Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU21
Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, m.m.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och
Internet samt motioner som väckts med anledning av
propositionen och motioner från den allmänna
motionstiden 2001.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till
ändringar i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande. De
föreslagna ändringarna i lagen (1949:165) angående
beslag å vissa skrifter och i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden har sådant
samband med de föreslagna grundlagsändringarna att
de enligt utskottet bör antas först i samband med
att riksdagen antar förslagen till
grundlagsändringarna. Utskottet föreslår därför att
de behandlas vid 2002/03 års riksmöte.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anför om en
översyn av bestämmelserna om bl.a. databasregeln med
hänsyn till framtida användning av ny teknik, vad
utskottet anför om en analys av huruvida ett
frivilligt grundlagsskydd kan komma i konflikt med
bestämmelser med syfte att skydda den personliga
integriteten samt med bifall till en motion vad
utskottet anför om en utvärdering av brottskatalogen
i tryckfrihetsförordningen. Utskottet avstyrker
övriga motioner.
Elva reservationer samt ett särskilt yttrande har
avlämnats.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Ett utvidgat grundlagsskydd för ny
kommunikation som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anför om en översyn av
bestämmelserna med hänsyn till framtida
användning av ny teknik.
2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln
Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till 1 kap. 9 § andrasjätte styckena lagen om
ändring i yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed
avslår riksdagen motionerna 2001/02:K55 yrkandena
1 och 4 samt 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.
Reservation 1 (c)
Reservation 2 (fp)
3. Skyddet för den personliga
integriteten
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anför om en analys av
huruvida ett frivilligt grundlagsskydd kan komma
i konflikt med bestämmelser med syfte att skydda
den personliga integriteten.
4. Ansökningsavgift för utgivningsbevis
Riksdagen avslår motion 2001/02:K53.
5. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott
Riksdagen antar som vilande utskottets i bilaga
3 intagna förslag till lag om ändring i lagen
(2002:00) om ändring i tryckfrihetsförordningen
såvitt avser 7 kap. 4 §. Därmed tillstyrker
riksdagen regeringens förslag delvis samt avslår
motion 2001/02:K56 yrkande 1.
Reservation 3 (m)
6. Utvärdering av brottskatalogen i
tryckfrihetsförordningen
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anför om en utvärdering av
brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.
Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:K51.
7. Inskränkningar av etableringsfriheten
för trådsändningar
Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed
avslår riksdagen motionerna 2001/02:K56 yrkande 2
och 2001/02:K57 yrkande 3.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (fp)
8. Den fortsatta utvecklingen när det
gäller det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K54
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K55 yrkandena 2
och 3.
Reservation 6 (mp)
Reservation 7 (c)
9. Internationell rättslig hjälp i
brottmål
Riksdagen avslår motion 2001/02:K52.
10. Grundlagsförslagen i övrigt
Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
och lag om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen i
den mån de inte omfattas av vad utskottet
föreslagit under punkterna 2, 5 och 7.
11. Lagförslagen i övrigt
Riksdagen beslutar att skjuta upp behandlingen
av regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter
och lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden till 2002/03
års riksmöte.
12. Yttrandefrihet
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K221,
2001/02:K317 och 2001/02:K388.
Reservation 8 (m)
13. Rätt tilll genmäle
Riksdagen avslår motion 2001/02:K367 yrkande 1.
Reservation 9 (kd)
14. Jurysystemet
Riksdagen avslår motion 2001/02:K272.
Reservation 10 (m, kd, fp)
15. Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst
Riksdagen avslår motion 2001/02:Kr338 yrkandena
1 och 2.
16. Pornografi
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K232
yrkande 3, 2001/02:K362, 2001/02:Ju452 yrkande 2
och 2001/02:K416.
Reservation 11 (kd)
Stockholm den 23 april 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Pär Axel Sahlberg
(s), Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Mats Berglind (s), Lars Hjertén (m),
Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Kenth Högström
(s), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius
(m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena
Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s) och Peter
Pedersen (v).
2001/02
KU21
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Den 4 februari 1999 beslutade regeringen om direktiv
till en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
närmare analysera behovet av och förutsättningarna
för en mer teknikoberoende grundlagsreglering av
yttrandefriheten. Kommittén skulle vidare analysera
och ta ställning till om de preskriptionstider som
gäller för tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrotten bör förlängas samt utreda
vissa tillämpningsproblem rörande främst
yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom skulle kommittén
ta ställning till om brottet olaga hot och andra
kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som
ett led bör bli tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrott. Kommittén antog namnet
Mediegrundlagsutredningen. Mediegrundlagsutredningen
överlämnade i mars 2001 betänkandet
Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, Utvidgat
grundlagsskydd och andra frågor om tryck- och
yttrandefrihet (SOU 2001:28). Betänkandet har
remissbehandlats.
I en framställning till regeringen den 4 maj 2001
föreslog Justitiekanslern att lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden bör ändras bl.a.
så att mål rörande tryckfrihetsbrott och
yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra
kan tas upp av en av de tingsrätter som är rätt
domstol för något av målen (dnr Ju 2001/3649).
Framställningen har remissbehandlats.
Regeringen beslutade den 15 november 2001
att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslagen
och endast haft några synpunkter av i
huvudsak lagteknisk natur. Regeringen har
följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts.
Utskottets överväganden
Propositionen
Grundlagsskyddets omfattning,
nuvarande ordning
Medier som omfattas av grundlagarna
Överföring av information mellan människor på längre
avstånd än syn- och hörhåll kan ske antingen med
fysiska databärare som transporteras mellan
avsändaren och mottagaren eller med hjälp av
elektromagnetiska vågor. Exempel på fysiska
databärare är papper, videogram och cd-skivor.
Sändningar i radio och television samt genom datorer
sker däremot med hjälp av elektromagnetiska vågor.
Tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger ett särskilt
grundlagsskydd för friheten att yttra sig genom
fysiska databärare eller genom överföringar som sker
med hjälp av elektromagnetiska vågor. Förenklat kan
sägas att TF innehåller bestämmelser om
yttrandefriheten i skrifter. Regler för
yttrandefriheten i radio, television och vissa
överföringar via datornät samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar
finns i YGL.
YGL tillkom efter förebild av TF och bygger på
samma grundläggande principer, nämligen
etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande
åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild
brottskatalog och särskild rättegångsordning med
juryprövning.
Särskilt om sändningar som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor
Sändningar som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar ljudradio,
television och vissa liknande överföringar (1 kap. 1
§ YGL). Med liknande överföringar avses andra
sändningar av ljud, bild eller text som sker med
hjälp av elektromagnetiska vågor, exempelvis
överföringar av databaslagrad information. Som en
samlingsbeteckning för program i ljudradio, program
i television och innehåll i sådana andra sändningar
används i YGL ordet radioprogram.
Huvudregeln om radioprogram
YGL är tillämplig på sändningar av radioprogram som
är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot
med tekniska hjälpmedel (1 kap. 6 § första stycket
YGL). Denna regel brukar kallas huvudregeln om
radioprogram.
Med kravet att en sändning är riktad till
allmänheten menas att den sändande utan särskild
begäran från mottagaren riktar sändningen till vem
som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet
är rundradiosändning genom etern. En sådan sändning
kan tas emot av alla som skaffar sig en mottagare.
På ett i princip likartat sätt riktas trådsända
radio- och TV-program till allmänheten, t.ex. kabel-
TV. I båda fallen är det den som sänder som svarar
för den huvudsakliga aktiviteten. Mottagaren varken
kan eller behöver påverka sändningen. Hans eller
hennes medverkan är begränsad till att koppla på
mottagarapparaten och välja kanal. Om däremot den
som önskar ta del av en sändning själv tar kontakt
med sändaren och begär viss information, kan
sändningen inte sägas vara riktad till allmänheten.
Den omfattas därför inte av huvudregeln om
radioprogram. En sådan överföring av information kan
dock vara grundlagsskyddad enligt andra bestämmelser
(se nedan).
Kravet på att sändningen skall vara avsedd att tas
emot med tekniska hjälpmedel innebär att t.ex.
användning av högtalaranläggningar eller TV-
monitorer på estrader och idrottsarenor faller
utanför huvudregelns tillämpningsområde.
Databasregeln
YGL:s regler om radioprogram skall tillämpas också
när vissa särskilt uppräknade aktörer med hjälp av
elektromagnetiska vågor på särskild begäran
tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur
ett register med upptagningar för automatisk
databehandling under förutsättning att den
mottagande inte kan ändra innehållet i registret.
Denna regel kallas databasregeln (1 kap. 9 § YGL).
Databasregeln omfattar alltså överföringar av
information från databaser, dvs. överföringar av
lagrad information. Det är allmänheten som skall
tillhandahållas upplysningarna. En annan
förutsättning är att tillhandahållandet sker på
särskild begäran. Med det menas att överföringen
startas av mottagaren. Det är härvid utan betydelse
om det finns flera meddelanden tillgängliga för
mottagaren att välja bland eller om endast ett
meddelande är tillgängligt. Dessutom förutsätts att
mottagaren inte kan ändra innehållet i databasen.
Grundlagsskyddet gäller endast för vissa aktörer,
nämligen redaktioner för tryckta periodiska skrifter
eller för radioprogram, företag för yrkesmässig
framställning av tekniska upptagningar samt
nyhetsbyråer. Dessa aktörer brukar med ett gemensamt
begrepp kallas traditionella massmedieföretag.
Bilageregeln
Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrifter
som framställts i tryckpress. Grundlagen gäller
också för skrifter som mångfaldigats genom
stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt
förfarande, om utgivningsbevis gäller för skriften
eller skriften är försedd med beteckning som utvisar
att den är mångfaldigad och i anslutning därtill
tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat den
och om ort och år för detta. Denna regel kallas
stencilregeln. Till skrift hänförs bild även om den
inte åtföljs av text. En skrift kan vara periodisk
eller inte periodisk. Med periodisk skrift förstås
att skriften enligt en utgivningsplan är avsedd att
under en bestämd titel utges med minst fyra vid
särskilda tider utkommande nummer eller häften
årligen.
Utöver skrifter omfattar TF radioprogram och
tekniska upptagningar som avses i YGL och som
oförändrat återger hela eller delar av innehållet i
en periodisk skrift och anger hur innehållet
disponerats, om det är ägaren till den periodiska
skriften som sprider eller låter sprida innehållet i
dessa former
(1 kap. 7 § andra stycket TF). Ett sådant program
eller en sådan upptagning skall jämställas med en
bilaga till skriften. Denna regel kallas därför
bilageregeln.
Bilageregeln omfattar alltså bl.a. radioprogram
enligt YGL. Eftersom med radioprogram förstås
ljudradio, television och andra liknande sändningar,
gäller regeln för t.ex. databasöverföringar.
För att bilageregeln skall vara tillämplig krävs
alltså att innehållet i en periodisk skrift står som
förlaga. Material som publiceras endast elektroniskt
faller följaktligen utanför tillämpningsområdet.
Skriftens innehåll skall dessutom återges
oförändrat. Det innebär att bilageregeln inte är
tillämplig om ändringar görs i materialet i t.ex. en
databas i förhållande till den tryckta versionen.
Slutligen förutsätts för bilageregelns
tillämplighet att det är ägaren till en periodisk
skrift som antingen själv sprider eller låter annan
sprida skriftens innehåll. Om bilageregeln gäller,
utesluts tillämpning av YGL (1 kap. 11 § YGL).
Principerna om ensamansvar och anskaffar- och
meddelarfrihet samt anonymitetsskydd
En viktig grundsats i tryckfrihetsförordningen (TF)
och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är att i princip
endast en person kan göras ansvarig för innehållet i
en grundlagsskyddad framställning. I grundlagarna
anges vem denna person är. Ansvaret kan till följd
härav kallas exklusivt. Ansvaret är också successivt
i den meningen att det i första hand åvilar den som
kan sägas stå närmast brottet. Om ansvaret inte kan
utkrävas av denne, övergår det till annan i en
ansvarskedja. För periodiska skrifter och de medier
som omfattas av YGL gäller primärt ett
utgivaransvar. Utgivaransvaret kan bortfalla under
vissa förutsättningar, t.ex. om utgivaren är utsedd
för skens skull eller uppenbarligen inte kan utöva
tillsyn över framställningens offentliggörande och
bestämma över dess innehåll så att ingenting får
införas i den mot hans eller hennes vilja.
Ensamansvaret är formellt på det sättet att det
åvilar den i grundlagarna utpekade ansvarige oavsett
hur han eller hon bidragit till framställningens
tillkomst och oavsett om han eller hon känt till
dess innehåll. Det innebär också att andra som
medverkar vid framställningens tillkomst t.ex. genom
att anskaffa och meddela uppgifter för
offentliggörande i princip inte kan ställas till
svars för innehållet. De medverkande kan också
åtnjuta ett anonymitetsskydd. Principen om
ensamansvar gagnar yttrandefriheten. Samtidigt
medger den effektiva ingripanden då yttrandefriheten
missbrukas.
Sändningar med internationell anknytning
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är i första hand
tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige.
Vid sändningar av sådana program gäller samtliga
regler i grundlagen. Radioprogram som samtidigt och
oförändrade sänds vidare här i landet och kommer
från utlandet eller förmedlas hit genom
satellitsändning men inte utgår från Sverige har
däremot ett inskränkt grundlagsskydd. Endast de
regler i YGL som kan upprätthållas i praktiken har
gjorts tillämpliga på dessa program. Exempelvis
gäller principen om ensamansvar inte för dessa
sändningar (1 kap. 7 § YGL). I fråga om radioprogram
som sänds från sändare utanför Sverige gäller enbart
rätten att meddela och anskaffa uppgifter för
offentliggörande och rätten att vara anonym (10 kap.
2 § YGL).
Tjänster för kommunikation till
allmänheten
Internet
Internet kan numera användas för såväl traditionella
teletjänster som för nya tjänster som t.ex.
chattjänster, vilka möjliggör en textbaserad dialog
mellan två eller flera användare i realtid. Även
ljudradio- och TV-program kan göras tillgängliga via
Internet. Spridningen av Internetanvändningen har
skett dels genom att myndigheter, företag och
organisationer i ökad utsträckning erbjuder sina
tjänster via Internet, dels genom att tillgången
till Internet har blivit vanlig även för
privatpersoner. Det huvudsakliga skälet till den
omfattande spridningen anses vara nätets tekniska
uppbyggnad, som är icke-hierarkisk, dvs. den saknar
central styrning. Tekniskt sett är Internet ett nät
av nät förenade genom användandet av gemensamma
kommunikationsprotokoll, dvs. standardiserade sätt
för kommunikation mellan datorer, varav vissa utgör
grunden för det som mer populärt kallas webben eller
www (World Wide Web). Internet bör, enligt
regeringen, betraktas som en plattform för
tillhandahållande av olika tjänster och inte som ett
eget medium.
Särskilt om aktörerna och om nya tjänster
Grundlagsskydd för kommunikation till allmänheten
genom viss databasanvändning tillkommer endast vissa
massmedieföretag. Andra medieföretag och enskilda
som driver motsvarande verksamhet eller erbjuder
liknande tjänster omfattas alltså inte av skyddet.
Nya tjänster för kommunikation till allmänheten
tillkommer hela tiden. Vissa faller in under dagens
grundlagsskydd för massmedieföretags verksamhet,
medan andra faller utanför. Det är särskilt tre nya
typer av tjänster som nu tilldrar sig intresse,
eftersom de helt eller delvis saknar grundlagsskydd
eller det framstår som tveksamt om skydd gäller.
Dessa tjänster webbsändningar, push-teknik och
print on demand-verksamhet (även kallat
beställtryck) beskrivs i det följande i nu angiven
ordning.
Webbsändningar
Överföring av rörliga bilder och ljud (sändning) via
Internet kan i dag ske huvudsakligen på tre sätt. En
webbsändning kan ske på tid som sändaren bestämmer,
antingen genom uppspelning av en tidigare lagrad
film eller ljudfil eller genom tillgängliggörande av
en direktsändning, dvs. en överföring i princip utan
tidsfördröjning i förhållande till verkligheten och
utan egentlig lagring av innehållet. Överföringen
kan också startas på en tidpunkt som mottagaren
bestämmer. Sändaren tillhandahåller då informationen
lagrad i datafiler på en server.
I de två första fallen bestämmer sändaren
tidpunkterna för sändningarna. Överföringarna har i
dessa fall stora likheter med traditionella
ljudradio- och TV-sändningar. Tekniskt sett finns
dock en skillnad. Den består i att utsändning av
signaler vid webbsändningar inte sker till hela
nätet såsom är fallet vid traditionella sändningar
utan bara till de mottagare som har öppnat en
förbindelse genom vilken förmedlingen av
sändningarna kan ske. Också när det gäller den
tredje typen av webbsändning öppnar mottagaren
förbindelsen till den lagrade informationen. En
webbsändning som består i att mottagaren på en
tidpunkt som han eller hon själv bestämmer begär en
uppspelning av en inspelning som sändaren
tillhandahåller i lagrad form omfattas av dagens
databasregel och är därmed grundlagsskyddad under
förutsättning att sändaren är ett traditionellt
massmedieföretag. Sändningen startas nämligen då av
mottagare och tillhandahålls därmed på särskild
begäran.
När det gäller de två andra fallen av
webbsändningar är det inte lika klart vad som
gäller. Huvudregeln om radioprogram är endast
tillämplig om sändningarna kan anses riktade till
allmänheten. Om så inte är fallet, måste
förutsättningarna enligt databasregeln vara
uppfyllda för att grundlagsskydd skall föreligga. I
annat fall saknas grundlagsskydd.
Push-teknik
I Internetsammanhang har beteckningen push-teknik
främst kommit att användas för att beskriva de
tjänster som innebär att mottagaren får specifik
information utan särskild begäran vid varje
tillfälle. Förenklat kan tjänsten beskrivas som ett
abonnemang på skräddarsydda sändningar. Användaren
bestämmer inom vilka ämneskategorier han eller hon
vill ha information. Tjänstetillhandahållaren gör
sedan sammanställningar av egen information eller
söker aktivt information hos andra
informationsleverantörer.
Sammanställningen sänds sedan till mottagaren med
viss regelbundenhet eller så snart ett meddelande i
den specificerade ämneskategorin har inkommit till
tillhandahållaren av tjänsten.
Push-teknik kan sägas vara motsatsen till pull-
teknik där användaren själv söker upp informationen
och hämtar hem den till sin dator, vilket är det
vanliga tillvägagångssättet vid sökning på webbsidor
på Internet.
Som synonymer till push-teknik används stundtals
uttryck som webcasting och webbutsändning.
Om det är mottagaren som på ett i förväg
programmerat sätt startar överföringen, omfattas
tjänsten av databasregeln under förutsättning att
det är ett traditionellt massmedieföretag som driver
den och mottagaren inte kan ändra innehållet.
Startas överföringen i stället av avsändaren, är
databasregeln inte tillämplig. Huruvida överföringen
i ett sådant fall omfattas av huvudregeln om
radioprogram beror på om kravet på att sändningen
skall vara riktad till allmänheten är uppfyllt. Om
det kravet inte är uppfyllt, saknas grundlagsskydd.
Print on demand
Den grafiska tekniken har förändrats drastiskt under
senare år. Kopiatorer och skrivare får allt större
kapacitet. Det finns också maskiner som kan sägas
vara ett mellanting mellan traditionella
tryckpressar och kopiatorer eller skrivare. Det är
numera vanligt att texten eller illustrationen på
tryckplåten överförs direkt från en dator. De nya
teknikerna gör det möjligt att enkelt ändra
innehållet från ett exemplar till ett annat och att
framställa skrifter på beställning i små upplagor
eller till och med enstaka exemplar.
Liksom skrifter kan tekniska upptagningar
framställas på begäran i små upplagor eller enstaka
exemplar. Det har t.ex. blivit allt vanligare med
inspelningsbara cd-skivor.
Sådan framställning av skrifter och tekniska
upptagningar som nu redogjorts för brukar kallas
print on demand (även beställtryck).
I de fall de genom print on demand framställda
exemplaren inte omfattas av grundlagarna saknas
grundlagsskydd för databasen och
framställningsprocessen.
Ett utvidgat grundlagsskydd
Grundlagsskydd för nya medier,
modellen för grundlagsregleringen
och grundlagsskyddet för skrifter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att
grundlagsskyddet i TF och YGL, som är knutet
till vissa medier, bör anpassas till den
tekniska och mediala utvecklingen, att
grundlagsskyddet bör bygga på nuvarande
modell med ett speciellt, detaljerat
grundlagsskydd för massmedier och att det
inte bör göras någon ändring beträffande
förutsättningarna för grundlagsskydd för
skrifter.
Propositionen
Grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen är knutet till vissa
medier och bör, enligt regeringen, därför anpassas
till den tekniska och mediala utvecklingen.
Yttrandefriheten och i praktiken också
informationsfriheten har fått ett specifikt skydd i
tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Skyddet är knutet
till vissa medier. Denna konstruktion gör att
samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen
kan komma att medföra att grundlagsskyddet inte
omfattar samtliga skyddsvärda yttranden. Samma skäl
som motiverar dagens skydd utgör emellertid också
skäl för att grundlagsskydda nya former för att
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Grundlagsskyddet bör så långt möjligt omfatta
massmedial verksamhet som utnyttjar moderna tekniska
lösningar. Det finns redan ett antal tidningar som
enbart ges ut på Internet. Det är fråga om tidningar
med en kontinuerlig utgivning, en fast redaktion och
uttalad inriktning. Med dagens grundlagsreglering
kan tidningar av detta slag inte få grundlagsskydd
för sin verksamhet, trots att denna i
yttrandefrihetshänseende får anses minst lika
skyddsvärd som motsvarande verksamhet i t.ex.
vanliga tryckta tidningar. Detta är enligt
regeringens mening knappast acceptabelt.
Regeringen anser därför att i den mån utvecklingen
har medfört att nya kommunikationsformer saknar
grundlagsskydd, trots att de principiellt är av
betydelse för yttrandefriheten på samma sätt som de
i dag grundlagsskyddade medierna, bör också dessa
nya former erhålla ett grundlagsskydd.
Grundlagsregleringen bör, enligt regeringen, bygga
på nuvarande modell med ett speciellt, detaljerat
grundlagsskydd för massmedier.
Yttranden i form av det tryckta ordet har, som
konstitutionsutskottet uttalat, en särställning i
opinionsbildningen och den samhälleliga debatten.
Denna ställning motiverar att den nuvarande
uppdelningen på två grundlagar bör bestå och att
tryckfrihetsförordningen (TF) även i fortsättningen
skall vara den grundlag som ger skydd för det
tryckta ordet och det enligt de principer som gäller
i dag.
Vad gäller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL)
infördes termen tekniska upptagningar genom
ändringar 1998 som trädde i kraft den 1 januari
1999. Genom införandet av detta begrepp kan den
tekniska utvecklingen förväntas mötas på ett
tillfredsställande sätt när det gäller
grundlagsskyddet för de fysiska databärarna. Enligt
regeringen saknas det därför anledning att nu
överväga skyddet för dessa. Det som däremot kvarstår
är grundlagsskyddet för kommunikation som sker med
hjälp av elektromagnetiska vågor. Skyddet omfattar
inte alla yttranden som förmedlas på detta sätt. Det
som nu bör övervägas är att bereda grundlagsskydd
för ytterligare sådana yttranden.
Utvecklingen på medieområdet har gått mycket
snabbt. Internetverksamhetens betydelse för
nyhetsförmedlingen har i dag helt andra dimensioner
än för bara några år sedan. Den fråga som inställer
sig är hur en utvidgning av grundlagsskyddet för
kommunikation med hjälp av elektromagnetiska vågor
skulle kunna göras.
Ett utvidgat grundlagsskydd för dessa nya medier
som är likvärdigt det som tryckta skrifter och andra
etablerade massmedier har förutsätter att de
principer som grundlagarna vilar på kan tillämpas.
En av dessa principer är det särskilda
ansvarssystemet med en enda person som ansvarar för
innehållet i ett yttrande. Principen innebär för det
första ett skydd för andra personer som medverkar
vid ett yttrandes tillkomst, vilket gynnar
yttrandefriheten. För det andra innebär principen
att den utpekade ansvarige blir förhållandevis lätt
att ingripa mot. De hittills grundlagsskyddade
medieformerna utmärks av att distributionen av
yttranden normalt sker i en etablerad produktions-
och distributionskedja. Denna struktur tillåter ett
ensamansvar som bygger på ett successivt system där
ansvaret kan övergå från en primärt ansvarig till en
sekundärt ansvarig. Utan en sådan ansvarskedja blir
ansvarssystemet inte effektivt. Den nya
masskommunikationen via Internet saknar däremot ofta
motsvarande struktur. Det är därför svårt att
applicera ensamansvarssystemet generellt på
publicering via Internet. Risken är stor att det i
praktiken ofta inte skulle finnas någon som skulle
kunna hållas ansvarig. Om yttranden ges
grundlagsskydd utan att det finns verklig möjlighet
att ingripa vid missbruk av yttrandefriheten, mister
principen om ensamansvar sin funktion och då kan
grundlagsregleringen förlora medborgarnas
förtroende.
Ensamansvarssystemet förutsätter också att det i
efterhand skall kunna konstateras vad ett yttrande
har innehållit. Fysiska databärare har ett givet
innehåll, och sändningar, inklusive överföringar
från databaser, som faller under YGL skall
dokumenteras. En dokumentationsskyldighet för alla
som gör yttranden tillgängliga för allmänheten via
Internet är dock knappast önskvärd och inte heller
praktiskt genomförbar. Ett särskilt problem med ett
generellt grundlagsskydd är att andra än
upphovsmannen ofta kan påverka innehållet i ett
yttrande. En annan komplikation är globaliseringen
av Internetverksamheten, vilken gör att det inte
alltid är så enkelt att i Sverige identifiera och
lagföra någon som ansvarig. Det redovisade innebär,
enligt regeringen, att ett generellt grundlagsskydd
för överföringar till allmänheten med hjälp av
elektromagnetiska vågor inte är lämpligt. En
avgränsning av de överföringar som skall omfattas av
grundlagsskydd krävs alltså.
Det som nu har sagts om TF och YGL avser det
tidsperspektiv som kan överblickas med tanke på den
snabba utvecklingen på massmedieområdet.
Det bör, enligt regeringen, inte göras någon ändring
beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd för
skrifter. Skrifter får därmed fortfarande
grundlagsskydd antingen om de framställs i
tryckpress eller om de mångfaldigas genom
stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt
förfarande och utgivningsbevis gäller eller vissa
uppgifter finns på skrifterna.
Den tekniska utvecklingen har medfört att det kan
vara svårt att avgöra om en skrift har framställts i
tryckpress eller inte. Kopiatorer och skrivare får
allt större kapacitet, och resultatet blir alltmera
likt skrift som framställts i tryckpress.
En fråga är om svårigheterna att fastställa om en
skrift har framställts i tryckpress eller inte gör
att förutsättningarna för grundlagsskydd för
skrifter bör ändras. Ett alternativ till dagens
reglering vore att behandla alla skrifter lika
oavsett framställningssätt. Eftersom syftet med TF
är att skydda skrifter som kan framställas i stora
upplagor och nå många människor men inte att skydda
privat kommunikation, är det emellertid inte möjligt
att ge alla skrifter ett grundlagsskydd. En lösning
som då ligger nära till hands är att ha en
stencilregel för alla skrifter. En annan lösning är
en regel efter förebild av den som gäller för
tekniska upptagningar enligt
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). En sådan regel
skulle innebära att alla skrifter som sprids till
allmänheten oavsett framställningssätt omfattas av
TF och att skrifter med vissa uppgifter om ursprung
presumeras falla in under grundlagen. Den
förstnämnda lösningen medför emellertid en
försvagning av grundlagsskyddet för skrifter som
framställts i tryckpress. Också den andra lösningen
innebär ett betydande avsteg från vad som gäller i
dag för dessa skrifter. Med hänsyn härtill och med
beaktande av att de fall där det har visat sig vara
svårt att avgöra om en skrift är tryckt eller inte
förefaller vara begränsade har regeringen kommit
till samma slutsats som utredningen, nämligen att
man inte nu bör ändra regleringen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning.
Ett utvidgat grundlagsskydd för ny
kommunikation som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till ändring av 1 kap. 6 § YGL antas som
vilande. Förslaget innebär att det i YGL
skall klargöras att huvudregeln om
radioprogram omfattar webbsändningar som
utgörs av direktsändningar eller
uppspelningar av tidigare inspelningar på
tider som sändaren bestämmer.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 1 kap. 9 § första stycket 1 och 2 YGL
antas som vilande. Förslaget innebär att
databasregeln utvidgas till att gälla även
viss användning av push-teknik och print on
demand (även kallat beställtryck).
Utskottet föreslår att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anför om en översyn av
bestämmelserna med hänsyn till framtida
användning av ny teknik.
Propositionen
Det bör, enligt regeringen, klargöras att
huvudregeln om radioprogram omfattar webbsändningar
som utgörs av direktsändningar eller uppspelningar
av tidigare inspelningar på tider som sändaren
bestämmer. Den s.k. databasregeln bör, enligt
regeringen, utvidgas till att gälla även viss
användning av push-teknik och print on demand.
