Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU38
Några sekretessfrågor m.m.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas nio motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden 2001 som gäller
sekretess och meddelarskydd. Utskottet har avstyrkt
samtliga motioner, i allmänhet med hänvisning till
pågående utredningsarbete. Två reservationer (v
resp. mp) har avgetts.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Sekretess för passfoton, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K300
yrkandena 1 och 2, 2001/02:K303, 2001/02:K373 och
2001/02:K404.
2. Räddningstjänsten
Riksdagen avslår motion 2001/02:K229.
3. Förundersökningssekretess
Riksdagen avslår motion 2001/02:K355.
4. Diskrimineringsombudsmannen
Riksdagen avslår motion 2001/02:K399.
Reservation 1 (mp)
5. Exportkreditnämnden
Riksdagen avslår motion 2001/02:N264 yrkande 1.
Reservation 2 (v)
6. Meddelarfrihet m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K215.
Stockholm den 28 maj 2002.
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats
Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kenth Högström (s),
Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m),
Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena
Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s) och Peter
Pedersen (v).
2001/02
KU38
Utskottets överväganden
Sekretess för passfoton m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående utredningsarbete flera motioner (s,
m resp. kd) om sekretess för passfoton m.m.
Motionerna
I flera motioner från den allmänna motionstiden 2001
begärs ändrade sekretessregler när det gäller
passfoton med hänvisning till att kriminella
personer nu har möjlighet att få ut passfoton av
bl.a. anställda inom rättsväsendet. Claes-Göran
Brandin och Sven Hulterström (båda s) begär i motion
K300 (yrkandena 1 och 2) dels ett förslag från
regeringen med innebörd att det skall göras en
särskild prövning när någon beställer
personuppgifter på anställda inom rättsväsendet,
dels ett förslag med innebörd att personer vars
personuppgifter lämnats ut får besked om detta.
Motionärerna menar att det är orimligt att kriminell
person utan vidare kan beställa passfoto och
personuppgifter på anställda inom rättsväsendet när
syftet med största sannolikhet är att utöva
påtryckningar eller begå brott. Det är också enligt
motionärerna märkligt att den som passfotot eller
uppgiften gäller inte får besked om att någon
beställt uppgifterna, vilket gäller vid
kreditupplysning.
I motion K303 av Ragnwi Marcelind och Maria
Larsson (båda kd) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om en ny sekretesslagstiftning för
passfoto. Motionärerna anser att det måste bli
svårare att få ut passfotounderlag. Det mest
fördelaktiga är enligt motionen att ändra
sekretesslagen så att det gäller ett omvänt
skaderekvisit där passunderlagen som huvudregel är
hemliga och bara kan lämnas ut om det står klart att
det inte finns någon risk för skada.
Anders Sjölund (m) begär i motion K404 ett
tillkännagivande till regeringen om undantag från
offentlighetsprincipen för uppgifter om passfoto.
Motionären hänvisar till att det förekommit att
interner vid fängelser begärt utdrag från
passmyndigheten angående personer som arbetar vid
fängelset och närstående till dem. I dessa fall
innebär offentlighetsprincipen att enskilda
personers säkerhet och integritet sätts i andra
rummet. Passfoto med vidhängande uppgifter bör
enligt motionen undantas från principen om
offentlighet. Också Berit Adolfsson (m) begär i
motion K373 att sekretesslagstiftningen skyndsamt
effektiviseras för att skydda hotade människor från
brott. Uppgifter om anställda inom rättsväsendet kan
i dag erhållas från Vägverket och passregistret. Det
krävs en lagändring för att skydda
kriminalvårdspersonal och polis så att
sekretessbelagda handlingar inte kan lämnas ut från
andra myndigheter.
Gällande regler m.m.
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen skall
varje svensk medborgare till främjande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt att
ta del av allmänna handlingar. Rätten att ta del av
allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen begränsas om det är
påkallat med hänsyn till bl.a. intresset av att
förebygga och beivra brott (punkt 4) och skyddet för
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden
(punkt 6).
Begränsningen av rätten att ta del av allmänna
handlingar skall anges noga i bestämmelse i
sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen
hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan
bestämmelse får dock regeringen genom förordning
meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens
giltighet.
Enligt 7 kap. 15 § första stycket 1 sekretesslagen
gäller sekretess i verksamhet som avser
folkbokföringen eller annan liknande registrering av
befolkningen och, i den utsträckning regeringen
föreskriver det, i annan verksamhet som avser
registrering av betydande del av befolkningen, för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
av särskild anledning kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Regeringen har i 1 b § sekretessförordningen
(1980:657) föreskrivit att folkbokföringssekretessen
gäller för bl.a. det centrala passregistret och
Vägverkets vägtrafikregister.
Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen
gäller sekretess i myndighets personaladministrativa
verksamhet för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående utsätts för våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare
gäller i den utsträckning regeringen föreskriver det
sekretess i personaladministrativ verksamhet hos
myndighet där personalen särskilt kan riskera att
utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds
bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Enligt 1 a § sekretessförordningen gäller sekretess
i personaladministrativ verksamhet för uppgift om
enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer och
personnummer, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men, hos bl.a. domstolar,
polismyndigheter, åklagarmyndigheter och
kriminalvårdens myndigheter.
I departementspromemorian Sekretess för passfoton
m.m. (Ds 2000:57) föreslogs att
folkbokföringssekretess enligt 7 kap. 15 § skulle
skärpas för en fotografisk bild av en enskild.
