses över
mot bakgrund av gällande rättspraxis?
Nära knutet till frågan om
kompetensfördelning är begreppet
subsidiaritet. Vid regeringskonferensen
som ledde till Maastrichtfördraget fördes
en livaktig debatt om hur man kunde
tillförsäkra att den centrala
beslutsnivån inte tillvällde sig för stor
makt. Resultatet blev ett flertal
ändringar i fördragen, vilka sammantaget
ger grunden förutgör den rättsliga
regleringen av den s.k.
subsidiaritetsprincipen. Redan i
ingressen till Maastrichtfördraget skrevs
en text in, som byggde på den ovan
(avsnitt 1.1) citerade passusen om en
allt fastare sammanslutning mellan de
europeiska folken, genom att lägga till
förtydligandet där besluten fattas så
nära medborgarna som möjligt i enlighet
med subsidiaritetsprincipen.
Det finns även andra fördragsregler om
subsidiaritet. I artikel 5 i EG-fördraget
föreskrivs dels en legalitetsprincip,
nämligen att gemenskapen skall handla
inom ramen för de befogenheter som den
har tilldelats och de mål som ställts upp
för den genom fördraget; dels en
proportionalitetsprincip, att gemenskapen
inte skall vidta någon åtgärd som går
utöver vad som är nödvändigt för att
uppnå målen i fördraget. Genom ett
tillägg från Maastricht i denna artikel 5
skall gemenskapen, på de områden där
gemenskapen inte är ensam behörig, i
överensstämmelse med
subsidiaritetsprincipen vidta en åtgärd
endast om och i den mån som målen för den
planerade åtgärden inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av
medlemsstaterna och därför, på grund av
den planerade åtgärdens omfattning eller
verkningar, bättre kan uppnås på
gemenskapsnivå.
Till EG-fördraget finns, sedan
Amsterdamfördragets ikraftträdande, även
fogat ett protokoll om tillämpningen av
subsidiaritets- och
proportionalitetsprinciperna (C 7). Där
anges att gemenskapens åtgärder skall
begränsas till frågor som har
gränsöverskridande aspekter eller som
inte i tillräcklig utsträckning hanteras
på nationell nivå. Gemenskapen skall
endast lagstifta i den mån det är
nödvändigt, och de åtgärder som
gemenskapen vidtar skall lämna så mycket
utrymme som möjligt för beslut på
nationell nivå. Gemenskapens
institutioner skall noga pröva om och
motivera varför åtgärder skall vidtas på
gemenskapsnivå.
Regeringen bedömde i propositionen om
Amsterdamfördraget (prop. 1997/98:58) att
protokollet i sak inte förändrar
innebörden av artikeln om
subsidiaritetsprincipen. Att principerna
för tillämpning kom till uttryck i ett
protokoll till EG-fördraget innebar
emellertid att det blir rättsligt
bindande för institutionerna och att det
skall ligga till grund för EG-domstolens
prövning. I detta hänseende innebar det
nya protokollet enligt regeringen att
principernas ställning stärkts.
Frågor som rör kompetensfördelningen är
inte nya inom den europeiska debatten.
Särskilt i Tyskland, vars grundlag bygger
på en kompetensuppdelning mellan
förbundsstaten och de delvis
självstyrande länderna, förs det en
livaktig konstitutionell debatt om hur
man bäst fördelar maktbefogenheterna både
på nationell och europeisk nivå. Ett
begrepp som ofta återkommer i debatten är
kompetenskatalog, varmed avses en
tydlig och uttömmande uppräkning av vilka
sakfrågor som hör hemma på vilken
beslutsnivå. Som framhållits i avsnitt
1.1 ovan är den tyska utgångspunkten ofta
den, att en tydligare kompetensfördelning
gärna i form av en kompetenskatalog
torde verka decentraliserande i den
meningen att fler beslut skulle förläggas
till regional nivå, och färre beslut till
nationell eller europeisk nivå.
Riksdagen har tidigare haft anledning
att ta ställning till motionsyrkanden som
rör dels subsidiaritetsfrågor, dels
kompetensfördelning i allmänhet och en
s.k. kompetenskatalog i synnerhet.
Konstitutionsutskottet behandlade främst
subsidiaritetsfrågan i sitt yttrande
1999/2000:KU7y återgivet av
utrikesutskottet, som delade KU:s
uppfattning, i betänkande 1999/2000:
UU10:
Konstitutionsutskottet behandlade
motioner om subsidiaritetsprincipen
senast i förra vårens yttrande till
utrikesutskottet över regeringens EU-
skrivelse (yttr. 1998/99:KU3y).
Utskottet hänvisade därvid till att
utskottet i sitt yttrande över
Amsterdamfördraget hade framhållit att
EU borde eftersträva ett så
okomplicerat regelsystem som möjligt.
Utskottet utgick från att de i
yttrandet redovisade åtgärderna,
särskilt antagandet av protokollet om
tillämpningen av subsidiaritets- och
proportionalitetsprinciperna, skulle
komma att leda till ett effektivare
unionssamarbete och till att beslut
fattades där de hör hemma och därmed
till minskad byråkrati. Utskottet
gjorde våren 1999 inte någon annan
bedömning.
Konstitutionsutskottet vidhåller sin
bedömning att EU bör eftersträva ett
så okomplicerat regelsystem som
möjligt och utgår från att
tillämpningen av subsidiaritets- och
proportionalitetsprinciperna skall
komma att leda till ett effektivare
unionssamarbete och till att beslut
fattas där de hör hemma och därmed
till minskad byråkrati.
Sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet uttalade i betänkandet
2000/01:KUU1 EU:s framtidsfrågor
följande:
Ett argument för en närmare reglering
av kompetensfördelningen är att
tydlighet i sig har ett värde.
Maktfördelningen skulle bli klarare,
och därmed skulle det bli lättare för
medborgarna att utkräva ansvar. Den
allmänna innebörden av
subsidiaritetsprincipen att beslut
skall fattas på den nivå som motiveras
av sakfrågan är lätt att acceptera.
Frågan är emellertid i vilken
utsträckning det långsiktigt kan slås
fast vilka områden och frågor som kan
och bör lösas på EU-nivån. Ett
argument emot en närmare reglering av
kompetensfördelningen är att en
renodling av befogenheterna skulle
betyda att dynamiken i utvecklingen av
EU-samarbetet skulle gå förlorad.
Dagens otydliga situation ger
betydande utrymme för den flexibilitet
och pragmatism som sägs vara EU-
politikens kännemärke. Någon exakt och
uttömmande beskrivning av gemenskapens
kompetenser är knappast heller möjlig
att göra.
Arbetet med att så långt möjligt
tydliggöra avgränsningen mellan de
olika nivåernas kompetens bör enligt
utskottets uppfattning främst ske som
ett led i arbetet med att förenkla
fördragen.
Det kan i sammanhanget finnas
anledning att betona att beslutsnivån
för olika frågor inom medlemsstaterna
är en helt nationell angelägenhet, som
berör grunderna för statsskicket i
respektive land. Diskussionen även i
frågan om nationella beslutsnivåer
kommer givetvis att fortsätta, men den
hör inte hemma i den nu aktuella EU-
diskussionen.
Kompetensfördelning är den första
sakfråga som tagits upp till diskussion
inom Europeiska konventet. Vid sessionen
den 1516 april gavs ledamöterna av
konventet möjlighet att uttala sina
allmänna utgångspunkter i frågan. Inför
den diskussionen hade konventets
presidium låtit sända ut ett
underlagsdokument (CONV 16/02) som
ställde följande frågor:
a) Med hänsyn till unionens nya
dimensioner, den nuvarande
internationella omgivningen, unionens
nuvarande befogenheter och
medborgarnas förväntningar skulle Ni
vilja ge unionen ytterligare
uppgifter? Om så är fallet, vad skulle
läggas till? Eller vill Ni inskränka
dess uppgifter? Om så är fallet, vilka
uppgifter skall ges tillbaka till
medlemsstaterna?
b) Vilka kriterier använder Ni för att
fastställa de prioriterade uppgifter
som bör skötas på unionsnivå? Vilka
principer, anser Ni, bör ligga till
grund för sådana beslut som konventet
skall fatta?
c) Bör det uttryckligen anges i
fördragen att ansvarsområden som inte
omfattas av unionens uppdrag
fortsättningsvis skall höra till
medlemsstaterna? Eller bör dessa
befogenheter i detalj anges i
fördragen? Vilka anser Ni att dessa
ansvarsområden bör vara och vilka
kriterier använder Ni för att upprätta
Er egen förteckning? Vilka principer,
anser Ni, bör
ligga till grund för sådana beslut som
konventet eventuellt skall fatta?
d) Bör unionens uppgifter fastställas
nu och för all framtid? Eller bör man
räkna med en möjlighet till en
framtida utveckling?
Den diskussion som sedermera hölls i
konventet gav bilden av en bred acceptans
av dagens system med rättslig grund för
EG:s agerande, definierat inom första
pelaren via EG-fördragets
portalparagrafer, men utan någon särskild
kompetenskatalog. Det fanns inte heller
någon samlad önskan om stora nya
överföringar av kompetens till EU, eller
om åternationaliseringar. Ett antal
talare önskade ökad gemenskapskompetens
inom andra och tredje pelarna (utrikes-
och säkerhetspolitik respektive
straffrätt och polissamarbete).
Delar av debatten om
kompetensfördelning överlappar den om de
nationella parlamentens roll och
ställning, nämligen genom de krav som
framställts på att en andra kammare
inrättas i Europaparlamentet. Denna
kammare skulle nämligen, enligt bl.a.
franska parlamentarikerrepresentanterna i
Europeiska konventet, stå för en politisk
bevakning av subsidiaritetsprincipen. Här
kan nämnas franske konventsledamoten
Hubert Haenels inlaga i dokument CONV
12/02.7
Utskottet återkommer till frågan om en
andra kammare i Europaparlamentet nedan i
avsnitt 2.4 om de nationella parlamentens
roll i EU-systemet.
Regeringen
Regeringen anger i skrivelse 2001/02:115
att flera inlägg i framtidsdebatten
efterlyser en tydligare
kompetensfördelning mellan EG och
medlemsstaterna. Vissa argumenterar för
en begränsning av EG:s befogenheter eller
rentav ett återförande av vissa av dem
till medlemsstaterna. Andra menar att
kompetensfördelningen bör preciseras i
frågor som faller inom EG:s och
medlemsstaternas parallella kompetenser.
Ett förslag i debatten handlar om att
fastställa och definiera
kompetensfördelningen mellan EG/EU,
medlemsstaterna och regionerna i en s.k.
kompetenskatalog. Andra anser att
kompetenserna kan beskrivas och avgränsas
utan någon formell katalog. Flera tvivlar
på att en strikt avgränsning är möjlig
och föreslår i stället ett politiskt
dokument som fastställer allmänna
principer för hur fördragets
arbetsfördelning fungerar och tillämpas.
Regeringen nämner också den redan
existerande subsidiaritetsprincipen, och
framhåller att andra förslag i debatten
är inriktade på att mekanismer skapas för
att kontrollera att denna princip
iakttas. Vissa har föreslagit en andra
kammare i Europaparlamentet i detta
syfte. En annan variant är att man lägger
prövningen på ett rättsligt organ EG-
domstolen, en ny domstol, eller en andra
kammare i EG-domstolen sammansatt av
nationella författningsdomare.
Regeringens formulering av de svenska
utgångspunkterna lyder:
Den nuvarande kompetensfördelningen
har utvecklats som ett dynamiskt
system bundet till EG:s uppgifter och
mål. I de flesta fall behåller
medlemsstaterna en parallell kompetens
till dess EG utnyttjar sin kompetens.
Inte ens på områden där EG för
närvarande har exklusiv kompetens har
medlemsstaterna fråntagits alla
möjligheter att agera. Därför är det
svårt att fastställa en exakt och
statisk uppdelning. En alltför precis
ansvarsfördelning skulle dessutom
kunna tvinga medlemsstater att ändra
sina grundlagar och inrikespolitiska
traditioner. Kompetensfördelningen
mellan EG och medlemsstaterna måste
även i fortsättningen utgå från EG:s
målsättningar och överensstämma med
subsidiaritetsprincipen. En tydligare
distinktion mellan vad som är
nationell kompetens och vad som är EG-
kompetens skulle kunna vara av värde.
Men en ändrad kompetensfördelning får
inte leda till att centrala delar av
det existerande gemensamma regelverket
urholkas. Inte heller får den leda
till en union som saknar flexibilitet
och förmåga att ta sig an nya
utmaningar. Dynamiken i utvecklingen
av EU-samarbetet får inte gå förlorad.
Regeringens representant i Europeiska
konventet, vice statsminister Lena Hjelm-
Wallén, har i ett skriftligt inlägg till
konventet (dokument CONV 29/02) givit
sina kommentarer till de frågor som
ställts till konventets ledamöter. Även
om detta inte är att betrakta som ett
formellt ställningstagande av regeringen,
så är det naturligt att det går i samma
riktning som den som angivits i
skrivelsen.
Om behovet av ny kompetens, eller
åternationalisering, samt inställningen
till hur kompetenserna kan definieras
(fråga a och b) anger Hjelm-Wallén bl.a.
att en ökad samordning av olika aspekter
på utrikespolitiken (traditionell utrikes-
och säkerhetspolitik;
utvecklingssamarbete; handel; migration)
kan behövas. Som exempel på frågor som EU
bör inrikta sig på inom nuvarande
kompetenser nämns hållbar utveckling, ett
område för frihet, säkerhet och rättvisa
samt en inre marknad i konsumenternas
intresse. Det viktiga är, enligt Hjelm-
Wallén, inte frågan om vilka nya uppdrag
EU skall få eller vilka uppdrag som kan
avföras, utan hur uppdragen definieras i
fördragen, och hur de kan balanseras
sinsemellan och gentemot nationell
kompetens (här nämns exemplet inre
marknaden, som är gemenskapskompetens,
och som riskerar inverka på ländernas
politik på hälsoområdet, vilket är
nationell kompetens).
EU bör vara mer flexibelt i val av
beslutsmodell. För att ge struktur åt
subsidiaritetsprincipen anger Hjelm-
Wallén tre slags ärenden för vilka EU bör
fatta beslut på central nivå:
· ärenden som har
gränsöverskridande aspekter som inte kan
hanteras av medlemsstaterna själva
·
· ärenden där individuella
åtgärder av medlemsstaterna själva, eller
åtminstone avsaknad av gemensamma
åtgärder, leder till negativa resultat
för medlemsstaterna, t.ex. genom
störningar i den fria konkurrensen
·
· ärenden där gemensamma åtgärder,
genom sin räckvidd eller effekt, utgör en
klar fördel jämfört med åtgärder av
medlemsstaterna själva.
·
Hjelm-Wallén nämner ett par sakområden
där fördragens målformuleringar kan
förbättras: jordbrukspolitiken,
regionalpolitiken, asyl- och
migrationspolitiken samt tredje pelaren
(straffrätt och polissamarbete).
En formlig kompetenskatalog avvisas,
som kommentar till fråga c), både
eftersom en sådan riskerar bli för
stelbent, och för att den ändå inte kan
ta upp förhållandena inom
medlemsstaterna, som förblir varje stats
eget ansvar. Som kommentar till fråga d),
slutligen, anges att det varken är
realistiskt eller önskvärt att slå fast
något slutmål för EU-projektet, och att
dagens system som vuxit fram steg för
steg bör bibehållas. Däremot hålls öppet
för en tydligare presentation av
kompetenserna.
Motionerna
Av de motionsyrkanden som kan hänföras
till detta avsnitt är det ett par som av
olika skäl önskar en kompetenskatalog. I
motion 2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
utgångspunkter för Sveriges hållning
under EU:s framtidsarbete. Motionärerna
anser i denna del att det bör finnas två
utgångspunkter för hur EU skall fungera.
Den ena är att det inte bör vara lätt att
ge EU ny kompetens. Medlemsländerna bör
noga betänka sig innan de överlåter till
EU att ta ansvaret för nya uppgifter. Den
andra utgångspunkten är att EU, när
unionen väl fått ett sådant ansvar,
faktiskt måste ha möjlighet att fullfölja
sin uppgift. I syfte att tydliggöra EU:s
ansvarsområden bör medlemsstaterna
upprätta en s.k. kompetenskatalog, som
dock måste vara så flexibel att den kan
förändras med tiden. EU bör enligt
motionärerna fokusera på framför allt sex
huvuduppgifter. Dessa är den inre
marknaden, den gemensamma valutan, den
fria rörligheten, kampen mot den
organiserade och internationella
brottsligheten och mot terrorism,
gränsöverskridande miljöföroreningar samt
den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken.
I motion 2001/02:U302 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande 13 begärs ett
tillkännagivande om att en
kompetenskatalog bör skapas för att göra
unionens kompetenser tydliga. En
kompetenskatalog kan enligt motionärerna
vara uppdelad i 1) exklusiva kompetenser,
2) kompetenser delade mellan unionen och
medlemsstaterna och 3) frågor där unionen
används som mellanstatligt
samarbetsforum. Ambitionen bör enligt
motionärerna inte vara att nu definiera
in olika kompetenser under de olika
rubrikerna utan snarast att en diskussion
skall inledas om hur man skall tydliggöra
dels unionens kompetenser, dels vilka
frågor som skall vara föremål för
gemensamt agerande. Sven Bergström m.fl.
(c) begär i motion 2001/02:K369 yrkande 2
ett tillkännagivande om att en
kompetenskatalog bör inrättas som
begränsar EU:s makt och stärker de
nationella parlamentens roll.
Kompetenskatalogen kan enligt
motionärerna bli ett redskap för att
stoppa EU:s utveckling mot en
förbundsstat och hindra att EU:s
fördragstexter växer okontrollerat.
Andra motionärer kräver en tydligare
kompetensuppdelning än dagens, dock utan
att ta steget ända till att förorda en
ren kompetenskatalog. Det gäller motion
2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 5, där ett tillkännagivande
begärs om att EU:s kompetensområden bör
avgränsas tydligare. I samma motion
yrkande 6 begärs ett tillkännagivande om
att stärka tillämpningen av
subsidiaritetsprincipen i EU. I motion
2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att närhetsprincipen
bör utvecklas och stärkas. Utifrån
grundsynen att ansvarsfördelningen mellan
de olika nivåerna i EU-samarbetet är av
stor betydelse och ständigt måste ses
över skall EU enligt motionärerna
koncentrera sig på de stora
gränsöverskridande frågorna och inte
syssla med frågor som kan lösas av
medlemsstaterna själva.
Åt motsatt håll vill motionärerna bakom
motion 2001/02:K427 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 9 (delvis) gå. De begär
ett tillkännagivande om att regeringen i
EU skall avvisa förslaget till en
kompetenskatalog, som enligt motionärerna
visserligen väcker sympati vid första
ögonkastet men också är ett led i en
ytterligare federalisering av EU. Det bör
uppfattas som ett försök att vinna
anklang för skapandet av en konstitution,
som i sin tur anses nödvändig för att
skapa en stat på EU-nivå. Det måste
enligt motionärerna även ses som
orealistiskt att införa en
kompetenskatalog, eftersom
gränsdragningen mellan olika
politikområden blir svår att göra.
Två motionsyrkanden riktar in sig på att
uttala vilket slags frågor EU inte skall
ägna sig åt. I motion 2001/02:K87
(delvis) av Per Unckel m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande om utgångspunkter
för Sveriges hållning under EU:s
framtidsarbete. Motionärerna anser i
denna del att EU inför östutvidgningen
inte får bli en transfereringsunion. Rolf
Gunnarsson (m) föreslår i motion
2001/02:K213 ett tillkännagivande om EU:s
detaljregleringar. Han framhåller att EU
endast bör ägna sig åt övergripande
frågor, medan mindre regleringar skallll
skötas nationellt.
Utskottets överväganden
Frågan om kompetenser är, vid sidan av
den om EU:s övergripande inriktning, den
del av framtidsdebatten som tilldragit
sig störst uppmärksamhet. Den nämns först
i de flesta uppräkningar av huvudämnena
för debatten. Den valdes ut av ledningen
för Europeiska konventet som den första
sakfrågan att diskutera i plenum i
konventet. För vissa ledamöter av
konventet tycks betydande förhoppningar
ha knutits till möjligheten av en
utveckling som tar steg mot upprättandet
av en kompetenskatalog. Likväl får
resultatet av diskussionen i konventet
sägas ha givit stöd förkan konstateras
att de inledande diskussionerna i
konventet tyder på ett visst stöd för den
uppfattning riksdagen tidigare uttalat,
nämligen att det finns både för- och
nackdelar med att inrätta en särskild
kompetenskatalog.
Dagens system där befogenheterna
anges i fördraget, men på ett flexibelt
sätt som tillåter en försiktig utveckling
och som garanterar det nationella valet
av beslutsnivå inom egna landet är
enligt utskottets mening rimligt. Det får
också stöd av debatten i konventet.
Subsidiaritetsprincipen är en bidragande
orsak till denna utskottets slutsats och
bör värnas.
Utskottet står fast vid sin bedömning
att arbetet med att tydliggöra
kompetensfördelningen kan bidra till
större klarhet, men att det arbetet
främst bör ske som ett led i arbetet med
att förenkla fördragen. I likhet med
regeringen vill utskottet understryka
behovet av att, om förändringar skall ske
i systemet, noga se till att bevara
dynamik och flexibilitet. Utskottet står
också fast vid att beslutsnivån för olika
frågor inom medlemsstaterna är en helt
nationell angelägenhet som berör
statsskicket i respektive land.
Att låta subsidiaritetsprincipen prövas
av EG-domstolen, som framförts i
debatten, torde redan i dag vara fullt
möjligt och behovet av regeländring kan
på den punkten ifrågasättas.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K426 (kd) yrkandena 5
och 6, 2001/02:U301 (fp) yrkande 4 samt
2001/02:K213 (m) kan besvaras.
Utskottet avstyrker motionerna
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:U302
(c) yrkande 13, 2001/02:K369 (c) yrkande
2 samt 2001/02:K427 (v) yrkande 9
(delvis).
2.4 De nationella parlamentens roll i
EU:s beslutsfattande
Utskottets överväganden i korthet
De nationella parlamentens möjlighet
till påverkan av den egna regeringens
agerande bör utgöra fokus för
diskussionen om dessa parlaments roll
inom EU-systemet. Utskottet är tveksamt
till värdet av en andra kammare inom
Europaparlamentet.
Bakgrund
De nationella parlamenten har spelat en
viktig roll i beslutsfattandet inom EU
och dess föregångare ända sedan EKSG-
fördragets tillkomst 1951.
Konstitutionellt har de nationella
parlamenten stått för den yttersta
garantin för hela systemets demokratiska
förankring och legitimitet, genom sin
roll att godkänna grundfördragen. Utöver
detta finnsstår de nationella
parlamentenfortlöpande bakom
medlemsstaternas regeringars agerande
inom ministerrådet och i
regeringskonferenser. Hur pass nära det
nationella parlamentet följer sin
regerings agerande i EU-frågor skiljer
sig åt, eftersom metoderna för beredning,
samråd, kontroll och uppföljning är en
rent nationell angelägenhet som berör
statsskickets grunder i respektive land.
Men trots denna nyckelroll i
beslutsfattandet som de nationella
parlamenten spelat så har de varit
osynliga i fördragen. Det var först efter
nära 50 år av integration som de
nationella parlamenten för första gången
blev omnämnda i primärrätten först
genom en deklaration som bifogades
slutakten till Maastrichtfördraget 1991,
och senare i ett protokoll (nr D.13) om
de nationella parlamentens roll i den
Europeiska unionen. Detta protokoll
antogs i anslutning till
Amsterdamfördraget 1997 och bifogades
fördraget om Europeiska unionen och
fördraget om upprättande av Europeiska
gemenskapen, Europeiska kol- och
stålgemenskapen och Europeiska
atomenergigemenskapen.
Det finns i EG-rätten två bestämmelser
med syfte att underlätta parlamentarisk
granskning. De är av stor praktisk
betydelse för de nationella parlamentens
möjlighet att utöva sina rättigheter. Den
ena återfinns i EG:s primärrätt i det
nämnda protokoll D.13 från
Amsterdamfördraget där en överenskommelse
om en sexveckorsfrist för vissa
rådsbeslut träffades. Denna regel är
tillämplig på lagstiftningsförslag
eller förslag till en åtgärd som skall
beslutas enligt avdelning VI i EU-
fördraget, alltså tredje pelaren, och
lyder som följer:
En sexveckorsperiod skall förflyta
mellan den dag då ett
lagstiftningsförslag eller ett förslag
till en åtgärd som skall beslutas
enligt avdelning VI i Fördraget om
Europeiska unionen av kommissionen görs
tillgängligt för Europaparlamentet och
rådet på alla språken och den dag då
förslaget sätts upp på rådets
dagordning för beslut, antingen för
antagande av en rättsakt eller för
antagande av en gemensam ståndpunkt i
enlighet med artiklarna 251 eller 252 i
Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen; i brådskande fall kan dock
undantag göras, varvid skälen skall
anges i rättsakten eller den gemensamma
ståndpunkten.
Den andra bestämmelsen återfinns i
sekundärlagstiftningen, i rådets interna
arbetsordning, som innebär att åtminstone
en arbetsvecka i praktiken, ofta längre
tid, skall förflyta mellan det sista
förberedande mötet på tjänstemannanivå i
Ständiga representanternas kommitté
(Coreper) och rådets beslut.8
Bestämmelsen lyder som följer:
Om inte ärendets brådskande natur
kräver annat och utan att det påverkar
tillämpningen av punkt 2, skall
ordförandeskapet från den preliminära
dagordningen avföra de punkter rörande
lagstiftningsarbete enligt vad som
avses i artikel 7 som Coreper inte har
färdigbehandlat senast i slutet av den
vecka som föregår veckan före
sammanträdet.
De nationella parlamentens roll i den
europeiska beslutsstrukturen är en av de
fyra frågorna som tas upp i
Niceförklaringen. I Laekenförklaringen
byggs detta på med följande:
En andra fråga, som också hänger samman
med den demokratiska legitimiteten,
gäller de nationella parlamentens roll.
Bör de vara representerade i en ny
institution, vid sidan av rådet och
Europaparlamentet? Skall de ha en
kompletterande roll på de områden där
Europa agerar, som Europaparlamentet
saknar behörighet för? Skall de
koncentrera sig på
behörighetsfördelningen mellan unionen
och medlemsstaterna, exempelvis genom
kontroll på förhand av att
subsidiaritetsprincipen respekteras?
Det kan noteras att den aspekt som
riksdagen starkast betonat då det gäller
de nationella parlamentens möjlighet till
inflytande i EU:s beslutsfattande,
nämligen möjligheten att påverka via den
egna regeringen, inte alls nämns i
Laekentexten. Laekenförklaringen är över
huvud taget kortfattad, i jämförelse med
andra områden, när det gäller frågan om
de nationella parlamenten. I stället
fokuserar Laekenförklaringen på andra
aspekter som kommit fram i debatten om de
nationella parlamenten, nämligen
möjligheterna till nya strukturer på
europeisk nivå för de nationella
parlamentens inflytande.
I betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor betonade sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet att
de nationella parlamenten, till följd av
varierande konstitutionella förhållanden
inom respektive medlemsstat, kan ha olika
förutsättningar för sitt agerande på
europeisk nivå. Detta är viktigt att
minnas då man analyserar olika förslag
som framförs i debatten, eftersom det
inte kan uteslutas att förslag som syftar
till att stärka de nationella
parlamentens inflytande på europeisk
nivå, med gemensamma lösningar eller nya
institutionella strukturer, egentligen
grundas på förhållanden som har att göra
med den möjlighet nationella parlament
har till inflytande inom den egna
medlemsstaten.
Ett förslag med bäring på nya
strukturer på europeisk nivå, som franska
parlamentsledamöter av Europeiska
konventet framfört, går ut på att skapa
en ny andra kammare i Europaparlamentet.
Denna andra kammare skulle bestå av
ledamöter från de nationella parlamenten
och skulle därmed till sin uppbyggnad ha
det tidiga Europaparlamentet före de
första direktvalen till detta parlament
år 1979 som förebild. Den nya kammaren
skulle ha som sin främsta uppgift att
vaka över subsidiaritetsprincipens
tillämpning. Det har även funnits andra,
liknande förslag i debatten, såsom en
liknande andra kammare till
Europaparlamentet men med allmänna
uppgifter, eller en återgång till
indirekta val till Europaparlamentet.
I betänkande 2000/01:KUU1 skrev
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet följande:
Att de nationella parlamenten har
möjlighet att påverka utvecklingen
inom EU är en grundläggande
demokratifråga. Det är därför, enligt
utskottets uppfattning, väsentligt att
parlamentens behov av bred insyn och
påverkansmöjlighet tillgodoses. Detta
kan ske såväl inomstatligt som genom
agerande på europeisk nivå.
Påverkan, som är ett vitt begrepp och
som kan innefatta så skilda ting som
opinionsbildning, initiativrätt,
beslutsfattande och kontroll,
förutsätter tillgång till information.
Åtminstone i den svenska debatten har
fokus hittills i stor utsträckning
legat på hur parlamenten skall få
bättre insyn i de processer som pågår
inom EU. Enligt utskottets mening är
det dock önskvärt att den fortsatta
diskussionen vidgas till att också
omfatta vilka typer av påverkan som
det är lämpligt att de nationella
parlamenten utövar på EU-nivå.
Efter det citerade stycket följde
överväganden om hur den inomstatliga
påverkansmodellen kan se ut och
konstaterades att den modellen är
beroende av information från den egna
regeringen. Vidare noterades det då
aktuella förslaget från
Riksdagskommittén. Utskottet erinrade om
de kontakter som förekommer inom ramen
för det europeiska partisamarbetet och
underströk också att det är genom dessa
partier som kontakter mellan
Europaparlamentet och de nationella
parlamenten bör gå.
Till bakgrunden hör även det
samarbetsorgan för vissa aspekter av de
nationella parlamentens EU-engagemang som
etablerats på Europanivå och som går
under beteckningen COSAC. I det nyss
citerade betänkandet uttalade sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet
följande:
Det kan inträffa att medlemsstaternas
parlament inom ramen för sin samverkan
avger någon form av opinionsyttring
till ett eller flera av EU-organen.
COSAC intar en särställning i detta
avseende. Vid sådant agerande, som kan
avse såväl insyn och
informationsfrågor som påverkan eller
kontroll, synes de nationella
parlamenten vanligen uppträda var för
sig.
I debatten har röster hörts för att
stärka COSAC-samarbetet, t.ex. genom att
förse detta med ett permanent
sekretariat. Detta har dock inte anförts
som något alternativ till andra metoder
för påverkan för de nationella
parlamenten och lämnas därför åt sidan i
det följande.
Utöver COSAC berör betänkande
2000/01:KUU1 även det informella
samarbete som vuxit fram på vissa områden
i form av möten mellan
utskottsordförandena i EU-ländernas
parlament, liksom de återkommande
informella talmansmötena.
Regeringen
Frågan om de nationella parlamentens roll
har enligt regeringen i skrivelse
2001/02:115 kommit alltmer i fokus under
senare år. Förslagen som framförts i
debatten inriktas på
· att skapa nya politiska organ
för att ge de nationella parlamenten
större inflytande,
·
· att stärka samarbetet mellan de
nationella parlamenten och
Europaparlamentet,
·
· att stärka och t.o.m. reglera de
nationella parlamentens inflytande på
sina regeringars EU-politik.
·
Regeringen nämner vidare förslagen om att
skapa en andra kammare i
Europaparlamentet eller att skapa en
permanent kongress bestående av enbart de
nationella parlamenten eller
Europaparlamentet och de nationella
parlamenten tillsammans, liksom tanken
att bygga ut kontakterna mellan
Europaparlamentet och de nationella
parlamenten via COSAC eller via ett
närmare och mer effektivt samarbete
mellan de nationella parlamentens och
Europaparlamentets utskott. Slutligen
återger regeringen att det i debatten
talats förförespråkats att de nationella
parlamenten skall ges en starkare
ställning i styrningen av sina
regeringars EU-politik. Detta kan ske
genom regelbunden behandling av EU-
ärenden i de nationella parlamentens
utskott och föredragning av alla viktiga
lagstiftningsförslag. Andra har
föreslagit att en stadga för de
nationella parlamenten bör fastställa
minimikrav för den nationella
parlamentariska kontrollen. Under
rubriken Svenska utgångspunkter skriver
regeringen följande:
De nationella parlamentens arbete med
EU-politiken i medlemsstaterna och
kontroll av deras regeringars agerande
bidrar till att ge EU:s beslut
nödvändig legitimitet. Inflytande för
de nationella parlamenten uppnås bäst
genom granskning av regeringarnas
agerande i rådet. De nationella
parlamenten måste ges bästa möjliga
förutsättningar att utföra detta
arbete. Om nya former för de
nationella parlamentens medverkan
skall skapas, bör dessa ha nära
anknytning till parlamentens dagliga
arbete.
Motionerna
I motion 2001/02:K87 (delvis) av Per
Unckel m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om utgångspunkter för
Sveriges hållning under EU:s
framtidsarbete. Motionärerna hänvisar i
denna del till den debatt som pågår kring
de nationella parlamentens roll och om
möjligheterna att på olika sätt förstärka
deras deltagande i EU-arbetet.
Motionärerna betonar att de nationella
parlamentens viktigaste uppgift är att
samråda med och kontrollera de nationella
företrädarna i ministerrådet. Den praxis
med insyn och kontroll som de svenska och
nordiska parlamenten har utvecklat kan
enligt motionärerna behöva genomföras i
åtskilliga andra medlemsländer. Vidare
kan det dock enligt motionärerna även
finnas behov av andra organ där
nationella parlamentariker kan utbyta
åsikter. Det är dock svårt att ha en
ordning där dessa faktiskt deltar i
löpande arbete inom EU av det enkla
skälet att arbetet i de nationella
parlamenten medför att tiden inte medger
det.
I motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson
m.fl. (kd) yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör
verka för att arbetet i EU läggs upp så
att de nationella parlamenten får
fullständig och tidig information och
därmed på ett tidigt stadium kan komma in
i processen och påverka sin respektive
regerings ställningstagande. Motionärerna
instämmer i uppfattningen att
parlamentens roll bäst stärks genom att
de på bästa sätt kan granska
regeringarnas agerande i rådet. Arbetet i
EU bör läggas upp så att de nationella
parlamenten får tillräckliga tidsfrister
för att agera. Regeringen bör verka för
fortsatta förbättringar av möjligheterna
att komma in tidigt i processen, redan
innan kommissionen lagt förslag. Vidare
framhåller motionärerna vikten av att
svenska språkets ställning värnas och att
underlagsdokument inför rådsmötena finns
på svenska. I motion 2001/02:K86 av Karl-
Göran Biörsmark m.fl. (fp) yrkande 10
begärs ett tillkännagivande om att stärka
de nationella parlamentens inflytande.
Detta görs enligt motionärerna bäst genom
att kompetensfördelningen mellan unionen
och medlemsstaterna tydliggörs i en
författning, samtidigt som
närhetsprincipen befästs ytterligare.
I motion 2001/02:U302 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande 19 begär motionärerna
ett tillkännagivande om att utveckla
dialogen med de valda
Europaparlamentarikerna och att utveckla
formerna för ökade kontakter mellan
Europaparlamentet och de nationella
parlamenten.
I motion 2000/01:K333 av Laila Bjurling
och Sonja Fransson (s) begärs ett
tillkännagivande om att Sveriges
ledamöter i Europaparlamentet bör väljas
av riksdagen.
Utskottets överväganden
Av de många aspekter på nationella
parlaments möjliga deltagande i det
europeiska beslutsfattandet som
diskuterats är det utskottets uppfattning
att möjligheten till påverkan genom den
egna regeringen är det konstitutionellt,
politiskt och strategiskt avgjort mest
fördelaktigt. Konstitutionellt kan
konstateras att det är en påverkansmetod
som inte innefattar något eget agerande
på den europeiska arenan för ett
nationellt parlament eller ett kollektiv
av sådana parlament något som hade
varit artfrämmande. Politiskt är det en
kanal som är väl upparbetad. Det är
slutligen en metod som med dessa
riksdagens erfarenheter visat sig mer
effektiv än vad utskottet kan föreställa
sig skulle vara fallet med något av
alternativen, vilket leder till
slutsatsen att den är strategiskt riktig.
Utskottet står därmed fast vid de
slutsatser som riksdagen tidigare givit
uttryck för.
Utöver denna huvudkanal för inflytande
bör andra kanaler för samverkan och
informationsutbyte beaktas.
Partisamarbetet på Europanivå är
fortsatt, enligt utskottet, den
lämpligaste vägen för att bygga upp och
bibehålla goda kontakter mellan riksdagen
och Europaparlamentet. Samverkanskanaler
mellan EU-ländernas nationella parlament
bör utnyttjas och vidareutvecklas, såväl
inom ramen för COSAC9 som i form av
direktutbyte mellan fackutskott och i
andra former.
Utskottet är tveksamt till värdet av en
andra kammare inom Europaparlamentet
bestående av ledamöter från de nationella
parlamenten vare sig för
subsidiaritetskontroll eller med en
allmän roll. Enligt utskottet behöver
EU:s beslutsprocesser göras mer
lättöverskådliga. En ytterligare
beslutsinstitution på Europanivå skulle
verka i motsatt riktning. Utskottet kan
inte heller ställa sig bakom förslag om
en återgång till indirekta val av
ledamöterna av Europaparlamentet. I den
frågan valde medlemsländerna väg år 1976,
då reglerna om direktval till
Europaparlamentet beslutades. Därmed
klipptes de formella banden mellan
Europaparlamentet och de nationella
parlamenten. Det saknas bärande skäl för
att nu ta upp frågan om en återgång till
den tidigare modellen.
Inom ramen för Europeiska konventet kan
Sveriges agerande i denna fråga med
fördel inriktas på att bidra till en
förutsättningslös debatt om nationella
parlaments inflytande via den egna
regeringen. En sådan debatt kan leda till
ett utbyte av best practises.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K87 (delvis) (m),
2001/02:K85 (kd) yrkande 3, 2001/02:K86
(fp) yrkande 10 samt 2001/02:
U302 (c) yrkande 19 kan besvaras. Motion
2000/01:K333 (s) avstyrks.
2.5 Institutionernas roller
Utskottets överväganden i korthet
Den nuvarande institutionella
strukturen är en lämplig grund för
diskussioner om förbättringar.
Utskottet uppmärksammar den processen
för reformering av ministerrådet och
Europeiska rådet där bl.a. Sveriges
statsminister agerat. Tiden är nu mogen
för öppna möten när rådet agerar
lagstiftare.
Jämför reservationerna 15 (v, mp), 16
(c) och 17 (fp).
Bakgrund
Utan att frågan specifikt omnämns i
Niceförklaringen är det naturligt att en
fördragsöversyn som inriktar sig på hur
EU skall fungera i framtiden, efter
utvidgningen, även innefattar en
genomgång av hur de europeiska
institutionerna fungerar. I
Laekenförklaringen ägnas dessa frågor
relativt omfattande uppmärksamhet. I det
följande skall frågor kring EU:s
institutioner beröras. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt planerna på
en reform av regeringssamarbetet inom
Europeiska rådet och ministerrådet.
