Sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande
2001/02:KUU1

Nicefördraget


Sammanfattning

Det sammansatta konstitutions- och  utrikesutskottet
behandlar i detta betänkande regeringens proposition
2001/02:8  Nicefördraget samt vissa frågor  som  har
att  göra med  unionens  förberedelser  inför  nästa
regeringskonferens.  Därutöver behandlar utskottet i
betänkandet vissa motioner  väckta  med anledning av
propositionen och ett antal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden.

Propositionen om Nicefördraget tar  upp resultatet
av en fördragsöversyn som unionens medlemsländer har
genomfört inom ramen för den regeringskonferens  som
ägde  rum  under  år  2001.  Regeringen föreslår att
riksdagen  skall  godkänna Nicefördraget  och  vissa
ändringar  i  lagen  (1994:1500)  med  anledning  av
Sverige medlemskap i EU.
I    betänkandet    framhåller    utskottet    att
Nicefördraget innebär ett väsentligt framsteg för de
av  Sverige  starkt  prioriterade   strävandena  att
genomföra en utvidgning av EU. Vidare vill utskottet
betona att det är en fördel för utvidgningsprocessen
att  de  grundläggande  maktfrågorna  har   fått  en
lösning som möjliggör att en första grupp nya länder
blir medlemmar i EU.
Enligt utskottets mening betyder utvidgningen, och
processen    fram    till    denna,    liksom    det
integrationsarbete  som  sker  med  andra  länder  i
Europas     närhet     genom    partnerskaps-    och
associationsavtal,  att  en   grund  skapas  för  en
varaktig samarbets- och fredsordning  i  Europa  och
dess    närområde.   Utskottet   vill   betona   att
utvidgningen  innebär  unika  möjligheter att stärka
fred och stabilitet, frihet och  demokrati,  välfärd
och  sysselsättning  på  den europeiska kontinenten.
Redan   förberedelserna   i   kandidatländerna   för
medlemskap     har     en    mycket    betydelsefull
säkerhetspolitisk effekt. Särskilt viktigt att lyfta
fram    är,    enligt   utskottets    mening,    den
säkerhetspolitiska   betydelsen   av  samverkan  och
integration.    Medvetenheten    om   integrationens
betydelse  för  säkerheten  utgör även  grunden  för
utvidgningen av medlemskretsen liksom för att bredda
och fördjupa det europeiska samarbetet.
Ett  godkännande  av  Nicefördraget   innebär  att
beslutanderätt    överlåts    till   EG.   Utskottet
konstaterar i betänkandet att det  sker  i  enlighet
med bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen.
Samtidigt  konstaterar  utskottet  att  samarbetet
inte  ändrar  karaktär  på  grund  av Nicefördraget.
Samarbetet  förblir  i  grunden mellanstatligt.  Det
överstatliga  EG-samarbetet  i  den  första  pelaren
vilar  på  de i mellanstatlig  ordning  överenskomna
fördragen. Vidare  konstateras i betänkandet att det
ej sker någon överföring  av beslutanderätt till EU.
Utskottet  framhåller  att de  förändringar  som  nu
genomförs  inte  förändrar  samarbetets  karaktär  i
förhållande till vad  som  gällde  när  Sverige blev
medlem  i  EU  1995.  Därför  avvisar  utskottet   i
betänkandet   motioner   om   att   godkännandet  av
Nicefördraget skall underställas en folkomröstning.
Utskottet ser sammanfattningsvis goda skäl för att
tillstyrka  regeringens  förslag  om godkännande  av
Nicefördraget   och   ändring   i   anslutningslagen
1994:1500.  Båda  besluten  skall  av  riksdagen   i
enlighet  med 10 kap. regeringsformen fattas med tre
fjärdedels majoritet av de röstande.
Fortlöpande   information   till  och  samråd  med
riksdagen  har  ägt  rum både under  förberedelserna
inför  konferensen  och   under   den   period   som
konferensen   pågick.   Därutöver  har  ett  flertal
debatter i EU-frågor ägt rum.

Utskottet behandlar i betänkandet  också motioner om
förberedelserna inför nästa regeringskonferens.

Riksdagen  underströk  vid  sin  behandling  under
våren  2001 av denna fråga betydelsen  av  en  stark
ställning  för  de  nationella parlamenten i arbetet
inför nästa regeringskonferens.  Utskottet  anser  i
linje  med  vad  riksdagen ansåg då, att ett konvent
som  i  huvudsak  är   baserat   på   de  nationella
parlamenten,  och där dessa är brett representerade,
bör kunna lämna  värdefulla  bidrag  i arbetet inför
det nya fördraget. Konventets arbetsmetoder  bör  ge
företrädarna  för  de nationella parlamenten utrymme
också  för deras ordinarie  parlamentariska  uppdrag
och för  samråd  med  andra  grupper i de frågor som
diskuteras i konventet. Utskottet  anser  vidare,  i
likhet  med  vad riksdagen framhöll i våras, att ett
eget  kvalificerat   och  i  förhållande  till  EU:s
institutioner självständigt   sekretariat  måste stå
till  konventets  förfogande.  Vidare  kan särskilda
sekretariatsresurser    behöva    sättas   av   inom
konventets   ram   för  de  nationella  parlamentens
räkning.  Dagordningen   för  konventet  måste  inte
nödvändigtvis begränsas till  de  frågor som nämns i
Niceförklaringen. Arbetet i konventet bör mynna ut i
ett  brett  underlag som ger olika lösningar  på  de
problem som regeringskonferensen sedan kommer att ha
att arbeta med.
Regeringen bör enligt utskottets uppfattning verka
för en utformning  av konventet enligt vad utskottet
anfört, och utskottet  föreslår  att  riksdagen  ger
regeringen detta till känna.

De  motioner som behandlas i föreliggande betänkande
avstyrks eller besvaras. Reservationer och särskilda
yttranden  har  på  enskilda  avsnitt  i betänkandet
lämnats av Vänsterpartiet och Miljöpartiet  de gröna
och av Folkpartiet.

[Vänsterpartiet och Miljöpartiet har reserverat  sig
mot   ett   godkännande   av   fördraget.  Särskilda
yttranden  på  enskilda  avsnitt i  betänkandet  har
lämnats   av   Vänsterpartiet,    Folkpartiet    och
Miljöpartiet.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Irland och ratifikationsprocessen

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K369
yrkande 1 och 2001/02:
K427 yrkande 2.

2. Eventuell folkomröstning om
Nicefördraget

Riksdagen   avslår    motionerna   2001/02:K428
yrkande 3 och 2000/01:
K366.

3. Folkomröstning vid nya EUfördrag

Riksdagen avslår motion 2001/02:K428 yrkande 2.

4.   Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K2 yrkande 1,
2001/02:K4, 2001/02:K5 samt  2001/02:K428 yrkande
1.
Reservation  (v, mp)
5. Lag om ändring i lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till EU
Riksdagen   bifaller   proposition    2001/02:8
yrkande 1.

6. Godkännande av Nicefördraget om ändring
av Fördraget om Europeiska unionen,
fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna och vissa akter som hör samman
med dem samt de protokoll som har
förtecknats i slutakten till fördraget

Riksdagen    bifaller   proposition   2001/02:8
yrkande 2.

7. Inför nästa regeringskonferens

Riksdagen ger  som  sin  mening regeringen till
känna vad utskottet anfört och  förklarar  därmed
motionerna 2001/02:K426 yrkande 11, 2001/02:
K427   yrkande   6,   2001/02:U301 yrkande  17,
2001/02:U302 yrkande 20 och 2001/02:U303  yrkande
17 i denna del besvarade.

8. Alleuropeiskt konvent

Riksdagen avslår motion 2001/02:K428 yrkande 8.

9. Svensk debatt

Riksdagen  avslår   motion  2001/02:U302 yrkande
18.

Stockholm den 22 november 2001

På sammansatta konstitutions- och  utrikesutskottets
vägnar


Per Unckel

Följande  ledamöter har deltagit i  beslutet:  Per
Unckel (m), Sören  Lekberg (s), Göran Magnusson (s),
Göran Lennmarker (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt
(s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Berndt
Ekholm  (s), Nils Fredrik  Aurelius  (m),  Pär  Axel
Sahlberg  (s), Birgitta Ahlqvist (s), Lars Ohly (v),
Lars Tobisson  (m),  Marianne  Samuelsson  (mp), Åsa
Torstensson (c), Karl-Göran Biörsmark (fp) och Inger
Strömbom (kd).
2 Redogörelse för ärendet


2.1 Ärendet och dess beredning

Ett  av huvudsyftena med den regeringskonferens  som
ledde  till Amsterdamfördraget var att effektivisera
arbetet   i   institutionerna   inför  den  kommande
utvidgningen   av   EU.   Genom   Amsterdamfördraget
uppnåddes  flera  viktiga  resultat vad  gäller  att
effektivisera   arbetet  i  institutionerna,   bl.a.
infördes förenklade  beslutsprocedurer  och ett ökat
inflytande för Europaparlamentet.

Inom  det  institutionella  området, särskilt  vad
gäller   röstreglerna  i  rådet  och   kommissionens
sammansättning,   visade  det  sig  emellertid  inte
möjligt att nå en av alla parter accepterad lösning.
Resultatet  i denna  del  blev  i  stället  att  ett
protokoll om  institutionerna  inför  en  utvidgning
antogs  av  regeringskonferensen  (protokoll D.11  i
Amsterdamfördraget).  Innebörden av  protokollet  är
att en ny regeringskonferens skulle sammankallas vid
en  senare  tidpunkt  för  att  lösa  de  utestående
institutionella frågorna  inför  ett  första  steg i
utvidgningen.
I enlighet med protokoll D.11 i Amsterdamfördraget
sammankallades  en  ny regeringskonferens i februari
år 2000. Slutförhandling  ägde  rum  inom  ramen för
Europeiska rådets möte i Nice i december år 2000.

De  frågor  som förhandlades av regeringskonferensen
har varit föremål  för riksdagens behandling vid ett
flertal  olika  tillfällen   och   i  en  rad  olika
betänkanden.   Regeringen   redogjorde   för    sina
överväganden  vad gäller de institutionella frågorna
i regeringskonferenserna  redan i sin skrivelse till
riksdagen 1995/96:30 EU:s regeringskonferens 1996. I
skrivelsen     lämnades    en    redogörelse     för
förberedelsearbetet  inför  regeringskonferensen och
för  vissa  principiella  ställningstaganden   i  de
frågor  som  konferensen  kunde  komma att behandla,
däribland  de  institutionella frågorna.  Regeringen
har  vidare i skrivelse  1996/97:80  Verksamheten  i
Europeiska   unionen   under   1996   redogjort  för
förhandlingsläget i regeringskonferensen  såsom  det
tedde   sig   vid   årsskiftet   1996/97.   De  båda
skrivelserna, inklusive de institutionella frågorna,
har utförligt behandlats i betänkandena 1995/96:UU13
och  1996/97:UU13,  vilka riksdagen sedermera ställt
sig bakom (rskr. 1995/96:199 och rskr. 1996/97:269).
Vidare redogjorde regeringen  för vilka förändringar
inom   det   institutionella   området   och   andra
förändringar som föranleddes av Amsterdamfördraget i
proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget. Riksdagen
behandlade  regeringens  proposition   i  betänkande
1997/98:UU13. Detta betänkande, liksom de  tidigare,
behandlade de institutionella frågorna.

Som   framgått   av   denna   redogörelse  har  de
institutionella    frågorna   varit   föremål    för
behandling av riksdagen  vid ett flertal tillfällen,
och  regeringen  har  därvid   haft   tillfälle  att
presentera    sina    överväganden   kring   svenska
förhandlingspositioner.  Därför  fann  riksdagen att
det ej var nödvändigt att regeringen skulle  inkomma
till   riksdagen  med  en  ny  skrivelse  inför  den
regeringskonferens  som sammankallades i februari år
2000    för    att   företrädesvis    behandla    de
institutionella  frågorna.  Däremot  ansåg riksdagen
att  behov  förelåg för en löpande information  till
riksdagen och  att  samråd  skulle  äga  rum  mellan
regering   och   riksdag   både   inför   och  under
regeringskonferensen.
Regeringen framhåller i propositionen att  löpande
samråd  ägde rum med riksdagen inför och under  hela
regeringskonferensen   samt   att  riksdagen  erhöll
skriftliga promemorior i vilka regeringen redogjorde
för de aktuella frågorna, förhandlingsförloppet samt
regeringens      positioner      i      de     olika
förhandlingsfrågorna. Föredragningar och samråd ägde
rum med konstitutionsutskottet, utrikesutskottet och
EU-nämnden,  framhåller  regeringen i propositionen.
Ansvariga  statsråd  lämnade  vidare  information  i
kammaren vid ett flertal tillfällen.
Regeringen betonar i  propositionen  att  den nära
och kontinuerliga dialogen med riksdagen bidrog till
att    regeringen    kunde   framföra   de   svenska
positionerna i förhandlingen  med  kraft  och på ett
konstruktivt sätt.
Konstitutionsutskottet  och  utrikesutskottet  har
var  för  sig  fattat  beslut  om att  upprätta  ett
sammansatt konstitutions-  och  utrikesutskott (KUU)
för att gemensamt bereda regeringens  proposition om
Nicefördraget   för   beslut   av   riksdagen.   Det
sammansatta   konstitutions-   och  utrikesutskottet
konstituerades vid ett sammanträde  den  16  oktober
2001.  Förutom  vissa  motionsyrkanden som väckts  i
anslutning till regeringens  proposition  har  såväl
konstitutionsutskottet som utrikesutskottet hänvisat
vissa motionsyrkanden från den allmänna motionstiden
för gemensam beredning av det sammansatta utskottet.
Ett  sammansatt  konstitutions- och utrikesutskott
upprättades även under  det  första  halvåret  2001.
Utskottets  syfte var att bidra till att i riksdagen
aktualisera   debatten    om    unionens    framtida
utveckling. Samtidigt behandlades ett antal motioner
från  den  allmänna motionstiden år 2000. Utskottets
beredning resulterade i betänkande 2000/01:KUU1 EU:s
framtidsfrågor.  Utskottet  upplöstes  då  riksdagen
efter debatt i kammaren den 9 maj 2001 fattat beslut
med anledning av utskottets betänkande.
Det   nu   konstituerade  utskottet  har  erhållit
föredragningar  av statssekreterare Lars Danielsson,
Statsrådsberedningen,    om   regeringens   syn   på
huvudfrågorna  i  Nicefördraget   och   om  pågående
diskussioner  inför  den förklaring som skall  avges
vid Europeiska rådets möte i Laeken om initiativ för
de    fortsatta    förberedelserna    inför    nästa
regeringskonferens.

2.2 Regeringskonferensen och
tillkomsten av Nicefördraget


I   slutskedet   av   den   regeringskonferens   som
resulterade i Unionsfördraget  i  december 1991 stod
det klart att det inte var möjligt  att  nå  ett  så
långtgående   resultat   som   vissa   medlemsstater
önskade.  Därför  kom  de  dåvarande medlemsstaterna
överens  om  att  en  ny  regeringskonferens  skulle
sammankallas år 1996 för att  undersöka  vilka delar
och  enskilda  bestämmelser  i  fördraget som  kunde
behöva revideras.

I     enlighet     med     detta    inleddes    en
regeringskonferens  vid  Europeiska  rådets  möte  i
Turin den 29 mars 1996. De politiska förhandlingarna
om ett nytt fördrag avslutades vid Europeiska rådets
möte i Amsterdam den 17 juni 1997. Det nya fördraget
-  Amsterdamfördraget  om ändring  av  Fördraget  om
Europeiska  unionen, fördragen  om  upprättandet  av
Europeiska gemenskaperna  och  vissa  akter  som hör
samman med dem - och dess slutakt undertecknades den
2 oktober 1997 i Amsterdam.
Regeringskonferensen      föregicks     av     ett
förberedelsearbete inom den s.k. reflektionsgruppen.
Gruppen  bestod  av  personliga  representanter  för
medlemsstaternas       utrikesministrar.        Även
representanter       för       kommissionen      och
Europaparlamentet   deltog   i   gruppens    arbete.
Reflektionsgruppens  förberedelsearbete  redovisades
den 5 december 1995 i en slutrapport till Europeiska
rådets  möte  i  Madrid den 15 och 16 december  1995
under spanskt ordförandeskap.  Slutrapporten kom att
få  ett  avgörande  inflytande  på dagordningen  för
regeringskonferensen.
Vid     den     officiella    startpunkten     för
regeringskonferensen  vid  Europeiska  rådets möte i
Turin lade unionens stats- och regeringschefer  fast
konferensens    huvudinriktning   på   grundval   av
reflektionsgruppens slutrapport.
Dagordningen kom  i enlighet härmed att delas in i
huvudsakligen tre delar: unionen och medborgaren, en
effektiv  och  sammanhängande   utrikespolitik  samt
institutionella frågor. Vid sidan härav diskuterades
även två andra frågor under egna dagordningspunkter,
dels  frågan  om  närmare samarbete,  s.k.  flexibel
integration,  dels  frågan   om   en  förenkling  av
fördragen.
Regeringens    förslag    om    godkännande     av
Amsterdamfördraget    förelades    riksdagen   under
riksdagsåret  1997/98. Riksdagen fattade  beslut  om
att godkänna Amsterdamfördraget  den  29  april 1998
(bet.  1997/98:UU13,  rskr.  1997/98:197)  samt  att
införliva  detta  i  svensk  rättsordning genom  ett
tillägg i anslutningslagen.
Amsterdamfördraget  trädde  i   kraft   för   alla
unionens medlemsländer den
1 maj år 1999.
Vid  Europeiska  rådets  möte  i  Köln i juni 1999
fattade  medlemsländerna  gemensamt  ett  beslut  om
förberedelser   och   tidsplan   för   en   kommande
regeringskonferens.  Denna inleddes formellt den  14
februari år 2000. Dagordningen  för  konferensen kom
att  omfatta  röstreglerna  i  rådet,  kommissionens
storlek  och  sammansättning,  antalet  ledamöter  i
Europaparlamentet  vid  en  utvidgning, en eventuell
utökad  tillämpning  av kvalificerad  majoritet  vid
beslutsfattande  i  rådet,   reformer   vad   gäller
domstolen och dess verksamhet, närmare samarbete och
villkoren   för   detta  samt  utformningen  av  den
gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Arbetet
med  en  stadga för de  grundläggande  rättigheterna
sågs    som    en     parallell     process     till
regeringskonferensen  och  slutade  med  en politisk
förklaring.
Efter  slutförhandlingar inom ramen för Europeiska
rådet kunde ordförandelandet den 11 december år 2000
konstatera   att  de  politiska  förhandlingarna  om
Nicefördraget hade avslutats.
Nicefördraget  innehåller  bestämmelser  som utgör
ändringar  i  eller tillägg till EG-fördraget,  Kol-
och     stålfördraget,      Euratomfördraget     och
Unionsfördraget.  Enligt artikel  12.1  i  fördraget
skall det godkännas av alla medlemsstater i enlighet
med  deras  konstitutionella   bestämmelser.  Enligt
regeringsformen  skall  riksdagen   godkänna   vissa
internationella   avtal.  Med  anledning  härav  har
regeringen   lagt   fram    proposition    2001/02:8
Nicefördraget   med   förslag  att  riksdagen  skall
godkänna fördraget och  anta  därmed  sammanhängande
tillägg i anslutningslagen.
Regeringen  framhåller  i  propositionen  att  det
övergripande svenska målet för  regeringskonferensen
var  att  säkerställa  en  väl  fungerande  utvidgad
union.   En   mycket   omfattande   dagordning   för
konferensen skulle kunna dra ut på tiden och medföra
en  risk för att EU:s utvidgning skulle  skjutas  på
framtiden.   Regeringen   förespråkade   därför   en
begränsad dagordning.
I  propositionen  framhåller regeringen vidare att
det var en viktig generell  svensk  utgångspunkt att
värna  de  mindre  medlemsstaternas  möjlighet  till
inflytande i EU. En prioriterad fråga  var  även att
säkerställa  Sveriges relativa inflytande i EU,  med
bibehållande och  stärkande av unionens effektivitet
och legitimitet. Förslag  som i grunden skulle ändra
den balans som i dag råder  mellan större och mindre
medlemsländer avvisades, framhåller regeringen.
Vad  gäller röstviktningen i  ministerrådet  anför
regeringen  att  en  uppgörelse  borde grundas på en
kompromiss mellan å ena sidan det  förhållandet  att
medlemsstaterna är suveräna stater och å andra sidan
medlemsstaternas   folkmängd.   Förändringen   borde
dessutom   ske   en   gång  för  alla  så  att  inte
omförhandling skulle behöva  ske  så  snart ett nytt
land  skulle  anslutas  till  unionen. Lösningen  på
frågan  om  röstviktningen borde  enligt  regeringen
också bygga på  klara  och  objektiva  kriterier och
inte  grundas  på  godtyckliga  ändringar av  dagens
fördelning.
Regeringen anför i propositionen  att det ligger i
Sveriges     intresse    att    kommissionen    även
fortsättningsvis   har  en  stark  och  självständig
ställning. Kommissionen  måste även i framtiden vara
en  drivkraft för samarbetet  i  EU  och  vaka  över
fördragens  tillämpning.  Regeringen  framhåller att
liksom    under   den   förra   regeringskonferensen
1996/1997,  vilken ledde till Amsterdamfördraget, är
den svenska positionen  att varje medlemsstat även i
fortsättningen borde ha rätt  till  att  nominera en
ledamot  av kommissionen med full rösträtt  och  ett
eget ansvarsområde.
När det gäller reformer beträffande tillämpning av
omröstningsregler    med    kvalificerad   majoritet
förespråkade regeringen att   prövning skulle ske på
grundval av en genomgång från fall till fall och där
de sakliga förutsättningarna i  varje  enskilt  fall
fick   ligga   till  grund  för  Sveriges  hållning.
Regeringen konstaterar  i  propositionen  att  detta
också    blev   den   metod   som   tillämpades.   I
regeringskonferensen   förespråkade   regeringen  en
övergång  till  beslut med kvalificerad majoritet  i
ministerrådet  i en  rad  fall  på  socialpolitikens
område, på de områden  av  den  inre  marknaden  som
alltjämt   kräver  enhällighet  samt  på  asyl-  och
migrationsområdet.