Webbsändningar
En webbsändning som består i att mottagaren på en
tidpunkt som han eller hon själv bestämmer startar
en uppspelning av en inspelning, som sändaren
tillhandahåller lagrad, omfattas av dagens
databasregel under förutsättning att sändaren är en
sådan aktör som avses i regeln. Sändningen
tillhandahålls då på särskild begäran. De två andra
slagen av webbsändningar, nämligen de som utgörs av
direktsändningar eller uppspelningar av tidigare
inspelningar på tider som sändaren bestämmer,
skiljer sig från den förstnämnda kategorin på det
sättet att tillhandahållandet av sändningarna är
momentant. De liknar därigenom de traditionella
ljudradio- och TV-sändningarna.
Sändningar av ljudradio- och TV-program kan ske
samtidigt både på traditionellt sätt och via
Internet (simultansändningar). Användandet av
Internet-protokoll kan komma att ta över som
förhärskande teknik för ljudradio- och TV-sändningar
och sådana kan då tas emot i både TV:n och datorn.
Frågan är då om dessa webbsändningar, vilket flera
remissinstanser hävdat, redan i dag liksom de
traditionella sändningarna omfattas av
grundlagsskydd enligt huvudregeln om radioprogram (1
kap. 6 § YGL).
Avgörande för hur man skall se på saken är om
sändningarna kan anses riktade till allmänheten
såsom förutsätts i huvudregeln. Med detta krav avses
att sändningarna skall vara riktade till vem som
helst som önskar ta emot dem utan särskild begäran
från mottagaren. Sådana sändningar som sker på
särskild begäran av mottagaren omfattas däremot inte
av huvudregeln utan kan falla in under databasregeln
(1 kap. 9 § YGL). Distinktionen mellan de två
bestämmelserna är viktig, eftersom huvudregeln ger
grundlagsskydd åt envar medan databasregeln endast
ger skydd för vissa aktörer.
Enligt regeringens mening bör följande synsätt
anläggas. Det är sändaren som svarar för den
huvudsakliga aktiviteten. Det är sändaren som
liksom när det gäller traditionella radio- och TV-
sändningar avgör när webbsändningarna skall börja,
och de pågår utan möjlighet för mottagaren att
påverka när de skall sluta. Mottagarens medverkan är
begränsad till att slå på datorn, gå till en adress
och där aktivera en länk. Denna medverkan skiljer
sig inte från den som gäller i fråga om de
traditionella radio- och TV-sändningarna, nämligen
att slå på radion eller TV:n och välja kanal. De
momentana sändningarna till webbsidan startas alltså
av sändaren. Överföringarna av dessa från webbsidan
till mottagarna görs sedan av mottagarna själva.
Eftersom det är fråga om momentana
tillhandahållanden av sändaren, bör dessa
överföringar av mottagarna ses som
vidareförmedlingar utan självständig betydelse för
frågan om vem som startat sändningarna. Avgörande är
i stället vem som startat de ursprungliga
webbsändningarna. Eftersom det är sändaren, är
sändningarna att anse som riktade till allmänheten.
Den omständigheten att webbsändningarna kan
tillhandahållas, t.ex. mot abonnemang, innebär inte
att sändningarna inte är riktade till allmänheten
förutsatt att vem som helst kan teckna abonnemang.
Därmed är de som flera remissinstanser hävdat
grundlagsskyddade enligt huvudregeln om
radioprogram redan i dag. För att tydliggöra detta
bör, enligt regeringen, regeln dock förtydligas så
att det uttryckligen framgår att webbsändningar
omfattas.
I detta sammanhang bör erinras om att
grundlagsskyddet för vissa direktsändningar är
begränsat (1 kap. 8 § YGL). Det gäller
direktsändningar av dagshändelser eller av sådana
gudstjänster eller offentliga tillställningar som
anordnas av någon annan än den som bedriver
programverksamheten. För sådana sändningar gäller
exempelvis inte ensamansvaret.
Viss användning av push-teknik
Push-teknik kan ha grundlagsskydd redan i dag
enligt databasregeln för det fall att det är
mottagaren som på ett i förväg programmerat sätt
startar överföringen och övriga förutsättningar i
databasregeln är uppfyllda. Om det i stället är
avsändaren som startar sändningen, kan
grundlagsskydd föreligga enligt huvudregeln om
radioprogram. En ytterligare förutsättning är dock i
detta fall att sändningen sker till allmänheten. Så
kan vara fallet om ett likalydande meddelande sänds
till en större, öppen krets. Den omständigheten att
tjänsten kräver abonnemang utgör inget hinder mot
att tillämpa huvudregeln under förutsättning att
möjligheten att teckna abonnemang står öppen för vem
som helst.
Viss användning av push-teknik saknar emellertid
grundlagsskydd. Så kan vara fallet om avsändaren
startar sändningen av ett meddelande och det inte är
fråga om ett likalydande meddelande som sänds till
en större, öppen krets. Det hela tiden ökande
informationsutbudet kan antas innebära ett ökat
behov av sorterings- och bevakningstjänster av det
slag som push-tekniken utgör. Tekniken kommer
sannolikt att få allt större betydelse för
nyhetsförmedling och opinionsbildning och även i
andra avseenden som är viktiga från
informationsfrihets- och yttrandefrihetssynpunkt.
Det är därför otillfredsställande att användningen
av tekniken delvis saknar grundlagsskydd. Skyddet
bör därför utvidgas till att omfatta även sådan
push-teknik som i dag saknar grundlagsskydd. Trots
att det i dessa fall är avsändaren som startar
överföringarna bör utvidgningen göras i
databasregeln, eftersom tekniken utgör en form av
databasanvändning. Därigenom åstadkommer man också
att det huvudsakligen blir de traditionella
massmedieföretagen som får skydd för denna
verksamhet. Massmedieföretagens befintliga
grundlagsskydd bör alltså utsträckas till att
omfatta även denna nya tjänst. Som förutsättning för
grundlagsskydd skall både i detta fall och i fråga
om övrig verksamhet enligt databasregeln gälla att
informationen som förmedlas genom tekniken
tillhandahålls allmänheten. Det innebär att det
skall vara möjligt för en vid krets, i princip för
envar, att abonnera på tjänsten. Beträffande
databasverksamhet som i dag omfattas av
databasregeln gäller ett krav på att informationen i
databasen inte kan ändras av mottagaren. Skälet är
att ensamansvaret förutsätter att den ensamt
ansvarige råder över innehållet. Ett liknande krav
bör ställas upp för den användning av push-teknik
som föreslås få en särskild reglering i
databasregeln. Det kan tyckas vara
otillfredsställande att det även efter en ändring i
YGL kommer att vara olika bestämmelser som reglerar
grundlagsskyddet för push-teknik. Mot detta kan
emellertid följande sägas. Det viktiga är att den
som yttrar sig kan avgöra om mediet i fråga har
grundlagsskydd eller inte. En mottagares möjligheter
att bedöma frågan om grundlagsskydd är däremot inte
relevant från yttrandefrihetssynpunkt. För en
meddelare är det dock av intresse att veta om han
eller hon kan meddela sig straffritt eller inte. Här
föreligger dock som alltid den svårigheten att en
meddelare aldrig kan vara säker på att hans eller
hennes meddelande kommer att publiceras i ett
grundlagsskyddat medium.
Print on demand
När det gäller skrift som framställs i tryckpress krävs inte
framställning av ett visst antal exemplar för att TF
skall vara tillämplig. Det fordras dock att skriften
kan lämnas ut för spridning, dvs. att den kan nå
andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten
krets. Det innebär att en bok som trycks på
beställning i enstaka exemplar vanligen inte faller
in under TF. En skrift som framställs genom
stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt
förfarande omfattas av TF endast om den är
mångfaldigad. Det innebär att den skall vara
framställd i mer än ett fåtal exemplar vid ett
tillfälle. Framställning av sådana skrifter på
beställning i enstaka exemplar omfattas därför
normalt inte av TF. Grundlagsskyddet för en teknisk
upptagning förutsätter också att upptagningen
framställs i mer än ett fåtal exemplar vid ett och
samma tillfälle när spridningen skall ske genom
utlämnande av exemplar och inte genom offentlig
uppspelning. Böcker och andra skrifter samt tekniska
upptagningar som framställs i enstaka exemplar på
beställning omfattas alltså normalt inte av
grundlagsskydd enligt TF eller YGL.
Print on demand, s.k. beställtryck, förekommer i
dag i begränsad omfattning i Sverige. Det handlar
t.ex. om framställning av enstaka böcker på
beställning av kunder via Internet. Framställningen
sker ofta hos företag för yrkesmässig framställning
av böcker. I USA har utvecklingen gått längre. Där
finns en begynnande verksamhet med print on demand-
framställning i större skala av böcker och skivor
direkt i butik. Det är sannolikt att sådan
framställning inom några år kommer att bli mer
vanligt förekommande också i Sve-rige. Den tekniska
utvecklingen innebär nämligen att det blir lättare
och alltmera ekonomiskt intressant att framställa
enstaka exemplar efter den enskilde kundens
önskemål. Kostnaderna för lagerhållning och
distribution minskar avsevärt genom användande av
denna framställningsteknik.
Print on demand-verksamhet har betydelse för
sådana ändamål som grundlagarna skyddar. Eftersom
det inte finns några vägande skäl emot bör, enligt
regeringen, därför ett grundlagsskydd införas för
denna verksamhet. Skyddet bör omfatta exempelvis det
fallet att ett skivbolag i stället för att producera
upplagor av cd-skivor tillhandahåller musik i en
databas och låter butikerna framställa enstaka cd-
skivor på beställning av kunderna. Också motsvarande
arrangemang mellan bokförlag och bokhandel bör
omfattas. Eftersom det är fråga om
databasanvändning, bör skyddet ges i databasregeln.
Grundlagsskyddet bör, enligt regeringen, alltså
knytas till databasen som sådan och inte till de
exemplar av skrifter och upptagningar som blir
resultatet av framställningsprocessen. Dessa
exemplar omfattas inte som sådana av grundlagsskydd.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 6 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Print on demand, s.k. beställtryck, förekommer som
regeringen påpekar i begränsad omfattning i Sverige.
Det handlar t.ex. om framställning av enstaka böcker
på beställning av kunder via Internet.
Framställningen sker ofta hos företag för
yrkesmässig framställning av böcker. Print on
demand-verksamhet har betydelse för sådana ändamål
som grundlagarna skyddar. Eftersom det inte finns
några vägande skäl emot, bör enligt regeringen,
därför ett grundlagsskydd införas för denna
verksamhet. Eftersom det är fråga om
databasanvändning bör skyddet, enligt regeringen,
ges i databasregeln. Grundlagsskyddet bör alltså
knytas till databasen som sådan och inte till de
exemplar av skrifter och upptagningar som blir
resultatet av framställningsprocessen. Utskottet
delar regeringens bedömning och tillstyrker att
regeringens förslag till 1 kap. 9 § första stycket
punkterna 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen antas
som vilande.
Utskottet anser, liksom regeringen, att det är
sannolikt att sådan framställning inom några år
kommer att bli mer vanligt förekommande också i Sve-
rige. Den tekniska utvecklingen innebär nämligen att
det blir lättare och allt mer ekonomiskt intressant
att framställa enstaka exemplar efter den enskilde
kundens önskemål. Enligt utskottet borde det i
framtiden också kunna bli fråga om att ett bokförlag
eller en återförsäljare, utan att en enskild person
på särskild begäran beställt en print on demand-
skrift, använder framställningstekniken för att ta
fram ett så stort antal exemplar som motsvarar vad
som kan kallas en upplaga. I ett sådant fall kan
fråga uppkomma huruvida tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig och
grundlagsskydd föreligger. Utskottet anser att det
finns anledning att regeringen, med utgångspunkt i
hur den nya tekniken kan komma att användas i
framtiden, förutsättningslöst gör eller låter göra
en översyn av gällande och föreslagna bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att analysera om
de kan komma att tillämpas på ny användning av
tekniken eller om det behövs ändringar. Om en sådan
analys skulle visa att det behövs ändrad
lagstiftning bör regeringen återkomma med förslag
till sådan. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Grundlagsskyddet enligt
databasregeln utvidgas till
ytterligare massmedieföretag
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 1 kap. 9 § första stycket YGL skall
antas som vilande. Förslaget innebär att till
de i databasregeln uppräknade
massmedieföretagen skall läggas företag för
yrkesmässig framställning av tryckta och
därmed enligt TF jämställda skrifter, dvs.
exempelvis bokförlag och tryckerier.
Propositionen
Till de i databasregeln uppräknade
massmedieföretagen skall enligt regeringen läggas
företag för yrkesmässig framställning av tryckta och
därmed enligt tryckfrihetsförordningen jämställda
skrifter, dvs. exempelvis bokförlag och tryckerier.
Om ett traditionellt massmedieföretag förlägger
sin databasverksamhet till en särskild juridisk
person bör frågan om detta innebär att verksamheten
faller utanför databasregeln avgöras av om
massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den
som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller
inte. Det bör alltså vara de sakliga förhållandena
snarare än de formella omständigheterna som är
avgörande.
Grundlagsskydd enligt databasregeln tillkommer
traditionella massmedieföretag. Bakgrunden till att
denna krets har fått grundlagsskydd för sin
databasverksamhet är att det har ansetts att
databasmedierna bör kunna tas i bruk i
nyhetsförmedlingens och opinionsbildningens tjänst
på samma villkor som det tryckta ordet. Detta syfte
har ansetts till väsentlig del kunna uppnås genom
att skyddet anknyts till användningen av den moderna
kommunikationstekniken hos tidningsföretag m.fl. En
viktig del av motivet för att ge grundlagsskydd
genom databasregeln har varit hänförlig till behovet
av skydd för nyhetsförmedlingens källor. Det har
därför framstått som följdriktigt att
grundlagsskyddet gäller samma krets som den till
vilken detta källskydd är anknutet.
Källskyddet enligt TF innebär att meddelande bl.a.
kan lämnas till skriftens utgivare eller till
skriftens redaktion om sådan finns (1 kap. 1 §
tredje stycket). Bokförlag kan vara sådan utgivare
eller redaktion. Med hänsyn till det och till att
bokförlags verksamhet kan vara av betydelse för
opinionsbildningen kan hävdas att även bokförlag bör
omfattas av databasregeln. Detsamma gäller
tryckerier. Dessa kan t.ex. syssla med print on
demand-verksamhet. I sammanhanget bör noteras att
databasregeln redan i dag omfattar bl.a. företag för
yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar.
Det är svårt att se några bärande skäl till att
skyddsnivån skall vara lägre när det gäller tryckta
skrifter. Företag för yrkesmässig framställning av
tryckta eller därmed enligt TF jämställda skrifter
bör därför enligt regeringens mening läggas till
bland massmedieföretagen i databasregeln.
Förslaget innebär att grundlagsskydd kommer att
gälla för t.ex. ett bokförlags publicering av en bok
i en databas. Ansvaret kommer i första hand att
åvila en utgivare och i andra hand förlaget. I
motsvarande situation i dag saknas grundlagsskydd.
Vem som då får anses ansvarig för innehållet i ett
yttrande bedöms enligt vanliga straffrättsliga
regler. Skillnaden blir alltså att den
databaspublicerade boken med förslaget får ett
grundlagsskydd och att det i första hand blir
utgivaren snarare än författaren eller annan som
ansvarar för innehållet. Detta motsvarar vad som
redan gäller för en bok som publiceras i en teknisk
upptagning, t.ex. på en cd-romskiva. När det gäller
författarens möjligheter att förfoga över sitt verk
kommer de fortfarande att regleras av
upphovsrättsliga bestämmelser. Regeringen kan
sålunda inte se att förslaget i rättsligt hänseende
påverkar författarens roll i negativ riktning. En
helt annan sak är att det kan uppfattas som
otillfredsställande att det såvitt det avser böcker
i traditionell mening kommer att gälla olika
ansvarsregler beroende på om TF eller YGL är
tillämplig. Detta är emellertid en konsekvens av
grundlagarnas konstruktion där alltså skyddet är
kopplat till vissa tekniker snarare än innehållet.
Det anförda visar dock enligt regeringens mening att
det finns all anledning att göra grundlagsskyddets
teknikberoende till föremål för fortsatt översyn.
En särskild fråga, som uppmärksammats av bl.a. JK,
gäller databasregelns tillämplighet när ett sådant
traditionellt massmedieföretag som avses i regeln
förlägger sin databasverksamhet till en särskild
juridisk person, t.ex. ett nytt aktiebolag. Man kan
här tänka sig två olika synsätt. Det ena innebär att
man fäster störst vikt vid de formella
förhållandena. Med ett sådant synsätt skulle man
anse att databasverksamheten faller utanför
databasregeln så snart verksamheten flyttas till en
särskild juridisk person som inte samtidigt är en
sådan aktör som nämns i databasregeln, dvs. ett
traditionellt massmedieföretag. Det andra synsättet
är mindre formellt och innebär att man låter frågan
avgöras av om massmedieföretaget fortfarande kan
anses vara den som tillhandahåller allmänheten
upplysningarna i databasen eller inte. Med detta
synsätt är det de sakliga förhållandena och inte de
formella omständigheterna som är avgörande.
Regeringen vill här framhålla följande som sin
mening. I databasregeln talas om redaktion, företag
och nyhetsbyrå. Det sägs alltså inget om särskilda
juridiska personer. Redan ordalydelsen talar således
mot ett strikt formellt synsätt. Mot en sådan
tolkning talar också att ett viktigt motiv för att
ge grundlagsskydd genom databasregeln var hänförligt
till behovet av skydd för nyhetsförmedlingens
källor. Om en person meddelar uppgifter till t.ex.
en redaktion för en tryckt periodisk skrift för
offentliggörande, bör han eller hon åtnjuta
källskydd oavsett om uppgifterna sedan publiceras i
skriften eller i en databas.
Regeringen anser alltså i likhet med utredningen
att om ett traditionellt massmedieföretag förlägger
sin databasverksamhet till en särskild juridisk
person bör frågan om detta innebär att verksamheten
faller utanför databasregeln avgöras av om
massmedieföretaget fortfarande kan anses vara den
som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller
inte. Det bör alltså vara de sakliga förhållandena
och inte de formella omständigheterna som är
avgörande.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 9 §
första stycket antas som vilande.
Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 1 kap. 9 § andra sjätte styckena YGL
antas som vilande. Förslaget innebär bl.a.
att andra aktörer än de i databasregeln
uppräknade massmedieföretagen skall genom att
ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna
få ett frivilligt grundlagsskydd för sådan
verksamhet som avses i regeln, dvs.
tillhandahållande av en databas på det sätt
som anges i den nu gällande databasregeln
samt för viss push-teknik och print on
demand. Utskottet avstyrker därmed motionerna
2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 och 2001/02:K57
yrkandena 12.
Utskottet föreslår också att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anför om en analys av huruvida ett
frivilligt grundlagsskydd kan komma i
konflikt med bestämmelser med syfte att
skydda den personliga integriteten.
Utskottet delar regeringens bedömning att för
finansieringen av ansökningsförfarandet för
utgivningsbevis bör en självkostnadsprincip
gälla. Utskottet avstyrker därmed motion
2001/02:K53.
Propositionen
Andra aktörer än de i databasregeln uppräknade
massmedieföretagen skall, enligt regeringen, genom
att ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna få
ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet
som avses i regeln, dvs. tillhandahållande av en
databas på det sätt som anges i den nu gällande
databasregeln samt viss push-teknik och print on
demand. Utgivningsbevis skall endast kunna komma i
fråga för överföringar som utgår från Sverige.
Utgivningsbevisen skall gälla för en period av tio
år med möjlighet till förlängning. Bevisen skall
kunna återkallas. Radio- och TV-verket skall pröva
frågor om utgivningsbevis.
Ett frivilligt grundlagsskydd
Grundlagsskydd för sådan databasanvändning som avses
i databasregeln med den lydelse den har i dag gäller
bara traditionella massmedieföretag. Enskilda och
andra medieföretag än traditionella massmedieföretag
saknar alltså grundlagsskydd för databasverksamhet.
Samtidigt har utvecklingen inneburit att mycket av
den verksamhet som databasregeln är tänkt att skydda
tillhandahållandet av information till allmänheten
numera bedrivs av aktörer som inte är
traditionella massmedieföretag i den mening som
avses i nu gällande bestämmelse. Denna trend kan som
nämnts ovan väntas öka ytterligare. Det går snabbt
och är förhållandevis enkelt och billigt att på
detta sätt nå ut med ett budskap till en stor
publik. Informationen består i stor utsträckning av
nyhetsförmedling, opinionsbildning och upplysning.
Enligt regeringen är kommunikationen följaktligen av
betydelse för yttrandefriheten och
informationsfriheten. Det skydd för massmedier som
grundlagarna är avsedda att ge motsvarar alltså inte
dagens massmedieanvändning. En anpassning till denna
mediala verklighet bör därför enligt regeringens
mening ske. De verksamheter som har massmedial
karaktär bör kunna få ett grundlagsskydd motsvarande
det som gäller för de traditionella
massmedieföretagens databasanvändning. Skyddet bör
alltså kunna omfatta sådana databaser som i dag
anges i databasregeln och sådan databasanvändning
som i tidigare avsnitt föreslås läggas till i
regeln.
Grundpelarna i vårt särskilda tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga system är dels skydd för
masskommunikation, dels ett effektivt system för
ingripande mot missbruk. En eventuell utvidgning av
grundlagsskyddet måste göras inom ramen för det
nuvarande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
systemet. Ansvarssystemet kräver att någon i en
ansvarskedja kan hållas ansvarig och att denne råder
över innehållet i databasen. Systemet förutsätter
också en dokumentation av innehållet. Frågan är
alltså hur en utvidgning låter sig förenas med dessa
krav. En väsentlig faktor är här att
grundlagsskyddet innebär förpliktelser som
långtifrån alla som tillhandahåller databaser för
massmediala syften kanske är villiga att underkasta
sig, t.ex. skyldigheten att dokumentera innehållet.
Detta innebär alltså, som regeringen redan berört,
att ett generellt grundlagsskydd inte är en lämplig
lösning utan att någon form av gränsdragning bör
göras.
En möjlig väg vore som vissa remissinstanser
förordat att åstadkomma ett frivilligt
grundlagsskydd genom något slag av stencilregel på
samma sätt som gäller för vissa skrifter. Skyddet
skulle då uppkomma genom att databasinnehavaren
anger vissa uppgifter om t.ex. vem som är utgivare
för databasen och vem som driver verksamheten.
Angivandet av sådana uppgifter skulle, enligt
regeringen, dock inte vara tillräckligt för
grundlagsskydd. Även ett krav på att informationen i
databasen är avsedd för allmänheten skulle behöva
uppställas, eftersom grundlagsskyddet är avsett för
massmedial kommunikation. Enligt regeringen skulle
vidare ensamansvaret kräva att databasen är anordnad
så att databasinnehavaren har kontroll över
innehållet. Om något av dessa ytterligare krav inte
skulle vara uppfyllt, skulle grundlagsskydd saknas
trots att ursprungsuppgifter satts ut. Denna
utformning av ett frivilligt skydd skulle alltså
innebära en viss osäkerhet för meddelare och andra
medverkande. En annan komplikation är att
ursprungsuppgifter i en databas inte är definitiva
utan kan tas bort och ändras under det att
publiceringsverksamheten pågår. Detta skulle kunna
medföra bevisproblem rörande vem som bär ansvaret
för ett visst innehåll vid en viss tidpunkt. De
redovisade nackdelarna är så stora att detta
alternativ för ett frivilligt skydd, enligt
regeringen, inte bör väljas.
En annan möjlighet är att som utredningen
föreslagit göra grundlagsskyddet beroende av om
utgivningsbevis sökts och utfärdats. En sådan
lösning är inte heller invändningsfri med tanke på
att det försvårar för medverkande och meddelare att
bedöma sitt eventuella ansvar. Man kan inte direkt
av databasen avgöra om grundlagsskydd föreligger
eller inte utan man måste genom egen kontroll
förvissa sig om att utgivningsbevis finns. Å andra
sidan kan man vara säker på att skydd gäller om
utgivningsbevis finns. En annan nackdel är att en
sådan lösning blir förenad med kostnader i form av
bl.a. avgift för den som söker utgivningsbevis.
Ytterligare en komplikation med en sådan lösning är
att den som vill ha grundlagsskydd måste vända sig
till en myndighet. Det kan inte helt uteslutas att
det finns risk för att myndigheten i en spänd
samhällssituation tillämpar ansökningsreglerna på
ett sådant sätt att grundlagsskydd nekas med hänsyn
till det väntade innehållet i databasen. Denna risk
kan dock undanröjas om förutsättningarna för
utfärdande respektive återkallelse av
utgivningsbevis dvs. förutsättningarna för
grundlagsskydd anges direkt i grundlagen.
Å andra sidan är en avgjord fördel med ett system
med utgivningsbevis, enligt regeringen, att man på
detta sätt åstadkommer det mest effektiva sättet att
ingripa mot missbruk av yttrandefriheten. Ett
utvidgat grundlagsskydd innebär att YGL:s
tillämpningsområde utvidgas. Det är långtifrån
osannolikt att denna utvidgning kommer att innebära
fler överträdelser av tryck- och yttrandefrihetens
gränser som skall bedömas enligt grundlagarna. Ett
system med utgivningsbevis motsvarande vad som
sedan länge gäller för tryckta periodiska skrifter
kan då antas ge betydligt bättre förutsättningar för
lagföring än vad t.ex. en stencilregel skulle ge.
Med ett system med utgivningsbevis uppstår
exempelvis inte några problem med att avgöra vem som
bär ansvaret för ett visst innehåll vid en viss
tidpunkt. Givet utgångspunkten att en anpassning av
grundlagsskyddet till den mediala verkligheten bör
ske är alternativen till ett system med
utgivningsbevis ett generellt grundlagsskydd eller
någon form av stencilregel. De olägenheter som är
förenade med ett system med utgivningsbevis framstår
enligt regeringen som fullt hanterbara. Enligt
regeringens mening talar övervägande skäl för att
välja den ordning som utredningen föreslagit.
Den närmare regleringen av det frivilliga
grundlagsskyddet
Som förutsättning för utfärdande av utgivningsbevis
skall gälla att verksamheten är ordnad på samma sätt
som gäller för de aktörer som har automatiskt
grundlagsskydd. I övrigt bör förutsättningarna i
princip vara desamma som gäller för utgivningsbevis
för periodiska skrifter. Behörig utgivare skall ha
utsetts och åtagit sig uppdraget. För att
verksamheten skall kunna identifieras bör den
bedrivas under ett särskilt namn. Namnet skall vara
sådant att förväxling inte lätt kan ske med annan
verksamhet enligt databasregeln.
Eftersom vissa förutsättningar måste vara
uppfyllda för att utgivningsbevis skall utfärdas,
måste det bli fråga om ett ansökningsförfarande.
Förutsättningarna bör dock vara angivna direkt i
YGL. Straffansvar bör komma i fråga för den som
lämnar oriktig uppgift i en ansökan om
utgivningsbevis. Beträffande finansieringen av
ansökningsförfarandet bör en självkostnadsprincip
gälla. Ansökningsavgiften får nämligen inte vara så
hög att den i praktiken omöjliggör eller väsentligt
begränsar möjligheten att skaffa grundlagsskydd. Som
jämförelse kan nämnas att Patent- och
registreringsverket i dag debiterar 2 000 kr
för en ansökan om utgivningsbevis enligt TF. Enligt
vad regeringen har inhämtat från den myndighet som
avses handha utgivningsbevis enligt YGL kan avgiften
hos den myndigheten komma att ligga i samma
storleksordning.
Enligt TF gäller utgivningsbevis för periodiska
skrifter för en period av tio år från utfärdandet
med möjlighet till förlängning. Denna bestämmelse
infördes 1998. Bakgrunden var att det hade
framkommit att en stor del av de registrerade
titlarna avsåg skrifter som inte längre gavs ut och
att sådana oanvända titlar hindrade eller i vart
fall försvårade möjligheterna att utnyttja titlarna
i periodiska skrifter. Även om behovet av
motsvarande reglering kanske inte är lika stort när
det gäller databasverksamhet talar ordningsskäl för
att införa en tidsbegränsning av giltigheten av
utgivningsbevis enligt YGL. Utgivningsbevis måste
kunna återkallas när förutsättningarna för att
utfärda sådant inte längre föreligger. Om t.ex.
verksamheten inte längre är ordnad så att endast den
som driver den kan ändra innehållet, måste beviset
kunna återkallas. Annars kan inte principen om
ensamansvar upprätthållas. I övrigt bör återkallelse
kunna ske på i princip samma grunder som gäller
utgivningsbevis för periodiska skrifter. Ett bevis
skall kunna återkallas bl.a. om utgivaren inte
längre är behörig. Den övergång av ansvaret för ett
eventuellt yttrandefrihetsbrott som blir följden om
utgivaren saknar behörighet eller befogenhet att
utöva tillsyn över yttrandets offentliggörande och
bestämma över dess innehåll motverkar den risk för
målvakter som ett par remissinstanser har varnat
för. Den sekundärt ansvarige är den som faktiskt
bedriver verksamheten. För att det skall kunna
avgöras om förutsättningarna för att utfärda
utgivningsbevis inte längre föreligger bör den som
bedriver verksamheten under straffansvar vara
skyldig att anmäla ändrade förhållanden.