Övriga institutionella frågor behandlas
mer kortfattat.
EU:s speciella natur, med inslag av
både överstatlighet och mellanstatlighet,
motsvaras av en institutionell uppbyggnad
och organisation av sui
generis-karaktär. Artikel 7 i EG-
fördraget nämner de fem viktigaste
institutionerna: Europaparlamentet,
ministerrådet, Europeiska kommissionen,
EG-domstolen samt revisionsrätten. Av
dessa är de tre förstnämnda politiska
institutioner i den meningen att de har
som uppgift att skapa policy samt att
bereda och antaga rättsakter. På samma
sätt som det allmänna beslutsfattandet, i
enlighet med artikel 5 i EG-fördraget (se
avsnitt 2.3 ovan), är underkastat en
legalitetsprincip, innehåller även
artikel 7 en motsvarande begränsning för
institutionerna, som var och en måste
agera inom ramen för de befogenheter som
den tilldelats genom detta fördrag.
Detta uttryckssätt ger vid handen att den
institutionella uppbyggnaden och den
balans som råder mellan institutionerna,
inte fastställts genom en enkel formel
utan bara kan förstås genom en samlad
bedömning av hela fördragsstrukturen.
Resonemanget i Laekenförklaringen utgår
ifrån den allmänt formulerade frågan hur
vi kan utöka den demokratiska
legitimiteten och öppenheten i de
nuvarande institutionerna, en fråga som
gäller för alla tre institutionerna. I
texten ställs sedan följande frågor:
Hur kan Europeiska kommissionens
auktoritet och effektivitet
förstärkas? Hur bör ordföranden för
kommissionen utses, genom Europeiska
rådet, genom Europaparlamentet eller
genom medborgarnas direkta val? Bör
Europaparlamentets roll förstärkas?
Skall vi utvidga medbeslutanderätten?
Bör formerna för val av ledamöter till
Europaparlamentet ses över? Krävs det
en europeisk valkrets eller bör vi
dven fortsättningsvis hålla oss till
valkretsar som bestäms på nationell
nivå? Kan de båda systemen kombineras?
Måste rådets roll stärkas? Bör rådet
agera på samma sätt i sin egenskap av
lagstiftare som när det står för
verkställigheten? Bör rådsmötena vara
offentliga, åtminstone de som är av
lagstiftande karaktär, för att få
större öppenhet? Bör medborgaren ha
bättre tillgång till rådets dokument?
Hur kan slutligen balans och ömsesidig
kontroll mellan institutionerna
garanteras?
På annan plats i Laekenförklaringen
ställs även följande frågor:
Kan den halvårsvisa rotationen av
ordförandeskapet för unionen behållas?
Vilken roll skall Europaparlamentet
spela? Vad skall rådet i dess olika
sammansättningar ha för roll och
struktur?
Riksdagen har tidigare behandlat delar av
det område som nu diskuteras. I
betänkande 1999/2000:UU10 behandlas bl.a.
frågor om kommissionens och
Europaparlamentets ställning och roll.
Utrikesutskottet ställde sig där bakom
vad konstitutionsutskottet anfört i sitt
yttrande (1999/2000:KU7y):
Konstitutionsutskottet vill erinra om
att Europaparlamentets makt och
inflytande ökats avsevärt genom
Amsterdamfördraget. Förhållandet
mellan institutionerna kommer att
påverkas av de diskussioner som sker
inom den nu pågående
regeringskonferensen. En av de
centrala frågorna för konferensen
gäller utvidgning av området för
beslutsfattande med kvalificerad
majoritet. Parlamentets roll
aktualiseras i denna diskussion.
I fråga om möjligheten för
Europaparlamentet att avsätta enskilda
kommissionärer har önskemålet
tillmötesgåtts på så sätt att var och
en av de nuvarande kommissionärerna
gentemot kommissionsordföranden har
åtagit sig att avgå, om ordföranden
begär det. Konstitutionsutskottet
anser inte att något tillkännagivande
enligt motionen behövs utan föreslår
att utrikesutskottet avstyrker
motionen i denna del.
I fråga om kommissionens initiativmonopol
och ställning anförde
konstitutionsutskottet i samma av
utrikesutskottet godkända yttrande
följande:
Beträffande [då aktuellt
motionsyrkande] om politiskt ansvar
och kommissionens ställning vidhåller
konstitutionsutskottet sin ovan
återgivna bedömning från förra våren.
Utskottet föreslår således att
utrikesutskottet avstyrker motionen i
denna del.
Utrikesutskottet ställde sig bakom även
denna del av konstitutionsutskottets
yttrande.
Reform av Europeiska rådet och
ministerrådet
Regeringarnas samarbete inom i EU-frågor
har tre former: regeringskonferenser,
stats- och regeringschefernas möten i
Europeiska rådet samt beslutsfattandet i
ministerrådet. Under dessa politiska
besluts- och diskussionsnivåer finns det
förberedande tjänstemannaorgan samt ett
centralt rådssekretariat som i första
hand kan sägas utgöra ett sekretariat åt
ordförandelandet. Rådssekretariatet står
för sakexpertis och logistiskt stöd, men
också för långsiktighet och erfarenhet
något som är viktigt inte minst med
hänsyn till att ordförandeskapsrotationen
annars skulle riskera att leda till en
brist på institutionellt minne.
Ministerrådet har olika sammansättningar,
formationer, beroende på sakfråga. Högst
mötesfrekvens som regel en gång per
månad har utrikesministrarna som möts i
Allmänna rådet (med ansvar för både
övergripande frågor och utrikespolitik),
finansministrarna som möts i Ekofin samt
jordbruksministrarna i Jordbruksrådet.
Antalet övriga rådsformationer var
tidigare över 20 men har reducerats så
att det i dag finns sammanlagt 16
rådsformationer, inklusive de tre
omnämnda.
Det förs en fortlöpande diskussion om
hur ministerrådet och Europeiska rådet
kan förbättra sina beslutsformer och sitt
funktionssätt. Viktiga beslut fattades
vid Europeiska rådets möte i Helsingfors
i december 1999, men debatten och
reformprocessen fortsätter. Till stor del
handlar det om reformer som inte kräver
några fördragsändringar utan kan beslutas
internt inom ministerrådet. Två inlägg i
diskussionen på senare tid är dels den
delrapport som ministerrådets
generalsekreterare Javier Solana lade
fram till Europeiska rådet i Barcelona i
mars i år (dok. S0044/02 i
rådssekretariatets informella S-serie),
dels ett brev som statsminister Göran
Persson skrev till sin spanske kollega
José Maria Aznar i dennes egenskap av
rådsordförande, också det inför
toppmötesdiskussionerna i Barcelona.
Solanas rapport till Barcelona omnämner
särskilt statsministerns brev och tar upp
flera av förslagen från detta. En mer
fullödig rapport från Javier Solana
väntas inför toppmötet i Sevilla i juni.
Frågan är alltså ytterst aktuell när
detta betänkande antasskall beslutas,
vilket föranleder en något mer ingående
granskning från utskottets sida.
I det följande listas i sammandrag
några av de punkter som debatterats, och
som omnämns av statsminister Persson och
generalsekreterare Solana i de nämnda
diskussionsunderlagen antingen som
konkreta förslag eller som frågor som
väcks.
Europeiska rådet
· Mer fokuserade diskussioner och
slutsatser.
·
· Formell dagordning och
åtminstone en stomme till procedurregler.
·
· Undvika att Europeiska rådet
överlastas med sakfrågor som
ministerrådet inte kunnat lösa.
·
· Tillförsäkra att allmänna rådet
kan stå för förberedelser och
koordinering.
·
· Begränsa delegationernas
storlek.
·
(Samtliga ovanstående punkter framförs,
med något olika nyanser, av såväl
statsministern som generalsekreterare
Solana.)
Allmänna rådet
· Dagens två roller bör delas upp
så att det bildas ett äkta allmänt råd,
med horisontella och konstitutionella
frågor, i synnerhet förberedelseansvaret
inför mötena med Europeiska rådet, och
ett utrikesministerråd, med mer samlat
ansvar för alla aspekter på
utrikesrelationer.
·
(Framförs av både statsministern och
generalsekreterare Solana.)
Ordförandeskapsrotationen
· Mer långsiktiga
ordförandeprogram, som överlappar fler
ordförandeskapsperioder (statsministern).
·
· Antingen överlappande
ordförandeskap avseende program eller
genomförande eller helt eller delvis
överge systemet med ett visst
ordförandeland och ersätta detta med
valda ordförande (generalsekreterare
Solana).
·
Språkregim
· Överväga att överge kravet på
full tolkning på tjänstemannanivå, till
förmån för en flexibel tillämpning där
varje medlemsland från fall till fall
själv väljer och bekostar den
servicenivå man önskar (statsministern).
·
Öppenhet
· Yttrandefrihet för rådets
tjänstemän som åtminstone gör det möjligt
att yppa sådan information som skulle
vara offentlig om den efterfrågades i
dokumentform (statsministern).
·
· Överväga att hålla öppna möten
när rådet agerar lagstiftare, i början
och slutet av varje lagstiftningsärende
(statsministern) eller som allmän regel
(generalsekreterare Solana).
·
Den sistnämnda punkten om öppna
rådsmöten är den enda som tas upp även
i Laekenförklaringen, vilket framgår av
citatet ovan.
Regeringen
Regeringen har i skrivelse 2001/02:115
tagit upp institutionella reformer i
avsnitt 4.4. Flertalet av de frågor som
ställs i Laekenförklaringen tas upp i
bakgrundstexten. Under rubriken Svenska
utgångspunkter sägs sedan följande:
Den nuvarande strukturen har i
huvudsak fungerat väl under en lång
tid och bör utgöra en bra bas även för
framtiden. Regeringen ifrågasätter om
det finns behov av grundläggande
förändringar i balansen mellan EU:s
institutioner. Regeringen är öppen för
förslag som kan bidra till ett högre
valdeltagande i Europaparlamentet.
I ett annat avsnitt i
regeringsskrivelsen, under rubriken
Öppenhet, anges som en av de svenska
utgångspunkterna följande:
Offentliga rådsmöten bör hållas i
större utsträckning, särskilt vid
behandling av lagstiftningsfrågor.
Som del av underlaget för bedömning av
regeringens synsätt på detta område kan
det ovan citerade brevet från
statsminister Göran Persson till Spaniens
premiärminister José Maria Aznar, med
synpunkter på reformprocessen inom
ministerrådet, nämnas. Ytterligare ett
sätt att belysa hur regeringen ser på den
institutionella balansen är följande
citat från statsministerns ovan nämnda
tal (avsnitt 1.1) vid Humboldt-
universitetet i Berlin i höstas:
Kommissionen har en viktig roll i att
värna EU:s intressen, att ta initiativ
för lagstiftning, och för att övervaka
implementeringen av fördrag och
direktiv. Vi beslutade i Nice för
mindre än ett år sedan om ändringar i
reglerna för tillsättande av
kommissionen. Jag ser inget behov av
att ändra detta igen.
En mer generell iakttagelse: Jag tror
inte att medlemsstaterna önskar göra
fundamentala ändringar i balansen
mellan å ena sidan medlemsstaterna,
och kommissionen och Europaparlamentet
å den andra. Europeiska rådet och
ministerrådet kommer att fortsätta att
spela en central roll i styrandet av
EU.
Motionerna
I motion 2001/02:K87 (delvis) av Per
Unckel m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande om utgångspunkter för
Sveriges hållning under EU:s
framtidsarbete. Motionärerna betonar i
denna del att EU bygger på maktbalans och
inte på parlamentarism. EU:s
institutioner skall alltså vara starka
och självständiga och kunna balansera
varandra. Det måste finnas en
välfungerande kommission som med hög
kvalitet och integritet förmår agera på
de områden som EU har ansvar för.
Kommissionen behöver effektiviseras, och
det kan bli nödvändigt att begränsa
antalet komissionärer. Antalet
rådssammansättningar bör minskas och
bättre återspegla EU:s faktiska
verksamhetsområden. Det finns också
enligt motionärerna anledning att
vverväga om ett i verklig mening allmänt
ministerråd behöver införas med ansvar
för EU:s sammanhållna institutionella
utveckling. De anser att EU:s toppmöten
bör återgå till att bli en samlingspunkt
för stats- och regeringschefer för att i
bred mening ange utvecklingsriktning i
stället för att som nu riskera att
överlastas och fatta oöverlagda och
otillräckligt beredda beslut.
Ministerrådets möten bör vara offentliga
när rådet agerar lagstiftare. I motionen
kritiseras regeringen för att ge dubbla
budskap i fråga om kommissionens och
rådets ställning: i regeringsskrivelsen
ges stöd för den rådande maktbalansen,
men i ett tidigare anförande har
statsministern talat om en starkare roll
för rådet. I motion 2001/02:
U303 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 17
(delvis) begärs ett tillkännagivande om
EU:s framtidsfrågor, med i stort samma
motiveringar.
I motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson
m.fl. (kd) yrkande 2 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör
vara öppen för ett öppnare och mer
transparent och demokratiskt EU genom
bl.a. en förstärkning av
Europaparlamentets roll och en tydligare
ansvarsfördelning mellan rådet och
kommissionen. Motionärerna anför att
Europaparlamentet utgör medborgarnas enda
direktkanal in i EU:s beslutsfattande och
på sikt bör få medbeslutande på de
områden där majoritetsbeslut gäller i
rådet. Motionärerna vill vidare slå fast
kommissionens viktiga roll som motor i
samarbetet och som fördragens väktare och
anser det olyckligt att rådet tagit på
sig alltfler av kommissionens uppgifter.
En stark kommission är enligt
motionärerna ofta de små ländernas bästa
vän och en nödvändig motvikt mot de stora
ländernas dominans i rådet och
parlamentet.
I motion 2001/02:K86 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) begärs
tillkännagivanden om den skeva
maktbalansen mellan EU:s institutioner
(yrkande 7), om att ge det folkvalda
Europaparlamentet större inflytande
(yrkande 8) och om att på sikt avskaffa
rådet i dess nuvarande form och göra om
det till den ena kammaren i ett
tvåkammarsystem (yrkande 9). Motionärerna
anser att Europeiska kommissionen och
Europaparlamentet har alltför lite
inflytande i förhållande till rådet och
Europeiska rådet. Den nuvarande
maktbalansen innebär enligt motionärerna
att stora medlemsländer ges mer makt på
bekostnad av små länder, och ett
mellanstatligt system gynnar varken
öppenheten eller demokratin i EU. I samma
motion (yrkande 12) begärs
tillkännagivande om att ministerrådets
möten bör vara öppna när rådet agerar
lagstiftare.
I den under innevarande riksmötes
allmänna motionstid väckta motion
2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 8 begärs ett
tillkännagivande om att genomgående
reformera och effektivisera EU:s
institutioner. Detta innebär i fråga om
övriga institutioner att revisionsrättens
självständiga roll bör stärkas, att
domstolen måste se över sina arbetsformer
för att kunna fungera, att
förstainstansrätten i ökad utsträckning
bör ta hand om vissa förhandsavgöranden
och att möjligheten att införa strängare
prövningstillstånd vid överklaganden bör
övervägas. I samma motion (yrkande 9)
begär motionärerna ett tillkännagivande
om att Europaparlamentet bör ha rätt att
avsätta enskilda kommissionsledamöter.
Detta bör kunna ske efter en formell
procedur med en offentlig utfrågning. I
samma motion yrkande 13 förordas öppna
rådsmöten.
I motion 2001/02:K3 av Alf Svensson
m.fl. (kd) yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om att ordförandeskapet
i ministerrådet bör bli mer
kontinuerligt. Motionärerna anser att
värdet av nationella ordförandeskap
visserligen är stort men att de
halvårsvisa ordförandeskapen innebär
ständiga avbrott i det politiska arbetet
och leder till brister i kontinuitet och
effektivitet. Regeringen bör enligt
motionärerna ta initiativ till en
utredning om hur ordförandeskapet kan
reformeras, kanske inom ramen för en
bredare översyn av rådets arbetssätt.
I den under förra riksmötets allmänna
motionstid väckta motion 2000/01:K398 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 5
begärs ett tillkännagivande för
regeringen om en genomgående reform och
effektivisering av EU:s institutioner.
I motion 2001/02:K62 av Helena
Bargholtz m.fl. (fp) (yrkande 6) (delvis)
begärs ett tillkännagivande om ett mer
demokratiskt EU. Motionärerna anser att
EU behöver en konstitution som tydliggör
maktfördelningen mellan union och
medlemsstater med utgångspunkten att
beslut alltid skall fattas så nära den
enskilda människan som möjligt. De anser
också att Europaparlamentet, som det enda
direkt valda organet i EU, skall få ökad
makt så att bandet mellan väljare och
valda ökar.
I motion 2000/01:U510 av Marianne
Andersson m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande om att stärka
Europaparlamentarikernas initiativ- och
beslutsrätt (yrkande 10).
I flera motioner begärs
tillkännagivanden om att kommissionens
initiativmonopol inom första pelaren bör
avskaffas (motionerna 2001/02:K88 av
Yvonne Ruwaida (mp) yrkande 6,
2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
yrkande 5, 2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 4 samt 2000/01:K274 av
Margit Gennser (m) yrkande 3). I andra
motioner begärs tillkännagivanden om att
kommissionen helt bör avskaffas i sin
nuvarande form och ersättas av ett
administrativt organ (motionerna
2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (mp)
yrkande 7, 2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 6 samt 2000/01:U511 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 21).
Frågor om kommissionen tas upp i motion
2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 10. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att inget land bör ha
mer än en kommissionär. Kommissionen kan
inte bevara sin nuvarande form och
storlek i en utvidgad union, och redan
dagens kommission har svårt att arbeta
effektivt. Fler kommissionärer riskerar
att leda till att fler områden lyfts upp
till EU-nivå, och en sådan utveckling
avvisas bestämt. Inget land bör ha mer än
en kommissionär. Motionärerna förordar
ett system med ordinarie och biträdande
kommissionsledamöter, där rangordningen
roterar.
Utskottets överväganden
Det är naturligt att frågor om EU-
institutionernas uppbyggnad och inbördes
maktbalans ingår i det som diskuteras
inom framtidsdebatten. Hur denna
uppbyggnad och maktbalans bör se ut är i
hög grad en funktion av vilken framtida
inriktning man vill se för EU. Utskottet
är av uppfattningen att den nuvarande
institutionella strukturen är lämplig som
grund även för framtiden.
Utskottet stöder därvid regeringens
utgångspunkt såsom den framställs i
skrivelse 2001/02:115. Förbättringar
behöver ske, men det är utskottets mening
att diskussioner om sådana förbättringar
bör ta avstamp i de nuvarande
institutionerna och deras inbördes
maktbalans.
Såvitt avser kommissionens ställning
och dess initiativmonopol bör enligt det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet riksdagen stå fast vid
den inställning som tidigare fastslagits
av riksdagen på grundval av det ovan
citerade yttrandet från
konstitutionsutskottet 1999/2000:KU7y,
som utrikesutskottet ställde sig bakom i
betänkande 1999/2000:UU10. Kommissionen
har en viktig roll att spela som
nationellt oberoende och självständig
kraft i EU-samarbetet, något som gynnar
inte minst de små medlemsstaterna.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt
frågan om reform av ministerrådet och
Europeiska rådet. En reform av Allmänna
rådet framstår där som särskilt angelägen
att diskutera.
Frågan om öppna ministerrådsmöten är
betydelsefull. Ministerrådet har
kritiserats för att vara för slutet.
Detta kan förklaras med dess karaktär av
blandning mellan lagstiftande församling
och diplomatkonferens. Tiden är nu mogen
för att hålla öppna sammanträden när
rådet agerar som lagstiftare.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K87 (delvis) (m)
2001/02:U303 (m) yrkande 17 (delvis),
2001/02:K85 (kd) yrkande 2 (delvis),
2001/02:K86 (fp) yrkandena 7, 8 och 12,
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10 och
13, 2001/02:K3 (kd) yrkande 5,
2000/01:K398 (fp) yrkande 5, 2001/02:K62
(fp) yrkande 6 (delvis) samt 2000/01:U510
(c) yrkande 10 kan besvaras.
Utskottet avstyrker motionerna
2001/02:K86 (fp) yrkande 9, 2001/02:K88
(mp) yrkande 6, 2001/02:K428 (mp) yrkande
5, 2000/01:U511 (mp) yrkandena 4 och 21,
2000/01:K274 (m) yrkande 3, 2001/02:K88
(mp) yrkande 7 samt 2001/02:K428 (mp)
yrkande 6.
2.6 Institutionernas beslutsfattande
Utskottets överväganden i korthet
Det är viktigt att ansträngningar görs
inom det begränsade utrymme som finns
för att se vilka nya områden som kan
bli föremål för omröstning med
kvalificerad majoritet. Detta kan
övervägas för de sakfrågor som i dag
ligger inom tredje pelaren.
Jämför reservationerna 18 (m, kd) och
19 (fp).
Bakgrund
På samma sätt som när det gäller
institutionernas uppbyggnad i förra
avsnittet är deras beslutsformer inte en
fråga som togs upp i Niceförklaringen,
men det är likväl naturligt att saken
diskuteras i framtidsdebatten. Laeken-
förklaringen har två olika avsnitt som
tar upp detta. Det första är under
rubriken Förenkling av unionens
instrument:
Den centrala frågan gäller därför
huruvida unionens olika instrument
inte måste definieras bättre och deras
antal minskas. Med andra ord, bör det
införas en åtskillnad mellan
lagstiftande och verkställande
åtgärder? Bör antalet
lagstiftningsinstrument minskas:
direkt gällande bestämmelser,
ramlagstiftning och icke bindande
instrument (yttranden,
rekommendationer, öppen samordning)?
Vore det önskvärt att ramlagstiftning
oftare tillämpades och medlemsstaterna
på så sätt fick större rörelsefrihet
för att uppnå sina politiska mål? För
vilken behörighet är öppen samordning
och ömsesidigt erkännande de mest
lämpliga instrumenten? Skall
proportionalitetsprincipen även
fortsättningsvis vara utgångspunkten?
Det andra avsnittet står att finna under
rubriken Mer demokrati, öppenhet och
effektivitet i Europeiska unionen:
Den tredje frågan gäller hur vi kan
effektivisera beslutsfattandet och
institutionernas funktionssätt i en
union med omkring trettio
medlemsstater. Hur kan unionen bättre
fastställa sina mål och prioriteringar
och säkerställa att de genomförs på
ett bättre sätt? Krävs det att fler
beslut fattas med kvalificerad
majoritet? Hur kan
medbeslutandeförfarandet mellan rådet
och Europaparlamentet förenklas och
påskyndas? Kan den halvårsvisa
rotationen av ordförandeskapet för
unionen behållas? Vilken roll skall
Europaparlamentet spela? Vad skall
rådet i dess olika sammansättningar ha
för roll och struktur?
Hur kan man även öka konsekvensen i
den europeiska utrikespolitiken? Hur
förstärks en samarbetsdynamik mellan
den höge representanten och den
behörige kommissionsledamoten? Bör
unionens representation utåt i
internationella forum ytterligare
utvidgas?
Riksdagen har i flera sammanhang haft
anledning att ta ställning till delar av
detta sakområde. Särskilt i anslutning
till godkännandet av Amsterdamfördraget
(betänkande 1997/98:UU13) och
Nicefördraget (betänkande 2001/02:
KUU1) har riksdagen haft anledning att
bedöma frågor om omröstning med
kvalificerad majoritet,
medbeslutandeprocedurens tillämpning samt
flexibel integration (närmare
samarbete). Om omröstning med
kvalificerad majoritet anförde
utrikesutskottet i betänkande 1997/98:13
att det visat sig att beslutsfattande med
kvalificerad majoritet i vissa fall leder
till ett effektivare samarbete. Samtidigt
borde beslut av konstitutionell karaktär
och sådana som ligger nära
nationalstatens kärna (exempelvis
skatter) beslutas med enhällighet. Givet
de förutsättningarna vore det, menade
utskottet, möjligt att överväga en
övergång till kvalificerad majoritet med
enskild prövning, som får ske artikel för
artikel. Så hade också skett i
regeringskonferensen, vilket utskottet
såg positivt på.
I betänkande 2001/02:KUU1 om
Nicefördraget anförde sammansatta
konstitutions- och utrikesutskottet att
det inte hade något att erinra vad
beträffade regeringens framställning på
områdena omröstning med kvalificerad
majoritet, medbeslutandeförfarandets
tillämpning samt reglerna om närmare
samarbete.
Regeringen
I samma del av framställningen i
skrivelse 2001/02:115 som åberopas i det
föregående avsnittet berör regeringen
översiktligt några av de förslag som
förekommit i diskussionen om
beslutsformerna, bl.a. en utökning av
omröstning med kvalificerad majoritet, en
utökning av medbeslutandeförfarandet samt
tanken att ge Europaparlamentet fullt
inflytande över budgeten. Den ovan
återgivna passusen under rubriken Svenska
utgångspunkter gäller även här:
Den nuvarande strukturen har i
huvudsak fungerat väl under en lång
tid och bör utgöra en bra bas även för
framtiden. Regeringen ifrågasätter om
det finns behov av grundläggande
förändringar i balansen mellan EU:s
institutioner. Regeringen är öppen för
förslag som kan bidra till ett högre
valdeltagande i Europaparlamentet.
Statsministern har i sitt ovan citerade
tal vid Humboldt-universitetet i Berlin
uttalat sig om en möjlig utveckling mot
omröstning med kvalificerad majoritet på
vissa områden. Statsministern nämner tre
olika områden och närmar sig dem från
olika håll. För de rättsliga och inrikes
frågorna anges att huvudregeln bör vara
enhällighet, men att vissa frågor kan
tänkas att som undantag föras över till
majoritetsomröstning:
Vi måste hålla i minnet att den stora
delen av beslut inom EU redan fattas
med kvalificerad majoritet. Vi är
redan nära den gräns där länderna
önskar bibehålla vetorätten. Jag är
dock beredd att diskutera det framtida
samarbetet inom de rättsliga och
inrikes områdena. Dessa frågor är av
ett slag som i de flesta fall hanteras
mellanstatligt. Men det kan hävdas att
omfattningen och vikten av dessa
frågor är sådan att det kan behövas
andra former av beslutsfattande. Jag
är inte negativ till att föra över
vissa av dessa frågor till
majoritetsröstning.
Den motsatta utgångspunkten gäller för
arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor
samt asyl- och migrationsfrågor, där
huvudregeln enligt statsministern bör
vara majoritetsomröstning:
Däremot bör majoritetsröstning vara
regel på arbetsmarknads- och sociala
frågor, såväl som inom asyl- och
migrationsfrågor.
I talet vid Humboldt-universitetet gick
statsministern även in på frågan om
närmare samarbete, eller flexibel
integration:
Ytterligare ett sätt att hantera nya
beslutsområden, där det tidigare inte
funnits EU-kompetens, är det ypperliga
instrumentet flexibel integration
eller förstärkt samarbete som det
ibland kallas. Jag förutser att denna
metod kommer att användas, och att den
kommer att vara ett sätt att låta EU
gå vidare och utvecklas även när
vissa medlemsstater inte omedelbart
kan delta i det nya området. De flesta
medlemsstater, inklusive Sverige,
kommer att vara med i dessa nya
områden från start. Men med ett ökande
antal stater behöver vi ha denna
möjlighet, annars kan EU tvingas
stanna upp och inte kunna gå vidare.
Det finns redan regler för flexibel
integration som säkerställer att varje
medlemsland som står utanför vissa
områden, skall ha rätt att senare gå
med. Detta är viktigt.
Motionerna
I motion 2001/02:U302 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande 12 begärs ett
tillkännagivande om en tydligare
beslutsstruktur för att underlätta insyn
och offentlig debatt. Motionärerna anser
att ensamrätten för kommissionen att
lägga initiativ bör avskaffas och att
både rådet och Europaparlamentet bör ha
initiativrätt. De förändringar i förslag
som görs i de båda institutionerna bör
kunna passera utan att på nytt godkännas
av kommissionen. I samma motion (yrkande
15) begärs också ett tillkännagivande om
att beslutsprocedurerna behöver förändras
och förtydligas. Rimligen bör det enligt
motionärerna räcka med tre eller fyra
beslutsprocedurer för att täcka de
situationer som uppstår efter en
kompetenskatalog. Inom de områden där
unionen har exklusiv kompetens bör beslut
fattas genom majoritetsbeslut i de båda
beslutande organen. Inom områden där det
förekommer endast ett mellanstatligt
samarbete bör beslut självfallet fattas
med enhällighet inom rådet och
parlamentet ha ett begränsat inflytande.
I frågor där kompetensen är delad kan
majoritet i parlamentet och enhällighet i
rådet komma i fråga, eller att de båda
institutionerna hanterar olika delar av
frågorna.
I motion 2000/01:U510 av Marianne
Andersson m.fl. (c) yrkande 5 begärs ett
tillkännagivande om EU:s beslutsfattande.
Motionärerna anser att en ökad grad av
beslutsfattande med kvalificerad
majoritet i rådet inte får ske på sådana
områden som är politiskt känsliga i den
meningen att de kan sägas ligga nära
kärnan i medlemsländernas suveränitet.
Dven fortsättningsvis bör därför
enhällighet krävas för frågor av
konstitutionell karaktär, centrala
institutionella frågor och frågor med
stora ekonomiska konsekvenser för
medlemsstaterna. I motionen begärs också
ett tillkännagivande om att stärka
Europaparlamentarikernas initiativ- och
beslutsrätt (yrkande 10).
I motion 2001/02:K426 av Alf Svensson
m.fl. (kd) begärs tillkännagivanden om
att majoritetsbeslut i ministerrådet
generellt bör åtföljas av medbestämmande
för Europaparlamentet (yrkande 3).
Motionärerna anser att virrvarret av
beslutsformer i dagens EU bör ersättas
med ett mer begripligt system.
Beslutsfattande med kvalificerad
majoritet bör vara regel i rådet, utom i
institutionella frågor, för att bevara
handlingskraft och undvika att en
utvidgad union lamslås av nationella
veton. Nicefördragets krav på trippel
majoritet i rådet bör ändras och en
kvalificerad majoritet av ländernas
röster räcka för att anta ett beslut. I
motion 2001/02:K85 av Ingvar Svensson
m.fl. (kd) yrkande 2 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör
vara öppen för ett mer transparent och
demokratiskt EU genom bl.a. en
förstärkning av Europaparlamentets roll
och en tydligare ansvarsfördelning mellan
rådet och kommissionen. Motionärerna
anför att Europaparlamentet utgör
medborgarnas enda direktkanal in i EU:s
beslutsfattande och på sikt bör få
medbeslutande på de områden där
majoritetsbeslut gäller i rådet.
Motion 2001/02:U301 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) behandlar beslutsfattandet i
rådet. Motionärerna vill införa ett
system med dubbla majoriteter i vissa
frågor, dvs. en majoritet av
medlemsstaterna som också representerar
en majoritet av medborgarna för
beslutsfattande. De begär ett
tillkännagivande om detta (yrkande 11).
Vidare anser motionärerna att normen för
allt beslutsfattande i rådet för att
öka effektiviteten i beslutsprocessen
bör bli kvalificerad majoritet och att
endast frågor som rör ändring av
fördragen, internationella avtal, nya
medlemmar samt beslut om samarbete inom
nya områden bör avgöras med enhällighet.
De begär ett tillkännagivande om den
nämnda normen (yrkande 12). I samma
motion (yrkande 14) begärs ett
tillkännagivande om att Europaparlamentet
bör ha medbeslutanderätt på alla områden
där majoritetsomröstning i rådet gäller.
Enligt motionärerna bör Europaparlamentet
kunna utöva sina parlamentariska
befogenheter på hela EU:s budget (yrkande
15), vilket innebär att jordbruksbudgeten
också bör bli föremål för parlamentets
kontroll. Motionärerna begär ett
tillkännagivande i ärendet. Motionärerna
framhåller också (yrkande 22) att en
fråga i samband med utvidgningen är om
det är möjligt att förena länder som har
så olika förutsättningar i ett enhetligt
samarbete inom EU. De menar att flexibel
integration, dvs. att olika länder rör
sig i olika hastigheter mot samma mål,
kan vara aktuellt såsom en
övergångslösning.
I motion 2001/02:K426 av Alf Svensson
m.fl. (kd) begärs tillkännagivanden om
dels att öka användandet av beslut med
kvalificerad majoritet i ministerrådet, i
synnerhet i fråga om miljöstyrande
avgifter samt handelsfrågor (yrkande 2),
dels att EU skall kunna fatta beslut om
miljöavgifter med kvalificerad majoritet
(yrkande 25).
I motion 2001/02:U303 av Bo Lundgren
m.fl. (m) yrkande 17 (delvis) begärs ett
tillkännagivande om EU:s framtidsfrågor.
Motionärerna anför i denna del att
omröstning med kvalificerad majoritet bör
vara normen för beslutsfattandet i
ministerrådet, för att unionen skall
kunna fatta beslut även i en framtid med
omkring 30 medlemmar.
I motion 2001/02:Sf216 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 14 förordas
att omröstning med kvalificerad majoritet
skall råda på området asyl- och
migrationsfrågor.
I motion 2000/01:U510 av Marianne
Andersson m.fl. (c) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om bejakande av en
flexibel integration. Enligt motionärerna
bör huvudregeln vara att alla länder
skall delta i alla samarbetsområden, men
en möjlighet bör finnas att låta några
medlemsländer gå före och fördjupa
samarbetet på ett visst område. En sådan
grupp måste enligt motionärerna bestå av
minst hälften av medlemsländerna, och
övriga länder skall tillåtas ansluta sig
till samarbetet. De nordeuropeiska
länderna bör exempelvis kunna gå före på
miljöområdet. Möjligheten till flexibel
integration är enligt motionärerna
viktig, inte minst i ett
utvidgningsperspektiv.
Utskottets överväganden
Utskottet noterar att
medbeslutandeförfarande och omröstning
med kvalificerad majoritet redan äger
tillämplighet på en betydande del av
lagstiftningen på Europanivå. Det råder
bred enighet om att frågor av
konstitutionell karaktär eller som på
annat sätt ligger nära staternas
suveränitet, liksom skattefrågor, även i
fortsättningen bör beslutas med
enhällighet i ministerrådet, och utan
medbeslutande. Utrymmet för reformer i
den riktning som olika motionärer
anvisar, med sikte på mer medbeslutande
eller mer majoritetsomröstning, är därför
begränsat. Det är dock viktigt att göra
ansträngningar för att se vilka nya
områden som kan bli föremål för
majoritetsbeslut.
Mot bakgrund av vad utskottet uttryckte
i avsnitt 1.1 ovan bör EU-samarbetet även
i fortsättningen som princip vila på
mellanstatlig grund, men när väl nya
uppgifter tilldelas EU genom
mellanstatliga överenskommelser skall i
ökad utsträckning beslutsfattandet
kunna ske med kvalificerad majoritet.
Utskottet är därför öppet för en
diskussion om mer generell tillämpning av
majoritetsröstning i ministerrådet och
medbeslutandeförfarande med
Europaparlamentet, inom de ramar som
utskottet nyss angivit. Ett exempel där
omröstning med kvalificerad majoritet kan
övervägas är vissa sakfrågor som i dag
finns inom den tredje pelaren.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:U302 (c) yrkandena 12
och 15, 2000/01:U510 (c) yrkande 5,
2001/02:K426 (kd) yrkandena 2, 3 och 25,
2001/02:K85 (kd) yrkande 2 (delvis),
2001/02:U301 (fp) yrkandena 11, 12, 14,
15 och 22, 2001/02:U303 (m) yrkande 17
(delvis), 2001/02:Sf216 (fp) yrkande 14
samt 2000/01:U510 (c) yrkande 4 kan
besvaras.
2.7 Vissa sakfrågor
Utskottets överväganden i korthet
Motionsyrkanden med förslag till
tillkännagivanden om utträdesparagraf,
om jordbrukspolitiken samt om försvars-
och säkerhetspolitiken avslås eller
anses besvarade.
Jämför reservation 20 (v, mp)
Bakgrund
I detta avsnitt behandlas ett fåtal
motionsyrkanden som berör sakfrågor som
tar sikte på fördragsändringar eller på
annat sätt berör framtidsdebatten.
Utträdesparagraf
Miljöpartiet tar i tre olika
motionsyrkanden upp frågan om en
utträdesparagraf. Konstitutionsutskottet
har tidigare behandlat liknande yrkanden,
första gången bara drygt ett år efter
Sveriges inträde i EU, och senast i sitt
yttrande 1999/2000:Ku7y. Utskottet har
därvid anfört, för det första, att en
sådan bestämmelse inte skulle ligga i
linje med målsättningen i fördraget att
skapa en allt fastare förening mellan
medlemsstaterna. För det andra har
utskottet inte ansett det ligga i linje
med Sveriges intressen att, drygt ett år
efter inträdet i unionen, driva en fråga
som måste uppfattas som att Sverige avsåg
att lämna unionen. För det tredje har
utskottet visserligen ansett att det
måste anses föreligga en möjlighet för en
stat att utträda ur unionen men inte
funnit anledning att i förtid tynga den
då förestående regeringskonferensen
(1996) med problem som antingen inte
skulle komma att aktualiseras eller, om
de aktualiserades, ändå skulle komma att
kräva omfattande förhandlingar mellan
staterna. Enligt vad utskottet ansett
skulle dessutom en fastställd
utträdesform i onödan kunna låsa
medlemsstaternas handlingsutrymme.
Utrikesutskottet delade i betänkande
1999/2000:UU10 konstitutionsutskottets
bedömningar i denna fråga.
Jordbrukspolitiken
Miljöpartiet har motionsledes även tagit
upp frågan om behovet av reformer av EU:s
jordbrukspolitik. Miljö- och
jordbruksutskottet har uttalat sig i
fråga om EU:s jordbrukspolitik under
innevarande riksmöte (betänkande 2001/02:
MJU15) och därvid bl.a. framfört
följande:
EG-kommissionens förslag till
reformering av den gemensamma
jordbrukspolitiken (CAP) redovisas i
EU:s långtidsbudget för perioden
20002006 (Agenda 2000). Ett av
syftena med förändringarna är att
förbereda EU:s utvidgning med
ytterligare medlemsländer och innebär
mindre betoning på maximal
livsmedelsproduktion och i stället
högre prioritet av miljö-, kultur- och
landskapsvård. På toppmötet i Berlin
våren 1999 om Agenda 2000 beslutades
att programmet skulle ses över vid
halvtid av det finansiella
perspektivet, dvs. 20022003. Enligt
vad utskottet erfarit kommer
kommissionen under sommaren 2002 att
presentera ett antal rapporter för
fortsatt diskussion under hösten.