2.3 Nicefördragets och betänkandets
disposition


Nicefördraget  består  av  två  delar som innehåller
dels   materiella   ändringar   i  de  grundläggande
fördragen,  dels  övergångs-  och  slutbestämmelser.
Fördraget inleds med en kort ingress.

Den  första  delen  i  fördraget (artiklarna  1-6)
innehåller materiella ändringar i

1. Fördraget       om       Europeiska       unionen
(Unionsfördraget),
2.
   Fördraget   om   upprättandet   av   Europeiska
gemenskapen (EG-fördraget),

   Fördraget   om   upprättandet   av   Europeiska
atomenergigemenskapen (Euratomfördraget),

·  Fördraget om upprättandet  av Europeiska kol- och
stålgemenskapen   (Kol-och  stålfördraget   eller
EKSG-fördraget),

1         Protokollet   om  stadgan  för  Europeiska
centralbankssystemet     och    Europeiska
centralbanken och
2
   Protokollet    om   Europeiska   gemenskapernas
immunitet och privilegier.

Den  andra  delen  i  fördraget   (artiklarna  7-13)
innehåller övergångs- och slutbestämmelser.

Vid  regeringskonferensen  antogs fyra  protokoll.
Dessa har samma rättsliga status som de fördrag till
vilka  de  fogats.  Vid regeringskonferensen  antogs
även  24  gemensamma förklaringar  och  beaktades  3
ensidiga   förklaringar    av    en    eller   flera
medlemsstater.
Regeringskonferensens   slutakt   innehåller    en
förteckning  över  de  texter  som medlemsstaterna i
konferensen antog eller beaktade:  Nicefördraget, de
fyra    protokollen   och   samtliga   förklaringar.
Förklaringarna  har  bifogats  till  slutakten. Till
skillnad   från  fördraget  och  protokollen   utgör
slutakten  inte  en  del  av  gemenskapsrätten.  Den
rättsliga statusen av de förklaringar som har fogats
till  slutakten   bör   ses   mot   bakgrund  av  de
tolkningsbestämmelser,  vilka  finns  i   1969   års
Wienkonvention  om  traktaträtten och som kodifierar
den  allmänna folkrättens  regler  om   tolkning  av
internationella  överenskommelser. Det är emellertid
ytterst EG-domstolen  som  avgör  vilken rättsverkan
förklaringarna skall tillerkännas.
I  detta  betänkande  avses vid hänvisningar  till
artiklar i EG- och Unionsfördragen,  om  inte  annat
anges,  deras  lydelse enligt Amsterdamfördraget med
de   ändringar   och    tillägg    som   följer   av
Nicefördraget.  Vid hänvisningar i detta  betänkande
till  protokoll  och  förklaringar  i  Nicefördraget
anges den beteckning som de har fått i slutakten.

Betänkandet tar i  avsnitt 3 i ett inledande avsnitt
upp vissa övergripande  synpunkter.  Därefter följer
ett  avsnitt som behandlar folkomröstningsresultatet
i Irland  och  dess eventuella relevans för Sveriges
ratifikationsprocess.  Följande  del behandlar vissa
motioner med yrkanden om att Sveriges godkännande av
Nicefördraget skall bli föremål för  folkomröstning.
I  nästföljande  avsnitt  tar  utskottet  upp  vissa
frågor     gällande    Sveriges    godkännande    av
Nicefördraget      och      de      konstitutionella
förutsättningarna för detta beslut. Därefter  följer
ett     underkapitel     som     redovisar     olika
samarbetsområden     som     har     behandlats    i
regeringskonferensen.  I  denna  del  behandlas   de
institutionella  frågorna,  den  gemensamma utrikes-
och  säkerhetspolitiken  samt  frågan   om   närmare
samarbete.   I   ett   avslutande  underkapitel  tar
utskottet upp vissa frågor  som  är  relaterade till
den   kommande   regeringskonferensen   om  unionens
framtid.

Varje  avsnitt  inleds  med  en  redogörelse   för
huvudpunkterna  i  regeringens  proposition  och  en
sammanfattning   av   de   motionsyrkanden   som,  i
förekommande  fall,  behandlas  i  avsnittet.  Detta
följs      av     utskottets     bedömningar     och
ställningstaganden.
2001/02

KUU1



3 Utskottet


3.1 Övergripande synpunkter

Inledning

Enligt utskottets uppfattning är Europeiska unionens
viktigaste  uppgift  att  trygga  friheten,  freden,
demokratin och  välfärden  i  hela Europa. Utskottet
menar  vidare  att en utvidgad medlemskrets  och  en
fördjupad integration  är  den  bästa  vägen för att
skapa  bestående fred och för att nå en socialt  och
miljömässigt hållbar utveckling.

Regeringskonferensen     som     resulterade     i
Nicefördraget  hade  till  syfte  att  nå  fram till
lösningar   som   banar   vägen   för   en  utvidgad
medlemskrets  samt  att  effektivisera och lägga  en
fast grund för EU-samarbetet inför framtiden.
Regeringen  har  i den nu  aktuella  propositionen
lämnat    en   redogörelse    för    resultatet    i
regeringskonferensen samt för vissa konstitutionella
förutsättningar    för   Sveriges   tillträde   till
fördraget. I propositionen framhåller regeringen att
Nicefördraget innebär ett grundläggande framsteg för
de av Sverige starkt  prioriterade  strävandena  att
genomföra    en    utvidgning   av   EU   samt   att
medlemsstaternas regeringar har kommit överens om de
institutionella förändringar  som  är nödvändiga för
att  samarbetet  skall kunna fungera i  en  utvidgad
union.
Enligt       utskottets       mening       betyder
utvidgningsprocessen, liksom det inte-
grationsarbete som  sker  med andra länder i Europas
närhet  genom partnerskaps-  och  associationsavtal,
att en grund  skapas  för en varaktig samarbets- och
fredsordning i Europa och  dess  närområde. På samma
sätt som säkerhet i västra Europa  efter  det  andra
världskriget    skapades    genom    samarbete   och
integration, skall de länder som nu står  i  begrepp
att ansluta sig eller utveckla ett närmare samarbete
med EU bli en del av denna stabiliserande ordning.
Utskottet  vill  betona  att  utvidgningen innebär
unika  möjligheter att stärka fred  och  stabilitet,
frihet och  demokrati, välfärd och sysselsättning på
den europeiska  kontinenten.  Redan  förberedelserna
för  medlemskap  i  kandidatländerna har  en  mycket
betydelsefull säkerhetspolitisk  effekt då kraven på
en    institutionell   stabilitet   som   garanterar
demokrati,  rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och
respekt för skydd  av minoriteter har haft avsevärda
positiva effekter.
Särskilt  viktigt  att   lyfta   fram  är,  enligt
utskottets mening, den säkerhetspolitiska betydelsen
av  samverkan  och  integration.  Medvetenheten   om
integrationens  betydelse  för säkerheten utgör även
grunden  för utvidgningen av  medlemskretsen  liksom
för  att  bredda   och   fördjupa   det   europeiska
samarbetet.
Utskottet  instämmer  i regeringens bedömning  att
Nicefördraget innebär ett grundläggande framsteg för
att genomföra en utvidgning  av  EU.  Utskottet  ser
positivt  på  att  en institutionell grund har lagts
för en utvidgning av  medlemskretsen.  En utveckling
där framsteg på det institutionella området  ej hade
uppnåtts hade kunnat få till effekt att utvidgningen
försenades.   En  sådan  utveckling  ligger  inte  i
svenskt intresse, menar utskottet.

Riksdagens tidigare uttalanden om de
institutionella frågorna


Utskottet vill framhålla att den förhandlingsprocess
i  de  institutionella  frågorna  som  avslutas  med
Nicefördraget     inleddes     redan     vid     den
regeringskonferens  som  påbörjades  år 1996 och som
ledde  till  Amsterdamfördraget.  De i propositionen
behandlade frågorna om institutionella  förändringar
har   behandlats   av   riksdagen  vid  ett  flertal
tillfällen  och  i  en rad betänkanden  sedan  1996.
Utskottet  vill  erinra  om  att  regeringen  i  sin
skrivelse  1995/96:30   (bet.   1995/96:UU13,  rskr.
1995/96:199)  till  riksdagen  redogjorde  för  sina
utgångspunkter   vad   gäller   de   institutionella
frågorna inför den regeringskonferens som ledde till
Amsterdamfördraget där medlemsländerna dock inte kom
till en slutlig förhandlingslösning vad gäller dessa
frågor. Regeringens utgångspunkter från  1996 liksom
de  uttalanden  som riksdagen har gjort i betänkande
1995/96:UU13 och  i  en rad andra betänkanden gällde
även inför den regeringskonferens  som år 2000 ledde
till Nicefördraget.

I  sitt betänkande 1995/96:UU13 med  anledning  av
skrivelse  1995/96:30  framhöll utrikesutskottet att
utvidgningen av unionen  utgör  ett  viktigt steg på
vägen    mot    den    alleuropeiska    freds-   och
säkerhetsordning     som    Sverige    eftersträvar.
Utrikesutskottet framhöll även att
... Sverige vid konferensen skall verka för att EU
skall    utvecklas    till    en     effektiv    och
handlingskraftig organisation för samarbetet  i alla
de  frågor som är av gemensamt intresse för unionens
medlemmar   och   där   samverkan  syftar  till  att
förbättra invånarnas trygghet, välfärd och miljö.
Utrikesutskottet menade  vidare  i betänkandet att
det liksom regeringen utgick
....  från  att EU också i fortsättningen  kommer
att   utvecklas    som   en   sammanslutning   av
självständiga stater  till vilken medlemsstaterna
i vissa fall överför befogenheter för att lättare
uppnå gemensamma mål.
Utrikesutskottet      noterade       att      även
konstitutionsutskottet  i sitt yttrande 1995/96:KU5y
ansåg  att  en  sådan  hållning   var   en   lämplig
utgångspunkt  för  den  svenska  inställningen  till
arbetet  vid  regeringskonferensen.  I sitt yttrande
anförde konstitutionsutskottet bl.a. följande:
Varje   fråga   om   att   överföra   ytterligare
beslutanderätt  får  givetvis  prövas noga  i  en
situation då frågan aktualiseras. Utskottet utgår
från att rege-
ringen för Sveriges del kommer att  verka  för en
utveckling     av     EU:s     strukturer     och
beslutsmekanismer  i de delar där det är påkallat
för  att  uppnå  en  varaktig   effektivitet  och
handlingskraft.
I sitt yttrande 1996/97:KU8y till utrikesutskottet
med  anledning  av regeringens skrivelse  1996/97:80
Berättelse  om  verksamheten  i  Europeiska  unionen
under 1996 framhöll konstitutionsutskottet följande:
Den  europeiska   integrationen  var  redan  från
början  ett instrument  för  fred  och  säkerhet.
Genom  demokratiseringen   av   de  östeuropeiska
länderna har förutsättningarna ökat för att genom
samarbete  och ekonomisk integration  skapa  allt
större säkerhet i Europa. Utvidgningen av EU är i
detta  sammanhang   av   största  betydelse.  Det
framhålls också i skrivelsen  att samarbetet inom
EU  är  ett uttryck för en solidarisk  vilja  att
genom gemensamma  åtgärder på europeisk nivå dela
ansvar    och    möjligheter     i     gemensamma
angelägenheter. En fördjupning av samarbetet  kan
inom   vissa   områden   bidra   till  att  målen
förverkligas snabbare och effektivare.  Samtidigt
finns  det frågor som bäst hanteras genom  beslut
på nationell nivå.
Utskottet   kan   ställa   sig  bakom  skrivelsens
allmänna syn på EU:s utveckling.

Utrikesutskottet   noterade   i   sitt    betänkande
1996/97:UU13  med  anledning av samma skrivelse  vad
konstitutionsutskottet  anfört  och framhöll för sin
del följande.

Som  framgår  av detta betänkande  finns  det  en
samsyn mellan regeringen  och  riksdagen  om  ett
antal  reformer  som  syftar  till  att förbereda
unionen  för  utvidgningen  och föra den  närmare
medborgarna.  Det gäller även  avseende  åtgärder
som syftar till  ett effektivt och sammanhängande
samarbete i utrikes-  och säkerhetspolitiska samt
i inrikes och rättsliga frågor. Målsättningen med
reformerna av grundfördragen är att unionen skall
kunna fullgöra sina centrala  målsättningar  väl,
bana  väg för en utvidgning och förse unionen med
effektiva instrument.
Utrikesutskottet noterade vidare i sitt betänkande
1997/98:UU13    med    anledning    av   regeringens
proposition 1997/98:58 Amsterdamfördraget:
Vad  gäller det andra målet [dvs. institutionella
reformer]  är  det utskottets uppfattning att det
hade  varit  att  föredra   om  de  grundläggande
maktfrågorna    som    aktualiseras     i     ett
utvidgningsperspektiv   hade   fått  en  varaktig
lösning i Amsterdamfördraget. Detta  var  nu inte
möjligt  även om medlemsstaterna har kunnat  enas
om vissa förberedelser,  bl.a.  ett  åtagande att
vid  en  senare  tidpunkt  återigen  ta  upp   de
institutionella    frågorna    till   behandling.
Utskottet  vill  emellertid  framhålla   att   de
institutionella    reformer    som   kommer   att
genomföras när Amsterdamfördraget  träder i kraft
ligger  i  linje med vad som behöver göras  inför
utvidgningen    av   unionen   till   en   större
medlemskrets.

Det sammansatta konstitutions-  och utrikesutskottet
kan  konstatera  att de kvarvarande  frågorna  efter
Amsterdamfördraget - främst frågor av institutionell
karaktär - genom Nicefördraget  har  fått en lösning
som  möjliggör  en  utvidgning av EU. Därutöver  har
regeringskonferensen  behandlat  frågor  som  syftar
till  ökad  effektivitet i domstolen och vissa andra
institutioner   samt   frågor  som  gäller  unionens
handlingskraft.

Utskottet    menar    att   resultatet    i    den
regeringskonferens  som  utmynnade  i  Nicefördraget
ligger väl i linje med de  uttalanden  som riksdagen
tidigare    har    gjort.   Utskottet   finner   att
Nicefördraget innebär  att  framsteg  har  skett  på
många  av de områden där det finns svenska intressen
och att  förhandlingsresultatet  i  sin helhet måste
betraktas som gott samtidigt som det innebär viktiga
steg  framåt för det europeiska samarbetet  och  för
att  lägga   grunden   för  en  utvidgning  med  nya
medlemsländer.
Sverige medverkar som  EU-medlem  i den för freden
och  avspänningen  i  Europa  mycket  betydelsefulla
utvidgningen  av  EU  till att omfatta de  öst-  och
centraleuropeiska kandidatländerna  samt  Cypern och
Malta.  Efter  regeringskonferensens avslutande  har
unionen fattat ett  antal  betydelsefulla beslut för
att  ta  ytterligare  steg  i  denna   riktning.   I
slutsatserna  från Europeiska rådets möte i Göteborg
framhålls att utvidgningsprocessen är oåterkallelig.
Vidare framhålls  i  slutsatserna  att förutsatt att
framstegen  när det gäller att uppfylla  kriterierna
för medlemskap  fortsätter  i  oförminskad  takt bör
förhandlingarna kunna slutföras med en första  grupp
länder  till  slutet  av år 2002. Målet är att dessa
stater   skall   kunna   delta    i    valen    till
Europaparlamentet  år  2004 som medlemmar. Utskottet
ser  positivt  på dessa uttalanden  från  Europeiska
rådet  och  vill  understryka  att  EU  självt  EU:s
medlemsländer  och institutioner  inte  får  försena
denna tidtabell.

Information och samråd mellan regeringen och
riksdagen i de institutionella frågorna


I sitt yttrande  till utrikesutskottet med anledning
av   regeringens   skrivelse   1995/96:30   framhöll
konstitutionsutskottet  vikten  av  att  en fortsatt
förankring av konkreta ställningstaganden skulle äga
rum    både    i   EU-nämnden   och   i   utskotten.
Utrikesutskottet  framhöll i betänkande 1995/96:UU13
att    utskottet   delade    konstitutionsutskottets
uppfattning.

Mot bakgrund  av  vad  som redovisats ovan kan det
sammansatta  konstitutions-   och   utrikesutskottet
konstatera  att  fortlöpande  information  till  och
samråd  med  riksdagen har ägt rum  både  inför  och
under  regeringskonferensen.   Därutöver   har   ett
flertal riksdagsdebatter i EU-frågor ägt rum.
Med   anledning   härav  vill  utskottet  särskilt
framhålla att detta har  betytt  att  riksdagen  har
kunnat  följa  förhandlingarnas  utveckling,  även i
enskilda frågor, på ett heltäckande sätt och att det
informations- och samrådsförfarande som har ägt  rum
med konstitutions- och utrikesutskotten samt med EU-
nämnden inneburit att riksdagen inte bara har kunnat
lämna  synpunkter  utan  även  har  varit delaktig i
beslutsprocessen samt kunnat delta i utformningen av
Sveriges förhandlingsupplägg i dessa frågor.

