Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU21

Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet, m.m.


Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen och
Internet samt motioner som väckts  med  anledning av
propositionen   och   motioner   från  den  allmänna
motionstiden 2001.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till
ändringar     i     tryckfrihetsförordningen     och
yttrandefrihetsgrundlagen   antas  som  vilande.  De
föreslagna ändringarna i lagen  (1949:165)  angående
beslag å vissa skrifter och i lagen (1991:1559)  med
föreskrifter    på   tryckfrihetsförordningens   och
yttrandefrihetsgrundlagens    områden   har   sådant
samband  med de föreslagna grundlagsändringarna  att
de enligt  utskottet  bör  antas först i samband med
att      riksdagen     antar     förslagen      till
grundlagsändringarna.  Utskottet föreslår därför att
de behandlas vid 2002/03 års riksmöte.
Utskottet föreslår att  riksdagen  som  sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anför  om en
översyn av bestämmelserna om bl.a. databasregeln med
hänsyn  till  framtida  användning av ny teknik, vad
utskottet  anför  om  en  analys   av  huruvida  ett
frivilligt grundlagsskydd kan komma  i  konflikt med
bestämmelser  med  syfte  att  skydda den personliga
integriteten  samt  med bifall till  en  motion  vad
utskottet anför om en utvärdering av brottskatalogen
i  tryckfrihetsförordningen.   Utskottet   avstyrker
övriga motioner.
Elva reservationer samt ett särskilt yttrande  har
avlämnats.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Ett utvidgat grundlagsskydd för ny
kommunikation som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor

Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  utskottet  anför om  en  översyn  av
bestämmelserna   med   hänsyn    till    framtida
användning av ny teknik.

2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till  1  kap. 9 § andra–sjätte styckena lagen  om
ändring   i   yttrandefrihetsgrundlagen.   Därmed
avslår riksdagen motionerna 2001/02:K55 yrkandena
1 och 4 samt 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.
Reservation 1 (c)
Reservation 2 (fp)

3. Skyddet för den personliga
integriteten

Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  utskottet  anför  om  en  analys  av
huruvida ett frivilligt grundlagsskydd  kan komma
i konflikt med bestämmelser med syfte att  skydda
den personliga integriteten.

4. Ansökningsavgift för utgivningsbevis

Riksdagen avslår motion 2001/02:K53.

5. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott

Riksdagen antar som vilande utskottets i bilaga
3  intagna  förslag  till  lag om ändring i lagen
(2002:00)  om  ändring i tryckfrihetsförordningen
såvitt  avser  7 kap.  4  §.  Därmed  tillstyrker
riksdagen regeringens  förslag delvis samt avslår
motion 2001/02:K56 yrkande 1.
Reservation 3 (m)

6. Utvärdering av brottskatalogen i
tryckfrihetsförordningen

Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad utskottet anför om en  utvärdering  av
brottskatalogen    i    tryckfrihetsförordningen.
Därmed bifaller riksdagen motion 2001/02:K51.

7. Inskränkningar av etableringsfriheten
för trådsändningar

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed
avslår riksdagen motionerna 2001/02:K56 yrkande 2
och 2001/02:K57 yrkande 3.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (fp)

8. Den fortsatta utvecklingen när det
gäller det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet

Riksdagen    avslår   motionerna    2001/02:K54
yrkandena 1 och  2  samt  2001/02:K55 yrkandena 2
och 3.
Reservation 6 (mp)
Reservation 7 (c)

9. Internationell rättslig hjälp i
brottmål

Riksdagen avslår motion 2001/02:K52.

10. Grundlagsförslagen i övrigt

Riksdagen antar som vilande regeringens förslag
till  lag  om  ändring i tryckfrihetsförordningen
och lag om ändring  i yttrandefrihetsgrundlagen i
den  mån  de  inte  omfattas   av  vad  utskottet
föreslagit under punkterna 2, 5 och 7.

11. Lagförslagen i övrigt

Riksdagen beslutar att skjuta  upp behandlingen
av  regeringens  förslag  till lag om  ändring  i
lagen (1949:165) angående beslag å vissa skrifter
och  lag  om  ändring  i  lagen  (1991:1559)  med
föreskrifter  på  tryckfrihetsförordningens   och
yttrandefrihetsgrundlagens  områden  till 2002/03
års riksmöte.

12. Yttrandefrihet

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:K221,
2001/02:K317 och 2001/02:K388.
Reservation 8 (m)

13. Rätt tilll genmäle

Riksdagen avslår motion 2001/02:K367 yrkande 1.
Reservation 9 (kd)

14. Jurysystemet

Riksdagen avslår motion 2001/02:K272.
Reservation 10 (m, kd, fp)

15. Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst

Riksdagen avslår motion 2001/02:Kr338 yrkandena
1 och 2.

16. Pornografi

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K232
yrkande 3, 2001/02:K362,  2001/02:Ju452 yrkande 2
och 2001/02:K416.
Reservation 11 (kd)

Stockholm den 23 april 2002

På konstitutionsutskottets vägnar


Per Unckel

Följande ledamöter har deltagit  i  beslutet:  Per
Unckel  (m),  Göran Magnusson (s), Pär Axel Sahlberg
(s), Kenneth Kvist  (v), Ingvar Svensson (kd), Inger
René  (m),  Mats Berglind  (s),  Lars  Hjertén  (m),
Kerstin Kristiansson  Karlstedt  (s), Kenth Högström
(s), Björn von der Esch (kd), Nils  Fredrik Aurelius
(m),  Per  Lager (mp), Åsa Torstensson  (c),  Helena
Bargholtz (fp),  Britt-Marie Lindkvist (s) och Peter
Pedersen (v).
2001/02

KU21


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Den 4 februari 1999 beslutade regeringen om direktiv
till  en parlamentarisk  kommitté  med  uppdrag  att
närmare  analysera  behovet av och förutsättningarna
för  en  mer teknikoberoende  grundlagsreglering  av
yttrandefriheten.  Kommittén skulle vidare analysera
och ta ställning till  om  de preskriptionstider som
gäller       för       tryckfrihets-      respektive
yttrandefrihetsbrotten  bör  förlängas  samt  utreda
vissa     tillämpningsproblem     rörande     främst
yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom skulle kommittén
ta ställning  till  om  brottet  olaga hot och andra
kriminaliserade yttranden där olaga  hot  ingår  som
ett    led    bör   bli   tryckfrihets-   respektive
yttrandefrihetsbrott.    Kommittén    antog   namnet
Mediegrundlagsutredningen. Mediegrundlagsutredningen
överlämnade      i     mars     2001     betänkandet
Yttrandefrihetsgrundlagen   och  Internet,  Utvidgat
grundlagsskydd  och  andra  frågor   om  tryck-  och
yttrandefrihet   (SOU   2001:28).  Betänkandet   har
remissbehandlats.

I en framställning till  regeringen den 4 maj 2001
föreslog Justitiekanslern att  lagen (1991:1559) med
föreskrifter   på   tryckfrihetsförordningens    och
yttrandefrihetsgrundlagens  områden bör ändras bl.a.
så    att   mål   rörande   tryckfrihetsbrott    och
yttrandefrihetsbrott  som  har  samband med varandra
kan  tas  upp av en av de tingsrätter  som  är  rätt
domstol för  något  av  målen  (dnr  Ju  2001/3649).
Framställningen har remissbehandlats.
Regeringen beslutade den 15 november 2001
att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådet
har i allt väsentligt godtagit förslagen
och endast haft några synpunkter av i
huvudsak lagteknisk natur. Regeringen har
följt Lagrådets förslag. Dessutom har
vissa redaktionella ändringar gjorts.

Utskottets överväganden

Propositionen


Grundlagsskyddets omfattning,
nuvarande ordning

Medier som omfattas av grundlagarna

Överföring av information mellan människor på längre
avstånd  än  syn-  och hörhåll kan ske antingen  med
fysiska   databärare   som    transporteras   mellan
avsändaren  och  mottagaren  eller   med   hjälp  av
elektromagnetiska    vågor.   Exempel   på   fysiska
databärare  är  papper,   videogram  och  cd-skivor.
Sändningar i radio och television samt genom datorer
sker däremot med hjälp av elektromagnetiska vågor.

Tryckfrihetsförordningen          (TF)         och
yttrandefrihetsgrundlagen  (YGL)  ger  ett  särskilt
grundlagsskydd  för  friheten  att  yttra sig  genom
fysiska databärare eller genom överföringar som sker
med hjälp av elektromagnetiska vågor.  Förenklat kan
sägas    att    TF    innehåller   bestämmelser   om
yttrandefriheten    i    skrifter.     Regler    för
yttrandefriheten  i  radio,  television  och   vissa
överföringar  via  datornät  samt filmer, videogram,
ljudupptagningar  och  andra  tekniska  upptagningar
finns i YGL.
YGL tillkom efter förebild av  TF  och  bygger  på
samma      grundläggande     principer,     nämligen
etableringsfrihet,  förbud  mot  censur och liknande
åtgärder,  ensamansvar  med meddelarskydd,  särskild
brottskatalog  och  särskild  rättegångsordning  med
juryprövning.

Särskilt om sändningar som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor


Sändningar som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen  (YGL) omfattar ljudradio,
television och vissa liknande överföringar (1 kap. 1
§  YGL).  Med  liknande  överföringar   avses  andra
sändningar  av  ljud,  bild eller text som sker  med
hjälp   av   elektromagnetiska   vågor,   exempelvis
överföringar av  databaslagrad  information.  Som en
samlingsbeteckning  för program i ljudradio, program
i television och innehåll  i sådana andra sändningar
används i YGL ordet radioprogram.

Huvudregeln om radioprogram

YGL är tillämplig på sändningar  av radioprogram som
är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot
med tekniska hjälpmedel (1 kap. 6  §  första stycket
YGL).  Denna  regel  brukar  kallas  huvudregeln  om
radioprogram.

Med   kravet  att  en  sändning  är  riktad   till
allmänheten  menas  att  den  sändande utan särskild
begäran från mottagaren riktar  sändningen  till vem
som helst som önskar ta emot den. Det typiska fallet
är  rundradiosändning genom etern. En sådan sändning
kan tas  emot  av alla som skaffar sig en mottagare.
På  ett i princip  likartat  sätt  riktas  trådsända
radio- och TV-program till allmänheten, t.ex. kabel-
TV. I  båda  fallen är det den som sänder som svarar
för den huvudsakliga  aktiviteten. Mottagaren varken
kan  eller behöver påverka  sändningen.  Hans  eller
hennes  medverkan  är  begränsad  till att koppla på
mottagarapparaten och välja kanal.  Om  däremot  den
som  önskar  ta del av en sändning själv tar kontakt
med  sändaren  och   begär   viss  information,  kan
sändningen inte sägas vara riktad  till allmänheten.
Den   omfattas   därför   inte  av  huvudregeln   om
radioprogram. En sådan överföring av information kan
dock vara grundlagsskyddad enligt andra bestämmelser
(se nedan).
Kravet på att sändningen skall vara avsedd att tas
emot  med  tekniska  hjälpmedel  innebär  att  t.ex.
användning   av   högtalaranläggningar   eller   TV-
monitorer  på  estrader   och  idrottsarenor  faller
utanför huvudregelns tillämpningsområde.

Databasregeln

YGL:s regler om radioprogram  skall  tillämpas också
när vissa särskilt uppräknade aktörer  med  hjälp av
elektromagnetiska    vågor   på   särskild   begäran
tillhandahåller allmänheten  upplysningar  direkt ur
ett   register   med   upptagningar  för  automatisk
databehandling   under   förutsättning    att    den
mottagande  inte  kan  ändra innehållet i registret.
Denna regel kallas databasregeln (1 kap. 9 § YGL).

Databasregeln  omfattar   alltså  överföringar  av
information  från  databaser, dvs.  överföringar  av
lagrad information.  Det  är  allmänheten  som skall
tillhandahållas     upplysningarna.     En     annan
förutsättning  är  att  tillhandahållandet  sker  på
särskild  begäran.  Med  det  menas att överföringen
startas av mottagaren. Det är härvid  utan betydelse
om  det  finns  flera  meddelanden tillgängliga  för
mottagaren  att  välja bland  eller  om  endast  ett
meddelande är tillgängligt.  Dessutom förutsätts att
mottagaren inte kan ändra innehållet i databasen.
Grundlagsskyddet gäller endast  för vissa aktörer,
nämligen redaktioner för tryckta periodiska skrifter
eller  för  radioprogram,  företag  för  yrkesmässig
framställning   av   tekniska   upptagningar    samt
nyhetsbyråer. Dessa aktörer brukar med ett gemensamt
begrepp kallas traditionella massmedieföretag.

Bilageregeln

Tryckfrihetsförordningen  (TF)  gäller  för skrifter
som  framställts  i  tryckpress.  Grundlagen  gäller
också   för   skrifter   som   mångfaldigats   genom
stencilering, fotokopiering eller  liknande tekniskt
förfarande, om utgivningsbevis gäller  för  skriften
eller skriften är försedd med beteckning som utvisar
att  den  är  mångfaldigad  och i anslutning därtill
tydliga uppgifter om vem som  har  mångfaldigat  den
och  om  ort  och  år  för detta. Denna regel kallas
stencilregeln. Till skrift  hänförs bild även om den
inte åtföljs av text. En skrift  kan  vara periodisk
eller  inte periodisk. Med periodisk skrift  förstås
att skriften  enligt en utgivningsplan är avsedd att
under en bestämd  titel  utges  med  minst  fyra vid
särskilda   tider  utkommande  nummer  eller  häften
årligen.

Utöver  skrifter   omfattar  TF  radioprogram  och
tekniska  upptagningar  som  avses  i  YGL  och  som
oförändrat  återger hela eller delar av innehållet i
en  periodisk   skrift   och  anger  hur  innehållet
disponerats, om det är ägaren  till  den  periodiska
skriften som sprider eller låter sprida innehållet i
dessa former
(1  kap.  7  § andra stycket TF). Ett sådant program
eller en sådan  upptagning  skall  jämställas med en
bilaga  till  skriften.  Denna  regel kallas  därför
bilageregeln.
Bilageregeln  omfattar  alltså bl.a.  radioprogram
enligt   YGL.  Eftersom  med  radioprogram   förstås
ljudradio, television och andra liknande sändningar,
gäller regeln för t.ex. databasöverföringar.
För att  bilageregeln  skall vara tillämplig krävs
alltså att innehållet i en periodisk skrift står som
förlaga. Material som publiceras endast elektroniskt
faller  följaktligen  utanför   tillämpningsområdet.
Skriftens    innehåll    skall   dessutom    återges
oförändrat.  Det innebär att  bilageregeln  inte  är
tillämplig om ändringar görs i materialet i t.ex. en
databas i förhållande till den tryckta versionen.
Slutligen     förutsätts     för     bilageregelns
tillämplighet att  det  är  ägaren till en periodisk
skrift som antingen själv sprider  eller låter annan
sprida  skriftens innehåll. Om bilageregeln  gäller,
utesluts tillämpning av YGL (1 kap. 11 § YGL).

Principerna om ensamansvar och anskaffar- och
meddelarfrihet samt anonymitetsskydd


En viktig  grundsats i tryckfrihetsförordningen (TF)
och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är att i princip
endast en person kan göras ansvarig för innehållet i
en grundlagsskyddad  framställning.  I  grundlagarna
anges  vem denna person är. Ansvaret kan till  följd
härav kallas exklusivt. Ansvaret är också successivt
i den meningen  att det i första hand åvilar den som
kan sägas stå närmast  brottet. Om ansvaret inte kan
utkrävas  av denne, övergår  det  till  annan  i  en
ansvarskedja.  För periodiska skrifter och de medier
som   omfattas   av    YGL    gäller   primärt   ett
utgivaransvar. Utgivaransvaret  kan  bortfalla under
vissa förutsättningar, t.ex. om utgivaren  är utsedd
för  skens skull eller uppenbarligen inte kan  utöva
tillsyn  över  framställningens offentliggörande och
bestämma över dess  innehåll  så  att  ingenting får
införas   i   den   mot  hans  eller  hennes  vilja.
Ensamansvaret är formellt  på  det  sättet  att  det
åvilar den i grundlagarna utpekade ansvarige oavsett
hur  han  eller  hon  bidragit till framställningens
tillkomst och oavsett om  han  eller  hon  känt till
dess  innehåll.  Det  innebär  också  att  andra som
medverkar vid framställningens tillkomst t.ex. genom
att    anskaffa    och    meddela    uppgifter   för
offentliggörande  i  princip  inte kan ställas  till
svars  för  innehållet.  De  medverkande  kan  också
åtnjuta   ett   anonymitetsskydd.    Principen    om
ensamansvar   gagnar   yttrandefriheten.   Samtidigt
medger den effektiva ingripanden då yttrandefriheten
missbrukas.


Sändningar med internationell anknytning


Yttrandefrihetsgrundlagen  (YGL)  är  i första  hand
tillämplig  på radioprogram som utgår från  Sverige.
Vid sändningar  av  sådana  program  gäller samtliga
regler i grundlagen. Radioprogram som  samtidigt och
oförändrade  sänds  vidare  här i landet och  kommer
från    utlandet   eller   förmedlas    hit    genom
satellitsändning  men  inte  utgår  från Sverige har
däremot  ett  inskränkt  grundlagsskydd.  Endast  de
regler i YGL som kan upprätthållas  i  praktiken har
gjorts  tillämpliga  på  dessa  program.  Exempelvis
gäller  principen  om  ensamansvar  inte  för  dessa
sändningar (1 kap. 7 § YGL). I fråga om radioprogram
som sänds från sändare utanför Sverige gäller enbart
rätten   att  meddela  och  anskaffa  uppgifter  för
offentliggörande och rätten att vara anonym (10 kap.
2 § YGL).


Tjänster för kommunikation till
allmänheten


Internet


Internet kan numera användas för såväl traditionella
teletjänster   som   för   nya  tjänster  som  t.ex.
chattjänster, vilka möjliggör  en textbaserad dialog
mellan  två eller flera användare  i  realtid.  Även
ljudradio- och TV-program kan göras tillgängliga via
Internet.  Spridningen  av  Internetanvändningen har
skett  dels  genom  att  myndigheter,   företag  och
organisationer  i  ökad  utsträckning erbjuder  sina
tjänster  via Internet, dels  genom  att  tillgången
till   Internet   har   blivit   vanlig   även   för
privatpersoner.  Det  huvudsakliga  skälet  till den
omfattande  spridningen  anses  vara nätets tekniska
uppbyggnad, som är icke-hierarkisk,  dvs. den saknar
central styrning. Tekniskt sett är Internet ett ”nät
av  nät”  förenade  genom användandet av  gemensamma
kommunikationsprotokoll,  dvs.  standardiserade sätt
för kommunikation mellan datorer,  varav vissa utgör
grunden för det som mer populärt kallas webben eller
www   (World   Wide   Web).  Internet  bör,   enligt
regeringen,   betraktas   som   en   plattform   för
tillhandahållande av olika tjänster och inte som ett
eget medium.


Särskilt om aktörerna och om nya tjänster


Grundlagsskydd  för kommunikation  till  allmänheten
genom viss databasanvändning tillkommer endast vissa
massmedieföretag.  Andra  medieföretag  och enskilda
som  driver  motsvarande  verksamhet  eller erbjuder
liknande tjänster omfattas alltså inte  av  skyddet.
Nya  tjänster  för  kommunikation  till  allmänheten
tillkommer hela tiden. Vissa faller in under  dagens
grundlagsskydd   för  massmedieföretags  verksamhet,
medan andra faller  utanför. Det är särskilt tre nya
typer  av tjänster som  nu  tilldrar  sig  intresse,
eftersom  de helt eller delvis saknar grundlagsskydd
eller det framstår  som  tveksamt  om  skydd gäller.
Dessa  tjänster  –  webbsändningar, push-teknik  och
print    on    demand-verksamhet     (även    kallat
beställtryck) – beskrivs i det följande i nu angiven
ordning.

Webbsändningar

Överföring av rörliga bilder och ljud (sändning) via
Internet kan i dag ske huvudsakligen på tre sätt. En
webbsändning kan ske på tid som sändaren  bestämmer,
antingen  genom  uppspelning  av  en tidigare lagrad
film eller ljudfil eller genom tillgängliggörande av
en direktsändning, dvs. en överföring i princip utan
tidsfördröjning i förhållande till  verkligheten och
utan  egentlig  lagring av innehållet.  Överföringen
kan också startas  på  en  tidpunkt  som  mottagaren
bestämmer. Sändaren tillhandahåller då informationen
lagrad i datafiler på en server.

I   de   två   första  fallen  bestämmer  sändaren
tidpunkterna för sändningarna.  Överföringarna har i
dessa   fall   stora   likheter   med  traditionella
ljudradio-  och TV-sändningar. Tekniskt  sett  finns
dock en skillnad.  Den  består  i  att utsändning av
signaler  vid  webbsändningar  inte sker  till  hela
nätet  såsom är fallet vid traditionella  sändningar
utan bara  till  de  mottagare  som  har  öppnat  en
förbindelse    genom    vilken    förmedlingen    av
sändningarna  kan  ske.  Också  när  det  gäller den
tredje   typen  av  webbsändning  öppnar  mottagaren
förbindelsen  till  den  lagrade  informationen.  En
webbsändning  som  består  i  att  mottagaren  på en
tidpunkt som han eller hon själv bestämmer begär  en
uppspelning    av   en   inspelning   som   sändaren
tillhandahåller  i  lagrad  form  omfattas av dagens
databasregel  och  är därmed grundlagsskyddad  under
förutsättning  att  sändaren  är  ett  traditionellt
massmedieföretag. Sändningen  startas nämligen då av
mottagare  och  tillhandahålls  därmed  på  särskild
begäran.
När   det   gäller   de   två   andra  fallen   av
webbsändningar  är  det  inte  lika  klart  vad  som
gäller.   Huvudregeln  om  radioprogram  är   endast
tillämplig  om  sändningarna  kan anses riktade till
allmänheten.   Om   så   inte   är   fallet,   måste
förutsättningarna    enligt    databasregeln    vara
uppfyllda för att grundlagsskydd  skall föreligga. I
annat fall saknas grundlagsskydd.

Push-teknik

I  Internetsammanhang  har beteckningen  push-teknik
främst  kommit  att användas  för  att  beskriva  de
tjänster som innebär  att  mottagaren  får  specifik
information   utan   särskild   begäran   vid  varje
tillfälle. Förenklat kan tjänsten beskrivas  som ett
abonnemang  på  skräddarsydda sändningar. Användaren
bestämmer inom vilka  ämneskategorier  han eller hon
vill  ha  information. Tjänstetillhandahållaren  gör
sedan sammanställningar  av  egen  information eller
söker      aktivt      information     hos     andra
informationsleverantörer.

Sammanställningen sänds  sedan till mottagaren med
viss regelbundenhet eller så  snart ett meddelande i
den specificerade ämneskategorin  har  inkommit till
tillhandahållaren av tjänsten.
Push-teknik  kan  sägas vara motsatsen till  pull-
teknik där användaren  själv söker upp informationen
och hämtar hem den till  sin  dator,  vilket  är det
vanliga tillvägagångssättet vid sökning på webbsidor
på Internet.
Som  synonymer  till push-teknik används stundtals
uttryck som webcasting och webbutsändning.
Om  det  är  mottagaren   som   på  ett  i  förväg
programmerat  sätt  startar  överföringen,  omfattas
tjänsten  av databasregeln under  förutsättning  att
det är ett traditionellt massmedieföretag som driver
den  och  mottagaren   inte  kan  ändra  innehållet.
Startas  överföringen i stället  av  avsändaren,  är
databasregeln inte tillämplig. Huruvida överföringen
i  ett  sådant   fall  omfattas  av  huvudregeln  om
radioprogram beror  på  om  kravet på att sändningen
skall vara riktad till allmänheten  är  uppfyllt. Om
det kravet inte är uppfyllt, saknas grundlagsskydd.

Print on demand

Den grafiska tekniken har förändrats drastiskt under
senare  år. Kopiatorer och skrivare får allt  större
kapacitet.  Det  finns  också maskiner som kan sägas
vara    ett    mellanting    mellan    traditionella
tryckpressar och kopiatorer eller  skrivare.  Det är
numera  vanligt  att texten eller illustrationen  på
tryckplåten överförs  direkt  från  en dator. De nya
teknikerna   gör   det  möjligt  att  enkelt   ändra
innehållet från ett  exemplar till ett annat och att
framställa skrifter på  beställning  i  små upplagor
eller till och med enstaka exemplar.

Liksom    skrifter   kan   tekniska   upptagningar
framställas på  begäran i små upplagor eller enstaka
exemplar. Det har  t.ex.  blivit  allt vanligare med
inspelningsbara cd-skivor.
Sådan  framställning  av  skrifter  och   tekniska
upptagningar  som  nu  redogjorts  för brukar kallas
print on demand (även beställtryck).
I  de  fall  de genom print on demand  framställda
exemplaren  inte  omfattas  av  grundlagarna  saknas
grundlagsskydd        för        databasen       och
framställningsprocessen.

Ett utvidgat grundlagsskydd


Grundlagsskydd för nya medier,
modellen för grundlagsregleringen
och grundlagsskyddet för skrifter

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  delar  regeringens  bedömning  att
grundlagsskyddet i TF och YGL, som  är knutet
till  vissa  medier,  bör  anpassas till  den
tekniska   och   mediala  utvecklingen,   att
grundlagsskyddet  bör   bygga   på  nuvarande
modell    med   ett   speciellt,   detaljerat
grundlagsskydd  för  massmedier  och  att det
inte  bör  göras  någon  ändring  beträffande
förutsättningarna   för  grundlagsskydd   för
skrifter.

Propositionen

Grundlagsskyddet   i  tryckfrihetsförordningen   och
yttrandefrihetsgrundlagen   är   knutet  till  vissa
medier och bör, enligt regeringen,  därför  anpassas
till den tekniska och mediala utvecklingen.

Yttrandefriheten    och    i    praktiken    också
informationsfriheten har fått ett specifikt skydd  i
tryckfrihetsförordningen           (TF)          och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Skyddet  är  knutet
till   vissa  medier.  Denna  konstruktion  gör  att
samhällsutvecklingen  och  den tekniska utvecklingen
kan  komma  att  medföra  att grundlagsskyddet  inte
omfattar samtliga skyddsvärda  yttranden. Samma skäl
som  motiverar dagens skydd utgör  emellertid  också
skäl för  att  grundlagsskydda  nya  former  för att
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i  övrigt  lämna  uppgifter i vilket ämne som helst.
Grundlagsskyddet  bör   så   långt  möjligt  omfatta
massmedial verksamhet som utnyttjar moderna tekniska
lösningar. Det finns redan ett  antal  tidningar som
enbart ges ut på Internet. Det är fråga om tidningar
med en kontinuerlig utgivning, en fast redaktion och
uttalad  inriktning.  Med  dagens grundlagsreglering
kan tidningar av detta slag  inte  få grundlagsskydd
för    sin    verksamhet,   trots   att   denna    i
yttrandefrihetshänseende   får   anses   minst  lika
skyddsvärd   som   motsvarande  verksamhet  i  t.ex.
vanliga   tryckta   tidningar.   Detta   är   enligt
regeringens mening knappast acceptabelt.
Regeringen anser därför att i den mån utvecklingen
har  medfört  att  nya  kommunikationsformer  saknar
grundlagsskydd,  trots att  de  principiellt  är  av
betydelse för yttrandefriheten  på samma sätt som de
i dag grundlagsskyddade medierna,  bör  också  dessa
nya former erhålla ett grundlagsskydd.

Grundlagsregleringen  bör,  enligt regeringen, bygga
på  nuvarande  modell med ett speciellt,  detaljerat
grundlagsskydd för massmedier.

Yttranden i form  av  det  tryckta  ordet har, som
konstitutionsutskottet  uttalat,  en särställning  i
opinionsbildningen  och  den samhälleliga  debatten.
Denna   ställning  motiverar   att   den   nuvarande
uppdelningen  på  två  grundlagar  bör bestå och att
tryckfrihetsförordningen (TF) även i  fortsättningen
skall  vara  den  grundlag  som  ger  skydd för  det
tryckta ordet och det enligt de principer som gäller
i dag.
Vad    gäller   yttrandefrihetsgrundlagen    (YGL)
infördes   termen    tekniska   upptagningar   genom
ändringar 1998 som trädde  i  kraft  den  1  januari
1999.  Genom  införandet  av  detta  begrepp kan den
tekniska   utvecklingen  förväntas  mötas   på   ett
tillfredsställande     sätt     när    det    gäller
grundlagsskyddet för de fysiska databärarna.  Enligt
regeringen   saknas  det  därför  anledning  att  nu
överväga skyddet för dessa. Det som däremot kvarstår
är grundlagsskyddet  för  kommunikation som sker med
hjälp av elektromagnetiska  vågor.  Skyddet omfattar
inte alla yttranden som förmedlas på detta sätt. Det
som  nu  bör  övervägas är att bereda grundlagsskydd
för ytterligare sådana yttranden.
Utvecklingen   på  medieområdet  har  gått  mycket
snabbt.    Internetverksamhetens    betydelse    för
nyhetsförmedlingen  har i dag helt andra dimensioner
än för bara några år  sedan. Den fråga som inställer
sig  är hur en utvidgning  av  grundlagsskyddet  för
kommunikation  med  hjälp av elektromagnetiska vågor
skulle kunna göras.
Ett utvidgat grundlagsskydd  för  dessa nya medier
som är likvärdigt det som tryckta skrifter och andra
etablerade   massmedier  har  förutsätter   att   de
principer som  grundlagarna  vilar på kan tillämpas.
En    av    dessa   principer   är   det   särskilda
ansvarssystemet  med en enda person som ansvarar för
innehållet i ett yttrande. Principen innebär för det
första ett skydd för  andra  personer  som medverkar
vid   ett   yttrandes   tillkomst,   vilket   gynnar
yttrandefriheten.  För  det  andra innebär principen
att den utpekade ansvarige blir  förhållandevis lätt
att   ingripa  mot.  De  hittills  grundlagsskyddade
medieformerna   utmärks  av  att  distributionen  av
yttranden normalt  sker  i en etablerad produktions-
och distributionskedja. Denna  struktur tillåter ett
ensamansvar som bygger på ett successivt  system där
ansvaret kan övergå från en primärt ansvarig till en
sekundärt ansvarig. Utan en sådan ansvarskedja  blir
ansvarssystemet     inte    effektivt.    Den    nya
masskommunikationen via Internet saknar däremot ofta
motsvarande  struktur.   Det  är  därför  svårt  att
applicera    ensamansvarssystemet    generellt    på
publicering via  Internet.  Risken är stor att det i
praktiken ofta inte skulle finnas  någon  som skulle
kunna    hållas    ansvarig.    Om   yttranden   ges
grundlagsskydd utan att det finns  verklig möjlighet
att ingripa vid missbruk av yttrandefriheten, mister
principen  om ensamansvar sin funktion  och  då  kan
grundlagsregleringen       förlora      medborgarnas
förtroende.
Ensamansvarssystemet förutsätter  också  att det i
efterhand  skall  kunna konstateras vad ett yttrande
har innehållit. Fysiska  databärare  har  ett  givet
innehåll,  och  sändningar,  inklusive  överföringar
från   databaser,   som   faller   under  YGL  skall
dokumenteras. En dokumentationsskyldighet  för  alla
som  gör  yttranden tillgängliga för allmänheten via
Internet är  dock  knappast önskvärd och inte heller
praktiskt genomförbar.  Ett särskilt problem med ett
generellt   grundlagsskydd    är    att   andra   än
upphovsmannen  ofta  kan  påverka innehållet  i  ett
yttrande. En annan komplikation  är  globaliseringen
av  Internetverksamheten,  vilken gör att  det  inte
alltid  är så enkelt att i Sverige  identifiera  och
lagföra någon  som ansvarig. Det redovisade innebär,
enligt regeringen,  att ett generellt grundlagsskydd
för  överföringar  till  allmänheten  med  hjälp  av
elektromagnetiska  vågor   inte   är   lämpligt.  En
avgränsning av de överföringar som skall omfattas av
grundlagsskydd krävs alltså.
Det  som  nu  har  sagts  om TF och YGL avser  det
tidsperspektiv som kan överblickas  med tanke på den
snabba utvecklingen på massmedieområdet.

Det bör, enligt regeringen, inte göras någon ändring
beträffande förutsättningarna för grundlagsskydd för
skrifter.    Skrifter    får    därmed   fortfarande
grundlagsskydd   antingen   om   de   framställs   i
tryckpress    eller   om   de   mångfaldigas   genom
stencilering, fotokopiering  eller liknande tekniskt
förfarande och utgivningsbevis  gäller  eller  vissa
uppgifter finns på skrifterna.

Den tekniska utvecklingen har medfört att det  kan
vara svårt att avgöra om en skrift har framställts i
tryckpress  eller  inte. Kopiatorer och skrivare får
allt större kapacitet,  och resultatet blir alltmera
likt skrift som framställts i tryckpress.
En fråga är om svårigheterna  att fastställa om en
skrift har framställts i tryckpress  eller  inte gör
att   förutsättningarna   för   grundlagsskydd   för
skrifter  bör  ändras.  Ett  alternativ  till dagens
reglering  vore  att  behandla  alla  skrifter  lika
oavsett framställningssätt. Eftersom syftet  med  TF
är  att  skydda skrifter som kan framställas i stora
upplagor och  nå många människor men inte att skydda
privat kommunikation, är det emellertid inte möjligt
att ge alla skrifter  ett grundlagsskydd. En lösning
som  då  ligger  nära  till   hands  är  att  ha  en
stencilregel för alla skrifter.  En annan lösning är
en  regel  efter  förebild  av  den som  gäller  för
tekniska             upptagningar             enligt
yttrandefrihetsgrundlagen   (YGL).  En  sådan  regel
skulle innebära att alla skrifter  som  sprids  till
allmänheten  oavsett  framställningssätt omfattas av
TF och att skrifter med  vissa uppgifter om ursprung
presumeras   falla   in   under    grundlagen.   Den
förstnämnda    lösningen   medför   emellertid    en
försvagning  av grundlagsskyddet  för  skrifter  som
framställts i  tryckpress. Också den andra lösningen
innebär ett betydande  avsteg  från vad som gäller i
dag för dessa skrifter. Med hänsyn  härtill  och med
beaktande av att de fall där det har visat sig  vara
svårt  att  avgöra om en skrift är tryckt eller inte
förefaller vara  begränsade  har  regeringen  kommit
till  samma  slutsats  som utredningen, nämligen att
man inte nu bör ändra regleringen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.


Ett utvidgat grundlagsskydd för ny
kommunikation som sker med hjälp av
elektromagnetiska vågor


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  ändring av 1 kap. 6  §  YGL  antas  som
vilande.  Förslaget  innebär  att  det  i YGL
skall    klargöras    att    huvudregeln   om
radioprogram   omfattar  webbsändningar   som
utgörs     av     direktsändningar      eller
uppspelningar  av  tidigare  inspelningar  på
tider som sändaren bestämmer.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  1  kap.  9 § första stycket 1 och 2 YGL
antas  som  vilande.  Förslaget  innebär  att
databasregeln  utvidgas  till  att gälla även
viss användning av push-teknik och  print  on
demand (även kallat beställtryck).
Utskottet  föreslår  att  riksdagen  som  sin
mening   ger   regeringen   till   känna  vad
utskottet    anför    om    en   översyn   av
bestämmelserna   med  hänsyn  till   framtida
användning av ny teknik.

Propositionen

Det   bör,   enligt   regeringen,    klargöras   att
huvudregeln  om radioprogram omfattar webbsändningar
som utgörs av  direktsändningar  eller uppspelningar
av  tidigare  inspelningar  på  tider  som  sändaren
bestämmer.  Den  s.k.  databasregeln   bör,   enligt
regeringen,   utvidgas  till  att  gälla  även  viss
användning av push-teknik och print on demand.


Webbsändningar


En webbsändning  som  består  i att mottagaren på en
tidpunkt som han eller hon själv  bestämmer  startar
en   uppspelning  av  en  inspelning,  som  sändaren
tillhandahåller    lagrad,    omfattas   av   dagens
databasregel under förutsättning  att sändaren är en
sådan   aktör   som   avses   i  regeln.  Sändningen
tillhandahålls då på särskild begäran.  De två andra
slagen av webbsändningar, nämligen de som  utgörs av
direktsändningar  eller  uppspelningar  av  tidigare
inspelningar   på   tider  som  sändaren  bestämmer,
skiljer sig från den  förstnämnda  kategorin  på det
sättet  att  tillhandahållandet  av  sändningarna är
momentant.  De  liknar  därigenom  de  traditionella
ljudradio- och TV-sändningarna.