Avsikten är att förslag skall
presenteras under hösten 2002. Under
år 2003 väntas rapporter och förslag
om ytterligare sektorer, bl.a. socker
och olivolja. Hur långtgående
förändringsförslag som kommissionen
kommer att lägga fram är i dagsläget
oklart. Diskussionen om den framtida
jordbrukspolitiken kommer emellertid
med stor sannolikhet inte att avslutas
i samband med halvtidsöversynerna utan
blir en del i förhandlingarna om nästa
finansiella perspektiv. Även arbetet
inom IGC (International Grains
Council) kan komma att få betydelse
för utformningen av
jordbrukspolitiken.
Riksdagen har godkänt de riktlinjer
regeringen presenterat i propositionen
Riktlinjer för Sveriges arbete med
jordbruks- och livsmedelspolitiken
inom EU (prop. 1997/98:142, bet.
1997/98:JoU23, rskr. 1997/98:
241). Riktlinjerna innebär att
jordbruks- och livsmedelsproduktionen
skall främjas genom en reform av
jordbruks- och livsmedelspolitiken
inom EU med särskilt avseende på
successivt borttagande av EG:s
marknadsordningar och på en avveckling
av gränsskyddet med hänsyn till
internationella åtaganden. I
riktlinjerna ligger också en strävan
mot konkurrenskraftiga företag och
höga etiska krav för djurhållningen.
Därutöver skall den biologiska
mångfalden främjas och värdefulla
natur- och kulturmiljöer bevaras. Över
huvud taget skall politiken inriktas
mot ett varierat odlingslandskap med
en minimering av miljöbelastningen
samt ett tillgodoseende av en
långsiktig hushållning med
naturresurserna. Landsbygden skall
utvecklas och regionala åtgärder skall
vidtas. I riktlinjerna uttalas att det
även i fortsättningen finns behov av
en gemensam politik på jordbruks- och
livsmedelsområdet och att det
övergripande ansvaret för politiken
måste ligga på gemenskapsnivå. Den
gemensamma jordbrukspolitiken kan i
enlighet med subsidiaritetsprincipen
kompletteras med åtgärder på nationell
nivå.
Enligt vad utskottet erfarit kommer
regeringen under de närmaste åren att
ägna kraft åt reformeringen av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik utifrån de
vvergripande målsättningar som slogs
fast av riksdagen 1998. Inom
Jordbruksdepartementet har ett arbete
inletts med att analysera aktuella
frågor kring utformningen av
framtidens jordbrukspolitik samt hur
de positiva effekter jordbruket bidrar
till skall kunna värderas. Detta
arbete kommer att ligga till grund för
Sveriges position om EU:s framtida
jordbrukspolitik. EU:s nuvarande
jordbrukspolitik formades i en tid med
andra förhållanden än de som råder i
dag. Utskottet anser att arbetet med
en reformering av den gemensamma
jordbrukspolitiken bör beredas på
nationell nivå. Så skedde även inför
beslutet om Agenda 2000. Den stora
andel av EG:s budget som går till den
gemensamma jordbrukspolitiken
motiverar i sig att dessa frågor
bereds i särskild ordning. Utskottet
föreslår att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté med uppgift
att utarbeta en svensk strategi för
reformeringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
Försvarspolitiken
Även här föreligger motionsyrkande från
miljöpartiet, som anför dels att EU inte
bör ha någon militär kapacitet, dels att
Sverige och andra neutrala länder skall
kunna stå utanför militärt samarbete inom
bl.a. EU.
I betänkande 1999/2000:UU10
Verksamheten i Europeiska unionen under
1999 uttalade utrikesutskottet följande:
Arbetet med att utveckla en
krishanteringskapacitet för unionen
fortskred under året och ett antal
viktiga beslut fattades av Europeiska
rådet. Genom dessa beslut erhåller EU
en militär förmåga att sätta in i
förebyggande syfte eller för att
hantera kriser och även kapacitet att
sätta in civila insatser inom ramen
för en krishanteringssituation.
Utskottet välkomnar dessa steg som
syftar till att förstärka samarbetet
inom ramen för den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken i enlighet med
FN-stadgans principer.
Senare i samma betänkande uttalade
utrikesutskottet följande:
När det gäller utvecklingen av den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken noterar utskottet
att ett intensivt arbete pågår för att
bygga upp de institutionella
förutsättningarna för unionens
krishanteringsförmåga. Utskottet kunde
vid ett besök vid den svenska
delegationen vid Nato i mars 2000
konstatera att det arbetet fortskrider
i önskvärd takt. De politiska besluten
som har lagt grund för denna positiva
utveckling har redan fattats, närmare
bestämt vid Europeiska rådets möte i
Helsingfors i december 1999, ett
beslut som utskottet välkomnar.
Utskottet vill erinra om att förslaget
om att bygga upp en militär och civil
krishanteringsförmåga ursprungligen
presenterats av Sverige och Finland.
När det svenska ordförandeskapet
inträder kommer arbetet med att bygga
upp denna förmåga redan att ha
avancerat åtskilligt. Det kommer dock
att finnas behov av ytterligare beslut
och åtgärder för ett effektivt
genomförande av unionens militära och
civila krishanteringsförmåga.
Utskottet utgår från att regeringen
under det svenska ordförandeskapet
kommer att följa upp de beslut som
fattats under föregående
ordförandeskap om principer och
institutioner inom ramen för arbetet
med att förbättra den europeiska
kapaciteten för krishantering.
Utskottet menar att i det arbetet är
av särskild vikt att lämpliga
överväganden görs vad gäller en
gemensam EU-strategi för
konfliktförebyggande samt att
tillräckliga resurser ställs till
unionens förfogande vad gäller civil
krishantering.
Regeringen
Regeringen anför i skrivelse 2001/02:115
EU:s framtidsfrågor under rubriken 4.2
Reformering av politikområden följande:
De frågor som enligt Niceförklaringen
uttryckligen skall behandlas i den
kommande regeringskonferensen är
huvudsakligen av institutionell
karaktär. De institutionella frågorna
bör få en framträdande plats i
konventets arbete. Regeringen har
emellertid med framgång verkat för att
Laekenförklaringen även ger utrymme
för att diskutera EU-samarbetet inom
olika politikområden. Syftet är att
identifiera vilka ändringar som kan
behöva göras i fördragen för att
utveckla och förbättra detta
samarbete. I förklaringen nämns bl.a.
försvarspolitiken,
Petersberguppgifterna, det polisiära
och straffrättsliga samarbetet, den
ekonomiska politiken, social
integrering, miljö, hälsa och säkra
livsmedel.
I debatten har även andra
politikområden nämnts. Flera har
framfört att EU:s externa relationer
behöver samordnas bättre och att den
gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken (GUSP) bör stärkas.
Andra vill också diskutera bl.a. EU:s
budgetprocess, asyl- och
migrationspolitiken och
sysselsättningspolitiken.
Under rubriken Svenska utgångspunkter
anför regeringen vidare följande:
Utgångspunkten för konventets arbete
bör vara vilka uppgifter som EU skall
utföra, vilka politikområden som bör
utvecklas och vilka möjligheter som
måste tas till vara. Därefter bör
diskuteras vilka institutionella
redskap EU behöver för dessa
uppgifter. Dessa utgångspunkter bör
vara styrande för vilka frågor som
skall tas upp i nästa
regeringskonferens och därmed även för
arbetets uppläggning i konventet. Det
är således angeläget att konventet
också diskuterar behovet av
fördragsändringar på de olika
politikområdena.
Regeringen önskar således kunna ta upp
även sakfrågor, inte bara institutionella
frågor, inom ramen för framtidskonventet
och den kommande regeringskonferensen.
Det framfördes även av regeringens
representant i konventet, vice
statsminister Lena Hjelm-Wallén, i hennes
anförande vid konventets första möte
tidigare i vår. Vice statsministern
uttalade där bl.a. att det är nödvändigt
att klargöra att konventet inte enbart
handlar om institutionella frågor utan
måste ge tid till att diskutera politiska
substansfrågor.
Regeringsskrivelsen nämner inte vilka
områden som regeringen avser att ta upp,
men vice statsministern har vid ett annat
anförande inför konventet nämnt
jordbrukspolitiken som en fråga att
diskutera. Hon uttalade bl.a. att målen
för denna politik, som de framställs i
fördragen, var otidsenliga och måste bli
mer konsumentinriktade. Statsministern
nämnde även jordbrukspolitiken i sitt tal
inför Humboldt-universitetet i Berlin i
oktober 2001 och anförde då följande:
Den gemensamma jordbrukspolitiken
(CAP) måste förändras. Den är i dag
en tung del av EU:s budget. Det kommer
varken att vara möjligt eller önskvärt
att fortsätta med samma
jordbrukspolitik när unionen har vuxit
till 27 eller fler medlemsstater.
Den nuvarande politiken begränsar
marknadstillträdet för tredje land.
Subventionerade europeiska
jordbruksprodukter dumpas på
världsmarknaden till underpriser.
Detta skadar både bönder och
existerande marknader i tredje
världen.
Slutligen så är CAP dåligt samordnad.
Den förda jordbrukspolitiken strider
ofta mot miljöhänsynen.
EU:s jordbrukspolitik måste alltså
förändras. Frågan är inte om, utan
hur?
Utvidgningen kommer i sig att vara en
drivkraft för förändring. CAP kommer
att gälla för hela EU samma regler
både för nya och gamla medlemsstater.
Flera av de nuvarande medlemsstaterna
kommer då att bli nettobidragsgivare
till EU:s budget. Förhoppningsvis
kommer det att hjälpa dem att se CAP i
ett nytt ljus.
De kommande
världshandelsförhandlingarna kommer
även de att fungera som en drivkraft
för förändring. Vi får inte acceptera
att CAP driver EU till
ställningstaganden som skulle lägga
hinder i vägen för en konstruktiv och
vittgående ny
världshandelsförhandling.
Motionerna
I motion 2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) yrkande 4 begärs ett
tillkännagivande om att införa en
utträdesparagraf, dvs. att fördragsfästa
vad som skall hända om ett land vill
lämna EU-samarbetet. Samma yrkande
framställs i motion 2001/02:K88 av Yvonne
Ruwaida (mp) yrkande 5. Ett yrkande av
samma innebörd framställdes i en motion
under allmänna motionstiden förra
riksmötet, motion 2000/01:U507 av Yvonne
Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 1. Yrkandet
avser att regeringen inom EU skall verka
för att få till stånd en utträdesparagraf
som reglerar skeendet när en medlemsstat
vill lämna EU.
I motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida
(mp) yrkande 11 begärs ett
tillkännagivande för regeringen om en
djupgående reform av EU:s
jordbrukspolitik. Motionären framhåller
att jordbrukspolitiken slukar nära halva
EU:s budget. Hon anför att Miljöpartiet
kräver att hela EU:s jordbrukspolitik
genomgår en djupgående reform, eftersom
den är otidsenlig, byråkratisk och gynnar
ett storskaligt, miljövidrigt och
djurvidrigt jordbruk.
I motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida
(mp) yrkande 3 önskar motionären att
riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad hon anför i
motionen om Miljöpartiets syn på EU-
konventets utveckling av EU:s
försvarspolitik. Hon anför att
Miljöpartiet inte ser med blida ögon på
att konventet skall utveckla en mer
konsekvent försvarspolitik och anser att
EU inte skall ha någon militär kapacitet.
Sverige bör, liksom EU:s övriga
medlemsländer, nedrusta radikalt, och hon
förespråkar ett bredare säkerhetsbegrepp
där även aspekter av ekonomisk, social,
ekologisk, religiös, psykologisk och
kulturell natur ingår.
Utskottets överväganden
Sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottet står fast vid den
uppfattning som riksdagen tidigare
uttalat, och som citeras ovan, angående
en utträdesparagraf. Även om längre tid
nu förflutit sedan det svenska inträdet
dn vid tiden för det första
ställningstagandet i denna fråga är detta
inte något bärande skäl för att ändra
uppfattning.
Utskottet kan vidare även ställa sig
bakom vad som citerats ovan ur betänkande
2001/02:MJU15 av miljö- och
jordbruksutskottet, om behovet av
reformer inom EU:s jordbrukspolitik. I
tillägg till vad miljö- och
jordbruksutskottet anför vill utskottet
uttala stöd för regeringens uppenbara
avsikt att ta upp en djupgående reform av
EU:s jordbrukspolitik inom ramen för
framtidskonventet och den kommande
regeringskonferensen.
Det finns, enligt utskottet, inget som
hindrar att Sverige på så sätt samtidigt
kommer att gå fram på två spår för att
söka åstadkomma reformer inom EU:s
jordbrukspolitik. Det ena spåret är att
inom ramen för framtidskonventet och den
kommande regeringskonferensen söka få
gehör för fördragsändringar, bl.a.
avseende målformuleringarna i EG-
fördraget. Det andra spåret är att, bl.a.
inom ramen för halvtidsöversynen av det
reformprogram för jordbrukspolitiken som
lades fast inom ramen för Agenda 2000-
uppgörelsen i Berlin år 1999, eftersträva
reformåtgärder inom de nuvarande
politiska strukturerna.
Vad beträffar säkerhets- och
försvarspolitiken vill utskottet
framhålla, liksom utrikesutskottet i ett
parallellt betänkande (2001/02:UU10), att
det är Sveriges strävan att samarbeta
inom och medverka i FN, Organisationen
för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE) samt inom ramen för EU:s
gemensamma krishanteringsförmåga. EU:s
krishantering har utvecklats och
fördjupats de senaste åren. Enligt
fördraget ingår att, i överensstämmelse
med grundsatserna i FN:s stadga, stärka
unionens säkerhet, bevara freden och
stärka den internationella säkerheten,
främja det internationella samarbetet
samt utveckla och befästa demokratin och
rättsstatsprincipen samt respekten för de
mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
Med det anförda anser utskottet att
motion 2001/02:K88 (mp) yrkande 11 kan
besvaras. Motionerna 2001/02:K428 (mp)
yrkande 4, 2001/02:K88 (mp) yrkandena 3
och 5 samt 2000/01:U507 (mp) yrkande 1
avstyrks.
3 Svensk strategi för EU:s framtidsfrågor
3.1 Ett samlat svenskt program för
framtidsfrågorna
Utskottets överväganden i korthet
Utskottet avstyrker motioner som syftar
till ett övergripande svenskt program,
med mellanstatlig inriktning, för EU:s
framtid. Regeringens strategi att låta
substansfrågor bli avgörande för hur
man ser de institutionella frågorna
skiljer sig inte från vad utskottet
anser.
Jämför reservation 21 (v, mp)
Bakgrund
Kapitel 1 och 2 ovan har angivit
utskottets analys och överväganden när
det gäller dels EU:s allmänna inriktning,
dels de olika delfrågorna i
framtidsdebatten. I detta kapitel skall i
stället fokus flyttas till vilken svensk
strategi utskottet vill förorda för att
nå framgång på europeisk nivå med våra
synpunkter. Två sådana strategiska
aspekter skall tas upp i detta första
avsnitt. För det första frågan om Sverige
bör ta fram ett samlat program för
framtidsfrågorna eller ej. För det andra
en bedömning av regeringens uttalade
preferens för att först slå fast vilka
uppgifter EU skall ägna sig åt, dvs.
substansfrågor, för att därefter studera
vilka institutionella medel som behövs
för att nå det målet, dvs.
institutionella frågor. På båda dessa
punkter föreligger motionsyrkanden som
behandlas i det följande.
Laekenförklaringens frågebatteri
fokuserar på institutionella frågor men
tar även upp vissa substansfrågor.
Emellertid bygger hela frågebatteriet på
en grundläggande analys i ett inledande
avsnitt, med rubrikerna Europa vid ett
vägskäl, Den demokratiska utmaningen för
Europa, Europas nya roll i en
globaliserad värld samt Den europeiske
medborgarens förväntningar. Dessa avsnitt
har en inriktning, om än på ett
teoretiserande plan, på substansfrågor
snarare än institutioner.
Regeringen
Skrivelse 2001/02:115 tar inte upp något
förslag om ett samlat svenskt program för
framtidsfrågorna men kan i någon mening
sägas utgöra stommen till ett sådant
program. Samtidigt är de utgångspunkter
som anges för de olika politikområdena
relativt kortfattade och allmänt hållna.
Detta får sägas svara både mot det syfte
som framtidskonventet skall försöka
uppnå, med en rimligt förutsättningslös
debatt (se mer om detta i avsnitt 3.2
nedan), och mot det faktum att det som
återges är just utgångspunkter, och inte
en färdig och förankrad politisk
inriktning.
I fråga om den andra aspekten som skall
tas upp här, nämligen om substansfrågorna
bör komma före de institutionella
frågorna, ger skrivelsens avsnitt 4.2
regeringens syn. Där anförs bl.a.
följande:
Utgångspunkten för konventets arbete
bör vara vilka uppgifter som EU skall
utföra, vilka politikområden som bör
utvecklas och vilka möjligheter som
måste tas till vara. Därefter bör
diskuteras vilka institutionella
redskap EU behöver för dessa
uppgifter. Dessa utgångspunkter bör
vara styrande för vilka frågor som
skall tas upp i nästa
regeringskonferens och därmed även för
arbetets uppläggning i konventet. Det
är således angeläget att konventet
också diskuterar behovet av
fördragsändringar på de olika
politikområdena.
Det citerade avsnittet belyser
regeringens syn i den fråga som nu är
aktuell, men skall även ses i ljuset av
regeringens vilja att inom
framtidsdebatten lyfta fram bl.a. behovet
av reformer inom den gemensamma
jordbrukspolitiken (se avsnitt 2.7 ovan).
Statsministern har i sitt tal inför
Humboldt-universitetet i Berlin i höstas,
och som citerats på flera ställen här
ovan, gjort flera uttalanden som belyser
regeringens önskan att låta
substansfrågorna bli avgörande för hur
man ser de institutionella frågorna:
Jag har här gått igenom några av de
utmaningar som EU står inför. Jag
anser att det är viktigt att söka
beskriva vad som ligger framför oss
innan vi går över till en diskussion
om de förändringar som kan bli
nödvändiga i EU:s institutioner och
arbetsmetoder.
Vi kan inte bygga institutionella
luftslott. Det skulle endast vidga
förtroendegapet mellan väljare och
valda. Jag är glad att de flesta
numera har samma åsikt.
Detta tema ges också särskild emfas genom
att det upprepas i de allra sista orden i
talet:
Återigen: Vår utgångspunkt måste vara
de problem som EU har att lösa de
möjligheter vi inte får missa.
Detta kommer att avgöra vad vi
behöver göra i förberedelserna för
nästa regeringskonferens.
Tack.
Motionerna
Ett flertal motioner efterlyser ett
samlat svenskt ordförandeprogram inför
framtidsdebatten. I motion 2001/02:K268
av Lars Ohly m.fl. (v) föreslås att
regeringen skall lägga fram ett förslag
till svenskt program för EU:s framtid.
Motionärerna anför att tankar och idéer
om en federal statsbildning i Europa med
jämna mellanrum hörs i den europeiska
debatten, medan någon motsvarande öppen
redovisning av en alternativ,
mellanstatlig utvecklingsmodell för EU:s
framtid inte synts till. För att
förstärka det folkliga inflytandet över
Sveriges förhandlingsposition och
regeringsförhandlingarna anser
motionärerna att det är önskvärt att den
svenska riksdagen beslutar om den svenska
synen på EU:s utveckling. Detta bör
rimligtvis göras i ett svenskt program
för EU:s framtid. Ett sådant
riksdagsbeslutat program skulle
fastställa Sveriges utgångspunkt för
förhandlingar om fördragsändringar, även
om det inte skulle låsa regeringen till
positioner som aldrig får överges.
I motion 2001/02:K427 av Gudrun Schyman
m.fl. (v) yrkande 7 begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör
utarbeta ett helhetsförslag till EU-
fördrag inför regeringskonferensen 2004.
Förslaget, som bör värna de nationella
demokratiernas självbestämmanderätt, bör
underställas riksdagen.
I andra motioner tas andra aspekter upp
på vilken strategi Sverige bör ha. Sven
Bergström m.fl. (c) begär i motion
2001/02:K369 yrkande 5 tillkännagivanden
om att samverka med Danmark,
Storbritannien och kandidatländerna i
utarbetandet av den mellanstatliga
samarbetsmodellen. I motion 2001/02:
U301 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) begärs
tillkännagivanden om att regeringen bör
vara pådrivande i arbetet med att inrätta
en konstitution för EU (yrkande 6). Även
i motion 2001/02:K86 av Karl-Göran
Biörsmark m.fl. (fp) begärs
tillkännagivanden om att Sverige bör vara
pådrivande i arbetet med att införa en
författning för EU (yrkande 6). I samma
motion begärs tillkännagivanden om vikten
av att diskutera det faktum att EU:s
utveckling på många håll gått i federal
riktning (yrkande 3).
Kritik mot regeringens strategi att
låta substansfrågorna bli avgörande för
hur man ser de institutionella frågorna
framförs i motion 2001/02:K85 av Ingvar
Svensson m.fl. (kd) yrkande 1. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att
regeringen bör inrikta sina
ansträngningar i framtidskonventet på
frågan om EU:s framtida organisation och
uppgiftsfördelning, snarare än på
sakpolitiska frågor. I motion 2001/02:K86
av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om
att i konventet undvika att driva
enskilda sakfrågor och i stället fokusera
på frågan hur en omfattande utvidgning
skall kunna kombineras med fortsatt
effektivitet och förbättrad demokratisk
legitimitet i EU:s beslutsfattande. Det
handlar enligt motionärerna om att göra
beslutsfattandet öppet för insyn och
demokratisk kontroll och om hur små
länders intressen skall kunna tillgodoses
i lika hög grad som stora länders. I
motion 2001/02:K87 (delvis) av Per Unckel
m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om
utgångspunkter för Sveriges hållning
under EU:s framtidsarbete. Motionärerna
anför i denna del att konventet fått sina
uppgifter i Nice och i Laeken, och de
vill särskilt peka på vikten av att
utveckla EU:s institutioner så att de kan
fungera väl också i ett EU med ett 30-tal
medlemsstater. Därutöver är det av stor
betydelse att konventet söker definiera
vilka huvuduppgifter EU bör anförtros.
Mindre vidkommande frågor bör inte
onödigtvis tillåtas tynga konventets
arbete.
Utskottets överväganden
Förslagen om att ta fram ett samlat
svenskt program för EU:s framtidsfrågor
har framförts i ett sammanhang och på ett
sätt så att det står klart att det
egentliga syftet är att åstadkomma en
viss politisk inriktning. Utskottet
återkommer i nästa avsnitt till frågan om
hur bundna deltagarna i konventet skall
anses vara av beredda svenska positioner.
Redan nu kan dock konstateras att det
inte ligger i riksdagens intresse att
försöka att på förhand binda upp de
svenska deltagarna i konventet vid ett
program med uttalat mellanstatlig
inriktning. Samma bedömning kan göras vad
gäller det motionsyrkande som siktar på
att peka ut vissa medlemsländer som
lämpliga samarbetsparter.
Regeringens skrivelse 2001/02:115 kan
ses som ett embryo till ett svenskt
program inför framtidsdebatten.
Regeringen har även uttalat att den avser
att återkomma till riksdagen med en
skrivelse inför nästa regeringskonferens.
I fråga om regeringens önskan att låta
substansfrågorna bli avgörande för hur
man ser de institutionella frågorna
konstaterar utskottet att konventets
mandat härleds ur Nice- ochfrämst ur
Laekenförklaringenarna. Dessa Denna har
en inriktning på institutionella frågor,
men även där ställs först den mer
övergripande frågan om vilka
förväntningar medborgarna har. I
konventet har den första debatten
inriktats på frågan om vilka krav som
skall ställas på Europa i framtiden.
Likväl hamnar fokus, både i Nice- och
Laekenförklaringarna och i konventets
diskussioner som de hittills gestaltat
sig, därefter på de institutionella
frågorna. Detsamma gäller regeringens
egen skrivelse.
Ingen motionär yrkar att regeringen
helt skall avhålla sig från att ta upp
även substansfrågor i framtidsdebatten.
Skillnaden i synsätt blir därmed från
vilket håll man närmar sig
substansfrågorna respektive de
institutionella frågorna, inte huruvida
dessa två typer av frågor skall
debatteras eller ej.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K85 (kd) yrkande 1,
2001/02:K86 (fp) yrkandena 1, 3 och 6,
2001/02:K87 (delvis) (m) samt
2001/02:U301 (fp) yrkande 6 kan besvaras.
Motionerna 2001/02:K268 (v), 2001/02:K427
(v) yrkande 7 samt 2001/02:K369 (c)
yrkande 5 avstyrks.
3.2 Svenskt agerande i framtidskonventet
Utskottets överväganden i korthet
De svenska representanterna i
Europeiska konventet har ett personligt
mandat, vilket ligger i konventets och
i riksdagens intresse.
Bakgrund
Europeiska konventet är en unik
företeelse i EU:s historia. Det är första
gången en bred, offentlig debatt hålls i
frågor som senare avses föras in i en
regeringskonferens, syftande till
fördragsändringar. Det tidigare
konventet, som beredde frågan om EU:s
stadga för grundläggande rättigheter,
hade inte ett lika brett mandat och inte
någon tydlig koppling till en kommande
fördragsrevision.
Syftet med att välja den beredningsform
som konventet utgör inför nästa
regeringskonferens framgår bl.a. av
följande ord i Laekenförklaringen:
I sin strävan att säkerställa en så
bred och öppen förberedelse som
möjligt av nästa regeringskonferens
har Europeiska rådet beslutat att
sammankalla ett konvent som består av
de mest framträdande deltagarna i
debatten om unionens framtid. Mot
bakgrund av det föregående kommer
detta konvent att få till uppgift att
dryfta väsentliga problem som unionens
framtida utveckling för med sig och
att undersöka de olika tänkbara
lösningarna.
Konventets relation till den
efterföljande regeringskonferensen
understryks senare i texten genom
följande:
Konventet kommer att studera de olika
frågorna. Det skall upprätta ett
slutdokument som kan innehålla
antingen olika alternativ, med
angivande av det stöd som alternativen
har fått, eller rekommendationer om
enighet föreligger. Tillsammans med
resultatet från de nationella
debatterna om unionens framtid kommer
slutdokumentet att tjäna som
utgångspunkt för diskussionerna i
regeringskonferensen, som fattar de
slutgiltiga besluten.
Konventets ledamöter kallas för de mest
framträdande deltagarna i debatten om
unionens framtid. Detta understryker det
personliga i deras mandat, såsom det
förutsetts av Europeiska rådet. Den därpå
betonade åtskillnaden mellan konventet
och regeringskonferensen pekar på det
faktum att ett av de främsta skälen till
att konventet inkallats är den kritik som
tidigare riktats mot
regeringskonferensernas funktionssätt.
Därmed ges stöd för ett synsätt att
konventet i sin arbetsmetod skall skilja
sig från vad som är fallet i en
regeringskonferens, bl.a. när det gäller
mandat och hur man skall förhålla sig
till konkreta nationella
förhandlingspositioner visavi en öppen
dialog.
Det ovanstående pekar alltså på att det
finns en logik i att alla deltagare i
konventet uppfattar sina mandat som öppna
och ser en möjlighet till att inom
konventet dryfta lösningar som inte är
förankrade i nationella
förhandlingspositioner. Likväl är det
svårt att veta vilken intern
beredningsordning som gäller för de olika
ledamöterna av konventet, och det har
visat sig att viss oklarhet råder rörande
vilket mandat olika deltagare har. I det
följande skall därför på ett översiktligt
sätt frågan om de svenska deltagarna i
konventet och deras mandat analyseras ur
riksdagens perspektiv.
Först kan allmänt konstateras att
konventets möten är offentliga, vilket
gör det utomordentligt lätt att följa
arbetet, för riksdagen som institution
och för dess ledamöter, även de som inte
kan närvara.
Vad regeringsrepresentanten beträffar
har utskottet inhämtat att
Regeringskansliet i sitt interna arbete
inte tillämpar principen om gemensam
beredning av de åsikter som hon utrycker
i konventet. Representanten kandra på
Regeringskansliets samlade resurser, men
väljer i beredningen själv personligen
tillsyvende och sist vad hon vill säga
och på vilket sätt. Därmed skiljer sig
beredningsgången från den gängse för EU-
förhandlingar. Detta gör det också i viss
mån möjligt för regeringen som sådan att
i efterhand skilja sig från vad dess
delegatrepresentant uttalat.
För riksdagens del har det i olika
sammanhang framhållits att det är viktigt
att klargöra i vilka roller
riksdagsledamöterna uppträder i
internationella sammanhang och vilket
mandat som gäller vid deltagande i
interparlamentariskt samarbete. I en
promemoria som den dåvarande
talmanskonferensen ställde sig bakom
(talmanskonferensens protokoll 1998/99:3
§ 3.2) sägs bl.a. följande:
Det är endast riksdagen i plenum som
har rätt att fatta för riksdagen
bindande beslut och som kan uttala sig
i riksdagens namn. Detta betyder att
medverkan av delegationer eller
enskilda riksdagsledamöter i
internationella sammanhang alltid
måste ske på ett sådant sätt att det
inte kan uppfattas som att riksdagen
binds till något beslut eller någon
politisk ståndpunkt.
I samma promemoria sägs även att enskilda
ledamöter som deltar i
interparlamentariskt samarbete formellt
endast representerar sina delegationer,
sina partier eller sig själva.
Promemorian sammanfattar i dessa
avseenden vad som sedan länge synes ha
varit ett allomfattat synsätt i
riksdagen.
Det främsta problemet i sammanhanget är
att den interna uppfattningen på svensk
sida inte nödvändigtvis överensstämmer
med de åtaganden som gjorts gentemot
respektive interparlamentarisk församling
eller med hur omvärlden uppfattar
mandatet. Ett undantag gäller vid möten
inom COSAC, där det slagits fast att de
inlägg som görs inte på något sätt skall
ses som bindande för den institution som
representeras.
I riksdagstyrelsens förslag till
riksdagen (2000/01:RS1), vilka sedermera
antagits av riksdagen (bet. 2000/01:KU23,
rskr. 2000/01:273276), om riksdagens
arbete med EU-frågor diskuteras
utskottens möjligheter att föra fram
synpunkter till andra än regeringen. Där
sägs bl.a. följande. Utgångspunkten för
utskottens aktivitet är att det är
regeringen som utskotten och riksdagen
vänder sig till. Det är regeringen som
företräder Sverige i internationella
sammanhang. Vidare sägs bl.a. följande:
I frågor där det finns en tydlig
svensk uppfattning kan utskotten
stödja svenska positioner, även om det
naturligtvis är regeringen som
företräder Sverige i förhandlingar med
EU. Exempel på frågor där det råder
svensk enighet är kraven på ökad
öppenhet och kampen mot barnpornografi
och narkotika. I andra fall, där det
inte lika tydligt finns någon svensk
linje, bör utskotten i sådana
kontakter inte agera för någon viss
ståndpunkt. Formellt kan aldrig
synpunkterna på detta sätt framföras
på riksdagens vägnar.
Talmanskonferensen påpekade när EU-
nämnden inrättades att nämnden kan
komma att ställas inför uppgiften att
i sammanhang som COSAC
(samarbetsorganet mellan de nationella
parlamentens Europautskott och
Europaparlamentet) redovisa sin syn på
olika frågor. Talmanskonferensen
anförde att det får anses vara
partiföreträdarna i EU-nämnden som
står bakom eventuella åsiktsyttringar
och inte nämnden som riksdagsorgan.
Enligt talmanskonferensen stod det
klart att något avsteg inte kunde
göras från huvudregeln att uttalanden
från riksdagens sida förutsätter
beslut i kammaren. Detta synsätt bör
kunna var tillämpligt på utskottens
aktiviteter i detta sammanhang.
I det sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets betänkande 2000/01:
KUU1 om EU:s framtidsfrågor görs följande
uttalande med inriktning på de nationella
parlamentens förutsättningar att agera på
europeisk nivå, ett uttalande som är av
principiellt intresse.
För svensk del skulle parlamentarisk
påverkan på och kontroll genom ett
interparlamentariskt organ vara en
direkt nackdel med tanke på att den
svenska delegationen, enligt rådande
ordning, i normalfallet inte skulle
kunna framföra åsikter eller göra
ställningstaganden på riksdagens
vägnar.
Utskottets överväganden
Europeiska konventet har som sitt främsta
syfte att bidra till en offentlig och
förutsättningslös diskussion inför nästa
regeringskonferens. Det skulle direkt
motverka detta syfte om ledamöterna
uppfattade sig ha bundna mandat. Dels
skulle debatten hämmas, dels skulle den
senare regeringskonferensen föregripas på
ett otydligt, okonstitutionellt och
därmed odemokratiskt sätt.
Det ligger alltså i konventets intresse
att de svenska deltagarna såväl de från
riksdagen som regeringens representant
inte har bundna mandat. Men detsamma
ligger även i riksdagens intresse.
Riksdagen behöver behålla full
handlingsfrihet att inta de positioner
som anses de rätta, inför och under den
efterföljande regeringskonferensen, utan
att behöva riskera att anses bunden av
vad som förevarit i konventet.
3.3 Folkomröstningar m.m.
Utskottets överväganden i korthet
Huruvida folkomröstning i Sverige bör
genomföras i samband med
fördragsändringar inom EU-samarbetet
får avgöras från fall till fall.
Bakgrund
Utskottet tar i detta avsnitt ställning
till frågan huruvida Sverige i sin
nationella process för godkännande av
EU:s grundfördrag bör tillämpa
folkomröstningar vid genomgripande
förändringar. Frågan har tidigare varit
uppe till bedömning vid flera tillfällen.
Konstitutionsutskottet anförde i sitt
yttrande 1999/2000:KU7y att det skulle
vara svårt att tillämpa den föreslagna
ordningen mot bakgrund av att det kan
förutsättas råda delade meningar om vad
som skall anses vara genomgripande
förändringar. En lämpligare ordning
syntes det utskottet vara att från fall
till fall ta ställning till behovet av
folkomröstning. Utrikesutskottet delade i
betänkande 1999/2000:UU10
konstitutionsutskottets bedömning i denna
fråga.
Motionerna
I motion 2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida
(mp) begärs tillkännagivanden om att EU-
konventet kräver en bred demokratisk
förankring i Sverige (yrkande 1). Sven
Bergström m.fl. (c) begär i motion
2001/02:K369 yrkande 4 (delvis)
tillkännagivanden om att utifrån ett
brett rådslag bland folkrörelser och
organisationer utarbeta ett i huvudsak
mellanstatligt alternativ till
federalismen för ett alleuropeiskt
samarbete. I motion 2000/01:U507 av
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande 2
begärs att riksdagen skall besluta att
varje genomgripande förändring av EU:s
grundlagar skall underställas en
folkomröstning innan Sverige ratificerar
förändringarna.
Utskottets överväganden
Utskottet vidhåller den uppfattning som
såväl konstitutionsutskottet som
utrikesutskottet tidigare givit uttryck
för. Den lämpligaste ordningen är att
från fall till fall ta ställning till
behovet av folkomröstning.
Vad avser motionsförslag om ett brett
rådslag i Sverige, respektive en bred
demokratisk förankring i Sverige, kan
utskottet hänvisa till vad det anfört i
avsnitten 1.2 och 1.3 ovan, i synnerhet
vad gäller EU 2004-kommitténs verksamhet.
Med det anförda anser utskottet att
motionerna 2001/02:K88 (mp) yrkande 1
samt 2001/02:K369 (c) yrkande 4 (delvis)
kan besvaras. Motion 2000/01:U507 (mp)
yrkande 2 avstyrks.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Per Unckel, Bertil Persson, Inger
René och Göran Lennmarker (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
1. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K87 (delvis) (m). Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K3 (kd)
yrkandena 2, 3 och 6, 2001/02:U302 (c)
yrkandena 8 och 10, 2001/02:K427 (v)
yrkande 5, 2000/01:U511 (mp) yrkande 3,
2001/02:K369 (c) yrkande 4 (delvis),
2001/02:U301 (fp) yrkande 3 samt
2001/02:K86 (fp) yrkande 4.
Ställningstagande
Konventet och regeringskonferensen kommer
att bli av stor betydelse för EU:s
utveckling. Betydelsen understryks av att
unionen redan i december skall erbjuda
upp till tio nya kandidatländer
medlemskap. Flertalet av dessa kommer
genom EU-medlemskapet att ta det
slutgiltiga steget in i kretsen av
Europas demokratier och definitivt
förpassa de kommunistiska diktaturerna
till historien.
Den europeiska integrationen har
framgångsrikt förvandlat Europa till
frihetens och fredens, demokratins och
välståndets kontinent. Efter ett halvt
sekel är det naturligt att EU nu ser över
både sin verksamhet och sina
institutionella förhållanden. I takt med
att EU växer och utvecklas är det också
viktigt att säkerställa att ett utvidgat
EU kan fungera effektivt samtidigt som
samarbetets centrala delar skyddas. Det
är viktigt att de olika medlemsländerna
går in i detta arbete med ett öppet sinne
att verkligen diskutera med varandra. EU
är en angelägenhet för alla medlems- och
kandidatländer.
De uppgifter som nu förestår är av
historisk betydelse. Det är av yttersta
vikt att framtidsarbetet och utvidgningen
lyckas.
EU-projektet handlar i grunden om att
människor fritt kan resa, arbeta, starta
och driva företag, studera eller bo i
hela Europa. Detta bidrar till en positiv
utveckling och därmed ökat välstånd på
den europeiska kontinenten. Länder som är
nära sammanflätade både politiskt och
ekonomiskt väljer samarbete framför
konflikt.
EU har en central uppgift i det
europeiska integrationsarbetet. Det
innebär dock inte att EU skall göra allt.
För Moderaterna är det självklart att EU
inte skall syssla med sådant som görs
bättre av medborgarna själva eller på
kommunal eller nationell nivå. Strävan
måste vara att ta bort hinder utan att
likrikta i syfte att skapa ett friare och
öppnare Europa.
Sverige bör vara med i eurosamarbetet.
En gemensam valuta underlättar för både
företag och konsumenter.
Den fria rörligheten för medborgare i
EU-länderna är central. Det är därmed
naturligt att avveckla gränskontrollerna
och göra rörligheten fullständig inom
unionen. Öppenheten måste vara både
Sveriges och EU:s ledstjärna. De som
genom arbete vill bygga en ny framtid i
vår del av världen skall kunna göra det.
Europasamarbetet har frigjort de
europeiska ekonomierna. Genom ökad
konkurrens och utvecklingstryck uppnås en
högre effektivitet, vilket möjliggör en
snabbare tillväxt. Tillväxt skapar
trygghet och välstånd samt ett rikt utbud
av anställningsmöjligheter.
Det finns fortfarande alltför många
inskränkningar i den inre marknadens
funktionssätt såsom nationella
regleringar och monopol. Dessa hindrar
att företag skapas och växer och därmed
EU från att utnyttja sin fulla ekonomiska
potential. Därför måste arbetet med att
fördjupa, avreglera och utvidga den inre
marknaden accelereras.
EU bygger på maktbalans och inte på
parlamentarism. EU:s institutioner skall
vara starka och självständiga och kunna
balansera varandra. Det måste finnas en
välfungerande kommission som med hög
kvalitet och integritet förmår agera på
de områden som EU har ansvar för.