Det offentliga samtalet och de institutionella
frågorna


Det  förtjänar  att  påpekas  att  en parlamentarisk
kommitté tillsattes inför regeringskonferensen 1996,
EU  96-kommittén  (dir.  1995:15).  Kommittén,   som
arbetade under perioden mars 1995-juli 1996, hade  i
uppdrag att utreda viktiga sakfrågor som konferensen
kunde   komma   att   behandla,  att  stimulera  den
offentliga debatten om dessa frågor och att ge såväl
förespråkare som motståndare  till  olika  EU-frågor
utrymme  att  argumentera  för  sina  uppfattningar.
Kommittén lät publicera ett tjugotal expertrapporter
samt  ett  antal informationsskrifter, däribland  en
rapport   om  de   institutionella   frågorna   (Vem
bestämmer  vad?   EU:s   interna   spelregler  inför
regeringskonferensen   1996,  SOU  1996:4).   Vidare
anordnades seminarier och  regionala möten över hela
landet. Kommittén överlämnade  i  februari 1996 sitt
betänkande  Sverige,  EU  och  framtiden,   EU   96-
kommitténs  bedömningar  inför  regeringskonferensen
(SOU 1996:19). Utskottet menar att  tillsättandet av
den parlamentariska EU 96-kommittén var  ett lovvärt
initiativ och noterar att en parlamentarisk kommitté
(Kommitté   för   debatt   om   Europeiska  unionens
utveckling    och    framtid    inför    2004    års
regeringskonferens,   dir.  2001:35)  har  tillsatts
inför   nästa   regeringskonferens,    som    enligt
Europeiska  rådets  beslut i Nice i december år 2000
skall sammankallas år 2004.


3.2 Irland och
ratifikationsprocessen


Motionerna

I motion 2001/02:K369  av  Sven  Bergström m.fl. (c)
yrkande  1  begärs  ett  tillkännagivande   om   att
riksdagen      bör      avbryta      den     svenska
ratifikationsprocessen  i  respekt  för Irlands  nej
till Nicefördraget. Motionärerna anser att fördraget
borde  ha  fallit  i och med att väljarna  i  Irland
röstade  nej  till  det   i   juni  i  år,  eftersom
fördragsförändringar   kräver   enhällighet    bland
medlemsstaterna.   Vänsterpartiet   begär  i  motion
2001/02:K427 av Gudrun Schyman m.fl.  (v)  yrkande 2
ett  tillkännagivande  om respekt för medlemsländers
beslut   vid   ratificering    av    EU:s   fördrag.
Motionärerna menar att så inte har skett  vad gäller
Irland.


Utskottets bedömning


Nicefördraget, som innebär förändringar i fördragen,
har    förhandlats    fram   inom   ramen   för   en
regeringskonferens. Regler för ändringar i fördragen
finns i Unionsfördragets  artikel  48.  Enligt denna
artikel  skall  rådets  ordförande  sammankalla   en
konferens   med   företrädare  för  medlemsstaternas
regeringar (regeringskonferens)  om  rådet enhälligt
har uttalat sig för detta. En regeringskonferens  är
således    skild    från   rådets   verksamhet   där
medlemsländerna agerar inom ramen för en av unionens
institutioner.  Överenskommelser   om   ändringar  i
fördragen    skall    ske   i   samförstånd   mellan
medlemsländerna,   dvs.  med   enhällighet.   Enligt
artikel 48 skall ändringarna  träda  i  kraft när de
ratificerats    av    samtliga    medlemsstater    i
överensstämmelse    med    deras    konstitutionella
bestämmelser.

Nicefördraget  skall, i enlighet med  ovan  nämnda
artikel  48 i Unionsfördraget  och  i  enlighet  med
artikel 12.1  i  Nicefördraget  ratificeras  av alla
medlemsstater  i enlighet med deras konstitutionella
bestämmelser. Fördraget  träder  i  kraft den första
dagen  i  den andra månaden efter den månad  då  det
sista ratifikationsinstrumentet  har  deponerats hos
Italienska republikens regering.
För att Nicefördraget skall träda i kraft  fordras
således   att  samtliga  medlemsstater  har  godkänt
fördraget     och      att      samtliga     länders
ratifikationsinstrument har deponerats.
Utskottet         kan        konstatera        att
ratifikationsprocessen  pågår  i medlemsstaterna men
att  exakta  tidpunkter  för  olika   medlemsländers
beslut  för närvarande är oklara. Utskottet  noterar
att  Danmark   och   Luxemburg   har  avslutat  sina
konstitutionella   procedurer  för  godkännande   av
fördraget.
Vidare   kan   utskottet    konstatera    att   en
folkomröstning  har  genomförts  om Nicefördraget  i
Irland  och  att  resultatet  var att  en  majoritet
motsatte sig ett irländskt godkännande av fördraget.
Utskottet  vill  i  sammanhanget   framhålla   att
ratifikationsprocessen  skall  ske  i varje land var
för  sig  och  att  olika  medlemsländer  har  olika
procedurer.  De  konstitutionella regler som  gäller
för Sverige finns i 10 kap. regeringsformen.
Till skillnad från  motionärerna  menar  utskottet
att den svenska beslutsprocessen för godkännande  av
Nicefördraget     inte     skall     påverkas     av
beslutsprocessen   i  andra  länder.  Den  måste  gå
vidare, och det är först  vid en senare tidpunkt som
det är möjligt att ta ställning  till  vad som skall
ske med resultatet i regeringskonferensen i det fall
inte   alla  medlemsländer  godkänner  det  aktuella
fördraget.  I  slutsatserna  från  Europeiska rådets
möte i Göteborg i juni år 2001 heter  det  bl.a. att
processen  för ratificering av Nicefördraget  kommer
att fortsätta  så  att  unionen  blir  i  stånd  att
välkomna  nya  medlemsstater från slutet av år 2002.
Alla medlemsstater,  även Irland, är således överens
om  att  procedurerna  för  nationella  godkännanden
skall fortsätta i de övriga medlemsländerna.
Utskottet   menar   vidare    att    Sverige   som
fördragsslutande part har en skyldighet att behandla
frågan  om godkännande, på grundval av resultatet  i
förhandlingarna  och  med  utgångspunkt i de svenska
intressen som berörs.
Sammanfattningsvis vill utskottet  betona  att det
är   av   vikt  att  riksdagen  tar  ställning  till
fördraget för Sveriges vidkommande.
Utskottet   noterar  att  Allmänna  rådet  i  sina
slutsatser från mötet den 11 juni 2001 förklarar sig
villigt  att  på  alla  sätt  hjälpa  den  irländska
regeringen att  hitta  en väg framåt. Rådet framhöll
även  ånyo  sitt  engagemang  för  utvidgningen  och
upprätthållandet     av      goda     framsteg     i
utvidgningsförhandlingarna. I samband med Europeiska
rådets   möte  i  Göteborg  den  15-16   juni   2001
bekräftades dessa slutsatser.
Med  vad  som  ovan  anförts  avstyrker  utskottet
motionerna    2001/02:K369   (c)   yrkande   1   och
2001/02:K427 (v) yrkande 2.

3.3 Eventuell folkomröstning


Motionerna

I motion 2001/02:K428  av  Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
yrkande   2   begärs   ett   tillkännagivande   till
regeringen  om att alla nya EU-fördrag  som  innebär
maktöverföring   till  EU-nivån  skall  underställas
medborgarna  i en folkomröstning.  I  samma  motion,
yrkande   3,  begärs   ett   tillkännagivande   till
regeringen  om  att Nicefördraget skall underställas
medborgarna i en folkomröstning.

Frågan  om folkomröstning  togs  också  upp  i  en
motion   från   allmänna   motionstiden   föregående
riksdagsår,  motion  2000/01:K366  av Margit Gennser
(m),  där motionären begär ett tillkännagivande  för
regeringen om att det avtal om EU:s konstitution och
EU-medborgarnas  fri-  och  rättigheter  som  skulle
antas  i  Nice  måste  göras  till  föremål  för  en
beslutande folkomröstning i Sverige.

Utskottets bedömning


De  grundläggande reglerna om folkomröstning finns i
regeringsformen.    Föreskrifter    om    rådgivande
folkomröstning  i hela riket och om förfarandet  vid
folkomröstning i  grundlagsfråga skall enligt 8 kap.
4  § regeringsformen  meddelas  genom  lag.  Närmare
bestämmelser     finns     i    folkomröstningslagen
(1979:369).

Rådgivande folkomröstningar  har  i Sverige kunnat
anordnas sedan 1922. Det har hittills  skett vid fem
tillfällen, senast 1994 om Sveriges anslutning  till
Europeiska unionen. En rådgivande folkomröstning  är
rättsligt  sett  inte  bindande  för  statsmakterna.
Inför  folkomröstningen  om medlemskap i  Europeiska
unionen  förklarade partierna  uttryckligen  att  de
avsåg att respektera folkomröstningens resultat.
Möjligheten  att anordna beslutande folkomröstning
i  ett  grundlagsärende   har  funnits  sedan  1979.
Möjligheten har hittills inte  använts. Bestämmelser
om förutsättningarna för och betydelsen  av en sådan
omröstning  finns  i  8  kap.  15 § regeringsformen.
Folkomröstning  om  vilande  grundlagsförslag  skall
anordnas  om yrkande därom framställs  av  minst  en
tiondel  av   riksdagens   ledamöter  och  minst  en
tredjedel  av  ledamöterna röstar  för  bifall  till
yrkandet. Folkomröstningen  skall  hållas  samtidigt
med val till riksdagen. Vid omröstningen får  de som
har  rösträtt  vid valet förklara huruvida de godtar
det vilande grundlagsförslaget  eller  ej. Förslaget
är  förkastat  om  de  flesta  av  dem som deltar  i
omröstningen  röstar  mot  förslaget  och   de  till
antalet  är  fler  än hälften av dem som har avgivit
godkända  röster vid  riksdagsvalet.  I  annat  fall
avgör riksdagen ärendet.

Beslut om överlåtelse  av  viss  beslutanderätt till
icke   svenska  organ  kan  enligt  10  kap.   5   §
regeringsformen  fattas  i  samma ordning som gäller
för  ändring  av  grundlag  eller   genom  beslut  i
riksdagen    med    kvalificerad   majoritet.    För
överlåtelse av beslutanderätt till EG är huvudregeln
att  beslut  fattas  med   kvalificerad   majoritet,
nämligen genom beslut varom minst tre fjärdedelar av
de  röstande förenar sig. Alternativt kan riksdagens
beslut   fattas   i   den  ordning  som  gäller  för
grundlagsändring.  Endast   i   detta   fall   -  då
riksdagens  beslut  fattas  i grundlagsordning - kan
således frågan om överlåtelse  av beslutanderätt bli
föremål   för  formellt  beslutande   folkomröstning
enligt reglerna  i  8  kap.  15  §  regeringsformen.
Utskottet kommer att behandla frågan  om  formen för
riksdagens beslut i följande avsnitt.

Utskottet  vill  framhålla  att  det  i  likhet  med
regeringen  inte  kan  finna  att samarbetet inom EU
ändrar  karaktär  på  något  avgörande   sätt  genom
Nicefördraget.    Utskottet   kan   konstatera   att
Nicefördraget inte  medför  några  i  sak omvälvande
nyheter i förhållande till den omfattande  rättsliga
reglering   som   Sverige   accepterat   genom   sin
anslutning till EU.

Utskottet vill framhålla att det står klart att de
fördragsslutande  parternas  avsikt varit att bevara
den mellanstatliga karaktären  av  andra  och tredje
pelarna.  Där  en  reglering  som ger möjlighet  att
meddela  EG-rättslig lagstiftning  ansetts  behövlig
har dessa ämnesområden lagts i den första pelaren.
Vidare vill  utskottet  betona att samarbetet även
fortsättningsvis  kommer  att   förbli   i   grunden
mellanstatligt. Det överstatliga EG-samarbetet i den
första  pelaren  vilar på de i mellanstatlig ordning
överenskomna  fördragen.   De  förändringar  som  nu
genomförs  förändrar  inte  samarbetets  karaktär  i
förhållande  till vad som gällde  när  Sverige  blev
medlem i Europeiska unionen 1995.
Utskottet  hänvisar  också  till  regeringsformens
bestämmelse om  att riksdagens beslut om överlåtelse
av beslutanderätt till EG skall fattas med minst tre
fjärdedels majoritet  av  de  röstande,  om det inte
fattas  i  den  ordning som gäller för stiftande  av
grundlag. Strängare  krav  gäller  således  för  ett
sådant  beslut  än  för de beslut riksdagen vanligen
fattar.
Utskottet   anser   sammanfattningsvis    att   en
folkomröstning om Nicefördraget i detta fall inte är
påkallad och avstyrker motionerna 2001/02:K428  (mp)
yrkande 3 och 2000/01:K366 (m).
Utskottet  avvisar även förslaget att alla nya EU-
fördrag  som innebär  maktöverföring  till  EU-nivån
skall underställas  medborgarna i en folkomröstning.
Behovet  av  en  folkomröstning   måste  avgöras  på
grundval av det materiella innehållet i det aktuella
fördraget och i vilken grad det sker  en överlåtelse
av  beslutanderätt  till  ett  överstatligt   organ.
Frågan  om  en  folkomröstning  måste därför avgöras
från fall till fall.
Utskottet  avstyrker  därmed  motion  2001/02:K428
(mp) yrkande 2.

3.4 Sveriges godkännande av
Nicefördraget, konstitutionella
förutsättningar, beslutsprocedur och
ändring i anslutningslag


Propositionen

Sveriges  tillträde  till Nicefördraget  förutsätter
att   regeringsformens   krav    för   ingående   av
internationella   överenskommelser   är   uppfyllda.
Regeringen  framhåller i propositionen  att  de  nya
bestämmelserna  i  gemenskapssamarbetet  innebär att
beslutanderätt i vissa fall överlåts till EG. Därmed
utökas befogenheten för gemenskapen (EG) att meddela
bindande föreskrifter (normgivningsmakt). Regeringen
framhåller  i propositionen att överlåtelsen  är  av
begränsad omfattning.

Regeringen   konstaterar   i   propositionen   att
bestämmelserna   i   10  kap.  5  §  regeringsformen
reglerar  frågan om överlåtelse  av  beslutanderätt.
Överlåtelse    av    beslutanderätt    innebär   att
befogenheter att fatta beslut som annars  tillkommer
svenska  organ,  t.ex.  riksdagen  eller regeringen,
överlämnas till exempelvis ett mellanstatligt organ.
Det   kan   bl.a.   vara   fråga   om  att  överlåta
befogenheten   att   ingå   internationella    avtal
(traktatmakten) eller att överlåta befogenheten  att
meddela bindande föreskrifter (normgivningsmakten).
Regeringen  konstaterar  att  10  kap.  5 § första
stycket regeringsformen gör det möjligt att överlåta
beslutanderätt,      t.ex.     traktatmakt     eller
normgivningsmakt, till  EG. Bestämmelsen pekar ut EG
och inte EU som mottagare  av  beslutanderätten. Det
är  riksdagen  som  fattar  beslut om  överlåtelsen.
Beslutet skall fattas med tre  fjärdedels  majoritet
eller  i  den  ordning  som gäller för stiftande  av
grundlag.
Av  10  kap.  2  §  andra stycket  regeringsformen
framgår  att  om  det  finns   en  särskild  ordning
föreskriven för det riksdagsbeslut  som  förutsätts,
samma  ordning  skall  iakttas  vid godkännandet  av
avtalet.  Innebär  ett  internationellt   avtal  att
beslutanderätt   överlåts  till  EG,  skall  avtalet
alltså  godkännas  av   riksdagen   med   minst  tre
fjärdedels  majoritet  av  de  röstande eller i  den
ordning som gäller för stiftande av grundlag.
Regeringen   konstaterar   i   propositionen   att
Nicefördraget   inte   medför   att   beslutanderätt
överförs till EU. Det föreligger därmed  inte hinder
att i enlighet med 10 kap. 5 § regeringsformen fatta
beslut  om att godkänna fördraget, menar regeringen.
Däremot framhåller  regeringen  att viss överlåtelse
av beslutanderätt till EG äger rum  vid  ett svenskt
tillträde  till Nicefördraget. Därmed skall  avtalet
godkännas av  riksdagen  med  minst  tre  fjärdedels
majoritet   eller  i  den  ordning  som  gäller  för
stiftande av grundlag.
Regeringen   framhåller  att  en  förutsättning  i
enlighet med 10  kap.  5  §  första  stycket för att
riksdagen  skall  kunna  besluta  om överlåtelse  av
beslutanderätt till EG är att gemenskaperna  har ett
fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i
2   kap.   regeringsformen   och  i  den  europeiska
konventionen   angående  skydd  för   de   mänskliga
rättigheterna och  de  grundläggande  friheterna.  I
detta   hänseende  strider  inte  Nicefördraget  mot
kravet  i   10   kap.  5  §  regeringsformen,  menar
regeringen.
Regeringen konkluderar  i  propositionen  att  det
inte  finns  konstitutionella hinder för att Sverige
skall   kunna  tillträda   Nicefördraget   samt   de
protokoll  som  har  förtecknats  i  slutakten  till
fördraget.
Vidare       framhåller       regeringen       att
regeringskonferensens  huvudmål  var  att  förbereda
unionen  för  utvidgningen  och att utvidgningen  av
unionens  medlemskrets har varit  en  av  de  starkt
prioriterade frågorna för Sverige.
I   propositionen   konstaterar   regeringen   att
huvudmålet  för  regeringskonferensen har uppnåtts i
och med Nicefördraget.  Medlemsstaternas  regeringar
har    kommit    överens   om   de   institutionella
förändringar som är  nödvändiga  för  att samarbetet
skall kunna fungera i en utvidgad union.  Regeringen
betonar  att Nicefördraget innebär ett grundläggande
framsteg  för  de  av  Sverige  starkt  prioriterade
strävandena att genomföra en utvidgning av EU.
Regeringen  ser  sammanfattningsvis  goda skäl för
att  Sverige  skall tillträda det nya fördraget  och
föreslår  därför  i  propositionens  yrkande  2  att
riksdagen godkänner  Nicefördraget  och  vissa akter
samt  de  protokoll  som har förtecknats i slutakten
till fördraget.
Regeringen framhåller vidare i propositionen att i
Sverige tillämpas den  statsrättsliga  principen att
ett internationellt avtal som Sverige har  tillträtt
inte  omedelbart  blir en del av den svenska rätten,
utan  att  det  på  ett   eller   annat  sätt  måste
införlivas  med  svensk  rätt för att  bli  gällande
inför svenska domstolar och  andra  myndigheter (SOU
1974:100,  s.  44). En sådan metod är inkorporering.
Inkorporeringen  innebär  att  det i en lag eller en
annan  författning  anges  att  det  internationella
avtalet eller delar av det skall  gälla  i  Sverige.
Detta  innebär  i  sin tur att avtalsbestämmelserna,
utan att omarbetas,  överförs  till  svensk rätt och
blir direkt tillämpliga som svensk författningstext.
Regeringen konstaterar att mot bakgrund  av  detta
dualistiska synsätt i Sverige på förhållandet mellan
svensk    rätt    och    traktaträtt    fastställdes
övergripande  bestämmelser  om  Sveriges  anslutning
till EU i lagen 1994:1500 med anledning av  Sveriges
anslutning   till   Europeiska   unionen,  den  s.k.
anslutningslagen. I anslutningslagen  föreskrivs i 3
§ att gemenskapernas beslut gäller här  i  landet  i
den  omfattning  och  med  den  verkan som följer av
bl.a.  de  fördrag  som  anges  i  4  §.  Regeringen
framhåller  att  överlåtelse av beslutanderätt  till
gemenskaperna således kommer till uttryck i 3 §. I 4
§ räknas de fördrag  och  andra  instrument  upp som
avses    i    3    §.    Sveriges   tillträde   till
Amsterdamfördraget  föranledde  en  ändring  i  4  §
anslutningslagen (SFS 1998:215 och SFS 1999:185).
Regeringen konstaterar att även Sveriges tillträde
till  Nicefördraget föranleder  en  ändring  i  4  §
anslutningslagen.   Paragrafen  bör  ändras  på  det
sättet att Nicefördraget  läggs till i förteckningen
i 4 §.
Regeringen   föreslår  därför   i   propositionens
yrkande 1 att riksdagen  antar  regeringens  förslag
till   lag   om  ändring  i  lagen  (1994:1500)  med
anledning  av Sveriges  anslutning  till  Europeiska
unionen. Detta  innebär att Nicefördraget införlivas
med den svenska nationella  rätten och blir gällande
här i landet med den verkan som den övriga EG-rätten
har.
Lagändringen skall träda i  kraft  vid  fördragets
ikraftträdande. Fördraget träder i kraft den  första
dagen  i  den  andra  månaden  efter  den  månad  då
samtliga  ratifikationsinstrument har deponerats hos
Italienska republikens regering.
Regeringen  framhåller att den inte nu kan förutse
när samtliga förutsättningar  för  ikraftträdande av
Nicefördraget  är uppfyllda. I propositionen  anförs
därför att det bör  ankomma på regeringen att bevaka
detta och besluta när  lagändringarna  skall träda i
kraft.