Sändningar  av ljudradio- och TV-program  kan  ske
samtidigt  både   på   traditionellt  sätt  och  via
Internet   (simultansändningar).    Användandet   av
Internet-protokoll   kan  komma  att  ta  över   som
förhärskande teknik för ljudradio- och TV-sändningar
och sådana kan då tas  emot  i både TV:n och datorn.
Frågan är då om dessa webbsändningar,  vilket  flera
remissinstanser   hävdat,  redan  i  dag  liksom  de
traditionella     sändningarna      omfattas      av
grundlagsskydd enligt huvudregeln om radioprogram (1
kap. 6 § YGL).
Avgörande  för  hur  man  skall  se på saken är om
sändningarna  kan  anses  riktade  till  allmänheten
såsom förutsätts i huvudregeln. Med detta krav avses
att  sändningarna skall vara riktade  till  vem  som
helst  som  önskar ta emot dem utan särskild begäran
från  mottagaren.  Sådana  sändningar  som  sker  på
särskild begäran av mottagaren omfattas däremot inte
av huvudregeln utan kan falla in under databasregeln
(1 kap.  9  §  YGL).  Distinktionen  mellan  de  två
bestämmelserna  är  viktig, eftersom huvudregeln ger
grundlagsskydd åt envar  medan  databasregeln endast
ger skydd för vissa aktörer.
Enligt  regeringens  mening  bör följande  synsätt
anläggas.  Det  är  sändaren  som  svarar   för  den
huvudsakliga  aktiviteten.  Det  är  sändaren som  –
liksom när det gäller traditionella radio-  och  TV-
sändningar – avgör när webbsändningarna skall börja,
och  de  pågår  utan  möjlighet  för  mottagaren att
påverka när de skall sluta. Mottagarens medverkan är
begränsad till att slå på datorn, gå till  en adress
och  där  aktivera  en länk. Denna medverkan skiljer
sig  inte  från  den  som   gäller  i  fråga  om  de
traditionella  radio- och TV-sändningarna,  nämligen
att slå på radion  eller  TV:n  och  välja kanal. De
momentana sändningarna till webbsidan startas alltså
av sändaren. Överföringarna av dessa från  webbsidan
till  mottagarna  görs  sedan  av mottagarna själva.
Eftersom     det     är     fråga    om    momentana
tillhandahållanden    av   sändaren,    bör    dessa
överföringar     av     mottagarna      ses      som
vidareförmedlingar  utan  självständig betydelse för
frågan om vem som startat sändningarna. Avgörande är
i   stället   vem   som   startat  de   ursprungliga
webbsändningarna.  Eftersom   det  är  sändaren,  är
sändningarna att anse som riktade  till allmänheten.
Den   omständigheten   att   webbsändningarna    kan
tillhandahållas,  t.ex. mot abonnemang, innebär inte
att sändningarna inte  är  riktade  till allmänheten
förutsatt  att vem som helst kan teckna  abonnemang.
Därmed är de  –  som  flera  remissinstanser  hävdat
–grundlagsskyddade     enligt     huvudregeln     om
radioprogram  redan  i dag. För att tydliggöra detta
bör, enligt regeringen,  regeln  dock förtydligas så
att  det  uttryckligen  framgår  att  webbsändningar
omfattas.
I    detta   sammanhang   bör   erinras   om   att
grundlagsskyddet   för   vissa  direktsändningar  är
begränsat   (1   kap.   8   §   YGL).   Det   gäller
direktsändningar av dagshändelser  eller  av  sådana
gudstjänster  eller  offentliga  tillställningar som
anordnas   av  någon  annan  än  den  som   bedriver
programverksamheten.  För  sådana  sändningar gäller
exempelvis inte ensamansvaret.

Viss användning av push-teknik


Push-teknik  kan  ha grundlagsskydd redan  i  dag  –
enligt databasregeln  –  för  det  fall  att  det är
mottagaren  som  på  ett  i förväg programmerat sätt
startar  överföringen och övriga  förutsättningar  i
databasregeln  är  uppfyllda.  Om  det  i stället är
avsändaren     som     startar    sändningen,    kan
grundlagsskydd  föreligga   enligt   huvudregeln  om
radioprogram. En ytterligare förutsättning är dock i
detta fall att sändningen sker till allmänheten.  Så
kan  vara fallet om ett likalydande meddelande sänds
till en  större, öppen krets. Den omständigheten att
tjänsten kräver  abonnemang  utgör  inget hinder mot
att  tillämpa  huvudregeln  under förutsättning  att
möjligheten att teckna abonnemang står öppen för vem
som helst.

Viss användning av push-teknik  saknar  emellertid
grundlagsskydd.  Så  kan  vara  fallet om avsändaren
startar sändningen av ett meddelande och det inte är
fråga om ett likalydande meddelande  som  sänds till
en  större,  öppen  krets.  Det  hela  tiden  ökande
informationsutbudet  kan  antas  innebära  ett  ökat
behov  av  sorterings- och bevakningstjänster av det
slag  som  push-tekniken   utgör.   Tekniken  kommer
sannolikt   att   få   allt  större  betydelse   för
nyhetsförmedling  och opinionsbildning  och  även  i
andra    avseenden    som     är     viktiga    från
informationsfrihets-   och  yttrandefrihetssynpunkt.
Det är därför otillfredsställande  att  användningen
av  tekniken  delvis saknar grundlagsskydd.  Skyddet
bör därför utvidgas  till  att  omfatta  även  sådan
push-teknik  som  i dag saknar grundlagsskydd. Trots
att  det  i dessa fall  är  avsändaren  som  startar
överföringarna     bör    utvidgningen    göras    i
databasregeln, eftersom  tekniken  utgör  en form av
databasanvändning.  Därigenom åstadkommer man  också
att   det  huvudsakligen   blir   de   traditionella
massmedieföretagen   som   får   skydd   för   denna
verksamhet.      Massmedieföretagens      befintliga
grundlagsskydd   bör   alltså  utsträckas  till  att
omfatta även denna nya tjänst. Som förutsättning för
grundlagsskydd skall – både i detta fall och i fråga
om övrig verksamhet enligt databasregeln – gälla att
informationen   som   förmedlas    genom    tekniken
tillhandahålls  allmänheten.  Det  innebär  att  det
skall  vara  möjligt för en vid krets, i princip för
envar,  att  abonnera   på   tjänsten.   Beträffande
databasverksamhet    som    i    dag   omfattas   av
databasregeln gäller ett krav på att informationen i
databasen inte kan ändras av mottagaren.  Skälet  är
att   ensamansvaret   förutsätter   att  den  ensamt
ansvarige råder över innehållet. Ett  liknande  krav
bör  ställas  upp  för den användning av push-teknik
som   föreslås   få   en   särskild    reglering   i
databasregeln.      Det      kan     tyckas     vara
otillfredsställande att det även  efter en ändring i
YGL kommer att vara olika bestämmelser  som reglerar
grundlagsskyddet  för  push-teknik.  Mot  detta  kan
emellertid  följande  sägas. Det viktiga är att  den
som yttrar sig kan avgöra  om  mediet  i  fråga  har
grundlagsskydd eller inte. En mottagares möjligheter
att  bedöma frågan om grundlagsskydd är däremot inte
relevant   från   yttrandefrihetssynpunkt.   För  en
meddelare  är  det dock av intresse att veta om  han
eller hon kan meddela sig straffritt eller inte. Här
föreligger dock  som  alltid  den svårigheten att en
meddelare aldrig kan vara säker  på  att  hans eller
hennes   meddelande  kommer  att  publiceras  i  ett
grundlagsskyddat medium.

Print on demand


När det gäller  skrift  som  framställs i tryckpress krävs inte
framställning av ett visst antal exemplar för att TF
skall vara tillämplig. Det fordras dock att skriften
kan lämnas ut för spridning, dvs.  att  den  kan  nå
andra  än  dem  som befinner sig i en mindre, sluten
krets.  Det  innebär   att  en  bok  som  trycks  på
beställning i enstaka exemplar  vanligen inte faller
in   under  TF.  En  skrift  som  framställs   genom
stencilering,  fotokopiering eller liknande tekniskt
förfarande  omfattas   av   TF   endast  om  den  är
mångfaldigad.  Det  innebär  att  den   skall   vara
framställd  i  mer  än  ett  fåtal  exemplar vid ett
tillfälle.  Framställning  av  sådana  skrifter   på
beställning   i  enstaka  exemplar  omfattas  därför
normalt inte av  TF. Grundlagsskyddet för en teknisk
upptagning  förutsätter   också   att   upptagningen
framställs i mer än ett fåtal exemplar vid  ett  och
samma  tillfälle  när  spridningen  skall  ske genom
utlämnande  av  exemplar  och  inte  genom offentlig
uppspelning. Böcker och andra skrifter samt tekniska
upptagningar  som framställs i enstaka  exemplar  på
beställning  omfattas   alltså   normalt   inte   av
grundlagsskydd enligt TF eller YGL.

Print  on  demand, s.k. beställtryck, förekommer i
dag i begränsad  omfattning  i  Sverige. Det handlar
t.ex.   om  framställning  av  enstaka   böcker   på
beställning  av kunder via Internet. Framställningen
sker ofta hos  företag för yrkesmässig framställning
av böcker. I USA  har  utvecklingen gått längre. Där
finns en begynnande verksamhet  med print on demand-
framställning  i större skala av böcker  och  skivor
direkt  i  butik.   Det   är   sannolikt  att  sådan
framställning  inom  några  år kommer  att  bli  mer
vanligt förekommande också i  Sve-rige. Den tekniska
utvecklingen innebär nämligen att  det  blir lättare
och  alltmera  ekonomiskt  intressant att framställa
enstaka   exemplar   efter   den  enskilde   kundens
önskemål.   Kostnaderna   för   lagerhållning    och
distribution  minskar  avsevärt  genom användande av
denna framställningsteknik.
Print  on  demand-verksamhet  har  betydelse   för
sådana  ändamål  som  grundlagarna skyddar. Eftersom
det inte finns några vägande  skäl  emot bör, enligt
regeringen,  därför ett grundlagsskydd  införas  för
denna verksamhet. Skyddet bör omfatta exempelvis det
fallet att ett skivbolag i stället för att producera
upplagor av cd-skivor  tillhandahåller  musik  i  en
databas  och  låter butikerna framställa enstaka cd-
skivor på beställning av kunderna. Också motsvarande
arrangemang  mellan   bokförlag  och  bokhandel  bör
omfattas.    Eftersom    det     är     fråga     om
databasanvändning,  bör skyddet ges i databasregeln.
Grundlagsskyddet  bör,   enligt  regeringen,  alltså
knytas till databasen som  sådan  och  inte  till de
exemplar  av  skrifter  och  upptagningar  som  blir
resultatet    av    framställningsprocessen.   Dessa
exemplar omfattas inte som sådana av grundlagsskydd.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar   regeringens    bedömning    och
tillstyrker att  regeringens förslag till 1 kap. 6 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.

Print on demand, s.k. beställtryck, förekommer som
regeringen påpekar i begränsad omfattning i Sverige.
Det handlar t.ex. om framställning av enstaka böcker
på    beställning   av    kunder    via    Internet.
Framställningen    sker   ofta   hos   företag   för
yrkesmässig  framställning   av   böcker.  Print  on
demand-verksamhet har betydelse för  sådana  ändamål
som  grundlagarna  skyddar.  Eftersom det inte finns
några  vägande  skäl  emot,  bör enligt  regeringen,
därför   ett   grundlagsskydd  införas   för   denna
verksamhet.    Eftersom     det    är    fråga    om
databasanvändning  bör skyddet,  enligt  regeringen,
ges  i databasregeln.  Grundlagsskyddet  bör  alltså
knytas  till  databasen  som  sådan och inte till de
exemplar  av  skrifter  och  upptagningar  som  blir
resultatet  av  framställningsprocessen.   Utskottet
delar  regeringens  bedömning  och  tillstyrker  att
regeringens  förslag till 1 kap. 9 § första  stycket
punkterna 1 och  2  yttrandefrihetsgrundlagen  antas
som vilande.
Utskottet  anser,  liksom  regeringen,  att det är
sannolikt  att  sådan  framställning  inom några  år
kommer att bli mer vanligt förekommande också i Sve-
rige. Den tekniska utvecklingen innebär nämligen att
det blir lättare och allt mer ekonomiskt  intressant
att  framställa  enstaka exemplar efter den enskilde
kundens  önskemål.  Enligt  utskottet  borde  det  i
framtiden också kunna bli fråga om att ett bokförlag
eller en återförsäljare,  utan att en enskild person
på särskild begäran beställt  en  ”print  on demand-
skrift”, använder framställningstekniken för  att ta
fram  ett så stort antal exemplar som motsvarar  vad
som kan  kallas  en  upplaga.  I ett sådant fall kan
fråga   uppkomma  huruvida  tryckfrihetsförordningen
eller yttrandefrihetsgrundlagen  är  tillämplig  och
grundlagsskydd  föreligger.  Utskottet anser att det
finns anledning att regeringen,  med  utgångspunkt i
hur  den  nya  tekniken  kan  komma  att användas  i
framtiden, förutsättningslöst gör eller  låter  göra
en översyn av gällande och föreslagna bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen  i  syfte att analysera om
de  kan  komma  att  tillämpas på ny  användning  av
tekniken eller om det  behövs ändringar. Om en sådan
analys   skulle   visa   att   det   behövs   ändrad
lagstiftning  bör regeringen återkomma  med  förslag
till sådan. Detta  bör  riksdagen  som sin mening ge
regeringen till känna.

Grundlagsskyddet enligt
databasregeln utvidgas till
ytterligare massmedieföretag


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  1  kap.  9  §  första stycket YGL skall
antas som vilande. Förslaget innebär att till
de       i      databasregeln      uppräknade
massmedieföretagen  skall  läggas företag för
yrkesmässig  framställning  av   tryckta  och
därmed  enligt  TF jämställda skrifter,  dvs.
exempelvis bokförlag och tryckerier.

Propositionen

Till      de     i     databasregeln      uppräknade
massmedieföretagen  skall  enligt  regeringen läggas
företag för yrkesmässig framställning av tryckta och
därmed  enligt  tryckfrihetsförordningen  jämställda
skrifter, dvs. exempelvis bokförlag och tryckerier.

Om  ett traditionellt  massmedieföretag  förlägger
sin  databasverksamhet  till  en  särskild  juridisk
person  bör frågan om detta innebär att verksamheten
faller   utanför   databasregeln   avgöras   av   om
massmedieföretaget  fortfarande  kan  anses vara den
som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller
inte.  Det  bör alltså vara de sakliga förhållandena
snarare  än  de  formella  omständigheterna  som  är
avgörande.
Grundlagsskydd   enligt  databasregeln  tillkommer
traditionella massmedieföretag.  Bakgrunden till att
denna   krets  har  fått  grundlagsskydd   för   sin
databasverksamhet   är   att  det  har  ansetts  att
databasmedierna   bör   kunna    tas    i   bruk   i
nyhetsförmedlingens  och opinionsbildningens  tjänst
på samma villkor som det  tryckta ordet. Detta syfte
har ansetts till väsentlig  del  kunna  uppnås genom
att skyddet anknyts till användningen av den moderna
kommunikationstekniken hos tidningsföretag  m.fl. En
viktig  del  av  motivet  för  att ge grundlagsskydd
genom databasregeln har varit hänförlig till behovet
av  skydd för nyhetsförmedlingens  källor.  Det  har
därför     framstått     som     följdriktigt    att
grundlagsskyddet  gäller samma krets  som  den  till
vilken detta källskydd är anknutet.
Källskyddet enligt TF innebär att meddelande bl.a.
kan  lämnas  till  skriftens   utgivare  eller  till
skriftens  redaktion  om sådan finns  (1  kap.  1  §
tredje stycket). Bokförlag  kan  vara sådan utgivare
eller redaktion. Med hänsyn till det  och  till  att
bokförlags  verksamhet  kan  vara  av  betydelse för
opinionsbildningen kan hävdas att även bokförlag bör
omfattas    av    databasregeln.   Detsamma   gäller
tryckerier. Dessa kan  t.ex.  syssla  med  print  on
demand-verksamhet.  I  sammanhanget  bör noteras att
databasregeln redan i dag omfattar bl.a. företag för
yrkesmässig framställning av tekniska  upptagningar.
Det  är  svårt  att  se några bärande skäl till  att
skyddsnivån skall vara  lägre när det gäller tryckta
skrifter. Företag för yrkesmässig  framställning  av
tryckta  eller  därmed enligt TF jämställda skrifter
bör därför enligt  regeringens  mening  läggas  till
bland massmedieföretagen i databasregeln.
Förslaget  innebär  att  grundlagsskydd kommer att
gälla för t.ex. ett bokförlags publicering av en bok
i  en databas. Ansvaret kommer  i  första  hand  att
åvila  en  utgivare  och  i  andra  hand förlaget. I
motsvarande  situation  i dag saknas grundlagsskydd.
Vem som då får anses ansvarig  för  innehållet i ett
yttrande   bedöms   enligt  vanliga  straffrättsliga
regler.    Skillnaden   blir    alltså    att    den
databaspublicerade   boken  med  förslaget  får  ett
grundlagsskydd  och  att  det  i  första  hand  blir
utgivaren  snarare än författaren  eller  annan  som
ansvarar för  innehållet.  Detta  motsvarar  vad som
redan  gäller för en bok som publiceras i en teknisk
upptagning,  t.ex. på en cd-romskiva. När det gäller
författarens möjligheter  att förfoga över sitt verk
kommer    de    fortfarande    att    regleras    av
upphovsrättsliga   bestämmelser.   Regeringen    kan
sålunda  inte se att förslaget i rättsligt hänseende
påverkar författarens  roll  i  negativ riktning. En
helt  annan  sak  är  att  det  kan  uppfattas   som
otillfredsställande  att det såvitt det avser böcker
i  traditionell  mening   kommer   att  gälla  olika
ansvarsregler  beroende  på  om  TF  eller   YGL  är
tillämplig.  Detta  är  emellertid en konsekvens  av
grundlagarnas konstruktion  där  alltså  skyddet  är
kopplat  till  vissa tekniker snarare än innehållet.
Det anförda visar dock enligt regeringens mening att
det finns all anledning  att  göra grundlagsskyddets
teknikberoende till föremål för fortsatt översyn.
En särskild fråga, som uppmärksammats av bl.a. JK,
gäller databasregelns tillämplighet  när  ett sådant
traditionellt  massmedieföretag  som avses i  regeln
förlägger  sin  databasverksamhet till  en  särskild
juridisk person,  t.ex. ett nytt aktiebolag. Man kan
här tänka sig två olika synsätt. Det ena innebär att
man   fäster   störst   vikt    vid    de   formella
förhållandena.  Med  ett  sådant synsätt skulle  man
anse   att   databasverksamheten    faller   utanför
databasregeln så snart verksamheten flyttas  till en
särskild  juridisk  person som inte samtidigt är  en
sådan  aktör som nämns  i  databasregeln,  dvs.  ett
traditionellt  massmedieföretag. Det andra synsättet
är mindre formellt  och innebär att man låter frågan
avgöras  av  om massmedieföretaget  fortfarande  kan
anses  vara  den   som  tillhandahåller  allmänheten
upplysningarna i databasen  eller  inte.  Med  detta
synsätt är det de sakliga förhållandena och inte  de
formella omständigheterna som är avgörande.
Regeringen  vill  här  framhålla  följande som sin
mening. I databasregeln talas om redaktion,  företag
och  nyhetsbyrå.  Det sägs alltså inget om särskilda
juridiska personer. Redan ordalydelsen talar således
mot  ett  strikt  formellt  synsätt.  Mot  en  sådan
tolkning talar också  att  ett viktigt motiv för att
ge grundlagsskydd genom databasregeln var hänförligt
till   behovet   av  skydd  för  nyhetsförmedlingens
källor. Om en person  meddelar  uppgifter till t.ex.
en  redaktion  för  en tryckt periodisk  skrift  för
offentliggörande,  bör   han   eller   hon   åtnjuta
källskydd oavsett om uppgifterna sedan publiceras  i
skriften eller i en databas.
Regeringen  anser  alltså i likhet med utredningen
att om ett traditionellt  massmedieföretag förlägger
sin  databasverksamhet  till  en  särskild  juridisk
person bör frågan om detta  innebär att verksamheten
faller   utanför   databasregeln   avgöras   av   om
massmedieföretaget fortfarande  kan  anses  vara den
som tillhandahåller allmänheten upplysningarna eller
inte.  Det  bör alltså vara de sakliga förhållandena
och  inte  de  formella   omständigheterna   som  är
avgörande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till  1 kap. 9 §
första stycket antas som vilande.


Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  1  kap. 9 § andra – sjätte styckena YGL
antas som  vilande.  Förslaget  innebär bl.a.
att  andra  aktörer  än  de  i  databasregeln
uppräknade massmedieföretagen skall genom att
ansöka om och beviljas utgivningsbevis  kunna
få  ett  frivilligt  grundlagsskydd för sådan
verksamhet   som   avses   i   regeln,   dvs.
tillhandahållande av en databas  på  det sätt
som  anges  i  den  nu gällande databasregeln
samt  för  viss  push-teknik   och  print  on
demand. Utskottet avstyrker därmed motionerna
2001/02:K55 yrkandena 1 och 4 och 2001/02:K57
yrkandena 1–2.
Utskottet  föreslår  också att riksdagen  som
sin  mening  ger regeringen  till  känna  vad
utskottet anför  om en analys av huruvida ett
frivilligt   grundlagsskydd   kan   komma   i
konflikt  med  bestämmelser   med  syfte  att
skydda den personliga integriteten.
Utskottet delar regeringens bedömning att för
finansieringen av ansökningsförfarandet för
utgivningsbevis bör en självkostnadsprincip
gälla. Utskottet avstyrker därmed motion
2001/02:K53.
Propositionen

Andra  aktörer  än  de  i  databasregeln  uppräknade
massmedieföretagen skall, enligt  regeringen,  genom
att ansöka om och beviljas utgivningsbevis kunna  få
ett  frivilligt  grundlagsskydd för sådan verksamhet
som avses i regeln,  dvs.  tillhandahållande  av  en
databas  på  det  sätt  som  anges i den nu gällande
databasregeln  samt viss push-teknik  och  print  on
demand. Utgivningsbevis  skall  endast kunna komma i
fråga  för  överföringar  som  utgår  från  Sverige.
Utgivningsbevisen skall gälla för  en  period av tio
år  med  möjlighet  till förlängning. Bevisen  skall
kunna återkallas. Radio-  och  TV-verket skall pröva
frågor om utgivningsbevis.


Ett frivilligt grundlagsskydd


Grundlagsskydd för sådan databasanvändning som avses
i databasregeln med den lydelse den har i dag gäller
bara  traditionella massmedieföretag.  Enskilda  och
andra medieföretag än traditionella massmedieföretag
saknar  alltså grundlagsskydd för databasverksamhet.
Samtidigt  har  utvecklingen inneburit att mycket av
den verksamhet som databasregeln är tänkt att skydda
– tillhandahållandet av information till allmänheten
–   numera  bedrivs   av   aktörer   som   inte   är
traditionella  massmedieföretag  i  den  mening  som
avses i nu gällande bestämmelse. Denna trend kan som
nämnts  ovan  väntas öka ytterligare. Det går snabbt
och är förhållandevis  enkelt  och  billigt  att  på
detta  sätt  nå  ut  med  ett  budskap  till en stor
publik. Informationen består i stor utsträckning  av
nyhetsförmedling,  opinionsbildning  och upplysning.
Enligt regeringen är kommunikationen följaktligen av
betydelse       för       yttrandefriheten       och
informationsfriheten.  Det  skydd för massmedier som
grundlagarna är avsedda att ge motsvarar alltså inte
dagens massmedieanvändning. En anpassning till denna
mediala  verklighet  bör därför  enligt  regeringens
mening  ske.  De  verksamheter  som  har  massmedial
karaktär bör kunna få ett grundlagsskydd motsvarande
det    som    gäller    för     de     traditionella
massmedieföretagens  databasanvändning. Skyddet  bör
alltså  kunna omfatta sådana  databaser  som  i  dag
anges i databasregeln  och  sådan  databasanvändning
som  i  tidigare  avsnitt  föreslås  läggas  till  i
regeln.

Grundpelarna   i   vårt   särskilda   tryck-   och
yttrandefrihetsrättsliga  system  är dels skydd  för
masskommunikation,  dels  ett effektivt  system  för
ingripande mot missbruk. En  eventuell utvidgning av
grundlagsskyddet  måste  göras inom  ramen  för  det
nuvarande    tryck-   och   yttrandefrihetsrättsliga
systemet. Ansvarssystemet  kräver  att  någon  i  en
ansvarskedja kan hållas ansvarig och att denne råder
över  innehållet  i  databasen. Systemet förutsätter
också  en dokumentation  av  innehållet.  Frågan  är
alltså hur en utvidgning låter sig förenas med dessa
krav.   En    väsentlig    faktor    är    här   att
grundlagsskyddet     innebär    förpliktelser    som
långtifrån  alla som tillhandahåller  databaser  för
massmediala syften  kanske är villiga att underkasta
sig, t.ex. skyldigheten  att dokumentera innehållet.
Detta innebär alltså, som  regeringen  redan berört,
att ett generellt grundlagsskydd inte är  en lämplig
lösning  utan  att  någon form av gränsdragning  bör
göras.
En möjlig väg vore  –  som  vissa  remissinstanser
förordat    –    att   åstadkomma   ett   frivilligt
grundlagsskydd genom  något  slag av stencilregel på
samma  sätt som gäller för vissa  skrifter.  Skyddet
skulle  då  uppkomma  genom  att  databasinnehavaren
anger vissa  uppgifter  om t.ex. vem som är utgivare
för  databasen  och  vem  som  driver  verksamheten.
Angivandet  av  sådana  uppgifter   skulle,   enligt
regeringen,   dock   inte   vara   tillräckligt  för
grundlagsskydd. Även ett krav på att informationen i
databasen  är avsedd för allmänheten  skulle  behöva
uppställas,  eftersom grundlagsskyddet är avsett för
massmedial kommunikation.  Enligt  regeringen skulle
vidare ensamansvaret kräva att databasen är anordnad
så   att   databasinnehavaren   har  kontroll   över
innehållet. Om något av dessa ytterligare  krav inte
skulle  vara uppfyllt, skulle grundlagsskydd  saknas
trots  att   ursprungsuppgifter   satts   ut.  Denna
utformning  av  ett  frivilligt  skydd skulle alltså
innebära en viss osäkerhet för meddelare  och  andra
medverkande.    En   annan   komplikation   är   att
ursprungsuppgifter  i  en databas inte är definitiva
utan  kan  tas  bort  och  ändras   under   det  att
publiceringsverksamheten  pågår. Detta skulle  kunna
medföra bevisproblem rörande  vem  som  bär ansvaret
för  ett  visst  innehåll  vid en viss tidpunkt.  De
redovisade  nackdelarna  är  så   stora   att  detta
alternativ   för   ett   frivilligt   skydd,  enligt
regeringen, inte bör väljas.
En  annan  möjlighet  är  att  –  som  utredningen
föreslagit  – göra grundlagsskyddet beroende  av  om
utgivningsbevis   sökts   och  utfärdats.  En  sådan
lösning är inte heller invändningsfri  med  tanke på
att det försvårar för medverkande och meddelare  att
bedöma  sitt  eventuella ansvar. Man kan inte direkt
av  databasen avgöra  om  grundlagsskydd  föreligger
eller  inte  utan  man  måste  genom  egen  kontroll
förvissa  sig om att utgivningsbevis finns. Å  andra
sidan kan man  vara  säker  på  att  skydd gäller om
utgivningsbevis finns. En annan nackdel  är  att  en
sådan  lösning  blir förenad med kostnader i form av
bl.a.  avgift för  den  som  söker  utgivningsbevis.
Ytterligare  en komplikation med en sådan lösning är
att den som vill  ha  grundlagsskydd måste vända sig
till en myndighet. Det  kan  inte helt uteslutas att
det  finns  risk  för  att myndigheten  i  en  spänd
samhällssituation  tillämpar  ansökningsreglerna  på
ett sådant sätt att  grundlagsskydd nekas med hänsyn
till det väntade innehållet  i databasen. Denna risk
kan   dock   undanröjas  om  förutsättningarna   för
utfärdande      respektive      återkallelse      av
utgivningsbevis   –   dvs.   förutsättningarna   för
grundlagsskydd – anges direkt i grundlagen.
Å andra sidan är  en avgjord fördel med ett system
med utgivningsbevis,  enligt  regeringen, att man på
detta sätt åstadkommer det mest effektiva sättet att
ingripa   mot  missbruk  av  yttrandefriheten.   Ett
utvidgat   grundlagsskydd    innebär    att    YGL:s
tillämpningsområde   utvidgas.   Det  är  långtifrån
osannolikt att denna utvidgning kommer  att innebära
fler  överträdelser  av tryck- och yttrandefrihetens
gränser som skall bedömas  enligt  grundlagarna. Ett
system  med  utgivningsbevis – motsvarande  vad  som
sedan länge gäller för tryckta periodiska skrifter –
kan då antas ge betydligt bättre förutsättningar för
lagföring än vad  t.ex.  en  stencilregel skulle ge.
Med   ett   system   med   utgivningsbevis   uppstår
exempelvis inte några problem med att avgöra vem som
bär  ansvaret  för ett visst innehåll  vid  en  viss
tidpunkt. Givet  utgångspunkten att en anpassning av
grundlagsskyddet till  den  mediala verkligheten bör
ske   är   alternativen   till   ett    system   med
utgivningsbevis  ett generellt grundlagsskydd  eller
någon form av stencilregel.  De  olägenheter  som är
förenade med ett system med utgivningsbevis framstår
enligt   regeringen  som  fullt  hanterbara.  Enligt
regeringens  mening  talar  övervägande skäl för att
välja den ordning som utredningen föreslagit.

Den närmare regleringen av det frivilliga
grundlagsskyddet


Som förutsättning för utfärdande  av utgivningsbevis
skall gälla att verksamheten är ordnad på samma sätt
som  gäller  för  de  aktörer  som  har  automatiskt
grundlagsskydd.  I  övrigt  bör förutsättningarna  i
princip vara desamma som gäller  för utgivningsbevis
för periodiska skrifter. Behörig utgivare  skall  ha
utsetts   och   åtagit   sig   uppdraget.   För  att
verksamheten   skall   kunna  identifieras  bör  den
bedrivas under ett särskilt  namn. Namnet skall vara
sådant att förväxling inte lätt  kan  ske  med annan
verksamhet enligt databasregeln.

Eftersom    vissa   förutsättningar   måste   vara
uppfyllda för att  utgivningsbevis  skall  utfärdas,
måste  det  bli  fråga  om ett ansökningsförfarande.
Förutsättningarna bör dock  vara  angivna  direkt  i
YGL.  Straffansvar  bör  komma  i  fråga för den som
lämnar    oriktig   uppgift   i   en   ansökan    om
utgivningsbevis.   Beträffande   finansieringen   av
ansökningsförfarandet  bör  en  självkostnadsprincip
gälla. Ansökningsavgiften får nämligen  inte vara så
hög att den i praktiken omöjliggör eller  väsentligt
begränsar möjligheten att skaffa grundlagsskydd. Som
jämförelse    kan    nämnas    att    Patent-    och
registreringsverket  i dag debiterar        2 000 kr
för en ansökan om utgivningsbevis  enligt TF. Enligt
vad regeringen har inhämtat från den  myndighet  som
avses handha utgivningsbevis enligt YGL kan avgiften
hos   den   myndigheten  komma  att  ligga  i  samma
storleksordning.
Enligt TF gäller  utgivningsbevis  för  periodiska
skrifter  för  en  period av tio år från utfärdandet
med  möjlighet till förlängning.  Denna  bestämmelse
infördes   1998.   Bakgrunden   var   att  det  hade
framkommit  att  en  stor  del  av  de  registrerade
titlarna avsåg skrifter som inte längre gavs  ut och
att  sådana  oanvända  titlar  hindrade eller i vart
fall försvårade möjligheterna att  utnyttja titlarna
i   periodiska   skrifter.   Även   om  behovet   av
motsvarande reglering kanske inte är  lika stort när
det gäller databasverksamhet talar ordningsskäl  för
att  införa  en  tidsbegränsning  av  giltigheten av
utgivningsbevis  enligt  YGL. Utgivningsbevis  måste
kunna  återkallas  när  förutsättningarna   för  att
utfärda  sådant  inte  längre  föreligger.  Om t.ex.
verksamheten inte längre är ordnad så att endast den
som  driver  den kan ändra innehållet, måste beviset
kunna  återkallas.  Annars  kan  inte  principen  om
ensamansvar upprätthållas. I övrigt bör återkallelse
kunna ske  på  i  princip  samma  grunder som gäller
utgivningsbevis för periodiska skrifter.  Ett  bevis
skall  kunna  återkallas  bl.a.  om  utgivaren  inte
längre  är behörig. Den övergång av ansvaret för ett
eventuellt  yttrandefrihetsbrott som blir följden om
utgivaren saknar  behörighet  eller  befogenhet  att
utöva  tillsyn  över yttrandets offentliggörande och
bestämma över dess  innehåll  motverkar den risk för
”målvakter” som ett par remissinstanser  har  varnat
för.  Den  sekundärt  ansvarige  är den som faktiskt
bedriver  verksamheten.  För  att  det  skall  kunna
avgöras   om   förutsättningarna  för  att   utfärda
utgivningsbevis  inte  längre föreligger bör den som
bedriver   verksamheten  under   straffansvar   vara
skyldig att anmäla ändrade förhållanden.
Även  om syftet  med  den  föreslagna  regleringen
väsentligen är att anpassa grundlagsskyddet till den
mediala verkligheten  kommer  det  alltså  inte  att
ställas   upp   några   kvalitativa   kriterier  för
erhållande  av  utgivningsbevis. Vem som  helst  som
uppfyller  de formella  kraven  för  utgivningsbevis
kommer  –  på   motsvarande   sätt  som  gäller  för
periodiska    skrifter    –   att   kunna    erhålla
grundlagsskydd för sin verksamhet,  givet  att denna
är så beskaffad som förutsätts i databasregeln. Även
om   systemet  med  utgivningsbevis  bygger  på  ett
ansökningsförfarande,  är  förenat  med viss kostnad
för  den sökande osv. kan det alltså inte  uteslutas
att även  grupper  och organisationer som kan tänkas
göra sig skyldiga till  överträdelser  av tryck- och
yttrandefrihetens    gränser    kommer   att   vilja
grundlagsskydda  sina verksamheter.  Det  är  därför
angeläget att det  inte  uppstår  några luckor i den
straffrättsliga regleringen när det gäller otillåtna
yttranden    i    grundlagsskyddade    medier.    En
förutsättning för ett utvidgat grundlagsskydd är att
det inte i något hänseende får uppstå en  frizon som
kan utnyttjas av t.ex. kriminella grupper.

Endast överföringar som utgår från Sverige skall
kunna omfattas av det frivilliga grundlagsskyddet


YGL  omfattar  radioprogram  som utgår från Sverige.
För  sådana  radioprogram gäller  grundlagen  i  sin
helhet. YGL är  också  tillämplig  i  vissa delar på
samtidig och oförändrad vidaresändning  här i landet
av   radioprogram  som  kommer  från  utlandet   och
radioprogram     som     förmedlas     hit     genom
satellitsändning men inte utgår från Sverige (1 kap.
7 § YGL). För sådana radioprogram gäller den del  av
skyddet  i  YGL  som  kan upprätthållas i praktiken,
bl.a. censurförbudet. Dessutom  gäller  en  rätt att
meddela  och  anskaffa  uppgifter och underrättelser
för  offentliggörande  i  sådana   program.  Däremot
gäller  inte  ensamansvaret.  För  radioprogram  som
sänds   från   sändare  utanför  Sverige  och   inte
samtidigt  och  oförändrat  vidaresänds  här,  t.ex.
program som sänds  från direktsändande satellit utan
svensk anknytning, gäller endast en rätt att meddela
och  anskaffa  uppgifter   och   underrättelser  för
offentliggörande  och en rätt till  anonymitet.  Ett
frivilligt grundlagsskydd  genom utgivningsbevis bör
enligt regeringen endast kunna  komma  i  fråga  för
överföringar som utgår från Sverige.


