Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU28

Vissa tobaksfrågor

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor samt tre
motioner som väckts med anledning av propositionen
och två motioner från den allmänna motionstiden
2001. I propositionen föreslås förbud för
näringsidkare att vid marknadsföring av andra varor
än tobaksvaror eller tjänster som riktas till
konsumenter använda varukännetecken som till någon
del är i bruk för vara enligt gällande bestämmelser
om varumärken.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Avslag på propositionen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K41 yrkande 1 i
denna del.

2. Förbud mot indirekt tobaksreklam i
tobakslagen

Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen
av regeringens förslag till 14 a § lag om ändring
i tobakslagen (1993:581) och motionerna
2001/02:K42 yrkande 2 och 2001/02:K38 yrkande 1
till 2002/03 års riksmöte. Därmed avslår
riksdagen motion 2001/02:So422 yrkande 2.

3. Ändring i tryckfrihetsförordningen

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.
Därmed avslår riksdagen motion 2001/02:K42
yrkande 1.
Reservation (m)

4. Uppdrag till Konsumentverket och Statens
folkhälsoinstitut

Riksdagen avslår motion 2001/02:So615 yrkande
3.

5. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen av
regeringens förslag till 1 och 15 §§ lag om ändring
i tobakslagen (1993:581) och regeringens förslag
till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450) till 2002/03 års riksmöte.

Stockholm den 16 april 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m),
Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt
(s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Björn
von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per
Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz
(fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Margareta
Nachmanson (m) och Peter Pedersen (v).

2001/02

KU28

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I samband med behandlingen av propositionen Vissa
ändringar i tobakslagen (1993:581) gav riksdagen
regeringen till känna att frågan om förtäckt
tobaksreklam skyndsamt måste utredas (prop.
1993/94:98, bet. 1993/94:SoU17, rskr. 1993/94:149).
Den 1 september 1994 gav regeringen en särskild
utredare i uppdrag att utreda frågan om förbud mot
indirekt tobaksreklam och möjligheterna att införa
ett sådant förbud. I november 1995 överlämnade den
särskilde utredaren sitt betänkande Indirekt
tobaksreklam (SOU 1995:114). Betänkandet har remiss-
behandlats. Regeringen beslutade den 14 december
1995 att tillsätta en kommitté med uppgift att
utarbeta nationella mål för hälsoutvecklingen.
Kommittén antog namnet Nationella
folkhälsokommittén. I oktober 2000 överlämnade
kommittén sitt slutbetänkande Hälsa på lika villkor
- nationella mål för folkhälsan (SOU 2000:91).
Betänkandet har remissbehandlats.

I propositionen behandlar regeringen de förslag
som har lämnats i betänkandet Indirekt tobaksreklam
och de förslag om ändringar i tobakslagen (1993:581)
och om åtgärder för att förstärka arbetet med
tobaksprevention som har lämnats i betänkandet Hälsa
på lika villkor - nationella mål för folkhälsan.
Förslagen i propositionen har utformats i samarbete
med Vänsterpartiet.

Regeringen beslutade den 1 november 2001
att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslagen
men har också föreslagit vissa ändringar.
Regeringen har i propositionen följt
Lagrådets förslag. I övrigt har vissa
redaktionella ändringar gjorts.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Tobaksreklam

Regler om tobaksreklam i Sverige

Lagregler

Tobakslagen (1993:581) trädde i kraft den 1 juli
1993 och ersatte bl.a. den då gällande lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av tobaksvaror, den s.k. tobaksreklamlagen. Regler
om tobaksreklam och andra marknadsföringsåtgärder
beträffande tobaksvaror finns sedan den 1 januari
1997 i 14 och 15 §§ tobakslagen. I 14 § första
stycket tobakslagen finns ett förbud för
näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till
konsumenter att använda kommersiella annonser i
periodiska skrifter eller i andra därmed jämförbara
skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen (TF) är
tillämplig. Förbudet omfattar också kommersiella
annonser i ljudradio- eller TV-program och sådana
TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-
och TV-lagen (1996:844). Enligt 14 § andra stycket
tobakslagen skall en näringsidkare vid
marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på
något annat sätt än som avses i första stycket
iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet gäller,
enligt bestämmelsen, att reklam eller annan
marknadsföring inte får vara påträngande, uppsökande
eller uppmana till bruk av tobak.

I 15 § tobakslagen har det gjorts en koppling till
det marknadsrättsliga påföljdssystemet. En
marknadsföringsåtgärd som strider mot 14 § skall,
vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§
marknadsföringslagen (1995:450), anses var
otillbörlig mot konsumenter. Detta innebär att en
näringsidkare vars marknadsföring strider mot
bestämmelserna i tobakslagen kan förbjudas att
fortsätta med den marknadsföringen eller att vidta
någon annan liknande åtgärd. Förbud kan meddelas
också anställda hos näringsidkaren och andra som
handlar på näringsidkarens vägnar samt var och en i
övrigt som väsentligt har bidragit till
marknadsföringen. Ett förbud skall normalt förenas
med vite. En överträdelse av förbudet mot att
marknadsföra tobaksvaror i kommersiella annonser i
ljudradio- eller TV-program kan också medföra
marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i
22-28 §§ marknadsföringslagen (se 15 § andra
meningen tobakslagen). Marknadsstörningsavgift får
dock inte åläggas någon för en överträdelse av ett
förbud som har meddelats vid vite enligt
bestämmelserna i marknadsföringslagen.
Förbudet i 14 § tobakslagen för näringsidkare att
marknadsföra tobaksvaror i kommersiella annonser i
tryck föregicks av att det år 1974 infördes stöd för
en sådan reglering i 1 kap. 9 § 1 TF. Enligt den
bestämmelsen gäller, utan hinder av TF, vad i lag är
stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån
annonsen används vid marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. Ett
motsvarande undantag finns intaget i
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Enligt 1 kap. 12 §
första stycket YGL gäller vad som sägs i TF om att
föreskrifter i lag får meddelas i fråga om vissa
kommersiella annonser också i fråga om radioprogram
och tekniska upptagningar.

Konsumentverkets riktlinjer

Konsumentverket utfärdade år 1979 riktlinjer för
tillämpningen av den numera upphävda
tobaksreklamlagen. Riktlinjerna skärptes år 1986
(KOVFS 1986:2). Syftet var bl.a. att dels främja en
enhetlig och följdriktig tillämpning av
föreskrifterna om särskild måttfullhet i tobaks-
reklamlagen, dels markera och förtydliga den skärpta
tolkning av bestämmelserna i tobaksreklamlagen som
riksdagen hade framfört önskemål om (se t.ex. bet.
1985/86:LU13). 1986 års riktlinjer ersattes år 1998
med nya riktlinjer (KOVFS 1998:7), vilka ansluter
till bestämmelserna i 14 och 15 §§ tobakslagen och
4 § marknadsföringslagen. Huvudsyftet med
riktlinjerna är att precisera kravet på särskild
måttfullhet i 14 § andra stycket tobakslagen och att
främja en enhetlig tillämpning av denna regel.
Enligt riktlinjerna innebär kravet på särskild
måttfullhet att marknadsföringen skall präglas av
stark återhållsamhet, relevans och saklighet.
Åtgärder som är aggressiva, övertalande eller som
väcker särskild uppmärksamhet får därmed inte
förekomma i marknadsföringen. I linje med detta får
inte uppmaningar till tobaksbruk förekomma, och all
marknadsföring skall begränsas till en saklig
presentation av exempelvis varans egenskaper,
ursprung och pris. Rubrik och layout får inte heller
vara särskilt framträdande eller slående.

Enligt riktlinjerna får vissa
marknadsföringsåtgärder som gäller tobaksvaror inte
förekomma. Exempel på sådana förbjudna åtgärder är
utomhusreklam, direktreklam, reklamfilm på biograf,
reklam inom skola eller annan utbildningsanstalt och
provutdelning till annan än den som är minst 20 år
och i färd med att köpa tobaksvaror.
Marknadsföringsåtgärder på och vid säljställe får
dock förekomma, om åtgärderna uppfyller kravet på
särskild måttfullhet.
Riktlinjerna innebär att Konsumentverket har
möjlighet att ingripa om ett företag vidtar en
åtgärd som strider mot dem. Normalt sker detta genom
att Konsumentverket kontaktar företaget. Om
företaget inte vidtar rättelse kan
Konsumentombudsmannen (KO) låta domstol pröva åtgär-
den eller själv utfärda ett s.k. förbudsföreläggande
för företagets godkännande.

Närmare om reklamförbudet i
tobakslagen

Allmänt

Bestämmelserna i 14 § tobakslagen reglerar en
näringsidkares marknadsföring av tobaksvaror till
konsumenter. Begreppet näringsidkare tar sikte på
var och en - såväl fysisk som juridisk person - som
yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art.
Såväl producenter som återförsäljare omfattas alltså
av begreppet näringsidkare. Uttrycket konsument tar
i första hand sikte på privatpersoner.
Konsumentkretsen kan emellertid utgöras av alla som
förvärvar eller avser att förvärva en vara för
slutlig konsumtion (se prop. 1977/78:178 s. 47).
Reglerna i paragrafen avser som nämnts situationer
då en näringsidkare marknadsför en tobaksvara till
konsumenter. Detta innebär att det skall vara fråga
om åtgärder som syftar till att främja avsättningen
av tobaksvaran. Marknadsföringen skall dessutom avse
näringsidkarens verksamhet eller varor som
tillhandahålls i den verksamheten. Utanför
tillämpningsområdet faller åtgärder som inte har
rent kommersiella förhållanden till föremål, t.ex.
åsiktsannonsering.