Motionerna


I motion 2001/02:K2 av Margit Gennser (m)  yrkande 1
yrkar motionären att riksdagen bör avslå regeringens
proposition  2000/01:8  om Nicefördraget. Motionären
menar   att   ett  flertal  skäl   talar   för   att
Nicefördraget ej  skall  godkännas  av riksdagen. En
första  punkt är att en majoritet uttalade  sig  mot
ett irländskt  godkännande  av det nya fördraget vid
folkomröstningen på Irland. Motionären  menar att om
ett     land    motsätter    sig    avtalet    skall
godkännandeproceduren    upphöra    i    de    andra
medlemsstaterna.   Motionären   menar   vidare   att
Nicefördraget  ej  är  nödvändigt  för att genomföra
utvidgningen samt att fördragets verkliga  syfte  är
att  ta ytterligare steg i riktning mot en europeisk
statsbildning  på EU:s grund. I motion 2001/02:K5 av
Bengt-Ola Ryttar  (s)  yrkas avslag på propositionen
som  en  följd  av  resultatet   i   den   irländska
folkomröstningen  om  Nicefördraget.  Även  i motion
2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) yrkande  1
yrkas  avslag  på propositionen. I motion 2001/02:K4
av Gudrun Schyman  m.fl.  (v)  yrkande  1 anförs att
riksdagen bör avslå regeringens förslag till ändring
i   lagen  (1994:1500)  med  anledning  av  Sveriges
anslutning   till   Europeiska   unionen,  den  s.k.
anslutningslagen. I yrkande 2 i samma  motion  yrkas
att    riksdagen    beslutar   att   inte   godkänna
Nicefördraget om ändringar i fördraget om Europeiska
unionen och i fördraget om upprättande av Europeiska
gemenskaperna.   Vänsterpartiet    menar    att   de
fördragsförändringar  som föreligger i Nicefördraget
leder   mot   en  allt  starkare   integration   med
federalistiska  förtecken,  något  som man motsätter
sig. Fördraget behandlar inte de stora  problem  som
unionen brottas med vad gäller bristande demokratisk
legitimitet   och   folklig   förankring  framhåller
motionärerna. De menar också att  det  är  svårt att
leda   i   bevis   att   Nicefördraget   underlättar
utvidgningen.


Bakgrund


Nicefördraget medför förändringar i samarbetet.  Som
regeringen  framhåller i propositionen förstärks det
överstatliga    samarbetet    på    vissa   områden,
innebärande  att  beslutanderätt  i motsvarande  mån
överlämnas till Europeiska gemenskaperna (EG). Flera
bestämmelser i Nicefördraget rör den  nya befogenhet
som  rådet  får  att  nominera och utse ledamöter  i
olika   organ   (artiklarna    2.22   och   2.23   i
Nicefördraget). Enligt nu gällande  bestämmelser  är
det  medlemsstaternas  regeringar  i samförstånd som
skall   fatta   samtliga   dessa   beslut.  De   nya
bestämmelserna förutsätter därför att beslutanderätt
överlåts  till  EG.  Genom Nicefördraget  får  rådet
genom  ett  enhälligt  beslut   upprätta   särskilda
rättsinstanser  som  knyts  till förstainstansrätten
(artikel   2.32  i  Nicefördraget).   De   särskilda
rättsinstanserna  har  till  uppgift  att  i  första
instans pröva och avgöra vissa grupper av ärenden på
särskilda områden. Rådet har, genom den nya artikeln
225a  fjärde stycket i EG-fördraget, fått befogenhet
att genom  enhälligt  beslut  utse ledamöterna av de
särskilda       rättsinstanserna.       Bestämmelsen
förutsätter,  såvitt  gäller  rådets befogenhet  att
utse    ledamöterna,   en   viss   överlåtelse    av
beslutanderätt.  Genom ändringar i Nicefördraget får
rådet   utökade   befogenheter    att   besluta   om
fördragsändringar,           s.k.          förenklat
ändringsförfarande.  Artikel  48  i  Unionsfördraget
anger den procedur som skall tillämpas vid ändringar
i de grundläggande fördragen. Enligt  artikeln skall
ändringar  ratificeras  av samtliga medlemsstater  i
enlighet  med  deras konstitutionella  bestämmelser.
Ett  förenklat ändringsförfarande  finns  emellertid
fördragsfäst  vad  gäller vissa bestämmelser som rör
domstolen - i t.ex.  artiklarna  221 fjärde stycket,
222  tredje  stycket  och  245 andra stycket  i  EG-
fördraget. Enligt dessa artiklar kan rådet enhälligt
besluta om att ändra i fördraget  och  i  domstolens
stadga. Genom ändringen i artikel 245 i EG-fördraget
ges  rådet  möjlighet  att  i större omfattning  med
enhällighet besluta om att ändra i domstolens stadga
såvitt gäller i första hand domstolens  organisation
(artikel   2.35   i   Nicefördraget).   Bestämmelsen
förutsätter att ytterligare beslutanderätt  överlåts
till  EG.  Europeiska investeringsbankens stadga  är
som  protokoll   fogad   till   EG-fördraget.  Genom
Nicefördraget införs en möjlighet till ett förenklat
ändringsförfarande  av  investeringsbankens   stadga
(artikel  2.43  i  Nicefördraget).  Enligt  den  nya
bestämmelsen,  artikel  266  tredje  stycket  i  EG-
fördraget,  kan rådet med enhällighet besluta om att
ändra  vissa  bestämmelser   i   stadgan.   Den  nya
bestämmelsen förutsätter att beslutanderätt överlåts
till  EG.  Artikel 4.2 i protokollet om utvidgningen
av  Europeiska   unionen  fastställer  kommissionens
sammansättning när  unionen  har  27  medlemsstater.
Efter  vederbörliga  ändringar  i  fördragen   skall
ledamöterna av kommissionen utses på grundval av  en
jämlik  rotation,  för  vilken rådet genom enhälligt
beslut skall fastställa närmare  föreskrifter. Genom
den nya bestämmelsen skapas en ny rättslig grund för
rådet  att  besluta om bindande föreskrifter  såvitt
gäller    kommissionens     sammansättning.    Detta
förutsätter  att  medlemsstaterna   överlåter   viss
beslutanderätt till EG.

Regeringen  konstaterar i propositionen att de nya
bestämmelserna   i  den  första  pelarens  samarbete
innebär att beslutanderätt  i  vissa  fall  överlåts
till  EG  samt  att  överlåtelsen  är  av  begränsad
omfattning.  Regeringen  yrkar  i propositionen  att
riksdagen  antar  regeringens förslag  till  lag  om
ändring i lagen (1994:100) med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen (yrkande 1).
I förarbetena till  10  kap.  5  § regeringsformen
(bet.            1993/94:KU21)            behandlade
konstitutionsutskottet vissa frågor med avseende  på
överlämnande   av  beslutanderätt  till  EG.  Enligt
konstitutionsutskottet  borde  två villkor gälla för
överlämnande  av  beslutanderätt  till  EG,  förutom
kravet på ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar
det     som     ges     i     regeringsformen    och
Europakonventionen. Konstitutionsutskottet  framhöll
i  betänkandet för det första att en överlåtelse  av
beslutsbefogenheter    inte    kan   ske   i   sådan
utsträckning  att regeringsformens  bestämmelser  om
statsskickets  grunder   upphör  att  vara  giltiga.
Riksdagens  ställning som det  främsta  statsorganet
får  inte genom  överlåtelse  av  normgivningsmakten
urholkas  i  väsentlig  grad. För det andra uttalade
konstitutionsutskottet att den angivna begränsningen
omfattar  också  andra  bestämmelser   som  bär  upp
grundläggande   principer  i  vårt  konstitutionella
system. Konstitutionsutskottet  pekade  särskilt  på
den   fria   åsiktsbildningens  betydelse  för  vårt
statsskick. Redan  i  den  inledande paragrafen i RF
slås det fast att den svenska  folkstyrelsen  bygger
på  fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt.
En förutsättning  för  att den fria åsiktsbildningen
skall   kunna   spela   denna    viktiga   roll   är
offentlighetsprincipen     och     meddelarfriheten,
påpekade  utskottet.  Också  förbudet  mot   censur,
skyddet av uppgiftslämnare, ansvarighetssystemet och
andra  viktiga  tryckfrihetsrättsliga  principer   i
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen hade enligt utskottet stor
betydelse    för    den    fria    åsiktsbildningen.
Bestämmelsen   i  10  kap.  5  §  RF  kunde   enligt
konstitutionsutskottet  inte  anses  öppna möjlighet
att  överlåta  beslutanderätt som väsentligt  rubbar
dessa principer utan samtidig ändring av grundlag.

Utskottets bedömning


Utskottet vill betona  att regeringskonferensen hade
två  huvudsakliga  mål. Det  första  målet  var  att
förbereda unionen för  en  utvidgad medlemskrets och
det andra målet var att tillförsäkra en effektiv och
handlingskraftig union även med fler medlemsländer i
unionen.  Nicefördraget  innebär  enligt  utskottets
uppfattning  klara  och  viktiga  framsteg  när  det
gäller de båda målen.

Nicefördraget  innebär också,  noterar  utskottet,
att vissa nya, men  begränsade,  beslutsbefogenheter
överlåts  till  Europeiska gemenskaperna.  Utskottet
vill emellertid framhålla att detta inte innebär att
fördraget förändrar  unionens grundläggande struktur
och karaktär. Den genom Unionsfördraget överenskomna
pelarstrukturen består och samarbetets grundläggande
mellanstatliga karaktär  förändras  ej. Samarbetet i
de    andra   och   tredje   pelarna   kommer   även
fortsättningsvis    att    förbli    mellanstatligt.
Utskottet    menar    att   EU   som   mellanstatlig
organisation ej har förändrat karaktär sedan Sverige
blev  medlem  den  1 januari  1995.  Utskottet  vill
framhålla att varje  ändring  i grundfördragen skall
godkännas av respektive medlemsland  i  enlighet med
de    konstitutionella    regler    som   gäller   i
medlemslandet. Detta understryker enligt  utskottets
mening   samarbetets   grundläggande  mellanstatliga
karaktär.
Utskottet  kan  konstatera  att  för  de  fall  en
internationell    överenskommelse     innebär    att
beslutanderätt   överlåts  till  ett  mellanstatligt
organ  är särskilda  bestämmelser  i  10  kap.  5  §
regeringsformen tillämpliga. Enligt första stycket i
denna bestämmelse  får riksdagen, genom beslut varom
minst tre fjärdedelar  av  de  röstande förenar sig,
överlåta beslutanderätt till EG  så  länge dessa har
ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar  det  som
ges   i   regeringsformen   och   i  den  europeiska
konventionen   angående   skydd  för  de   mänskliga
rättigheterna   och  de  grundläggande   friheterna.
Riksdagens beslut  kan även fattas i den ordning som
gäller för stiftande av grundlag.
I  sin beredning av  ärendet  har  utskottet  inte
funnit  att  Nicefördraget  strider  mot kravet i 10
kap. 5 § regeringsformen.

Vad  avser  de  av konstitutionsutskottet  riksdagen
(bet. 1993/94:KU21)  två  uppställda  villkoren  för
överlåtande  av beslutanderätt till EG kan utskottet
konstatera att  varken  offentlighetsprincipen eller
meddelarfriheten   enligt   tryckfrihetsförordningen
påverkas av Nicefördraget .

Ett  beslut om godkännande av  Nicefördraget  medför
således  att beslutanderätt överförs till EG i viss,
begränsad  utsträckning.  I samband med Sveriges EU-
medlemskap reglerades överlåtelsen av beslutanderätt
i  en  ny lag, lagen (1994:1500)  med  anledning  av
Sveriges   anslutning   till   Europeiska   unionen.
Ytterligare överföring av beslutanderätt förutsätter
enligt  utskottet  ett särskilt beslut av riksdagen.
Att riksdagen  godkänner  regeringens  yrkande  1 om
ändring  i  anslutningslagen  innebär  att riksdagen
godkänner att ytterligare beslutanderätt  förs  över
till EG i enlighet med Nicefördraget.

Det  är en praktisk fråga i vilken mån ytterligare
beslutskompetens  skall  överlåtas till EG, eller om
det  överstatliga inslaget  på  något  område  skall
minskas.  Detta får  avgöras från fall till fall och
beroende på  de  behov och de beslut som fastställts
för   varje  sakområde   inom   samarbetet.   Enligt
utskottets mening kan ett samarbete med överstatliga
inslag  vara  att  föredra  för att få till stånd en
effektiv lösning, t.ex. när det gäller bekämpning av
miljöföroreningar i luft och vatten. I andra fall är
mellanstatliga  lösningar  att  föredra,  t.ex.  vad
gäller samarbetet inom det straffrättsliga området.
Samtidigt   vill  utskottet  framhålla   att   den
överstatliga    delen    av    samarbetet    fordrar
självständiga  och   starka  institutioner  för  att
garantera en likvärdig  övervakning  och tillämpning
av  det gemensamma regelverket. Detta ligger  enligt
utskottets   uppfattning  inte  minst  i  de  mindre
medlemsstaternas intresse.
Utskottet vill  anföra  att de delar av samarbetet
som   blir   överstatliga   med  Nicefördraget   har
överenskommits enhälligt mellan regeringsföreträdare
för    medlemsländerna.   Anledningen    till    att
regeringarna  på  vissa områden har valt denna linje
är att man har ansett att det finns ett mervärde med
ett europeiskt samarbete inom dessa.
I  motiven  i  motion  2001/02:K4  (v)  yrkande  1
framförs   att   ändringarna    i   artikel   24   i
Unionsfördraget ger rådet möjlighet att fatta beslut
om internationella avtal med en eller  flera  stater
eller     internationella     organisationer     med
kvalificerad  majoritet.  I  motionen  refereras ett
remissyttrande  av  Justitiekanslern  med innebörden
att  den  nya artikeln 24 innebär en överlåtelse  av
regeringens   befogenhet  att  ingå  internationella
avtal, s.k. traktatmakt,  och  därmed en överlåtelse
av  beslutanderätt  till  EU.  En  följd   av   JK:s
bedömning  är, menar motionärerna, att Nicefördraget
är oförenligt med regeringsformen 10 kap. 5 § första
stycket i dess  nuvarande  lydelse,  och att Sverige
därför inte kan ratificera fördraget. Vänsterpartiet
delar  JK:s  bedömning.  Vänsterpartiet  anser,  med
tanke  på  JK:s bedömning, att ett svenskt tillträde
till det nya fördraget strider emot grundlagen.
Utskottet   menar   för   sin   del   att   den  i
Nicefördraget  överenskomna formuleringen av artikel
24   i  Unionsfördraget   inte   förutsätter   någon
överlåtelse  av  beslutanderätt.  Detta  framgår  av
punkt  5  i  artikel 24 enligt vilken ett avtal inte
skall  vara  bindande   för   en   medlemsstat  vars
företrädare  i  rådet  förklarar  att  medlemsstaten
måste  uppfylla vissa krav som följer av  dess  egna
konstitutionella  förfaranden. Utskottet noterar att
en sådan förklaring  kan avges både när beslut skall
fattas med enhällighet  och  när  beslut  fattas med
kvalificerad  majoritet.  Utskottet vill betona  att
detta innebär att, i de fall en medlemsstat avger en
förklaring  enligt punkt 5,  något  för  den  staten
folkrättsligt  bindande avtal inte kommer till stånd
förrän de konstitutionella  kraven  i  medlemsstaten
har  uppfyllts  och  utgången  av  den prövning  som
därvid görs dessutom innebär att medlemsstaten  vill
bli   bunden   av  avtalet.  Vidare  vill  utskottet
framhålla   att  skulle   utgången   av   t.ex.   en
parlamentsbehandling bli att medlemsstaten inte vill
bli  bunden  av   avtalet   uppstår   aldrig   någon
folkrättslig bundenhet. Genom att avge en förklaring
enligt  punkt  5  förfogar således varje medlemsstat
över  beslutet  om  staten   önskar  bli  bunden  av
avtalet, och detta gäller oavsett vilken beslutsform
som tillämpas i rådet.
Till detta kommer, anser utskottet,  att  unionens
medlemsstater  enligt artikel 23.2 i Unionsfördraget
kan motsätta sig  att beslut fattas med kvalificerad
majoritet under åberopande  av  viktiga och uttalade
skäl  som  rör nationell politik. Vilka  frågor  som
påkallar  att   vetorätten   utnyttjas  avgör  varje
medlemsstat suveränt. Utskottet  kan  konstatera att
situationen i princip härigenom är densamma  som  om
beslut   fortfarande   alltid   skall   fattas   med
enhällighet.
För  svenskt  vidkommande  gäller  vid ingående av
avtal   enligt   artikel   24  att  regeringsformens
bestämmelser måste iakttas fullt ut, dvs. regeringen
måste fatta beslut om att ingå  det aktuella avtalet
och,  i  de  fall  så  krävs, riksdagen  lämna  sitt
godkännande. En förklaring  enligt  punkt  5 gör det
möjligt för regeringen att uppfylla regeringsformens
krav på t.ex. riksdagsgodkännande. En förklaring gör
det   också   möjligt   att  i  varje  enskilt  fall
självständigt ta ställning  till  om  Sverige önskar
bli bundet av avtalet.
Utskottet   noterar   även   att  i  samband   med
riksdagens behandling av Am-
sterdamfördraget   (bet.   1997/98:UU13)    framhöll
konstitutionsutskottet   att  det  förhållandet  att
beslut i andra pelaren i vissa  fall  kan fattas med
kvalificerad   majoritet  -  mot  bakgrund  av   den
kvarstående  vetorätten   -   inte   påverkade   den
grundläggande     mellanstatliga    karaktären    av
samarbetet.
Till skillnad från  motionärerna  menar  utskottet
att  ändringen av artikel 24 i Unionsfördraget  inte
innebär   att   beslutanderätt   överförs  till  EU.
Artikeln strider följaktligen inte  mot  10 kap. 5 §
första stycket regeringsformen.
Utskottet konstaterar att det ej heller sker någon
överföring  av  beslutanderätt  till  EU  vad gäller
andra delar av samarbetet.
Utskottet  välkomnar de utökade möjligheterna  att
fatta  beslut med  kvalificerad  majoritet  inom  de
andra och tredje pelarna. Syftet med de förändringar
som genomförs  är,  som  utskottet ser det, inte att
omvandla samarbetet i överstatlig  riktning utan att
effektivisera   beslutsfattandet  samt   att   lägga
grunden för en väl  fungerande  union med ett utökat
antal medlemsstater. Utskottet anser  att  detta  är
eftersträvansvärt.
Möjligheterna  till  närmare  samarbete  mellan en
majoritet    medlemsstater    som    infördes    med
Amsterdamfördraget innebar att ett närmare samarbete
måste    ske    inom   ramen   för   de   befintliga
bestämmelserna i Unions- och EG-fördragen, dvs. inom
de av medlemsstaterna i fördragen fastlagda ramarna.
De grundläggande förutsättningarna för EU-samarbetet
kan endast få ny  form  genom  ändringar i fördragen
och    enligt    särskilt   fastlagda   regler    om
sammankallande av  en  regeringskonferens.  Det  kan
således   aldrig   bli   fråga   om   att  ändra  de
grundläggande  förutsättningarna  för  EU-samarbetet
genom  ett  rådsbeslut  om att upprätta ett  närmare
samarbete.
Det   går   därför   inte  heller   att   överföra
ytterligare beslutanderätt  till gemenskaperna genom
ett sådant rådsbeslut. Utskottet  menar  att en ökad
flexibilitet genom närmare samarbete mellan en grupp
medlemsländer  kan bli nödvändig för att säkerställa
att  utvidgningen   inte   omöjliggör  ett  fortsatt
fördjupat samarbete.
Sammanfattningsvis    finner     utskottet     att
överlåtelsen  av  beslutanderätt  sker inom de ramar
som  anges av regeringsformen och delar  regeringens
bedömning   att   överlåtelsen   är   av   begränsad
omfattning.   Det   sker   även   inom  ramarna  för
uttalandena i förarbetena till nuvarande  lydelse av
10  kap.  5  § första stycket regeringsformen,  dvs.
inskränker  inte  regeringsformens  bestämmelser  om
statsskickets grunder eller berör andra bestämmelser
som   bär  upp  grundläggande   principer   i   vårt
konstitutionella  system. Vidare anser utskottet att
överlåtelsen av dessa  nya beslutsbefogenheter, även
sammanvägda med vad som  redan  har  överlåtits till
EG,  sker inom de angivna ramarna. Utskottet  finner
vidare   att   det   ej  sker  någon  överföring  av
beslutanderätt till EU.  Utskottet anser således att
det  inte föreligger några  konstitutionella  hinder
mot att Sverige ansluter sig till Nicefördraget.
På grundval  av  vad utskottet ovan anfört ser det
inga hinder mot att  beslutanderätt överlåts till EG
i  de  delar  som  omfattas   av  Nicefördraget  med
tillhörande protokoll och i den ordning som i första
hand   anvisas   i  10  kap.  5  §  första   stycket
regeringsformen, dvs.  genom  beslut varom minst tre
fjärdedelar  av de röstande förenar  sig.  Utskottet
tillstyrker därför propositionens yrkan-
de  1 om lag om  ändring  i  lagen  (1994:1500)  med
anledning  av  Sveriges  anslutning  till Europeiska
unionen.
Utskottet tillstyrker även regeringens  yrkande  2
om   godkännande  av  Nicefördraget  om  ändring  av
Fördraget   om   Europeiska  unionen,  fördragen  om
upprättandet av Europeiska  gemenskaperna  och vissa
akter  som hör samman med dem samt de protokoll  som
har förtecknats  i  slutakten till fördraget. Enligt
vad som föreskrivs i  10  kap.  2  § regeringsformen
skall ett beslut om godkännande av en internationell
överenskommelse - i det fall en särskild  ordning (i
detta  fall  10 kap. 5 § RF) är föreskriven för  det
riksdagsbeslut  som  förutsätts  -  fattas  i  samma
ordning  som det beslutet. Det innebär att riksdagen
skall fatta  beslut  om godkännande av Nicefördraget
och  de  i  slutakten  till   fördraget  förtecknade
protokollen med tre fjärdedels majoritet.

