Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU15
En nationell handlingsplan för de mänskligarättigheterna, m.m.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens skrivelse
2001/02:83 En nationell handlingsplan för de
mänskliga rättigheterna jämte fyra motioner som
väckts med anledning av skrivelsen och ett
motionsyrkande som väckts med anledning av
proposition 2001/02:80. Vidare behandlas ett
hundratal motionsyrkanden från de allmänna
motionstiderna 19982001.
Utskottet, som ser med
tillfredsställelse att en
nationell handlingsplan för
mänskliga rättigheter nu
föreligger föreslår att
riksdagen lägger
regeringens skrivelse till
handlingarna. Utskottet
föreslår att riksdagen med
bifall till flera
motionsyrkanden som sin
mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört
om att alla ombudsmän under
regeringen bör omfattas av
direktiv till den kommitté
som skall utreda frågan om
en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.
Övriga motionsyrkanden
avstyrks. 24 reservationer
har avgetts.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna
Riksdagen lägger regeringens skrivelse
2001/02:83 till handlingarna.
2. Europakonventionen och regeringsformen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278
yrkandena 13, 2001/02:
K60 yrkande 6, 2001/02:K80 i denna del och
2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.
Reservation 1 (m)
3. Fri- och rättighetsskyddets omfattning
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K267 och
2000/01:Sf25 yrkande 8.
Reservation 2 (kd)
4. Värdekommission
Riksdagen avslår motion 2001/02:K79.
Reservation 3 (kd)
5. Grunden för mänskliga rättigheter
Riksdagen avslår motion 2001/02:U305 yrkandena
13.
6. Införlivande av internationella
överenskommelser, m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju451 yrkande
2.
7. Rätten till liv
Riksdagen avslår motion 2001/02:K307 yrkandena
1 och 2.
8. Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättigheterna
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 1.
9. Ökat stöd till kvinnojourer
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 8.
10. Flyktingbegreppet
Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 1.
Reservation 4 (fp)
11. Miniminormer för asylrätt, m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkandena 2
och 3.
12. Regeringsformens skydd mot
diskriminering
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Sf20
yrkande 3 och 2001/02:
K349.
13. Sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K399
yrkande 1, 2000/01:K242,
2000/01:So451 yrkande 1, 2001/02:K80 i denna del,
2001/02:K82 yrkande 7,
2001/02:So302 yrkande 2, 2001/02:So611 yrkande 2
och 2001/02:A388 yrkandena 9 och 10.
14. Ombudsmännen under regeringen
Riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om sammanslagning av
ombudsmän som är underställda regeringen. Därmed
tillstyrker riksdagen delvis motionerna
1999/2000:Sf637 yrkande 9, 2000/01:K401 yrkande
1, 2001/02: K350, 2001/02:K381 yrkande 1,
2001/02:Ju450 yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande
5.
Reservation 5 (s, v)
15. Avskaffande av vissa lagar, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K328
yrkandena 1 och 3 samt
2001/02:K420 yrkandena 116.
16. Utlänningars fri- och rättigheter
Riksdagen avslår motion 2001/02:K429 yrkandena
14 och 6.
Reservation 6 (mp)
17. Funktionshindrades rättigheter
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So321
yrkande 18, 2000/01: So538 yrkande 8,
2001/02:So618 yrkande 12 och 2001/02:So619
yrkande 7.
Reservation 7 (fp)
18. Diskriminiering på grund av sexuell
läggning, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L459
yrkande 8, 2000/01:Sf22 yrkande 5, 2001/02:K82
yrkande 9, 2001/02:K244, 2001/02:L367 yrkande 7,
2001/02:L371 yrkande 2 och 2001/02:A388 yrkande
5 i denna del.
Reservation 8 (v, mp)
19. Motverkande av diskriminering av
homosexuella
Riksdagen avslår motion 2001/02:So637
yrkande16.
Reservation 9 (fp)
20. Barnkonventionen
Riksdagen avslår motion 2001/02:K81 yrkande 2.
Reservation 10 (fp)
21. Barnbilaga m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 10.
Reservation 11 (mp)
22. De ensamma flyktingbarnens situation
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande 3
och 2001/02:K82 yrkandena 5 och 6.
Reservation 12 (fp)
23. De gömda barnen m.m.
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 4.
Reservation 13 (mp)
24. Åldersdiskriminering
Riksdagen avslår motion 2001/02:K284 yrkande
18.
25. Äldres rättigheter
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K82 yrkande
11 och 2001/02: So239 yrkande 2.
26. Nationella minoriteter, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:264
yrkandena 14, 2001/02:K276, 2001/02:K353 och
2001/02:Sf399 yrkande 37.
27. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K224 och
2001/02:MJ525 yrkande 5.
Reservation 14 (fp, mp)
28. Samernas rättegångskostnader och markfrågan
Riksdagen avslår motion 2001/02:K82 yrkande 12.
Reservation 15 (mp)
29. Rätt till domstolsprövning, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:K81 yrkande
4 och 2001/02:K82 yrkande 13.
Reservation 16 (v, fp, mp)
30. Yttrandefriheten
Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande
23.
Reservation 17 (c)
31. Religionsfriheten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K279
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:A388 yrkande 5 i
denna del.
32. Forum för levande historia, m.m.
Riksdagen avslår motion 2000/01:K402 yrkandena
1 och 2.
Reservation 18 (fp)
33. Upplysning om brott mot mänskligheten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K314,
2000/01:K359 och 2001/02: K280 yrkande 2.
Reservation 19 (m, kd, fp)
34. Medborgarbok
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K233 och
2001/02:K342.
35. Retroaktivitetsförbud
Riksdagen avslår motion 2001/02:K371 yrkande
30.
Reservation 20 (c)
36. Negativ föreningsfrihet
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278
yrkande 5 och 2001/02: K236 yrkande 12.
Reservation 21 (m, kd ,c, fp)
37. Kriminalisering av enskilds stöd till eller
deltagande i rasistiska organisationer
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K264 och
2000/01:Sf25 yrkande 9.
Reservation 22 (kd)
38. Integritet
Riksdagen avslår motionerna 1998/99:Ju918 yrkande
1, 2000/01:K273, 2000/01:K341 yrkande 1 och
2001/02:Ju451 yrkande 5.
39. Samvetsklausul
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K319 och
2001/02:So563.
40. Äganderätten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K278
yrkande 4, 2000/01:K305, 2001/02:K223 yrkandena 1
och 2, 2001/02:K236 yrkande 11, 2001/02: K270,
2001/02:K278, 2001/02:K293, 2001/02:K314
yrkandena 1 och 2, 2001/02:K336 i denna del och
2001/02:MJ339 yrkande 7.
Reservation 23 (m, kd, c, fp)
41. Näringsfriheten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K345 yrkande
2, 2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt
2001/02:K336 i denna del.
Reservation 24 (m, kd, c, fp)
42. Djurens rätt
Riksdagen avslår motion 2001/02:K406.
Stockholm den 21 mars 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats
Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson
Karlstedt (s), Kenth Högström (s), Mats Einarsson
(v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius
(m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c) och Helena
Bargholtz (fp).
2001/02
KU15
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Vid FN:s världskonferens i Wien 1993 om mänskliga
rättigheter rekommenderades medlemsstaterna att
utarbeta nationella handlingsplaner för mänskliga
rättigheter. Mot bl.a. denna bakgrund tillsattes i
maj 2000 en interdepartemental arbetsgrupp för att
utarbeta ett förslag till en nationell handlingsplan
för de mänskliga rättigheterna.
Det första steget i arbetet med att utarbeta en
nationell handlingsplan var att kartlägga och
analysera hur svenska myndigheter i dag arbetar för
att förbättra skyddet av de mänskliga rättigheterna.
Kartläggningen redovisades i februari 2001 i
departementsstencilen Mänskliga rättigheter i
Sverige En kartläggning (Ds 2001:10). I rapporten
redovisades bl.a. vilka åtaganden som Sverige har
avseende de mänskliga rättigheterna och om Sverige
mottagit någon internationell kritik. Vidare
redovisades de kontrollmekanismer som finns. I en
exemplifierande redovisning redogjordes för hur
svenska myndigheter arbetar med att främja och
stärka skyddet. Rapporten skickades ut till ca 1 100
myndigheter, ambassader, kommuner och
organisationer. Flera olika referensgrupper har
funnits, bl.a. en bestående av riksdagsledamöter
från de olika riksdagspartierna. Cirka 240 olika
aktörer har getts möjlighet att delta i eller lämna
synpunkter på arbetet med att ta fram
handlingsplanen. Det gäller myndigheter och
enskilda, bl.a. ombudsmän, enskilda och fackliga
organisationer samt forskare vid universitet och
högskolor.
Under de allmänna motionstiderna 2000 och 2001 har
det väckts ett antal motioner i fri- och
rättighetsfrågor. Från andra utskott har vidare
överlämnats enstaka motionsyrkanden i dessa frågor.
Samtliga dessa motionsyrkanden och följdmotioner
till regeringens skrivelse tas upp i detta
betänkande, liksom ett yrkande i en följdmotion till
proposition 2001/02:80.
Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över
skrivelsen och dess följdmotioner (yttr.
2001/02:SfU5y).
Utskottets överväganden
Skrivelsen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen lägger regeringens
skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna till handlingarna.
Skrivelsen innehåller en treårig nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna. Genom
handlingsplanen läggs grunden för ett mer samlat
synsätt på mänskliga rättigheter i Sverige. I
skrivelsen redogörs bl.a. för regeringens
långsiktiga mål avseende arbetet med de mänskliga
rättigheterna på nationell nivå och för vissa
prioriterade frågor i regeringens fortsatta arbete
med att förbättra främjandet och skyddet av de
mänskliga rättigheterna och för hur regeringen avser
att arbeta vidare bl.a. med frågan om utbildning om
mänskliga rättigheter.
I skrivelsen redovisar regeringen sin avsikt att
stärka den institutionella kompetensen inom
Regeringskansliet samt avsikten att med jämna
mellanrum återkomma till riksdagen om arbetet med
mänskliga rättigheter på nationell nivå. Vidare
redovisas att regeringen överväger möjligheterna att
på lämpligt sätt ytterligare uppmärksamma vissa
myndigheter på deras ansvar för mänskliga
rättigheter och ge ett antal myndigheter i uppdrag
att utbilda sin personal om de mänskliga
rättigheterna. Regeringen avser också att ta fram
material om de mänskliga rättigheterna. Slutligen
behandlas i skrivelsen en informationsstrategi samt
uppföljning och utvärdering av handlingsplanen.
Det finns flera syften med handlingsplanen.
Primärt är syftet att främja och skydda de mänskliga
rättigheterna. Ett syfte är att skapa ökad
medvetenhet kring frågor om mänskliga rättigheter,
ett annat är att främja samordningen av arbete med
mänskliga rättigheter inom främst statlig
förvaltning. För att dessa syften skall kunna uppnås
krävs det enligt skrivelsen att handlingsplanen är
realistiskt och praktiskt hållen. Ytterligare ett
syfte är att förbättra utbildningen om mänskliga
rättigheter.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis framhålla värdet av att
en nationell handlingsplan för mänskliga fri- och
rättigheter nu upprättats och att detta skett i ett
brett samrådsförfarande. Utskottet ser med
tillfredsställelse att det genom handlingsplanen
läggs en grund för ett samlat synsätt på mänskliga
rättigheter i Sverige och att det aviseras en rad
åtgärder för att säkerställa full respekt för de
mänskliga rättigheterna och för att öka kunskaperna
och medvetenheten om dem samt för att förbättra
samordningen av arbetet med att främja
rättigheterna. Genomgången av svenska förpliktelser
på området, kartläggningen av de insatser som gjorts
och pågår, liksom de initiativ som planeras är ett
angeläget steg i arbetet för de mänskliga
rättigheterna. Utskottet ser också med
tillfredsställelse att ett arbete med en ny
handlingsplan efter treårsperioden aviseras.
I de följande avsnitten återkommer utskottet till
frågor om mänskliga fri- och rättigheter som har
aktualiserats av motioner väckta i samband med
skrivelsen, propositioner eller under allmänna
motionstider. Utskottet föreslår att riksdagen
lägger regeringens skrivelse till handlingarna.
De mänskliga rättigheterna i Sverige
och internationella åtaganden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden motionsyrkanden
om regeringsformen och Europakonventionen
(m), om förstärkning av de mänskliga
rättigheterna, om inrättande av en
värdekommission (kd) och om rätten till liv
(kd). Ett motionsyrkande om den teoretiska
och ideologiska grunden för mänskliga
rättigheter (kd) avstyrks också, liksom ett
motionsyrkande (mp) bl.a. om vikten av att
ratificerade konventioner införlivas i svensk
lag.
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd) och 3
(kd).
Bakgrund
Förenta nationerna
Att främja respekten för de mänskliga rättigheterna
är enligt FN-stadgan ett av FN:s syften. Sverige har
som medlem i FN enligt FN-stadgans artiklar 55 och
56 förbundit sig att vidta åtgärder i samarbete med
organisationen för att främja allmän aktning och
respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter för alla, utan åtskillnad med avseende på
ras, kön, språk eller religion. De 30 artiklarna i
FN:s allmänna förklaring 1948 om de mänskliga
rättigheterna beskriver och definierar de olika
rättigheterna, och medborgerliga, politiska,
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
erkänns. Rättigheterna har sedermera utvidgats och
preciserats i en rad konventioner och deklarationer
som antagits av FN:s generalförsamling och andra
organ. Viktiga instrument som Sverige ratificerat är
konventionen om avskaffande av alla former av
rasdiskriminering (1965),
den internationella konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter (1966),
internationella konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (1966) med fakultativt
protokoll om enskild klagorätt (1966) och andra
fakultativa protokollet om dödsstraffets avskaffande
(1989),
konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor (1979),
konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning
(1984),
konventionen om barnets rättigheter (1989).
Sverige är också bundet bl.a. av konventionen om
förhindrande och bestraffning av brottet folkmord
(1948) och konventionen angående flyktingars
rättsliga ställning (1951) med protokoll angående
flyktingars rättsliga ställning (1967).
Internationella arbetsorganisationen (ILO)
ILO är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och
arbetslivsfrågor. Regeringar,
arbetsgivarorganisationer och
arbetstagarorganisationer deltar i ILO:s beslutande
respektive verkställande organ. ILO antog 1998 en
deklaration om grundläggande principer och
rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för dess
uppföljning. I deklarationen slås fast att alla
ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och
sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse
att respektera, främja och genomföra de
grundläggande rättigheter som är tema för de åtta
centrala rättighetskonventionerna. Dessa
konventioner är
konventionen nr 29 om tvångs- eller obligatoriskt
arbete (1930),
konventionen nr 87 om föreningsfrihet och skydd
för organisationsrätten (1948),
konventionen nr 98 om tillämpningen av principerna
för organisationsrätten och den kollektiva
förhandlingsrätten (1949),
konventioner nr 100 om lika lön (mellan män och
kvinnor) (1951),
konventionen nr 105 om avskaffande av tvångsarbete
(1957),
konventionen nr 111 om diskriminering vad avser
anställning och yrkesutövning (1958),
konventionen nr 138 om minimiålder för tillträde
till arbete (1973) och
konventionen nr 182 om förbud mot och omedelbara
åtgärder för avskaffande av de värsta formerna av
barnarbete (1999).
Europarådet
Den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna antogs
i Rom 1950. Konventionen innehöll endast de
medborgerliga och politiska rättigheterna men har
genom tolv tilläggsprotokoll utökats genom åren,
varav fem innehåller bestämmelser om ytterligare
rättigheter, t.ex. skydd för egendom. Konventionen
gäller sedan år 1995 som svensk lag.
Sverige har ratificerat den europeiska sociala
stadgan (1961) med två tilläggsprotokoll (1988 och
1995) och ett ändringsprotokoll (1991) samt den
reviderade sociala stadgan (1996).
Ändringsprotokollet från 1991 har ännu inte trätt i
kraft. Sverige har också ratificerat den europeiska
konventionen till förhindrande av tortyr och
omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning (1987) med två tilläggsprotokoll (1993)
vilka ännu inte trätt i kraft. Vidare har den
europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk (1992) och ramkonventionen om skydd
för nationella minoriteter (1995) ratificerats.
Europeiska unionen
I artikel 6 (1) i Fördraget om Europeiska unionen
(EU) stadgas att unionen bygger på principerna om
frihet, demokrati och respekt för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna samt
på rättsstatsprincipen. I artikel 6 (2) anges att
unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten
skall respektera de grundläggande rättigheterna,
såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
I december 2000 proklamerades stadgan om de
grundläggande rättigheterna av Europeiska rådet (den
s.k. EU-stadgan). Rättigheterna återfinns under sex
olika rubriker: Värdighet, Friheter, Jämlikhet,
Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och
Rättskipning. Stadgans rättsliga status skall enligt
EU-toppmötet i Nice (december 2000) avgöras senare
och eventuellt i samband med nästa
regeringskonferens 2004.
Regeringen har under EU:s förra regeringskonferens
argumenterat för att EU bör ansluta sig till
Europakonventionen. Riksdagen har i ett särskilt
tillkännagivande till regeringen angivit att
regeringen med all kraft bör verka för att EU skall
tillträda Europakonventionen (bet. 2000/01:KUU1,
rskr. 2000/01:200).
Skrivelsen
Sverige har undertecknat och ratificerat flertalet
av de konventioner och tilläggsprotokoll som rör de
mänskliga rättigheterna. Det är enligt skrivelsen
angeläget att Sverige även i fortsättningen finns
bland de stater som undertecknar och ratificerar
sådana konventioner. Av denna anledning finns det
skäl att följa upp och intensifiera det arbete som
pågår inom Regeringskansliet för att underlätta
undertecknande eller ratifikation. Det finns även
skäl att se över i vad mån det finns anledning att
binda Sverige till ytterligare något åtagande.
När det gäller ILO:s konvention (nr 169) om
ursprungsfolk hänvisar regeringen till betänkandet
Samerna ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25).
Behovet av ändringar i renskötselrätten och frågan
om rätten till jakt och fiske har utretts av
Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03) som den
14 december 2001 avlämnat betänkandet En ny
rennäringspolitik öppna samebyar och samverkan med
andra markanvändare (SOU 2001:101). I betänkandet
föreslås bl.a. att skyddet för renskötselrätten
klargörs och förs in i särskild lag om
renskötselrätt. En nationell informationssatsning om
samerna som Sveriges urbefolkning och samisk kultur
har inletts under 2001. Medel har beviljats för
projektstöd, och en projektkommitté har utsetts att
leda verksamheten. För den fortsatta
informationssatsningen har regeringen för 2002
avsatt 6 miljoner kronor. Regeringen har den 24
januari 2002 beslutat tillsätta en
gränsdragningskommission med uppgift att utreda
omfattningen av den mark där renskötselrätt
föreligger.
Arbetet med att ratificera det fakultativa
tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till FN:s
konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor har påbörjats. Avsikten är
att lämna ett förslag till riksdagen år 2002.
Beredningsarbetet för ratifikation av två
fakultativa protokoll till barnkonventionen pågår
inom Regeringskansliet. Det ena gäller barns
inblandning i väpnad konflikt och det andra gäller
handel med barn, barnpornografi och
barnprostitution.
FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet och dess tilläggsprotokoll om
förebyggande, bekämpande och bestraffande av
människohandel, särskilt handel med kvinnor och barn
har undertecknats och skall ratificeras så snart som
möjligt.
Inom Justitiedepartementet övervägs vilka
ändringar i svensk rätt som behöver göras för att
Sverige skall kunna ratificera Europarådets
konvention om utövande av barns rättigheter.
Sverige har undertecknat Europarådets konvention
om de mänskliga rättigheterna och människans
värdighet med avseende på tillämpning av biologi och
medicin. Konventionen skall ratificeras av Sverige.
Ett tilläggsprotokoll om förbud mot kloning av
människan har undertecknats av Sverige men inte
ratificerats.
Diskussion förs om att Sverige skall ratificera
ILO:s konvention (nr 97) om migrerande arbetare.
Sverige har inte undertecknat tilläggsprotokoll 12
till Europakonventionen, som antogs år 2000 av
Europarådets ministerkommitté och föreskriver ett
generellt diskrimineringsförbud.
Regeringen ser över i vad mån det finns anledning
att överväga om de reservationer som finns
antecknade till fyra olika konventioner och
tilläggsprotokoll kan dras tillbaka. Beträffande
Europarådets sociala stadga gäller att en noggrann
genomgång gjordes år 1997 inför Sveriges
ratifikation av den reviderade stadgan, varvid vissa
paragrafer till stadgans artiklar inte bedömdes vara
lämpliga att ratificera.
Regeringen följer noga upp den kritik som riktas
mot Sverige vad avser åtaganden om mänskliga
rättigheter.
Regeringen avser att med jämna mellanrum återkomma
till riksdagen med samlad information om
uppföljningen av handlingsplanen och om hur arbetet
med de mänskliga rättigheterna på nationell nivå
fortskrider.
Motionerna
Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2001/02:K80 ett
tillkännagivande till regeringen om hur de mänskliga
rättigheterna bör stärkas. Motionärernas
utgångspunkt är en västerländsk individorienterad
syn på mänskliga rättigheter som, i motsats till de
s.k. sociala rättigheterna, är utkrävbara i domstol.
Såväl EU som Europakonventionen bygger enligt
motionen på denna syn. Det råder enligt motionen en
viss diskrepans mellan skyddet för de rättigheter
som skyddas i regeringsformens andra kapitel och de
som skyddas i Europakonventionen i och med att
Europakonventionen inte har ställning som grundlag.
Europakonventionen bör därför upphöjas till
grundlag. Ett annat sätt att komma till rätta med
denna brist på överensstämmelse skulle kunna vara
att utvidga det skydd mot rättighetsinskränkande
lagstiftning som ges i 2 kap. 12 § regeringsformen.
Grundlagens skydd mot rättighetsinskränkande
lagstiftning bör vara lika starkt oavsett vilken
fri- och rättighet det gäller. De tre allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket
regeringsformen skulle därigenom bli tillämpliga
även vid begränsningar av t.ex. äganderätten.
Vidare skulle minoritetsskyddet kunna stärkas
generellt om reglerna om särskilt beslutsfattande i
2 kap. 12 § regeringsformen blir tillämpliga och en
riksdagsminoritet om endast en sjättedel av
ledamöterna i kammaren kan tvinga fram ett års
inskränkning av en i och för sig tillåten
rättighetsbegränsande lagstiftning. En annan åtgärd
som skulle stärka de mänskliga rättigheternas
ställning vore att ytterligare konventioner om
mänskliga rättigheter, t.ex. 1966 års konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s
barnkonvention, inkorporerades i svensk rätt. I
motionen anges också att lagprövningsrätten skulle
stärkas betydligt genom ett avskaffande av
uppenbarhetsrekvisitet. Liknande synpunkter framförs
i motion 2000/01:K278 (yrkandena 13) av Per Unckel
m.fl. (m) och 2001/02: K236 (yrkandena 7, 8 och 10)
av Bo Lundgren m.fl. (m). I motion 2001/02:K60
(yrkande 6 ) av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs att
Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna upphöjs
till grundlag, varvid egendomsskyddet bör stärkas.
I motion 2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
en värdekommission enligt norsk modell bör
tillsättas, och i motion 2000/01:K267 av Ingvar
Svensson m.fl. (kd) begärs en utredning om
förstärkning av mänskliga fri- och rättigheter.
Enlig den förstnämnda motionen hör det till det
politiska ledarskapet att starta diskussion och att
försöka leda den in på meningsfulla områden. En
värdekommission kan fokusera på t.ex. vilka de
grundläggande värdena för ett gott samhälle är,
vilka som är inspirationsgivare, hur etiken
tillägnas, olika signalgivares betydelse,
uppbyggnaden av rättssystemet och rättstänkandet,
familjens betydelse för gemenskapstänkande samt
värdebasens utveckling. Motionärerna har som
utgångspunkt att inga politiska beslut tas utan att
människosyn och etik spelar en grundläggande roll.
Lagstiftning är ett utryck för samhällets etik, som
i sin tur byggs upp av värden, rättigheter och
normer. Föräldrarna och familjen spelar huvudrollen
i arbetet med att förstärka de mänskliga fri- och
rättigheterna i det allmänna medvetandet, och
lagstiftaren har ett ansvar bl.a. genom att
lagstiftningen fokuserar och argumenterar för
värdefrågorna. Motionärerna framhåller i båda
motionerna att full parallellitet inte råder med
Europakonventionen som kan antas ålägga
konventionsstaterna viss skyldighet att genom
lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter även
mellan enskilda.
Enligt motion 2000/01:K267 (kd) anknyter denna syn
på rättsstaten till ett mer normalt europeiskt
betraktelsesätt, och det är viktigt att Sverige
anknyter till den traditionen. Införlivandet av
Europakonventionen var ett betydelsefullt steg i den
riktningen. En reglering som gäller mellan enskilda
finns redan i dag i regeringsformen när det gäller
skyddet för den personliga integriteten i samband
med ADB-behandling (2 kap. 3 §) samt när det gäller
sammanslutningar som ägnar sig åt förföljelse av
folkgrupp (2 kap. 14 §). Det vore enligt
motionärerna värdefullt att utreda om fri- och
rättigheter mellan enskilda borde grundlagsfästas
generellt. Rättighetsskyddet behöver vidgas och
förstärkas. Områden som bör bearbetas ytterligare är
t.ex. rätten till liv, föräldrarätten, den negativa
föreningsfriheten och äganderätten. Det behövs också
ett tydligt diskrimineringsskydd för människans
integritet oberoende av religion, ålder, ras,
hudfärg, kön, språk, sexuell identitet, genetiska
särdrag, börd, ekonomisk och social ställning,
funktionshinder samt etnisk eller politisk
tillhörighet. Också ett sådant grundlagsskydd mot
diskriminering bör gälla mellan enskilda. Även i
motion 2000/01:Sf25 av Magda Ayoub m.fl. begärs
diskrimineringsskydd i grundlag som kan användas för
rättsligt grundade krav mellan enskilda (yrkande 8).
Holger Gustafsson m.fl. (kd) begär i motion
2001/02:U305 tillkännagivanden till regeringen om
att den teoretiska och ideologiska grunden för
mänskliga rättigheter skall utredas och klargöras
(yrkande 1), om att frågeställningar om universella
mänskliga rättigheter respektive kulturellt
betingade skall klargöras (yrkande 2) samt om att
det skall utredas och klargöras vilka rättigheter
som är absoluta och vilka som är underordnade eller
beroende av andra (yrkande 3). Enligt motionärerna
är en nyckelfrågeställning i diskussionen om
mänskliga rättigheter huruvida de är universella
eller kulturellt betingade. Motionärerna ställer
frågan om det finns rättigheter och värden som
gäller varje människa oberoende av tid och rum eller
om alla värden och normer är beroende av när och var
vi lever. Det finns enligt motionen ett behov att
regeringen utreder och klargör dessa
frågeställningar, liksom frågan om vilka rättigheter
som gäller då olika rättigheter kommer i konflikt
med varandra och vilka rättigheter som är absoluta
och vilka som är underordnade.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion
2001/02:Ju451 (yrkande 2) ett tillkännagivande till
regeringen om medborgerliga fri- och rättigheter.
Motionärerna grundar sig på övertygelsen om alla
människors lika värde oavsett etniskt ursprung, kön,
ålder etc. och en samhällsidé som bygger på tanken
att människor är aktiva, att de vill och kan ta
ansvar och att de har positiva
utvecklingsmöjligheter. Sverige har enligt motionen
anslutit sig till ett stort antal internationella
överenskommelser som gäller mänskliga rättigheter,
miljöfrågor m.m. Internationella avtal och
konventioner som riksdagen ratificerar skall
införlivas i svensk lag, såvida detta inte utgör
intrång på den svenska grundlagens rättighets- och
skyldighetsparagrafer.
Harald Bergström (kd) begär i motion 2001/02:K307
ett tillkännagivande till regeringen om att Sverige
bör verka för ett europeiskt och internationellt
förbud mot eutanasi inom EU (yrkande 1) och om en
offentlig utredning rörande en grundlagsfäst rätt
till liv (yrkande 2). Både Europastadgan om de
grundläggande fri- och rättigheterna och FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
stadgar tydligt, enligt motionären, att varje
människa har rätt till liv. Legaliserandet av
eutanasi i alla dess former strider mot det
humanistiska och judisk-kristna rättighetstänkandet.
Mot bakgrund av att Hollands eutanasilag riskerar
att sprida sig i Europa och övriga världen bör
Sverige verka för ett europeiskt och internationellt
förbud mot eutanasi i främst EU. För eget
vidkommande bör Sverige diskutera om rätten till liv
är tillräckligt säkrad genom införlivandet av
Europastadgan i Sveriges grundlag sedan den 1
januari 1995. Skyddet för livet och den personliga
friheten är så grundläggande principer att de också
bör komma till uttryck i grundlagen.
Tidigare behandling
Våren 2000 lade utskottet fram ett utförligt
betänkande om fri- och rättighetsskyddet (bet.
1999/2000:KU11). I betänkandet behandlades
motionsyrkanden (m) om Europakonventionen och
regeringsformen motsvarande de redovisade
yrkandena i motionerna 2000/01:K278 yrkandena
13, 2001/02:K60 yrkande 6, 2001/02:K80 och
2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10 (alla m).