Vem som bör pröva frågor om utgivningsbevis


Radio- och TV-verket har till uppgift att besluta  i
frågor  om  tillstånd, avgifter och registrering som
rör ljudradio-  och  TV-sändningar.  En  av  verkets
uppgifter i dag är att handha register över utgivare
för  databaser  som  omfattas  av databasregeln. Det
frivilliga  grundlagsskyddet  enligt   databasregeln
förutsätter bedömningar av om verksamheten  tekniskt
har  inrättats  på det sätt som anges i regeln.  Det
är, enligt regeringen,  därför  lämpligt  att Radio-
och TV-verket anförtros också uppgiften att  besluta
i  frågor  om  utgivningsbevis  enligt databasregeln
trots  att  det  innebär  att två olika  myndigheter
kommer  att  handlägga  frågor  om  utgivningsbevis.
Beslut av verket skall kunna  överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. För prövning  i  kammarrätt  av
beslut  som  meddelats  av länsrätt anser regeringen
att det saknas anledning  att  frångå huvudregeln om
ett krav på prövningstillstånd.

Motioner

I motion 2001/02:K53 av Ingvar Svensson  m.fl.  (kd)
föreslås  att  riksdagen tillkännager för regeringen
vad  i  motionen  anförs   om   låga  kostnader  för
enskildas  utgivningsbevis  avseende   databaser  på
Internet.  I  propositionen  föreslås utvidgning  av
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens       tillämpningsområde.
Innebörden  är att andra medieföretag  och  enskilda
som yttrar sig  via  Internet  skall  kunna  få  ett
frivilligt  grundlagsskydd.  För  att få detta skydd
skall  man  bl.a.  utse  en  ansvarig utgivare  samt
ansöka  om  och  beviljas utgivningsbevis.  För  att
enskildas rätt till frivilligt sådant grundlagsskydd
skall  ges  ett  rejält   innehåll  är  det,  enligt
motionärerna,  viktigt att den  enskildes  kostnader
för  ett  sådant utgivningsbevis  inte  är  orimligt
höga. Det finns  olika  modeller  för att fastställa
självkostnader. Motionärernas bedömning  är  att  en
önskvärd  sådan  kostnad för ett utgivningsbevis bör
befinna sig inom intervallet 200–400 kr för att vara
attraktivt  för den  som  vill  skydda  hemsidor  på
nätet.  Det  är   regeringen   som   skall   meddela
föreskrifter  om  avgifterna.  Därför bör kravet  på
låga  kostnader för den enskilde  som  vill  ha  ett
utgivningsbevis   för   databas   på   Internet  ges
regeringen till känna.

I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson  m.fl. (c)
föreslås  att  riksdagen  avslår regeringens förslag
angående ett utgivningsbevis  för  enskilda (yrkande
1) och att riksdagen tillkännager för regeringen som
sin  mening  vad  i  motionen anförs om  att  en  ny
ordning   där  yttrandefrihetsgrundlagen,   YGL,   i
tillämpliga     delar     kan    skydda    enskildas
yttrandefrihet i nya medier  bör prövas (yrkande 4).
Motionärerna avvisar regeringens hållning i fråga om
utgivningsbevis för enskilda.  Det  finns  minst två
demokratiskäl  för  detta:  kostnad och godkännande.
Fortfarande kommer utgivningsbevis att kosta pengar.
Motionärerna  är  tveksamma  till   en  ordning  där
människor  som  känner  att  de  har  små ekonomiska
marginaler skall tvingas överväga om de  skall  söka
ett  utgivningsbevis  till  en högre kostnad för att
våga  yttra sig på Internet. Motionärerna  är  också
tveksamma   till   ett   förfarande   där  enskildas
yttrandefrihet   skall   göras   avhängig   av   ett
godkännande  från  någon  myndighets sida. Detta  är
rimligt för det särskilda skydd  och  de privilegier
som  erbjuds  medieföretag,  men  inte  i  fråga  om
enskildas     yttrandefrihet.     Till    och    med
Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som
kan komma att uppstå i fråga om huruvida en webbsida
är skyddad, vilket talar för en annan  lösning.  Det
är  också värt att framhålla att ett avslag ofelbart
kommer  att leda till en diskussion kring censur och
godtycke  i  fråga  om  grunderna  för  att  bevilja
utgivningsbevis.  Riksdagen  bör  avslå  regeringens
förslag.
Genom  sin spridningsform förefaller yttranden  på
Internet att uppvisa den största likheten med sådana
sändningar  som  avses i YGL. I takt med att teknisk
utveckling  förändrar   förutsättningarna   för  hur
information  sprids  till mottagarna blir också  den
uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom
”elektromagnetiska  vågor”   på  TF  respektive  YGL
alltmer    oklar.   Motionärerna   vill    framhålla
möjligheten  att förändra YGL på ett sådant sätt att
den i tillämpliga  delar skulle kunna fungera som en
allmän yttrandefrihetsgrundlag,  tillämplig  även på
enskilda och andra företag än medieföretag. Det  bör
prövas en ny ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i
tillämpliga     delar     kan    skydda    enskildas
yttrandefrihet   i  nya  medier.   Detta   bör   ges
regeringen till känna.
I motion 2001/02:K57  av  Helena  Bargholtz  m.fl.
(fp)   föreslås  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag  om  frivilligt grundlagsskydd för yttranden
på  Internet  efter   ansökan   och  utgivningsbevis
(yrkande 1) och att riksdagen begär  att  regeringen
lägger   fram  förslag  om  ett  grundlagsskydd  för
yttranden på Internet med den s.k. stencilregeln som
modell i enlighet  med  vad  som  anförs  i motionen
(yrkande  2).  Förutom att det fria ordet skall  ges
grundlagsskydd oavsett vilket medium som används för
kommunikationen     är     det     angeläget     att
yttrandefriheten  gäller  för alla, även resurssvaga
grupper    och    mindre   etablerade    röster    i
samhällsdebatten.  I   propositionen   föreslås  att
kretsen  av  aktörer  som  omfattas av databasregeln
utökas. Databasregeln i 1 kap.
9  §  YGL  ger  ett  skydd  för  överföringar   från
databaser,     när    upplysningar    tillhandahålls
allmänheten och sker på särskild begäran (startas av
mottagaren).  Denna   regel   gäller   i   dag   för
traditionella  massmedieföretag, för redaktioner för
tryckta skrifter  eller  radioprogram,  företag  för
yrkesmässig  framställning  av tekniska upptagningar
samt nyhetsbyråer. Andra aktörer  än  de  som räknas
upp  i  databasregeln  föreslås nu få ett frivilligt
grundlagsskydd   enligt  databasregeln.   Regeringen
föreslår,     liksom    majoriteten     gjorde     i
Mediegrundlagsutredningen,  att  skydd  skall  kunna
erhållas    genom   ansökan   och   utgivningsbevis.
Motionärerna  anser  att  regeringen  på denna punkt
borde  ha  valt  en  annan juridisk teknik  för  att
undvika onödig byråkrati  och  för att på ett enkelt
sätt  ge  fler Internetanvändare grundlagsskydd  för
sina meddelanden.  Ett  sätt  vore  att tillämpa ett
slags stencilregel motsvarande den som finns i 1 kap
5 § TF. Enligt denna bestämmelse får en skrift fullt
grundlagsskydd om den är försedd med  en  beteckning
som   utvisar   att   den  är  mångfaldigad  samt  i
anslutning därtill har  tydliga uppgifter om vem som
har mångfaldigat skriften  och  om  ort  och  år för
mångfaldigandet.  En  motsvarande bestämmelse skulle
kunna tas in i YGL:s databasregel.
Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum
på Internet kan fördela  ansvaret  för de inlägg som
förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse
att  dessa  identifieras  antingen  direkt  i  varje
inlägg  eller genom hyperlänk till en  presentation.
Också  det   absoluta  förbudet  mot  att  andra  än
databasinnehavaren  ges  möjlighet  att påverka dess
innehåll  innebär  enligt  motionärerna   en  onödig
inskränkning av skyddet för yttrandefriheten.  Genom
att välja den lösning som motionärerna föreslår  kan
en   både  krånglig  och  mycket  kostsam  byråkrati
undvikas   samtidigt   som  grundlagsskyddet  kommer
oändligt  många  fler Internetanvändare  till  godo.
Dessutom  slipper  medborgarna  vända  sig  till  en
myndighet  för  att  tillvarata   sina  rättigheter,
vilket   kan   uppfattas   som   olustigt  i   dessa
sammanhang.

Utskottets ställningstagande

Enligt  regeringen  skall  andra  aktörer  än  de  i
databasregeln  uppräknade massmedieföretagen,  genom
att ansöka om och beviljas utgivningsbevis, kunna få
ett frivilligt grundlagsskydd  för  sådan verksamhet
som  avses  i regeln, dvs. tillhandahållande  av  en
databas på det  sätt  som  anges  i  den nu gällande
databasregeln samt för viss push-teknik och print on
demand.   Som   förutsättning   för  utfärdande   av
utgivningsbevis  skall  gälla  att  verksamheten  är
ordnad på samma sätt som gäller för de  aktörer  som
har   automatiskt  grundlagsskydd.  Utskottet  delar
regeringens    bedömning    och    tillstyrker   att
regeringens förslag till 1 kap. 9 §  andra  – sjätte
styckena    yttrandefrihetsgrundlagen    antas   som
vilande.  Därmed avstyrker utskottet motionerna  K55
yrkande 1 och K57 yrkandena 1 och 2. Utskottet vill,
med anledning  av  motion  K55  yrkande 1 påpeka att
utgivningsbevis inte utgör en förutsättning  för att
få yttra sig på Internet. Utskottet är med anledning
av  motion K55 yrkande 4 inte berett att utöver  vad
som föreslås  i  propositionen  föreslå  att  en  ny
ordning  där yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga
delar kan  skydda  enskildas  yttrandefrihet  i  nya
medier  bör  prövas.  Utskottet avstyrker motion K55
yrkande 4.

Enligt utskottet kan  det  emellertid  med  det av
regeringen  föreslagna  och av utskottet tillstyrkta
förslaget till ett frivilligt  grundlagsskydd enligt
databasregeln eventuellt uppstå  konflikter  med  de
bestämmelser  som  finns  i  syfte  att  skydda  den
personliga  integriteten. Detta kan gälla i viss mån
i   förhållande    till   personuppgiftslagen,   men
framförallt  i  förhållande  till  EG-direktivet  om
skydd  för  enskilda   personer   med   avseende  på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet
av  sådana  uppgifter. Visserligen gör regeringen  i
nästa  avsnitt   bedömningen   att   den  föreslagna
utvidgningen      av      yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde är förenlig med EG-direktivet och
utskottet  delar  denna bedömning.  Utskottet  anser
ändå att det kan finnas  anledning  att  ytterligare
undersöka om det kan uppstå konflikter. Om en person
på    sin   hemsida   för   register   över   sådana
personuppgifter  som  inte  skulle vara tillåtet att
göra enligt personuppgiftslagen  kan  han  eller hon
undgå  ansvar  genom  att ha ansökt om och beviljats
utgivningsbevis. Grundlagsskyddet  kan i värsta fall
komma   att   omfatta   databaser  som  utgör   rena
personregister.   Enligt   7    §   första   stycket
personuppgiftslagen    är   lagen   nämligen    inte
tillämplig       om       det      strider       mot
tryckfrihetsförordningen                       eller
yttrandefrihetsgrundlagen.       Skyddet      enligt
personuppgiftslagen när det gäller  registrering  av
personuppgifter  kan  således  göras  beroende av om
utgivningsbevis  finns.  Det skydd som den  enskilde
fått genom EG-direktivet och personuppgiftslagen kan
då inte upprätthållas. Utskottet  anser  därför  att
regeringen  ytterligare  bör  analysera  eller  låta
analysera  huruvida  det frivilliga grundlagsskyddet
kan komma i konflikt med  bestämmelserna  med  syfte
att  skydda  den  personliga integriteten. Skulle en
sådan analys visa att det behövs ändrad lagstiftning
bör regeringen återkomma  med  förslag  till  sådan.
Detta  bör  riksdagen  som  sin mening ge regeringen
till känna.
Eftersom   vissa   förutsättningar    måste   vara
uppfyllda  för  att  utgivningsbevis  skall utfärdas
måste  det  enligt  regeringen  bli  fråga  om   ett
ansökningsförfarande.  Beträffande  finansiering  av
ansökningsförfarandet  bör  en  självkostnadsprincip
gälla.  Ansökningsavgiften  får  enligt   regeringen
nämligen  inte  vara  så  hög  att  den  i praktiken
omöjliggör  eller  väsentligt  begränsar möjligheten
att skaffa grundlagsskydd. Enligt  utskottets mening
är  den  fria åsiktsbildningen utgångspunkt  vid  en
utvidgning  av det grundlagsskyddade området, vilket
i  sig innehåller  förbud  mot  hindrande  åtgärder.
Utskottet   förutsätter   att   regeringen  vid  sin
bedömning av ansökningsavgiftens  storlek  väger  in
dessa  faktorer.  Därmed  avstyrker utskottet motion
K53.

Ett utvidgat grundlagsskydds
förenlighet med medlemskapet i EU


Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning.

Propositionen

Den        föreslagna        utvidgningen         av
yttrandefrihetsgrundlagens   tillämpningsområde  är,
enligt  regeringen,  förenlig med  EG-direktivet  om
personuppgifter.

Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av
den 24 oktober 1995 om  skydd  för enskilda personer
med avseende på behandling av personuppgifter och om
det fria flödet av sådana uppgifter  – EG-direktivet
om  personuppgifter  – reglerar bl.a. hantering  och
spridning av information  som  lagras  med  hjälp av
automatiserad  behandling  eller  i  vissa  manuella
register.  Direktivet  är  tillämpligt på viss sådan
behandling  av personuppgifter  som  i  Sverige  kan
falla  under  tryckfrihetsförordningens   (TF)   och
yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden
och  innehåller  flera bestämmelser om behandling av
personuppgifter   som    inte   är   förenliga   med
grundlagarna. Enligt artikel 9 i direktivet får dock
undantag  från direktivet göras  för  behandling  av
personuppgifter    som    sker    uteslutande    för
journalistiska   ändamål  eller  konstnärligt  eller
litterärt   skapande    under    förutsättning   att
undantagen är nödvändiga för att förena  rätten till
privatlivet  med reglerna om yttrandefriheten.  Till
artikeln  ansluter   punkt   37   i  ingressen  till
direktivet.  Direktivet  har  genomförts  i  Sverige
genom  personuppgiftslagen (1998:204).  Lagstiftaren
gjorde då bedömningen att det är möjligt att låta TF
och   YGL    gälla    oförändrade    med   stöd   av
undantagsmöjligheten i artikel 9. Artikeln ansågs ge
ett visst spelrum för medlemsstaterna  och  göra det
möjligt  att vid utformningen av nationella undantag
bl.a.  beakta   konstitutionella   traditioner   och
principer.  Det  angavs  också vara av betydelse att
den  europeiska  konventionen   om   skydd   för  de
mänskliga   rättigheterna   och   de   grundläggande
friheterna  gäller  på  EG-rättens  område.   Vidare
angavs  att  det av Europadomstolens tillämpning  av
konventionen framgår att integritetsskyddsintressena
och  yttrandefrihetsintressena   skall   vägas   mot
varandra.  Dessutom  pekades  på  att  sambandet med
Europakonventionen framgår också av att ingresspunkt
37, som rör möjligheten till undantag enligt artikel
9, uttryckligen refererar till Europakonventionen.
YGL:s  tillämpningsområde  har  utvidgats   den  1
januari  1999 genom införandet av begreppet tekniska
upptagningar  som  bl.a.  omfattar  cd-romskivor och
disketter.   I   det   lagstiftningsärendet   ansågs
direktivet   inte   lägga   hinder   i   vägen   för
utvidgningen (jfr prop. 1997/98:43).
Den  utvidgning  av  YGL:s grundlagsskydd  som  nu
föreslås  innebär att de  massmedieföretag  som  har
grundlagsskydd  enligt  databasregeln  får skydd för
användning  av  ytterligare  tekniker. Dessutom  får
ytterligare   massmedieföretag  grundlagsskydd   för
motsvarande  verksamheter.   Därutöver   ges   andra
aktörer   möjlighet  att  genom  utgivningsbevis  få
grundlagsskydd för sådana verksamheter. Utvidgningen
sker alltså  väsentligen  till  en krets som sysslar
med  massmedial  verksamhet och innebär  inte  några
principiella     nyheter      när     det     gäller
tillämpningsområdet.
Den  föreslagna  utvidgningen  föranleder   därför
enligt regeringens mening inte någon annan bedömning
av    undantagsmöjligheten    i   EG-direktivet   om
personuppgifter  än  den  som  gjorts   i   tidigare
sammanhang. Regeringen anser alltså att utvidgningen
omfattas av den befintliga möjligheten till undantag
och därmed är förenlig med direktivet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.


Skall ytterligare brott upptas som
tryck- och yttrandefrihetsbrott?


Nuvarande ordning

Tryckfrihetsförordningen (TF) innehåller i 7  kap. 4
och  5  §§  en fullständig uppräkning av vilka brott
som  utgör  tryckfrihetsbrott  när  de  begås  genom
tryckt skrift  och är straffbara enligt lag. Brotten
enligt  7  kap.  4   §,   som  utgörs  av  otillåtna
yttranden,    är    högförräderi,    krigsanstiftan,
spioneri, obehörig befattning  med  hemlig  uppgift,
vårdslöshet     med    hemlig    uppgift,    uppror,
landsförräderi   eller    landssvek,    landsskadlig
vårdslöshet,  ryktesspridning  till fara för  rikets
säkerhet,  uppvigling,  hets  mot  folkgrupp,  olaga
våldsskildring,  förtal,  förolämpning  och,  i  den
utsträckning  som  anges, försök,  förberedelse  och
stämpling  till sådana  brott.  I  7  kap.  5  §  TF
straffbeläggs ett antal otillåtna offentliggöranden.

I     5     kap.    1     §     första     stycket
yttrandefrihetsgrundlagen    (YGL)   sägs   att   de
gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4
och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott  om
de   begås  i  ett  radioprogram  eller  en  teknisk
upptagning   och   är  straffbara  enligt  lag.  Med
radioprogram avses därvid  program  i  ljudradio och
television samt innehållet i vissa andra  sändningar
av  ljud,  bild  eller  text  som sker med hjälp  av
elektromagnetiska vågor (1 kap.  1  § tredje stycket
YGL).  Detta  innebär  att  tryckfrihetsbrotten  och
yttrandefrihetsbrotten i princip  sammanfaller.  När
det  gäller  olaga  våldsskildring är ansvarsområdet
något mer omfattande enligt YGL än enligt TF.
För  ansvar  för tryck-  och  yttrandefrihetsbrott
krävs, som nämnts,  att gärningen också är straffbar
enligt lag. Man brukar  säga  att  ”dubbel täckning”
krävs  för  att ett brott skall vara straffbart  som
tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att
ansvarsområdet  för  sådana brott kan inskränkas men
inte utvidgas utan ändring  av TF eller YGL. När det
gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott
hänvisar TF och YGL till brottsbalken.

Närmare om tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden


Av 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL framgår en av de
principer som bygger upp grundlagarna,  nämligen den
s.k.  exklusivitetsprincipen.  Enligt denna  princip
får  ingripanden  på  grund  av missbruk  av  tryck-
respektive yttrandefriheten inte  göras  utom  i  de
fall  som  anges  i  TF och YGL. Vad som är missbruk
bestäms utifrån innebörden och syftet med tryck- och
yttrandefriheten såsom  detta  framgår av 1 kap. 1 §
första och andra styckena TF och  1  kap. 1 § första
och  andra styckena YGL. Där anges att  grundlagarna
tillförsäkrar  medborgarna  rätt  att  i de skyddade
medierna  offentligen  uttrycka tankar, åsikter  och
känslor och att i övrigt  lämna  uppgifter  i vilket
ämne   som   helst   till   säkrande  av  ett  fritt
meningsutbyte, en fri och allsidig  upplysning  och,
enligt YGL, ett fritt konstnärligt skapande.

Formuleringen   av  tryck-  och  yttrandefrihetens
innebörd och syfte  innebär att all användning av de
grundlagsskyddade medierna  inte  omfattas  av  TF:s
eller   YGL:s   skydd   som   exklusiv  straff-  och
processlag.  Den användning som  omfattas  av  detta
skydd   brukar  sägas   falla   inom   grundlagarnas
materiella tillämpningsområde till skillnad från det
formella  tillämpningsområdet som anger vilka medier
som omfattas  av  grundlagarna  med  bortseende från
innehållet.  Den  användning av de grundlagsskyddade
medierna   som   faller    inom    TF:s   materiella
tillämpningsområde  men  som anses otillåten  upptas
alltså som tryckfrihetsbrott  i  TF:s brottskatalog.
Övrig  användning  som  faller  inom det  materiella
tillämpningsområdet  kan  således  inte   bestraffas
eftersom  bestraffning enligt exklusivitetsprincipen
endast får  ske  i de fall som anges i grundlagarna.
Beträffande  en användning  av  de  i  och  för  sig
grundlagsskyddade  medierna  som  inte  omfattas  av
grundlagarnas   materiella   tillämpningsområde  kan
lagföring  ske  enligt  vanlig  lag.  Frågan  vilken
användning  av  de  i  och för sig grundlagsskyddade
medierna  som faller inom  respektive  utanför  TF:s
skydd som exklusiv straff- och processlag, dvs. inom
eller      utanför       grundlagens      materiella
tillämpningsområde, är emellertid inte helt klar.
Vid övervägande av frågan om nya brott skall föras
in  i  brottskatalogen  i  TF   och   därmed  utgöra
tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott  måste
man  enligt  regeringen ta ställning till om brotten
typiskt  sett  kan   anses   falla   in  under  TF:s
materiella tillämpningsområde, dvs. om  brotten  kan
anses  vara sådana att de omfattas av TF:s skydd som
exklusiv  straff-  och  processlag när de begås i en
tryckt skrift. Om brottet inte kan anses vara sådant
kan det beivras enligt vanlig  lag  utan  stöd i TF.
Det  bör framhållas att det måste göras en bedömning
i varje enskilt fall huruvida ett visst brott faller
inom TF:s materiella ansvarsområde.

Hotbrott


I många  av  brottsbalkens brottsbeskrivningar ingår
hot som ett led.  I  det  följande  ges  exempel  på
sådana brottsbeskrivningar.

Den  som  hotar  någon  med vapen eller annars med
brottslig gärning på ett sätt  som  är ägnat att hos
den  hotade  framkalla  allvarlig fruktan  för  egen
eller  annans säkerhet till  person  eller  egendom,
döms enligt  4  kap. 5 § brottsbalken för olaga hot.
Bestämmelsen är avsedd  att ge ett skydd mot angrepp
på en enskild persons känsla av trygghet till person
och egendom.
Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken  döms den för hets
mot  folkgrupp  som  i  uttalande  eller   i   annat
meddelande   som   sprids   hotar   eller  uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg,  nationellt
eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.
I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott
mot  allmän  verksamhet  m.m.  Av  intresse  här  är
brotten   våld   eller  hot  mot  tjänsteman  (1  §)
respektive förgripelse  mot  tjänsteman  (2  §) samt
övergrepp  i  rättssak  (10  §). Enligt 17 kap. 1  §
brottsbalken  döms  den  för  våld   eller  hot  mot
tjänsteman som med våld eller hot om våld  förgriper
sig på någon i hans myndighetsutövning eller för att
tvinga  honom  till  eller  hindra honom från åtgärd
däri eller för att hämnas för sådan åtgärd. Detsamma
gäller om någon på nu angivet sätt förgriper sig mot
den som tidigare har utövat myndighet  för vad denne
däri  gjort  eller  underlåtit.  Även  väktare   och
ordningsvakter  kan åtnjuta det skydd som avses i 17
kap.  1  och  2  §§ brottsbalken.  I  17  kap.  5  §
brottsbalken anges nämligen att vad som sägs i bl.a.
17 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken skall gälla också om
någon på det sätt  som  anges  i  de  bestämmelserna
förgriper  sig  mot  eller  hindrar  den som  enligt
särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är
förenat  med myndighetsutövning eller som  är  eller
har varit  kallad  att  biträda  förrättningsman vid
åtgärd som omfattas av sådant skydd.
Den  brottsliga  gärningen enligt  17  kap.  10  §
beskrivs på samma sätt  som  i  17  kap. 1 och 2 §§,
nämligen som angrepp med våld eller med  hot om våld
respektive vidtagande av eller hotande med en åtgärd
som   medför   lidande,   skada   eller   olägenhet.
Bestämmelsen  om övergrepp i rättssak är avsedd  att
ge skydd åt vittnen och andra förhörspersoner.
Den som utövar  olaga  tvång  eller  olaga hot med
uppsåt  att  påverka  den  allmänna åsiktsbildningen
eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk
organisation      eller     en     yrkes-      eller
näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-
, församlings- eller  föreningsfriheten i fara, döms
enligt  18  kap.  5  § brottsbalken  för  brott  mot
medborgerlig frihet.

Hur frågan om olaga hot och andra
brott skall utgöra tryck- och
yttrandefrihetsbrott har
aktualiserats


Justitiekanslern  (JK)   har  i  en  skrivelse  till
regeringen den 25 augusti  1998  rubricerad Angående
vissa   problem   vid   tillämpningen   av    främst
yttrandefrihetsgrundlagen bl.a. uppgett att det  kan
förtjäna att närmare övervägas om inte olaga hot bör
införlivas        med        brottskatalogen       i
tryckfrihetsförordningen (TF) och därmed också komma
att  utgöra  ett yttrandefrihetsbrott.  Enligt  JK:s
bedömning ger  nuvarande  ordning  inte  möjligheter
till ingripanden när hotelser framförs i medier  som
omfattas  av TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).
Eftersom  olaga   hot   inte  är  ett  tryck-  eller
yttrandefrihetsbrott kan  åtgärder  inte  vidtas med
stöd  av  grundlagarna  samtidigt  som  dessa lägger
hinder i vägen för ingripanden i enlighet med vanlig
lag  åtminstone  såvitt  avser själva publiceringen.
Enligt JK kan olaga hot sålunda  knappast  anses som
en  sådan  gärning  som i likhet med t.ex. svindleri
med hjälp av tryckt skrift  kan  beivras med stöd av
vanlig lag därför att gärningen faller  utanför  det
område som TF är avsett att skydda.

Frågan   var   även  aktuell  i  samband  med  ett
uppmärksammat  mål  om  olaga  hot  m.m.,  det  s.k.
Aftonbladsmålet. Målet gällde åtal mot en journalist
vid Aftonbladet  och  fem  ynglingar  med anknytning
till  en  gruppering  med  påstådda  nazistiska  och
rasistiska sympatier för bl.a. olaga hot och hot mot
tjänsteman. Hoten byggde på bilder föreställande  en
maskerad  och  till synes beväpnad man utanför några
kända personers  bostäder.  Bilderna överlämnades av
ynglingarna till journalisten  som  visade  dem  för
målsägandena.   Journalisten  skrev  också  artiklar
vilka  publicerades   tillsammans   med  bilderna  i
Aftonbladet.  Åtalet  avsåg inte publiceringen  utan
det   förhållandet   att  bilder   tagits   och   av
journalisten visats för målsägandena.
I sin dom konstaterade  Högsta  domstolen (HD) att
brotten olaga hot och hot mot tjänsteman  inte utgör
tryckfrihetsbrott  enligt  7  kap. TF men att  detta
inte hindrar att hot som framförs  i  tryckt  skrift
under  vissa  omständigheter  kan  föranleda  straff
enligt  vanlig  lag. Av betydelse för bedömningen  i
det aktuella fallet  var  enligt  HD  emellertid  de
omständigheter under vilka filmerna överlämnats till
journalisten  och  det  syfte  i vilket överlämnande
skett. HD kom i sitt avgörande till  slutsatsen  att
offentliggörandet  av  fotografierna  var  ett led i
journalistens journalistiska verksamhet och  att det
därmed,    oavsett   fotografiernas   hotfulla   och
skrämmande karaktär,  föll inom det område som TF är
avsedd  att  skydda.  HD uttalade  att  ynglingarnas
överlämnande  av  filmrullarna  därför  också  måste
anses  omfattat  av  meddelarfriheten  och  ogillade
åtalen och skadeståndsyrkandena.
HD ansåg alltså i detta fall att brotten olaga hot
och hot mot tjänsteman  faller  inom TF:s materiella
tillämpningsområde  såvitt gäller  meddelarfriheten.
Allt    talar,    enligt   regeringen,    för    att
ställningstagandet  hade blivit detsamma om det hade
varit fråga om ansvar  för  själva publiceringen. En
annan  sak  är  dock om någon utgivare  hade  kunnat
göras ansvarig. Enligt  regeringen  innebär HD:s dom
således att eftersom de angivna brotten  inte upptas
i   TF:s   brottskatalog   kan  de  som  regel  inte
bestraffas  när  de  begås  i  ett  grundlagsskyddat
medium.

Skall olaga hot och andra brott
utgöra tryck- och
yttrandefrihetsbrott?


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  tillstyrker  att  förslaget   till
ändring  i  7  kap. 4 § TF antas som vilande.
Därmed avstyrker utskottet motion 2001/02:K56
yrkande 1.
Utskottet  anser   att   regeringen   bör  ta
initiativ     till    en    utvärdering    av
brottskatalogen  i  7  kap. 4 § TF. Detta bör
riksdagen som sin mening  ge  regeringen till
känna.  Därmed  tillstyrker utskottet  motion
2001/02:K51.

Propositionen

Tryckfrihetsförordningens    brottskatalog   utökas,
enligt regeringens förslag, med  brotten  olaga hot,
hot   mot  tjänsteman  (inklusive  hot  mot  väktare
m.fl.),   övergrepp   i   rättssak   och  brott  mot
medborgerlig  frihet samt försök eller  förberedelse
till sådana brott  i  den  mån de är straffbelagda i
brottsbalken.  Härigenom  kommer   dessa  brott  att
utgöra            tryckfrihets-           respektive
yttrandefrihetsbrott.  Utskottet  anser  därför  att
regeringen  bör ta initiativ till en utvärdering  av
brottskatalogen      i      7      kap.      4     §
tryckfrihetsförordningen.   Riksdagen  bör  som  sin
mening  ge  regeringen  till  känna   vad  utskottet
anfört. Därmed tillstyrker utskottet motion K51.

Enligt  TF  och  YGL anses vissa typer av  yttranden
utgöra ett sådant  allvarligt missbruk av tryck- och
yttrandefriheten att  de  därför  straffbeläggs  som
tryck- och yttrandefrihetsbrott. Mot bakgrund av det
starka  skydd  för  tryck-  och yttrandefriheten som
finns  i  Sverige har kriminalisering  av  yttranden
inom det grundlagsskyddade  området alltid skett med
eftertanke  och  stor  återhållsamhet.  Starka  skäl
krävs för att ändra grundlagarna,  och  detta gäller
särskilt när en utvidgning av det straffbara området
övervägs.

Senast ett nytt brott upptogs i TF:s brottskatalog
var år 1988 då olaga våldsskildring kriminaliserades
som  tryckfrihetsbrott. Även andra yttranden  än  de
som för  närvarande  är  straffbelagda  enligt  TF:s
brottskatalog  kan,  enligt regeringen, innebära att
tryck-  och yttrandefriheten  missbrukas.  Av  denna
anledning kan det – trots den försiktighet som måste
iakttas   vid    begränsningar    av    tryck-   och
yttrandefriheten – finnas skäl att överväga  om inte
också   sådana   yttranden  bör  utgöra  tryck-  och
yttrandefrihetsbrott.
Enligt regeringen  får det genom Högsta domstolens
dom i det s.k. Aftonbladsmålet anses ha slagits fast
att brotten olaga hot  och  hot  mot  tjänsteman kan
falla     inom    TF:s    och    YGL:s    materiella
tillämpningsområden.  Detsamma kan också antas gälla
vissa andra brott där hot  kan  ingå  som  ett  led.
Eftersom  sådana  brott  inte  finns upptagna i TF:s
brottskatalog  och  därför  inte  utgör  tryck-  och
yttrandefrihetsbrott  innebär domen  i  princip  att
enskilda  personer  kan  hotas  i  grundlagsskyddade
medier utan att den som står  bakom  hotet  riskerar
något  ingripande. Att det förhåller sig på det  här
sättet kan,  enligt regeringen, rimligen inte utgöra
en   godtagbar  ordning.   Det   ter   sig,   enligt
regeringen, inkonsekvent att hets mot folkgrupp, som
kan utgöras av hot som riktar sig mot en kategori av
personer,  är  tryck- och yttrandefrihetsbrott medan
det  i  princip  är  straffritt  att  hota  enskilda
individer  om  hotet  framförs  i  grundlagsskyddade
medier. Principiella  skäl talar, enligt regeringen,
alltså   starkt   för   att   införa    hotbrott   i
brottskatalogen.
Men  för  att  införa  nya  brott  som tryck-  och
yttrandefrihetsbrott  måste  det naturligtvis  också
finnas ett praktiskt behov av  det.  TF  och YGL kan
sägas  innehålla  ett  krav  på  att  de medier  som
omfattas  av grundlagarna riktas till en  inte  helt
obetydlig krets.  Den som använder sig av ett sådant
medium vill därför  som regel ha en viss publik. När
det gäller hot mot en  enskild  kan  det  emellertid
antas att den som står bakom hotet många gånger inte
vill  att  det kommer till någon annans kännedom  än
just den hotades. Det kan därför hävdas att det inte
finns  något   större  behov  av  att  kriminalisera
yttranden  med  hotfulla   budskap  som  tryck-  och
yttrandefrihetsbrott.
Enligt regeringens mening  går det emellertid inte
att  bortse  från  att  framför  allt  den  tekniska
utvecklingen på ett påtagligt sätt  har  ökat risken
för  att  hotfulla yttranden framförs gentemot  både
grupper och  enskilda.  Den  kommunikation  som sker
mellan  människor  har  underlättats betydligt genom
t.ex. möjligheten att skicka meddelanden via e-post.
Även  Internet  innebär  möjligheter   att   på  ett
relativt  enkelt  sätt  kommunicera  med  omvärlden.
Mycket talar därför för att det kommer att  bli allt
vanligare  att  informationstekniken utnyttjas  även
för hotfulla budskap och andra liknande meddelanden.
IT-brottsroteln vid  Rikskriminalpolisen  har  t.ex.
uppgett   att   den  nästan  dagligen  kontaktas  av
personer som anser  sig  hotade  eller  ofredade  på
eller   via  Internet.  Också  Säkerhetspolisen  har
upplyst att  antalet  anmälda  olaga hot begångna på
Internet har ökat på senare tid.  Det är troligt att
denna ökning till stor del har sin  förklaring i att
olika extrema grupper i allt högre grad använder sig
av Internet och utskick av e-post för  att hota sina
meningsmotståndare.
I och för sig omfattas inte all användning  av vad
som   kan   sägas   utgöra   den   nya  tekniken  av
grundlagarna. För att e-post skall omfattas  av  YGL
krävs t.ex. att utskicket är riktat till allmänheten
(jfr  1  kap.  6  §  YGL).  Vidare  innebär den s.k.
databasregeln i 1 kap. 9 § YGL att i  princip endast
massmedieföretagens  publicering  via  Internet  har
grundlagsskydd. Det kan med visst fog hävdas att det
på  t.ex.  webbsidor  som  tillhandahålls av  sådana
företag inte finns någon större  risk  för  att  hot
publiceras.  Men  även  om den bestämmelsen i första
hand tar sikte på de traditionella  massmedierna kan
också   andra   aktörers   elektroniska  publicering
omfattas av databasregeln.
Till   detta  kommer  att  det   grundlagsskyddade
området kommer  att vidgas genom regeringens förslag
i tidigare avsnitt. Förslaget innebär bl.a. att även
andra   än   massmedieföretag    skall    kunna   få
grundlagsskydd  för  sådan  verksamhet  som  bedrivs
enligt  databasregeln.  En konsekvens av regeringens
förslag blir att t.ex. en  webbsida på Internet vars
innehåll    i    dag    kan    beivras   i    vanlig
straffprocessuell ordning i fortsättningen kan komma
att  omfattas  av YGL:s regelsystem.  För  det  fall
hotfulla  budskap  förekommer  på  sådana  webbsidor
kommer dessa  inte  längre att kunna beivras om inte
också brottskatalogen utökas.