Med  det  anförda  avstyrker  utskottet   motionerna
2001/02:K428 (mp) yrkande 1, 2001/02:K2 (m)  yrkande
1, 2001/02:K5 (s) och 2001/02:K4 (v) yrkandena 1 och
2 samt tillstyrker propositionens yrkanden 1 och 2.

En  nödvändig förutsättning för att ändringarna  i
anslutningslagen   skall   träda   i  kraft  är  att
ratifikationsprocessen   är   avslutad  i   samtliga
medlemsstater. Utskottet menar,  liksom  regeringen,
att   mot   nu   angivna   bakgrund  bör  dagen  för
ikraftträdande  av  ändringarna  i  anslutningslagen
inte fastställas i lagen.  I  stället bör det enligt
utskottets  uppfattning  föreskrivas  att  lagen  om
ändringar i anslutningslagen  träder i kraft den dag
regeringen bestämmer.

3.5 Andra större frågor i
Nicefördraget


Institutionerna

Propositionen

Regeringen  framhåller  i  propositionen   att   det
viktigaste resultatet av regeringskonferensen är att
den  anses  utgöra den genomgripande institutionella
översyn som krävs  innan  unionen  får  fler  än  20
medlemsstater. Regeringen anför att en mycket viktig
del    av    förhandlingsresultatet   är   det   nya
utvidgningsprotokoll och medlemsstaternas gemensamma
förklaring som rör utvidgningen av EU.

I propositionen  konstaterar  regeringen att genom
Nicefördraget  upprättas ett protokoll,  Protokollet
om utvidgningen  av  Europeiska  unionen,  det  s.k.
utvidgningsprotokollet,    vilket    innehåller   de
principer och metoder som skall tillämpas i vissa av
institutionerna    i    det   framtida   samarbetet.
Protokollet  skall fogas till  Unionsfördraget,  EG-
fördraget,  Kol-   och   stålfördraget   samt   Eur-
atomfördraget.  Av  protokollet framgår fördelningen
av    platser   i   Europaparlamentet,    den    nya
röstviktningen    i    rådet    och    kommissionens
sammansättning. Protokollet gäller emellertid endast
för  en union med 15 medlemsstater. Medlemsstaternas
förhandlingsposition    gentemot    kandidatländerna
regleras  i  en  gemensam  förklaring (20)  som  har
fogats till slutakten.
Enligt artikel 2 i utvidgningsprotokollet blir den
nya  fördelningen  av  platser  i  Europaparlamentet
gällande fr.o.m. den 1 januari  2004  och med verkan
fr.o.m.     valperioden     2004-2009.    Den    nya
röstviktningen  i  rådet  blir,  enligt  artikel  3,
tillämplig   fr.o.m.   den   1 januari    2005   och
regleringen av kommissionens sammansättning  kommer,
enligt  artikel  4,  att gälla fr.o.m. den 1 januari
2005 och med verkan fr.o.m.  den  dag  då den första
kommissionen  därefter  tillträder.  Om utvidgningen
påbörjas  före  år  2005  måste  det  i  de kommande
anslutningsfördragen tas in övergångsbestämmelser  i
enlighet med de principer som hittills har gällt för
anslutningsförhandlingar.
I den gemensamma förklaringen (20) om utvidgningen
av       Europeiska      unionen      anges      den
förhandlingsposition,  den  s.k.  gemensamma  stånd-
punkt,  som  medlemsstaterna  kommer  att  inta  vid
anslutningsförhandlingarna      med      de     tolv
kandidatländer  med  vilka  förhandlingar redan  har
inletts. Den gemensamma ståndpunkten om fördelningen
av platser i Europaparlamentet,  vägningen av röster
i rådet, sammansättningen av Ekonomiska  och sociala
kommittén     (ESK)    och    sammansättningen    av
Regionkommittén  skall  överensstämma  med  vissa  i
förklaringen  angivna  tabeller  för en union med 27
medlemsstater.  Antalet  platser i parlamentet,  ESK
och Regionkommittén för kandidatländerna  samt deras
röstetal  i  rådet  kommer  med  rättsligt  bindande
verkan att fastställas i anslutningsfördragen.

Vad  gäller  antalet  ledamöter  i Europaparlamentet
höjs taket till 732. Efter utvidgning kommer Sverige
att ha 18 ledamöter i Europaparlamentet.

Övriga  ändringar  som berör Europaparlamentet  är
att  graden  av  medbestämmande   med  ministerrådet
utökas genom att medbeslutandeförfarandet  tillämpas
i  större  utsträckning. Europaparlamentet får  även
samma   rätt   som    medlemsstaterna,   rådet   och
kommissionen att väcka  ogiltighetstalan i domstolen
vad gäller rättsakter och  samma  rätt som dessa att
inhämta   domstolens   yttrande  om  ett   tilltänkt
internationellt    avtal    är     förenligt     med
gemenskapsrätten.

En  av  de  tre huvudfrågorna i regeringskonferensen
var vägningen  av  rösterna i ministerrådet. En viss
ändring av röstviktningen  kommer  att ske. Tröskeln
för kvalificerad majoritet höjs något.  Beslut måste
stödjas  av  en  majoritet  av medlemsstaterna.  Ett
medlemsland kan kräva att de  stater  som står bakom
beslutet  också  representerar  minst 62 %  av  EU:s
samlade befolkning.

Enligt  regeringens  bedömning  har   de   svenska
förhandlingsmålen   till  stor  del  uppnåtts  genom
Nicefördragets  röstregler.  Det  viktigaste,  menar
regeringen, är att  en  lösning som öppnar vägen för
utvidgningen   har   uppnåtts.   Vidare   framhåller
regeringen  att  en rimlig  balans  har  bibehållits
mellan större och  mindre medlemsstaters inflytande,
samtidigt  som  ungefär   nuvarande  andel  av  EU:s
samlade   befolkning  och  en  majoritet   av   EU:s
medlemsstater   måste   stå  bakom  ett  beslut  med
kvalificerad majoritet. Inte  minst det sista var en
fråga   som   Sverige   drev   konsekvent,   betonar
regeringen i propositionen.
Regeringen  konstaterar  att   Sveriges   röstvikt
påverkas ganska litet av uppgörelsen. Sveriges andel
av rösterna minskar från 4,60 % till 4,22 % i ett EU
med 15 medlemsstater, och från 2,99 % till 2,90 %  i
ett  EU med 27 medlemsstater. Det är en klart mindre
minskning   än   för   flertalet  andra  mindre  och
medelstora medlemsstater, menar regeringen.
I   propositionen   konstaterar   regeringen   att
Nicefördraget har kritiserats  för  att  det  skulle
minska   EU:s   beslutsförmåga.  Enligt  regeringens
uppfattning är så  knappast  fallet.  De  allvarliga
fall  av  blockeringar  som  har inträffat i EU  har
gällt  frågor  som skall beslutas  med  enhällighet.
Genom Nicefördraget  minskar  antalet  sådana frågor
ytterligare. De nya röstreglerna gäller  frågor  som
beslutas   med   kvalificerad   majoritet.  Det  går
knappast  att hitta något exempel  på  att  det  har
uppstått ett  permanent  dödläge  i  sådana  frågor,
betonar  regeringen.  Man  förhandlar  sig i stället
fram  till  en  lösning som flertalet kan acceptera,
även om det kan ta  tid.  De olika möjligheterna att
blockera    bestämmer    snarare    medlemsstaternas
förhandlingsstyrka.
Rådet får vidare nya befogenheter  som innebär att
det  dels  får  nominera  och  utse  ledamöterna   i
kommissionen  och  i  de särskilda rättsinstanserna,
dels får besluta om vissa  fördragsändringar som rör
domstolens respektive EIB:s stadga.
Vad     gäller    kommissionens    storlek     och
sammansättning   innebär   Nicefördraget   att   den
kommission  som  tillträder efter den 1 januari 2005
skall bestå av en medborgare från varje medlemsstat.
Innebörden  av detta  beslut  är  dels  att  de  fem
största    medlemsstaterna    (Tyskland,    Spanien,
Frankrike, Italien  och  Förenade  kungariket)  inte
längre  kan  nominera  två ledamöter, dels att varje
stat som ansluter sig till  unionen  har rätt att ha
en  ledamot.  Ändringen träder i kraft först  den  1
januari 2005 och  med  verkan fr.o.m. den dag då den
första kommissionen därefter tillträder.
Medlemsstaterna  kom  även   överens  om  att  när
unionen  består  av 27 medlemsstater  skall  antalet
ledamöter  av kommissionen  vara  lägre  än  antalet
medlemsstater.    Detta    sker   när   den   första
kommissionen    tillträder    efter     den     27:e
medlemsstatens  inträde.  Rådet  skall  då enhälligt
besluta  om  antalet  ledamöter.  Ledamöterna  skall
utses  på  grundval  av  en  jämlik rotation.  Rådet
beslutar enhälligt om hur denna  skall  se  ut.  Två
principer    skall   vara   vägledande   när   rådet
fastställer kriterier  och regler för att fastställa
sammansättning   av   de   på    varandra   följande
kommissionskollegierna.
För det första skall medlemsstaterna  behandlas på
strikt lika villkor och skillnaden mellan det totala
antalet  mandatperioder  som  innehas  av medborgare
från  två  givna medlemsstater får aldrig  överstiga
ett.
För  det  andra   skall  varje  sammansättning  av
kommissionen spegla unionens samtliga medlemsstaters
demografiska  och  geografiska   spännvidd   på  ett
tillfredsställande sätt, dock med förbehåll för  den
första principen.
Kommissionens     ordförande    bestämmer    vilka
ansvarsområden varje  ledamot  skall ha och får rätt
att,   efter  kollegiets  godkännande,   utse   vice
ordförande.  Ordföranden  får  även  rätt att, efter
kollegiets godkännande, begära att en  ledamot skall
avgå.
Rådet  skall,  på stats- eller regeringschefsnivå,
nominera  den  person   som   det   vill  utse  till
kommissionens  ordförande. Rådet skall  vidare  anta
den förteckning över de övriga personer som det vill
utse  till  ledamöter  av  kommissionen.  Rådet  får
befogenhet  att   utse  ordföranden  och  de  övriga
ledamöterna  samt  att   utse   ersättare  för  dem.
Samtliga  beslut  fattas  av rådet med  kvalificerad
majoritet.
Grunden läggs för att förbereda  domstolen  för en
utvidgning   av   unionen   genom  ett  stort  antal
förändringar som syftar till  att  göra  det möjligt
att  reformera  och effektivisera domstolsstrukturen
och arbetsformerna.  Principen  om  att EG-domstolen
skall   bestå   av   en   domare   per   medlemsstat
fördragsfästs.  En  möjlighet  öppnas  att  vid  ett
senare  tillfälle  ge  EG-domstolen  behörighet  att
avgöra  tvister  som  rör  industriellt  rättsskydd,
främst tvister mellan enskilda i patentmål.
Förstainstansrättens ställning stärks genom att de
särskilda  bestämmelserna  om  den  förs  över  till
fördraget. Förstainstansrätten skall bestå  av minst
en  domare per medlemsstat. Förstainstansrätten  kan
ges behörighet att pröva nya typer av mål, bl.a. mål
om förhandsavgörande.
Särskilda  rättsinstanser för speciella grupper av
mål  får  knytas   till  förstainstansrätten.  Deras
avgöranden kan överklagas  till  förstainstansrätten
och i undantagsfall överprövas av EG-domstolen.
De  olika  stadgor  för  domstolen som  gällt  för
respektive fördrag förs samman till en stadga som nu
fogas     även     till     Unionsfördraget      och
Euratomfördraget.   Det   blir   enklare   att  göra
ändringar  i domstolens stadga och i domstolens  och
förstainstansrättens rättegångsregler.
Revisionsrätten  skall bestå av en medborgare från
varje medlemsstat och  Revisionsrätten  får rätt att
inrätta  avdelningar,  vilka  kan  besluta om  vissa
kategorier  av  rapporter  eller  yttranden   enligt
villkor  som  skall  slås  fast  i  revisionsrättens
interna arbetsordning.
I   fördraget   anges  att  antalet  ledamöter   i
Ekonomiska  och sociala  kommittén  (ESK)  inte  får
överstiga  350,   inte  heller  efter  utvidgningen.
Sverige kommer, liksom  i dag, att ha 12 ledamöter i
kommittén.
Kommittén   skall  även  i   fortsättningen   vara
sammansatt av företrädare för olika grupper inom det
ekonomiska och  sociala  livet  och  till  listan  i
fördraget  med  de  särskilt angivna grupperna läggs
kategorin konsumenter.

I   fördraget   anges  att   antalet   ledamöter   i
Regionkommittén inte  får överstiga 350, inte heller
efter utvidgningen. Sverige  kommer,  liksom  i dag,
att ha 12 ledamöter i kommittén.

När det lokala eller regionala politiska uppdraget
för    en    ledamot   upphör   skall   mandatet   i
Regionkommittén automatiskt upphöra.
Rådet  får, på  stats-  eller  regeringschefsnivå,
genom  ett   enhälligt  beslut  ändra  reglerna  för
röstförfarandet   i   ECB-rådet.  Ändringarna  skall
godkännas av medlemsstaterna  i  enlighet  med deras
konstitutionella bestämmelser.
Rådet  kan genom ett enhälligt beslut ändra  vissa
bestämmelser  i Europeiska investeringsbankens (EIB)
stadga som rör bankens ledningsstruktur.
Av en gemensam förklaring (22) framgår att fr.o.m.
år 2002 skall ett  av  Europeiska rådets möten under
varje ordförandeskap hållas  i  Bryssel. När unionen
har  18  medlemmar skall samtliga Europeiska  rådets
möten hållas i Bryssel.
För att även efter en utvidgning av unionen bevara
effektiviteten   i   rådets   beslutsordning  ändras
omröstningsreglerna   i  rådet  och   beslut   genom
kvalificerad majoritet införs i ett flertal fall.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken


Propositionen

Regeringen  framhåller  i  propositionen  att  några
medlemsstater under regeringskonferensen  lade  fram
ett gemensamt förslag om att hänvisningarna till VEU
i  fördraget  borde  utgå  eftersom  de  hade blivit
förlegade  genom  de  beslut som hade fattats  sedan
toppmötet i Helsingfors  i  december år 1999. Vidare
framfördes  förslag  om  en  precisering  av  KUSP:s
(Kommittén  för utrikes- och säkerhetspolitik)  roll
vid krishanteringsinsatser.

I   propositionen   konstaterar   regeringen   att
medlemsstaterna  i  Nice beslutade att anta delar av
det  presenterade förslaget.  Förhandlingsresultatet
innebär  dels  att  hänvisningarna till VEU (artikel
17.1 andra stycket och 17.3 första, andra och tredje
styckena   i   Unionsfördraget,    artikel   1.2   i
Nicefördraget) stryks, dels att det  i  artikel 25 i
Unionsfördraget  införs  bestämmelser som preciserar
KUSP:s roll (artikel 1.5 i Nicefördraget). KUSP, som
fördragsfästs genom Nicefördraget  och  i  fördraget
ersätter  POCO,  skall  övervaka den internationella
situationen på de områden  som  omfattas av GUSP och
avge yttrande till rådet. KUSP skall  också övervaka
genomförandet  av den beslutade politiken,  men  den
uppgiften får inte  påverka  ordförandelandets eller
kommissionens  befogenheter. De  nya  bestämmelserna
innebär vidare att KUSP på rådets ansvar skall utöva
politisk  kontroll   och   strategisk   ledning   av
krishanteringsinsatser.  Därvid  kan  rådet,  för en
krishanteringsinsats  som  har  beslutats  av rådet,
bemyndiga  KUSP  att  fatta  lämpliga beslut om  den
politiska  kontrollen och den strategiska  ledningen
av insatsen.
I  en  gemensam   förklaring   (1)  om  ESDP  (den
gemensamma    säkerhets-    och   försvarspolitiken)
bekräftar medlemsstaterna att  det  är  unionens mål
att politiken på området för ESDP snabbt  skall  bli
operativ  och  att ett beslut i det avseendet kommer
att  fattas senast  vid  Europeiska  rådets  möte  i
Laeken  (Bryssel) år 2001. Förklaringen markerar att
EU kan bli  operativt  på krishanteringsområdet utan
att Nicefördraget först måste ha trätt i kraft.
Regeringen framhåller  vidare  att  genom  det nya
fördraget ges en möjlighet till närmare samarbete  i
den   andra   pelaren.  Minst  8  medlemsstater  kan
upprätta ett närmare  samarbete sinsemellan om detta
faller inom unionens behörighet  och syftar till att
främja unionens mål. Det närmare samarbetet får inte
avse  frågor som har militära eller  försvarsmässiga
konsekvenser. Det kan endast avse genomförande av en
gemensam åtgärd eller en gemensam ståndpunkt. Rådets
beslut  om att upprätta ett närmare samarbete fattas
med  kvalificerad   majoritet.  En  medlemsstat  kan
emellertid genom s.k.  nationellt  veto blockera ett
sådant beslut.
Rådet kan på GUSP-området, med stöd  av artikel 24
i Unionsfördraget, ingå internationella avtal med en
stat   eller   en  internationell  organisation.   I
propositionen  konstaterar   regeringen   att  efter
ändringen  genom  Nicefördraget  skall rådet besluta
enhälligt när avtalet avser en fråga där enhällighet
krävs för att fatta interna beslut.  När  ett sådant
avtal  syftar till att genomföra en gemensam  åtgärd
eller en  gemensam  ståndpunkt  i  den andra pelaren
skall rådet emellertid fatta beslut med kvalificerad
majoritet.  Beslutet  skall  fattas  i enlighet  med
artikel 23.2 i Unionsfördraget, dvs. en  medlemsstat
kan  lägga  in  ett s.k. nationellt veto. Ett  avtal
skall inte vara bindande  för  en  medlemsstat som i
rådet förklarar att staten måste uppfylla vissa krav
som    följer    av   dess   egna   konstitutionella
förfaranden.
Rådet har genom  artikel  18.5  i  Unionsfördraget
möjlighet  att  utse  en  särskild representant  med
mandat  för en särskild politisk  fråga.  Regeringen
konstaterar  att  genom  det nya fördraget kan detta
ske genom beslut med kvalificerad majoritet.