Utskottet avstyrkte motionsyrkandena med följande
bedömning:
Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får de fri-
och rättigheter som avses i 2 kap. 1 § 15 samt 6
och 8 §§ och i 11 § andra stycket begränsas genom
lag i den utsträckning som 2 kap. 1316 §§
medgiver. De avsedda fri- och rättigheterna är i
huvudsak de positiva opinionsfriheterna och de
kroppsliga fri- och rättigheterna. I 2 kap. 12
§ andra stycket stadgas ytterligare
inskränkningar i möjligheterna att begränsa dessa
fri- och rättigheter. Av paragrafens tredje
stycke framgår att ett särskilt
lagstiftningsförfarande, utformat som ett
uppskovsförfarande, skall kunna tillämpas i fråga
om rättighetsbegränsande lagstiftning. Det
väsentligaste motivet för dessa inskränkningar i
begränsningsmöjligheterna är att de fri- och
rättigheter som omfattas anses ha särskilt stor
betydelse för demokratins funktion och bestånd.
Den nu redovisade regleringen har vuxit fram
under stort samförstånd mellan riksdagspartierna.
Utskottet har tidigare funnit att regleringen ger
tillräckligt skydd för minoriteter i riksdagen
och gör inte nu någon annan bedömning.
Europakonventionen gäller som lag här i landet
sedan den 1 januari 1995. Dess särskilda
betydelse markeras genom att lagar och andra
föreskrifter, enligt 2 kap. 23 § regeringsformen,
inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden
på grund av konventionen. Detta innebär dock inte
att konventionen har fått grundlags status eller
att det har skapats någon ny nivå i normhierarkin
mellan vanlig lag och grundlag. I sammanhanget
bör det framhållas att regleringen av
grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap.
regeringsformen till stor del utformats med
Europakonventionen som inspirationskälla. Att
Europakonventionen inte gavs grundlags status
berodde främst på att man ville undvika en
dubbelreglering på samma konstitutionella nivå av
vissa rättigheter och av hur dessa får begränsas.
Om Europakonventionen gavs ställning som
grundlag, skulle det innebära att den som senare
tillkommen lag gavs företräde framför
regeringsformen. I likhet med Fri- och
rättighetskommittén anser utskottet att det
skulle vara mindre lämpligt. Till den del fri-
och rättigheterna i Europakonventionen har sin
motsvarighet i regeringsformen, omfattas de av
samma skydd mot rättighetsbegränsningar som det
som gäller enligt regeringsformen. Utskottet vill
i sammanhanget också framhålla dels att
artiklarna 1518 i konventionen reglerar
möjligheterna för staterna att i vissa
situationer göra begränsningar i konventionens
rättigheter, dels att flera av konventionens
artiklar innehåller en tydlig reglering av i
vilka situationer som den rättighet som avses i
artikeln får begränsas. Att införa ytterligare
inskränkningar av när en rättighet som avses i
konventionen kan begränsas skulle skapa oklarhet
om konventionens ställning. Enligt utskottets
mening saknas det mot denna bakgrund anledning
att utvidga tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §
regeringsformen till att omfatta även
Europakonventionen.
Sammanfattningsvis anser utskottet således att
de inskränkningar i möjligheterna att besluta
rättighetsbegränsande lagar som gäller enligt
2 kap. 12 § andra och tredje styckena ger ett
tillräckligt minoritetsskydd och att det inte
finns anledning att ge Europakonventionen
grundlags status eller förstärka konventionens
ställning på annat sätt.
I samma betänkande avstyrkte utskottet en motion
(kd) om förstärkning av mänskliga fri- och
rättigheter som liknar motion 2000/01:K267.
Utskottet, som översiktligt redogjorde för
huvuddragen i det svenska fri- och
rättighetssystemets framväxt, hänvisade till att de
västentligaste dragen vuxit fram i stor politisk
enighet, även om det funnits och alltjämt finns
olika meningar mellan partierna när det gäller
enskildheter. Enligt utskottets mening saknades det
därför anledning att göra en större översyn av
regeringsformen på det sätt som förespråkats i
motionen. Utskottet ansåg inte heller i övrigt att
de frågor som motionärerna tagit upp bl.a. rätten
till liv borde bli föremål för utredning i vidare
mån än som redan skedde.
Utskottet redovisade beträffande rätten till liv
att Fri- och rättighetskommittén i sitt
delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU
1993:90) mot bakgrund av att rätten till liv är
intagen bl.a. i FN:s konvention om mänskliga
rättigheter och i Europakonventionen övervägt om
rätten till liv skulle ges grundlagsskydd. Kommittén
hade emellertid funnit att befintlig lagstiftning
väl motsvarade de krav som kan ställas i en
rättsstat och lade därför inte fram något förslag i
den delen. Kommittén hade framhållit att en
inkorporering av Europakonventionen innebar att
rätten till liv kommer till positivt uttryck i
svensk rätt.
Utskottet avstyrkte särskilt ett motionsyrkande om
grundlagsskydd för fri- och rättigheter i
förhållande till enskilda och framhöll att
bestämmelserna i
2 kap. regeringsformen och Europakonventionen
kompletterar varandra. I den mån de två
regelsystemen inte ger samma skydd kommer den regel
som går längst att avgöra hur långt skyddet för fri-
och rättigheterna sträcker sig. Utskottet hade vid
ett flertal tillfällen uttalat sitt stöd för såväl
Fri- och rättighetsutredningens som Fri- och
rättighetskommitténs konstateranden 1975 respektive
1993 att det inte är praktiskt möjligt att i
grundlag ta in en generell reglering av skyddet för
fri- och rättigheterna såvitt gäller förhållandet
mellan enskilda. Det fanns inte anledning för
utskottet att nu ändra sin inställning. Frågor om
skydd för enskilda mot andra enskilda borde som
dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens ram.
De olika önskemål som därvid kan vara aktuella får
hanteras allteftersom de framkommer.
Frågan om inkorporering av konventioner har
tidigare vid flera tillfällen behandlats av
utskottet, som framhållit att inkorporeringen av
Europakonventionen bl.a. motiverats med att den
intog en sådan särställning bland konventionerna om
mänskliga rättigheter att den i
inkorporeringshänseende borde behandlas på annat
sätt än övriga konventioner (bet. 1993/94:KU24). I
två senare yttranden till socialutskottet har
konstitutionsutskottet framhållit att
barnkonventionen inte kan anses inneha en sådan
särställning (yttr. 1995/96: KU2y resp.
1998/1999:KU2y). Socialutskottet delade denna
bedömning och avstyrkte motionsyrkanden om
inkorporering av barnkonventionen (bet. 1995/96:SoU4
och 1998/99:SoU6).
Lagutskottet har vid fyra tillfällen avstyrkt
motioner om tillsättandet av en värdekommission.
Senast skedde detta den 24 januari 2002
(2001/02:LU8) då utskottet inledningsvis redovisade
att den dåvarande norska regeringen år 1998
tillsatte en kommission, den s.k. Verdikommisjonen,
som bestod av företrädare för en mängd olika
samhällssektorer. Kommissionens arbete finansierades
med statliga medel men var i övrigt helt fristående
från staten. Syftet med kommissionen var att den
skulle bidra till en bred värdemässig och
samhällsetisk mobilisering för att stärka
gemenskapsvärderingar och ansvar för miljön och
samhället. Arbetet bedrevs bl.a. genom utfrågningar,
seminarier, konferenser, massmedieutspel,
institutionsbesök, folkmöten och genom publicering
av rapporter och andra publikationer. Kommissionens
arbete har nu slutredovisats. Utskottet fann inte
skäl ändra tidigare ställningstagande. Vid
föregående års behandling av frågan (bet.
2000/01:LU13) hade lagutskottet framhållit att det
självfallet inte hade någon annan uppfattning än
motionärerna vad gäller det angelägna i att det i så
många sammanhang som möjligt förs samtal,
diskussioner och debatter i sådana frågor som tagits
upp i motionerna. Som utskottet funnit våren 1999
(bet. 1998/99:LU18) och våren 2000 (bet.
1999/2000:LU16) var dock den föreslagna
värdekommissionen inte en framkomlig väg om man
ville komma vidare med de tankegångar som utskottet
givit uttryck för. Det föreligger nämligen en risk
för att bara tillsättandet av en statlig kommission
av många kan uppfattas som ett försök att lägga fast
en för alla människor gemensam syn på de
frågeställningar som förts fram av motionärerna. Det
kunde inte heller uteslutas att samtal och
diskussioner i andra sammanhang kring grundläggande
mänskliga värden avstannade och det synsätt som kom
till uttryck i kommissionen blev allenarådande. Vad
en värdekommission skulle kunna lägga fast kunde
dessutom endast bli redovisningar av uppfattningar
hos enskilda ledamöter i en statlig kommitté.
Därtill kom att det inte gick att bortse från att
kommissionens slutsatser kan bli så allmänt hållna
att de framstår som ointressanta och arbetet därmed
utförts i onödan.
Lagutskottet hänvisade till Biokteknikkommitténs
betänkande Att spränga gränser (SOU 2000:103), som
lyfter fram och har förslag rörande sådana spörsmål
som motionärerna önskar få belysta. Vad som därvid
tas upp har nära beröringspunkter med delar av den
norska Verdikommisjonens arbete. Lagutskottet
hänvisade också till Forum för levande historia (SOU
2001:5). Det övergripande målet för detta forum
skall vara att stärka viljan hos var och en att
aktivt verka för alla människors lika värde. Det
redovisade ledde enligt lagutskottet fram till samma
slutsatser som våren 1999 och våren 2000. Utskottet
var således inte berett att ställa sig bakom kravet
på inrättandet av en svensk värdekommission.
Utskottets ställningstagande
Europakonventionen, som sedan den 1 januari 1995
gäller som lag här i landet har även utgjort
inspirationskälla vid utformningen av
regeringsformens fri- och rättighetskapitel.
Utskottet har tidigare avstyrkt motionsyrkanden om
att Europakonventionen skall ges ställning som
grundlag och om att utvidga skyddet enligt 2 kap. 12
§ regeringsformen mot rättighetsinskränkande
lagstiftning. Utskottet vidhåller denna bedömning.
Mot bakgrund av utskottets tidigare uttalade
restriktiva inställning till inkorporering av
konventioner är utskottet inte heller berett att
förorda att 1966 års konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter eller barnkonventionen
inkorporeras i svensk rätt. När det gäller
lagprövningsrätten vill utskottet hänvisa till sitt
uttalande i betänkande 2001/02:KU13 om det angelägna
i att åtgärder vidtas så att ett utredningsarbete
snarast möjligt kan inledas. I fråga om EU:s
anslutning till Europakonventionen vill utskottet
hänvisa till att riksdagen våren 2001 som sin mening
gav regeringen till känna att den med all kraft bör
verka för att EU skall tillträda Europakonventionen
(bet. 2000/01:KUU01, rskr. 2000/01:200). Något
ytterligare tillkännagivande till regeringen är inte
nödvändigt. Motionerna 2001/02:K80 i denna del,
2000/01:K278 yrkandena 13 och 2001/02: K236
yrkandena 7, 8 och 10 samt 2001/02:K60 yrkande 6
(alla m) avstyrks följaktligen.
Utskottet avstyrker också motion 2001/02:K79 (kd)
om inrättandet av en värdekommission. Enligt
utskottets mening saknas anledning att gå ifrån
riksdagens tidigare ställningstaganden i frågan.
När det gäller frågan om tillsättandet av en
utredning i syfte att utvidga rättighetsskyddet till
ytterligare områden och grundlagsfästa fri- och
rättigheter mellan enskilda har utskottet tidigare
avstyrkt ett yrkande om detta med hänvisning till
att de väsentligaste dragen av det svenska fri- och
rättighetssystemet vuxit fram i stor enighet även om
det funnits och alltjämt finns olika meningar mellan
partierna när det gäller enskildheter. Utskottet gör
inte nu någon annan bedömning och avstyrker
motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25 yrkande 8
(båda kd). Utskottet är inte heller berett att
förorda en utredning för att klargöra den teoretiska
och mänskliga grunden för mänskliga rättigheter,
liksom vilka rättigheter som är universella,
absoluta eller kulturellt betingade och
rättigheternas inbördes förhållande. Enligt
utskottets mening är en sådan undersökning närmast
en fråga för forskningen och den allmänna debatten.
Motion 2001/02:U305 yrkandena 13 (kd) avstyrks
därför också.
När det gäller motion 2001/02:Ju451 yrkande 2 (mp)
gör utskottet ingen annan bedömning än motionärerna
om människors lika värde, ansvar och positiva
utvecklingsmöjligheter, liksom att ratificerade
internationella avtal och konventioner skall
införlivas i svensk lag, i den mån åtagandena inte
överensstämmer med den interna rättsordningen.
Självfallet skall en internationell överenskommelse
inte ratificeras om den är oförenlig med grundlagens
rättighets- och skyldighetskapitel och grundlagen
inte ändras i samband därmed. Enligt utskottets
mening behövs inte något tillkännagivande till
regeringen i denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.
Frågan om grundlagsreglering av rätten till liv
tas upp i motion 2001/02:K307 (kd). Fri- och
rättighetskommittén fann 1993 i denna fråga att
befintlig lagstiftning väl motsvarade de krav som
kan ställas i en rättsstat och att rätten till liv
genom Europakonventionens inkorporering kom till ett
positivt uttryck i svensk lagstiftning. Utskottet
gör inte någon annan bedömning. Utskottet anser inte
heller att ett tillkännagivande till regeringen om
att Sverige europeiskt och internationellt bör verka
för ett förbud mot eutanasi är nödvändigt. Motion
2001/02:K307 yrkandena 1 och 2 avstyrks.
Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättig-heterna
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning bl.a. till
pågående och aviserat arbete i
Regeringskansliet två motionsyrkanden (kd) om
handlingsplaner för mänskliga rättigheter hos
myndigheterna respektive om ökat stöd till
kvinnojourerna.
Skrivelsen
Regeringen avser enligt skrivelsen att ge en
särskild utredare i uppdrag att göra en kartläggning
av hur svenska domstolar tillämpat 2 kap.
regeringsformen och Europakonventionen. Framför allt
genom medlemskapet i EU och Europakonventionens
inkorporering har internationella rättsregler fått
ökad betydelse i den dömande verksamheten. Det krävs
därmed god kännedom om sådana rättsregler och den
praxis som gäller för rättstillämpningen. Regeringen
avser att följa de insatser som Domstolsverket gör
för att ytterligare utveckla sin
utbildningsverksamhet om mänskliga rättigheter för
domare och annan personal inom
domstolsorganisationen. Regeringen anser att det
skulle vara av värde med en kartläggning över de
fall i vilka svenska domstolar använt sig av
Europakonventionen sedan den blev svensk lag och av
bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen. En sådan
kartläggning skulle med systematiska metoder kunna
redovisa de svenska mål som förekommit inför
Europadomstolen.
Regeringen avser att föreslå vissa åtgärder för
att stärka och effektivisera Barnombudsmannen.
Regeringen beslutade i december 2000 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur
direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen
om likabehandling av personer oavsett ras eller
etniskt ursprung samt direktivet 2000/78/EG om
inrättandet av en allmän ram för likabehandling i
arbetslivet skall genomföras i Sverige.
När det gäller vissa andra förvaltningsmyndigheter
framhålls i skrivelsen att för myndigheter med
särskilt ansvar för mänskliga rättigheter kommer
regeringen att överväga möjligheterna att på
lämpligt sätt uppmärksamma myndigheterna på deras
ansvar, exempelvis genom bestämmelser i berörda
myndigheters instruktioner eller genom att i
regleringsbreven ställa krav på återrapportering.
Vidare anges att regeringen har för avsikt att i
kommande proposition om upphandling föreslå att
antidiskrimineringsklausuler införs fr.o.m den 1
juli 2002.
Kommunernas och landstingens roll för att
förverkliga de mänskliga rättigheterna är enligt
skrivelsen viktig. Deras praktiska handhavande av en
rad frågor är av betydelse och kan i vissa fall vara
avgörande för om Sverige som stat kan leva upp till
sina förpliktelser på flera områden.
Regeringen pekar på att såväl arbetsgivare som
fackliga organisationer som centrala aktörer i
samhällslivet har en betydelsefull roll när det
gäller att främja och skydda mänskliga rättigheter.
Regeringen anger i skrivelsen att dialogen med
företrädare för det svenska näringslivet om
mänskliga rättigheter fördjupas. När det gäller
enskilda organisationer framhålls det värdefulla i
det arbete som bedrivs inom dessa organisationer för
att främja och stärka de mänskliga rättigheterna.
Regeringen avser att låta kartlägga hur
lagstiftningen inom olika områden påverkar ideella
föreningar. Regeringen avser enligt skrivelsen
vidare att besluta att en särskild utredare skall
tillsättas med uppgift att utreda och analysera
frågor rörande allmänna samlingslokaler. Regeringen
avser också att genomföra återkommande s.k.
Folkrörelseforum för dialog mellan å ena sida
regeringen och dess förvaltningsmyndigheter och å
andra sidan företrädare för föreningslivet.
Motionen
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
yrkande 1 ett tillkännagivande till regeringen om
behovet av handlingsplaner för mänskliga rättigheter
hos myndigheterna. Motionärerna anser att samtliga
myndigheter bör uppmärksammas på sitt ansvar, inte
endast de med ett särskilt ansvar. Lämpligt vore
t.ex. att ge samtliga myndigheter i uppgift att
utarbeta en egen handlingsplan för mänskliga
rättigheter i syfte att belysa hur olika rättigheter
kan komma att aktualiseras i den egna
myndighetsutövningen, vilka konsekvenser det får för
arbetet samt behovet av utbildning om rättigheterna
och deras konsekvenser.
I samma motion 2001/02:K82 begärs att regeringen
utreder möjligheten av en utökad
kvinnojoursverksamhet så att alla kvinnors och
särskilt invandrarkvinnors behov av stöd kan
tillgodoses (yrkande 8). Alla kvinnor, oberoende av
bostadsort och medborgarskap, bör ges tillgång till
kvinnojourer och skyddat boende. Kvinnojourerna bör
ges medel för att anlita tolk och ha tillgång till
tolkjourverksamhet. Vidare bör kvinnojourerna få
tillgång till kompetens om etnicitet m.m. Behovet av
generell kompetensförstärkning bör ses över, och
medel tilldelas för informations- och
utbildningsinsatser.
Tidigare behandling
Socialutskottet avstyrkte motionsyrkanden om ökat
stöd till kvinnojourer i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för 2002 (bet. 2001/02: SoU1).
Utskottet framhöll att det arbete som kvinnojourerna
utför är av stort värde och att kvinnojourerna utgör
ett mycket betydelsefullt komplement till
socialtjänstens verksamhet på området. För år 2001
hade anslaget tillförts ytterligare medel för
insatser i syfte att motverka våld mot kvinnor.
Bland annat skulle 1,2 miljoner kronor årligen
tillfalla Rikskvinnocentrum. Utskottet såg positivt
på att det statliga stödet till
kvinnojoursorganisationerna ökat men ville samtidigt
framhålla att denna omständighet inte får leda till
att kommunernas engagemang minskar. Kommunerna bör
enligt utskottet även fortsättningsvis ha det
primära ansvaret för att stödja kvinnojourerna.
Utskottets ställningstagande
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen skall den
offentliga makten utövas med respekt för människors
lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet. En rad åtgärder som aviseras i
skrivelsen kommer att medföra att myndigheternas
uppmärksamhet på fri- och rättighetsfrågorna stärks
och att myndigheternas möjligheter att få
information förbättras. Det gäller bl.a. spridningen
av själva handlingsplanen, informationsmaterial som
Forum för levande historia skall tillhandahålla, en
hemsida om mänskliga rättigheter och översättning
och spridning av dokument. Enligt utskottets mening
är det värdefullt att myndigheter med ett särskilt
ansvar för mänskliga rättigheter ytterligare
uppmärksammas på sitt ansvar genom t.ex.
bestämmelser i instruktionerna eller
återrapporteringskrav i regleringsbreven.
En interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga
rättigheter avses få till uppgift att följa upp
handlingsplanen och se till att den utvärderas.
Uppföljnings- och utvärderingsinsatserna kommer att
ligga till grund för utarbetandet av nästa
handlingsplan. Utskottet förutsätter att frågan om
huruvida samtliga myndigheter behöver uppmärksammas
ytterligare på sitt ansvar för de mänskliga fri- och
rättigheterna, t.ex. genom att upprätta egna
handlingsplaner kommer att aktualiseras i det
sammanhanget. Något tillkännagivande till regeringen
om sådana insatser är enligt utskottets mening inte
nödvändigt. Motion 2001/02:K82 yrkande 1 (mp)
avstyrks.
När det gäller ökat stöd till kvinnojourer gör
utskottet ingen annan bedömning än socialutskottet
och avstyrker därför motion 2001/02:K82 yrkande 8
(mp).
Internationellt skydd mot
förföljelse och tortyr
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker i likhet med
socialförsäkringsutskottet motionsyrkanden om
att förföljelse på grund av kön eller sexuell
läggning skall ingå i flyktingbegreppet (fp)
och ett motionsyrkande om miniminormer för en
humanitär asylrätt (mp), med hänvisning till
att motionsyrkandena får anses tillgodosedda.
Ett motionsyrkande om humanitärt visum (mp)
avstyrks mot bakgrund bl.a. av
viseringsinstrumentets syfte.
Jämför reservation 4 (fp).
Bakgrund
Genom Amsterdamfördraget har frågor om asyl,
invandring och vissa frågor om fri rörlighet för
personer förts över från tredje till första pelaren.
Efter en övergångsperiod på fem år, dvs. maj 2004,
skall fri rörlighet för personer garanteras.
Vid Europeiska rådets möte i Wien i december 1998
antogs en handlingsplan för att genomföra
bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande
av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I
handlingsplanen anges prioriteringar och tidsramar
för hur uppgifterna i fördraget om fri rörlighet för
personer, asyl, invandring samt för civilrättsligt,
polisiärt och straffrättsligt samarbete bör
genomföras och inom vilka tidsramar.
Genomförandetiden varierar mellan två och fem år
från Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Vid Europeiska rådets sammanträde hösten 1999 i
Tammerfors drogs riktlinjerna upp för hur man så
snart som möjligt skall kunna genomföra den fria
rörligheten för personer fullt ut. Europeiska rådet
efterlyste en gemensam politik för invandring och en
gemensam asylpolitik grundad på en fullständig och
absolut tillämpning av Genèvekonventionen. Fyra
huvuddelar fastställdes, partnerskap med
ursprungsländerna, ett gemensamt europeiskt
asylsystem, som på längre sikt bör leda till ett
gemensamt asylförfarande och en enhetlig status för
dem som beviljas asyl, rättvis behandling av
medborgare i tredje land och en effektivare
hantering av migrationsflöden.
Regeringens mål för migrationspolitiken är att ge
skydd mot förföljelse och tortyr genom att värna
asylrätten i Sverige och internationellt, att den
reglerade invandringen upprätthålls och att
harmoniseringen av flykting- och
invandringspolitiken i EU ökar. Målet är att
verksamheten skall präglas av rättssäkerhet,
humanitet och respekt för individens mänskliga
rättigheter. Regeringen har i regleringsbreven för
2002 för Migrationsverket och Utlänningsnämnden
utökat förvaltningsanslaget till myndigheterna med
sammanlagt 55 miljoner kronor för att inte öka de
nuvarande handläggningstiderna.
Regeringen avser enligt skrivelsen att i sin mål-
och resultatdialog med Migrationsverket och
Utlänningsnämnden aktivt följa hur myndigheterna
lever upp till visioner och verksamhetsmål för att
låta perspektivet med mänskliga rättigheter
genomsyra riktlinjer för handläggning och
beslutsfattande.
I skrivelse anges också att regeringen välkomnar
EG-kommissionens direktivförslag om att s.k.
könsrelaterad förföljelse skall innefattas i
konventionsflyktingbegreppet. Regeringen kommer att
föreslå att den svenska lagstiftningen anpassas till
resultatet av förhandlingarna i rådet.
Motionerna
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
(yrkande 2) ett tillkännagivande till regeringen om
att Sverige inom EU bör verka för miniminormer i
harmoniseringsdokument som värnar en humanitär
asylrätt. Sverige bör ha en högt ställd profil i
dessa frågor. Det måste enligt motionärerna vara den
enskildes rättighetsperspektiv som är det viktiga
och inte harmonisering och gemenskapspolitik som
sådan. Motionärerna anser att kommissionens
meddelande om ett gemensamt asylförfarande och en
enhetlig status som är giltig i hela unionen
undergräver idén om harmonisering via miniminormer
och strider mot de mänskliga rättigheterna på
asylområdet. För den enskilde blir det första
landets reglering avgörande, utan möjlighet att få
förnyad prövning i en medlemsstat med mer generösa
regler. Den enskildes möjlighet eller oförmåga att
välja destinationsland blir avgörande för hans eller
hennes asylprövning. Sverige bör vara ett
föregångsland och se internationella konventioner
som miniminormer.
Motionärerna anser också att presumtiva flyktingar
bör ha möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex.
svensk ambassad i fall då det vore orimligt att låta
den asylsökande avvakta handläggningen av
asylärenden i ursprungs- eller transitland.
Regeringen bör enligt motionärerna utreda denna
möjlighet (yrkande 3).
I motion 2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
en vidgad flyktingdefinition. Motionärerna hänvisar
till EG-kommissionens direktivförslag om att s.k.
könsrelaterad förföljelse på grund av sexuell
läggning skall innefattas i
konventionsflyktingbegreppet och anser att Sverige
redan innan direktivet antas och implementeras i
svensk lagstiftning bör göra nödvändiga ändringar i
lagstiftningen. Regeringens avsikt att anpassa
svensk lagstiftning till resultatet av
förhandlingarna i rådet är enligt motionen ingen
garanti för att det verkligen blir fråga om en
vidgad tolkning av begreppet övriga
skyddsbehövande (yrkande 1).
Yttrande från socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet hänvisar till att
utskottet nyligen behandlat en rad frågor kring
migration och asylpolitik (bet. 2001/02:SfU8). I
betänkandet påtalade utskottet vikten av att Sverige
aktivt arbetar för att påverka utformningen av de
gemensamma reglerna inom EU på detta område.
Socialförsäkringsutskottet ansåg att det bl.a. till
följd av den fria rörligheten inom EU och för att
uppnå målsättningen att utveckla ett område med
frihet, säkerhet och rättvisa behövs en gemensam
politik för invandring och en gemensam asylpolitik.
Enligt utskottets mening bör flyktingpolitiken bygga
på flyktingars rättigheter, internationell
solidaritet och full respekt för internationella
åtaganden. Den gemensamma politiken bör utgöras av
miniminormer som läggs på en så hög nivå som
möjligt. Det krävs också ett ökat inslag av
finansiell solidaritet i EU:s flyktingpolitik och en
bättre fördelning när det gäller insatserna vid
omfattande flyktingströmmar. En europeisk
flyktingfond har inrättats för att stödja projekt
för mottagande av asylsökande, integration och
återvändande, men medel kan även användas för s.k.
akutåtgärder, föreskrivna i direktivet om
tillfälligt skydd. I regeringens fyrapunktsprogram
inför EU:s framtidskonvent, vars förslag skall
utgöra ett underlag för den regeringskonferens som
år 2004 skall förhandla om förändringar av EU:s
fördrag, anges som en av fyra prioriterade frågor
arbetet med att skapa en gemensam asyl- och
migrationspolitik inom EU.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion
2001/02:K82 yrkande 2 får anses tillgodosedd med det
anförda och därför bör avslås.
Vad härefter gäller flyktingbegreppet och
kommissionens direktivförslag konstaterar
socialförsäkringsutskottet inledningsvis att frågan
om internationellt skydd och om definitionen av
begreppet flykting samt alternativa skyddsformer är
föremål för diskussion inte bara inom EU utan även i
andra internationella forum.
Socialförsäkringsutskottet nämner att FN:s
flyktingkommissariat, UNHCR, har inlett en översyn
av flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen,
varvid även det könsbaserade skyddet ses över.
Enligt socialförsäkringsutskottets mening är frågan
om definitionen av begreppet flykting och
möjligheten att erhålla flyktingstatus mycket viktig
och grundläggande inte minst när det gäller det
övriga arbetet inom EU med att utforma en gemensam
asylpolitik. Sverige har varit drivande i dessa
frågor. I utlänningslagen infördes också redan 1997
bestämmelser om att förföljelse från tredje part kan
utgöra grund för flyktingskap. När det gäller
direktivförslaget understryker
socialförsäkringsutskottet i sitt betänkande
2001/02:SfU8 vikten av att arbetet med förslaget
inte fördröjs. Socialförsäkringsutskottet har
erfarit att regeringen avser att se över frågan om
att i utlänningslagen införa en möjlighet för
personer som förföljs på grund av kön eller sexuell
läggning att erhålla flyktingstatus. Statsrådet Jan
O Karlsson har uttalat att Sverige därmed anpassar
sig till en rättsutveckling som redan pågår och att
det inte är nödvändigt att Sverige avvaktar det
pågående arbetet inom EU. Utredningen skall vara
avslutad senast den 1 oktober 2002.
Socialförsäkringsutskottet hänvisar också till att
Migrationsverket på regeringens uppdrag har utformat
riktlinjer för homosexuella i asylprocessen som
syftar till att uppmärksamma personalen på de
särskilda omständigheter som kan gälla i ärenden där
homosexualitet åberopas. Med det anförda anser
socialförsäkringsutskottet att motion 2001/02:K81
yrkande 1 får anses tillgodosedd och motionsyrkandet
avstyrks.
Vad gäller s.k. humanitärt visum som föreslås i
motion 2001/02:K82 yrkande 3 hänvisar
socialförsäkringsutskottet till betänkande
2001/02:SfU8. Utskottet påtalade att
viseringsinstrumentet inte är avsett att ta till
vara personers behov av skydd. Utlänningslagens
bestämmelser uppfyller enligt utskottets uppfattning
Genèvekonventionen i fråga om skyldigheten att ge
skydd till den som riskerar förföljelse i hemlandet.
