Konstitutionsutskottets betänkande

2001/02:KU24

Regeringens förvaltningspolitik, m.m.

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse
2000/01:151 Regeringens förvaltningspolitik jämte en
motion som väckts med anledning av skrivelsen.
Vidare behandlas 24 motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger
regeringens skrivelse till handlingarna. Samtliga
motioner avstyrks.
I betänkandet finns sex reservationer och två
särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Regeringens förvaltningspolitik
Riksdagen lägger regeringens skrivelse
2000/01:151 till handlingarna.

2. Utvidgad skyldighet att meddela
skriftligt beslut

Riksdagen avslår motion 2001/02:K245.
Reservation 1 (v)

3. Dröjsmålstalan

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K286,
2001/02:K328 och 2001/02:
K371 yrkande 31 i denna del.
Reservation 2 (m, kd, c, fp)

4. Bemötandefrågor

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K371
yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240 yrkande 3
och 2001/02:So626 yrkande 3.
Reservation 3 (c)

5. Telefon till myndigheter

Riksdagen avslår motion 2001/02:K239.

6. Information från myndigheter, IT

Riksdagen avslår motion 2001/02:T465 yrkandena
4, 5, 7 och 10.

7. Öppenhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K1 och
2001/02:Ju388 yrkande 7.

8. Jämställdhet i förvaltningen

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:A211
yrkande 14 och 2001/02:
Sf402 yrkande 1.

9. Alkoholfri representation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K360 och
2001/02:K387.
Reservation 4 (mp)

10. Tillsättning av högre statliga
tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K60 yrkande
9, 2001/02:K236 yrkande 17 och 2001/02:K203.
Reservation 5 (m)

11. Regionalt ansvar i förvaltningen

Riksdagen avslår motion 2001/02:K237.

12. Poströstning

Riksdagen avslår motion 2001/02:T56 yrkande 3.

13. HBT-kompetens inom offentlig
förvaltning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L367
yrkande 17 och 2001/02:
L371 yrkande 29.
Reservation 6 (v, fp, mp)

Stockholm den 14 maj 2002

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s), Lars
Hjertén (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Kenth Högström (s), Mats Einarsson (v), Björn von
der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager
(mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp) och
Margareta Nachmanson (m).

2001/02

KU24

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Regeringen lämnar i skrivelsen en redogörelse för
arbetet med genomförandet av regeringens
förvaltningspolitiska handlingsprogram - En
förvaltning i demokratins tjänst och en allmän
lägesbeskrivning avseende olika områden.
Under den allmänna motionstiden har det väckts ett
antal motioner avseende den statliga
förvaltningspolitiken. Dessa motionsyrkanden och en
motion som väckts med anledning av skrivelsen tas
upp till behandling i detta betänkande.

Utskottets överväganden

Regeringens förvaltningspolitik

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen lägger regeringens skrivelse
2000/01:151 till handlingarna.
Skrivelsen

Regeringen redovisade i propositionen Statlig
förvaltning (prop. 1997/98:136, bet. 1997/98:KU31,
rskr. 1997/98:294) riktlinjer för och krav på den
framtida statliga förvaltningen. Regeringens mål är
att den svenska statsförvaltningen skall, med höga
krav på rättssäkerhet, effektivitet och demokrati,
vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom
vinna medborgarnas fulla förtroende.
Statsförvaltningen skall ge näringslivet goda
arbets- och tillväxtförutsättningar samt vara
framgångsrik och respekterad i det internationella
samarbetet. I propositionen uttalade regeringen som
sin avsikt att ett förvaltningspolitiskt
handlingsprogram skulle utarbetas.

I skrivelsen, som innehåller en samlad redovisning
av förvaltningspolitiken, redogörs inledningsvis för
det förvaltningspolitiska handlingsprogrammet.
Kärnan i programmet är enligt vad som anges i
skrivelsen att medborgarna sätts i centrum i en
demokratisk, rättssäker och effektiv förvaltning.
Statsförvaltningens verksamhet utgår ifrån de
grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet och
effektivitet. De krav som demokratin ställer innebär
att förvaltningen skall fullgöra sina uppgifter i
enlighet med de beslut som riksdag och regering har
fattat. Kraven på rättssäkerhet innebär att
förvaltningen skall fatta materiellt riktiga beslut
på grundval av gällande lagar och andra
författningar samt att enskilda skall ha möjlighet
att få sin sak prövad i domstol. Kravet på
effektivitet innebär att förvaltningen skall
åstadkomma avsedda resultat och uppnå de mål som
fastställts av statsmakterna och att detta skall ske
kostnadseffektivt.
Hur förvaltningen fungerar har enligt
handlingsprogrammet inte bara en avgörande betydelse
för det demokratiska samhällets funktionsduglighet
och för människors förtroende för demokratin utan
också för välfärd och ekonomisk tillväxt.
Förvaltningen måste tillhandahålla tjänster på ett
sådant sätt att den ger den största möjliga nytta
för medborgare, företag, kommuner, organisationer
m.fl. inom givna ekonomiska ramar. Att myndigheter
använder enkelt och begripligt språk i sina
kontakter med medborgare, företag och medier är
enligt programmet en förutsättning för god service
och tillgänglighet i förvaltningen. I programmet
anges vidare att en på rätt sätt använd
informationsteknik kan vara ett mycket kraftfullt
redskap för att öka tillgängligheten till
information och tjänster, förnya och effektivisera
verksamhet och arbetsmetoder samt för att stärka
demokratin och öppenheten. Enligt
handlingsprogrammet måste därför målet för varje
myndighet vara att all information och service som
med bibehållen eller ökad kostnadseffektivitet kan
tillhandahållas elektroniskt också skall göras så.
Men målet är också att tjänsterna skall vara
tillgängliga för alla. De som inte kan, vill eller
har förmågan att utnyttja den nya tekniken skall
erbjudas tjänsterna på traditionellt sätt.
Programmet innehåller en rad åtgärder som skall
lägga grunden för en långsiktig utveckling av
förvaltningen. De syftar till att skapa organisa-
tions-, styr- och ledningsformer som ger
förutsättningar för att de tre grundläggande värdena
demokrati, rättssäkerhet och effektivitet skall få
genomslag i förvaltningen.
Av skrivelsen framgår att omfattande informations-
och utbildningsinsatser har genomförts för att
presentera innehållet i det förvaltningspolitiska
handlingsprogrammet. Målgrupper har framför allt
varit olika personalkategorier inom det statliga
området, bl.a. har alla statsanställda fått en kort
version av programmet. Den nya tekniken har använts
i informationsspridningen. Ett e-brev har gått ut
till alla statsanställda. Programmet finns på
Justitiedepartementets webbplats och en särskild
informationskanal har skapats för att ge bl.a.
personaltidningarna på statliga myndigheter och
fackföreningarnas tidningar information om hur
genomförandet av programmet fortskrider. En
opinionsundersökning har genomförts bland chefer och
anställda inom statsförvaltningen i syfte att få en
bild av vilken kännedom de har om programmet. Det
pågår även ett arbete med att utveckla bl.a.
resultatindikatorer för att följa upp
förvaltningspolitiken.
I skrivelsen tar regeringen även upp frågor om
organisationsförändringar. Det anges att fortsatta
effektivitetssträvanden i första hand bör handla om
att det statliga åtagandet måste prövas med stor
omsorg. Åtgärder behöver också vidtas kontinuerligt
för att komma till rätta med effektivitetsproblem
som beror på att myndigheter inte är ändamålsenligt
organiserade, att myndigheter har överlappande
uppgifter etc.
I skrivelsen berörs även öppenhetsfrågor.
Regeringen bedömer att kunskapen om
offentlighetsprincipen är otillräcklig och att
myndigheternas arbete för att öka öppenheten därför
bör följas noga.
Regeringen anför vidare i skrivelsen att i arbetet
med att utveckla och verksamhetsanpassa
myndighetsstyrningen är det angeläget att mål- och
resultatdialoger även framöver ges hög prioritet.
I skrivelsen slås även fast att de statliga
myndigheterna skall vara 24-timmarsmyndigheter, dvs.
myndigheter som medborgare och företag kan nå
elektroniskt dygnet runt för informationsinhämtande
och ärendehantering.
Beträffande myndigheternas arbetsgivarpolitik
anför regeringen att medvetenheten om problemen med
den sneda åldersstrukturen i statsförvaltningen är
hög, men att det finns ett fortsatt behov av en än
mer aktiv långsiktig planering på många myndigheter.
Omkring en tredjedel av myndigheterna har anledning
att bli betydligt tydligare i sin redovisning till
regeringen av kompetensförsörjningsläget.
Utvecklingen mot en jämnare könsfördelning i staten
går åt rätt håll. Ytterligare aktiva åtgärder krävs
dock innan alla kvinnor och män har samma
möjligheter till utveckling och befordran samt för
att minska löneskillnaderna mellan könen. Totalt
sett ligger personalrörligheten i staten på en
rimlig nivå. Det finns dock anledning att särskilt
uppmärksamma åldersgruppen under 35 år. Regeringen
fäster stor vikt vid en god arbetsmiljö på de
statliga arbetsplatserna. Utifrån vad som framkommit
såväl i enskilda myndigheters redovisningar som i
större studier bedömer regeringen att det finns all
anledning att ta dessa frågor på stort allvar.
Regeringen förutsätter att myndigheterna bedriver
ett aktivt arbete på detta område. Fortsatt stor
uppmärksamhet bör enligt regeringen ägnas åt
kompetens- och utbildningsfrågor inom förvaltningen
för att stimulera myndigheternas långsiktiga
kompetensförsörjning och främja kvalitetsarbetet i
staten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens
skrivelse till handlingarna.

I den fortsatta texten återkommer utskottet till
de frågor som aktualiserats av motioner väckta i
samband med skrivelsen eller under den allmänna
motionstiden.

Myndigheters service, m.m.

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om utvidgad
skyldighet för myndigheter att meddela
skriftliga beslut. Vidare avstyrker utskottet
med hänvisning till tidigare
ställningstaganden motioner om införande av
rätt till dröjsmålstalan, system med
tidsgränser för myndighetssvar, en
medborgarnas rättighetslista, riktlinjer i
förvaltningslagen för bemötandet av
medborgare och kostnadsfri telefonkontakt med
myndigheter. Jämför reservationerna 1 (v), 2
(m, kd, c, fp) och 3 (c).

Motioner

I motion 2001/02:K245 av Mats Einarsson m.fl. (v)
anförs att det är viktigt att den enskilde alltid
får ett skriftligt besked liksom skriftlig
upplysning om hur beslut överklagas. Därför föreslås
i motionen att förvaltningslagen bör ändras så att
myndigheten åläggs att underrätta den sökande
skriftligen om det beslut som fattats med anledning
av hans eller hennes ansökan. Motionärerna föreslår
att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma
till riksdagen med förslag till sådan ändring av
förvaltningslagen.