Även om syftet med den föreslagna regleringen
väsentligen är att anpassa grundlagsskyddet till den
mediala verkligheten kommer det alltså inte att
ställas upp några kvalitativa kriterier för
erhållande av utgivningsbevis. Vem som helst som
uppfyller de formella kraven för utgivningsbevis
kommer på motsvarande sätt som gäller för
periodiska skrifter att kunna erhålla
grundlagsskydd för sin verksamhet, givet att denna
är så beskaffad som förutsätts i databasregeln. Även
om systemet med utgivningsbevis bygger på ett
ansökningsförfarande, är förenat med viss kostnad
för den sökande osv. kan det alltså inte uteslutas
att även grupper och organisationer som kan tänkas
göra sig skyldiga till överträdelser av tryck- och
yttrandefrihetens gränser kommer att vilja
grundlagsskydda sina verksamheter. Det är därför
angeläget att det inte uppstår några luckor i den
straffrättsliga regleringen när det gäller otillåtna
yttranden i grundlagsskyddade medier. En
förutsättning för ett utvidgat grundlagsskydd är att
det inte i något hänseende får uppstå en frizon som
kan utnyttjas av t.ex. kriminella grupper.
Endast överföringar som utgår från Sverige skall
kunna omfattas av det frivilliga grundlagsskyddet
YGL omfattar radioprogram som utgår från Sverige.
För sådana radioprogram gäller grundlagen i sin
helhet. YGL är också tillämplig i vissa delar på
samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet
av radioprogram som kommer från utlandet och
radioprogram som förmedlas hit genom
satellitsändning men inte utgår från Sverige (1 kap.
7 § YGL). För sådana radioprogram gäller den del av
skyddet i YGL som kan upprätthållas i praktiken,
bl.a. censurförbudet. Dessutom gäller en rätt att
meddela och anskaffa uppgifter och underrättelser
för offentliggörande i sådana program. Däremot
gäller inte ensamansvaret. För radioprogram som
sänds från sändare utanför Sverige och inte
samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex.
program som sänds från direktsändande satellit utan
svensk anknytning, gäller endast en rätt att meddela
och anskaffa uppgifter och underrättelser för
offentliggörande och en rätt till anonymitet. Ett
frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis bör
enligt regeringen endast kunna komma i fråga för
överföringar som utgår från Sverige.
Vem som bör pröva frågor om utgivningsbevis
Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta i
frågor om tillstånd, avgifter och registrering som
rör ljudradio- och TV-sändningar. En av verkets
uppgifter i dag är att handha register över utgivare
för databaser som omfattas av databasregeln. Det
frivilliga grundlagsskyddet enligt databasregeln
förutsätter bedömningar av om verksamheten tekniskt
har inrättats på det sätt som anges i regeln. Det
är, enligt regeringen, därför lämpligt att Radio-
och TV-verket anförtros också uppgiften att besluta
i frågor om utgivningsbevis enligt databasregeln
trots att det innebär att två olika myndigheter
kommer att handlägga frågor om utgivningsbevis.
Beslut av verket skall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. För prövning i kammarrätt av
beslut som meddelats av länsrätt anser regeringen
att det saknas anledning att frångå huvudregeln om
ett krav på prövningstillstånd.
Motioner
I motion 2001/02:K53 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
vad i motionen anförs om låga kostnader för
enskildas utgivningsbevis avseende databaser på
Internet. I propositionen föreslås utvidgning av
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.
Innebörden är att andra medieföretag och enskilda
som yttrar sig via Internet skall kunna få ett
frivilligt grundlagsskydd. För att få detta skydd
skall man bl.a. utse en ansvarig utgivare samt
ansöka om och beviljas utgivningsbevis. För att
enskildas rätt till frivilligt sådant grundlagsskydd
skall ges ett rejält innehåll är det, enligt
motionärerna, viktigt att den enskildes kostnader
för ett sådant utgivningsbevis inte är orimligt
höga. Det finns olika modeller för att fastställa
självkostnader. Motionärernas bedömning är att en
önskvärd sådan kostnad för ett utgivningsbevis bör
befinna sig inom intervallet 200400 kr för att vara
attraktivt för den som vill skydda hemsidor på
nätet. Det är regeringen som skall meddela
föreskrifter om avgifterna. Därför bör kravet på
låga kostnader för den enskilde som vill ha ett
utgivningsbevis för databas på Internet ges
regeringen till känna.
I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag
angående ett utgivningsbevis för enskilda (yrkande
1) och att riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att en ny
ordning där yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i
tillämpliga delar kan skydda enskildas
yttrandefrihet i nya medier bör prövas (yrkande 4).
Motionärerna avvisar regeringens hållning i fråga om
utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två
demokratiskäl för detta: kostnad och godkännande.
Fortfarande kommer utgivningsbevis att kosta pengar.
Motionärerna är tveksamma till en ordning där
människor som känner att de har små ekonomiska
marginaler skall tvingas överväga om de skall söka
ett utgivningsbevis till en högre kostnad för att
våga yttra sig på Internet. Motionärerna är också
tveksamma till ett förfarande där enskildas
yttrandefrihet skall göras avhängig av ett
godkännande från någon myndighets sida. Detta är
rimligt för det särskilda skydd och de privilegier
som erbjuds medieföretag, men inte i fråga om
enskildas yttrandefrihet. Till och med
Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som
kan komma att uppstå i fråga om huruvida en webbsida
är skyddad, vilket talar för en annan lösning. Det
är också värt att framhålla att ett avslag ofelbart
kommer att leda till en diskussion kring censur och
godtycke i fråga om grunderna för att bevilja
utgivningsbevis. Riksdagen bör avslå regeringens
förslag.
Genom sin spridningsform förefaller yttranden på
Internet att uppvisa den största likheten med sådana
sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk
utveckling förändrar förutsättningarna för hur
information sprids till mottagarna blir också den
uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom
elektromagnetiska vågor på TF respektive YGL
alltmer oklar. Motionärerna vill framhålla
möjligheten att förändra YGL på ett sådant sätt att
den i tillämpliga delar skulle kunna fungera som en
allmän yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på
enskilda och andra företag än medieföretag. Det bör
prövas en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i
tillämpliga delar kan skydda enskildas
yttrandefrihet i nya medier. Detta bör ges
regeringen till känna.
I motion 2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) föreslås att riksdagen avslår regeringens
förslag om frivilligt grundlagsskydd för yttranden
på Internet efter ansökan och utgivningsbevis
(yrkande 1) och att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag om ett grundlagsskydd för
yttranden på Internet med den s.k. stencilregeln som
modell i enlighet med vad som anförs i motionen
(yrkande 2). Förutom att det fria ordet skall ges
grundlagsskydd oavsett vilket medium som används för
kommunikationen är det angeläget att
yttrandefriheten gäller för alla, även resurssvaga
grupper och mindre etablerade röster i
samhällsdebatten. I propositionen föreslås att
kretsen av aktörer som omfattas av databasregeln
utökas. Databasregeln i 1 kap.
9 § YGL ger ett skydd för överföringar från
databaser, när upplysningar tillhandahålls
allmänheten och sker på särskild begäran (startas av
mottagaren). Denna regel gäller i dag för
traditionella massmedieföretag, för redaktioner för
tryckta skrifter eller radioprogram, företag för
yrkesmässig framställning av tekniska upptagningar
samt nyhetsbyråer. Andra aktörer än de som räknas
upp i databasregeln föreslås nu få ett frivilligt
grundlagsskydd enligt databasregeln. Regeringen
föreslår, liksom majoriteten gjorde i
Mediegrundlagsutredningen, att skydd skall kunna
erhållas genom ansökan och utgivningsbevis.
Motionärerna anser att regeringen på denna punkt
borde ha valt en annan juridisk teknik för att
undvika onödig byråkrati och för att på ett enkelt
sätt ge fler Internetanvändare grundlagsskydd för
sina meddelanden. Ett sätt vore att tillämpa ett
slags stencilregel motsvarande den som finns i 1 kap
5 § TF. Enligt denna bestämmelse får en skrift fullt
grundlagsskydd om den är försedd med en beteckning
som utvisar att den är mångfaldigad samt i
anslutning därtill har tydliga uppgifter om vem som
har mångfaldigat skriften och om ort och år för
mångfaldigandet. En motsvarande bestämmelse skulle
kunna tas in i YGL:s databasregel.
Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum
på Internet kan fördela ansvaret för de inlägg som
förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse
att dessa identifieras antingen direkt i varje
inlägg eller genom hyperlänk till en presentation.
Också det absoluta förbudet mot att andra än
databasinnehavaren ges möjlighet att påverka dess
innehåll innebär enligt motionärerna en onödig
inskränkning av skyddet för yttrandefriheten. Genom
att välja den lösning som motionärerna föreslår kan
en både krånglig och mycket kostsam byråkrati
undvikas samtidigt som grundlagsskyddet kommer
oändligt många fler Internetanvändare till godo.
Dessutom slipper medborgarna vända sig till en
myndighet för att tillvarata sina rättigheter,
vilket kan uppfattas som olustigt i dessa
sammanhang.
Utskottets ställningstagande
Enligt regeringen skall andra aktörer än de i
databasregeln uppräknade massmedieföretagen, genom
att ansöka om och beviljas utgivningsbevis, kunna få
ett frivilligt grundlagsskydd för sådan verksamhet
som avses i regeln, dvs. tillhandahållande av en
databas på det sätt som anges i den nu gällande
databasregeln samt för viss push-teknik och print on
demand. Som förutsättning för utfärdande av
utgivningsbevis skall gälla att verksamheten är
ordnad på samma sätt som gäller för de aktörer som
har automatiskt grundlagsskydd. Utskottet delar
regeringens bedömning och tillstyrker att
regeringens förslag till 1 kap. 9 § andra sjätte
styckena yttrandefrihetsgrundlagen antas som
vilande. Därmed avstyrker utskottet motionerna K55
yrkande 1 och K57 yrkandena 1 och 2. Utskottet vill,
med anledning av motion K55 yrkande 1 påpeka att
utgivningsbevis inte utgör en förutsättning för att
få yttra sig på Internet. Utskottet är med anledning
av motion K55 yrkande 4 inte berett att utöver vad
som föreslås i propositionen föreslå att en ny
ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga
delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya
medier bör prövas. Utskottet avstyrker motion K55
yrkande 4.
Enligt utskottet kan det emellertid med det av
regeringen föreslagna och av utskottet tillstyrkta
förslaget till ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln eventuellt uppstå konflikter med de
bestämmelser som finns i syfte att skydda den
personliga integriteten. Detta kan gälla i viss mån
i förhållande till personuppgiftslagen, men
framförallt i förhållande till EG-direktivet om
skydd för enskilda personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av sådana uppgifter. Visserligen gör regeringen i
nästa avsnitt bedömningen att den föreslagna
utvidgningen av yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde är förenlig med EG-direktivet och
utskottet delar denna bedömning. Utskottet anser
ändå att det kan finnas anledning att ytterligare
undersöka om det kan uppstå konflikter. Om en person
på sin hemsida för register över sådana
personuppgifter som inte skulle vara tillåtet att
göra enligt personuppgiftslagen kan han eller hon
undgå ansvar genom att ha ansökt om och beviljats
utgivningsbevis. Grundlagsskyddet kan i värsta fall
komma att omfatta databaser som utgör rena
personregister. Enligt 7 § första stycket
personuppgiftslagen är lagen nämligen inte
tillämplig om det strider mot
tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen. Skyddet enligt
personuppgiftslagen när det gäller registrering av
personuppgifter kan således göras beroende av om
utgivningsbevis finns. Det skydd som den enskilde
fått genom EG-direktivet och personuppgiftslagen kan
då inte upprätthållas. Utskottet anser därför att
regeringen ytterligare bör analysera eller låta
analysera huruvida det frivilliga grundlagsskyddet
kan komma i konflikt med bestämmelserna med syfte
att skydda den personliga integriteten. Skulle en
sådan analys visa att det behövs ändrad lagstiftning
bör regeringen återkomma med förslag till sådan.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Eftersom vissa förutsättningar måste vara
uppfyllda för att utgivningsbevis skall utfärdas
måste det enligt regeringen bli fråga om ett
ansökningsförfarande. Beträffande finansiering av
ansökningsförfarandet bör en självkostnadsprincip
gälla. Ansökningsavgiften får enligt regeringen
nämligen inte vara så hög att den i praktiken
omöjliggör eller väsentligt begränsar möjligheten
att skaffa grundlagsskydd. Enligt utskottets mening
är den fria åsiktsbildningen utgångspunkt vid en
utvidgning av det grundlagsskyddade området, vilket
i sig innehåller förbud mot hindrande åtgärder.
Utskottet förutsätter att regeringen vid sin
bedömning av ansökningsavgiftens storlek väger in
dessa faktorer. Därmed avstyrker utskottet motion
K53.
Ett utvidgat grundlagsskydds
förenlighet med medlemskapet i EU
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning.
Propositionen
Den föreslagna utvidgningen av
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde är,
enligt regeringen, förenlig med EG-direktivet om
personuppgifter.
Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av
den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer
med avseende på behandling av personuppgifter och om
det fria flödet av sådana uppgifter EG-direktivet
om personuppgifter reglerar bl.a. hantering och
spridning av information som lagras med hjälp av
automatiserad behandling eller i vissa manuella
register. Direktivet är tillämpligt på viss sådan
behandling av personuppgifter som i Sverige kan
falla under tryckfrihetsförordningens (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden
och innehåller flera bestämmelser om behandling av
personuppgifter som inte är förenliga med
grundlagarna. Enligt artikel 9 i direktivet får dock
undantag från direktivet göras för behandling av
personuppgifter som sker uteslutande för
journalistiska ändamål eller konstnärligt eller
litterärt skapande under förutsättning att
undantagen är nödvändiga för att förena rätten till
privatlivet med reglerna om yttrandefriheten. Till
artikeln ansluter punkt 37 i ingressen till
direktivet. Direktivet har genomförts i Sverige
genom personuppgiftslagen (1998:204). Lagstiftaren
gjorde då bedömningen att det är möjligt att låta TF
och YGL gälla oförändrade med stöd av
undantagsmöjligheten i artikel 9. Artikeln ansågs ge
ett visst spelrum för medlemsstaterna och göra det
möjligt att vid utformningen av nationella undantag
bl.a. beakta konstitutionella traditioner och
principer. Det angavs också vara av betydelse att
den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna gäller på EG-rättens område. Vidare
angavs att det av Europadomstolens tillämpning av
konventionen framgår att integritetsskyddsintressena
och yttrandefrihetsintressena skall vägas mot
varandra. Dessutom pekades på att sambandet med
Europakonventionen framgår också av att ingresspunkt
37, som rör möjligheten till undantag enligt artikel
9, uttryckligen refererar till Europakonventionen.
YGL:s tillämpningsområde har utvidgats den 1
januari 1999 genom införandet av begreppet tekniska
upptagningar som bl.a. omfattar cd-romskivor och
disketter. I det lagstiftningsärendet ansågs
direktivet inte lägga hinder i vägen för
utvidgningen (jfr prop. 1997/98:43).
Den utvidgning av YGL:s grundlagsskydd som nu
föreslås innebär att de massmedieföretag som har
grundlagsskydd enligt databasregeln får skydd för
användning av ytterligare tekniker. Dessutom får
ytterligare massmedieföretag grundlagsskydd för
motsvarande verksamheter. Därutöver ges andra
aktörer möjlighet att genom utgivningsbevis få
grundlagsskydd för sådana verksamheter. Utvidgningen
sker alltså väsentligen till en krets som sysslar
med massmedial verksamhet och innebär inte några
principiella nyheter när det gäller
tillämpningsområdet.
Den föreslagna utvidgningen föranleder därför
enligt regeringens mening inte någon annan bedömning
av undantagsmöjligheten i EG-direktivet om
personuppgifter än den som gjorts i tidigare
sammanhang. Regeringen anser alltså att utvidgningen
omfattas av den befintliga möjligheten till undantag
och därmed är förenlig med direktivet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning.
Skall ytterligare brott upptas som
tryck- och yttrandefrihetsbrott?
Nuvarande ordning
Tryckfrihetsförordningen (TF) innehåller i 7 kap. 4
och 5 §§ en fullständig uppräkning av vilka brott
som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom
tryckt skrift och är straffbara enligt lag. Brotten
enligt 7 kap. 4 §, som utgörs av otillåtna
yttranden, är högförräderi, krigsanstiftan,
spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift,
vårdslöshet med hemlig uppgift, uppror,
landsförräderi eller landssvek, landsskadlig
vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets
säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, olaga
våldsskildring, förtal, förolämpning och, i den
utsträckning som anges, försök, förberedelse och
stämpling till sådana brott. I 7 kap. 5 § TF
straffbeläggs ett antal otillåtna offentliggöranden.
I 5 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) sägs att de
gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4
och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om
de begås i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning och är straffbara enligt lag. Med
radioprogram avses därvid program i ljudradio och
television samt innehållet i vissa andra sändningar
av ljud, bild eller text som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor (1 kap. 1 § tredje stycket
YGL). Detta innebär att tryckfrihetsbrotten och
yttrandefrihetsbrotten i princip sammanfaller. När
det gäller olaga våldsskildring är ansvarsområdet
något mer omfattande enligt YGL än enligt TF.
För ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott
krävs, som nämnts, att gärningen också är straffbar
enligt lag. Man brukar säga att dubbel täckning
krävs för att ett brott skall vara straffbart som
tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att
ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men
inte utvidgas utan ändring av TF eller YGL. När det
gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott
hänvisar TF och YGL till brottsbalken.
Närmare om tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden
Av 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL framgår en av de
principer som bygger upp grundlagarna, nämligen den
s.k. exklusivitetsprincipen. Enligt denna princip
får ingripanden på grund av missbruk av tryck-
respektive yttrandefriheten inte göras utom i de
fall som anges i TF och YGL. Vad som är missbruk
bestäms utifrån innebörden och syftet med tryck- och
yttrandefriheten såsom detta framgår av 1 kap. 1 §
första och andra styckena TF och 1 kap. 1 § första
och andra styckena YGL. Där anges att grundlagarna
tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade
medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och
känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket
ämne som helst till säkrande av ett fritt
meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och,
enligt YGL, ett fritt konstnärligt skapande.
Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens
innebörd och syfte innebär att all användning av de
grundlagsskyddade medierna inte omfattas av TF:s
eller YGL:s skydd som exklusiv straff- och
processlag. Den användning som omfattas av detta
skydd brukar sägas falla inom grundlagarnas
materiella tillämpningsområde till skillnad från det
formella tillämpningsområdet som anger vilka medier
som omfattas av grundlagarna med bortseende från
innehållet. Den användning av de grundlagsskyddade
medierna som faller inom TF:s materiella
tillämpningsområde men som anses otillåten upptas
alltså som tryckfrihetsbrott i TF:s brottskatalog.
Övrig användning som faller inom det materiella
tillämpningsområdet kan således inte bestraffas
eftersom bestraffning enligt exklusivitetsprincipen
endast får ske i de fall som anges i grundlagarna.
Beträffande en användning av de i och för sig
grundlagsskyddade medierna som inte omfattas av
grundlagarnas materiella tillämpningsområde kan
lagföring ske enligt vanlig lag. Frågan vilken
användning av de i och för sig grundlagsskyddade
medierna som faller inom respektive utanför TF:s
skydd som exklusiv straff- och processlag, dvs. inom
eller utanför grundlagens materiella
tillämpningsområde, är emellertid inte helt klar.
Vid övervägande av frågan om nya brott skall föras
in i brottskatalogen i TF och därmed utgöra
tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott måste
man enligt regeringen ta ställning till om brotten
typiskt sett kan anses falla in under TF:s
materiella tillämpningsområde, dvs. om brotten kan
anses vara sådana att de omfattas av TF:s skydd som
exklusiv straff- och processlag när de begås i en
tryckt skrift. Om brottet inte kan anses vara sådant
kan det beivras enligt vanlig lag utan stöd i TF.
Det bör framhållas att det måste göras en bedömning
i varje enskilt fall huruvida ett visst brott faller
inom TF:s materiella ansvarsområde.
Hotbrott
I många av brottsbalkens brottsbeskrivningar ingår
hot som ett led. I det följande ges exempel på
sådana brottsbeskrivningar.
Den som hotar någon med vapen eller annars med
brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos
den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen
eller annans säkerhet till person eller egendom,
döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken för olaga hot.
Bestämmelsen är avsedd att ge ett skydd mot angrepp
på en enskild persons känsla av trygghet till person
och egendom.
Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den för hets
mot folkgrupp som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott
mot allmän verksamhet m.m. Av intresse här är
brotten våld eller hot mot tjänsteman (1 §)
respektive förgripelse mot tjänsteman (2 §) samt
övergrepp i rättssak (10 §). Enligt 17 kap. 1 §
brottsbalken döms den för våld eller hot mot
tjänsteman som med våld eller hot om våld förgriper
sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att
tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd
däri eller för att hämnas för sådan åtgärd. Detsamma
gäller om någon på nu angivet sätt förgriper sig mot
den som tidigare har utövat myndighet för vad denne
däri gjort eller underlåtit. Även väktare och
ordningsvakter kan åtnjuta det skydd som avses i 17
kap. 1 och 2 §§ brottsbalken. I 17 kap. 5 §
brottsbalken anges nämligen att vad som sägs i bl.a.
17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall gälla också om
någon på det sätt som anges i de bestämmelserna
förgriper sig mot eller hindrar den som enligt
särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är
förenat med myndighetsutövning eller som är eller
har varit kallad att biträda förrättningsman vid
åtgärd som omfattas av sådant skydd.
Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 10 §
beskrivs på samma sätt som i 17 kap. 1 och 2 §§,
nämligen som angrepp med våld eller med hot om våld
respektive vidtagande av eller hotande med en åtgärd
som medför lidande, skada eller olägenhet.
Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att
ge skydd åt vittnen och andra förhörspersoner.
Den som utövar olaga tvång eller olaga hot med
uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen
eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk
organisation eller en yrkes- eller
näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-
, församlings- eller föreningsfriheten i fara, döms
enligt 18 kap. 5 § brottsbalken för brott mot
medborgerlig frihet.
Hur frågan om olaga hot och andra
brott skall utgöra tryck- och
yttrandefrihetsbrott har
aktualiserats
Justitiekanslern (JK) har i en skrivelse till
regeringen den 25 augusti 1998 rubricerad Angående
vissa problem vid tillämpningen av främst
yttrandefrihetsgrundlagen bl.a. uppgett att det kan
förtjäna att närmare övervägas om inte olaga hot bör
införlivas med brottskatalogen i
tryckfrihetsförordningen (TF) och därmed också komma
att utgöra ett yttrandefrihetsbrott. Enligt JK:s
bedömning ger nuvarande ordning inte möjligheter
till ingripanden när hotelser framförs i medier som
omfattas av TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Eftersom olaga hot inte är ett tryck- eller
yttrandefrihetsbrott kan åtgärder inte vidtas med
stöd av grundlagarna samtidigt som dessa lägger
hinder i vägen för ingripanden i enlighet med vanlig
lag åtminstone såvitt avser själva publiceringen.
Enligt JK kan olaga hot sålunda knappast anses som
en sådan gärning som i likhet med t.ex. svindleri
med hjälp av tryckt skrift kan beivras med stöd av
vanlig lag därför att gärningen faller utanför det
område som TF är avsett att skydda.
Frågan var även aktuell i samband med ett
uppmärksammat mål om olaga hot m.m., det s.k.
Aftonbladsmålet. Målet gällde åtal mot en journalist
vid Aftonbladet och fem ynglingar med anknytning
till en gruppering med påstådda nazistiska och
rasistiska sympatier för bl.a. olaga hot och hot mot
tjänsteman. Hoten byggde på bilder föreställande en
maskerad och till synes beväpnad man utanför några
kända personers bostäder. Bilderna överlämnades av
ynglingarna till journalisten som visade dem för
målsägandena. Journalisten skrev också artiklar
vilka publicerades tillsammans med bilderna i
Aftonbladet. Åtalet avsåg inte publiceringen utan
det förhållandet att bilder tagits och av
journalisten visats för målsägandena.
I sin dom konstaterade Högsta domstolen (HD) att
brotten olaga hot och hot mot tjänsteman inte utgör
tryckfrihetsbrott enligt 7 kap. TF men att detta
inte hindrar att hot som framförs i tryckt skrift
under vissa omständigheter kan föranleda straff
enligt vanlig lag. Av betydelse för bedömningen i
det aktuella fallet var enligt HD emellertid de
omständigheter under vilka filmerna överlämnats till
journalisten och det syfte i vilket överlämnande
skett. HD kom i sitt avgörande till slutsatsen att
offentliggörandet av fotografierna var ett led i
journalistens journalistiska verksamhet och att det
därmed, oavsett fotografiernas hotfulla och
skrämmande karaktär, föll inom det område som TF är
avsedd att skydda. HD uttalade att ynglingarnas
överlämnande av filmrullarna därför också måste
anses omfattat av meddelarfriheten och ogillade
åtalen och skadeståndsyrkandena.
HD ansåg alltså i detta fall att brotten olaga hot
och hot mot tjänsteman faller inom TF:s materiella
tillämpningsområde såvitt gäller meddelarfriheten.
Allt talar, enligt regeringen, för att
ställningstagandet hade blivit detsamma om det hade
varit fråga om ansvar för själva publiceringen. En
annan sak är dock om någon utgivare hade kunnat
göras ansvarig. Enligt regeringen innebär HD:s dom
således att eftersom de angivna brotten inte upptas
i TF:s brottskatalog kan de som regel inte
bestraffas när de begås i ett grundlagsskyddat
medium.
Skall olaga hot och andra brott
utgöra tryck- och
yttrandefrihetsbrott?
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att förslaget till
ändring i 7 kap. 4 § TF antas som vilande.
Därmed avstyrker utskottet motion 2001/02:K56
yrkande 1.
Utskottet anser att regeringen bör ta
initiativ till en utvärdering av
brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Därmed tillstyrker utskottet motion
2001/02:K51.
Propositionen
Tryckfrihetsförordningens brottskatalog utökas,
enligt regeringens förslag, med brotten olaga hot,
hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare
m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot
medborgerlig frihet samt försök eller förberedelse
till sådana brott i den mån de är straffbelagda i
brottsbalken. Härigenom kommer dessa brott att
utgöra tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrott. Utskottet anser därför att
regeringen bör ta initiativ till en utvärdering av
brottskatalogen i 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen. Riksdagen bör som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört. Därmed tillstyrker utskottet motion K51.
Enligt TF och YGL anses vissa typer av yttranden
utgöra ett sådant allvarligt missbruk av tryck- och
yttrandefriheten att de därför straffbeläggs som
tryck- och yttrandefrihetsbrott. Mot bakgrund av det
starka skydd för tryck- och yttrandefriheten som
finns i Sverige har kriminalisering av yttranden
inom det grundlagsskyddade området alltid skett med
eftertanke och stor återhållsamhet. Starka skäl
krävs för att ändra grundlagarna, och detta gäller
särskilt när en utvidgning av det straffbara området
övervägs.
Senast ett nytt brott upptogs i TF:s brottskatalog
var år 1988 då olaga våldsskildring kriminaliserades
som tryckfrihetsbrott. Även andra yttranden än de
som för närvarande är straffbelagda enligt TF:s
brottskatalog kan, enligt regeringen, innebära att
tryck- och yttrandefriheten missbrukas. Av denna
anledning kan det trots den försiktighet som måste
iakttas vid begränsningar av tryck- och
yttrandefriheten finnas skäl att överväga om inte
också sådana yttranden bör utgöra tryck- och
yttrandefrihetsbrott.
Enligt regeringen får det genom Högsta domstolens
dom i det s.k. Aftonbladsmålet anses ha slagits fast
att brotten olaga hot och hot mot tjänsteman kan
falla inom TF:s och YGL:s materiella
tillämpningsområden. Detsamma kan också antas gälla
vissa andra brott där hot kan ingå som ett led.
Eftersom sådana brott inte finns upptagna i TF:s
brottskatalog och därför inte utgör tryck- och
yttrandefrihetsbrott innebär domen i princip att
enskilda personer kan hotas i grundlagsskyddade
medier utan att den som står bakom hotet riskerar
något ingripande. Att det förhåller sig på det här
sättet kan, enligt regeringen, rimligen inte utgöra
en godtagbar ordning. Det ter sig, enligt
regeringen, inkonsekvent att hets mot folkgrupp, som
kan utgöras av hot som riktar sig mot en kategori av
personer, är tryck- och yttrandefrihetsbrott medan
det i princip är straffritt att hota enskilda
individer om hotet framförs i grundlagsskyddade
medier. Principiella skäl talar, enligt regeringen,
alltså starkt för att införa hotbrott i
brottskatalogen.