2.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Kenneth Kvist och Lars Ohly (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
2. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K427 (v) yrkande 5. Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K87 (delvis)
(m), 2001/02:K3 (kd) yrkandena 2, 3 och
6, 2001/02:U302 (c) yrkandena 8 och 10,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande 3 samt 2001/02:K86 (fp) yrkande
4.
Ställningstagande
Vänsterpartiet var vid tidpunkten för
folkomröstningen 1994 motståndare till
Sveriges medlemskap i EU. Det främsta
skälet var att EU-samarbetet redan då
pekade mot en allt fastare union som
skulle urholka demokratin, undergräva
alliansfriheten och självständigheten i
utrikespolitiken. På dessa punkter har vi
tyvärr fått rätt.
Den representativa demokratin
förutsätter ett symmetriskt förhållande
mellan makt och ansvar. Där den
offentliga makten utövas skall det
politiska ansvaret gå att utkräva.
Problemet med EU är att det inte går att
utkräva ett samlat politiskt ansvar av
ministerrådet, kommissionen, domstolen
eller centralbanken. Dessutom är
valdeltagandet till Europaparlamentet så
lågt att det knappast går att tala om
detta som en representativ institution.
Populärt uttryckt dras EU med ett
demokratiskt underskott. Främst grundar
sig den kritiken på att ministerrådet
stiftar lagar som inte behöver godkännas
av de nationella parlamenten för att bli
gällande i medlemsstaterna. EU:s
utveckling drar emot ökad överstatlighet.
En genomgång av de fördragsändringar
som gjorts genom åren visar att de alla
leder i samma riktning: mot en allt
starkare integrationsprocess med
federalistiska kännetecken. Varje
fördragsändring hitintills har inneburit
att ytterligare beslutandemakt
förflyttats ifrån de nationella
parlamenten, till överstatligt eller
mellanstatligt beslutsfattande inom EU.
EU:s integrationsprocess lägger med varje
fördragsändring ytterligare en byggsten i
bygget av en allt närmare sammanslutning,
ett Europas förenta stater.
Till skillnad mot utskottets majoritet
är det enligt vår mening ytterst
angeläget att EU-samarbetets utveckling
totalt byter riktning och blir ett
mellanstatligt samarbete. Vänsterpartiet
menar att den federativa utvecklingen bör
brytas främst på två sätt. Dels genom att
beslutandekompetensen åternationaliseras,
repatrieras, dels genom en förändring av
EU:s institutioner.
Integrationsprocessen har ett slags
inneboende dynamik, där integration på
ett politikområde närmast med automatik
leder till integration på andra områden,
s.k. spillover-effekter, vilket är
viktigt för att förstå den nuvarande och
framtida utvecklingen av EU. Vid de
senaste fördragsändringarna; Enhetsakten
1986, Maastrichtfördraget 1991,
Amsterdamfördraget 1997 samt
Nicefördraget 2001, har betydande
maktförskjutningar ägt rum från
medlemsländerna till överstatligt
beslutsfattande inom EU. Därför anser vi
att regeringen omgående bör agera för att
beslutsfattande inom EU skall ske med
enhällighet, där varje medlemsland har
möjlighet att använda sin vetorätt att gå
emot majoriteten. På de politiska områden
där överstatligt beslutsfattande sker
inom EU med s.k. kvalificerad majoritet,
tycker vi att beslutandemakten bör
återflyttas till de nationella
parlamenten genom att besluten fattas med
enhällighet i EU:s ministerråd. Därigenom
skapas ett system med tydligt
ansvarsutkrävande av varje medlemslands
regering, vilket också förstärker de
nationella parlamentens och därmed
väljarnas inflytande. Med andra ord
anser vi att hela EU:s nuvarande
överstat, som i dag återfinns inom den
första pelaren, bör åternationaliseras
genom att makten återförs från EU:s
institutioner till de enskilda
medlemsstaterna.
EU:s institutioner måste också
förändras. Det finns en tydlig konflikt
mellan EU-parlamentets och de nationella
parlamentens inflytande, vilket även
framkom i betänkande 2000/01:KUU1: Ett
ökat inflytande för Europaparlamentet
innebär ett reducerat inflytande för
rådet. Den minskade möjligheten för
nationell parlamentarisk kontroll som en
sådan utveckling medför kan leda i
riktning mot ökad överstatlighet och
därmed indirekt ett reducerat inflytande
för de nationella parlamenten.
Motsatsställningen accentueras av att
Europaparlamentet inte i alla avseenden
begränsar sig till frågor som faller inom
dess mandat.
Därför förordar vi att
Europaparlamentet i dess nuvarande form
avskaffas och ersätts av ett parlament
vars ledamöter utses av de nationella
parlamenten. Därigenom ökar de nationella
parlamentens inflytande.
Även kommissionens roll måste
förändras. En del av det demokratiska
underskottet har sin rot i kommissionens
exklusiva initiativrätt. Följaktligen har
ingen direkt folkvald ledamot inom EU,
eller på nationell nivå, möjlighet att
lägga lagförslag. Eftersom EG-rätten har
företräde framför svensk lagstiftning
urholkas folkets makt ytterligare.
Dessutom bör här det s.k. lagstiftnings-
utrymmets upptagenhet nämnas. Det innebär
att om EU har antagit en bindande norm på
ett område, så har EU mutat in detta som
sitt eget. Då finns det inte längre
möjlighet att stifta nationella lagar på
området. Av dessa orsaker förordar vi att
kommissionen bör avskaffas och ersättas
med ett administrativt organ, underställt
ministerrådet. Initiativrätten anser vi
bör vila på de folkvalda, nationella
parlamenten.
Vad som nu anförts bör med bifall till
yrkande 5 i motion 2001/02:K427 (v) ges
regeringen till känna.
3.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Ingvar Svensson och Holger
Gustafsson (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
3. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K3 (kd) yrkandena 2, 3 och 6.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K87
(delvis) (m), 2001/02:U302 (c) yrkandena
8 och 10, 2001/02:K427 (v) yrkande 5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande 3 samt 2001/02:K86 (fp) yrkande
4.
Ställningstagande
Debatten om EU:s framtid är både komplex
och oerhört betydelsefull.
Kristdemokraterna delar utskottets
uppfattning att denna debatt måste vara
pragmatisk och probleminriktad. Det finns
ingen anledning att diskutera utopier
eller politiska slutmål för unionen.
Men å andra sidan får man inte blunda för
de principiella frågorna om struktur och
beslutsfattande, eller tro att den
rådande ordningen för EU kan fungera när
unionens medlemsstater nästan fördubblas.
Det behövs realistiska mål, baserade på
konkreta reformförslag.
Kristdemokraterna anser därför, till
skillnad från utskottet, att det faktiskt
behövs en målformulering för EU:s
framtid. Otydligheten om vad unionen är
och hur den fungerar är en huvudorsak
till dagens folkliga misstro mot EU. Det
behövs alltså en reform av EU syftande
till stärkt demokrati, öppenhet och
effektivitet. Reformen bör utmynna i ett
konstitutionellt fördrag. Det skulle ge
ökad tydlighet.
Fördraget bör därför delas upp i två
delar, där det konstitutionella fördraget
får en särskild status. Denna del skall
samla de viktigaste bestämmelserna om
beslutsfattande och kompetensfördelning.
Dessutom bör den innehålla en
rättighetsförklaring kopplad till
Europakonventionen om mänskliga
rättigheter.
Även i framtiden måste ändringar i det
konstitutionella fördraget göras genom
enhällighet. Beslut om att överföra nya
kompetenser till EU skall fattas i
enhällighet bland medlemsstaterna. De
icke-konstitutionella delarna av
nuvarande fördrag kan samlas i en annan
del, som borde kunna ändras på ett
enklare sätt.
Kristdemokraterna vidhåller att enbart
en mellanstatlig inriktning av EU inte är
tillräcklig för att uppnå unionens
syften. Tvärtom har EU:s framsteg
hittills möjliggjorts av att unionen
gjorts starkare och effektivare än ett
traditionellt mellanstatligt samarbete.
Vi anser därför att den så kallade
gemenskapsmetoden måste stärkas. Det
innebär ett samarbete med gemensamma
regelverk, kontrollerade av starka
institutioner med fastlagda uppgifter.
Kommissionen och parlamentet är viktiga
garanter för att fördragen skall värnas,
för att det gemensamma bästa skall gå
före nationella intressen, och för
öppenheten och det demokratiska
inflytandet.
Beslutsformerna i EU måste förenklas.
Beslut med kvalificerad majoritet skall
vara regel i ministerrådet. Undantag
måste göras för konstitutionella
ändringar, antagande av nya medlemmar,
skatter eller beslut om bidrag till EU:s
budget. Majoritetsbeslut i rådet minskar
risken för långvariga låsningar,
speciellt i en union med långt över 20
medlemmar. Exempel på viktiga områden där
majoritetsbeslut krävs är handel,
asylpolitik, miljöstyrande avgifter och
regionalpolitiken.
Majoritetsbeslut i rådet bör som regel
åtföljas av medbeslutande för
Europaparlamentet. När det nationella
parlamentet förlorar möjligheten att via
sin regering inlägga veto mot ett beslut,
är det viktigt att det parlamentariska
inflytandet säkras genom
Europaparlamentet. Som direktvald
församling representerar parlamentet
folken snarare än nationella intressen.
Europaparlamentet är också den mest öppna
av EU:s institutioner, i slående kontrast
till framför allt ministerrådet.
Det är önskvärt att se över och
tydligare definiera EU:s uppgifter. Dock
får kompetensfördelningen inte vara
skriven i sten, utan måste vara
tillräckligt flexibel för att möta nya
behov av samarbete. En konstitutionell
domstol bör finnas för att avgöra tvister
i kompetensfrågor.
EU behöver koncentrera sig på de
viktigaste uppgifterna. På dessa områden
krävs i många fall en förstärkning av
resurser och handlingskraft. Unionen
skall således ha ansvaret för den
gemensamma delen av utrikes- och
säkerhetspolitiken, för en inre marknad
med fri rörlighet, fungerande konkurrens
och en gemensam valuta samt för
jordbrukspolitiken.
Dessutom bör unionen agera på områdena
rättsstat, immigration, intern säkerhet,
kommunikation och infrastruktur,
forskning, miljö- och hälsopolitik när
det är fråga om gränsöverskridande
dimensioner. Det innebär dock inte att
unionen skall ha kompetens på dessa
områden i allmänhet.
I dag sysslar EU med alltför många
politikområden, varav en del kan skötas
bättre på lägre nivåer.
Subsidiaritetsprincipen och
proportionalitetsprincipen skall vara
vägledande för en översyn av vilka
områden som kan återföras till nationell,
regional eller lokal nivå. De
politikområden som hör till ländernas
traditionella civilisation och kultur,
och hela det civila samhället, skall
ligga kvar på medlemsstaternas ansvar. I
synnerhet den interna organisationen av
medlemsstaterna, familjestrukturer och
sociala trygghetssystem, liksom
utbildning, kultur och idrott är områden
som inte skall fastställas på europeisk
nivå.
4.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Marianne Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
4. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K369 (c) yrkande 4 (delvis) och
2001/02:U302 (c) yrkandena 8 och 10.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K87
(delvis) (m), 2001/02:K3 (kd) yrkandena
2, 3 och 6, 2001/02:K427 (v) yrkande 5,
2000/01:U511 (mp) yrkande 3, 2001/02:U301
(fp) yrkande 3 samt 2001/02:K86 (fp)
yrkande 4.
Ställningstagande
Min och mitt partis politiska grundsyn
utgår från idén om livskraft tron på
människors förmåga att själva skapa, bara
de får rätt förutsättningar. Det
förutsätter också ett långtgående
självbestämmande människors möjligheter
att ta ansvar, enskilt och tillsammans.
Det ger också grunden för ökad
livskvalitet. Vad livskvalitet är kan
bara varje enskild människa avgöra för
sig. Politikens uppgift är att ge lika
villkor för alla människor att
eftersträva sina drömmar, inte att vare
sig bestämma vad som är det goda livet
eller hur människor bör uppnå det.
Den europeiska unionen är ett projekt i
rörelse, ett projekt som saknar slutmål.
Att EU:s allmänna inriktning bör vägledas
av en pragmatisk grundhållning är bra men
bara i kombination med en tydlig
viljeinriktning, vilket saknas i
majoritetens skrivning. Vi bör ha
visioner för vad vi vill med den
europeiska unionen.
Jag har en vision om ett smalare men
effektivare EU, där makten byggs
underifrån och delegeras uppåt. Var
besluten skall fattas måste avgöras av
närheten till dem som berörs, men också
av om det går att fatta beslutet på just
den nivån. Jag vill utveckla EU för att
möta Europas framtidsfrågor. Dagens EU
står inför stora utmaningar:
utvidgningen, miljöproblemen,
utvecklingen av utrikes- och
säkerhetspolitiken, den bristande
folkliga förankringen samt den ökande
högerpopulismen. Unionens huvudsakliga
ämnesområden skall vara frågor som inte
kan hanteras lokalt, regionalt eller
nationellt. Till dessa hör fred och
rättssäkerhet, miljö och hållbar
utveckling, främjandet av ekonomisk
tillväxt samt välståndsutveckling. Till
de frågor som löses bäst på regional
eller nationell nivå hör utbildning,
kultur och socialpolitik.
Utskottsbetänkandet har, enligt min
mening, en alltför försiktig inställning
till en öppen, bred och ifrågasättande
debatt om hur det framtida EU skall se
ut. Jag hade gärna sett mer resonemang om
hur vi kan säkra legitimiteten genom att
bygga makten underifrån och delegera
uppåt.
Tanken om en författning byggd
underifrån uttrycks ofta i termer av
federalism. Frågan om federalism handlar
ytterst om huruvida samarbetet i huvudsak
skall vara mellanstatligt eller
överstatligt. EU uppvisar i dag en natur
där båda formerna för beslut blandas.
Mellanstatlighet kan uppfattas som den
mer demokratiska samarbetsformen, med
vetorätt hos varje deltagande part. Detta
kan leda till, vilket sker ofta, att
förhandlingar förs i slutna rum. Mycket
talar för att inslag av överstatlighet
bidrar till ökad öppenhet och underlättar
delaktighet. Det är beklagligt att
begreppet federalism används på olika
sätt i debatten.
Det behövs delvis en ny balans som ökar
insynen i och möjligheten att påverka
EU:s institutioner. Tanken om ett
medborgarnas Europa måste också innebära
att fler av unionens medborgare har
möjlighet att läsa, förstå och ge
synpunkter på också unionens
grundläggande dokument. Det måste
innebära att beslutsfattare är möjliga
att identifiera och utkräva ansvar av. En
konstitution för den europeiska unionen
skulle bidra till detta.
En klarare och tydligare maktfördelning
mellan institutionerna skulle även bidra
till en bättre förståelse bland
medborgarna. Europeiska kommissionen
skall vara fördragens väktare, den
verkställande kraften och en
tjänstemannaorganisation. Såväl
ministerråd som parlament bör ha
initiativrätt.
För att gemensamt fattade beslut skall
vara meningsfulla och människor engagera
sig i de sammanslutningar som fattar
besluten, krävs också att besluten kan
vara verkningsfulla. En levande demokrati
förutsätter förutom öppenhet och insyn
också en levande debatt och att människor
känner samhörighet med varandra. Bristen
på forum för människor att mötas,
debattera och samverka i är i sig ett
problem. Grunden för ett folkstyre är att
det finns en mängd människor som känner
samhörighet (upplever sig som ett folk)
och att det bland dessa människor finns
en fungerande vardagsdemokrati på
gräsrotsnivå. Det är farligt att
frikoppla de politiska institutionerna
från denna nivå, så som riskerar att bli
fallet med europeiska institutioner som
inte motsvaras av gränsöverskridande
nätverk bland medborgarna. Det folkliga
motstånd vi har sett, bl.a. i Göteborg,
visar oss att människorna känner sig
fjärmade från den politik som förs inom
EU. Det ökade stödet för högerpopulism
som vi sett i ett flertal länder i Europa
är ytterligare ett tecken på att klyftan
mellan beslut och medborgarna ökar. För
att inte dessa åsikter skall öka bör vi
överbrygga denna klyfta och göra det
möjligt för människor att identifiera sig
med EU. Vi måste bjuda in dem på
politikens arenor.
5.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
5. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2001/02:U301 (fp) yrkande 3 och
2001/02:K86 (fp) yrkande 4. Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K427 (v)
yrkande 5, 2000/01:U511 (mp) yrkande 3,
2001/02:K369 (c) yrkande 4 (delvis),
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:K3 (kd)
yrkandena 2, 3 och 6 samt 2001/02:U302
(c) yrkandena 8 och 10.
Ställningstagande
Folkpartiet liberalerna ser EU som ett
unikt exempel på överstatlig demokrati,
en demokrati som inte på något sätt är
färdig utan hela tiden söker nya former.
EU är och kommer ständigt att vara i
behov av förändringar och reformer.
Samtidigt finns det ett behov av att
tydliggöra och reglera
ansvarsförhållandet mellan EU, den
nationella, regionala och lokala nivån.
EU skall inte ägna sig åt allt, utan
besluten skall fattas så nära den
enskilde som möjligt, och helst av allt
av den enskilde själv. Folkpartiet
liberalerna förordar därmed en form av
federalt system i EU.
Utifrån denna grundsyn anser
Folkpartiet liberalerna att EU skall
koncentrera sig på de stora
gränsöverskridande frågorna såsom
upprätthållandet av fred och säkerhet
genom den gemensamma utrikespolitiken,
globalt ansvar genom internationell
solidaritet och en gemensam human
asylpolitik, kampen mot den organiserade
brottsligheten, upprätthållande av den
fria konkurrensen, inklusive inom
jordbruksområdet, kampen för en bättre
miljö, gemensam och konkurrenskraftig
valuta, fri rörlighet av personer, varor,
tjänster och kapital. EU skall inte
syssla med frågor som kan lösas av
medlemsländerna själva. Frågor som till
exempel finanspolitik, grundskola,
barnbidrag, dagisavgifter,
föräldraledighet och turism bör kvarstå
som nationella angelägenheter.
Närhetsprincipen måste utvärderas och
stärkas. Om EU skall kunna fungera med 27
eller fler medlemsländer krävs en
koncentration på färre uppgifter.
EU står i dag inför två stora
utmaningar: utvidgningen och
återupprättandet av en folklig
förankring. De är förbundna med varandra
på så sätt att utvidgningen, och de stora
förändringar av EU som blir nödvändiga,
kräver en hög grad av legitimitet. Därför
knyter Folkpartiet liberalerna stora
förhoppningar till den framtidsdebatt som
nu initieras inom ramen för Europeiska
konventet.
Effekten av regeringens linje och av
vad utskottet anför i avsnitten 1.1 och
2.3 i betänkandet blir att Sverige agerar
bromskloss och steg för steg backar in i
EU:s framtidsdebatt, framför allt i
diskussionen om en EU-konstitution och en
tydligare kompetensfördelning. I stället
borde enligt Folkpartiet liberalernas
mening utskottsbetänkandet ha inriktats
på att bejaka och erkänna det nödvändiga
i att EU utvecklas mot ett slags federalt
system, där den centrala makten begränsas
till de gränsöverskridande frågorna.
Folkpartiet liberalernas vision av EU
bygger på principen att maktdelningen
mellan unionen och medlemsstaterna
regleras i en grundlag som utgör ett värn
mot centralistiska tendenser. De
nuvarande fördragen innebär ingen tydlig
ansvarsfördelning och är ogenomträngliga
för medborgarna.
6.Övergripande frågor om EU:s allmänna
inriktning (punkt 2)
av Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
6. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:U511 (mp) yrkande 3. Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:K87 (delvis)
(m), 2001/02:K3 (kd) yrkandena 2, 3 och 6
samt 2001/02:U302 (c) yrkandena 8 och 10,
2001/02:K427 (v) yrkande 5, 2001/02:K369
(c) yrkande 4 (delvis), 2001/02:U301 (fp)
yrkande 3 samt 2001/02:K86 (fp) yrkande
4.
Ställningstagande
Europeiska unionen utvecklas steg för
steg i överstatlig riktning. Slutmål är,
enligt många, en europeisk förbundsstat
något som jag är starkt kritisk till. Jag
ifrågasätter det demokratiska och
legitima redan i dagens EU. Min kritik
grundar sig bl.a. på:
· EU:s stora demokratiska
underskott,
·
· den mäktiga byråkratin i
Europeiska kommissionen, med ensamrätt
att lägga lagförslag,
·
· beslutssystemets utsatthet för
lobbyism samt
·
· bristen på insyn och avsaknaden
av meddelarfrihet.
·
EU:s problem är emellertid inte bara
organisatoriska; redan själva grundtanken
med centralisering av beslut är ett
strukturfel i sig. Egentligen borde,
enligt min uppfattning, Sverige lämna EU.
När vi nu är medlemmar och har en
möjlighet att påverka debatten om EU:s
framtid borde Sverige åtminstone agera
för ett radikalt annorlunda europeiskt
samarbete. Tyvärr har den före detta ja-
sidan i svensk EU-debatt inte velat ta
upp diskussionen om EU:s långsiktiga
utveckling. I stället har det kommit att
handla om dagspolitik och detaljfrågor.
Det är bl.a. därför som jag välkomnar
konventsmodellen för reformering av EU:s
grundfördrag, men jag anser att debatten
måste bli ännu bredare.
Flera av de centrala avsnitten i det
sammansatta konstitutions- och
utrikesutskottets betänkande är därför i
hela sin inriktning främmande för mig och
mitt parti. I stället borde utskottet,
som allmän vägvisning för framtiden, ha
utpekat möjligheten till ett mer
mellanstatligt EU-samarbete.
7.EU-systemets legitimitet beredning
inför fördragsändringar (punkt 3)
av Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
7. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K88 (mp) yrkandena 4 och 9.
Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:K87 (m) (delvis), 2001/02:K427
(v) yrkande 8, 2001/02:U302 (c) yrkande
9, 2001/02:K3 (kd) yrkande 4 samt
2001/02:K88 (mp) yrkande 2 besvarade med
vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Enligt min mening borde utskottet i detta
avsnitt ha tagit upp Miljöpartiets
förslag om en mer folkligt förankrad
beredningsprocess, där olika alternativ
presenteras och blir föremål för
folkomröstningar.
8.Fördragsstrukturen (punkt 5)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
8. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Riksdagen förklarar motionerna 2001/02:K3
(kd) yrkande 1, 2001/02:K426 (kd)
yrkande 1, 2001/02:U302 (c) yrkande 11,
2001/02:U301 (fp) yrkande 5, 2001/02:K86
(fp) yrkande 5, 2001/02:K62 (fp) yrkande
6 (delvis), 2001/02:K87 (delvis) (m) samt
2001/02:U302 (c) yrkande 14 besvarade med
vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Ett tydligt tecken på att EU:s utveckling
konstant går emot ökad överstatlighet är
tendensen att använda sig av en
terminologi med begrepp som används i
statsrätten vid fördragsändringar.
Redan i samband med
Maastrichtfördragets tillkomst i början
av 1990-talet diskuterades att begreppet
federal skulle inkluderas i
inledningsartikeln. I arbetsdokument till
fördragsändringen beskrivs fördraget som
ett steg som markerar ett nytt steg i
processen som gradvis leder till en union
med ett federalt mål, Nuget, 1995, s.
65. Genom Amsterdamfördraget 1997
skapades ett europeiskt medborgarskap.
Båda dessa begrepp tillämpas normalt
endast i statsrätten.
Begreppen konstitution eller
författning hämtar båda sin definition ur
statsrätten, till skillnad från begreppen
fördrag eller traktat som härrör ur
folkrätten. Eller som det står i
betänkandet: En konstitution innehåller
principerna för en stats styrelse,
framför allt för de högsta statsorganens
upprättande och verksamhet. / / Ett
fördrag, eller traktat med en annan term,
är en internationell överenskommelse som
sluts mellan två eller flera
folkrättssubjekt, vanligen stater.
Avsaknaden av en konstitution är ett av
de få steg som formellt, i juridisk
mening, skiljer EU från riktiga
förbundsstater. EU är en fördragsbaserad
sammanslutning, vars konstruktion är
beroende av hur de ingående staterna vill
att den skall vara inrättad. Denna
mellanstatliga karaktär anser vi skall
bevaras.
Användandet av terminologi hämtad från
statsrätten avspeglar den utveckling av
EU mot ökad överstatlighet som vi är
motståndare till. Därför emotsätter vi
oss, till skillnad från utskottets
majoritet, att termen konstitution
används som beteckning på det förändrade
fördrag konventet skall föreslå.
Vad som nu anförts bör med bifall till
yrkande 9 (delvis) i motion 2001/02:K427
(v) ges regeringen till känna.
9.Fördragsstrukturen (punkt 5)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
9. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K62 (fp) yrkande 6 (delvis),
2001/02:K86 (fp) yrkande 5 och
2001/02:U301 (fp) yrkande 5. Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K3 (kd)
yrkande 1, 2001/02:K426 (kd) yrkande 1,
2001/02:U302 (c) yrkande 11, 2001/02:K87
(delvis) (m) samt 2001/02:U302 (c)
yrkande 14 besvarade med vad utskottet
anfört. Riksdagen avslår motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Ställningstagande
Folkpartiet liberalerna vill att EU:s
medlemsländer skriver en gemensam
konstitution. En konstitution är helt
nödvändig för att medborgarna skall veta
var ansvaret ligger och för att
medlemsländerna skall veta vilka
politiska och demokratiska åtaganden som
är förknippade med ett medlemskap i EU.
De nuvarande fördragen innebär ingen
tydlig ansvarsfördelning och är
ogenomträngliga för medborgarna. Ett
grundläggande krav på en sådan
författning är att den är fullt begriplig
och tillgänglig för medborgarna.
10. Grundläggande rättigheter
(punkt 6)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
10. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K427 (v) yrkande 10. Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K87 (delvis)
(m), 2001/02:K236 (m) yrkande 6,
2001/02:U303 (m) yrkande 17 (delvis),
2001/02:K427 (v) yrkande 10, 2001/02:K426
(kd) yrkandena 8 och 9, 2001/02:U302 (c)
yrkande 17 samt 2001/02:U301 (fp) yrkande
7 besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Inför regeringskonferensen i Nice ansåg
regeringen att Europeiska unionens stadga
om de grundläggande rättigheterna inte
bör göras juridiskt bindande genom att
införlivas i EU:s fördrag, vilket bl.a.
uttrycktes av utrikesminister Anna Lindh
på den offentliga utskottsutfrågningen
den 12 oktober 2000. Utrikesministern
menade vidare att om EU:s
rättighetsstadga ges större tyngd än en
politisk deklaration kan det skapa
splittring i synen på de mänskliga
rättigheterna. Vi delar den ståndpunkt
som här uttrycktes som regeringens.
Vi delar utskottets bedömning att
regeringen bör verka för att EU ansluts
till Europakonventionen om mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter.
Däremot anser vi att EU:s
rättighetsstadga inte ytterligare bör
behandlas och göras juridiskt bindande,
varken på nationell nivå eller på
internationell nivå, eftersom en sådan
beredning skulle ge sken av att
rättighetsstadgan har större dignitet än
den politiska deklaration den antagits
som.
Vad som nu anförts bör med bifall till
yrkande 10 i motion 2001/02:K427 (v) ges
regeringen till känna.
11. Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)
av Per Unckel, Bertil Persson, Inger
René och Göran Lennmarker (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
11. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K87 (delvis) (m). Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K426 (kd)
yrkandena 5 och 6, 2001/02:U301 (fp)
yrkande 4 samt 2001/02:K213 (m) besvarade
med vad utskottet anfört. Riksdagen
avslår motionerna 2001/02:U302 (c)
yrkande 13, 2001/02:K369 (c) yrkande 2
samt 2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Ställningstagande
Det är av vikt att konventet och den
därpå följande regeringskonferensen
förmår precisera de huvuduppgifter som EU
bör ha.
Utgångspunkten när EU:s framtid formas
bör vara principen om den begränsade
statsmakten. EU skall fokusera på de
uppgifter som bäst utförs på europeisk
nivå, men undvika att ta på sig uppgifter
som med fördel utförs av det civila
samhället, marknaden eller på nationell
eller lokal politisk nivå. EU bör heller
inte ta över eller duplicera uppgifter
som Europarådet och Nato eller OSSE har
ansvaret för.
Det bör finnas två utgångspunkter för
hur EU skall fungera. Den ena är att det
inte bör vara lätt att ge EU ny
kompetens. Medlemsländerna bör noga tänka
sig för innan man överlåter till EU att
ta ansvaret för nya uppgifter. Den andra
är att när EU väl har fått ett sådant
ansvar måste unionen faktiskt ha
möjlighet att fullfölja sin uppgift.
Beslutsordningarna bör vara utformade
så att EU verkligen kan leverera det som
medborgarna förväntar sig. Det är också
viktigt att medborgarna tydligt ser var
EU:s ansvar ligger och att det finns
möjlighet att utkräva det politiska
ansvaret från EU:s olika institutioner. I
syfte att tydliggöra EU:s ansvarsområden
bör EU-länderna upprätta en s.k.
kompetenskatalog som dock måste vara så
flexibel att den kan förändras med tiden.
Det är framför allt sex huvuduppgifter
som EU bör fokusera på.
1. Den inre marknaden
Arbetet med att utvidga den inre
marknaden till nya områden, som olika
former av kommunikationer, bank- och
försäkringstjänster m.m., bör drivas
vidare.
EU måste åstadkomma snabbare
avregleringar vad gäller nationella el-
och gasmarknader, men även i fråga om
tele, post och järnvägstrafik.
EU måste bli en öppen marknad gentemot
omvärlden i enlighet med WTO:s principer.
Tullar och andra gränshinder skall tas
bort. Arbetet med att avveckla
subventioner till industri och jordbruk
måste fortsätta.
Överdrivna regleringar inom EU måste
tas bort. En generell regelrevision bör
genomföras i detta syfte.
Konkurrensreglerna bör skärpas så att
de skapar goda förutsättningar för ett
dynamiskt och konkurrenskraftigt Europa.
2. Euron, den gemensamma valutan
Euron är EU:s gemensamma valuta. För att
hävda dess värde krävs det att
medlemsstaterna för en sådan politik att
den ekonomiska stabiliteten i hela
euroområdet kan upprätthållas.
Den gemensamma valutan gör det
angeläget att konkurrensen skärps på
andra områden. Euron bör inte tillåtas
leda till en harmonisering av all annan
politik.
3. Den fria rörligheten
Det är en grundläggande rättighet att
kunna resa fritt och bosätta sig var som
helst inom EU. Det finns ingen anledning
att ha enhetliga försäkringssystem inom
EU, dock bör det ske en samordning av de
offentliga försäkringssystemen så att EU-
medborgarnas möjlighet att arbeta och
bosätta sig fritt i unionen inte
försvåras.
Det är också naturligt att EU tar på
sig ansvaret för att utforma gemensamma
invandringsregler och en gemensam
flykting- och asylpolitik.
4. Kampen mot den organiserade och
internationella brottsligheten och mot
terrorism
Det är angeläget att EU får större
kompetens på det rättsliga området så att
kampen mot den organiserade
brottsligheten och mot terrorismen kan
förstärkas.
Besluten vad gäller rättsliga frågor
bör tas på samma sätt som övriga EU-
beslut. Den särskilda konstruktionen med
en tredje pelare bör successivt
avvecklas.
5. Gränsöverskridande miljöföroreningar
Det är viktigt att medlemsländerna följer
den överenskommelse om neddragning av
koldioxidutsläpp som har gjorts
(Kyotoprotokollet). Europas miljöproblem
hanteras bäst genom ett utvidgat EU.
6. Den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken
Det är viktigt att stärka EU:s röst på
den internationella scenen. I det längre
perspektivet är det rimligt att EU:s
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik
växer samman till en enda. Därmed kan
samma mekanismer för de gemensamma
besluten användas också på utrikes- och
säkerhetspolitikens område.
EU måste förbättra sin förmåga att
hantera kriser. De närmaste åren är det
viktigt att säkerställa att EU:s
krishanteringsstyrka kan bli verklighet.
Detta förutsätter att medlemsländerna
avsätter tillräckliga civila och militära
resurser. Det är oroande att många
medlemsländer, inklusive Sverige, drar
ned sina satsningar på försvaret och
därmed får allt svårare att fullgöra
förpliktelserna gentemot EU.
Utöver dessa sex centrala områden
fyller det europeiska samarbetet en
viktig funktion inom vissa begränsade
områden i de fall då dessa har en
gränsöverskridande eller internationell
karaktär. Det rör sig bl.a. om
infrastruktur, forskning och folkhälsa.
Lika viktigt som det är att EU
fokuserar på dessa sex huvuduppgifter är
det att organisationen inte överlastas
med uppgifter. Det finns ingen anledning
att sociala transfereringar skall gå via
EU. Det finns därför heller inget skäl
till varför EU skall ha en egen
beskattningsrätt. Finansieringen av EU:s
verksamhet bör som hittills ske via
medlemsavgifter av i stort sett samma
storleksordning (1 % av BNP) som nu.
12. Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
12. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K87
(delvis) (m), 2001/02:U302 (c) yrkande
13, 2001/02:K369 (c) yrkande 2,
2001/02:K426 (kd) yrkandena 5 och 6,
2001/02:U301 (fp) yrkande 4 samt
2001/02:K213 (m).
Ställningstagande
En fastlagd kompetensfördelning, som
beskriver gränsen mellan EU:s och
medlemsstaternas ansvarsområden och
därmed uppdelningen av makt och
befogenheter dem emellan, är ett krav
från dem som önskar en konstitution för
EU och unionens utveckling till en
federativ stat. I federala
statsbildningar krävs att konstitutionen
avgör vilken beslutandekompetens som
ligger på vilken politisk nivå.
Vi anser därför att förslaget till
kompetenskatalog bara kan uppfattas som
ett steg i byggandet av ett federalt EU.
På grund därav bör regeringen helt avvisa
alla förslag till en kompetenskatalog.
Vad som nu anförts bör med bifall till
yrkande 9 (delvis) i motion 2001/02:
K427 (v) ges regeringen till känna.
13. Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)
av Marianne Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
13. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:U302 (c) yrkande 13. Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K426 (kd)
yrkandena 5 och 6, 2001/02:U301 (fp)
yrkande 4, 2001/02:K213 (m), 2001/02:K87
(delvis) (m) samt 2001/02:K369 (c)
yrkande 2 besvarade med vad utskottet
anfört. Riksdagen avslår motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Ställningstagande
Ett ställningstagande från utskottets
sida till förmån för en kompetenskatalog
eller en tydligare uppgiftsfördelning
hade varit en fördel. En sådan katalog
eller fördelning bör vara uppdelad i tre
avdelningar: en om exklusiva EU-
kompetenser, en om delade kompetenser
samt en om frågor där EU används som
mellanstatligt samarbetsforum. Vi bör
inte låsa oss vid hur dessa kompetenser
bör fördelas. Jag skulle snarare vilja
föra en debatt om hur man den vägen kan
förtydliga kompetensfrågorna, utan att på
förhand försöka definiera hur
kompetenserna bör fördelas.
14. Kompetensfördelning och
subsidiaritet (punkt 7)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
14. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:U301 (fp) yrkande 4. Riksdagen
förklarar motionerna 2001/02:K426 (kd)
yrkandena 5 och 6, 2001/02:K213 (m),
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:U302
(c) yrkande 13 samt 2001/02:K369 (c)
yrkande 2 besvarade med vad utskottet
anfört. Riksdagen avslår motion
2001/02:K427 (v) yrkande 9 (delvis).
Ställningstagande
Folkpartiet liberalerna anser att det är
helt nödvändigt att kompetensfördelningen
mellan EU och medlemsstaterna tydliggörs
i en kompetenskatalog. En sådan skall
rymmas i den EU-konstitution som vi vill
skall inrättas. Närhetsprincipen skall
utvecklas och stärkas. EU skall
koncentrera sig på de stora
gränsöverskridande frågorna och inte
syssla med frågor som kan lösas av
medlemsländerna själva.
15. Institutionernas roller
(punkt 9)
av Kenneth Kvist (v), Lars Ohly (v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
15. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K88 (mp) yrkande 7. Riksdagen
förklarar motionerna 2000/01:K274 (m)
yrkande 3, 2000/01:U511 (mp) yrkandena 4
och 21, 2001/02:K88 (mp) yrkande 6 samt
2001/02:K428 (mp) yrkandena 5 och 6
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K333
(s), 2000/01:K398 (fp) yrkande 5,
2000/01:U510 (c) yrkande 10, 2001/02:K3
(kd) yrkande 5, 2001/02:K62 (fp) yrkande
6 (delvis), 2001/02:K85 (kd) yrkande 2
(delvis), 2001/02:K86 (fp) yrkandena 7,
8, 9 och 12, 2001/02:K87 (delvis) (m),
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10 och
13 samt 2001/02:U303 (m) yrkande 17
(delvis).
Ställningstagande
Europeiska kommissionens starka makt
måste ifrågasättas på ett tydligare sätt.
Vår grundhållning är att den borde
avskaffas, för att ersättas av ett
administrativt organ, och enligt vår
mening borde utskottet åtminstone ha
kunnat samla sig till en kritisk analys
av dagens kommission och dess sätt att
utöva sin stora makt.
16. Institutionernas roller
(punkt 9)
av Marianne Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
16. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:U510 (c) yrkande 10. Riksdagen
förklarar motionerna 2000/01:K398 (fp)
yrkande 5, 2001/02:K3 (kd) yrkande 5,
2001/02:K62 (fp) yrkande 6 (delvis),
2001/02:K85 (kd) yrkande 2 (delvis),
2001/02:K86 (fp) yrkandena 7, 8 och 12,
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:U301
(fp) yrkandena 8, 9, 10 och 13 samt
2001/02:U303 (m) yrkande 17 (delvis)
besvarade med vad utskottet anfört.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K274
(m) yrkande 3, 2000/01:K333 (s),
2000/01:U511 (mp) yrkandena 4 och 21,
2001/02:K86 (fp) yrkande 9, 2001/02:K88
(mp) yrkandena 6 och 7 samt 2001/02:K428
(mp) yrkandena 5 och 6.
Ställningstagande
Det är viktigt att EU har en folklig
förankring. Det är viktigt att demokratin
utvecklas och att beslutsvägar, ansvar
och ansvarsområden blir tydligare.
Medborgarna måste kunna överblicka och
förstå EU-systemet och kunna ta till vara
sina kanaler för att påverka. Reformer av
EU:s institutioner som leder till ökad
öppenhet, ökad klarhet om var ansvaret
ligger och förbättrade möjligheter för
medborgarna att förstå och påverka
processen är också angelägna.
Kommissionen är EU:s verkställande
kraft och en tjänstemannaorganisation.
Det är dags att utveckla denna funktion
genom att renodla uppgifterna och
underställa kommissionen de beslut som
fattas i de politiska institutionerna. En
av kommissionens viktigaste uppgifter är
att övervaka fördragen och deras
tillämpning i medlemsstaterna. Såväl
ministerråd som parlament bör ha
initiativrätt.