Finns det skäl mot att kriminalisera hotbrott i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen?


Emellertid måste den  invändning som utredningen har
framfört  om  att  det inte  kan  uteslutas  att  en
kriminalisering    av   ytterligare    tryck-    och
yttrandefrihetsbrott   skulle   kunna   få  negativa
återverkningar   på   massmediers  möjligheter   att
rapportera om sådana brott beaktas. Utredningens oro
delas  även  av  ett antal  remissinstanser,  främst
företrädare för massmedierna, som bl.a. har hänvisat
till att en ansvarig  utgivare kan komma att ställas
inför svåra ställningstaganden  vid  bedömningen  av
hur ett framfört hot skall beskrivas.

Den  framförda invändningen måste naturligtvis tas
på allvar. Det finns ju ett betydande intresse i att
publicera  information om den här typen av brott. En
publicering  kan också ha betydelse som underlag för
den   allmänna  debatten   och   opinionsbildningen.
Emellertid   får  de  farhågor  som  framförts  inte
överdrivas. En  rapport  om  ett hot kommer nämligen
aldrig att vara straffbar i sig  utan  det  krävs en
avsikt  att  hota.  Det bör alltid vara möjligt  att
utforma en rapport om ett hot på ett sådant sätt att
det framgår att det är  fråga om en rapport och inte
ett hot som den rapporterande  själv  vill  framföra
eller  ställa sig bakom. De nu angivna svårigheterna
kan föreligga också vid tryckfrihetsbrottet hets mot
folkgrupp,  och  som några remissinstanser har pekat
på synes kriminaliseringen  av  det  brottet som ett
tryck-  och  yttrandefrihetsbrott inte ha  inneburit
några inskränkningar  av  mediernas  möjligheter att
rapportera   om  rasistiska  och  invandrarfientliga
händelser.
Skulle det i  det  enskilda  fallet  av  t.ex.  en
artikel  i  en  tidning inte klart framgå att det är
fråga  om  en  rapport   utan   det  i  stället  kan
misstänkas att det är fråga om ett hot som tidningen
faktiskt står bakom finns i grundlagarna  ett  antal
skyddande  mekanismer.  Den  s.k.  instruktionen i 1
kap. 4 § TF och
1 kap. 5 § YGL bör enligt regeringens uppfattning ge
tillräckliga  garantier  för  att ingen  kommer  att
dömas för de nu aktuella brotten  i andra fall än då
det rör sig om yttranden som alldeles  klart  ligger
utanför   det   godtagbaras  gränser.  Enligt  dessa
bestämmelser bör  nämligen  den  som skall döma över
missbruk  av  tryck- och yttrandefriheten  eller  på
annat  sätt vaka  över  att  grundlagarna  efterlevs
betänka   att  tryck-  och  yttrandefriheten  är  en
grundval för ett fritt samhälle, alltid uppmärksamma
syftet  mera   än   framställningssättet   och   vid
tveksamhet hellre fria än fälla.
De  svårigheter  som  eventuellt  kan  uppstå  för
massmedierna går alltså att bemästra och ger således
ingen  anledning  till  att underlåta en utökning av
TF:s  brottskatalog. Det är  i  stället  regeringens
uppfattning  att  det finns tillräckligt starka skäl
för att utöka den med brott där hot kan ingå som ett
led.

Vilka nya brott skall upptas i brottskatalogen?


Utredningen har systematiskt  gått  igenom  samtliga
brott  i  brottsbalken  och kommit fram till att  de
brott  som  skulle  kunna  utgöra   nya  tryck-  och
yttrandefrihetsbrott är brotten olaga  hot,  hot mot
tjänsteman  (inklusive  hot mot väktare m.fl. enligt
17 kap. 5 § brottsbalken),  övergrepp i rättssak och
brott  mot medborgerlig frihet.  Enligt  utredningen
kan dessa  brott  begås  genom  ett  yttrande  i ett
grundlagsskyddat  medium,  och  de faller också inom
det område som kan avgränsas utifrån  tryckfrihetens
syfte och innebörd. Brotten innehåller  inte  heller
några  moment  som  står utanför den ensamansvariges
kontroll utan det går  att  med  ledning  av  enbart
själva  yttrandet  bedöma om det är straffbart eller
inte. Vidare kan det  enligt utredningen inte heller
anses   föreligga   någon   risk    för    att    en
kriminalisering   av  dessa  brott  som  tryck-  och
yttrandefrihetsbrott skulle kunna missbrukas i syfte
att  strypa  yttrandefriheten.   Enligt  utredningen
lämpar  de  sig också för att handläggas  enligt  de
tryckfrihetsrättsliga process- och ansvarsreglerna.

Regeringen delar utredningens bedömning att det är
de nämnda brotten  som  bör  komma  i  fråga som nya
tryck-  och  yttrandefrihetsbrott.  Utredningen  kom
emellertid  till  slutsatsen  att  det  inte   finns
anledning  att  utöka  TF:s  brottskatalog med dessa
brott.   Till   skillnad   från  utredningen   anser
regeringen  att  dessa  brott  bör   upptas  i  TF:s
brottskatalog.

Skall även förbrotten tas upp i brottskatalogen?


Hot mot tjänsteman, inklusive hot mot  väktare m.fl.
enligt 17 kap. 5 § brottsbalken, är straffbelagt  på
försöks-   och   förberedelsestadiet,   såvida  inte
brottet  skulle ha varit att anse som ringa  om  det
fullbordats  (17  kap. 16 § brottsbalken). Brott mot
medborgerlig frihet  är straffbart på försöksstadiet
enligt
18 kap. 7 § brottsbalken.

Om  försök,  förberedelse   och   stämpling  (s.k.
förbrott)   till   brott  är  straffbelagda   enligt
brottsbalken  är,  i de  fall  brotten  också  utgör
tryck-  och  yttrandefrihetsbrott,  även  förbrotten
kriminaliserade  enligt TF och YGL. Det finns därför
enligt regeringens  mening  inte  anledning att göra
förbrotten till de nu aktuella brotten  straffbara i
mindre utsträckning enligt TF och YGL än  vad som nu
gäller enligt brottsbalken. Förbrotten till  hot mot
tjänsteman  och  brott  mot medborgerlig frihet bör,
enligt regeringen, således upptas i brottskatalogen.
Det bör betonas att det  är  endast om ett utgivet
yttrande   innefattar  försök,  förberedelse   eller
stämpling som ansvar för dessa stadier av ett tryck-
eller yttrandefrihetsbrott  kan  komma  i fråga. Vad
som  skall bedömas är alltså om själva yttrandet  är
straffbart.

Motioner

I motion  2001/02:K51  av  Mats  Einarsson m.fl. (v)
förslås  att riksdagen tillkännager  för  regeringen
som sin mening  vad  i motionen anförs om översyn av
brottskatalogen  i  tryckfrihetsförordningen.  Varje
förändring  av  vår  lagstiftning   som  innebär  en
formell och/eller reell inskränkning  av  tryck- och
yttrandefriheten  måste,  enligt motionärerna,  vara
ytterst väl motiverad. Det  anser  motionärerna  att
den  föreslagna förändringen är. Men det räcker inte
att en  inskränkning är motiverad vid tidpunkten för
dess genomförande. Lagstiftningen i sin helhet måste
kontinuerligt  utvärderas  och  omprövas i ljuset av
förändrade  förhållanden.  Detta gäller  inte  minst
brottskatalogen i TF. Om så  inte  sker riskerar man
att  med  små  steg,  som  vart och ett för  sig  är
välavvägt och motiverat när det tas, undan för undan
bygga ut listan över brott till  en  helhet som inte
kan  försvaras.  Det finns enligt motionärerna  skäl
att  anta  att en del  av  de  nuvarande  brotten  i
brottskatalogen,  tillkomna i en annan tid, efter en
förutsättningslös prövning  skulle  kunna utmönstras
eller begränsas. Därför bör regeringen  ta initiativ
till  en förutsättningslös utvärdering och  prövning
av brottskatalogen  i  7  kap.  4 § TF och andra med
detta sammanhängande frågor. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

I  motion  2001/02:K56  av  Per Unckel  m.fl.  (m)
föreslås att riksdagen avslår förslaget  om  ändring
av    7    kap.    4   §   12,   16,   17   och   18
tryckfrihetsförordningen  i  enlighet  med  vad  som
anförs  i  motionen (yrkande 1). Regeringen föreslår
att  TF:s brottskatalog  skall  utökas  med  brotten
olaga  hot,  hot  mot  tjänsteman (inklusive hot mot
väktare m.fl.), övergrepp  i  rättssak och brott mot
medborgerlig  frihet.  Detta  innebär   att  brotten
kriminaliseras       som      tryckfrihets-      och
yttrandefrihetsbrott. Regeringens förslag innebär en
inskränkning  i  den  grundlagsstadgade  tryck-  och
yttrandefriheten. För att inskränka en grundläggande
fri- och rättighet måste,  enligt  motionärerna,  en
avvägning   göras   mellan  intresset  av  att  inte
inskränka   rättigheten    och    andra   motstående
intressen. Den avvägning som skall  göras är, enligt
motionärerna, mellan intresset av att inte inskränka
yttrandefriheten och intresset av att  förhindra att
olika   typer  av  hotfulla  yttranden  sprids   via
grundlagsskyddade  medier. Det rådande rättsläget är
att   hotfulla   yttranden    genom    traditionella
massmedier  är  grundlagsskyddade  och  inte  heller
utgör något brott medan ett hot på en webbsida  e.d.
inte  är  grundlagsskyddat  och  således är olagligt
enligt   brottsbalkens   bestämmelser.    Regeringen
föreslår  nu att i och med att man utvidgar  kretsen
av medier vars  yttranden  är  grundlagsskyddade  så
skall   samtidigt  rättsläget  vad  gäller  hotfulla
yttranden  ändras  till  att  motsvara det som i dag
gäller för medier som inte är grundlagsskyddade.
Regeringens    slutsats    avviker     från    vad
Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen
menar  att det inte finns tillräckligt underlag  för
någon säker  uppfattning om hur vanligt förekommande
de  aktuella  brotten   är   på   Internet.  Svenska
Journalistförbundet och Svenska Tidningsutgivareför-
eningen  har framfört starka betänkligheter  mot  en
kriminalisering   av   hotbrott   som   tryck-   och
yttrandefrihetsbrott.  De  menar  att  utökningen av
TF:s   brottskatalog   kan  komma  att  få  negativa
återverkningar  på nyhetsrapporteringen  kring  hot.
Motionärerna instämmer i dessa invändningar.
Regeringens förslag är oacceptabelt då det rör sig
om en inskränkning i tryck- och yttrandefriheten som
inte  kan  motiveras  med  ett  tillräckligt  starkt
motstående intresse. Den motivering som framförts är
inte    tillräcklig    för    att    inskränka    en
grundlagsstadgad  rättighet.  Möjligheterna i TF att
inskränka grundläggande fri- och  rättigheter  skall
tillämpas  ytterst  restriktivt.  Mot denna bakgrund
anser  motionärerna  att  regeringens   förslag   om
ändring  i  7  kap.  4  §  12,  16, 17 och 18 TF bör
avslås. Som en följd av att TF:s  brottskatalog inte
skall   utökas   med   ovan   nämnda   brott   anser
motionärerna   att  förslaget  om  en  utökning   av
brottskatalogen  med de s.k. förbrotten till hot mot
tjänsteman och brott  mot  medborgerlig  frihet  bör
avslås.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker       regeringens       förslag      att
tryckfrihetsförordningens brottskatalog skall utökas
med brotten olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp
i  rättssak och brott mot medborgerlig  frihet  samt
försök  eller  förberedelse  till sådana brott i den
mån  de  är  straffbelagda  i  brottsbalken.  Därmed
avstyrker utskottet motion K56 yrkande 1. Med hänsyn
till   att   i  proposition  2001/02:59   Hets   mot
folkgrupp, m.m.  föreslagits en ändring i 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen  samt  till  att  utskottet
föreslagit  att  riksdagen skall anta förslaget  som
vilande bör det nu aktuella förslaget till ändring i
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen  få  den  rubrik
som  framgår av utskottets förslag, nämligen förslag
till lag  om  ändring i lagen (2002:00) om ändring i
tryckfrihetsförordningen.   Förslaget   bör   enligt
utskottet antas som vilande.

I    motion    K51    föreslås   en   översyn   av
brottskatalogen      i     tryckfrihetsförordningen.
Utskottet instämmer i  vad  som  framförs i motionen
att lagstiftning som innebär inskränkningar i tryck-
och yttrandefriheten måste vara väl  motiverad.  Det
anser utskottet att den föreslagna ändringen är. Som
anförs  i  motionen  skall en inskränkning inte bara
vara motiverad när den genomförs utan vara motiverad
även  om  förhållandena  ändras.  Det  finns  enligt
utskottet anledning  att kontinuerligt utvärdera och
ompröva   tryckfrihetsförordningens   brottskatalog.
Utskottet  anser   därför   att  regeringen  bör  ta
initiativ till en sådan utvärdering.  Riksdagen  bör
som   sin   mening  ge  regeringen  till  känna  vad
utskottet  anfört.   Därmed   tillstyrker  utskottet
motion K51.

Ensamansvar och meddelarfrihet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  delar  regeringens  bedömning  att
inget  av  de  brott som regeringen  föreslår
skall tas upp i brottskatalogen bör föranleda
undantag från TF:s  och YGL:s bestämmelser om
ensamansvar och meddelarfrihet.

Propositionen

Inget av de brott som  nu  tas upp i brottskatalogen
bör,  enligt  regeringen,  föranleda  undantag  från
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens      bestämmelser      om
ensamansvar och meddelarfrihet.

En av de grundläggande principerna i TF och YGL är
principen  om ensamansvar. Den innebär att endast en
av  de  oftast   många   personer   som  deltagit  i
tillkomsten av en grundlagsskyddad framställning bär
det   straffrättsliga  ansvaret  för  innehållet   i
framställningen  och att andra medverkande alltså är
fria från ansvar.  TF  och  YGL innehåller härutöver
också  regler  som  uttryckligen   skyddar  den  som
medverkat  vid  tillkomsten  av  en grundlagsskyddad
framställning,  bl.a.  den som har lämnat  uppgifter
för    publicering   (s.k.   meddelarfrihet).    Med
meddelarfrihet  avses  i princip en frihet att lämna
meddelande  för  publicering   i   grundlagsskyddade
medier utan risk att straffas och detta oberoende av
om meddelandet publiceras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.


Åklagare i vissa tryckfrihetsmål


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till    7    kap.    1   §   första   stycket
yttrandefrihetsgrundlagen  antas som vilande.
Förslaget innebär bl.a. att  Justitiekanslern
skall   ges   möjlighet  att  delegera   sina
åklagaruppgifter till allmän åklagare när det
gäller  yttrandefrihetsmål  om  ansvar  eller
konfiskering  på  grund av olaga hot, hot mot
tjänsteman, övergrepp  i  rättssak  och brott
mot medborgerlig frihet om de brotten begås i
tekniska upptagningar.

Propositionen

Justitiekanslern skall, enligt regeringens  förslag,
ges  möjlighet  att  delegera  sina åklagaruppgifter
till     allmän     åklagare    när    det    gäller
yttrandefrihetsmål om  ansvar  eller konfiskering på
grund  av  olaga hot, hot mot tjänsteman  (inklusive
hot mot väktare  m.fl.),  övergrepp  i  rättssak och
brott mot medborgerlig frihet om de brotten  begås i
tekniska upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal
för  yttrandefrihetsbrottet  brott  mot medborgerlig
frihet skall dock inte kunna delegeras.

Av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen  (TF)
och   yttrandefrihetsgrundlagen   (YGL)  följer  att
Justitiekanslern (JK) är ensam åklagare  i  fråga om
tryck-   och  yttrandefrihetsbrott.  Endast  JK  får
alltså   besluta   om   tvångsmedel   eller   inleda
förundersökning  i  anledning av misstanke om sådana
brott. JK har vidare åklagaruppgifter i andra tryck-
och  yttrandefrihetsmål   än  mål  om  tryck-  eller
yttrandefrihetsbrott samt i  mål  som  annars  avser
brott  mot  bestämmelser  i  TF  eller  YGL. När det
gäller   vissa   yttrandefrihetsmål   har  JK  getts
möjlighet  att  delegera sina åklagaruppgifter  till
allmän åklagare. Enligt
7 kap. 1 § YGL får  JK  således  överlämna åt allmän
åklagare  att vara åklagare i yttrandefrihetsmål  om
ansvar  eller   konfiskering   på   grund  av  olaga
våldsskildring eller hets mot folkgrupp  i  tekniska
upptagningar. Rätten att väcka allmänt åtal får dock
inte       överlämnas       när      det      gäller
yttrandefrihetsbrottet  hets  mot  folkgrupp.  Någon
möjlighet för JK att delegera sina  åklagaruppgifter
enligt TF finns inte.
Möjligheten    för    JK    att   delegera   vissa
åklagaruppgifter enligt YGL infördes  i  samband med
att begreppet tekniska upptagningar infördes  i  YGL
år  1998.  I  det  lagstiftningsarbetet  redogjordes
utförligt    för    skälen   till   att   en   sådan
delegationsmöjlighet    infördes   och   vad   denna
möjlighet  innebär.  I  enlighet   med  vad  som  då
anfördes  bör  JK  ges  möjlighet att delegera  sina
åklagaruppgifter till allmän  åklagare  även när det
gäller yttrandefrihetsmål som rör olaga hot, hot mot
tjänsteman   (inklusive   hot  mot  väktare  m.fl.),
övergrepp i rättssak eller  brott  mot  medborgerlig
frihet om dessa brott begås i tekniska upptagningar.
Rätten     att     väcka     allmänt     åtal    för
yttrandefrihetsbrottet brott mot medborgerlig frihet
bör dock inte kunna överlämnas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till  7 kap. 1 §
första  stycket yttrandefrihetsgrundlagen antas  som
vilande.


Preskriptionstiderna för
tryckfrihets- och
yttrandefrihetsbrotten och vissa
därmed sammanhängande frågor


Gällande rätt


Preskriptionsregler

Allmänna    regler    om    preskription   finns   i
brottsbalken. Preskriptionstiden  varierar  mellan 2
och   25   år   beroende  på  vilka  straff  som  är
föreskrivna för brotten (35 kap. 1 § brottsbalken).

Tryckfrihetsförordningen          (TF)         och
yttrandefrihetsgrundlagen   (YGL)   omfattar   vissa
medier.   För   brott   i  dessa  medier  innehåller
grundlagarna   särskilda  preskriptionsbestämmelser.
Allmänt  åtal  för   tryckfrihetsbrott  i  periodisk
skrift   för   vilken   vid    utgivningen    gällde
utgivningsbevis  skall  väckas inom sex månader från
det  att skriften utgavs vid  påföljd  att  skriften
annars  är  fri från sådant åtal. Preskriptionstiden
för tryckfrihetsbrott i annan skrift är ett år
(9  kap.  3 § första  stycket  TF).  Vad  i  lag  är
föreskrivet  om  tid inom vilken brott skall beivras
för att påföljd inte  skall  anses bortfallen gäller
även i fråga om tryckfrihetsbrott.
Bestämmelserna i TF om åtal  gäller  också i fråga
om radioprogram och tekniska upptagningar  (7 kap. 1
§  YGL).  För  radioprogram gäller att den tid  inom
vilken allmänt åtal  för  yttrandefrihetsbrott skall
väckas  är  sex  månader  från  det  att  programmet
sändes. För tekniska upptagningar är huvudregeln att
allmänt åtal skall väckas inom  ett  år från det att
upptagningen   lämnades   ut  för  spridning.   Från
huvudregeln görs två undantag.
Det  första  undantaget  avser  filmer,  videogram
eller andra upptagningar med rörliga bilder. I fråga
om dessa får i lag föreskrivas  att  de  inte  skall
anses  ha  lämnats  ut  för  spridning förrän de har
lämnats för registrering hos en  myndighet. En sådan
föreskrift  i lag finns beträffande  videogram.  Den
innebär att ett videogram som inte har getts in till
Statens  biografbyrå  för  granskning  enligt  lagen
(1990:886)  om granskning och kontroll av filmer och
videogram skall  anses  ha  lämnats ut för spridning
först när pliktexemplar enligt  lagen (1993:1392) om
pliktexemplar av dokument har lämnats  (5  kap.  8 §
lagen     [1991:1559]     med     föreskrifter    på
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens  områden).  Av  den  s.k.
pliktexemplarslagen  följer  att pliktexemplar skall
lämnas av videogram som har gjorts  tillgängligt för
allmänheten  här i landet i minst fem  exemplar  (12
§).  Denna  undantagsregel   i   YGL  brukar  kallas
pliktexemplarsregeln.  Det  andra  undantaget   från
huvudregeln   om   preskriptionstid   för   tekniska
upptagningar    gäller    olaga   våldsskildring   i
upptagningar  oavsett om det  är  fråga  om  rörliga
bilder  eller stillbilder.  Då  gäller  vad  som  är
föreskrivet  i lag om tid för väckande av talan. Det
innebär att preskriptionstiden  är fem år (35 kap. 1
§ brottsbalken jämförd med 16 kap. 10
b   §  brottsbalken).  Denna  regel  brukar   kallas
brottsbalksregeln.
Beträffande   skälen   för   de   särskilt   korta
preskriptionstiderna i TF och YGL kan här nämnas att
det  sedan  lång  tid  tillbaka  ansetts viktigt att
frågan om tryckfrihetsbrott avgörs snabbt.

Andra bestämmelser och principer av betydelse
för preskriptionsreglerna

Tryckfrihetsförordningen (TF) gäller  för skrift som
framställts i tryckpress. TF gäller också för skrift
som  mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering
eller     liknande     tekniskt    förfarande,    om
utgivningsbevis gäller för  skriften  eller skriften
är  försedd  med beteckning som utvisar att  den  är
mångfaldigad  och   i   anslutning  därtill  tydliga
uppgifter om vem som har mångfaldigat den och om ort
och år för detta (1 kap.  5  §  TF).  Den  regel där
detta slås fast brukar kallas stencilregeln.

Tryckt skrift skall, för att anses som sådan, vara
utgiven. Med utgivning avses att skriften har blivit
utlämnad  till  försäljning  eller för spridning  på
annat sätt i Sverige (1 kap. 6  § TF). Med periodisk
skrift    förstås   en   skrift   som   enligt    en
utgivningsplan  är avsedd att under en bestämd titel
utges med minst fyra  vid särskilda tider utkommande
nummer  eller häften årligen  (1  kap.  7  §  första
stycket TF).
TF omfattar  dessutom  radioprogram  och  tekniska
upptagningar  som  avses i yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL) och som oförändrat återger hela eller delar av
innehållet  i  en periodisk  skrift  och  anger  hur
innehållet disponerats,  om  det  är ägaren till den
periodiska skriften som sprider eller  låter  sprida
innehållet  i dessa former. Ett sådant program eller
en sådan upptagning  skall  jämställas med en bilaga
till skriften (1 kap. 7 § andra  stycket  TF). Denna
regel brukar därför kallas bilageregeln.
YGL   omfattar  ljudradio,  television  och  vissa
liknande överföringar (1 kap. 1 § YGL). Vad som sägs
i  YGL om  radioprogram  gäller  förutom  program  i
ljudradio  också program i television och innehållet
i  de  liknande   överföringarna.  Enligt  den  s.k.
databasregeln skall  YGL:s  regler  om  radioprogram
tillämpas när vissa särskilt uppräknade aktörer  med
hjälp av elektromagnetiska vågor på särskild begäran
tillhandahåller  allmänheten  upplysningar direkt ur
en databas under förutsättning  att  den  mottagande
inte  kan ändra innehållet i databasen (1 kap.  9  §
YGL). Regeringen  har  i tidigare avsnitt föreslagit
att   databasregeln   skall    få    ett    utvidgat
tillämpningsområde.
Därutöver  är  YGL  tillämplig  på sådana tekniska
upptagningar som sprids till allmänheten  i  Sverige
genom  att  spelas upp, säljas eller tillhandahållas
på  annat  sätt   (1  kap.  10  §  YGL).  Frågan  om
grundlagen är tillämplig  eller  inte  prövas  i det
enskilda fallet på grundval av vad som kan antas  om
spridningen.   Exemplar   av   en   upptagning   som
framställs i landet och är avsedda för spridning här
skall   förses   med  s.k.  ursprungsuppgifter  dvs.
tydliga uppgifter  om  vem  som har låtit framställa
upptagningen samt om när, var  och av vem exemplaren
har framställts (3 kap. 13 § YGL).  Skyldigheten att
ange  dessa ursprungsuppgifter åvilar  framställaren
och är  sanktionerad  med  böter eller fängelse. Den
som  sprider  en  teknisk  upptagning   som   saknar
ursprungsuppgifter  eller  är  försedd  med oriktiga
sådana   uppgifter   kan  dömas  till  penningböter.
Utgivare för en teknisk  upptagning  skall  utses av
den som låter framställa upptagningen, och utgivaren
är  skyldig  att  se  till  att  varje  exemplar  av
upptagningen  har  en uppgift om vem som är utgivare
(4 kap. 1, 4 och 6 §§ YGL). Om inte annat framgår av
omständigheterna, skall  YGL  anses tillämplig på en
upptagning som är försedd med nämnda uppgifter.
Bestämmelserna  i  YGL  –  däribland  reglerna  om
ursprungsuppgifter,   uppgift   om    utgivare   och
preskription  –  är  tillämpliga  också på  tekniska
upptagningar som har framställts utomlands  och  som
lämnas  ut  för  spridning  i  Sverige  (10 kap. 1 §
första  stycket  YGL). Vad som sägs om den  som  har
låtit framställa upptagningen skall därvid i stället
gälla  den  som här  i  landet  lämnar  ut  den  för
spridning.
Utan att det  uttryckligen  anges  i  TF eller YGL
bygger  grundlagarna  på förutsättningen att  rätten
att   inneha   tryckta   skrifter    och    tekniska
upptagningar   inte   får   begränsas  annat  än  av
ordnings- och säkerhetsskäl på  sådana institutioner
som   t.ex.   sjukhus,   militärförläggningar    och
kriminalvårdsanstalter.
Tryckfrihetsmål   och   annat  mål  om  brott  mot
bestämmelserna i TF skall alltid behandlas skyndsamt
(14  kap. 3 § TF). Vad som sägs  i  TF  om  skyndsam
behandling    av    tryckfrihetsmål   gäller   också
yttrandefrihetsmål (11 kap.
1 § första stycket YGL).

Vissa ändringar av
preskriptionsreglerna och andra
bestämmelser


Utgivningstidpunkten för tekniska
upptagningar

Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  1  kap.  10 § YGL  antas  som  vilande.
Regeringens förslag  innebär  bl.a. att det i
YGL klargörs att en teknisk upptagning  skall
anses  utgiven  då  den  lämnas  ut  för  att
spridas till allmänheten i Sverige.

Propositionen

Det skall enligt regeringen klargöras att en teknisk
upptagning  –  i  likhet  med vad som gäller för  en
skrift – skall anses utgiven  då  den lämnats ut för
att  spridas  till  allmänheten  i Sverige  och  att
preskriptionstiden   skall  räknas  från   det   att
upptagningen gavs ut.

Begreppet  utgivning   har   betydelse   i   flera
hänseenden.  Tryckfrihets-  och yttrandefrihetsbrott
föreligger först genom utgivningen  och  ingripanden
mot  sådana  brott  får ske först efter utgivningen.
Det   är   också   i   och   med   utgivningen   som
preskriptionstiden börjar löpa.
En  tryckt  skrift skall, för  att  anses  som  en
sådan, vara utgiven.  Med  det  förstås att skriften
har  blivit  utlämnad  till  försäljning  eller  för
spridning på annat sätt i Sverige.  Även  utlämnande
för  spridning  inom  en begränsad krets av personer
konstituerar utgivning.  Kretsen  får dock inte vara
alltför snäv. Utgivning föreligger  alltså när något
exemplar  av  skriften har lämnats ut för  spridning
till andra än dem  som  befinner  sig  i  en mindre,
sluten  krets.  Det är först vid denna tidpunkt  som
någon kan sägas ha  utnyttjat  sin  frihet att yttra
sig  offentligt  och eventuellt då också  missbrukat
sin yttrandefrihet.
Yttrandefrihetsgrundlagen  (YGL)  omfattar  sådana
tekniska upptagningar som sprids till allmänheten  i
Sverige   genom   att   spelas   upp,  säljas  eller
tillhandahållas på annat sätt. YGL  innehåller  inte
någon  regel som särskilt syftar till att göra klart
när en framställning  skall anses offentliggjord och
alltså  det allmännas möjligheter  att  ingripa  mot
framställningen  inträder.  Det  framgår  likväl  av
bestämmelsen  om  YGL:s  tillämplighet och regeln om
preskription hur grundlagen  skall  förstås  i detta
hänseende.  Enligt preskriptionsregeln är tiden  för
väckande  av  allmänt  åtal  ett  år  från  det  att
upptagningen  lämnades   ut   för  spridning.  Denna
formulering  stämmer  väl  med  den   som   finns  i
tryckfrihetsförordningen  (TF)  om utgivning. Av  nu
nämnda   bestämmelser   sedda   i  ljuset   av   att
grundlagsskyddet enligt YGL i princip skall motsvara
det som gäller för tryckta skrifter  får anses följa
att  utgivningstidpunkten för tekniska  upptagningar
är avsedd  att  vara  densamma som för skrifter. För
att denna tidpunkt skall  anses  nådd  torde  alltså
krävas att i vart fall ett exemplar av en upptagning
har  lämnats ut för spridning till andra än dem  som
befinner sig i en mindre, sluten krets.
För  att  det  inte skall råda någon tvekan om att
YGL i detta hänseende  har samma innebörd som TF bör
det,  enligt regeringen,  göras  klart  att  YGL  är
tillämplig  på  tekniska upptagningar som är utgivna
och att utgivningstidpunkten infaller då exemplar av
en  upptagning  utlämnas   för   att   spridas  till
allmänheten  i  Sverige.  Som en följd av detta  bör
bestämmelsen om preskription justeras på så sätt att
det klart anges att preskriptionstiden  skall räknas
från    det    att   upptagningen   gavs   ut.   När
utgivningstidpunkten  har uppnåtts, dvs. spridningen
har inletts, kan alltså ingripande mot ett misstänkt
brottsligt material ske. I exempelvis det fallet att
en  postorderannons används  för  att  bjuda  ut  en
upptagning  med  misstänkt  brottsligt innehåll till
försäljning och det finns anledning  att  utgå ifrån
att   spridningen  av  exemplar  har  påbörjats  bör
förundersökning kunna inledas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.


Preskriptionstiden för brott i
tekniska upptagningar


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   tillstyrker  regeringens  förslag
vilket bl.a. innebär att brottsbalkens regler
om   preskriptionstid    skall    gälla   för
yttrandefrihetsbrott  i tekniska upptagningar
som  saknar  föreskrivna  ursprungsuppgifter,
dock med den begränsningen  att åtal inte får
väckas  senare  än  två  år  från   det   att
Justitiekanslern     fick     kännedom     om
upptagningen.

Propositionen

Brottsbalkens   regler  om  preskriptionstid  skall,
enligt regeringen,  gälla för yttrandefrihetsbrott i
tekniska   upptagningar   som   saknar   föreskrivna
ursprungsuppgifter.  Åtal  skall dock inte få väckas
senare än två år från det att  Justitiekanslern fick
kännedom om upptagningen.

När      det      gäller      tillämpningen     av
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) har  det  visat  sig
att Justitiekanslern (JK) stött på problem i fall av
misstanke  om  –  före 1998 års grundlagsändringar –
barnpornografibrott   och   olaga  våldsskildring  i
videogram  samt  hets  mot folkgrupp  på  cd-skivor.
Preskriptionstiden för tekniska  upptagningar räknas
ju,  som  framgått  ovan, från det att  upptagningen
lämnades ut för spridning, men enligt JK saknas ofta
ursprungsuppgifter,  och  beträffande  videogram  är
pliktexemplarsregeln ofta  inte  tillämplig eftersom
upplagorna är alltför begränsade eller  det  i  vart
fall inte går att styrka att videogrammet getts ut i
minst  fem  exemplar.  Om  den  utpekade ansvarige i
sådant fall invänder att den upplaga  som exemplaren
ingår i har offentliggjorts långt tidigare,  så  har
JK i allmänhet svårt att bevisa motsatsen. Problemet
ligger  alltså  inte  i preskriptionstiden som sådan
utan i svårigheterna att bestämma utgångspunkten för
preskriptionstidens beräkning.
Enligt regeringens mening  är  det  uppenbart  att
något  måste  göras  för att komma till rätta med de
problem JK påtalat.
Ett   införande  av  preskriptionstiderna   enligt
brottsbalken  kommer,  enligt regeringen, att minska
problemet  med  att  fastställa  utgångspunkten  för
preskriptionstiden.  Eftersom   preskriptionstiderna
kommer att väsentligt förlängas och,  till  skillnad
mot  vad  som  nu  gäller,  olika preskriptionstider
kommer att gälla för olika brott, bör den tid som JK
har på sig att utreda brott och  väcka åtal från det
att  han  fick  kännedom om brottet emellertid  inte
förlängas   onödigtvis.    Det   bör   därför,   som
utredningen  förordat, införas  en  begränsning  som
innebär   att  allmänt   åtal   inom   brottsbalkens
preskriptionstid inte får väckas senare än inom viss
tid – lämpligen  två  år  –  från  det  att  JK fick
kännedom   om   upptagningen.   Den  nu  diskuterade
lösningen   skulle   kunna   kallas   en    utvidgad
brottsbalksregel.  Med  denna  lösning  kan,  enligt
regeringen, den s.k. pliktexemplarsregeln i 7 kap. 1
§ andra stycket YGL upphävas.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker regeringens förslag.


Ursprungsuppgifter för tekniska
upptagningar som framställts
utomlands samt preskriptionstider
för brott i skrifter samt ljudradio-
och TV-program


Utskottets förslag i korthet

Utskottet delar regeringens bedömning att det
inte  nu  bör  göras  någon  ändring av YGL:s
bestämmelser   om   ursprungsuppgifter    för
tekniska    upptagningar    som   framställts
utomlands  och  lämnas  ut  för  spridning  i
Sverige.  Utskottet  delar  också  utskottets
bedömning    att   preskriptionstiderna   för
tryckfrihetsbrott      i     skrifter     och
yttrandefrihetsbrott      i     traditionella
ljudradio- och TV-program inte bör ändras.

Propositionen

Det  bör, enligt regeringen,  inte  nu  göras  någon
ändring  av  yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser
om ursprungsuppgifter  för tekniska upptagningar som
framställts utomlands och  lämnas ut för spridning i
Sverige.

Preskriptionstiderna    för   tryckfrihetsbrott    i
skrifter  och yttrandefrihetsbrott  i  traditionella
ljudradio-  och  TV-program  bör, enligt regeringen,
inte ändras.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.


Preskriptionstiden för brott i
databaser som omfattas av
databasregeln


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till 7 kap. 1 § andra stycket första meningen
YGL antas som vilande. Förslaget  innebär att
preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott i
databaser  enligt  databasregeln  skall  löpa
från   det   att  informationen  inte  längre
tillhandahålls i databasen.

Propositionen

Preskriptionstiden    för   yttrandefrihetsbrott   i
databaser   enligt   databasregeln   skall,   enligt
regeringen, löpa från  det  att  informationen  inte
längre       tillhandahålls       i       databasen.
Preskriptionstiden  skall  liksom  i  dag  vara  sex
månader.