I motion 2001/02:K328 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) föreslås att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en
rättsstat är det viktigt att medel står till buds
som garanterar den enskilde medborgarens rätt till
en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta
är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller
fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En
förstärkning av den enskildes ställning gentemot den
offentliga förvaltningen föreslås därför genom
införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan
ger den enskilde en möjlighet att i domstol få
prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls
hos den myndighet som har att fatta beslut i
ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt
motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som
omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. I
motion 2001/02:K286 av Maria Larsson (kd) begärs en
översyn av förvaltningslagen i syfte att sätta en
tydlig tidsgräns för myndigheters svar till
medborgare. Därvid anförs att en "rimlig" tidsgräns
är att medborgare skall få svar från statlig
myndighet inom tre månader. Ett svar kan då i vissa
fall innehålla besked om att svar i sakfrågan dröjer
ytterligare tid samt om orsak till detta. Motionären
anser att samma regel bör omfatta alla myndigheter
på såväl nationell som regional och lokal nivå.
I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen som sin mening tillkännager
för regeringen att det gentemot statliga myndigheter
och förvaltning bör inrättas en medborgarnas
rättighetslista. En sådan rättighetslista bör
innehålla krav på att dröjsmål inte får förekomma
utan giltiga skäl samt en längsta tid innan
medborgaren får svar från myndigheten eller
verkställigheten genomförs. Den bör också innehålla
krav på vänligt och korrekt bemötande från
myndigheters företrädare (yrkande 31).
I motion 2001/02:So240 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) föreslås att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till ändring i förvaltningslagen
som innebär att lagen förses med riktlinjer för
bemötandet av medborgare (yrkande 3). Även i motion
2001/02:So626 av Vivianne Gerdin och Lena Ek (c)
framförs ett yrkande av samma innebörd (yrkande 3).
I motion 2001/02:K239 av Sylvia Lindgren och
Christina Axelsson (båda s) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om kostnadsfri telefonkontakt för
att underlätta allmänhetens kontakter med
myndigheter och offentliga institutioner.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den
offentliga makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §
regeringsformen skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så
snart som möjligt.
Myndigheterna skall enligt 5 § förvaltningslagen
ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om
särskilda tider för detta är bestämda skall
allmänheten underrättas om dem på ett lämpligt sätt.
En myndighet skall ha öppet under minst två timmar
varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot
och registrera allmänna handlingar och för att kunna
ta emot framställningar om att få ta del av allmänna
handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta
gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är
midsommarafton, julafton eller nyårsafton.
Varje ärende där någon enskild är part skall,
enligt 7 § förvaltningslagen, handläggas så enkelt,
snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts. Vid handläggningen skall myndigheten
beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar
och yttranden från andra myndigheter om sådana
behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka
sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall
myndigheten underlätta för den enskilde att ha med
den att göra.
I 21 § förvaltningslagen föreskrivs att en
sökande, klagande eller annan part skall underrättas
om innehållet i det beslut varigenom myndigheten
avgör ärendet om detta avser myndighetsutövning mot
någon enskild. Parten behöver dock inte underrättas
om det är uppenbart obehövligt. Om beslutet går
parten emot och kan överklagas skall han underrättas
om hur han kan överklaga det. Han skall då också
underrättas om sådana avvikande meningar som avses i
19 § eller som har antecknats enligt särskilda
bestämmelser. Myndigheten bestämmer om
underrättelsen skall ske muntligt, genom vanligt
brev, genom delgivning eller på något annat sätt.
Underrättelsen skall dock alltid ske skriftligt om
parten begär det.

Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt 12 kap. 6 §
regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar.

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår
att JO i sin verksamhet i förekommande fall framför
kritik mot olika myndigheter för långsam
handläggning av särskilda ärenden. Av JO:s
ämbetsberättelser 1994/95-2000/01 framgår att JO
genomsnittligt sett under dessa år i 1-3 ärenden har
påtalat dröjsmål med handläggningen.

JO har även uttalat att beslut, i vart fall om
beslutet går part emot, bör tillhandahållas parten i
skriftlig form. För det fall myndigheten muntligen
underrättar part om ett beslut skall detta
dokumenteras i akten (JO 1990/91 s. 417 och beslut
av JO den 7 november 2001, dnr 945-2000). JO har
även riktat kritik mot bristande dokumentation av
beslutsunderrättelse (JO 1995/96 s. 348) och mot att
beslut inte har meddelats part skriftligen trots att
parten begärt detta (JO 1994/95 s. 388).

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet
efterlever lagar och andra författningar samt i
övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §
förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern skall JK granska de
ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK
enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en
myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en
förteckning över de ärenden som kommit in till
myndigheten före den 1 juli föregående år men som
inte avgjorts vid årets utgång.
Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1996 men inte slutförts före utgången av 1996
framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos
JK uppgick till 2. Ett ärende hade lett till
inspektion.
Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1997 men inte slutförts före utgången av 1997
framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 3 fall.

Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti
1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av
förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén
föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan
mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att
avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta
var enligt kommittén av vikt för att den svenska
rättsordningen väl skall ansluta sig till den
europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av
förvaltningsärenden. Det innebar också enligt
kommittén en förstärkning av den enskildes
rättsskydd gentemot förvaltningen. Den enskilde är
nämligen enligt kommittén ofta tvungen att invänta
ett tillstånd från det offentliga för att kunna
sätta i gång med näringsverksamhet, byggnation eller
andra projekt. En långsam behandling i
förvaltningsorganen kan skapa inte bara otrygghet
för den enskilde utan även ekonomiska förluster då
investeringar och andra projekteringar kan vara
svåra att planera. Detta talade enligt kommittén för
att den enskilde bör vara tillförsäkrad att
ärendehandläggningen inte drar ut på tiden genom en
möjlighet att föra talan mot dröjsmål hos en
myndighet.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om
rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i
svensk rätt borde införas en generell möjlighet
till s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden
som avser myndighetsutövning mot enskild. Av de
remissinstanser som yttrat sig över Fri- och
rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta
kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a.
följande bedömning:
En grundläggande förutsättning för att införa en
rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen
finns ett behov av ett sådant institut. Såsom
flera av remissinstanserna har påpekat, har vi i
Sverige medel mot långsam handläggning, främst
genom JO:s och JK:s tillsynsverksamhet.
Kommitténs redogörelse för vissa tillsynsärenden
hos JO, JK och konstitutionsutskottet visar i och
för sig att det ibland förekommer oacceptabelt
långa handläggningstider hos
förvaltningsmyndigheterna och även hos
regeringen. Därav kan man dock inte dra den
slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett
omfattande problem. I de fall långa
handläggningstider förekommer är det inte
klarlagt vad detta i allmänhet beror på. Är hög
arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken,
är det tveksamt om handläggningstiderna totalt
sett blir kortare, om det ges en rätt till
dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna
resultera i längre handläggningstider både hos
förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter
som skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte
heller uteslutas att bestämda handläggningstider
och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få
en negativ inverkan på noggrannheten i
ärendehandläggningen. Det är även osäkert vilka
kostnadseffekter ett införande av en generell
rätt till dröjsmålstalan skulle få.
Med hänsyn till det negativa remissutfallet och
mot bakgrund av det anförda anser regeringen att
kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör
genomföras.

I den tidigare nämnda proposition 1997/98:136
Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst lade
regeringen fram riktlinjer för regeringens fortsatta
arbete med att utveckla den statliga förvaltningen.
Regeringens mål är enligt propositionen att den
svenska statsförvaltningen, med höga krav på
rättssäkerhet, effektivitet och demokrati, skall
vara tillgänglig och tillmötesgående och därigenom
vinna medborgarnas fulla förtroende.

Inom ramen för kvalitetsarbetet inrättade
regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-
och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade
den 1 januari 1999 och är enligt förordningen
(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-
och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet
med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och
stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning inom den statliga
förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna att
utöva sitt ansvar för kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning.
Konstitutionsutskottet behandlade regeringens
förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning
av propositionen i betänkande 1997/98:
KU31. Med anledning av en motion i vilken det
föreslogs att det i förvaltningslagen borde införas
riktlinjer beträffande myndigheternas bemötande av
medborgarna anförde utskottet att det enligt
utskottets mening torde vara mer effektivt att inom
förvaltningen motverka felaktigt bemötande av
allmänheten genom utbildningsinsatser och andra
liknande åtgärder än genom att göra ändringar i
förvaltningslagen. Utskottet avstyrkte motionen.
Utskottet vidhöll denna uppfattning i betänkandena
1999/2000:KU3 och 2000/01:KU3 med anledning av
motioner om ändring i förvaltningslagen kring
bemötandefrågor.
I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet
även en motion med yrkande om införande av s.k.
dröjsmålstalan. Enligt utskottet hade det inte visat
sig föreligga ett generellt behov av att införa en
rätt till dröjsmålstalan eller ett system med
punktlighetsmål vid myndighetsutövning. I de fall
det ändå förekom långsam handläggning fanns enligt
utskottet möjligheten att JO eller JK i sin
tillsynsverksamhet granskade denna. Utskottet
vidhöll denna uppfattning i betänkande 2000/01:KU3
med anledning av motioner om dels en medborgarnas
rättighetslista, dels förslag till en lag om
dröjsmålstalan.
Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-
delegationen (dir. 1991:29) med uppdrag att
genomföra åtgärder för att effektivisera statliga
myndigheters telekommunikationer. Arbetet skulle
leda till att statliga myndigheter gavs möjlighet
att köpa gemensamma telekommunikationstjänster.
Tjänsterna skulle vara grundade på standarder och
kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster.
STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år
1996. Statskontoret gavs i uppdrag att följa upp
avtalen som STATTEL-delegationen hade träffat.
Med anledning av en motion vari det begärdes ett
tillkännagivande om att alla statliga myndigheter
bör införa ett 020-nummer gjorde utskottet i
betänkande 1996/97:KU24 bedömningen att
myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet
gentemot enskilda i samhället. Utskottet uttalade
vidare att det är viktigt att de som vill komma i
kontakt med myndigheter inte stöter på hinder av
något slag och att det bör vara enkelt för enskilda
att ta kontakt med myndigheter. Genom STATTEL-
delegationens upphandling av teletjänster kunde
statliga myndigheter, kommuner och landsting erhålla
olika teletjänster anpassade efter myndigheternas
skiftande behov. Med hänsyn härtill ansåg utskottet
att motionen fick anses tillgodosedd.
I betänkande 2000/01:KU3 angavs att enligt uppgift
från Statskontoret avgör respektive myndighet vilka
telefonitjänster de vill ha. I samma betänkande
angavs även att frågor som gäller myndigheternas
service, "24-timmarsmyndigheter" och IT i
förvaltningen bereds fortlöpande i
Regeringskansliet. Med anledning av en motion om en
översyn av möjligheterna att införa 020-nummer hos
alla myndigheter i Sverige vidhöll utskottet i
betänkandet bedömningen att myndigheter genom
STATTEL-delegationens upphandling kunde erhålla
olika teletjänster anpassade efter myndigheternas
skiftande behov.
Enligt uppgift från Statskontoret tecknar kontoret
avtal inom IT-området för att få fram bra priser och
i övrigt goda avtalsvillkor för statsförvaltningens
anskaffningar. Avtalen skall även bidra till
uppbyggnaden av en elektronisk infrastruktur i
förvaltningen.
Statskontorets avtal baseras på ett
upphandlingsförfarande enligt lagen om offentlig
upphandling. Avtalen används av statliga myndigheter
för egna avrop utan att myndigheterna genomför egna
upphandlingar. Under vissa förutsättningar kan avtal
även användas av andra upphandlande enheter, som
t.ex. kommuner, landsting och affärsdrivande verk.