Enligt förslaget skulle sekretessen gälla om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider men om uppgiften röjs. Kravet på särskild
anledning för ett sådant antagande skulle alltså
bort. Detta krav har medfört att det hitintills
ställts förhållandevis höga krav på bevisning om
risk för förföljelser, trakasserier eller liknande
för att fotografierna skall hemlighållas. Förslaget
skulle ha inneburit en viss skärpning av
sekretessen. Med den föreslagna utformningen av
bestämmelsen var tanken att de tillämpande
myndigheterna i större utsträckning än i dag skulle
kunna tillmäta den enskildes uppgifter om befarat
hot m.m. betydelse. Huvudregeln skulle dock även i
fortsättningen vara att fotografier är offentliga.
I en promemoria den 20 december 2001 upprättad
inom Justitiedepartementet har anförts att
remissopinionen var splittrad. De flesta välkomnade
en skärpning av sekretessen. Men bl.a. JO, Svea
hovrätt och Rikspolisstyrelsen förordade ett omvänt
skaderekvisit. Enligt dem skulle det vara enda
sättet att stärka skyddet för den enskilde.
Företrädare för massmedierna avstyrkte förslaget
eftersom det skulle inskränka offentlighetsprincipen
och försvåra det journalistiska arbetet.
Att fotografier är relativt lätt tillgängliga har
enligt promemorian gjort att många människor i
Sverige kommit att känna en stark oro för att deras
fotografier skall begäras ut och användas på ett för
dem menligt sätt. Fotografierna i den aktuella typen
av register kan visserligen omfattas av
folkbokförings-sekretess i vissa situationer. Detta
gäller dock bara i undantagsfall eftersom
skaderekvisitet innehåller högt ställda krav på det
antagande om men som skall föreligga. Fotografierna
är alltså i de flesta fall lätt tillgängliga. När de
förekommer i så här stora register kan de ligga till
grund för omfattande sammanställningar av uppgifter.
Offentligheten kan därmed utnyttjas i brottsligt
syfte. Kartläggning kan ske av grupper av personer,
t.ex. personer som har en viss utländsk bakgrund,
eller som har en viss politisk eller religiös
övertygelse.
I promemorian anges att det enligt uppgift från
Säkerhetspolisen förekommer, främst inom
högerextrema grupper, att meningsmotståndare
kartläggs på detta sätt. Fotografier med
namnuppgifter förekommer i förhållandevis stor
utsträckning på Internet. Liknande kartläggning sker
även av vissa yrkeskategorier såsom polis, åklagare,
kriminalvårdsanställda och journalister. De
fotografier som förekommer hämtas främst från
passregistret och körkortsregistret. Listorna är
ofta omfattande och innehåller ibland så många som 1
000 namn. Denna utveckling har enligt promemorian på
senare tid förstärkt den oro som många människor
redan tidigare känt för att fotografierna i
registren kan komma att användas på ett sätt som
skadar dem och deras familjer. Skyddet för enskilda
bör därför stärkas när det gäller fotografier i
passregistret och andra stora register enligt 7 kap.
15 § sekretesslagen, helst så att väsentliga
offentlighetsintressen inte träds för när.
En utredare skall enligt promemorian lämna förslag
till lagändringar, på basis av de överväganden
angående behovet av lagändringar som gjorts i den
tidigare nämnda departementspromemorian Sekretessen
för passfoton m.m., alltså att allmänhetens rätt att
ta del av sådana fotografier bör begränsas i
förhållande till vad som gäller i dag. Utredaren
skall undersöka omfattningen av utlämnandet av
fotografier, i vilken omfattning medier begär ut
fotografier och om det är möjligt, i vilken
omfattning fotografier begärs ut i illegitima
syften. Utredaren skall göra en förnyad och djupare
kartläggning av de olika möjligheter som diskuteras
i promemorian men även undersöka om det kan finnas
andra lösningar. En möjlighet som kan diskuteras är
att införa sekretess som huvudregel men bara för
vissa yrkeskategorier, t.ex. poliser och
journalister. Som jämförelse nämns möjligheten
enligt 7 kap. 11 § sekretesslagen att föreskriva om
sekretess i personaladministrativ verksamhet hos
myndighet där personalen särskilt kan riskera att
utsättas för allvarligt men om vissa personuppgifter
röjs. En given utgångspunkt för arbetet är
remissutfallet över promemorians förslag. Det är
meningen att utredaren under arbetet skall samråda
med berörda intressegrupper och då särskilt
företrädare för medierna. Det gäller enligt
promemorian att hitta en lösning som ger ett
tillräckligt skydd för enskilda samtidigt som man
inte på ett onödigt sätt begränsar offentligheten.
Regeringsrådet Mats Melin har utsetts till
utredare under tiden den 1 januari-den 30 juni 2002.
Tidigare behandling
Våren 2001 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om
utökat skydd för poliser i offentliga register,
bl.a. passregistret. Utskottet framhöll att frågans
behandling i Regeringskansliet i och för sig borde
avvaktas. Samtidigt ansåg utskottet att denna
beredning borde ske skyndsamt så att ställning kunde
tas i frågan (bet. 2000/01:KU17).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör det pågående
utredningsarbetet avvaktas. Motionerna 2001/02:K300
yrkandena 1 och 2, 2001/02:K303, 2001/02:K375 och
2001/02:K404 avstyrks.
Räddningstjänsten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående beredningsarbete ett motionsyrkande
(m) om sekretessen för
räddningstjänstpersonal.