Bestämmelserna i tobakslagen om reklamförbud är
inte tillämpliga i förhållandet mellan skilda
säljled. Marknadsföringsåtgärder som riktar sig till
återförsäljare av tobaksvaror faller därmed utanför
bestämmelsen. Som exempel kan nämnas
marknadsföringsåtgärder som ett tobaksföretag riktar
till detaljister och restauranger. Bestämmelserna om
marknadsföring av tobaksvaror tar i princip sikte
endast på marknadsföringen av sådana varor i
Sverige. Bestämmelserna kan emellertid även
tillämpas beträffande reklammaterial som har
producerats i utlandet och sedan distribuerats till
konsumenter i Sverige, vilket hänger samman med att
det i princip saknar betydelse var marknadsföringen
har sitt ursprung.

Begreppen reklam och annan marknadsföring

I tobakslagen förekommer uttrycken reklam och
marknadsföring. Uttrycket marknadsföring förekommer
också i marknadsföringslagen (1995:450), som
tobakslagens påföljdssystem anknyter till.

I förarbetena till de nu gällande reglerna om
reklam i tobakslagen (prop. 1993/94:98 s. 20 f.)
anges exempel på såväl reklamåtgärder som andra
marknadsföringsåtgärder. Som exempel på
reklamåtgärder anges annonser i press, radio och TV
samt på film, affischer och annan skyltning utomhus,
i butiker m.m., medan varuprover och presenter,
pristävlingar, realisationer, exponering av varor på
utställningar, ambulerande försäljning, försäljning
från stånd utanför butiker och annat saluhållande
anges som exempel på marknadsföringsåtgärder som
inte är reklam. Begreppet marknadsföring är således
mera vidsträckt än begreppet reklam.
Redan i förarbetena till tobaksreklamlagen
framhölls att begreppet marknadsföring i lagen
skulle ha samma innebörd som i marknadsföringslagen
(prop. 1977/78:178 s. 47 och 54). Ingen ändring
avsågs i sak vid införandet av den nuvarande
tobakslagen (prop. 1992/93:185 s. 57). Med begreppet
marknadsföring avses i marknadsföringslagen varje
reklamåtgärd eller annan åtgärd i näringsverksamhet
som är ägnad att främja avsättningen av och
tillgången till varor, tjänster, fast egendom,
arbetstillfällen och andra nyttigheter (3 §). Hit
hör i första hand reklamåtgärder eller andra
handlingar som vänder sig till allmänheten eller en
viss grupp av intressenter, exempelvis
tidningsannonser och säljbefrämjande åtgärder av
allmän inriktning. Begreppet täcker emellertid också
åtgärder som är inriktade på enskilda individer,
exempelvis muntliga säljargument som en försäljare
använder vid en förhandling med en enskild kund.
Även själva saluhållandet av en vara omfattas av
begreppet marknadsföring. Det gäller även om
saluhållandet är rent passivt.
Enligt marknadsföringslagen omfattar begreppet
marknadsföring inte bara avsättningsfrämjande
åtgärder utan också inköps- eller andra an-
skaffnings-främjande åtgärder, dvs. sådana åtgärder
som riktas bakåt mot t.ex. kreditgivare eller
leverantör (2 §). Det är i första hand fråga om åt-
gärder som en näringsidkare vidtar när han själv
efterfrågar varor eller tjänster. Det är dock att
märka att det endast är avsättningsfrämjande åt-
gärder som omfattas av bestämmelserna i 14 §
tobakslagen.

14 § första stycket tobakslagen

Förbudet i 14 § första stycket tobakslagen gäller
användningen av kommersiella annonser i periodiska
skrifter och andra därmed jämförbara skrifter som
omfattas av tryckfrihetsförordningen (TF). Förbudet
gäller också sådana annonser i ljudradio- och TV-
program samt i TV-sändningar över satellit som
omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844). Med
periodisk skrift avses enligt 1 kap. 7 § TF
tidningar, tidskrifter och andra sådana tryckta
skrifter som enligt utgivningsplan är avsedda att
utges under en bestämd titel med minst fyra nummer
eller häften årligen. De skall vidare komma ut vid
särskilda tidpunkter. Till periodiska skrifter
räknas även löpsedlar och bilagor som hör samman med
tidningen eller tidskriften. Reklamförbudet avser
också kommersiella annonser i andra skrifter som
omfattas av TF och som i fråga om ordningen för ut-
givningen är jämförbara med en periodisk skrift. Det
är här fråga om sådana tidningar eller tidskrifter
som kommer ut med viss periodicitet utan att
utgivningen uppgår till fyra nummer årligen. Utanför
reklamförbudets tillämpningsområde faller däremot
affischer, reklambroschyrer, foldrar, etiketter,
förpacknings- och emballagetryck, prislistor och
liknande tryckalster. I fråga om förbudet mot
kommersiella annonser i radio och TV omfattar
reklamförbudet inte endast marksända program utan
också program som sänds via kabel eller satellit.

Med uttrycket kommersiell annons avses - i fråga
om tryckta skrifter - framställningar som kan sägas
ingå i en annons. Utanför begreppet faller däremot
rent redaktionell text. Framställningar i sådan text
är alltså skyddade fullt ut av regleringen i TF. På
motsvarande sätt är vad som faller utanför begreppet
kommersiell annons på ljudradio- och TV-området
skyddat av reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL). I regel föreligger det inte några svårigheter
att skilja en annons från rent redaktionell text när
det gäller tryckta skrifter. Det bör emellertid
framhållas att den rent yttre utformningen inte är
utslagsgivande. Även s.k. textreklam kan i vissa
fall träffas av reklamförbudet i bestämmelsen. När
det gäller ljudradio- och TV-program är det i första
hand sådana program som sänds under särskilt
avgränsad annonstid som omfattas av begreppet
kommersiell annons. Det är emellertid inte något
villkor. Vad som förekommer inom ramen för ett
vanligt program inom ordinarie sändningstid kan dock
i praktiken endast i sällsynta fall anses som
annonsering. Program i ljudradio och TV kan i
princip jämföras med redaktionell text i tryckt
skrift. Sådana program faller alltså i regel utanför
begreppet kommersiell annons och skyddas därför i
princip fullt ut av bestämmelserna i YGL.
Annonsen skall vidare - för att träffas av
förbudet - vara kommersiell. Det innebär att den
skall utgöra ett medel för marknadsföring av en
vara. Det skall alltså av innehållet i annonsen
framgå att syftet är att främja avsättningen av en
vara. För att reklamförbudet i 14 § skall bli
tillämpligt räcker det således inte att en annons
återger en röksituation eller avbildar ett
cigarettpaket. Det krävs dessutom att en tobaksvara
marknadsförs i annonsen. Det kan emellertid vara
fallet även om annonsen i första hand avser reklam
för en annan vara än en tobaksvara. Avgörande för om
förbudet blir tillämpligt är nämligen det sätt på
vilket tobaksvaran framhävs i annonsen. I begreppet
kommersiell annons ligger vidare att annonsen skall
ha rent kommersiella förhållanden till föremål, dvs.
avse näringsidkarens näringsverksamhet eller där
tillhandahållna varor. En annons som härrör från
någon annan än den som har ett kommersiellt intresse
av att avsätta en annonserad vara faller utanför
begreppet kommersiell annons. Så kallad
åsiktsannonsering omfattas därför inte av
reklamförbudet. Utanför förbudet faller t.ex.
annonskampanjer som syftar till att upplysa om
tobakens skadeverkningar.
Reklamförbudet tar sikte på reklamåtgärder på den
svenska marknaden. Svenska näringsidkares
marknadsföring på utländska marknader faller således
utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Bestämmel-
sens tillämpningsområde i fråga om kommersiella
annonser i tryckta skrifter är därmed detsamma som
marknadsföringslagens. Normalt saknar det betydelse
var marknadsföringsåtgärderna har sitt ursprung. Det
innebär att bestämmelserna kan tillämpas även i
fråga om reklammaterial som har producerats i
utlandet och sedan distribuerats till konsumenter i
Sverige. Det är däremot inte möjligt att med stöd av
bestämmelserna i 14 § vidta åtgärder beträffande en
annons i en utländsk tidning som - i vart fall i
första hand - är avsedd för spridning i utlandet
även om vissa exemplar av tidningen skulle förekomma
i Sverige. På motsvarande sätt förhåller det sig
beträffande kommersiella annonser i TV-program.
Reklamförbudet tar således i första hand sikte på
den svenska annonsörens verksamhet med inriktning på
den svenska marknaden. Man kan också ingripa mot
andra kommersiella annonser om de förekommer i TV-
sändningar över satellit som omfattas av radio- och
TV-lagen.

14 § andra stycket tobakslagen

Bestämmelsen i 14 § andra stycket tobakslagen
reglerar situationer då en näringsidkare marknadsför
tobaksvaror till konsumenter på något annat sätt än
genom annonsering i de medier som anges särskilt i
paragrafens första stycke. Bestämmelsen i andra
stycket innehåller ett krav på att näringsidkaren då
skall iaktta särskild måttfullhet. I synnerhet
gäller att reklam och annan marknadsföring inte får
vara påträngande eller uppsökande eller uppmana till
bruk av tobak. Särskild måttfullhet innebär att
marknadsföringen av tobaksvaror skall utformas så
att den så litet som möjligt främjar ökat
tobaksbruk. När det gäller förbudet mot
marknadsföringsåtgärder som är påträngande eller
uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak, anges
i riktlinjerna att aggressiva, övertalande eller
särskilt uppmärksamhetsväckande åtgärder inte får
förekomma.