Utskottets ställningstagande

I fråga om formen för underrättelse om en myndighets
beslut är visserligen huvudregeln att myndigheten
själv bestämmer om underrättelse skall ske
skriftligt eller muntligt, men om parten begär det
skall underrättelse ske skriftligt. Om ett beslut
går en part emot och kan överklagas, skall
myndigheterna underrätta parten om hur beslutet
överklagas. Utskottet anser det inte motiverat att
ändra de nu redovisade bestämmelserna i
förvaltningslagen. På nu anförda grunder avstyrks
motion 2001/02:K245 (v).

Utskottet vidhåller sin uppfattning att det inte
har visat sig föreligga ett generellt behov av att
införa en rätt till dröjsmålstalan eller ett system
med tidsgränser för myndighetssvar. Motionerna
2001/02:K286 (kd), 2001/02:K328 (kd) och
2001/02:K371(c) yrkande 31 i denna del avstyrks
därför.
Utskottet vidhåller också sin uppfattning att det
torde vara mer effektivt att inom förvaltningen
motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom
utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än
genom att göra ändringar i förvaltningslagen. Därför
avstyrker utskottet motionerna 2001/02:K371 (c)
yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240 (c) yrkande 3
och 2001/02:So626 (c) yrkande 3.
Utskottet har tidigare framhållit vikten av att de
medborgare som vill komma i kontakt med myndigheter
inte stöter på hinder av något slag. Efter
upphandling genom Statskontorets försorg kan
myndigheterna erhålla olika teletjänster anpassade
efter myndigheternas skiftande behov. Varje
myndighet avgör emellertid vilka telefonitjänster
den vill ha. Utskottet, som anser kostnadsfri
telefonkontakt med myndigheterna vara en värdefull
möjlighet för medborgarna, anser inte att någon
ändring bör göras i denna ordning som innebär att
myndigheten själv har att bedöma behovet av bl.a.
020-nummer i förhållande till andra
telefonitjänster. Med hänsyn härtill avstyrker
utskottet motion 2001/02:K239 (s).

Information från myndigheter, IT

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till sin
tidigare bedömning motionsyrkanden om att
statliga myndigheter skall erbjuda samtliga
tjänster som intelligenta tjänster, om ökad
användarvänlighet för olika grupper, om en
myndighetskontakt samt om myndigheters
anpassning till ett gemensamt SHS-system
(spridnings- och hämtningssystem).

Motion

I motion 2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c)
föreslås att riksdagen begär av regeringen att
regeringen på sikt kräver av myndigheter att de
erbjuder samtliga tjänster som intelligenta
tjänster. Motionärerna menar att detta mål bör
sättas till den 1 januari 2004 och att det får
ankomma på regeringen att begära underlag från
berörda myndigheter att inkomma med förslag till hur
detta kan ske och att därefter återkomma till
riksdagen med förslag som gör detta möjligt (yrkande
4). Därutöver anförs i samma motion att en avgörande
aspekt på de intelligenta tjänsterna är
användarvänligheten. Enligt motionärerna räcker det
inte med att ha ett användarvänligt gränssnitt för
normalanvändaren utan informationen måste kunna
presenteras utifrån användarens situation.
Funktionshindrade och äldre är exempel på två
kategorier användare som har behov av
specialanpassade gränssnitt för att kunna
tillgodogöra sig den funktionalitet andra användare
har tillgång till. Som ett led i att öka den
offentliga sektorns IT-baserade service till
medborgarna bör regeringen därför ta initiativ för
att stärka forskningen kring detta i Sverige och att
sprida resultaten. Utöver detta bör regeringen också
i regleringsbrev till myndigheterna lägga in ett
uppdrag att se över hur väl olika grupper har
tillgång till myndigheternas IT-baserade information
(yrkande 7).

Vidare anförs i motionen att målsättningen bör
vara att en medborgare i behov av att ta kontakt med
myndigheter skall kunna göra så utifrån sin
situation, inte efter hur myndigheter är
organiserade eller hur uppgifter delas mellan
myndigheter. Idén om en "one-stop-shop", en
myndighetskontakt, finns t.ex. i de medborgarkontor
en del kommuner har byggt upp och borde återfinnas i
en modern, serviceinriktad, statsförvaltning. Det
bör ankomma på regeringen att ge erforderliga
uppdrag åt myndigheter och tillskjuta medel inom
ramen för utgiftsområdena för att åstadkomma detta
(yrkande 5).
Slutligen anförs i motionen att det behövs ett
regleringsbrev som anger att alla myndigheter senast
den 1 januari 2003 skall vara anpassade till ett
gemensamt SHS-system (spridnings- och
hämtningssystem). Detta är viktigt för att utveckla
servicen till medborgarna samt för att minska det
offentligas utgifter (yrkande 10).

Bakgrund

Staten som föredömlig IT-användare

I propositionen Ett informationssamhälle för alla
(prop. 1999/2000:86) har regeringen lagt fast att
den statliga förvaltningen skall vara ett föredöme
som aktiv användare av informationsteknik i den egna
verksamheten och i samverkan med företag och
medborgare. Ett omfattande arbete med att utveckla
myndigheternas IT-användning sker inom ramen för det
förvaltningspolitiska handlingsprogrammet.

24-timmarsmyndigheter

I skrivelsen beskrivs regeringens arbete med det som
sammanfattas i begreppet 24-timmarsmyndighet. Målet
med arbetet är enligt skrivelsen att förenkla och
förbättra samhällsservicen till medborgare och
företag. Det innebär att tillgången till service
skall vara oberoende av tid och plats, att
kontakterna med myndigheterna skall göras enklare
och att kvaliteten i servicen skall förbättras.
Informationstekniken skall användas för att
underlätta för medborgarna att få tillgång till
information som möjliggör ett aktivt deltagande i
beslutsprocesserna i den offentliga förvaltningen.
Den skall också användas för att öka medborgarnas
insyn och möjligheter att följa handläggningen och
lämna synpunkter i enskilda ärenden.

I skrivelsen slås fast att utvecklingen av 24-
timmarsmyndigheter inte får stå i motsättning till
traditionella och invanda kontaktformer.
Samhällsservicen måste vara tillgänglig via olika
kanaler som personliga möten, vanliga brev, avance-
rad telefonservice, persondatorer och digital-TV.
Medborgarna skall ha möjlighet att använda sig av
den form som passar bäst i varje enskilt fall.
Samtidigt är det enligt regeringen uppenbart att
informationstekniken är ett kraftfullt redskap för
ökad tillgänglighet, öppenhet, insyn och
effektivitet. Därför måste målet för varje myndighet
vara att all information och service som med
bibehållen eller ökad kostnadseffektivitet kan
tillhandahållas elektroniskt också skall göras så.
Det är sedan myndigheternas sak att se till att de
elektroniska tjänsterna utformas och tillhandahålls
på ett sådant sätt att de kan användas av alla och
inte utestänger grupper av medborgare.
Som ett led i utvecklingen av 24-
timmarsmyndigheter gav regeringen den 9 december
1999 Statskontoret i uppdrag att ta fram ett förslag
till kriterier för begreppet 24-timmarsmyndigheter.
En redovisning av uppdraget lämnades i en rapport
(dnr Ju 2000/2368) till regeringen den 4 maj 2000. I
rapporten 24-timmarsmyndighet - Förslag till
kriterier (Statskontoret 2000:21) lämnas ett förslag
till en utvecklingstrappa i fyra steg, som visar hur
en myndighet kan förverkliga målet att öka sin
tillgänglighet och vara en 24-timmarsmyndighet. För-
slag lämnas också om hur Regeringskansliet och
myndigheterna kan stimulera och påskynda
utvecklingen mot en elektronisk förvaltning.
Regeringen har för att ytterligare påskynda
utvecklingen uppdragit åt Statskontoret den 7 juni
2001 att stimulera och stödja utvecklingen av 24-
timmarsmyndigheter genom att tillsammans med
myndigheterna utveckla och tillhandahålla metoder,
vägledningar och avtal samt initiera och genomföra
samverkansprojekt (dnr Ju 2000/2368F, 2001/4270F).
Arbetet skall syfta till att stimulera myndigheterna
att bedriva ett aktivt utvecklingsarbete för att
förbättra sin tillgänglighet och service med hjälp
av informationstekniken, genom åtgärder som
att utforma konkreta mål och resultatmått för
utvecklingsarbetet,
att utveckla metoder för att analysera
informations- och servicebehov från ett
kundperspektiv,
att utveckla former för en löpande uppföljning av
myndigheternas utveckling mot 24-
timmarsmyndigheter,
att ta fram olika typer av vägledningar samt
att lämna förslag till en finansieringsmodell för
investeringar i den gemensamma infrastrukturen
för myndigheternas informationsförsörjning och
elektroniska kommunikation.

Arbetet skall bedrivas i bred samverkan med de
statliga myndigheterna och i kontakt med företrädare
för kommuner, landsting och andra aktörer av
betydelse för denna utveckling. Uppdraget sträcker
sig över två år.

Sverige direkt - en elektronisk ingång till
offentlig information

Staten, genom Regeringskansliet, inledde år 1997 ett
samarbete med Svenska kommunförbundet och
Landstingsförbundet för att skapa en gemensam portal
på Internet som skulle kunna fungera som en
vägvisare till det offentliga Sverige. Arbetet drevs
i projektform med gemensam finansiering. Projektet
går under namnet Sverige direkt
(http://www.sverigedirekt.se). Sedan år 1998 har
riksdagen deltagit.

Regeringen beslutade den 25 maj 2000 att tillkalla
en särskild utredare för att föreslå hur Sverige
direkt i en permanent form skall utvecklas och
organiseras i framtiden. Utredaren överlämnade i
juni 2001 till regeringen delbetänkandet Offentliga
Sverige på nätet (SOU 2001:63). I betänkandet
föreslogs att portalen Sverige direkt även i
framtiden skall vara ingången till det offentliga
Sverige på Internet och att en samordning skall ske
med Samhällsguiden och rättsinformationssystemet.
Staten bör, enligt utredaren, vara huvudman och
verksamheten bedrivas i myndighetsform. I
slutbetänkandet, Guide på Internet - ett stöd för
medborgarens möte med det offentliga (SOU 2002:20),
som överlämnades den 4 mars 2002, föreslås att
verksamheten övergår från projektform till
myndighetsform och blir en permanent del av
Statskontoret. Tjänsten bör enligt utredningen även
bli tillgänglig per telefon, e-post, brev och fax.
Verksamheten inom Sverige direkt skall enligt
förslaget också ges en ledande roll i arbetet med
att utveckla kvaliteten på den elektroniska
samhällsinformationen, bl.a. anpassningen till olika
målgruppers behov. Sverige direkt skall vara en
resurs som kan ge stöd åt de offentliga
informationsproducenterna. Den nya verksamheten inom
Sverige direkt bör kunna påbörjas den 1 januari
2003. Statskontoret föreslås då också få ett nytt
råd för frågor om elektronisk samhällsinformation
och elektronisk förvaltning med representanter också
för kommuner och landsting.