Motionen
Rolf Gunnarsson (m) begär i motion K229 ett
tillkännagivande till regeringen om att
sekretesslagen också skall omfatta personal inom
räddningstjänsten. Räddningstjänstpersonalen
omfattas inte av samma sekretesslagstiftning som
hälso- och sjukvårdspersonalen. Det är inte heller
möjligt att i dag skriva in en tystnadsplikt i
avtalen eftersom yttrandefriheten inte kan avtalas
bort. Med den nya inriktningen med dessa akutbilar
som nu finns bör enligt motionären även
räddningstjänstens personal omfattas av
sekretesslagen.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1908:100) gäller
sekretess med vissa undantag inom hälso- och
sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Utanför
bestämmelsens tillämpningsområde faller verksamhet
vid sjukhus och andra liknande inrättningar som
drivs av enskilda, liksom privat drivna
tandläkarmottagningar, laboratorier m.m. Här gäller
i stället föreskrifterna i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Enligt 2 kap. 8 § denna lag får den som tillhör
eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen
inom den enskilda hälso- och sjukvården inte
obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet
har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller
andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande
anses inte att någon fullgör sådan
uppgiftsskyldighet som följer av lag eller
förordning.
Det har inom vissa sektorer i lag tillskapats
möjligheter för kommuner och landsting att t.ex.
sluta avtal om visst samarbete över kommungränserna,
och i fråga om bl.a. hälso- och sjukvård och
räddningstjänst förutsätts att sådant samarbete
sker. I Socialstyrelsens meddelandeblad 6/2001
Räddningstjänstens insatser vid ambulanslarm
framhålls att räddningstjänstens personal inte
omfattas av en sekretesslag motsvarande den som
omfattar hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta kan
enligt meddelandebladet inte ingå i avtalen eftersom
yttrandefrihet inte kan avtalas bort. Denna fråga
var under utredning i översynen av
räddningstjänstlagen. Även räddningstjänstpersonal
kan enligt Socialstyrelsen behöva en sekretesslag
med hänsyn till det egna yrkesutövandet.
Utredningen (Fö 1999:03) om översyn av
räddningstjänstlagen m.m. har i januari 2002 lagt
fram betänkandet Reformerad
räddningstjänstlagstiftning (SOU 2002:10).
Utredningen föreslår att det införs en ny
bestämmelse i 9 kap. sekretesslagen med innebörd att
sekretess skall gälla i kommunens
räddningstjänstverksamhet för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående
lider skada eller men om uppgiften röjs.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser att beredningsarbetet med anledning
av betänkandet Reformerad
räddningstjänstlagstiftning bör avvaktas. Motion
K229 (m) avstyrks följaktligen.
Förundersökningssekretess
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (v) om rakt
skaderekvisit i förundersökningssekretess.
Motionen
Alice Åström m.fl. (v) begär i motion K355 att
regeringen skall lägga fram ett förslag till ändring
av sekretesslagen så att det i fråga om
förundersökningar återinförs ett rakt skaderekvisit
i sekretessen till förmån för enskilda. Reglerna om
omvänt skaderekvisit innebär enligt motionärerna
stora faror. Det gäller inte minst nedlagda
förundersökningar mot poliser som misstänks för
brott. Bristen på insyn riskerar att undergräva
allmänhetens förtroende för polisen. Motionärerna
hänvisar till Osmo Vallo-fallet och till den
nedlagda förundersökningen mot de poliser som
avlossade skott i samband med EU-toppmötet i
Göteborg. Även när det gäller privatpersoner som är
misstänkta för brott är det enligt motionen
olyckligt att inskränka brottsoffrens och
allmänhetens rätt till insyn i förundersökningar.
Gällande regler
Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess för uppgift som hänför sig till bl.a.
förundersökning i brottmål om det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om
uppgiften röjs. Bestämmelsen har tillämpats bl.a. på
polisanmälningar som föranlett förundersökning.
Enligt 9 kap. 17 § samma lag gäller sekretess för
uppgift om enskilds personliga och ekonomiska
förhållanden i bl.a. utredning enligt bestämmelserna
om förundersökning i brottmål om det inte står klart
att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider skada eller men.
Sekretessen i 9 kap. 17 § till förmån för den
enskildes personliga och ekonomiska förhållanden
förstärktes den 1 april 1999 (prop. 1997/98:97, bet.
1997/98:JuU20) samtidigt med att den absoluta
sekretessen avskaffades för alla polisregister utom
belastningsregistret. Dessförinnan gällde
sekretessen för uppgift om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden om det kunde antas att den
enskilde eller någon honom närstående led skada
eller men om uppgiften röjdes. Personuppgiftslagen
innebar enligt propositionen att polisen fick
möjlighet till automatiserad handläggning av
förundersökningar och andra utredningar. Enligt
regeringen fanns det inte skäl att begränsa polisens
rätt att utnyttja denna möjlighet. Uppgifter som
ingår i automatiserade behandlingar blir emellertid
enligt regeringen mer känsliga ur
integritetssynpunkt än motsvarande uppgifter som
behandlas manuellt. En lämpig ordning borde med
hänsyn till detta vara att samma skadrekvisit fick
gälla som beträffande de register som fördes till
stöd för förundersökningsverksamhet. Det innebar
omvänt skaderekvisit. En fördel med en sådan lösning
var också att samma sekretesskydd skulle komma att
gälla för uppgiften oavsett om den finns i ett
register eller är representerad på annat sätt.