Sverige tar också emot personer i behov av skydd för
vidarebosättning i Sverige, genom den s.k.
flyktingkvoten. Utskottet kunde med det anförda inte
ställa sig bakom det behandlade motionsyrkandet i
frågan. Socialförsäkringsutskottet vidhåller denna
inställning och anser att konstitutionsutskottet bör
avstyrka motion 2001/02:K82 yrkande 3.
Utskottets ställningstagande
Utskottet gör ingen annan bedömning än
socialförsäkringsutskottet och avstyrker motionerna
2001/02:K81 yrkande 1 (fp) och 2001/02:K82 yrkandena
2 och 3 (mp).
Sammanhållet skydd mot
diskriminering m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden om
generellt skydd mot diskriminering och om ett
sådant skydd i 2 kap. regeringsformen (m
resp. mp).
Utskottet föreslår att riksdagen med bifall
till flera motioner (m, kd, c, fp och mp) som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om att uppdraget till den
parlamentariska kommitté som bl.a. skall
överväga en samordning av
ombudsmannainstitutioner skall omfatta
samtliga ombudsmän under regeringen.
Motionsyrkanden om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning anses
tillgodosedda och avstyrks.
Två motionsyrkanden (m) om avskaffande av
lagar i syfte bl.a. att motverka
diskriminering avstyrks.
Jämför reservation 5 (s, v)
Bakgrund
I regeringens skrivelse redovisas den nya lagen om
likabehandling av studenter i högskolan som bl.a.
innebär att diskriminering på grund av
könstillhörighet, etnisk tillhörighet, sexuell
läggning och funktionshinder förbjuds, att en
högskola blir skyldig att betala ett ideellt
skadestånd för den kränkning som en student eller
sökande blivit utsatt för genom att högskolan inte
följt lagen, att högskolor blir skyldiga att utreda
och vidta åtgärder mot trakasserier och att JämO,
DO, HomO och HO skall utöva tillsyn över lagens
efterlevnad.
När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män
m.m. redovisas att regeringens mål för svensk
jämställdhetspolitik är att kvinnor och män skall ha
samma möjligheter, rättigheter och skyldighet inom
livets alla områden. Inom Regeringskansliet bereds
för närvarande frågan om länsstyrelserna bör ges
tillsynsansvar över jämställdhetslagens (1991:433)
regler om aktiva åtgärder. Vidare övervägs de
förslag som lämnats av Rådet för jämställdhetsfrågor
som rör transporter och IT, som bl.a. gäller
inrättande av en myndighet som skall utgöra ett
nationellt pådrivande kunskaps- och resurscentrum
för samhälle och näringsliv och om ett sjätte delmål
för ett jämställt transportsystem. Vidare redovisas
sexualbrottsutredningens förslag till en ny
reglering av sexualbrotten, vilka nu delvis lett
till förslag till riksdagen (prop. 2001/02:123), och
att SCB har fått regeringens uppdrag att genomföra
en tidsanvändningsstudie som skall ge information om
arbetsfördelningen i hemmen. Resurser har tilldelats
för 31 professurer och 73 anställningar som
forskarassistenter avsedda för underrepresenterat
kön.
Motionerna
Per Lager och Kia Andreasson (båda mp) begär i
motion 2001/02:K349 ett grundlagsförslag från
regeringen så att ett generellt rättsligt bindande
skydd mot diskriminering införs och att
begränsningen till etniska minoriteter i
2 kap. 15 § regeringsformen upphävs. I stället för
ändringar i målsättningsstadgandet i 1 kap.
regeringsformen bör det rättsligt bindande fri- och
rättighetskapitlet (2 kap.) utökas med ett generellt
skydd.
Margit Gennser m.fl. (m) begär i motion
2000/01:Sf20 yrkande 3 ett tillkännagivande till
regeringen om att skyddet mot diskriminering bör
införas i grundlagen. Det är enligt motionärerna
viktigt att lagstiftningen är allmängiltig och inte
specifik för vissa människors livssituation. All
form av diskriminering bör förbjudas i grundlagen.
Per Unckel m.fl. (m) framhåller i motion 2001/02:K80
i denna del att en åtgärd som skulle stärka
individens skydd mot diskriminering vore att införa
en samlad diskrimineringslagstiftning.
I motion 2001/02:K82 av Per Lager m.fl. begärs att
regeringen utreder förutsättningarna för och behovet
av en mer generell diskrimineringslagstiftning
(yrkande 7). Frågans omfattning och dignitet medför
att en parlamentarisk kommitté ovillkorligen bör
tillsättas. Motionärerna ställer sig bakom försöken
att åtgärda alla former av diskriminering på
högskolarna. Många andra grupper och enskilda
utanför arbetslivet omfattas dock inte av
diskrimineringsreglerna. Dessa bör därför göras
generella för att kunna gälla hela samhället.
Också Sofia Jonsson (c) begär en gemensam
diskrimineringslag i motion 2000/01:So451 yrkande 1.
Enligt motionären är det lika oacceptabelt av vilket
skäl en människa än diskrimineras. En samlad
diskrimineringslag vore ett bra sätt att få ett
helhetsgrepp. En sådan samlad lag bör omfatta också
diskriminering på grund av ålder. Ett exempel på
åldersdiskriminering är förslag om att ungdomar
under 15 år inte skall få vistas ute i staden på
kvällarna.
Matz Hammarström m.fl. (mp) begär i motionerna
2000/01:K401 yrkande 1 och 2001/02:K381 yrkande 1
att regeringen utreder frågan om en lag om mänskliga
rättigheter. Motionärerna anser att det är angeläget
att det finns en samordnad och samlad syn för att
motverka diskriminering. De olika lagarna mot
diskriminering i arbetslivet bör samordnas i en lag
om mänskliga rättigheter med motverkande av
diskriminering som huvudsyfte. Mångfalds- och
jämställdhetsplaner bör ingå som en naturlig del.
Lagen bör också innehålla en civilrättslig del
angående diskriminering i det övriga samhällslivet
på grund av kön, religion, etnicitet,
funktionshinder och sexuell läggning. Tydliga
antidiskrimineringsklausuler bör införas för alla
offentliga upphandlingar. De nuvarande ombudsmännen
bör samordnas i en ny myndighet en ombudsman för
mänskliga rättigheter. Liknande synpunkter framförs
i motion 2000/01:K399 yrkande 1 av Per Lager m.fl.
(mp). I denna motion pekas också på vikten av
effektiva skadeståndsbaserade bestämmelser.
Ombudsmännens roll tas upp i flera motioner. Chris
Heister m.fl. (m) begär i motion 2001/02:So611
yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om en
sammanslagning av diskrimineringsombudsmännen.
Motionärerna vänder sig emot att regeringen arbetar
för att Handikappombudsmannen skall utvecklas till
en sedvanlig förvaltningsmyndighet i stället för att
göra ombudsmannaverksamheterna oberoende av den
verkställande makten. Henrik Järrel (m) begär i
motion 2001/02:K350 ett regeringsförslag om
reformering av ombudsmannainstituten med sikte på en
sammanhållen organisation under riksdagens primära
tillsyn.
Ett samlat ombudsmannaämbete under riksdagen
begärs också i motion 2001/02:A227 yrkande 5 av
Magnus Jacobsson m.fl. (kd). Motionärerna betonar
särskilt det beslut som riksdagen tagit gällande en
översyn av ombudsmannastrukturen. Margareta Viklund
(kd) begär i motion 2000/01:K242 att det skall
tillsättas en parlamentarisk utredning för att ta
ett samlat grepp på frågan om hur skyddet mot
diskriminering skall vara utformat. I det arbetet
bör även formerna för ombudsmännens arbete tas upp.
Det splittrade skyddet mot diskriminering leder
enligt motionen till att skyddet försvagas. Rätten
till likabehandling betraktas inte som en
grundläggande rättighet utan mer som en
förhandlingsbar förmån. Frågan tas också upp i
motion 2000/01:A388 yrkande 9 av Magda Ayoub, vari
begärs tillkännagivanden till regeringen om en
samlad ombudsmannaverksamhet på
arbetsmarknadsområdet, och i motion 2001/02:So302
yrkande 2 av Sven Brus och Kenneth Lantz (alla kd).
I den sistnämnda motionen anförs att verkligheten är
sådan att äldre diskrimineras i ett antal avseenden.
Diskrimineringsombudsmän utifrån kön, etnicitet och
sexuell läggning bör enligt motionen sammanföras
till att avse all form av diskriminering, exempelvis
även på grund av ålder. I motion 2000/01:A388
yrkande 10 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om det nonchalanta i dröjsmålet med att
tillsätta utredningen.
I motion 1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl.
(c) yrkande 9 begärs en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning som skulle ge bättre
förutsättningar att samordna ombudsmannafunktionen
till en sammanhållen myndighet med hög juridisk
kompetens. I ett längre perspektiv kan det vara
möjligt att sammanlänka funktionen med
Justitieombudsmannen. Med en sammanhållen
lagstiftning som också gäller utanför arbetslivet är
det möjligt att ställa krav på en större del av
samhällslivet som även omfattar
åldersdiskriminering. Enligt motionärerna är
diskriminering av äldre inom vården och i andra
sammanhang ett reellt problem.
Johan Pehrson och Helena Bargholtz (båda fp) begär
i motion 2001/02: Ju450 yrkande 32 ett
tillkännagivande till regeringen om det svenska
ombudsmannasystemet. Ombudsmannainstitutionen bör
enligt motionärerna nu förtydligas och förenklas.
Ingripanden mot statliga och kommunala ämbetsmän bör
samordnas under JO-ämbetet medan övriga ombudsmän
bör slås samman till ett ombudsmannaämbete med
eventuellt nya uppgifter. Stor återhållsamhet bör
dock enligt motionen iakttas när det gäller att
införa nya sådana.
Carl Erik Hedlund (m) begär i motion 2000/01:K328
att riksdagen beslutar att avskaffa lagarna mot
diskriminering på grund av etnicitet, handikapp,
sexuell läggning eller kön (yrkande 1). Motionären
begär också ett tillkännagivande till regeringen om
vikten av sänkta skatter och avregleringar i syfte
att motverka diskriminering på arbetsmarknaden
(yrkande 3). Enligt motionären går lagarna mot
diskriminering på flera sätt emot grundläggande
värden i en liberal rättsstat. Den typen av lagar är
med nödvändighet godtyckliga. De riktar sig mot en
till stor del oskyldig kategori människor
(arbetsgivare). De motverkar också sitt påstådda
syfte att få in marginaliserade grupper på
arbetsmarknaden. Det är i stället bättre att genom
sänkta skatter och avregleringar bereda alla
arbetsföra plats i en växande dynamisk och
konkurrenskraftig ekonomi. De goda exemplen borde
växa fram som goodwill och konkurrensfördelar.
I motion 2001/02:K420 av Gunnar Axén (m) begärs att
16 lagar och förordningar avskaffas (yrkandena
116). I motionen betonas att människor bör vara
fria och ha frihet att tillåtas göra vad man har
rätt att göra. Det är enligt motionären dags att
starta resan dit, och en rad lagar och förordningar
bör därför avskaffas, nämligen lagen (1966:742) om
hotell- och pensionatrörelse, lagen (1969:612) om
förbud mot professionell boxning, lagen (1970:943)
om arbetstid m.m. i husligt arbete, lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet,
hyresförhandlingslagen (1978:304), 12 kap.
jordabalken, namnlagen (1982:670), arbetstidslagen
(1982:673), förordningen (1983:18) om
studerandekårer, nationer och studentföreningar vid
universitet och högskolor, lagen (1987:375) om
förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande
verksamheter, lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram, jämställdhetslagen
(1991:433), tobakslagen (1993:581), alkohollagen
(1994:1738), alkoholförordningen (1994:2046), lagen
(1994:1809) om totalförsvarsplikt, lagen (1998:408)
om förbud mot köp av sexuella tjänster och lagen
(2000:537) om märkning och registrering av hundar
samt förordningen (2000:538) om märkning och
registrering av hundar.
Tidigare behandling
Frågan om en samlad ombudsmannamyndighet behandlades
hösten 2000 (bet. 2000/01:KU3). Utskottet framhöll i
sin bedömning inledningsvis den särställning som
Riksdagens ombudsmän har. Utskottet ansåg inte att
det fanns någon anledning att ifrågasätta JO:s
ställning och verksamhet.
När det gällde frågan om att föra ihop de
ombudsmän som är underställda regeringen till en
ombudsmannaorganisation ansåg utskottet att tiden nu
var mogen att utreda frågan. Enligt utskottet borde
således en utredning tillsättas med uppgift att
undersöka om det finns förutsättningar för att slå
samman några av eller samtliga dessa
ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan
om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,
enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter
ombudsmännen tilldelas. Vad utskottet anfört gavs
regeringen till känna (rskr. 2000/01:3335).
Kulturutskottet, arbetsmarknadsutskottet,
näringsutskottet och miljö- och jordbruksutskottet
har kortfattat avstyrkt motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden åren 2000 och 2001 från samma
motionär som står bakom motion 2001/02:K420 om
avskaffande av vissa enskilda lagar i syfte att öka
medborgarnas frihet (bet. 2001/02:KrU3, 2000/01:NU7,
2000/01:AU7, 2000/01:AU9 och 2000/01:MJU8). En något
utförligare motivering till avstyrkandet hade
arbetsmarknadsutskottet som beträffande vissa av
arbetstidslagarna framhöll att det finns behov av en
lagreglering för att det skall gå att upprätthålla
en rimlig balans mellan arbetsgivarens och
arbetstagarens önskemål i frågor rörande arbetstid.
Arbetsmarknadsutskottet ville i sammanhanget också
påminna om de rättigheter i fråga om arbetstid som
finns i EG-rätten och som Sverige som nation är
skyldigt att se till att arbetstagarna
tillförsäkras.
Utredning om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning
Regeringen har den 31 januari 2002 beslutat
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppdrag att
bl.a. överväga en gemensam lagstiftning mot
diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden.
Kommittén skall också ha i uppdrag att se över
ansvarsområden och uppgifter för
Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, Handikappombudsmannen och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning samt överväga en samordning eller
sammanslagning av samtliga dessa ombudsmän samt om
den eller de framtida ombudsmannainstitutioner som
föreslås skall vara underställda regeringen eller
riksdagen. Kommittén skall redovisa uppdraget senast
den 1 december 2004.
Utskottets ställningstagande
Regeringen har nyligen lagt fram proposition
2001/02:72 Ändringar i regeringsformen samarbetet
i EU m.m. vari föreslagits en
målsättningsbestämmelse i 1 kap. 2 § regeringsformen
som bl.a. föreskriver att det allmänna skall
motverka diskriminering av människor på grund av
kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
språklig eller religiös tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan
omständighet som gäller den enskilde som person.
Utskottet är inte berett att nu förorda att skyddet
i stället regleras i 2 kap. regeringsformen och då
som ett generellt skydd mot alla former av
diskriminering. Motionerna 2001/02:K349 (mp) och
2000/01:Sf20 yrkande 3 (m) avstyrks.
Den nyligen beslutade utredningen om en
sammanhållen diskrimineringslagstiftning kommer
enligt sina direktiv (dir. 2002:11) att ta upp
frågan om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning omfattade alla eller
flertalet diskrimineringsgrunder och
samhällsområden. Därvid skall bl.a. frågan om
diskriminering på grund av ålder och behovet av
skydd mot diskriminering av s.k. transpersoner
övervägas. Också det civilrättsliga området och
skadeståndsfrågan berörs. I uppdraget ingår dessutom
att överväga en samordning eller sammanslagning av
Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, Handikappombudsmannen och
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning eller några av dem samt om den eller de
framtida ombudsmannainstitutioner som föreslås skall
vara underställda regeringen eller riksdagen.
Motionerna 2000/01:K399 yrkande 1 (mp), 2000/01:K242
(kd), 2000/01:So451 yrkande 1 (c), 2001/02:K80 i
denna del (m), 2001/02:K82 yrkande 7 (mp),
2001/02:So611 yrkande 2 (m), 2001/02:A388 yrkandena
910 (kd) och 2001/02:So302 yrkande 2 (kd) får
därigenom anses tillgodosedda och avstyrks.
Utskottet konstaterar emellertid att regeringens
direktiv inte omfattar bl.a. Barnombudsmannen.
Utskottet vill erinra om att konstitutionsutskottet
hösten 2000 ansåg att en utredning borde tillsättas
för att undersöka om det finns förutsättningar för
att slå samman några av eller samtliga de ombudsmän
som är underställda regeringen. Riksdagen gav
regeringen detta som sin mening till känna. Enligt
utskottets mening är regeringens kommittédirektiv
inte acceptabla från denna utgångspunkt. Samtliga
ombudsmän under regeringen bör i enlighet med
riksdagens uttalande omfattas av direktiven till
kommittén. Utskottet föreslår att riksdagen med
delvis bifall till motionerna 1999/2000:Sf637
yrkande 9 (c), 2000/01:K401 yrkande 1 (mp),
2001/02:K350 (m), 2001/02:K381 yrkande 1 (mp),
2001/02:Ju450 yrkande 32 (fp), 2001/02:A227 yrkande
5 (kd), som sin mening ger regeringen detta till
känna.
Utskottet är inte berett att ställa sig bakom
yrkandena i motionerna 2000/01:K328 yrkande 1 och
2001/02:K420 yrkandena 116 om att avskaffa en rad
lagar eller i motion 2000/01:K328 yrkande 3 (båda m)
om ett tillkännagivande till regeringen om vikten av
sänkta skatter och avregleringar i syfte att
motverka diskriminering på arbetsmarknaden.
Motionsyrkandena avstyrks.
Rasism, främlingsfientlighet och
etnisk diskriminering m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker en motion (mp) om att utlänningar
skall likställas med svenska medborgare när
det gäller regeringsformens skydd för
mänskliga rättigheter samt om att hela 2 kap.
regeringsformen bör omarbetas och att
utlänningslagstiftningen, regeringsformen och
Europakonventionen bör bli föremål för
närmare utredning.
Jämför reservation 6 (mp).
Skrivelsen
Rasism, främlingsfientlig och etnisk diskriminering
är ett prioriterat område i handlingsplanen.
Regeringens mål för integrationspolitiken är lika
rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla
oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en
samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund
samt en samhällsutveckling som kännetecknas av
ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett
bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga
för. Regeringen hänvisar till skrivelsen En
nationell handlingsplan mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering
(skr. 2000/01:59) och till att samtliga myndigheter
som lyder direkt under regeringen getts i uppdrag
att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk
mångfald bland de anställda. Vidare hänvisas till
propositionen Hets mot folkgrupp, m.m. (prop.
2001/02:59) där det föreslagits bl.a. att det skall
införas en särskild straffskala för grova fall av
hets mot folkgrupp och att tillämpningsområdet för
bestämmelserna om hets mot folkgrupp utvidgas så att
också hets med anspelning på sexuell läggning
omfattas.
Regeringen prioriterar enligt skrivelsen fortsatt
arbete med att bryta social och etnisk
snedrekrytering till högre utbildning. En särskild
utredare har fått i uppdrag att beskriva och
analysera fördelningen av makt och inflytande ur ett
integrationspolitiskt perspektiv. Det antirasistiska
arbetet har förstärkts och 10 miljoner kronor per
år har beräknats för detta arbete. En
försöksverksamhet med lokala och regionala
diskrimineringsombud skall påbörjas under år 2002.
En arbetsgrupp har utarbetat ett förslag till hur
det fortsatta arbetet för att bistå personer som
vill lämna rasistiska och liknande grupperingar
skall bedrivas, utvecklas och finansieras.
Gällande regler m.m.
Bestämmelserna om utlänningars fri- och rättigheter
infördes i 2 kap. regeringsformen den 1 januari
1977. Regeringsformens fri- och rättighetsreglering
avsåg ursprungligen i princip endast svenska
medborgare. Orsaken angavs vara att endast svenska
medborgare har en ovillkorlig rätt att uppehålla sig
här i riket och att bereda sig sin utkomst här,
vilket är en förutsättning för att ett
rättighetsskydd skall få full verkan. Det hade
vidare i vissa hänseenden ansetts föreligga ett
legitimt behov av att kunna besluta om särskilda
begränsningar i utlänningars fri- och rättigheter.
Dessutom gäller att den vanliga lagstiftningen i
stor utsträckning tillförsäkrar utlänningar de
rättigheter som för svenska medborgares del skyddas
genom regeringsformens rättighetsreglering. Från det
i regeringsformen för utlänningars del skyddade
området undantas frågor om åsiktsregistrering och om
andra begränsningar i rörelsefriheten än
frihetsberövanden (prop. 1975/76:209 s. 132).
Enligt 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen
likställs utlänning med svensk medborgare i flera
fall. Utlänning kan dock enligt andra stycket i
samma paragraf bli föremål för särskild lagstiftning
i fråga om yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet
och religionsfrihet, skydd mot tvång att ge till
känna sin åskådning samt skydd mot kroppsligt
ingrepp, kroppsvisitation, husrannsakan och liknande
intrång samt mot intrång i förtrolig meddelelse.
Särskilda föreskrifter i lag kan också inskränka
skyddet mot frihetsberövande, rätt till
domstolsprövning av frihetsberövande av annan
anledning än brott eller misstanke om brott och
offentlighet vid domstolsförhandling, liksom skyddet
mot ingrepp på grund av åskådning samt författares,
konstnärers och fotografers rätt till sina verk och
rätten att driva näring eller utöva yrke. Av detta
lagrum framgår också att den s.k.
proportionalitetsprincipen i 2 kap. 12 § andra
stycket regeringsformen inte är tillämplig på
ingrepp i utlänningars rättigheter som sker med stöd
av
2 kap. 22 § andra stycket. I 2 kap. 12 § andra
stycket föreskrivs att begränsning av fri- och
rättigheter som första stycket ger utrymme för
endast får göras för att tillgodose ändamål som är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får inte göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Europakonventionen, som sedan den 1 januari
1995 gäller som lag här i landet, gör i skyddet
för mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter i princip inte skillnad mellan svenska
och utländska medborgare. Bestämmelserna om
yttrandefrihet, frihet att delta i fredliga
sammankomster och föreningsfrihet samt förbud
mot diskriminering hindrar dock inte införandet
av inskränkningar i utlänningars politiska
verksamhet.
Motionen
Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) tar i motion
2001/02:K429 upp frågan om utlänningars fri- och
rättigheter. I yrkande 3 begärs förslag till ändring
i 2 kap. regeringsformen så att särbehandling mellan
svenska och utländska medborgare undanröjs. I
yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om det önskvärda i att utländska och
svenska medborgare i så stor utsträckning som
möjligt skall vara jämställda i 2 kap.
regeringsformen om grundläggande fri- och
rättigheter. Vidare begärs ett tillkännagivande om
att inskränkningar i de grundläggande fri- och
rättigheterna skall vara godtagbara i ett
demokratiskt samhälle och stå i proportion till
nyttan med bestämmelsen för alla innevånare i landet
(yrkande 1). I yrkande 6 begärs förslag till hur
2 kap. regeringsformen kan omarbetas i syfte att ge
handlingsutrymme under extraordinära förhållanden
och tydligt visa att Europakonventionen gäller. I
yrkande 4 begärs en närmare utredning av
utlänningslagstiftningen, regeringsformen och
Europakonventionen m.m. I dag gäller att
begränsningar i lag kan ske utan att det är
godtagbart i ett demokratiskt samhälle och utan att
det står i proportion till nyttan med bestämmelsen.
Motionärerna anser att det förhållandet att
skyddsreglerna inte gäller fullt ut för utlänningar
visar att utlänningar som inte valt att bli svenska
medborgare av en eller annan anledning inte anses
som fullvärdiga invånare och att det finns
anledning att bemöta dem med en viss misstänksamhet.
Någon form av skyddslagstiftning måste landet
naturligtvis ha för att minimera riskerna för
terrorhandlingar m.m. och för att kunna lagföra de
skyldiga, men detta innebär enligt motionärerna inte
att människor med annat medborgarskap skall behöva
särbehandlas. Frågan är om utlänningslagstiftningen,
eller tillämpningen av den, på något sätt står i
strid med Europakonventionen. Hela 2 kap.
regeringsformen borde enligt motionen skrivas om för
att bli mer överskådlig, och lättare att förstå.
Tidigare riksdagsbehandling
Hösten 1992 avstyrkte utskottet ett yrkande om att
utlänningar skulle omfattas av samma grundlagsskydd
som svenska medborgare när det gäller
åsiktsregistrering. Utskottet hänvisade bl.a. till
de ovan redovisade ställningstagandena vid 1976 års
reform (bet. 1992/93:KU2).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening gör sig de bedömningar som
gjordes i samband med grundlagsändringarna 1976
fortfarande gällande. Utskottet som inte är berett
att förorda en ändrad ordning avstyrker motion
2001/02:K429 yrkandena 14 och 6.
Funktionshindrades rättigheter m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker, med hänvisning till att regeringen
föreslagit att ett skydd införs i 1 kap.
regeringsformen, motionsyrkanden (fp) om att
bestämmelser om skydd mot diskriminering av
funktionshindrade skall införas i 2 kap.
regeringsformen. Också ett motionsyrkande
(fp) om ratificering av Europakonventionens
tilläggsprotokoll 12 avstyrks. Ett
motionsyrkande om bristande tillgänglighet i
samhället för funktionshindrade (kd) avstyrks
med hänvisning till beslutat
utredningsarbete.
Jämför reservation 7 (fp).
Bakgrund
I 2 kap. regeringsformen, som innehåller
föreskrifter om grundläggande fri- och rättigheter,
föreskrivs bl.a. att lag eller föreskrift inte får
innebära att någon medborgare missgynnas därför att
han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt
ursprung tillhör minoritet (15 §) eller missgynnas
på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i
strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män
och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande
tjänsteplikt (16 §). Någon motsvarande föreskrift i
2 kap. finns inte när det gäller funktionshindrade.
EU:s ministerråd antog den 27 november 2000 rådets
direktiv 2000/78/EG om inrättandet av en allmän ram
för likabehandling i arbetslivet. Detta direktiv
behandlar arbetslivsområdet i vid mening och
omfattar diskrimineringsgrunderna religion eller
övertygelse, funktionshinder, ålder och sexuell
läggning.
Under år 2000 antogs ett tilläggsprotokoll nr 12
till Europakonventionen, där det sägs att
åtnjutandet av varje rättighet som föreskrivs i lag
skall säkerställas utan diskriminering på någon
grund, såsom kön, ras, hudfärg, språk, religion,
politisk eller annan åskådning, nationellt eller
socialt ursprung, tillhörighet till nationell
minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i
övrigt. Sverige har inte undertecknat protokollet.
Ett av skälen var att Sverige hade föredragit ett
separat instrument som hade kunnat innehålla
utförligare och mer detaljerade bestämmelser med
sikte på att bekämpa diskriminering inom sådana
samhällsområden där diskriminering är mest
förekommande och där den till slut kan bli ett hot
mot den demokratiska samhällsordningen. Ett sådant
instrument skulle ha fått effekt så snart det hade
ratificerats och trätt i kraft. Med ett
tilläggsprotokoll som innehåller ett allmänt
diskrimineringsförbud kommer det att dröja längre
troligen många år innan Europadomstolen har
avgjort så många enskilda klagomål att det är
någorlunda klart vad diskrimineringsförbudet innebär
i praktiken. Ett annat skäl var att det är oklart i
vilken utsträckning protokollet tillåter staterna
att vidta s.k. positiva åtgärder i syfte att främja
jämställdheten mellan könen och jämlikheten mellan
olika grupper i samhället.
Regeringen har i propositionen Ändringar i
regeringsformen samarbetet i EU m.m. (prop.
2001/02:72) föreslagit ett kompletterande och stärkt
grundlagsskydd för utsatta grupper. Enligt förslaget
fogas till regeringsformens målsättningsstadgande i
1 kap. 2 § regeringsformen en föreskrift om att det
allmänna dels skall verka för att alla människor
skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i
samhället, dels skall motverka diskriminering på
grund av kön, hudfärg, nationellt eller etnisk
ursprung, språklig eller religiös tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan
omständighet som gäller den enskilde som person.
I lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder och i
lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i
högskolan finns bestämmelser till skydd mot
diskriminering av funktionshindrade.
I regeringens direktiv den 31 januari 2002 (dir.
2002:11) ges en parlamentarisk kommitté i uppdrag
bl.a. att överväga om skydd mot missgynnande av
personer med funktionshinder på grund av bristande
tillgänglighet bör införas på andra samhällsområden
än i arbetslivet och högskolan. Enligt direktiven är
det ofta bristen på tillgänglighet som är grunden
för det missgynnande funktionshindrade utsätts för.
En person med funktionshinder utestängs sålunda
många gånger från en lokal, tjänst eller verksamhet
till följd av bl.a. den fysiska miljöns utformning
och användbarhet, icke anpassad information eller
bristande service. Regeringen hänvisar till att i
lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet av
personer med funktionshinder finns en bestämmelse
som tar sikte just på bristande tillgänglighet och
att lagen om likabehandling av studenter i högskolan
innehåller en bestämmelse med i huvudsak liknande
innehåll. I den mån kommittén föreslår att ett skydd
mot diskriminering på grund av funktionshinder bör
införas på andra samhällsområden än i arbetslivet
och högskolan skall kommittén också överväga förslag
som syftar till ett skydd mot missgynnande av
funktionshindrade på grund av bristande
tillgänglighet. Kommittén skall även överväga om
sådana regler skall införas på de områden som
omfattas av direktivet om likabehandling i
arbetslivet men inte av lagen om diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder.