Medborgarkontor

I proposition 2001/02:109 föreslår regeringen att
lagen (1997:297) om försöksverksamhet med samtjänst
vid medborgarkontor skall fortsätta att gälla till
utgången av juni 2004. Utskottet har behandlat
behandlar denna proposition i betänkande
2001/02:KU30.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 2000/01:KU3 behandlade utskottet en
motion med liknande yrkanden. Utskottet konstaterade
att regeringen i skriften En förvaltning i
demokratins tjänst - ett handlingsprogram hade
presenterat olika planerade åtgärder. Enligt
regeringen borde enskilda individer och företag, så
långt det är möjligt, enkelt kunna hämta och lämna
den information som är relevant i varje enskild
situation oavsett hur informationsansvaret är
fördelat mellan myndigheter eller mellan stat,
kommun och landsting. Informationstekniken angavs
vara ett utmärkt instrument också för att underlätta
insyn och kontroll samt för att i större
utsträckning informera och hämta in synpunkter från
medborgare och företag. En gemensam öppen och säker
IT-infrastruktur baserad på Internet skulle, enligt
regeringen, ligga till grund för de elektroniska
kontakterna med enskilda individer och företag.
Statliga myndigheter borde ha en webbplats på
Internet med en hemsida av hög kvalitet som är
kopplad till Sverige direkt. Hemsidan borde snabbt
leda till grundläggande fakta om myndigheten och
annan för medborgarna intressant sakinformation. Den
borde, enligt regeringen, också möjliggöra för
medborgarna att till myndigheten sända in uppgifter
och initiera ärenden elektroniskt etc. Utskottet
uttryckte sin förhoppning att de föreslagna
åtgärderna skulle komma att underlätta för
medborgarna att t.ex. erhålla information från och
anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Utskottet
ansåg att det var mycket viktigt att myndigheterna
var öppna och lättillgängliga för medborgarna.
Resultaten av planerade åtgärder borde emellertid
avvaktas. Genom de planerade åtgärderna ansåg
utskottet att motionerna fick anses tillgodosedda,
varför de avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har redovisat utvecklingen vad gäller
myndigheternas tillgänglighet via
informationsteknik. Utskottet vidhåller sin tidigare
bedömning att de åtgärder som redovisas och planeras
inom det aktuella området kommer att underlätta för
medborgarna att t.ex. erhålla information och
anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Genom dessa
åtgärder får motion 2001/02:T465 (c) yrkandena 4,
5, 7 och 10 anses tillgodosedd varför motionen
avstyrks i dessa delar.

Öppenhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete motioner dels om
grundläggande information om meddelarfriheten
till offentliganställda, dels om
intensifierad information rörande
offentlighetsprincipen.

Motioner

I motion 2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att alla anställda inom offentlig
verksamhet skall få grundläggande information om
meddelarfriheten som tillkommer dem enligt
yttrandefrihetsgrundlagen och
tryckfrihetsförordningen (yrkande 7).

I motion 2001/02:K1 av Ola Karlsson och Jeppe
Johnsson (båda m) anförs att det är bra att
regeringen uppmärksammar de brister i kunskap om
offentlighetsprincipen som uppenbarligen existerar.
Motionärerna menar dock att arbetet i kampanjen
"Öppna Sverige" inte är tillräckligt. Arbetet med
att informera om offentlighetsprincipen måste därför
intensifieras. Vidare utgår motionärerna från att de
brister i kunskapen om offentlighetsprincipens
tillämpning som finns i Regeringskansliet avhjälps
omgående.

Bakgrund

Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska
demokratin. Den regleras bland annat i
regeringsformen, tryckfrihetsförordningen,
yttrandefrihetsgrundlagen och sekretesslagen. I
regeringens skrivelse om förvaltningspolitiken (skr.
2000/01:151) uttalas att medborgare och medier skall
ha tillgång till upplysningar efter eget val och
oberoende av myndigheternas informationsverksamhet.
Att medborgarna har kunskap om
offentlighetsprincipen innebär att de känner till
och begriper reglerna och vet hur de kan utnyttja
dem i praktiken. En öppen myndighet innebär enligt
regeringen att

medborgarna har goda möjligheter till insyn i
dess verksamhet,
den enskilde får god information i sitt ärende,
arbetsklimatet i organisationen uppmuntrar till
intern debatt och att de anställda är delaktiga i
utvecklingen av verksamheten.

I skrivelsen slås fast att öppenheten är grunden för
allmänhetens förtroende för myndigheter och
förvaltningar - och därmed för demokratin.
Undersökningar visar att detta förtroende har
minskat under senare år. Det vilar alltså ett stort
ansvar på politiker och tjänstemän i den offentliga
sektorn att hålla kvar allmänhetens förtroende på en
hög nivå.

Regeringen uttalar i skrivelsen att vårt land har
ett regelverk som ger möjligheter till mycket god
insyn, men det finns klara brister i de anställdas
kunskaper och därmed även i efterlevnaden av
reglerna. En annan oroande faktor är att det finns
studier som pekar på att tystnaden på de offentliga
arbetsplatserna ökat. Många känner inte till eller
vågar inte använda sig av sin lagstadgade yttrande-
och meddelarfrihet.

Kampanjen Öppna Sverige

Kampanjen Öppna Sverige är ett regeringsinitiativ
för att göra svensk förvaltning till ett
internationellt föredöme med avseende på öppenhet i
samhället mot medborgare, företag och medier.
Kampanjen, som startade hösten 2000, drivs gemensamt
av staten, Svenska Kommunförbundet och
Landstingsförbundet. Öppna Sveriges uppdrag är att
bidra till att förbättra myndigheters och andra
offentliga förvaltningars öppenhet mot medborgarna
och förbättra medborgarnas kunskap om
offentlighetsprincipen.

Som ett led i förberedelserna för kampanjen lät
rådet för Öppna Sverige göra en studie under hösten
2000 av allmänhetens klagomål till
Justitieombudsmannen över offentlighetsprincipens
praktiska tillämpning. Dessa klagomål utgör drygt 6
% av den totala ärendemängden. En tredjedel av dem
handlade om svårigheter att få ut allmänna
handlingar. Vanligen dröjde myndigheterna orimligt
länge med utlämnandet eller förhalade det så att det
kunde tolkas som en dold vägran. I 15 % av fallen
hade myndigheter uttryckligen vägrat att lämna ut
handlingar med hänvisning till sekretesslagen, medan
anmälaren ansåg att de bort lämnas ut. Hela 40 % av
ärendena gällde klagomål på bemötande, service eller
kommuniceringen av ärenden. En slutsats av studien
är att den vanligaste orsaken till de brister som
kommer i dagen är att tjänstemännen inte behärskar
regelsystemet. På många håll saknas rutiner för att
säkerställa kompetensen.
Öppna Sverige har också låtit Statistiska
centralbyrån undersöka medborgares och tjänstemäns
syn på myndigheternas öppenhet. Få medborgare var
intresserade av att få insyn i myndigheternas
verksamhet. De var vanligen nöjda med de offentliga
verksamheter som de själva haft närkontakt med.
Myndigheternas långa handläggningstider och brist på
service fick mest kritik. Telefonkontakterna ansågs
tidsödande och hemsidorna svåra att överblicka.
Informationstexter och blanketter är ofta
svårförståeliga. De yngsta och de äldsta hade
särskilt svårt att hitta informationen.
I regeringens skrivelse framkommer att Öppna
Sverige under åren 2000-2001 verkat för att
förbättra tillämpningen av offentlighetsprincipen
inom den offentliga sektorn,
verka för en större öppenhet på arbetsplatserna i
den offentliga sektorn,
sprida kunskap och medvetenhet om öppenhetsfrågor
i samhället och
skapa engagemang och debatt.

För att stimulera debatten om öppenhet genomförde
Öppna Sverige fyra hearingar under våren 2001 på
temat Offentlighetsprincipen, demokratin och
förvaltningens öppenhet på olika platser i landet.
Ledande forskare, journalister och
förvaltningsföreträdare medverkade.

I regeringens skrivelse konstateras att i den
decentraliserade statsförvaltningen och inom de
självständiga kommunerna och landstingen måste ett
engagemang för att förbättra öppenheten vara ett
frivilligt åtagande. Institutionerna sätter själva
sina mål och beslutar om sina insatser.
Ett upprop skickades ut till politiker och högre
chefer inom hela den offentliga sektorn i november
2000. Deras organisationer inbjöds att delta i Öppna
Sverige.
Medverkan i Öppna Sverige innebär bland annat att
ledningen skall utse en projektledare för
öppenhetsfrågorna i organisationen. Denna blir
nyckelperson i det interna arbetet och fungerar
normalt som planerare, rådgivare och stöd för
linjecheferna. Han eller hon kan ge ledningen
förslag om hur man kan arbeta med öppenhetsfrågorna
på den egna arbetsplatsen och hur kunskapsbrister
och svagheter i regelsystemets tillämpning kan
kartläggas och åtgärdas. Öppna Sverige stöttar
projektledarna med information, utbildning och
erfarenhetsutbyte.
Öppna Sverige agerar för att kommunerna på sina
webbplatser skall informera medborgarna om
offentlighetsprincipen och hur den kan utnyttjas.
Öppna Sverige kommer också att ägna särskild
uppmärksamhet åt grupper som kan ha svårt att ta del
av förvaltningens information, såsom
funktionshindrade och invandrare.
Undervisningssystemet kommer att bearbetas för att
frågor om offentlighetsprincipen och dess
demokratiska betydelse skall få ett utrymme i
undervisningen.
Kampanjen har förlängts till den 30 juni 2002.
Under våren kommer bl.a. att anordnas ett seminarium
och en projektledardag.