17. Institutionernas roller
(punkt 9)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
17. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2000/01:K398 (fp) yrkande 5, 2001/02:K62
(fp) yrkande 6 (delvis), 2001/02:K86 (fp)
yrkandena 7, 8, 9 och 12 samt
2001/02:U301 (fp) yrkandena 8, 9, 10 och
13. Riksdagen avslår motionerna
2000/01:K274 (m) yrkande 3, 2000/01:K333
(s), 2000/01:U510 (c) yrkande 10,
2000/01:U511 (mp) yrkandena 4 och 21,
2001/02:K3 (kd) yrkande 5, 2001/02:K85
(kd) yrkande 2 (delvis), 2001/02:K87
(delvis) (m), 2001/02:K88 (mp) yrkandena
6 och 7, 2001/02:K428 (mp) yrkandena 5
och 6 samt 2001/02:U303 (m) yrkande 17
(delvis).
Ställningstagande
Folkpartiet liberalerna ser det som
mycket angeläget att frågan om den skeva
maktfördelningen mellan EU:s
institutioner får en lösning vid kommande
regeringskonferens. Utskottet
ifrågasätter om det finns behov av
grundläggande förändringar i balansen
mellan EU:s institutioner. I stället
antyds att EU fungerar bra som det är i
dag. Denna inställning är enligt
Folkpartiet liberalernas uppfattning inte
hållbar. Maktbalansen är i dag mycket
skev. Europeiska kommissionen och
Europaparlamentet har alltför lite
inflytande i förhållande till rådet och
Europeiska rådet. Den nuvarande ordningen
innebär att stora medlemsländer ges ökat
inflytande på bekostnad av små länder.
Dessutom gynnar ett mellanstatligt system
varken öppenheten eller demokratin i EU.
I syfte att öka öppenheten i
beslutsfattande och stärka demokratin
anser Folkpartiet liberalerna att det
folkvalda Europaparlamentet måste ges
större inflytande. Ministerrådet i dess
nuvarande form bör på sikt avskaffas och
i stället göras om till den ena kammaren
i ett tvåkammarsystem. Likaså bör de
nationella parlamentens inflytande
stärkas. Det görs bäst genom att i en
författning tydliggöra
kompetensfördelningen mellan unionen och
medlemsstaterna och samtidigt befästa
närhetsprincipen ytterligare.
18. Institutionernas
beslutsfattande (punkt 10)
av Ingvar Svensson och Holger
Gustafsson (båda kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
18. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2001/02:K85 (kd) yrkande 2 (delvis) och
2001/02:K426 (kd) yrkande 3. Riksdagen
förklarar motionerna 2000/01:U510 (c)
yrkandena 4 och 5, 2001/02:K426 (kd)
yrkandena 2 och 25, 2001/02:U301 (fp)
yrkandena 11, 12, 14, 15 och 22,
2001/02:U302 (c) yrkandena 12 och 15,
2001/02:U303 (m) yrkande 17 (delvis),
2001/02:Sf216 (fp) yrkande 14 samt
besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
EU-samarbetet bygger på en avvägning
mellan de mellanstatliga och överstatliga
principerna. Eftersom EU på detta vis är
unikt bland internationella
samarbetsformer det är sui generis som
utskottet tidigare påpekat leder det
fel att ensidigt fästa sig vid endera av
dessa principer. I takt med att EU får
alltfler och fördjupade uppgifter, måste
dock den överstatliga dimensionen
utvidgas. Effektiv handling kräver ofta
att majoritetsbeslut används, så att ett
enda land inte kan blockera framsteg.
Detta gäller i än högre grad när unionen
utvidgas med ett stort antal
medlemsstater. Därför bör kvalificerad
majoritet användas som regel, med några
viktiga undantag för de beslut som ligger
nära staternas egen suveränitet.
När majoritetsbeslut används bör
Europaparlamentet för maktbalansens skull
samtidigt få medbeslutande. Den
demokratiska kontrollen av EU utförs dels
av nationella parlament, dels av
Europaparlamentet, som ju också består av
folkvalda representanter. Men när rådet
beslutar med kvalificerad majoritet
förlorar det nationella parlamentet
mycket av inflytande och
kontrollmöjligheter. Därför är det så
angeläget att Europaparlamentet träder in
och garanterar den demokratiska
kontrollen. Kristdemokraterna beklagar
att kopplingen mellan majoritetsbeslut i
rådet och medbeslutande i
Europaparlamentet har förbisetts i de
senaste regeringskonferenserna.
19. Institutionernas
beslutsfattande (punkt 10)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 10 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
19. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:U301 (fp) yrkandena 11, 12, 14,
15 och 22. Riksdagen förklarar motionerna
2001/02:U302 (c) yrkandena 12 och 15,
2000/01:U510 (c) yrkande 5, 2001/02:K426
(kd) yrkandena 2, 3 och 25, 2001/02:K85
(kd) yrkande 2 (delvis), 2001/02:U303 (m)
yrkande 17 (delvis), 2001/02:Sf216 (fp)
yrkande 14 samt 2000/01:U510 (c) yrkande
4 besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Folkpartiet liberalerna anser att
viktningen av rösterna i ministerrådet
bättre måste avspegla befolkningsmängden
i de enskilda medlemsländerna. För att
inte underminera balansen mellan stora
och små länder är det viktigt att utforma
ett system som särskilt tar hänsyn till
de små länderna. Ett system med dubbla
majoriteter bör införas i vissa frågor,
det vill säga att det krävs en majoritet
av medlemsländerna men också att dessa
länder representerar en majoritet av
medborgarna för att ett beslut skall
kunna genomföras. Detta är viktigt ur ett
demokratiskt perspektiv med tanke på att
medborgarna på ett tydligt sätt därmed
står bakom rösten. Rådets arbete måste
bli effektivare. I syfte att öka
effektiviteten i beslutsprocessen bör
användningen av kvalificerad majoritet
bli normen för allt beslutsfattande i
ministerrådet. Endast frågor som rör
ändring av fördragen, internationella
avtal, nya medlemmar samt beslut om
samarbete inom nya områden bör avgöras
med enhällighet.
För att öka medborgarnas inflytande i
EU anser folkpartiet liberalerna att
Europaparlamentets inflytande bör öka.
Parlamentet är det enda direkt folkvalda
organet, som ställs till ansvar i
allmänna val. Därför skall parlamentet ha
medbeslutanderätt på alla områden där
majoritetsomröstning i rådet gäller.
Vidare måste parlamentet kunna utöva sina
parlamentariska befogenheter på hela EU:s
budget. Det innebär att jordbruksbudgeten
också måste bli föremål för parlamentets
kontroll.
20. Vissa sakfrågor (punkt 11)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 11 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
20. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K88 (mp) yrkande 3. Riksdagen
förklarar motionerna 2000/01:U507 (mp)
yrkande 1, 2001/02:K88 (mp) yrkandena 5
och 11 samt 2001/02:K428 (mp) yrkande 4
besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
I avsnitt 2.7 i betänkandet avvisas på
ett alltför lättvindigt sätt kritiken mot
utvecklingen av EU:s försvarspolitik och
av en militär kapacitet samt mot
bristen på utveckling av EU:s
otidsenliga, byråkratiska och
miljöfarliga jordbrukspolitik. Kraven på
en utträdesparagraf i EU-fördragen har
också avvisats utan närmare analys. I
dessa frågor finns det anledning till
djup oro över utvecklingen. Frågan om
jordbrukspolitiken är föremål för ett
särskilt yttrande av oss.
När det gäller försvarspolitiken tog
EU:s stats- och regeringschefer vid
toppmötet i Laeken förra året ännu ett
formellt steg i riktning mot att skapa en
gemensam EU-insatsstyrka. Vi menar att EU
inte skall ha någon militär kapacitet. De
neutrala ländernas oberoende av militära
allianser ger dem en viktig roll när det
gäller förhandlingar, information och
aktivt konfliktförebyggande. Vi anser det
därför vara mycket viktigt att Sverige,
Irland, Finland och Österrike kan och får
stå utanför Nato, VEU och det militära
samarbetet inom EU.
21. Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor (punkt 12)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 12 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
21. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K268 (v). Riksdagen förklarar
motionerna 2001/02:K85 (kd) yrkande 1,
2001/02:K86 (fp) yrkandena 1, 3 och 6,
2001/02:K87 (delvis) (m), 2001/02:K369
(c) yrkande 5, 2001/02:K427 (v) yrkande 7
samt 2001/02:U301 (fp) yrkande 6
besvarade med vad utskottet anfört.
Ställningstagande
Genom medlemskapet i EU har stora
förändringar skett för den svenska
demokratin. Tidigare inrikespolitiska
områden flyttades från Sveriges riksdag
till överstatligt och mellanstatligt
beslutsfattande i EU:s ministerråd, utan
möjlighet till samlat politiskt
ansvarsutkrävande för väljarna. Dessutom
har varje fördragsändring, även sedan
Sverige blev medlem i EU, inneburit att
ytterligare beslutandemakt förflyttats
från nationell nivå till EU:s
institutioner.
Vi anser att denna utveckling är en
fara för demokratin eftersom den minskar
det folkliga inflytandet i första hand
genom att ett samlat politiskt
ansvarsutkrävande omöjliggörs, men även
genom att de svenska positionerna inför
fördragsändringar sker utan egentlig
debatt och utan ett ställningstagande i
riksdagen.
Vi anser att ett sätt att förstärka det
folkliga inflytandet över Sveriges
position i fördragsförhandlingarna vid
EU:s regeringskonferenser och därmed
regeringens förhandlingsposition vore att
riksdagen beslutar om den svenska synen
på EU:s utveckling. Riksdagens syn på
EU:s utveckling skulle också bidra till
att debatten om EU:s framtid sköt fart.
Väljarnas möjlighet till politiskt
ansvarsutkrävande skulle öka, och risken
för att fördragsändringar genomförs utan
debatt och offentlig diskussion skulle
minska drastiskt.
Givetvis är det orimligt att ett dylikt
program skulle låsa regeringen vid fasta
positioner. I Sverige finns dock
åtminstone i ord en bred enighet om att
motverka en utveckling till en federal
statsbildning. Därmed skulle ett dokument
som visar vad en majoritet av Sveriges
riksdag anser vara en önskvärd utveckling
för EU:s framtid bli en viktig motvikt
till mer övergripande federalistiska
idéer som framförs med jämna mellanrum av
företrädare för olika regeringar inom EU.
Vad som nu anförts bör med bifall till
motion 2001/02:K268 (v) ges regeringen
till känna.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1. Fördragsstrukturen (punkt 5)
av Marianne Andersson (c).
Jag har i en reservation givit min syn på
hur EU-samarbetet bör byggas upp
underifrån. Denna grundsyn gäller även
för utformningen av en eventuell framtida
konstitution för EU. En sådan bör bestå
av två delar: en fast kärna, som knappast
kommer att ändras särskilt snabbt. Hit
hör t.ex. frågor om institutionella
arrangemang och rösträttsregler. Den
andra delen bör innehålla frågor som
behandlar unionens politiska innehåll,
däribland kompetenskatalogen eller
uppgiftsfördelningen, och som lättare kan
förändras över tiden.
2. De nationella parlamentens roll i EU:s
beslutsfattande (punkt 8)
av Kenneth Kvist och Lars Ohly (båda
v).
Utskottet uttrycker tveksamhet till
förslag om att införa ett
andrakammarsystem i EU. Detta är en
alltför passiv skrivning. En andra
kammare skulle, tillsammans med förslag
om att öka EU-parlamentets makt och
inflytande, ytterligare förstärka
unionens karaktär av statsbildning.
Dessutom skulle det s.k. demokratiska
underskottet inom EU öka, eftersom EU-
parlamentet är en institution som utmärks
av utomordentligt låg demokratisk
trovärdighet. Valdeltagandet till
Europaparlamentet är så lågt att det
knappast går att tala om en representativ
institution.
Det finns en tydlig konflikt mellan EU-
parlamentets och de nationella
parlamentens inflytande, vilket även
framkom i betänkande 2000/01:KUU1: Ett
ökat inflytande för Europaparlamentet
innebär ett reducerat inflytande för
rådet. Den minskade möjligheten för
nationell parlamentarisk kontroll som en
sådan utveckling medför kan leda i
riktning mot ökad överstatlighet och
därmed indirekt ett reducerat inflytande
för de nationella parlamenten.
Motsatsställningen accentueras av att
Europaparlamentet inte i alla avseenden
begränsar sig till frågor som faller inom
dess mandat.
Utskottet avvisar också förslag om att
EU-parlamentet skall utses av nationella
parlament i indirekta val. Därmed missar
utskottet en möjlighet att förorda ett
system som möjligtvis skulle kunna återge
EU-parlamentet en del politiskt
förtroende. Vänsterpartiet förordar att
EU-parlamentet i dess nuvarande form
avskaffas och ersätts av ett parlament
vars ledamöter utses av de nationella
parlamenten.
3. Institutionernas roller (punkt 9)
av Per Unckel, Bertil Persson, Inger
René och Göran Lennmarker (alla m)
samt Ingvar Svensson och Holger
Gustafsson (båda kd).
EU-samarbetets historiska utveckling
bygger till stor del på samspelet mellan
de olika institutionerna; främst rådet,
kommissionen, parlamentet och domstolen.
Det är viktigt att maktbalansen mellan
institutionerna bevaras. Dessutom måste
deras respektive roller förtydligas.
Kristdemokraterna anser att den stora
tonvikt som av Sveriges regering läggs
vid rent mellanstatligt samarbete och den
så kallade öppna samordningsmetoden
riskerar att centralisera makten till
ministerrådet, på bekostnad av övriga
institutioner. En sådan maktförskjutning
skulle äventyra EU:s framtid.
Maktförskjutningen vore olycklig av
flera skäl. Inte minst eftersom
kommissionen har goda förutsättningar att
se till gemenskapens bästa. Det finns
många exempel, bl.a. när det gäller
efterlevnaden av stabilitetspaktens
regler om budgetbalans, där rådet visat
sig villigt att se mellan fingrarna i
fråga om stora medlemsstater. Ett annat
exempel gäller fastställandet av
fiskekvoter, där kommissionens förslag
under lång tid ignorerats av rådet som
höjt kvoterna och därmed försvårat den
ekologiska situationen ytterligare.
Kristdemokraterna anser att rådet främst
skall ägna sig åt sin lagstiftande roll
och överlåta större delen av den
verkställande makten till kommissionen.
Europaparlamentet är den enda
direktvalda EU-institutionen. De
folkvaldas inflytande är viktigt för att
komplettera de nationella regeringarnas
perspektiv i ministerrådet och därmed öka
förankringen av EU:s verksamhet. Ofta har
parlamentet visat sig tillföra sakkunskap
och goda förslag till den politik som
utformats av kommissionen och rådet.
Parlamentet har också gått i bräschen för
ökad öppenhet och insyn i EU och därmed
bidragit till en stärkt demokrati.
Uppfattningen att parlamentet saknar
inflytande är en viktig förklaring till
det bristande valdeltagandet i
Europavalen.
4. Institutionernas beslutsfattande
(punkt 10)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Utskottet öppnar för att fler beslut
skall fattas med majoritetsbeslut när
medlemsländerna i fördragsändringar
överenskommit om att EU skall ha
beslutskompetens på nya områden. Som
exempel nämns områden inom tredje pelaren
av vilka brottsbekämpning särskilt nämns.
Vi anser att detta är ett exempel på en
inställning som leder till att avståndet
mellan medborgarna och beslutsfattarna
ökar ytterligare.
Den representativa demokratin
förutsätter ett symmetriskt förhållande
mellan makt och ansvar. Där den
offentliga makten utövas skall det
politiska ansvaret gå att utkräva.
Problemet med EU är att det inte går att
utkräva ett samlat politiskt ansvar av
ministerrådet, kommissionen, domstolen
eller centralbanken. Främst grundar sig
kritiken mot EU:s odemokratiska struktur
på att ministerrådet stiftar lagar som
inte behöver godkännas av de nationella
parlamenten för att bli gällande rätt i
medlemsstaterna, trots att majoriteten av
medlemmarna i ministerrådet inte kan
avsättas genom allmänna val eller genom
misstroendeförklaring från ett folkvalt
parlament.
Vid de senaste fördragsändringarna har
betydande maktförskjutningar ägt rum från
medlemsländerna till överstatligt
beslutsfattande inom EU. Alltfler områden
omfattas av majoritetsbeslut, och
väljarnas inflytande minskar genom att de
som fattar besluten inte kan utkrävas
ansvar av medborgarna. Därför anser vi
att Sverige bör agera för att
beslutsfattande inom EU skall ske med
enhällighet, där varje medlemsland har
möjlighet att använda sin vetorätt. Detta
skulle förstärka de nationella
parlamentens inflytande och i slutändan
stärka väljarnas makt över politiken.
5. Institutionernas beslutsfattande
(punkt 10)
av Marianne Andersson (c).
I ett komplext samarbete som EU är gäller
det att finna en rimlig avvägning mellan
principerna om ett land en röst
respektive en medborgare en röst. En
ökad grad av beslutsfattande med
kvalificerad majoritet får inte ske på
sådana områden som är politiskt känsliga
i den meningen att de kan sägas ligga
nära kärnan i medlemsländernas
suveränitet. Därför bör även
fortsättningsvis enhällighet för frågor
av konstitutionell karaktär, centrala
institutionella frågor, frågor med stora
ekonomiska konsekvenser för
medlemsstaterna (t.ex. vissa
budgetfrågor, skattefrågor m.m.) råda.
Några ord behöver även sägas om
flexibel integration, utöver det
utskottet anfört. Centerpartiet bejakar
en flexibel integration som medger att
några medlemsländer går före och
fördjupar samarbetet på ett visst område.
Huvudregeln bör dock vara att alla länder
skall delta i alla samarbetsområden.
Gruppen som vill gå före i samarbetet
måste bestå av minst hälften av
medlemsländerna och de andra länderna
skall tillåtas ansluta sig till
samarbetet. Flexibel integration är
viktig, inte minst i ett
utvidgningsperspektiv, eftersom det
skulle tillåta och göra det möjligt för
vissa länder att gå före och stärka
samarbetet på vissa områden samtidigt som
en utvidgning inte förhalas. Exempelvis
skulle de nordeuropeiska länderna, som
traditionellt varit progressiva i
miljöfrågor, kunna gå före på
miljöområdet och visa nyttan och
vinsterna med att skydda miljön.
6. Vissa sakfrågor (punkt 11)
av Kenneth Kvist, Lars Ohly (båda v)
och Marianne Samuelsson (mp).
Inriktningen av den gemensamma
jordbrukspolitiken behöver ändras så att
ekologiskt hållbara produktionsmetoder,
landsbygdsutveckling och bevarande av ett
öppet landskap och biologisk mångfald
prioriteras, vilket även framförs i
reservation 4 (v) i betänkande
2001/02:MJU15 om behovet av reformer av
EU:s jordbrukspolitik.
Riksdagen bör dessutom begära att
regeringen vid nästa reformering av EU:s
jordbrukspolitik verkar för en förändring
från kompensation för lägre priser och
exportstöd till ersättningar för
miljöåtgärder och stöd till regioner med
sämre odlingsförutsättningar. Målet för
den framtida jordbrukspolitiken bör vara
ett konkurrenskraftigt jordbruk som
skapar förutsättningar för en långsiktigt
hållbar livsmedelsproduktion och som tar
hänsyn till de olika förutsättningar som
finns i medlemsländerna när det gäller
t.ex. klimat, jordbrukets struktur och
politiska ambitioner.
Detta måste göras på ett sätt som inte
leder till en kraftig utslagning av
jordbruk med sociala konsekvenser, hot
mot den biologiska mångfalden och
utarmning av landsbygden som följd.
Regeringen bör verka för att
jordbrukspolitiken reformeras så att
pengarna i jordbruksbudgeten förs över
från generella stöd till
miljöersättningar och stöd till
landsbygdsutveckling. Vidare bör de
enskilda medlemsländerna i EU ges större
möjlighet att själva anpassa stöden inom
landsbygdsförordningen till nationella
preferenser och behov. Det enskilda
landets ekonomiska situation bör påverka
kraven på omfattningen av medfinansiering
av åtgärderna inom
landsbygdsförordningen. Vi menar att
denna utveckling av EU:s jordbrukspolitik
bör ligga till grund för Sveriges
agerande i EU:s framtida utveckling.
7. Svensk strategi för EU:s
framtidsfrågor (punkt 12)
av Karl-Göran Biörsmark (fp).
Folkpartiet liberalerna är mycket måna om
att tiden fram till nästa
regeringskonferens präglas av en bred och
meningsfull diskussion och debatt. Det är
av största vikt att så många som möjligt
engageras i samtalet. Det får inte bli en
ny sista minuten-runda som vid
regeringskonferensen i Nice med
kompromisser och kohandel bakom stängda
dörrar. Det är därför angeläget att
regeringskonferensen på allvar tar till
sig diskussionen i Europeiska konventet
och det resultat man där enas om. Detta
kräver att konventet ges meningsfulla
mandat.
Regeringen bör, genom dess representant
i konventet, undvika att driva enskilda
sakfrågor. Det är inte det konventet är
till för. Fokus måste i stället ligga på
hur en omfattande utvidgning skall kunna
kombineras med fortsatt effektivitet och
förbättrad demokratisk legitimitet i EU:s
beslutsfattande. Det skall handla om hur
vi kan se till att göra beslutsfattandet
öppet för insyn och öppet för demokratisk
kontroll liksom hur vi i fortsättningen
skall kunna tillgodose i lika hög grad
små länders som stora länders intressen i
unionen. Regeringen bör vara pådrivande i
arbetet med att införa en konstitution
för EU.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Följdmotioner
2001/02:K85 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att regeringen främst bör
inrikta sina ansträngningar i
framtidskonventet på frågan om EU:s
framtida organisation och
uppgiftsfördelning, snarare än på
sakpolitiska frågor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att regeringen bör vara öppen
för ett öppnare och mer demokratiskt EU
genom bl.a. en förstärkning av
Europaparlamentets roll och en
tydligare ansvarsfördelning mellan
rådet och kommissionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att regeringen bör verka för
att arbetet i EU läggs upp så att de
nationella parlamenten får fullständig
och tidig information och därmed på ett
tidigt stadium kan komma in i processen
och påverka respektive regerings
ställningstaganden.
2001/02:K86 av Karl-Göran Biörsmark m.fl.
(fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att i konventet undvika att driva
enskilda sakfrågor och i stället
fokusera på frågan hur en omfattande
utvidgning skall kunna kombineras med
fortsatt effektivitet och förbättrad
demokratisk legitimitet i EU:s
beslutsfattande.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att konventet ges meningsfulla mandat.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att diskutera det faktum att
EU:s utveckling på många håll gått i
federal riktning.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett federalt system i EU.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en författning för EU.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Sverige bör vara pådrivande i
arbetet med att införa en författning
för EU.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den skeva maktbalansen mellan EU:s
institutioner.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att ge det folkvalda Europaparlamentet
större inflytande.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att på sikt avskaffa ministerrådet i
dess nuvarande form och göra om det
till den ena kammaren i ett
tvåkammarsystem.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att stärka de nationella parlamentens
inflytande.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att kraftfullt driva kravet att alla
ministerrådssammanträden bör vara
offentliga när rådet agerar
lagstiftare.
2001/02:K87 av Per Unckel m.fl. (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
utgångspunkter för Sveriges hållning
under EU:s framtidsarbete.
2001/02:K88 av Yvonne Ruwaida (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att EU-konventet kräver en
bred demokratisk förankring i Sverige.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att EU-konventets förslag
skall skickas ut på en mycket bred
remissomgång till folkrörelser,
organisationer, kommuner och regioner,
både i medlemsländer och ansökarländer.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om Miljöpartiets syn på EU-
konventets utveckling av EU:s
försvarspolitik.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att alla EU-fördrag som
innebär att mer makt förs över från
nationell nivå till EU-nivå
principiellt skall underställas
medborgarna i en folkomröstning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att införa en
utträdesparagraf, dvs. fördragsfästa
vad som skall hända om ett land vill
lämna EU-samarbetet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att avskaffa EG-kommissionens
ensamrätt att lägga fram förslag till
förmån för förslagsrätt för de
nationella parlamenten och EU-
parlamentet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att kommissionen skall
avskaffas och ersättas med ett rent
administrativt organ.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om att inför nästa
fördragsändring tillsätta en oberoende
utredning.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om en djupgående reform av EU:s
jordbrukspolitik.
Följdmotioner till regeringens
proposition 2001/02:8 Nicefördraget
2001/02:K2 av Margit Gennser (m):
3. Under förutsättning av avslag på
yrkande 1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att
regeringen bör verka för en förändring
av Niceavtalet med anledning av de
synpunkter som anförs om tillkomsten av
avtalet, om att rätten att lägga veto
reduceras samtidigt som beslutsregeln
om dubbel majoritet införs, om att
Sveriges parlamentsplatser minskar till
2,4 % av antalet mandat, om att
Nicefördraget ökar överstatligheten, om
att det s.k. stegrade samarbetet
(enhance cooperation) kommer att driva
på utvecklingen mot en centraliserad
europeisk stat, om ordförande för
kommissionens ställning som EU:s
statsminister utan demokratisk
legitimitet samt om de nya nominerings-
och röstreglerna för att utse
kommissionärer och andra högre
befattningshavare inom EU.
2001/02:K3 av Alf Svensson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att nästa regeringskonferens måste
utmynna i en konstitution för EU.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
gemenskapsmetoden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s tre pelare bör integreras.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringskonferenserna i framtiden
bör ersättas av processer med
konstitutionella regler för ändringar
och tillägg.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att ordförandeskapet i ministerrådet
bör bli mer kontinuerligt.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att slå vakt om de små ländernas
ställning.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01
2000/01:K274 av Margit Gennser (m):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
vikten av att samarbeta med länder som
Danmark och Storbritannien med en
likartad administrativ tradition för
att minska EU-kommissionens
initiativrätt till ny lagstiftning och
införande av förordningar.
2000/01:K333 av Laila Bjurling och Sonja
Fransson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
Sveriges ledamöter till EU-parlamentet
bör väljas av riksdagen.
2000/01:K398 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att genomgående reformera och
effektivisera EU:s institutioner.
2000/01:U507 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):
1. Riksdagen begär att regeringen inom EU
skall verka för att få till stånd en
utträdesparagraf som reglerar skeendet
när en medlemsstat vill lämna EU.
2. Riksdagen beslutar att varje
genomgripande förändring av EU:s
grundlagar skall underställas en
folkomröstning innan Sverige
ratificerar förändringarna.
2000/01:U510 av Marianne Andersson m.fl.
(c):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att bejaka en flexibel integration.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU:s beslutsfattande.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att stärka Europaparlamentarikernas
initiativ- och beslutsrätt.
2000/01:U511 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en prioriterad fråga för Sverige
skall vara att driva frågan hur EU kan
omvandlas till att i högre grad vara
ett mellanstatligt samarbete.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en prioriterad fråga för Sverige
skall vara att inom EU driva att
kommissionens ensamrätt att lägga fram
förslag avskaffas, för att i stället ge
de nationella parlamenten och EU-
parlamentet förslagsrätt.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en prioriterad fråga för Sverige
skall vara att avskaffa EG-kommissionen
och i stället ersätta den med ett rent
administrativt organ.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02
2001/02:K62 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett mer demokratiskt EU.
2001/02:K213 av Rolf Gunnarsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om EU:s
detaljregleringar.
2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU och Europakonventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna.
2001/02:K268 av Lars Ohly m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening att regeringen bör lägga fram
ett förslag till svenskt program för EU:s
framtid.
2001/02:K369 av Sven Bergström m.fl. (c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en kompetenskatalog bör inrättas
som begränsar EU:s makt och stärker de
nationella parlamentens roll.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utifrån ett brett rådslag bland
folkrörelser och organisationer
utarbeta ett i huvudsak mellanstatligt
alternativ till federalismen för ett
all-europeiskt samarbete.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att samverka med Danmark,
Storbritannien och kandidatländerna i
utarbetandet av den mellanstatliga
samarbetsmodellen.
2001/02:K426 av Alf Svensson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att verka för en EU-konstitution.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att öka användandet av beslut med
kvalificerad majoritet i ministerrådet,
i synnerhet i fråga om miljöstyrande
avgifter samt handelsfrågor.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att majoritetsbeslut i ministerrådet
generellt bör åtföljas av
medbestämmande för Europaparlamentet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU:s kompetensområden bör avgränsas
tydligare.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att stärka tillämpningen av
subsidiaritetsprincipen i EU.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att låta EU bli part till Europarådets
konvention om mänskliga rättigheter.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att skriva in rättighetsstadgan i EU:s
fördrag.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU skall kunna fatta beslut om
miljöavgifter med kvalificerad
majoritet.
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen i EU bör vara kritisk
till EU:s federala utveckling och
därmed bör verka för en mellanstatlig
utveckling.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen bör utarbeta ett
helhetsförslag till EU-fördrag inför
regeringskonferensen 2004.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen i EU skall verka för att
beslutsformerna vid fördragsändringar
även fortsättningsvis skall antas med
enhällighet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen i EU avvisar såväl
förslaget till en kompetenskatalog som
upprättandet av en konstitution.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen i EU bör verka för att
EU ansluts till Europakonventionen om
de mänskliga rättigheterna.
2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl.
(mp):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att införa en utträdesparagraf, dvs.
fördragsfästa vad som skall hända om
ett land vill lämna EU-samarbetet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att avskaffa EG-kommissionens ensamrätt
att lägga fram förslag till förmån för
förslagsrätt för de nationella
parlamenten och Europaparlamentet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att kommissionen skall avskaffas och
ersättas med ett rent administrativt
organ.
2001/02:U301 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU bör utvecklas mot en form av
federalt system.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att närhetsprincipen bör utvecklas och
stärkas.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en konstitution för EU.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen bör vara pådrivande i
arbetet med att inrätta en konstitution
för EU.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att EU bör ansluta sig till
Europakonventionen om mänskliga
rättigheter.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att genomgående reformera och
effektivisera EU:s institutioner.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Europaparlamentet bör ha rätt att
avsätta enskilda kommissionärer.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att inget land bör ha mer än en
kommissionär.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett system med dubbla majoriteter i
ministerrådet.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att användningen av kvalificerad
majoritet bör bli normen för allt
beslutsfattande i ministerrådet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att ministerrådets sammanträden skall
vara öppna för allmänheten vid
lagstiftningsärenden.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Europaparlamentet skall ha
medbeslutanderätt på alla områden där
majoritetsomröstning i rådet gäller.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att Europaparlamentet skall kunna utöva
sina parlamentariska befogenheter på
hela EU:s budget.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
flexibel integration.
2001/02:U302 av Agne Hansson m.fl. (c):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
EU:s inriktning på ett smalare men
effektivare EU.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att bygga den offentliga makten
underifrån.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att regeringen bör initiera en bred
debatt om EU:s beslutsstruktur när det
gäller relationen överstatlighet,
mellanstatlighet och federalism.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en europeisk konstitution som
underlättar relationerna mellan
medborgarna och institutionerna.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en tydligare beslutsstruktur för
underlättandet av insyn och offentlig
debatt.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
skapandet av en kompetenskatalog.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en uppdelning av EU:s konstitution i
två delar.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
beslutsprocedurens förändring och
förtydligande.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att stadgan om mänskliga rättigheter
framöver görs rättsligt bindande.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att utveckla dialogen med de valda
Europaparlamentarikerna och att
utveckla formerna för ökade kontakter
mellan Europaparlamentet och de
nationella parlamenten.
2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (m):
17. (delvis) Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om EU:s framtidsfrågor.
2001/02:Sf216 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att flyktingpolitiken förs till de
områden där majoritetsbeslut tillämpas.
Bilaga 2
Niceförklaringen
Förklaring om unionens framtid
Viktiga reformer har beslutats i Nice.
Konferensen välkomnar att konferensen
mellan företrädarna för medlemsstaternas
regeringar har slutförts på ett
framgångsrikt sätt och ger
medlemsstaterna i uppdrag att snarast
ratificera Nicefördraget.
Konferensen är enig om att slutförandet
av konferensen mellan företrädarna för
medlemsstaternas regeringar öppnar vägen
för Europeiska unionens utvidgning och
betonar att Europeiska unionen genom
ratificeringen av Nicefördraget kommer
att ha fullbordat de institutionella
förändringar som är nödvändiga för de nya
medlemsstaternas anslutning.
Efter att ha öppnat vägen för
utvidgningen önskar konferensen att en
bredare och djupare diskussion om
Europeiska unionens framtida utveckling
inleds. I samarbete med kommissionen och
med medverkan av Europaparlamentet kommer
det svenska och det belgiska
ordförandeskapet år 2001 att uppmuntra
till omfattande diskussioner med alla
berörda parter: företrädare för de
nationella parlamenten och den allmänna
opinionen, dvs. från det politiska livet,
näringslivet och universitetsvärlden,
företrädare för det civila samhället med
mera. Kandidatstaterna kommer att knytas
till denna process enligt villkor som
skall fastställas.
Efter det att en rapport har lagts fram
för Europeiska rådet i Göteborg i juni
2001 kommer Europeiska rådet vid sitt
möte i Laeken/Bryssel i december 2001 att
anta en förklaring med lämpliga initiativ
för den fortsatta processen.
I denna process bör bland annat följande
frågor behandlas:
Frågan om hur man skall upprätta och
därefter upprätthålla en mer exakt
avgränsning av Europeiska unionens och
medlemsstaternas befogenheter som
överensstämmer med
subsidiaritetsprincipen.
Vilken ställning den i Nice
proklamerade Europeiska unionens stadga
om de grundläggande rättigheterna skall
ha, i enlighet med slutsatserna från
Europeiska rådet i Köln.
En förenkling av fördragen för att göra
dem tydligare och lättare att förstå,
utan att deras innebörd ändras.
De nationella parlamentens roll i den
europeiska strukturen.
Genom att ta upp dessa frågor erkänner
konferensen behovet av att förbättra och
övervaka unionens och dess institutioners
demokratiska legitimitet och öppenhet för
att föra dem närmare medlemsstaternas
medborgare.
Konferensen är enig om att det efter
detta förberedande arbete skall
sammankallas en ny konferens mellan
företrädarna för medlemsstaternas
regeringar under 2004 för att behandla
ovannämnda frågor i syfte att göra
motsvarande ändringar i fördragen.
Konferensen mellan företrädarna för
medlemsstaternas regeringar skall inte
utgöra något hinder eller förhandsvillkor
för utvidgningsprocessen. De
kandidatstater som har avslutat
anslutningsförhandlingarna med unionen
skall dessutom inbjudas att delta i
konferensen. De kandidatstater som inte
har avslutat sina
anslutningsförhandlingar skall inbjudas
som observatörer.
Bilaga 3
Laekendeklarationen
OM EUROPEISKA UNIONENS FRAMTID
I. EUROPA VID ETT VÄGSKÄL
Under århundraden har folk och stater
försökt att genom krig och med vapnens
hjälp skaffa sig kontroll över den
europeiska kontinenten. På denna
kontinent som hade försvagats genom två
blodiga krig och vars position i världen
hade dalat växte det fram en medvetenhet
om att endast fred och samråd kunde
förverkliga drömmen om ett starkt och
enat Europa. För att slutgiltigt besegra
demonerna ur det förflutna startade man
med en kol- och stålgemenskap, vilken
senare kompletterades med andra
ekonomiska verksamhetsgrenar, exempelvis
jordbruk. Slutligen upprättades en
verklig inre marknad med varor, personer,
tjänster och kapital till vilken det år
1999 lades en gemensam valuta. Den 1
januari 2002 blir euron en daglig
verklighet för 300 miljoner europeiska
medborgare.
Europeiska unionen utvecklades alltså
successivt. Till att börja med var det
framför allt fråga om ett ekonomiskt och
tekniskt samarbetsforum. För tjugo år
sedan skedde en avsevärd förstärkning av
den demokratiska legitimiteten, som
dittills endast hade kommit till uttryck
genom rådet, i och med de första direkta
valen till Europaparlamentet. Under de
senaste tio åren har arbetet pågått med
att bygga upp en politisk union, och
samarbete har inletts inom socialpolitik,
politik som rör sysselsättning, asyl,
immigration, polisväsende och
rättsväsende, utrikespolitik och en
gemensam säkerhets- och försvarspolitik.
Europeiska unionen är framgångsrik.
Sedan mer än ett halvt sekel lever Europa
nu i fred. Unionen, Nordamerika och Japan
utgör de tre rikaste regionerna på
planeten. Tack vare inbördes solidaritet
mellan medlemmarna och en rättvis
fördelning av frukterna av den ekonomiska
utvecklingen har det skett en kraftig
höjning av välfärdsnivån i de svagare
regionerna inom unionen, så att dessa har
kunnat hämta in en stor del av de rikare
områdenas försprång.
Femtio år efter sin tillkomst närmar sig
unionen emellertid ett vägskäl, en
brytpunkt i sin tillvaro. Europas enande
står för dörren. Unionen står i begrepp
att öppna sig för mer än tio nya, främst
central- och östeuropeiska, medlemsstater
och därmed definitivt vända ett av de
mörkaste bladen i den europeiska
historien: andra världskriget och Europas
konstlade uppdelning därefter. Äntligen
är Europa på väg att utan blodsutgjutelse
bli en enda stor familj, ett sannskyldigt
byte av skepnad som självfallet kräver en
annan strategi än för femtio år sedan när
sex länder startade processen.´
Den demokratiska utmaningen för Europa
Samtidigt ställs unionen inför en dubbel
utmaning; en inom de egna gränserna och
en annan i omvärlden.
Inom unionen måste de europeiska
institutionerna flyttas närmare
medborgarna. Medborgarna står
otvivelaktigt bakom unionens stora mål,
men de ser inte alltid ett sammanhang
mellan dessa mål och unionens dagliga
verksamhet. De begär mindre tröghet,
stelhet och, framför allt, mer
effektivitet och öppenhet av de
europeiska institutionerna. Många anser
också att unionen måste ägna sig mer åt
sina egna konkreta uppgifter och inte
lägga sig i detaljer när det gäller
angelägenheter som är av den karaktären
att de bättre kan överlåtas åt valda
företrädare för medlemsstaterna och
regionerna. Vissa uppfattar detta till
och med som ett hot mot den egna
identiteten. Men kanske ännu viktigare:
medborgarna anser att allt i alltför stor
utsträckning avhandlas ovanför deras
huvuden och de vill ha en bättre
demokratisk kontroll.
Europas nya roll i en globaliserad värld
Även utanför sina gränser konfronteras
Europeiska unionen med en snabbt
föränderlig, globaliserad värld. Efter
Berlinmurens fall såg det för ett kort
ögonblick ut som om vi under en längre
tid skulle leva i en stabil
världsordning, fri från konflikter. De
mänskliga rättigheterna skulle utgöra
grundvalen för denna. Men bara några år
senare är denna säkerhet som bortblåst.