Kravet på att särskild måttfullhet skall iakttas
vid marknadsföringen av tobaksvaror tar sikte på i
första hand reklamens spridningsvägar. Det innebär
att tobaksreklam normalt sett inte får förekomma i
medier med stor genomslagskraft. Såväl utomhusreklam
som s.k. direktreklam utgör exempel på reklamformer
med stor genomslagskraft. Detsamma gäller reklam
inom sjukhus och på allmänna kommunikationsmedel, i
vänthallar samt i lokaler för ungdom och vid
sportevenemang. Reklam på förpackningar och på och
vid säljställen är dock i viss omfattning tillåten.
Hos detaljister får det alltså förekomma t.ex.
affischer med tobaksreklam. Även i skyltfönster får
tobaksreklam förekomma. En förutsättning är
emellertid att reklamen inte är alltför
framträdande. Även i vissa andra lokaler där
tobaksvaror säljs - t.ex. restauranger - är det
tillåtet med tobaksreklam. Kravet på särskild
måttfullhet tar också sikte på själva innehållet i
ett reklammeddelande. Budskapet i ett sådant
meddelande skall begränsas till relevanta fakta om
själva varan och dess egenskaper. Uppgifterna skall
vidare presenteras i saklig form. Rubrik och layout
får inte vara särskilt framträdande eller slående.
Kravet på särskild måttfullhet avser också andra
säljfrämjande åtgärder än reklamåtgärder. Det
innebär bl.a. att lotterier, reklampristävlingar
samt rabattmärkeserbjudanden m.m. utgör exempel på
marknadsföringsåtgärder som strider mot kravet på
särskild måttfullhet och följaktligen inte får
förekomma.

Sponsring

Regler om sponsring finns i svensk lag i radio- och
TV-lagen (1996:844). Efter att först hänvisa till
reklamförbudet för alkoholdrycker och tobaksvaror i
alkohollagen (1994:1738) och tobakslagen (1993:581)
sägs i 7 kap. 9 § att "ett program får inte sponsras
av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller
tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker
eller tobaksvaror". Bestämmelsen tillkom till följd
av Sveriges inträde i EES och bygger på bestämmelser
i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989
om samordning av vissa bestämmelser som fastställts
i medlemsstaternas lagar och andra författningar om
utförandet av sändningsverksamhet för television,
ändrat genom direktiv 97/36/EG (EGT nr L 298,
17.10.89, s. 3 f., TV-direktivet).

I TV-direktivet definieras i artikel 1 d sponsring
som "varje bidrag, som ges för finansiering av ett
offentligt eller privat företag som inte är
engagerat i TV-verksamhet eller i produktion av
audiovisuella verk, i syfte att främja företagets
namn, varumärke, anseende, verksamhet eller
produkter". Enligt artikel 17.1 får inte ett
sponsrat TV-program främja avsättning, inköp eller
uthyrning av sponsorns produkter. I artikel 17.2
föreskrivs slutligen att TV-program över huvud taget
inte får sponsras av företag vars huvudsakliga
verksamhet är tillverkning eller försäljning av
cigaretter och andra tobaksvaror.
I radio- och TV-lagen definieras sponsrat program
i 7 kap. 8 § som ett program som inte är annons och
som helt eller delvis har bekostats av någon annan
än den som bedriver sändningsverksamhet m.m. Själva
sponsringsmeddelandet anses dock normalt ha
avsättningsfrämjande syfte och därmed stämma överens
med marknadsföringslagens definition av
marknadsföring.

Begreppet indirekt tobaksreklam och
vissa andra reklamformer

Utredningen om indirekt tobaksreklam hade enligt
direktiven i uppgift att utreda förutsättningarna
för att införa ett förbud mot indirekt eller
förtäckt tobaksreklam (dir. 1994:88). En
grundläggande uppgift för utredningen var att
försöka fastställa den närmare innebörden av de
olika begrepp som förekommer när det gäller att
beskriva reklamförfaranden som är aktuella i
sammanhanget. Om det inte skulle vara möjligt att
fastställa den närmare innebörden av begreppen
indirekt eller förtäckt reklam, måste, såsom
utredningen konstaterade i sitt betänkande, frågan
om införandet av ett förbud mot sådana
reklamförfaranden som åsyftades i direktiven prövas
utifrån andra utgångspunkter än rent defini-
tionsmässiga. Saken kan under sådana förhållanden
uttryckas så att det med ledning av de önskemål som
föranlett riksdagens tillkännagivande (rskr.
1993/94:149) gällde att allmänt definiera vilka
reklamåtgärder eller andra marknadsföringsåtgärder
som det i princip skulle vara möjligt att begränsa
genom lagstiftning.

Uttrycket direkt tobaksreklam användes i
direktiven till utredningen som beteckning för
sådana reklamåtgärder som kan sägas rikta sig direkt
till konsumenter av tobaksprodukter, medan uttrycket
indirekt tobaksreklam förbehölls sådana
reklamåtgärder som på annat sätt riktar sig till
dessa konsumenter. I direktiven angavs s.k. brand
stretching som exempel på en form av indirekt
reklam. Brand stretching används som beteckning för
ett förfarande som innebär att ett varukännetecken
som är registrerat eller inarbetat för tobaksvaror -
eller som i vart fall normalt används i samband med
marknadsföring av tobaksvaror - används även för
andra varor eller för tjänster. De mest kända
exemplen på brand stretching i Sverige av
tobaksvarunamn utgör förmodligen marknadsföringen av
skor och klockor under varumärkena Camel Boots
respektive Camel Trophy, den tidigare
marknadsföringen av solglasögon under varumärket
Blend samt marknadsföringen av bl.a. kläder under
varumärket Marlboro Classics. Vid brand stretching
kan förhållandet också vara det omvända, nämligen
att varukännetecken som är inarbetade för andra
varor än tobaksvaror utnyttjas vid marknadsföringen
även av tobaksvaror. Som exempel härpå kan nämnas
varumärket Cartier som ursprungligen inarbetades för
smycken m.m., men som numera också används vid mark-
nadsföringen av cigaretter.
Ett ytterligare exempel på indirekt tobaksreklam
enligt direktiven var produktplacering, som innebär
att tobaksvaror efter överenskommelse mellan
exempelvis näringsidkare och filmproducenter används
som rekvisita i filmer.
I direktiven förbehölls uttrycket förtäckt
tobaksreklam för sådana fall av indirekt
tobaksreklam där näringsidkaren, dvs. den som svarar
för den förtäckta reklamen, har haft avsikt att
främja avsättningen av tobaksvaror medan en sådan
avsikt inte behöver föreligga hos näringsidkaren i
fråga om annan indirekt tobaksreklam.
I förarbetena till tobakslagen förekommer
uttrycken öppen tobaksreklam, förtäckt tobaksreklam
och smygreklam för tobak (Tobaksutredningens
betänkande SOU 1990:29 s. 120 f.). Uttrycken
förtäckt reklam och smygreklam används i betänkandet
synonymt som beteckning för bl.a. brand stretching
och produktplacering. Det kan nämnas att även ut-
trycket indirekt reklam förekommer i betänkandet. I
förarbetena till 1994 års ändringar i tobakslagen
förekommer uttrycket förtäckt tobaksreklam (prop.
1993/94:98). Som exempel på sådan reklam nämns brand
stretching, produktplacering och ett sådant
förfarande som innebär att en tobaksvara avbildas i
reklam för bl.a. andra varor.
Det förtjänar att framhållas att inte heller
riksdagen i sitt tillkännagivande till regeringen om
behovet av åtgärder mot vad man kallade förtäckt
reklam försökte att i någon mån precisera vilka
förfaranden som egentligen avsågs.
Som framgått förekommer det flera olika
reklambegrepp (direkt, indirekt, öppen, förtäckt och
dold tobaksreklam samt smygreklam för tobaksvaror)
som inte klart kan avskiljas från varandra. Dessutom
behandlas eller uppfattas vissa av dessa begrepp i
olika sammanhang (t.ex. smygreklam för tobaksvaror
och förtäckt tobaksreklam) uppenbarligen synonymt.
De försök till distinktion mellan begreppen som har
gjorts i Sverige visar på svårigheterna att på ett
tillfredsställande sätt klargöra eventuella
skillnader i betydelse. Att göra åtskillnad mellan
begreppen indirekt och förtäckt tobaksreklam - som
skulle vara en form av indirekt reklam - med hänsyn
till om det i det enskilda fallet kan anses
föreligga ett syfte hos näringsidkaren att främja
avsättningen av en tobaksvara speglar inte
innebörden av begreppet reklam på ett korrekt sätt.
Redan i själva reklambegreppet ligger nämligen att
ett syfte att främja avsättningen av den annonserade
varan är för handen.
Utredningen om indirekt tobaksreklam konstaterade
i sitt betänkande att det inte var ändamålsenligt
att utgå från de olika reklambegreppen. Utredningen
stannade för att förbehålla begreppet tobaksreklam
och det vidare begreppet marknadsföring av
tobaksvaror för sådan reklam eller annan
marknadsföring som öppet avser tobaksvaror och som
sker i syfte att främja avsättningen av sådana
varor. Är ett sådant syfte inte för handen är det
enligt denna definition inte heller fråga om
tobaksreklam i egentlig mening. Utredningen menade
att en lagstiftning som syftar till att inskränka
möjligheten att använda tobaksnamn vid
marknadsföring av andra varor och av tjänster för
att få avsedd effekt inte kunde ta sikte på
tobaksreklam som sådan. En ny lagstiftning borde
därför i stället med utgångspunkt i vedertagna
definitioner av reklam och marknadsföring rikta sig
direkt mot vissa marknadsförings- och reklamåtgärder
som kunde anses främja avsättningen av tobaksvaror.
Utredningen stannade för en modell som gick ut på
att i tobakslagen införa en bestämmelse, som innebar
att en näringsidkare som marknadsför en annan vara
än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter
inte fick använda ett varukännetecken som i sin
helhet eller till någon del var i bruk för en
tobaksvara eller som enligt varumärkeslagen
(1960:644) var registrerat eller inarbetat för en
sådan vara, om marknadsföringen skedde i
kommersiella annonser i periodiska skrifter eller i
andra därmed jämförbara skrifter på vilka TF var
tillämplig eller i sådana annonser i ljudradio-
eller televisionsprogram. För motsvarande
marknadsföring på annat sätt borde gälla ett krav på
särskild måttfullhet. Undantag skulle göras för de
fall, i vilka det var oskäligt att tillämpa de nya
restriktionerna.