Tidigare behandling
Konstitutionsutskottet tillstyrkte i yttrande till
justitieutskottet (1997/98: KU10y) regeringens
förslag om omvänt skaderekvisit för
förundersökningssekretessen. Utskottet såg med
tillfredsställelse att regeringen i syfte att öka
medborgarnas insyn i polisens register föreslog
lättnader i den absoluta sekretess som gällde. När
det gäller frågan om med vilket skaderekvisit
sekretess skulle gälla till skydd för polisens
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet
ville utskottet erinra om att sådan sekretess enligt
5 kap. 1 § sekretesslagen gäller med ett rakt
skaderekvisit.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning och
avstyrker motion K355 (v).
Diskrimineringsombudsmannen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående utredningsarbete en motion (mp) om
att 9 kap. 21 § sekretesslagen skall omfatta
ärenden hos Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering.
Jämför reservation 1.
Motionen
Per Lager och Kia Andreasson (mp) begär i motion
K399 ett regeringsförslag till ändring av 9 kap. 21
§ sekretesslagen så att den även omfattar ärende
enligt lagen om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, i enlighet med det förslag som lagts
fram i betänkandet SOU 1997:174, dock med den
ändringen att ett rakt skaderekvisit bör införas.
Bakgrund
Enligt 9 kap. 21 § första stycket 2 sekretesslagen
(1980:100) gäller sekretess hos Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering i ärende enligt lagen
(1999:130) om åtgärder mot diskriminering i
arbetslivet och lagen (2001: 1286) om likabehandling
av studenter i högskolan.
Utredningen om översyn av lagen mot etnisk
diskriminering föreslog i betänkandet Räkna med
mångfald! (SOU 1997:174) en ny lag mot etnisk
diskriminering i arbetslivet och en lag om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. I
betänkandet föreslogs också ändring i 9 kap. 21 §
sekretesslagen så att sekretess åter skulle gälla i
ärenden enligt den av utredningen föreslagna lagen
om Ombudsmannen mot etnisk diskriminering i stället
för enligt lagen (1994:134) mot etnisk
diskriminering. Även uppgifter hos
Diskrimineringsombudsmannen som har samband med en
diskrimineringstvist eller aktivt ärende skulle
falla in under begreppet. I proposition Ny lag om
åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
(prop. 1997/98:177) föreslogs ingen lag om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, och i den
sekretesslagsändring som föreslogs hänvisades då i
stället till ärende enligt lagen om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet. Under
riksdagsbehandlingen föreslog
arbetsmarknadsutskottet att även en lag om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skulle
införas (bet. 1998/99:AU4) i enlighet med
utredningsförslaget, dock utan att samtidigt föreslå
någon ändring när det gällde propositionens förslag
till ändring i sekretesslagen. Riksdagen beslutade i
enlighet med arbetsmarknadsutskottets förslag (rskr.
1998/99:140).
I en lagrådsremiss beslutad den 7 februari 2002
föreslogs ändringar i sekretesslagen som bl.a.
innebär att bestämmelsen i 9 kap. 21 § första
stycket 2 sekretesslagen kompletteras med orden
"samt i verksamhet enligt lagen (1999:131) om
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering".
Lagrådet ansåg att det var tveksamt om det var
motiverat med en så vidsträckt sekretess och
jämförde med den betydligt snävare sekretessen hos
Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern enligt 11
kap. 4 § sekretesslagen. Det var enligt Lagrådet
värt att notera att sekretessen enligt förslaget
skulle gälla inte endast i förhållande till enskilda
till vilkas förmån ombudsmännen har att verka utan i
lika hög grad i förhållande till dem som kan bli
föremål för ombudsmännens granskning. Enligt
Lagrådets uppfattning förtjänade frågan om den
lämpliga utformningen av sekretessen hos de
särskilda ombudsmännen ytterligare överväganden.
Frågan bereds för närvarande inom
Regeringskansliet. Dessutom faller frågan inom ramen
för uppdraget till den parlamentariska kommitté som
skall utreda en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11).
Utskottets ställningstagande
Frågan om sekretess hos bl.a. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering bereds för närvarande inom
Regeringskansliet och kan även komma upp inom ramen
för utredningsarbetet om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. Enligt utskottets
mening bör resultat av detta arbete avvaktas. Motion
K399 (mp) avstyrks.
Exportkreditnämnden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om
begränsning av sekretessen hos
Exportkreditnämnden.
Motionen
Eva Zetterberg m.fl. (v) begär i motion N264 yrkande
1 en översyn av de sekretessbestämmelser som gäller
för Exportkreditnämnden och att nämndens verksamhet
blir öppnare. Genom att inte informera om vilka
projekt som är under beredning avsäger sig
Exportkreditnämnden möjligheter att få in
kompletterande och oberoende miljöinformation t.ex.
från miljöorganisationer. Exportkreditnämndens
frikostiga användning av hemligstämpeln gör det
omöjligt att föra en debatt om hur miljöpolicyn
tillämpas. Miljökonsekvensbeskrivningar och andra
beslutsunderlag måste göras tillgängliga för
granskning och offentlig debatt. Nämndens
bedömningar måste redovisas.
Gällande regler
Enligt 8 kap. 6 § sekretesslagen gäller sekretess i
den utsträckning regeringen föreskriver det, i
statlig myndighets verksamhet som består i bl.a.
stödverksamhet med avseende på produktion, handel,
transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, för
uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden,
uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan
antas att den enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Sekretessen gäller också andra ekonomiska
eller personliga förhållanden för den som trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den
som är föremål för myndighetens verksamhet. Enligt
sekretessförordningen (1980:657) gäller dessa
bestämmelser för stöd som handhas av
Exportkreditnämnden.
Bakgrund
Exportkreditnämnden ställer ut garantier för risker
i samband med export. Nämndens garanti är en form av
försäkring mot förlust orsakad av händelser kopplade
till den utländske köparen eller till köparlandet.