Utvecklingsrådet för den statliga sektorn

I regeringens skrivelse framkommer även att de
centrala parterna på det statliga området har
startat ett projekt - Öppenhet på statliga
arbetsplatser - inom ramen för det partsgemensamma
arbetet i Utvecklingsrådet för den statliga sektorn.
Projektets mål är att bidra till att öka kunskapen
hos statens chefer och medarbetare om
offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, att
bidra till en öppen och konstruktiv debatt på
myndigheter och att hitta och sprida exempel på
metoder som kan användas för att främja öppenhet.
Som avstamp har ett seminarium med myndighetschefer
från olika sektorer och centrala fackliga
företrädare hållits. För att undvika dubblering med
Öppna Sverige är parternas fokus framför allt den
inre öppenheten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är av uppfattningen att öppenhetsfrågor
även fortsatt bör ägnas stor uppmärksamhet och att
ytterligare åtgärder kan behöva övervägas för att
uppnå förbättrade kunskaper om
offentlighetsprincipen generellt och därmed också
större öppenhet på arbetsplatserna inom den
offentliga sektorn. Utskottet utgår från att
regeringen delar utskottets inställning, och anser
det därför inte nödvändigt med några sådana
tillkännagivanden som begärs i motionerna
2001/02:Ju388 (v) yrkande 7 och 2001/02:K1 (m).
Motionsyrkandena avstyrks därför.

Jämställdhet i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motioner om
tillkännagivanden rörande dels åtgärder mot
löneskillnader inom Regeringskansliet, dels
införandet av en viss metod för att belysa
jämställdhetsperspektivet i förvaltningen.

Motioner

I motion 2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd)
föreslår motionärerna att riksdagen begär att
regeringen vidtar åtgärder för att komma till rätta
med osakliga löneskillnader för handläggarna i
Regeringskansliet. Därvid anförs att statistik för
augusti 2001 visar att bland handläggarna i
exempelvis Statsrådsberedningen tjänar männen runt 7
000 kr mer per månad än kvinnorna. Detta innebär
enligt motionärerna att löneskillnaden har ökat med
1 000 kr sedan andra kvartalet 1999 (yrkande 14).

I motion 2001/02:Sf402 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) anförs att jämställdhetsperspektivet bör ingå i
alla beslut, vid utformning av alla verksamheter, på
i stort sett alla områden i samhället (s.k.
jämtegrering). Kommunförbundet har tagit fram en
metod för "jämtegrering" som kallas 3 R-metoden.
R:en står för representation, resurser och realia.
Modellen har applicerats med gott resultat i vissa
nämnder, deras tillhörande förvaltningar och
verksamheter. I motionen anförs att regeringen bör
uppmuntra och stödja att 3 R-metoden genomförs inom
alla statliga myndigheter och utredningar
(yrkande 1).

Bakgrund

Löneskillnader inom Regeringskansliet

I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål
bl.a. är att jämställdhet mellan män och kvinnor
skall tillförsäkras (1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 11
kap. 9 § andra stycket). Bland de vanliga lagarna är
det jämställdhetslagen (1991:433) som syftar till
att främja jämställdheten i arbetslivet. Det är
framför allt arbetsförhållandena för kvinnor i
jämförelse med män som jämställdhetslagen inriktar
sig på att förbättra, genom att bland annat främja
jämn könsfördelning och jämställda
arbetsförhållanden, kartlägga löneskillnader samt
förbättra rekryteringsprocessen.

Konstitutionsutskottet har i sin granskning av
personalutvecklingen inom Regeringskansliet berört
frågan om jämställdhet ett antal gånger (1991/92:
KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30 s. 30,
1997/98:KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6 samt
2000/01:KU10 s. 6).
Under föregående års granskning (bet.
2001/02:KU10) granskade utskottet löner för
personalgrupper inom Regeringskansliet som sysslar
med juridiskt utredningsarbete och allmänt
utredningsarbete i åldersgrupperna 30-49 och 50-.
Mot bakgrund av den framtagna statistiken kunde
utskottet notera att bland chefsbefattningarna inom
juridiskt utredningsarbete respektive allmänt utred-
ningsarbete fanns 33 respektive 31 % kvinnor.
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor var inom
juridiskt utredningsarbete i ålderskategorin 30-49
år ca 500 kr, och i ålderskategorin 50- fanns en
större löneskillnad mellan könen, där männen tjänade
ca 3 000 kr mer än kvinnorna.
I personalgruppen allmänt utredningsarbete var
löneskillnaderna mellan män och kvinnor endast
marginella, i ålderskategorin 30-49 år ca 140 kr och
ca 150 kr i ålderskategorin 50-. I ålderskategorin
30-49 år hade kvinnorna högre median- och medellöner
än männen.
Tillsammans utgjorde dessa två utvalda
personalgrupper 25 % av Regeringskansliets
tjänstgörande (inklusive UD), 1 076 personer. Det
totala antalet kvinnor var 55 %, männen utgjorde 45
%. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor i den
första personalgruppen, juridiskt utredningsarbete,
var ca 900 kr i ålderskategorin 30-49 år. I den
andra ålderskategorin, 50-, fanns en större
löneskillnad mellan könen, ca 3 000 kr.
I den andra personalgruppen, allmänt
utredningsarbete, var löneskillnaderna mellan män
och kvinnor i ålderskategorin 30-49 år ca 800 kr,
och i ålderskategorin 50- ca 900 kr.
Andra personalgrupper inom Regeringskansliet
uppvisade mera ojämn fördelning mellan kvinnor och
män i arbetet. Det material som utskottet inhämtat
gav vid handen att i kategorin lokalvårdare var det
totala antalet tjänstgörande 91 % kvinnor, inom
utbildningsarbete är 80 % av de anställda kvinnor,
och i personalgruppen telefonist- och
receptionsarbete är 77 % av de anställda kvinnor. I
kategorin fordonsförare är 100 % av de anställda män
och i kategorin teknisk service är 82 % av de
anställda män.
På handläggarnivå var båda könen i stort sett lika
representerade enligt det statistiska urval
utskottet tagit del av.
Utskottet kunde konstatera att det, mot bakgrund
av det insamlade materialet, uppvisades en lönebild
som gav anledning till fortsatt uppmärksamhet från
utskottets sida. Dock saknades enligt utskottets
mening underlag för att utskottet skulle kunna
bedöma om löneskillnaderna i de enskilda fallen
kunde motiveras av sakliga skäl eller ej.

Metoder för att belysa
jämställdhetsperspektivet

Arbetsmarknadsutskottet avstyrkte i betänkande
1998/99:AU6 en motion med förslag att en viss metod,
t.ex. den inom Kommunförbundets programberedning
Kommunerna och jämställdheten utarbetade 3 R-
metoden, generellt skall användas inom alla statliga
myndigheter och utredningar. Inledningsvis
konstaterade utskottet därvid att det ställde sig
bakom uppfattningen att olika frågor måste belysas
med ett jämställdhetsperspektiv, och att ett sådant
perspektiv måste införlivas på alla politikområden.
Det måste dock enligt utskottet ankomma på varje
myndighet, statlig utredning etc. att själv ta
ställning till vilka metoder man vill använda för
att belysa jämställdhetsperspektivet.

Under våren 2000 respektive 2002 har
arbetsmarknadsutskottet vidhållit sitt
ställningstagande med anledning av liknande
motionsyrkanden (bet. 1999/2000:AU6 och bet.
2001/02:AU3).

Utskottets ställningstagande

Som utskottet tidigare har konstaterat har staten
ett ansvar som föregångare och förebild på
jämställdhetsområdet (bet. 1999/2000:KU10 s. 9).
Utskottet vill i sammanhanget understryka att
gällande lagstiftning om jämställdhet i arbetslivet
syftar till att förbättra arbetsförhållandena för
kvinnor i jämförelse med män, bl.a. vad gäller
löner. Utskottet vidhåller sin bedömning att de
konstaterade löneskillnaderna mellan män och kvinnor
inom Regeringskansliet ger anledning till fortsatt
uppmärksamhet från utskottets sida, men anser det
inte nödvändigt med något sådant tillkännagivande
som begärs i motion 2001/02:A211 (kd) yrkande 14.
Motionsyrkandet avstyrks.

Beträffande frågan om metoder för att belysa
jämställdhetsperspektivet ser utskottet inte några
skäl att frångå riksdagens tidigare bedömning att
det måste ankomma på varje myndighet, statlig
utredning etc. att själv ta ställning till vilka
metoder man vill använda för att belysa
jämställdhetsperspektivet. Motion 2001/02: Sf402
(mp) yrkande 1 avstyrks på nu anförda grunder.

Alkoholfri representation

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motioner om
alkoholfri representation i offentlig
verksamhet. Jämför reservation 4 (mp).

Motioner

I motion 2001/02:K387 av Eva Zetterberg m.fl. (v,
kd, fp, mp, c, s) föreslås att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om alkoholfri representation. Den offentliga
representationen kritiseras ofta av allmänheten,
särskilt när alkohol förekommer. Det anses stötande
att politiker och grupper i samhället som har goda
inkomster dessutom i representationssammanhang ofta
bjuds på måltider där alkohol förekommer. Detta
gäller såväl företag som statliga eller kommunala
bolag och myndigheter. Enligt motionärerna skulle
riksdagen kunna vara föregångare i det offentliga
livet med att införa alkoholfri representation i
alla de sammanhang där riksdagen står som värd.
Riksdagen bör också rekommendera statliga och
kommunala bolag, myndigheter och förvaltningar att
helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på
alkohol vid representationstillfällen.

I motion 2001/02:K360 av Fanny Rizell och Tuve
Skånberg (kd) föreslås att riksdagen tillkännager
för regeringen och riksdagsstyrelsen som sin mening
vad i motionen anförs om en policy för alkoholfri
representation för statlig förvaltning och för
riksdagen. Det finns enligt motionärerna bland
allmänheten en irritation över att politiker, på det
som faktiskt är deras arbetstid, dricker alkohol på
skattebetalarnas bekostnad. Bruket av offentliga
medel i form av statlig och kommunal representation
med alkohol har därför med rätta kritiserats.
Politiker, inte minst riksdagsledamöter, måste
enligt motionärerna visa sin vilja att prioritera
och föregå med gott exempel. Motionärerna föreslår
en policy där all representation under arbetstid är
helt alkoholfri och representation vid övriga
tillfällen spritfri.

Bakgrund

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på
att all offentlig representation skall vara
alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets
uppfattning var att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation. Socialutskottet utgick från att så
skedde utan att riksdagen tog något initiativ i
saken, varför motionerna avstyrktes. I betänkande
1995/96:SoU3 fann socialutskottet ingen anledning
att frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat
motioner med yrkanden om alkoholfri representation.
Utskottet har i likhet med socialutskottet inte
funnit anledning att frångå riksdagens
ställningstagande. Utskottet behandlade under hösten
1999 motioner om alkoholfri representation (bet.
1999/2000:KU3). Utskottet vidhöll uppfattningen att
stat och kommun bör visa återhållsamhet med
alkoholservering vid offentlig representation och
utgick från att så sker utan att riksdagen tar något
initiativ i saken. Utskottet avstyrkte därför
motionerna. Under våren 2001 vidhöll utskottet sin
uppfattning att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation och utgick liksom tidigare från att
så sker utan att riksdagen tar något initiativ i
saken (bet. 2000/01:KU3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motionerna 2001/02:K387 (v, kd, fp, mp, c, s) och
2001/02:K360 (kd) avstyrks.