Men för att införa nya brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott måste det naturligtvis också
finnas ett praktiskt behov av det. TF och YGL kan
sägas innehålla ett krav på att de medier som
omfattas av grundlagarna riktas till en inte helt
obetydlig krets. Den som använder sig av ett sådant
medium vill därför som regel ha en viss publik. När
det gäller hot mot en enskild kan det emellertid
antas att den som står bakom hotet många gånger inte
vill att det kommer till någon annans kännedom än
just den hotades. Det kan därför hävdas att det inte
finns något större behov av att kriminalisera
yttranden med hotfulla budskap som tryck- och
yttrandefrihetsbrott.
Enligt regeringens mening går det emellertid inte
att bortse från att framför allt den tekniska
utvecklingen på ett påtagligt sätt har ökat risken
för att hotfulla yttranden framförs gentemot både
grupper och enskilda. Den kommunikation som sker
mellan människor har underlättats betydligt genom
t.ex. möjligheten att skicka meddelanden via e-post.
Även Internet innebär möjligheter att på ett
relativt enkelt sätt kommunicera med omvärlden.
Mycket talar därför för att det kommer att bli allt
vanligare att informationstekniken utnyttjas även
för hotfulla budskap och andra liknande meddelanden.
IT-brottsroteln vid Rikskriminalpolisen har t.ex.
uppgett att den nästan dagligen kontaktas av
personer som anser sig hotade eller ofredade på
eller via Internet. Också Säkerhetspolisen har
upplyst att antalet anmälda olaga hot begångna på
Internet har ökat på senare tid. Det är troligt att
denna ökning till stor del har sin förklaring i att
olika extrema grupper i allt högre grad använder sig
av Internet och utskick av e-post för att hota sina
meningsmotståndare.
I och för sig omfattas inte all användning av vad
som kan sägas utgöra den nya tekniken av
grundlagarna. För att e-post skall omfattas av YGL
krävs t.ex. att utskicket är riktat till allmänheten
(jfr 1 kap. 6 § YGL). Vidare innebär den s.k.
databasregeln i 1 kap. 9 § YGL att i princip endast
massmedieföretagens publicering via Internet har
grundlagsskydd. Det kan med visst fog hävdas att det
på t.ex. webbsidor som tillhandahålls av sådana
företag inte finns någon större risk för att hot
publiceras. Men även om den bestämmelsen i första
hand tar sikte på de traditionella massmedierna kan
också andra aktörers elektroniska publicering
omfattas av databasregeln.
Till detta kommer att det grundlagsskyddade
området kommer att vidgas genom regeringens förslag
i tidigare avsnitt. Förslaget innebär bl.a. att även
andra än massmedieföretag skall kunna få
grundlagsskydd för sådan verksamhet som bedrivs
enligt databasregeln. En konsekvens av regeringens
förslag blir att t.ex. en webbsida på Internet vars
innehåll i dag kan beivras i vanlig
straffprocessuell ordning i fortsättningen kan komma
att omfattas av YGL:s regelsystem. För det fall
hotfulla budskap förekommer på sådana webbsidor
kommer dessa inte längre att kunna beivras om inte
också brottskatalogen utökas.
Finns det skäl mot att kriminalisera hotbrott i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen?
Emellertid måste den invändning som utredningen har
framfört om att det inte kan uteslutas att en
kriminalisering av ytterligare tryck- och
yttrandefrihetsbrott skulle kunna få negativa
återverkningar på massmediers möjligheter att
rapportera om sådana brott beaktas. Utredningens oro
delas även av ett antal remissinstanser, främst
företrädare för massmedierna, som bl.a. har hänvisat
till att en ansvarig utgivare kan komma att ställas
inför svåra ställningstaganden vid bedömningen av
hur ett framfört hot skall beskrivas.
Den framförda invändningen måste naturligtvis tas
på allvar. Det finns ju ett betydande intresse i att
publicera information om den här typen av brott. En
publicering kan också ha betydelse som underlag för
den allmänna debatten och opinionsbildningen.
Emellertid får de farhågor som framförts inte
överdrivas. En rapport om ett hot kommer nämligen
aldrig att vara straffbar i sig utan det krävs en
avsikt att hota. Det bör alltid vara möjligt att
utforma en rapport om ett hot på ett sådant sätt att
det framgår att det är fråga om en rapport och inte
ett hot som den rapporterande själv vill framföra
eller ställa sig bakom. De nu angivna svårigheterna
kan föreligga också vid tryckfrihetsbrottet hets mot
folkgrupp, och som några remissinstanser har pekat
på synes kriminaliseringen av det brottet som ett
tryck- och yttrandefrihetsbrott inte ha inneburit
några inskränkningar av mediernas möjligheter att
rapportera om rasistiska och invandrarfientliga
händelser.
Skulle det i det enskilda fallet av t.ex. en
artikel i en tidning inte klart framgå att det är
fråga om en rapport utan det i stället kan
misstänkas att det är fråga om ett hot som tidningen
faktiskt står bakom finns i grundlagarna ett antal
skyddande mekanismer. Den s.k. instruktionen i 1
kap. 4 § TF och
1 kap. 5 § YGL bör enligt regeringens uppfattning ge
tillräckliga garantier för att ingen kommer att
dömas för de nu aktuella brotten i andra fall än då
det rör sig om yttranden som alldeles klart ligger
utanför det godtagbaras gränser. Enligt dessa
bestämmelser bör nämligen den som skall döma över
missbruk av tryck- och yttrandefriheten eller på
annat sätt vaka över att grundlagarna efterlevs
betänka att tryck- och yttrandefriheten är en
grundval för ett fritt samhälle, alltid uppmärksamma
syftet mera än framställningssättet och vid
tveksamhet hellre fria än fälla.
De svårigheter som eventuellt kan uppstå för
massmedierna går alltså att bemästra och ger således
ingen anledning till att underlåta en utökning av
TF:s brottskatalog. Det är i stället regeringens
uppfattning att det finns tillräckligt starka skäl
för att utöka den med brott där hot kan ingå som ett
led.
Vilka nya brott skall upptas i brottskatalogen?
Utredningen har systematiskt gått igenom samtliga
brott i brottsbalken och kommit fram till att de
brott som skulle kunna utgöra nya tryck- och
yttrandefrihetsbrott är brotten olaga hot, hot mot
tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl. enligt
17 kap. 5 § brottsbalken), övergrepp i rättssak och
brott mot medborgerlig frihet. Enligt utredningen
kan dessa brott begås genom ett yttrande i ett
grundlagsskyddat medium, och de faller också inom
det område som kan avgränsas utifrån tryckfrihetens
syfte och innebörd. Brotten innehåller inte heller
några moment som står utanför den ensamansvariges
kontroll utan det går att med ledning av enbart
själva yttrandet bedöma om det är straffbart eller
inte. Vidare kan det enligt utredningen inte heller
anses föreligga någon risk för att en
kriminalisering av dessa brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott skulle kunna missbrukas i syfte
att strypa yttrandefriheten. Enligt utredningen
lämpar de sig också för att handläggas enligt de
tryckfrihetsrättsliga process- och ansvarsreglerna.
Regeringen delar utredningens bedömning att det är
de nämnda brotten som bör komma i fråga som nya
tryck- och yttrandefrihetsbrott. Utredningen kom
emellertid till slutsatsen att det inte finns
anledning att utöka TF:s brottskatalog med dessa
brott. Till skillnad från utredningen anser
regeringen att dessa brott bör upptas i TF:s
brottskatalog.
Skall även förbrotten tas upp i brottskatalogen?
Hot mot tjänsteman, inklusive hot mot väktare m.fl.
enligt 17 kap. 5 § brottsbalken, är straffbelagt på
försöks- och förberedelsestadiet, såvida inte
brottet skulle ha varit att anse som ringa om det
fullbordats (17 kap. 16 § brottsbalken). Brott mot
medborgerlig frihet är straffbart på försöksstadiet
enligt
18 kap. 7 § brottsbalken.
Om försök, förberedelse och stämpling (s.k.
förbrott) till brott är straffbelagda enligt
brottsbalken är, i de fall brotten också utgör
tryck- och yttrandefrihetsbrott, även förbrotten
kriminaliserade enligt TF och YGL. Det finns därför
enligt regeringens mening inte anledning att göra
förbrotten till de nu aktuella brotten straffbara i
mindre utsträckning enligt TF och YGL än vad som nu
gäller enligt brottsbalken. Förbrotten till hot mot
tjänsteman och brott mot medborgerlig frihet bör,
enligt regeringen, således upptas i brottskatalogen.
Det bör betonas att det är endast om ett utgivet
yttrande innefattar försök, förberedelse eller
stämpling som ansvar för dessa stadier av ett tryck-
eller yttrandefrihetsbrott kan komma i fråga. Vad
som skall bedömas är alltså om själva yttrandet är
straffbart.
Motioner
I motion 2001/02:K51 av Mats Einarsson m.fl. (v)
förslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om översyn av
brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen. Varje
förändring av vår lagstiftning som innebär en
formell och/eller reell inskränkning av tryck- och
yttrandefriheten måste, enligt motionärerna, vara
ytterst väl motiverad. Det anser motionärerna att
den föreslagna förändringen är. Men det räcker inte
att en inskränkning är motiverad vid tidpunkten för
dess genomförande. Lagstiftningen i sin helhet måste
kontinuerligt utvärderas och omprövas i ljuset av
förändrade förhållanden. Detta gäller inte minst
brottskatalogen i TF. Om så inte sker riskerar man
att med små steg, som vart och ett för sig är
välavvägt och motiverat när det tas, undan för undan
bygga ut listan över brott till en helhet som inte
kan försvaras. Det finns enligt motionärerna skäl
att anta att en del av de nuvarande brotten i
brottskatalogen, tillkomna i en annan tid, efter en
förutsättningslös prövning skulle kunna utmönstras
eller begränsas. Därför bör regeringen ta initiativ
till en förutsättningslös utvärdering och prövning
av brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF och andra med
detta sammanhängande frågor. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
I motion 2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m)
föreslås att riksdagen avslår förslaget om ändring
av 7 kap. 4 § 12, 16, 17 och 18
tryckfrihetsförordningen i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkande 1). Regeringen föreslår
att TF:s brottskatalog skall utökas med brotten
olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot
väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot
medborgerlig frihet. Detta innebär att brotten
kriminaliseras som tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrott. Regeringens förslag innebär en
inskränkning i den grundlagsstadgade tryck- och
yttrandefriheten. För att inskränka en grundläggande
fri- och rättighet måste, enligt motionärerna, en
avvägning göras mellan intresset av att inte
inskränka rättigheten och andra motstående
intressen. Den avvägning som skall göras är, enligt
motionärerna, mellan intresset av att inte inskränka
yttrandefriheten och intresset av att förhindra att
olika typer av hotfulla yttranden sprids via
grundlagsskyddade medier. Det rådande rättsläget är
att hotfulla yttranden genom traditionella
massmedier är grundlagsskyddade och inte heller
utgör något brott medan ett hot på en webbsida e.d.
inte är grundlagsskyddat och således är olagligt
enligt brottsbalkens bestämmelser. Regeringen
föreslår nu att i och med att man utvidgar kretsen
av medier vars yttranden är grundlagsskyddade så
skall samtidigt rättsläget vad gäller hotfulla
yttranden ändras till att motsvara det som i dag
gäller för medier som inte är grundlagsskyddade.
Regeringens slutsats avviker från vad
Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen
menar att det inte finns tillräckligt underlag för
någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande
de aktuella brotten är på Internet. Svenska
Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareför-
eningen har framfört starka betänkligheter mot en
kriminalisering av hotbrott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott. De menar att utökningen av
TF:s brottskatalog kan komma att få negativa
återverkningar på nyhetsrapporteringen kring hot.
Motionärerna instämmer i dessa invändningar.
Regeringens förslag är oacceptabelt då det rör sig
om en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten som
inte kan motiveras med ett tillräckligt starkt
motstående intresse. Den motivering som framförts är
inte tillräcklig för att inskränka en
grundlagsstadgad rättighet. Möjligheterna i TF att
inskränka grundläggande fri- och rättigheter skall
tillämpas ytterst restriktivt. Mot denna bakgrund
anser motionärerna att regeringens förslag om
ändring i 7 kap. 4 § 12, 16, 17 och 18 TF bör
avslås. Som en följd av att TF:s brottskatalog inte
skall utökas med ovan nämnda brott anser
motionärerna att förslaget om en utökning av
brottskatalogen med de s.k. förbrotten till hot mot
tjänsteman och brott mot medborgerlig frihet bör
avslås.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag att
tryckfrihetsförordningens brottskatalog skall utökas
med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp
i rättssak och brott mot medborgerlig frihet samt
försök eller förberedelse till sådana brott i den
mån de är straffbelagda i brottsbalken. Därmed
avstyrker utskottet motion K56 yrkande 1. Med hänsyn
till att i proposition 2001/02:59 Hets mot
folkgrupp, m.m. föreslagits en ändring i 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen samt till att utskottet
föreslagit att riksdagen skall anta förslaget som
vilande bör det nu aktuella förslaget till ändring i
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen få den rubrik
som framgår av utskottets förslag, nämligen förslag
till lag om ändring i lagen (2002:00) om ändring i
tryckfrihetsförordningen. Förslaget bör enligt
utskottet antas som vilande.
I motion K51 föreslås en översyn av
brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen.
Utskottet instämmer i vad som framförs i motionen
att lagstiftning som innebär inskränkningar i tryck-
och yttrandefriheten måste vara väl motiverad. Det
anser utskottet att den föreslagna ändringen är. Som
anförs i motionen skall en inskränkning inte bara
vara motiverad när den genomförs utan vara motiverad
även om förhållandena ändras. Det finns enligt
utskottet anledning att kontinuerligt utvärdera och
ompröva tryckfrihetsförordningens brottskatalog.
Utskottet anser därför att regeringen bör ta
initiativ till en sådan utvärdering. Riksdagen bör
som sin mening ge regeringen till känna vad
utskottet anfört. Därmed tillstyrker utskottet
motion K51.
Ensamansvar och meddelarfrihet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att
inget av de brott som regeringen föreslår
skall tas upp i brottskatalogen bör föranleda
undantag från TF:s och YGL:s bestämmelser om
ensamansvar och meddelarfrihet.
Propositionen
Inget av de brott som nu tas upp i brottskatalogen
bör, enligt regeringen, föranleda undantag från
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser om
ensamansvar och meddelarfrihet.
En av de grundläggande principerna i TF och YGL är
principen om ensamansvar. Den innebär att endast en
av de oftast många personer som deltagit i
tillkomsten av en grundlagsskyddad framställning bär
det straffrättsliga ansvaret för innehållet i
framställningen och att andra medverkande alltså är
fria från ansvar. TF och YGL innehåller härutöver
också regler som uttryckligen skyddar den som
medverkat vid tillkomsten av en grundlagsskyddad
framställning, bl.a. den som har lämnat uppgifter
för publicering (s.k. meddelarfrihet). Med
meddelarfrihet avses i princip en frihet att lämna
meddelande för publicering i grundlagsskyddade
medier utan risk att straffas och detta oberoende av
om meddelandet publiceras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning.
Åklagare i vissa tryckfrihetsmål
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 7 kap. 1 § första stycket
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Förslaget innebär bl.a. att Justitiekanslern
skall ges möjlighet att delegera sina
åklagaruppgifter till allmän åklagare när det
gäller yttrandefrihetsmål om ansvar eller
konfiskering på grund av olaga hot, hot mot
tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott
mot medborgerlig frihet om de brotten begås i
tekniska upptagningar.
Propositionen
Justitiekanslern skall, enligt regeringens förslag,
ges möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter
till allmän åklagare när det gäller
yttrandefrihetsmål om ansvar eller konfiskering på
grund av olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive
hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och
brott mot medborgerlig frihet om de brotten begås i
tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal
för yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig
frihet skall dock inte kunna delegeras.
Av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen (TF)
och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) följer att
Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare i fråga om
tryck- och yttrandefrihetsbrott. Endast JK får
alltså besluta om tvångsmedel eller inleda
förundersökning i anledning av misstanke om sådana
brott. JK har vidare åklagaruppgifter i andra tryck-
och yttrandefrihetsmål än mål om tryck- eller
yttrandefrihetsbrott samt i mål som annars avser
brott mot bestämmelser i TF eller YGL. När det
gäller vissa yttrandefrihetsmål har JK getts
möjlighet att delegera sina åklagaruppgifter till
allmän åklagare. Enligt
7 kap. 1 § YGL får JK således överlämna åt allmän
åklagare att vara åklagare i yttrandefrihetsmål om
ansvar eller konfiskering på grund av olaga
våldsskildring eller hets mot folkgrupp i tekniska
upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock
inte överlämnas när det gäller
yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Någon
möjlighet för JK att delegera sina åklagaruppgifter
enligt TF finns inte.
Möjligheten för JK att delegera vissa
åklagaruppgifter enligt YGL infördes i samband med
att begreppet tekniska upptagningar infördes i YGL
år 1998. I det lagstiftningsarbetet redogjordes
utförligt för skälen till att en sådan
delegationsmöjlighet infördes och vad denna
möjlighet innebär. I enlighet med vad som då
anfördes bör JK ges möjlighet att delegera sina
åklagaruppgifter till allmän åklagare även när det
gäller yttrandefrihetsmål som rör olaga hot, hot mot
tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.),
övergrepp i rättssak eller brott mot medborgerlig
frihet om dessa brott begås i tekniska upptagningar.
Rätten att väcka allmänt åtal för
yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig frihet
bör dock inte kunna överlämnas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 7 kap. 1 §
första stycket yttrandefrihetsgrundlagen antas som
vilande.
Preskriptionstiderna för
tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrotten och vissa
därmed sammanhängande frågor
Gällande rätt
Preskriptionsregler
Allmänna regler om preskription finns i
brottsbalken. Preskriptionstiden varierar mellan 2
och 25 år beroende på vilka straff som är
föreskrivna för brotten (35 kap. 1 § brottsbalken).
Tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar vissa
medier. För brott i dessa medier innehåller
grundlagarna särskilda preskriptionsbestämmelser.
Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott i periodisk
skrift för vilken vid utgivningen gällde
utgivningsbevis skall väckas inom sex månader från
det att skriften utgavs vid påföljd att skriften
annars är fri från sådant åtal. Preskriptionstiden
för tryckfrihetsbrott i annan skrift är ett år
(9 kap. 3 § första stycket TF). Vad i lag är
föreskrivet om tid inom vilken brott skall beivras
för att påföljd inte skall anses bortfallen gäller
även i fråga om tryckfrihetsbrott.
Bestämmelserna i TF om åtal gäller också i fråga
om radioprogram och tekniska upptagningar (7 kap. 1
§ YGL). För radioprogram gäller att den tid inom
vilken allmänt åtal för yttrandefrihetsbrott skall
väckas är sex månader från det att programmet
sändes. För tekniska upptagningar är huvudregeln att
allmänt åtal skall väckas inom ett år från det att
upptagningen lämnades ut för spridning. Från
huvudregeln görs två undantag.
Det första undantaget avser filmer, videogram
eller andra upptagningar med rörliga bilder. I fråga
om dessa får i lag föreskrivas att de inte skall
anses ha lämnats ut för spridning förrän de har
lämnats för registrering hos en myndighet. En sådan
föreskrift i lag finns beträffande videogram. Den
innebär att ett videogram som inte har getts in till
Statens biografbyrå för granskning enligt lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och
videogram skall anses ha lämnats ut för spridning
först när pliktexemplar enligt lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument har lämnats (5 kap. 8 §
lagen [1991:1559] med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden). Av den s.k.
pliktexemplarslagen följer att pliktexemplar skall
lämnas av videogram som har gjorts tillgängligt för
allmänheten här i landet i minst fem exemplar (12
§). Denna undantagsregel i YGL brukar kallas
pliktexemplarsregeln. Det andra undantaget från
huvudregeln om preskriptionstid för tekniska
upptagningar gäller olaga våldsskildring i
upptagningar oavsett om det är fråga om rörliga
bilder eller stillbilder. Då gäller vad som är
föreskrivet i lag om tid för väckande av talan. Det
innebär att preskriptionstiden är fem år (35 kap. 1
§ brottsbalken jämförd med 16 kap. 10
b § brottsbalken). Denna regel brukar kallas
brottsbalksregeln.
Beträffande skälen för de särskilt korta
preskriptionstiderna i TF och YGL kan här nämnas att
det sedan lång tid tillbaka ansetts viktigt att
frågan om tryckfrihetsbrott avgörs snabbt.
Andra bestämmelser och principer av betydelse
för preskriptionsreglerna
Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller för skrift som
framställts i tryckpress. TF gäller också för skrift
som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering
eller liknande tekniskt förfarande, om
utgivningsbevis gäller för skriften eller skriften
är försedd med beteckning som utvisar att den är
mångfaldigad och i anslutning därtill tydliga
uppgifter om vem som har mångfaldigat den och om ort
och år för detta (1 kap. 5 § TF). Den regel där
detta slås fast brukar kallas stencilregeln.
Tryckt skrift skall, för att anses som sådan, vara
utgiven. Med utgivning avses att skriften har blivit
utlämnad till försäljning eller för spridning på
annat sätt i Sverige (1 kap. 6 § TF). Med periodisk
skrift förstås en skrift som enligt en
utgivningsplan är avsedd att under en bestämd titel
utges med minst fyra vid särskilda tider utkommande
nummer eller häften årligen (1 kap. 7 § första
stycket TF).
TF omfattar dessutom radioprogram och tekniska
upptagningar som avses i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) och som oförändrat återger hela eller delar av
innehållet i en periodisk skrift och anger hur
innehållet disponerats, om det är ägaren till den
periodiska skriften som sprider eller låter sprida
innehållet i dessa former. Ett sådant program eller
en sådan upptagning skall jämställas med en bilaga
till skriften (1 kap. 7 § andra stycket TF). Denna
regel brukar därför kallas bilageregeln.
YGL omfattar ljudradio, television och vissa
liknande överföringar (1 kap. 1 § YGL). Vad som sägs
i YGL om radioprogram gäller förutom program i
ljudradio också program i television och innehållet
i de liknande överföringarna. Enligt den s.k.
databasregeln skall YGL:s regler om radioprogram
tillämpas när vissa särskilt uppräknade aktörer med
hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran
tillhandahåller allmänheten upplysningar direkt ur
en databas under förutsättning att den mottagande
inte kan ändra innehållet i databasen (1 kap. 9 §
YGL). Regeringen har i tidigare avsnitt föreslagit
att databasregeln skall få ett utvidgat
tillämpningsområde.
Därutöver är YGL tillämplig på sådana tekniska
upptagningar som sprids till allmänheten i Sverige
genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas
på annat sätt (1 kap. 10 § YGL). Frågan om
grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det
enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om
spridningen. Exemplar av en upptagning som
framställs i landet och är avsedda för spridning här
skall förses med s.k. ursprungsuppgifter dvs.
tydliga uppgifter om vem som har låtit framställa
upptagningen samt om när, var och av vem exemplaren
har framställts (3 kap. 13 § YGL). Skyldigheten att
ange dessa ursprungsuppgifter åvilar framställaren
och är sanktionerad med böter eller fängelse. Den
som sprider en teknisk upptagning som saknar
ursprungsuppgifter eller är försedd med oriktiga
sådana uppgifter kan dömas till penningböter.
Utgivare för en teknisk upptagning skall utses av
den som låter framställa upptagningen, och utgivaren
är skyldig att se till att varje exemplar av
upptagningen har en uppgift om vem som är utgivare
(4 kap. 1, 4 och 6 §§ YGL). Om inte annat framgår av
omständigheterna, skall YGL anses tillämplig på en
upptagning som är försedd med nämnda uppgifter.
Bestämmelserna i YGL däribland reglerna om
ursprungsuppgifter, uppgift om utgivare och
preskription är tillämpliga också på tekniska
upptagningar som har framställts utomlands och som
lämnas ut för spridning i Sverige (10 kap. 1 §
första stycket YGL). Vad som sägs om den som har
låtit framställa upptagningen skall därvid i stället
gälla den som här i landet lämnar ut den för
spridning.
Utan att det uttryckligen anges i TF eller YGL
bygger grundlagarna på förutsättningen att rätten
att inneha tryckta skrifter och tekniska
upptagningar inte får begränsas annat än av
ordnings- och säkerhetsskäl på sådana institutioner
som t.ex. sjukhus, militärförläggningar och
kriminalvårdsanstalter.
Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot
bestämmelserna i TF skall alltid behandlas skyndsamt
(14 kap. 3 § TF). Vad som sägs i TF om skyndsam
behandling av tryckfrihetsmål gäller också
yttrandefrihetsmål (11 kap.
1 § första stycket YGL).
Vissa ändringar av
preskriptionsreglerna och andra
bestämmelser
Utgivningstidpunkten för tekniska
upptagningar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 1 kap. 10 § YGL antas som vilande.
Regeringens förslag innebär bl.a. att det i
YGL klargörs att en teknisk upptagning skall
anses utgiven då den lämnas ut för att
spridas till allmänheten i Sverige.
Propositionen
Det skall enligt regeringen klargöras att en teknisk
upptagning i likhet med vad som gäller för en
skrift skall anses utgiven då den lämnats ut för
att spridas till allmänheten i Sverige och att
preskriptionstiden skall räknas från det att
upptagningen gavs ut.
Begreppet utgivning har betydelse i flera
hänseenden. Tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott
föreligger först genom utgivningen och ingripanden
mot sådana brott får ske först efter utgivningen.
Det är också i och med utgivningen som
preskriptionstiden börjar löpa.
En tryckt skrift skall, för att anses som en
sådan, vara utgiven. Med det förstås att skriften
har blivit utlämnad till försäljning eller för
spridning på annat sätt i Sverige. Även utlämnande
för spridning inom en begränsad krets av personer
konstituerar utgivning. Kretsen får dock inte vara
alltför snäv. Utgivning föreligger alltså när något
exemplar av skriften har lämnats ut för spridning
till andra än dem som befinner sig i en mindre,
sluten krets. Det är först vid denna tidpunkt som
någon kan sägas ha utnyttjat sin frihet att yttra
sig offentligt och eventuellt då också missbrukat
sin yttrandefrihet.
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) omfattar sådana
tekniska upptagningar som sprids till allmänheten i
Sverige genom att spelas upp, säljas eller
tillhandahållas på annat sätt. YGL innehåller inte
någon regel som särskilt syftar till att göra klart
när en framställning skall anses offentliggjord och
alltså det allmännas möjligheter att ingripa mot
framställningen inträder. Det framgår likväl av
bestämmelsen om YGL:s tillämplighet och regeln om
preskription hur grundlagen skall förstås i detta
hänseende. Enligt preskriptionsregeln är tiden för
väckande av allmänt åtal ett år från det att
upptagningen lämnades ut för spridning. Denna
formulering stämmer väl med den som finns i
tryckfrihetsförordningen (TF) om utgivning. Av nu
nämnda bestämmelser sedda i ljuset av att
grundlagsskyddet enligt YGL i princip skall motsvara
det som gäller för tryckta skrifter får anses följa
att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar
är avsedd att vara densamma som för skrifter. För
att denna tidpunkt skall anses nådd torde alltså
krävas att i vart fall ett exemplar av en upptagning
har lämnats ut för spridning till andra än dem som
befinner sig i en mindre, sluten krets.
För att det inte skall råda någon tvekan om att
YGL i detta hänseende har samma innebörd som TF bör
det, enligt regeringen, göras klart att YGL är
tillämplig på tekniska upptagningar som är utgivna
och att utgivningstidpunkten infaller då exemplar av
en upptagning utlämnas för att spridas till
allmänheten i Sverige. Som en följd av detta bör
bestämmelsen om preskription justeras på så sätt att
det klart anges att preskriptionstiden skall räknas
från det att upptagningen gavs ut. När
utgivningstidpunkten har uppnåtts, dvs. spridningen
har inletts, kan alltså ingripande mot ett misstänkt
brottsligt material ske. I exempelvis det fallet att
en postorderannons används för att bjuda ut en
upptagning med misstänkt brottsligt innehåll till
försäljning och det finns anledning att utgå ifrån
att spridningen av exemplar har påbörjats bör
förundersökning kunna inledas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Preskriptionstiden för brott i
tekniska upptagningar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag
vilket bl.a. innebär att brottsbalkens regler
om preskriptionstid skall gälla för
yttrandefrihetsbrott i tekniska upptagningar
som saknar föreskrivna ursprungsuppgifter,
dock med den begränsningen att åtal inte får
väckas senare än två år från det att
Justitiekanslern fick kännedom om
upptagningen.
Propositionen
Brottsbalkens regler om preskriptionstid skall,
enligt regeringen, gälla för yttrandefrihetsbrott i
tekniska upptagningar som saknar föreskrivna
ursprungsuppgifter. Åtal skall dock inte få väckas
senare än två år från det att Justitiekanslern fick
kännedom om upptagningen.