Funktionshindrades rättigheter är en prioriterad
fråga i den nationella handlingsplanen för mänskliga
rättigheter. Regeringens mål för handikappolitiken
är att utjämna skillnaderna i levnadsvillkor mellan
personer med funktionshinder och den övriga
befolkningen. Regeringen har avlämnat en proposition
om nya regler för att motverka domstolstrots
avseende verkställighet av domar för insatser enligt
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade och socialtjänstlagen (1980:620).
I proposition 2001/02:80 Demokrati för det nya
seklet har det föreslagits åtgärder i syfte att
underlätta för funktionshindrade medborgare att åta
sig och genomföra politiska uppdrag.
Regeringens mål är att fortsätta sitt arbete
enligt den nationella handlingsplanen för
handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) vad avser
insatser för att motverka diskriminering av
människor med funktionshinder och för att göra det
möjligt för funktionshindrade att delta i
samhällslivet.
Våren 2001 gjordes ändringar av plan- och
bygglagen (1987:10) för att öka tillgängligheten
till befintliga lokaler dit allmänheten har
tillträde och på allmänna platser. Enligt
förordningen (2001:526) om de statliga
myndigheternas ansvar för genomförandet av
handikappolitiken skall statliga myndigheter verka
för att personer med funktionshinder ges full
delaktighet i samhället och jämlikhet i
levnadsvillkor. Myndigheterna är skyldiga att göra
den egna verksamheten samt lokaler och information
tillgängliga för funktionshindrade. Regeringen avser
dessutom att ge ett antal myndigheter på central
nivå ett särskilt ansvar för att de nationella målen
för handikappolitiken förverkligas inom deras
respektive sektorsområden. En översyn planeras också
av områden som saknar regler om tillgänglighet för
personer med funktionshinder.
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motionerna
1999/2000:So321 yrkande 18, 2000/01:So538 yrkande 8
och 2001/02:So618 yrkande 12 ett förbud i
regeringsformen direkt riktat mot diskriminering av
människor med funktionsnedsättning. Bestämmelserna
om skydd mot diskriminering i 2 kap. regeringsformen
som nu gäller etniska minoriteter och diskriminering
på grund av kön, bör utökas med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade. I de båda
sistnämnda motionsyrkandena begärs också att Sverige
i Europarådet verkar för att Europarådet breddar
diskrimineringsförbudet i Europakonventionen så att
det blir ett generellt förbud som också innefattar
människor med funktionshinder.
Ester Lindstedt-Staaf (kd) begär i motion
2001/02:So619 (yrkande 7) att den nya utredning som
skall se över diskrimineringslagstiftningen skall få
ett direktiv att utreda huruvida bristande
tillgänglighet i samhället kan vara diskriminerande.
Motionären hänvisar till att var fjärde lokal där
kommunfullmäktige håller sina sammanträden inte
uppfyller minimala krav på tillgänglighet för
rörelsehindrade, vilka därmed utestängs från en
central del av den svenska demokratin. I bara tio
procent av kommunerna kan man kommunicera direkt med
kommunens växel med hjälp av en texttelefon. Sex av
tio kommuner saknar program för tillgänglighet.
Många grundskolor saknar minimal anpassning för
rörelsehindrade. Bankomater kan inte utnyttjas av
rullstolsburna. Vidare framhålls att det i dag inte
anses diskriminerande om en elev på grund av sitt
funktionshinder inte kan komma in i skolan.
Utskottets ställningstagande
Funktionshindrades rättigheter är ett prioriterad
område enligt den nationella handlighetsplanen för
fri- och rättigheter. Målsättningen är att utjämna
skillnaderna i levnadsvillkor mellan personer med
funktionshinder och den övriga befolkningen. En rad
åtgärder har vidtagits i detta syfte, och regeringen
avser att fortsätta sina insatser för att motverka
diskriminering av människor med funktionshinder och
för att göra det möjligt för funktionshindrade att
delta i samhällslivet
Regeringen har i proposition 2001/02:72 Ändringar
i regeringsformen samarbetet i EU, m.m. föreslagit
att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en
bestämmelse om att det allmänna skall motverka
diskriminering av människor på grund av bl.a.
funktionshinder. Utskottet är inte berett att nu
förorda att en bestämmelse om diskriminering av
funktionshindrade motsvarande de bestämmelser som
gäller för etniska minoriteter och diskriminering på
grund av kön införs i 2 kap. regeringsformen.
Utskottet anser vidare att de skäl som anförts för
att inte ratificera tilläggsprotokoll 12 till
Europakonventionen fortfarande äger sin giltighet.
Motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18, 2000/01:So538
yrkande 8 och 2001/02:So618 yrkande 12 (alla fp)
avstyrks följaktligen.
När det gäller den fråga om kommittédirektiv
rörande tillgängligheten för funktionshindrade i
samhället som tas upp i motion 2001/02:So619 yrkande
7 (kd) vill utskottet hänvisa till att regeringen i
direktiv den 31 januari 2002 uppdragit åt en
parlamentarisk kommitté att överväga om skydd mot
missgynnande av personer med funktionshinder på
grund av bristande tillgänglighet bör införas på
andra samhällsområden än i arbetslivet och
högskolan. Motionsyrkandet får därmed anses
tillgodosett och avstyrks.
Diskriminering på grund av sexuell
läggning
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning bl.a. till att regeringen föreslagit att
bestämmelser om skydd mot diskriminering på
grund av sexuell läggning skall införas i 1
kap. regeringsformen avstyrker utskottet
motionsyrkanden (v, kd, fp resp. v, s, c, fp)
om att bestämmelser om sådant skydd bör
införas i 2 kap. regeringsformen. Utskottet
hänvisar också till det utredningsarbete i
fråga om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning som beslutats.
Jämför reservationerna 8 (v, mp) och 9 (fp).
Bakgrund
I regeringens proposition Ändringar i
regeringsformen samarbetet i EU m.m. (prop.
2001/02:72) föreslås att till regeringsformens
målsättningsstadgande i 1 kap. 2 § regeringsformen
fogas en föreskrift om att det allmänna dels skall
verka för att alla människor skall kunna uppnå
delaktighet och jämlikhet i samhället, dels skall
motverka diskriminering på grund av kön, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller
religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell
läggning, ålder eller annan omständighet som gäller
den enskilde som person. I propositionen hänvisades
till att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
anfört att även könsidentitet bör inkluderas i
uppräkningen. Regeringen framhöll att uppräkningen
av olika otillåtna diskrimineringsgrunder endast är
exemplifierande och inte uttömmande. Det åligger
alltså det allmänna att motverka diskriminering även
på grund av andra liknande osakliga
omständigheter som gäller den enskilde som person.
I regeringens kommittédirektiv om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11) ges
kommittén i uppdrag att kartlägga och analysera
behovet av och formerna för en reglering av ett
förbud mot diskriminering av alla transpersoner.
Kommittén skall också överväga om en eventuell
lagstiftning mot diskriminering av transpersoner
skall ingå i en gemensam
diskrimineringslagstiftning. Kommittén skall vidare
behandla frågan om användningen av termen sexuell
läggning i syfte att åstadkomma en konsekvent
användning av den i lagstiftningen. Kommittén skall
överväga om detta begrepp bör ersätta termerna
homosexualitet och homosexuell läggning i
författningar där detta kan aktualiseras.
Arbetet mot diskriminering på grund av sexuell
läggning tas i den nationella handlingsplanen för
mänskliga fri- och rättigheter upp som en
prioriterad fråga. Regeringen avser att fortsätta
att verka för att registrerade partner som enligt
nationell lag har samma rättigheter och skyldigheter
gentemot varandra som makar i ett äktenskap skall
likställas med makar i äktenskap i de
tjänsteföreskrifter som reglerar
anställningsvillkoren för anställda i EU:s
institutioner. Regeringen hänvisar också till
propositionen Hets mot folkgrupp m.m. (prop.
2001/02:59) vari föreslås att hets med anspelning på
sexuell läggning kriminaliseras.
Motionerna
Flera motioner tar upp frågan om diskriminering på
grund av sexuell läggning. I motion 2001/02:K244 av
Tasso Stafilidis m.fl (v) och motion 2001/02: L371
yrkande 2 (v, s, c, fp och mp) begärs ett tillägg i
2 kap. 15 § regeringsformen som innebär ett skydd
mot lagar och andra föreskrifter som missgynnar
någon av skäl som har samband med sexuell läggning.
Enligt motionärerna förekommer det i dag
diskriminerande lagstiftning.
Också i motion 2000/01:Sf22 yrkande 5 av Kalle
Larsson m. fl. (v) begärs en komplettering i 2 kap.
regeringsformen med ett skydd mot diskriminering på
grund av sexuell läggning.
I motion 2001/02:A388 yrkande 5 i denna del av
Magda Ayoub (kd) begärs en utredning om
regeringsformens minoritetsskydd, som innebär att
ingen får missgynnas genom lag eller annan
föreskrift på grund av att han med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över
hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas
för att möta de behov som finns i vårt samhälle i
dag. Bland annat bör belysas om och i så fall hur de
som tillhör minoritetsgrupper på grund av sin
sexuella identitet kan infattas i minoritetsskyddet.
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
yrkande 9 att regeringen utreder transpersoners
speciella behov av diskrimineringsskydd. I
motionerna 2000/01:L459 och 2001/02:L367 av Ana
Maria Narti m.fl. (fp) begärs att homo- och
bisexuella samt transpersoner omfattas av
regeringsformens skydd mot diskriminerande
lagstiftning (yrkande 8 resp. 7).
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion
2001/02:So637 yrkande 16 ett tillkännagivande till
regeringen om rätten att som individ själv få
bestämma sin livsstil, bl.a. genom att
diskriminering av homosexuella motverkas genom en
skärpt lagstiftning men också genom att polis och
åklagare prioriterar dessa brott bättre.
Utskottets ställningstagande
Regeringen har i proposition 2001/02:72 Ändringar i
regeringsformen samarbetet i EU m.m. föreslagit
att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en
föreskrift om att det allmänna skall motverka
diskriminering på grund av bl.a. sexuell läggning.
Detta innebär i likhet med
diskrimineringsbestämmelserna i 2 kap. ett skydd mot
att diskriminerande lagar stiftas och bibehålls.
Utskottet är inte berett att förorda att en
bestämmelse om skydd mot diskriminering på grund av
sexuell läggning införs i 2 kap. regeringsformen
eller att frågan om grundlagsskyddet för vissa
utsatta grupper nu åter blir föremål för utredning.
Motionerna 2001/02:K244 (v), 2001/02:L371 yrkande 2
(v, s, c, fp och mp), 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v) och
2001/02:A388 yrkande 5 i denna del (kd) avstyrks.
När det gäller motionerna 2000/01:L459 yrkande 8 och
2001/02:L367 yrkande 7 (båda fp) om att homo- och
bisexuella samt transpersoner bör omfattas av
regeringsformens skydd mot diskriminerande
lagstiftning vill utskottet därutöver hänvisa till
att det åligger det allmänna att motverka
diskriminering på grund av andra liknande osakliga
omständigheter som gäller den enskilde som person.
Också dessa motionsyrkanden avstyrks.
Skyddet mot diskriminering av transpersoner kommer
att behandlas av den av regeringen beslutade
utredningen om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. Motion 2001/02:K82
yrkande 9 får därigenom anses tillgodosedd och
avstyrks följaktligen.
När det gäller motion 2001/02:So637 yrkande 16
(fp) om motverkande av diskriminering av
homosexuella vill utskottet hänvisa till
regeringsförslaget om ändringar i bl.a. 1 kap. 2 §
regeringsformen som också gäller sexuell läggning
och till att regeringen i propositionen Hets mot
folkgrupp m.m. (prop. 2001/02:59) föreslagit att
hets med anspelning på sexuell läggning skall
omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna
om hets mot folkgrupp. Regeringen har också gett
Brottsförebyggande rådet i uppdrag att följa
rättsväsendets insatser mot brottslighet med
homofobiska inslag och domstolarna skall till HomO
översända kopior av bl.a. sådana domar som rör
brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
Enligt utskottets mening saknas mot denna bakgrund
anledning för ett tillkännagivande till regeringen i
denna fråga. Motionsyrkandet avstyrks.
Barnets rättigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande om
barnkonsekvensanalyser och barnbilagor till
statsbudgeten m.m. (mp) med hänvisning till
vidtagna åtgärder och tidigare
ställningstagande.
Ett motionsyrkande om en översyn av
tillämpningen av barnkonventionen (fp)
avstyrks med hänvisning till bl.a.
Barnombudsmannens ansvar.
Flera motionsyrkanden (fp, mp) om
flyktingbarnens situation och amnesti för
gömda flyktingbarn avstyrks mot bakgrund
bl.a. av att en rad åtgärder vidtagits för
att förbättra situationen.
Ett motionsyrkande (c) om åldersgränser
avstyrks med hänvisning till beslutat
utredningsarbete.
Jämför reservationerna 10 (fp), 11 (mp), 12
(fp) och 13 (mp).
Bakgrund
Det viktigaste internationella dokumentet som
reglerar barns rättigheter är FN:s konvention om
barnets rättigheter (barnkonventionen) som antogs
1999. Konventionens grundläggande principer är
förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa
i främsta rummet (artikel 3), rätten till liv och
utveckling (artikel 6) och rätten att få komma till
tals (artikel 12).
Även barnets rättigheter är en prioriterad fråga i
handlingsplanen. Regeringens mål med barnpolitiken
är att barn och ungdomar skall växa upp under goda
och trygga förhållanden. Regeringen avser att
fortlöpande följa att lagändringar med anledning av
barnkonventionen får avsedd effekt. En barnskrivelse
till riksdagen har nyligen avlämnats.
Den nationella strategin för att förverkliga
barnkonventionen i Sverige innehåller bl.a. att
konventionen skall vara ett aktivt instrument och
genomsyra allt beslutsfattande i Regeringskansliet
som rör barn, att barnkonsekvensanalyser skall göras
vid statliga beslut som rör barn och att kommuner
och landsting bör inrätta system för att kunna följa
hur barnets bästa förverkligas i det kommunala
arbetet.
Enligt 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen
(1989:529) föreskrivs att i fall som rör ett barn
skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets
hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt
kräver. I samband med att denna s.k.
portalparagrafen om barnets bästa infördes i
utlänningslagen anförde regeringen (prop.
1996/97:25) att barnets bästa är en omständighet som
skall beaktas bland andra intressen vid utformningen
av de svenska invandringsreglerna. Många gånger
måste en avvägning göras mellan alternativ som har
såväl goda som dåliga konsekvenser för barnet.
Avgörande vid bedömningen av barnets bästa borde
enligt regeringen vara i vilken grad barnet i sin
psykosociala utveckling kan antas ta bestående skada
av att flytta tillbaka till hemlandet, att skiljas
från de oftast tillfälliga påfrestningar som en
flyttning till andra miljöer ofta innebär för ett
barn. Socialförsäkringsutskottet fann i sitt
betänkande 1996/97:SfU5 det mycket värdefullt att
hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt
barnets bästa i övrigt, genom införandet av
portalbestämmelsen, sattes i fokus och att lagen
därigenom kom att genomsyras av den hänsyn som måste
tas till barn vid lagens tillämpning. Utskottet
betonade även hur viktigt det är att ett sådant
synsätt också präglar myndigheternas arbete.
Socialförsäkringsutskottet delade regeringens
uppfattning att prövningen av barnets bästa inte
generellt får tillåtas att ta över samhällsintresset
att reglera invandringen.
Migrationsverket har beslutat att genomföra en
utbildning om bl.a. barnkonventionen och dess
betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur
barnet påverkas av en utredningssituation. När det
gäller frågor om barnets bästa har Utlänningsnämnden
en särskild utsedd handläggare som bevakar
tillämpningen av barnkonventionen och den särskilda
bestämmelsen om barnets bästa i utlänningslagen.
Barnperspektivet skall uppmärksammas i varje ärende
som rör ett barn.
Vidare har såväl Migrationsverket som
Utlänningsnämnden fått i uppdrag att till regeringen
redovisa på vilket sätt myndigheterna utifrån
barnkonventionens bestämmelser och intentioner har
beaktat barnperspektivet i sitt arbete såväl internt
som externt. Migrationsverket skall dessutom i
samverkan med Skolverket redovisa hur kvaliteten i
Migrationsverkets familjebaserade barnverksamhet kan
förbättras, i vilken omfattning asylsökande barn tas
emot i kommunernas förskolor och vilka insatser som
görs för att stödja barnen samt i vilken omfattning
dessa barns behov tillgodoses på något annat sätt.
Uppdraget skall avrapporteras senast den 1 mars
2003.
I den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25
anfördes att barn i familjer som håller sig undan
myndigheterna regelmässigt lever i en svår
situation. Detta är fallet även om barnen lever
tillsammans med sina föräldrar. Regeringen ansåg att
insatserna för dessa utsatta barn måste inriktas på
att förhindra sådana situationer där undanhållandet
blir ett led i ansträngningarna att få
uppehållstillstånd. Vidare ansåg regeringen att
förutsägbarhet och konsekvens i rättstillämpningen
har stor betydelse för om en asylsökande, som i
bägge instanser fått avslag på ansökan om
uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar i landet i
förhoppning om att senare få ett sådant tillstånd.
Regeringen hänvisade till att ett
uppehållstillstånd efter ny ansökan enligt 2 kap. 5
b § utlänningslagen bara bör kunna ges om en
tidigare inte prövad omständighet berättigar den
sökande till skydd här eller om det skulle strida
mot humanitetens krav att verkställa
avlägsnandebeslutet. Har verkställigheten fördröjts
under avsevärd tid på grund av omständigheter som
utlänningen inte kunnat råda över kan det innebära
att tillräckliga humanitära skäl anses finnas. En
illegal vistelsetid bör å andra sidan enligt
propositionen i princip inte heller i fortsättningen
få tillgodoräknas. Ett bifall måste i så fall
förutsätta att risken bedöms vara synnerligen
betydande för självdestruktiva handlingar av
utomordentligt allvarlig natur från barnets sida,
eller för att barnet allvarligt skadas i sin
psykosociala utveckling om det med tvång skickas
tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under
pressade förhållanden till följd av att det av
föräldrarna hålls undan myndigheterna.
I propositionen Ändringar i regeringsformen
samarbetet i EU m.m. (prop. 2001/02:72) föreslås en
ändring i 1 kap. 2 § regeringsformen med innebörd
att det allmänna skall motverka diskriminering av
människor bl.a. på grund av ålder. I
författningskommentaren anges att genom att
begreppet ålder tas upp i förteckningen avses att
betona bl.a. att barn i princip skall bemötas som
jämlika individer och att de skall ha rätt till
medinflytande enligt sin utvecklingsnivå när det
gäller frågor som rör dem själva.
Motionerna
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82 ett
tillkännagivande till regeringen om att
barnkonsekvensanalyser skall ingå som en naturlig
del i beslutsunderlag. Barnkonventionen skall enligt
motionen tillämpas i olika verksamheter och
barnperspektivet skall beaktas i all offentlig
verksamhet och på alla nivåer nationell, regional
och kommunal. Motionärerna vill att barnbilagor
skall ingå i både kommunal- och statsbudget (yrkande
10).
I motion 2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om
en parlamentarisk utredning för att se över
barnkonventionens tillämpning (yrkande 2). Det är
enligt motionen inte acceptabelt att samhällets
intresse av att reglera invandringen kan leda till
att det vidtas åtgärder som inte är förenliga med
barnets bästa. Motionärerna anser att hänsynen till
barnets bästa som regel måste gå före samhällets
intresse av att reglera invandringen, särskilt i de
fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för
allvarliga övergrepp och därför har medicinska
vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast
tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om
barnets bästa och deras tillämpning. I yrkande 3
begärs ett tillkännagivande om åtgärder för att
förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.
Motionärerna anser att socialtjänsten bör ta ett
tydligare ansvar och att samordningen mellan
respektive kommun och Migrationsverket bör
förbättras.
Även i motion 2001/02:K82 (mp) tas flyktingbarnens
situation upp. Motionärerna begär ett
tillkännagivande till regeringen om amnesti för
gömda flyktingbarn (yrkande 4). De ensamma barnens
situation och handläggningen av dessa ärenden måste
utredas och nödvändiga åtgärder vidtas (yrkande 5).
Dessutom bör Sverige verka för att man inom EU tar
fram ett gemensamt handlingsprogram för hur
flyktingbarn, särskilt ensamma, skall behandlas
(yrkande 6).
I motion 2001/02:K284 (yrkande 18) av Agne Hansson
m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om ett lagförslag med förbud mot
åldersdiskriminering. Dagligen blir människor enligt
motionärerna diskriminerade i vårt samhälle.
Lagstiftningen har tydligt lyft upp frågan om
diskriminering på grund av kön, etnisk bakgrund,
funktionshinder eller sexuell läggning. När det
gäller ålder finns det däremot ingen lagstiftning
som garanterar framför allt ungdomars rätt till lika
behandling på objektiv grund. Det bör inte
accepteras att enskilda näringsidkare kan sätta upp
egna åldersgränser baserade på subjektiva
bedömningar.
Tidigare behandling
Finansutskottet har hösten 2001 avstyrkt flera
motioner om barnbilaga till budgetpropositionen
(bet. 2001/02:FiU1). I en motion (mp) framhölls att
det i barnbilagan tydligt borde redovisas vilka
områden i statsbudgeten som avser barnen, hur stor
del av samhällets resurser som går till barnen samt
hur de föreslagna förändringarna i budgeten
förväntas påverka barnen. Finansutskottet såg mycket
positivt på regeringens strävan att barnperspektivet
skall finnas med i allt offentligt beslutsfattande
som rör barn. Många insatser var under beredning
inom Regeringskansliet. Det var enligt
finansutskottet viktigt att dessa frågor har hög
prioritet. Finansutskottet hade tidigare behandlat
frågan om en barnbilaga till budgetpropositionen
(bet. 1997/98:FiU26, 2000/01:FiU1). Frågan har också
behandlats av konstitutionsutskottet (bet.
1997/98:KU27) och socialutskottet (bet.
1996/97:SoU8, 1997/98:SoU13, 1998/99:SoU6,
1999/2000:SoU12, 2000/01:SoU7) som avstyrkt motioner
i frågan med hänvisning till att det varit en allmän
strävan att undvika bilagor av t.ex. detta slag till
budgetpropositionen. Finansutskottet ansåg att det
arbete som pågår inom Regeringskansliet kring
redovisningen av barnfrågorna samt strategierna för
utformning, uppföljning och utvärdering av
barnpolitiken var värdefullt. Kravet på att
barnfrågorna skall redovisas i en särskild bilaga
till budgetpropositionen måste dock anses
underordnat kravet på att redovisningen blir så
aktuell och genomarbetad som möjligt.
Socialutskottet avstyrkte i december 2000 flera
motioner som behandlade genomförandet av
barnkonventionen (2000/01:SoU7). Socialutskottet
delade regeringens bedömning att kommuner och
landsting behöver hjälp med allmän kunskap om
barnkonventionen liksom med att fortbilda den
personal som arbetar med barn om konventionens
innehåll. Utskottet noterade också att regeringen
har inlett ett samarbete med kommun- och
landstingsförbunden för att finna former för att
föra över kunskap till kommuner och landsting.
Avsikten var att bilda en gemensam arbetsgrupp
mellan regeringen, de två förbunden och
Barnombudsmannen för att ytterligare understödja det
lokala arbetet med barnkonventionens genomförande.
Socialutskottet vidhöll att den antagna strategin
för att genomföra barnkonventionen samt
Barnombudsmannens ansvar för att samordna såväl
detta arbete som att bevaka barns och ungdomars
intressen i olika sammanhang gjorde att en särskild
utredning med uppgift att påvisa hur olika
samhällsbeslut sammantaget påverkar barns situation
inte är erforderlig. Av samma skäl fanns det
anledning att anta att barnkonventionen alltmer
kommer att genomsyra allt arbete hos myndigheter,
kommuner och landsting som direkt eller indirekt
berör barn.
Kulturutskottet har nyligen avstyrkt
motionsyrkanden om åldersgränserna (bet.
2001/02:KrU8). Kulturutskottet hänvisade till att en
ingående genomgång av författningsreglerade
åldersgränser gjorts i utredningsbetänkandet Bevakad
övergång Åldersgränser för unga upp till 30 år
(SOU 1996:111). Kulturutskottet ville framhålla att
frågan om mera enhetliga åldersgränser kompliceras
av att uppsatta åldersgränser avser så skilda
förhållanden som ungas rättigheter, deras
skyldigheter och deras behov av skydd. Att med dessa
skilda utgångspunkter fastställa en enda enhetlig
åldersgräns torde innebära stora problem.
Kulturutskottet var dock medvetet om att ungdomar
upplever mängden av olika åldersgränser som
otillfredsställande och att gränserna ibland kan
kännas godtyckligt satta. Gränser som funnits under
en längre tid kanske också kan upplevas som
otidsenliga, eftersom t.ex. samhällsutveckling och
utbildningsväsendets utbyggnad på olika sätt har
påverkat ungdomars mognad. Åldersgränser som
ungdomar kan uppleva som orättvisa och onödiga kan
också vara sådana som inte är författningsreglerade
utan satta av t.ex. restauranger och andra
nöjesarrangörer. Kontakter med branschföreträdare
hade tagits från Regeringskansliet, men
överläggningarna hade inte lett till att
splittringen av åldersgränser för tillträde till
restauranger m.m. ändrats. Kulturutskottet hänvisade
till att regeringen beslutat tillsätta en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att arbeta med
frågan om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. I uppdraget ingår att
lämna förslag till hur bestämmelserna om
åldersdiskriminering i EG-direktivet om
likabehandling i arbetslivet (2000/01:Kr78/EG) skall
genomföras i Sverige. När det gäller
diskrimineringsgrunden ålder skall utredningen
kartlägga i vilken utsträckning det finns ett behov
av att införa sådan lagstiftning på andra
samhällsområden än de områden som täcks av
direktivet om likabehandling i arbetslivet.
Yttrande från socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet vill, liksom i sitt
betänkande 2001/02:SfU8 vari utskottet behandlat
motioner som tar upp de utländska barnens situation,
anföra att barnkonventionens innehåll alltid bör stå
i blickpunkten för myndigheternas agerande i olika
situationer. Det får anses särskilt betydelsefullt i
asylprocessen, då de barn som kommer hit som
asylsökande på olika sätt kan ha varit utsatta för
svåra trauman och andra umbäranden. Utskottet
konstaterar att det pågår ett väl utvecklat arbete
som syftar till att sätta barn och deras särskilda
behov i fokus i asylprocessen. Utskottet utgår från
att regeringen noggrant följer hur barnens
rättigheter tas till vara av
utlänningsmyndigheterna. Vidare nämns att enligt
proposition 2001/02:96 En förstärkt barnombudsman
skall Barnombudsmannen ägna särskild uppmärksamhet
åt frågor som rör barn och unga i utsatta
situationer, bl.a. asylsökande barn.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion
2001/02:K81 yrkande 2 kan anses tillgodosedd med det
anförda och därför bör avslås av riksdagen.
När det gäller förslaget i motion 2001/02:K82
yrkande 4 att alla gömda utländska barn bör beviljas
uppehållstillstånd anges bl.a. följande.
Situationen för barn som lever gömda, t.ex. hur
många barn det är som lever gömda, varför de är
gömda och hur de påverkas under den tid de lever
gömda på kort och lång sikt, har utretts och
redovisats av Socialstyrelsen och Migrationsverket
(dåvarande Invandrarverket) i rapporten När barn
lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Olika åtgärder har
därefter vidtagits för att förbättra barnens
situation. Bland annat har i enlighet med en
överenskommelse mellan staten och
Landstingsförbundet regeringen i mars 2000 beslutat
att barn som hålls gömda inför verkställigheten av
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall
tillförsäkras hälso- och sjukvård på samma grunder
som asylsökande barn.
Vid behandlingen av liknande motioner under
föregående riksmöte anförde
socialförsäkringsutskottet i betänkande 2000/01:SfU9
även bl.a. följande.
Inom Migrationsverket pågår arbete med att
förbättra förutsättningarna för att de som får ett
avlägsnandebeslut förstår och accepterar beslutet.
Även Migrationsverkets återvändandearbete skall
utvecklas ytterligare. Det är väsentligt att
återvändandeperspektivet hålls öppet under hela
asylprocessen genom att t.ex. alternativa lösningar
för familjens, såväl föräldrarnas som barnens,
framtid diskuteras. Migrationsverket utvecklar
vidare ett system för att uppmärksamma och ge stöd
till barnfamiljer som verkar vara i riskzonen för
att gömma sig.
Att barn i familjer som saknar tillstånd att
vistas i Sverige och håller sig undan myndigheterna
regelmässigt lever under svåra förhållanden är
givet. Det är därför av stor vikt att olika
överväganden görs och att projekt initieras och
utvecklas i syfte att motverka att barnfamiljer
gömmer sig. Socialförsäkringsutskottet hänvisade i
nämnda betänkande också till att statsrådet Maj-
Inger Klingvall i ett interpellationssvar år 2000 om
amnesti till gömda flyktingar anfört att det inte
var hennes uppfattning att de som håller sig undan
sedan ett avvisningsbeslut meddelats kollektivt bör
få uppehållstillstånd. En noggrann och rättssäker
individuell prövning var att föredra. Amnestier
riskerade erfarenhetsmässigt att skapa nya
förväntningar om nya amnestier. Statsrådet betonade
emellertid att hänsynstaganden sker med
tillämpning av utlänningslagen till humanitära
omständigheter även när dessa inte förelegat under
prövningen hos myndigheterna utan uppstått som en
konsekvens av att man inte lämnat landet utan hållit
sig undan. Allmänt kunde för ärenden om
uppehållstillstånd sägas att införandet av
portalbestämmelsen om hänsynstagande till barns
bästa lett till att barn på grund av de sammantagna
skälen får tillstånd i större utsträckning än
tidigare. Socialförsäkringsutskottet delade denna
uppfattning.