För  yttrandefrihetsbrott i databaser som omfattas
av databasregeln gäller samma korta preskriptionstid
på   sex   månader    som   för   de   traditionella
radioprogrammen. Preskriptionstiden för radioprogram
räknas  från  det  att programmet  sändes.  När  det
gäller överföringar  från databaser är det inte lika
enkelt  att  fastslå  en   given   utgångspunkt  för
beräkningen  av preskriptionstiden. Frågan  om  från
vilken tidpunkt  preskriptionstiden skall räknas har
inte behandlats i  förarbetena till YGL, och den har
inte heller besvarats i domstolspraxis.
Beräkning   av   preskriptionstiden    för   varje
överföring  för sig eller från det att informationen
först gjordes  tillgänglig i databasen kan förefalla
bäst  stämma  överens   med   vad   som  gäller  för
radiosändningar och tekniska upptagningar,  eftersom
tiden   för   dessa  medier  löper  från  sändningen
respektive från  det  att  den tekniska upptagningen
publicerades,  dvs. lämnades  ut  för  spridning.  Å
andra sidan kan  man  hävda  att  det  såvitt  avser
databasverksamhet     inte    finns    någon    viss
publiceringstidpunkt utan  att  det snarare är fråga
om en pågående publiceringsverksamhet.  Det  är  med
detta synsätt alltså tillhandahållandet över tid som
är  av  betydelse  och inte varje enskild överföring
till  en  mottagare.  Ett   motsatt  synsätt  skulle
dessutom leda till avsevärda  problem,  eftersom det
skulle krävas bevisning om när informationen började
tillhandahållas i databasen eller när en  överföring
faktiskt skedde.
Utredningen  har  analyserat  de olika alternativa
synsätten    och   kommit   till   slutsatsen    att
tillhandahållandet  av  brottslig  information  i en
databas   måste   ses   som   ett   pågående  brott.
Preskriptionstiden bör med detta synsätt  då  räknas
från  det att informationen senast tillhandahölls  i
databasen.  Utredningen  föreslår mot denna bakgrund
ett  förtydligande  av  preskriptionsbestämmelsen  i
YGL. Regeringen ansluter sig till detta.
När det sedan gäller frågan  om  en förlängning av
preskriptionstiden     gör    regeringen    följande
bedömning.   En   förlängning    av    nu   gällande
preskriptionstid  innebär  ökade  möjligheter   till
lagföring och därmed – i vart fall principiellt sett
–   en   försvagning   av  grundlagsskyddet  för  de
traditionella massmedieföretagen  i förhållande till
vad som gäller i dag. Det skulle också  innebära att
nyare,  mer renodlad massmedial databasverksamhet  i
nyhetsförmedlingshänseende   sattes  i  stryklass  i
förhållande  till mer traditionella  medier,  vilket
rimmar  illa  med   de   överväganden   som   enligt
regeringens   mening   motiverar  en  utvidgning  av
grundlagsskyddet.  Det  måste   alltså   till  tungt
vägande  skäl  för  en sådan åtgärd. Det är,  enligt
regeringen, svårt att  se  några  bärande  skäl till
varför preskriptionstiden skall vara längre  för det
fall    verksamheten    bedrivs    med    stöd    av
utgivningsbevis enligt YGL.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till  7 kap. 1 §
andra stycket första meningen antas som vilande.


Preskriptionstiden för brott i
databaser som omfattas av
bilageregeln


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  delar  regeringens  bedömning  att
någon    ändring    i    bestämmelserna    om
preskription    för    tryckfrihetsbrott    i
databaser  som  omfattas av bilageregeln inte
bör göras.

Propositionen

Någon ändring i bestämmelserna  om  preskription för
tryckfrihetsbrott   i  databaser  som  omfattas   av
bilageregeln bör, enligt regeringen, inte göras.

Bilageregeln i TF innebär  bl.a.  att ett material
som tillhandahålls i en databas skall  betraktas som
en   bilaga   till   en   periodisk   skrift   under
förutsättning att ägaren till skriften sprider eller
låter  sprida  skriftens innehåll eller delar av det
på  det sättet och  den  spridda  versionen  återger
innehållet   oförändrat   samt   anger  hur  det  är
disponerat.    Genom    regeln   uppnås   att    det
tryckfrihetsrättsliga ansvaret  för  spridningen  av
den  periodiska  skriftens innehåll hålls samlat hos
samma   person.  Om  bilageregeln   är   tillämplig,
utesluts  tillämpning  av  yttrandefrihetsgrundlagen
(YGL).
I många fall är det, enligt regeringen, nog så att
innehållet   i  en  periodisk  skrift   inte   anges
oförändrat i databasen på det sätt som krävs för att
bilageregeln skall  vara  tillämplig.  Det är numera
vanligt   förekommande   att   nyheter   och   annan
information publiceras först i databasen och sedan i
skriften. Bilageregeln torde därför mera sällan vara
tillämplig på databasöverföringar. Detta förhållande
talar  för  att  sådana  skall undantas från regelns
tillämpningsområde.   Emellertid    kan   det   inte
uteslutas att det fortfarande finns en  del fall som
omfattas  av  bilageregeln.  Enligt  regeringen  bör
bilageregeln   tills   vidare   även  kunna  omfatta
databasöverföringar.
Med  hänsyn till att det antal databasverksamheter
som   omfattas    av    bilageregeln    torde   vara
förhållandevis  begränsat  och  dessutom kan  väntas
minska anser regeringen att det inte finns anledning
att belasta grundlagsregleringen  för denna kategori
med nya bestämmelser. Ledning får i  stället sökas i
det  befintliga regelverket. Därvid torde  den  risk
för immunitet  och  den komplicering av systemet som
utredningens synsätt  innebär  medföra att frågan om
preskriptionstidens   utgångspunkt   för   databaser
enligt bilageregeln i rättstillämpningen  kommer att
besvaras på samma sätt som för övriga databaser dvs.
att preskriptionstiden får anses börja löpa från det
att materialet sist tillhandahölls i databasen.

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens bedömning.


Skyndsam behandling av mål enligt
yttrandefrihetsgrundlagen


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  11  kap.  1  §  YGL  antas som vilande.
Förslaget  innebär  att  kravet  på  skyndsam
behandling av yttrandefrihetsmål  skall gälla
också         andra         mål        enligt
yttrandefrihetsgrundlagen.

Propositionen

Kravet på skyndsam behandling  av yttrandefrihetsmål
skall,  enligt  regeringen, gälla  också  andra  mål
enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Tryckfrihetsmål   och   annat  mål  om  brott  mot
bestämmelserna  i  TF  skall  behandlas   skyndsamt.
Detsamma gäller i fråga om yttrandefrihetsmål. Detta
skyndsamhetskrav  gäller dock inte andra mål  enligt
YGL, t.ex. mål om ansvar för underlåtenhet att sätta
ut föreskrivna ursprungsuppgifter.
Bestämmelserna om  skyndsam  behandling  skall ses
mot    bakgrund    av    reglerna    om   de   korta
preskriptionstiderna. Många yttranden  som  kan vara
straffbara  enligt  TF  och  YGL  är  sådana som har
betydelse   för   den  allmänna  opinionsbildningen.
Uppfattningen om vad  som  är tillåtet att yttra kan
ändras    även   under   en   kortare    tidsperiod.
Åtalsprövning  skall  därför  ske  i anslutning till
offentliggörandet av ett yttrande. Detta  syfte  med
de  korta  preskriptionstiderna  motverkas  om målen
inte  handläggs  skyndsamt  i domstol. Dröjsmål  med
avgörande av målen hämmar dessutom tryckfriheten och
yttrandefriheten.  En  skyndsam   behandling  är  av
intresse inte endast för den åtalade  utan  även för
andra som vill utnyttja dessa friheter.
Skälen    bakom    bestämmelserna    om   skyndsam
handläggning  är  alltså viktiga. Skyndsamhetskravet
gäller   samtliga   mål   enligt   TF   men   endast
yttrandefrihetsmål enligt  YGL.  Enligt  regeringens
mening gör sig dock skälen för skyndsam handläggning
gällande  med samma styrka för andra mål enligt  YGL
än yttrandefrihetsmål.  För  dessa  mål  bör  därför
införas samma skyndsamhetskrav som gäller för övriga
mål enligt grundlagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till 11 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.


Vissa frågor om beslag


Gällande bestämmelser om beslag


En  tryckt  skrift  eller en teknisk upptagning  som
innefattar         tryckfrihets-          respektive
yttrandefrihetsbrott  får  konfiskeras. Konfiskering
innebär   bl.a.  att  alla  för  spridning   avsedda
exemplar skall  förstöras (7 kap. 7 § TF, och 5 kap.
6 § YGL). Förekommer anledning till konfiskering får
en tryckt skrift  eller en upptagning tas i beslag i
avvaktan   på   beslut    om    konfiskering,   s.k.
konfiskeringsbeslag (10 kap. 1 §  TF  och 7 kap. 3 §
första stycket YGL).

Exemplar  av  en  tryckt  skrift eller en  teknisk
upptagning som skäligen kan antas  äga betydelse för
utredning       i      tryckfrihets-      respektive
yttrandefrihetsmål  får  tas i s.k. utredningsbeslag
(10 kap. 14 § TF och 7 kap. 3 § första stycket YGL).
Vid utredningsbeslag av skrifter  skall  åtal väckas
inom  en  månad  från  det  att  beslutet  om beslag
meddelades, om inte rätten medger att tiden förlängs
(10  kap. 14 § TF). Detsamma gäller utredningsbeslag
av upptagningar (7 kap. 3 § YGL).
Vid   sidan  av  TF  och  YGL  får  beslag  enligt
rättegångsbalken (RB) ske vid brott av andra slag än
sådana  som   utgör   missbruk   av   tryck-   eller
yttrandefriheten  eller som uttryckligen undantagits
från dessa grundlagars  tillämpningsområden.  Enligt
rättegångsbalken  kan  föremål  tas  i beslag om det
skäligen  kan  antas äga betydelse för utredning  om
brott eller vara  avhänt  någon genom brott eller på
grund av brott förverkat (27 kap. 1 § RB).
I rättegångsbalken saknas  regler som kan jämföras
med bestämmelserna i grundlagarna om att åtal alltid
skall väckas inom en viss tid  efter  att  annan  än
rätten  beslutat  om utredningsbeslag. Däremot finns
en  regel  om att den  som  drabbas  av  beslag  som
verkställts  utan  rättens  förordnande  kan  begära
rättens  prövning  av beslaget (27 kap. 6 § RB).  TF
och  YGL  innehåller  inte   någon  bestämmelse  som
uttryckligen slår fast att den som drabbas av beslag
som verkställts utan rättens förordnande  kan begära
domstolsprövning  av  beslaget.  Inte  heller  lagen
(1991:1559)        med        föreskrifter        på
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens                   områden
(tillämpningslagen) innehåller någon sådan regel. Av
TF  och  YGL följer emellertid att i alla hänseenden
som inte reglerats  i  grundlagarna  eller i lag som
beslutats med stöd av grundlagarna gäller vad som är
föreskrivet i lag eller annan författning (14 kap. 5
§  första stycket TF respektive 11 kap.  1  §  andra
stycket YGL). Enligt tillämpningslagen skall i fråga
om     rättegången      i      tryckfrihets-     och
yttrandefrihetsmål rättegångsbalken  tillämpas i den
mån   inte   annat   följer   av   TF,   YGL   eller
tillämpningslagen  (11 kap. 3 §). I TF:s bestämmelse
om  utredningsbeslag   finns   också  en  uttrycklig
hänvisning till vad som i allmänhet  är  föreskrivet
om  beslag i de delar som inte regleras i paragrafen
(10 kap. 14 § tredje meningen TF).
Varje  beslut  om  beslag av en teknisk upptagning
skall ange det eller de  avsnitt  av framställningen
som har föranlett beslaget. Beslaget  gäller  endast
de  särskilda  skivor,  rullar  eller andra delar av
upptagningen  där  dessa  avsnitt förekommer.  Detta
gäller både konfiskerings-  och  utredningsbeslag (7
kap.
3 § YGL jämförd med 10 kap. 6 § och  14  §§ TF). Den
som  sprider  en  teknisk  upptagning trots att  han
eller  hon  vet att den har tagits  i  beslag  eller
konfiskerats skall dömas till böter eller fängelse i
högst ett år  (3  kap.  13  §  fjärde  stycket YGL).
Straffansvaret   gäller   inte   för  spridning   av
upptagning som tagits i utredningsbeslag (7 kap. 3 §
första stycket YGL jämförd med 6 kap.
3 § andra stycket TF, 10 kap. 7 §  andra  stycket TF
och 10 kap. 14 § TF).
Bevis  om  att  konfiskeringsbeslag  av  en tryckt
skrift  eller  en  teknisk  upptagning har beslutats
skall  utan  kostnad tillställas  den  som  beslaget
verkställts hos  och  den  som  har  tryckt skriften
respektive  har  låtit  framställa upptagningen  (10
kap. 8 § andra stycket TF  jämförd  med 10 kap. 14 §
TF samt 7 kap. 3 § YGL).

Rätt till domstolsprövning av
beslag, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till  10 kap. 3 och 8 §§ TF samt 7 kap.  3  §
andra  och  tredje  styckena  YGL  antas  som
vilande.  Regeringens  förslag  innebär bl.a.
att det skall införas en uttrycklig  regel  i
TF   om   rätt   till   domstolsprövning   av
utredningsbeslag  och konfiskeringsbeslag som
verkställts utan rättens förordnande.

Propositionen

I tryckfrihetsförordningen skall, enligt regeringen,
införas   en   uttrycklig   regel   om   rätt   till
domstolsprövning     av     utredningsbeslag     och
konfiskeringsbeslag  som  verkställts  utan  rättens
förordnande. I yttrandefrihetsgrundlagen skall också
införas  en  hänvisning  till bestämmelsen, som blir
gällande   även   för  motsvarande   beslag   enligt
yttrandefrihetsgrundlagen.  I  fråga om skyldigheten
enligt yttrandefrihetsgrundlagen  att  i  beslut  om
utredningsbeslag av tekniska upptagningar ange vilka
avsnitt  av  framställningen  som föranlett beslaget
införs  en  möjlighet  för  Justitiekanslern  att  i
efterhand  i  särskilt  beslut ange  sådan  uppgift.
Kompletteringen skall göras  så snart det kan ske. I
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens  regler om skyldighet att
sända bevis om konfiskeringsbeslag  av  skrifter och
tekniska upptagningar görs ett tillägg om  att detta
skall  göras  så  snart det kan ske för att klargöra
att Justitiekanslern  får  dröja  med underrättelsen
tills det är klart vem den skall skickas till.

Bestämmelserna   i  tryckfrihetsförordningen   och
yttrandefrihetsgrundlagen  som  hänvisar till vanlig
lag  i  fråga  om  allt  som  inte har  reglerats  i
grundlagarna  eller  tillämpningslagen  innebär  att
regeln    i   rättegångsbalken    om    rätt    till
domstolsprövning  av  beslag  som  verkställts  utan
rättens förordnande gäller för såväl utrednings- som
konfiskeringsbeslag   enligt  grundlagarna.  Det  är
emellertid  angeläget att  denna  rätt  uttryckligen
framgår av grundlagarna  och  görs  oberoende  av en
eventuell ändring i rättegångsbalken. En bestämmelse
om  rätt till domstolsprövning bör därför införas  i
grundlagarna.    I    fråga   om   förfarandet   bör
rättegångsbalkens regler gälla.
Skyldigheten enligt YGL  att  ange vilka avsnitt i
en  teknisk upptagning som föranlett  konfiskerings-
eller   utredningsbeslag   innebär   att   en  sådan
precisering  skall  ske  samtidigt  som beslutet  om
beslag fattas. I praktiken kan det vara omöjligt att
göra    denna    precisering   i   ett   beslut   om
utredningsbeslag, t.ex. vid ett beslag av hundratals
videogram där varje  videogram  kan ha en speltid på
flera timmar. Ett utredningsbeslag  är till skillnad
mot  ett  konfiskeringsbeslag  inte  förbundet   med
spridningsförbud.  Skyldigheten att ange avsnitt vid
utredningsbeslag har  emellertid  betydelse  i andra
avseenden.  Angivandet  av  avsnitten  ger  den  som
drabbas  av  utredningsbeslaget möjlighet att bedöma
riktigheten i  beslutet. Det har också betydelse för
en  person  som  har   för   avsikt  att  sprida  en
upptagning  som belagts med utredningsbeslag.  Denne
kan  därigenom  bedöma  om  upptagningen  kan  anses
innefatta  yttrandefrihetsbrott  som  han  eller hon
riskerar   att   senare  dömas  för  i  egenskap  av
spridare. I de fall  det  är  möjligt  att precisera
avsnitten i beslutet om utredningsbeslag saknas skäl
att upphäva denna skyldighet. I övriga fall  bör  av
hänsyn  till  den  som  drabbas av beslaget och till
presumtiva spridare skyldigheten inte helt upphävas.
I  stället bör JK få en möjlighet  att  i  efterhand
genom  särskilt  beslut  komplettera beslagsbeslutet
med  angivande  av vilka avsnitt  som  åberopas  som
brottsliga. Hur lång  tid  som  kan  behövas  för en
sådan komplettering kan variera från fall till fall.
Det  bör därför inte föreskrivas att kompletteringen
skall  ske inom viss tid utan att den skall göras så
snart det  kan  ske.  Om den som drabbas av beslaget
begär rättens prövning  av detta innan preciseringen
gjorts, kan det medföra att  JK så långt möjligt får
precisera avsnitten. Detta får  dock  inte föranleda
längre uppskov i beslagsförhandlingen än fyra dagar.
Frågan  på vilket sätt avsnitten bör preciseras  kan
inte regleras  i  lag  utan  måste  överlämnas  till
rättstillämpningen.
Bevis  om  konfiskeringsbeslag av en tryckt skrift
respektive en teknisk upptagning skall skickas bl.a.
till den som har  tryckt  skriften  respektive låtit
framställa  upptagningen. Uppgifter om  vilka  dessa
personer   är   skall   framgå   av   skriften   och
upptagningen. Om  sådana  uppgifter inte lämnats och
det  inte  heller  på  annat  sätt   är  känt  vilka
personerna    är,   måste   JK   kunna   dröja   med
underrättelsen tills utredningen kommit så långt att
personerna  kan  identifieras.  En  bestämmelse  med
detta innehåll  bör,  enligt  regeringen,  införas i
grundlagarna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker att regeringens förslag till  10  kap. 3
och  8  §§  tryckfrihetsförordningen och 7 kap. 3  §
andra och tredje  styckena yttrandefrihetsgrundlagen
antas som vilande.


Gemensam handläggning av tryck- och
yttrandefrihetsmål


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  tillstyrker   regeringens  förslag
till  7  kap.  1  §  lagen  (1991:1559)   med
föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och
yttrandefrihetsgrundlagens områden. Förslaget
innebär     bl.a.     att     mål     rörande
tryckfrihetsbrott   och  yttrandefrihetsbrott
som har samband med varandra  skall kunna tas
upp  av  en  av  de tingsrätter som  är  rätt
domstol för något av målen.

Propositionen

Mål       rörande       tryckfrihetsbrott        och
yttrandefrihetsbrott  som  har  samband med varandra
skall kunna tas upp av en av de tingsrätter  som  är
rätt  domstol  för  något  av  målen. Detsamma skall
gälla  för  tryck-  och yttrandefrihetsmål  som  rör
enskilt anspråk på grund  av  sådana  brott samt mål
där talan enbart förs om konfiskation av  en  tryckt
skrift  eller  en  teknisk  upptagning.  Målen skall
också  handläggas  i en rättegång om inte synnerliga
skäl talar mot det.

I   lagen   (1991:1559)    med   föreskrifter   på
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens                   områden
(tillämpningslagen)   finns   bestämmelser  om  rätt
domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål.  Där  anges
bl.a.  att  avgörande  för  vid  vilken  domstol ett
tryckfrihetsmål   skall   tas  upp  är  i  fråga  om
periodiska skrifter skriftens  utgivningsort  och  i
fråga om andra skrifter den ort där den som enligt 8
kap.  tryckfrihetsförordningen  (TF) är ansvarig för
skriften har sitt hemvist. Om någon  sådan  ort inte
kan  fastställas  skall den ort där skriften tryckts
eller eljest mångfaldigats  vara  avgörande.  När en
skrift  mångfaldigats utomlands skall i stället  den
ort vara  avgörande  där  den  som  låtit  lämna  ut
skriften  för  spridning  har sitt hemvist. När inte
heller dessa regler ger ledning  skall  den  ort där
exemplar   av  skriften  påträffas  vara  avgörande.
Beträffande  yttrandefrihetsmål  gäller  att den ort
varifrån ett radioprogram sänds eller där en teknisk
upptagning  lämnats  ut  för  spridning  eller   där
brottet  på annat sätt förövats skall vara avgörande
för vilken domstol som skall ta upp målet.
Justitiekanslern  (JK) har i en framställning till
regeringen   pekat   på   att    bestämmelserna    i
tillämpningslagen  kan  få  till  följd att åtal för
tryck-  eller yttrandefrihetsbrott som  har  samband
med   varandra    måste    handläggas   vid   skilda
tingsrätter.
Regeringen delar JK:s uppfattning att det bör vara
möjligt att vid en och samma tingsrätt handlägga mål
som har samband med varandra.  Tillämpningslagen bör
därför   ändras   på   så   sätt  att  mål   rörande
tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott  som  har
samband  med  varandra  kan  tas  upp  av  en  av de
tingsrätter  som är rätt domstol för något av målen.
Detsamma bör gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål
som rör enskilt  anspråk  på  grund  av sådana brott
samt i mål där talan enbart förs om konfiskation  av
en  tryckt skrift eller en teknisk upptagning. Målen
skall  också  handläggas  i  en  rättegång  om  inte
synnerliga skäl talar mot det.

Utskottets ställningstagande

Utskottet    delar    regeringens    bedömning   och
tillstyrker  regeringens  förslag till 7  kap.  1  §
lagen     (1991:1559)     med    föreskrifter     på
tryckfrihetsförordningens                        och
yttrandefrihetsgrundlagens    områden.    Regeringen
föreslår att lagändringen skall träda i kraft  först
den  1  januari  2003. Utskottet anser att förslaget
bör  antas  i  samband   med   att  riksdagen  antar
grundlagsändringarna. Utskottet  föreslår därför att
riksdagen skjuter upp behandlingen av förslaget till
2002/03 års riksmöte.


Etableringsfriheten för
trådsändningar enligt
yttrandefrihetsgrundlagen


Etableringsfrihet för trådsändningar,
konvergensfenomenet och bestämmelser om
tillträde till nät


Principen om etableringsfrihet för
trådsändningar

Varje svensk medborgare och svensk  juridisk  person
har  rätt  att  sända  radioprogram  genom tråd dvs.
sända  program  i  ljudradio eller television  eller
annars    överföra    innehåll    med    hjälp    av
elektromagnetiska vågor som är bundna till en ledare
(3 kap. 1 § första stycket  YGL).  Detta gäller både
inhemska   sändningar   och   vidaresändningar    av
utländska    sändningar.   Denna   etableringsfrihet
innebär att det  inte  får ställas krav på tillstånd
för sådana sändningar och  att möjligheten att driva
verksamheten i princip inte får begränsas av villkor
som inte har stöd i grundlagen.

Etableringsfriheten är dock  inte  oinskränkt. Den
hindrar   bl.a.   inte   att   det  i  lag  meddelas
föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare  att ge
utrymme  för  vissa  program  i den utsträckning det
behövs  med  hänsyn  till allmänhetens  intresse  av
tillgång  till allsidig  upplysning  (andra  stycket
samma  paragraf).   Denna  s.k.  must  carry-princip
innebär i dag en skyldighet  för  nätinnehavare  att
tillhandahålla  utrymme  i  nätet för dels vissa TV-
sändningar som sker med tillstånd  av  regeringen  –
sändningar  från  Sveriges Television AB och TV 4 AB
–, dels sändningar från lokala kabelsändarföretag (8
kap. 1 och 2 §§ radio- och TV-lagen [1996:844]).
För radioprogram  som sänds på annat sätt än genom
tråd   råder  inte  motsvarande   etableringsfrihet.
Anledningen är att dessa sändningar kräver utrymme i
frekvensspektrum.  Rätten  att  sända sådana program
får   därför  regleras  genom  lag  som   innehåller
föreskrifter om tillstånd och villkor att sända
(3 kap.  2  §  första  stycket YGL). För att så stor
etableringsfrihet som möjligt ändå skall råda gäller
att    det    allmänna    skall   eftersträva    att
radiofrekvenserna  tas i anspråk  på  ett  sätt  som
leder  till  vidaste  möjliga   yttrandefrihet   och
informationsfrihet (andra stycket samma paragraf).
I  fråga  om  begränsningar  i  rätten  att  sända
radioprogram  genom  tråd och på annat sätt hänvisar
YGL till vissa föreskrifter  i  regeringsformen (RF)
om   begränsningar   av   grundläggande   fri-   och
rättigheter (3 kap. 3 § YGL).  Av dessa föreskrifter
följer att en begränsning får göras  endast  för att
tillgodose   ändamål   som   är   godtagbart  i  ett
demokratiskt  samhälle  och  att den aldrig  får  gå
utöver  vad som är nödvändigt med  hänsyn  till  det
ändamål  som  föranlett  den  och  inte  heller  får
sträcka sig  så  långt att den utgör ett hot mot den
fria åsiktsbildningen  (2  kap.  12  § andra stycket
RF). Vidare gäller att en begränsning endast får ske
om särskilt viktiga skäl föranleder det  och att det
vid  bedömandet av vilka begränsningar som  får  ske
särskilt  skall  beaktas  vikten  av vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet  i  politiska,
religiösa,  fackliga,  vetenskapliga  och kulturella
angelägenheter (2 kap. 13 § RF).

Konvergensfenomenet

Den    tekniska   utvecklingen   har   medfört   att
traditionellt    sett    olika    och    urskiljbara
tjänstetyper,  såsom  tele-,  data-, radio- och  TV-
tjänster,   kan   integreras   och   förmedlas   via
infrastrukturer  som  tidigare var mer eller  mindre
tekniskt  avgränsade för  en  viss  typ  av  tjänst.
Parallellt  med denna tekniska utveckling sker också
förändringar     vad     avser     marknader     och
branschstrukturer   m.m.  Tillsammans  medför  dessa
utvecklingstendenser   att   gränserna   mellan   de
tidigare  relativt klart avgränsade tele-, data- och
mediesektorerna  blir otydliga. Det brukar beskrivas
som  att  dessa  sektorer  och  informationstekniken
konvergerar eller sammansmälter.

Bestämmelser om tillträde till nät

I  telelagen  (1993:597)   finns   bestämmelser   om
televerksamhet.  Lagen  innehåller  bl.a.  regler om
skyldighet  att  driva  samtrafik  (32–36  §§).  Med
samtrafik  avses fysisk och logisk sammankoppling av
telenät   som   möjliggör   att   teletjänster   som
tillhandahålls  i  telenäten  fungerar  mellan  alla
användares  nätanslutningspunkter,  såväl  fasta som
mobila,  och  där  användarna  ges möjlighet att  få
tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Den  2 januari 2001 trädde Europaparlamentets  och
rådets  förordning  (EG)  nr  2887/2000  av  den  18
december  2000  om tillträde till accessnät i kraft.
Förordningen ålägger  operatörer  av  fasta  allmänt
tillgängliga telefonnät som bedömts ha ett betydande
marknadsinflytande    att    ge    tillträde    till
accessnätet,  som  är  den del av ett nät som ligger
närmast abonnenterna, och  erbjuda  samlokalisering.
Ett  nytt regelverk för elektroniska kommunikationer
är under  utarbetande inom EG. Regelverket är avsett
att  ersätta  de  rättsakter  som  i  dag  finns  på
området,  inklusive  den ovannämnda EG-förordningen,
och  kommer  att  innehålla  bestämmelser  om  bl.a.
tillträde  till och  samtrafik  mellan  elektroniska
kommunikationsnät  i  syfte  att tillhandahålla s.k.
elektroniska kommunikationstjänster,  dvs.  tjänster
som  utgörs  av  överföringar av signaler, däribland
teletjänster  och  överföringstjänster   i  nät  som
används för rundradio.
På ett annat område som också rör rätten att sända
radioprogram   saknas   lagstiftning.   Det   gäller
inflytande   för   mottagarkollektivet   över   pro-
gramutbudet.

Inskränkningar av
etableringsfriheten för
trådsändningar


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att regeringens förslag
till     ändring     i    3    kap.    1    §
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande.
Utskottet  avstyrker  motionerna  2001/02:K56
yrkande 2 och 2001/02:K57 yrkande 3.

Propositionen

Etableringsfriheten   för    trådsändningar   enligt
yttrandefrihetsgrundlagen  skall  enligt  regeringen
inskränkas  för  att det genom  bestämmelser  i  lag
skall kunna föreskrivas skyldighet för nätinnehavare
att ge utrymme för  överföringar  i den utsträckning
det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller
allmänhetens   intresse  av  tillgång  till   sådana
överföringar. Etableringsfriheten begränsas vidare i
syfte  att genom  bestämmelser  i  lag  tillförsäkra
mottagarkollektivet inflytande över programvalet.

Konvergensutvecklingen  innebär  bl.a. att nät som
tidigare  använts  enbart  för privat kommunikation,
t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial
kommunikation         som         omfattas        av
yttrandefrihetsgrundlagen,   t.ex.   sändningar   av
ljudradio-  och  TV-program  och  överföringar  från
databaser.   När   ett   nät   används   för   sådan
kommunikation    som    faller    in   under   YGL:s
tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten
att  sända  radioprogram  genom  tråd utan  krav  på
tillstånd  för verksamheten eller villkor  för  dess
bedrivande.    Nätinnehavaren   kan   dock   åläggas
skyldighet att ge  utrymme  för  vissa program i den
utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens
intresse av tillgång till allsidig upplysning.
Konvergensen  innebär  alltså  att   ett  nät  kan
användas för både grundlagsskyddad kommunikation och
annan    kommunikation.   Det   medför   att   YGL:s
bestämmelse  om  etableringsfrihet och regler av det
slag som finns i exempelvis telelagen (1993:597) och
EG-förordningen om tillträde till accessnät samt det
nya EG-regelverket  om elektroniska kommunikationer,
som  skall genomföras  i  svensk  rätt,  måste  vara
förenliga.    Reglerna    innebär   åligganden   för
nätinnehavare att bereda plats  för  annan operatörs
överföringar,   oavsett   om   de   förmedlar    ett
massmedialt  eller  ett privat innehåll, i syfte att
öka konkurrensen beträffande  sådana  överföringar i
nätet  och  ge  abonnenterna  tillgång  till  sådana
överföringar.   Dessa  åligganden  rör  den  i   YGL
grundlagsfästa rätten  att  sända  radioprogram  och
omfattas   inte   av   den   i   grundlagen  angivna
möjligheten till undantag från denna rätt. Samtidigt
är  reglerna  nödvändiga  för att motverka  att  det
uppstår    en    monopolliknande    ställning    för
nätinnehavaren.  Tillgången  till  accessnät  är  av
avgörande betydelse för en operatörs möjligheter att
kunna  tillhandahålla   produkter   och  tjänster  i
accessnätet  och därmed öka konkurrensen  på  nätet.
Samtrafik utgör  en  grundläggande förutsättning för
att  uppnå  ett effektivt  telesystem  på  en  öppen
marknad. För  att  telekommunikationerna skall kunna
betraktas som effektiva  måste abonnenterna kunna nå
varandra oavsett vilken operatör de är anslutna till
och vilket allmänt tillgängligt  nät  denne nyttjar.
Anläggande  av  konkurrerande  trådnät  är,   enligt
regeringen,   i   princip   inte  något  alternativ,
eftersom det är mycket kostnadskrävande. För att det
inte skall föreligga en konflikt  mellan  nu  nämnda
regler  och  YGL:s  bestämmelse om etableringsfrihet
måste i grundlagsbestämmelsen  ges  tillåtelse  till
lagstiftning om skyldighet att upplåta utrymme i nät
för  annan operatörs överföringar i den utsträckning
det behövs  med  hänsyn till intresset av konkurrens
beträffande  sådana   överföringar   i  nätet  eller
allmänhetens   intresse  av  tillgång  till   sådana
överföringar.  Också  Mediegrundlagsutredningen  har
föreslagit en inskränkning  i  etableringsfriheten i
syfte att uppnå förenlighet mellan  å  ena sidan YGL
och  å andra sidan den EG-rättsliga regleringen  och
telelagen.  Regeringen  anser  dock att utredningens
förslag är för snävt formulerat  för  att  fullt  ut
lämna avsett utrymme för de påkallade bestämmelserna
i vanlig lag.
En   annan   fråga   som   rör  rätten  att  sända
radioprogram  genom  tråd  gäller   inflytande   för
mottagarkretsen över programutbudet i nät. I dag och
alltsedan  senare  delen av 1980-talet är bostäder i
flerfamiljshus ofta  anslutna  till kabel-TV-nät. De
boende har i allmänhet inte möjlighet  att  ta  emot
TV-program  på  annat  sätt  än  via kabel-TV-näten.
Genom  bestämmelserna i 8 kap. radio-  och  TV-lagen
(1996:844)  är kabel-TV-företagen skyldiga att sända
ut program från  för  närvarande Sveriges Television
AB  och TV 4 AB samt lokala  kabelsändarföretag.  De
boende   har   ingen  möjlighet  att  påverka  vilka
ytterligare program  som skall distribueras i kabel-
TV-näten. Konsumenternas  ställning  är följaktligen
svag  i  förhållande till kabel-TV-företagen.  Dessa
företag  har   i   dag  en  närmast  monopolliknande
ställning   när  det  gäller   vilka   program   som
distribueras  i  näten.  Det  är, enligt regeringen,
inte tillfredsställande att konsumenternas ställning
på detta område är så svag. Även  om  konsumenternas
möjligheter  till påverkan kan komma att  förbättras
genom den tekniska  utvecklingen,  bör  det  därför,
enligt  regeringen,  lagstiftas  om  skyldighet  för
nätinnehavare   att   tillförsäkra   mottagarkretsen
inflytande  över  programvalet.  Eftersom  en  sådan
lagstiftning inte står i överensstämmelse med rätten
för  nätinnehavare  att bestämma vilka  radioprogram
som  skall  sändas  i nätet,  måste  sändningsrätten
begränsas  så  att lagstiftningen  blir  möjlig  att
införa.  En  lagstiftning  som  ger  mottagarkretsen
inflytande   över    programvalet    kan   innehålla
bestämmelser  om  såväl  abonnentundersökningar  som
abonnemang        på        enskilda        kanaler.
Departementspromemorian Abonnentinflytande i  kabel-
TV-nät  (Ds  2001:52),  som  innehåller förslag till
sådan lagstiftning, remissbehandlas  för närvarande.
Regeringen avser att under våren 2002 återkomma till
riksdagen med anledning av promemorians förslag.
Den grundlagsfästa etableringsfriheten  bör alltså
inskränkas för att möjliggöra vissa regler  i vanlig
lag.   En   garanti   för   att  etableringsfriheten
respekteras vid utformningen  av  dessa regler utgör
kravet på att vissa föreskrifter om begränsningar av
grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen
skall  iakttas.  Lagstiftningen får därmed  inte  gå
utöver vad som är  nödvändigt  med  hänsyn  till det
ändamål  som  föranlett  den och inte heller sträcka
sig så långt att den utgör  ett  hot  mot  den  fria
åsiktsbildningen.  Dessutom  skall vikten av vidaste
möjliga  yttrandefrihet  och  informationsfrihet   i
politiska,  religiösa,  fackliga,  vetenskapliga och
kulturella angelägenheter beaktas.

Motioner

I  motion  2001/02:K56  av  Per  Unckel  m.fl.   (m)
föreslås att riksdagen avslår förslaget om ändring i
3  kap. 1 § 2 yttrandefrihetsgrundlagen såvitt avser
möjligheten  att i lag inskränka etableringsfriheten
för trådsändningar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till allmänhetens  intresse  av tillgång till
sådana överföringar i enlighet med vad  som anförs i
motionen   (yrkande   2).  Regeringen  föreslår   en
inskränkning  som  gör  det   möjligt   att   i  lag
föreskriva  en  skyldighet för nätinnehavare att  ge
utrymme för annans  överföringar  i den utsträckning
det behövs med hänsyn till konkurrensintresset eller
med  hänsyn till allmänhetens intresse  av  tillgång
till  sådana   överföringar,   dels   föreslås   att
etableringsfriheten  begränsas  för  att  det  skall
kunna      införas      lagstiftning     som     ger
mottagarkollektivet  inflytande  över  programvalet.
Mediegrundlagsutredningen,  på  vilken propositionen
baserar sitt förslag, var enig om  att  föreslå  att
göra  det möjligt att i lag föreskriva en skyldighet
för  nätinnehavare   att   ge   utrymme  för  annans
överföringar  i  den  utsträckning  det  behövs  med
hänsyn      till     konkurrensintresset.     Utöver
utredningsförslaget   föreslår   nu  regeringen  att
möjligheten  vidgas till att även göra  det  möjligt
att inskränka  etableringsfriheten  med  hänsyn till
allmänhetens   intresse   av  tillgång  till  sådana
överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen
motiverar   förslaget   med  att   den   anser   att
utredningens förslag är för snävt formulerat för att
fullt  ut  lämna  avsett utrymme  för  de  påkallade
bestämmelserna i vanlig lag.