När det gäller tillämpningen av
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har det visat sig
att Justitiekanslern (JK) stött på problem i fall av
misstanke om före 1998 års grundlagsändringar
barnpornografibrott och olaga våldsskildring i
videogram samt hets mot folkgrupp på cd-skivor.
Preskriptionstiden för tekniska upptagningar räknas
ju, som framgått ovan, från det att upptagningen
lämnades ut för spridning, men enligt JK saknas ofta
ursprungsuppgifter, och beträffande videogram är
pliktexemplarsregeln ofta inte tillämplig eftersom
upplagorna är alltför begränsade eller det i vart
fall inte går att styrka att videogrammet getts ut i
minst fem exemplar. Om den utpekade ansvarige i
sådant fall invänder att den upplaga som exemplaren
ingår i har offentliggjorts långt tidigare, så har
JK i allmänhet svårt att bevisa motsatsen. Problemet
ligger alltså inte i preskriptionstiden som sådan
utan i svårigheterna att bestämma utgångspunkten för
preskriptionstidens beräkning.
Enligt regeringens mening är det uppenbart att
något måste göras för att komma till rätta med de
problem JK påtalat.
Ett införande av preskriptionstiderna enligt
brottsbalken kommer, enligt regeringen, att minska
problemet med att fastställa utgångspunkten för
preskriptionstiden. Eftersom preskriptionstiderna
kommer att väsentligt förlängas och, till skillnad
mot vad som nu gäller, olika preskriptionstider
kommer att gälla för olika brott, bör den tid som JK
har på sig att utreda brott och väcka åtal från det
att han fick kännedom om brottet emellertid inte
förlängas onödigtvis. Det bör därför, som
utredningen förordat, införas en begränsning som
innebär att allmänt åtal inom brottsbalkens
preskriptionstid inte får väckas senare än inom viss
tid lämpligen två år från det att JK fick
kännedom om upptagningen. Den nu diskuterade
lösningen skulle kunna kallas en utvidgad
brottsbalksregel. Med denna lösning kan, enligt
regeringen, den s.k. pliktexemplarsregeln i 7 kap. 1
§ andra stycket YGL upphävas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag.
Ursprungsuppgifter för tekniska
upptagningar som framställts
utomlands samt preskriptionstider
för brott i skrifter samt ljudradio-
och TV-program
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att det
inte nu bör göras någon ändring av YGL:s
bestämmelser om ursprungsuppgifter för
tekniska upptagningar som framställts
utomlands och lämnas ut för spridning i
Sverige. Utskottet delar också utskottets
bedömning att preskriptionstiderna för
tryckfrihetsbrott i skrifter och
yttrandefrihetsbrott i traditionella
ljudradio- och TV-program inte bör ändras.
Propositionen
Det bör, enligt regeringen, inte nu göras någon
ändring av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser
om ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som
framställts utomlands och lämnas ut för spridning i
Sverige.
Preskriptionstiderna för tryckfrihetsbrott i
skrifter och yttrandefrihetsbrott i traditionella
ljudradio- och TV-program bör, enligt regeringen,
inte ändras.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning.
Preskriptionstiden för brott i
databaser som omfattas av
databasregeln
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 7 kap. 1 § andra stycket första meningen
YGL antas som vilande. Förslaget innebär att
preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i
databaser enligt databasregeln skall löpa
från det att informationen inte längre
tillhandahålls i databasen.
Propositionen
Preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i
databaser enligt databasregeln skall, enligt
regeringen, löpa från det att informationen inte
längre tillhandahålls i databasen.
Preskriptionstiden skall liksom i dag vara sex
månader.
För yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas
av databasregeln gäller samma korta preskriptionstid
på sex månader som för de traditionella
radioprogrammen. Preskriptionstiden för radioprogram
räknas från det att programmet sändes. När det
gäller överföringar från databaser är det inte lika
enkelt att fastslå en given utgångspunkt för
beräkningen av preskriptionstiden. Frågan om från
vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas har
inte behandlats i förarbetena till YGL, och den har
inte heller besvarats i domstolspraxis.
Beräkning av preskriptionstiden för varje
överföring för sig eller från det att informationen
först gjordes tillgänglig i databasen kan förefalla
bäst stämma överens med vad som gäller för
radiosändningar och tekniska upptagningar, eftersom
tiden för dessa medier löper från sändningen
respektive från det att den tekniska upptagningen
publicerades, dvs. lämnades ut för spridning. Å
andra sidan kan man hävda att det såvitt avser
databasverksamhet inte finns någon viss
publiceringstidpunkt utan att det snarare är fråga
om en pågående publiceringsverksamhet. Det är med
detta synsätt alltså tillhandahållandet över tid som
är av betydelse och inte varje enskild överföring
till en mottagare. Ett motsatt synsätt skulle
dessutom leda till avsevärda problem, eftersom det
skulle krävas bevisning om när informationen började
tillhandahållas i databasen eller när en överföring
faktiskt skedde.
Utredningen har analyserat de olika alternativa
synsätten och kommit till slutsatsen att
tillhandahållandet av brottslig information i en
databas måste ses som ett pågående brott.
Preskriptionstiden bör med detta synsätt då räknas
från det att informationen senast tillhandahölls i
databasen. Utredningen föreslår mot denna bakgrund
ett förtydligande av preskriptionsbestämmelsen i
YGL. Regeringen ansluter sig till detta.
När det sedan gäller frågan om en förlängning av
preskriptionstiden gör regeringen följande
bedömning. En förlängning av nu gällande
preskriptionstid innebär ökade möjligheter till
lagföring och därmed i vart fall principiellt sett
en försvagning av grundlagsskyddet för de
traditionella massmedieföretagen i förhållande till
vad som gäller i dag. Det skulle också innebära att
nyare, mer renodlad massmedial databasverksamhet i
nyhetsförmedlingshänseende sattes i stryklass i
förhållande till mer traditionella medier, vilket
rimmar illa med de överväganden som enligt
regeringens mening motiverar en utvidgning av
grundlagsskyddet. Det måste alltså till tungt
vägande skäl för en sådan åtgärd. Det är, enligt
regeringen, svårt att se några bärande skäl till
varför preskriptionstiden skall vara längre för det
fall verksamheten bedrivs med stöd av
utgivningsbevis enligt YGL.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 7 kap. 1 §
andra stycket första meningen antas som vilande.
Preskriptionstiden för brott i
databaser som omfattas av
bilageregeln
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att
någon ändring i bestämmelserna om
preskription för tryckfrihetsbrott i
databaser som omfattas av bilageregeln inte
bör göras.
Propositionen
Någon ändring i bestämmelserna om preskription för
tryckfrihetsbrott i databaser som omfattas av
bilageregeln bör, enligt regeringen, inte göras.
Bilageregeln i TF innebär bl.a. att ett material
som tillhandahålls i en databas skall betraktas som
en bilaga till en periodisk skrift under
förutsättning att ägaren till skriften sprider eller
låter sprida skriftens innehåll eller delar av det
på det sättet och den spridda versionen återger
innehållet oförändrat samt anger hur det är
disponerat. Genom regeln uppnås att det
tryckfrihetsrättsliga ansvaret för spridningen av
den periodiska skriftens innehåll hålls samlat hos
samma person. Om bilageregeln är tillämplig,
utesluts tillämpning av yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL).
I många fall är det, enligt regeringen, nog så att
innehållet i en periodisk skrift inte anges
oförändrat i databasen på det sätt som krävs för att
bilageregeln skall vara tillämplig. Det är numera
vanligt förekommande att nyheter och annan
information publiceras först i databasen och sedan i
skriften. Bilageregeln torde därför mera sällan vara
tillämplig på databasöverföringar. Detta förhållande
talar för att sådana skall undantas från regelns
tillämpningsområde. Emellertid kan det inte
uteslutas att det fortfarande finns en del fall som
omfattas av bilageregeln. Enligt regeringen bör
bilageregeln tills vidare även kunna omfatta
databasöverföringar.
Med hänsyn till att det antal databasverksamheter
som omfattas av bilageregeln torde vara
förhållandevis begränsat och dessutom kan väntas
minska anser regeringen att det inte finns anledning
att belasta grundlagsregleringen för denna kategori
med nya bestämmelser. Ledning får i stället sökas i
det befintliga regelverket. Därvid torde den risk
för immunitet och den komplicering av systemet som
utredningens synsätt innebär medföra att frågan om
preskriptionstidens utgångspunkt för databaser
enligt bilageregeln i rättstillämpningen kommer att
besvaras på samma sätt som för övriga databaser dvs.
att preskriptionstiden får anses börja löpa från det
att materialet sist tillhandahölls i databasen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning.
Skyndsam behandling av mål enligt
yttrandefrihetsgrundlagen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 11 kap. 1 § YGL antas som vilande.
Förslaget innebär att kravet på skyndsam
behandling av yttrandefrihetsmål skall gälla
också andra mål enligt
yttrandefrihetsgrundlagen.
Propositionen
Kravet på skyndsam behandling av yttrandefrihetsmål
skall, enligt regeringen, gälla också andra mål
enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
Tryckfrihetsmål och annat mål om brott mot
bestämmelserna i TF skall behandlas skyndsamt.
Detsamma gäller i fråga om yttrandefrihetsmål. Detta
skyndsamhetskrav gäller dock inte andra mål enligt
YGL, t.ex. mål om ansvar för underlåtenhet att sätta
ut föreskrivna ursprungsuppgifter.
Bestämmelserna om skyndsam behandling skall ses
mot bakgrund av reglerna om de korta
preskriptionstiderna. Många yttranden som kan vara
straffbara enligt TF och YGL är sådana som har
betydelse för den allmänna opinionsbildningen.
Uppfattningen om vad som är tillåtet att yttra kan
ändras även under en kortare tidsperiod.
Åtalsprövning skall därför ske i anslutning till
offentliggörandet av ett yttrande. Detta syfte med
de korta preskriptionstiderna motverkas om målen
inte handläggs skyndsamt i domstol. Dröjsmål med
avgörande av målen hämmar dessutom tryckfriheten och
yttrandefriheten. En skyndsam behandling är av
intresse inte endast för den åtalade utan även för
andra som vill utnyttja dessa friheter.
Skälen bakom bestämmelserna om skyndsam
handläggning är alltså viktiga. Skyndsamhetskravet
gäller samtliga mål enligt TF men endast
yttrandefrihetsmål enligt YGL. Enligt regeringens
mening gör sig dock skälen för skyndsam handläggning
gällande med samma styrka för andra mål enligt YGL
än yttrandefrihetsmål. För dessa mål bör därför
införas samma skyndsamhetskrav som gäller för övriga
mål enligt grundlagarna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 11 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Vissa frågor om beslag
Gällande bestämmelser om beslag
En tryckt skrift eller en teknisk upptagning som
innefattar tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrott får konfiskeras. Konfiskering
innebär bl.a. att alla för spridning avsedda
exemplar skall förstöras (7 kap. 7 § TF, och 5 kap.
6 § YGL). Förekommer anledning till konfiskering får
en tryckt skrift eller en upptagning tas i beslag i
avvaktan på beslut om konfiskering, s.k.
konfiskeringsbeslag (10 kap. 1 § TF och 7 kap. 3 §
första stycket YGL).
Exemplar av en tryckt skrift eller en teknisk
upptagning som skäligen kan antas äga betydelse för
utredning i tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsmål får tas i s.k. utredningsbeslag
(10 kap. 14 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL).
Vid utredningsbeslag av skrifter skall åtal väckas
inom en månad från det att beslutet om beslag
meddelades, om inte rätten medger att tiden förlängs
(10 kap. 14 § TF). Detsamma gäller utredningsbeslag
av upptagningar (7 kap. 3 § YGL).
Vid sidan av TF och YGL får beslag enligt
rättegångsbalken (RB) ske vid brott av andra slag än
sådana som utgör missbruk av tryck- eller
yttrandefriheten eller som uttryckligen undantagits
från dessa grundlagars tillämpningsområden. Enligt
rättegångsbalken kan föremål tas i beslag om det
skäligen kan antas äga betydelse för utredning om
brott eller vara avhänt någon genom brott eller på
grund av brott förverkat (27 kap. 1 § RB).
I rättegångsbalken saknas regler som kan jämföras
med bestämmelserna i grundlagarna om att åtal alltid
skall väckas inom en viss tid efter att annan än
rätten beslutat om utredningsbeslag. Däremot finns
en regel om att den som drabbas av beslag som
verkställts utan rättens förordnande kan begära
rättens prövning av beslaget (27 kap. 6 § RB). TF
och YGL innehåller inte någon bestämmelse som
uttryckligen slår fast att den som drabbas av beslag
som verkställts utan rättens förordnande kan begära
domstolsprövning av beslaget. Inte heller lagen
(1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
(tillämpningslagen) innehåller någon sådan regel. Av
TF och YGL följer emellertid att i alla hänseenden
som inte reglerats i grundlagarna eller i lag som
beslutats med stöd av grundlagarna gäller vad som är
föreskrivet i lag eller annan författning (14 kap. 5
§ första stycket TF respektive 11 kap. 1 § andra
stycket YGL). Enligt tillämpningslagen skall i fråga
om rättegången i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål rättegångsbalken tillämpas i den
mån inte annat följer av TF, YGL eller
tillämpningslagen (11 kap. 3 §). I TF:s bestämmelse
om utredningsbeslag finns också en uttrycklig
hänvisning till vad som i allmänhet är föreskrivet
om beslag i de delar som inte regleras i paragrafen
(10 kap. 14 § tredje meningen TF).
Varje beslut om beslag av en teknisk upptagning
skall ange det eller de avsnitt av framställningen
som har föranlett beslaget. Beslaget gäller endast
de särskilda skivor, rullar eller andra delar av
upptagningen där dessa avsnitt förekommer. Detta
gäller både konfiskerings- och utredningsbeslag (7
kap.
3 § YGL jämförd med 10 kap. 6 § och 14 §§ TF). Den
som sprider en teknisk upptagning trots att han
eller hon vet att den har tagits i beslag eller
konfiskerats skall dömas till böter eller fängelse i
högst ett år (3 kap. 13 § fjärde stycket YGL).
Straffansvaret gäller inte för spridning av
upptagning som tagits i utredningsbeslag (7 kap. 3 §
första stycket YGL jämförd med 6 kap.
3 § andra stycket TF, 10 kap. 7 § andra stycket TF
och 10 kap. 14 § TF).
Bevis om att konfiskeringsbeslag av en tryckt
skrift eller en teknisk upptagning har beslutats
skall utan kostnad tillställas den som beslaget
verkställts hos och den som har tryckt skriften
respektive har låtit framställa upptagningen (10
kap. 8 § andra stycket TF jämförd med 10 kap. 14 §
TF samt 7 kap. 3 § YGL).
Rätt till domstolsprövning av
beslag, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 10 kap. 3 och 8 §§ TF samt 7 kap. 3 §
andra och tredje styckena YGL antas som
vilande. Regeringens förslag innebär bl.a.
att det skall införas en uttrycklig regel i
TF om rätt till domstolsprövning av
utredningsbeslag och konfiskeringsbeslag som
verkställts utan rättens förordnande.
Propositionen
I tryckfrihetsförordningen skall, enligt regeringen,
införas en uttrycklig regel om rätt till
domstolsprövning av utredningsbeslag och
konfiskeringsbeslag som verkställts utan rättens
förordnande. I yttrandefrihetsgrundlagen skall också
införas en hänvisning till bestämmelsen, som blir
gällande även för motsvarande beslag enligt
yttrandefrihetsgrundlagen. I fråga om skyldigheten
enligt yttrandefrihetsgrundlagen att i beslut om
utredningsbeslag av tekniska upptagningar ange vilka
avsnitt av framställningen som föranlett beslaget
införs en möjlighet för Justitiekanslern att i
efterhand i särskilt beslut ange sådan uppgift.
Kompletteringen skall göras så snart det kan ske. I
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens regler om skyldighet att
sända bevis om konfiskeringsbeslag av skrifter och
tekniska upptagningar görs ett tillägg om att detta
skall göras så snart det kan ske för att klargöra
att Justitiekanslern får dröja med underrättelsen
tills det är klart vem den skall skickas till.
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen som hänvisar till vanlig
lag i fråga om allt som inte har reglerats i
grundlagarna eller tillämpningslagen innebär att
regeln i rättegångsbalken om rätt till
domstolsprövning av beslag som verkställts utan
rättens förordnande gäller för såväl utrednings- som
konfiskeringsbeslag enligt grundlagarna. Det är
emellertid angeläget att denna rätt uttryckligen
framgår av grundlagarna och görs oberoende av en
eventuell ändring i rättegångsbalken. En bestämmelse
om rätt till domstolsprövning bör därför införas i
grundlagarna. I fråga om förfarandet bör
rättegångsbalkens regler gälla.
Skyldigheten enligt YGL att ange vilka avsnitt i
en teknisk upptagning som föranlett konfiskerings-
eller utredningsbeslag innebär att en sådan
precisering skall ske samtidigt som beslutet om
beslag fattas. I praktiken kan det vara omöjligt att
göra denna precisering i ett beslut om
utredningsbeslag, t.ex. vid ett beslag av hundratals
videogram där varje videogram kan ha en speltid på
flera timmar. Ett utredningsbeslag är till skillnad
mot ett konfiskeringsbeslag inte förbundet med
spridningsförbud. Skyldigheten att ange avsnitt vid
utredningsbeslag har emellertid betydelse i andra
avseenden. Angivandet av avsnitten ger den som
drabbas av utredningsbeslaget möjlighet att bedöma
riktigheten i beslutet. Det har också betydelse för
en person som har för avsikt att sprida en
upptagning som belagts med utredningsbeslag. Denne
kan därigenom bedöma om upptagningen kan anses
innefatta yttrandefrihetsbrott som han eller hon
riskerar att senare dömas för i egenskap av
spridare. I de fall det är möjligt att precisera
avsnitten i beslutet om utredningsbeslag saknas skäl
att upphäva denna skyldighet. I övriga fall bör av
hänsyn till den som drabbas av beslaget och till
presumtiva spridare skyldigheten inte helt upphävas.
I stället bör JK få en möjlighet att i efterhand
genom särskilt beslut komplettera beslagsbeslutet
med angivande av vilka avsnitt som åberopas som
brottsliga. Hur lång tid som kan behövas för en
sådan komplettering kan variera från fall till fall.
Det bör därför inte föreskrivas att kompletteringen
skall ske inom viss tid utan att den skall göras så
snart det kan ske. Om den som drabbas av beslaget
begär rättens prövning av detta innan preciseringen
gjorts, kan det medföra att JK så långt möjligt får
precisera avsnitten. Detta får dock inte föranleda
längre uppskov i beslagsförhandlingen än fyra dagar.
Frågan på vilket sätt avsnitten bör preciseras kan
inte regleras i lag utan måste överlämnas till
rättstillämpningen.
Bevis om konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift
respektive en teknisk upptagning skall skickas bl.a.
till den som har tryckt skriften respektive låtit
framställa upptagningen. Uppgifter om vilka dessa
personer är skall framgå av skriften och
upptagningen. Om sådana uppgifter inte lämnats och
det inte heller på annat sätt är känt vilka
personerna är, måste JK kunna dröja med
underrättelsen tills utredningen kommit så långt att
personerna kan identifieras. En bestämmelse med
detta innehåll bör, enligt regeringen, införas i
grundlagarna.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker att regeringens förslag till 10 kap. 3
och 8 §§ tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 3 §
andra och tredje styckena yttrandefrihetsgrundlagen
antas som vilande.
Gemensam handläggning av tryck- och
yttrandefrihetsmål
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag
till 7 kap. 1 § lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Förslaget
innebär bl.a. att mål rörande
tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott
som har samband med varandra skall kunna tas
upp av en av de tingsrätter som är rätt
domstol för något av målen.
Propositionen
Mål rörande tryckfrihetsbrott och
yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra
skall kunna tas upp av en av de tingsrätter som är
rätt domstol för något av målen. Detsamma skall
gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål som rör
enskilt anspråk på grund av sådana brott samt mål
där talan enbart förs om konfiskation av en tryckt
skrift eller en teknisk upptagning. Målen skall
också handläggas i en rättegång om inte synnerliga
skäl talar mot det.
I lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
(tillämpningslagen) finns bestämmelser om rätt
domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål. Där anges
bl.a. att avgörande för vid vilken domstol ett
tryckfrihetsmål skall tas upp är i fråga om
periodiska skrifter skriftens utgivningsort och i
fråga om andra skrifter den ort där den som enligt 8
kap. tryckfrihetsförordningen (TF) är ansvarig för
skriften har sitt hemvist. Om någon sådan ort inte
kan fastställas skall den ort där skriften tryckts
eller eljest mångfaldigats vara avgörande. När en
skrift mångfaldigats utomlands skall i stället den
ort vara avgörande där den som låtit lämna ut
skriften för spridning har sitt hemvist. När inte
heller dessa regler ger ledning skall den ort där
exemplar av skriften påträffas vara avgörande.
Beträffande yttrandefrihetsmål gäller att den ort
varifrån ett radioprogram sänds eller där en teknisk
upptagning lämnats ut för spridning eller där
brottet på annat sätt förövats skall vara avgörande
för vilken domstol som skall ta upp målet.
Justitiekanslern (JK) har i en framställning till
regeringen pekat på att bestämmelserna i
tillämpningslagen kan få till följd att åtal för
tryck- eller yttrandefrihetsbrott som har samband
med varandra måste handläggas vid skilda
tingsrätter.
Regeringen delar JK:s uppfattning att det bör vara
möjligt att vid en och samma tingsrätt handlägga mål
som har samband med varandra. Tillämpningslagen bör
därför ändras på så sätt att mål rörande
tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har
samband med varandra kan tas upp av en av de
tingsrätter som är rätt domstol för något av målen.
Detsamma bör gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål
som rör enskilt anspråk på grund av sådana brott
samt i mål där talan enbart förs om konfiskation av
en tryckt skrift eller en teknisk upptagning. Målen
skall också handläggas i en rättegång om inte
synnerliga skäl talar mot det.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag till 7 kap. 1 §
lagen (1991:1559) med föreskrifter på
tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Regeringen
föreslår att lagändringen skall träda i kraft först
den 1 januari 2003. Utskottet anser att förslaget
bör antas i samband med att riksdagen antar
grundlagsändringarna. Utskottet föreslår därför att
riksdagen skjuter upp behandlingen av förslaget till
2002/03 års riksmöte.
Etableringsfriheten för
trådsändningar enligt
yttrandefrihetsgrundlagen
Etableringsfrihet för trådsändningar,
konvergensfenomenet och bestämmelser om
tillträde till nät
Principen om etableringsfrihet för
trådsändningar
Varje svensk medborgare och svensk juridisk person
har rätt att sända radioprogram genom tråd dvs.
sända program i ljudradio eller television eller
annars överföra innehåll med hjälp av
elektromagnetiska vågor som är bundna till en ledare
(3 kap. 1 § första stycket YGL). Detta gäller både
inhemska sändningar och vidaresändningar av
utländska sändningar. Denna etableringsfrihet
innebär att det inte får ställas krav på tillstånd
för sådana sändningar och att möjligheten att driva
verksamheten i princip inte får begränsas av villkor
som inte har stöd i grundlagen.
Etableringsfriheten är dock inte oinskränkt. Den
hindrar bl.a. inte att det i lag meddelas
föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge
utrymme för vissa program i den utsträckning det
behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av
tillgång till allsidig upplysning (andra stycket
samma paragraf). Denna s.k. must carry-princip
innebär i dag en skyldighet för nätinnehavare att
tillhandahålla utrymme i nätet för dels vissa TV-
sändningar som sker med tillstånd av regeringen
sändningar från Sveriges Television AB och TV 4 AB
, dels sändningar från lokala kabelsändarföretag (8
kap. 1 och 2 §§ radio- och TV-lagen [1996:844]).
För radioprogram som sänds på annat sätt än genom
tråd råder inte motsvarande etableringsfrihet.
Anledningen är att dessa sändningar kräver utrymme i
frekvensspektrum. Rätten att sända sådana program
får därför regleras genom lag som innehåller
föreskrifter om tillstånd och villkor att sända
(3 kap. 2 § första stycket YGL). För att så stor
etableringsfrihet som möjligt ändå skall råda gäller
att det allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som
leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet (andra stycket samma paragraf).
I fråga om begränsningar i rätten att sända
radioprogram genom tråd och på annat sätt hänvisar
YGL till vissa föreskrifter i regeringsformen (RF)
om begränsningar av grundläggande fri- och
rättigheter (3 kap. 3 § YGL). Av dessa föreskrifter
följer att en begränsning får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle och att den aldrig får gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den och inte heller får
sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den
fria åsiktsbildningen (2 kap. 12 § andra stycket
RF). Vidare gäller att en begränsning endast får ske
om särskilt viktiga skäl föranleder det och att det
vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske
särskilt skall beaktas vikten av vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska,
religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella
angelägenheter (2 kap. 13 § RF).
Konvergensfenomenet
Den tekniska utvecklingen har medfört att
traditionellt sett olika och urskiljbara
tjänstetyper, såsom tele-, data-, radio- och TV-
tjänster, kan integreras och förmedlas via
infrastrukturer som tidigare var mer eller mindre
tekniskt avgränsade för en viss typ av tjänst.
Parallellt med denna tekniska utveckling sker också
förändringar vad avser marknader och
branschstrukturer m.m. Tillsammans medför dessa
utvecklingstendenser att gränserna mellan de
tidigare relativt klart avgränsade tele-, data- och
mediesektorerna blir otydliga. Det brukar beskrivas
som att dessa sektorer och informationstekniken
konvergerar eller sammansmälter.
Bestämmelser om tillträde till nät
I telelagen (1993:597) finns bestämmelser om
televerksamhet. Lagen innehåller bl.a. regler om
skyldighet att driva samtrafik (3236 §§). Med
samtrafik avses fysisk och logisk sammankoppling av
telenät som möjliggör att teletjänster som
tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla
användares nätanslutningspunkter, såväl fasta som
mobila, och där användarna ges möjlighet att få
tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.
Den 2 januari 2001 trädde Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18
december 2000 om tillträde till accessnät i kraft.
Förordningen ålägger operatörer av fasta allmänt
tillgängliga telefonnät som bedömts ha ett betydande
marknadsinflytande att ge tillträde till
accessnätet, som är den del av ett nät som ligger
närmast abonnenterna, och erbjuda samlokalisering.
Ett nytt regelverk för elektroniska kommunikationer
är under utarbetande inom EG. Regelverket är avsett
att ersätta de rättsakter som i dag finns på
området, inklusive den ovannämnda EG-förordningen,
och kommer att innehålla bestämmelser om bl.a.
tillträde till och samtrafik mellan elektroniska
kommunikationsnät i syfte att tillhandahålla s.k.
elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster
som utgörs av överföringar av signaler, däribland
teletjänster och överföringstjänster i nät som
används för rundradio.
På ett annat område som också rör rätten att sända
radioprogram saknas lagstiftning. Det gäller
inflytande för mottagarkollektivet över pro-
gramutbudet.
Inskränkningar av
etableringsfriheten för
trådsändningar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till ändring i 3 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Utskottet avstyrker motionerna 2001/02:K56
yrkande 2 och 2001/02:K57 yrkande 3.
Propositionen
Etableringsfriheten för trådsändningar enligt
yttrandefrihetsgrundlagen skall enligt regeringen
inskränkas för att det genom bestämmelser i lag
skall kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavare
att ge utrymme för överföringar i den utsträckning
det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller
allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar. Etableringsfriheten begränsas vidare i
syfte att genom bestämmelser i lag tillförsäkra
mottagarkollektivet inflytande över programvalet.
Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som
tidigare använts enbart för privat kommunikation,
t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial
kommunikation som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen, t.ex. sändningar av
ljudradio- och TV-program och överföringar från
databaser. När ett nät används för sådan
kommunikation som faller in under YGL:s
tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten
att sända radioprogram genom tråd utan krav på
tillstånd för verksamheten eller villkor för dess
bedrivande. Nätinnehavaren kan dock åläggas
skyldighet att ge utrymme för vissa program i den
utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens
intresse av tillgång till allsidig upplysning.
Konvergensen innebär alltså att ett nät kan
användas för både grundlagsskyddad kommunikation och
annan kommunikation. Det medför att YGL:s
bestämmelse om etableringsfrihet och regler av det
slag som finns i exempelvis telelagen (1993:597) och
EG-förordningen om tillträde till accessnät samt det
nya EG-regelverket om elektroniska kommunikationer,
som skall genomföras i svensk rätt, måste vara
förenliga. Reglerna innebär åligganden för
nätinnehavare att bereda plats för annan operatörs
överföringar, oavsett om de förmedlar ett
massmedialt eller ett privat innehåll, i syfte att
öka konkurrensen beträffande sådana överföringar i
nätet och ge abonnenterna tillgång till sådana
överföringar. Dessa åligganden rör den i YGL
grundlagsfästa rätten att sända radioprogram och
omfattas inte av den i grundlagen angivna
möjligheten till undantag från denna rätt. Samtidigt
är reglerna nödvändiga för att motverka att det
uppstår en monopolliknande ställning för
nätinnehavaren. Tillgången till accessnät är av
avgörande betydelse för en operatörs möjligheter att
kunna tillhandahålla produkter och tjänster i
accessnätet och därmed öka konkurrensen på nätet.