Det upphävda EG-direktivet om
tobaksreklam

Den 6 juli 1998 antog Europaparlamentet och rådet
direktivet 98/43/EG om tillnärmning av
medlemsstaternas lagar och andra författningar om
reklam för och sponsring till förmån för
tobaksvaror. Direktivet innehåller ett allmänt
förbud mot reklam och sponsring till förmån för
tobaksvaror. Direktivet antogs för att undanröja
hinder för den inre marknadens funktion till följd
av hinder för den fria rörligheten för varor och
friheten att tillhandahålla tjänster samt till följd
av snedvridningar av konkurrensen på grund av
skillnader mellan de befintliga nationella
lagstiftningarna på området.

Direktivets bestämmelser innebar att all
marknadsföring av tobaksvaror förbjöds, förutom
saluhållande, marknadsföring på eller vid sälj-
ställen, förpackningsreklam, meddelanden inom
tobaksbranschen samt tredjelandspublikationer.
Vidare innehöll direktivet ett förbud mot att
marknadsföra andra varor än tobaksvaror och tjänster
under samma namn eller kännetecken som används för
tobaksvaror.
Direktivet innebar även att inga nya tobaksvaror
fick släppas ut eller tillhandahållas på marknaden
från den 30 juli 2001 om de använde namn eller
kännetecken för andra varor eller tjänster. Det
innehöll även ett förbud mot sponsring av
verksamheter eller evenemang om syftet eller verkan
med sponsringen var att främja avsättningen av en
tobaksvara.
Tyskland väckte talan i EG-domstolen och yrkade
att direktivet skulle ogiltigförklaras (Tyskland mot
rådet och parlamentet C-376/98, REG 2000, s I-8419).
Ytterligare ett mål anhängiggjordes vid EG-
domstolen. Det andra målet avsåg en begäran från
High Court of Justice om förhandsavgörande inom
ramen för ett mål som anhängiggjorts i Förenade
kungariket av ett antal tobaksproducenter (Imperial
Tobacco m.fl. C-74/99, REG 2000, s I-8599). Tyskland
och tobaksproducenterna gjorde bl.a. gällande att
direktivet i själva verket var en åtgärd avsedd att
skydda folkhälsan och att dess eventuella verkningar
på den inre marknaden enbart var underordnade.
Vidare gjorde de gällande att direktivet under alla
omständigheter inte utgjorde en rådsakt som syftar
till förverkligandet av den inre marknaden.
EG-domstolen ogiltigförklarade den 5 oktober 2000
direktivet på grund av att gemenskapslagstiftaren
saknade behörighet att anta direktivet med stöd av
bestämmelser som avser upprättandet av den inre
marknaden, etableringsrätten och friheten att
tillhandahålla tjänster. EG-domstolen uttalade att
artiklarna 57.2, 66 och 100a i EG-fördraget (nu
artikel 47.2, 55 och 95 EG i ändrad lydelse) inte
utgör en korrekt rättslig grund för direktivet. EG-
domstolen erinrade om att i fördraget undantas
harmonisering av medlemsstaternas lagar för att
skydda och förbättra människors hälsa men att ett
sådant undantag inte hindrar att harmonise-
ringsåtgärder som vidtas med stöd av andra
bestämmelser i fördraget kan påverka skyddet för
människors hälsa. Vidare uttalade EG-domstolen att
det allmänna förbudet mot reklam, för en stor andel
av de olika former reklamen kan anta, inte på något
sätt bidrar till att underlätta handeln med de
aktuella varorna. EG-domstolen påpekade dessutom att
direktivet inte säkerställde den fria rörligheten
för varor. Beträffande undanröjande av
snedvridningar av konkurrensen ansåg EG-domstolen
att de fördelar som reklambyråer och tillverkare av
reklamvaror, som är etablerade i medlemsstater vars
lagstiftning inte är inskränkande, åtnjuter inte har
en märkbar inverkan och att dessa fördelar inte
kunde jämföras med de snedvridningar av konkurrensen
som orsakas av exempelvis skillnader i
produktionskostnaderna.
EG-domstolen ansåg dessutom att ett förbud mot
reklam för tobaksvaror i vid bemärkelse medför en
begränsning i samtliga medlemsstater av de medel som
näringsidkarna förfogar över för att få tillträde
till marknaden eller hålla sig kvar där. EG-
domstolen uttalade emellertid att fördragets
bestämmelser avseende den inre marknaden skulle
kunna möjliggöra vidtagandet av partiella åtgärder
som förbjuder vissa former av reklam och sponsring.
Med anledning av det antagna direktivet lade
regeringen fram propositionen Indirekt tobaksreklam
m.m. (prop. 1999/2000:111). I propositionen
föreslogs ändringar i bl.a. tobakslagen för
genomförandet av direktivet. Regeringen återkallade
propositionen när EG-domstolen upphävt direktivet,
se regeringens skrivelse Återkallelse av proposition
1999/2000:111 Indirekt tobaksreklam (skr.
2000/01:17).

Förbud mot indirekt tobaksreklam

Utformningen av bestämmelsen i
tobakslagen (1993:581)

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen beslutar
skjuta upp behandlingen av regeringens
förslag till 14 a § tobakslagen samt
motionerna 2001/02:K42 yrkande 2 och
2001/02:K38 yrkande 1 till 2002/03 års
riksmöte. Utskottet avstyrker motionerna
2001/02:K41 yrkande 1 i denna del och
2001/02:So422 yrkande 2.

Propositionen

Enligt regeringens förslag skall ett förbud införas
för näringsidkare att, vid marknadsföring till
konsumenter av andra varor än tobaksvaror eller en
tjänst, använda ett varukännetecken som i sin helhet
eller till någon del är i bruk för en tobaksvara
eller som enligt gällande bestämmelser om varumärken
är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om
marknadsföring sker i kommersiella annonser i
periodiska skrifter eller i andra jämförbara
skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är
tillämplig eller i sådana annonser i ljudradio-
eller televisionsprogram eller i TV-sändningar över
satellit som omfattas av radio- och TV-lagen
(1996:844).

Vid marknadsföring till konsumenter av en sådan
vara eller tjänst på något annat sätt än i
kommersiella annonser i sådana medier skall
näringsidkaren, enligt regeringens förslag, iaktta
den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet
också kan förknippas med tobaksvaran. Förbudet
tillämpas inte i fråga om ett varukännetecken som i
endast begränsad omfattning förekommer vid
marknadsföring av tobaksvaror eller i fråga om
varukännetecken som framträder i en form som tydligt
skiljer sig från utseendet på tobaksvarans
kännetecken eller i andra fall om det är oskäligt.

Flera remissinstanser har kritiserat utredningens
förslag med hänvisning till att det inte påvisats
något samband mellan indirekt tobaksreklam och
tobakskonsumtion. Dessa remissinstanser har ansett
att det därmed saknas en analys av om ett förbud mot
indirekt tobaksreklam skulle ha någon positiv
inverkan på folkhälsan. Regeringen påpekar för det
första att riksdagen i sitt tillkännagivande till
regeringen om att frågan om den förtäckta
tobaksreklamen skyndsamt skulle utredas inte ens
antyder något behov av en utredning av om det
föreligger ett samband mellan indirekt reklam och
tobakskonsumtion. Riksdagens majoritet har, enligt
regeringen, uppenbarligen utgått ifrån att ett
sådant samband föreligger.