Närmare samarbete


Propositionen

Regeringen    konstaterar   i   propositionen    att
möjligheten att  inleda  närmare  samarbete  sågs av
flera  medlemsstater som en viktig symbolfråga.  Hos
vissa medlemsstater  har  funnits  en rädsla för att
utvidgningen  skulle  kunna  leda till  att  unionen
handlingsförlamas. Flera medlemsstater  ansåg därför
att  det  var viktigt att stärka möjligheterna  till
fördjupning, samtidigt som utvidgningen förbereds.

I propositionen  framhålls att redan på ett tidigt
stadium fanns en relativt  bred  enighet  om att det
var  rimligt  att  se  över  vissa  bestämmelser  om
närmare  samarbete  såvitt  gällde  den  första  och
tredje pelaren. De frågor det gällde var dels frågan
om  det  lägsta antal medlemsstater som skall  kunna
bedriva närmare  samarbete  inom  EU:s  ramar,  dels
frågan  om  vetomöjligheten,  dvs.  möjligheten  som
fördragen  ger  en medlemsstat att begära att frågan
om att inleda ett  närmare samarbete skall avgöras i
ministerrådet eller  Europeiska  rådet med enhälligt
beslut.  När  det  gällde  frågan om att  införa  en
möjlighet till närmare samarbete i den andra pelaren
visade  det  sig  finnas olika  uppfattningar  bland
medlemsstaterna. Ett  antal  medlemsstater  framhöll
utrikes-  och säkerhetspolitiken som ett område  som
särskilt lämpade  sig  för flexibla lösningar. Andra
medlemsstater,  däribland   Sverige,   påpekade  det
olämpliga  i att frångå principen om enhällighet  på
det utrikespolitiska  området.  Särskilt  frågor som
rörde   den  militära  krishanteringen  diskuterades
grundligt,  och  det fanns olika uppfattningar bland
medlemsstaterna huruvida  detta  område  lämpade sig
för närmare samarbete.
Regeringen    framhåller   i   propositionen   att
förhandlingarna  ledde  till  att  de  bakomliggande
kriterierna,   som   är    avsedda   att   garantera
sammanhållningen  i  unionens   agerande,   även   i
fortsättningen är strikt reglerade - något som också
varit  en förutsättning för regeringens deltagande i
diskussionen om att ändra det övriga regelverket.
Såvitt   gäller  den  första  pelaren  (artiklarna
1.11-1.14  och  2.1  i  Nicefördraget)  kan  även  i
fortsättningen ett närmare samarbete bara inledas på
grundval av  ett  förslag från kommissionen. Minst 8
medlemsstater måste  delta i det närmare samarbetet.
Ett  beslut  om  att inleda  ett  närmare  samarbete
fattas,  som hittills,  av  rådet  med  kvalificerad
majoritet.  En medlemsstat kan emellertid begära att
frågan om att  inleda  närmare  samarbete  hänskjuts
till Europeiska rådet. Ändringen genom Nicefördraget
innebär   emellertid  inte,  menar  regeringen,  att
Europeiska   rådet   efter   det   att   frågan  har
hänskjutits  dit måste fatta något formellt  beslut.
Det  räcker  att   frågan   har   hänskjutits   till
Europeiska  rådet  för att ministerrådet skall kunna
fatta beslut om att upprätta det närmare samarbetet.
Vad gäller den andra pelaren (artiklarna 1.11-1.14
och 1.6 i Nicefördraget)  enades  medlemsstaterna om
att  närmare  samarbete skall kunna inledas  på  det
utrikespolitiska  området,  men  enbart  kunna  avse
genomförande  av  gemensamma åtgärder och gemensamma
ståndpunkter. Alla  frågor med militära konsekvenser
är  dock  undantagna, liksom  hela  försvarsområdet.
Fördraget möjliggör alltså inte närmare samarbete på
dessa områden,  betonar  regeringen i propositionen.
Ett närmare samarbete måste  enligt den nya artikeln
27a   i   Unionsfördraget   bl.a.   respektera   den
gemensamma    utrikes-    och    säkerhetspolitikens
principer,  mål,  och  allmänna riktlinjer  samt  de
beslut  som  fattas inom ramen  för  denna  politik.
Samarbetet måste  också  falla  inom  unionens eller
gemenskapens  behörighet  (nya  artikeln  43   d   i
Unionsfördraget).
Även  i  den  andra pelaren måste minst 8 medlems-
stater   delta   i  det   närmare   samarbetet.   De
medlemsstater som  avser  att  delta  i  ett närmare
samarbete  skall  rikta  en  begäran  om detta  till
rådet.  Begäran  skall  översändas till kommissionen
för   yttrande   och   till  Europaparlamentet   för
kännedom. Beslut om att inleda ett närmare samarbete
fattas  av  rådet  med  kvalificerad   majoritet   i
enlighet  med artikel 23.2 andra och tredje styckena
i Unionsfördraget.  En medlemsstat har möjlighet att
åberopa ett nationellt  veto för den händelse staten
i  fråga motsätter sig att  en  grupp  medlemsstater
inleder  ett  sådant  samarbete. Frågan kan då komma
att hänskjutas till Europeiska  rådet  för enhälligt
beslut.
Inom den tredje pelaren (artiklarna 1.11-1.14  och
1.9  i  Nicefördraget)  kommer ett närmare samarbete
även   efter   Nicefördragets   ikraftträdande   att
upprättas i princip  på  samma sätt som i den första
pelaren. En skillnad är att medlemsstaterna inom den
tredje pelarens område själva  kan  lägga  fram  ett
förslag om att inleda ett samarbete, om kommissionen
väljer  att  inte  göra  det  (nya  artikeln 40a.1 i
Unionsfördraget).

Utskottets bedömning


Utskottet   har   inget   att   erinra   vad  gäller
propositionens framställning i dessa delar.


3.6 Inför nästa regeringskonferens


Bakgrund

Regeringskonferensen i Nice och förklaringen om
unionens framtid

Vid  regeringskonferensen  under  Europeiska  rådets
möte  i  Nice  den  7-11  december  2000  antogs  en
förklaring    (nr    23)    om   unionens   framtid.
Regeringskonferensen framhöll att den önskade att en
bredare  och  djupare diskussion  om  EU:s  framtida
utveckling inleds.

Enligt  förklaringen  bör  bl.a.  följande  frågor
behandlas:
   Hur   man    skall    upprätta   och   därefter
upprätthålla en mer exakt  avgränsning  av EU:s
och     medlemsstaternas    befogenheter    som
överensstämmer med subsidiaritetsprincipen.
   Vilken ställning  den  i  Nice proklamerade EU-
stadgan om de grundläggande rättigheterna skall
ha i enlighet med slutsatserna  från Europeiska
rådet i Köln.
1. En  förenkling  av  fördragen  för att  göra  dem
tydligare och lättare att förstå  utan  att deras
innebörd ändras.
2.
   De   nationella   parlamentens   roll   i   den
europeiska strukturen.

Regeringskonferensen förklarade att den genom att ta
upp  dessa  frågor  erkände behovet av att förbättra
och  övervaka  unionens   och   dess  institutioners
demokratiska legitimitet och öppenhet  för  att föra
den närmare medlemsstaternas medborgare.

Efter   det   förberedande  arbetet  skall  en  ny
regeringskonferens  sammankallas  under 2004 för att
behandla  de  nämnda  frågorna  i  syfte   att  göra
motsvarande ändringar i fördragen.
De  svenska  och belgiska ordförandeskapen gavs  i
uppdrag att i samarbete  med  kommissionen  och  med
medverkan   av   Europaparlamentet   uppmuntra  till
omfattande  diskussioner  med  alla berörda  parter:
företrädare  för de nationella parlamenten  och  den
allmänna opinionen,  dvs.  från det politiska livet,
näringslivet  och  universitetsvärlden,  företrädare
för det civila samhället  m.m. Även kandidatländerna
skulle  knytas  till processen.  En  rapport  skulle
läggas fram för Europeiska  rådet  i Göteborg i juni
2001, och Europeiska rådet skulle efter det vid sitt
möte i Laeken i december 2001 anta en förklaring med
lämpliga initiativ för den fortsatta processen.

Utveckling efter Nice

Ett  inledande  uttalande  till  debatten   om  EU:s
framtida  utveckling  gjordes  den  7  mars  2001 av
statsminister    Göran    Persson    och    Belgiens
premiärminister Guy Verhofstadt, som företrädare för
de    svenska    och    belgiska   ordförandeskapen,
tillsammans  med  Europaparlamentets  talman  Nicole
Fontaine  och  Europeiska  kommissionens  ordförande
Romano Prodi.

I uttalandet framhölls  att unionen åtagit sig att
skapa en debatt som skall nå  ut  till alla delar av
samhället  och ha en större spännvidd  än  tidigare.
Debatten borde  stimulera  till  förslag  om  hur de
grundläggande utmaningar som EU står inför under  de
kommande  decennierna  skall  bemötas rationellt när
det  gäller  policybestämmelser,  institutioner  och
uppläggning  av  arbetet.  Vikten  betonades  av  en
gemensam plats  där  alla  bidrag  till debatten kan
samlas  in  och  lätt  göras tillgängliga  för  alla
intresserade parter, för  medierna  och framför allt
för Europas medborgare. Därför öppnades  en särskild
webbplats (http://europa.
eu.int/futurum).
Efter   en   hänvisning   till   uppdragen   inför
Europeiska  rådets  möten  i  Göteborg  i juni och i
Laeken i december 2001 gavs en uppmaning  att  nå ut
vida    omkring   och   lyssna   till   medborgarnas
förväntningar på den framtida Europeiska unionen och
deras tankar  om  hur  unionen bättre kan rustas för
att fullgöra de uppgifter  som  ligger  framför den.
Nästa  översyn  av fördragen skulle därigenom  kunna
ske på grundval av ett rikt åsiktsunderlag.

I  slutsatserna  från   Europeiska   rådets  möte  i
Göteborg  den  15 och 16 juni 2001 (p. 15)  uttalade
ordförandeskapet   att   den   öppna   debatten   om
Europeiska unionens framtida utveckling inleddes den
7  mars  och  att  denna  debatt, som engagerar alla
delar  av  samhället,  måste  föras   aktivt   under
kommande  år.  Som  en  del av förberedelserna inför
2004  års regeringskonferens  inbjuds  medlemsstater
och kandidatländer  att  sammanfatta  den nationella
debatten och rapportera till de på varandra följande
ordförandeskapen.   Synpunkter   på   hur  man   kan
strukturera  den förberedande etappen för  2004  års
regeringskonferens  och  bredda  deltagandet  i  det
arbetet,  eventuellt  inbegripet  skapandet  av  ett
öppet   forum,   kommer   att  fortsätta  fram  till
Europeiska rådet i Laeken.

Vid allmänna rådets informella  möte  i  Genval  i
september 2001 diskuterades frågor om proceduren för
att förbereda nästa regeringskonferens. Diskussionen
grundades  på  att  modellen  med konvent förefaller
vara den som får mest stöd och  som  på  ett  enkelt
sätt kan kombineras med idén om ett civilt forum och
med en stark ordförande eller ett presidium.
Frågorna  har  därefter  diskuterats  vidare under
möten främst i allmänna rådet och även berörts under
Europeiska  rådets  informella  möte i Gent  den  19
oktober 2001.

Kommissionen avgav den 25 april 2001  ett meddelande
om vissa aspekter av debatten om Europeiska unionens
framtid, KOM (2001)178 slutlig.

I    meddelandet    framförs   vissa   preliminära
tankegångar  om  hur  debatten  skulle  kunna  föras
tillsammans med alla berörda  parter. Det innehåller
också  en  närmare beskrivning av  vad  kommissionen
skulle kunna  bidra  med. Kommissionen uppmanar till
att  erfarenheterna  av   kommissionens  dialog  med
Europa skall tas till vara.  För  att debatten skall
bli  framgångsrik  anser  kommissionen  att  det  är
viktigt  att  EU-institutionerna  ger  sig  tid  att
fundera över vilka  metoder  och  redskap som behövs
för att stödja den.
Kommissionen erinrar om att den redan  uttalat sig
för  att  den  grupp  som  skall tillsättas för  att
förbereda regeringskonferensen  skall få en form som
grundas  på  den  överenskommelse  som  utmynnade  i
utarbetandet av EU:s rättighetsstadga.
Debatten    om   EU:s   framtid   handlar   enligt
kommissionen  inte   bara  om  de  fyra  frågor  som
särskilt  lyfts  fram i  Niceförklaringen.  Debatten
måste behandla frågor  om  öppenhet  och demokratisk
legitimitet  i  unionen  och dess institutioner  och
rent allmänt inriktas på alla  frågor  som  rör  den
europeiska   integrationen,   antingen   det  gäller
ändamål,  institutionell  uppbyggnad  eller politisk
inriktning.
De  insatser som kommissionen avser att  genomföra
för att stimulera debatten under 2001 och 2002 anges
i en bilaga till meddelandet.

Kommissionen  har  som  ett strategiskt mål för sitt
arbete angivit nya styrelseformer  för  unionen  och
presenterade    i    juli   2001   sin   vitbok   om
styrelseformerna i EU.  EU-kommissionen avser enligt
vitboken  att delta aktivt  i  förberedelserna  till
framtidsdebatten  inför  Europeiska  rådets  möte  i
Laeken.  Vitboken  kommer också att remissbehandlas,
och kommissionen kommer  därefter  att lägga fram en
ny rapport i slutet av 2002. En faktapromemoria över
vitboken   har   kommit   in   till  riksdagen   och
överlämnats till konstitutionsutskottet.

Europaparlamentet   antog   den  31  maj   2001   en
resolution om Nicefördraget och  Europeiska unionens
framtid.     Resolutionen     grundas     på     ett
initiativbetänkande  (A5-0168/2001)  från  utskottet
för konstitutionella frågor - rapportörer Méndez  de
Vigo   och  Seguro  -  efter  yttranden  från  andra
utskott.

I resolutionen rekommenderar Europaparlamentet att
ett konvent inrättas enligt mönster från arbetet med
EU:s stadga  om  grundläggande  rättigheter  och att
konventets    uppdrag   bör   vara   att   förelägga
regeringskonferensen  ett  konstitutionellt  förslag
till författning baserat på resultaten av den  breda
offentliga  debatt  som  bör  ligga  till  grund för
regeringskonferensen.  Konventets arbete bör  enligt
resolutionen   inledas   i  början   av   år   2002.
Europaparlamentet hävdar att  en  debatt  om Europas
framtid  inte kan begränsas till de fyra frågor  som
nämns i Niceförklaringen.  Parlamentet  anför  också
att  om regeringskonferensen sammankallas till andra
halvåret  2003, så att det nya fördraget kan antas i
december samma  år, kan valen till Europaparlamentet
2004 ge en demokratisk  impuls  till  den europeiska
integrationsprocessen   och  Europaparlamentet   och
kommissionen delta i processen  under  bästa möjliga
förutsättningar.   Europaparlamentet   uppmanar   de
nationella  parlamenten att, när de uttalar  sig  om
Nicefördraget,    ge    sitt    fulla    stöd   till
sammankallandet av ett konvent.

Det tjugofjärde COSAC  i Stockholm i maj 2001
uttalade  i  ett
bidrag till Europeiska rådet bl.a. följande.

COSAC  understryker  parlamentens roll i debatten
om  Europeiska  unionens   framtida   utveckling.
Parlament i medlemsstaterna är nära sina  väljare
och  kan  således  fungera  som  en  länk  mellan
medborgarna och debatten på europeisk nivå. Jämte
Europaparlamentet bör därför nationella parlament
aktivt  och  kontinuerligt  främja  en  offentlig
dialog    om    EU:s   framtid.   COSAC   betonar
nödvändigheten av  att  inkludera  parlamenten  i
kandidatländerna  i debatten. Ett viktigt mål för
denna debatt är att försäkra att unionen fungerar
väl.

COSAC i sig själv  är  ett  lämpligt  forum för
debatten. COSAC regleras i fördragen och har rätt
att    överlämna    egna    bidrag    till   EU:s
institutioner.  COSAC  kommer  att fortsätta  att
mötas under varje ordförandeskap  och  det  finns
redan  ett  praktiskt  ramverk på plats för COSAC
och   en   trojka  som  garanterar   kontinuitet.
Samtidigt     underlättar      det      roterande
ordförandeskapet  för  COSAC  att  olika aspekter
ägnas  uppmärksamhet.  COSAC  har  fördelen   att
inkludera  nationella parlament i medlemsstaterna
och i kandidatländerna, liksom Europaparlamentet.
COSAC-delegationernas storlek försäkrar att olika
politiska   uppfattningar    från    varje   land
representeras.     Tack     vare    COSAC-mötenas
regelbundenhet   utvecklas   personliga   nätverk
mellan deltagande ledamöter. Alla involverade kan
föra  in  idéer  från  COSAC  i  sina  nationella
debatter.
COSAC deklarerar härmed sin avsikt  att  aktivt
följa och delta i debatten. COSAC avser att sätta
den  framtida  utvecklingen  av  unionen  på  sin
dagordning   vid   sina  möten  fram  till  nästa
regeringskonferens.  En  arbetsgrupp  inom COSAC,
som     sattes     upp    under    det    svenska
ordförandeskapet,   har   diskuterat   nationella
parlaments roll och Europeiska unionen. COSAC har
beslutat  att arbetsgruppen  ska  fortsätta  sitt
arbete  och   studera   de  frågor  som  nämns  i
Niceförklaringen.
Ett konvent utgjorde forum  för att arbeta fram
ett  utkast  till  stadgan  om  de  grundläggande
rättigheterna.  Erfarenheterna från detta  arbete
bör beaktas när Europeiska  unionen  påbörjar den
mer  strukturerade  fasen  i  debatten  om   dess
framtid.   Som  en  del  av  förberedelserna  för
regeringskonferensen   2004   bör   en  konferens
baserad  på  denna  modell sammankallas  för  att
utveckla förslag till  reformering av EU. När det
gäller sammansättningen  och  arbetsmetoderna för
ett  sådant  organ, betonar COSAC  nödvändigheten
att nationella  parlament  ges en stark och tidig
roll.  Medlemsstaterna är trots  allt  fördragens
avtalsslutande   parter   och   deras  nationella
parlament   är   ansvariga   för   den   slutliga
ratificeringen   av   ändringar   av   fördragen.
Kandidatländerna bör inkluderas i förberedelserna
för regeringskonferensen 2004.