Samtrafik utgör en grundläggande förutsättning för
att uppnå ett effektivt telesystem på en öppen
marknad. För att telekommunikationerna skall kunna
betraktas som effektiva måste abonnenterna kunna nå
varandra oavsett vilken operatör de är anslutna till
och vilket allmänt tillgängligt nät denne nyttjar.
Anläggande av konkurrerande trådnät är, enligt
regeringen, i princip inte något alternativ,
eftersom det är mycket kostnadskrävande. För att det
inte skall föreligga en konflikt mellan nu nämnda
regler och YGL:s bestämmelse om etableringsfrihet
måste i grundlagsbestämmelsen ges tillåtelse till
lagstiftning om skyldighet att upplåta utrymme i nät
för annan operatörs överföringar i den utsträckning
det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens
beträffande sådana överföringar i nätet eller
allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar. Också Mediegrundlagsutredningen har
föreslagit en inskränkning i etableringsfriheten i
syfte att uppnå förenlighet mellan å ena sidan YGL
och å andra sidan den EG-rättsliga regleringen och
telelagen. Regeringen anser dock att utredningens
förslag är för snävt formulerat för att fullt ut
lämna avsett utrymme för de påkallade bestämmelserna
i vanlig lag.
En annan fråga som rör rätten att sända
radioprogram genom tråd gäller inflytande för
mottagarkretsen över programutbudet i nät. I dag och
alltsedan senare delen av 1980-talet är bostäder i
flerfamiljshus ofta anslutna till kabel-TV-nät. De
boende har i allmänhet inte möjlighet att ta emot
TV-program på annat sätt än via kabel-TV-näten.
Genom bestämmelserna i 8 kap. radio- och TV-lagen
(1996:844) är kabel-TV-företagen skyldiga att sända
ut program från för närvarande Sveriges Television
AB och TV 4 AB samt lokala kabelsändarföretag. De
boende har ingen möjlighet att påverka vilka
ytterligare program som skall distribueras i kabel-
TV-näten. Konsumenternas ställning är följaktligen
svag i förhållande till kabel-TV-företagen. Dessa
företag har i dag en närmast monopolliknande
ställning när det gäller vilka program som
distribueras i näten. Det är, enligt regeringen,
inte tillfredsställande att konsumenternas ställning
på detta område är så svag. Även om konsumenternas
möjligheter till påverkan kan komma att förbättras
genom den tekniska utvecklingen, bör det därför,
enligt regeringen, lagstiftas om skyldighet för
nätinnehavare att tillförsäkra mottagarkretsen
inflytande över programvalet. Eftersom en sådan
lagstiftning inte står i överensstämmelse med rätten
för nätinnehavare att bestämma vilka radioprogram
som skall sändas i nätet, måste sändningsrätten
begränsas så att lagstiftningen blir möjlig att
införa. En lagstiftning som ger mottagarkretsen
inflytande över programvalet kan innehålla
bestämmelser om såväl abonnentundersökningar som
abonnemang på enskilda kanaler.
Departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-
TV-nät (Ds 2001:52), som innehåller förslag till
sådan lagstiftning, remissbehandlas för närvarande.
Regeringen avser att under våren 2002 återkomma till
riksdagen med anledning av promemorians förslag.
Den grundlagsfästa etableringsfriheten bör alltså
inskränkas för att möjliggöra vissa regler i vanlig
lag. En garanti för att etableringsfriheten
respekteras vid utformningen av dessa regler utgör
kravet på att vissa föreskrifter om begränsningar av
grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen
skall iakttas. Lagstiftningen får därmed inte gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den och inte heller sträcka
sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen. Dessutom skall vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i
politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter beaktas.
Motioner
I motion 2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m)
föreslås att riksdagen avslår förslaget om ändring i
3 kap. 1 § 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt avser
möjligheten att i lag inskränka etableringsfriheten
för trådsändningar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till
sådana överföringar i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 2). Regeringen föreslår en
inskränkning som gör det möjligt att i lag
föreskriva en skyldighet för nätinnehavare att ge
utrymme för annans överföringar i den utsträckning
det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller
med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång
till sådana överföringar, dels föreslås att
etableringsfriheten begränsas för att det skall
kunna införas lagstiftning som ger
mottagarkollektivet inflytande över programvalet.
Mediegrundlagsutredningen, på vilken propositionen
baserar sitt förslag, var enig om att föreslå att
göra det möjligt att i lag föreskriva en skyldighet
för nätinnehavare att ge utrymme för annans
överföringar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till konkurrensintresset. Utöver
utredningsförslaget föreslår nu regeringen att
möjligheten vidgas till att även göra det möjligt
att inskränka etableringsfriheten med hänsyn till
allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen
motiverar förslaget med att den anser att
utredningens förslag är för snävt formulerat för att
fullt ut lämna avsett utrymme för de påkallade
bestämmelserna i vanlig lag.
Att enbart hänvisa till att utredningens förslag
är för snävt formulerat är enligt motionärernas
uppfattning inte tillräckligt då det är fråga om en
inskränkning i en grundlagsstadgad rättighet.
Inskränkningar i etableringsfriheten bör noga
övervägas, prövas och motiveras. Inskränkningar kan
bara accepteras om det finns mycket starka skäl för
detta och konsekvenserna är väl kända och
överblickbara. Konkurrensintresset är ett sådant
skäl, vilket återspeglas i
Mediegrundlagsutredningens ställningstagande.
Regeringen redovisar inte några motsvarande
intressen för att motivera utvidgningen av
möjligheterna att inskränka etableringsfriheten.
Tillägget som regeringen gjort i förslaget om
inskränkning i etableringsfriheten är således
alltför vitt formulerat. Det öppnar för
svåröverskådliga möjligheter att inskränka den
grundlagsstadgade etableringsfriheten. Regeringens
förslag bör därför avslås i den del som avser
inskränkning i etableringsfriheten med hänsyn till
allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar.
I motion 2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) föreslås att riksdagen avslår regeringens
förslag såvitt avser etableringsfriheten (yrkande
3). Svenska medborgare och svenska juridiska
personer har enligt YGL grundlagsskyddad rätt att
sända ljudradio eller TV med hjälp av
elektromagnetiska vågor som är bundna till en
ledare. Genom den s.k. must carry-principen är denna
etableringsfrihet begränsad så att nätinnehavare är
skyldiga att tillhandahålla utrymme i nätet för
bl.a. Sveriges Televisions och TV 4 AB:s sändningar.
Nu föreslår regeringen att etableringsfriheten för
trådsändningar enligt YGL skall inskränkas för att
det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas
för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i
den utsträckning det behövs med hänsyn till
konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av
tillgång till sådana överföringar.
Etableringsfriheten begränsas vidare i syfte att
genom bestämmelser i lag tillförsäkra
mottagarkollektivet inflytande över programvalet.
Skälen till regeringens förslag är för det första
att upprätthålla konkurrensen och för det andra att
ge mottagarna möjlighet att ha inflytande över
programvalet. När det gäller det senare anser
motionärerna att det trots ett gott syfte är
tveksamt om det bör genomföras. Förslaget innebär en
begränsning av nätinnehavarens möjlighet att förfoga
över sin egen produkt, men eftersom den tekniska
utvecklingen på detta område går snabbt kan
problemet lösas utan grundlagsändring.
Utskottets ställningstagande
Konvergensutvecklingen innebär bl.a. att nät som
tidigare använts enbart för privat kommunikation,
t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial
kommunikation som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen, t.ex. sändningar av
ljudradio- och TV-program och överföringar från
databaser. När ett nät används för sådan
kommunikation som faller in under YGL:s
tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten
att sända radioprogram genom tråd utan krav på
tillstånd för verksamheten eller villkor för dess
bedrivande. Nätinnehavare kan dock åläggas
skyldighet att ge utrymme för vissa program i den
utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens
intresse av tillgång till allsidig upplysning.
Tillgången till accessnät är av avgörande
betydelse för en operatörs möjligheter att kunna
tillhandahålla produkter och tjänster i accessnätet
och därmed öka konkurrensen på nätet. Samtrafik
utgör enligt regeringen en grundläggande
förutsättning för att uppnå ett effektivt telesystem
på en öppen marknad. Anläggande av konkurrerande
trådnät är, enligt regeringen, inte något alternativ
eftersom det är mycket kostnadskrävande. Regeringen
föreslår att etableringsfriheten för trådsändningar
enligt YGL skall inskränkas för att det genom
bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas
skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för
överföringar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till konkurrensintresset eller allmänhetens
intresse av tillgång till sådana överföringar.
Vidare föreslår regeringen att etableringsfriheten
skall begränsas i syfte att genom bestämmelser i lag
tillförsäkra mottagarkollektivet inflytande över
programvalet.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till
ändring av 3 kap. 1 § YGL antas som vilande. Till
följd härav avstyrker utskottet motion K56 yrkande 2
vari föreslås att riksdagen avslår regeringens
förslag i den del som avser inskränkning i
etableringsfriheten med hänsyn till allmänhetens
intresse av tillgång till sådana överföringar och
motion K57 yrkande 3 vari föreslås avslag på
regeringens förslag såvitt avser
etableringsfriheten.
Den fortsatta utvecklingen när det
gäller det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens bedömning att
inrättandet av en stående beredning med
uppgift att bl.a. följa den mediala och
tekniska utvecklingen bör övervägas.
Utskottet avstyrker motionerna 2001/02:K54
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K55 yrkandena
2 och 3.
Propositionen
Det bör, enligt regeringen, övervägas ett inrättande
av en stående beredning med uppgift att följa den
mediala och tekniska utvecklingen samt utreda och
lämna förslag till lösningar av olika problem på
yttrandefrihetens område. Vidare bör övervägas om
inte möjligheterna till internationell rättslig
hjälp i brottmål inom det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.
Hur den massmediala framtiden kommer att se ut är
det svårt att sia om. Mycket talar för att det
kommer att bli allt svårare att avgöra om yttranden
faller inom eller utanför grundlagsskyddet allt
eftersom nya tekniker för kommunikation blir
tillgängliga. Mot bakgrund av den snabba tekniska
utvecklingen med ökande möjligheter till
masskommunikation och den ökande
internationaliseringen av sådan kommunikation är det
inte heller otänkbart att hållbarheten i
tryckfrihetsförordningens (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) grundvalar kommer
att diskuteras inom en relativt snar framtid.
Utredningen har framhållit vikten av att den
mediala och tekniska utvecklingen noggrant följs och
att det finns en beredskap att utreda olika frågor
på yttrandefrihetsområdet. Enligt utredningen bör
det därför inrättas en stående beredning som skall
följa utvecklingen samt utreda och lämna förslag
till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens
område. Även regeringen ser positivt på förslaget
och anser att det finns anledning att närmare
överväga om inte en sådan beredning bör inrättas.
Motionerna
I motion 2001/02:K54 av Per Lager m.fl. (mp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att regeringen i första hand
tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck- och yttrandefrihetsrättens område (yrkande 1)
och i andra hand inrättar en stående beredning med
uppgift att följa den mediala och tekniska
utvecklingen samt utreda och lämna förslag till
lösningar på tryck- och yttrandefrihetens område
(yrkande 2). Nuvarande utformning av
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen kan på grund av sin
lagtekniska komplexitet, sin terminologi och sin
teknikberoende utgångspunkt inte med bästa vilja i
världen sägas uppfylla önskvärda krav på läsbarhets-
och läsförståelseindex. Grundlagarna bör vara i fas
med samhällsutvecklingen, särskilt med hänsyn till
den snabba mediala och tekniska utvecklingen.
Dessutom medför tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagens tekniska komplexitet och
stundom inkonsekventa regler sinsemellan givetvis
svårigheter att tolka och tillämpa regelverket.
I propositionen föreslås ändringar som medför att
grundlagsskyddet enligt databasregeln utvidgas till
ytterligare massmedieföretag. Andra aktörers
verksamhet (den verksamhet som avses i regeln)
faller därmed utanför yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde, varför de saknar grundlagsskydd.
Dessa aktörer kan emellertid genom att ansöka om och
beviljas utgivningsbevis erhålla ett frivilligt
grundlagsskydd. Det är inte konsekvent om andra s.k.
traditionella massmedieföretag erhåller
grundlagsskydd utan att det för dem i dag föreligger
någon form av krav på utgivningsbevis eller liknande
baserat på ansökan och prövning. Frågor om
utgivningsbevis för periodisk tidskrift prövas av
Patent- och registreringsverket. Slutliga beslut av
Patent- och registreringsverket i ärenden om
utgivningsbevis får överklagas till
Patentbesvärsrätten. Patentbesvärsrättens slutliga
beslut får överklagas till Regeringsrätten.
Prövningstillstånd krävs för överklagande till
Regeringsrätten. Utgivningsbevis för verksamhet
enligt 1 kap. 9 § andra stycket
yttrandefrihetsgrundlagen (det frivilliga
grundlagsskyddet) utfärdas av Radio- och TV-verket
efter ansökan och prövning. Beslut av Radio- och TV-
verket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten. Utgivningsbevis
enligt tryckfrihetsförordningen och utgivningsbevis
enligt yttrandefrihetsgrundlagen skall sålunda
prövas av olika myndigheter. Rimligtvis bör
prövningen för att garantera enhetlig praxis,
myndighetskompetens och kostnadsminimering göras av
en och samma myndighet. Än allvarligare är
skillnaden i överklaganderätten. Ovanstående visar,
enligt motionärerna, på tydliga brister i systematik
och terminologi på det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga området. Motionärerna
föreslår i första hand att en utredning tillsätts
för en total översyn av det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga området. I
utredningsuppdraget skall ingå att ta ställning till
och lämna förslag till en grundlag som reglerar
tryck- och yttrandefrihetsområdet i syfte att uppnå
en grundlagsreglering av området som svarar mot den
föreliggande mediala och tekniska utvecklingen samt
utvecklingen på det mediala och tekniska området. I
andra hand föreslår motionärerna att regeringen inte
endast överväger, utan faktiskt inrättar, en stående
beredning med uppgift att följa den mediala och
tekniska utvecklingen på yttrandefrihetsområdet. En
sådan uppföljning bör då givetvis även omfatta
utvecklingen på tryckfrihetens område.
I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen beslutar att
personuppgiftslagen (1998:204) skall upphävas som
stridande mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper
(yrkande 2) och att riksdagen begär hos regeringen
en utredning av 2 kap. 13 § regeringsformen med
inriktning mot större restriktivitet i möjligheten
att inskränka yttrandefriheten (yrkande 3). En
självklar utgångspunkt för regeringen borde, enligt
motionärerna, vara att överväga vilka möjligheter
att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom
den nya tekniken och hur dessa bäst tas till vara.
Det innebär givetvis att människors integritet skall
kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är
oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det
innebär inte att yttranden generellt, därför att de
råkar finnas på Internet, skall betraktas som
olagliga. I sammanhanget kan tilläggas att de
förändringar av PuL som gjorts är otillräckliga
genom att undanta harmlösa påståenden från det
generella förbud som påbjuds. Yttrandefrihet handlar
om rätten att ifrågasätta, kritisera och debattera,
vilket också innebär att även yttranden som kan
uppfattas som kränkande eller sårande måste
tillåtas. Riksdagen bör följaktligen upphäva PuL.
Eftersom PuL otvivelaktigt innebär begränsningar i
yttrandefriheten för enskilda människor förefaller
stödet för denna att finnas i 2 kap. 13 § RF. I
första stycket konstateras att yttrandefriheten får
begränsas med hänsyn till ... enskilds anseende,
privatlivets helgd .... Vidare sägs i tredje
stycket att föreskrifter som utan avseende på
yttrandets innehåll reglerar visst sätt att sprida
eller mottaga yttranden inte betraktas som
inskränkningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten
att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga
skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en mer
individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13 § RF
utredas med inriktning mot större restriktivitet i
möjligheten att inskränka yttrandefriheten.
Utskottets ställningstagande
Enligt regeringen bör övervägas inrättandet av en
stående beredning med uppgift att följa den mediala
och tekniska utvecklingen samt att utreda och lämna
förslag till lösningar av olika problem på
yttrandefrihetens område. Utskottet delar
regeringens bedömning och avstyrker därför motion
K54 yrkande 2. I motionen yrkas också att regeringen
tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck- och yttrandefrihetens område. Utskottet är
inte berett att föreslå att regeringen tillsätter en
sådan utredning och avstyrker därför motion K54
yrkande 1. Även motion K55 yrkandena 23, vari
föreslås att personuppgiftslagen skall upphävas samt
en utredning av 2 kap. 13 § regeringsformen,
avstyrks av utskottet.
Internationell rättslig hjälp i
brottmål
Utskottets förslag i korthet
Utskottet uttalar bl.a. med anledning av
motion 2001/02:K52 att om det finns anledning
att i något avseende se över de svenska
bestämmelserna om internationell rättslig
hjälp så får det aldrig bli fråga om att
Sverige genom att bistå med sådan hjälp
förfar på ett sätt som skulle strida mot
svenska allmänna rättsprinciper. Därmed
avstyrker utskottet motion 2001/02:K52.
Propositionen
Regler om internationell rättslig hjälp finns i
lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i
brottmål. Rättslig hjälp innefattar bl.a. förhör i
samband med förundersökning i brottmål men också
sådana straffprocessuella tvångsmedel som kvarstad
och beslag m.m. Lagen om internationell rättslig
hjälp i brottmål innehåller inte någon särskild
föreskrift om att dess tillämpningsområde begränsas
av TF och YGL. Att grundlagarna inte kan sättas ur
spel genom lagstiftning på lägre konstitutionell
nivå har emellertid ansetts självklart, och någon
uttrycklig regel har därför inte ansetts böra föras
in i lagen).
JK har under år 2001 i ett antal ärenden prövat om
han kan bistå med rättslig hjälp till utländska
myndigheter enligt den nämnda lagen. Det har då
bl.a. varit fråga om att videofilmer med
pornografiskt innehåll spritts från Sverige till
utlandet samt att uttalanden gjorda av en utländsk
medborgare i samband med en intervju för svensk
television varit straffbara i det land den
intervjuade kom från. I dessa ärenden har JK
konstaterat att eftersom de ifrågasatta gärningarna
inte begåtts i strid med TF och YGL har han inte
kunnat inleda förundersökning eller vidta någon
annan åtgärd.
Det sagda visar på de problem som TF och YGL ger i
det internationella rättsliga samarbetet. Det måste
också erkännas att den svenska hållningen inte
heller alltid möts med förståelse från andra länder.
Detta gäller t.ex. vid ingripanden mot den export av
rasistisk propaganda, bl.a. vit makt-musik, som sker
från Sverige. Därför kan det finnas anledning att
överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att
möjliggöra att Sverige i större omfattning än för
närvarande kan bistå med internationell rättslig
hjälp inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
området. Sådana överväganden måste, enligt
regeringen, dock göras i ett annat sammanhang.
Motionen
I motion 2001/02:K52 av Mats Einarsson m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om översyn av
möjligheterna till internationell rättslig hjälp
inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
området. Enligt regeringen kan det finnas skäl att
överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att
möjliggöra att Sverige i större omfattning än för
närvarande kan bistå med internationell rättshjälp
inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
området. Dessa frågor har inte varit föremål för
utredning och därmed inte för remissbehandling. Den
mer konkreta innebörden i detta avsnitt av
propositionen är, enligt motionärerna, svår att
sluta sig till. Menar regeringen att Sverige borde
ge rättslig hjälp till t.ex. Turkiet om man från
detta håll vill åtala en kurd som i svenska
massmedier gjort av svensk grundlag skyddade
yttranden som är straffbara i Turkiet. Enligt
motionärerna är det fullständigt uteslutet att
svenskt rättsväsende skulle låna sig till att bistå
utländsk makt med åtgärder riktade mot vem det vara
må på grund av yttranden eller tryckt skrift som
skyddas av svensk grundlag. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande
Regeringen uttalar att det bör övervägas om inte
möjligheterna till internationell rättslig hjälp i
brottmål inom det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.
Utskottet vill därför och med anledning av vad som
sägs i motion K52 anföra att, även om det kan finnas
anledning att se över de svenska bestämmelserna i
något avseende, det aldrig skall kunna bli fråga om
att Sverige genom att bistå med sådan hjälp förfar
på ett sätt som skulle strida mot svenska allmänna
rättsprinciper. Motion K52 avstyrks därför.
Tryckfrihetsförordningen,
yttrandefrihetsgrundlagen och
lagförslagen i övrigt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker att ändringarna i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande
samt att behandlingen av övriga lagförslag
skjuts upp till 2002/03 års riksmöte.
Propositionen
Samtliga förslag föreslås träda i kraft den 1
januari 2003.
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker att förslagen till lag om
ändring i tryckfrihetsförordningen och lag om
ändring i yttrandefrihetsgrundlagen, i de delar de
inte har behandlats tidigare i betänkandet, antas
som vilande. Utskottet har ingen erinran mot
propositionens förslag till lag om ändring i lagen
(1949:165) angående beslag å vissa skrifter och
förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden i de delar som
inte har behandlats tidigare i betänkandet.
Lagförslagen är dock beroende av att ändringarna i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen genomförs och bör därför
antas först om riksdagen antar grundlagsändringarna.
Behandlingen av förslagen bör därför skjutas upp
till 2002/03 års riksmöte.
Övriga frågor med anledning av
motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2001
Yttrandefrihet
Utskottets förslag i korthet
I motion 2001/02:K221 begärs ett
tillkännagivande om att yttrandefriheten bör
garanteras alla, i motion 2001/02:K317 begärs
bl.a. ett tillkännagivande om att avskaffa
begränsningar i yttrandefriheten, och i
motion 2001/02:K388 begärs ett
tillkännagivande om reglering av sena
opinionsundersökningar. Utskottet som anser
att dagens inskränkningar i yttrandefriheten
är väl avvägda föreslår att riksdagen avslår
motionerna.
Motionerna
I motion 2001/02:K221 av Sten Andersson (-) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att yttrandefrihet
bör garanteras alla. FN:s artiklar om mänskliga fri-
och rättigheter garanterar yttrandefrihet för alla.
Beklagligt är, enligt motionären, att Sverige inte
helt lever upp till nämnda artiklar. För en tid
sedan fälldes en doktorand i domstol därför att
denne initierat ett föredrag vid Umeå universitet om
nazismen. Nuvarande lagstiftning innebär i praktiken
att de studenter som bevistade föreläsningen
förklarades icke kompetenta att självständigt
sortera bort och ta ställning till nazistiska
budskap. I ett demokratiskt samhälle skall alla
åsikter, även de mest extrema, tillåtas att
framföras. Lagstiftningen bör enligt motionären
ändras så att Sverige till fullo lever upp till FN:s
regler om mänskliga fri- och rättigheter avseende
åsikts- och yttrandefrihet.
I motion 2001/02:K317 av Anna Kinberg (m) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs dels om att tillåta
politisk TV-reklam (yrkande 1), dels om att avskaffa
begränsningar i yttrandefriheten (yrkande 2).
Politik är, enligt motionären, en i stora delar
ideell verksamhet, men de politiska kampanjerna
utspelas sedan länge på en i högsta grad kommersiell
marknad. I den kommande valrörelsen kommer vi att få
se politisk reklam i tidningar, på Internet, i
diverse trycksaker, radio, på bio och i TV. Det
sistnämnda är inte tillåtet i svensk marksänd TV
men når oss ändå via utlandet och satelliter.
Motionären anser att politisk TV-reklam skall vara
tillåten. Vår yttrandefrihet är grundlagsfäst även
vad gäller kommersiella budskap och även vad gäller
budskap som kan uppfattas som kontroversiella. Den
grundlag som reglerar yttrandefriheten tillåter i
dag undantag för vissa typer av reklam i
etermedierna. Till den reklam som omfattas av detta
hör i dag politisk TV-reklam. Den begränsningen i
vår yttrandefrihet bör, enligt motionären,
avskaffas.
I motion 2001/02:K388 av Martin Nilsson (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om reglering av
sena opinionsundersökningar. I samband med
folkomröstningen om EMU-medlemskap i Danmark
uppmärksammades att s.k. vallokalsundersökningar
publicerades på valdagen långt innan vallokalerna
hade stängt. Även om det är ett extremt exempel så
blir det allt vanligare med sena
opinionsundersökningar. Det torde stå utom allt
rimligt tvivel att opinionsundersökningarna inte
enbart speglar utan också påverkar opinionen. Det
finns, enligt motionären, anledning att ifrågasätta
opinionsundersökningarnas roll i spurten på
valrörelser. Alla former av regleringar har tidigare
avvisats med hänvisning till yttrandefrihet och att
informationen i en internationell värld ändå blir
tillgänglig genom exempelvis Internet. Det finns,
enligt motionären, skäl att försöka begränsa sena
opinionsundersökningar. I första hand borde det
införas någon form av förbud mot att publicera
opinionsundersökningar under tiden valet fortfarande
pågår, i andra hand borde det införas någon form av
reglering när det gäller opinionsundersökningar
under de sista två veckorna före valet.
Bakgrund
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) är varje
svensk medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad bl.a. yttrandefrihet: frihet att i
tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och
känslor.
Denna frihet får enligt 2 kap. 12 § RF i den
utsträckning som 1316 §§ medgiver begränsas genom
lag. Begränsning får göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen
får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning.
Enligt 2 kap. 13 § RF får yttrandefriheten och
informationsfriheten begränsas med hänsyn till
rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning
och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd
eller förebyggandet och beivrandet av brott.
Varje svensk medborgare är, enligt 1 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), gentemot det
allmänna tillförsäkrad rätt enligt YGL att i
ljudradio, television och vissa liknande
överföringar samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Yttrandefriheten enligt YGL har till ändamål att
säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig
upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I
den får inga andra begränsningar göras än de som
följer av YGL. Vad som sägs i YGL om radioprogram
gäller förutom program i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa andra sändningar
av ljud, bild och text som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor.
Enligt 1 kap. 12 § första stycket YGL gäller vad i
lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i
den mån annonsen används vid marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror och om
förbud mot kommersiell annons som meddelats till
skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som
följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna.
Enligt 2 kap. 12 § andra stycket sägs att
bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag
meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot
kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor
för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om
förbud mot och villkor för annan annonsering och
sändning av program, som helt eller delvis bekostas
av annan än den som bedriver programverksamheten. I
6 kap. radio- och TV-lagen (1996:844) finns
bestämmelser om sändningars innehåll m.m. Enligt 5 §
får i sändningar, för vilka villkor om opartiskhet
gäller, inte förekomma meddelanden som sänds på
uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna
stöd för politiska eller religiösa åsikter eller
åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden. Att
sådana meddelanden skall anses som annonser framgår
av 7 kap. 1 §. Bestämmelser om reklam och
annonsering finns i
7 kap. radio- och TV-lagen (1996:844). Av 7 kap. 1 §
tredje stycket framgår att med annonser avses reklam
samt sändningar som utan att vara reklam sänds på
uppdrag av någon annan.
Utskottet behandlade i betänkande 1998/99:KU22 en
motion liknande den nu aktuella K221. Utskottet
gjorde då följande bedömning.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje svensk
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a.
yttrandefrihet. Denna frihet får i den utsträckning
som regeringsformen medgiver begränsas genom lag.
Begränsningen får endast göras för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Enligt utskottet uppfyller svensk
yttrandefrihetslagstiftning kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna och FN:s konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter.
Utskottet var med anledning av motionen inte berett
att föreslå någon ändrad lagstiftning utan avstyrkte
motionen.
Utskottets ställningstagande
Varje medborgare är, enligt 2 kap. 1 §
regeringsformen, gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet. Denna frihet får i den utsträckning
som regeringsformen medgiver begränsas genom lag.
Begränsningen får endast göras för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Enligt utskottet uppfyller svensk
yttrandefrihetslagstiftning kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna och FN:s konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter.
Utskottet är inte berett att med anledning av
motionerna K221, och K388 förslå någon ändring i
gällande lagstiftning. Inte heller med anledning av
vad som föreslås om politisk reklam i motion K317.
De inskränkningar som i dag finns är enligt
utskottet väl avvägda. Motionerna avstyrks därför.
Rätt till genmäle
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser inte att det finns utrymme
för att införa en laglig genmälesrätt och
föreslår därför att riksdagen avslår motion
2001/02:K367 yrkande 1.
Motionen
I motion 2001/02:K367 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om övervägande
av laglig genmälesrätt (yrkande 1). Mediesamhället
tenderar att karakteriseras av tillspetsning och
konkretisering, vinkling, personifiering,
intensifiering och polarisering. Denna utveckling
kan i flera avseenden hota enskildas integritet och
värdighet. Det borde vara en självklarhet att
medierna tar ett demokratiskt och etiskt ansvar i
sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas.