Enligt regeringen påverkas tobakskonsumtion av
flera olika omständig-heter och faktorer som
samverkar med varandra och sålunda i varierande grad
bidrar till eller motverkar tobaksdebuter eller
fortsatt konsumtion. Det är fråga om påverkan i form
av trender, marknadsföring i vid mening, pris,
tillgänglighet, riskupplysning, socialt tryck m.m.
Det är enligt regeringens mening förenat med
svårigheter att genom t.ex. undersökningar hos
allmänheten försöka isolera och slå fast just den
indirekta reklamens roll eller påverkan på
tobakskonsumtionen. Det kan ifrågasättas om det ens
vore möjligt att nå fram till ett i vetenskaplig
mening godtagbart resultat härvidlag. I sammanhanget
pekar regeringen på det faktum att flera länder
uppenbarligen varit av den uppfattningen att vissa
typer av indirekt reklam har betydelse för
tobakskonsumtionen och därmed begränsat möjligheten
till olika marknadsföringsåtgärder genom
tobaksrelaterade varunamn.
En utgångspunkt för riksdagens tillkännagivande
till regeringen är uppenbarligen att vissa
marknadsförings- och reklamformer kan vara ägnade
att fungera som tobaksreklam och att det därför i
fråga om dem kan finnas skäl till restriktioner
motsvarande dem som gäller i fråga om den direkta
tobaksreklamen. Formerna för en lagstiftning med
sådana restriktioner måste enligt regeringens
uppfattning prövas mot bl.a. grundlagsregleringen,
EG-rätten och varumärkesrätten. Härvid har frågan om
sambandet mellan reklam för andra varor under
tobaksrelaterade varukännetecken och
tobakskonsumtionen en viss betydelse för en sådan
lagstiftnings förenlighet med olika regelkomplex.
Detta samband kan dock enligt regeringen inte prövas
på någon vetenskaplig grund i den meningen att det
skulle gå att slå fast just den indirekta reklamens
påverkan eller roll för individens val av att börja
bruka tobak eller att fortsätta att bruka tobak.
Enligt regeringens mening utgör den indirekta
reklamen en faktor bland flera andra som kan påverka
tobakskonsumtionen och därmed folkhälsan.
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att
ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam bör
omfatta dels användningen av ett tobaksrelaterat
varukännetecken vid marknadsföring av andra varor än
tobaksvaror samt tjänster, dels förekomsten av en
tobaksvara i annonser för andra varor än tobaksvaror
eller för tjänster. De marknadsförings- och
reklamformer som avses här kan vara ägnade att
fungera som tobaksreklam, och det finns därför i
fråga om dem skäl till restriktioner motsvarande dem
som gäller i fråga om den öppna tobaksreklamen. Det
nuvarande förbudet mot tobaksreklam är begränsat
till kommersiella annonser i vissa medier. Enligt
regeringens mening bör restriktioner mot de
reklamåtgärder som nu är i fråga inte sträcka sig
längre. Det är nämligen inte konsekvent att införa
restriktioner mot alla former av reklam som kan
sägas rikta sig indirekt till konsumenter av
tobaksvaror medan de restriktioner som riktar sig
direkt till dem är begränsade till vissa medier.
Den föreslagna lagstiftningen skall, enligt
regeringen, inte utgå från begrepp som indirekt
reklam, smygreklam, förtäckt reklam eller liknande
då dessa begrepp inte har någon klar innebörd och
bl.a. med hänsyn till kravet på förutsebarhet och
klarhet inte kan användas i lagtext. En ny
lagstiftning bör i stället med utgångspunkt i
vedertagna definitioner av reklam och marknadsföring
rikta sig direkt mot vissa marknadsförings- och
reklamåtgärder, som nu inte omfattas av
lagstiftningen om restriktioner men som ända anses
kunna främja avsättningen av tobaksvaror.
En lagstiftning av nyss nämnd art kan allmänt
gälla restriktioner för reklam som är ägnad att
främja avsättningen av tobaksvaror. Den kan utformas
så att det i det enskilda fallet slutligen får
ankomma på domstol att, med ledning av bl.a.
förarbetsuttalanden, pröva om förfarandet är ägnat
att främja avsättningen av tobaksvaror. Den kan
också utformas så att man med andra kriterier direkt
anger vilka former av reklam som avses. Lagstiftaren
får då anses ha förutsatt att dessa reklamformer är
ägnade att främja avsättningen av tobaksvaror. En
lagstiftning enligt den sist sagda modellen är
visserligen mer ingripande än den som har nämnts
tidigare eftersom den kan komma att omfatta
reklamåtgärder som i det enskilda fallet inte kan
sägas vara ägnade att främja avsättningen av
tobaksvaror. Detta är emellertid en nackdel som bör
kunna övervinnas genom särskilda undantagsbestäm-
melser. Regeringen har med hänsyn härtill och till
de övriga fördelar som är förknippade med en sådan
lagstiftning utgått från denna modell.
Ett tydligt och förutsebart kriterium på vilka
reklamformer som åsyftas med en ny reglering är
enligt regeringens mening att det skall vara fråga
om användningen vid marknadsföring av andra varor av
ett kännetecken som har registrerats eller
inarbetats för tobaksvaror. En bestämmelse om
restriktioner för användningen av vissa varu-
kännetecken bör inordnas i tobakslagens regelsystem,
och den bör på samma sätt som det nuvarande förbudet
mot tobaksreklam kopplas till marknadsföringslagens
sanktionssystem. Regleringen knyter nära an till
reklamförbudet för tobaksvaror och en placering av
den i tobakslagen skulle främja en enhetlig
rättstillämpning inom området.

Motionerna

I motion 2001/02:K41 av Anna Kinberg (m) föreslås
att riksdagen avslår proposition 2001/02:64 (yrkande
1 i denna del). Mot bakgrund av hälsoriskerna av
både aktiv och passiv rökning är det positivt att
alltfler efterfrågar rökfria serveringsmiljöer. Som
lagstiftare måste man, enligt motionären, ställa sig
frågan om förbud är rätt metod att driva på
utvecklingen.

I motion 2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m)
föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag
till 14 a § tobakslagen i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkande 2). Regeringen medger att
sambandet mellan indirekt tobaksreklam och
tobakskonsumtion inte kan prövas på någon
vetenskaplig grund i den meningen att det skulle gå
att slå fast just den indirekta reklamens påverkan
för individens val att börja konsumera eller att
fortsätta konsumera tobak. Eftersom den indirekta
reklamen är en faktor bland flera som kan påverka
tobakskonsumtionen anser regeringen att en
inskränkning i tryck- och yttrandefriheten är
motiverad.
I sitt yttrande anför Lagrådet att man noterat att
regeringen har formulerat sig mycket försiktigt när
det gäller sambandet mellan indirekt tobaksreklam
och tobakskonsumtion. Lagrådet menar att det faktum
att olika organ har utgått från att ett sådant
samband finns inte är tillräckligt för att en
begränsning skall kunna anses nödvändig till skydd
för liv och hälsa.
Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under
utarbetning. Direktivet skall ta sikte på en
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om reklam för och sponsring till
förmån för tobaksvaror. I utkastet till direktiv
behandlas inte sådana frågor som indirekt
tobaksreklam, övervakning av tobaksbolagens utgifter
för reklam eller försäljningsautomater. Dessa frågor
kommer att behandlas i ett förslag till en
rådsrekommendation grundad på artiklarna 152 och 153
i Romfördraget. Kommissionen håller för närvarande
på att utarbeta rekommendationen. Med beaktande av
detta vore det, enligt motionärerna, lämpligt om
regeringen avvaktade med lagstiftning tills det nya
EG-direktivet om tobaksreklam m.m. eventuellt är
antaget. Enligt motionärerna bör regeringens förslag
förkastas på de grunder de här har angivit. För
fullständighetens skull bör det emellertid påpekas
att förslaget också kan ifrågasättas från
varumärkesrättslig utgångspunkt.
I motion 2001/02:K38 av Anders Sjölund och Tomas
Högström (m) föreslås att riksdagen avslår
regeringens förslag rörande indirekt tobaksreklam
(yrkande 1). Sambandet mellan indirekt tobaksreklam
och tobakskonsumtion har inte kunnat påvisas i någon
vetenskaplig mätning. Regeringens förslag läggs fram
utan någon föregående utredning. Lagförslaget
baseras, enligt motionärerna, således på en
uppfattning som tar sin näring i en tro, snarare än
vetande. Oavsett om det kan föreligga ett samband
mellan direkt reklam och tobaksbruk, handlar
tobaksbruk enligt motionärerna ytterst om fria
människors fria val att konsumera en laglig produkt.
Fria upplysta människor har förmåga att värdera
informationen och syftet med reklam. Marknadsföring
av en annan vara än en tobaksvara får enligt
förslaget inte bära spår av varumärken som kan
knytas samman med tobaksvaror. Tanken att en
konsument skall förledas att köpa en vara just på
grund av anknytningen till ett varumärke med
tobaksanknytning är, enligt motionärerna, mycket
långsökt och misstror grovt konsumentens förmåga att
välja en vara för varans design eller egenskaper.
Lagförslaget bör enligt motionärerna avvisas i denna
del.
I motion 2001/02:So422 av Annelie Enochson och
Fanny Rizell (kd) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ett lagförslag om förbud mot
kvarvarande tobaksreklam (yrkande 2). Nationella
folkhälsokommittén har sett tobaksområdet som ett av
de mest angelägna att angripa. Kommittén har
preciserat ett antal "utmaningar" till aktörer på
olika nivåer som ett sätt att peka på behovet av ett
brett, konsekvent och kontinuerligt tobakspreventivt
arbete för att nå de föreslagna målen. Kommittén
uttalar sig inte om tobaksreklamområdet. Detta har
sin förklaring i att det vid den aktuella tidpunkten
förelåg ett EU-direktiv om förbud mot direkt och
indirekt tobaksreklam och sponsring med
tobakspengar. Hösten 2000 underkändes dock detta
direktiv av EG-domstolen varför kommissionen nu gör
ett nytt försök att åstadkomma ett alternativ.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen påverkas tobakskonsumtionen av
flera olika omständigheter och faktorer som
samverkar med varandra och i varierande grad bidrar
till eller motverkar tobaksdebuter eller fortsatt
konsumtion. Enligt regeringen utgör den indirekta
reklamen en faktor bland flera som kan påverka
tobakskonsumtionen och därmed folkhälsan. Utskottet
delar regeringens bedömning och tillstyrker
regeringens förslag till 14 a § tobakslagen. Den
föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen
skall enligt regeringen träda i kraft den 1 januari
2003. Även ändringarna i tobakslagen föreslås träda
i kraft den 1 januari 2003. Utskottet föreslår
därför att riksdagen skjuter upp behandlingen av
regeringens förslag till 14 a § tobakslagen och
motionerna K42 yrkande 2 och K38 yrkande 1 till
2002/03 års riksmöte. Utskottet avstyrker motion K41
yrkande 1 i vilken yrkas avslag på propositionen.
Motion So422 yrkande 2 får anses tillgodosedd och
avstyrks därför.

Behovet av ändring i
tryckfrihetsförordningen, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen
antas som vilande. Därmed avstyrker utskottet
motion 2001/02:K42 yrkande 1.

Propositionen

Regeringen föreslår att det i tryckfrihets-
förordningen skall ges ett uttryckligt stöd för den
föreslagna ändringen i tobakslagen. Enligt
regeringen är en grundlagsändring i yttrandefrihets-
grundlagen inte nödvändig för införandet av den
föreslagna ändringen i tobakslagen.

Ett förbud mot indirekt tobaksreklam är enligt
regeringen förenligt med bestämmelserna om skyddet
för yttrandefriheten samt bestämmelserna om
egendomsskyddet i regeringsformen och
Europakonventionen. Lagstiftningen är, enligt
regeringen, också förenlig med varumärkesrätten och
med bestämmelserna i EG-fördraget om fri rörlighet
för varor och tjänster.

Behovet av ändring i tryckfrihetsförordningen

Bestämmelserna i såväl tryckfrihetsförordningen (TF)
om skyddet för yttrandefriheten i tryckta skrifter
som yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har till huvud-
sakligt syfte att säkerställa ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning. Begreppet
yttrandefrihet har i TF och YGL i princip samma
innebörd, och syftet med de båda grundlagarna är
detsamma.