I  ett  bidrag,  som  antogs i Bryssel den 5 oktober
2001, understryker det  tjugofemte COSAC den viktiga
roll  som  medlemsstaternas   och  kandidatländernas
parlament, likaväl som Europaparlamentet,  bör spela
i   debatten  om  EU:s  framtid.  Vikten  av  aktivt
parlamentariskt deltagande i denna debatt bör enligt
COSAC inte underskattas.

COSAC  uppmanar  medlemsstaterna att inte begränsa
dagordningen  till  de  fyra  punkter  som  nämns  i
Niceförklaringen utan  att  vidga den till en debatt
om ett globalt politiskt projekt för Europa.
COSAC påminner om sitt stöd för sammankallandet av
ett organ som bygger på den modell  som användes för
det  konvent  som  arbetade  fram  EU:s  stadga   om
grundläggande rättigheter, i vilket medlemsstaternas
nationella    parlament,    Europaparlamentet    och
parlamenten  i kandidatländerna kan representeras på
lämpligt  sätt   -  emotseende  möjligheten  att  ha
ersättare - och lett  av  ett  presidium som organet
väljer inom sig. Konventets roll  bör inte begränsas
till att vara ett diskussionsforum. Konventet bör få
i   uppdrag   att   för  regeringskonferensen   2004
presentera ett sammanhängande  utkast som bidrar med
lösningar på problem som det ställs inför.
COSAC stöder tillskapandet av ett europeiskt forum
och  nationella  forum  som  gör  det   möjligt  för
medborgare   och  det  civila  samhället  att  genom
största möjliga  deltagande  bidra  till  konventets
arbete.

Regeringen

Regeringen erinrar i propositionen om den gemensamma
förklaringen om unionens framtid och framhåller  att
under   det   svenska  ordförandeskapet  våren  2001
inleddes ett arbete, där det huvudsakliga syftet var
att  stimulera  till  en  bred  allmän  debatt,  med
deltagande  också   av  kandidatländerna,  inklusive
Turkiet.  De  fyra  frågor  som  identifierades  vid
Europeiska rådets möte  i  Nice  sågs som centrala i
den debatten. Regeringen betonar emellertid  att det
är  av vikt att diskutera även andra frågor, utifrån
medborgarnas  preferenser  och önskemål, i en direkt
dialog med medborgarna.

Regeringen  har  i  ett underlag  till  EU-nämnden
inför allmänna rådets möte  den 8 och 9 oktober 2001
förklarat  att den stöder skapandet  av  ett  "öppet
forum" eller  "konvent".  Regeringen  anser  att det
huvudsakligen  bör  vara konventets eget ansvar  att
utarbeta sin dagordning  och  att  det till skillnad
från  processen  som  ledde till Nicefördraget  inte
finns  anledning  att  nu   begränsa   dagordningen.
Regeringen anser vidare att kandidatländerna  bör få
delta på lika villkor i konventet.
Statssekreterare  Lars  Danielsson  har  denna dag
inför  utskottet  redogjort  för förberedelserna  av
Laekenförklaringen.  Det  belgiska  ordförandeskapet
avser att dela in förklaringen  i  tre  avsnitt:  en
inledande  politisk  analys,  teman  och frågor till
konventet   samt   de   närmare   detaljerna   kring
konventets utformning. Den svenska regeringen har  i
linje  med  vad  riksdagen  tidigare  uttalat drivit
frågan  om de nationella parlamentens representation
i konventet.

Regeringen   har,   som  nämnts  ovan,  tillsatt  en
parlamentarisk kommitté  (SB  2001:01, dir. 2001:35)
inför nästa regeringskonferens.  Kommittén har i upp
drag att

   stimulera   en   bred,  offentlig   debatt   om
Europeiska unionen  (EU),  särskilt  inför  den
kommande  regeringskonferensen,  bidra till att
öka  kunskaperna  hos  allmänheten om  aktuella
frågeställningar kring EU:s  utveckling samt ge
företrädare för olika åsiktsriktningar  utrymme
att argumentera för sina uppfattningar,

   skapa  kontaktytor  mellan den svenska debatten
om   EU  och  motsvarande   debatt   i   övriga
europeiska länder,

   sammanställa  analyser  av  de  frågor  som kan
komma att behandlas vid regeringskonferensen.

Regeringen  betonar i direktiven att kommittén  inte
har till uppgift  att föreslå svenska ståndpunkter i
regeringskonferensen.  Det är regeringens ansvar att
i  samråd  med  riksdagen lägga  fast  dessa.  Detta
hindrar inte att  kommittén, när så är lämpligt, kan
göra bedömningar som  är av värde vid beredningen av
svenska ståndpunkter.

Motionerna

Flera  motioner  från  den   allmänna   motionstiden
behandlar frågor inom detta område.

I  motion  2001/02:U303  av Bo Lundgren m.fl.  (m)
yrkande 17 (delvis) begärs ett  tillkännagivande för
regeringen  om  EU:s  framtidsfrågor.   I  fråga  om
förändringsprocessen anför motionärerna att  den bör
ha sin förankring i medlemsländerna, gärna i form av
ett konvent med representanter huvudsakligen från de
nationella  parlamenten.  Konventet bör kunna sättas
samman  efter mönster av COSAC.  Det  bör  arbeta  i
utskott och  ha  ett eget självständigt sekretariat.
Konventet bör, om det påbörjar sitt arbete på nyåret
2002, kunna lägga  fram  förslag  två år senare. Det
skulle enligt motionärerna ge en rimlig  tid för väl
genomarbetade  förslag  som har en god förankring  i
medlems- och kandidatländerna.  När  konventet  lagt
fram  sitt  förslag  bör  det, tillsammans med andra
idéer  som kommer fram under  förberedelseprocessen,
ge underlag  för den formella regeringskonferens som
arbetar fram den slutliga förändringen med början år
2004.
I motion 2001/02:K427  av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkande 6 begärs ett tillkännagivande för regeringen
om  att  regeringen  i  EU  skall   verka   för  att
riksdagens   beslut   om  konventets  sammansättning
fullföljs.
Motionärerna hänvisar  till  att  riksdagen ställt
sig    bakom    betänkandet    av   ett   sammansatt
konstitutions-     och     utrikesutskott      (bet.
2000/01:KUU1),  där  det  uttalats: "Utskottet anser
att erfarenheterna från COSAC  kan utnyttjas och att
ett   konvent  i  huvudsak  baserat  på   nationella
parlament  skulle  kunna  lämna  värdefulla bidrag."
Motionärerna  anför att det fanns starka  skäl  till
att  riksdagen betonade  att  konventet  i  huvudsak
skulle     baseras    på    nationella    parlament.
Erfarenheterna   från  det  konvent  som  utarbetade
stadgan om grundläggande  rättigheter  var  negativa
eftersom  arbetet skedde i stor utsträckning på  det
överstatliga    Europaparlamentets    villkor.    En
ytterligare  poäng  med att Europaparlamentet liksom
EG-kommissionen    på    sin     höjd    skall    ha
observatörsstatus är enligt motionärerna  att  dessa
organ    inte    har    någon    beslutsrätt    över
fördragsändringar,      som      skall      beslutas
mellanstatligt.
I motion 20001/02:K426 av Alf Svensson m.fl.  (kd)
yrkande   11  begärs  ett  tillkännagivande  om  att
förbereda  regeringskonferensen  år  2004  genom  en
rådgivande     församling     av     parlamentariska
representanter.  Motionärerna  anför att det inte är
acceptabelt att Europas framtid avgörs bakom stängda
dörrar  under  utmattande nattmanglingar,  utan  det
behövs bättre insyn  och  förankring  när framtidens
europeiska  union skall formas. Regeringskonferensen
2004 bör därför enligt motionärerna förberedas av en
församling med  bred  parlamentarisk  representation
från  nationella parlament liksom Europaparlamentet,
ibland  kallat  konvent.  Församlingen  skulle  få i
uppdrag  att ta fram ett genomtänkt och sammanhållet
förslag till  konstitution  för  EU, utarbetat genom
dialog  med experter och det civila  samhället.  Ett
sådant  förslag   blir   enligt   motionärerna  mera
sammanhållet.  De  framhåller  att  resultatet,  när
församlingen   avslutat  sitt  arbete,  naturligtvis
måste   godkännas    av   regeringskonferensen   och
nationella parlament.
I motion 2001/02:U302  av  Agne  Hansson m.fl. (c)
yrkande   20   begärs   ett   tillkännagivande   för
regeringen  om  att  utveckla formerna  för  arbetet
inför nästa regeringskonferens.  Motionärerna  anför
att   ett   konvent   med   öppna  sessioner,  fullt
tillgänglig dokumentering och  offentlig  utfrågning
med  representanter för medborgarsamhället och  dess
organisationer  kunde  ge processen den öppenhet som
den så väl behöver. Frågorna  kring  ett  konvent är
dock    många,    och   ett   konvent   behöver   ha
förutsättningar för  att det praktiska arbetet skall
löpa:   ett   fungerande   sekretariat    och    ett
grunddokument  att  arbeta utifrån. Man kunde enligt
motionärerna tänka sig  en  grupp  av  s.k. vise män
eller  en  reflektionsgrupp,  vars uppgifter  skulle
vara  att utarbeta ett utkast. Därutöver  behövs  en
tidsram  för  att  veta i vilka skeden vilka aktörer
skall medverka.
I samma motion yrkande 18 påpekar motionärerna att
det i flera av EU-länderna i dag pågår en omfattande
dialog mellan de politiska  institutionerna  och det
civila  samhället  och  att det är viktigt att flera
svenska medborgarorganisationer  kan  och vill delta
aktivt  i  detta  arbete för att tillsammans  berika
diskussionen. EU behöver  en fast folklig förankring
och legitimitet. Centerpartiet  föreslår  därför att
regeringen  inbjuder  olika medborgarorganisationer,
partier, akademiska institutioner och kyrkor till en
diskussion om det som skall diskuteras på EU:s nästa
regeringskonferens.  Liknande   möten   bör   enligt
motionärerna arrangeras inför EU:s toppmöten.
I  motion  2001/02:U301  av Lars Leijonborg m. fl.
(fp) yrkande 17 anförs att Sverige  bör driva en mer
aktiv linje inför den kommande regeringskonferensen.
Motionärerna  anför  att  regeringskonferenser   som
fenomen  inte är särskilt demokratiska och anser att
man  i  framtiden   bör  överväga  en  annan  metod.
Motionärerna   framhåller    att    de    nationella
parlamenten och Europaparlamentet måste få mer insyn
och  delaktighet  i  processen.  Det  är  dock  inte
tillräckligt  enligt  motionärerna, och de anser att
det  måste  skapas  bättre   möjligheter  för  olika
medborgargrupper att delta i diskussionerna innan en
regeringskonferens börjar.
I motion 2001/02:K428 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp)
yrkande   8   begärs   ett   tillkännagivande   till
regeringen  om  att inför nästa  fördragsändring  en
oberoende utredning bör tillsättas. EU:s fördrag bör
enligt  motionärerna  diskuteras  fram  på  följande
sätt.

   En utredning  tillsätts  bestående av oberoende
representanter  från alla europeiska  länder  -
dvs.  inte bara EU-länder  -  med  uppgift  att
sammanställa  ett  stort antal skisser till ett
"lagomsamarbete"  för  hela  Europa.  Skisserna
beställs av t.ex. universitet, folkrörelser och
enskilda.

   Sammanställningen  skickas   på   remiss   till
kommuner,  regioner  och  folkrörelser  i  hela
Europa med en remisstid på förslagsvis två år.

   Slutredigeringen  uppdras  åt ett alleuropeiskt
konvent.

1. Slutförslaget underställs samtliga  länder. Varje
europeisk stat och självstyrande region  skall ha
full frihet att, exempelvis genom folkomröstning,
ansluta sig eller avstå.
2.
Tidigare bedömning av riksdagen

Som nämnts ovan beslöt riksdagens konstitutions- och
utrikesutskott  våren 2001 - för att bidra till  och
stimulera den breda  debatten - att i ett sammansatt
utskott (KUU) ge ett bidrag till diskussionen. Bland
annat inbjöds allmänheten  att lämna synpunkter i en
särskild  e-brevlåda.  Det  sammansatta   utskottets
betänkande  2000/01:KUU1 utgjorde riksdagens  första
bidrag till diskussionen.

I betänkandet  framhöll  utskottet  att  en viktig
utgångspunkt för diskussionen om hur processen  fram
till  nästa  regeringskonferens  bör utformas är att
grundvalen   för   EU:s  verksamhet  är   sedvanliga
folkrättsliga    fördrag.     Unionssamarbetet    är
visserligen särpräglat såtillvida  som de deltagande
staterna  förutom  att skapa ömsesidiga  rättigheter
och skyldigheter för  varandra  också  har överlåtit
betydande delar av sitt eget beslutsfattande till de
genom  fördragen skapade gemensamma institutionerna.
Det är alltså  de  avtalsslutande  parterna,  dvs. i
detta fall medlemsstaterna och deras statsorgan, som
är "fördragens herrar" på samma sätt som gäller  för
andra  fördrag och internationella avtal. För att en
regeringskonferens  skall  kunna  sammankallas krävs
dock att Unionsfördragets procedurregler tillämpas.
I processen fram till nästa regeringskonferens bör
givetvis,  framhöll  utskottet, de fördragsreglerade
institutionerna och organen  delta  på  det  sätt de
finner  lämpligt.  Utskottet pekade på att COSAC  är
ett sådant organ, och  COSAC borde enligt utskottets
uppfattning även fortsättningsvis  vara en kanal för
diskussion av framtidsfrågorna och för  bidrag inför
nästa regeringskonferens.
Utskottet   påminde   om   andra  modeller  -  som
expertgrupper, reflektionsgrupper och s.k. konvent -
för  bidrag i förberedelseprocessen,  som  inte  har
någon  reglering  i  fördragen.  Att sådana tidigare
kommit  till användning kunde enligt  utskottet  ses
bl.a. som  ett  uttryck  för  viljan att bedriva ett
gränsöverskridande demokratiprojekt  med  ett  stort
antal  deltagare.  I vissa sammanhang hade det också
förekommit  att  en  grupp   oberoende   framstående
personer - s.k. vise män - fått i uppdrag att utreda
vissa frågor inom EU.
Utskottet påminde vidare om att det inför 1996 års
regeringskonferens  tillsattes  en  reflektionsgrupp
med       företrädare      för      medlemsländernas
utrikesministrar och att gruppens arbete utgjorde en
grund för förhandlingarna.  Gruppens uppgift var att
förbereda  regeringskonferensen   och   att  närmare
koncen-trera  sig på ett antal frågor för  att  möta
medborgarnas förväntningar.  I  vid  bemärkelse  var
gruppens  uppgift att granska och utarbeta idéer för
eventuella fördragsändringar.
Det konvent  som  tillsattes för att utarbeta EU:s
stadga för grundläggande rättigheter utgjorde enligt
vad utskottet framhöll  en  unik  företeelse  i EU:s
verksamhet.  Konventet bestod av representanter  för
medlemsländernas     regeringschefer     och     för
Europaparlamentet  samt  ledamöter  från  nationella
parlament.  Vidare  deltog  observatörer från  olika
institutioner   och   från  Europarådet.   Konventet
arbetade  snabbt  fram  texter   till  stadgan,  men
oklarheter  rådde  om  mandat,  förankring   och  om
beslutsformer. Konventet arbetade heller inte direkt
med  fördragsändringar även om många ledamöter  hade
ambitionen  att den utarbetade texten skulle skrivas
på ett sådant  sätt  att  den  kunde  "lyftas  in" i
fördragen.
Utskottet     konstaterade     att     det    inom
Europaparlamentet och inom flera medlemsstater fanns
en  stark  preferens för konventsformen men  att  de
svenska erfarenheterna från stadgekonventet inte gav
samma entydiga  inställning.  Arbetet  präglades  på
sitt  sätt av stor öppenhet. Det präglades samtidigt
av stor snabbhet. Bland annat detta ledde till stora
svårigheter för nationella parlamentariker att hinna
medverka  i  arbetet  på  ett  sätt  som  hade varit
önskvärt.  Balansen  mellan  företrädare  för  olika
organ  var ojämn. Oklarhet rådde i viss utsträckning
om vilket mandat olika "företrädare" hade?

I  fråga   om  det  förestående  förberedelsearbetet
betonade   utskottet   att   det   behövdes   mångas
deltagande från alla delar av samhället.

Flera lösningar,  såsom en reflektionsgrupp, kunde
tänkas.   Förberedelsearbetet   måste   inte   minst
engagera de  nationella  parlamenten,  som  dessutom
hade   att   särskilt   överväga   hur   parlamenten
långsiktigt kan spela en mera central roll  inom den
framtida unionen.
Utskottet  ansåg  för  sin  del att erfarenheterna
från  COSAC  kan utnyttjas. Ett konvent  i  huvudsak
baserat  på  de   nationella  parlamenten  med  bred
representation skulle  kunna lämna värdefulla bidrag
i   arbetet   med  det  nya  fördraget.   Ett   eget
kvalificerat  -   och   i   förhållande   till  EU:s
institutioner självständigt - sekretariat måste  stå
till detta arbetes förfogande.
Utskottet  ville  erinra  om  att det - för att en
debatt  skall kunna bli viktig för  allmänheten  och
intresseorganisationer   -   måste   ges  ordentligt
utrymme  för  åsiktsutbyte, innan ställningstaganden
görs som sedan  kan uppfattas som bindande. En fråga
som borde beaktas i förberedelseprocessen är således
vid vilka olika skeden före regeringskonferensen som
olika aktörer bör  medverka  på  olika sätt, dvs. en
tidtabell  för  förberedelserna. Möjligheterna  till
remissomgång i de  olika  frågorna  borde  tas  till
vara.
Utskottet ansåg att regeringen borde verka för att
förberedelserna       inför       den       kommande
regeringskonferensen  skulle  ske  i former som  var
förenliga med vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt
den 9 maj 2001 att ge regeringen till  känna som sin
mening   vad   utskottet  anfört  om  formerna   för
förberedelserna (rskr. 2000/01:200).

Utskottet påminde  om  att regeringen inför 1996 års
regeringskonferens  lade   fram   en   skrivelse  om
konferensen  för  riksdagen.  Utskottet  ansåg   att
regeringen inför den kommande regeringskonferensen i
en skrivelse till riksdagen bör redovisa det närmare
förberedelsearbetet  inför  konferensen  samt  vissa
mera     principiella     ställningstaganden    från
regeringens  sida  i  de sakfrågor  som  konferensen
kommer  att  behandla.  Riksdagen   gav  även  detta
regeringen till känna som sin mening.

Riksdagen gjorde på förslag av utskottet ytterligare
ett  tillkännagivande  till regeringen,  nämligen  i
frågan om en anslutning till Europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande    friheterna    (Europakonventionen).
Utskottet anförde  sammanfattningsvis  i betänkandet
att  det finns svårigheter för en anslutning  av  EU
eller EG till Europakonventionen men ansåg att dessa
svårigheter  inte borde få vara avgörande. Utskottet
ansåg  det  vara   av   största   betydelse  att  en
anslutning   sker,   och  regeringen  borde   enligt
utskottet med all kraft  verka  för en anslutning av
EU eller EG till Europakonventionen.

Utskottets bedömning

Utskottet  vill inledningsvis erinra  om  riksdagens
ställningstagande i maj detta år, i vilket riksdagen
underströk betydelsen  av  en stark ställning för de
nationella   parlamenten  i  arbetet   inför   nästa
regeringskonferens.