Den vanligaste garantin, garanti för
fordringsförlust, täcker risken att betalning inte
erhålls enligt avtal. Garantin finns i olika
utformning, dels för exportör för
leverantörskrediter lämnade till köpare i utlandet,
dels i form av en garanti till långivare för
betalning under låneavtal, så kallade köparkrediter.
Även risker under tillverkningstiden, till exempel
att köparen häver avtalet helt eller delvis eller
att genomförandet avbryts under en längre period,
kan garanteras. Denna garanti, garanti för
tillverkningsförlust, söks av exportör i samband med
ansökan om garanti för fordringsförlust.
Exportkreditnämnden har också garantier som täcker
andra typer av risker, till exempel politiska risker
i samband med investeringar i utlandet, risker i
samband med ställande av säkerheter till utländsk
förmånstagare samt banks risk för utebliven
betalning under bekräftad remburs.
Den information som finns att hämta i nämndens
diarier och kundregister är offentlig. All
information rörande en garantiansökan, utom den som
står att finna i något av diarierna, brukar enligt
uppgift från Exportkreditnämnden sekretessbeläggas
under tiden innan en garantiförbindelse utfärdas.
Därefter lämnas information vanligtvis ut om vem
exportören är, vem köparen är, vilket land exporten
avser, vilket projekt alternativt vilken vara som
avses samt om garanterat belopp. Om garantibeloppet
överstiger 10 miljoner kronor publiceras uppgifterna
på nämndens hemsida.
Under den senaste tioårsperioden har enligt
Exportkreditnämnden ett tiotal beslut om sekretess
överklagats till kammarrätten. I samtliga fall har
domstolen fastställt nämndens beslut.
Utskottets ställningstagande
Skälen för en ökad öppenhet hos Exportkreditnämnden
måste vägas mot behovet av sekretess till skydd för
enskilds affärs- och driftsförhållanden, Utskottet
är inte berett att tillstyrka att detta skydd
begränsas. Motion N264 yrkande 1 avstyrks.
Meddelarfriheten m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet vidhåller tidigare
ställningstaganden och avstyrker en motion
(s) om meddelarfrihet inom den privata
sektorn, begränsning av de
meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna och
åtgärder mot försäljning av sekretessbelagda
uppgifter.
Motionen
Jan Bergqvist (s) begär i motion K215 ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av att
på olika sätt förbättra meddelarfriheten och
meddelarskyddet så att de kan bli ett ännu starkare
stöd för den demokratiska utvecklingen i Sverige.
Därvid bör man pröva hur meddelarfriheten i lämpliga
former kan utsträckas till den privata sektorn.
Vidare bör man ånyo pröva möjligheterna att begränsa
de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikterna i
sekretesslagen. Man bör också pröva hur man skall
komma över den svaghet som vidlåder dagens system
när sekretessbelagda uppgifter säljs i uppenbart
vinstsyfte. Slutligen är det enligt motionen viktigt
att hitta vägar för att öka kunskaperna om
regelsystemen för yttrandefriheten och
meddelarfriheten.
Motionären vänder sig huvudsakligen mot det
förhållandet att medier köper information av
personer med tillgång till sekretessbelagda
uppgifter och pekar på risken för skattebedrägeri.
Gällande regler
De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet
finns i 1 kap. 1 § tredje stycket
tryckfrihetsförordningen och i 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarfriheten innebär att det i viss
utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt
sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt
skrift, radio eller TV, m.m. I 1 kap. 1 § tredje
stycket tryckfrihetsförordningen föreskrivs att det
står envar fritt att i alla de fall då ej annat är
föreskrivet i förordningen meddela uppgifter och
underrättelse i vad ämne som helst för
offentliggörande i tryckt skrift. En motsvarande
bestämmelse finns i 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller andra medier
än tryckt skrift.
Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket
tryckfrihetsförordningen var och en rätt att
anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne som
helst för att antingen själv offentliggöra dem i
tryckt skrift eller lämna meddelande som avses i
tredje stycket. Också undantag från detta
anskaffandeskydd skall ha stöd i
tryckfrihetsförordningen. En motsvarande bestämmelse
finns även i detta fall i 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Regler om anonymitetsskydd finns i 3 kap.
tryckfrihetsförordningen. Detta skydd består av
flera komponenter. En är rätten till anonymitet som
innebär att författare, meddelare samt utgivare av
icke periodiska skrifter inte är skyldiga att låta
sina namn sättas ut i skriften (1 §). Vidare finns
bestämmelser om tystnadsplikt i 3 § för dem som
tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen
av tryckt skrift och för dem som varit verksamma vid
t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa får enligt
huvudregeln inte röja vem som är författare,
meddelare eller utgivare av en icke periodisk
skrift. Därutöver finns en bestämmelse om
efterforskningsförbud i 4 §. Detta innebär att
myndigheter och andra allmänna organ inte får
efterforska författaren till en framställning som
har införts eller varit avsedd att införas i en
tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att
ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett
meddelande för publicering. Författaren, meddelaren
eller utgivaren får dock efterforskas då detta
behövs för åtal eller annat ingripande som är
tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. I den mån
efterforskning får förekomma, skall den i 3 §
stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande
bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3
och 4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon
lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen och därmed gör sig skyldig
till någon av de gärningar som anges i 7 kap. 3 §
första stycket respektive 5 kap. 3 § första stycket,
gäller om ansvar för sådant brott det som är
föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. De
gärningar som anges indelas i tre punkter. I punkt 1
räknas upp vissa allvarliga brott mot rikets
säkerhet. I punkt 2 upptas oriktigt utlämnande av
allmän handling som inte är tillgänglig för envar
eller tillhandahållande av sådan handling i strid
med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när
gärningen är uppsåtlig. I punkt 3 anges som tredje
undantag från meddelarfriheten ett uppsåtligt
åsidosättande av en tystnadsplikt i de fall som
anges i särskild lag. I 16 kap. 1 § sekretesslagen
ges en uppräkning av de tystnadsplikter som har
företräde framför principen om meddelarfrihet.