Den 11 september innebar ett brutalt
uppvaknande. De negativa krafterna är
inte ute ur bilden. Religiös fanatism,
etnisk nationalism, rasism, terrorism gör
sig alltmer gällande och regionala
konflikter, fattigdom, underutveckling
utgör en ständig grogrund för detta.
Vilken roll har Europa att spela i
denna förändrade värld? Bör inte Europa,
nu när det äntligen har enats, börja
spela en ledande roll i en ny planetär
ordning, som en makt som både är kapabel
att spela en stabiliserande roll på
global nivå och att fungera som en
referenspunkt för en rad länder och folk?
Europa som de humanistiska värdenas
kontinent, Magna Charta, Bill of Rights,
franska revolutionen, Berlinmurens fall.
Frihetens, solidaritetens och framför
allt mångfaldens kontinent, vilket
innebär respekt för andras språk,
kulturer och traditioner. Den enda gräns
som Europeiska unionen drar gäller
demokrati och mänskliga rättigheter.
Unionen är bara öppen för sådana länder
som respekterar grundläggande värderingar
om fria val, respekt för minoriteter och
respekt för rättsstaten.
Nu när det kalla kriget är slut och vi
lever i en globaliserad men samtidigt
också mycket splittrad värld, måste
Europa ta sitt ansvar för hur
globaliseringen skall hanteras. Europa
måste ikläda sig rollen av en makt som
beslutsamt tar upp striden mot varje form
av våld, terror, varje slags fanatism,
men som inte heller blundar för de
skriande orättvisorna i världen. Kort
sagt, en makt som vill ändra
förhållandena i världen så, att det inte
bara gagnar de rika länderna utan även de
fattigaste. En makt som vill ge
globaliseringen en etisk inramning, dvs.
placera denna i ett sammanhang av
solidaritet och varaktig utveckling.
Den europeiske medborgarens förväntningar
Bilden av ett demokratiskt och globalt
engagerat Europa ansluter på ett
ypperligt sätt till medborgarnas
önskemål. Många gånger har dessa framfört
uppfattningen att de vill se unionen
spela en större roll i fråga om rättvisa
och säkerhet, bekämpning av
gränsöverskridande brottslighet, kontroll
av migrationsströmmar, mottagning av
asylsökande och flyktingar från perifera
konflikthärdar. De vill också se resultat
i fråga om sysselsättning och kampen mot
fattigdom och social utslagning liksom i
fråga om den ekonomiska och sociala
sammanhållningen. De kräver ett samlat
grepp över miljöförstöring,
klimatförändringar, säkra livsmedel. Kort
sagt, en rad gränsöverskridande problem
som medborgarna instinktivt känner endast
kan bemötas genom att man samarbetar. På
samma sätt vill de också se mer av Europa
i fråga om utrikes-, säkerhets- och
försvarsfrågor, med andra ord bättre
samordning av åtgärderna för att bekämpa
brandhärdarna i och runt Europa, liksom i
resten av världen.
Samtidigt anser samma medborgare att
unionen går för långt och uppträder
alltför byråkratiskt på en rad andra
områden. En väl fungerande inre marknad
och en gemensam valuta bör även
fortsättningsvis utgöra hörnstenen i
samordningen av den ekonomiska,
finansiella och skattemässiga miljön utan
att fördenskull medlemsstaternas egenart
kommer i kläm. Nationella och regionala
särdrag är ofta en konsekvens av historia
eller tradition. De kan vara berikande.
Vad med andra ord medborgarna betecknar
som "gott styre" är skapandet av nya
möjligheter, inte nya tvångströjor. Det
viktiga är mer resultat, bättre svar på
konkreta frågor och inte en europeisk
superstat eller europeiska institutioner
som ingriper på en mängd områden.
Medborgarna önskar kort sagt en tydlig,
öppen, ändamålsenlig, demokratiskt styrd
strategi inom gemenskapen. En strategi
som gör att Europa växer till en förebild
som visar vägen mot framtidens värld. En
strategi som ger konkreta resultat i form
av fler jobb, högre livskvalitet, mindre
brottslighet, gedigen utbildning och
bättre hälsovård. Det råder inget tvivel
om att Europa därför måste förnya sig och
genomföra reformer.
II. UTMANINGAR OCH REFORMER I EN FÖRNYAD
UNION
Unionen måste bli mer demokratisk, öppen
och effektiv. Och den måste finna ett
svar på tre grundläggande utmaningar: Hur
kan man på nytt föra medborgarna, i
första hand ungdomen, närmare det
europeiska projektet och de europeiska
institutionerna? Hur kan man strukturera
det politiska livet och det europeiska
politiska utrymmet i en utvidgad union?
Hur kan man bygga ut unionen till en
stabiliserande faktor och en
referenspunkt i den nya multipolära
världen? För att kunna ge ett svar på
detta krävs det ett antal riktade frågor.
En bättre fördelning och definition av
behörighet i Europeiska unionen
Medborgarna bär ofta på förväntningar
beträffande Europeiska unionen som denna
inte alltid kan infria och omvänt har
medborgaren ibland ett intryck av att
unionen i alltför hög grad ger sig in på
områden där dess agerande inte alltid är
oumbärligt. Det är alltså nödvändigt att
förtydliga behörighetsfördelningen mellan
unionen och medlemsstaterna, att förenkla
och att justera den mot bakgrund av nya
utmaningar som unionen ställs inför.
Detta kan både leda till att uppgifter
återförs till medlemsstaterna och till
att unionen tilldelas nya uppdrag eller
att befintlig behörighet utvidgas, varvid
man alltid måste ta hänsyn till
jämlikheten och den inbördes
solidariteten mellan medlemsstaterna.
Först måste vi ställa oss en rad frågor
som gäller hur behörighetsfördelningen
kan göras mer genomblickbar. Kan vi
därvid införa en klarare åtskillnad
mellan tre sorters behörighet: Unionens
exklusiva behörighet, medlemsstaternas
behörighet och behörighet som delas
mellan unionen och medlemsstaterna? På
vilken nivå utövas behörighet på
effektivaste sätt? Hur kan därvid
subsidiaritetsprincipen tillämpas? Måste
det inte anges att all behörighet som
unionen inte ges genom fördragen endast
faller under medlemsstaternas exklusiva
behörighet? Och vad får detta för
följder?
Därefter kommer en rad frågor som
syftar till att inom denna förnyade ram,
samtidigt som gemenskapens regelverk
respekteras, undersöka huruvida
behörigheten inte måste anpassas. Hur kan
vi därvid låta medborgarnas förväntningar
fungera som en ledstjärna? Vilka uppdrag
leder detta till för unionens räkning?
Och omvänt, vilka uppgifter är det bäst
att vi överlåter åt medlemsstaterna? På
vilket sätt är det nödvändigt att ändra
fördraget för att anpassa det till olika
politikområden? Hur kan man exempelvis
utveckla en mer konsekvent gemensam
utrikespolitik och en mer konsekvent
försvarspolitik? Måste
Petersberguppdragen åter aktualiseras?
Vill vi integrera mer av det polisiära
och straffrättsliga samarbetet till
gemenskapen? Hur kan samordningen av den
ekonomiska politiken stärkas, och hur kan
vi intensifiera samarbetet i fråga om
social integrering, miljö, hälsa, säkra
livsmedel? Måste inte å andra sidan den
dagliga administrationen och
verkställigheten av unionens politik med
större eftertryck överlåtas åt
medlemsstaterna, och om de föreskrivs i
deras konstitution, regionerna? Bör de
inte få garantier för att deras
behörighet inte kommer att beröras?
Slutligen infinner sig frågan hur man kan
garantera att den nya
behörighetsfördelningen inte leder till
en smygande behörighetsutvidgning för
unionens del eller till intrång på
medlemsstaternas och, i förekommande
fall, regionernas exklusiva
behörighetsområden. Hur kan man samtidigt
övervaka att den europeiska dynamiken
inte avmattas? Även i framtiden måste ju
unionen kunna reagera på nya utmaningar
och tendenser och kunna undersöka nya
politikområden. Måste artiklarna 95 och
308 i fördraget därför ses över mot
bakgrund av gällande rättspraxis?
Förenkling av unionens instrument
Det är inte bara frågan om vem som skall
göra vad som är viktig. Lika viktig är
frågan om hur unionen handlar, vilka
instrument den har till sitt förfogande.
De successiva fördragsändringarna har
varje gång lett till en stor ökning av
antalet instrument. Och direktiven har
undan för undan allt mer utvecklats i
riktning mot detaljerad lagstiftning. Den
centrala frågan gäller därför huruvida
unionens olika instrument inte måste
definieras bättre och deras antal
minskas.
Med andra ord, bör det införas en
åtskillnad mellan lagstiftande och
verkställande åtgärder? Bör antalet
lagstiftningsinstrument minskas: direkt
gällande bestämmelser, ramlagstiftning
och icke bindande instrument (yttranden,
rekommendationer, öppen samordning)? Vore
det önskvärt att ramlagstiftning oftare
tillämpades och medlemsstaterna på så
sätt fick större rörelsefrihet för att
uppnå sina politiska mål? För vilken
behörighet är öppen samordning och
ömsesidigt erkännande de mest lämpliga
instrumenten? Skall
proportionalitetsprincipen även
fortsättningsvis vara utgångspunkten?
Mer demokrati, öppenhet och effektivitet
i Europeiska unionen
Europeiska unionen hämtar sin legitimitet
ur de demokratiska värden som den står
för, de mål den eftersträvar och den
behörighet och de instrument som den
förfogar över. Men det europeiska
projektet hämtar också sin legitimitet ur
demokratiska, öppna och effektiva
institutioner. Även de nationella
parlamenten bidrar till legitimering av
det europeiska projektet. I förklaringen
om unionens framtid som bifogas
Nicefördraget understryks nödvändigheten
av att undersöka deras roll i gemenskaps
bygget. I största allmänhet inställer sig
frågan om vilka initiativ vi kan ta för
att utveckla ett europeiskt offentligt
rum.
Den första frågan gäller dock hur vi
kan utöka den demokratiska legitimiteten
och öppenheten i de nuvarande
institutionerna, en fråga som gäller för
alla tre institutionerna.
Hur kan Europeiska kommissionens
auktoritet och effektivitet förstärkas?
Hur bör ordföranden för kommissionen
utses, genom Europeiska rådet, genom
Europaparlamentet eller genom
medborgarnas direkta val? Bör
Europaparlamentets roll förstärkas? Skall
vi utvidga medbeslutanderätten? Bör
formerna för val av ledamöter till Europa
parlamentet ses över? Krävs det en
europeisk valkrets eller bör vi även
fortsättningsvis hålla oss till
valkretsar som bestäms på nationell nivå?
Kan de båda systemen kombineras? Måste
rådets roll stärkas? Bör rådet agera på
samma sätt i sin egenskap av lagstiftare
som när det står för verkställigheten?
Bör rådsmötena vara offentliga,
åtminstone de som är av lagstiftande
karaktär, för att få större öppenhet? Bör
medborgaren ha bättre tillgång till
rådets dokument? Hur kan slutligen balans
och ömsesidig kontroll mellan
institutionerna garanteras?
En andra fråga, som också hänger samman
med den demokratiska legitimiteten,
gäller de nationella parlamentens roll.
Bör de vara representerade i en ny
institution, vid sidan av rådet och
Europaparlamentet? Skall de ha en
kompletterande roll på de områden där
Europa agerar, som Europaparlamentet
saknar behörighet för? Skall de
koncentrera sig på
behörighetsfördelningen mellan unionen
och medlemsstaterna, exempelvis genom
kontroll på förhand av att
subsidiaritetsprincipen respekteras?
Den tredje frågan gäller hur vi kan
effektivisera beslutsfattandet och
institutionernas funktionssätt i en union
med omkring trettio medlemsstater. Hur
kan unionen bättre fastställa sina mål
och prioriteringar och säkerställa att de
genomförs på ett bättre sätt? Krävs det
att fler beslut fattas med kvalificerad
majoritet? Hur kan
medbeslutandeförfarandet mellan rådet och
Europaparlamentet förenklas och
påskyndas? Kan den halvårsvisa rotationen
av ordförandeskapet för unionen behållas?
Vilken roll skall Europaparlamentet
spela? Vad skall rådet i dess olika
sammansättningar ha för roll och
struktur? Hur kan man även öka
konsekvensen i den europeiska
utrikespolitiken? Hur förstärks en
samarbetsdynamik mellan den höge
representanten och den behörige
kommissionsledamoten? Bör unionens
representation utåt i internationella
forum ytterligare utvidgas?
Vägen till en grundlag för de europeiska
medborgarna
För ögonblicket har Europeiska unionen
fyra fördrag. Unionens mål, behörighet
och politiska instrument är utspridda i
dessa fördrag. En förenkling är oumbärlig
för att få större öppenhet till stånd.
Därvid inställer sig fyra serier av
frågor. Den första gäller förenklingen av
befintliga fördrag utan att innehållet
ändras. Måste åtskillnaden upprätthållas
mellan unionen och gemenskaperna ses
över? Och uppdelningen i tre pelare?
Därefter kommer frågorna om en
eventuell omstrukturering av fördragen.
Måste det införas en åtskillnad mellan
ett grundfördrag och övriga
fördragsbestämmelser? Bör en sådan
uppdelning införas? Kan detta leda till
en åtskillnad mellan ändrings- och
ratificeringsförfaranden för
grundfördraget och övriga
fördragsbestämmelser?
Vidare måste det övervägas huruvida
stadgan om de grundläggande rättigheterna
skall tas in i grundfördraget och om
unionen skall ansluta sig till Europeiska
konventionen om de mänskliga
rättigheterna tas i övervägande.
Slutligen infinner sig frågan huruvida
denna förenkling och omstrukturering inte
på sikt skulle kunna leda till att det
antas en grundlagstext inom unionen.
Vilka skulle utgöra de viktigaste
beståndsdelarna i en sådan grundlag? De
värderingar unionen står för,
medborgarnas grundläggande rättigheter
och skyldigheter, medlemsstaternas
förhållanden i unionen?
III SAMMANKALLANDET AV ETT KONVENT OM
EUROPAS FRAMTID
I sin strävan att säkerställa en så bred
och öppen förberedelse som möjligt av
nästa regeringskonferens har Europeiska
rådet beslutat att sammankalla ett
konvent som består av de mest
framträdande deltagarna i debatten om
unionens framtid. Mot bakgrund av det
föregående kommer detta konvent att få
till uppgift att dryfta väsentliga
problem som unionens framtida utveckling
för med sig och att undersöka de olika
tänkbara lösningarna.
Europeiska rådet har utsett Valéry
Giscard d'Estaing till ordförande samt
Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene till
vice ordförande för konventet.
Sammansättning
Utöver ordföranden och hans två vice
ordförande skall konventet bestå av 15
företrädare för medlemsstaternas stats-
eller regeringschefer (1 per
medlemsstat), 30 ledamöter av de
nationella parlamenten (2 per
medlemsstat), 16 ledamöter av
Europaparlamentet och två företrädare för
kommissionen. Kandidatländerna kommer att
delta i full omfattning i konventets
diskussioner. De kommer att vara
representerade på samma villkor som
medlemsstaterna (en företrädare för
regeringen och två ledamöter av det
nationella parlamentet) och delta i
överläggningarna, dock utan att kunna
förhindra en konsensus som
utkristalliserar sig mellan
medlemsstaterna.
Konventets ledamöter kan endast vid
frånvaro låta sig ersättas av
suppleanter. Dessa utnämns på samma sätt
som de ordinarie ledamöterna.
Konventets presidium skall bestå av
ordföranden, de två vice ordförandena för
konventet och nio av konventets ledamöter
(företrädarna för alla de regeringar som
under konventet innehar ordförandeskapet
för rådet och det tillträdande
ordförandeskapet, två företrädare för de
nationella parlamenten, två företrädare
för Europaparlamentets ledamöter och två
företrädare för kommissionen).
Följande skall inbjudas som observatörer:
tre företrädare för Ekonomiska och
sociala kommittén tillsammans med tre
företrädare för arbetsmarknadens parter i
Europa; för Regionkommittén sex
företrädare (som skall utses av
Regionkommittén bland regionerna,
städerna och de regioner som har
lagstiftande behörighet); EU-
ombudsmannen. Ordföranden för domstolen
och ordföranden för revisionsrätten har
rätt att yttra sig på uppmaning av
konventets presidium.
Diskussionernas varaktighet
Konventet kommer att hålla sin
inledningssession den 1 mars 2002. Vid
det tillfället väljer det sitt presidium
och arbetssätt. Diskussionerna kommer att
avslutas efter ett år, i god tid så att
ordföranden för konventet kan lägga fram
resultatet för Europeiska rådet.
Arbetssätt
Ordföranden förbereder de inledande
diskussionerna i konventet genom att dra
lärdomar av den offentliga debatten.
Presidiet spelar en pådrivande roll och
lägger en första grund för konventets
verksamhet.
Presidiet kan anlita kommissionens
tjänster och konsultera experter som det
självt väljer beträffande alla tekniska
spörsmål som det anser kräver en närmare
undersökning. Det kan bilda särskilda
grupper i detta syfte.
Rådet kommer att fortlöpande hålla sig
underrättat om diskussionerna i
konventet. Ordföranden för konventet
avlägger vid varje Europeiskt råd muntlig
rapport om diskussionernas utveckling,
och kan på så sätt samtidigt ta del av
stats- eller regeringschefernas
uppfattningar.
Konventet kommer att församlas i Bryssel.
Konventets debatter och alla officiella
handlingar är offentliga. Konventet
använder unionens elva arbetsspråk.
Slutdokument
Konventet kommer att studera de olika
frågorna. Det skall upprätta ett
slutdokument som kan innehålla antingen
olika alternativ, med angivande av det
stöd som alternativen har fått, eller
rekommendationer om enighet föreligger.
Tillsammans med resultatet från de
nationella debatterna om unionens framtid
kommer slutdokumentet att tjäna som
utgångspunkt för diskussionerna i
regeringskonferensen, som fattar de
slutgiltiga besluten.
Forum
För att bredda debatten och engagera
samtliga medborgare kommer det att finnas
ett forum som står öppet för
organisationer som representerar det
civila samhället (parterna på
arbetsmarknaden, näringslivet, icke-
statliga organisationer,
universitetsvärlden osv.). Det kommer att
vara ett strukturerat nätverk av
organisationer som regelbundet informeras
om konventets diskussioner. Deras bidrag
kommer att fogas till debatten. I former
som presidiet närmare fastställer kommer
deras uppfattning eller deras råd att
kunna inhämtas i särskilda frågor.
Sekretariat
Presidiet skall bistås av ett sekretariat
för konventet som rådets
generalsekretariat står för. Med detta
kan kommissionens och Europaparlamentets
experter införlivas.
Bilaga 4
Konventets ledamöter
Ordförande Valéry Giscard d'Estaing
Vice ordförande Giuliano Amato
Vice ordförande Jean-Luc Dehaene
Representanter från medlemsstaternas
regeringar
Länder Ordinarie ledamöterSuppleanter
Belgien Louis Michel Pierre Chevalier
Danmark Henning Christophersen Poul
Schlüter
Finland Teija Tiilikainen Antti
Peltomäki
Frankrike Pierre Moscovici
Pierre Vimont
Grekland Georges Katiforis
Panayotis Ioakimidis
Irland Ray McSharry Bobby McDonagh
Italien Gianfranco Fini Francesco
E.Speroni
Luxemburg Jacques Santer
Nicolas Schmit
Nederländerna Hans van Mierlo
Thom de Bruijn
Portugal Ernâni Lopes
Manuel Lobo Antunes
Spanien Ana Palacio Carlos
Bastarreche
Storbritannien Peter Hain
Baronesse Scotland of Asthal
Sverige Lena Hjelm-Wallén Lena
Hallengren
Tyskland Peter Glotz
Gunter Pleuger
Österrike Hannes Farnleitner
Gerhard Tusek
Representanter från nationella parlament
Länder Ordinarie ledamöter
Suppleanter
Belgien Karel De Gucht Danny Pieters
Elio di Rupo Marie Nagy
Danmark Peter Skaarup Per Dalgaard
Henrik Dam Kristensen Niels
Helveg Petersen
Finland Kimmo Kiljunen Riitta Korhonen
Matti Vanhanen Esko Helle
Frankrike Alain Barrau Anne-Marie
Idrac
Hubert Haenel Robert Badinter
Grekland Paraskevas Avgerinos
Nikolaos
Constantopoulos
Marietta Yannakou-
Evripidis Stilianidis
Koutsikou
Irland John Bruton Martin Cullen
Proinsias de Rossa John
Gormley
Italien Marco Follini Valdo Spini
Lamberto Dini Filadelfio
Basile
Luxemburg Paul Helminger Renée Wagener
Ben Fayot Gast Giberyen
Nederländerna René Van Der
Linden Wim Van Eekelen
Frans Timmermans Hans Van
Baalen
Portugal Alberto Costa Osvaldo de
Castro
Eduarda Azevedo António Nazaré
Pereira
Spanien Josep Borell Fontelles Diego
López Garrido
Gabriel Cisneros Laborda
Alejandro Muñoz Alonso
Storbritannien Gisela Stuart
Lord Tomlinson
David Heathcoat-Amory Lord
Maclennan
of Rogart
Sverige Sören Lekberg Kenneth Kvist
Göran Lennmarker Ingvar
Svensson Tyskland Jürgen Meyer
Peter Altmaier
Erwin Teufel Wolfgang Senff
ÖsterrikeCaspar Einem Evelin
Lichtenberger Reinhard Eugen Bösch
Gerhard Kurzmann
Representanter från Europaparlamentet
Ordinarie ledamöter Suppleanter
EPP-ED Europeiska folkpartiet och
Europademokraterna
Elmar Brok (D) Teresa Almeida
Garrett (P)
Timothy Kirkhope (UK) John Walls
Cushnahan (IRL)
Alain Lamassoure (F) Piia-Noora
Kauppi (FIN)
Hanja Maij-Weggen (NL) Reinhard Rack
(A)
Íñigo Méndez de Vigo (E) Earl of
Stockton (UK)
Antonio Tajani (I)Joachim Wuermeling (D)
ESP Europeiska socialdemokratiska
partiets grupp
Klaus Hänsch (D) Pervenche Berès (F)
Olivier Duhamel (F) Maria Berger
(A)
Luís Marinho (P) Carlos Carnero González
(E)
Linda McAvan (UK) Elena Ornella Paciotti
(I)
Anne van Lancker (B) Helle Thorning-
Schmidt (DK)
ELDR Europeiska liberala, demokratiska
och reformistiska partiets grupp
Andrew Nicholas Duff (UK) Lone Dybkjaer
(DK)
De gröna
Johannes Voggenhuber (A) Neil
MacCormick (UK)
GUE-NGL Gruppen europeiska enade
vänstern/Nordisk grön vänster
Sylvia-Yvonne Kaufmann (D) Esko Olavi
Seppänen (FIN)
UEN-gruppen Gruppen union för
nationernas Europa
Cristiana Muscardini (I) Luís Queiró
(P)
EDD
Jens-Peter Bonde (DK) William
Abitbol (F)
Representanter från Europeiska
kommissionen
Ordinarie ledamöter Suppleanter
Michel Barnier David
O'Sullivan
António Vitorino Paolo Ponzano
Representanter från kandidatländernas
regeringar
Länder Ordinarie ledamöterSuppleanter
Bulgarien Meglena Kuneva
Neli Kutskova
Cypern Michael Attalides Theophilos V.
Theophilou
Estland Lennart Meri Henrik Hololei
Lettland Roberts Zile
Gundars Krasts
Litauen Rytis Martikonis Oskaras Jusys
Malta Peter Serracino-Inglott John
Inguanez
Polen Danuta Hübner Janusz Trzciñski
Rumänien Hildegard Carola
Puwak Ion Jinga
Slovakien Ján Figel Juraj
Miga
Slovenien Matja Nahtigal
Janez Lenarèiè
Tjeckien Jan Kavan Jan
Kohout
Turkiet Mesut Yilmaz Nihat Akyol
Ungern János Martonyi Péter Gottfried
Representanter från nationella parlament
i kandidatländerna
Länder Ordinarie ledamöter
Suppleanter
Bulgarien Daniel Valchev
Alexander Arabadjiev
Nikolai Mladenov Nesrin Uzun
Cypern Eleni Mavrou Marios Matsakis
Panayiotis Demetriou
Androula Vassiliou
Estland Tunne Kelam
Peeter Kreitzberg
Lettland Rihards Piks Maris Sprinduks
Edvins Inkens Inese Birzniece
Litauen Vytenis Andriukaitis
Rolandas Pavilionis
Alvydas Medalinskas Dalia
Kutraite- Giedraitiene
Malta Michael Frendo Dolores Cristina
Alfred Sant George Vella
Polen Jozef Oleksy Marta Fogler
Edmund Wittbrodt Genowefa
Grabowska
Rumänien Liviu Maior
Slovakien Pavol Hamzik
Frantisek ebej
Irena Belohorská Olga Keltoová
Slovenien Slavko Gaber
Danica Simiè
Alojz Peterle Mihael Brejc
Tjeckien Jan Zahradil Petr Neèas
Josef Zieleniec Frantiek Kroupa
Turkiet Ali Tekin Kürºat Eser
Ayfer Yilmaz A. Emre Kocaoðlu
Ungern József Szájer András Kelemen
Pál Vastagh István Szent-
Iványi
Bilaga 5
Konventets presidium
Presidiet
Ordförande Valéry Giscard d'Estaing
Vice ordförande Giuliano Amato
Vice ordförande Jean-Luc Dehaene
Europaparlamentet Íñigo Méndez de Vigo
Klaus Hänsch
Kommissionen Michel Barnier
António Vitorino
Regeringar Ana Palacio (E)
Henning Christophersen (DK)
Georges Katiforis (GR)
Nationella parlament Gisela Stuart
(UK)
John Bruton (IRL)
Bilaga 6
Konventets tidsplan
Tidsplan för möten i samband med
konventet
under det första halvåret 2002
Februari
27 (onsdag eftermiddag) Informellt möte i
presidiet
28 (torsdag eftermiddag) Inledande möte i
KONVENTET
Mars
14 (torsdag) Möte i presidiet
20 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
21 (torsdag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
22 (fredag förmiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
27 (onsdag) Möte i presidiet
April
15 (måndag förmiddag) Möte i presidiet
15 (måndag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
16 (tisdag förmiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
25 (torsdag) Möte i presidiet
Maj
8 (onsdag) Möte i presidiet
22 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
23 (torsdag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
24 (fredag morgon) Plenarmöte i KONVENTET
30 (torsdag) Möte i presidiet
Juni
5 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
6 (torsdag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
7 (fredag förmiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
13 (torsdag) Möte i presidiet
24 (måndag förmiddag) Möte i presidiet
24 (måndag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
25 (tisdag förmiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
26 (onsdag förmiddag) Möte i presidiet
Juli
10 (onsdag eftermiddag) Möte i presidiet
11 (torsdag eftermiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
12 (fredag förmiddag) Plenarmöte i
KONVENTET
18 (torsdag) Möte i presidiet
Tidsplan för möten i samband med
konventet
under det andra halvåret 2002
September
5 (torsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
11 (onsdag e.m. kl. 16.00) Möte i
presidiet
12 (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
13 (fredag f.m. kl. 9.30) Plenarmöte i
KONVENTET
26 (torsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
Oktober
2 (onsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
3 (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
4 (fredag f.m. kl. 9.30) Plenarmöte i
KONVENTET
17 (torsdag f.m. kl. 10.30) Möte i
presidiet
28 (måndag f.m. kl. 10.30) Möte i
presidiet
28 (måndag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
29 (tisdag f.m. kl. 9.30) Plenarmöte i
KONVENTET
November
6 (onsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
7 (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
8 (fredag f.m. kl. 9.30) Plenarmöte i
KONVENTET
21 (torsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
28 (torsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
December
4 (onsdag e.m. kl. 15.00) Möte i
presidiet
5 (torsdag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
6 (fredag f.m. kl. 9.30) Plenarmöte i
KONVENTET
19 (torsdag e.m. kl. 16.00) Möte i
presidiet
20 (fredag e.m. kl. 15.00) Plenarmöte i
KONVENTET
Bilaga 7
Konventets arbetsordning
NOT OM ARBETSSÄTT10
för Europeiska konventet
Artikel 1
Kallelse
Konventet skall sammankallas av
ordföranden med presidiets samtycke eller
efter en skriftlig begäran från ett
betydande antal konventsledamöter.
Artikel 2
Tidsplan och dagordning
Presidiet skall upprätta en preliminär
tidsplan och preliminära dagordningar för
konventets möten och överlämna dessa till
konventet för godkännande. Alla ledamöter
i konventet får skriftligen begära att
presidiet sätter upp ytterligare punkter
på den preliminära dagordningen för ett
möte i konventet. Presidiet skall alltid
lägga till ett ämne på dagordningen när
skriftlig begäran om detta inkommit från
ett betydande antal ledamöter minst en
vecka före det planerade mötet i
konventet. I början av varje möte får
konventet, på förslag av presidiet, genom
konsensus besluta om att sätta upp
ytterligare punkter på dagordningen.
Artikel 3
Översändande av handlingar till
konventets
ledamöter
Sekretariatet skall på ordförandens
vägnar översända kallelsen och den
preliminära dagordningen för ett möte och
alla andra handlingar som gäller mötet
till konventets ledamöter, suppleanter
och observatörer senast fyra arbetsdagar
före dagen för mötet. För att underlätta
förberedandet av mötena skall
sekretariatet översända handlingarna med
e-post när så är möjligt.
Artikel 4
Skriftliga bidrag
1. Alla konventets ledamöter (ordinarie
och suppleanter) och observatörer får
översända skriftliga bidrag till
presidiet. Bidragen kan antingen vara
enskilda eller gemensamma.
2. Sådana skriftliga bidrag skall
översändas av sekretariatet till
konventets ledamöter (ordinarie och
suppleanter) och observatörer, och de
skall finnas tillgängliga på konventets
webbplats.
Artikel 5
Suppleanter
1. De ledamöter i konventet som är
förhindrade att delta i ett möte, eller
en del av ett möte, får företrädas av
sina suppleanter i enlighet med
bestämmelserna i punkt 2.
2. Utan att det påverkar tillämpningen av
punkt 3 får en suppleant ta till orda vid
ett möte i konventet om den ordinarie
ledamot som han företräder är frånvarande
under en hel dag och den ordinarie
ledamoten har meddelat detta till
sekretariatet i förväg (före kl. 9.00
samma dag). När suppleanten tar till orda
skall han meddela att han ersätter den
ordinarie medlemmen.
3. Varje suppleant får närvara vid alla
möten i konventet.
Artikel 6
Mötesordning
1. Konventets möten skall ledas av
konventets ordförande eller, i dennes
frånvaro, av en av de båda vice
ordförandena.
2. Konventets möten skall hållas på
Europeiska unionens elva språk med
simultantolkning.
3. Kandidatländernas företrädare skall
delta fullt ut i konventets arbete och
överläggningar.
4. Konventets rekommendationer skall
antas genom konsensus, utan att
kandidatländernas företrädare kan
förhindra detta. Om konventets
överläggningar leder fram till flera
olika alternativ, får uppgift lämnas om
det stöd som varje alternativ erhåller.
5. Alla procedurfrågor rörande
genomförandet av mötena får hänskjutas
till presidiet, som kommer att fatta
beslut på de villkor som det har
fastställt i enlighet med punkt 8.
6. Sekretariatet skall vid varje möte i
konventet upprätta en förteckning över
närvarande ledamöter (ordinarie och
suppleanter) och observatörer.
7. Med beaktande av konventsledamöternas
synpunkter skall ordföranden se till att
diskussionerna fortlöper på ett korrekt
sätt, bland annat genom att i möjligaste
mån se till att de olika synpunkter som
råder inom konventet avspeglas i
debatterna. Han får föreslå att inläggen
begränsas så att debatterna kan hållas på
ett effektivt sätt. Han skall biträdas av
de vice ordförandena och sekretariatet.
8. Presidiets möten skall ledas av
ordföranden eller, i dennes frånvaro, av
en av de båda vice ordförandena.
Presidiet skall besluta om sitt
arbetssätt på förslag av ordföranden.
Artikel 7
Utfrågning av ordförandena i EU:s
institutioner och organ
Presidiet får bjuda in ordförandena för
domstolen, revisionsrätten och Europeiska
centralbanken för att tala till
konventet.
Artikel 8
Samråd med experter
Alla ledamöter (ordinarie och
suppleanter) får föreslå att
institutionernas personal och andra
experter skall höras av konventet.
Presidiet kommer att bestämma vilka som
skall inbjudas.
Artikel 9
Forum
1. Under presidiets ledning, och på det
sätt som presidiet skall fastställa,
skall sekretariatet
inrätta forumets webbplats, med
kommissionen som ansvarig för det
tekniska stödet,
ansvara för organisation och
genomförande av andra aktiviteter för
forumet, särskilt utfrågningar, vid behov
i samarbete med kommissionen samt andra
EU-institutioner och organ med
säkerställande av en bred representation
för det civila samhället.
2. Villkoren för hur bidragen från
forumet skall översändas till konventet
och villkoren för hur forumets deltagare
skall höras skall fastställas av
presidiet.
3. Forumets webbplats skall innehålla en
förteckning över konventets ledamöter med
adressuppgifter, däribland e-
postadresser, och länkar till deras
webbplatser så att allmänheten har
möjlighet att ta kontakt med hela
konventet.
Artikel 10
Plats för mötena
Konventets möten skall äga rum i
Europaparlamentets lokaler i Bryssel.
Artikel 11
Sekretariat
Konventets sekretariat skall ledas av en
generalsekreterare. Denne skall vidta
alla nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att konventet fungerar väl.
Artikel 12
Anteckningar och fullständiga referat
från mötena
Sekretariatet skall översända en
sammanfattande not till ledamöterna
(ordinarie och suppleanter) och
observatörerna efter varje möte. Ett
fullständigt referat av debattinläggen
under mötet, på originalspråken, kommer
också att tillhandahållas.
Artikel 13
Översättning av handlingar
1. Sekretariatet skall för konventets
ledamöter (ordinarie och suppleanter) och
observatörer tillhandahålla följande
handlingar på unionens elva språk:
i) Handlingar utfärdade av ordföranden
eller presidiet.
ii) Skriftliga förslag till ändringar av
slutliga texter från såväl ordinarie
ledamöter som suppleanter.
iii) Sammanfattande noter från konventets
möten.
2. Sekretariatet skall till konventets
ordinarie ledamöter (ordinarie och
suppleanter) och observatörer översända
och på webbplatsen införa handlingar från
i) konventets ledamöter (ordinarie och su
ppleanter)
ii) Europeiska unionens institutioner och
organ,
iii) observatörer på de språk på vilka de
sändes in till presidiet.
3. Ordföranden får i undantagsfall begära
översättning för konventet av andra
handlingar än dem som anges i punkt 1.
Artikel 14
Offentliga överläggningar
Konventets diskussioner och samtliga
handlingar som anges i artikel 13 skall
vara offentliga. Alla minnesanteckningar
och skriftliga bidrag skall finnas fritt
tillgängliga på konventets webbplats och
får kopieras fritt.
Artikel 15
Arbetsgrupper
Mot bakgrund av synpunkter som uttryckts
i konventet får ordföranden, eller ett
betydande antal konventsledamöter,
rekommendera att presidiet inrättar
arbetsgrupper. Presidiet skall fastställa
arbetsgruppernas mandat, arbetssätt och
sammansättning med beaktande av
ledamöternas, suppleanternas och
observatörernas specifika sakkunskaper i
de ämnen som diskuteras. Varje
konventsledamot får delta i alla sådana
möten. Sekretariatet skall upprätta en
sammanfattande not efter varje möte i
arbetsgrupperna.
Artikel 16
Revidering
Bestämmelserna i denna not får ändras
eller utvidgas av konventet på skriftligt
förslag från presidiet eller på skriftlig
begäran från ett betydande antal
ledamöter.
Artikel 17
Korrespondens
Korrespondens till konventet skall
skickas till rådet, märkt konventets
sekretariat,
post: Rue de la Loi 175, B-1048 Bryssel
fax: +32 2 285 81 55
e-post: anne.walter@consilium.eu.int
Bilaga 8
Offentlig utfrågning
EU:s framtidsfrågor
Offentlig utfrågning fredagen den 12
april 2002, kl. 9.0011.00
Förstakammarsalen, Riksdagen
Bakgrund
Vid EU:s toppmöte i Nice behandlades
bl.a. behovet av en djupare och bredare
debatt om unionens framtida utveckling
inför nästa regeringskonferens som
planeras till 2004. Fyra framtidsfrågor
nämndes särskilt i Nice:
Kompetensfördelningen mellan EU och
medlemsstaterna.
Ställningen för EU:s stadga om
grundläggande rättigheter.
Möjligheterna att förenkla fördragen.
De nationella parlamentens roll i den
europeiska strukturen.
Inom riksdagen har behovet av en bred
debatt om EU:s framtid och utveckling
uppmärksammats. Riksdagens sammansatta
konstitutions- och utrikesutskott
beslutade därför att ge ett bidrag till
diskussionen. Detta bidrag, betänkandet
2000/01:KUU1 EU:s framtidsfrågor, var
underlag för en riksdagsdebatt på
Europadagen den 9 maj 2001.
Europeiska rådet, församlat i Laeken i
december 2001, kallade samman ett konvent
om Europeiska unionens framtid
(Laekenförklaringen). Konventet har till
uppgift att se till att förberedelserna
inför nästa regeringskonferens blir så
breda och öppna som möjligt. Det skall
behandla de väsentliga problem som
unionens framtida utveckling för med sig,
t.ex.: Vilka förväntningar har de
europeiska medborgarna på unionen? Hur
skall behörigheterna fördelas mellan
unionen och medlemsstaterna? Och hur
skall behörigheterna fördelas mellan
institutionerna inom unionen? Hur
åstadkommer man ett enhetligt och
effektivt agerande utåt från unionens
sida? Hur säkerställer man unionens
demokratiska legitimitet?
Konventet har inlett sitt arbete med en
period av lyssnande, för att fastställa
innehållet i förväntningarna och behoven
i folkens Europa. Den andra etappen blir
en period av analys för att jämföra för-
och nackdelarna med de förslag som läggs
fram för att organisera Europeiska
unionen. Den tredje etappen ägnas åt att
finna en syntes mellan de olika förslagen
och utarbeta rekommendationer. Konventets
ordförande kommer att lägga fram en
muntlig lägesrapport för varje Europeiskt
råd.
Inför framtidsdebatten är det viktigt
att många, enskilda såväl som företrädare
för olika intressen, kommer till tals.
Som exempel kan nämnas företrädare för
organisationer, folkrörelser och
universitetsvärlden samt inte minst de
enskilda medborgarna.