Tillsättning av högre statliga
tjänster

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motioner om
ändrat förfarande vid tillsättning av högre
statliga tjänster. Jämför reservation 5 (m).

Motioner

I motionerna 2001/02:K60 (yrkande 9) och
2001/02:K236 (yrkande 17) av Bo Lundgren m.fl. (m)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag om införande av ett nytt förfarande vid
utnämningar av högre statliga tjänstemän. Enligt
motionärerna bör det införas ett nytt, öppet
förfarande vid utnämningar av högre statliga
tjänster. Det skulle kunna göras genom att låta
kandidater till sådana tjänster frågas ut offentligt
av det riksdagsutskott som bereder de ärenden som
rör myndighetens eller verkets område.

I motion 2001/02:K203 av Rolf Gunnarsson (m)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utnämningssystemet. Motionären anför därvid att det
faktum att personer blir utslagna i riksdagsvalet
inte skall vara en grund för utnämning till
exempelvis landshövding eller generaldirektör.

Bakgrund

Allmänt om statliga tjänster

Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst
vid en domstol eller vid en förvaltningsmyndighet
som lyder under regeringen av regeringen eller av en
myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättning
av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid
sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Närmare bestämmelser finns i lagen (1994:260) om
offentlig anställning. Enligt 4 § skall
skickligheten sättas främst, om det inte finns
särskilda skäl för något annat. I förarbetena till
lagen (prop. 1993/94:65) påpekades att förtjänst och
skicklighet i regeringsformen nämns endast som
exempel och att även andra sakliga grunder kan vägas
in vid bedömningen. Enligt 4 §
anställningsförordningen (1994:373), som trädde i
kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig
anställning, skall myndigheten utöver skickligheten
och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder
som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,
jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska
mål.
Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts
normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år
första gången och därefter tre år per period. Enligt
33 § lagen om offentlig anställning får chefen för
ett statligt affärsverk eller för Statens
arbetsgivarverk - om denne är anställd för bestämd
tid - skiljas från sin anställning före utgången av
denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till
verkets bästa. Är chefen för någon annan
förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under
regeringen anställd för bestämd tid får han eller
hon förflyttas till en annan statlig anställning som
tillsätts på samma sätt om det är påkallat av
organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med
hänsyn till myndighetens bästa.
I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig
förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen
redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i
statsförvaltningen. Regeringen har enligt
propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av
utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin
chefspolicy och utvecklat riktlinjer för
beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda
rekryteringsbasen och få en bättre balans av
kompetens och erfarenheter i kollektivet av
myndighetschefer.
Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,
chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet
samt löner och anställningsvillkor.
I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges
att den skall ske utifrån preciserade krav, ett
brett sökförfarande och ett omsorgsfullt
urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad
på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,
skall alltid tas fram innan sökandet efter
kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid
ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.
Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker
kandidater även från näringslivet, kommuner och
landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid
finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga
urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare
som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås
genom att ta vara på den kompetens som finns bland
såväl kvinnor som män.
Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4
Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern
särskild betydelse vid beredningen av
utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall
beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.
Anställningsförordningen ger möjlighet att
tidsbegränsa en verksledande tjänst.

Statskontoret har på eget initiativ genomfört en
studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har
jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras
i Sverige med hur det går till i Danmark, England
och Holland. Studien har publicerats under rubriken
Det viktiga valet av verkschef (1999:21).

I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder
för att öka förståelsen, trovärdigheten och
öppenheten vad gäller regeringens utövning av
utnämningsmakten kan man diskutera
kompletterande/stödjande insatser under en eller
flera av följande faser i utnämningsprocessen:
sök- och urvalsfasen,
utnämningsfasen,
uppföljningsfasen.

Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien på
att regeringen skulle kunna bredda beslutsunderlaget
för sina verkschefsutnämningar genom att ta fram
skriftliga kravprofiler, annonsera ut lediga
verkschefstjänster, ta stöd av professionella
chefsrekryterare, använda professionella
urvalsmetoder och ingående anställningsintervjuer
med flera kandidater samt referenstagning. Ett
sådant mer formaliserat urvalsförfarande skulle
enligt studien ställa krav på större
beredningsresurser än vad regeringen nu har till
sitt förfogande.

Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de
studerade länderna prövats vägen att regeringen tar
råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av
fristående organ med uppgift att bilda sig en
uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade
kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och
bestå av fyra eller fem personer med hög integritet
och ingående erfarenhet av såväl offentlig som
ideell och privat verksamhet.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen inom
ramen för sin granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning granskat regeringens utnämningar
till statliga chefstjänster. Senast skedde det
vid 1999/2000 års riksmöte (se bet.
1999/2000:KU20 s. 58 f.). Utskottet inhämtade en
promemoria i ärendet från Regeringskansliet och
höll utfrågning med statsminister Göran Persson.
I betänkandet uttalade utskottet följande.
Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende
fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst
och skicklighet.
Av Justitiedepartementets promemoria framgår
att regeringen ägnar särskild uppmärksamhet och
stor omsorg åt att bredda rekryteringsbasen och
att få en bra balans av kompetens och
erfarenheter i kollektivet av myndighetschefer.
Ett brett sökförfarande innebär att regeringen
söker kandidater även från näringslivet, kommuner
och landsting. För att ta vara på den kompetens
som finns bland såväl kvinnor som män ser
regeringen till, så långt som det är möjligt, att
kvinnliga kandidater finns med i varje urval som
görs under beredningen. Den omständigheten att en
person har en politisk bakgrund skall enligt
utskottet inte vara diskvalificerande vid
tillsättningen av t.ex. en
generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga
grunder som förtjänst och skicklighet är
tillämpliga vid tillsättningen. Utskottet vill i
stället framhålla att politisk erfarenhet ofta
kan vara en viktig erfarenhet när det gäller att
leda offentliga verksamheter. Att det är svårare
att rekrytera personer från näringslivet kan
enligt utskottet ha ett samband med de högre
lönenivåer som ofta tillämpas i näringslivet.
Detta kan också vara en förklaring till att det
kan uppfattas som att det föreligger en politisk
obalans i tillsättningsärendena.

Granskningen föranledde i denna del inga ytterligare
uttalanden från utskottet.

Även under innevarande riksmöte behandlar
utskottet regeringens utnämningspolitik inom ramen
för sin granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning.

Utredningsbetänkande om utnämningen av högre
domare

I betänkandet Domarutnämningar och domstolsledning -
frågor om utnämning av högre domare och
domstolschefens roll (SOU 2000:99) sägs att
regeringen även fortsättningsvis bör vara det organ
som utnämner de högre domarna och att den inte bör
kunna delegera uppgiften att utnämna ordinarie
domare. Beredningen av utnämningen till högre
domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i
ett särskilt från såväl riksdag som regering
organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en
förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på
lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara
lagreglerad. Alla lediga befattningar bör
tillkännages offentligt och ett system med
intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna
regeringen ett offentligt förslag på lämpliga
kandidater till högre befattningar. Regeringen skall
enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland
de personer som nämnden fört upp på förslag. Om
regeringen vill utse någon person som nämnden inte
fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det
till justitieutskottet, som skall hålla offentlig
utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till
förmån för någon av kandidaterna skall regeringen
vara bunden av yttrandet.

Utredningsbetänkandet, som inte var enigt, har
remissbehandlats och bereds fortfarande inom
Regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkande 2000/01:KU11 behandlade
konstitutionsutskottet ett antal motioner angående
tillsättningsförfarandet för högre statliga
tjänster. Såvitt gällde utnämningen av domare ansåg
utskottet att beredningen av betänkandet
Domarutnämningar och domstolsledning borde avvaktas
och avstyrkte motionerna i denna del. Utskottet
ansåg vidare att den nämnda beredningen var av
intresse även för bedömningen av
tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,
och utskottet såg inte någon anledning till åtgärd
med anledning av övriga motioner angående
tillsättningsförfarandet för högre statliga
tjänster.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motionerna 2001/02:K60 (m) yrkande 9, 2001/02:K236
(m) yrkande 17 och 2001/02:K203 (m) avstyrks därför.

Regionalt ansvar i förvaltningen

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker en motion om riktlinjer
för regionalt ansvar i statlig
förvaltningsverksamhet.

Motion

I motion 2001/02:K237 av Inger Lundberg m.fl. (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
komplettering av handlingsprogram för statlig
verksamhet med riktlinjer om all statlig verksamhets
ansvar för att bidra till regional utveckling.
Därvid anförs att det finns många goda skäl för en
komplettering av handlingsprogrammet med ett avsnitt
om den statliga förvaltningens ansvar för en god
utveckling i hela landet. Självfallet är det inte
någon enkel uppgift att finna goda former för
regional utveckling. Det kräver både medvetenhet,
kunskap och uthållighet från olika statliga aktörers
sida och måste ha stöd i klara mål hos respektive
myndighet. För att det skall bli verklighet krävs
tydlighet i alla de handlingsprogram som härrör från
riksdag och regering.

Gällande reglering

I verksförordningen (1995:1322), som är tillämplig
på myndigheter under regeringen (1 §), anges att
myndighetschefer skall beakta de krav som ställs på
verksamheten när det gäller bl.a. regionalpolitiken
(7 §).

Enligt 2 § förordningen (1997:1258) med
länsstyrelseinstruktion svarar länsstyrelsen för att
länet utvecklas på ett sådant sätt att fastställda
nationella mål får genomslag, samtidigt som hänsyn
skall tas till regionala förhållanden och
förutsättningar. Länsstyrelsen skall särskilt med
ett samlat regionalt perspektiv i länet samordna
olika samhällsintressen inom myndighetens
ansvarsområde. Länsstyrelsen skall främja länets
utveckling och noga följa länets tillstånd samt
underrätta regeringen om vad som är särskilt viktigt
för regeringen att få veta om länet och händelser
som inträffat där. I 3 § anges att länsstyrelsen har
uppgifter inom bl.a. regionalpolitik och regional
näringspolitik.
Av 15 § kommittéförordningen (1998:1474) följer
att kommittéer och särskilda utredare i sina
betänkanden skall redovisa eventuella konsekvenser
av sina förslag i de fall då förslagen har betydelse
för den kommunala självstyrelsen och för
sysselsättning och offentlig service i olika delar
av landet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att gällande ordning får anses
innebära att det åligger statliga myndigheter att
utifrån respektive myndighets förutsättningar bidra
till uppnåendet av regionalpolitiska mål. Utskottet
anser därför att det inte behövs något
tillkännagivande i enlighet med vad som yrkas i
motion 2001/02:K237 (s). Motionen avstyrks.

Poströstning

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstagande en motion om att
röstmottagning inte skall hanteras av Posten
AB.

Motion

I motion 2001/02:T56 av Per-Richard Molén m.fl. (m)
anförs att röstmottagning av princip bör anses vara
en myndighetsuppgift som inte skall hanteras av ett
enskilt bolag, dvs. Posten AB. En förändring av
ansvaret för röstmottagandet bör enligt motionärerna
vara möjlig att genomföra inför valåret 2006
(yrkande 3).