Reglerna i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen om
undantag från meddelarfriheten har betydelse också
för anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten i 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen om uppgiftslämnare
inskränks i bl.a. de situationer som avses i 7 kap.
3 § tryckfrihetsförordningen. Tystnadspliktsreglerna
innebär bl.a. att en journalist får uttala sig om en
meddelares identitet bara i en del av de fall där
meddelaren kan straffas, och tystnadsplikten för
journalisten sträcker sig alltså längre än
meddelarfriheten för hans källa.
De nu gällande reglerna om meddelarfrihet i
tryckfrihetsförordningen trädde i kraft den 1
januari 1978. Tidigare innebar dessa regler bl.a.
att meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig
funktionär i de fall då denne var underkastad en
i lag föreskriven tystnadsplikt. Enligt
tryckfrihetsförordningens nuvarande bestämmelser
i ämnet skall i fråga om såväl offentliga
funktionärer som andra personer föreskrifter om
tystnadsplikt i stället bryta igenom
meddelarfriheten endast i de fall som anges i en
särskild lag. I propositionen (prop. 1975/76:204)
uttalade föredragande statsrådet vad gällde
omfattningen av det tryckfrihetsrättsliga
meddelarskyddet m.m. bl.a. följande (s. 95).
Jag finner det vidare angeläget att framhålla att
straffrihet för meddelare inte betyder att
offentliga tjänstemän är skyldiga att i
motsvarande mån lämna upplysningar till t.ex.
pressen om känsliga förhållanden. Innebörden av
en särskild tryckfrihetsrättslig meddelarfrihet
är i stället den att det allmänna - med tanke på
de viktiga intressen som informationsfriheten
representerar - överlåter åt den enskilde att,
utan risk för repressalier, själv bedöma om det
är önskvärt eller försvarligt att förmedla vissa
uppgifter för offentliggörande. Man kan räkna med
att han därvid beaktar de skyddsintressen som en
vanligtvis gällande tystnadspliktsregel värnar
om, liksom sin uppfattning om hur
informationsmottagaren kommer att handskas med
stoffet. Sammanfattningsvis anser jag alltså att
farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som
meddelar uppgifter till publicister skall leda
till återkommande skador är överdrivna. Liksom
hittills bör man för framtiden i stor
utsträckning kunna förlita sig på massmediernas
och uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.
Det vore trots det sagda orealistiskt att
bortse från att meddelarfriheten kan leda till
oönskade konsekvenser i form av
publicitetsskador. Enligt min mening kan dock
någon tvekan inte råda om att det, allmänt sett,
är ett mindre ont att i vissa fall omständigheter
som bort förtigas uppenbaras än att
missförhållanden i allmän eller enskild
verksamhet får fortgå opåtalt eller att den
offentliga debatten i någon allmän angelägenhet
uteblir eller kommer i obalans på grund av brist
på information.
Min slutsats blir alltså att de som meddelar
sig med pressen eller annars med publicister bör
åtnjuta en vidsträckt frihet. Att emellertid
denna frihet - liksom flertalet andra rättigheter
- har sina begränsningar ligger i öppen dag.
Enskildas personliga integritet och ekonomiska
intressen kan inte heller i detta sammanhang
lämnas utan varje skydd. Också mycket
betydelsefulla allmänna intressen kräver sitt
beaktande. Det blir nödvändigt att göra en
avvägning mellan motstående och svårjämförbara
intressen, en avvägning som oundvikligen får
karaktären av en kompromiss.
I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om
sekretess med hänsyn främst till intresset att
förebygga eller beivra brott. Sekretess gäller bl.a.
uppgifter som hänför sig till förundersökning i
brottmål och till åklagarmyndighets,
polismyndighets, skattemyndighets, tullmyndighets
eller kustbevakningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. För
sekretessen gäller s.k. rakt skaderekvisit, dvs.
sekretess gäller om det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.
Meddelarfriheten är i dessa fall inte begränsad
annat än i speciella fall (se 16 kap. 1 §
sekretesslagen).
Frågan om meddelarskyddets förhållande till den
lagstadgade sekretessen var föremål för
diskussion av Rättssäkerhetskommittén i dess
betänkande Rättssäkerheten vid beskattningen (SOU
1993:62). I betänkandet (s. 208 f.) gavs en
tillbakablick över meddelarfrihetens och
anonymitetsskyddets historia.
Rättssäkerhetskommittén uttalade i sitt förslag
följande angående meddelararvoden.
Efter att ha undersökt de krav som
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen ställer på
anonymitetsskyddet för meddelare samt den
konflikt som kan föreligga mellan
anonymitetsskyddet och skattekontrollen har vi
funnit att det inte finns något skäl att införa
en särskild skatt för meddelararvoden.
För det fall man ändå anser att en sådan skatt
bör införas har vi tagit fram ett förslag till
lag om skatt på arvode till anonym meddelare. Den
är utformad som en punktskatt på meddelararvodet,
där utbetalaren är skattesubjekt. Identiteten på
mottagaren blir av ersättningen därmed aldrig
känd. Skatten uppgår till samma belopp som det
utbetalade arvodet och är avdragsgill för
utbetalaren.