Vad gäller uppehållstillstånd till ensamkommande
barn har regeringen i skrivelse 1999/2000:137
angivit att tanken är att dessa barn efter en
tämligen kort tid efter ankomsten till Sverige skall
få ett definitivt besked huruvida de får stanna här
eller inte. De barn som inte är i behov av
uppehållstillstånd i Sverige och vars föräldrar
meddelat att de kommer att ta emot barnet i
hemlandet kommer att meddelas avslag på sin ansökan.
Övriga barn skall omgående beviljas permanent
uppehållstillstånd.
Socialförsäkringsutskottet anser att motion
2001/02:K82 yrkande 4 bör avslås.
Socialförsäkringsutskottet framhåller vidare att
frågan om mottagandet av barn också är föremål för
förhandlingar inom EU med anledning av kommissionens
förslag till direktiv om mottagandevillkor. En
generalklausul till förmån för personer med
särskilda behov är införd i förslaget och innebär i
princip att de särskilda behoven som tillhör dessa
grupper skall beaktas (artikel 23). Som personer med
särskilda behov anges bl.a. underåriga och
underåriga utan medföljande vuxen. För nämnda
grupper finns särskilda föreskrifter. Vidare
hänvisas till att det aviserats ett
barnrättsperspektiv i ett kommande lagförslag inom
det asyl- och migrationsrättsliga området.
Socialförsäkringsutskottet nämner också att det även
pågår annat samarbete inom EU, t.ex. ett arbete som
inletts mellan Sverige och Tyskland och som gäller
ryska barn. Enligt socialförsäkringsutskottet får
motion 2001/02:K82 yrkande 6 anses tillgodosedd med
detta, varför motionen bör avslås av riksdagen.
Vad gäller ensamkommande utländska barns situation
hänvisar socialförsäkringsutskottet till sitt
betänkande 2001/02:SfU8, i vilket utskottet
behandlar ett antal motioner som tar upp sådana
frågor. I betänkandet anges att utskottet tidigare
har behandlat motioner om ensamkommande barn. I
betänkande 1996/97:SfU5 anförde utskottet bl.a. att
det är en självklarhet att för barn liksom för vuxna
noga utreda varje påstående om risk för förföljelse
eller andra omständigheter som ger behov av skydd i
Sverige. Utskottet noterade emellertid att det stora
flertalet av de barn som då kommit ensamma till
Sverige och ansökt om uppehållstillstånd saknat
behov av skydd mot förhållanden i hemlandet. I
betänkande 2000/01:SfU9 hade
socialförsäkringsutskottet redogjort för att
regeringen i skrivelse 1999/2000:137 angett bl.a.
att Migrationsverket i sin ambition att värna om
barnets bästa i praktiken kommit att överta det
ansvar som egentligen ankommer på kommunerna.
Frågan om de ensamkommande barnen togs också upp
vid socialförsäkringsutskottets offentliga
utfrågning om flyktingpolitiken den 20 november
2001. Från Migrationsverkets sida angavs då att
verket har lagt fast en ny ordning som avsågs gälla
fr.o.m. 2002. Enligt denna ordning skulle
socialtjänsten i första hand ansvara för ett barn
som kommer hit ensamt. Socialtjänsten skall besluta
om barnets boende och omedelbart förordna en god man
som kan biträda barnet med att söka asyl.
Migrationsverket handlägger och utreder därefter
asylärendet. Migrationsverkets förslag grundade sig
på att rådande praxis inte stämde överens med
gällande lagstiftning.
Den 8 januari 2002 angav Svenska Kommunförbundet i
en skrivelse till statsrådet Mona Sahlin att det
bestämt satte sig emot att en sådan förändring
skulle genomföras. Kommunförbundet anförde bl.a. att
en ändring av praxis och nu rådande rutiner skulle
medföra en kostnadsövervältring från staten till
kommunerna och att frågan därför borde analyseras
ytterligare.
Vid en sluten utfrågning med företrädare för
Migrationsverket, Svenska Kommunförbundet,
Socialstyrelsen och Rädda Barnen den 12 mars 2000
framkom att man nu kommit till rätta med den akuta
kris som uppstod under hösten 2001, bl.a. vid
Migrationsverkets gruppboende i Carlslund. De barn
som kommer i dag har en helt annan bakgrund än de
ensamma barn som kom under 1980-talet. I dag uppger
barnen bl.a. att de är barnhemsbarn utan föräldrar
eller att de behöver läkarvård. Många barn är
kriminella och drogberoende och har ofta rört sig
mellan länderna i Europa. Barnen har ofta ett större
behov av vård, stödåtgärder eller sociala insatser,
och asylutredningen utgör i dessa fall endast en
mindre del. Under 2001 ansökte 461 ensamma barn om
asyl i Sverige. I år, fram till den 12 februari, har
det kommit 82 barn till Sverige. En stor majoritet
är pojkar och de flesta är tonåringar. Mer än
hälften av dem som i dag är inskrivna hos
Migrationsverket bor i eget boende, dvs. hos släkt
och vänner.
Socialstyrelsen anförde att enligt
socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för
barnen på kommunerna. Det är emellertid viktigt att
barnets bästa tillgodoses fullt ut i det praktiska
utförandet.
Socialförsäkringsutskottet kunde i nämnda
betänkande konstatera att regeringen beslutat att ge
Migrationsverket och Socialstyrelsen i uppdrag att
gemensamt och i samråd med Integrationsverket och
Barnombudsmannen förbättra mottagandet av de
ensamkommande barnen. Uppdraget, som skall
genomföras i samverkan med Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och andra berörda
organisationer, skall vara slutfört senast den 31
maj 2002. Utskottet förutsatte att myndigheterna
därvid analyserar innebörden av begreppet
vistelsekommun i socialtjänstlagen i förevarande
situationer och underströk vikten av att mottagandet
av ensamkommande barn snarast förbättras.
Socialförsäkringsutskottet som avstyrkt de i
betänkande 2000/01: SfU8 behandlade motionerna anser
att något tillkännagivande till regeringen med
anledning av motionerna 2001/02:K81 yrkande 3 och
2001/02:K82 yrkande 5 inte är påkallat, varför
motionerna bör avslås.
Utskottets ställningstagande
Av den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-
och rättigheter framgår att barnkonventionen skall
vara ett aktivt instrument och genomsyra allt
beslutsfattande i Regeringskansliet som rör barn,
att barnkonsekvensanalyser skall göras vid statliga
beslut som rör barn och att kommuner och landsting
bör inrätta system för att kunna följa hur barnets
bästa förverkligas i det kommunala arbetet. Enligt
utskottets mening saknas mot denna bakgrund
anledning att göra ett tillkännagivande till
regeringen om att barnkonsekvensanalyser skall ingå
som en naturlig del av beslutsunderlag och att
barnbilagor skall ingå i kommunala budgetar. När det
gäller barnbilaga till statsbudgeten vill utskottet
hänvisa till finansutskottets ställningstagande
hösten 1999 då liknande motionsyrkanden avstyrktes.
Utskottet avstyrker motion 2001/02: K82 yrkande 10
(mp).
När det gäller barnkonventionens tillämpning vill
utskottet i likhet med socialutskottet hänvisa till
den antagna strategin för att genomföra
barnkonventionen och till Barnombudsmannens ansvar
för att samordna detta arbete och bevaka barns och
ungdomars intressen i olika sammanhang. Liksom
socialförsäkringsutskottet vill
konstitutionsutskottet hänvisa till att
barnkonventionens innehåll alltid bör stå i
blickpunkten för myndigheternas agerande i olika
situationer, vilket får anses särskilt
betydelsefullt i asylprocessen. Mot bakgrund av det
väl utvecklade arbete som pågår och som syftar till
att sätta barn och deras särskilda behov i fokus i
asylprocessen kan som socialförsäkringsutskottet
framhåller förutsättas att regeringen noggrant
följer hur barnens rättigheter tas till vara av
utlänningsmyndigheterna. Konstitutionsutskottet
delar socialförsäkringsutskottets mening att en
utredning med uppgift att se över bestämmelserna om
barnets bästa och deras tillämpning inte är
nödvändig. Motion 2001/02:K81 yrkande 2 (fp)
avstyrks.
I fråga om de ensamkommande utländska barnen och
de gömda barnen gör konstitutionsutskottet inte
heller någon annan bedömning än
socialförsäkringsutskottet. Motionerna 2001/02:K82
yrkandena 46 (mp) samt 2001/02:K81 yrkande 3 (fp)
avstyrks.
När det gäller den i motion 2001/02:K284 yrkande
18 (c) behandlade frågan om åldersgränser som
näringsidkare sätter upp vill utskottet hänvisa till
att regeringen beslutat tillsätta en kommitté som
skall utreda en samlad diskrimineringslagstiftning
och i vars uppdrag ingår att också se över frågan om
åldersdiskriminering utanför arbetslivet. Resultat
av utredningsarbetet bör avvaktas. Motionsyrkandet
avstyrks.
Äldres rättigheter
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till Äldreberedningen och utredningen om
en sammanhållen diskrimineringslagstiftning
avstyrker utskottet ett par motionsyrkanden
(mp resp. c) om de äldres situation.
Bakgrund
I propositionen Ändringar i regeringsformen
samarbetet i EU m.m. (prop. 2001/02:72) föreslås en
ändring i 1 kap. 2 § regeringsformen med innebörd
att det allmänna skall motverka diskriminering av
människor bl.a. på grund av ålder. I
författningskommentaren anges att genom att
begreppet ålder tas upp i förteckningen markeras ett
krav på att det allmänna på olika sätt skall verka
mot diskriminering av äldre.
I kommittédirektiven En sammanhållen
diskrimineringslagstiftning (dir. 2002:11) anges att
kommittén skall överväga möjligheterna till en
gemensam lagstiftning mot diskriminering som
omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder
och samhällsområden. Beträffande
diskrimineringsgrunden ålder skall utredningen
kartlägga i vilken utsträckning det finns behov av
att införa sådan lagstiftning på andra områden än de
som täcks av direktivet 2000/78/EG om likabehandling
i arbetslivet.
Äldres rättigheter är en av de prioriterade frågorna
i den nationella handlingsplanen för mänskliga fri-
och rättigheter. Regeringens mål för äldrepolitiken
är att äldre skall kunna leva ett aktivt liv och ha
inflytande i samhället och över sin vardag, kunna
åldras i trygghet och med bibehållet oberoende,
bemötas med respekt samt ha tillgång till god vård
och omsorg. I skrivelsen framhålls att det finns få
mänskliga rättigheter som avser enbart äldre
människor. Av principen om de mänskliga
rättigheternas universalitet följer att
rättigheterna gäller alla människor, och således
skall äldre människor kunna ta till vara sina fri-
och rättigheter på samma villkor som andra
människor. Riksdagen godkände i juni 1998 nationella
mål för äldrepolitiken (prop. 1997/98:113, rskr.
1997/98:307). Till grund för utformningen av målen
låg FN:s deklaration år 1991 med principer för äldre
personer. År 1998 tillsattes den parlamentariska
Äldreberedningen med uppdrag att skapa
förutsättningar för en långsiktig utveckling av
äldrepolitiken (S 1998:8). Beredningen skall
redovisa sitt arbete senast den 1 maj 2003.
Motionerna
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
yrkande 11 ett tillkännagivande till regeringen om
de äldres speciella situation. Samhället bör genom
att tillskapa forum och instrument söka vägar för
att kunna ta del av den resurs de äldre utgör.
I motion 2001/02:So239 yrkande 2 av Kenneth
Johansson m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om behovet av att vidta åtgärder för att
undanröja all form av åldersdiskriminering när det
gäller äldre. En sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering som också gäller utanför arbetslivet
skulle göra det möjligt att ställa krav på en större
del av samhällslivet även i fråga om
åldersdiskriminering.
Utskottets ställningstagande
Äldreberedningen arbetar sedan tre år med att skapa
förutsättningar för en långsiktig utveckling av
äldrepolitiken. Enligt utskottets mening saknas mot
denna bakgrund anledning att göra ett sådant
tillkännagivande till regeringen om de äldres
situation som begärs i motion 2001/02:K82 yrkande 11
(mp). Motionsyrkandet avstyrks.
När det gäller det krav på åtgärder mot
åldersdiskriminering som tas upp i motion
2001/02:So239 yrkande 2 (c) vill utskottet hänvisa
till att en utredning om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning beslutats av regeringen
och till att uppdraget också omfattar frågan om
diskriminering på grund av ålder även utanför
arbetslivet. Motionsyrkandet får därigenom anses
tillgodosett och avstyrks följaktligen.
Nationella minoriteter
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning till vidtagna åtgärder och pågående
arbete avstyrks tre motionsyrkanden (c) om de
nationella minoriteternas delaktighet och
självbestämmande i demokratin. Ett
motionsyrkande (c) om att de nationella
minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör
nämnas i regeringsformen avstyrks med
hänvisning till att det i 1 kap. 2 § och även
2 kap. 20 § regeringsformen redan ges ett
grundlagsskydd. Ett par motionsyrkanden om
minoritetsspråken (kd) avstyrks med
hänvisning till vidtagna åtgärder respektive
tidigare ställningstagande. Ett
motionsyrkande (c) om en översyn av
teckenspråkets ställning avstyrks med
hänvisning till att en sådan översyn
förbereds inom Regeringskansliet.
Bakgrund
Sverige ratificerade i februari 2000 Europarådets
ramkonvention om skydd för nationella minoriteter
och den europeiska stadgan om landsdels- eller
minoritetsspråk (jfr. prop. 1998/99:143, bet.
1999/2000:KU6). Konventionen om nationella
minoriteter är uppbyggd som en principdeklaration
och omfattar bestämmelser om skydd för språk samt
skydd och stöd för minoritetskulturer, traditioner,
kulturarv och religion. Artikel 15 anger att
parterna skall skapa nödvändiga förutsättningar för
att den som tillhör nationella minoriteter effektivt
skall kunna delta i det kulturella, sociala och
ekonomiska livet samt i offentliga angelägenheter,
särskilt sådana som berör dem.
Den 1 april 2000 trädde lagarna (SFS 1999:1175 och
1176) om rätt att använda samiska respektive finska
och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar i kraft. Samtliga varieteter av det
samiska språket ges ett skydd som syftar till att
språken skall stärkas så att de kan hållas levande
som minoritetsspråk i Sverige. Rätten att använda
minoritetsspråken avser de områden
(förvaltningsområden) där språken används av hävd
och fortfarande används i tillräcklig omfattning.
Enligt 8 § förvaltningslagen (1986:223) bör
myndigheter vid behov anlita tolk i kontakter med
personer som inte behärskar svenska. Bestämmelser
gäller både skriftliga och muntliga kontakter.
Statsrådet Mona Sahlin har återkommande
sammanträffat med företrädare för
minoritetsorganisationer i syfte att föra en dialog
om minoritetspolitiken. I en promemoria av den 8
februari 2002 som upprättats inför en sådan
sammankomst har vidtagna åtgärder redovisats. I
promemorian redovisas att de nya
sändningstillstånden för Sveriges Television,
Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio innebär
att företagens insatser för de språkliga och etniska
minoriteterna skall öka. Vidare redovisas att
Statens kulturråd avrapporterat ett uppdrag att göra
en översyn av de nationella minoriteternas utrymme i
svenskt kulturliv. Av rapporten framgår att det
finns stora och olika behov inom minoritetsgrupperna
när det gäller språkvård och kulturverksamhet.
Kulturrådet identifierade ett antal insatser som
borde prioriteras vid fördelning av medel för de
nationella minoriteterna. För år 2002 avsätts 7
miljoner kronor till Statens kulturråd i syfte att
främja de nationella minoriteternas språk och
kultur.
När det gäller utbildning redovisas i promemorian
bl.a. att Skolverket rapporterat om behovet av
läromedel på berörda språk och om behovet av
kompetensutveckling för lärare när det gäller
samtliga minoritetsspråk. En fortbildningskurs för
sverigefinska modersmålslärare skall anordnas av
Lärarhögskolan i Stockholm. Skolverket kommer att
stödja kompetensutveckling för personal inom
barnomsorg med inriktning på samiska och meänkieli.
Skolverket har också inlett ett arbete med syfte att
erbjuda riktad utbildning för romer.
Folkbildningsrådet har kartlagt i vilken
utsträckning de nationella minoriteterna deltar i
folkbildningsverksamhet samt vilka ytterligare
insatser som behövs för att bredda dessa gruppers
deltagande.
När det gäller de nationella minoriteternas
inflytande sägs i Regeringskanslipromemorian att
organisationer som företräder nationella minoriteter
under åren 2000 och 2001 tilldelats 1,45 respektive
1,5 miljoner kronor för att stärka sina möjligheter
till inflytande i frågor som berör dem. Vidare har
regeringen i november 2001 beslutat avsätta 200 000
kr till Romernas riksförbund för att de skall
anordna ett internationellt arbetsseminarium i
Sverige. Syftet är att ge romska organisationer och
aktivister möjlighet att utbyta erfarenheter och
idéer om hur de kan agera för att förbättra romernas
situation. Vidare har det tillsatts en finsk-svensk
arbetsgrupp i syfte att föra en dialog och utbyta
erfarenheter angående minoritetspolitiken i de bägge
länderna. En nationell utvärdering av folkbildningen
har nyligen påbörjats och man skall bl.a. undersöka
folkbildningens roll för de nationella
minoriteterna.
Språkvårdsfrågor när det gäller minoritetsspråken
kommer att tas upp i den kommitté som getts i
uppdrag att lägga fram förslag till ett
handlingsprogram för det svenska språket (dir.
2000:66). En utredare som har fått uppdraget att se
över vissa arkivfrågor skall göra en översyn av
lämpliga former för bevarande av dokument på
minoritetsspråken (dir. 2000:104). Presstödsnämnden
har fått i uppdrag att kartlägga och analysera
situationen för medier som riktar sig främst till
invandrare och nationella minoriteter i Sverige.
Bland den nationella handlingsplanens för mänskliga
fri- och rättigheter prioriterade frågor ingår
nationella minoriteter. Målet för
minoritetspolitiken är att ge skydd för de
nationella minoriteterna och stärka deras
möjligheter till inflytande samt stödja de
historiska minoritetsspråken så att de hålls
levande. För att detta skall bli möjligt krävs en
rad åtgärder såväl på riksplanet som på regional
nivå. Minoritetspolitiken bör enligt skrivelsen
fortsatt utvecklas i enlighet med intentionerna i
den minoritetspolitiska propositionen (prop.
1998/99: 143). Riksdagen har för budgetåret 2002
avsatt 7 miljoner kronor i regleringsbrevet för
Statens kulturråd i syfte att främja de nationella
minoriteternas språk och kultur. Regeringen har gett
Länsstyrelsen i Norrbottens län i uppdrag att utreda
konsekvenserna av en eventuell utvidgning av det
geografiska området enligt lagen (1999:1175) om rätt
att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och
domstolar. Ambitionen är att lagen skall tillämpas i
även några kommuner inom det sydsamiska området.
Regeringen avser vidare att låta göra en översyn av
minoritetsorganisationernas möjligheter till stöd.
Frågan om på vilket sätt samarbetet med romskt
organisationsliv bäst bör utformas bereds för
närvarande inom Regeringskansliet.
Motionerna
Åsa Torstensson (c) tar i motion 2001/02:K264 upp
frågan om minoriteters delaktighet, självbestämmande
och skydd i demokratin. Människors självbestämmande
handlar enligt motionen också om rätten för grupper
av människor att gemensamt besluta i egna
angelägenheter och att vinna tillträde till
inflytande och delaktighet trots olikhet. Människor
måste garanteras att gemensamt utveckla sin
identitet och utifrån denna delta i samhällsbygget.
På så sätt stärks den enskilda människan och grupper
som känner samhörighet, men framför allt stärks det
demokratiska samhället i dess helhet (yrkande 1). En
minoritetspolitik bör utvecklas ytterligare genom
ett slags kulturell autonomi, där de nationella
minoriteterna genom demokratiskt valda organ själva
axlar ansvaret för fördelning av t.ex. kulturmedel
till de egna institutionerna (yrkande 2). I motionen
begärs också ett tillkännagivande till regeringen om
att de nationella minoriteterna och
ursprungsbefolkningen bör nämnas i regeringsformen
(yrkande 3). Vidare begärs ett tillkännagivande till
regeringen om ett systematiskt arbete från politiskt
valda institutioner för att tillvarata minoriteters
synpunkter, t.ex. genom ökad användning av
samrådsförfaranden inför lagstiftning eller beslut i
kommuner och regioner som berör minoriteters
möjligheter (yrkande 4).
Erling Wälivaara (kd) begär i motion 2001/02:K276
ett tillkännagivande till regeringen om fortsättning
av reformarbetet med att stärka minoritetsspråkens
ställning i hela landet. Det är enligt motionären
viktigt att fortsätta att stärka minoritetsspråkens
ställning även utanför de förvaltningsområden som
hittills börjat arbeta i enlighet med riksdagens
beslut.
Magda Ayoub m.fl. (kd) begär i motion
2001/02:Sf399 (yrkande 37) ett tillkännagivande till
regeringen om att minoriteter skall ha möjlighet att
använda sitt språk i kontakten med centrala
myndigheter och att de vanligaste svenska lagarna
bör översättas till samiska, finska och meänkieli.
Birgitta Sellén och Sofia Johansson (båda c) begär i
motion 2001/02:K353 ett tillkännagivande till
regeringen om lagstiftning som tillförsäkrar döva
samma rätt som de språkliga minoriteterna i Sverige
erhållit. Döva har ingen laglig rätt till tolkhjälp
även om landstingen har en skyldighet att
tillhandahålla tolktjänst. Inte heller finns det
laglig rätt till teckenspråkig förskola eller
äldreomsorg.
Tidigare behandling m.m
Hösten 1997 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
som berörde frågan om samernas rättsliga ställning
enligt regeringsformen (bet. 1997/98:KU11).
Utskottet hänvisade till att riksdagen vid flera
tillfällen har behandlat motioner med yrkanden om
att samerna bör erkännas som urbefolkning i Sverige.
Riksdagen hade vid dessa tillfällen erinrat om att
samerna ges ett grundlagsskydd som etnisk minoritet.
Riksdagen hade också hänvisat till sitt uttalande år
1977 genom vilket samernas särställning i egenskap
av ursprunglig befolkning har markerats. Mot denna
bakgrund hade riksdagen inte funnit anledning att
ytterligare markera samernas särskilda ställning.
I samband med att utskottet hösten 1999 behandlade
regeringens proposition Nationella minoriteter i
Sverige (prop. 1998/99:143) avstyrkte utskottet
några motionsyrkanden om grundlagsfäst skydd för
minoritetsspråken med hänvisning bl.a. till
bestämmelsen i 1 kap. 2 § sista stycket
regeringsformen som stadgar att etniska, språkliga
och religiösa minoriteters möjligheter att behålla
och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör
främjas (bet. 1999/2000:KU6).
Utskottet avstyrkte vidare med hänvisning till
propositionens bedömningar ett motionsyrkande om att
minoritetsspråken skulle kunna användas hos centrala
myndigheter. Enligt propositionen är
minoritetsspråkskonventionen till stor del inriktad
på att ge stöd och skydd för landsdels- eller
minoritetsspråken i de geografiska områden där
språken använts av hävd och fortfarande används i
tillräcklig omfattning. Denna begränsning bygger på
att man ansett att det kan möta alltför stora
hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att
tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden
där mycket få personer använder ett landsdels- eller
minoritetsspråk. Ett exempel på de praktiska
svårigheter som kan uppstå om man försöker tillämpa
konventionen på språk som talas av mycket få
personer är att de bestämmelser i konventionen som
förutsätter att det finns tolkar och tjänstemän som
behärskar språket inte kan tillämpas eftersom
rekryteringsunderlaget till sådana tjänster då är
för litet. Det kan också visa sig orimligt
kostnadskrävande att vidta omfattande åtgärder till
stöd för ett språk med mycket få användare. Sverige
är enligt propositionen sedan lång tid tillbaka
enspråkigt i den offentliga förvaltningen.
Rikstäckande bestämmelser om rätt att använda
samiska, finska och meänkieli hos domstolar och
förvaltningsmyndigheter skulle kunna bli mycket
resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller
tillgången till språkkunnig personal. Att i dag
genomföra rikstäckande åtgärder skulle därför vara i
det närmaste praktiskt ogenomförbart.
I samma betänkande avstyrktes tre motionsyrkanden om
översättning av vissa författningar till
minoritetsspråk. Utskottet hänvisade till att
regeringen uttalat att författningar som särskilt
rör de nationella minoriteternas rättigheter borde
översättas till samiska, finska och meänkieli. Det
gäller författningar som är särskilt viktiga för de
minoritetsgrupper som talar dessa språk och som
särskilt berör dem i deras egenskap av
minoritetsgrupper. Av minoritetsspråkskonventionens
artikel 9.3 framgår att staterna kan förbinda sig
att på landsdels- eller minoritetsspråk
tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de
texter som särskilt hänför sig till personer som
använder dessa språk, såvida de inte tillhandahålls
på annat sätt. Som exempel på lagar som borde
översättas angavs rennäringslagen (1971:434) och
sametingslagen (1992:1433). Även grundläggande
lagstiftning som rör fri- och rättigheter, bl.a. i
regeringsformen, är av stor betydelse för samtliga
minoritetsgrupper och bör enligt vad som anförs i
propositionen därför översättas till
minoritetsspråken. Utskottet delade uppfattningen
att författningar av särskild vikt för de nationella
minoriteterna bör göras tillgängliga på deras språk.
Inte minst viktigt var detta i fråga om den
grundläggande lagstiftning som rör fri- och
rättigheter. Utskottet utgick från att sådana
översättningar kommer till stånd och fann att något
tillkännagivande enligt motionärernas önskemål inte
var nödvändigt.
Våren 2001 behandlade utskottet en rad motioner i
frågor kring nationella minoriteter (bet.
2000/01:KU14). Ett motionsyrkande (kd) liknande
motion 2001/02:K276 avstyrktes med hänvisning till
att en rad åtgärder vidtagits inom skilda områden
för att stärka de nationella minoriteternas
inflytande. Vidare hänvisades till att Länsstyrelsen
i Norrbottens län fått i uppdrag att inrätta en
regional arbetsgrupp för att följa upp och utvärdera
de nationella insatserna.
Utskottet tillstyrkte i samma betänkande
motionsyrkanden (s) om teckenspråkets ställning.
Enligt utskottet hade utvecklingen under senare år,
bl.a. arbetet inom ramen för Europarådets
verksamhet, understrukit vikten av att teckenspråket
har en stark ställning. Utskottet ansåg att det var
angeläget att dövas och hörselskadades rättigheter
när det gäller teckenspråket och
teckenspråksinformation säkerställs. Enligt
utskottets mening behövdes i detta syfte en översyn
av rätten och möjligheterna att använda
teckenspråket, liksom dövas och hörselskadades
tillgång till samhällets utbud av kultur och
litteratur. Riksdagen gav regeringen detta till
känna som sin mening (rskr. 2000/01:147). Enligt
uppgift från Regeringskansliet pågår arbete med att
utforma utredningsdirektiv med anledning bl.a. av
detta tillkännagivande.
Utskottets ställningstagande
I motion 2001/02:K264 yrkandena 1 och 2 (c) begärs
tillkännagivanden till regeringen om minoriteters
delaktighet och självbestämmande i demokratin. Från
regeringens sida har vidtagits en rad åtgärder i
syfte att stärka dessa gruppers möjligheter till
inflytande i frågor som rör dem och i
handlingsplanen diskuteras ytterligare åtgärder.
Enligt utskottets mening saknas anledning att göra
ett tillkännagivande till regeringen i dessa
avseenden. Motionsyrkandena avstyrks.
När det gäller frågan om omnämnande av de
nationella minoriteterna och ursprungsbefolkningen i
regeringsformen vill utskottet i likhet med tidigare
ställningstaganden i fråga om samerna hänvisa till
det grundlagsskydd som finns. Ett sådant skydd finns
dels i 1 kap. 2 § regeringsformen där det föreskrivs
att etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjligheter att behålla och utveckla ett eget
kultur- och samfundsliv bör främjas, dels i 2 kap.
20 § andra stycket som föreskriver att samernas rätt
att bedriva renskötsel regleras i lag.
Motionsyrkande 3 avstyrks.
Utskottet anser inte att det behövs ett
tillkännagivande till regeringen om ett systematiskt
arbete från politiska institutioners sida för att
tillvarata minoriteters synpunkter. På regeringsnivå
pågår redan ett sådant arbete bl.a. genom de
återkommande sammanträffanden som förekommer mellan
företrädare för minoritetsorganisationer och
ansvarigt statsråd. Behovet av insatser från
regeringens sida för att uppmärksamma kommunerna på
intresset av samrådsförfarande kan naturligen komma
upp i dessa sammanhang. Det finns inte anledning att
anta annat än att åtgärder i möjligaste mån kommer
att vidtas för att komma till rätta med de brister
som då uppmärksammas. Motionens yrkande 4 avstyrks.
Som framgår av bakgrundsbeskrivningen har en rad
åtgärder vidtagits för att stärka minoritetsspråkens
ställning, bl.a. gäller det medel för att främja
språk och kultur, utbildningsinsatser och insatser i
radio och TV för de språkliga minoriteterna och en
undersökning om konsekvenserna av att utvidga det
geografiska området för rätten att använda samiska
hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till även
till några kommuner inom det sydsamiska området.
Enligt utskottets mening behövs inte ett
tillkännagivande till regeringen om fortsatta
insatser. Motion 2001/02:K276 (kd) avstyrks.