Bestämmelserna i grundlagarna reglerar emellertid
inte allt bruk av tryckta skrifter och av de medier
som omfattas av regleringen i YGL. TF:s exklusivitet
är sålunda begränsad till missbruk av tryckfriheten
som en art av det fria ordet. Utanför TF:s syfte
faller därför att skydda näringsidkares ekonomiska
intressen. Bestämmelserna i TF om TF:s straff- och
processrättsliga exklusivitet har t.ex. inte ansetts
hindra att det i vanlig lag ges bestämmelser som i
viss utsträckning medger ingripanden mot reklam.
Ingripanden i efterhand mot framställningar som är
av kommersiell natur och har kommersiella
förhållanden till föremål kan i enlighet med det
sagda göras utanför TF:s ram enligt bestämmelserna i
marknadsföringslagen, om framställningarna är
otillbörliga mot konsumenter eller näringsidkare.
Att ingripanden mot den kommersiella reklamen vid
sidan av bestämmelserna i TF och YGL har kunnat
göras i situationer som de nu beskrivna, innebär
emellertid inte att tillämpligheten av samtliga
bestämmelser i dessa grund-lagar har undantagits när
det gäller kommersiella yttranden. Kommersiell
reklam åtnjuter alltså ett visst yttrandefrihets-
och tryckfrihetsrättsligt skydd enligt grundlagarna,
men skyddet är jämfört med andra yttranden i tryck
och i t.ex. radio mera begränsat.
Vissa beståndsdelar i yttrandefriheten är således
i princip undantagslösa. Det gäller t.ex.
censurförbudet, som gäller fullt ut också i fråga om
den kommersiella reklamen (1 kap. 2 § TF och 1 kap.
3 § YGL; sistnämnda bestämmelse tillåter dock
förhandsgranskning av filmer som skall visas
offentligt). Det innebär bl.a. att myndigheter inte
har rätt att i förväg granska en näringsidkares
planerade annonsering i t.ex. dagstidningar och
radio. Det har däremot inte ansetts möta några
tryckfrihetshinder eller andra
yttrandefrihetsrättsliga hinder att en myndighet
förbjuder att kommersiell reklam upprepas, om den
strider mot marknadsföringslagen. Det har emellertid
varit tveksamt om generella förbud mot kommersiell
reklam för vissa varor eller generella förbud mot
sådan reklam i tryckta skrifter av visst slag är
förenliga med TF. Det har därför i TF införts ett
undantag för kommersiella annonser som används vid
marknadsföring av tobaksvaror (1 kap. 9 § TF).
Motsvarande undantag för förbud mot sådan
marknadsföring i andra framställningar än tryckta
skrifter finns i 1 kap. 12 § första stycket YGL.
Regeringens förslag innebär ett förbud mot
användning i kommersiella annonser av ett
varukännetecken som har anknytning till en
tobaksvara. Förbudet är generellt på så sätt att det
gäller all användning i kommersiella annonser av
kännetecken med anknytning till sådana varor. In-
skränkningen i rätten att använda varukännetecken på
det föreslagna sättet kan jämställas med sådana
åtgärder i fråga om vilka det rått tveksamhet om
förenligheten med TF:s bestämmelser. En bestämmelse
av det slag som finns i förslaget kan därför inte
införas utan stöd i en uttrycklig
undantagsbestämmelse i TF. Inskränkningen i
möjligheten att förfoga över ett varukännetecken i
kommersiell verksamhet kommer - på motsvarande sätt
som beträffande reklamförbudet i 14 § tobakslagen -
att gälla kommersiella annonser i periodiska
skrifter eller därmed jämförbara skrifter eller i
ljudradio- eller televisionsprogram. Om kravet på
särskild måttfullhet vid marknadsföring av
tobaksvaror görs tillämpligt också på de
reklamformer som nu avses kommer regleringen att
också omfatta kommersiella annonser i filmer.
Enligt 1 kap. 9 § 1 TF kan, utan hinder av
föreskrifterna i TF, ges bestämmelser i lag som
förbjuder marknadsföring av tobaksvaror i kom-
mersiella annonser. Möjligheten till lagreglering på
området begränsas av att det skall röra sig om dels
marknadsföring av tobaksvara, dels sådan
marknadsföring i kommersiella annonser. Med stöd av
undantagsbestämmelsen kan i lag ges föreskrifter med
förbud mot marknadsföring av tobaksvaror eller
föreskrifter av mindre ingripande art som inskränker
möjligheten att marknadsföra sådana varor.
Undantaget anger den yttre ramen för en lagstiftning
med föreskrifter på detta område. Vad som har sagts
nu gäller också tillämpningsområdet för motsvarande
undantagsbestämmelse i 1 kap. 12 § första stycket
YGL.
Frågan är, enligt regeringen, huruvida en
lagstiftning med restriktioner för viss varu-
känneteckensanvändning faller in under de angivna
undantagsbestämmelserna, vilket den skulle kunna
göra om den kan anses gälla marknadsföring av
tobaksvaror.
Angående den närmare innebörden av uttrycket
marknadsföring av tobaksvara kan anföras följande.
Det skall vara fråga om att en tobaksvara framhävs i
annonsen på ett särskilt tydligt sätt, vilket i och
för sig kan vara fallet även i fråga om en annons
som i första hand avser en annan vara än en
tobaksvara. De svårigheter som är förenade med att i
det enskilda fallet fastställa att det är fråga om
marknadsföring av tobaksvara när ett tobaksnamn
används vid marknadsföringen av andra varor eller av
tjänster har belysts i Marknadsdomstolens avgöranden
i Grant''''''''''''''''''''''''''''''''s Whisky-fallet och Camel Adventures-fallet.
Som framgår av dessa avgöranden är förutsättningarna
för att annonseringen i dessa situationer skall
innebära marknadsföring av tobaksvara ytterst
begränsade. Förfaranden som innebär att
varukännetecken som har anknytning till tobaksvaror
används i samband med marknadsföring av andra varor
eller av tjänster omfattas således i princip inte av
den nuvarande regleringen i tobakslagen, eftersom
det inte är fråga om marknadsföring av tobaksvaror.
En lagstiftning med restriktioner för sådan
användning av varukännetecken kan med hänsyn härtill
inte stödjas på undantagen i TF och i 1 kap. 12 §
första stycket YGL som är begränsade till annonser
som används vid marknadsföring av tobaksvaror. Av
det sagda följer att en reglering enligt förslaget i
föregående avsnitt skulle strida mot TF.
Det anförda leder till slutsatsen att införandet
av en lagstiftning om inskränkningar i rätten att i
kommersiella annonser i tryck använda ett för
tobaksvaror registrerat eller inarbetat
varukännetecken vid marknadsföring också av andra
varor än tobaksvaror eller av tjänster förutsätter
att det genom en ändring i TF har getts uttryckligt
stöd för en sådan lagstiftning.
Det lämpliga i att vidga möjligheten till
begränsningar av yttrandefriheten i tryckta skrifter
kan sättas i fråga av principiella skäl. Det kan
dessutom hävdas att ingrepp i möjligheten att
kommersiellt marknadsföra varor eller tjänster inte
bör göras annat än om det framstår som oundgängligen
nödvändigt. Mot detta kan invändas att den
kommersiella reklamen inte tillhör tryckfrihetens
kärnområde, vilket har framhållits i flera
lagstiftningsärenden. Med hänsyn till det samt till
att den föreslagna regleringen syftar till att be-
gränsa användningen av skadliga varor, bör det inte
möta några större betänkligheter att något vidga
möjligheten till ingripanden mot kommersiell reklam
i de fall som omfattas av förslaget. Till det sagda
kan, enligt regeringen, slutligen läggas att en
utvidgning av undantagsbestämmelserna i TF tidigare
har gjorts genom den ändring som öppnade möjlighet
att i lag förbjuda kommersiella annonser när lagen
har meddelats till skydd för hälsa eller miljö
enligt förpliktelse som följer av anslutning till
Europeiska gemenskaperna.

Möjligheten att begränsa yttrandefriheten enligt
regeringsformen

Bestämmelser om yttrandefrihet finns dels i
regeringsformen (RF), dels i
tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

I 2 kap. 1 § RF föreskrivs bl.a. att varje
medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad
yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt
uttrycka tankar, åsikter och känslor. RF innehåller
också regler som - under vissa förutsättningar -
medger att det sker begränsningar av
yttrandefriheten. Dessa bestämmelser har, enligt
regeringen, betydelse framför allt när det gäller
yttranden som inte omfattas av TF och YGL. Enligt 2
kap. 12 § andra stycket RF får en begränsning av
yttrandefriheten göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Vidare får begränsningen aldrig gå utöver
vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål
som har föranlett den. Begränsningen får inte heller
sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den
fria åsiktsbildningen. Ändamålet med det föreslagna
förbudet mot indirekt tobaksreklam är att tillgodose
skyddet för hälsa genom att minska
tobakskonsumtionen.
Vid prövningen av huruvida en begränsning av den
indirekta reklamen är nödvändig med beaktande av
ändamålet med begränsningen skall beaktas dels den
påverkan reklamen har på tobakskonsumtionen, dels
hur farlig tobaken är för människors hälsa. I
tidigare avsnitt har redovisats att den indirekta
reklamen enligt regeringens mening är en faktor
bland flera som kan påverka tobakskonsumtionen och
därmed folkhälsan. Mot bakgrund av att ett stort
antal personer i Sverige insjuknar och avlider i
förtid till följd av tobaksbruk finner regeringen
att det föreslagna förbudet mot indirekt
tobaksreklam inte går längre än vad som är nödvän-
digt med hänsyn till ändamålet.
I bestämmelsen i 2 kap. 13 § RF anges särskilt att
friheten att yttra sig i näringsverksamhet får
begränsas. Medgivandet till lagstiftning med
begränsningar av friheten att yttra sig i
näringsverksamhet innebär bl.a. att det är möjligt
att ingripa mot yttranden i kommersiell reklam.