Bakgrund

Om en väljare vistas utomlands eller av någon annan
anledning inte kan rösta på valdagen i sin vallokal
får han eller hon rösta på postkontor. Antalet
poströster har sedan poströstningen infördes
successivt ökat. Omkring en tredjedel av samtliga
röster avlämnas numera på posten.

Sedan Postverket ombildades till Posten AB den 1
mars 1994 har den centrala valmyndigheten blivit
central valmyndighet också för förtidsröstningen
inom landet, dvs. för såväl poströstningen som
institutionsröstningen. De närmare villkoren för
utförandet av poströstningen regleras genom avtal
mellan den centrala valmyndigheten och Posten AB.
Den centrala valmyndigheten bestämmer efter samråd
med Posten AB på vilka postkontor röstmottagning
skall anordnas. Posten AB utser dem som skall vara
röstmottagare på postkontor.
Posten AB genomgår för närvarande en omfattande
omorganisation. I framtiden kommer Posten AB att ha
ett nät för kassatjänster (den grundläggande
kassaservicen) och ett nät för brev- och
pakettjänster. Till viss del kommer dessa att
sammanfalla (prop. 2001/02:53).
Det kommer att finnas minst ett postkontor i varje
kommun.
På de postkontor där röstmottagning anordnas skall
det vid ordinarie val till riksdagen och till
landstings- och kommunfullmäktige samt vid val till
Europaparlamentet vara möjligt att rösta fr.o.m. den
artonde dagen före valdagen t.o.m. valdagen. Vid
andra val skall det vara möjligt att rösta på dessa
postkontor fr.o.m. den tionde dagen före valdagen
t.o.m. valdagen. På ett postkontor där
röstmottagning anordnas före valdagen skall det vara
möjligt att rösta under hela den tid då postkontoret
är öppet för allmänheten. Denna tid får begränsas.
Det skall dock alltid vara möjligt att rösta under
minst en timme varje dag då ett sådant postkontor är
öppet för allmänheten. På valdagen skall de
postkontor där röstmottagning anordnas vara öppna
för röstning under minst en timme före klockan 11
och minst en timme efter klockan 15.

Tidigare riksdagsbehandling

I betänkandet Teknik och administration i
valförfarandet (SOU 2000:125) föreslogs vissa
ändringar i den nuvarande ordningen. Kommunerna
skulle ges det övergripande ansvaret för att det
fanns platser i kommunen där väljarna kunde lämna
sina röster före och på valdagen. Valnämnden skulle
enligt förslaget ges möjlighet att finna flexibla
lösningar där röstning på postkontor kunde ses som
ett komplement till annan röstning. Särskild
röstmottagning skulle kunna anordnas på kommunkontor
och andra ställen.

I proposition 2001/02:53 Ändringar i vallagen,
m.m. avvisade dock regeringen detta förslag. Till
skillnad från utredningen, som föreslagit att
poströstningens roll i valsystemet skulle tonas ned
kraftigt, ansåg regeringen att motsatt väg måste
väljas. Bestämmelserna i 11 kap. vallagen om
röstning på postkontor skulle behållas. För att
säkerställa att det i varje kommun finns postkontor
att tillgå för poströstningen i den utsträckning som
följer av vallagen, var det enligt regeringen vidare
nödvändigt att Posten AB:s ansvar i detta avseende
på olika sätt tydliggjordes. Detta skedde dels genom
en hänvisning i den föreslagna lagen om
grundläggande kassaservice (prop. 2001/02:34), dels
genom att regeringen avsåg att ändra bolagsordningen
för Posten AB så att ansvaret för medverkan vid
poströstningen angavs som en av bolagets
verksamheter. Den centrala valmyndigheten skulle
även fortsättningsvis ha det övergripande ansvaret
för genomförandet av poströstningen.
I betänkande 2001/02:KU8 behandlade utskottet den
nyss nämnda propositionen och en motion med samma
innebörd som den nu aktuella. Utskottet underströk
därvid vikten av att väljarnas möjlighet till
förtidsröstning inte försämras. Vidare anförde
utskottet att även andra möjligheter till
förtidsröstning än röstning på postkontor måste
övervägas, särskilt med hänsyn till den
förändringsprocess som Posten AB genomgår. Utskottet
ansåg att poströstningen bör behållas samt att det
är nödvändigt att Posten AB:s ansvar i detta
avseende på olika sätt tydliggörs. Utskottet, som
noterade att regeringen avser att på lämpligt sätt
låta följa upp och utvärdera 2002 års val med
avseende på bl.a. genomförandet av
förtidsröstningen, anförde vidare att ett eventuellt
förslag till ändrade bestämmelser bör föreläggas
riksdagen i sådan tid att ett nytt system kan
införas till valet år 2006. Motionen fick enligt
utskottet anses tillgodosedd och avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motion 2001/02:T56 (m) yrkande 3 kan mot bakgrund av
det anförda anses tillgodosedd och avstyrks.

HBT-kompetens inom offentlig sektor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete motioner om höjd kunskap och
insikt inom offentlig sektor om
homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
livsvillkor (HBT-kompetens). Jämför
reservation 6 (v, fp, mp).

Motioner

I motion 2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)
anförs att HBT-kompetensen - dvs. kunskap och insikt
om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
livsvillkor - måste höjas i samhället, särskilt hos
vissa nyckelgrupper inom den offentliga sektorn. Det
gäller främst rättsväsendet, utbildningen, hälso-
och sjukvården samt socialtjänsten (yrkande 17). I
motion 2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,
c, fp, mp) framförs ett yrkande av väsentligen samma
innebörd (yrkande 29).

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den
offentliga makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §
regeringsformen skall domstolar samt
förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin
verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den
utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans
art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så
snart som möjligt.
I budgetpropositionen för år 2002 (prop. 2001/02:1
utg.omr. 4 s. 26 f.) anför regeringen att polisen
bl.a. skall utveckla sin förmåga att förebygga och
bekämpa brott med rasistiska eller
främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska
inslag. Även åklagarna skall ytterligare utveckla
sin kapacitet att bekämpa sådana brott och
rättsväsendet skall höja sin kompetens på området.
Rättsväsendets anställda skall ha god kunskap såväl
om grunden för brottslighet med sådana inslag som om
situationen för de grupper som utsätts för sådana
brott. Den kunskapen kan också motverka de fördomar
som kan finnas om de grupper som utsätts för sådana
brott. En förbättrad grundutbildning och ökad
fortbildning i dessa frågor bör kunna medverka till
ökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter,
liksom också till förbättrad metodutveckling för att
förebygga och bekämpa denna brottslighet. Samtliga
myndigheter inom rättsväsendet har upprättat
strategier för att garantera att personalen har en
god kunskap på dessa områden och skall
återrapportera de insatser som vidtagits enligt vad
som anges i regleringsbreven för år 2001.
I budgetpropositionen (s. 125 f.) anför regeringen
vidare att Brottsförebyggande rådet, som ett led i
kampen mot brott med rasistiska, främlingsfientliga
eller homofobiska inslag, i regleringsbrevet för år
2000 fick i uppdrag att upprätta en strategi för att
medverka till att säkerställa att rättsväsendets
personal har god kunskap om såväl grunden för dessa
brott som situationen för dem som utsätts för sådana
brott. Brottsförebyggande rådet har i samarbete med
övriga myndigheter inom rättsväsendet utvecklat en
gemensam utbildningsstrategi. För det fortsatta
arbetet har en gemensam arbetsgrupp bildats med
representanter från Brottsförebyggande rådet,
Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten,
Rättsmedicinalverket, Kriminalvården,
Domstolsverket, Brottsoffermyndigheten och
Rikspolisstyrelsen inklusive Säkerhetspolisen för
utbyte av erfarenheter och för att planera
gemensamma aktiviteter.
Av regleringsbrevet för polisen för år 2002 följer
att Rikspolisstyrelsen skall redovisa det
brottsbekämpande arbete som har bedrivits när det
gäller brott med rasistiska, främlingsfientliga,
antisemitiska eller homofobiska inslag samt olaga
diskriminering. Redovisningen skall innehålla en
sammanhållen nationell beskrivning och analys av hur
verksamheten har utvecklats och dess resultat.
Vidare har Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att
förstärka utbildningen av personalen i frågor om
mänskliga rättigheter.
Av studiehandbok för polisprogrammet läsåret
2001/02 framgår (s. 19 f.) att det i kursplanen för
polisutbildningen ingår moment som tar upp bl.a.
främlingsfientlighet och homofobi.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om insatser för homosexuella m.fl. har
tidigare behandlats av justitieutskottet bl.a. i
betänkandena 2000/01:JuU11 s. 19 f. och
2000/01:JuU14 s. 12 f. Utskottet avstyrkte där
yrkanden liknande de nu aktuella bl.a. med hänvis-
ning till att det pågick arbete med den inriktning
som motionärerna efterfrågade.

Riksdagen följde utskottet (prot. nr 2000/01:76,
2000/01:83 och 2001/02:
78).
Socialutskottet har i betänkande 2000/01:SoU13
behandlat och avstyrkt ett motionsyrkande liknande
de nu aktuella. Utskottet framhöll att det behövs
kraftfulla åtgärder för att på alla områden
motarbeta fördomar, okunskap och olika former av
diskriminering på grund av sexuell läggning. Detta
angavs vara av betydelse inte minst för att motverka
ohälsa. Vidare hänvisade utskottet till att det
nyligen åter hade framhållit vikten av att hälso-
och sjukvårdspersonalen har goda kunskaper om homo-,
bi- och transsexuellas behov av vård (bet.
2000/01:SoU10). Utskottet såg positivt på den av
regeringen framlagda handlingsplanen mot bl.a.
homofobi och diskriminering. I planen redogjordes
bl.a. för de åtgärder som vidtagits för att höja
personalkompetensen på området och för att motarbeta
sexuell diskriminering. Utskottet hänvisade till att
regeringen också avsåg att återkomma i vissa
frågeställningar bl.a. rörande transsexuella.
Utskottet förutsatte att regeringen fortsatte att
närmare kartlägga övriga problem och då det var
erforderligt lämnade förslag till hur dessa skall
lösas. Motionen fick enligt utskottet anses
åtminstone delvis tillgodosedd med det anförda.
Riksdagen följde utskottet (prot. nr 2000/01:114).
Konstitutionsutskottet har i betänkande
1999/2000:KU3 behandlat ett motionsyrkande om höjd
kompetens hos nyckelgrupper inom offentlig sektor
när det gäller kunskap om och insikt i homosexuellas
livsvillkor. Utskottet, som avstyrkte motionen,
hänvisade bl.a. till de riktlinjer för regeringens
fortsatta arbete med att utveckla den statliga
förvaltningen som hade lagts fram i proposition
1997/98:136 Statlig förvaltning i medborgarnas
tjänst. Vidare hänvisade utskottet till att
regeringen hade inrättat en särskild myndighet,
Statens kvalitets- och kompetensråd, som skall vara
central förvaltningsmyndighet med uppgift att i
medborgarnas intresse stödja och stimulera arbetet
med kvalitetsutveckling och kompetensförsörjning
inom den statliga förvaltningen. Rådet har till
uppgift att stödja och stimulera myndigheterna i
deras arbete med kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning. Utskottet uttalade att det
utgick från att myndigheterna prioriterar
utbildnings- och fortbildningsinsatser utifrån
respektive myndighets behov.