När det gäller de i motion 2001/02:Sf399 yrkande
37 (kd) behandlade frågorna om minoriteters
möjligheter att använda sitt språk i kontakten med
centrala myndigheter och om översättning av lagar
vidhåller utskottet sin tidigare bedömning.
Motionsyrkandet avstyrks följaktligen.
Riksdagen har som sin mening gett regeringen till
känna att det behövs en översyn av rätten och
möjligheterna att använda teckenspråket m.m. Ett
arbete med att föranstalta om en sådan översyn pågår
i Regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör
resultatet av detta arbete avvaktas. Motion
2001/02:K353 (c) avstyrks.
Samerna
Utskottets förslag i korthet
Med hänvisning bl.a. till att en
gränsdragningskommission tillsatts och till
beredningen av Rennäringspolitiska kommitténs
förslag avstyrker utskottet tre motioner (fp,
m resp. mp) som rör ILO-konventionen, risken
för rättighetsförskjutning respektive
markfrågan.
Jämför reservationerna 14 (fp, mp) och 15
(mp).
Bakgrund
I mars 1999 överlämnade Utredningen om ILO:s
konvention nr 169 till regeringen sitt betänkande
benämnt Samerna ett ursprungsfolk i Sverige.
Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention
nr 169 (SOU 1999:25). Utredaren bedömde att Sverige
kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169, men
att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som
rör samernas rätt till mark blivit genomförda, en
process som beräknades ta fem år. För det första
måste den mark som samerna har rättigheter till
enligt konventionen identifieras och en
gränsdragningskommission borde tillsättas. För det
andra måste omfattningen av samernas jakt- och
fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar
klarläggas. När dessa frågor klarats ut kan andra
åtgärder vidtas för att samernas rättigheter skall
nå upp till den nivå som konventionen kräver. Det är
framför allt fråga om åtgärder för att ge samerna
ett stärkt skydd mot inskränkningar i
renskötselrätten, åtgärder för att säkerställa att
samerna har tillräckligt med mark för att kunna
fortsätta att bedriva rennäring, införande av
möjlighet till ersättning från staten för
rättegångskostnader i principiellt viktiga mål
rörande samernas markrättigheter samt genomförandet
av en nationell informationskampanj om samerna som
ursprungsfolk och om den samiska kulturen. Enligt
utredningen behövdes också en nationell
informationskampanj som klargör vad en svensk
anslutning skulle innebära för berörda parter.
Utredaren rekommenderade att det borde tas under
övervägande om inte åtgärderna kunde anses så
angelägna att de borde genomföras oavsett om en
ratificering kommer till stånd eller inte.
Regeringen har den 24 januari 2002 beslutat om
direktiv för en gränsdragningskommission.
Sammanfattningsvis innebär uppdraget att
kommissionen skall utreda omfattningen av den mark
där renskötselrätten föreligger. I uppdraget ingår
att fastställa vilken omfattning som samerna, så som
det anges i International Labour Organizations (ILO)
konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i
självstyrande länder, traditionellt innehar mark
respektive nyttjar mark tillsammans med andra.
Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt
arbete till regeringen senast den 31 december 2004.
Rennäringspolitiska kommittén avgav i november 2001
betänkandet En ny rennäringspolitik öppna samebyar
och samverkan med andra markanvändare (SOU
2001:101). I betänkandet lämnas förslag som innebär
bl.a. att innebörden och regleringen av den civila
rättigheten, renskötselrätten, förtydligas. Vidare
föreslås ett förtydligande av regleringen av
förhållandet mellan renskötselrätten och
äganderätten och en möjlighet för alla samer att bli
medlem i en sameby. När det gäller rätten till jakt
och fiske föreslås en utredning om omfattningen av
vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd
mark som på statlig mark inom renskötselområde med
särskild uppmärksamhet kring den mark som avsattes
för samernas bruk och som i gällande lagstiftning
tolkas som kronomark ovan odlingsgränsen och på
renbetesfjällen.
Samepolitiken tas i handlingsplanen upp bland de
prioriterade frågorna. Målet för samepolitiken är en
levande samisk kultur byggd på en ekologiskt hållbar
rennäring och andra samiska näringar samt ett ökat
samiskt självbestämmande.
Motionerna
Harald Nordlund m.fl. (fp) begär i motion
2001/02:K224 att ILO-konvention 169 skall
ratificeras. Det måste enligt motionärerna vara en
statlig uppgift att garantera rättigheterna för
individer som ingår i minoritetsgrupper, om lokala
majoritetsbeslut riskerar att motverka minoritetens
rättigheter. De renskötande samerna uppskattas i dag
vara färre än 2 500 personer.
Anders Sjölund (m) begär i motion 2001/02:MJ525
yrkande 5 ett tillkännagivande till regeringen om
rättighetsförskjutning. En utvidgning av samebyarna
till en större personkrets får enligt motionären
inte medföra att de rättigheter som förknippas med
renskötsellagen skall omfatta denna nya personkrets.
Jakt och fiske får inte med automatik tillförsäkras
nya medlemmar i samebyn. Det är också viktigt att
det inte sker rättighetsförskjutning till samernas
fördel som innebär att jord-, skogs- och
gruvnäringens verksamhet ytterligare försvåras. Det
vore enligt motionären olyckligt att innan dagens
konflikter löses, vilket det nu finns goda
möjligheter till, göra rättighetsförskjutningar som
bara gynnar en part. ILO-konventionen bör därför
enligt motionen inte ratificeras.
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
yrkande 12 ett tillkännagivande till regeringen om
samerna. Markfrågan måste enligt motionärerna få en
tillfredsställande lösning utifrån ett
rättighetsperspektiv och samerna måste ges
ekonomiska möjligheter att föra sin talan.
Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för
berörda samebyar att finansiera rättsprocesser och
risken för att processerna i slutändan leder till
svåra ekonomiska avbräck.
Tidigare behandling
I februari 2001 avstyrkte utskottet ett
motionsyrkande (fp) om att ILO-konventionen skall
ratificeras liknande den nu aktuella motion
2001/02:K224 (bet. 2000/01:KU14). Utskottet
hänvisade till att Utredningen om ILO-konvention 169
bedömt att Sverige inte bör ansluta sig till ILO-
konventionen förrän ett antal åtgärder som rör
samernas mark blivit genomförda. För det första
måste den mark som samerna har rättigheter till
enligt konventionen identifieras genom försorg av en
gränsdragningskommission. Enligt utskottets mening
borde resultatet av kommissionens arbete avvaktas.
Utskottet avstyrkte i sammanhanget också ett
motionsyrkande (mp) om rättegångskostnader i mål om
samernas markrättigheter. Utskottet redovisade bl.a.
att Samefonden beviljat ränte- och amorteringsfria
lån för att täcka rättegångskostnader i mål om
markrättigheter. Utskottet ansåg att den aviserade
gränsdragningskommissionens arbete borde avvaktas
också när det gällde bl.a. denna fråga.
Miljö- och jordbruksutskottet har nyligen avstyrkt
motionsyrkanden om en gränsdragningskommission med
hänvisning till att regeringen den 24 januari 2002
beslutat om tillsättandet av en sådan kommission
(bet. 2001/02:MJU12).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
när det gäller ratificering av ILO-konventionen.
Resultatet av arbetet i den gränsdragningskommission
som nyligen tillsatts (Jo 2002:1) bör avvaktas.
Motion 2001/02:K224 (fp) avstyrks. När det gäller
motion 2001/02:MJ525 yrkande 5 (m) vill utskottet
också hänvisa till sin tidigare inställning när det
gäller anslutning till ILO-konventionen och till att
Rennäringspolitiska kommitténs betänkande bereds i
Regeringskansliet. Detta arbete bör enligt
utskottets mening inte föregripas. Motionsyrkandet
avstyrks.
Samefonden har beviljat ränte- och amorteringsfria
lån för sådana rättegångskostnader som berörs i
motion 2001/02:K82 yrkande 12 (mp) och en
gränsdragningskommission har nu tillsatts. Utskottet
vidhåller sitt tidigare ställningstagande och
avstyrker motionsyrkandet.
Rätten till domstolsprövning, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (fp resp. mp) om
bl.a. rätten till domstolsprövning mot
bakgrund av att tre svenska medborgare tagits
upp på FN:s sanktionslista. Utskottet som
förutsätter att regeringen vidtar de åtgärder
som behövs för att säkerställa rätten till
domstolsprövning, anser inte att det behövs
ett tillkännagivande till regeringen i
frågan.
Jämför reservation 16 (v, fp, mp).
Bakgrund
I skrivelsen redovisas att regeringen noga följer
utvecklingen när det gäller de krav på
domstolsprövning som EG-rätten och
Europakonventionen ställer. Regeringen arbetar också
med att åstadkomma ett domstolsväsende som ännu
bättre än i dag svarar upp mot bl.a.
Europakonventionens krav på en rättegång inom rimlig
tid.
I skrivelsen nämns kortfattat att beslut fattats
inom FN och EU för att frysa tillgångar med
anknytning till terrorism. Sverige är folkrättsligt
förpliktat att följa FN:s säkerhetsråds resolutioner
om frysande av tillgångar. Dessa genomförs på EU-
nivå främst genom antagande av gemensamma
ståndpunkter och EG-förordningar, vilka sistnämnda
är direkt tillämpliga som svensk lag. Resolutionerna
och EG-förordningarna reglerar inte särskilt frågan
om rätt till domstolsprövning för de personer som
fått sina tillgångar frysta. Trots detta kan det
enligt skrivelsen finnas möjligheter för dessa
personer att föra saken till domstol.
Bland andra tre svenska medborgare fördes i november
2001 upp på en lista över individer och enheter som
utpekas vara knutna till Usama bin Ladin. Listan är
upprättad av FN:s säkerhetsråds sanktionskommitté.
Genom att personerna uppfördes på listan kom de att
automatiskt omfattas av den skyldighet för FN:s
medlemsstater att frysa tillgångar, som fastställts
av säkerhetsrådet. Personerna infördes därefter i en
förteckning till en förordning från EU:s
ministerråd, där spärrning föreskrivs av alla
finansiella medel som tillhör de personer som finns
i förteckningen.
Enligt artikel 25 i FN-stadgan är en resolution av
säkerhetsrådet folkrättsligt bindande för FN:s
medlemsstater genom att staterna enligt denna
artikel har samtyckt till att godta och verkställa
säkerhetsrådets resolutioner i enlighet med FN-
stadgan. Enligt artikel 103 i FN-stadgan har en FN-
resolution företräde framför alla andra
internationella åtaganden som medlemsstaterna kan ha
gjort.
FN:s säkerhetsråd antog den 15 oktober 1999
resolution nr 1267 om sanktioner mot talibanregimen
i Afghanistan. Genom resolutionen infördes
bestämmelser om frysning av tillgångar för
talibanerna eller talibanägda eller -
kontrollerade företag. Vidare inrättades den
sanktionskommitté som består av företrädare för de
15 länderna som ingår i säkerhetsrådet.
Sanktionskommittén skulle peka ut vilka tillgångar
som skulle spärras. Detta har man löst genom att
upprätta namnlistor över personer och organisationer
vars tillgångar skall frysas. Kommittén skulle också
kunna medge undantag i enskilda fall av humanitära
skäl.
Säkerhetsrådet antog den 19 december 2000
resolution nr 1333, som i flera avseenden skärpte
sanktionerna mot talibanerna. Vidare infördes regler
om frysning av ytterligare tillgångar, nämligen
sådana som direkt eller indirekt ägs eller
kontrolleras av Usama bin Ladin och individer och
enheter som har samröre med honom eller
organisationen Al-Quaida. Det blev också förbjudet
att ställa några tillgångar till dessa personers,
organisationers och enheters förfogande.
Resolution 1267 genomfördes inom EU genom dels en
gemensam ståndpunkt den 15 november 1999
(99/727/GUSP), dels rådets förordning (EG) nr
337/2000 av den 14 februari 2000.
Frysningsbestämmelserna intogs i båda dokumenten.
För förordningen gällde samma namnlista som
sanktionskommittén upprättat. Kommissionen
bemyndigades vidare att ändra i förordningens
namnlista på grundval av beslut i säkerhetsrådet
eller sanktionskommittén. Resolution nr 1333
genomfördes genom dels en ny gemensam ståndpunkt av
den 26 februari 2001, dels en ny rådsförordning (EG)
nr 467/2001 av den 6 mars 2001. Namnlistan i bilaga
till förordningen motsvaras av sanktionskommitténs
namnlista. Sanktionskommittén har ändrat listan
flera gånger. Genom kommissionens förordning (EG) nr
2199/2001 av den 12 november 2001 fördes de nu
aktuella tre svenska medborgarna upp på namnlistan
till rådets förordning.
Säkerhetsrådet antog den 16 januari 2002
resolution nr 1390. Resolutionen ersätter bl.a.
resolutionerna 1267 och 1333, som återkallades. I
resolutionen förpliktas alla stater att vidta
åtgärder mot Usama bin Ladin, medlemmar av Al-Qaida
och talibanerna samt andra som är knutna till dem, i
enlighet med den enligt de tidigare resolutionerna
upprättade listan, som skall uppdateras regelbundet
av sanktionskommittén. De åtgärder som föreskrivs i
resolutionen är bl.a. frysning av tillgångar.
Frysningsreglerna i de tidigare resolutionerna 1267
och 1333 skall fortsätta att gälla. Vissa andra
sanktioner i resolutionen 1333 har upphört att
gälla.
EG-förordningar är i alla delar bindande och
direkt tillämpliga i varje medlemsstat enligt
artikel 249 i EG-fördraget. Till följd av detta har
de ovannämnda EG-förordningarna blivit direkt
gällande i Sverige när de trätt i kraft.
De tre svenskarna och organisationen al-Barakaat
har väckt talan vid EG-domstolens förstainstansrätt
om att EG-förordningarna skall upphävas.
Utskottet behandlar för närvarande en
granskningsanmälan om de nämnda tre svenska
medborgarna och vilket ansvar regeringen har för att
inom landet värna de rättsprinciper som
regeringsformen och konventionen om de mänskliga
rättigheterna uttrycker.
I granskningsärendet har från Regeringskansliets
sida framhållits att regeringen inte har kunnat
ingripa i de enskilda fallen med hänsyn till
Sveriges folkrättsliga förpliktelser och till
bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen,
som förbjuder regeringen att ingripa i
rättstillämpning och förvaltning i enskilt fall.
Regeringen har däremot verkat aktivt i FN och EU för
att kraven på rättssäkerhet för enskilda i
anslutning till internationella sanktioner skall
tillgodoses på ett sätt som är förenligt med
Europakonventionen och dess allmänna principer om
enskildas fri- och rättigheter. Därtill kommer
ansträngningar att bistå de tre svenskarna och deras
ombud i deras egna strävanden att lägga fram sin sak
inför FN:s sanktionskommitté och ansvariga
amerikanska myndigheter.
Motionerna
Per Lager m.fl. (mp) begär i motion 2001/02:K82
(yrkande 13) ett tillkännagivande till regeringen om
rätten till domstolsprövning. Motionärerna anser
inte att det räcker att regeringen endast följer
utvecklingen vad avser krav på domstolsprövning som
EG-rätten och Europakonventionen ställer. I de fall
då det kan konstateras att Sverige inte uppfyller
krav på rättslig prövning som stadgas av
internationella konventioner eller följer av EG-
rätten måste det omedelbart vidtas åtgärder för att
säkerställa rätten till domstolsprövning. I FN:s och
EU:s beslut om att frysa tillgångar med anknytning
till terrorism regleras inte särskilt frågan om rätt
till domstolsprövning för de personer som fått sina
tillgångar frysta. Bara det faktum att regeringen
inte med säkerhet kan uttala att det föreligger en
rätt till domstolsprövning samt vad som hittills
förevarit i frågan visar att denna rätt inte kan tas
för given. Den enskilde måste ges möjlighet att få
sin sak prövad i domstol samt ges information om hur
detta skall gå till. Motsatsen kan inte vara
förenligt med våra rättsprinciper.
I motion 2001/02:K81 yrkande 4 av Helena Bargholtz
m.fl. (fp) hänvisas till att tre svenska medborgare
hamnat på FN:s sanktionslista, vilket innebär att
samtliga dess tillgångar spärrats och att de
förhindras uppbära inkomster för uppehället. De tre
har ingen legal möjlighet att få beslutet om
sanktioner rättsligt prövat, vilket inte kan stå i
överensstämmelse med principerna om rättssäkerhet
som är grundläggande för en demokratisk rättsstat.
De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste
ske under former som är internationellt vedertagna
när det gäller respekten för mänskliga rättigheter.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att
regeringen kraftfullt bör driva frågan om
rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls
gentemot alla våra medborgare.
Utskottets ställningstagande
I regeringens skrivelse anges att regeringen noga
följer utvecklingen när det gäller de krav på
domstolsprövning som EG-rätten och
Europakonventionen ställer. Det kan enligt
utskottets mening förutsättas att regeringen vidtar
de åtgärder som behövs i syfte att säkerställa
rätten till domstolsprövning enligt internationella
konventioner eller följer av EG-rätten. Utskottet
förutsätter att regeringen i detta syfte verkar för
att lösa eventuella konflikter mellan olika
internationella överenskommelser. Utskottet anser
inte att det behövs ett tillkännagivande till
regeringen i frågan. När det gäller frågan om de tre
svenskarna som upptagits på FN:s sanktionslista vill
utskottet hänvisa till den granskning av frågan som
utskottet genomför. Utskottet är inte nu berett att
förorda ett tillkännagivande till regeringen i
frågan. Motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 (fp) och
2001/02:K82 yrkande 13 (mp) avstyrks.
Yttrandefriheten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om
en översyn av bestämmelserna i 2 kap. 13 §
regeringsformen i syfte att begränsa
möjligheterna att göra ingrepp
yttrandefriheten och om en lagstiftning för
att skydda enskildas yttrandefrihet i de fria
medierna. Utskottet anser att
regeringsformens skydd för yttrandefriheten
är väl avvägd och hänvisar när det gäller
yttrandefriheten på Internet till att
regeringen lagt fram ett förslag i frågan.
Jämför reservation 17 (c).
Motionen
I motion 2001/02:K371 (yrkande 23) av Agne Hansson
m.fl. (c) begärs att regeringen skall tillsätta en
utredning om bestämmelserna i 2 kap. 13 §
regeringsformen som föreskriver på vilka grunder
yttrandefriheten får begränsas. Vidare begärs en
lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet
i fria medier. IT skapar enligt motionen nya
möjligheter för människor att kommunicera och göra
sina röster hörda, vilket är en positiv utveckling
som ligger i yttrandefrihetens anda. För att uppnå
en mer individualiserad yttrandefrihet bör 2 kap. 13
§ regeringsformen utredas mot större restriktivitet
i möjligheten att inskränka yttrandefriheten. Även
en ordning där yttrandefrihetsgrundlagen i
tillämpliga delar kan skydda enskildas
yttrandefrihet bör prövas.
Gällande regler m.m.
Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får
yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas
med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen,
allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende,
privatlivets helgd och förebyggandet och beivrandet
av brott. Vidare får friheten att yttra sig i
näringsverksamheten begränsas. I övrigt får
begränsningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten ske endast om särskilt viktiga
skäl föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske
med stöd av första stycket skall särskilt beaktas
vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och
informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga,
vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Som begränsning av yttrandefriheten och
informationsfriheten anses inte meddelande av
föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll
närmare reglerar visst sätt att sprida eller motta
yttranden.
Av 2 kap. 12 § regeringsformen framgår att
yttrandefriheten och informationsfriheten får
begränsas genom lag i den utsträckning 13 § medger.
En sådan begränsning får göras endast för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå
utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet och inte heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får inte göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
För att förslag till sådan begränsande lag skall
antas genast krävs på yrkande av lägst tio
ledamöter att minst fem sjättedelar av de röstande
förenar sig om beslutet. I annat fall skall
förslaget vila i minst tolv månader, om ett yrkande
om vilande framställts.
Också yttrandefriheten tas i den nationella
handlingsplanen för fri- och rättigheter upp som en
prioriterad fråga. Regeringen har låtit utreda
frågan om hur yttrandefriheten och meddelarfriheten
på arbetsplatser som inte är offentliga kan stärkas.
Frågan övervägs för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening ger bestämmelserna i 2
kap.13 § regeringsformen tillsammans med det
minoritetsskydd och de ytterligare krav som
uppställs i 2 kap. 12 § ett väl avvägt skydd för
yttrandefriheten. Utskottet är inte berett att
förorda en ändrad lydelse av 2 kap. 13 §
regeringsformen. När det gäller frågan om en
lagstiftning för att skydda enskildas yttrandefrihet
i nya medier vill utskottet hänvisa till
propositionen Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet
(prop. 2001/02:74), vari föreslås vissa ändringar i
bl.a. yttrandefrihetsgrundlagen med hänsyn till
utvecklingen av Internet. Utskottet är inte berett
att nu tillstyrka motionen. Motion 2001/02:K371
yrkande 23 avstyrks följaktligen i sin helhet.
Religionsfriheten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden om en
översyn av de religiösas situation, om
inrättandet av en religionsfrihetsombudsman
respektive om förstärkning av
regeringsformens minoritetsskydd (kd).
Bakgrund
Religionsfriheten tas i regeringens skrivelse upp
som en prioriterad fråga. Enligt artikel 18 i FN:s
allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna
har envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att
byta religion eller tro och att ensam eller i
gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva
sin religion eller tro genom undervisning,
andaktsutövningar, gudstjänst och iakttagande av
religiösa sedvänjor. Religionsfriheten skyddas även
genom artikel 18 i FN:s konvention om medborgerliga
och politiska rättigheter samt genom artikel 9 i
Europakonventionen.
Den omständigheten att grundlagsregleringen för
religionsfriheten är absolut hindrar dock inte att
utövandet av religionsfriheten kan begränsas av de
allmänna regler som gäller för människors handlande
i samhället. Detta innebär enligt regeringens
skrivelse t.ex. att en straffbar handling inte
skyddas av att det ligger religiösa motiv bakom.
Diskriminering är inte heller tillåten för att den
sker på religiös grund. Den vårdnadsplikt som finns
för föräldrar kan inte heller eftersättas på
grundval av religiösa motiv. Däremot innebär skyddet
för religionsfriheten ett förbud mot bestämmelser
som uttryckligen riktar sig mot någon viss
religionsutövning eller som uppenbart syftar till
att motverka en viss religiös riktning. Utövandet av
religionsfriheten kan ibland föra med sig att andra
människors fri- och rättigheter träds för när. Ett
exempel på detta är den diskussion som föregick
lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar. I
diskussionen gjordes från olika håll bl.a. gällande
att omskärelse i vissa sammanhang stred mot barnets
rättigheter. Från annat håll framhölls att frågan om
omskärelse rörde föräldrarnas religionsfrihet.
Regeringen gjorde bedömningen att en reglering när
det gäller omskärelse av pojkar var en tillåten
inskränkning av religionsfriheten enligt
Europakonventionen och i övrigt förenlig med
religionsfriheten enligt regeringsformen samt med
andra grundläggande fri- och rättigheter. Ett annat
exempel som kan anges är kvinnans rättigheter enligt
kvinnokonventionen. Dessa rättigheter kan också
komma att kollidera med utövandet av
religionsfriheten.
Regeringen framhåller att det inte är ovanligt att
olika fri- och rättigheter kan kollidera med
varandra. Tvärtom kan utövandet av dem ofta föra med
sig att andras rättigheter eller intressen berörs. I
flera sammanhang regleras sådana intressekonflikter
direkt i den konventionsartikel som rör en viss
rättighet genom det sätt på vilket det tillåts att
ingrepp görs. I andra sammanhang regleras
intressekonflikter genom nationell lag. Frågan om
djurskydd och religionsfrihet är omdebatterad. Flera
företrädare för judendomen och islam anser att den
svenska lagstiftningen som reglerar s.k. koscher-
och halalslakt är otillfredsställande. År 1999
lämnade Demokratiutredningen debattskriften Att
slakta ett får i Guds namn om religionsfrihet och
demokrati (SOU 1999:9). Skriften har gett underlag
för reflektioner om religionsfrihet och svensk
demokrati. Den har också stimulerat den fortsatta
debatten om den svenska folkstyrelsens utveckling.
Innehållet i skriften har dock inte blivit föremål
för någon särskild beredning inom Regeringskansliet.
Gällande regler m.m.
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad
yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet,
demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och
religionsfrihet. Dessa friheter kan gemensamt
betecknas som de positiva opinionsfriheterna.
Av dessa friheter är det endast religionsfriheten
som inte kan begränsas genom lag. Enligt 2 kap. 12 §
regeringsformen får övriga positiva opinionsfriheter
begränsas i lag endast för att tillgodose ett
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot
mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningar får ej
göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan sådan åskådning.
Som negativa opinionsfriheter betecknas det skydd
som ges i bestämmelserna i 2 kap. 2 §
regeringsformen. Enligt denna paragraf är varje
medborgare gentemot det allmänna skyddad mot tvång
att ge till känna åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende. Han är
därjämte gentemot det allmänna skyddad mot tvång att
delta i sammankomst för opinionsbildning eller i
demonstration eller annan meningsyttring eller att
tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller
annan sammanslutning för åskådning som avses i
första meningen. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § fick
sin nuvarande lydelse genom 1976 års reform då
grundlagsskyddet blev absolut. I den utredning som
låg till grund för propositionen, Medborgerliga fri-
och rättigheter (SOU 1975:75), framhölls att det
inte torde behövas något stadgande som medger
inskränkning i religionsfriheten. I fråga om
yttranden, mötesverksamhet och föreningsverksamhet i
religiöst hänseende avses reglerna om yttrande-,
mötes- och föreningsfriheten gälla. I vad begreppet
religionsutövning går härutöver avsågs
definitionsmässigt gälla att de regler som eljest
finns för mänskligt handlande eller mänsklig
underlåtenhet också gäller för religiöst handlande
etc. Något ingrepp enbart mot det senare får däremot
inte ske. Självfallet skulle det inte föreligga
hinder mot att medlemmar av vissa trossamfund
befrias från värnplikt.
Motionerna
Magnus Jacobsson (kd) begär i motion 2000/01:K279
tillkännagivanden till regeringen om de religiösas
rättigheter (yrkande 1) och om inrättandet av en
religionsombudsman (yrkande 2). Det finns enligt
motionären allvarliga tendenser att ifrågasätta
religionsfriheten. Det gäller t.ex. manlig
omskärelse eller religiöst grundade uppfattningar om
vad som är en familj. Fördömanden har skett när
kyrkor vid olika anställningsförfaranden har agerat
i enlighet med samfundens religiösa övertygelse.
Regeringen bör därför se över hur religiösa grupper
i Sverige upplever sin situation och vad som bör
göras för att Sverige på ett bättre sätt skall
tillgodose de troendes rättigheter. Motionären anser
att det vore bra om religiösa människor får samma
möjligheter som många andra minoritetsgrupper att ha
en egen ombudsman, som skulle arbeta med de troendes
problem och frågeställningar.
I motion 2001/02:A388 yrkande 5 av Magda Ayoub
(kd) begärs i denna del en utredning om
regeringsformens minoritetsskydd, som innebär att
ingen får missgynnas genom lag eller annan
föreskrift på grund av att han med hänsyn till ras,
hudfärg eller etniskt ursprung tillhör en minoritet.
Det är viktigt att slå fast att lagar eller andra
föreskrifter inte får missgynna någon på grund av
att han tillhör en viss religiös gruppering.
Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över
hur minoritetsskyddet i regeringsformen bör utformas
för att möta de behov som finns i vårt samhälle i
dag. Eventuellt kan flera minoritetsgrupper än de
religiösa behöva omfattas av ett utvidgat
minoritetsskydd.
Tidigare behandling
Utskottet avstyrkte våren 2000 ett motionsyrkande av
samma motionär som i motion 2000/01:K279 och som
gällde vikten av att svensk djurskyddslagstiftning
inte skall kunna uppfattas som diskriminering av
religionsutövning (bet. 1999/2000:KU11). Utskottet
redovisade att Europakonventionen tillförsäkrar var
och en rätt till religionsfrihet, att
religionsfriheten innefattar bl.a. frihet att utöva
sin religion eller tro genom sedvänjor och ritualer,
att den bara får inskränkas om det är nödvändigt med
hänsyn till den allmänna säkerheten eller för att
skydda allmän ordning, hälsa eller moral eller för
att skydda andra personers fri- och rättigheter.
Kost- och födotraditioner utgör enligt utskottet en
viktig del i människors kulturliv och de kan ibland
vara starkt bundna i religiösa sedvänjor eller
ritualer. Detta medför enligt utskottet bl.a. att
lagstiftning om slakt av djur är ett område där
frågor om religionsfrihet aktualiseras. Utskottet
hänvisade till att Jordbruksverket hade i uppdrag
att årligen utvärdera olika s.k. religiösa
slaktmetoder i syfte att finna en metod som inte
strider mot svenska bestämmelser om skydd av djur
vid slakt, men som kan accepteras av de parter vars
sedvänjor innebär att djur slaktas utan bedövning.
Konstitutionsutskottet förutsatte, i likhet med vad
utskottet tidigare uttalat (bet. 1996/97:KU14), att
det under den fortsatta beredningen förutom
djurskyddsaspekter på olika slaktmetoder noga
beaktas vilka förpliktelser som Europakonventionen
och andra internationella konventioner ålägger oss.
Utskottet ansåg inte att ett tillkännagivande med
anledning av motionen var nödvändigt.
Utskottets ställningstagande
Varken enligt regeringsformen eller
Europakonventionen är religionsfriheten överordnad
i alla avseenden. Annars gällande regler för
mänskligt handlande eller underlåtenhet gäller
enligt grundlagsbestämmelsens förarbeten också för
religiöst handlande. Enligt Europakonventionen får
friheten att utöva sin religion begränsas om det är
nödvändigt av bl.a. ordnings- eller hälsoskäl eller
för att skydda andra personers fri- och rättigheter.