Vad som diskuterats på andra håll i Europa är en
laglig genmälesrätt. EG:s TV-direktiv förordar i
viss mån en sådan rätt. I den svenska radio- och TV-
lagen återfinns den rätten i 6 kap. 3 §, men den är
enligt motionärerna tämligen tandlös: uppgifter
skall beriktigas när det är befogat. För övriga
medier finns inte motsvarande regler i lag, men väl
i branschinterna etiska normer. Uttrycket när det
är befogat blir, enligt motionärerna, en
gummiparagraf utan egentlig kärna. En mer detaljerad
och substantiell genmälesrätt bör, enligt
motionärerna, övervägas eftersom självsaneringen
knappast är omfattande på området. Ett antal
människor får sina liv formligen krossade av
dramaturgin i mediesamhället. En genmälesrätt kan
möjligen ge upphov till förändringar av grundlagen
på området. Det får ett kommande övervägande
granska. Regeringen bör alltså i någon form överväga
en sådan laglig genmälesrätt.
Bakgrund
Med tryckfrihet förstås, enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen (TF), bl.a. varje svensk
medborgares rätt att, utan några av myndighet eller
annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter. I överensstämmelse med bl.a. detta och
till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning skall det stå varje
medborgare fritt att, med iakttagande av TF:s
bestämmelser till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och
åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst.
Uppgift att vara utgivare för periodisk skrift
skall enligt 5 kap. 3 § TF innefatta befogenhet att
öva inseende över skriftens utgivning och att
bestämma över dess innehåll så att intet däri får
införas mot utgivarens vilja.
Den som sänder radioprogram skall, enligt 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen, självständigt avgöra vad
som skall förekomma i programmen. Vad som sägs i
yttrandefrihetsgrundlagen om radioprogram gäller
enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förutom program
i ljudradio också program i television och
innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild
eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska
vågor. Utgivaren skall enligt 4 kap. 3 § YGL ha
befogenhet att utöva tillsyn över framställningens
offentliggörande och att bestämma över dess innehåll
så att ingenting får införas i den mot hans vilja.
Enligt 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen (1996:844)
skall uppgifter som förekommit i ett TV-program som
inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom
tråd, beriktigas när det är befogat. Även uppgifter
som förekommit i TV-program som inte är reklam och
som sänts genom tråd bör beriktigas när det är
befogat.
Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får,
enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen, förenas med
villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas
opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en
vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet
skall råda i ljudradion och televisionen. Ett
sändningstillstånd får enligt 3 kap. 2 § därutöver
förenas med villkor avseende skyldighet bl.a. att ta
hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda
genomslagskraft, sända genmälen, och respektera den
enskildes privatliv samt att till Granskningsnämnden
för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga
för nämndens bedömning om sända program stämmer
överens med de villkor som har meddelats.
Villkoren för sändningstillstånden för Sveriges
Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR),
Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV4 AB innebär
bl.a. att sändningarna skall vara opartiska och
sakliga och att en vidsträckt yttrande- och
informationsfrihet skall råda. SVT, SR, UR och TV4
är också skyldiga att bereda den som har ett befogat
anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till
genmäle. Enligt sändningstillstånden måste SVT, SR,
UR, TV4 och de digitala markbundna TV-kanalerna
vidare ta hänsyn till mediets särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och
utformning och tiden för sändning av programmen. De
måste också respektera den enskilde individens
privatliv.
Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom
granskning i efterhand om sända program står i
överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de
villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden får,
enligt 10 kap. 8 § radio- och TV-lagen, besluta att
den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra
nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har
brutit mot villkor om att sända genmälen eller
bestämmelsen om beriktigande. Beslutet, som får
innefatta ett föreläggande vid vite, får dock inte
innebära att offentliggörande måste ske i den
sändandes program.
Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU18 ett
motionsyrkande identiskt med det nu aktuella.
Utskottet gjorde då följande ställningstagande.
Det är en grundläggande princip i
yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program
självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i
programmen. Enligt utskottets mening bör denna
princip inte ändras. Det finns därmed inte utrymme
för att införa en laglig genmälesrätt. Utskottet
vill dock i sammanhanget framhålla vikten av att
framför allt public service-företagen tillämpar de
befintliga reglerna om beriktigande och genmäle på
ett generöst sätt, särskilt i förhållande till
enskilda individer. Motionen avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall
enligt tryckfrihetsförordningen bestämma över
skriftens innehåll så att intet däri får införas mot
utgivarens vilja. Det är en grundläggande princip i
yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program
självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i
programmen.
Enligt utskottets mening bör detta inte ändras.
Det finns därmed inte utrymme för att införa en
laglig genmälesrätt. Utskottet avstyrker motion
K367.
Jurysystemet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att de problem som
aktualiserades genom Europadomstolens dom i
det s.k. Holmmålet bör kunna lösas inom ramen
för existerande lagstiftning samt att det
saknas skäl att upphäva klagoförbudet i 54
kap. 8 § rättegångsbalken. Utskottet föreslår
därför att riksdagen avslår motion
2001/02:K272.
Motionen
I motion 2001/02:K272 av Per Unckel m.fl. (m)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till dels lagändringar som innebär att
kraven på oavhängighet och opartiskhet vid valet av
jurymän uppfylls (yrkande 1), dels lagändringar som
innebär att det skall bli möjligt att överklaga
beslut i jävsfråga till Högsta domstolen (yrkande
2). Europadomstolen har i ett utslag fastslagit att
det svenska jurysystemet som tillämpas i
tryckfrihetsmål kränker art. 6.1 i
Europakonventionen. Förhållandet att medlemmarna i
en svensk jury utses av en politiskt sammansatt
valkorporation innebär, enligt Europadomstolen, att
tingsrättens oavhängighet och opartiskhet är open
to doubt. Dessutom kom domstolen fram till att det
finns brister i möjligheten att överklaga. Problemen
i det svenska systemet uppkommer när tryck- och
yttrandefrihetsmål handlar om en skrift eller
ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar
till ett politiskt parti. Då juryn är tillsatt av
ett politiskt organ kan inte denna sägas vara
opartisk. Sverige måste, enligt motionärerna, få en
rättslig ordning där de som känner sig förtalade
tillförsäkras en rättegång med en opartisk och
oavhängig jury. Detta måste gälla också när en
framställning gjorts i en skrift som står ett
politiskt parti nära eller när någon som står ett
politiskt parti nära i ett tal gjort en
framställning. Det sätt på vilket jurymedlemmar
utses i dag måste, enligt motionärerna, därför
ändras så att det partipolitiska inslaget vid valet
av dem försvinner. Vidare bör möjligheterna att
överklaga jävsfrågan ändras så att Högsta domstolen
kan pröva om jäv föreligger. Regeringen bör enligt
motionärerna återkomma med förslag till
lagstiftning.
Bakgrund
Till tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål hör mål om
ansvar och enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-
och yttrandefrihetsbrott. Handläggningen av sådana
mål skiljer sig i flera avseenden från vad som
vanligen gäller i fråga om brottmål och tvistemål.
Grundläggande bestämmelser om rättegången i
tryckfrihetsmål finns i 12 kap.
tryckfrihetsförordningen. Av 9 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen framgår att dessa
bestämmelser även gäller rättegången i
yttrandefrihetsmål.
I mål, vari talan förs om ansvar för brott, har en
part alltid rätt till juryprövning. Endast om båda
parter är ense om det prövas målet utan jury. I så
fall handläggs brottmålet i vanlig ordning, dvs.
oftast med en lagfaren domare och nämnd.
Juryn som består av nio personer har till uppgift
att avgöra om brott har begåtts. Om juryn finner att
så inte är fallet skall rätten bestående av tre
lagfarna domare frikänna den tilltalade. Om
däremot juryn finner att brott har begåtts skall
även rätten pröva den frågan. Rätten kan i så fall
frikänna den tilltalade eller hänföra brottet under
en mildare straffbestämmelse än den som juryn har
tillämpat.
Jurymän utses i varje län för en tid av fyra år.
De väljs i regel av landstingsfullmäktige. De skall
vara svenska medborgare och bosatta inom länet. En
juryman får inte vara underårig eller ha förvaltare
enligt föräldrabalken. En juryman bör vara känd för
omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet.
Bland jurymännen bör olika samhällsgrupper och
meningsriktningar samt olika delar av länet vara
företrädda. I praktiken är det oftast medlemmar av
politiska partier som utses till jurymän.
Rättegångsbalkens jävsregler gäller även jurymän. I
4 kap. 13 § RB görs en uppräkning av olika
preciserade jävsgrunder. I den sista punkten av
stadgandet finns en generalklausul enligt vilken en
domare är jävig att handlägga mål om det eljest
föreligger någon särskild omständighet som är ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
Den europeiska konventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna
(Europakonventionen) med dess ändrings- och
tilläggsprotokoll är svensk lag sedan den 1 januari
1995. Enligt artikel 6.1 i konventionen gäller bl.a.
att var och en, vid prövningen av hans civila
rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse
mot honom för brott, skall vara berättigad till en
rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid
och inför en oavhängig och opartisk domstol, som
upprättats enligt lag. När det gäller opartiskheten
har Europadomstolen i sin praxis urskilt två
element, nämligen dels kravet på att varje domare
faktiskt skall döma opartiskt mellan parterna (den
subjektiva opartiskheten), dels kravet på att det
för en objektiv iakttagare inte får föreligga några
legitima tvivel om domstolens opartiskhet (den
objektiva opartiskheten).
I det s.k. fallet Holm hade Holm väckt enskilt
åtal mot författaren till en bok för bl.a. grovt
förtal. Av den jury som skulle pröva målet i
tingsrätt var fem medlemmar i SAP, två i Moderata
samlingspartiet, en i dåvarande Folkpartiet och en i
dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna. Juryn
besvarade frågan om brott nekande, varför Holms
talan ogillades. I Europadomstolen hävdade Holm att
hans sak inte hade prövats av en oavhängig och
opartisk domstol, såsom föreskrivs i 6:1
Europakonventionen.
I målet Holm mot Sverige fann Europadomstolen att
det hade skett en kränkning av artikel 6.1 i
Europakonventionen i fråga om rätten till prövning
av en oavhängig och opartisk domstol. Domstolen
konstaterade att det fanns kopplingar mellan
svarandena och fem av jurymännen som kunde ge upphov
till farhågor beträffande dessa jurymäns
oavhängighet och opartiskhet.
1993 års domarutredning diskuterade i betänkandet
Domaren i Sverige inför framtiden (SOU 1994:99)
bl.a. de frågor som aktualiserades genom
Europadomstolens dom i Holmmålet samt lade fram
förslag till en ny bestämmelse i
tryckfrihetsförordningen. Den föreslagna
bestämmelsen innebar i huvudsak följande. I mål om
allmänt åtal förenat med enskilt anspråk och i mål
om enskilt åtal skall skuldfrågan prövas utan jury
dels om parterna är ense om det, dels om medverkan
av jury kan uppfattas strida mot kravet på en
oavhängig och opartisk prövning. Frågan om ett mål
skall prövas utan jury skall i det senare fallet
avgöras av Högsta domstolen på yrkande av part eller
efter framställning av tingsrätten.
Domarutredningen ansåg också att vissa andra
justeringar i lagstiftningen borde övervägas för att
bättre säkerställa den objektiva opartiskheten i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål, dock utan att
lägga fram några konkreta författningsförslag.
Förbudet i 54 kap. 8 § RB att överklaga hovrättens
beslut angående jäv mot domare i tingsrätten borde
enligt utredningen upphävas.
Efter remissbehandlingen av Domarutredningens
betänkande har de frågor som aktualiseras genom
Europadomstolens dom i Holmmålet beretts vidare inom
Justitiedepartementet. Ett resultat av detta arbete
är promemorian Jurymedverkan och fallet Holm En
översyn och analys (Ds 1997:25). Någon lagändring
behövs enligt promemorian inte.
I proposition 1997/98:43 tog regeringen upp frågan
om jury i tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål.
Enligt regeringen borde de problem som
aktualiserades genom Europadomstolens dom i
Holmmålet kunna lösas inom ramen för existerande
lagstiftning.
Enligt regeringen är syftet med juryprövningen,
enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen,
att en allmänt medborgerlig uppfattning skall kunna
göra sig gällande i tryckfrihetsmål. I förarbetena
framhålls också att den fristående ställning som
juryn har är av stor betydelse som en folklig
garanti för tryckfriheten, främst den politiska
yttrandefriheten. För den tilltalade eller svaranden
är, enligt regeringen, en juryprövning förenad med
vissa fördelar. För att juryn skall kunna komma till
slutsatsen att brott föreligger krävs kvalificerad
majoritet (sex röster av nio), och såväl tingsrätten
som högre rätt är bundna av juryns friande
utlåtande. Det är därför enligt regeringen naturligt
att den tilltalade eller svaranden i de flesta fall
vill ha juryprövning. Domarutredningens förslag
innebär att ett mål under vissa förhållanden skall
prövas utan jury trots att ena parten eller båda
parter vill att jury skall medverka. Ett sådant
åsidosättande av jurysystemet skulle, enligt
regeringen, kunna medföra betydande ingrepp i
skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Enligt
regeringen bör utredningens förslag därför inte
genomföras.
Sedan Holms jävsinvändning prövades av de svenska
domstolarna har en i detta sammanhang betydelsefull
förändring av rättsläget skett. Från och med den 1
januari 1995 är Europakonventionen svensk lag. Före
inkorporeringen kunde konventionsbestämmelserna inte
tillämpas direkt av svenska domstolar utan de kunde
bara få betydelse som element vid tolkningen av
svensk lag. Numera är både konventionen och
Europadomstolens praxis en del av den svenska
rättsordningen, och svenska domstolar måste tillämpa
konventionen på samma sätt som all annan svensk
lagstiftning. Av stor betydelse för bedömningen av
jävsfrågor är enligt regeringen särskilt den
omständigheten att rättsläget vad gäller jäv av
politisk natur har klarnat genom Europadomstolens
dom i Holmmålet.
Regeringen gjorde i propositionen den bedömningen
att någon särskild lagstiftningsåtgärd inte
erfordras för att svensk rätt skall överensstämma
med Europakonventionens krav. Det torde vara
tillräckligt att domstolarna i fortsättningen
tillämpar RB:s generella jävsregel och artikel 6.1 i
Europakonventionen såsom den har tolkats av
Europadomstolen i fallet Holm. Någon ändring av RB:s
jävsregler bedömdes inte vara nödvändig. Inte heller
gjorde regeringen den bedömningen att klagoförbudet
i 54 kap. 8 § RB bör upphävas.
Utskottet delade i betänkande 1997/98:KU19
regeringens bedömning att de problem som
aktualiserades genom Europadomstolens dom i
Holmmålet borde kunna lösas inom ramen för
existerande lagstiftning och avstyrkte
motionsyrkanden motsvarande det nu aktuella om
förändringar i jurysystemet. Utskottet delade även
regeringens bedömning att klagoförbudet i 54 kap. 8
§ rättegångsbalken inte skall upphävas. Riksdagen
följde utskottet.
Vid riksmötena 1998/99 och 2000/01 behandlade
utskottet motioner med yrkanden om förändringar i
jurysystemet motsvarande de nu aktuella. Utskottet
vidhöll sitt tidigare ställningstagande att de
problem som aktualiserades genom Europadomstolens
dom i Holmmålet borde kunna lösas inom ramen för
existerande lagstiftning och att det saknades skäl
att upphäva klagoförbudet i 54 kap. 8 §
rättegångsbalken.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
att de problem som aktualiserades genom
Europadomstolens dom i det s.k. Holmmålet bör kunna
lösas inom ramen för existerande lagstiftning och
att det saknas skäl att upphäva klagoförbudet i 54
kap. 8 § rättegångsbalken. Utskottet avstyrker
därför motion K272.
Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2001/02:Kr338 yrkandena 1 och 2 vari
yrkas dels att en utredning skall undersöka
möjligheten att tillskapa en fristående
nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst, dels att
regeringen bör initiera en dialog med
mediebranschen om hur Pressombudsmannens
granskning fungerar.
Motionen
I motion 2001/02:Kr338 av Charlotta Bjälkebring (v)
föreslås att riksdagen begär att regeringen
tillsätter en parlamentarisk utredning som skall
undersöka möjligheterna att tillskapa en fristående
nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst i enlighet med vad
som anförs i motionen (yrkande 1) och att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att den
bör initiera en dialog med mediebranschen om hur
Pressombudsmannens granskning av medierna fungerar
(yrkande 2). Om mångfalden skall kunna garanteras i
medierna behövs en fristående nyhetsbyrå. Precis som
vi har en radio och TV i allmänhetens tjänst behövs,
enligt motionären, en nyhetsbyrå som kan garanteras
en existens utan kommersiellt beroende en
fristående nyhetsbyrå som granskar hur folk har det
i Sverige och i omvärlden, i stället för att
fabricera nyheter på medieföretagens eller andra
kommersiella företags villkor. Likaväl som att
tidningarna erhåller presstöd för att mångfalden i
medierna i möjligaste mån skall kunna säkras, bör
statliga medel kunna användas till en sådan
fristående nyhetsbyrå. Pressen fungerar under
alltmer kommersiella villkor, och med tanke på
behovet av att också medierna utsätts för
granskning, föreslår motionären att regeringen tar
initiativ till en dialog med mediebranschen om hur
branschen genom Pressombudsmannen uppfyller sitt
uppdrag.
Bakgrund
Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som började sin
verksamhet år 1922, är Sveriges största nyhetsbyrå
med ca 110 medarbetare varav ca 95 är journalister.
TT är ett aktiebolag med den svenska pressen som
ägare som står fritt gentemot statliga och politiska
intressen. Huvuduppgiften är att förse press, radio
och TV med nyheter från Sverige och utlandet. TT ger
löpande ut snabba nyheter, som kompletteras och
fördjupas med bakgrunder, intervjuer och analyser.
Ytterligare information om verksamheten m.m. finns
på TT:s webbplats: www.tt.se.
Allmänhetens pressombudsman (PO) har till uppgift
att råda och bistå enskilda som känner sig
förfördelade av publicitet i periodisk skrift, på
eget initiativ eller efter anmälan undersöka
avvikelser från god publicistisk sed, eventuellt
hänskjuta sådana ärenden till Pressens opinionsnämnd
(PON) för avgörande samt genom opinionsbildning
verka för god publicistisk sed. Ytterligare
information om verksamheten m.m. finns på PO:s
webbplats: www.po-pon.org.
Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU9 en
motion om en utredning om en fristående nationell
nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst. Utskottet gjorde
då följande bedömning. Tryckfrihetsförordningens
principer om etableringsfrihet, spridningsrätt och
införselrätt samt dess censurförbud skapar, i
förening med den likaledes grundlagfästa principen
om massmediernas oberoende, förutsättningar för ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.
Utskottet är inte berett att föreslå några åtgärder
med anledning av motionen varför den avstyrkes.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
att tryckfrihetsförordningens principer om
etableringsfrihet, spridningsrätt och införselrätt
samt dess censurförbud skapar, i förening med den
likaledes grundlagfästa principen om massmediernas
oberoende, förutsättningar för ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning. Utskottet
avstyrker därför motion Kr338 yrkande 1.
Utskottet anser inte att riksdagen som sin mening
bör tillkännage för regeringen att den bör initiera
en dialog med mediebranschen om hur
Pressombudsmannens granskning av medierna fungerar.
Utskottet avstyrker därför motionens yrkande 2.
Pornografi, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2001/02:K232 yrkande 3,
2001/02:K362, 2001/02:Ju452 yrkande 2 och
2001/02:
K416 i vilka framförs yrkanden som gäller
bl.a. reklam för porrklubbar och om att
klarlägga pornografins utbredning och
effekter.
Motionerna
I motion 2001/02:K232 av Ulla-Britt Hagström (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att
lagförslag mot porrindustrin utreds med motivet att
koppleri är straffbart (yrkande 3). Lagarna måste
enligt motionären skärpas för att skydda våra
familjer mot våldsporr. Ett övergrepp är alltid ett
övergrepp oavsett om det sker framför en kamera
eller ej. Ett lagförslag som skulle slå hårt mot den
svenska porrindustrin skulle enligt motionären
baseras på att koppleri är straffbart.
I motion 2001/02:K362 av Sylvia Lindgren (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att stoppa
den motorburna reklamen för porrklubbar. På
Stockholms gator kan man alltför ofta se mindre
lastbilar med ljusreklam för porrklubbsverksamhet.
Utöver det uttryck för en ojämlik kvinnosyn som
denna verksamhet i sig ger uttryck för så utgör
bilarnas ständiga trafik en onödig miljöbelastning.
Det är, enligt motionären, hög tid att den
offentliga miljön befrias från denna sociala och
miljömässiga nedsmutsning. För att komma till rätta
med den motorburna porreklamen torde det inte vara
omöjligt att införa regler eller tolka gällande
lagrum på ett sådant sätt att verksamheten kan
stoppas.
I motion 2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att reklam
för sexklubbar förbjuds (yrkande 2). Det är enligt
motionären stötande att marknadsföring av sexklubbar
kan ske genom att bilar åker runt på stan med reklam
för klubben. Reklam som leder till negativa följder
för de kvinnor som arbetar på sexklubbarna, t.ex.
genom kränkt identitet, är enligt motionären
egentligen ett slags koppleriverksamhet för
pornografisk föreställning och bör förbjudas.
I motion 2001/02:K416 av Carina Hägg (s) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
klarlägga pornografins utbredning och effekter. I
takt med vårt alltmer öppna samhälle får vi allt
svårare att kontrollera hur pornografin breder ut
sig i vårt land. Tidningar, TV och videofilmer kan
vi kontrollera, men utländska TV-kanaler och
Internet har vi ingen möjlighet att stoppa vid
Sveriges gränser. Där måste andra medel till för att
balansera de sociala följder som kan bli resultatet
av pornografins verkningar. Det är svårt att veta
omfattningen av pornografins material, liksom hur
det distribueras och marknadsförs. Motionären vill
därför konstatera att det föreligger ett stort behov
av att klarlägga pornografins utbredning i Sverige,
dess distributionsvägar och marknadsföring. Dessutom
finns behov av att utreda pornografins effekter i
vårt samhälle.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring kan, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16
kap. 10 b § brottsbalken (BrB).
I 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen föreskrivs att
utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad i
lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i
den mån annonsen används för marknadsföring av
alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror. I lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker och i tobakslagen (1993:581) finns
särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkohol
respektive tobak.
Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) får
offentlig tillställning som utgör pornografisk
föreställning inte anordnas. Straffet för
överträdelse av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5
samma lag böter eller fängelse i högst sex månader.
Med offentlig tillställning förstås, enligt 2 kap. 3
§ ordningslagen, bl.a. tävlingar och uppvisningar,
danstillställningar, marknader och mässor. För att
en tillställning skall anses som offentlig krävs att
den anordnas för allmänheten eller att allmänheten
har tillträde till den. En tillställning till vilken
tillträdet är begränsat genom krav på inbjudan,
medlemskap i en viss förening eller annat villkor är
dock att anse som en tillställning som allmänheten
har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen
är en del av en rörelse vars verksamhet uteslutande
eller väsentligen består i att anordna
tillställningar av detta slag. Detsamma gäller om
tillställningen med hänsyn till omfattningen av den
krets som äger tillträde, de villkor som gäller för
tillträdet eller andra liknande omständigheter är
att jämställa med sådan tillställning.
Enligt 6 kap. 8 § BrB gäller att den som främjar
eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar
att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot
ersättning döms för koppleri till fängelse i högst
fyra år. Av 6 kap. 9 § BrB framgår att, om brottet
är grovt, straffet skall bestämmas till fängelse,
lägst två och högst sex år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om den som
begått gärningen främjat tillfälliga sexuella
förbindelser mot ersättning i större omfattning
eller hänsynslöst utnyttjat annan. Syftet med
koppleribestämmelserna är att motverka prostitution.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet behandlade vid riksmötet 1993/94 motioner
om en allmän översyn av den lagstiftning som berör
pornografin och dess tillämpning samt om en översyn
av definitionen av pornografi. Enligt utskottet
fanns det anledning att avvakta ytterligare
erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen
om olaga våldsskildring och av den nya
yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till
behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU1).
Under riksmötet 1997/98 behandlade utskottet
motioner med yrkanden bl.a. om en översyn av
lagstiftningen om kvinnoförnedrande pornografi, om
att begränsa tillgängligheten av pornografi, om en
åldersgräns för köp av pornografiska skrifter samt
om förbud mot rullande reklam för pornografi.
Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde följande
bedömning.
Enligt den lagstiftning vi har i dag kan den som
t.ex. i stillbild eller i en rörlig bild skildrar
sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider en sådan
skildring dömas för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år. Begås
gärningen genom tryckt skrift eller t.ex. i en
film skall de anses som tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrott. Utskottet är inte berett
att föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder med
anledning av motionerna varför dessa avstyrks.
Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte utskottet motioner
om en översyn av lagstiftningen om pornografi, om
åtgärder mot pornografi i dagligvaruhandeln, om
införande av en 18-årsgräns för köp av pornografiska
tidskrifter och videofilmer samt vid uthyrning av
pornografiska videofilmer och om att förbjuda
pornografisk reklam på liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam. Utskottet ansåg det viktigt att
samhället på olika sätt söker motverka pornografi,
men inte i första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa
värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet
uttalade att det inte enbart är TV, radio och
tidningar utan även politiska partier, föreningar,
offentliga personer och privatpersoner som har en
viktig roll när det gäller att motverka pornografi i
alla dess former (bet. 1998/99:KU22).
Utskottet gjorde i betänkande 2000/01:KU9 samma
bedömning. Med anledning av motionsyrkande om att
lagförslag mot porrindustrin borde utredas med
motivet att koppleri är straffbart samt
motionsyrkande om förbud mot reklam för porrklubbar
hänvisade utskottet till att Sexualbrottskommittén
bl.a. hade i uppdrag att utreda om
koppleribestämmelsen borde utvidgas och om de
skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas
genom lagstiftning eller på annat sätt. Kommitténs
arbete borde enligt utskottet inte föregripas varför
motionerna avstyrktes.
I ett regeringsbeslut den 8 april 1999 behandlade
regeringen en hemställan från Stockholms
kommunstyrelse om förändrad lagstiftning när det
gäller kränkande marknadsföring mot bakgrund av en
skrivelse till kommunstyrelsen om att försöka stoppa
bilar med reklam för vissa porrklubbar. Regeringen
beslutade att inte vidta någon åtgärd med anledning
av framställningen. Som skäl för beslutet anförde
regeringen bl.a.
Frågan om lagreglering av diskriminerande reklam
behandlades av regeringen i propositionen Ny
marknadsföringslag (prop. 1994/95:123). I det
sammanhanget gjorde regeringen bedömningen att
lagstiftning med förbud mot diskriminerande
reklam inte kan införas utan grundlagsändringar.
Regeringen anförde vidare att den noga kommer att
följa utvecklingen samt att det finns anledning
att på nytt ta upp frågan om åtgärder om inte
näringslivet genom egna åtgärder kan stävja den
diskriminerande reklamen.
Lagutskottet konstaterade i sitt betänkande
(bet. 1994/95:LU16) med anledning av
propositionen att en laglig möjlighet till
ingripande mot diskriminerande reklam kräver
grundlagsändringar som innebär inskränkningar i
tryckfriheten och yttrandefriheten. Lagutskottet
anförde vidare att lagstiftningsbehovet måste
vara klarlagt och att det bör
krävas att
den diskriminerande reklamen förekommer i sådan
omfattning och är av sådan art att inskränkningar
i tryckfrihetsrätten och yttrandefriheten
oundgängligen är påkallade.
Konsumentverket fick i juni 1995 regeringens
uppdrag att redovisa utvecklingen avseende
diskriminerande reklam och eventuellt komma med
förslag till åtgärder. Med anledning av uppdraget
överlämnade Konsumentverket i januari 1997
rapporten Diskriminerande reklam igen (1997:4)
till regeringen. Konsumentverket fann i rapporten
att det inte föreligger tillräcklig grund för att
föreslå lagstiftning på området, i vart fall inte
så länge som näringslivet vidtar egna åtgärder.
Regeringen finner mot bakgrund av det ovan
anförda att de omständigheter som Stockholms
kommunstyrelse aktualiserat inte är tillräckliga
för att regeringen nu skall ta initiativ till
lagreglering av frågan om diskriminerande reklam.
1998 års sexualbrottskommitté (Ju 1998:03) hade i
uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna om
sexualbrott samt av vissa angränsande frågor.
Kommittén skulle därvid särskilt utreda om
koppleribestämmelsen borde utvidgas och om de
skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas
genom lagstiftning eller på annat sätt.
1998 års sexualbrottskommitté avlämnade i mars
2001 sitt betänkande Sexualbrotten Ett ökat skydd
för den sexuella integriteten och angränsande frågor
SOU 2001:14. I betänkandet anför kommittén bl.a. (s.
22 f.)