Att enbart hänvisa  till  att utredningens förslag
är  för  snävt  formulerat  är enligt  motionärernas
uppfattning inte tillräckligt  då det är fråga om en
inskränkning   i   en  grundlagsstadgad   rättighet.
Inskränkningar   i  etableringsfriheten   bör   noga
övervägas, prövas  och motiveras. Inskränkningar kan
bara accepteras om det  finns mycket starka skäl för
detta   och  konsekvenserna   är   väl   kända   och
överblickbara.  Konkurrensintresset  är  ett  sådant
skäl,          vilket          återspeglas         i
Mediegrundlagsutredningens        ställningstagande.
Regeringen    redovisar   inte   några   motsvarande
intressen   för   att   motivera   utvidgningen   av
möjligheterna  att  inskränka   etableringsfriheten.
Tillägget  som  regeringen  gjort  i   förslaget  om
inskränkning   i   etableringsfriheten   är  således
alltför    vitt    formulerat.    Det   öppnar   för
svåröverskådliga   möjligheter  att  inskränka   den
grundlagsstadgade  etableringsfriheten.  Regeringens
förslag  bör  därför avslås  i  den  del  som  avser
inskränkning i  etableringsfriheten  med hänsyn till
allmänhetens   intresse  av  tillgång  till   sådana
överföringar.
I motion 2001/02:K57  av  Helena  Bargholtz  m.fl.
(fp)   föreslås  att  riksdagen  avslår  regeringens
förslag  såvitt  avser  etableringsfriheten (yrkande
3).   Svenska  medborgare  och   svenska   juridiska
personer  har  enligt  YGL grundlagsskyddad rätt att
sända   ljudradio   eller   TV    med    hjälp    av
elektromagnetiska   vågor  som  är  bundna  till  en
ledare. Genom den s.k. must carry-principen är denna
etableringsfrihet begränsad  så att nätinnehavare är
skyldiga  att  tillhandahålla utrymme  i  nätet  för
bl.a. Sveriges Televisions och TV 4 AB:s sändningar.
Nu föreslår regeringen  att  etableringsfriheten för
trådsändningar enligt YGL skall  inskränkas  för att
det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas
för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar  i
den   utsträckning   det   behövs  med  hänsyn  till
konkurrensintresset eller allmänhetens  intresse  av
tillgång       till       sådana       överföringar.
Etableringsfriheten  begränsas  vidare  i syfte  att
genom     bestämmelser     i     lag    tillförsäkra
mottagarkollektivet  inflytande  över  programvalet.
Skälen till regeringens förslag är  för  det  första
att upprätthålla konkurrensen och för det andra  att
ge  mottagarna  möjlighet  att  ha  inflytande  över
programvalet.   När  det  gäller  det  senare  anser
motionärerna  att   det  trots  ett  gott  syfte  är
tveksamt om det bör genomföras. Förslaget innebär en
begränsning av nätinnehavarens möjlighet att förfoga
över sin egen produkt,  men  eftersom  den  tekniska
utvecklingen   på   detta   område  går  snabbt  kan
problemet lösas utan grundlagsändring.

Utskottets ställningstagande

Konvergensutvecklingen innebär  bl.a.  att  nät  som
tidigare  använts  enbart  för privat kommunikation,
t.ex. telefoni, nu kan användas också för massmedial
kommunikation         som         omfattas        av
yttrandefrihetsgrundlagen,   t.ex.   sändningar   av
ljudradio-  och   TV-program  och överföringar  från
databaser.   När   ett   nät   används   för   sådan
kommunikation    som    faller   in   under    YGL:s
tillämpningsområde, gäller den grundlagsfästa rätten
att  sända  radioprogram genom  tråd  utan  krav  på
tillstånd för  verksamheten  eller  villkor för dess
bedrivande.    Nätinnehavare    kan   dock   åläggas
skyldighet att ge utrymme för vissa  program  i  den
utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens
intresse av tillgång till allsidig upplysning.

Tillgången   till   accessnät   är   av  avgörande
betydelse  för  en  operatörs möjligheter att  kunna
tillhandahålla produkter  och tjänster i accessnätet
och  därmed  öka konkurrensen  på  nätet.  Samtrafik
utgör    enligt    regeringen    en    grundläggande
förutsättning för att uppnå ett effektivt telesystem
på  en öppen marknad.  Anläggande  av  konkurrerande
trådnät är, enligt regeringen, inte något alternativ
eftersom  det är mycket kostnadskrävande. Regeringen
föreslår att  etableringsfriheten för trådsändningar
enligt  YGL  skall  inskränkas  för  att  det  genom
bestämmelser   i   lag   skall   kunna   föreskrivas
skyldighet  för nätinnehavare  att  ge  utrymme  för
överföringar  i  den  utsträckning  det  behövs  med
hänsyn  till  konkurrensintresset eller allmänhetens
intresse  av  tillgång   till  sådana  överföringar.
Vidare föreslår regeringen  att  etableringsfriheten
skall begränsas i syfte att genom bestämmelser i lag
tillförsäkra  mottagarkollektivet  inflytande   över
programvalet.
Utskottet tillstyrker att regeringens förslag till
ändring  av  3  kap. 1 § YGL antas som vilande. Till
följd härav avstyrker utskottet motion K56 yrkande 2
vari  föreslås  att   riksdagen  avslår  regeringens
förslag   i  den  del  som  avser   inskränkning   i
etableringsfriheten  med  hänsyn  till  allmänhetens
intresse  av  tillgång till sådana överföringar  och
motion  K57  yrkande   3  vari  föreslås  avslag  på
regeringens        förslag       såvitt        avser
etableringsfriheten.

Den fortsatta utvecklingen när det
gäller det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  delar  regeringens  bedömning  att
inrättandet  av  en  stående   beredning  med
uppgift  att  bl.a.  följa  den  mediala  och
tekniska    utvecklingen    bör    övervägas.
Utskottet  avstyrker  motionerna  2001/02:K54
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K55  yrkandena
2 och 3.

Propositionen

Det bör, enligt regeringen, övervägas ett inrättande
av  en stående beredning med uppgift att  följa  den
mediala  och  tekniska  utvecklingen samt utreda och
lämna förslag till lösningar  av  olika  problem  på
yttrandefrihetens  område.  Vidare  bör övervägas om
inte  möjligheterna  till  internationell   rättslig
hjälp    i    brottmål    inom    det   tryck-   och
yttrandefrihetsrättsliga området bör utökas.

Hur den massmediala framtiden kommer  att se ut är
det  svårt  att  sia  om.  Mycket talar för att  det
kommer att bli allt svårare  att avgöra om yttranden
faller  inom  eller  utanför  grundlagsskyddet  allt
eftersom   nya   tekniker  för  kommunikation   blir
tillgängliga. Mot  bakgrund  av  den snabba tekniska
utvecklingen    med    ökande    möjligheter    till
masskommunikation        och        den       ökande
internationaliseringen av sådan kommunikation är det
inte    heller   otänkbart   att   hållbarheten    i
tryckfrihetsförordningens          (TF)          och
yttrandefrihetsgrundlagens  (YGL)  grundvalar kommer
att diskuteras inom en relativt snar framtid.
Utredningen  har  framhållit  vikten  av  att  den
mediala och tekniska utvecklingen noggrant följs och
att det finns en beredskap att utreda  olika  frågor
på  yttrandefrihetsområdet.  Enligt  utredningen bör
det därför inrättas en stående beredning  som  skall
följa  utvecklingen  samt  utreda  och lämna förslag
till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens
område.  Även regeringen ser positivt  på  förslaget
och  anser  att  det  finns  anledning  att  närmare
överväga om inte en sådan beredning bör inrättas.

Motionerna

I  motion   2001/02:K54  av  Per  Lager  m.fl.  (mp)
föreslås att  riksdagen  tillkännager för regeringen
som  sin  mening   att  regeringen   i  första  hand
tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck- och yttrandefrihetsrättens område (yrkande 1)
och  i andra hand inrättar en stående beredning  med
uppgift   att   följa   den   mediala  och  tekniska
utvecklingen  samt  utreda  och lämna  förslag  till
lösningar  på  tryck-  och yttrandefrihetens  område
(yrkande     2).     Nuvarande     utformning     av
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen   kan   på  grund  av  sin
lagtekniska  komplexitet,  sin terminologi  och  sin
teknikberoende utgångspunkt  inte  med bästa vilja i
världen sägas uppfylla önskvärda krav på läsbarhets-
och läsförståelseindex. Grundlagarna  bör vara i fas
med samhällsutvecklingen, särskilt med  hänsyn  till
den   snabba   mediala  och  tekniska  utvecklingen.
Dessutom   medför    tryckfrihetsförordningen    och
yttrandefrihetsgrundlagens  tekniska komplexitet och
stundom  inkonsekventa regler  sinsemellan  givetvis
svårigheter att tolka och tillämpa regelverket.

I propositionen  föreslås ändringar som medför att
grundlagsskyddet enligt  databasregeln utvidgas till
ytterligare   massmedieföretag.    Andra    aktörers
verksamhet  (den  verksamhet  som  avses  i  regeln)
faller   därmed  utanför  yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområde, varför de saknar grundlagsskydd.
Dessa aktörer kan emellertid genom att ansöka om och
beviljas utgivningsbevis  erhålla  ett  ”frivilligt”
grundlagsskydd. Det är inte konsekvent om andra s.k.
traditionella        massmedieföretag       erhåller
grundlagsskydd utan att det för dem i dag föreligger
någon form av krav på utgivningsbevis eller liknande
baserat   på  ansökan  och   prövning.   Frågor   om
utgivningsbevis  för  periodisk  tidskrift prövas av
Patent- och registreringsverket. Slutliga  beslut av
Patent-   och   registreringsverket   i  ärenden  om
utgivningsbevis       får       överklagas      till
Patentbesvärsrätten.  Patentbesvärsrättens  slutliga
beslut   får   överklagas   till    Regeringsrätten.
Prövningstillstånd   krävs  för  överklagande   till
Regeringsrätten.  Utgivningsbevis   för   verksamhet
enligt     1     kap.     9    §    andra    stycket
yttrandefrihetsgrundlagen      (det       frivilliga
grundlagsskyddet)  utfärdas  av Radio- och TV-verket
efter ansökan och prövning. Beslut av Radio- och TV-
verket      får      överklagas      hos      allmän
förvaltningsdomstol.  Prövningstillstånd  krävs  vid
överklagande   till   kammarrätten.  Utgivningsbevis
enligt tryckfrihetsförordningen  och utgivningsbevis
enligt   yttrandefrihetsgrundlagen   skall   sålunda
prövas   av   olika   myndigheter.  Rimligtvis   bör
prövningen  för  att  garantera   enhetlig   praxis,
myndighetskompetens och kostnadsminimering göras  av
en   och   samma   myndighet.   Än  allvarligare  är
skillnaden i överklaganderätten.  Ovanstående visar,
enligt motionärerna, på tydliga brister i systematik
och     terminologi     på     det     tryck-    och
yttrandefrihetsrättsliga    området.    Motionärerna
föreslår  i  första  hand att en utredning tillsätts
för   en   total   översyn   av   det   tryck-   och
yttrandefrihetsrättsliga         området.          I
utredningsuppdraget skall ingå att ta ställning till
och  lämna  förslag  till  en  grundlag som reglerar
tryck- och yttrandefrihetsområdet  i syfte att uppnå
en grundlagsreglering av området som  svarar mot den
föreliggande mediala och tekniska utvecklingen  samt
utvecklingen på det mediala och tekniska området.  I
andra hand föreslår motionärerna att regeringen inte
endast överväger, utan faktiskt inrättar, en stående
beredning  med  uppgift  att  följa  den mediala och
tekniska utvecklingen på yttrandefrihetsområdet.  En
sådan  uppföljning  bör  då  givetvis  även  omfatta
utvecklingen på tryckfrihetens område.
I motion 2001/02:K55 av Åsa Torstensson m.fl.  (c)
föreslås      att     riksdagen     beslutar     att
personuppgiftslagen  (1998:204)  skall  upphävas som
stridande mot grundläggande yttrandefrihetsprinciper
(yrkande  2)  och att riksdagen begär hos regeringen
en utredning av  2  kap.  13  §  regeringsformen med
inriktning mot större restriktivitet  i  möjligheten
att  inskränka  yttrandefriheten  (yrkande  3).   En
självklar  utgångspunkt för regeringen borde, enligt
motionärerna,  vara  att  överväga vilka möjligheter
att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom
den nya tekniken och hur dessa  bäst  tas till vara.
Det innebär givetvis att människors integritet skall
kunna  skyddas  och att vissa yttranden alltjämt  är
oacceptabla i ett  demokratiskt  samhälle.  Men  det
innebär  inte att yttranden generellt, därför att de
råkar  finnas   på  Internet,  skall  betraktas  som
olagliga.  I  sammanhanget   kan  tilläggas  att  de
förändringar  av  PuL  som gjorts  är  otillräckliga
genom  att  undanta  harmlösa  påståenden  från  det
generella förbud som påbjuds. Yttrandefrihet handlar
om rätten att ifrågasätta,  kritisera och debattera,
vilket  också  innebär att även  yttranden  som  kan
uppfattas   som  kränkande   eller   sårande   måste
tillåtas. Riksdagen  bör  följaktligen  upphäva PuL.
Eftersom  PuL otvivelaktigt innebär begränsningar  i
yttrandefriheten  för  enskilda människor förefaller
stödet för denna att finnas  i  2  kap.  13  § RF. I
första stycket konstateras att yttrandefriheten  får
begränsas  med  hänsyn  till ”... enskilds anseende,
privatlivets  helgd  ...”.   Vidare  sägs  i  tredje
stycket  att  föreskrifter  som  utan   avseende  på
yttrandets  innehåll reglerar visst sätt att  sprida
eller   mottaga   yttranden   inte   betraktas   som
inskränkningar      av      yttrandefriheten     och
informationsfriheten. Därigenom  öppnas  möjligheten
att  undanta  t.ex.  nya  medier  från  RF:s  övriga
skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en  mer
individualiserad  yttrandefrihet  bör 2 kap. 13 § RF
utredas  med inriktning mot större restriktivitet  i
möjligheten att inskränka yttrandefriheten.

Utskottets ställningstagande

Enligt regeringen  bör  övervägas  inrättandet av en
stående beredning med uppgift att följa  den mediala
och tekniska utvecklingen samt att utreda  och lämna
förslag   till   lösningar   av   olika  problem  på
yttrandefrihetens     område.    Utskottet     delar
regeringens bedömning och  avstyrker  därför  motion
K54 yrkande 2. I motionen yrkas också att regeringen
tillsätter en utredning i syfte att fullständigt och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck-  och  yttrandefrihetens område. Utskottet  är
inte berett att föreslå att regeringen tillsätter en
sådan utredning  och  avstyrker  därför  motion  K54
yrkande  1.  Även  motion  K55  yrkandena  2–3, vari
föreslås att personuppgiftslagen skall upphävas samt
en   utredning  av  2  kap.  13  §  regeringsformen,
avstyrks av utskottet.


Internationell rättslig hjälp i
brottmål


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  uttalar  bl.a.  med  anledning  av
motion 2001/02:K52 att om det finns anledning
att  i  något  avseende  se  över  de svenska
bestämmelserna   om  internationell  rättslig
hjälp  så får det aldrig  bli  fråga  om  att
Sverige  genom  att  bistå  med  sådan  hjälp
förfar  på  ett  sätt  som  skulle strida mot
svenska   allmänna   rättsprinciper.   Därmed
avstyrker utskottet motion 2001/02:K52.

Propositionen

Regler  om internationell  rättslig  hjälp  finns  i
lagen (2000:562)  om internationell rättslig hjälp i
brottmål. Rättslig  hjälp  innefattar bl.a. förhör i
samband med förundersökning  i  brottmål  men  också
sådana  straffprocessuella  tvångsmedel som kvarstad
och  beslag  m.m.  Lagen om internationell  rättslig
hjälp  i  brottmål innehåller  inte  någon  särskild
föreskrift  om att dess tillämpningsområde begränsas
av TF och YGL.  Att  grundlagarna inte kan sättas ur
spel  genom lagstiftning  på  lägre  konstitutionell
nivå har  emellertid  ansetts  självklart, och någon
uttrycklig regel har därför inte  ansetts böra föras
in i lagen).

JK har under år 2001 i ett antal ärenden prövat om
han  kan  bistå  med  rättslig hjälp till  utländska
myndigheter enligt den  nämnda  lagen.  Det  har  då
bl.a.   varit   fråga   om   att   videofilmer   med
pornografiskt  innehåll  spritts  från  Sverige till
utlandet  samt att uttalanden gjorda av en  utländsk
medborgare  i  samband  med  en  intervju för svensk
television   varit   straffbara  i  det   land   den
intervjuade  kom  från.   I  dessa  ärenden  har  JK
konstaterat att eftersom de  ifrågasatta gärningarna
inte begåtts i strid med TF och  YGL  har  han  inte
kunnat  inleda  förundersökning  eller  vidta  någon
annan åtgärd.
Det sagda visar på de problem som TF och YGL ger i
det  internationella rättsliga samarbetet. Det måste
också  erkännas  att  den  svenska  hållningen  inte
heller alltid möts med förståelse från andra länder.
Detta gäller t.ex. vid ingripanden mot den export av
rasistisk propaganda, bl.a. vit makt-musik, som sker
från  Sverige.  Därför  kan det finnas anledning att
överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att
möjliggöra att Sverige i  större  omfattning  än för
närvarande  kan  bistå  med  internationell rättslig
hjälp  inom  det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
området.   Sådana    överväganden    måste,   enligt
regeringen, dock göras i ett annat sammanhang.

Motionen

I  motion  2001/02:K52 av Mats Einarsson  m.fl.  (v)
föreslås att  riksdagen  tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen  anförs  om översyn av
möjligheterna  till  internationell  rättslig  hjälp
inom   det   tryck-   och   yttrandefrihetsrättsliga
området. Enligt regeringen kan  det  finnas skäl att
överväga om inte bestämmelserna bör ses över för att
möjliggöra  att Sverige i större omfattning  än  för
närvarande kan  bistå  med internationell rättshjälp
inom   det   tryck-   och   yttrandefrihetsrättsliga
området.  Dessa frågor har inte  varit  föremål  för
utredning och  därmed inte för remissbehandling. Den
mer  konkreta  innebörden   i   detta   avsnitt   av
propositionen  är,  enligt  motionärerna,  svår  att
sluta  sig  till. Menar regeringen att Sverige borde
ge rättslig hjälp  till  t.ex.  Turkiet  om man från
detta   håll  vill  åtala  en  kurd  som  i  svenska
massmedier   gjort   av   svensk  grundlag  skyddade
yttranden  som  är  straffbara   i  Turkiet.  Enligt
motionärerna  är  det  fullständigt  uteslutet   att
svenskt  rättsväsende skulle låna sig till att bistå
utländsk makt  med åtgärder riktade mot vem det vara
må på grund av yttranden  eller  tryckt  skrift  som
skyddas  av svensk grundlag. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande

Regeringen  uttalar  att  det  bör övervägas om inte
möjligheterna till internationell  rättslig  hjälp i
brottmål       inom       det       tryck-       och
yttrandefrihetsrättsliga    området    bör   utökas.
Utskottet vill därför och med anledning  av  vad som
sägs i motion K52 anföra att, även om det kan finnas
anledning  att  se över de svenska bestämmelserna  i
något avseende, det  aldrig skall kunna bli fråga om
att Sverige genom att  bistå  med sådan hjälp förfar
på ett sätt som skulle strida mot  svenska  allmänna
rättsprinciper. Motion K52 avstyrks därför.


Tryckfrihetsförordningen,
yttrandefrihetsgrundlagen och
lagförslagen i övrigt


Utskottets förslag i korthet

Utskottet tillstyrker att ändringarna i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen antas som vilande
samt att behandlingen av övriga lagförslag
skjuts upp till 2002/03 års riksmöte.

Propositionen

Samtliga  förslag  föreslås  träda  i  kraft  den  1
januari 2003.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  tillstyrker  att  förslagen  till  lag om
ändring   i   tryckfrihetsförordningen  och  lag  om
ändring i yttrandefrihetsgrundlagen,  i  de delar de
inte  har  behandlats tidigare i betänkandet,  antas
som  vilande.   Utskottet   har  ingen  erinran  mot
propositionens förslag till lag  om  ändring i lagen
(1949:165)  angående  beslag  å  vissa skrifter  och
förslag till lag om ändring i lagen  (1991:1559) med
föreskrifter   på   tryckfrihetsförordningens    och
yttrandefrihetsgrundlagens  områden  i  de delar som
inte   har   behandlats   tidigare   i  betänkandet.
Lagförslagen  är dock beroende av att ändringarna  i
tryckfrihetsförordningen                         och
yttrandefrihetsgrundlagen  genomförs  och bör därför
antas först om riksdagen antar grundlagsändringarna.
Behandlingen  av  förslagen  bör därför skjutas  upp
till 2002/03 års riksmöte.


Övriga frågor med anledning av
motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2001


Yttrandefrihet

Utskottets förslag i korthet

I     motion    2001/02:K221    begärs    ett
tillkännagivande  om att yttrandefriheten bör
garanteras alla, i motion 2001/02:K317 begärs
bl.a. ett tillkännagivande  om  att  avskaffa
begränsningar   i  yttrandefriheten,  och   i
motion      2001/02:K388      begärs      ett
tillkännagivande   om   reglering   av   sena
opinionsundersökningar.  Utskottet  som anser
att  dagens inskränkningar i yttrandefriheten
är väl  avvägda föreslår att riksdagen avslår
motionerna.

Motionerna

I motion 2001/02:K221 av Sten Andersson (-) föreslås
att riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om att  yttrandefrihet
bör garanteras alla. FN:s artiklar om mänskliga fri-
och rättigheter  garanterar yttrandefrihet för alla.
Beklagligt är, enligt  motionären,  att Sverige inte
helt  lever  upp till nämnda artiklar.  För  en  tid
sedan fälldes  en  doktorand  i  domstol  därför att
denne initierat ett föredrag vid Umeå universitet om
nazismen. Nuvarande lagstiftning innebär i praktiken
att   de   studenter   som  bevistade  föreläsningen
förklarades   icke  kompetenta   att   självständigt
sortera  bort  och   ta  ställning  till  nazistiska
budskap.  I  ett demokratiskt  samhälle  skall  alla
åsikter,  även   de   mest   extrema,  tillåtas  att
framföras.  Lagstiftningen  bör   enligt  motionären
ändras så att Sverige till fullo lever upp till FN:s
regler  om  mänskliga fri- och rättigheter  avseende
åsikts- och yttrandefrihet.

I motion 2001/02:K317 av Anna Kinberg (m) föreslås
att riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs dels om  att  tillåta
politisk TV-reklam (yrkande 1), dels om att avskaffa
begränsningar   i   yttrandefriheten   (yrkande  2).
Politik  är,  enligt  motionären,  en i stora  delar
ideell  verksamhet,  men  de  politiska  kampanjerna
utspelas sedan länge på en i högsta grad kommersiell
marknad. I den kommande valrörelsen kommer vi att få
se  politisk  reklam  i tidningar,  på  Internet,  i
diverse trycksaker, radio,  på  bio  och  i  TV. Det
sistnämnda  är  inte tillåtet  i svensk marksänd  TV
men  når  oss  ändå  via  utlandet  och  satelliter.
Motionären anser  att  politisk TV-reklam skall vara
tillåten. Vår yttrandefrihet  är  grundlagsfäst även
vad gäller kommersiella budskap och  även vad gäller
budskap  som kan uppfattas som kontroversiella.  Den
grundlag som  reglerar  yttrandefriheten  tillåter i
dag   undantag   för   vissa   typer   av  reklam  i
etermedierna. Till den reklam som omfattas  av detta
hör  i  dag politisk TV-reklam. Den begränsningen  i
vår   yttrandefrihet    bör,    enligt   motionären,
avskaffas.
I  motion  2001/02:K388  av  Martin   Nilsson  (s)
föreslås  att  riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om reglering av
sena   opinionsundersökningar.    I    samband   med
folkomröstningen   om   EMU-medlemskap   i   Danmark
uppmärksammades   att  s.k.  vallokalsundersökningar
publicerades på valdagen  långt  innan  vallokalerna
hade  stängt. Även om det är ett extremt exempel  så
blir     det     allt     vanligare     med     sena
opinionsundersökningar.  Det  torde  stå  utom  allt
rimligt  tvivel  att  opinionsundersökningarna  inte
enbart  speglar  utan  också påverkar opinionen. Det
finns, enligt motionären,  anledning att ifrågasätta
opinionsundersökningarnas   roll    i   spurten   på
valrörelser. Alla former av regleringar har tidigare
avvisats med hänvisning till yttrandefrihet  och att
informationen  i  en  internationell värld ändå blir
tillgänglig genom exempelvis  Internet.  Det  finns,
enligt  motionären,  skäl  att försöka begränsa sena
opinionsundersökningar.  I  första  hand  borde  det
införas  någon  form  av förbud  mot  att  publicera
opinionsundersökningar under tiden valet fortfarande
pågår, i andra hand borde  det införas någon form av
reglering   när  det  gäller  opinionsundersökningar
under de sista två veckorna före valet.

Bakgrund

Enligt 2 kap.  1  §  regeringsformen  (RF)  är varje
svensk     medborgare    gentemot    det    allmänna
tillförsäkrad  bl.a.  yttrandefrihet:  frihet  att i
tal,  skrift  eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar  samt   uttrycka  tankar,  åsikter  och
känslor.

Denna frihet får enligt  2  kap.  12  §  RF  i den
utsträckning  som  13–16 §§ medgiver begränsas genom
lag. Begränsning får göras endast för att tillgodose
ändamål  som  är  godtagbart   i   ett  demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är  nödvändigt med hänsyn till det ändamål  som  har
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den utgör  ett  hot  mot  den  fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen
får ej göras enbart på grund av  politisk, religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning.
Enligt  2  kap.  13 § RF får yttrandefriheten  och
informationsfriheten   begränsas   med  hänsyn  till
rikets säkerhet, folkförsörjningen,  allmän  ordning
och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets  helgd
eller förebyggandet och beivrandet av brott.

Varje  svensk  medborgare  är,  enligt  1  kap.  1 §
yttrandefrihetsgrundlagen    (YGL),   gentemot   det
allmänna  tillförsäkrad  rätt  enligt   YGL   att  i
ljudradio,    television    och    vissa    liknande
överföringar       samt      filmer,      videogram,
ljudupptagningar  och  andra  tekniska  upptagningar
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter  i  vilket  ämne som helst.
Yttrandefriheten  enligt  YGL  har till ändamål  att
säkra ett fritt meningsutbyte, en  fri  och allsidig
upplysning  och  ett fritt konstnärligt skapande.  I
den får inga andra  begränsningar  göras  än  de som
följer  av  YGL.  Vad som sägs i YGL om radioprogram
gäller förutom program  i  ljudradio också program i
television och innehållet i  vissa  andra sändningar
av  ljud,  bild  och  text  som  sker  med hjälp  av
elektromagnetiska vågor.

Enligt 1 kap. 12 § första stycket YGL gäller vad i
lag  är stadgat om förbud mot kommersiell  annons  i
den  mån  annonsen  används  vid  marknadsföring  av
alkoholhaltiga  drycker  eller  tobaksvaror  och  om
förbud  mot  kommersiell  annons  som meddelats till
skydd för hälsa eller miljö enligt  förpliktelse som
följer av anslutning till Europeiska  gemenskaperna.
Enligt   2   kap.   12  §  andra  stycket  sägs  att
bestämmelserna i YGL  inte  hindrar  att  det  i lag
meddelas   föreskrifter   om  förbud  i  övrigt  mot
kommersiell reklam i radioprogram  eller  om villkor
för  sådan  reklam. Detsamma gäller föreskrifter  om
förbud mot och  villkor  för  annan  annonsering och
sändning av program, som helt eller delvis  bekostas
av annan än den som bedriver programverksamheten.  I
6   kap.   radio-   och  TV-lagen  (1996:844)  finns
bestämmelser om sändningars innehåll m.m. Enligt 5 §
får i sändningar, för  vilka  villkor om opartiskhet
gäller,  inte  förekomma meddelanden  som  sänds  på
uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna
stöd för politiska  eller  religiösa  åsikter  eller
åsikter  i  intressefrågor  på  arbetsmarknaden. Att
sådana meddelanden skall anses som  annonser framgår
av   7   kap.  1  §.  Bestämmelser  om  reklam   och
annonsering finns i
7 kap. radio- och TV-lagen (1996:844). Av 7 kap. 1 §
tredje stycket framgår att med annonser avses reklam
samt sändningar  som  utan  att vara reklam sänds på
uppdrag av någon annan.

Utskottet  behandlade i betänkande  1998/99:KU22  en
motion liknande  den  nu  aktuella  K221.  Utskottet
gjorde då följande bedömning.

Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje  svensk
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl.a.
yttrandefrihet.  Denna frihet får i den utsträckning
som regeringsformen  medgiver  begränsas  genom lag.
Begränsningen  får  endast  göras för att tillgodose
ändamål   som  är  godtagbart  i  ett   demokratiskt
samhälle.   Enligt    utskottet   uppfyller   svensk
yttrandefrihetslagstiftning  kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna  och FN:s konvention
om    medborgerliga   och   politiska   rättigheter.
Utskottet  var med anledning av motionen inte berett
att föreslå någon ändrad lagstiftning utan avstyrkte
motionen.

Utskottets ställningstagande

Varje   medborgare   är,   enligt   2   kap.   1   §
regeringsformen, gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet.  Denna frihet får i den utsträckning
som regeringsformen  medgiver  begränsas  genom lag.
Begränsningen  får  endast  göras för att tillgodose
ändamål   som  är  godtagbart  i  ett   demokratiskt
samhälle.   Enligt    utskottet   uppfyller   svensk
yttrandefrihetslagstiftning  kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna  och FN:s konvention
om    medborgerliga   och   politiska   rättigheter.
Utskottet  är  inte  berett  att  med  anledning  av
motionerna  K221,  och  K388  förslå någon ändring i
gällande lagstiftning. Inte heller  med anledning av
vad som föreslås om politisk reklam i  motion  K317.
De   inskränkningar   som  i  dag  finns  är  enligt
utskottet väl avvägda.  Motionerna  avstyrks därför.


Rätt till genmäle


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  anser  inte  att det finns utrymme
för  att  införa en laglig  genmälesrätt  och
föreslår därför  att  riksdagen avslår motion
2001/02:K367 yrkande 1.

Motionen

I motion 2001/02:K367 av  Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager  för  regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs om övervägande
av laglig  genmälesrätt  (yrkande 1). Mediesamhället
tenderar  att karakteriseras  av  tillspetsning  och
konkretisering,       vinkling,      personifiering,
intensifiering  och polarisering.  Denna  utveckling
kan i flera avseenden  hota enskildas integritet och
värdighet.  Det  borde  vara   en  självklarhet  att
medierna tar ett demokratiskt och  etiskt  ansvar  i
sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas.
Vad  som  diskuterats  på  andra håll i Europa är en
laglig  genmälesrätt.  EG:s TV-direktiv  förordar  i
viss mån en sådan rätt. I den svenska radio- och TV-
lagen återfinns den rätten  i 6 kap. 3 §, men den är
enligt  motionärerna  tämligen   tandlös:  uppgifter
skall  ”beriktigas när det är befogat”.  För  övriga
medier finns  inte motsvarande regler i lag, men väl
i branschinterna  etiska  normer. Uttrycket ”när det
är   befogat”   blir,   enligt   motionärerna,    en
gummiparagraf utan egentlig kärna. En mer detaljerad
och    substantiell    genmälesrätt    bör,   enligt
motionärerna,   övervägas  eftersom  självsaneringen
knappast  är  omfattande   på   området.  Ett  antal
människor  får  sina  liv  ”formligen”  krossade  av
dramaturgin i mediesamhället.  En  genmälesrätt  kan
möjligen  ge  upphov till förändringar av grundlagen
på  området.  Det   får   ett  kommande  övervägande
granska. Regeringen bör alltså i någon form överväga
en sådan laglig genmälesrätt.

Bakgrund

Med  tryckfrihet  förstås,  enligt   1   kap.   1  §
tryckfrihetsförordningen  (TF),  bl.a.  varje svensk
medborgares rätt att, utan några av myndighet  eller
annat  allmänt  organ  i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter. I överensstämmelse  med  bl.a.  detta  och
till  säkerställande  av ett fritt meningsutbyte och
en  allsidig  upplysning   skall   det   stå   varje
medborgare   fritt  att,  med  iakttagande  av  TF:s
bestämmelser till  skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet,  i tryckt skrift  yttra  sina  tankar  och
åsikter,  offentliggöra   allmänna  handlingar  samt
meddela uppgifter   och underrättelser  i  vad  ämne
som helst.

Uppgift  att  vara  utgivare  för periodisk skrift
skall enligt 5 kap. 3 § TF innefatta  befogenhet att
öva  inseende  över  skriftens  utgivning  och   att
bestämma  över  dess  innehåll så att intet däri får
införas mot utgivarens vilja.

Den som sänder radioprogram skall, enligt 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen,  självständigt avgöra vad
som skall förekomma i programmen.  Vad  som  sägs  i
yttrandefrihetsgrundlagen   om  radioprogram  gäller
enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förutom program
i   ljudradio   också   program  i  television   och
innehållet i vissa andra  sändningar  av  ljud, bild
eller  text  som sker med hjälp av elektromagnetiska
vågor. Utgivaren  skall  enligt  4  kap.  3 § YGL ha
befogenhet  att  utöva tillsyn över framställningens
offentliggörande och att bestämma över dess innehåll
så att ingenting får införas i den mot hans vilja.

Enligt 6 kap. 3  §  radio- och TV-lagen (1996:844)
skall uppgifter som förekommit  i ett TV-program som
inte är reklam och som sänts på annat  sätt än genom
tråd, beriktigas när det är befogat. Även  uppgifter
som  förekommit i TV-program som inte är reklam  och
som sänts  genom  tråd  bör  beriktigas  när  det är
befogat.
Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får,
enligt  3 kap. 1 § radio- och TV-lagen, förenas  med
villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas
opartiskt  och  sakligt samt med beaktande av att en
vidsträckt  yttrandefrihet   och  informationsfrihet
skall  råda  i  ljudradion  och  televisionen.   Ett
sändningstillstånd  får  enligt 3 kap. 2 § därutöver
förenas med villkor avseende skyldighet bl.a. att ta
hänsyn till ljudradions och  televisionens särskilda
genomslagskraft, sända genmälen,  och respektera den
enskildes privatliv samt att till Granskningsnämnden
för radio och TV lämna uppgifter som  är  nödvändiga
för  nämndens  bedömning  om  sända  program stämmer
överens med de villkor som har meddelats.
Villkoren  för  sändningstillstånden för  Sveriges
Television  AB  (SVT),   Sveriges   Radio  AB  (SR),
Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV4 AB innebär
bl.a.  att  sändningarna  skall  vara opartiska  och
sakliga   och   att  en  vidsträckt  yttrande-   och
informationsfrihet  skall  råda. SVT, SR, UR och TV4
är också skyldiga att bereda den som har ett befogat
anspråk på att bemöta ett påstående  tillfälle  till
genmäle.  Enligt sändningstillstånden måste SVT, SR,
UR,  TV4 och  de  digitala  markbundna  TV-kanalerna
vidare    ta    hänsyn    till   mediets   särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och
utformning och tiden för sändning  av programmen. De
måste  också  respektera  den  enskilde   individens
privatliv.