* * *
Fredagen den 12 april anordnade
utrikesutskottet och EU-nämnden, i
samarrangemang med regeringens EU 2004-
kommitté, en offentlig utfrågning om EU:s
framtidsfrågor. I utfrågningen deltog
Michel Barnier, EU-kommissionär med
ansvar för regionalpolitik och en av
kommissionens företrädare i EU:s
framtidskonvent. Utfrågningen leddes av
utrikesutskottets ordförande Urban Ahlin
(s) och i den efterföljande paneldebatten
deltog riksdagens två representanter i
EU:s framtidskonvent: Sören Lekberg (s),
ordförande i EU-nämnden och Göran
Lennmarker (m), vice ordförande i EU-
nämnden, samt även Berit Andnor (s),
ordförande i regeringens EU 2004-
kommitté.
Enskilda medborgare och företrädare
från olika intressen gavs möjlighet att
komma till tals inför framtidsdebatten
genom att företrädare för organisationer,
folkrörelser och universitetsvärlden
inbjöds att närvara i förstakammarsalen
under utfrågningen. Allmänheten kunde
följa utfrågningen och debatten från
åhörarplats. Genom annonsering i
dagspress och genom meddelande på
riksdagens hemsida kunde allmänheten även
bidra med underlag till frågor till
kommissionären Barnier och panelen, via
en för tillfället upplagd elektronisk
postadress.
Offentlig utfrågning om EU:s
framtidsfrågor med EU-kommissionären
Michel Barnier
Ordföranden: Klockan slog nio för några
minuter sedan. Så jag skulle vilja be
alla våra gäster, åhörare,
riksdagsledamöter och andra intresserade
att slå sig ned i våra utmärkta bänkar
här i förstakammarsalen.
Jag har äran att som ordförande i
riksdagens utrikesutskott hälsa er alla
hjärtligt välkomna till detta
samarrangemang mellan utrikesutskottet,
EU-nämnden och EU 2004-kommittén. Det är
en offentlig utskottsutfrågning med EU-
kommissionären Michel Barnier som är
ansvarig för regionalpolitik inom EU-
kommissionen och också EU-kommissionens
ledamot av konventet för Europeiska
unionens framtid.
Vi hoppas få en ordentlig och bra
diskussion tillsammans med er i dag. Vi
kommer att låta Michel Barnier hålla ett
tal först. Därefter kommer jag att låta
riksdagsledamöter från EU-nämnden och
utrikesutskottet och andra ledamöter
ställa frågor. Till dessa frågor kan
kommentarer ges av våra tre
paneldeltagare Berit Andnor, Sören
Lekberg och Göran Lennmarker. Efter ett
tag kommer vi att lämna frågan fri. Då
kan även publiken ställa frågor. Jag
hoppas att detta kommer att bli en lyckad
förmiddag, då vi får en bra diskussion om
den europeiska unionens framtidsfrågor.
Nu vänder jag mig till vår EU-
kommissionär Michel Barnier. Jag hälsar
dig hjärtligt välkommen till Sveriges
riksdag och förstakammarsalen. Vi är idel
öra. Talarstolen är din.
Michel Barnier: Herr Ordförande, Mina
Damer och Herrar, Ni kommer att behöva
Era hörlurar. Jag kommer att prata på
mitt modersmål. Jag hoppas att det är
okey. Det är ett bevis på den kulturella
mångfalden. Det är också ett bevis på
översättningsproblemet. Även om vi
arbetar för ett enat Europa vill vi inte
vara i ett enformig Europa.
Herr Ordförande Ahlin, jag är glad över
att ha fått förmånen att komma hit. Jag
tackar för Ert emottagande. Jag vänder
mig även till medlemmarna i 2004-
Kommittén: dess ordförande, Berit Andnor,
samt Herr Lekberg och Herr Lennmarker,
som arbetar tillsammans med Sveriges vice
statsminister i Konventet, som just har
påbörjat sitt arbete.
Jag vill även varmt gratulera Er till det
initiativ som Ni tar för att öppna
debatten på ett sådant brett och öppet
sätt gentemot Era medborgare och Era
representanter. Ärligt talat skulle jag
gärna vilja se att samma öppenhet och
transparens nu fanns hos alla
medlemsländerna i de europeiska frågorna.
Jag har kommit för att prata med Er, Mina
damer och herrar, som en av de två EU-
kommissionärer som har till uppgift att
deltaga i arbetet med Presidiumet och med
Konventet angående EU:s framtid. Jag är i
detta konvent ansvarig för de
institutionella frågorna eftersom jag är
kommissionär sedan två och ett halvt år.
Jag är även, som Ni kanske vet, ansvarig
för regionalpolitiken, kohesionspolitiken
inom EU. Det är den andra budgeten för EU
som jag är ansvarig för. Innan jag kom
hit i dag till Stockholm och till
Riksdagen, tillbringade jag gårdagen i
Bergslagen, varifrån jag förövrigt åkte
med tåg under fyra och en halv timme igår
kväll, vilket gav mig tillfälle att se
problemen med de svenska regionernas
tillgänglighet i förhållande till
huvudstaden. Jag såg också att de
europeiska allmänna anslagen används på
ett bra sätt för utvecklingen av
regionala åtgärder. Jag vill i
förbigående nämna att Sverige till sin
regionala utveckling erhåller nästan två
och en halv miljard euro. Kan jag prata i
euro? Är det möjligt? Det är inte
förbjudet? Kan jag redan prata i euro?
Mina damer och herrar, Konventet för EU:s
framtid har just påbörjat sitt arbete.
Det är en originell åtgärd för
förberedandet av kommande etapper i
Europas uppbyggnad. Det är första gången
i EU:s historia och jag säger detta som
medborgare i ett land som grundade denna
union som vi har en unik och
pluralistisk plats för den offentliga
debatten om Europa. Vi skall gå från 15
medlemsstater till 25 medlemsstater under
2004 genom att införliva tre nordiska och
baltiska stater, som är mycket nära Er,
och andra som till exempel Polen. För att
förbereda detta stora institutionella och
politiska möte under 2004, året för en
reform av fördrag och för anslutning av
ett tiotal nya länder, har stats- och
regeringscheferna ansett att man inte
bara kunde nöja sig med den tidigare
metoden, den enda mellanstatliga metoden
där ministrar eller deras medarbetare i
viss hemlighet diskuterade Europas
framtid utan att prata med andra, eller
inte pratade med de andra, med de
nationella parlamenten, förrän i slutet
när allt var klart.
I Nice en tidig morgon klockan var 5
och jag var där med Herr Prodi och de
statschefer som hade tecknat ett fördrag
som var användbart på kort sikt men som
var otillräckligt för att bemöta de
utmaningar som vi står inför.
Statscheferna förstod att de inte kunde
stanna därvid. För att förbereda kommande
etapper måste man öppna dörrar och
fönster. Det är på detta sätt som detta
konvent kom till. För första gången
kommer det att finnas representanter för
nationella parlament, regeringar,
kommissionen, europaparlamentariker,
regionala representanter och
representanter för det civila samhället
som organiserats för att lyssna på alla
andra icke-statliga organisationer. Jag
tror att detta utgör en god möjlighet för
att man skall lyckas denna gång med det
som vi misslyckats med eller inte gjort
tillträckligt bra tidigare. I slutet av
denna process skall konventet ge
föreslag, och sedan beslutar stats- och
regeringscheferna om ett konstitutionellt
fördrag kanske en konstitution men jag
använder detta ord här i Stockholm med
försiktighet, låt oss säga ett
konstitutionellt fördrag som skall
vara klart och läsbart för medborgarna.
Detta skall återge de principer och
värderingar som vi har gemensamt,
medborgarnas rättigheter det finns
redan ett betydande arbete som har gjorts
med EU:s Stadga om de Grundläggande
Rättigheterna och det skall klargöra de
handlingsprogram som vi vill göra
gemensamma snarare än att var och en står
för sig själv och arbetar för sig själv.
Det kommer också att klargöra vilka
institutioner och vilka metoder som
kommer att användas för dessa
handlingsprogram som vi kommer att utföra
tillsammans.
Konventet påbörjar sitt arbete vid en
tidpunkt då Europa står inför flera stora
utmaningar. Utmaningar som jag tillåter
mig att återge såsom jag upplever dem.
Den första utmaningen är den som jag
redan har talat om, återföreningen av
Europa, genom införlivandet av 12 länder
som har varit berövade framgång och
frihet under 50 år av sovjetiskt styre.
Det är en mycket stor utmaning 1/3 fler
medborgare i EU, 1/3 större territorium
men bara 5 % högre rikedom. Det är en
utmaning som också har en betydande
inverkan på unionens verksamhet, eftersom
att vara 25 eller 27 runt bordet för att
prata med varandra, för att arbeta och
besluta, det är inte samma sak som att
vara 15. Den första utmaningen är enandet
av Europa.
Den andra utmaningen tillåt mig att
nämna den för Er även om Ni ännu inte
gjort valet i Sverige om att vara med i
eurosamarbetet. Det är ett val som står
Er fritt, när Ni anser det möjligt och
lämpligt. Euron är en succé för de länder
som har valt den. Folk anser att det är
en rättvis, bekväm och praktisk idé för
företag, konsumenter, för folk som reser,
även för vår kontinents självständighet.
Förmodligen kräver eurons framgång
samordning av politiken i vad gäller
ekonomi, budget och skatter. Detta är
alltså den andra utmaningen, att ta reda
på hur den europeiska ekonomin skall
styras under de kommande åren.
Den tredje utmaningen som vi står inför
handlar om vår omvärld, en omvärld som vi
inte kan leva i bara som européer och
bara syssla med våra egna affärer och vår
egen framgång och vår egen lycka, som
inte är så dumt i sig. Vill vi vara en
regional makt eller har vi ambitionen att
spela en roll i världen, för jämvikten,
för stabiliteten, för världsfreden? Man
kan tydligt se att om den styrs av en
enda supermakt, kommer riskerna för
konflikter och brister i förståelse att
bli dåligt hanterade. Vid sidan av USA
som är vår allierade och partner,
förefaller det mig som om EU har en roll
att spela i världen och i synnerhet i
Medelhavsområdet, ett oroligt område som
ligger nära oss. EU har en roll att spela
för respekten av kulturer,
civilisationer, religioner, för jämvikten
i världen i en tid då man ser andra
makter träda fram: Ryssland som i sig
själv är en kontinentstat, Kina, Indien
Är det några problem med tolkningen? Kan
jag kontrollera om det är något problem?
Har allt brutits? Det var inte bra.
Kanske betyder det att jag borde sluta
eftersom jag har pratat för länge? Det är
kanske en metod som jag inte känner till
att bryta av mig på det här sättet? Om Ni
tycker att en talare är för långrandig,
så stänger Ni av micken. På det sättet
kan Ni vara säkra
Jag pratade om världen såsom den är
organiserad mellan flera poler: Ryssland
som i sig själv är en kontinent, Kina,
Indien, Sydamerika, Afrika. Man kan
tydligt se att världen är olika på olika
platser, att det finns flera regionala
poler som har sina egna identiteter, sina
egna civilisationer. Det står klart att
om vi vill ha en stabil och säker och mer
rättvis värld, måste vi ha
internationella regleringsorgan såsom FN,
Världshandelsorganisationen och
beträffande miljön. Det är svårt annars.
Jag ser de problem som vi har med att
upprätta Kyoto-protokollet. Men dessa
olika poler i världen måste också föra en
dialog med varandra, så att inte bara en
av dem styr de andra. Vi står alltså
inför denna fråga: Vill vi vara en
världsmakt för att medverka till mer
rättvisa, mer jämvikt, mer fred i
världen? Detta medför förmodligen om vi
beslutar detta för vår utrikespolitik,
för vårt försvar, för vår handelsförmåga,
för vår politik angående u-landsbistånd
konsekvenser eller beslut i fråga om
institutioner.
Den fjärde utmaningen är utvidgningen,
styrningen av den europeiska ekonomin,
världsmakt eller regionalmakt. Den fjärde
utmaningen är den mest bestående, kanske
den allvarligaste. Det är den
demokratiska utmaningen, det faktum att
man har bildat EU kanske har flera av
Er den känslan för medborgarna men utan
medborgarna i många av våra länder. Jag
säger det här i den svenska Riksdagen
eftersom jag vet att Ni har
kontrollmekanismer och arbetsformer för
den svenska regeringen, vilket inte finns
överallt. Förmodligen har nationella
parlament som är direkta representanter
för medborgarna alltför ofta ställts
inför fullbordat faktum av uppbyggnaden
av Europa. Detta är en utmaning som är
mycket viktig för mig, att ge mer
förklaringar, mer dialog med medborgarna,
öppenhet i det sätt på vilket beslut
tages gentemot medborgarna, antingen
direkt eller genom deras representanter
som finns i de nationella parlamenten.
Detta är den situation vi befinner oss i,
den omgivning som vi befinner oss i. Vi
har ett verktyg för detta, och det är
detta konvent. De första frågorna som vi
skall ställa oss, oss emellan och inför
allmänheten under de kommande dagarna,
måndag och tisdag, är frågan om EU:s
uppgifter. Vad vill vi göra tillsammans?
Varför är vi tillsammans? Varför är vi
tillsammans sedan 50 år tillbaka? Har
anledningarna, de ursprungliga löftena
för det europeiska projektet
respekterats? Jag tycker det, att dessa
löften har hållits, det angående freden
mellan länderna i denna union,
stabiliteten, de mänskliga rättigheterna,
ekonomin, angående marknaden men på samma
gång med en viss reglering, en viss
kohesion. Beviset på detta är den
solidaritetsbudget som jag ansvarar för
och de handlingsprogram som rör
medborgarna såsom miljövård och ekologisk
säkerhet. Löftena och anledningarna har
respekterats men 50 år senare kan vi
utvärdera dem. Vi kan fråga oss om det
inte finns andra anledningar att gå
längre, för att komma in i nya faser. Vi
skall ställa oss alla dessa frågor innan
vi studerar de institutionella
konsekvenserna. Mina damer och herrar,
för mig är institutionerna och de
institutionella verktygen inte ett
projekt. De är verktyg som skall vara
till hjälp i projektet. De första
debatterna som vi skall ha är att ta reda
på vilken väg vi befinner oss på och i
vilken riktning vi går, innan vi börjar
studera problemen med motorn eller
mekanismen hos den maskin vi använder för
att åka på denna väg.
Svårigheten med denna institutionella
debatt som kommer att föras de närmaste
veckorna ligger naturligtvis i att vi
befinner oss i ett originellt och
komplext system. Det första inlägget
inför Konventet var att säga att de
europeiska institutionerna är komplexa
och kanske det är bäst så. Om de hade
varit för enkla skulle det betyda att
Europa var enformigt. Priset för att
detta Europa skall kunna enas utan att
vara enformigt att det inte är en slags
superstate som skulle ge medborgarna en
känsla av rotlöshet och som suddade ut
nationerna, identiteterna, traditionerna
i var och en av våra länder, språken till
exempel priset att betala för att
behålla detta mångsidiga Europa där var
och en bevarar sin egen identitet, det är
att institutionerna i sig är komplexa.
För det är de. Jag tror att man än en
gång måste förklara, i alla fall en del
av denna komplexitet. Vi upplever inte
samma process som den i USA även om vi
har pratat om Philadelphia-konventet. Vi
är inte en nation som pratar samma språk
och som skulle organisera sitt arbete
mellan ett femtiotal stater. Vi är i dag
15 nationer, snart 25. Vi kommer i denna
union med 25 länder att prata 23 olika
språk. Vi har olika institutioner och
olika kulturer. Allt detta måste fungera
tillsammans för att vi skall kunna vara
starka tillsammans inom vissa områden
såsom handel, miljö och industri, och ge
svar som lugnar medborgarna inom de
områden där utmaningarna naturligtvis är
internationella, allt under det att vi
bevarar våra nationella olikheter. Allt
detta är inte enkelt. Det är också ett
problem som vi har.
Allt under det att vi accepterar denna
komplexitet, delas det verkställande
arbetet i våra institutioner mellan
Europakommissionen och Ministerrådet och
Rådet med statscheferna. Det lagstiftande
arbetet delas mellan Ministerrådet och
Europaparlamentet och även på ett visst
sätt delas domsmakten mellan Domstolen
och Europakommissionen, till exempel inom
området konkurrens. Denna komplexitet, vi
måste acceptera denna, men jag tror att
man kan helt säkert införa mer öppenhet i
det institutionella systemet, bättre
införliva de nationella parlamenten,
införa mer demokrati, legitimitet,
effektivitet. Efter att vi har arbetat
med riktningen, vad vill vi göra
tillsammans? Stannar vi där vi är? Det är
inte så dåligt bara det. Vissa önskar
till och med att vi skall gå bakåt i
vissa av EU:s handlingsprogram, att man
åternationaliserar på vissa områden.
Detta är frågorna.
Eller skall man gå längre tillsammans? I
vilken riktning den allmänna
säkerheten, utrikespolitiken, försvaret?
Om man går längre tillsammans, kommer vi
då att gå alla tillsammans? Kommer vissa
att gå tillsammans? Kommer man att gå
inom ramen för Den Europeiska Gemenskapen
eller utanför Fördraget? Alla dessa
frågor skall ställas och alla dessa
frågor har institutionella konsekvenser
som vi kommer att undersöka med, hoppas
jag, den ambitionen att få svar på våra
frågor, som inte kommer att vara
samstämmiga i detta konvent. Vi söker ett
samförstånd, men detta betyder för den
skull inte enhällighet, som återspeglar
majoritetens känslor, det mest allmänna
inom detta konvent. Vi återger alla våra
svar i en konstitutionell text som sedan
kommer att föreslås för stats- och
regeringschefernas arbete och beslut.
Så här ser ni, herr Ordförande, i vilken
sinnesanda i alla fall jag befinner mig
när jag förbereder mig för detta arbete.
Naturligtvis, och jag avslutar med detta,
har Europakommissionen som jag är en del
av en alldeles speciell och neuralgiskt
roll jag vet inte hur man säger
neuralgisk på svenska vi befinner oss i
mitten av dessa originella institutioner
med en originell roll som inte existerar
någon annanstans i världen. Vår
institution, som man med djärvhet
föreställde sig för 50 år sedan, har till
uppgift att föreslå texter eller
inriktningar som sedan framlägges för
ministrar och parlamentariker. Vi har
till uppgift att se till så att
förbindelser ingås och att fördrag
respekteras av hela världen, och vi har
till uppgift att verkställa. Ibland, som
jag vet är fallet i Stockholm och i
Sverige, är denna, Kommissionens roll
inte rätt uppfattad. Även i mitt eget
land finns det ibland ett misstroende
gentemot denna teknokrati eller byråkrati
i Bryssel. Om man ser till andra ställen,
finner man säkerligen byråkrati på andra
platser än i Bryssel. Jag vet att denna
institution ibland blir dåligt uppfattad.
Jag skall berätta, mina damer och herrar,
vad jag ser inifrån sedan två år. Det jag
ser är denna institution där vi är 20
personer med våra politiska och
nationella särdrag och våra politiska
övertygelser vi är manliga och
kvinnliga politiker, vi är inte statslösa
superteknokrater. Margot Wallström som är
svenska har sina övertygelser. Hon har
sina särdrag och jag har mina, men i
detta kollegiala arbete där vi
tillsammans måste komma fram till beslut,
förenar vi våra olikheter och särdrag. Vi
kommer slutligen varje vecka fram till
förslag till beslut som är, såsom jag
uppfattar dem, överensstämmande med det
allmänna europeiska intresset, tack vare
detta kollegiala arbete.
Det allmänna europeiska intresset, mina
damer och herrar, skiljer sig mycket från
summan av de nationella intressena. Jag
vill bara säga Er att i denna utvidgade
union på 25 länder, snart 27, där det
ännu mer än i dag kommer att finnas
centrifugala krafter, olikheter,
svårigheter att vara tillsammans, måste
det absolut på ett eller annat sätt i
mitten av denna enhet av länder finnas en
oberoende institution. Oberoende, det
betyder inte att man inte tar hänsyn till
nationella parlament, vilket är det som
sker nu när jag står här framför Er i
dag, Europaparlamentet, Ministerrådet,
utan en oberoende institution som
uttrycker och undersöker det allmänna
europeiska intresset. Det är det vi gör.
Vi tar endast mycket sällan beslut i
Bryssel, förutom inom området konkurrens.
Vi ger förslag. När Ni hör Bryssel har
beslutat är detta inte sant. Alltså,
Bryssel är inte vi eller inte bara vi. Vi
föreslår beslut som sedan debatteras i
Ministerrådet det är kanske där som
frågan om införlivning av nationella
parlament ställs som sedan debatteras
av Europaparlamentet och som inte blir
beslut förrän de har godkänts av det
europeiska Ministerrådet eller av
Europaparlamentet.
Det enda jag vill säga Er är att man
måste absolut förstå denna originella
gemenskapsmetod innan man dömer den,
kunna se att det är den som har
möjliggjort framstegen inom miljöområdet,
som är mycket viktigt här för Er och som
är mycket viktig för mig också jag har
varit miljöminister i Frankrike och jag
är mycket engagerad i detta ämne och jag
vet mycket väl att det inte hade
existerat någon europeisk miljöpolitik om
inte Europakommissionen hade funnits. Det
skulle inte funnits något europeiskt
häktningsbeslut på bordet om inte
Europakommissionen hade funnits. Det hade
inte funnits något Galileo-program för
att ge oss ett visst oberoende i fråga om
övervakning, styrning av båtar, bilar om
vi inte hade haft Europakommissionen med
denna speciella roll som består i att
föreslå, att diskutera med
parlamentarikerna och regeringarna, att
försöka nå kompromisser och att gå
framåt.
Sätt Er ordentligt in i denna
gemenskapsmodell. Min känsla är att man
på ett eller annat sätt måste bevara
denna metod, under det att man förnyar
den och gör den mer effektiv, mer öppen
och mer legitim. Tack för att Ni lyssnade
och för att Ni har inbjudit mig att tala
här hos Er. Nu är jag beredd att lyssna
på Er och att svara på eventuella frågor.
Tack.
Ordföranden: Jag ber att få tacka
kommissionär Michel Barnier för ett
inspirerande och tankeväckande tal som
fungerar utmärkt som inramning för den
fortsatta diskussionen. Jag skulle vilja
be kommissionär Barnier, Sören Lekberg,
Berit Andnor och Göran Lennmarker att
intaga sina platser i panelen. Hjärtligt
välkomna fram.
Tilldelningen av frågor kommer att gå
till på ett rättvist sätt och enligt väl
vedertagna principer, dvs. enligt mitt
godtycke. Holger Gustafsson, ledamot av
utrikesutskottet och kristdemokrat, har
begärt frågan först. Varsågod.
Holger Gustafsson (kd): Tack så mycket,
ordförande. Jag vill först börja med att
tacka för den intressanta introduktionen
som vi fick kring konventets arbete. Jag
tackar också för att Barnier kom hit till
Sveriges riksdag för att svara på frågor.
Ni var väldigt tydlig med att det skulle
diskuteras kring eurons framtid, och att
man då särskilt skulle diskutera behovet
av finansiell samordning och skattemässig
samordning mellan de länder som samverkar
om euron. Min fråga är hur dessa
diskussioner kommer att gå till. Alla
länder är ju inte medlemmar i
eurosamarbetet i dag. Kommer det att bli
någon skillnad mellan länderna i hur
intensivt man diskuterar de här frågorna?
Är det främst en fråga för euromedlemmar
eller kommer även andra länder att ta
lika stor del i det arbetet under
konventets gång?
Karl-Göran Biörsmark (fp): Jag vill också
tacka för ett öppet och intressant
anförande. Ordet superstat används, och
det använde också kommissionär Barnier
här. Ibland kan man använda det i någon
sorts avskräckande betydelse, superstat
som någonting som vi absolut inte skall
gå mot. Samtidigt är det så att vi måste
lösa vissa frågor gemensamt med kraft. Då
kan man i ordet superstat läsa in
någonting positivt, att det är bra att
det finns kraft bakom EU.
Min fråga gäller på vilka områden
kommissionären anser att EU skall vara en
superstat, alltså ha kraft. Miljöområdet
är ett område som har nämnts. Det finns
många andra. Vi talar ibland om någon
form av kompetenskatalog, där man
identifierar dessa områden. Hur ser
kommissionären på möjligheten att få fram
någon form av kompetenskatalog, där man
har EU:s nivå och de regionala och
nationella nivåerna klargjorda?
Willy Söderdahl (v): Jag har en ganska
kort fråga. Det har funnits ett förslag
om att dela upp fördraget i två delar, en
del med enhällighet som i dag med mer
principiella frågor, och en del som
ministerråden skulle kunna ändra mellan
regeringskonferenserna. Jag undrar hur
kommissionären ser på detta.
Michel Barnier: Herr Gustafsson, Ni
ställde frågan angående ekonomisk
samordning som redan nu har beslutats av
alla länder inom EU. Jag vill påminna om
att även om euron ännu inte är
myntenheten i alla länder i EU de tre
länderna måste välja fritt när de vill ha
euron har alla befunnits sig runt
bordet. Jag minns när jag var fransk
affärsminister i europafrågor när man
valde namnet på valutan. De 15
finansministrarna och de 15 statscheferna
fanns där runt bordet för att välja
euron. Detta är EU-andan. Jag tror
objektivt att den gemensamma valutan på
den blivande gemensamma marknaden kommer
att införas i alla de länder som är en
del av denna marknad. Det är därför som
alla måste befinna sig runt bordet. Det
finns naturligtvis olika grader av
samordning. Det är en av de frågor som
skall ställas till Konventet, när vi går
in på de rent institutionella frågorna.
I dag har vi regler vad beträffar den
ekonomiska samordningen. Vi har
Stabilitetspakten. Vi har de stora
ekonomiska inriktningarna över vilka
Europakommissionen uttalar sig. De är
verktyg inom Fördraget och de är kända.
Förmodligen är frågan om man skall gå
längre. Denna fråga intresserar
framförallt de länder som är med i
eurosamarbetet och som dem emellan skulle
kunna bilda ett sorts förstärkt samarbete
såsom det anges i Fördraget. Det
förstärkta samarbetet utgör kanske i
denna fråga det tror jag, med vissa
anpassningar, och hur som helst i andra
frågor en möjlighet i en union på 30
länder att man inte behöver vara tvungna
att avancera alla på samma gång eller
till och med inte alls.
Jag pratar inte om Gemenskapens Regelverk
som är obligatorisk för alla, jag pratar
om framtida etapper där det kommer att
vara svårt att alltid gå allihop på samma
gång och åt samma håll. Man har därför i
Fördraget tänkt sig en metod som är det
förstärkta samarbetet vilket möjliggör
för en grupp att sondera terrängen på den
gemensamma vägen. Ingen är tvungen att
sondera terrängen men ingen förbjudes
heller att ingå i en grupp som gör detta.
Man kan alltså tänka sig att det
förstärkta samarbetet är en metod för
länderna inom euroområdet. Jag kan tänka
mig att de tar gemensamma
ställningstaganden i skattefrågor,
förutsatt att de ställningstaganden de
tar inte får allvarliga konsekvenser i
vad gäller konkurrens eller den inre
marknadens funktion. Vi har alla dessa
frågor att behandla för att ta reda på
hur denna samordning skall ske. Min
känsla är att, även om dessa länder som
har euron gemensam träffas oftare och tar
beslut som angår dem, Den Europeiska
Gemenskapens anda och filosofi är att
alla de andra som ännu inte är med i
eurosamarbetet skall informeras och vid
ett och annat tillfälle finnas med runt
bordet för att de skall förstå och få
reda på vad som sker.
Herr Biörsmark, Ni frågade mig angående
kompetenskatalogen. Jag förstår att Ni
inte är fientligt inställd till ordet
superstate. Jag för min del vill inte
använda det. Jag tror att man måste säga
till människorna att vi inte arbetar för
att skapa en europeisk superstat. Detta
skulle betyda att nationerna är skulle
suddas ut. Det originella med denna
europeiska konstruktion är att vi är en
gemenskap, en union av nationer som
bevarar sina olikheter, sina identiteter
och som ändå delar suveränitet inom vissa
valda områden som valts gemensamt för att
kunna vara starkare tillsammans och som
på ett visst sätt bildar en europeisk
suveränitet inom vissa områden, såsom
valutan, där den nationella suveräniteten
blivit artificiell eller teoretisk. Jag
kan som fransman säga Er att den franska
monetära suveräniteten i fråga om valutan
var värdelös. Francen dominerades av den
tyska marken, och marken dominerades av
dollarn. Helt uppriktigt, den franska
monetära suveräniteten var värdelös. Det
är därför jag propagerade för ett ja till
Maastricht-fördraget, och det ångrar jag
inte.
Vi har sålunda tillsammans skapat en
gemensam kraft som är mycket starkare än
summan av de nationella eller solidariska
krafterna, som vi var och en hade hos oss
själva. Men vi befinner oss ändå inte i
en superstat. Vi vill inte skapa en
europeisk superstat. Vi har en
pluralistisk europeisk myndighet, med
denna institutionella triangel:
Kommissionen, som föreslår, övervakar och
verkställer, Ministerrådet som ger
inriktningar och som lagstiftar,
Europaparlamentet som representerar
medborgarna och även lagstiftar, och
Domstolen och Revisionsrätten.
Kan man komma fram till en
kompetenskatalog? Jag tror det inte, Herr
Biörsmark. När Ni ser vad vi har gjort på
50 år tillsammans finner Ni vissa
speciella europeiska kompetenser som är
extremt ovanliga. Det finns speciella
nationella kompetenser, naturligtvis,
vilka så förblir: utbildningssystemet,
socialskyddssystemet, det är områden som
bör förbli varje lands angelägenhet och
det finns säkert många fler. Men i mitten
finns ett stort område med delade
kompetenser. Jag tror att det är svårt
att i en lista säga vad som har gjorts av
staterna eller regionerna och vad som har
gjorts i Bryssel. Inom många områden har
vi delade kompetenser. Vad som bör göras
är alltså att klargöra detta område, att
belysa det, att förklara det noga och att
sedan säga vilken grad av intensitet vi
har för användningen av
gemenskapsmetoden. Det finns olika
grader.
Inom många områden rör det sig helt
enkelt om samarbete. Jag har pratat om
utbildning, ett område som förblir varje
enskilt lands kompetens, men där vi har
samarbeten mellan regeringar, ofta med en
roll för Kommissionen men som är en
mycket liten roll, med Erasmusprogrammen
för studerande, med ömsesidigt erkännande
av diplom, med utbyten mellan universitet
detta är samarbete. Och sedan finns det
områden med starkare och starkare
graderingar upp till vissa områden där
Europakommissionen har en mycket stark
verkställande kraft, som till exempel vad
gäller konkurrens och kontrollen av
statligt stöd. Jag tror alltså att man
måste göra detta pedagogiska arbete med
att förklara dessa intensitetsgrader. Jag
tror inte att vi kommer fram till en
kompetenskatalog, avgjord en gång för
alla.
Ni vet, Herr Biörsmark, att för 25 år
sedan hade uppbyggnaden av Europa redan
varit på gång sedan 20 år tillbaks.
Väldigt få kunde då föreställa sig att
man skulle få en gemensam valuta. Och om
man hade gjort en kompetenskatalog skulle
valutan ha stannat inom de nationella
kompetenserna. Några år senare uppkom ett
allmänt intresse av att ha en gemensam
valuta. För fem eller sex år sedan när
jag var fransk minister var Schengen-
frågorna som Ni har pratat om här polis-
, tull- och gränssamarbete för
inrikesministern i mitt land var det
otänkbart att sätta Europakommissionen på
Schengen. Det var regeringarnas
angelägenhet, dem emellan. Kommissionen
hade inte med detta att göra. Vad som
uppkommer av omständigheternas makt,
orsakerna till handeln med kvinnor, barn,
narkotika, internationell kriminalitet
eller illegal invandring gör att vi har
behov av ett verkligt gemensamt agerande
på detta område. I dag är Schengen med i
Fördraget, eftersom det är realistiskt
och mer effektivt. Jag tror alltså att vi
kommer att komma fram till en bra
förening av kompetenser och att vi kommer
att kunna säga vilken intensitet de har.
Herr Söderdahl, fördraget i två delar, ja
Europakommissionen har för övrigt
avancerat i detta förslag och vi har
arbetat genom Florensinstitutet.
Resultatet av detta arbete finns
tillgängligt på Internet. Vi har bevisat
att man kunde bygga ett enda
grundläggande fördrag, i stället för att
ha fyra fördrag med 700 artiklar som var
oläsliga och obegripliga för medborgarna.
Vi har givit Florensinstitutet som är
specialiserade inom EU-rätt uppdraget att
arbeta fram ett fördrag som är baserat på
lika rättigheter, med aktuella texter
samlade i en enda text med 70 artiklar
som omfattar de väsentliga stora
områdena: värden, rättigheter,
handlingsprogram och institutioner. Och
sedan i ett andra fördrag skulle man
kunna samla allt som är mindre viktigt.
Utifrån detta kan man tänka sig att det
första fördraget, som skulle kunna vara
ett konstitutionellt fördrag med alla de
ändringar som kommer att föreslås av
Konventet och av nästa
regeringskonferens, detta
konstitutionella fördrag kan endast
utvecklas med den stora proceduren,
staternas enhällighet och nationell
ratificering i varje land, och det andra
det beror på vad som finns i det andra
kan utvecklas med andra förfaranden och
inte bara ett majoritetsbeslut i
Ministerrådet. Man kan tänka sig ett
förfarande med enhällighet mellan
regeringar utan nationell ratificering.
Man kan tänka sig ett tredje förfarande
som är godkännande med kvalificerad
majoritet. Man kan också tänka sig för
godkännande av en del av dessa texter,
för utvecklingen av dessa texter, en
särskild metod som skulle kunna vara en
sorts EU-kongress, som skulle samla de
nationella parlamenten och
Europaparlamentet. Man kan tänka sig
detta.
Detta är en av de frågor som ställts inom
Konventet.
Bertil Persson (m): Det europeiska bygget
har blivit en nästan lika stark ekonomisk
kraft som USA. Det ger naturligtvis
skyldigheter när vi nu är på väg in i
globaliseringen. En av dem är att kunna
bidra till fred och stabilitet i hela
världen. Där har Europa haft svårigheter.
Vi vet att vi behövde repliera på USA
t.o.m. för att klara upp kriserna på
Balkan, även om det i mycket var
regelverket som skapade hinder. Vi har
också resursproblem i sammanhanget. Det
finns behov av den typen av
internationella åtaganden.
Vi har också ett humanitärt ansvar för de
fattiga länderna i världen. I varje fall
från svensk sida upplever vi att även
relativt stora resurser inom den
europeiska unionen inte har använts
särskilt effektivt, utan man har framför
allt fört fram stora reservationer av
anslagen på ett sätt som gör att man inte
har nått ut. Det är en mycket viktig
fråga att man inte skapar en grogrund för
nya terrorister, inte minst i en
situation där terrorn i världen tilltar.
Av erfarenheterna från Stillahavsasien
vet vi att det inte behöver ta mer än
2030 år, om man agerar rätt, för ett
land att gå från absolut fattigdom till
relativt välstånd.
Christina Axelsson (s): Jag vill också
tacka för inledningen. Jag är särskilt
glad att kommissionär Barnier talade om
behovet av ett engagemang från det civila
samhället, medborgarna. Det är en viktig
byggsten i det fortsatta EU-bygget.
Informationen kring konventet och de
diskussioner som förs är till stor del
webbaserade. Jag har erfarit att
tillgången till datorer med
Internetuppkoppling, speciellt i
ansökarländerna inte är särskilt hög. Jag
skulle därför vilja fråga om kommissionen
kommer att anstränga sig ytterligare för
att få ut informationen och de viktiga
diskussionerna om EU:s framtid så att de
når ut i hela Europa.
Marianne Samuelsson (mp): Kommissionären
talade förut om omvärlden,
omvärldsbevakningen och den gemensamma
utrikes- och försvarspolitiken. Jag är
intresserad av hur man tänker när det
gäller konsekvenserna om ett land inte
vill delta i ett gemensamt försvar. Hur
skall man hantera det?
Michel Barnier: Jag vill inte vara den
enda som har ordet, om Fru Ordförande
eller de andra representanterna vill
uttala sig. Jag vet att de har saker att
säga.
Fru Samuelsson, jag börjar med att svara
på Er fråga, som är mycket viktig och
mycket aktuell i Sverige eftersom Ni har
gjort ett val att vara alliansfria och
neutrala och detta är ett val som man
måste respektera. Ni är inte ensamma
Irland och Österrike har på ett visst
sätt också gjort detta val. Det är inte
förbjudet för Ert land att vara aktivt
och ställa upp inom vissa områden. Jag
kommer ihåg att det var på förslag från
Finland och Sverige vid förhandlingen av
Amsterdamsfördraget som vi införde
Petersberg-uppgifterna, som är uppgifter
angående bevarande av fred och samarbete.
Alltså, att vara neutral och alliansfri
betyder inte att man är likgiltig jag
vill för övrigt inte orättfärdiga Ert
ställningstagande utan bara respektera
det. Det är en hyllning som jag ger till
Ert land. Ni har dock inte samma
engagemang i vad gäller försvar och
militär som andra länder, i synnerhet med
NATO.
Svaret är mycket enkelt. Varje land måste
bli respekterat. Om ett land inte önskar
vara med i militära eller
försvarsoperationer utöver Petersberg-
uppgifterna, måste det kunna få stanna
utanför. Det är vad jag tycker. Å andra
sidan kan man inte hindra andra att gå
längre eller att engagera sig. Var och en
måste respektera de andra och de andra
måste respektera de andra ländernas
ställningstaganden. Metoden för detta,
även om den inte är godkänd i Fördraget
eftersom förstärkta samarbeten inte är
godkända angående försvaret, det är denna
metod för förstärkt samarbete där alla
inom EU sitter runt bordet och alla är
informerade om vad de andra vill göra. Om
vissa länder vill gå framåt kan de göra
det. Mitt svar är alltså mycket tydligt:
Om ett alliansfritt eller neutralt land
vill stanna utanför
försvarsoperationerna, skall det kunna
göra det. Men många andra länder, en
majoritet av det aktuella EU, ställer sig
frågan om det europeiska försvarets
identitet. Det är därför som jag
personligen är för idén att vi har en
europeisk skyddsstyrka på 50.000 eller
60.000 man, att vi samordnar våra
försvarsverktyg och våra industriella
medel och att vi har vår egen identitet
även om vi är allierade med USA.
Det jag vill säga är att man måste
respektera att Ni vill vara neutrala och
Ni å andra sidan måste förstå att vissa
länder som har en annan politisk vision,
kan organisera sig och att man bygger upp
ett Europaförsvar med de länder som vill
det.
Fru Axelsson, Europakommissionen har
tillhandahållit de grundläggande medlen
för de första Internetverktygen i
Konventet, eftersom vi var ensamma om att
förfoga över dessa verktyg, i synnerhet
webbsidan Futurum. Den är tillgänglig,
och den fungerar. Man kommer att satsa på
denna webbsida. Vad jag förstår av Er
fråga är att det är problem med
tillgängligheten till denna webbsida i
kandidatländerna. Jag skall låta
kontrollera detta direkt på måndag
morgon. Jag lovar Er att Kommissionen
skall sätta till alla medel som den
förfogar över för att dessa webbsidor
skall fungera och, vare sig man bor i
Europa eller någon annanstans, att man
skall ha tillgång till denna information
och de dokument som är förbundna med
arbetet med detta konvent. Jag har noga
noterat Er fråga. Jag skall skriva till
Er för att ge Er resultatet av min
undersökning på måndag eller tisdag vi
måste notera denna punkt. Jag skall
skriva till Er personligen.