Utskottets ställningstagande

Utskottet, som konstaterar att det pågår arbete
med den inriktning som motionärerna efterfrågar,
anser sig kunna fortsatt utgå från att myndigheterna
prioriterar utbildnings- och fortbildningsinsatser
utifrån respektive myndighets behov. Utskottet
vidhåller således sin tidigare bedömning och
avstyrker därför motionerna 2001/02:L367 (fp)
yrkande 17 och 2001/02:L371 (v, s, c, fp, mp)
yrkande 29.

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Utvidgad skyldighet att meddela skriftligt
beslut (punkt 2)

av Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K245.

Ställningstagande

Socialtjänstlagen ger den enskilde medborgaren rätt
till hjälp och stöd när han eller hon inte själv kan
tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda
på annat sätt. Den som är funktionshindrad har
särskilda rättigheter garanterade genom lag om stöd
och service till vissa funktionshindrade. Beslut med
anledning av dessa lagar kan överklagas. Detta
förutsätter emellertid att besluten har meddelats
skriftligen till den hjälpsökande. Enligt den
nuvarande lydelsen av förvaltningslagen är det
myndigheten som bestämmer om underrättelsen skall
ske muntligt eller skriftligt. Den hjälpsökande har
visserligen rätt till skriftligt besked, men kan
lätt bli överrumplad och känner oftast inte heller
till att han eller hon har rätt till ett skriftligt
besked.

Rättssäkerheten skulle förbättras väsentligt om
beslut alltid meddelas skriftligt. Eftersom den som
söker hjälp är i en utsatt situation socialt, på
grund av ålder eller funktionshinder kan ett
muntligt besked innebära osäkerhet om innebörden av
ett beslut även om det varit positivt. Det är inte
heller säkert att ett positivt beslut verkställs och
då kan den enskildes situation bli än besvärligare.
Därför bör förvaltningslagen ändras så att
myndigheten åläggs att underrätta den sökande
skriftligen om det beslut som fattats med anledning
av hans eller hennes ansökan. Enligt vår mening bör
regeringen därför, i enlighet med vad som anförs i
motion 2001/02:K245, återkomma till riksdagen med
förslag på sådan ändring av förvaltningslagen. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

2. Dröjsmålstalan (punkt 3)

av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Lars
Hjertén (m), Björn von der Esch (kd), Nils
Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson (c), Helena
Bargholtz (fp) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K286, 2001/02:
K328 och 2001/02:K371 yrkande 31 i denna del.

Ställningstagande

I en rättsstat är det viktigt att medel står till
buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt
till en säker och snabb handläggning av ett ärende.
Detta är enligt vår mening särskilt angeläget vad
gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
Den enskildes ställning gentemot den offentliga
förvaltningen bör därför stärkas genom införandet av
en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan ger den
enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett
förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den
myndighet som har att fatta beslut i ärendet.
Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt vår mening
finnas avseende förvaltningsärenden som omfattar
myndighetsutövning mot den enskilde. Vi anser mot
denna bakgrund att regeringen, i enlighet med vad
som anförs i motionerna 2001/02:K286, 2001/02:K328
och 2001/02:K371 yrkande 31 i denna del, bör lägga
fram förslag till lag om dröjsmålstalan. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

3. Bemötandefrågor (punkt 4)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K371 yrkande 31 i denna
del, 2001/02:So240 yrkande 3 och 2001/02:So626
yrkande 3.

Ställningstagande

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter
medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,
information m.m. Det som saknas är enligt min mening
riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av
ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla
myndigheter som t.ex. försäkringskassor,
arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I
förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg
angående bemötandefrågor. Med bifall till motionerna
2001/02:K371 yrkande 31 i denna del, 2001/02:So240
yrkande 3 och 2001/02:So626 yrkande 3 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen detta till känna.

4. Alkoholfri representation (punkt 9)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K360 och 2001/02:K387.

Ställningstagande

Arbetslivet är ett område som jag anser bör vara
alkoholfritt. Statliga medel skall inte användas för
alkoholinköp. Detta är enligt min mening ett viktigt
skäl för en alkoholfri offentlig representation. Det
viktigaste skälet är emellertid att det är ett
konkret sätt för stat, landsting och kommun att visa
solidaritet med dem som har eller riskerar att få
alkoholproblem. Som ett föredöme för övrig offentlig
verksamhet bör därför all representation i riksdagen
och den statliga förvaltningen vara alkoholfri.
Detta bör, med bifall till motionerna 2001/02:K360
och 2001/02:K387, ges regeringen till känna.

5. Tillsättning av högre statliga tjänster
(punkt 10)

av Per Unckel (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K60 yrkande 9 och
2001/02:K236 yrkande 17 och avslår motion
2001/02:K203.

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör regeringens
utnämningsmakt ses över i syfte att öka
öppenheten vid tillsättningen av statliga
myndighets- eller verkschefer och andra
topptjänster. En möjlighet att öka detta
inflytande skulle kunna vara att låta
kandidater till sådana tjänster frågas ut
offentligt inför det riksdagsutskott som
bereder ärenden som rör myndighetens eller
verkets område. Regeringen bör utreda frågan
och återkomma till riksdagen med förslag i
dessa frågor. Vad som nu har anförts bör med
bifall till motion 2001/02:K60 yrkande 9 och
2001/02:K236 yrkande 17 ges regeringen till
känna. Vi anser däremot inte att något
tillkännagivande enligt motion 2001/02:K203
är påkallat.

6. HBT-kompetens inom offentlig förvaltning
(punkt 13)

av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per
Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:L367 yrkande 17 och
2001/02:L371 yrkande 29.

Ställningstagande

Vi anser att kraftfulla åtgärder bör vidtas för
att på alla områden motarbeta fördomar, okunskap och
olika former av diskriminering av på grund av
sexuell läggning. En ökad HBT-kompetens inom den
offentliga sektorn är av stor betydelse, inte minst
för att motverka ohälsa och för att stärka dessa
gruppers rättssäkerhet samt deras tillgång till
utbildning och god social omvårdnad. Med bifall till
motionerna 2001/02:L367 yrkande 17 och 2001/02:L371
yrkande 29 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.
Särskilda yttranden

Metod för att belysa jämställdhetsperspektivet
i förvaltningen

av Per Lager (mp).

Jämställdhetsperspektivet bör ingå i alla beslut,
vid utformning av alla verksamheter, på i stort sett
alla områden i samhället (s.k. jämtegrering). Jag
anser att regeringen bör uppmuntra och stödja
genomförandet av olika metoder för jämtegrering. Som
ett exempel på jämtegrering vill jag peka på 3 R-
metoden, som har tagits fram av Kommunförbundet. 3
R-metoden har applicerats med gott reslutat i vissa
nämnder, deras tillhörande förvaltningar och
verksamheter.

Poströstning

av Per Unckel (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Margareta Nachmanson (m).
Principiellt anser vi att poströstning bör anses
vara en myndighetsuppgift som inte skall hanteras av
ett enskilt bolag. En förändring av ansvaret för
röstmottagandet bör enligt vår mening vara möjlig
att genomföra inför valåret 2006. Vi har dock
noterat att regeringen avser att på lämpligt sätt
låta följa upp och utvärdera 2002 års val med
avseende på bl.a. genomförandet av
förtidsröstningen. Vid angivna förhållanden anser vi
att resultatet av denna utvärdering bör avvaktas.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Skrivelsen

Regeringens skrivelse 2000/01:151 Regeringens
förvaltningspolitik.

Följdmotion

2001/02:K1 av Ola Karlsson och Jeppe Johnsson (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
om tillämpningen av offentlighetsprincipen hos
anställda inom förvaltningen i enlighet med vad som
anförs i motionen.

Motioner från allmänna motionstiden

2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om införande av ett nytt förfarande vid
utnämningar av högre statliga tjänstemän i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2001/02:K203 av Rolf Gunnarsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utnämningssystemet för bl.a.
landshövdingar/generaldirektörer, ambassadörer m.m.

2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utnämningsmakten.

2001/02:K237 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om komplettering av
handlingsprogram för statlig verksamhet med
riktlinjer om all statlig verksamhets ansvar för att
bidra till regional utveckling.

2001/02:K239 av Sylvia Lindgren och Christina
Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att underlätta kontaktmöjligheterna mellan
medborgare och myndigheter.

2001/02:K245 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring i förvaltningslagen att den
sökande garanteras skriftligt besked om beslut
enligt vad i motionen anförs.

2001/02:K286 av Maria Larsson (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om översyn av förvaltningslagen med
syfte att sätta en tydlig tidsgräns för myndigheters
svar till medborgare.

2001/02:K328 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lag om dröjsmålstalan enligt vad i motionen
anförs.

2001/02:K360 av Tuve Skånberg och Fanny Rizell (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen och
riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen
anförs om en policy för alkoholfri representation
för statlig förvaltning och för riksdagen.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införandet av en
medborgarnas rättighetslista.

2001/02:K387 av Eva Zetterberg m.fl. (v, kd, fp, mp,
c, s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om alkoholfri
representation.

2001/02:Ju388 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att alla anställda inom offentlig verksamhet
skall få grundläggande information om
meddelarfriheten som tillkommer dem enligt yttrande-
och tryckfrihetsgrundlagarna.

2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kunskapen om
homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
situation hos nyckelgrupper inom den offentliga
sektorn.

2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,
mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de som verkar
vid myndigheter har bättre kompetens i HBT-frågor.

2001/02:Sf402 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs om behovet av jämtegrering.

2001/02:So240 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i förvaltningslagen kring
bemötandefrågor.

2001/02:So626 av Viviann Gerdin och Lena Ek (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det i
förvaltningslagen bör införas ett tillägg angående
bemötandefrågorna.

2001/02:T56 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om röstmottagandet i
samband med poströstning.

2001/02:T465 av Sven Bergström m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att myndigheter
skall erbjuda samtliga tjänster som intelligenta
tjänster fr.o.m. den 1 januari 2004.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör ankomma
på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt
myndigheter och att tillskjuta medel inom ramen för
utgiftsområdena för att förverkliga idén om en
myndighetskontakt.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad
användarvänlighet i myndigheternas IT-baserade
information.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att genom
regleringsbrev tillse att alla myndigheter senast
den 1 januari 2003 är anpassade till ett
gemensamt SHS-system.

2001/02:A211 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

14. Riksdagen begär att regeringen vidtar åtgärder
för att komma till rätta med osakliga löneskillnader
för handläggarna i Regeringskansliet, i enlighet med
vad som anförs i motionen.