Motionen

I motion 2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m)
föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag om
ändring i 1 kap. 9 § TF i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkande 1). Regeringen har
tidigare föreslagit ett förbud mot indirekt
tobaksreklam, då med stöd av ett sedermera ogiltigt
EG-direktiv och utan att medge att det krävdes
ändring i grundlagen. Nu lägger regeringen fram ett
likartat förslag, men utan att grunda det på ett EG-
direktiv. Den här gången har man också ansett att
förslaget förutsätter en ändring i TF. Tryck- och
yttrandefriheten är i princip absolut och får endast
inskränkas om det finns ett uttryckligt stadgande
härom i grundlagen. I TF och YGL anges av vilka skäl
avsteg från denna princip kan medges i vanlig lag.
Restriktivitet måste gälla för att inte urholka
huvudprincipen med nya undantag. Enligt 2 kap. 13 §
första stycket andra meningen regeringsformen (RF)
får friheten att yttra sig i näringsverksamhet
begränsas genom lag. Av 2 kap. 12 § tredje stycket
RF följer dock att begränsningen bl.a. aldrig får gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den.

Motionärerna motsätter sig den ändring i TF som
regeringen nu föreslår. Regeringen har inte kunnat
förebringa så starka motiv att en ändring av
grundlagen kan anses vara motiverad. Lagrådet anför
att den i 14 a § första stycket föreslagna ändringen
i tobakslagen om förbud mot indirekt tobaksreklam
endast får genomföras under förutsättning att den är
förenlig med de förutsättningar för begränsningar av
tryck- och yttrandefriheten som anges i 2 kap. 12
och 13 §§ regeringsformen (RF). Enligt Lagrådet
framstår det mot denna bakgrund som en brist att
frågan om förslagets förenlighet med RF:s
bestämmelser om yttrandefrihet inte berörts i
lagrådsremissen. Motionärerna delar Lagrådets
invändning i denna del.
Vidare menar Lagrådet att det kan ifrågasättas om
det som regeringen i övrigt anfört gör förslagen
förenliga med den särskilda restriktivitet som
lagstiftaren enligt 2 kap. 12 § RF har att iaktta
när det gäller bedömningen av ändamålsenligheten av
föreslagna inskränkningar av yttrandefriheten.
Motionärerna delar Lagrådets kritik mot förslaget
även i detta avseende. Det är anmärkningsvärt att
regeringen utan hållbar grund motiverar en
inskränkning i en grundlagsstadgad fri- och
rättighet med att indirekt tobaksreklam skulle kunna
vara en orsak bland flera som bidrar till
tobakskonsumtion. Detta är inte en
inskränkningsgrund som är godtagbar enligt
bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF.
Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under
utarbetning. Direktivet skall ta sikte på en
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om reklam för och sponsring till
förmån för tobaksvaror. I utkastet till direktiv
behandlas inte sådana frågor som indirekt
tobaksreklam, övervakning av tobaksbolagens utgifter
för reklam eller försäljningsautomater. Dessa frågor
kommer att behandlas i ett förslag till en
rådsrekommendation grundad på artiklarna 152 och 153
i Romfördraget. Kommissionen håller för närvarande
på att utarbeta rekommendationen. Med beaktande av
detta vore det lämpligt om regeringen avvaktade med
lagstiftning tills det nya EG-direktivet om
tobaksreklam m.m. eventuellt är antaget.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen förutsätter införandet av en
lagstiftning om inskränkningar i rätten att i
kommersiella annonser i tryck använda ett för
tobaksvaror registrerat eller inarbetat
varukännetecken vid marknadsföring också av andra
varor än tobaksvaror eller av tjänster, att det i TF
ges uttryckligt stöd för en sådan lagstiftning.
Enligt regeringen är en grundlagsändring i
yttrandefrihetsgrundlagen inte nödvändig för
införandet av den föreslagna ändringen i
tobakslagen.

Ett förbud mot indirekt tobaksreklam är enligt
regeringen förenligt med bestämmelserna om skyddet
för yttrandefriheten samt bestämmelserna om
egendomsskyddet i regeringsformen och
Europakonventionen. Lagstiftningen är, enligt
regeringen, också förenlig med varumärkesrätten och
med bestämmelserna i EG-fördraget om fri rörlighet
för varor och tjänster.
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 9 §
tryckfrihetsförordningen antas som vilande.
Utskottet avstyrker därför motion K42 yrkande 1.

Överväganden avseende vissa andra
reklamformer

Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att
Konsumentverket bör få i uppdrag att
tillsammans med Statens folkhälsoinstitut
bl.a. lämna förslag till ytterligare
begränsningar av reklam för tobaksvaror vid
säljställen. Utskottet avstyrker motion
2001/02:So615 yrkande 3.

Propositionen

Produktplacering m.m.

Enligt regeringen bör det inte införas någon
lagstiftning med restriktioner för produktplacering
och förfaranden som innebär att tobaksnamn omnämns i
tidningsartiklar.

Produktplacering innebär att t.ex. cigaretter efter
överenskommelse används som rekvisita i filmer eller
televisionsprogram. En form av marknadsföring som
ligger nära produktplacering är när namnet på en
tobaksvara omnämns i tidningsartiklar. Dessa former
av marknadsföring förekommer för närvarande inte i
Sverige i någon större omfattning när det gäller
tobaksvaror. När det gäller produktplaceringen är
det för det första fråga om marknadsföring i filmer
och i TV-program som omfattas av upphovsrättsliga
regler. En lagstiftning med förbud eller andra
begränsningar när det gäller möjligheten att visa
t.ex. rökande personer i filmer skulle, oavsett om
det gäller utländska eller svenska filmproduktioner,
komma i konflikt med grundläggande regler på det
upphovsrättsliga området. För det andra skulle en
reglering av marknadsföring genom produktplacering
medföra avsevärda tillämpningsproblem. För det
tredje kan det sättas i fråga om det är möjligt att
inom ramen för grundlagsskyddet ingripa mot en så
pass svårdefinierad och opreciserad företeelse som
nu är i fråga.

Inte heller i fråga om förfaranden som innebär att
namn på tobaksvaror omnämns i tidningsartiklar
föreslås någon lagstiftning. Förbud eller be-
gränsningar för sådana förfaranden skulle medföra
svåra tillämpningsproblem av samma slag som
redovisats ovan beträffande förbud mot
produktplacering. Gränsen mellan det
tryckfrihetsrättsligt skyddade innehållet i
redaktionell text och texten i övrigt skulle vara
svår att dra. Ett förbud mot omnämnandet i
redaktionell text av namnet på en tobaksvara skulle
dessutom innebära ett omfattande ingrepp i
tryckfriheten.

Skyltreklam på säljställen m.m.

Konsumentverket bör, enligt regeringen, få i uppdrag
att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut lämna
förslag till ytterligare begränsningar av reklam för
tobaksvaror vid säljställen för sådana varor och
överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för
att begränsa tobaksbolags marknadsföring genom s.k.
tobaksfester. I samband härmed bör även övervägas
vilka åtgärder som kan behöva vidtas i
lagstiftningen ur ett folkhälsoperspektiv.

I Tobaks- och alkoholreklamutredningens betänkande
(SOU 1976:63), som föregick tobaksreklamlagen,
framhölls det att en reglering av tobaksreklamen
borde utgå från två principer. Den ena principen är
att de grupper av befolkningen som använder tobak i
ändamålsenliga former måste få tillgång till
relevant produktinformation. Den andra principen är
att man av näringsidkarna bör kräva stark
begränsning och återhållsamhet såväl när det gäller
reklamens spridningsvägar m.m. som när det gäller
andra marknadsföringsmetoder.

Att de som använder tobak måste få tillgång till
relevant produktinformation är en princip som bör
beaktas så länge handeln med tobaksvaror i princip
är fri. Det kan i linje härmed göras gällande att
det också - i vart fall i den utsträckning som
nuvarande lagstiftning medger - bör få förekomma
skyltar med tobaksreklam samt även annan sådan
reklam utanför och på säljställen; reklam på
säljställen, som redan enligt nuvarande lagstiftning
är föremål för vissa begränsningar, är i princip den
enda kvarvarande, tillåtna reklamformen för
tobaksvaror. Mot ytterligare restriktioner för denna
reklam kan dessutom åberopas att det vore inkonse-
kvent att förbjuda all reklam, inklusive den som
förekommer på säljställen, så länge handeln med den
produkt som reklamen avser i princip är helt fri.
Häremot kan emellertid invändas följande. Sedan
lång tid har det varit ett mål för statsmakterna att
minska tobakskonsumtionen hos befolkningen. Att helt
förbjuda handeln med tobaksvaror förefaller i
sammanhanget emellertid knappast vara ett alternativ
i egentlig mening. Det kan däremot vara ett
alternativ, bland flera, att begränsa möjligheterna
till marknadsföring som innebär att försäljningen av
tobaksvaror främjas. Sådana begränsningar kan på
sikt ha en dämpande effekt på tobakskonsumtionen.
Det kan därför finnas anledning att överväga
lagstiftningsåtgärder som innebär ytterligare
restriktioner i fråga om möjligheterna att
marknadsföra tobaksvaror också på säljställen,
inklusive på serveringsställen, som säljer
tobaksvaror.
Det kan vidare invändas att det på säljställen för
tobaksvaror normalt tillhandahålls också andra varor
än tobaksvaror och att dessa säljställen därför
besöks även av andra kunder än sådana som avser att
köpa tobaksvaror. Tobaksreklamen på säljställen
kommer således att nå också andra konsumenter än
tobakskonsumenter. Vad som har sagts nu talar också
för att det finns anledning att överväga ytterligare
begränsningar i möjligheten att marknadsföra
tobaksvaror på säljställen.
Det kan slutligen tilläggas att en lagstiftning
med ytterligare restriktioner i möjligheten att
marknadsföra tobaksvaror på säljställen inte med
nödvändighet måste innebära ett totalt förbud mot
sådan reklam. Ytterligare begränsningar i detta
hänseende skulle kunna utformas på sådant sätt att
rökares krav på relevant produktinformation inte
eftersätts.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det finns
skäl som talar för att begränsa tobaksreklamen också
på säljställen ytterligare men att man vid
utformningen av sådana begränsningar bör ta hänsyn
dels till att det bör vara möjligt att lämna
relevant produktinformation om tobaksvaror, dels
till att begränsningarna måste harmonisera med
övriga restriktioner på området.
Under de senaste åren har tobaksbolag genomfört
s.k. tobaksfester i syfte att lansera nya
cigarettmärken. Konsumentverket har utfärdat före-
läggande enligt vilket ett tobaksbolag förbjöds att
sända ut inbjudningskort försedda med logotyper för
cigarettmärken. Konsumentverket har även väckt talan
hos Marknadsdomstolen och yrkat förbud för samma
tobaksbolag att marknadsföra tobaksvaror i samband
med s.k. tobaksfester.