Herr Persson, Ni har åberopat olika
problem. I mitt svar nyss, i mitt
anförande, sa jag att Europa skulle spela
en roll i världen, obestridligen för
jämvikten i världen och för kampen mot
fattigdom och misär. Jag är absolut på Er
linje. Jag anser att fattigdomen, vare
sig man finner den i vissa av våra
kvarter i Europa, i vissa av våra
landsbygder, eller om den befinner sig
bredvid oss i Kaliningrad, i Estland,
Polen eller i Albanien eller när den
befinner sig ännu längre bort, i Afrika,
denna misär ger alltid samma resultat.
När människorna inte har någon framtid i
sitt eget land emigrerar de till ett
annat. När människorna befinner sig i
misär är de ett lätt byte för olika
lockelser. Vi vet att terrorismen och
olaglig handel livnär sig på denna misär.
För säkerheten i världen och för mäns och
kvinnors utveckling måste vi alltså
fortsätta att spela en viktig roll i
fråga om utvecklingshjälp. Jag påminner
Er om att EU är den största
bidragsgivaren till u-hjälp i världen,
långt före USA. Och det är också därför,
mina damer och herrar, som jag här i
Stockholm skulle vilja, vilket vi måste
göra i alla länder, rättfärdiga eller
förklara anledningarna till utvidgningen
i öst.
Jag vet att Ni är mycket solidariska och
mycket måna om utvidgningen i synnerhet
vad gäller de nordiska och baltiska
länderna som ligger bredvid Er. I många
av våra länder är inte debatten om
breddningen av EU lika enkel. Och jag vet
inte vad som skulle hända om man hade en
folkomröstning i alla våra europeiska
länder om Fördragen angående utvidgningen
om två år. När jag ser att Irland
angående ett fördrag som inte var
särskilt komplicerat röstade nej, säger
det mig att det för närvarande finns
mycket oro bland människorna, rädslor och
frågor, och att frågan om utvidgningen
antagligen är allvarligare och mindre
självklar än den verkar i Sverige till
exempel. Man måste alltså förklara att
därutöver och med den moral och politik
som rättfärdigar projektet med den
europeiska återföreningen har vi också
ett intresse av att skapa en ekonomisk
och social framgång för demokratin i
dessa länder i central-, öst- och
baltiska Europa, att det är i vårt
intresse och att det är detta som
rättfärdigar utvidgningen.
När jag var studerande, mina damer och
herrar, för mycket länge sedan, var det
stora problemet i Frankrike den
portugisiska invandringen. Det stora
problemet, det stora debattämnet var
invandringen av portugiser till
Frankrike. I dag pratar ingen om den
portugisiska invandringen, ingen pratar
längre om denna fråga. Varför? Eftersom
sedan 20 år tillbaks är Portugal medlem i
unionen, det har blivit ett demokratiskt
land, det har gjort en avsevärd
ansträngning, vi har hjälpt dem och de
unga portugiserna har funnit en framtid
hos oss. Det är alltså filosofin med det
europeiska projektet.
Nu tror jag att vi för framtida etapper,
i synnerhet på Balkan, bör fortsätta att
ha en gemensam utrikespolitik och, Herr
Persson, kunna lösa våra problem själva.
Vi var inte kapabla att göra detta för
Bosnien. I dag tror jag att kriget i
Bosnien inte skulle ha börjat under samma
förhållanden, att vi skulle vara kapabla
att stoppa det, vilket vi inte kunde göra
för tio år sedan, eftersom vi inte hade
en gemensam utrikespolitik. Men sedan
dess har vi gjort framsteg. Det finns
äntligen en hög representant för
utrikespolitiken. Vi pratar mer med samma
röst. Vi har gemensamma diplomatiska
enheter. Vi har sålunda behandlat krisen
i Kosovo mycket mer intelligent än vi
hanterade krisen i Bosnien. Saker och
ting går sålunda framåt, långsamt, men de
går framåt.
Göran Lennmarker (m): Jag skulle bara
vilja komplettera Michel Barnier på tre
punkter. Det första är den fråga som
ställdes om möjligheterna för den som
inte är med i eurosamarbetet att ha
inflytande. Konventet med dess 105
ledamöter strävar efter att alla skall ha
inflytande över Europas framtid även om
de i dag inte är med i EU eller står
utanför vissa områden. Det är det
gemensamma, framtida Europa vi bygger.
Där är alla lika viktiga. Alla skall
finnas med även om de i dag inte deltar i
samarbetet, inte alls eller i vissa
delar.
När det gäller frågan om kompetenskatalog
delar jag kommissionär Barniers
resonemang men drar delvis motsatt
slutsats: Om man med kompetenskatalog
menar en fast, i sten huggen lista över
kompetenser är det naturligtvis omöjligt.
Världen ändrar sig. Den utvecklas. Det
står inte stilla. Jag kan se framför mig
att man har en kompetenskatalog som anger
kompetens med viss precision, även om det
är svårt ibland. Den kan man sedan ändra
gradvis. Om man ser det som ett
konstitutionellt fördrag som är
förändringsbart över tiden kan det finnas
någon form av kompetenskatalog. Det finns
redan i fördraget, implicit. Man måste ha
rättslig grund inom EU för att vidta en
åtgärd. Därmed finns en grund. Det beror
på hur vi tolkar orden.
Med exakt samma resonemang som Michel
Barnier skulle jag säga att vi skall ha
en kompetenskatalog men inte huggen i
sten.
På den sista punkten vill jag säga att vi
i dagarna har fått en redovisning av vad
som hände i Srebrenica. Det skall finnas
på våra näthinnor. Det var Europas
oförmåga, oförmågan att förhindra
folkmord, oförmåga att förhindra orätt.
Därför måste vi ha en kraftfull kapacitet
i Europa att göra det. Srebrenica skall
vara en inspiration, om man kan använda
ett så konstigt ord i sammanhanget, när
vi diskuterar nödvändigheten av gemensam
säkerhet i vår egen världsdel men också i
anslutning till den.
Berit Andnor (s): Jag skulle vilja
anknyta till en fråga som Christina
Axelsson lyfte upp om de nationella
debatterna kring EU:s framtidsfrågor. De
skall ju inte bara föras i
medlemsländerna utan också i
kandidatländerna. I Sverige har vi valt
en modell med en parlamentariskt tillsatt
kommitté som skall stimulera en bred,
öppen och förutsättningslös debatt. Även
hos oss är webbsidan viktig eftersom den
har så stora möjligheter att utvecklas
och användas brett. Vi arbetar också
tillsammans med Folkrörelsesverige, med
fackliga organisationer,
arbetsgivarorganisationer, kommuner och
landsting. Vi genomför regionala
konferenser med början under detta halvår
och kommer att fortsätta under de
kommande åren. Vi kompletterar också med
broschyrer och skrifter för att
tillgodose de grupper som Christina
Axelsson så riktigt tar upp, nämligen de
som inte har tillgång till Internet.
Utifrån vår tradition och kultur bygger
vårt arbete mycket på traditionella
folkrörelseorganisationer,
folkbildningstraditionen. Det ser vi som
mycket viktigt. Nu måste vi få en debatt
som verkligen sprids ut hos
folkflertalet.
Lennart Daléus (c): Jag vill också hänga
på Christina Axelssons fråga som Berit
Andnor tog upp och det som sades om
webbsidan. Utvecklingen i de nuvarande EU-
länderna och kanske särskilt den i de
tillkommande är beroende av vilken
tillgång man har inte bara till EU-
kommissionens och den svenska regeringens
webbsidor utan också till tekniken som
sådan. Det har uppmärksammats mycket den
senaste tiden. Göran Persson och Tony
Blair skrev i en artikel för någon månad
sedan att hela Europas folk borde ha
tillgång till den nya tekniken.
Uppenbarligen är det ojämnt fördelat.
Alla har inte tillgång till det som lite
slarvigt i dag kallas för bredband eller
fullt utnyttjande av tekniken. Hur kan
man föra den diskussionen? Hur kan EU
medverka till att undvika en obalans i
tillgängligheten?
Åke Pettersson: Jag vill ställa två
frågor. En gäller de större staternas
inflytande i det framtida EU. Dagens
ordning ger de inre länderna ett relativt
stort inflytande. Efter en utvidgning och
ett utvecklat fördrag eller en
konstitution kommer de större staterna
att ha ett större inflytande över EU.
Michel Barnier nämnde också i sin
inledning att det i processen kan bli
aktuellt att åternationalisera uppgifter.
Kan ni ge exempel på viktigare
ansvarsområden som skulle kunna bli
föremål för en åternationalisering?
Ordföranden: Det har varit mycket tal om
Internet. Sveriges riksdag är ledande på
Internetområdet. I detta samarrangemang
mellan EU-nämnden, utrikesutskottet och
EU 2004-kommittén har vi tagit fasta på
det och givit möjlighet för allmänheten
att skicka in frågor till denna
frågestund. Allmänheten har inte
möjlighet att ställa frågor här utan
Håkan Jonsson får personifiera
allmänheten och framföra de insända
frågorna.
Håkan Jonsson: Det har kommit in en mängd
frågor. En fråga har valts ut som kommer
från en gymnasiestudent som skriver ett
arbete om EU:s framtid. Jag tror att han
skulle vara intresserad av ett svar på
frågan om panelen tycker att
Nicefördraget, som innebar reformer i
röstfördelningen och införde
majoritetsbeslut på flera områden, var
ett bra fördrag. Samtidigt utökade de
stora länderna sin makt, skriver han, och
han undrar om panelen ser en fara i det.
I anslutning till den sista frågan
skriver han följande: Tony Blair har
uttalat sig om att EU borde införa en
form av säkerhetsråd där de stora
länderna har vetorätt. Vad anser ni om
det?
Sören Lekberg (s): Vi har varit positiva
i Sverige till Nicefördraget. Vi har haft
ett nära samarbete med vår regering vid
förhandlingen. Under konferensen i Nice
satt vi i telefonkontakt via EU-nämnden
med utrikesministern hela tiden. Vi kunde
följa förhandlingarna steg för steg och
kunde på det sättet kommentera och säga
ja eller nej i de olika skeendena.
Nicefördraget var viktigt eftersom det
löste maktfördelningsfrågorna. Vi hoppas
att Nicefördraget skall bli ratificerat i
samtliga medlemsstater så att det kan
genomföras. Vi tror inte att det innebär
att de stora länderna egentligen får
större inflytande. Vi tycker att det är
ganska balanserat. Sedan kan vi vara
negativa till enskildheter. I stora drag
är Nicefördraget bra. Det skulle vara
livsfarligt att nu försöka omförhandla
det. Då lägger vi upp stora stenar på
vägen mot utvidgningen av unionen.
Tony Blair har sagt att han inte har
föreslagit ett säkerhetsråd. Det har
britterna tagit bort. Det är en anka,
säger de. Självfallet får det inte
införas någon sådan typ av EU-samarbete.
Låt mig säga något om det som berördes
inledningsvis om en kompetenskatalog. Det
är naturligtvis bra om man kan göra en
sådan, men jag tror inte att det är
enkelt eftersom gränsen hela tiden är
flytande. Vi skall vara medvetna om att
det redan i dag finns hänvisningar i
fördraget till bl.a.
subsidiaritetsprincipen. Man skall alltid
ställa frågan om en åtgärd skall
genomföras på EU-nivå, om den inte i
stället skall genomföras på nationell
nivå. Oftast räcker det att det står så i
fördraget.
Jag vill gärna passa på och ställa en
fråga till kommissionär Michel Barnier om
förstärkt samarbete. Det har möjliggjorts
i Amsterdamfördraget och sedan utvecklats
något i Nicefördraget. Hittills är det
inte något land som har använt sig av
möjligheten. Man talar mycket om hur
viktigt det är från vissa länder. Vi är
lite rädda för det. Vi har visserligen
gått med på det så här långt, men det
finns en risk att det tar resurser från
det gemensamma. Om några länder vill
inrätta ett förstärkt samarbete är det
väl meningen att de själva skall betala
för det, så att inte de andra länderna
behöver bidra till det? Det är en fråga
till Michel Barnier.
Göran Lennmarker (m): Jag tänkte besvara
tre frågor. Den första gäller
Nicefördraget. Nicefördraget är absolut
nödvändigt för att det skall bli en
utvidgning. Det kunde ha gjorts bättre.
Men man får det inte alltid exakt som man
vill ha det i ett samarbete. Jag vill
upprepa att Nicefördraget är absolut
nödvändigt om vi skall kunna genomföra
den historiskt nödvändiga uppgiften att
se till att alla länder i Europa som så
önskar och som uppfyller villkoren kan få
vara med i vår union.
När det gäller frågan om ett säkerhetsråd
är det absolut fel tänkt. Om vi skall ha
en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
skall den vara gemensam. Då skall det
inte vara några länder som bestämmer.
Frankrike och Storbritannien får där göra
den största uppoffringen, på sitt sätt.
Det är de två länderna som har ett visst
inflytande i världen utöver det
gemensamma. Om vi skall ha en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik skall den
vara gemensam. Då skall man ha inflytande
i kraft av sina argument och inte i kraft
av vad man representerar.
Sedan kommer vi till frågan om stora och
små länder. Här är det viktigt att vara
noggrann. När samarbetet en gång började
var det tre stora länder och tre små. Man
införde då ett system med en mycket
kraftig överrepresentation för små
länder. De utgjorde då en mycken liten
del av det gemensamma. Av de 28 länder
som nu deltar i konventet är 7 stora och
21 små, dvs. det är mycket fler små
länder som kommer in i samarbetet. Likväl
är befolkningsfördelningen sådan att tre
fjärdedelar av EU:s medborgare i
framtiden bor i de 7 stora länderna och
enbart en fjärdedel i de 21 små.
Hela röstfördelningen är gjord så att det
ständigt finns en överrepresentation för
små länder. Två tredjedelar av konventets
ledamöter kommer från små länder och en
tredjedel från de stora länderna. Det är
nästan omvänt mot
befolkningsfördelningen.
Röstförskjutningen i Nicefördraget
innebär att de stora ländernas totala
röststyrka minskar och inte ökar, på
grund av att så många små länder kommer
in. Det blir en lägre grad av
snedfördelning, om man skall se det rent
befolkningsmässigt. Det skall man säga,
så att vi inte är orättvisa mot de stora
länderna. De har naturligtvis ett visst
legitimt skäl att säga att en medborgares
röst i Tyskland skall väga t.ex. omkring
en tusendel av en luxemburgares röst. Det
måste man respektera om man har en
demokratisk startpunkt. Jag vill varna
för att ge känslan av att de stora
ländernas inflytande ökar.
Låt mig också säga att konventet innebär
att små länder för första gången i
Europas historia är med och formulerar
historien. Alltsedan Wienkongressen,
westfaliska freden och framåt har Europas
öden avgjorts av stora länder. Små länder
har vackert fått finna sig i vad de stora
länderna har bestämt. Nu har vi en
ordning som är unik, precis som Michel
Barnier framhöll inledningsvis. Två
tredjedelarna av ledamöterna i konventet
kommer från små länder.
Michel Barnier: Jag skall göra några
kortfattade anmärkningar. Först säger jag
till Herr Daléus att tillgången till
Internet och den digitala demokratin som
Ni ger exempel på här i den svenska
riksdagen och i Ert land faktiskt bör
vara regel överallt. Det är till och med
en ny chans för demokratin, inklusive i
de länder i öst som blivit demokratiska
sedan bara några år tillbaka och som
skall förena sig med oss.
Ni pratade om Tony Blair och andra
statschefer som har uttryckt ett
engagemang för denna digitala revolution
och tillgången för alla medborgare till
Internet. Europakommissionen hade
förberett Europeiska rådets arbete i
Lissabon, och det är på basis av detta
arbete som vi har låtit antaga
initiativet e-Europe. Min kollega Erkki
Liikanen, som är ansvarig för detta
initiativ, ser till så att EU:s medel
företrädesvis tas i anspråk för att
verkställa e-Europe och i synnerhet att
alla familjer och alla medborgare har
tillgång till Internet helt konkret.
Detta betyder till exempel att budgeten
för regionalpolitiken, som jag har varit
ansvarig för, i enighet med Herr Liikanen
riktar jag in den åt detta håll, att de
krediter som vi skall ställa till
kandidatländernas förfogande, redan nu,
före anslutningen, att vi riktar in dessa
mot höghastighetssystem och tillgång till
Internet. Jag hade inte tecknat ett
program härom med någon europeisk region
om det inte i detta regionprogram hade
funnits en plan för tillgång till
informationssamhället. Det är alltså inte
bara ord och tomt prat. Det är också
mycket pengar som avsättes till denna
digitala demokrati.
Herr Pettersson ställer frågan angående
stora och små länder, såsom den
gymnasiestuderande som Ni nämnde, Herr
Jonsson. Jag håller helt och hållet med
det som Herr Lennmarker sa. Alltsedan
början av uppbyggnaden av Europa har det
aldrig funnits, låt mig påminna om det,
en konflikt mellan de stora och de små
länderna. Det har alltid funnits en
ömsesidig respekt och i det
institutionella systemet finns en
röstvikt eller närvarovikt för de mindre
länderna som är proportionellt större. Vi
är i en union av stater och folk, och man
måste sålunda bringa jämvikt i de röster
som varje stat har i förhållande till de
andra och den demokratiska
representationen av medborgarna. Det är
ett faktum att det finns 85 miljoner
tyska medborgare och 400.000 invånare i
Luxemburg.
Det som skedde i Nice, Herr Pettersson,
är att man har, på begäran av de stora
länderna, vägt om rösterna i
Ministerrådet på ett ganska rättvist
sätt, även om jag finner det för
komplicerat för min del alldeles för
komplicerat. När Ni tänker på att i det
föregående förfarandet, som ännu är
aktuellt eftersom Nice inte har
ratificerat, har Tyskland tio röster i
Ministerrådet med 86 miljoner invånare
och Luxemburg har två röster med 400.000
invånare här är beviset. De stora
länderna har i den utvidgade unionen där
det kommer att finnas många fler mindre
länder, såsom Ni sa Herr Lennmarker,
velat bevara en viss jämvikt som annars
skulle försämras i förhållande till den
ursprungliga jämvikten. Endast ett stort
land skall gå med i unionen och det är
Polen. De andra är mindre länder. Denna
jämvikt ger alltid en plats som är
proportionellt större, och jag tycker att
detta är rättvist, för de mindre
länderna.
Jag är inte heller alls för någon form av
styrning av de stora länderna. Man måste
dock i vad gäller utrikespolitik och
försvar respektera det faktum att det man
kallar för de stora länderna är de som
har en aktiv diplomati i världen och som
har ett betydande försvar. Jag känner
också till länder som Sverige, som även
de har en aktiv diplomati i världen.
Förmodligen måste man sålunda i
Ministerrådet se till att dessa länder i
vad gäller utrikespolitik och försvar
inte skall behöva underkasta sig eller
påtvingas ett beslut som de inte
godkänner och som utnyttjar deras
diplomati och deras försvarsmedel.
Jag har sålunda funnit det legitimt att
det när det gäller försvar och
utrikespolitik att det kanske finns olika
beslutssätt.
Herr Lekberg, Ni ställde frågan om
förstärkt samarbete. Det är klart att när
ett förstärkt samarbete sätts igång, är
det de som är inbegripna i arbetet som
betalar. Helt enkelt, för utnyttjandet av
de institutionella verktygen för
Europakommissionens arbete betalar alla
eftersom det förstärkta samarbetet är
till för att man skall använda de
gemensamma verktygen som alla betalar. I
gengäld är det så att detta förstärkta
samarbete sker inom den gemensamma ramen
och att alla länder inklusive de som inte
vill gå framåt skall informeras, och
befinna sig runt bordet.
Vår risk, som enligt min mening
skulle bli mycket större, är att om man
inte hade denna metod för förstärkt
samarbete, skulle inte de som vill gå
framåt prata med de andra och skulle göra
detta arbete vid sidan av Fördraget. Där
har vi en verklig risk för uppluckring av
den gemensamma andan.
Angående uppluckringen, ställde Herr
Pettersson en mycket precis fråga nyss
angående risken för åternationalisering
som jag själv nämnt tidigare. Det finns
de länder som faktiskt skulle vilja
uppluckra eller åternationalisera vissa
gemensamma åtgärder. Jag tycker att det
skulle vara ett misstag eftersom dessa
gemensamma åtgärder i allmänhet är sådana
som har gjort unionen mer sammanhängande,
mer solidarisk. Även om man måste förnya
dem jag tänker på den gemensamma
jordbrukspolitiken, som orsakar debatt i
Sverige, som är den första
gemenskapspolitiken som också var en
solidaritetspolitik och som har givit
unionen en livsmedels- och
exportkapacitet. Den bör utvecklas,
förnyas men absolut inte tagas bort.
Samma gäller kohesionspolitiken. Jag
pratade med Er om budgeten som jag är
ansvarig för. Det är en budget på 215
miljarder euro för en period på sju år.
Vi hjälper på så sätt regioner att
utvecklas, mycket fattiga regioner, att
hinna upp. Vi undviker ett Europa som har
två, tre eller fyra hastigheter.
Om man åternationaliserar denna politik,
som jag hör talas om i Tyskland eller
någon annanstans, skulle EU, mina damer
och herrar, inte vara någonting annat än
en stormarknad. På en stormarknad finns
inte någon solidaritet. Jag för min del
drömmer inte om ett Europa som bara är en
stormarknad. Jag tror att det behövs
regleringar, regler, att det behövs en
viss omfördelning, att man måste
förbehålla sig rätten att kunna
tillgodose behoven hos de mest isolerade
och fattigaste medborgarna genom
skapandet av offentliga tjänster. Allt
detta kan inte ske på en stormarknad där
man bara har fri konkurrens. Det behövs
en myndighet. Det är detta som gör att
den europeiska sociala modellen är olik
andra modeller. Kohesionspolitiken, om
man åternationaliserar den, innebär det
att var och en sköter sig själv och de
rika blir rikare och de fattiga lämnas
vid vägkanten.
Det är dessa ämnen som man diskuterar i
Konventet.
Johnny Munkhammar: Min fråga anknyter
till det som kommissionären talade om
senast, de stora systemen inom
regionalpolitik och jordbruk. I den lilla
svenska orten Gislaved läggs ett företag
som tillverkar däck ned och flyttar till
Portugal. Det viktigaste skälet till det
verkar vara att företaget får större
bidrag av EU för att flytta sin
produktion till Portugal och inte
producera i Sverige. Det visar att vi
inte har en fri marknad med konkurrens på
neutrala villkor i Europa i dag. Det
visar också att EU:s egna system sätter
den fria marknaden ur spel. De stora
systemen snedvrider och särbehandlar
olika företag. Det blir viktigare för
företagare att lära sig söka bidrag än
att försöka göra något som konsumenterna
efterfrågar.
Det vore lämpligt att, som kommissionären
sade, lägga eventuella nationella hänsyn
åt sidan och se till Europas bästa och
skapa denna stormarknad. Då kan Europa
komma i fatt USA och öka
levnadsstandarden lika snabbt som i USA.
Man måste sluta med särbehandling och
stora politiska centralstyrda system som
snedvrider konkurrensen. Min fråga är om
det inte är dags att ordentligt reformera
och avveckla subventionssystemen.
Bengt-Ola Ryttar: Jag vill lyfta fram en
aspekt som är försummad i debatten. När
man är oense om medlemskapet i EU är man
inte oense om någon detaljfråga utan om
styrelseskicket. Det är något annat. Jag
oroas över att konventet är tänkt att
spela en så stor roll för utvecklingen
eftersom jag ser stora brister i
representativiteten.
Jag oroas också av kommissionärens åsikt
att vi skall titta på i vilken riktning
vi vill att EU skall utvecklas för att
sedan bestämma vilka verktyg vi skall
använda för att nå de målen. Det är inte
ett traditionellt sätt att se på
hanteringen av konstitutionella frågor.
Traditionellt har man diskuterat fram
rimliga, goda former för beslut oavsett
vilka politiska beslut som skall fattas
inom den ramen.
Michel Barnier: Herr Ordförande, jag
beklagar att jag måste lämna Er om några
minuter för att träffa Fru Messing, som
är ansvarig för de svenska regionerna.
Men jag återkommer, om Ni önskar det.
Herr Munkhammar, Ni framställde tydligt
frågan om Continental, om risken att
stänga en fabrik i Sverige på samma gång
som man öppnar en fabrik i Portugal. Jag
tror inte att detta kommer att leda till
att Ni önskar att man avvecklade
subventionssystemet. Jag förstår de
svenska löntagarnas oro om det är bevisat
att de portugisiska statsstöden eller de
europeiska stöden till Portugal har
förorsakat stängningen av en fabrik i
Sverige. För närvarande, och jag vill
betona detta, är detta samband inte
bevisat. Min kollega Mario Monti som är
ansvarig för de statliga stöden och jag
har bett att man kontrollerar om dessa
stöd konkurrerar. De statliga stöden, det
är offentliga portugisiska pengar som
Portugal skulle kunna ge till ett
europeiskt företag som etablerar sig i
Portugal. Men jag skall kontrollera så
att de europeiska stöden, de strukturella
stöden till Portugal, inte har används på
ett sätt som strider mot bestämmelserna.
I dessa två frågor har vi förhört oss hos
portugisiska myndigheter, och vi väntar
de kommande timmarna eller dagarna att
erhålla ett exakt svar.
Föreställ Er att EU inte fanns, Herr
Munkhammar, att det inte fanns någon
Europakommission som kunde kontrollera
saker och ting, att vi befann oss i en
stor frihandelszon. Detta skulle vara
ännu värre. Ingenting skulle hindra
företagen att efter anbud och efterfrågan
och i eget intresse göra vad som helst
för att ta bort arbetstillfällen och att
låta tillverka på annat håll där det inte
finns några miljöregler, där det inte
finns några sociala regler.
Vi har skapat en stor marknad som är så
gott som civiliserad. På denna stora
marknad hjälper vi regioner som har
större svårigheter av de orsaker som jag
nyss beskrev. Vi har en myndighet som
kontrollerar att konkurrensreglerna
respekteras. Jag lovar Er att i detta
speciella fall, som i alla andra fall,
spelar Kommissionen sin roll på ett
mycket opartiskt och objektivt sätt. Det
hindrar inte att vi befinner oss i en
öppen marknadsekonomi och att det finns
företag som stänger och andra som bildas.
Men vi måste kontrollera att reglerna för
de europeiska krediterna inte är upphov
till denna affär. Det är vad vi skall
göra i detta specifika fall.
Herr Ryttar, jag vill precisera att ingen
är tvingad att ansluta sig till EU.
Länderna som kommer att förena sig med
oss, liksom de som har anslutit sig, har
gjort ett frivilligt val att gå med i EU.
De som går med godkänner reglerna.
Naturligtvis bör man deltaga i att
förbättra den allmänna styrningen. Men
det finns vissa gemensamma regler och
instruktioner som skall respekteras.
Jag är mycket förvånad över det Ni säger
om representativiteten i Konventet. Den
är i alla fall bättre än föregående metod
där ministrarna ensamma diskuterade
Europas framtid utan att prata med någon
annan och att statscheferna beslutade.
Det är så det har gått till fram till nu.
Nu har vi slutligen Ni kan följa dessa
arbeten, vi finns framför Er, Internet
fungerar, Era representanter redogör för
Er och berättar regelbundet för Er vad
som händer i alla fall gjort ett stort
framsteg för demokratin och öppenheten.
Ni pratar om representativiteten. Det
finns nationella parlamentariker. Det
finns ministrar. Det finns
europaparlamentariker. Alla dessa har en
demokratisk representativitet. De är
utsedda, de är valda av majoriteter och
de representerar ibland minoriteter. Jag
håller alltså inte med Er om Konventets
representativitet. Den är ett stort
demokratiskt framsteg.
Ni säger att det jag säger förvånar Er,
eftersom jag pratade om riktningen innan
jag pratade om verktygen. Förlåt mig om
jag upprepar mig, men jag tror att med
respekt för medborgarna måste man först
prata om riktningen, förstå vad det är
man vill göra tillsammans innan man
börjar pratar om verktygen. Det är dags
att se över de orsakspunkter som gör att
vi är tillsammans i EU. Verktygen
existerar, vi står inte med tomma händer.
Vi gör inte rent hus med det förflutna.
Vi har en mängd institutionsmekanismer
som existerar. Det gäller att förbättra
och effektivisera dessa och göra dem mer
öppna, att lägga till mer legitimitet. Vi
skall inte ta bort eller ändra på allt.
Vi skall inte göra revolution.
Däremot, med den riktning som vi tar, vad
vill vi göra tillsammans? Det finns en
debatt som är nyttig att föra. Jag
vidhåller alltså att under denna period
för Konventet, innan man studerar de
institutionella frågorna, bör vi
tillbringa några månader med att prata om
politiken och om det europeiska politiska
projektet, att motivera detta projekt,
kontrollera om den väg vi gått är riktig
och se hur man i medborgarnas intressen
tillsammans kan komma fram till bättre
svar eftersom vi är tillsammans med
dagens utmaning, i synnerhet utmaningen
beträffande säkerhet, arbetstillfällen
och underutveckling.
Tack för Er uppmärksamhet.
Ordföranden: Jag vill ta tillfället i akt
och tacka kommissionär Michel Barnier. Vi
tar dig på orden när du säger att du är
intresserad av att komma tillbaka. Vi
kommer att bjuda in dig senare i år, när
konventet har arbetat ett tag och vi kan
ha en uppföljning av denna
utskottsutfrågning. Vi är glada över att
du tog dig tid. Tack för att du har
kommit hit. Vi hoppas också att du får
ett bra möte med Ulrica Messing och våra
lokala och regionala politiker.
Vi låter nu konventsledamöterna och Berit
Andnor, ordförande i EU 2004-kommittén
göra några avslutande kommentarer. Jag
kanske kan ställa en fråga själv, till
Andnor och Lekberg som socialdemokrater.
Michel Barnier talar om det förstärkta
samarbetet och att de länder som har en
gemensam valuta skall kunna diskutera
gemensam skattepolitik. Jag undrar hur
det känns.
Göran Lennmarker (m): Frågan om
ekonomiskt samarbete kan bli en av de
punkter där det kan bränna till i
konventet. EU:s konstruktion innebär att
EU inte har beskattningsrätt. Det har
inneburit att EU inte sysslar med tunga
politiska frågor som transfereringar och
socialförsäkringar. Allt det ligger på
det nationella planet. Det har också
varit mycket bestämmande för EU:s
utveckling. Jag tror att det i allt
väsentligt skall fortsätta.
Jag menar att EU inte skall ha
beskattningsrätt. Nu finansierar vi EU
genom medlemsavgift, utgiftsområde 27 i
den svenska budgeten som vi antar här i
riksdagen. Det menar jag skall fortsätta.
Däremot förekommer harmonisering av
nationella skatter. Men det är
fortfarande skatter som länderna tar ut,
vars intäkter tillfaller länderna. Där
finns redan i dag en viss harmonisering.
Det hänger samman med den inre marknaden.
Man behöver ha en viss form av
harmonisering. Men man skall avväga det
noggrant, för det är också en fördel att
ha konkurrens skattekonkurrens och
institutionell konkurrens. Det är dock en
annan sak som inte har med detta att
göra.
Vi måste ha ett EU där det blir möjligt
att växa mycket snabbt. Många av
kandidatländerna har en oerhört låg
levnadsstandard. De behöver växa 68 %
per år under en hel generation för att
komma upp i en anständig europeisk
levnadsstandard. Det innebär att vårt
gemensamma EU måste vara så konstruerat
att det ger möjlighet till en oerhört
snabb tillväxt. Det innebär i sin tur att
vi inte kan ha ett hårt centraliserat
system utan vi måste ha ett liberalt och
öppet EU som ger den möjligheten.
Irland har visat att det går att växa
mycket kraftigt år ut och år in och
därmed komma i kapp. Den möjligheten
måste också central- och östeuropéerna
ha.
En tredje synpunkt jag skulle vilja lägga
fram gäller öppenheten i den
globaliserade delen. Det finns
protektionistiska krafter, även om de
aldrig säger att de är protektionistiska.
De har alltid ett annat argument. Det är
viktigt att man inte ser EU som ett skydd
mot globaliseringen. Europa skall vara
med fullt ut i den internationella
utvecklingen. Det är en central punkt som
kanske inte ger upphov till lika stort
bekymmer i Sverige, att avveckla tullar
och se till att vi inte har
skyddsinstinkt. Vi måste delta fullt ut.
Jag kan tänka mig att det blir en
brännpunkt under konventet.
Berit Andnor (s): Som en avslutande
kommentar vill jag bara understryka hur
viktigt det är att vi verkligen för ut
denna debatt till svenska folket. Den
parlamentariska kommitté som utgörs av EU
2004-kommittén har till uppdrag att
stimulera en bred, öppen och
förutsättningslös debatt i hela landet.
Vi drog i gång arbetet under hösten. Det
är ett mycket stort och viktigt uppdrag
som ligger framför oss alla, att se till
att denna debatt inte bara förs i
förstakammarsalen, EU-nämndens
sammanträdesrum, utrikesutskottets
sammanträdesrum och i kammaren, eller för
all del också i en del andra sammanhang.
Vi behöver få en bred debatt ute.
Avslutningsvis blev det en diskussion
mellan Barnier och Ryttar om att vi måste
diskutera vad vi vill ha EU-samarbetet
till, om vi skall nå framgång i det. Vad
är det vi vill ha EU till? Vilken typ av
politiska frågor skall vi besluta om
gemensamt? Vad klarar vi bättre på
nationell nivå? De institutionella
frågorna skall föras in utifrån den
politiska diskussionen. Den
utgångspunkten har vi haft i vårt arbete.
Det är också utifrån det som vi bygger
vår webbsida, t.ex. Jag vill verkligen
rekommendera den, eu2004.se. Den kommer
att bli ett interaktivt instrument. Det
blir omröstningar. Vi kommer att använda
den för informationsspridning och
tillhandahålla länkar till olika ställen
i Europa.
Som har sagts tidigare är det ett unikt
tillfälle. För första gången kan vi nu
gemensamt diskutera framtidsfrågorna,
inte bara i medlemsländerna utan också i
kandidatländerna på ett folkligt plan.
Det är alltså inte bara eliten utan också
svenska folket och folket i Europas
stater som kan delta. Det är en
fantastisk möjlighet som vi måste ta vara
på.
En kommitté på åtta ledamöter fixar inte
det här ensam. Det bygger helt och hållet
på att vi kan få ett engagemang kring
dessa frågor, en aktivitet ute i
Folkrörelsesverige bland alla tänkbara
organisationer och föreningar. Där har de
politiska partierna ett mycket stort
ansvar.
Vi försöker genom bidragsgivning
stimulera organisationer och föreningar.
Vi är precis klara med den första
omgången av bidrag. Vi kommer att ha en
ny omgång till hösten. Det är ett sätt.
Det kommer också att bli regionala
konferenser och alla typer av aktiviteter
som tänkas kan där vi diskuterar vad vi
vill ha EU-samarbetet till och hur vi
skall bestämma tillsammans. Jag vill
understryka att det inte räcker att sitta
här och prata om frågorna. De måste
diskuteras av svenska folket.
Sören Lekberg (s): Efter denna order till
oss i konventet vill jag understryka det
som Berit sade, att det är viktigt att
debatten kan föras brett. Upplägget med
ett konvent är unikt. Vi var lite
skeptiska från svensk sida. Det kanske
beror på att vi var egoistiska eftersom
riksdagen faktiskt har ett stort
inflytande över regeringskonferenserna, i
och med det samarbete vi har lagt upp
mellan regering och riksdag. Vi tyckte
att vi hade full kontroll och att vi inte
behövde något konvent.
Det är unikt att man har en så stor
församling med representanter från
medlemsländerna, kandidatländerna,
regeringarna, kommissionen,
Europaparlamentet och diskuterar öppet.
Konventet är totalt genomskinligt och har
en hemsida där man på svenska kan följa
alla dokument och inlägg. Det är unikt
och bör innebära att vi för en gångs
skull kan få en bred fokuserad debatt
kring frågor som normalt sett bara
experter ägnar sig åt. Jag hoppas att
debatten skall bli bred, och det vilar
ett stort ansvar på oss som är med i
konventet att ställa upp, inte bara här
utan runtom i landet, och försöka
förklara vad man diskuterar. Vi skall
naturligtvis även ta med oss idéerna till
konventet.
Ordföranden: Jag tackar för visat
intresse och hoppas att ni har fått med
er en hel del om den diskussion som pågår
om EU:s framtidsfrågor. Debatten har
egentligen bara startat, som Berit Andnor
säger. Det gäller att få ut den i
stugorna också så att arbetet får en
folklig förankring.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
_______________________________
1 COSAC, en förkortning av den franska
benämningen Conférence des organes
spécialisés dans les affaires
communautaires et européennes de lUnion
européenne, är ett fördragsfäst
samarbetsorgan mellan EU-ländernas
nationella parlaments särskilda utskott
eller nämnder för EU-frågor samt
Europaparlamentet.
2 Källor för den följande framställningen
om terminologi är främst:
Bogdanor, Vernon, The Blackwell
Encyclopaedia of Political Science,
Blackwell Publishers, Oxford, 1991.
Bealey, Frank, The Blackwell Dictionary
of Political Science, Blackwell
Publishers, Oxford, 2000.
Kjell Goldman, Mogens N. Pedersen och
Öyvind Österud, (red.),
Statsvetenskapligt Lexikon,
Universitetsförlaget, Stockholm, 1997.
Lipset, Seymor Martin, The encyclopedia
of democracy, Routledge, London, 1995.
Nationalencyklopedin.
3 Demokrati och makt i Sverige (SOU
1990:44).
4 Magnus JerneckJanerik Gidlund, Komplex
flernivådemokrati, Kristianstad 2001.
5 Parisfördraget ingicks på en på förhand
begränsad tid om 50 år, räknat från
ikraftträdandet den 23 juli 1952, och
upphör därför med automatik att gälla den
23 juli 2002.
6 Prop. 1994/95:19 Sverige medlemskap i
Europeiska unionen, del 4, bilaga 13 s.
47.
7 Det är inte första gången denna idé
presenteras av franska parlamentariker,
men genom konventets öppna arbetsmetod
finns inlägg av denna karaktär nu samlade
i dokumentform och kan lätt uppsökas,
jämföras och hänvisas till.
8 Art. 3.6; EGT L 149, 23.6.2000, s. 21.
9 COSAC, en förkortning av den franska
benämningen Conférence des organes
spécialisés dans les affaires
communautaires et européennes de lUnion
européenne, är ett fördragsfäst
samarbetsorgan mellan de nationella
parlamentens särskilda utskott eller
nämnder för EU-frågor samt
Europaparlamentet.
10 Dok. CONV/02 samt COR 2.