Kommittén har kommit fram till att bestämmelsen
om koppleri inte bör utvidgas till att omfatta de
s.k. huvudaktörerna bakom sexklubbarna. Den
främsta anledningen är att enskild posering
förekommer nästan uteslutande på sexklubbarna. I
ordningslagen (1993:1617) finns det redan ett
förbud mot anordnandet av en offentlig
tillställning som utgör pornografisk
föreställning. Kommittén föreslår att det
förbudet förtydligas. I förslaget till lydelse av
2 kap. 14 § sägs sålunda att en föreställning är
pornografisk om den med hänsyn till inslag av
dans, posering eller liknande uppträdanden av
sexuell karaktär vid en samlad bedömning kan
anses ha till huvudsakligt syfte att påverka
åskådaren sexuellt. Straffskalan har skärpts.
Till skydd för de kvinnor och i förekommande
fall de män som uppträder i föreställningen har
i bestämmelsen uttryckligen sagts att den som
endast har uppträtt skall vara fri från ansvar
för medverkan till brottet.
Kommittén har inte haft till uppgift att
föreslå ett allmänt förbud mot pornografi.
Däremot har kommittén utrett om
pornografibranschens s.k. huvudaktörer
straffrättsligt kan jämställas med den
traditionella kopplaren. Eftersom utvidgningar av
bestämmelsen om koppleri i detta avseende
riskerar att leda till inskränkningar i de
grundlagsfästa reglerna om tryck- och
yttrandefrihet har kommittén funnit att det inte
finns utrymme för att lämna något sådant förslag.
Enligt uppgift från Justitiedepartementet har
betänkandet remissbehandlats. Departementet avser
att göra en sammanställning över remissyttrandena.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare
ställningstagande att det är viktigt att samhället
på olika sätt söker motverka pornografi, men inte i
första hand genom lagstiftning. Utskottet vill
betona opinionsbildningens betydelse för att på sikt
skapa värdefulla attitydförändringar. Det är inte
enbart TV, radio och tidningar utan även politiska
partier, föreningar, offentliga personer och
privatpersoner som har en viktig roll när det gäller
att motverka pornografi i alla dess former.
Utskottet är inte berett att bifalla yrkandena i
motionerna K232 yrkande 3, K362, Ju452 yrkande 2 och
K416. Motionerna avstyrks därför.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln (punkt 2)
av Åsa Torstensson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §
lagen om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen samt
tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 samt
2001/02:K57 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K57
yrkande 2.
Ställningstagande
Jag avvisar regeringens hållning i fråga om
utgivningsbevis för enskilda. Det finns minst två
demokratiskäl för detta, nämligen kostnad och
godkännande. Utgivningsbevis kommer att kosta
pengar. Jag är tveksam till en ordning där människor
som känner att de har små ekonomiska marginaler
skall tvingas överväga om de skall söka ett
utgivningsbevis till en högre kostnad för att våga
yttra sig på Internet. Jag är också tveksam till ett
förfarande där enskildas yttrandefrihet skall göras
avhängig av ett godkännande från någon myndighets
sida. Detta är rimligt för det särskilda skydd och
de privilegier som erbjuds medieföretag, men inte i
fråga om enskildas yttrandefrihet. Till och med
Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som
kan komma att uppstå i fråga huruvida en webbsida är
skyddad, vilket talar för en annan lösning. Det är
också värt att framhålla att ett avslag ofelbart
kommer att leda till en diskussion kring censur och
godtycke i fråga om grunderna för att bevilja
utgivningsbevis. Jag anser därför att riksdagen bör
avslå regeringens förslag.
Genom sin spridningsform förefaller yttranden på
Internet att uppvisa den största likheten med sådana
sändningar som avses i YGL. I takt med att teknisk
utveckling förändrar förutsättningarna för hur
information sprids till mottagarna blir också den
uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom
elektromagnetiska vågor på TF respektive YGL
alltmer oklar. Jag vill framhålla möjligheten att
förändra YGL på ett sådant sätt att den i
tillämpliga delar skulle kunna fungera som en allmän
yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på enskilda
och andra företag än medieföretag. Jag anser att det
bör prövas en ny ordning där
yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan
skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier. Detta
bör ges regeringen till känna. Därmed tillstyrker
jag motion 2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 samt
2001/02:K57 yrkande 1.
2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln (punkt 2)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §
lagen om ändring i yttrandefrihetsgrundlagen samt
tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2 samt
2001/02:K55 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K55
yrkande 4.
Ställningstagande
Den digitala tekniken och den numera alltmer
utbredda användningen av Internet underlättar
kontakt, information och kommunikation mellan
människor på ett revolutionerande sätt. Förutom att
det fria ordet skall ges grundlagsskydd oavsett
vilket medium som används för kommunikationen är det
angeläget att yttrandefriheten gäller för alla, även
resurssvaga grupper och mindre etablerade röster i
samhällsdebatten. Regeringen föreslår, liksom
majoriteten gjorde i Mediegrundlagsutredningen, att
skydd skall kunna erhållas genom utgivningsbevis.
Jag anser att regeringen på denna punkt borde ha
valt en annan juridisk teknik för att undvika onödig
byråkrati och för att på ett enkelt sätt ge fler
Internetanvändare grundlagsskydd för sina
meddelanden. Ett sätt vore att tillämpa ett slags
stencilregel motsvarande den som finns i 1 kap. 5 §
TF. Enligt denna bestämmelse får en skrift fullt
grundlagsskydd om den är försedd med beteckning som
utvisar att den är mångfaldigad samt i anslutning
därtill tydliga uppgifter om vem som har
mångfaldigat skriften och om ort och år för
mångfaldigandet. En motsvarande bestämmelse skulle
kunna tas in i YGL:s databasregel.
Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum
på Internet kan fördela ansvaret för de inlägg som
förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse
att dessa identifieras antingen direkt i varje
inlägg eller genom hyperlänk till en presentation.
Också det absoluta förbudet mot att andra än
databasinnehavaren ges möjlighet att påverka dess
innehåll innebär en onödig inskränkning av skyddet
för yttrandefriheten. Genom att välja den lösning
som jag föreslår kan en både krånglig och mycket
kostsam byråkrati undvikas samtidigt som
grundlagsskyddet kommer oändligt många fler
Internetanvändare till godo. Dessutom slipper
medborgarna vända sig till en myndighet för att
tillvarata sina rättigheter, vilket kan uppfattas
som olustigt i dessa sammanhang. Jag anser därför
att riksdagen avslår regeringens förslag om
frivilligt grundlagsskydd för yttranden på Internet
efter ansökan och utgivningsbevis och att riksdagen
som sin mening tillkännager för regeringen vad jag
anför om den s.k. stencilregeln. Därmed tillstyrker
jag motion 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.
3. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott (punkt 5)
av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i tryckfrihetsförordningen såvitt avser 7
kap. 4 §. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:K56 yrkande 1.
Ställningstagande
Regeringen föreslår att TF:s brottskatalog skall
utökas med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman,
övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig
frihet. Detta innebär att brotten kriminaliseras som
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Regeringens
förslag innebär en inskränkning i den
grundlagsstadgade tryck- och yttrandefriheten. För
att inskränka en grundläggande fri- och rättighet
anser vi att en avvägning måste göras mellan
intresset av att inte inskränka rättigheten och
andra motstående intressen. Den avvägning som skall
göras är mellan intresset av att inte inskränka
yttrandefriheten och intresset av att förhindra att
olika typer av hotfulla yttranden sprids via
grundlagsskyddade medier. Det rådande rättsläget är
att hotfulla yttranden genom traditionella
massmedier är grundlagsskyddade och inte heller
utgör något brott medan ett hot på en webbsida eller
dylikt inte är grundlagsskyddat och således är
olagligt enligt brottsbalkens bestämmelser.
Regeringen föreslår nu att i och med att man
utvidgar kretsen av medier vilkas yttranden är
grundlagsskyddade så skall samtidigt rättsläget vad
gäller hotfulla yttranden ändras till att motsvara
det som i dag gäller för medier som inte är
grundlagsskyddade.
Regeringens slutsats avviker från vad
Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen
menar att det inte finns tillräckligt underlag för
någon säker uppfattning om hur vanligt förekommande
de aktuella brotten är på Internet. En utökningen av
TF:s brottskatalog kan komma att få negativa
återverkningar på nyhetsrapporteringen kring hot.
Regeringens förslag innebär en inskränkning i den
grundlagsstadgade tryck- och yttrandefriheten. Vi
anser liksom Mediegrundlagsutredningen att det inte
finns tillräckligt underlag för någon säker
uppfattning om hur vanligt förekommande de aktuella
brotten är på Internet. Eftersom förslaget innebär
en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten som
inte kan motiveras med ett tillräckligt starkt
intresse anser vi att det inte bör genomföras. Vi
anser att regeringens förslag om ändring i 7 kap. 4
§ TF bör avslås. Därmed tillstyrker vi motion K56
yrkande 1.
4. Inskränkningar av etableringsfriheten för
trådsändningar (punkt 7)
av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §
andra stycket 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt
avser skrivningen eller allmänhetens intresse av
tillgång till sådana överföringar. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K56 yrkande 2 och avslår
motion 2001/02:K57 yrkande 3.
Ställningstagande
Regeringen föreslår en inskränkning som gör det
möjligt att i lag föreskriva en skyldighet för
nätinnehavare att ge utrymme för annans överföringar
i den utsträckning det behövs med hänsyn till
konkurrensintresset eller med hänsyn till
allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar. Mediegrundlagsutredningen var enig om
att föreslå att göra det möjligt att i lag
föreskriva en skyldighet för nätinnehavare att ge
utrymme för annans överföringar i den utsträckning
det behövs med hänsyn till konkurrensintresset.
Utöver utredningsförslaget föreslår nu regeringen
att möjligheten skall vidgas till att även göra det
möjligt att inskränka etableringsfriheten med hänsyn
till allmänhetens intresse av tillgång till sådana
överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen
motiverar förslaget med att den anser att
utredningens förslag är för snävt formulerat för att
fullt ut lämna avsett utrymme för de påkallade
bestämmelserna i vanlig lag. Att enbart hänvisa till
att utredningens förslag är för snävt formulerat
anser vi inte är tillräckligt då det är fråga om en
inskränkning i en grundlagsstadgad rättighet.
Inskränkningar i etableringsfriheten bör noga
övervägas, prövas och motiveras. Inskränkningar kan
bara accepteras om det finns mycket starka skäl för
detta och konsekvenserna är väl kända och
överblickbara. Konkurrensintresset är ett sådant
skäl, vilket återspeglas i
Mediegrundlagsutredningens ställningstagande.
Regeringen redovisar inte några motsvarande
intressen för att motivera utvidgningen av
möjligheterna att inskränka etableringsfriheten. Vi
anser därför att regeringens förslag bör avslås i
den del som avser inskränkning i etableringsfriheten
med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång
till sådana överföringar. Därmed tillstyrker vi
motion 2001/02:K56 yrkande 2.
5. Inskränkningar av etableringsfriheten för
trådsändningar (punkt 7)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:K57 yrkande 3 samt avslår motion
2001/02:K56 yrkande 2.
Ställningstagande
Svenska medborgare och svenska juridiska personer
har enligt YGL grundlagsskyddad rätt att sända
ljudradio eller TV med hjälp av elektromagnetiska
vågor som är bundna till en ledare. Genom den s.k.
must carry-principen är denna etableringsfrihet
begränsad så att nätinnehavare är skyldiga att
tillhandahålla utrymme i nätet för bl.a. Sveriges
Televisions och TV4 AB:s sändningar. Nu föreslår
regeringen att etableringsfriheten för
trådsändningar enligt YGL skall inskränkas för att
det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas
för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i
den utsträckning det behövs med hänsyn till
konkurrensintresset eller allmänhetens intresse av
tillgång till sådana överföringar.
Etableringsfriheten begränsas vidare i syfte att
genom bestämmelser i lag tillförsäkra
mottagarkollektivet inflytande över programvalet.
Skälen till regeringens förslag är för det första
att upprätthålla konkurrensen och för det andra att
ge mottagarna möjlighet att ha inflytande över
programvalet. När det gäller det senare anser jag
att det trots ett gott syfte är tveksamt om det bör
genomföras. Förslaget innebär en begränsning av
nätinnehavarens möjlighet att förfoga över sin egen
produkt, men eftersom den tekniska utvecklingen på
detta område går snabbt bör problemet kunna lösas
utan grundlagsändring. Jag föreslår därför att
riksdagen avslår regeringens förslag såvitt avser
etableringsfriheten. Därmed tillstyrker jag motion
2001/02:K57 yrkande 3.
6. Den fortsatta utvecklingen när det gäller
det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
systemet (punkt 8)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K54 yrkande 1 samt avslår
motionerna 2001/02:K54 yrkande 2 och 2001/02:K55
yrkandena 2 och 3.
Ställningstagande
Nuvarande utformning av tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen kan på grund av sin
lagtekniska komplexitet, sin terminologi och sitt
teknikberoende inte anses uppfylla önskvärda krav på
läsbarhets- och läsförståelseindex. Jag anser att
grundlagarna bör vara i fas med
samhällsutvecklingen, särskilt med hänsyn till den
snabba mediala och tekniska utvecklingen. Dessutom
medför tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagens tekniska komplexitet och
stundom inkonsekventa regler sinsemellan svårigheter
att tolka och tillämpa regelverket.
Jag föreslår att en utredning tillsätts för en
total översyn av det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga området i syfte att
fullständigt och förutsättningslöst utreda behoven
av förändringar på tryck- och yttrandefrihetsrättens
område. I utredningsuppdraget bör ingå att ta
ställning till och lämna förslag till en grundlag
som reglerar tryck- och yttrandefrihetsområdet i
syfte att uppnå en grundlagsreglering av området som
svarar mot den föreliggande mediala och tekniska
utvecklingen samt utvecklingen på det mediala och
tekniska området. Detta bör riksdagen tillkännage
för regeringen som sin mening. Därmed tillstyrker
jag motion 2001/02:K54 yrkande 1.
7. Den fortsatta utvecklingen när det gäller
det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
systemet (punkt 8)
av Åsa Torstensson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K55 yrkande 3 samt avslår
motion 2001/02:K54 yrkandena 1 och 2 samt motion
2001/02:K55 yrkande 2.
Ställningstagande
Jag anser att en självklar utgångspunkt för
regeringen borde vara att överväga vilka möjligheter
att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom
den nya tekniken och hur dessa bäst tas till vara.
Det innebär givetvis att människors integritet skall
kunna skyddas och att vissa yttranden alltjämt är
oacceptabla i ett demokratiskt samhälle. Men det
innebär inte att yttranden generellt, därför att de
råkar finnas på Internet, skall betraktas som
olagliga. Yttrandefrihet handlar om rätten att
ifrågasätta, kritisera och debattera, vilket också
innebär att även yttranden som kan uppfattas som
kränkande eller sårande måste tillåtas. I 2 kap. 13
§ första stycket regeringsformen konstateras att
yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till ...
enskilds anseende, privatlivets helgd .... Vidare
sägs i tredje stycket att föreskrifter som utan
avseende på yttrandets innehåll reglerar visst sätt
att sprida eller mottaga yttranden inte betraktas
som inskränkningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten
att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga
skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en mer
individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13 §
regeringsformen utredas med inriktning mot större
restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten. Jag anser att riksdagen skall
begära att regeringen låter utreda 2 kap. 13 §
regeringsformen med inriktning mot större
restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Därmed tillstyrks motion
K55 (yrkande 3).
8. Yttrandefrihet (punkt 12)
av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K317 yrkandena 1 och 2 samt
avslår motionerna 2001/02:K221 och 2001/02:K388.
Ställningstagande
Politik är en i stora delar ideell verksamhet, men
de politiska kampanjerna utspelas sedan länge på en
kommersiell marknad. I den kommande valrörelsen
kommer vi att få se politisk reklam i tidningar, på
Internet, i trycksaker, i radio, på bio och i TV.
Det sistnämnda är inte tillåtet i svensk marksänd
TV, men når oss ändå via utlandet och satelliter. Vi
anser att politisk TV-reklam skall vara tillåten.
Vår yttrandefrihet är grundlagsfäst även vad gäller
kommersiella budskap och även vad gäller budskap som
kan uppfattas som kontroversiella. Den grundlag som
reglerar yttrandefriheten tillåter i dag undantag
för vissa typer av reklam i etermedierna. Till den
reklam som omfattas av detta hör i dag politisk TV-
reklam. Vi anser att den begränsningen i vår
yttrandefrihet bör avskaffas. Vi föreslår därför att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi anför dels om att tillåta politisk TV-reklam,
dels om att avskaffa begränsningar i
yttrandefriheten. Riksdagen bör därför bifalla
motion K317.
9. Rätt tilll genmäle (punkt 13)
av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K367 yrkande 1.
Ställningstagande
Mediesamhället tenderar att karakteriseras av
tillspetsning och konkretisering, vinkling,
personifiering, intensifiering och polarisering.
Denna utveckling kan i flera avseenden hota
enskildas integritet och värdighet. I likhet med vad
som i viss mån förordas i TV-direktivet och som
diskuteras på andra håll i Europa bör ett förstärkt
skydd för den enskilde genom lagfäst genmälesrätt
övervägas. Detta bör ges regeringen till känna. Vi
anser därför att riksdagen bör bifalla motion
2001/02:K367 yrkande 1.
10. Jurysystemet (punkt 14)
av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m) och Helena
Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K272.
Ställningstagande
Europadomstolens dom i fallet Holm har väckt frågor
om det svenska jurysystemet i tryckfrihetsmål.
Förhållandet att svenska jurymedlemmar utses av en
politiskt sammansatt valkorporation har underkänts
av Europadomstolen. Den nuvarande ordningen innebär
således att juryn i vissa mål inte är opartisk.
Dessutom finns enligt vår uppfattning brister i
möjligheten att överklaga. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag till
lagändringar som innebär dels att kraven på
oavhängighet och opartiskhet uppfylls, dels att
möjligheten att överklaga beslut i jävsfråga även
till Högsta domstolen införs. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Därmed
tillstyrker vi motion 2001/02:K272.
11. Pornografi (punkt 16)
av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K232 yrkande 3 och
2001/02:Ju452 yrkande 2 samt avslår motionerna
2001/02:K362 och 2001/02:K416.
Ställningstagande
1998 års sexualbrottskommitté hade i uppdrag att
göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott
samt av vissa angränsande frågor. Kommittén skulle
bl.a. särskilt utreda om koppleribestämmelsen borde
utvidgas och om de skadliga effekterna av s.k.
sexklubbar kunde undvikas genom lagstiftning eller
på annat sätt. Kommittén anförde i sitt betänkande
bl.a. att den inte haft till uppgift att föreslå ett
allmänt förbud mot pornografi. Däremot utredde
kommittén om porrbranschens s.k. huvudaktörer
straffrättsligt kan jämställas med den traditionella
kopplaren. Eftersom utvidgningar av bestämmelsen om
koppleri i detta avseende riskerar att leda till
inskränkningar i de grundlagsfästa reglerna om
tryck- och yttrandefrihet fann kommittén att det
inte fanns utrymme för att lämna något sådant
förslag.
Vi anser att lagarna måste skärpas. Ett lagförslag
som skulle slå hårt mot den svenska porrindustrin
skulle kunna baseras på att koppleri är straffbart.
Det är stötande att marknadsföring av sexklubbar kan
ske genom att bilar åker runt på stan med reklam för
klubben. Reklam som leder till negativa följder för
de kvinnor som arbetar på sexklubbarna, t.ex. genom
kränkt identitet, är egentligen ett slags
koppleriverksamhet för pornografisk föreställning
och bör förbjudas. Vi anser att regeringen bör
tillsätta en kommitté med uppgift att utreda bl.a.
möjligheten att stoppa porreklam samt ett lagförslag
mot porrindustrin t.ex. med motivet att koppleri är
straffbart. Kommittén bör inte vara förhindrad att
föreslå grundlagsändringar. Detta bör ges regeringen
till känna. Därför anser vi att riksdagen bör
bifalla motionerna K232 yrkande 3 och Ju452 yrkande
2 samt avslå motionerna K362 och K416.
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
Skyddet för den personliga integriteten (punkt
3)
av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Det av regeringen föreslagna frivilliga
grundlagsskyddet enligt databasregeln kan, som
utskottet påpekat, komma i konflikt med de
bestämmelser som finns i syfte att skydda den
personliga integriteten framför allt med EG:s
dataskyddsdirektiv. Den frågan kan komma att prövas
om Sverige ställs till ansvar för fördragsbrott.
Regeringen beslutade den 21 februari 2002 att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att se
över personuppgiftslagen i syfte att, inom ramen för
dataskyddsdirektivet, åstadkomma ett regelverk som
mer tar sikte på missbruk av personuppgifter. När
det gäller integritetsfrågor har regeringen också
aviserat att en parlamentarisk utredning skall
tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet. Tillsättningen av utredningen har av
olika skäl fördröjts. Vi anser, inte minst med tanke
på den snabba utvecklingen på det datatekniska
området som gör att effekterna för den personliga
integriteten blir oförutsebara, att det finns all
anledning att regeringen snarast tillsätter den
aviserade utredningen.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2001/02:74 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till
1 lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2 lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen,
3 lag om ändring i lagen (1949:165) angående
beslag å vissa skrifter,
4 lag om ändring i lagen (1991:1559) med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Följdmotioner
2001/02:K51 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av brottskatalogen
i tryckfrihetsförordningen.
2001/02:K52 av Mats Einarsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av möjligheterna
till internationell rättslig hjälp inom det tryck-
och yttrandefrihetsrättsliga området.
2001/02:K53 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen
anförs om låga kostnader för enskildas
utgivningsbevis avseende databaser på Internet.
2001/02:K54 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen i första hand tillsätter en
utredning i syfte att fullständigt och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck- och yttrandefrihetsrättens område.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regeringen i andra hand inrättar en
stående beredning med uppgift att följa den mediala
och tekniska utvecklingen samt utreda och lämna
förslag till lösningar på tryck- och
yttrandefrihetens område.
2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag angående
ett utgivningsbevis för enskilda.
2. Riksdagen beslutar att personuppgiftslagen
(1998:204) skall upphävas som stridande mot
grundläggande yttrandefrihetsprinciper.
3. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av
2 kap. 13 § regeringsformen med inriktning mot
större restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en ny ordning
där yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, i tillämpliga
delar kan skydda enskildas yttrandefrihet i nya
medier bör prövas.
2001/02:K56 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår förslaget om ändring av 7 kap.
4 § 12, 16, 17 och 18 tryckfrihetsförordningen i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen avslår förslaget om ändring i 3 kap.
1 § 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt avser
möjligheten att i lag inskränka etableringsfriheten
för trådsändningar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till
sådana överföringar i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2001/02:K57 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag om
frivilligt grundlagsskydd för yttranden på Internet
efter ansökan och utgivningsbevis.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ett grundlagsskydd för yttranden på
Internet med den s.k. stencilregeln som modell i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen avslår regeringens förslag såvitt
avser etableringsfriheten.
Motioner från allmänna motionstiden
2001/02:K221 av Sten Andersson (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att yttrandefrihet bör garanteras
för alla.
2001/02:K232 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagförslag mot
porrindustrin utreds med motivet att koppleri är
straffbart.
2001/02:K272 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagändring som innebär att kraven på
oavhängighet och opartiskhet vid valet av jurymän
uppfylls.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagändring som innebär att det skall
bli möjligt att överklaga beslut i jävsfråga till
Högsta domstolen.
2001/02:K317 av Anna Kinberg (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta politisk
TV-reklam.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa
begränsningar i yttrandefriheten.
2001/02:K362 av Sylvia Lindgren (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att stoppa den motorburna
reklamen för porrklubbar.
2001/02:K367 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om övervägande av
laglig genmälesrätt.
2001/02:K388 av Martin Nilsson (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om reglering av sena
opinionsundersökningar.
2001/02:K416 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att klarlägga
pornografins utbredning och effekter.
2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att reklam för
sexklubbar förbjuds.
2001/02:Kr338 av Charlotta L Bjälkebring (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning som skall undersöka
möjligheterna att tillskapa en fristående nyhetsbyrå
i allmänhetens tjänst i enlighet med vad som anförs
i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den bör initiera en dialog med
mediebranschen om hur Pressombudsmannens granskning
av medierna fungerar.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen
2. Förslag till lag om ändring i
yttrandefrihetsgrundlagen
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1949:165)
angående beslag å vissa skrifter
4. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559)
med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden
Bilaga 3
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lag
(2002:000) om ändring i
tryckfrihetsförordningen
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen[1] i stället för dess
lydelse enligt lagen (2002:000) om ändring i
tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
7 kap.
4 §
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med
en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott
anses följande gärningar, om de begås genom tryckt
skrift och är straffbara enligt lag:
1. högförräderi, förövat med uppsåt att riket
eller del därav skall med våldsamma eller eljest
lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande makt eller bringas i beroende av
sådan makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, såframt gärningen innebär fara för
uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för att riket
skall invecklas i krig eller andra fientligheter
framkallas med utländskt bistånd;
3. spioneri, varigenom någon för att gå främmande
makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller
röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export, tillverkningssätt, underhandlingar,
beslut, eller något förhållande i övrigt, vars
uppenbarande för främmande makt kan medföra men för
totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet,
vare sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
spioneri;
4. obehörig befattning med hemlig uppgift,
varigenom någon utan syfte att gå främmande makt
till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer
uppgift rörande något förhållande av hemlig natur,
vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men
för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga
förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare
sig uppgiften är riktig eller ej;
försök eller förberedelse till sådan obehörig
befattning med hemlig uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse
som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall
beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av
främmande makt eller var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller
rörde förhållande av stor betydelse eller om den
brottslige röjde vad som på grund av allmän eller
enskild tjänst betrotts honom;
5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon
av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;
6. uppror, förövad med uppsåt att statsskicket
skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel
omstörtas eller att åtgärd eller beslut av
statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
såframt gärningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
uppror;
7. landsförräderi eller landssvek, i vad
därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag
meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon missleder eller förråder dem som
är verksamma för rikets försvar eller förleder dem
till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder
egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller
begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad
att medföra men för totalförsvaret eller innefattar
bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
landsförräderi eller landssvek;
8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon
av oaktsamhet begår gärning som avses under 7;
9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet,
varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag
meddelade bestämmelser om sådant brott äger
tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra
osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara
för rikets säkerhet, eller till främmande makt
framför eller låter framkomma sådana rykten eller
påståenden eller bland krigsmän sprider falska
rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade
att framkalla trolöshet eller modlöshet;
10. uppvigling, varigenom någon uppmanar eller
eljest söker förleda till brottslig gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet
mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten;
11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller sexuell läggning;[2]
-----------------------------------------------------
12. brott mot
medborgerlig frihet,
varigenom någon utövar
olaga hot med uppsåt att
påverka den allmänna
åsiktsbildningen eller
inkräkta på
handlingsfriheten inom
politisk organisation
eller yrkes- eller
näringssammanslutning och
därigenom sätter
yttrande-, församlings-
eller föreningsfriheten i
fara;
försök till sådant
brott mot medborgerlig
frihet;
-----------------------------------------------------
13. olaga våldsskildring, varigenom någon i bild
skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att
bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig;
14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning, och, om den förtalade är
avliden, gärningen är sårande för de efterlevande
eller eljest kan anses kränka den frid, som bör
tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn
till omständigheterna var försvarligt att lämna
uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann
eller att han hade skälig grund för den;
15. förolämpning, varigenom någon smädar annan
genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller
genom annat skymfligt beteende mot honom;
-----------------------------------------------------
16. olaga hot,
varigenom någon hotar
annan med brottslig
gärning på ett sätt som
är ägnat att hos den
hotade framkalla
allvarlig fruktan för
egen eller annans
säkerhet till person
eller egendom;
-----------------------------------------------------
17. hot mot tjänsteman,
varigenom någon med hot
om våld förgriper sig på
annan i hans
myndighetsutövning, i
annan verksamhet där
samma skydd åtnjuts som
är förenat med
myndighetsutövning eller
vid biträde till åtgärd
som omfattas av sådant
skydd, för att tvinga
honom till eller hindra
honom från åtgärd däri
eller hämnas för sådan
åtgärd eller varigenom
någon sålunda förgriper
sig mot den som tidigare
utövat sådan verksamhet
eller biträtt därvid för
vad denne däri gjort
eller underlåtit;
försök eller
förberedelse till sådant
hot mot tjänsteman,
såvida ej brottet, om det
fullbordats, skulle ha
varit att anse som ringa;
-----------------------------------------------------
18. övergrepp i
rättssak, varigenom någon
med hot om våld angriper
annan för att denne gjort
anmälan, fört talan,
avlagt vittnesmål eller
annars vid förhör avgett
utsaga hos en domstol
eller annan myndighet
eller för att hindra
annan från en sådan
åtgärd eller varigenom
någon med hot om gärning
som medför lidande, skada
eller olägenhet angriper
annan för att denne
avlagt vittnesmål eller
annars avgett utsaga vid
förhör hos en myndighet
eller för att hindra
honom från att avge en
sådan utsaga.
-----------------------------------------------------
**FOOTNOTES**
[1]: Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.
[2]: Lydelse enligt proposition 2001/02:59.