I den proposition om rättssäkerheten vid
beskattningen (prop. 1993/94:151) som lades fram för
riksdagen förklarade regeringen att den inte avsåg
att lägga fram något förslag i denna del (a. prop.
s. 148).
Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför
myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för
utredning och överväganden.
Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) lämnade
förslag om en utvidgning av meddelarfriheten.
Regeringen (prop. 1986/87:151) valde dock att inte
föra fram förslaget. Konstitutionsutskottet (bet. KU
1987/88:36) ansåg att det fanns skäl att utvidga
meddelarfriheten till att i princip gälla
förhållandet även utanför den offentliga sektorn.
Enligt utskottet var dock det material som förelåg i
ärendet inte tillräckligt. Utskottet ansåg att
regeringen i stället borde se till att frågan blev
föremål för utredning.
Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12) föreslog en
grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag
och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas
av avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att
drabbas av straff eller andra rättsföljder.
Regeringen (prop. 1990/91:64) konstaterade att
förslaget mött starkt motstånd bland
remissinstanserna och fann att det inte var möjligt
att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den
privata sektorn till grundlagsstiftning i samband
med 1991 års riksdagsval. Konstitutionsutskottet
(bet. 1990/91:KU21) ansåg att det var angeläget att
öka insynen i det privata näringslivet och i de
stora organisationerna. Vilken väg man
lagstiftningstekniskt skulle gå var enligt utskottet
en komplicerad fråga. Också utskottet kunde
konstatera att det inte hade varit möjligt att föra
fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den
privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Liksom
regeringen ansåg utskottet att frågan borde ägnas
fortsatt uppmärksamhet.
Demokratiutredningen ansåg, i betänkandet En
uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på
2000-talet (SOU 2000:1), det angeläget att utvidga
och förstärka meddelarskyddet så att det gäller även
för privatanställda, eftersom offentlig finansiering
av privat verksamhet blir vanligare - t.ex. inom
sjukvård eller miljöfarlig verksamhet. Utredningen
menade att demokratiska värderingar och etiska
principer är lika viktiga när andra aktörer övertar
offentligfinansierad verksamhet.
Tidigare behandling
Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande
1996/97:KU23 två motioner som tog upp samma problem
som i den nu aktuella motionen. Utskottet gjorde då
följande bedömning:
Vid införandet av de nu gällande reglerna om
meddelarfriheten i tryckfrihetsförordningen
påpekades att det vore orealistiskt att bortse
från att meddelarfriheten kan leda till oönskade
konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt
föredragande statsrådets mening kunde dock någon
tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett
mindre ont att i vissa fall omständigheter
uppenbaras som bort förtigas än att
missförhållanden i allmän eller enskild
verksamhet får fortgå opåtalat eller att den
offentliga debatten i någon allmän angelägenhet
uteblir eller kommer i obalans på grund av brist
på information. Slutsatsen blev att de som
meddelar sig med pressen eller annars med
publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet men
att denna frihet - liksom flertalet andra
rättigheter - hade sina begränsningar och att det
blev nödvändigt att göra en avvägning mellan
motstående och svårjämförbara intressen.
I förarbetena till sekretesslagen påpekades att
önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara
starkare än det sekretessintresse som har
föranlett den aktuella sekretessregeln och att
det kan förhålla sig så att en regel om skydd
t.ex. för ett enskilt intresse ibland på ett
olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt
att fullgöra sina uppgifter.
Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas
till fullo om de offentliga funktionärerna i
situationer av nu nämnt slag vore förhindrade
att bidra med uppgifter till den allmänna
debatten och reglerna om meddelarfrihet var
avsedda att motverka sådana icke önskade resultat
av sekretessregleringen.
Erfarenheterna av det rådande systemet ansågs
ha varit goda, och föredragande statsrådet ansåg
att man kunde utgå från att de tystnadsplikter
som inte hade företräde framför meddelarfriheten
också i fortsättningen skulle komma att vid sidan
av sin rättsliga funktion ha den verkan att de
utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de
offentliga funktionärerna att vara återhållsamma
med att lämna uppgifter till massmedierna. En
annan viktig omständighet att beakta i
sammanhanget var att många av de uppgifter som
kan komma att lämnas till följd av
meddelarfriheten sannolikt aldrig blir
publicerade. Som framhållits i skilda sammanhang
var nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste
funktioner att ge massmedierna tillgång till
bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett
för publicering.
Vidare erinrades om nödvändigheten att göra en
avvägning mellan motstående och svårjämförbara
intressen - intresset av sekretess och intresset
av offentlig insyn - en avvägning som
oundvikligen fick karaktären av en kompromiss.
Utskottet anser att vad som sålunda anförts
alltjämt äger giltighet och avstyrker med det
anförda motionerna.
Våren 2000 behandlades åter frågan med anledning av
en motion av samme motionär som står bakom den nu
aktuella motionen (bet. 1999/2000:KU17).
Utskottet hänvisade till sin tidigare behandling
av frågan och till att Offentlighets- och
sekretesskommittén enligt direktiven skall se över
bestämmelsen om meddelarfrihetsbrytande
tystnadsplikter i 16 kap. 1 § sekretesslagen.
Utskottet ansåg att resultatet av detta arbete borde
avvaktas och avstyrkte därför motionen.
Frågan om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten
på arbetsplatser som inte är offentliga men med
anknytning till det allmänna, kan stärkas har
utretts inom Regeringskansliet (Ds 2001:9).