Granskningsnämnden för radio och TV övervakar  genom
granskning  i  efterhand  om  sända  program  står i
överensstämmelse  med  radio-  och  TV-lagen  och de
villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden får,
enligt 10 kap. 8 § radio- och TV-lagen, besluta  att
den  sändande  på  lämpligt sätt skall offentliggöra
nämndens beslut, när  nämnden  funnit  att någon har
brutit  mot  villkor  om  att  sända genmälen  eller
bestämmelsen  om  beriktigande.  Beslutet,  som  får
innefatta ett föreläggande vid vite,  får  dock inte
innebära   att  offentliggörande  måste  ske  i  den
sändandes program.

Utskottet behandlade  i  betänkande 2000/01:KU18 ett
motionsyrkande  identiskt  med   det   nu  aktuella.
Utskottet gjorde då följande ställningstagande.

Det     är     en    grundläggande    princip    i
yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program
självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i
programmen.  Enligt   utskottets  mening  bör  denna
princip inte ändras. Det  finns  därmed inte utrymme
för  att  införa  en laglig genmälesrätt.  Utskottet
vill dock i sammanhanget  framhålla  vikten  av  att
framför  allt  public service-företagen tillämpar de
befintliga reglerna  om  beriktigande och genmäle på
ett  generöst  sätt,  särskilt  i  förhållande  till
enskilda individer. Motionen avstyrktes.

Utskottets ställningstagande

En ansvarig utgivare för  en  periodisk skrift skall
enligt   tryckfrihetsförordningen    bestämma   över
skriftens innehåll så att intet däri får införas mot
utgivarens vilja. Det är en grundläggande  princip i
yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program
självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i
programmen.

Enligt  utskottets  mening  bör detta inte ändras.
Det  finns  därmed inte utrymme för  att  införa  en
laglig  genmälesrätt.   Utskottet  avstyrker  motion
K367.

Jurysystemet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   anser   att   de   problem    som
aktualiserades  genom  Europadomstolens dom i
det s.k. Holmmålet bör kunna lösas inom ramen
för  existerande lagstiftning  samt  att  det
saknas  skäl  att  upphäva klagoförbudet i 54
kap. 8 § rättegångsbalken. Utskottet föreslår
därför    att   riksdagen    avslår    motion
2001/02:K272.

Motionen

I  motion  2001/02:K272  av  Per  Unckel  m.fl.  (m)
föreslås att  riksdagen  begär att regeringen lägger
fram förslag till dels lagändringar  som innebär att
kraven på oavhängighet och opartiskhet  vid valet av
jurymän uppfylls (yrkande 1), dels lagändringar  som
innebär  att  det  skall  bli  möjligt att överklaga
beslut  i  jävsfråga till Högsta domstolen  (yrkande
2). Europadomstolen  har i ett utslag fastslagit att
det   svenska   jurysystemet    som    tillämpas   i
tryckfrihetsmål      kränker      art.     6.1     i
Europakonventionen. Förhållandet att  medlemmarna  i
en  svensk  jury  utses  av  en politiskt sammansatt
valkorporation innebär, enligt  Europadomstolen, att
tingsrättens oavhängighet och opartiskhet  är  ”open
to doubt”. Dessutom kom domstolen fram till att  det
finns brister i möjligheten att överklaga. Problemen
i  det  svenska  systemet  uppkommer  när tryck- och
yttrandefrihetsmål   handlar  om  en  skrift   eller
ansvarig utgivare som är knuten eller har kopplingar
till ett politiskt parti.  Då  juryn  är tillsatt av
ett  politiskt  organ  kan  inte  denna  sägas  vara
opartisk. Sverige måste, enligt motionärerna,  få en
rättslig  ordning  där  de  som känner sig förtalade
tillförsäkras  en  rättegång  med  en  opartisk  och
oavhängig  jury.  Detta  måste gälla  också  när  en
framställning  gjorts  i  en  skrift  som  står  ett
politiskt parti nära eller  när  någon  som står ett
politiskt   parti   nära   i   ett   tal   gjort  en
framställning.  Det  sätt  på  vilket  jurymedlemmar
utses  i  dag  måste,  enligt  motionärerna,  därför
ändras så att det partipolitiska  inslaget vid valet
av  dem  försvinner.  Vidare  bör möjligheterna  att
överklaga jävsfrågan ändras så  att Högsta domstolen
kan pröva om jäv föreligger. Regeringen  bör  enligt
motionärerna     återkomma    med    förslag    till
lagstiftning.

Bakgrund

Till tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål hör mål om
ansvar och enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-
och yttrandefrihetsbrott.  Handläggningen  av sådana
mål  skiljer  sig  i  flera  avseenden  från vad som
vanligen  gäller  i fråga om brottmål och tvistemål.
Grundläggande   bestämmelser    om   rättegången   i
tryckfrihetsmål       finns      i      12      kap.
tryckfrihetsförordningen.    Av    9    kap.   1   §
yttrandefrihetsgrundlagen    framgår    att    dessa
bestämmelser     även     gäller    rättegången    i
yttrandefrihetsmål.

I mål, vari talan förs om ansvar för brott, har en
part alltid rätt till juryprövning.  Endast  om båda
parter är ense om det prövas målet utan jury.  I  så
fall  handläggs  brottmålet  i  vanlig ordning, dvs.
oftast med en lagfaren domare och nämnd.
Juryn som består av nio personer  har till uppgift
att avgöra om brott har begåtts. Om juryn finner att
så  inte är fallet skall rätten – bestående  av  tre
lagfarna   domare  –  frikänna  den  tilltalade.  Om
däremot juryn  finner  att  brott  har begåtts skall
även rätten pröva den frågan. Rätten  kan  i så fall
frikänna den tilltalade eller hänföra brottet  under
en  mildare  straffbestämmelse  än den som juryn har
tillämpat.
Jurymän utses i varje län för en  tid  av fyra år.
De väljs i regel av landstingsfullmäktige.  De skall
vara  svenska medborgare och bosatta inom länet.  En
juryman  får inte vara underårig eller ha förvaltare
enligt föräldrabalken.  En juryman bör vara känd för
omdömesgillhet,  självständighet  och  rättrådighet.
Bland  jurymännen  bör   olika  samhällsgrupper  och
meningsriktningar samt olika  delar  av  länet  vara
företrädda.  I  praktiken är det oftast medlemmar av
politiska partier som utses till jurymän.

Rättegångsbalkens  jävsregler gäller även jurymän. I
4  kap.  13  §  RB  görs   en  uppräkning  av  olika
preciserade  jävsgrunder.  I den  sista  punkten  av
stadgandet finns en generalklausul  enligt vilken en
domare  är  jävig  att handlägga mål om  det  eljest
föreligger någon särskild  omständighet som är ägnad
att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Den europeiska konventionen  angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna
(Europakonventionen)   med   dess   ändrings-    och
tilläggsprotokoll  är svensk lag sedan den 1 januari
1995. Enligt artikel 6.1 i konventionen gäller bl.a.
att  var  och  en, vid  prövningen  av  hans  civila
rättigheter och  skyldigheter eller av en anklagelse
mot honom för brott,  skall  vara berättigad till en
rättvis och offentlig förhandling  inom  skälig  tid
och  inför  en  oavhängig  och opartisk domstol, som
upprättats enligt lag. När det  gäller opartiskheten
har  Europadomstolen  i  sin  praxis   urskilt   två
element,  nämligen  dels  kravet på att varje domare
faktiskt skall döma opartiskt  mellan  parterna (den
subjektiva  opartiskheten), dels kravet på  att  det
för en objektiv  iakttagare inte får föreligga några
legitima  tvivel  om   domstolens  opartiskhet  (den
objektiva opartiskheten).
I det s.k. fallet Holm  hade  Holm  väckt  enskilt
åtal  mot  författaren  till  en bok för bl.a. grovt
förtal.  Av  den  jury  som  skulle  pröva  målet  i
tingsrätt var fem medlemmar i  SAP,  två  i Moderata
samlingspartiet, en i dåvarande Folkpartiet och en i
dåvarande    Vänsterpartiet   kommunisterna.   Juryn
besvarade frågan  om  brott  nekande,  varför  Holms
talan ogillades. I Europadomstolen hävdade Holm  att
hans  sak  inte  hade  prövats  av  en oavhängig och
opartisk    domstol,   såsom   föreskrivs   i    6:1
Europakonventionen.
I målet Holm  mot Sverige fann Europadomstolen att
det  hade  skett  en  kränkning  av  artikel  6.1  i
Europakonventionen  i  fråga om rätten till prövning
av  en  oavhängig  och opartisk  domstol.  Domstolen
konstaterade  att  det   fanns   kopplingar   mellan
svarandena och fem av jurymännen som kunde ge upphov
till    farhågor    beträffande    dessa    jurymäns
oavhängighet och opartiskhet.

1993  års  domarutredning  diskuterade i betänkandet
Domaren  i  Sverige  inför framtiden  (SOU  1994:99)
bl.a.    de   frågor   som   aktualiserades    genom
Europadomstolens  dom  i  Holmmålet  samt  lade fram
förslag     till     en     ny     bestämmelse     i
tryckfrihetsförordningen.       Den       föreslagna
bestämmelsen innebar i huvudsak följande. I  mål  om
allmänt  åtal  förenat med enskilt anspråk och i mål
om enskilt åtal  skall  skuldfrågan prövas utan jury
dels om parterna är ense  om  det, dels om medverkan
av  jury  kan  uppfattas  strida mot  kravet  på  en
oavhängig och opartisk prövning.  Frågan  om ett mål
skall  prövas  utan  jury  skall i det senare fallet
avgöras av Högsta domstolen på yrkande av part eller
efter framställning av tingsrätten.

Domarutredningen  ansåg  också   att  vissa  andra
justeringar i lagstiftningen borde övervägas för att
bättre  säkerställa  den  objektiva opartiskheten  i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål,  dock utan att
lägga   fram   några  konkreta  författningsförslag.
Förbudet i 54 kap.  8  § RB att överklaga hovrättens
beslut angående jäv mot  domare  i tingsrätten borde
enligt utredningen upphävas.
Efter   remissbehandlingen   av  Domarutredningens
betänkande  har  de  frågor  som aktualiseras  genom
Europadomstolens dom i Holmmålet beretts vidare inom
Justitiedepartementet. Ett resultat  av detta arbete
är promemorian Jurymedverkan och fallet  Holm  –  En
översyn  och  analys  (Ds 1997:25). Någon lagändring
behövs enligt promemorian inte.

I proposition 1997/98:43  tog  regeringen upp frågan
om  jury  i  tryckfrihets-  och  yttrandefrihetsmål.
Enligt    regeringen    borde    de   problem    som
aktualiserades   genom   Europadomstolens    dom   i
Holmmålet  kunna  lösas  inom  ramen för existerande
lagstiftning.

Enligt  regeringen  är syftet med  juryprövningen,
enligt  förarbetena  till  tryckfrihetsförordningen,
att en allmänt medborgerlig  uppfattning skall kunna
göra sig gällande i tryckfrihetsmål.  I  förarbetena
framhålls  också  att  den fristående ställning  som
juryn  har  är  av  stor betydelse  som  en  folklig
garanti  för  tryckfriheten,  främst  den  politiska
yttrandefriheten. För den tilltalade eller svaranden
är, enligt regeringen,  en  juryprövning förenad med
vissa fördelar. För att juryn skall kunna komma till
slutsatsen att brott föreligger  krävs  kvalificerad
majoritet (sex röster av nio), och såväl tingsrätten
som   högre   rätt   är  bundna  av  juryns  friande
utlåtande. Det är därför enligt regeringen naturligt
att den tilltalade eller  svaranden i de flesta fall
vill  ha  juryprövning.  Domarutredningens   förslag
innebär  att  ett mål under vissa förhållanden skall
prövas utan jury  trots  att  ena  parten eller båda
parter  vill  att  jury skall medverka.  Ett  sådant
åsidosättande   av   jurysystemet   skulle,   enligt
regeringen,  kunna  medföra   betydande   ingrepp  i
skyddet  för  tryck-  och  yttrandefriheten.  Enligt
regeringen  bör  utredningens  förslag  därför  inte
genomföras.
Sedan  Holms jävsinvändning prövades av de svenska
domstolarna  har en i detta sammanhang betydelsefull
förändring av  rättsläget  skett. Från och med den 1
januari 1995 är Europakonventionen  svensk lag. Före
inkorporeringen kunde konventionsbestämmelserna inte
tillämpas direkt av svenska domstolar  utan de kunde
bara  få  betydelse  som  element vid tolkningen  av
svensk   lag.  Numera  är  både   konventionen   och
Europadomstolens   praxis  en  del  av  den  svenska
rättsordningen, och svenska domstolar måste tillämpa
konventionen på samma  sätt  som  all  annan  svensk
lagstiftning.  Av stor betydelse för bedömningen  av
jävsfrågor  är  enligt   regeringen   särskilt   den
omständigheten  att  rättsläget  vad  gäller  jäv av
politisk  natur  har  klarnat genom Europadomstolens
dom i Holmmålet.
Regeringen gjorde i propositionen  den bedömningen
att   någon   särskild   lagstiftningsåtgärd    inte
erfordras  för  att  svensk rätt skall överensstämma
med  Europakonventionens   krav.   Det   torde  vara
tillräckligt   att   domstolarna   i  fortsättningen
tillämpar RB:s generella jävsregel och artikel 6.1 i
Europakonventionen   såsom   den   har  tolkats   av
Europadomstolen i fallet Holm. Någon ändring av RB:s
jävsregler bedömdes inte vara nödvändig. Inte heller
gjorde regeringen den bedömningen att  klagoförbudet
i 54 kap. 8 § RB bör upphävas.

Utskottet    delade    i   betänkande   1997/98:KU19
regeringens   bedömning   att    de    problem   som
aktualiserades   genom   Europadomstolens   dom    i
Holmmålet   borde   kunna   lösas   inom  ramen  för
existerande      lagstiftning      och     avstyrkte
motionsyrkanden  motsvarande  det  nu  aktuella   om
förändringar  i  jurysystemet. Utskottet delade även
regeringens bedömning  att klagoförbudet i 54 kap. 8
§ rättegångsbalken inte  skall  upphävas.  Riksdagen
följde utskottet.

Vid  riksmötena  1998/99  och  2000/01  behandlade
utskottet  motioner  med yrkanden om förändringar  i
jurysystemet motsvarande  de  nu aktuella. Utskottet
vidhöll  sitt  tidigare  ställningstagande   att  de
problem  som  aktualiserades  genom Europadomstolens
dom  i Holmmålet borde kunna lösas  inom  ramen  för
existerande  lagstiftning  och att det saknades skäl
att   upphäva   klagoförbudet  i   54   kap.   8   §
rättegångsbalken.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller  sitt tidigare ställningstagande
att    de    problem   som   aktualiserades    genom
Europadomstolens  dom i det s.k. Holmmålet bör kunna
lösas inom ramen för  existerande  lagstiftning  och
att  det  saknas skäl att upphäva klagoförbudet i 54
kap.  8  §  rättegångsbalken.   Utskottet  avstyrker
därför motion K272.


Nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst


Utskottets förslag i korthet

Utskottet   föreslår  att  riksdagen   avslår
motion 2001/02:Kr338  yrkandena  1 och 2 vari
yrkas  dels att en utredning skall  undersöka
möjligheten   att   tillskapa  en  fristående
nyhetsbyrå i allmänhetens  tjänst,  dels  att
regeringen   bör   initiera   en  dialog  med
mediebranschen   om   hur  Pressombudsmannens
granskning fungerar.

Motionen

I motion 2001/02:Kr338  av Charlotta Bjälkebring (v)
föreslås   att   riksdagen  begär   att   regeringen
tillsätter  en parlamentarisk  utredning  som  skall
undersöka möjligheterna  att tillskapa en fristående
nyhetsbyrå i allmänhetens  tjänst i enlighet med vad
som anförs i motionen (yrkande  1) och att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin  mening  att den
bör  initiera  en  dialog  med mediebranschen om hur
Pressombudsmannens granskning  av  medierna fungerar
(yrkande 2). Om mångfalden skall kunna  garanteras i
medierna behövs en fristående nyhetsbyrå. Precis som
vi har en radio och TV i allmänhetens tjänst behövs,
enligt  motionären, en nyhetsbyrå som kan garanteras
en   existens   utan  kommersiellt  beroende  –   en
fristående nyhetsbyrå  som granskar hur folk har det
i  Sverige  och  i  omvärlden,  i  stället  för  att
fabricera  nyheter på  medieföretagens  eller  andra
kommersiella   företags  villkor.  Likaväl  som  att
tidningarna erhåller  presstöd  för att mångfalden i
medierna  i möjligaste mån skall kunna  säkras,  bör
statliga  medel   kunna   användas   till  en  sådan
fristående   nyhetsbyrå.   Pressen  fungerar   under
alltmer  kommersiella  villkor,  och  med  tanke  på
behovet   av   att   också  medierna   utsätts   för
granskning, föreslår motionären  att  regeringen tar
initiativ till en dialog med mediebranschen  om  hur
branschen  genom  Pressombudsmannen  uppfyller  sitt
uppdrag.

Bakgrund

Tidningarnas  Telegrambyrå  (TT),  som  började  sin
verksamhet  år  1922, är Sveriges största nyhetsbyrå
med ca 110 medarbetare  varav ca 95 är journalister.
TT är ett aktiebolag med  den  svenska  pressen  som
ägare som står fritt gentemot statliga och politiska
intressen.  Huvuduppgiften är att förse press, radio
och TV med nyheter från Sverige och utlandet. TT ger
löpande  ut snabba  nyheter,  som  kompletteras  och
fördjupas  med  bakgrunder, intervjuer och analyser.
Ytterligare information  om  verksamheten m.m. finns
på TT:s webbplats: www.tt.se.

Allmänhetens pressombudsman (PO)  har  till  uppgift
att   råda   och   bistå  enskilda  som  känner  sig
förfördelade av publicitet  i  periodisk  skrift, på
eget   initiativ   eller   efter  anmälan  undersöka
avvikelser  från  god publicistisk  sed,  eventuellt
hänskjuta sådana ärenden till Pressens opinionsnämnd
(PON)  för  avgörande  samt  genom  opinionsbildning
verka   för  god   publicistisk   sed.   Ytterligare
information  om  verksamheten  m.m.  finns  på  PO:s
webbplats: www.po-pon.org.

Utskottet  behandlade  i  betänkande  2000/01:KU9 en
motion  om  en utredning om en fristående  nationell
nyhetsbyrå i  allmänhetens  tjänst. Utskottet gjorde
då   följande  bedömning.  Tryckfrihetsförordningens
principer  om  etableringsfrihet, spridningsrätt och
införselrätt  samt   dess   censurförbud  skapar,  i
förening  med den likaledes grundlagfästa  principen
om massmediernas  oberoende, förutsättningar för ett
fritt  meningsutbyte  och  en  allsidig  upplysning.
Utskottet  är inte berett att föreslå några åtgärder
med anledning av motionen varför den avstyrkes.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller  sitt tidigare ställningstagande
att    tryckfrihetsförordningens     principer    om
etableringsfrihet,  spridningsrätt och  införselrätt
samt dess censurförbud  skapar,  i  förening med den
likaledes  grundlagfästa principen om  massmediernas
oberoende,    förutsättningar    för    ett    fritt
meningsutbyte och  en allsidig upplysning. Utskottet
avstyrker därför motion Kr338 yrkande 1.

Utskottet anser inte  att riksdagen som sin mening
bör tillkännage för regeringen  att den bör initiera
en     dialog     med    mediebranschen    om    hur
Pressombudsmannens  granskning av medierna fungerar.
Utskottet avstyrker därför motionens yrkande 2.

Pornografi, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  föreslår  att   riksdagen   avslår
motionerna     2001/02:K232     yrkande    3,
2001/02:K362,  2001/02:Ju452  yrkande  2  och
2001/02:
K416  i vilka framförs yrkanden  som   gäller
bl.a.  reklam  för  porrklubbar  och  om  att
klarlägga    pornografins    utbredning   och
effekter.

Motionerna

I  motion 2001/02:K232 av Ulla-Britt  Hagström  (kd)
föreslås  att  riksdagen tillkännager för regeringen
som  sin  mening  vad   i  motionen  anförs  om  att
lagförslag mot porrindustrin  utreds med motivet att
koppleri är straffbart (yrkande  3).  Lagarna  måste
enligt   motionären  skärpas  för  att  skydda  våra
familjer mot  våldsporr. Ett övergrepp är alltid ett
övergrepp oavsett  om  det  sker  framför  en kamera
eller ej. Ett lagförslag som skulle slå hårt mot den
svenska   porrindustrin   skulle  enligt  motionären
baseras på att koppleri är straffbart.

I  motion  2001/02:K362  av  Sylvia  Lindgren  (s)
föreslås att riksdagen tillkännager  för  regeringen
som  sin mening vad i motionen anförs om att  stoppa
den  motorburna   reklamen   för   porrklubbar.   På
Stockholms  gator  kan  man  alltför  ofta se mindre
lastbilar  med  ljusreklam för porrklubbsverksamhet.
Utöver det uttryck  för  en  ojämlik  kvinnosyn  som
denna  verksamhet  i  sig  ger  uttryck för så utgör
bilarnas ständiga trafik en onödig  miljöbelastning.
Det   är,   enligt  motionären,  hög  tid  att   den
offentliga miljön  befrias  från  denna  sociala och
miljömässiga nedsmutsning. För att komma till  rätta
med  den  motorburna porreklamen torde det inte vara
omöjligt att  införa  regler  eller  tolka  gällande
lagrum  på  ett  sådant  sätt  att  verksamheten kan
stoppas.
I motion 2001/02:Ju452 av Ulla-Britt Hagström (kd)
föreslås  att riksdagen tillkännager för  regeringen
som sin mening  vad  i motionen anförs om att reklam
för sexklubbar förbjuds  (yrkande  2). Det är enligt
motionären stötande att marknadsföring av sexklubbar
kan ske genom att bilar åker runt på stan med reklam
för klubben. Reklam som leder till negativa  följder
för  de  kvinnor  som arbetar på sexklubbarna, t.ex.
genom  kränkt  identitet,   är   enligt   motionären
egentligen   ett   slags   ”koppleriverksamhet”  för
pornografisk föreställning och bör förbjudas.
I motion 2001/02:K416 av Carina  Hägg (s) föreslås
att  riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet av att
klarlägga  pornografins  utbredning och effekter.  I
takt med vårt alltmer öppna  samhälle  får  vi  allt
svårare  att  kontrollera  hur pornografin breder ut
sig i vårt land. Tidningar,  TV  och videofilmer kan
vi   kontrollera,   men  utländska  TV-kanaler   och
Internet  har  vi ingen  möjlighet  att  stoppa  vid
Sveriges gränser. Där måste andra medel till för att
balansera de sociala  följder som kan bli resultatet
av pornografins verkningar.  Det  är  svårt att veta
omfattningen  av pornografins material,  liksom  hur
det distribueras  och  marknadsförs. Motionären vill
därför konstatera att det föreligger ett stort behov
av att klarlägga pornografins  utbredning i Sverige,
dess distributionsvägar och marknadsföring. Dessutom
finns  behov av att utreda pornografins  effekter  i
vårt samhälle.

Bakgrund


Gällande bestämmelser


Den som  i  bild  skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden  eller  bilderna  sprids eller
som   sprider   en  sådan  skildring  kan,  om  inte
gärningen  med  hänsyn   till   omständigheterna  är
försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16
kap. 10 b § brottsbalken (BrB).

I 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen föreskrivs att
utan hinder av tryckfrihetsförordningen gäller vad i
lag  är stadgat om förbud mot kommersiell  annons  i
den  mån  annonsen  används  för  marknadsföring  av
alkoholhaltiga  drycker  eller  tobaksvaror. I lagen
(1978:763) med vissa bestämmelser  om marknadsföring
av alkoholdrycker och i tobakslagen (1993:581) finns
särskilda bestämmelser om marknadsföring  av alkohol
respektive tobak.

Enligt  2  kap.  14 § ordningslagen (1993:1617)  får
offentlig  tillställning   som   utgör  pornografisk
föreställning    inte    anordnas.   Straffet    för
överträdelse av förbudet är  enligt  2  kap.  29 § 5
samma  lag böter eller fängelse i högst sex månader.
Med offentlig tillställning förstås, enligt 2 kap. 3
§ ordningslagen,  bl.a.  tävlingar och uppvisningar,
danstillställningar, marknader  och  mässor. För att
en tillställning skall anses som offentlig krävs att
den  anordnas för allmänheten eller att  allmänheten
har tillträde till den. En tillställning till vilken
tillträdet  är  begränsat  genom  krav  på inbjudan,
medlemskap i en viss förening eller annat villkor är
dock  att  anse som en tillställning som allmänheten
har tillträde till, om tillställningen uppenbarligen
är en del av  en rörelse vars verksamhet uteslutande
eller   väsentligen    består    i    att    anordna
tillställningar  av  detta slag. Detsamma gäller  om
tillställningen med hänsyn  till omfattningen av den
krets som äger tillträde, de  villkor som gäller för
tillträdet  eller andra liknande  omständigheter  är
att jämställa med sådan tillställning.

Enligt 6 kap.  8  §  BrB  gäller att den som främjar
eller på ett otillbörligt sätt  ekonomiskt utnyttjar
att annan har tillfälliga sexuella  förbindelser mot
ersättning döms för koppleri till fängelse  i  högst
fyra  år.  Av 6 kap. 9 § BrB framgår att, om brottet
är grovt, straffet  skall  bestämmas  till fängelse,
lägst  två  och  högst sex år. Vid bedömande  av  om
brottet är grovt skall  särskilt  beaktas om den som
begått   gärningen   främjat  tillfälliga   sexuella
förbindelser  mot  ersättning  i  större  omfattning
eller  hänsynslöst  utnyttjat   annan.   Syftet  med
koppleribestämmelserna är att motverka prostitution.


Tidigare riksdagsbehandling m.m.


Utskottet behandlade vid riksmötet 1993/94  motioner
om  en allmän översyn av den lagstiftning som  berör
pornografin  och dess tillämpning samt om en översyn
av  definitionen  av  pornografi.  Enligt  utskottet
fanns   det   anledning   att   avvakta  ytterligare
erfarenheter av tillämpningen av  straffbestämmelsen
om    olaga   våldsskildring   och   av   den    nya
yttrandefrihetsgrundlagen  innan ställning togs till
behovet    av   ytterligare   lagstiftningsåtgärder.
Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU1).

Under  riksmötet   1997/98   behandlade  utskottet
motioner  med  yrkanden  bl.a.  om  en   översyn  av
lagstiftningen  om kvinnoförnedrande pornografi,  om
att begränsa tillgängligheten  av  pornografi, om en
åldersgräns för köp av pornografiska  skrifter  samt
om   förbud  mot  rullande  reklam  för  pornografi.
Utskottet   (bet.   1997/98:KU19)   gjorde  följande
bedömning.

Enligt den lagstiftning vi har i dag  kan den som
t.ex. i stillbild eller i en rörlig bild skildrar
sexuellt  våld eller tvång med uppsåt att  bilden
eller bilderna  sprids eller som sprider en sådan
skildring  dömas för  olaga  våldsskildring  till
böter  eller  fängelse  i  högst  två  år.  Begås
gärningen  genom  tryckt  skrift eller t.ex. i en
film skall de anses som tryckfrihets-  respektive
yttrandefrihetsbrott.  Utskottet  är inte  berett
att föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder med
anledning av motionerna varför dessa avstyrks.

Vid  riksmötet 1998/99 avstyrkte utskottet  motioner
om en  översyn  av  lagstiftningen om pornografi, om
åtgärder  mot  pornografi  i  dagligvaruhandeln,  om
införande av en 18-årsgräns för köp av pornografiska
tidskrifter och  videofilmer  samt  vid uthyrning av
pornografiska   videofilmer  och  om  att   förbjuda
pornografisk reklam på liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam.  Utskottet   ansåg  det  viktigt  att
samhället på olika sätt söker  motverka  pornografi,
men  inte  i  första  hand genom lagstiftning.  Även
opinionsbildningens betydelse  för att på sikt skapa
värdefulla attitydförändringar betonades.  Utskottet
uttalade  att  det  inte  enbart  är  TV,  radio och
tidningar  utan  även politiska partier, föreningar,
offentliga personer  och  privatpersoner  som har en
viktig roll när det gäller att motverka pornografi i
alla dess former (bet. 1998/99:KU22).

Utskottet  gjorde  i betänkande 2000/01:KU9  samma
bedömning. Med anledning  av  motionsyrkande  om att
lagförslag   mot  porrindustrin  borde  utredas  med
motivet   att   koppleri    är    straffbart    samt
motionsyrkande  om förbud mot reklam för porrklubbar
hänvisade utskottet  till  att Sexualbrottskommittén
bl.a.    hade    i    uppdrag    att    utreda    om
koppleribestämmelsen   borde  utvidgas  och  om   de
skadliga effekterna av s.k.  sexklubbar kan undvikas
genom lagstiftning eller på annat  sätt.  Kommitténs
arbete borde enligt utskottet inte föregripas varför
motionerna avstyrktes.

I  ett  regeringsbeslut  den 8 april 1999 behandlade
regeringen    en    hemställan    från    Stockholms
kommunstyrelse  om  förändrad lagstiftning  när  det
gäller kränkande marknadsföring  mot  bakgrund av en
skrivelse till kommunstyrelsen om att försöka stoppa
bilar  med reklam för vissa porrklubbar.  Regeringen
beslutade  att inte vidta någon åtgärd med anledning
av framställningen.  Som  skäl  för beslutet anförde
regeringen bl.a.

Frågan om lagreglering av diskriminerande reklam
behandlades  av  regeringen  i  propositionen  Ny
marknadsföringslag  (prop.  1994/95:123).  I  det
sammanhanget  gjorde regeringen  bedömningen  att
lagstiftning  med   förbud   mot  diskriminerande
reklam  inte kan införas utan grundlagsändringar.
Regeringen anförde vidare att den noga kommer att
följa utvecklingen  samt  att det finns anledning
att  på nytt ta upp frågan om  åtgärder  om  inte
näringslivet  genom  egna åtgärder kan stävja den
diskriminerande reklamen.

Lagutskottet  konstaterade  i  sitt  betänkande
(bet.    1994/95:LU16)     med    anledning    av
propositionen  att  en  laglig   möjlighet   till
ingripande   mot  diskriminerande  reklam  kräver
grundlagsändringar  som  innebär inskränkningar i
tryckfriheten och yttrandefriheten.  Lagutskottet
anförde vidare  att  lagstiftningsbehovet   måste
vara  klarlagt  och  att  det  bör ”… krävas  att
den  diskriminerande  reklamen förekommer i sådan
omfattning och är av sådan art att inskränkningar
i    tryckfrihetsrätten   och    yttrandefriheten
oundgängligen är påkallade”.
Konsumentverket  fick  i  juni 1995 regeringens
uppdrag   att   redovisa  utvecklingen   avseende
diskriminerande reklam  och  eventuellt komma med
förslag till åtgärder. Med anledning av uppdraget
överlämnade   Konsumentverket  i   januari   1997
rapporten Diskriminerande  reklam – igen (1997:4)
till regeringen. Konsumentverket fann i rapporten
att det inte föreligger tillräcklig grund för att
föreslå lagstiftning på området, i vart fall inte
så länge som näringslivet vidtar egna åtgärder.
Regeringen  finner  mot bakgrund  av  det  ovan
anförda  att  de  omständigheter  som  Stockholms
kommunstyrelse aktualiserat  inte är tillräckliga
för  att  regeringen nu skall ta  initiativ  till
lagreglering av frågan om diskriminerande reklam.

1998 års sexualbrottskommitté  (Ju  1998:03)  hade i
uppdrag  att  göra  en  översyn av bestämmelserna om
sexualbrott  samt  av  vissa   angränsande   frågor.
Kommittén   skulle   därvid   särskilt   utreda   om
koppleribestämmelsen   borde   utvidgas  och  om  de
skadliga effekterna av s.k. sexklubbar  kan undvikas
genom lagstiftning eller på annat sätt.

1998  års  sexualbrottskommitté avlämnade  i  mars
2001 sitt betänkande  Sexualbrotten – Ett ökat skydd
för den sexuella integriteten och angränsande frågor
SOU 2001:14. I betänkandet anför kommittén bl.a. (s.
22 f.)

Kommittén har kommit  fram  till att bestämmelsen
om koppleri inte bör utvidgas till att omfatta de
s.k.   huvudaktörerna  bakom  sexklubbarna.   Den
främsta   anledningen  är  att  enskild  posering
förekommer  nästan uteslutande på sexklubbarna. I
ordningslagen  (1993:1617)  finns  det  redan ett
förbud    mot   anordnandet   av   en   offentlig
tillställning      som     utgör     pornografisk
föreställning.   Kommittén   föreslår   att   det
förbudet förtydligas. I förslaget till lydelse av
2 kap. 14 § sägs sålunda  att en föreställning är
pornografisk  om den med hänsyn  till  inslag  av
dans, posering  eller  liknande  uppträdanden  av
sexuell  karaktär  vid  en  samlad  bedömning kan
anses  ha  till  huvudsakligt  syfte att  påverka
åskådaren  sexuellt.  Straffskalan  har  skärpts.
Till skydd för de kvinnor  och  –  i förekommande
fall – de män som uppträder i föreställningen har
i  bestämmelsen  uttryckligen sagts att  den  som
endast har uppträtt  skall  vara  fri från ansvar
för medverkan till brottet.

Kommittén  har  inte  haft  till  uppgift   att
föreslå   ett   allmänt  förbud  mot  pornografi.
Däremot     har     kommittén      utrett      om
pornografibranschens       s.k.      huvudaktörer
straffrättsligt    kan   jämställas    med    den
traditionella kopplaren. Eftersom utvidgningar av
bestämmelsen  om  koppleri   i   detta   avseende
riskerar   att  leda  till  inskränkningar  i  de
grundlagsfästa    reglerna    om    tryck-    och
yttrandefrihet  har kommittén funnit att det inte
finns utrymme för att lämna något sådant förslag.

Enligt   uppgift  från   Justitiedepartementet   har
betänkandet  remissbehandlats.  Departementet  avser
att göra en sammanställning över remissyttrandena.

Utskottets ställningstagande

Utskottet       vidhåller       sitt      tidigare
ställningstagande att det är viktigt  att  samhället
på olika sätt söker motverka pornografi, men  inte i
första   hand  genom  lagstiftning.  Utskottet  vill
betona opinionsbildningens betydelse för att på sikt
skapa värdefulla  attitydförändringar.  Det  är inte
enbart  TV,  radio och tidningar utan även politiska
partier,   föreningar,   offentliga   personer   och
privatpersoner som har en viktig roll när det gäller
att  motverka   pornografi   i   alla  dess  former.
Utskottet  är  inte berett att bifalla  yrkandena  i
motionerna K232 yrkande 3, K362, Ju452 yrkande 2 och
K416. Motionerna avstyrks därför.
Reservationer



Utskottets   förslag    till    riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.


1. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln (punkt 2)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §
lagen  om  ändring i yttrandefrihetsgrundlagen  samt
tillkännager  för  regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation  1.  Därmed  bifaller riksdagen
motion   2001/02:K55   yrkandena   1  och   4   samt
2001/02:K57 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K57
yrkande 2.

Ställningstagande

Jag   avvisar   regeringens  hållning  i  fråga   om
utgivningsbevis för  enskilda.  Det  finns minst två
demokratiskäl   för  detta,  nämligen  kostnad   och
godkännande.  Utgivningsbevis   kommer   att   kosta
pengar. Jag är tveksam till en ordning där människor
som  känner  att  de  har  små ekonomiska marginaler
skall  tvingas  överväga  om  de   skall   söka  ett
utgivningsbevis  till en högre kostnad för att  våga
yttra sig på Internet. Jag är också tveksam till ett
förfarande där enskildas  yttrandefrihet skall göras
avhängig av ett godkännande  från  någon  myndighets
sida.  Detta är rimligt för det särskilda skydd  och
de privilegier  som erbjuds medieföretag, men inte i
fråga  om enskildas  yttrandefrihet.  Till  och  med
Mediegrundlagsutredningen noterar den förvirring som
kan komma att uppstå i fråga huruvida en webbsida är
skyddad,  vilket  talar för en annan lösning. Det är
också värt att framhålla  att  ett  avslag  ofelbart
kommer att leda till en diskussion kring censur  och
godtycke  i  fråga  om  grunderna  för  att  bevilja
utgivningsbevis. Jag anser därför att riksdagen  bör
avslå regeringens förslag.