De gränsdragningsproblem och kollisioner med andra
fri- och rättigheter som kan uppstå går inte alltid
att förutse och kan ofta bli föremål för allmän
debatt. Det kan enligt utskottets mening förutsättas
att skilda religiösa samfund bereds tillfälle att
yttra sig när det blir aktuellt att vidta
lagstiftningsåtgärder som berör religionsfriheten
och att samfunden utövar sina möjligheter att också
annars försöka påverka bl.a. lagstiftningen. Enligt
utskottets mening är det inte nödvändigt med en
sådan undersökning av hur religiösa grupper upplever
sin situation som begärs i motion 2000/01:K279
yrkande 1 (kd).
När det gäller frågan om en ombudsman för de
troendes problem och frågeställningar kan enligt
utskottets mening ifrågasättas om en sådan ombudsman
skulle kunna bidra med något utöver det som de
religiösa samfunden själva arbetar med. Utskottet är
inte berett förorda att en religionsfrihetsombudsman
inrättas. Motion 2000/01:K279 yrkandena 1 och 2 (kd)
avstyrks.
När det gäller yrkandet i motion 2001/02:A388
yrkande 5 i denna del (kd) om skydd mot
diskriminering av religiösa grupper vill utskottet
hänvisa till det absoluta skydd för
religionsfriheten som ges i 2 kap. 1 §
regeringsformen och till att regeringen föreslagit
att det i 1 kap. 2 § regeringsformen införs en
bestämmelse om att det allmänna skall motverka
diskriminering av människor på grund av bl.a.
religiös tillhörighet. Motionsyrkandet avstyrks
också i denna del.
Regeringskansliets arbete med
mänskliga rättigheter och utbildning
om mänskliga rättigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till Forum
för Levande historias uppgifter tre
motionsyrkanden (m resp. fp) om Forum för
Levande historias roll och om information om
andra brott mot mänskligheten än Förintelsen.
Också ett motionsyrkande om att Sverige inte
får uppfattas som en fristad för rasistisk
propaganda (fp) avstyrks.
Jämför reservationerna 18 (fp) och 19 (m).
Bakgrund
Regeringen anger i den nationella handlingsplanen
för mänskliga fri- och rättigheter att en
interdepartemental arbetsgrupp för mänskliga
rättigheter kommer att inrättas inom
Regeringskansliet. Mänskliga rättigheter måste
ständigt lyftas fram och bevakas. Regeringen anser
därför att det är viktigt att stärka
Regeringskansliets organisation i syfte att
säkerställa att respekten för de mänskliga
rättigheterna upprätthålls inom alla delar av den
statliga förvaltningen.
Kunskapen om de mänskliga rättigheterna behöver
enligt regeringen förbättras. Särskilt viktigt är
att kunskap om de ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheterna sprids. Regeringen fäster stor vikt
vid att det ges möjlighet och utrymme till
kompetensutveckling om mänskliga rättigheter. En ny
inriktning inom magisterexamen i examensordningen,
som regeringen har beslutat om, bör enligt
regeringen underlätta för högskolorna att bedriva
påbyggnadsutbildning med fördjupning även i
tvärvetenskapliga ämnen t.ex. mänskliga rättigheter.
Regeringen avser att stödja en sommarskola om
mänskliga rättigheter och demokrati inom ramen för
Öresundsuniversitetet. Regeringen avser vidare att
stödja fort- och vidareutbildning av vissa
yrkeskategorier i frågor om mänskliga rättigheter.
Regeringen uppmuntrar universitet och högskolor
att analysera behovet av och förutsättningarna för
att bygga upp ett nätverk kring forskning om
mänskliga rättigheter. Formerna för nätverket och
samarbetet bör utarbetas av parterna själva.
Regeringen avser vidare bl.a. att ge ett antal
myndigheter och allmänna försäkringskassor i uppdrag
att utbilda sin personal om mänskliga rättigheter.
Särskilt fokus i utbildningen skall läggas på
informationssökning om mänskliga rättigheter.
Regeringen kommer under våren 2002 att ge
organisationer m.fl. möjlighet att kunna erhålla
bidrag till aktiviteter som främjar deltagande i de
demokratiska processerna. Regeringen avser också att
ge bidrag för MR-dagarna 2002.
När det gäller Forum för Levande historia anges i
skrivelsen att regeringen avser att låta ta fram
material om mänskliga rättigheter som kan användas
inom utbildningsväsendet. I materialet skall de
folkrättsliga aspekterna uppmärksammas. En
kartläggning av de områden som är i behov av
kompletteringar av utbildningsmaterial om mänskliga
rättigheter samt en översyn av möjligheterna att ta
fram detta material skall också genomföras.
Regeringen avser också att låta undersöka
möjligheterna att ta fram ett interaktivt
utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter. Vidare
är avsikten att enskilda organisationer skall
stödjas för att de skall kunna förbättra
möjligheterna att vidareutbilda sin personal och
sina medlemmar om mänskliga rättigheter. Regeringen
avser att bidra till att mötesplatser för olika
grupper i samhället skapas för diskussion om frågor
som rör mänskliga rättigheter och anser att en
informationsstrategi för att sprida kunskap om de
mänskliga rättigheterna behöver utarbetas.
Hösten 1997 tog regeringen initiativ till en
omfattande informationssatsning om Förintelsen.
Syftet var att sprida kunskap och information om
Förintelsen samt att med utgångspunkt i Förintelsen
skapa en bred diskussion kring frågor som demokrati,
tolerans, medmänsklighet och människors lika värde.
Regeringen avser att 2003 inrätta en ny myndighet,
Forum för Levande historia. Forumets uppdrag skall
vara att främja arbete med, diskussion om och
reflektion över demokrati, tolerans och mänskliga
rättigheter i samtiden med utgångspunkt i
Förintelsen. Verksamheten skall syfta till att
stärka människors vilja att aktivt verka för alla
människors lika värde. Forum för Levande historia
bör ha sitt säte i Stockholm men verka i hela landet
genom samverkan med andra kulturinstitutioner,
skolor, universitet och högskolor,
folkbildningsorganisationer och andra folkrörelser.
Forum för Levande historia får ett brett
verksamhetsuppdrag som ligger väl i linje med de
intentioner som ligger till grund för
handlingsplanen och kommer att spela en stor roll
när det gäller utbildning om mänskliga rättigheter
Forum för Levande historias uppdrag kommer att
vara att främja diskussion om frågor som rör
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter. Med
utgångspunkt i Förintelsen kommer forumet att kunna
bidra till denna process t.ex. i form av
utställningar och konstnärlig verksamhet och genom
utbildning, seminarier och debatt.
Motionerna
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion
2000/01:K402 ett tillkännagivande till regeringen om
att fokus för satsningen Levande historia och
Stockholmskonferensen kring Förintelsen bör bestå
också i framtiden (yrkande 2). Det är enligt
motionärerna mycket angeläget att någon förskjutning
av fokus inte sker till andra typer av förbrytelser
i andra delar av världen och vid andra tidpunkter. I
motionen begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att Sverige inte till följd av otydlig
lagstiftning eller bristande rättstillämpning
uppfattas som en fristad för nazistisk, antisemitisk
och rasistisk propaganda (yrkande 1).
Bo Lundgren m.fl. (m) begär i motion 2001/02:K280
yrkande 2 ett tillkännagivande till regeringen om
upplysning rörande nationalsocialismens och
kommunismens brott. Kommunismen och
nationalsocialismen har enligt motionen lett till
över hundra miljoner människors död genom
avrättningar, planerad svält eller i arbets- och
koncentrationsläger. Det är uppenbart att
undervisning och samhällsdebatt inte förmått
förmedla tillräcklig kännedom om historiens illdåd
och tillräcklig vaksamhet mot de antidemokratiska
resonemangen. En uppmärksamhet liknande den som
ägnats åt nationalsocialismens massmord och
förintelseläger borde ägnas åt kommunismens brott
mot mänskligheten. Motionärerna föreslår att 20
miljoner kronor avsätts för en särskild
upplysningskampanj mot kommunismens offer.
Roy Hansson (m) begär i motion 2000/01:K314 ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av
information om de brott mot mänskligheten som
begåtts i kommunismens namn. En manifestation
beträffande kommunismens illdåd liknande den
föredömliga informationen om nazismens brott har
enligt motionen inte kommit till stånd trots att
kommunismens illdåd är av mångfalt större
omfattning.
I motion 2000/01:K359 av Henrik S Järrel (m)
framförs liknande synpunkter. Motionären begär ett
tillkännagivande till regeringen om att rikstäckande
upplysningsinsatser rörande bl.a. kommunismens
historia och folkmord borde komma till stånd under
mandatperioden. Konsekvensen kräver enligt
motionären att perspektivet från
informationsinsatserna om nazismens offer utvidgas
till att t.ex. omfatta informationsåtgärder om
kommunismen som genom sin svarta historia och vidare
utbredning också framstår som särskilt angelägen att
påminna uppväxande generationer om.
Tidigare behandling
Kulturutskottet tillstyrkte hösten 2001 ett
regeringsförslag om att inrätta en ny myndighet för
frågor som rör demokrati, tolerans och mänskliga
rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen (bet.
2001/02:KrU1). Samtidigt avstyrktes flera motioner
om inriktningen för forumet. Enligt kulturutskottets
uppfattning var det av stort värde att en särskild
mötesplats skapas för att aktivt verka för alla
människors lika värde och för att behandla frågor om
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med
utgångspunkt i Förintelsen. Vissa motionsyrkanden
m, kd respektive fp syftade till att forumets
uppdrag skulle utvidgas och inbegripa även andra
kränkningar av människovärdet än Förintelsen. Enligt
utskottets uppfattning syntes en sådan vidgning av
uppdraget vara i överensstämmelse med regeringens
planer för det permanenta uppdraget såsom det
redovisas i budgetpropositionen. I sammanhanget
nämndes att Kommittén för Levande historia under
hösten 2001 genomförde seminarier på temat
Sovjetkommunismens brott mot mänskligheten.
Utskottets ställningstagande
Uppgiften för Forum för Levande historia skall
enligt regeringens skrivelse vara att främja arbete
med, diskussion om och reflektion över demokrati,
tolerans och mänskliga rättigheter i samtiden med
utgångspunkt i Förintelsen. Forumet får ett brett
verksamhetsuppdrag och skall skapa en bred
diskussion kring frågor som demokrati, tolerans,
medmänsklighet och människors lika värde. Som
kulturutskottet anfört ligger information om också
andra kränkningar av människovärdet än Förintelsen
inom ramen för forumets uppgifter. Nämnas kan att
Kommittén för Levande historia under våren 2002
anordnar seminarier under rubrikerna
Sovjetkommunismens brott mot mänskligheten och Att
jämföra folkmord. Det kan enligt utskottets mening
förutsättas att frågor kring Sovjetkommunismens
brott mot mänskligheten och kränkningar av
människovärdet i andra länder kommer att
uppmärksammas också inom ramen för forumets uppdrag.
Enligt utskottets mening saknas anledning att ge
regeringen till känna behovet av särskilda
upplysningsinsatser rörande nazismens och
kommunismens brott.
Utgångspunkten för verksamheten i Forum för
Levande historia skall enligt regeringen fortfarande
vara Förintelsen. Enligt utskottets mening saknas
anledning att ge regeringen till känna att någon
förskjutning av fokus till andra förbrytelser inte
får ske.
När det gäller frågan om att Sverige inte får
uppfattas som en fristad för rasistisk propaganda
vill utskottet hänvisa till att regeringen nyligen i
proposition 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m.
föreslagit bl.a. att det införs en särskild
straffskala för grova fall av hets mot folkgrupp.
Regeringen har vidare i den nationella handlingsplan
mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering som lades fram våren 2001 (skr.
2000/01:59) särskilt uppmärksammat spridningen av
rasistiska budskap och aviserat en rad åtgärder i
syfte att motverka detta. Samtliga myndigheter inom
rättsväsendet har under år 2000 haft i uppdrag att
upprätta en strategi för att säkerställa att
personalen har god kunskap om grunden för brott med
rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska
inslag och om situationen för de grupper om utsätts
för dessa brott. I den mån lagstiftningen brister i
effektivitet eller det saknas skydd på områden där
det behövs, skall strävan enligt regeringen vara att
åtgärda dessa brister. Enligt utskottets mening
behövs mot denna bakgrund inte ett tillkännagivande
till regeringen om att otydlig lagstiftning eller
bristande rättstillämpning inte får leda till att
Sverige uppfattas som en fristad för nazistisk,
antisemitisk och rasistisk propaganda.
Motionerna 2000/01:K402 yrkandena 1 och 2 (fp)
samt 2000/01:K314, 2000/01:K359 och 2001/02:K280
yrkande 2 (alla m) avstyrks.
Informationsstrategi för att sprida kunskap
om mänsk-liga rättigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående utredningsarbete ett motionsyrkande
(kd) om införandet av en medborgarbok där
medborgarskapets innebörd tydliggörs och
samhällets grundvärder-ingar formuleras.
Bakgrund
Regeringen avser enligt den nationella
handlingsplanen för fri- och rättigheter att låta
utarbeta en informationsstrategi för att sprida
kunskap om de mänskliga rättigheterna. En särskild
hemsida om mänskliga rättigheter aviseras.
Regeringen avser att sprida handlingsplanen till
kommuner, vissa statliga myndigheter och enskilda
organisationer m.fl. En sammanfattning av
handlingsplanen skall dels översättas till engelska
och de erkända minoritetsspråken och dels hållas
tillgänglig på talkassett.
Regeringen kommer under våren 2002 att ge
organisationer m.fl. möjlighet att ansöka om bidrag
till aktiviteter som främjar deltagande i de
demokratiska processerna.
Regeringen avser att se över tillgängligheten av
internationella dokument om mänskliga rättigheter
och domar från Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna och möjligheterna att i större
utsträckning än i dag översätta sådana dokument till
svenska.
Den interdepartementala arbetsgruppen för
mänskliga rättigheter bör enligt skrivelsen få till
uppgift att följa upp och se till att
handlingsplanen utvärderas.
I propositionen Demokrati för det nya seklet (prop.
2001/02:80) gör regeringen bedömningen att personer
som beviljats uppehållstillstånd i Sverige genom ett
introduktionsprogram eller på annat sätt bör ges
goda kunskaper om och förståelse för den svenska
demokratin. Regeringen har tillsatt en utredning med
uppgift att se över mottagande av och introduktion
för flyktingar. Utredningen skall bl.a. överväga hur
alla nyanlända invandrare, genom introduktionen
eller på annat sätt skall kunna få ökad kunskap om
och förståelse för grundläggande normer i det
svenska samhället och det svenska demokratiska
systemet (dir. 2001:87). Utredningen (N 2001:11) om
mottagande av och introduktion för flyktingar
beräknas avsluta sitt arbete den 31 mars 2003.
Motionerna
Stefan Attefall (kd) begär i motionerna 2000/01:K233
och 2001/02:K342 ett tillkännagivande till
regeringen om införandet av en medborgarbok. För att
betona medborgarskapets rättigheter, men också dess
skyldigheter, föreslår motionären att alla nya
medborgare och alla 18-åringar skall få en
medborgarbok där medborgarskapets innebörd
tydliggörs och samhällets grundvärderingar
formuleras. Boken bör förmedla den värdegrund som
beskrivs i skolplanen, nämligen människolivets
okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla
människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor
och män samt solidaritet med svaga och utsatta,
vilka är de värden som skolan skall gestalta och
förmedla. Denna värdegrund härleds från den etik som
förvaltats i kristen tradition och i västerländsk
humanism. Överlämnandet av medborgarboken bör ske i
samband med en ceremoni i hemkommunen, där man
välkomnar och uppmärksammar de nya svenskarna och de
som blivit myndiga.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening bör
resultatet av övervägandena i
Utredningen om mottagande av och
introduktion för flyktingar
avvaktas. Motionerna 2000/01:K233
(kd) och 2001/02:K342 (kd) avstyrks
följaktligen.
Retroaktivitetsförbud
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (c) om
en översyn av regeringsformens skydd mot
retroaktiv lagstiftning. Utskottet anser att
de skäl som ligger till grund för den
nuvarande ordningen fortfarande gör sig
gällande.
Jämför reservation 20 (c).
Motionen
Agne Hansson m.fl. (c) begär i motion 2001/02:K371
yrkande 30 en översyn av regeringsformens förbud mot
retroaktiv lagstiftning i 2 kap. 10 §
regeringsformen, som gäller lagstiftning om straff
och skatter eller avgifter. Retroaktivitetsskyddet
bör ses över för att det skall göras mer allmänt
tillämpligt i fråga om all lagstiftning med
retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller
grupp av medborgare.
Gällande rätt m.m.
Enligt 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen
får straff eller annan påföljd inte åläggas för
gärning som icke var belagd med brottspåföljd när
den förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd
åläggas för gärningen än den som var föreskriven då.
Samma gäller även förverkande och annan särskild
rättsverkan av brott. Enligt andra stycket får skatt
eller avgift ej uttagas i vidare mån än som följer
av föreskrift, som gällde när den omständighet
inträffade som utlöste skatt- eller
avgiftsskyldigheten. Finner riksdagen särskilda skäl
påkalla det, får dock lag innebära att skatt eller
statlig avgift uttages trots att lagen inte hade
trätt i kraft när nyssnämnda omständighet
inträffade, om regeringen eller riksdagsutskott då
hade lämnat förslag härom till riksdagen. 1973 års
fri- och rättighetsutredning övervägde att införa
ett förbud mot retroaktiv lagstiftning enligt 8 kap.
3 § regeringsformen, dvs. föreskrifter om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som
avser ingrepp i enskilda personliga eller ekonomiska
förhållanden. Av två skäl fann utredningen att det
inte var möjligt att föreslå ett sådant förbud.
Först konstaterades att något undantagslöst förbud
mot retroaktiv lagstiftning inte upprätthålls på de
angivna rättsområdena, och att i lagtext med någon
grad av precision ange förutsättningarna för när
avsteg får medges fann utredningen inte vara
möjligt. Till det sagda kom problemet att avgöra vad
som skall förstås med att en lag är tillbakaverkande
eller har retroaktiv verkan. Utanför straffrättens
område, menade utredningen, är det ofta oklart och
föremål för delade meningar vad som skall anses vara
en retroaktiv verkan av en lag. (SOU 1975:75 s.
159).
Rättighetsskyddsutredningen, som 1978 övervägde
frågan om förstärkt skydd mot retroaktiv
lagstiftning, framhöll att det varit en angelägen
uppgift att fortsätta övervägningarna om
retroaktivitetsförbud. Som de tidigare övervägandena
hade visat uppställde sig emellertid några ganska
svårlösta problem när man undersöker möjligheterna
att vidga förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Ett
bestod i att man dittills inte helt kunnat undvika
retroaktivitet i lagstiftningsarbetet på något
rättsområde utanför straffrättens. Utanför
straffrätten fanns inga godtagna principer för att
avgöra detta. Ett annat huvudproblem var att avgöra
vad som skall förstås med att en lag är
tillbakaverkande eller har retroaktiv verkan. Det
hade inte varit möjligt att överväga hela frågan om
en vidgning av förbudet mot retroaktiv lagstiftning,
och utredningen begränsade sig till föreskrifter om
skatt jämte avgifter till det allmänna (SOU 1978:34,
s. 156).
Tidigare riksdagsbehandling
Våren 1998 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande om
en utredning om skärpning av förbudet retroaktiv
skattelagstiftning (1997/98:KU32 s. 3 f.). Utskottet
hänvisade till att bestämmelserna i regeringsformen
om grundläggande fri- och rättigheter nyligen hade
utretts av Fri- och rättighetskommittén (SOU
1993:40). Kommittén hade bl.a. uttalat att dess
uppfattning var att den utformning som bestämmelsen
i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen, om
förbud mot retroaktiv skattelagstiftning, erhållit
syntes vara lämpligt avvägd. Utskottet gjorde ingen
annan bedömning.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening gör sig de skäl för att
inte utvidga retroaktivitetsförbudet som anfördes av
1973 års fri- och rättighetsutredning och
Rättighetsskyddsutredningen fortfarande gällande.
Motion 2001/02:K371 yrkande 30 (c) avstyrks.
Negativ föreningsfrihet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden två
motionsyrkanden (m) om förstärkning av
grundlagens skydd för den negativa
föreningsfriheten.
Jämför reservation 20 (m, kd, c och fp).
Motionerna
Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K278 ett
förslag från regeringen om förstärkt skydd för den
negativa föreningsfriheten (yrkande 5). Med rätten
att ansluta sig till en förening borde enligt
motionen rimligen också följa en rätt att utan
sanktion utträda ur en förening. En sådan rätt är
emellertid långt ifrån given med nuvarande
regelsystem. Enligt den tolkning som Europarådets
organ i Strasbourg gett åt artikel 11 i
Europakonventionen, som numera är gällande rätt i
Sverige, är också den negativa föreningsfriheten
skyddad på svensk arbetsmarknad. Arbetsdomstolen har
visserligen vid flera tillfällen klargjort att en
medlem i en facklig organisation har rätt att lämna
organisationen på egen begäran. Det förekommer dock
fortfarande att fackliga organisationer nekar eller
ställer upp hinder för det fall att en medlem önskar
utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare
som vill anställa någon som inte är fackligt
ansluten. På samma sätt kan det uppstå svårigheter
för en arbetssökande i de fall arbetsgivaren
förbundit sig att endast anställa personer med viss
facklig tillhörighet och den arbetssökande tillhör
en annan organisation eller inte tillhör någon
facklig organisation alls.
Rätten att stå utanför en förening är enligt
motionärerna sålunda ingen självklarhet i Sverige.
Detta står klart än tydligare efter Europadomstolens
dom från den 25 april 1996 i målet mellan Torgny
Gustafsson och svenska staten. Att åberopa den
negativa föreningsfriheten också på den svenska
arbetsmarknaden framstår alltsedan dess som en i hög
grad relevant och legitim åtgärd. Någon uttrycklig
bestämmelse om skydd för den enskildes rätt att stå
utanför en organisation finns inte i
regeringsformens fri- och rättighetskatalog. Mot
denna bakgrund och med respekt för Europadomstolens
dom i fallet Gustafsson bör enligt motionärerna
nuvarande brist i regeringsformen snarast avhjälpas,
så att det av grundlagen tydligt framgår att
enskilda utan organisationstvång kan ingå exempelvis
icke-kollektivavtalsbundna arbetsrättsavtal.
Liknande synpunkter förs fram i motion
2001/02:K236 yrkande 12 av Bo Lundgren m.fl. (m). I
denna motion begärs att regeringen lägger fram ett
förslag till ändring av regeringsformen vad gäller
den negativa föreningsfriheten i enlighet med vad
som anförs i motionen.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om den negativa föreningsfriheten har
behandlats av konstitutionsutskottet vid ett flertal
tillfällen (se bet. KU 1983/84:8, 1984/85:30,
1986/87:17, 1987/88:9, 1987/88:32, 1989/90:KU7,
1990/91:KU6, 1992/93:KU2 och 1999/2000:KU11). Vid
varje tillfälle har motionerna avstyrkts. Som skäl
härför har i huvudsak anförts att det inte är
praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning
ta upp också den i sin helhet mycket omfattande
frågan om rättighetsskydd för enskild mot annan
enskild. Frågor om sådant skydd borde enligt
utskottets mening som dittills lösas inom den
vanliga lagstiftningens ram.
I betänkande 1993/94:KU24 behandlades regeringens
proposition om inkorporering av Europakonventionen
och andra fri- och rättighetsfrågor. Utskottet
behandlade bl.a. en motion vari begärdes ett
tillkännagivande till rege-ringen om grundlagsfäst
negativ föreningsrätt. Utskottet som avstyrkte
motionen gjorde följande bedömning.
De personer eller organisationer mot vilka en
skyddsregel i grundlagen för den negativa
föreningsfriheten skulle verka bör, som Fri- och
rättighetskommittén anför, ha rätt att någorlunda
detaljerat få veta vilka handlingar från deras
sida som är förbjudna. Detta låter sig inte göras
med hjälp av sådana allmänna regler som skulle
bli aktuella i regeringsformen. Utskottet anser
att det inte heller är möjligt att i grundlagen
reglera vilka påföljder som eventuellt skall
följa då exempelvis en facklig organisation, en
arbetsgivare eller arbetskamrater utövar
påtryckningar på eller diskriminerar en enskild.
Ett ytterligare problem som skulle uppstå om ett
skydd för den negativa föreningsfriheten infördes
i grundlagen är, som kommittén påpekar, hur en
sådan reglering skall förhålla sig till principen
om avtalsfrihet. En grundlagsreglering av den
negativa föreningsfriheten ger nämligen upphov
till frågan om denna skall anses innefatta förbud
mot vissa typer av avtalsklausuler, exempelvis
organisationsklausuler. Utskottet anser i likhet
med kommittén att principen om avtalsfrihet är så
viktig att denna inte bör inskränkas annat än i
de fall då avtalsfriheten klart missbrukas. Inte
heller detta förhållande är möjligt att på ett
lämpligt sätt avgränsa i en grundlagsregel.
I betänkande 1997/98:KU32 behandlades åter frågan
om förstärkt skydd för den negativa
föreningsfriheten. Utskottet gjorde då följande
bedömning.
Den grundlagsskyddade negativa föreningsrätten
ger medborgarna ett skydd mot att det allmänna
tvingar någon att tillhöra en politisk
sammanslutning, trossamfund eller annan
sammanslutning för åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant
hänseende. Den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna gäller sedan den 1
januari 1995 som lag i Sverige. Enligt
konventionen skall envar äga rätt till frihet att
deltaga i fredliga sammankomster samt till
föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda
och ansluta sig till fackföreningar för att
skydda sina intressen. Enligt sin ordalydelse
garanteras endast den positiva föreningsfriheten.
Europadomstolen har emellertid fastslagit att
rätten till föreningsfrihet inbegriper rätten att
inte vara medlem av en förening. Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning när det gäller
frågan om en utvidgad grundlagsfäst negativ
föreningsrätt och avstyrker därför motionerna.
Ett motionsyrkande liknande det nu aktuella
behandlades senast våren 2000 (bet. 1999/2000:KU11).
Utskottet framhöll att några nya omständigheter som
talade för att förstärka regeringsformens skydd för
den negativa föreningsfriheten inte hade framkommit.
Utskottet vidhöll sin tidigare inställning i frågan
och avstyrkte motionsyrkandet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande.
Motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och 2001/02:K236
yrkande 12 (båda m) avstyrks.
Kriminalisering av enskilds stöd
till eller deltagande i rasistiska
organisationer m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker mot bakgrund av att
frågan nyligen utretts två motionsyrkanden
(kd) om kriminalisering av stöd till
rasistiska organisationer m.m.
Jämför reservation 22 (kd).
Motionerna
I motionerna 2000/01:K264 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) och 2000/01:Sf25 yrkande 9 av Magda Ayoub m.fl.
(kd) begärs ett förslag från regeringen om
kriminalisering av enskilds stöd till eller
deltagande i rasistisk organisation eller av annan
organiserad brottslighet. Det är enligt motionärerna
viktigt och riktigt att i regeringsformen inskränka
föreningsfriheten vid förföljelse av t.ex.
invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på
grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse.
Ett tillägg bör också göras till
tryckfrihetsförordningens brottskatalog med denna
inriktning. Organiserad brottslighet och stöd för
sådan verksamhet skulle bli ett nytt brott i
brottsbalken. Motionärerna hänvisar till de förslag
som lades fram i betänkandet Organiserad rasism (SOU
1991:75).
Utredningar
Ett förslag till lagstiftning riktad mot rasistiska
organisationers verksamhet lades år 1991 fram av
Utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering i
betänkandet Organiserad rasism (SOU 1991:75).
Utredningen föreslog en ny bestämmelse i
brottsbalken avseende organiserad rasism och stöd åt
organiserad rasism. Enligt förslaget skulle det
göras straffbart att delta i, bilda eller stödja en
sammanslutning som, genom att medverka i eller
uppmana till brottslighet som innebär våld, hot
eller tvång, måste anses förfölja folkgrupp eller
annan sådan grupp på grund av ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse. Motsvarande bestämmelse föreslogs
införas i tryckfrihetsförordningen.
Regeringen gjorde bedömningen att utredningens
förslag inte borde genomföras (prop. 1993/94:101)
och anförde bl.a. att det kunde förutses stora
svårigheter i bevishänseende. De sammanslutningar
som förslagets straffbestämmelse tog sikte på torde
inte vara registrerade och kan lätt ombildas. I
praktiken torde det vara fråga om löst sammansatta
grupperingar utan någon egentlig
organisationsstruktur. Svårigheten att tillämpa de
aktuella bestämmelserna kunde enligt regeringen leda
till att bestämmelserna blir ineffektiva och
därigenom utgör ett dåligt hjälpmedel i kampen mot
rasismen. En rasistisk organisation kan nämligen
oförtjänt komma att uppfattas som godkänd i
samhället i fall då inget rättsligt förfarande
inleds eller, om så sker, detta inte leder till
fällande dom. Ytterligare en aspekt var enligt
regeringen att det är svårt att utforma
straffbestämmelser av den typ utredningen föreslagit
utan att eftersätta grundläggande rättssäkerhetskrav
som förutsebarhet och avgränsning av det straffbara
området. Som hade påpekats från ett flertal
remissinstanser fanns det i en rad hänseenden
betydande osäkerhet om den närmare innebörden av de
föreslagna straffbestämmelserna. Osäkerheten gällde
både vilka sammanslutningar som bestämmelsen skulle
vara tillämplig på och vilken befattning med
sammanslutningen som var avsedd att medföra ansvar.