Utskottet  vill  betona  vikten  av  att  en  bred
diskussion hålls  och att många kan och vill delta i
diskussionen. En del  av  debatten måste dock hållas
mer     formaliserat    bland    företrädare     för
medlemsstaterna och EU:s institutioner och i en form
som  också   ger   utrymme   för   företrädare   för
kandidatländerna.  En  ram för den delen av debatten
kan utgöras av ett konvent.
Användningen av uttrycket  konvent säger dock inte
något  bestämt  om  dess  sammansättning,  och  inte
heller om dess uppgifter. Utskottet  vill  erinra om
att  det  konvent  som  arbetade med EU:s stadga  om
grundläggande rättigheter präglades av en föredömlig
en unik öppenhet. Utskottet  förutsätter  att det nu
aktuella  konventet  arbetarkommer att arbeta  efter
samma princip.
I  fråga  om konventets  sammansättning  vidhåller
utskottet den principiella inställning som riksdagen
gav uttryck åt  i  våras. Utskottet pekade då på att
erfarenheterna från COSAC kan utnyttjas. I linje med
vad  utskottet  då  ansåg  bör  ett  konvent  som  i
huvudsak är baserat på  de  nationella  parlamenten,
och  där dessa är brett representerade, kunna  lämna
värdefulla    bidrag    i    arbetet   inför   nästa
regeringskonferens. Parlament  i medlemsstaterna är,
som  det  tjugofjärde COSAC i Stockholm  framhållit,
nära sina väljare  och  kan  således  fungera som en
länk  mellan  medborgarna och debatten på  europeisk
nivå. De nationella  parlamentens  ledamöter  har en
ställning  i staternas politiska liv som ger dem  en
självfallen  legitimitet  som  företrädare  för sina
medborgare.  Detta bör enligt utskottets uppfattning
återspeglas i  konventets  sammansättning.  Det  bör
vidare  återspeglas  i konventets arbetsmetoder, som
bör ge företrädarna för  de  nationella  parlamenten
tillräckligt   utrymme  också  för  deras  ordinarie
parlamentariska  uppdrag  och för samråd i de frågor
som diskuteras i konventet.  Sådant  samråd  behöver
ske    både   inom   parlamenten   och   med   olika
organisationer  och  grupper  i samhället. Särskilda
sekretariatsresurser kan också  behöva avsättas inom
konventets   ram  för  de  nationella   parlamentens
räkning.
Utskottet framhöll  redan  i  våras  att  ett eget
kvalificerat    och    i   förhållande   till   EU:s
institutioner självständigt  sekretariat  måste  stå
till konventets förfogande.
Dagordningen för konventet måste enligt utskottets
uppfattning  inte  nödvändigtvis  begränsas  till de
frågor  som  uttryckligen nämnts i Niceförklaringen.
Konventet  bör   ha  möjlighet  att  debattera  även
angränsande frågor  och  dess  arbete bör mynna ut i
ett  brett underlag som ger olika  lösningar  på  de
problem som regeringskonferensen sedan kommer att ha
att arbeta  med.  Utskottet vill understryka att det
slutligen är en uppgift för regeringskonferensen att
förhandla fram det  fördrag  som  skall underställas
medlemsstaterna för ratificering.
Riksdagen  bör  enligt  utskottets uppfattning  ge
regeringen till känna som sin  mening att regeringen
bör verka för en utformning av konventet  enligt vad
utskottet anfört.
Utskottets  förslag om ett sådant tillkännagivande
innebär att motionerna  20001/02:K426  (kd)  yrkande
11,  2001/02:K427  (v)  yrkande 6, 2001/02:U301 (fp)
yrkande  17,  2001/02:U302   (c)   yrkande   20  och
2001/02:U303  (m) yrkande 17 i denna del därmed  får
anses besvarade.

I motion 2001/02:K428  (mp) yrkande 8 betonas att en
utredning inför nästa fördragsändring  bör innefatta
medverkande från alla europeiska länder,  inte  bara
EU-länder,  att resultatet bör remitteras till organ
i hela Europa  för att därefter slutredigeras av ett
alleuropeiskt konvent  och  att  slutresultatet  bör
underställas  samtliga  länder. Varje europeisk stat
och  självstyrande  region   skall   därefter  kunna
ansluta sig till samarbetet eller avstå.

Utskottet  påminner  om  att  EU:s  kandidatländer
avses   vara  företrädda  i  det  tänkta  konventet.
Avsikten med konventet är att förbereda nästa steg i
den förefintliga  unionens  utveckling.  Det  saknas
enligt  utskottets  uppfattning  skäl  att  vare sig
vidga  deltagandet  till  stater utanför kretsen  av
medlemsstater  och  kandidatländer   eller   -   som
utskottet  uppfattar  yrkandet  - med utgångspunkt i
ett  nolläge  upprätta en ny gemenskap  med  ändrade
förutsättningar  för  anslutning. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motionen.

Ett  förslag  att  regeringen  skall  inbjuda  olika
medborgarorganisationer,     partier,     akademiska
institutioner  och  kyrkor  till  en  diskussion  om
ämnena för EU:s nästa regeringskonferens  framställs
i motion 2001/02:U302 (c) yrkande 18.

Som  utskottet  nämnt  ovan  har  den  s.k. EU 2004-
kommittén  i  uppdrag att bl.a. stimulera  en  bred,
offentlig debatt  om EU, särskilt inför den kommande
regeringskonferensen, bidra till att öka kunskaperna
hos allmänheten om  aktuella  frågeställningar kring
EU:s  utveckling  samt  ge  företrädare   för  olika
åsiktsriktningar  utrymme  att argumentera för  sina
uppfattningar. Utskottet anser  att  den  verksamhet
som motionärerna efterlyser väl ryms inom kommitténs
uppdrag,   och  utskottet  anser  därmed  att  något
tillkännagivande  med  anledning  av  motionen  inte
behövs.  Utskottet  anser  att  motionen  därmed  är
tillgodosedd.




Reservation



Utskottets    förslag    till   riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservation. I rubriken  anges  inom parentes vilken
punkt  i utskottets förslag till riksdagsbeslut  som
behandlas i avsnittet.


Avslag på propositionen (punkt 4)

av Kenneth  Kvist  (v),  Lars  Ohly (v) och Marianne
Samuelsson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  bifaller motionerna 2001/02:K428  yrkande
1, 2001/02:K2  yrkande 1, 2001/02:K4 och 2001/02:K5.
Därmed  avslår  riksdagen   regeringens  proposition
2000/01:8.

Ställningstagande

Vänsterpartiet och Miljöpartiet var motståndare till
Sveriges medlemskap i den europeiska  unionen.  Vårt
huvudskäl  var  att  demokratin  skulle urholkas och
rösträttens   innehåll   devalveras  vid   ett   EU-
medlemskap. På den punkten har vi tyvärr fått rätt.

Våra  partier  var  också  motståndare   till  EU-
medlemskap  av  det  skälet  att  mycket  redan  vid
tidpunkten  för  folkomröstningen 1994 pekade mot en
allt   fastare  union   som   skulle   hota   svensk
alliansfrihet    och    självständighet.    De   som
förespråkade  ett svenskt medlemskap i EU försäkrade
att dessa hot aldrig skulle uppfyllas. Eftersom alla
fördragsändringar   kräver   enhällighet  så  skulle
Sverige  bestämma takten, påstod  man.  Och  Sverige
skulle inte  medverka  till  att  den mellanstatliga
karaktären av samarbetet urholkades.
En genomgång av de förändringar som  Nicefördraget
medför  visar  att  alla fördragsändringar  leder  i
samma riktning: mot en allt starkare integration med
federalistiska förtecken.  Inte  på något område har
vi kunnat finna att steg tagits för  att  komma till
rätta  med de stora demokratiska legitimitetsproblem
som  unionen   brottas  med.  Inte  på  någon  punkt
återförs beslutanderätt från EU:s institutioner till
de  nationella parlamenten.  Däremot  förstärks  den
överstatliga   karaktären   av   unionen  genom  att
kvalificerade     majoritetsröstningar      ersätter
enhällighet  som beslutsform i ytterligare drygt  30
fall.
Anhängarna av Nicefördraget brukar påstå att detta
fördrag måste  ratificeras  innan  EU  kan ta in nya
medlemsländer.  Det  stämmer  inte. Vid den  senaste
utvidgningsomgången  när  Österrike,   Finland   och
Sverige     blev    medlemmar    i    EU    innehöll
anslutningsavtalen   bestämmelser   om   röstvikt  i
ministerrådet,       antal       EU-parlamentariker,
medlemsavgift m.m. Man skulle kunna förfara på samma
sätt vid nästa utvidgningsomgång.  Av  propositionen
framgår även att fördelningen av parlamentariker och
röstvikt i rådet efter en utvidgning är att betrakta
som  EU:s  förhandlingsposition  och att röstetal  i
rådet och andra institutionella frågor med rättsligt
bindande    verkan   kommer   att   fastställas    i
anslutningsfördragen.  Vi  menar  att  Nicefördraget
därmed inte kan anses vara en förutsättning  för att
utvidgningen   skall   komma  till  stånd.  Dessutom
innebär fördelningen av  röster, parlamentsledamöter
m.m.  att  vissa  länder  diskrimineras.   Vid   ett
godkännande  av  Nicefördraget  godkänns  även denna
diskriminering.
Vänsterpartiet    och   Miljöpartiet   anser   med
hänvisning till det ovan  sagda  att  riksdagen  bör
avslå  regeringens  proposition  om  godkännande  av
Nicefördraget.   I  stället  bör  riksdagen  bifalla
motionerna  XXXXXX2001/02:K428 yrkande 1, 2001/02:K2
yrkande 1, 2001/02:K4 samt 2001/02:K5.
Vi  föreslår  att   riksdagen   som   sin   mening
tillkännager  för  regeringen  vad  vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2001/02:K4.


Särskilda yttranden



Utskottets   beredning   av  ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttranden.  I rubriken anges inom
parentes  vilken  punkt  i utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


1. Irland och ratifikationsprocessen (punkt 1)


Kenneth Kvist och Lars Ohly  (båda  v) samt Marianne
Samuelsson (mp) anför följande:

Vänsterpartiet  och  Miljöpartiet  anser  att  varje
medlemslands  beslut  vid  EU:s fördragsförändringar
alltid måste respekteras. I  enlighet med artikel 48
i Unionsfördraget skall fördragsändringar  godkännas
av     samtliga     medlemsstater    enligt    deras
konstitutionella bestämmelser.

EU:s regler vid fördragsändringar  är följaktligen
glasklara.  Om  inte  alla  medlemsstater  godkänner
fördragsförändringarna, så har  förslaget fallit och
skall omförhandlas. Det vore orimligt att tvinga det
irländska   folket   att  åter  ta  ställning   till
Nicefördraget utan att  det  förändrats. Irlands nej
bör   enligt   EU:s   egna   fördrag  innebära   att
Nicefördraget i sin nuvarande utformning har fallit.
EU:s      hantering      av      det     irländska
folkomröstningsresultatet   är   en   uppvisning   i
arrogans  och  bristande  respekt.  EU:s ledare  har
framställt  det  som  att problemet ligger  hos  det
irländska folket och den irländska regeringen, trots
att det rimligtvis är ett gemensamt problem för hela
EU att fördraget avslagits av ett medlemsland.
Ett i sammanhanget ofta  framfört  argument är att
Nicefördraget   är   en   förutsättning   för   EU:s
utvidgning.  Men enligt Unionsfördragets artikel  49
kan de nödvändiga  anpassningar  av  de  fördrag som
unionen  bygger  på  fastställas i ett avtal  mellan
medlemsstaterna  och  den   ansökande   staten.  Det
tillvägagångssättet  har  praktiserats vid  tidigare
utvidgningar av unionen, bl.a.  när Sverige gick med
i  EU. Nicefördraget är därför inte  nödvändigt  för
EU:s förestående utvidgning.
Vi   förutsätter   att   den   svenska  regeringen
respekterar  resultatet av Irlands   folkomröstning.
Sverige  bör  därför  verka  för  att  Nicefördraget
förändras  innan   det   åter   kan  föreläggas  det
irländska folket för beslut.

23. Eventuell folkomröstning om Nicefördraget
(punkt 2)


Kenneth Kvist och Lars Ohly (båda  v)  samt Marianne
Samuelsson (mp) anför följande:

Vänsterpartiet  och  Miljöpartiet  anser att  större
förändringar  av EU:s grundfördrag bör  underställas
folkomröstningar   för   avgörande.  Den  union  som
Sverige  kommer  att vara medlem  i  efter  det  att
Nicefördraget trätt  i kraft är av en annan karaktär
än det EU svenska folket  röstade ja till medlemskap
i 1994.

Folkomröstningar      skall     inte      användas
slentrianmässigt eller för  ofta.  Ändå  anser  våra
båda  partier att en folkomröstning om Nicefördraget
hade gett  det  svenska ställningstagandet en större
legitimitet.   En   folkomröstning    skulle    gett
medborgarna  möjlighet  att värdera ja-sidans löften
från   folkomröstningskampanjen    1994    och   den
utveckling   som   tydligt   leder  i  federalistisk
riktning.  Nicefördraget  innebär  att  fler  frågor
kommer  att  avgöras  med  kvalificerad   majoritet,
vilket   minskar  riksdagens  makt  över  politikens
inriktning.  Med  Nicefördraget  fördragsfästs också
för första gången de strukturer som  har att ansvara
för EU:s militära samarbete.
Trots detta har vi valt att inte reservera oss mot
utskottets   avslag   av   motionskrav   som  kräver
folkomröstning.  För  att  en  folkomröstning  skall
kunna genomföras på ett rättvist  sätt krävs god tid
för  förberedelser och att folkomröstningen  upplevs
som meningsfull av medborgarna.
Vi förutsätter  att  den utlovade folkomröstningen
om svenskt deltagande i  EMU:s tredje steg genomförs
snarast med rättvisa villkor för ja- och nej-sidan.

3. Inför nästa regeringskonferens (punkt 7)


av Karl-Göran Biörsmark (fp).

Toppmötet i Nice visar tydligt att den traditionella
metoden med regeringskonferenser för att ändra i EU-
fördragen inte tillmötesgår  dagens krav på öppenhet
och demokratisk förankring.

Regeringskonferenser som fenomen  är inte särskilt
demokratiska. I framtiden bör man överväga  en annan
metod.   Det   måste   finnas   ett  mer  öppet  och
medborgarförankrat    sätt    att    göra    viktiga
förändringar  i EU:s funktionssätt i fortsättningen.
Fler måste få möjlighet  att  kunna påverka och vara
delaktiga  i  processen.  Nationella  parlament  och
Europaparlamentet måste få mer insyn och delaktighet
i  processen.  Men  det måste  också  skapas  bättre
möjligheter för olika  medborgargrupper  att delta i
diskussionerna  innan  mötet  börjar.  Det var  just
bristen  på  insyn  och möjligheten att påverka  som
gjorde att så många människor demonstrerade på Nices
gator, de flesta fredligt  men  några  dessvärre med
våldsamma metoder.
Tiden  fram  till  nästa regeringskonferens  måste
präglas av en bred och  meningsfull  diskussion  och
debatt.  Det  är  av  största  vikt att så många som
möjligt  engageras  i  samtalet. Detta  kräver  dock
också att de forum som upprättas  tas  på allvar och
ges  meningsfulla  mandat.  Det får inte bli  en  ny
sista minuten-runda som den i  Nice med kompromisser
och  kohandel  bakom  stängda  dörrar.   Folkpartiet
uppmanar regeringen att så snart som möjligt  starta
denna process.

4. Alleuropeiskt konvent (punkt 8)
av Marianne Samuelsson (mp)
Jag  anser  EU:s fördrag bör diskuteras fram i olika
steg. Processen  bör inedas med att en utredning bör
tillsättas, som består  av  oberoende representanter
från  alla  europeiska  länder,   inte   bara   EU:s
medlemsstater.  Uppgiften  för  denna  utredning bör
vara  att sammanställa ett stort antal skisser  till
ett "lagomsamarbete"  för hela Europa. Dessa skisser
kan  beställas  från universitet,  folkrörelser  och
enskilda.
Sammanställningen  av  skisserna bör sedan skickas
på remiss till kommuner, regioner och folkrörelser i
hela Europa med en lång remisstid,  förslagsvis  två
år.   Ett  alleuropeiskt  konvent  bör  därefter  få
uppdraget att slutredigera resultatet av remissen.
Det förslag  som  arbetats  fram på detta sätt bör
underställas samtliga länder. Varje  europeisk  stat
och  självstyrande  region skall ha full frihet att,
exempelvis  genom  en  folkomröstning,  ansluta  sig
eller avstå från det.
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen

I  proposition  2001/02:8   föreslås  att  riksdagen
fattar följande beslut:

1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring  i  lagen  (1994:1500)  med   anledning   av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
2. Riksdagen godkänner Nicefördraget om ändring av
Fördraget   om   Europeiska  unionen,  fördragen  om
upprättandet av Europeiska  gemenskaperna  och vissa
akter  som hör samman med dem samt de protokoll  som
har förtecknats i slutakten till fördraget.

Följdmotioner


2001/02:K2  av  Margit Gennser (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  beslutar   att   avslå  regeringens
proposition 2001/02:8.

2001/02:K4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  avslår  regeringens  förslag   till
ändring   i   lagen  (1994:1500)  med  anledning  av
Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
2.   Riksdagen    beslutar   att   inte   godkänna
Nicefördraget   om   ändringar   av   Fördraget   om
Europeiska  unionen, fördragen  om  upprättandet  av
Europeiska gemenskaperna  och  vissa  akter  som hör
samman med dem samt de protokoll som har förtecknats
i slutakten till fördraget.

2001/02:K5 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:8.

Motioner från allmänna motionstiden


2000/01:K366 av Margit Gennser (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  att  det avtal om EU:s
konstitution    och    EU-medborgarnas   fri-    och
rättigheter som skall antas  i Nice i år måste göras
till  föremål  för  en beslutande  folkomröstning  i
Sverige.

2001/02:K369  av  Sven   Bergström  m.fl.  (c)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs att i  respekt  för
Irlands nej till Nicefördraget  avbryta  den svenska
ratificeringsprocessen.

2001/02:K426   av   Alf  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

11. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  förbereda
regeringskonferensen  år  2004 genom  en  rådgivande
församling av parlamentariska representanter.

2001/02:K427  av  Gudrun  Schyman   m.fl.  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen anförs om att regeringen i EU
bör uttala  att  varje  medlemslands  beslut  alltid
måste respekteras vid ratificering av EU:s fördrag.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad i motionen anförs om att regeringen i EU
skall verka  för att riksdagens beslut om konventets
sammansättning fullföljs.

2001/02:K428  av  Yvonne  Ruwaida  m.fl.  (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att propositionen om
Nicefördraget skall avslås i sin helhet.
2. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att alla nya EU-
fördrag  som  innebär  maktöverföring  till  EU-nivå
skall underställas medborgarna i en folkomröstning.
3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  Nicefördraget
skall underställas medborgarna i en folkomröstning.
8. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om  att  inför  nästa
fördragsändring  tillsätta  en oberoende utredning i
enlighet med vad som står i motionen.

2001/02:U301  av  Lars Leijonborg  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  en mer aktiv svensk
linje inför kommande regeringskonferens.

2001/02:U302 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

18. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om att regeringen  bör
inbjuda  olika   medborgarorganisationer,   partier,
akademiska   institutioner   och   kyrkor   till  en
diskussion om det som skall diskuteras på EU:s nästa
regeringskonferens.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  att  utveckla
formerna för arbetet inför nästa regeringskonferens.

2001/02:U303 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

17. (delvis) Riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin  mening  vad  i  motionen  anförs  om  EU:s
framtidsfrågor.