Motionen

I motion 2001/02:So615 av andre vice talman Eva
Zetterberg m.fl. (v, kd, c, fp, mp) föreslås att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn och förbud mot
den indirekta reklamen för tobaksprodukter (yrkande
3). Tobakspreventivt arbete hjälper men det är fler
insatser som behövs för att ungdomar inte skall
börja röka. Dagens tobakslag har inte den verkan som
den borde. All tobaksreklam måste, enligt
motionärerna, förbjudas helt, även den indirekta.
Tobaksbolagen har i dag hittat kryphål som de
utnyttjar till fullo. Reklam förekommer fortfarande
i form av skyltar utanför godisbutiker,
produktplacering, kläder och fester som arrangeras
av tobaksbolag, för att nämna några exempel.
Kryphålen måste täppas till för att lagen skall ha
någon verkan. Frågan om reklamförbud mot tobak har
inte behandlats av Folkhälsokommittén vilket hade
varit naturligt. Motionärerna anser att riksdagen
som sin mening bör ge regeringen till känna att en
översyn behöver göras av tobaksreklamen. Målet skall
vara att få ett förbud även för indirekt reklam för
tobaksprodukter.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen bör Konsumentverket få i uppdrag
att tillsammans med Statens folkhälsoinstitut lämna
förslag till ytterligare begränsningar av reklam för
tobaksvaror vid säljställen för sådana varor och
överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för
att begränsa tobaksbolags marknadsföring genom s.k.
tobaksfester. I samband härmed bör, enligt
regeringen, även övervägas vilka åtgärder som kan
behöva vidtas i lagstiftningen ur ett
folkhälsoperspektiv. Utskottet delar regeringens
bedömning. Härmed och med hänsyn till utskottets
tidigare ställningstaganden i detta betänkande anser
utskottet att motion 2001/02:So615 yrkande 3 får
anses tillgodosett, varför motionen avstyrks.

Lagförslagen i övrigt

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker regeringens förslag
till 1 och 15 §§ tobakslagen (1993:581) och
22 § marknadsföringslagen (1995:450) men
föreslår att behandlingen av dessa förslag
skjuts upp till 2002/03 års riksmöte.

Propositionen

Regeringen föreslår också ändringar i 1 och 15 §§
tobakslagen (1993:581) och i 22 §
marknadsföringslagen (1995:450). Även dessa
ändringar föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna. Den
föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen
skall enligt regeringen träda i kraft den 1 januari
2003. Även ändringarna i tobakslagen och
marknadsföringslagen föreslås träda i kraft den 1
januari 2003. Utskottet föreslår därför att
riksdagen skjuter upp behandlingen av regeringens
förslag till 1 och 15 §§ tobakslagen och 22 §
marknadsföringslagen till 2002/03 års riksmöte.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

Ändring i tryckfrihetsförordningen (punkt 3)

av Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i tryckfrihetsförordningen. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K42 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen medger att sambandet mellan indirekt
tobaksreklam och tobakskonsumtion inte kan prövas på
någon vetenskaplig grund i den meningen att det
skulle gå att slå fast just den indirekta reklamens
påverkan för individens val att börja konsumera
eller att fortsätta konsumera tobak. I sitt yttrande
anför Lagrådet att man noterat att regeringen har
formulerat sig mycket försiktigt när det gäller
sambandet mellan indirekt tobaksreklam och
tobakskonsumtion. Lagrådet menar att det faktum att
olika organ har utgått från att ett sådant samband
finns inte är tillräckligt för att en begränsning
skall kunna anses nödvändig till skydd för liv och
hälsa. Ett nytt EG-direktiv om tobaksreklam är under
utarbetande. Direktivet skall ta sikte på en
tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra
författningar om reklam för och sponsring till
förmån för tobaksvaror. Med beaktande av detta anser
vi att det vore lämpligt om regeringen avvaktade med
lagstiftning tills det nya EG-direktivet om
tobaksreklam m.m. eventuellt är antaget.

Regeringen har tidigare föreslagit ett förbud mot
indirekt tobaksreklam, då med stöd av ett sedermera
ogiltigt EG-direktiv och utan att medge att det
krävdes ändring i grundlagen. Nu lägger regeringen
fram ett likartat förslag, men utan att grunda det
på ett EG-direktiv. Den här gången har man också
ansett att förslaget förutsätter en ändring i TF.
Tryck- och yttrandefriheten är i princip absolut och
får endast inskränkas om det finns ett uttryckligt
stadgande härom i grundlagen. I TF och YGL anges av
vilka skäl avsteg från denna princip kan medges i
vanlig lag. Restriktivitet måste gälla för att inte
urholka huvudprincipen med nya undantag. Enligt 2
kap. 13 § första stycket andra meningen
regeringsformen (RF) får friheten att yttra sig i
näringsverksamhet begränsas genom lag. Av 2 kap. 12
§ tredje stycket RF följer dock att begränsningen
bl.a. aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med
hänsyn till det ändamål som föranlett den.
Vi motsätter oss den ändring i TF som regeringen
nu föreslår. Regeringen har inte kunnat förebringa
så starka motiv att en ändring av grundlagen kan
anses vara motiverad. Lagrådet anför att den i 14 a
§ första stycket föreslagna ändringen i tobakslagen
om förbud mot indirekt tobaksreklam endast får
genomföras under förutsättning att den är förenlig
med de förutsättningar för begränsningar av tryck-
och yttrandefriheten som anges i 2 kap. 12 och 13 §§
regeringsformen (RF). Enligt Lagrådet framstår det
mot denna bakgrund som en brist att frågan om
förslagets förenlighet med RF:s bestämmelser om
yttrandefrihet inte berörts i lagrådsremissen. Vi
delar Lagrådets invändning.
Vidare menar Lagrådet att det kan ifrågasättas om
det som regeringen i övrigt anfört gör förslagen
förenliga med den särskilda restriktivitet som
lagstiftaren enligt 2 kap. 12 § RF har att iaktta
när det gäller bedömningen av ändamålsenligheten av
föreslagna inskränkningar av yttrandefriheten. Vi
delar Lagrådets kritik mot förslaget även i detta
avseende. Det är anmärkningsvärt att regeringen utan
hållbar grund motiverar en inskränkning i en
grundlagsstadgad fri- och rättighet med att indirekt
tobaksreklam skulle kunna vara en orsak bland flera
som bidrar till tobakskonsumtion. Detta är inte en
inskränkningsgrund som är godtagbar enligt
bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF. För
fullständighetens skull vill vi påpeka att förslaget
också kan ifrågasättas från varumärkesrättslig
utgångspunkt.
Vi föreslår därför att riksdagen avslår
regeringens förslag till ändring i 1 kap.
9 § TF. Därmed tillstyrker vi motion K42
(yrkande 1).

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Uppdrag till Konsumentverket och Statens
folkhälsoinstitut (punkt 4)
av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).
Vi anser att de lagförändringar som genomförs
genom detta ärende är bra. Viss reklam kommer
emellertid fortfarande att vara tillåten, t.ex.
reklam vid säljställen och produktplacering. Målet
bör vara att all direkt och indirekt reklam för
tobaksvaror bör förbjudas.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Utskottet har beslutat att till socialutskottet
överlämna propositionens lagförslag 2.2 Förslag till
lag om ändring i tobakslagen (1993:581) såvitt avser
4, 12 a, 19 och 19 a §§. Utskottet har också berett
socialutskottet tillfälle till yttrande i ärendet i
övriga delar jämte eventuella motioner.
Socialutskottet har beslutat att avstå från att
yttra sig.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till
ändring i tryckfrihetsförordningen antas som
vilande. Övriga förslag till lagändringar har sådant
samband med förslaget till ändring i
tryckfrihetsförordningen att de enligt utskottet bör
antas först i samband med att riksdagen antar
grundlagsförslaget. Utskottet föreslår därför att
riksdagen skjuter upp behandlingen av dessa
lagförslag till 2002/03 års riksmöte. Två
motionsyrkanden har sådant samband med förslaget
till ändring i tobakslagen att även dessa bör
behandlas vid 2002/03 års riksmöte. Utskottet
avstyrker övriga motioner. En reservation och ett
särskilt yttrande har avlämnats.

Propositionen

I proposition 2001/02:64 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till

1 lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2
3 lag om ändring i tobakslagen (1993:581)
delvis, och
4
5 lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450).
6

Följdmotioner

2001/02:K38 av Anders Sjölund och Tomas Högström (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag rörande
indirekt tobaksreklam.

2001/02:K41 av Anna Kinberg (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. (i denna del) Riksdagen avslår proposition
2001/02:64.

2001/02:K42 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om ändring
i 1 kap. 9 § TF enligt med vad som anförs i
motionen.
2. Riksdagen avslår regeringens förslag till 14 a
§ i tobakslagen i enlighet med vad som anförs i
motionen.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:So422 av Annelie Enochson och Fanny Rizell
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett lagförslag om
förbud mot kvarvarande tobaksreklam.

2001/02:So615 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, kd, fp, mp, c) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn och
förbud mot den indirekta reklamen för
tobaksprodukter.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen

2 Förslag till lag om ändring i
tobakslagen (1993:581)

3 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450)