Genom  sin  spridningsform förefaller yttranden på
Internet att uppvisa den största likheten med sådana
sändningar som  avses  i YGL. I takt med att teknisk
utveckling  förändrar  förutsättningarna   för   hur
information  sprids  till  mottagarna blir också den
uppdelning mellan tryckta medier och spridning genom
”elektromagnetiska  vågor”  på   TF  respektive  YGL
alltmer  oklar. Jag vill framhålla  möjligheten  att
förändra  YGL   på   ett   sådant  sätt  att  den  i
tillämpliga delar skulle kunna fungera som en allmän
yttrandefrihetsgrundlag, tillämplig även på enskilda
och andra företag än medieföretag. Jag anser att det
bör      prövas      en      ny      ordning     där
yttrandefrihetsgrundlagen  i tillämpliga  delar  kan
skydda enskildas yttrandefrihet  i nya medier. Detta
bör  ges  regeringen till känna. Därmed  tillstyrker
jag  motion  2001/02:K55  yrkandena  1  och  4  samt
2001/02:K57 yrkande 1.

2. Ett frivilligt grundlagsskydd enligt
databasregeln (punkt 2)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 1 kap. 9 §
lagen  om  ändring  i yttrandefrihetsgrundlagen samt
tillkännager för regeringen  som  sin mening vad som
anförs  i  reservation 2. Därmed bifaller  riksdagen
motionerna  2001/02:K57   yrkandena  1  och  2  samt
2001/02:K55 yrkande 1 samt avslår motion 2001/02:K55
yrkande 4.

Ställningstagande

Den  digitala  tekniken  och  den   numera   alltmer
utbredda   användningen   av   Internet  underlättar
kontakt,   information   och  kommunikation   mellan
människor på ett revolutionerande  sätt. Förutom att
det  fria  ordet  skall  ges grundlagsskydd  oavsett
vilket medium som används för kommunikationen är det
angeläget att yttrandefriheten gäller för alla, även
resurssvaga grupper och mindre  etablerade  röster i
samhällsdebatten.    Regeringen   föreslår,   liksom
majoriteten gjorde i Mediegrundlagsutredningen,  att
skydd  skall  kunna  erhållas genom utgivningsbevis.
Jag anser att regeringen  på  denna  punkt  borde ha
valt en annan juridisk teknik för att undvika onödig
byråkrati  och  för  att  på ett enkelt sätt ge fler
Internetanvändare    grundlagsskydd     för     sina
meddelanden.  Ett  sätt  vore att tillämpa ett slags
stencilregel motsvarande den  som finns i 1 kap. 5 §
TF.  Enligt denna bestämmelse får  en  skrift  fullt
grundlagsskydd  om den är försedd med beteckning som
utvisar att den är  mångfaldigad  samt  i anslutning
därtill   tydliga   uppgifter   om   vem   som   har
mångfaldigat   skriften   och  om  ort  och  år  för
mångfaldigandet. En motsvarande  bestämmelse  skulle
kunna tas in i YGL:s databasregel.

Den som vill organisera ett öppet diskussionsforum
på  Internet kan fördela ansvaret för de inlägg  som
förekommer i det till upphovsmännen genom att tillse
att  dessa  identifieras  antingen  direkt  i  varje
inlägg  eller  genom hyperlänk till en presentation.
Också  det  absoluta   förbudet  mot  att  andra  än
databasinnehavaren ges möjlighet  att  påverka  dess
innehåll  innebär  en onödig inskränkning av skyddet
för yttrandefriheten.  Genom  att  välja den lösning
som  jag  föreslår kan en både krånglig  och  mycket
kostsam    byråkrati    undvikas    samtidigt    som
grundlagsskyddet    kommer   oändligt   många   fler
Internetanvändare  till   godo.   Dessutom   slipper
medborgarna  vända  sig  till  en  myndighet för att
tillvarata  sina rättigheter, vilket  kan  uppfattas
som olustigt  i  dessa  sammanhang. Jag anser därför
att   riksdagen   avslår  regeringens   förslag   om
frivilligt grundlagsskydd  för yttranden på Internet
efter ansökan och utgivningsbevis  och att riksdagen
som sin mening tillkännager för regeringen  vad  jag
anför  om den s.k. stencilregeln. Därmed tillstyrker
jag motion 2001/02:K57 yrkandena 1 och 2.

3. Olaga hot m.fl. brott som tryck- och
yttrandefrihetsbrott (punkt 5)

av Per  Unckel  (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens  förslag  till  lag  om
ändring  i  tryckfrihetsförordningen  såvitt avser 7
kap.   4   §.   Därmed   bifaller  riksdagen  motion
2001/02:K56 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen  föreslår  att TF:s  brottskatalog  skall
utökas med brotten olaga  hot,  hot  mot tjänsteman,
övergrepp  i  rättssak  och  brott  mot medborgerlig
frihet. Detta innebär att brotten kriminaliseras som
tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott.  Regeringens
förslag    innebär    en    inskränkning    i    den
grundlagsstadgade  tryck-  och yttrandefriheten. För
att inskränka en grundläggande  fri-  och  rättighet
anser   vi  att  en  avvägning  måste  göras  mellan
intresset  av  att  inte  inskränka  rättigheten och
andra motstående intressen. Den avvägning  som skall
göras  är  mellan  intresset  av  att inte inskränka
yttrandefriheten och intresset av att  förhindra att
olika   typer  av  hotfulla  yttranden  sprids   via
grundlagsskyddade  medier. Det rådande rättsläget är
att   hotfulla   yttranden    genom    traditionella
massmedier  är  grundlagsskyddade  och  inte  heller
utgör något brott medan ett hot på en webbsida eller
dylikt  inte  är  grundlagsskyddat  och  således  är
olagligt    enligt    brottsbalkens    bestämmelser.
Regeringen  föreslår  nu  att  i  och  med  att  man
utvidgar  kretsen  av  medier  vilkas  yttranden  är
grundlagsskyddade  så skall samtidigt rättsläget vad
gäller hotfulla yttranden  ändras  till att motsvara
det  som  i  dag  gäller  för  medier  som  inte  är
grundlagsskyddade.

Regeringens     slutsats    avviker    från    vad
Mediegrundlagsutredningen kom fram till. Utredningen
menar att det inte  finns  tillräckligt underlag för
någon säker uppfattning om hur  vanligt förekommande
de aktuella brotten är på Internet. En utökningen av
TF:s  brottskatalog  kan  komma  att   få   negativa
återverkningar på nyhetsrapporteringen kring hot.
Regeringens förslag innebär en inskränkning  i den
grundlagsstadgade  tryck-  och  yttrandefriheten. Vi
anser liksom Mediegrundlagsutredningen  att det inte
finns   tillräckligt   underlag   för   någon  säker
uppfattning om hur vanligt förekommande de  aktuella
brotten  är  på Internet. Eftersom förslaget innebär
en inskränkning  i  tryck-  och yttrandefriheten som
inte  kan  motiveras  med  ett  tillräckligt  starkt
intresse  anser vi att det inte bör  genomföras.  Vi
anser att regeringens  förslag om ändring i 7 kap. 4
§ TF bör avslås. Därmed  tillstyrker  vi  motion K56
yrkande 1.

4. Inskränkningar av etableringsfriheten för
trådsändningar (punkt 7)

av  Per Unckel (m), Inger René (m), Lars  Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §
andra  stycket  2  yttrandefrihetsgrundlagen  såvitt
avser skrivningen  eller  allmänhetens  intresse  av
tillgång  till  sådana överföringar. Därmed bifaller
riksdagen motion  2001/02:K56  yrkande  2 och avslår
motion 2001/02:K57 yrkande 3.

Ställningstagande

Regeringen  föreslår en inskränkning som  gör  det
möjligt  att  i lag  föreskriva  en  skyldighet  för
nätinnehavare att ge utrymme för annans överföringar
i  den  utsträckning  det  behövs  med  hänsyn  till
konkurrensintresset    eller    med    hänsyn   till
allmänhetens   intresse   av  tillgång  till  sådana
överföringar. Mediegrundlagsutredningen  var enig om
att   föreslå   att  göra  det  möjligt  att  i  lag
föreskriva en skyldighet  för  nätinnehavare  att ge
utrymme  för  annans överföringar i den utsträckning
det  behövs  med  hänsyn  till  konkurrensintresset.
Utöver utredningsförslaget  föreslår  nu  regeringen
att möjligheten skall vidgas till att även  göra det
möjligt att inskränka etableringsfriheten med hänsyn
till  allmänhetens  intresse av tillgång till sådana
överföringar, dvs. överföringar per tråd. Regeringen
motiverar   förslaget  med   att   den   anser   att
utredningens förslag är för snävt formulerat för att
fullt  ut lämna  avsett  utrymme  för  de  påkallade
bestämmelserna i vanlig lag. Att enbart hänvisa till
att utredningens  förslag  är  för  snävt formulerat
anser vi inte är tillräckligt då det  är fråga om en
inskränkning   i   en   grundlagsstadgad  rättighet.
Inskränkningar   i  etableringsfriheten   bör   noga
övervägas, prövas  och motiveras. Inskränkningar kan
bara accepteras om det  finns mycket starka skäl för
detta   och  konsekvenserna   är   väl   kända   och
överblickbara.  Konkurrensintresset  är  ett  sådant
skäl,          vilket          återspeglas         i
Mediegrundlagsutredningens        ställningstagande.
Regeringen    redovisar   inte   några   motsvarande
intressen   för   att   motivera   utvidgningen   av
möjligheterna att inskränka  etableringsfriheten. Vi
anser därför att regeringens förslag  bör  avslås  i
den del som avser inskränkning i etableringsfriheten
med  hänsyn  till  allmänhetens intresse av tillgång
till  sådana  överföringar.  Därmed  tillstyrker  vi
motion 2001/02:K56 yrkande 2.


5. Inskränkningar av etableringsfriheten för
trådsändningar (punkt 7)

av Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag till 3 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen. Därmed bifaller riksdagen
motion 2001/02:K57  yrkande  3  samt  avslår  motion
2001/02:K56 yrkande 2.

Ställningstagande

Svenska  medborgare  och  svenska juridiska personer
har  enligt  YGL  grundlagsskyddad  rätt  att  sända
ljudradio eller TV  med  hjälp  av elektromagnetiska
vågor som är bundna till en ledare.  Genom  den s.k.
must   carry-principen  är  denna  etableringsfrihet
begränsad  så  att  nätinnehavare  är  skyldiga  att
tillhandahålla  utrymme  i  nätet för bl.a. Sveriges
Televisions  och  TV4 AB:s sändningar.  Nu  föreslår
regeringen      att     etableringsfriheten      för
trådsändningar enligt  YGL  skall inskränkas för att
det genom bestämmelser i lag skall kunna föreskrivas
för nätinnehavare att ge utrymme  för överföringar i
den   utsträckning   det  behövs  med  hänsyn   till
konkurrensintresset eller  allmänhetens  intresse av
tillgång       till       sådana       överföringar.
Etableringsfriheten  begränsas  vidare  i syfte  att
genom     bestämmelser     i     lag    tillförsäkra
mottagarkollektivet  inflytande  över  programvalet.
Skälen till regeringens förslag är  för  det  första
att upprätthålla konkurrensen och för det andra  att
ge  mottagarna  möjlighet  att  ha  inflytande  över
programvalet.  När  det  gäller det senare anser jag
att det trots ett gott syfte  är tveksamt om det bör
genomföras.  Förslaget  innebär  en  begränsning  av
nätinnehavarens möjlighet att förfoga  över sin egen
produkt,  men eftersom den tekniska utvecklingen  på
detta område  går  snabbt  bör problemet kunna lösas
utan  grundlagsändring.  Jag  föreslår   därför  att
riksdagen  avslår  regeringens förslag såvitt  avser
etableringsfriheten.  Därmed  tillstyrker jag motion
2001/02:K57 yrkande 3.


6. Den fortsatta utvecklingen när det gäller
det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
systemet (punkt 8)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i reservation 6.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K54  yrkande  1 samt avslår
motionerna  2001/02:K54  yrkande  2  och 2001/02:K55
yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

Nuvarande utformning av tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen  kan  på  grund   av   sin
lagtekniska  komplexitet,  sin  terminologi och sitt
teknikberoende inte anses uppfylla önskvärda krav på
läsbarhets- och läsförståelseindex.  Jag  anser  att
grundlagarna      bör     vara     i     fas     med
samhällsutvecklingen,  särskilt  med hänsyn till den
snabba  mediala och tekniska utvecklingen.  Dessutom
medför         tryckfrihetsförordningen          och
yttrandefrihetsgrundlagens  tekniska komplexitet och
stundom inkonsekventa regler sinsemellan svårigheter
att tolka och tillämpa regelverket.

Jag  föreslår att en utredning  tillsätts  för  en
total     översyn      av     det     tryck-     och
yttrandefrihetsrättsliga   området   i   syfte   att
fullständigt  och  förutsättningslöst utreda behoven
av förändringar på tryck- och yttrandefrihetsrättens
område.  I  utredningsuppdraget   bör  ingå  att  ta
ställning  till och lämna förslag till  en  grundlag
som reglerar  tryck-  och  yttrandefrihetsområdet  i
syfte att uppnå en grundlagsreglering av området som
svarar  mot  den  föreliggande  mediala och tekniska
utvecklingen samt utvecklingen på  det  mediala  och
tekniska  området.  Detta  bör riksdagen tillkännage
för  regeringen som sin mening.  Därmed  tillstyrker
jag motion 2001/02:K54 yrkande 1.

7. Den fortsatta utvecklingen när det gäller
det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
systemet (punkt 8)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  7.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K55 yrkande 3  samt  avslår
motion  2001/02:K54  yrkandena  1  och 2 samt motion
2001/02:K55 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag   anser   att  en  självklar  utgångspunkt   för
regeringen borde vara att överväga vilka möjligheter
att stärka det offentliga samtalet som erbjuds genom
den nya tekniken  och  hur dessa bäst tas till vara.
Det innebär givetvis att människors integritet skall
kunna skyddas och att vissa  yttranden  alltjämt  är
oacceptabla  i  ett  demokratiskt  samhälle. Men det
innebär inte att yttranden generellt,  därför att de
råkar  finnas  på  Internet,  skall  betraktas   som
olagliga.   Yttrandefrihet  handlar  om  rätten  att
ifrågasätta,  kritisera  och debattera, vilket också
innebär att även yttranden  som  kan  uppfattas  som
kränkande  eller sårande måste tillåtas. I 2 kap. 13
§  första stycket  regeringsformen  konstateras  att
yttrandefriheten  får begränsas med hänsyn till ”...
enskilds anseende,  privatlivets  helgd ...”. Vidare
sägs  i  tredje  stycket att föreskrifter  som  utan
avseende på yttrandets  innehåll reglerar visst sätt
att sprida eller mottaga  yttranden  inte  betraktas
som    inskränkningar    av   yttrandefriheten   och
informationsfriheten. Därigenom  öppnas  möjligheten
att  undanta  t.ex.  nya  medier  från  RF:s  övriga
skrivningar om yttrandefrihet. För att uppnå en  mer
individualiserad  yttrandefrihet  bör  2  kap.  13 §
regeringsformen  utredas  med  inriktning mot större
restriktivitet    i   möjligheten   att    inskränka
yttrandefriheten.  Jag  anser  att  riksdagen  skall
begära att regeringen  låter  utreda  2  kap.  13  §
regeringsformen    med    inriktning    mot   större
restriktivitet    i    möjligheten   att   inskränka
yttrandefriheten. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.  Därmed  tillstyrks motion
K55 (yrkande 3).


8. Yttrandefrihet (punkt 12)

av Per Unckel (m), Inger René (m),  Lars  Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K317 yrkandena 1 och 2 samt
avslår motionerna 2001/02:K221 och 2001/02:K388.

Ställningstagande

Politik är en i stora delar ideell  verksamhet,  men
de  politiska kampanjerna utspelas sedan länge på en
kommersiell  marknad.  I  den  kommande  valrörelsen
kommer vi att få se politisk reklam i tidningar,  på
Internet,  i  trycksaker,  i radio, på bio och i TV.
Det sistnämnda är inte tillåtet   i  svensk marksänd
TV, men når oss ändå via utlandet och satelliter. Vi
anser  att  politisk TV-reklam skall vara  tillåten.
Vår yttrandefrihet  är grundlagsfäst även vad gäller
kommersiella budskap och även vad gäller budskap som
kan uppfattas som kontroversiella.  Den grundlag som
reglerar  yttrandefriheten tillåter i  dag  undantag
för vissa typer  av  reklam i etermedierna. Till den
reklam som omfattas av  detta hör i dag politisk TV-
reklam.  Vi  anser  att  den   begränsningen  i  vår
yttrandefrihet bör avskaffas. Vi föreslår därför att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi anför dels om att tillåta politisk TV-reklam,
dels    om    att    avskaffa    begränsningar     i
yttrandefriheten.   Riksdagen   bör  därför  bifalla
motion K317.


9. Rätt tilll genmäle (punkt 13)

av Ingvar Svensson (kd) och Björn  von  der  Esch
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K367 yrkande 1.

Ställningstagande

Mediesamhället   tenderar   att  karakteriseras   av
tillspetsning    och    konkretisering,    vinkling,
personifiering,  intensifiering   och  polarisering.
Denna   utveckling   kan  i  flera  avseenden   hota
enskildas integritet och värdighet. I likhet med vad
som  i viss mån förordas  i  TV-direktivet  och  som
diskuteras  på andra håll i Europa bör ett förstärkt
skydd för den  enskilde  genom  lagfäst genmälesrätt
övervägas. Detta bör ges regeringen  till  känna. Vi
anser   därför  att  riksdagen  bör  bifalla  motion
2001/02:K367 yrkande 1.


10. Jurysystemet (punkt 14)

av Per  Unckel  (m),  Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén  (m),  Björn  von der Esch
(kd),   Nils  Fredrik  Aurelius  (m)  och  Helena
Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  10.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K272.

Ställningstagande

Europadomstolens dom i fallet Holm har  väckt frågor
om   det  svenska  jurysystemet  i  tryckfrihetsmål.
Förhållandet  att  svenska jurymedlemmar utses av en
politiskt sammansatt  valkorporation  har underkänts
av Europadomstolen. Den nuvarande ordningen  innebär
således  att  juryn  i  vissa  mål inte är opartisk.
Dessutom  finns  enligt  vår uppfattning  brister  i
möjligheten  att överklaga.  Regeringen  bör  därför
återkomma   till    riksdagen   med   förslag   till
lagändringar  som  innebär   dels   att   kraven  på
oavhängighet  och  opartiskhet  uppfylls,  dels  att
möjligheten  att  överklaga beslut i jävsfråga  även
till Högsta domstolen  införs.  Detta  bör riksdagen
som  sin  mening  ge  regeringen till känna.  Därmed
tillstyrker vi motion 2001/02:K272.


11. Pornografi (punkt 16)

av Ingvar Svensson (kd)  och  Björn  von der Esch
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:K232  yrkande  3  och
2001/02:Ju452  yrkande  2   samt  avslår  motionerna
2001/02:K362 och 2001/02:K416.

Ställningstagande

1998 års sexualbrottskommitté  hade  i  uppdrag  att
göra  en  översyn  av  bestämmelserna om sexualbrott
samt av vissa angränsande  frågor.  Kommittén skulle
bl.a. särskilt utreda om koppleribestämmelsen  borde
utvidgas  och  om  de  skadliga  effekterna  av s.k.
sexklubbar  kunde  undvikas genom lagstiftning eller
på annat sätt. Kommittén  anförde  i sitt betänkande
bl.a. att den inte haft till uppgift att föreslå ett
allmänt  förbud  mot  pornografi.  Däremot   utredde
kommittén   om   porrbranschens   s.k.  huvudaktörer
straffrättsligt kan jämställas med den traditionella
kopplaren. Eftersom utvidgningar av  bestämmelsen om
koppleri  i  detta avseende riskerar att  leda  till
inskränkningar   i  de  grundlagsfästa  reglerna  om
tryck- och yttrandefrihet  fann  kommittén  att  det
inte  fanns  utrymme  för  att  lämna  något  sådant
förslag.

Vi anser att lagarna måste skärpas. Ett lagförslag
som  skulle  slå  hårt mot den svenska porrindustrin
skulle kunna baseras  på att koppleri är straffbart.
Det är stötande att marknadsföring av sexklubbar kan
ske genom att bilar åker runt på stan med reklam för
klubben. Reklam som leder  till negativa följder för
de kvinnor som arbetar på sexklubbarna,  t.ex. genom
kränkt    identitet,   är   egentligen   ett   slags
”koppleriverksamhet”  för pornografisk föreställning
och  bör  förbjudas.  Vi anser  att  regeringen  bör
tillsätta en kommitté med  uppgift  att utreda bl.a.
möjligheten att stoppa porreklam samt ett lagförslag
mot porrindustrin t.ex. med motivet att  koppleri är
straffbart.  Kommittén bör inte vara förhindrad  att
föreslå grundlagsändringar. Detta bör ges regeringen
till  känna.  Därför  anser  vi  att  riksdagen  bör
bifalla motionerna  K232 yrkande 3 och Ju452 yrkande
2 samt avslå motionerna K362 och K416.
Särskilt yttrande



Utskottets  beredning   av   ärendet  har  föranlett
följande särskilda yttrande. I  rubriken  anges inom
parentes  vilken  punkt  i  utskottets förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


Skyddet för den personliga integriteten (punkt
3)

av Per Unckel (m), Inger René  (m),  Lars  Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Det    av    regeringen    föreslagna   frivilliga
grundlagsskyddet  enligt  databasregeln   kan,   som
utskottet   påpekat,   komma   i   konflikt  med  de
bestämmelser  som  finns  i  syfte  att  skydda  den
personliga  integriteten  –  framför  allt med  EG:s
dataskyddsdirektiv. Den frågan kan komma  att prövas
om  Sverige  ställs  till  ansvar för fördragsbrott.
Regeringen  beslutade  den  21   februari  2002  att
tillkalla en särskild utredare med  uppgift  att  se
över personuppgiftslagen i syfte att, inom ramen för
dataskyddsdirektivet,  åstadkomma  ett regelverk som
mer  tar  sikte på missbruk av personuppgifter.  När
det gäller  integritetsfrågor  har  regeringen också
aviserat  att  en  parlamentarisk  utredning   skall
tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera  och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet.  Tillsättningen  av  utredningen  har av
olika skäl fördröjts. Vi anser, inte minst med tanke
på  den  snabba  utvecklingen  på  det  datatekniska
området  som  gör  att effekterna för den personliga
integriteten blir oförutsebara,  att  det  finns all
anledning  att  regeringen  snarast  tillsätter  den
aviserade utredningen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I  proposition  2001/02:74  föreslås  att  riksdagen
antar regeringens förslag till

1         lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
2         lag          om          ändring         i
yttrandefrihetsgrundlagen,

3         lag om ändring i lagen (1949:165) angående
beslag å vissa skrifter,

4         lag  om  ändring  i lagen (1991:1559)  med
föreskrifter  på tryckfrihetsförordningens
och yttrandefrihetsgrundlagens områden.
Följdmotioner


2001/02:K51  av  Mats  Einarsson   m.fl.   (v)  vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om översyn av brottskatalogen
i tryckfrihetsförordningen.

2001/02:K52  av  Mats   Einarsson   m.fl.  (v)  vari
föreslås  att  riksdagen  fattar  följande   beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om översyn av möjligheterna
till internationell  rättslig  hjälp inom det tryck-
och yttrandefrihetsrättsliga området.

2001/02:K53  av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås  att  riksdagen  fattar  följande   beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen
anförs    om    låga    kostnader    för   enskildas
utgivningsbevis avseende databaser på Internet.

2001/02:K54  av  Per Lager m.fl. (mp) vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  att regeringen i första hand  tillsätter  en
utredning    i    syfte    att    fullständigt   och
förutsättningslöst utreda behoven av förändringar på
tryck- och yttrandefrihetsrättens område.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att  regeringen  i  andra  hand  inrättar en
stående beredning med uppgift att följa den  mediala
och  tekniska  utvecklingen  samt  utreda  och lämna
förslag     till    lösningar    på    tryck-    och
yttrandefrihetens område.

2001/02:K55  av   Åsa  Torstensson  m.fl.  (c)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår  regeringens  förslag angående
ett utgivningsbevis för enskilda.
2.   Riksdagen  beslutar  att  personuppgiftslagen
(1998:204)   skall   upphävas   som   stridande  mot
grundläggande yttrandefrihetsprinciper.
3. Riksdagen begär hos regeringen en  utredning av
2  kap.  13  §  regeringsformen  med inriktning  mot
större  restriktivitet i möjligheten  att  inskränka
yttrandefriheten.
4. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  att  en  ny ordning
där  yttrandefrihetsgrundlagen,  YGL,  i tillämpliga
delar  kan  skydda  enskildas yttrandefrihet  i  nya
medier bör prövas.

2001/02:K56 av Per Unckel  m.fl.  (m)  vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen avslår förslaget om ändring av 7 kap.
4  §  12,  16, 17 och 18 tryckfrihetsförordningen  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen  avslår förslaget om ändring i 3 kap.
1   §  2  yttrandefrihetsgrundlagen   såvitt   avser
möjligheten  att i lag inskränka etableringsfriheten
för trådsändningar i den utsträckning det behövs med
hänsyn till allmänhetens  intresse  av tillgång till
sådana överföringar i enlighet med vad  som anförs i
motionen.

2001/02:K57  av  Helena  Bargholtz  m.fl. (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1.   Riksdagen   avslår  regeringens  förslag   om
frivilligt grundlagsskydd  för yttranden på Internet
efter ansökan och utgivningsbevis.
2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  om  ett  grundlagsskydd  för  yttranden  på
Internet med den s.k.  stencilregeln  som  modell  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3.  Riksdagen  avslår  regeringens  förslag såvitt
avser etableringsfriheten.

Motioner från allmänna motionstiden


2001/02:K221 av Sten Andersson (m) vari föreslås att
riksdagen    fattar   följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen anförs om att yttrandefrihet bör garanteras
för alla.

2001/02:K232   av  Ulla-Britt  Hagström  (kd)   vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  lagförslag  mot
porrindustrin  utreds  med  motivet  att koppleri är
straffbart.

2001/02:K272  av Per Unckel m.fl. (m) vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  lagändring  som innebär att kraven på
oavhängighet och opartiskhet  vid  valet  av jurymän
uppfylls.
2.  Riksdagen  begär  att  regeringen lägger  fram
förslag till lagändring som innebär  att  det  skall
bli  möjligt  att  överklaga beslut i jävsfråga till
Högsta domstolen.

2001/02:K317 av Anna  Kinberg  (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta politisk
TV-reklam.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  att  avskaffa
begränsningar i yttrandefriheten.

2001/02:K362  av  Sylvia  Lindgren (s) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för regeringen  som  sin  mening  vad i
motionen   anförs   om  att  stoppa  den  motorburna
reklamen för porrklubbar.

2001/02:K367  av Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om  övervägande  av
laglig genmälesrätt.

2001/02:K388 av Martin Nilsson (s) vari föreslås att
riksdagen   fattar   följande   beslut:    Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som sin mening vad  i
motionen    anförs    om    reglering    av     sena
opinionsundersökningar.

2001/02:K416  av  Carina  Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen   fattar   följande   beslut:    Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som sin mening vad  i
motionen   anförs   om  behovet  av  att   klarlägga
pornografins utbredning och effekter.

2001/02:Ju452  av  Ulla-Britt   Hagström  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att reklam för
sexklubbar förbjuds.

2001/02:Kr338  av Charlotta L Bjälkebring  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär  att  regeringen  tillsätter en
parlamentarisk   utredning   som   skall   undersöka
möjligheterna att tillskapa en fristående nyhetsbyrå
i allmänhetens tjänst i enlighet med vad som  anförs
i motionen.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   att   den   bör   initiera  en  dialog  med
mediebranschen om hur Pressombudsmannens  granskning
av medierna fungerar.
Bilaga 2

Regeringens lagförslag



1. Förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen


2.     Förslag     till    lag    om    ändring    i
yttrandefrihetsgrundlagen
3. Förslag till lag  om  ändring  i lagen (1949:165)
angående beslag å vissa skrifter
4.  Förslag till lag om ändring i lagen  (1991:1559)
med föreskrifter  på  tryckfrihetsförordningens  och
yttrandefrihetsgrundlagens områden

Bilaga 3

Utskottets lagförslag


Förslag till lag om ändring i lag
(2002:000) om ändring i
tryckfrihetsförordningen

Härigenom    föreskrivs    att    7    kap.    4   §
tryckfrihetsförordningen[1]   i   stället  för  dess
lydelse  enligt  lagen  (2002:000)  om   ändring   i
tryckfrihetsförordningen skall ha följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------

7 kap.
4 §
Med  beaktande  av det i 1 kap. angivna syftet med
en allmän tryckfrihet  skall såsom tryckfrihetsbrott
anses följande gärningar,  om  de begås genom tryckt
skrift och är straffbara enligt lag:
1. högförräderi,  förövat  med  uppsåt  att  riket
eller  del  därav skall med våldsamma  eller  eljest
lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas
under främmande  makt  eller  bringas  i beroende av
sådan  makt  eller  att  del av riket skall  sålunda
lösryckas   eller  att  åtgärd   eller   beslut   av
statschefen,   regeringen,  riksdagen  eller  högsta
domarmakten skall  med utländskt bistånd framtvingas
eller hindras, såframt  gärningen  innebär  fara för
uppsåtets förverkligande;
försök,  förberedelse  eller stämpling till sådant
högförräderi;
2. krigsanstiftan,  såframt  fara  för  att  riket
skall  invecklas i krig  eller  andra  fientligheter
framkallas med utländskt bistånd;
3. spioneri,  varigenom någon för att gå främmande
makt till handa obehörigen  befordrar,  lämnar eller
röjer  uppgift rörande försvarsverk, vapen,  förråd,
import,  export, tillverkningssätt, underhandlingar,
beslut,  eller  något  förhållande  i  övrigt,  vars
uppenbarande  för främmande makt kan medföra men för
totalförsvaret  eller  eljest  för  rikets säkerhet,
vare sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling  till  sådant
spioneri;
4. obehörig   befattning   med   hemlig   uppgift,
varigenom  någon  utan  syfte  att gå främmande makt
till handa obehörigen befordrar,  lämnar eller röjer
uppgift rörande något förhållande av  hemlig  natur,
vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men
för  rikets försvar eller för folkförsörjningen  vid
krig  eller   av   krig   föranledda  utomordentliga
förhållanden eller eljest för  rikets säkerhet, vare
sig uppgiften är riktig eller ej;
försök  eller  förberedelse  till  sådan  obehörig
befattning med hemlig uppgift;
stämpling till sådant brott, om  detta är att anse
som  grovt,  vid  vilken  bedömning  särskilt  skall
beaktas om gärningen innefattade tillhandagående  av
främmande  makt  eller  var  av  synnerligen  farlig
beskaffenhet  med  hänsyn  till  pågående krig eller
rörde  förhållande av stor betydelse  eller  om  den
brottslige  röjde  vad  som på grund av allmän eller
enskild tjänst betrotts honom;
5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon
av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;
6. uppror,  förövad med  uppsåt  att  statsskicket
skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel
omstörtas  eller   att   åtgärd   eller   beslut  av
statschefen,   regeringen,  riksdagen  eller  högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras,
såframt  gärningen   innebär   fara   för  uppsåtets
förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling  till  sådant
uppror;
7. landsförräderi    eller    landssvek,   i   vad
därigenom,  då riket är i krig eller  eljest  i  lag
meddelade  bestämmelser   om   sådant   brott   äger
tillämpning,  någon missleder eller förråder dem som
är verksamma för  rikets  försvar eller förleder dem
till  myteri,  trolöshet eller  modlöshet,  förråder
egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller
begår annan liknande  förrädisk gärning som är ägnad
att medföra men för totalförsvaret  eller innefattar
bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling  till  sådant
landsförräderi eller landssvek;
8. landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon
av oaktsamhet begår gärning som avses under 7;
9. ryktesspridning  till fara för rikets säkerhet,
varigenom, då riket är  i  krig  eller  eljest i lag
meddelade   bestämmelser   om   sådant   brott  äger
tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra
osanna påståenden, som är ägnade att framkalla  fara
för  rikets  säkerhet,  eller  till  främmande  makt
framför  eller  låter  framkomma sådana rykten eller
påståenden  eller  bland  krigsmän   sprider  falska
rykten eller andra osanna påståenden som  är  ägnade
att framkalla trolöshet eller modlöshet;
10. uppvigling,  varigenom  någon  uppmanar  eller
eljest   söker   förleda   till  brottslig  gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet
mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger
krigsman i tjänsten;
11. hets  mot  folkgrupp,  varigenom  någon  hotar
eller  uttrycker  missaktning  för  folkgrupp  eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,
hudfärg,   nationellt   eller   etniskt    ursprung,
trosbekännelse eller sexuell läggning;[2]
-----------------------------------------------------
12. brott           mot
medborgerlig      frihet,
varigenom   någon  utövar
olaga hot med  uppsåt att
påverka    den   allmänna
åsiktsbildningen    eller
inkräkta               på
handlingsfriheten    inom
politisk     organisation
eller     yrkes-    eller
näringssammanslutning och
därigenom          sätter
yttrande-,   församlings-
eller föreningsfriheten i
fara;
försök  till sådant
brott   mot  medborgerlig
frihet;
-----------------------------------------------------
13. olaga  våldsskildring, varigenom  någon  i  bild
skildrar sexuellt  våld  eller  tvång med uppsåt att
bilden  sprids, om inte gärningen  med  hänsyn  till
omständigheterna är försvarlig;
14. förtal,  varigenom  någon  utpekar annan såsom
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för  andras  missaktning, och, om den  förtalade  är
avliden, gärningen  är  sårande  för de efterlevande
eller  eljest  kan anses kränka den  frid,  som  bör
tillkomma den avlidne,  dock  ej  om  det med hänsyn
till  omständigheterna  var  försvarligt  att  lämna
uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann
eller att han hade skälig grund för den;
15. förolämpning,  varigenom  någon  smädar  annan
genom  kränkande  tillmäle  eller beskyllning  eller
genom annat skymfligt beteende mot honom;
-----------------------------------------------------
16. olaga          hot,
varigenom   någon   hotar
annan    med    brottslig
gärning  på ett sätt  som
är  ägnat  att   hos  den
hotade          framkalla
allvarlig   fruktan   för
egen     eller     annans
säkerhet    till   person
eller egendom;
-----------------------------------------------------
17. hot mot tjänsteman,
varigenom någon  med  hot
om  våld förgriper sig på
annan        i       hans
myndighetsutövning,     i
annan    verksamhet   där
samma skydd  åtnjuts  som
är       förenat      med
myndighetsutövning  eller
vid  biträde  till åtgärd
som  omfattas  av  sådant
skydd,   för  att  tvinga
honom till  eller  hindra
honom  från  åtgärd  däri
eller  hämnas  för  sådan
åtgärd   eller  varigenom
någon  sålunda  förgriper
sig mot  den som tidigare
utövat  sådan  verksamhet
eller biträtt  därvid för
vad   denne   däri  gjort
eller underlåtit;
försök     eller
förberedelse  till sådant
hot    mot    tjänsteman,
såvida ej brottet, om det
fullbordats,  skulle   ha
varit att anse som ringa;
-----------------------------------------------------
18. övergrepp         i
rättssak, varigenom någon
med  hot om våld angriper
annan för att denne gjort
anmälan,    fört   talan,
avlagt  vittnesmål  eller
annars vid  förhör avgett
utsaga  hos  en   domstol
eller   annan   myndighet
eller   för   att  hindra
annan   från   en   sådan
åtgärd   eller  varigenom
någon med  hot om gärning
som medför lidande, skada
eller olägenhet  angriper
annan   för   att   denne
avlagt  vittnesmål  eller
annars avgett utsaga  vid
förhör  hos  en myndighet
eller   för  att   hindra
honom från  att  avge  en
sådan utsaga.
-----------------------------------------------------


**FOOTNOTES**
[1]: Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.
[2]: Lydelse enligt proposition 2001/02:59.