Utredaren har föreslagit bl.a. en lag om skydd för
privatanställdas yttrandefrihet och en ändring i
sekretesslagen. Den föreslagna nya lagen bygger på
den avtalsbaserade tystnadsplikt som normalt ingår i
ett anställningsförfarande och föreskriver
inskränkningar i tystnadsplikten. Frågan övervägs
för närvarande inom Justitiedepartementet.
Utbildningsutskottet hänvisade nyligen med anledning
av en motion om behovet av skydd för att avslöja
missförhållanden i fristående skolor till dessa
överväganden (bet. 2001/02:UbU07).
Utbildningsutskottet framhöll att det finns ett
demokratiskt värde i att förhållanden vid offentligt
finansierade verksamheter kan diskuteras öppet.
Utbildningsutskottet utgick ifrån att regeringen
inom kort återkommer med ett förslag till lag om
skydd för privatanställdas yttrandefrihet som
omfattar fristående skolor. För detta talade också
angelägenheten av att lika regler om skydd för
yttrandefrihet skall gälla för offentligt och privat
anställda inom skolväsendet. Utbildningsutskottet
ansåg inte att det behövdes något särskilt uttalande
från riksdagen med anledning av motionerna.
Utskottets ställningstagande
När det gäller frågan om yttrandefriheten och
meddelarfriheten på privata arbetsplatser vill
utskottet hänvisa till det beredningsarbete som
pågår i Regeringskansliet med anledning av ett
utredningsförslag. Utskottet anser att detta
beredningsarbete bör avvaktas. Utskottet vidhåller
också i övrigt sitt tidigare ställningstagande och
avstyrker motion K215 (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Diskrimineringsombudsmannen (punkt 4)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K399.
Ställningstagande
Behovet av sekretess hos Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) har inte minskat jämfört med
förhållandena i början av DO:s verksamhet. Före den
1 januari 1999 fanns en sekretessmöjlighet som
bortföll - som det verkar - av förbiseende och som
nu bör återinföras med rakt skaderekvisit. Mot
bakgrund av att det hos DO handläggs frågor som rör
känsliga uppgifter om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden bör pågående
utredningsarbete inte avvaktas. Anmälare ger
påtagligt ofta in handlingar som innehåller de mest
personliga uppgifter om hälso- och
levnadsförhållanden. Många personer med erfarenhet
främst av förhållanden i andra länder och som
anmäler ärenden till DO torde inte heller ha vetskap
om den svenska offentlighetsprincipen. Dessa
förhållanden talar för att det införs ett rakt
skaderekvisit. Detta bör med bifall till motion K399
ges regeringen till känna.
2. Exportkreditnämnden (punkt 5)
av Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:N264 yrkande 1.
Ställningstagande
Genom att inte informera om vilka projekt som är
under beredning avsäger sig Exportkreditnämnden
möjligheter att få in kompletterande och oberoende
miljöinformation, exempelvis oberoende
miljöinformation, som underlag för sina beslut. Att
utställda garantier inte regelmässigt offentliggörs
ens efter det att beslut fattats innebär även det en
begränsning av informationsflödet från
Exportkreditnämnden om hur eventuella miljövillkor
efterlevs. Nämndens frikostiga användning av
hemligstämpeln gör det omöjligt att föra en öppen
debatt om miljöpolicyn. För att göra en meningsfull
utvärdering möjlig måste sekretessen hävas
åtminstone kring de projekt som Exportkreditnämnden
behandlat sedan miljöpolicyn infördes.
Miljökonsekvensbeskrivningar och andra
beslutsunderlag måste göras tillgängliga för
granskning och offentlig debatt.
Det finns exempel på flera andra länder med en
likartad samhällsstruktur och likartat näringsliv
som har ett betydligt öppnare system när det gäller
exportkrediter och kreditgarantier än Sverige. De
sekretessbestämmelser som gäller för
Exportkreditnämnden måste ses över. Detta bör med
bifall till motion N264 yrkande 1 ges regeringen
till känna.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2001/02:K215 av Jan Bergqvist (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att på olika sätt
förbättra meddelarfriheten och meddelarskyddet så
att de kan bli ett ännu starkare stöd för den
demokratiska utvecklingen i Sverige.
2001/02:K229 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att sekretesslagen också skall
omfatta personal inom räddningstjänsten.
2001/02:K300 av Claes-Göran Brandin och Sven
Hulterström (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring så att det görs en särskild
prövning när någon beställer personuppgifter på
anställda inom rättsväsendet.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring så att personer vars
personuppgifter lämnats ut får besked om detta.
2001/02:K303 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att införa en ny
sekretesslagstiftning för passfoto.
2001/02:K355 av Alice Åström m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring i sekretesslagen så att ett rakt
skaderekvisit i sekretessen till förmån för enskilda
i det allmännas brottsförebyggande och
brottsbeivrande verksamhet återinförs.
2001/02:K373 av Berit Adolfsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att sekretesslagstiftningen
skyndsamt måste effektiviseras för att skydda hotade
människor från brott.
2001/02:K399 av Per Lager och Kia Andreasson (mp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av 9 kap. 21 § sekretesslagen
(1980:100) så att den även omfattar ärende enligt
lagen (1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, i enlighet med förslaget framlagt i
SOU 1997:174, dock med den ändringen att ett rakt
skaderekvisit bör införas.
2001/02:K404 av Anders Sjölund (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om undantag från
offentlighetsprincipen för uppgifter om passfoto.
2001/02:N264 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att de sekretessbestämmelser som gällt för
Exportkreditnämnden måste ses över och att nämndens
verksamhet blir öppnare.