Eftersom de föreslagna straffbestämmelserna skulle
föra med sig en inskränkning av den grundlagsfästa
föreningsfriheten talade detta med särskild styrka
mot förslaget.
Kommittén om straffansvar för organiserad
brottslighet, m.m. avlämnade i oktober 2000
betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot
folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m.
straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88). Enligt sina
direktiv skulle kommittén i belysning av senare tids
samhällsutveckling undersöka om bestämmelsen om hets
mot folkgrupp är tillräcklig för att förhindra
rasistiska organisationer eller sammanslutningar
från att verka. Om så inte var fallet skulle
kommittén ta ställning till om en skärpning kunde
åstadkommas genom en eventuell kriminalisering av
aktivt deltagande i organisationer som sysslar med
brottslig verksamhet eller om en skärpning i stället
borde ske inom ramen för bestämmelsen om hets mot
folkgrupp. Det var kommitténs bedömning att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp var väl avvägd i
fråga om vad som skall vara kriminaliserat som hets
mot folkgrupp. Bestämmelsen hade i praxis givits en
vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i
princip alla, även indirekta, uttryck för rasism
eller främlingsfientlighet.
En annan av kommitténs huvuduppgifter var att
överväga om det borde införas ett straffansvar för
aktivt deltagande t.ex. finansiering av
verksamheten eller upplåtelse av lokal i en
sammanslutning som har brottslighet som ett
väsentligt inslag i sin verksamhet. Däremot
avvisades i direktiven ett straffansvar för själva
medlemskapet i organisationer. Enligt direktiven
skulle en sådan kriminalisering utgöra ett alltför
stort ingrepp i föreningsfriheten, och dessutom
skulle den komma att träffa förfaranden som helt
saknar straffvärde. Kommittén diskuterade
förutsättningarna för en utvidgad kriminalisering av
aktivt deltagande i eller stöd till sammanslutningar
där allvarlig brottslighet förekommer och gjorde
därefter bedömningen att en sådan utvidgning inte
borde genomföras. Kommittén pekade dock på en
lösning som innebär att det införs särskilda
straffbestämmelser, som direkt tar sikte på just de
förfaranden som borde omfattas av en utvidgning av
det straffbara området. En konkret modell för
utvidgning av det kriminaliserade området
utarbetades. Enligt denna modell skulle det i
brottsbalken tas in en ny paragraf, som riktar sig
mot personer i ledande ställning i en sammanslutning
där allvarlig brottslig verksamhet förekommer och
mot dem som lämnar stöd till en sådan
sammanslutning. Kommittén ansåg dock inte att en
sådan kriminalisering borde införas. Bestämmelsen
skulle närmast komma att utgöra kompletteringar av
nuvarande regler om medverkan, förberedelse och
stämpling till brott och skulle följaktligen få ett
förhållandevis begränsat tillämpningsområde.
Bestämmelserna skulle vidare vara förknippade med
svårigheter i bevishänseende, och vissa
tillämpningsproblem kunde förutses. Sammantaget
betydde problemen att det kunde befaras att
bestämmelserna inte skulle bli särskilt effektiva.
Vidare fanns det enligt kommittén en risk för att
vissa organisationer som i dag verkar tämligen öppet
skulle välja att övergå till underjordisk
verksamhet eller i vart fall försöka organisera sig
så att det blir svårt att identifiera personer med
ledande ställning i organisationen.
En kriminalisering enligt modellen skulle enligt
kommitténs bedömning inte innebära en sådan
begränsning av föreningsfriheten som förutsätter en
ändring i regeringsformen. En fråga i sammanhanget
var emellertid om en sådan kriminalisering ändå
skulle kunna medföra att möjligheten till politisk
opinionsbildning inskränktes på ett otillbörligt
sätt. I direktiven till utredningen hade
konstaterats att det inom miljörörelsen och
fredsrörelsen finns grupper som för att uppnå
politiska mål som i sig är accepterade i ett
demokratiskt samhälle använder sig av metoder som är
brottsliga och genomför sina aktioner i organiserad
form. Även om de brottsliga gärningarna som sådana
givetvis måste beivras kunde det enligt direktiven
inte komma i fråga att ingripa mot deltagandet i
eller stödet till sådana organisationer i och för
sig. Just ett sådant ingripande skulle innebära att
möjligheterna till politisk opinionsbildning skulle
kringskäras på ett sätt som är oacceptabelt i ett
demokratiskt samhälle. Enligt kommittén kunde det
inte gärna komma i fråga att utforma
straffbestämmelserna på ett sådant sätt att skillnad
skulle göras mellan olika sammanslutningar beroende
på vilka mål de vill uppnå med de brottsliga
aktiviteterna. Kommittén ansåg att övervägande skäl
talade mot att införa de diskuterade
lagbestämmelserna. Kommittén gjorde bedömningen att
någon utvidgning inte borde ske av det
kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i
eller stöd till de sammanslutningar där det
förekommer allvarlig brottslighet.
Kommittébetänkandet har legat till grund för
regeringens förslag i propositionen Hets mot
folkgrupp m.m. (prop. 2000/01:59). Frågan om det bör
införas ett utvidgat straffansvar för aktivt
deltagande i en sammanslutning som har brottslighet
som ett väsentligt inslag i sin verksamhet behandlas
inte i propositionen.
Tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har under åren 1997, 1998 och
2000 avstyrkt motionsyrkanden om kriminalisering av
rasistiska organisationer. Våren 2000 avstyrktes ett
motionsyrkande (kd) om kriminalisering av enskilds
deltagande i organiserad brottslighet. Utskottet
hänvisade till arbetet i Kommittén om straffansvar
för organiserad brottslighet m.m. (bet.
1999/2000:KU11).
Utskottets ställningstagande
Kommittén om straffansvar för organiserad
brottslighet redovisade i oktober 2000 resultatet av
sitt arbete. Kommittén ansåg efter ingående
övervägningar att det inte borde ske en utvidgning
av det kriminaliserade området såvitt gäller
deltagande i eller stöd till sammanslutningar där
det förekommer brottslighet. Remissbehandlingen av
utredningens betänkande ledde inte till att
regeringen gjorde någon annan bedömning. Mot
bakgrund av att frågan nyligen utretts är utskottet
inte berett att ställa sig bakom ett
tillkännagivande till regeringen i
kriminaliseringsfrågan. Motionerna 2000/01:K264 och
2000/01:Sf25 yrkande 9 (båda kd) avstyrks.
Integritet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker tre motionsyrkanden (m, c
resp. mp) om en utredning i syfte att
förstärka den personliga integriteten.
Utskottet anser att arbetet i en aviserad
parlamentarisk utredning med uppgift att
kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes
integritet bör avvaktas.
Motionerna
Per Unckel m.fl. (m) begär i motion 2000/01:K273 att
regeringen lägger fram förslag till förstärkning av
den personliga integriteten i enlighet med vad som
anförs i motionen. Den tekniska utvecklingen öppnar
oavbrutet nya vägar för staten att kontrollera
medborgarna. Viktiga delar av en människas liv kan
kartläggas genom att granska t.ex. användningen av
Internet, bankomatkort och apotekskort. Genom
mobilsamtalsregister kan myndigheter fastställa hur
en person reser. De nya elektroniska
telefonapparaterna kan utnyttjas för hemlig
avlyssning av samtal i ett rum även när luren ligger
på. TV-kameror finns i stor utsträckning uppsatta på
allmänna platser och i butiker. Hemlig avlyssning
och övervakning av teletrafik har mer än fördubblats
under de senaste decenniet.
En första utgångspunkt i en diskussion angående
integritetsskyddets utformning bör enligt motionen
vara att bestämma var tyngdpunkten skall ligga när
två motstående intressen kan sägas väga jämt. En
central frågeställning är hur skyddet för
integriteten skall utformas utan att begränsa
medborgarnas yttrandefrihet och insyn i
myndigheternas beslut och samtidigt ge betryggande
vägledning för det framtida bruket av
personuppgifter. Kravet på en teknikoberoende
generell integritetsskyddslagstiftning bör bli
föremål för en omedelbar utredning. En sådan
lagstiftning kan behöva kombineras med en
förstärkning av det nuvarande grundlagsskyddet,
etiska normer och säkerhetsmässiga och praktiska
åtgärder som på vissa områden kanske t.o.m. kan
ersätta lagstiftning. En utredning med denna breda
inriktning bör enligt motionärerna snarast komma
till stånd.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion
2001/02:Ju451 att regeringen ges i uppdrag att lägga
fram en samlad analys av vad kontrollsamhället får
för konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort
och den enskildes integritet (yrkande 5).
Kontrollsamhället utvidgas enligt motionärerna i
rasande fart på grund av den tekniska utvecklingen.
Den personliga integriteten måste skyddas och
registrering av personer bör omgärdas med stor
restriktivitet. Det är viktigt att insynen i
registreringsverksamheten är omfattande och att en
parlamentarisk kontroll fortlöpande ser över denna
typ av verksamhet. En samlad analys av konsekvenser
för enskildas integritet och samhällets utveckling
på grund av förslag om tvångsåtgärder begärs i
motionen. I en sådan analys bör även följderna av
det internationella samarbetet utvärderas. Framför
allt gäller det samarbetet mellan EU och USA:s
federala polis om hemlig telefonavlyssning. Ett
liknande motionsyrkande finns i motion 1998/99:Ju918
yrkande 1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp).
Också Åsa Torstensson m.fl. (c) tar i motion
2000/01:K341 upp frågan om införande av en generell
integritetslagstiftning (yrkande 1). Enligt
motionärerna hävdas alltför ofta att
yttrandefriheten och offentlighetsprincipen måste
inskränkas för att värna om integritetsskyddet. För
att värna människors värdighet och möjligheter att
agera som medborgare måste de tre värdena förenas
och stärkas. Människors integritet åtnjuter ett
svagare skydd i Sverige än i många andra länder.
Till viss del hänger detta samman med synen att ett
starkt integritetsskydd hindrar många av
välfärdsstatens projekt. Detta är enligt motionen i
viss utsträckning rimligt men det skall krävas
mycket starka skäl för att kringgå den personliga
integriteten om än intentionerna är goda. Regeringen
bör snarast tillsätta en utredning som syftar till
att utforma en generell integritetslagstiftning. Det
behövs ett starkt skydd för integriteten mot såväl
offentliga som privata och enskilda aktörer. Detta
skydd bör omfatta hela den personliga sfären
inkluderande såväl personuppgifter som t.ex. rätten
till genetisk integritet. En integritetslagstiftning
måste också ge utrymme för en slags
proportionalitetsprincip. Viktigt att ta fasta på är
att lagstiftaren måste utgå från att förbjuda
missbruk av personuppgifter och otillbörliga intrång
i den personliga integriteten, inte som i dag från
att reglera vad som är tillåtet.
Tidigare riksdagsbehandling
Ett par liknande motionsyrkanden (m resp. c) som de
i motionerna 2000/01:K273 och 2000/01:K341
avstyrktes av utskottet våren 2000 (bet.
1999/2000:KU11 s. 9 f.). Utskottet hänvisade till
det arbete som pågick inom Mediegrundlagskommittén
och Offentlighets- och sekretesskommittén samt till
att regeringen aviserat tillsättandet av en
parlamentarisk kommitté med uppgift att kartlägga,
analysera och utvärdera sådan lagstiftning som berör
den enskildes integritet.
Våren 2000 hänvisade justitieutskottet (bet.
1999/2000:JuU8), när det gällde en begäran om en
utredning om förhållandet mellan integritet och
effektivitet i brottsbekämpningen, till att
utskottet senast i betänkande 1999/2000:JuU5
framhållit att det liksom tidigare var av
uppfattningen att det var viktigt att
integritetsfrågorna uppmärksammades i
lagstiftningsarbetet. Det var därför positivt att
regeringen övervägde en samlad analys av
tvångsmedelslagstiftningen från integritetssynpunkt.
Justitieutskottet, som flera gånger tagit upp frågan
om integritetslagstiftning, hade hållit en
utfrågning med en företrädare för
Justitiedepartementet, som anfört bl.a. att det
naturligtvis alltid är nödvändigt att riksdagen i
varje lagstiftningsärende gör en självständig
avvägning mellan hänsynen till den personliga
integriteten å ena sidan och det motstående
intresse, t.ex. yttrandefrihet eller
brottsbekämpning, som aktualiseras i ärendet å den
andra. På brottsbekämpningens område hade riksdagen
under senare år gjort sådana avvägningar i t.ex.
lagstiftningen om polisens register och om
kameraövervakning. Emellertid ansåg regeringen att
tiden nu var mogen att ta ett samlat grepp om
integritetsfrågorna i lagstiftningen. Regeringen
avsåg därför att tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att kartlägga, analysera och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet. Utredningen sträcker sig alltså över ett
vidare område än enbart det straffprocessuella.
Pågående eller beslutade utvärderingar bör ge
utredningen ett gott underlag för denna analys.
Direktiven till utredningen förväntades bli
färdigställda under senvåren. Utredningens arbete
beräknades bli omfattande och lär komma att ta flera
år i anspråk.
Justitieutskottet hälsade med tillfredsställelse
att regeringen nu skulle komma att tillsätta en
utredning rörande dessa frågor. Samtidigt som
utskottet var medvetet om utredningsuppdragets
svårighetsgrad ville utskottet framhålla vikten av
att utredningen tillsätts och dess arbete bedrivs
utan onödig tidsutdräkt.
I konstitutionsutskottets betänkande 2000/01:KU19
(s. 11 f.) redovisades våren 2001 att regeringen
tidigare hade aviserat att den avser att tillsätta
en parlamentarisk kommitté med uppgift att
kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes integritet.
Utskottet hade inhämtat att Regeringskansliet
planerade att kommittén skall kunna tillkallas under
våren 2001.
I regeringens skrivelse Hemlig teleavlyssning,
hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning
vid förundersökning i brottmål under år 2000 (skr.
2001/02:52), som överlämnades i november 2001,
angavs att när det gäller integritetsfrågor har
regeringen tidigare aviserat att en parlamentarisk
utredning med uppgift att kartlägga, analysera och
utvärdera sådan lagstiftning som berör den enskildes
integritet skall tillsättas. Tillsättningen av
utredningen har av olika skäl fördröjts något men
ett regeringsbeslut i saken var enligt skrivelsen
att vänta inom kort.
Utskottets ställningstagande
Regeringen har aviserat att den inom kort kommer att
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift
att kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes integritet.
Enligt utskottets mening bör resultatet av detta
arbete avvaktas. Motionerna 2000/01:K273 (m),
2001/02:Ju451 yrkande 5 (mp), 1998/99:Ju918 yrkande
1 (mp) och 2000/01:K341 yrkande 1 (c) avstyrks.
Samvetsklausul
Utskottets förslag
Utskottet avstyrker två motionsyrkanden (kd,
m) om införandet av en samvetsklausul inom
sjukvården och högskoleutbildningen.
Utskottet hänvisar till att frågan tidigare
varit föremål för ingående bedömningar varvid
övervägande skäl befanns tala mot
samvetsklausuler.
Motionerna
Per Landgren och Lennart Fridén (kd, m) begär i
motionerna 2000/01:K319 och 2001/02:So563 ett
tillkännagivande till regeringen om en
samvetsklausul inom sjukvården och
högskoleutbildningen. Samvetet kan definieras som en
etisk medvetenhet i var människa. Med en
samvetsklausul kan man tillvarata kunnandet och
engagemanget hos alla de personer som funnit sin
uppgift inom sjukvården, utan att tvinga den som
hyser samvetsbetänkligheter kring vissa svåra etiska
frågar att delta i viss verksamhet. Detta kan gälla
abort, insättandet av abortiv spiral e. d. eller
transplantationer av och forskning som inbegriper
celler från aborterade foster samt annan praxis som
utifrån traditionell etik är kontroversiell. Annan
verksamhet som kan vara stötande ur ett annat etiskt
perspektiv är vissa djurförsök eller
transplantationer av djurorgan till människor.
Frågan när det gäller samvetsklausul är hur Sverige
skall tillämpa Europakonventionen, som redan är en
del av svensk lagstiftning.
Bakgrund
Regeringen beslutade 1993 att tillsätta en utredning
(dir. 1993:48) om en samvetsklausul i
högskoleutbildningen. Den särskilde utredaren hade
till uppgift att mot bakgrund av högskolereformen
utreda frågan hur studenternas rätt att av
religiösa, etiska eller andra skäl vägra delta i
vissa utbildningsmoment kunde tillgodoses i
högskoleförordningen. Som exempel nämndes studenter
på barnmorskelinjen som nekats dispens från den
obligatoriska kursen i insättning av spiral. Skälen
till en sådan vägran kunde vara religiösa eller
etiska. En vägran kunde innebära att studenten inte
blev godkänd på utbildningen och alltså inte fick ut
sitt examensbevis.
Utredningen om en samvetsklausul i
högskoleutbildningen lade fram sitt betänkande 1994
(SOU 1994:84). Utredaren framhöll att frågan om
behovet av en samvetsklausul egentligen handlar om
att göra en rimlig avvägning mellan
samhällsintressen och respekten för etiska och
religiösa åskådningar. Enligt utredaren talade
sammantaget övervägande skäl för att inte införa
någon samvetsklausul inom högskoleutbildningen.
Utredaren föreslog dock att det skulle införas en
möjlighet att hos överklagandenämnden för högskolan
överklaga beslut som innebär att studenten fått
avslag på sin dispensansökan. Den av utredningen
föreslagna ändringen genomfördes år 1996.
Tidigare behandling
Utbildningsutskottet behandlade våren 1994 flera
motioner vari ifrågasattes införandet av en s.k.
samvetsklausul i högskoleutbildningen som innebär
att en studerande av samvetsskäl kan befrias från
att delta i vissa utbildningsmoment (bet.
1993/94:UbU16, rskr. 1993/94:308). En majoritet av
utbildningsutskottet tog avstånd från att införa en
bestämmelse som innebär att studenter kan vägra att
genomgå ett obligatoriskt kursmoment av religiösa,
etiska eller andra skäl.
Den fråga som motionärerna väckte var enligt
majoritetens mening av mycket stor principiell vikt.
Utbildningsutskottets grundläggande uppfattning var
att varje patient som söker hälso- och sjukvård
alltid skall vara säker på att få den vård och
behandling som situationen kräver. Han eller hon
skall vara garanterad att bli behandlad av personal
som är utbildad och kompetent att sköta uppgiften.
Alla vårdsökande skall känna sig förvissade om att
personalen handlar enligt vetenskap och beprövad
erfarenhet och följer gällande föreskrifter. Denna
princip ställer naturligtvis höga krav på de
patientorienterade utbildningarna. För att
vårdpersonal skall erhålla den utbildning och
kompetens som samhället fordrar får det i princip
inte finnas utrymme för en student att vägra genomgå
ett obligatoriskt kursmoment. Utbildningsutskottet
erinrade om att riksdagen tidigare i samband med
utformningen av barnmorskeutbildningen behandlat
frågan om ett eventuellt införande av samvetsklausul
med hänsyn till sjukvårdspersonalens etiska
övertygelse (bet. 1986/87:SoU5). Någon
samvetsklausul hade emellertid inte införts och
yrkesverksam personal saknade lagstadgad rätt att
t.ex. slippa medverka vid aborter.
Utbildningsutskottet hade under hand erfarit att
problemen föreföll vara av ringa omfattning. Det
fanns enligt utskottets mening förutsättningar att i
det enskilda fallet nå tillfredsställande lösningar
på konflikten mellan utbildningens krav och den
etiska övertygelsen. Utbildningsutskottet kunde i
sammanhanget peka på att, enligt Socialstyrelsens
allmänna råd för sjukvårdspersonal, borde personer,
som på etiska, religiösa eller andra grunder inte
kan acceptera att abort utförs, inte delta i
abortvården av hänsyn till den abortsökande kvinnan.
Enligt utbildningsutskottets bestämda mening borde
en samvetsklausul i högskoleutbildningen i enligt
med vad som anförts i beslutade utredningsdirektiv
inte komma i fråga. Utbildningsutskottet föreslog
ett tillkännagivande till regeringen om detta.
Socialutskottet framhöll våren 1995 i betänkande
1994/95:SoU21 att frågan om samvetsklausul nyligen
utretts (SOU 1994:84). Med hänsyn härtill var
socialutskottet inte berett att tillstyrka ett
motionsyrkande om en samvetsklausul innebärande att
vårdpersonal skall ha möjlighet att avstå från
deltagande i forskning och
transplantationsverksamhet där vävnad från aborterat
foster används.
Utskottets ställningstagande
Frågan om införande av en samvetsklausul inom
sjukvården och högskoleutbildningen har tidigare
varit föremål för ingående bedömningar inom
riksdagen och av en offentlig utredning. Det har
befunnits att övervägande skäl talade mot att införa
sådana samvetsklausuler. Utskottet är inte berett
att göra någon annan bedömning. Motionerna
2000/01:K319 och 2001/02:So563 (båda kd, m)
avstyrks.
Äganderätt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden tolv
motionsyrkanden om förstärkning av
äganderätten (m, kd, c, fp).
Jämför reservation 23 (m, kd, fp, c).
Motionerna
Per Unckel m.fl. (m) begär i motionerna 2000/01:K278
och 2001/02:K314 att regeringen skall lägga fram ett
förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten
(yrkande 4 resp. yrkandena 1 och 2). Det står enligt
den förstnämnda motionen klart att den
grundlagsändring i fråga om äganderätten som
genomfördes 1995 i samband med att
Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt
medförde en väsentlig förstärkning av skyddet för
äganderätten. Överenskommelsen om grundlagsändring
träffades i brett samförstånd mellan olika partier.
Det är enligt motionärerna viktigt att denna typ av
överenskommelser i grundlagsfrågor är av långsiktig
karaktär.
Det är enligt motionen angeläget att
regeringsformen innehåller en regel som står i
samklang med Europakonventionen och slår fast att
den enskilda äganderätten är okränkbar och att
inskränkningar i äganderätten endast får ske i klart
angivna fall och då med full ersättning till den
enskilde. Grundlagens skydd mot
rättighetsinskränkande lagstiftning bör var lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Bland annat skulle de tre allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket
regeringsformen kunna bli tillämpliga också i fråga
om äganderätten. All egendom bör enligt motionerna
skyddas på ett likvärdigt sätt. Hänsyn måste tas
till att samhällsutvecklingen i stort, inte minst
genom IT-utvecklingen, bl.a. lett till att en ökande
andel av samhällets totala förmögenhetsmassa i dag
består av immateriella tillgångar i form av
utbildning, dataprogram och databaser, musik,
varumärken, närings- och patenträtter m.m. Mot
bakgrund av detta framstår det som angeläget att
grundlagsskyddet för den enskilda äganderätten
anpassas till samhällsutvecklingen och att skyddet
utökas så att det uttryckligen omfattar även annan
egendom än mark och byggnader. Ett liknande
motionsyrkande finns i motion 2001/02:K236 (yrkande
11) av Bo Lundgren m.fl. (m).
Också i motion 2000/01:K305 av Ola Karlsson m.fl.
(m. kd, c, fp) begärs en förstärkning av
grundlagsskyddet för äganderätten. Enligt
motionärerna är den personliga äganderätten en av de
viktigaste grundstenarna för den svenska
rättsordningen. Den personliga äganderätten utgör en
medborgerlig rättighet både enligt svensk grundlag
och enligt Europakonventionen. Med dessa dubbla
normsystem som bas konstateras att skyddet för
äganderätten i första hand måste ses som en
nationell angelägenhet. Skyddet för äganderätten har
enligt motionen förbättrats genom 1995 års ändringar
men är fortfarande otillräckligt. All egendom bör
liksom enligt Europakonventionen åtnjuta i princip
samma skydd. Principen om full ersättning måste
klarläggas. Starkare restriktioner måste gälla för
begränsningar i lag av skyddet för äganderätten. Det
är naturligt att i detta avseende jämställa
äganderätten med yttrandefriheten, skyddet mot
påtvingande kroppsliga ingrepp och rätt till
domstolsprövning av frihetsberövande m.m.
I huvudsak samma motionärer begär i motion
2001/02:K270 ett tillkännagivande till regeringen om
att det bör utredas på vilket sätt grundlagen bör
ändras så att Sverige får ett fullgott
äganderättsskydd för såväl fast egendom som andra
slag av egendom. Den åtskillnad som görs i
regeringsformen mellan skyddet för fast egendom och
andra slag av egendom finns inte i flera andra
länder i Europa. Inte heller görs denna skillnad i
Europakonventionens tilläggsprotokoll artikel 1. Det
går inte att utan vidare låta samma regler gälla för
all slags egendom och mot alla typer av ingrepp i
äganderätten. Men grundprincipen bör utvecklas. Ett
liknande motionsyrkande finns i motion 2001/02:K336
av Olle Lindström (m) i denna del.
Ett tillkännagivande till regeringen om likvärdigt
skydd i regeringsformen för all slags egendom begärs
vidare i motion 2001/02:K293 av Mikael Oscarsson
(kd). Skyddet bör förutom fast egendom också gälla
exempelvis bilar, inventarier, aktier, obligationer,
bostadsrätter, fordringsbevis, pensionsförsäkringar
och upphovsrätter. Alla ingrepp i äganderätten måste
ske med rimligt beaktande av de drabbades intressen
och ge möjligheter för enskilda och företag att
ställa om sig till ett nytt rättsläge. Äganderättens
reella innehåll måste stärkas genom ökad enkelhet
och stabilitet i samhällets regelsystem och även vid
beskattning måste äganderätten stabiliseras.
Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson (båda c)
begär i motion 2001/02: K278 ett tillkännagivande
till regeringen om stärkande av äganderätten med
tydliga ersättningsregler vid inskränkning av
nyttjanderätten. Inte minst införandet av den nya
miljöbalken har enligt motionärerna bidragit till
att problematisera äganderätten. Det finns en fara i
att ensidigt hävda de gemensamma intressena framför
den enskildes äganderätt. Inte minst riskerar det
att leda till ökad misstro mot rättsstaten och till
att människor i allt mindre utsträckning känner det
personliga ansvaret för sin egendom och den egna
miljöpåverkan. De möjligheter som finns inte bara
till att expropriera egendom utan också till att
inskränka nyttjanderätten måste vara förenade med
tydliga ersättningsregler. Sådana inskränkningar som
inte drabbar generellt, utan inom ett bestämt
geografiskt område eller enskilda individer, skall
som huvudregel medföra rätt till ersättning.
Även Kenneth Johansson och Eskil Erlandsson (båda
c) tar upp frågan om stärkt skydd för äganderätten i
motion 2001/02:K223. Motionärerna begär att
regeringen tillsätter en kommission med uppgift att
belysa den privata äganderättens betydelse för
ekonomisk utveckling (yrkande 1) och att regeringen
lägger fram förslag till ändring om stärkt skydd för
äganderätten i både grundlagen och den vanliga
lagstiftningen (yrkande 2). En författning som inte
ger ett starkt och stabilt skydd för den privata
äganderätten riskerar enligt motionärerna att få en
kraftigt dämpande effekt på företagande och
ekonomisk tillväxt. Flera rättsekonomer har visat på
äganderättens stora betydelse för ett lands
ekonomiska utveckling. Motionärerna anser att det
hög tid att man i Sverige tar till sig dessa
lärdomar. Företagandet i landet liksom den
ekonomiska tillväxten motverkas av instabila
konstitutionella regler.
Eskil Erlandsson m.fl. (c) begär i motion
2001/02:MJ339 (yrkande 7) ett tillkännagivande till
regeringen om vikten av att värna och stärka den
privata äganderätten. Enligt motionärerna skall det
spridda ägandet uppmuntras och bevaras. En av
grundförutsättningarna för detta är klara regler vad
gäller äganderätten. Det finns många som vill
urholka det privata ägandet. Ett tydligt exempel på
detta är viljan att försvaga den grundlagsstadgade
rätten till ersättning vid ingrepp. Det är olyckligt
om gränsen för vad en markägare skall acceptera i
form av inskränkningar flyttas mot en större grad av
tillåtande för denna form av inskränkning. Ett
ensidigt hävdande av det gemensammas intresse
framför den enskildes äganderätt riskerar att leda
till en ökad misstro mot rättsstaten och till att
människor i allt mindre utsträckning känner det
personliga ansvaret för sin egendom och den egna
miljöpåverkan.
Gällande regler
Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen är
varje medborgares egendom tryggad genom att ingen
kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna
eller till någon enskild genom expropriation eller
annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna
inskränker användningen av mark eller byggnad utom
när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna
intressen.
Rätten till ersättning behandlas i paragrafens
andra stycke. Den som genom expropriation eller
annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom
skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten.
Sådan ersättning skall också vara tillförsäkrad den
för vilken det allmänna inskränker användningen av
mark eller byggnad på sådant sätt att pågående
markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är
betydande i förhållande till värdet på denna del av
fastigheten. Ersättningen skall bestämmas enligt
grunder som anges i lag.
I första tilläggsprotokollet till Europakonventionen
föreskrivs i artikel 1 att varje fysisk eller
juridisk person skall ha rätt till respekt för sin
egendom och att ingen får berövas sin egendom annat
än i det allmännas intresse och under de
förutsättningar som anges i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser inskränker
dock inte en stats rätt att genomföra sådan
lagstiftning som staten finner nödvändig för att
reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med
det allmännas intresse eller för att säkerställa
betalning av skatter eller andra pålagor eller av
böter och viten.
Egendomsbegreppet i artikeln har getts en
vidsträckt innebörd. Med uttrycket egendom avses
inte enbart äganderätt till fast och lös egendom i
civilrättslig mening utan även fordringar och
immateriella rättigheter skyddas av artikeln.
Tidigare riksdagsbehandling m.m
När riksdagen år 1994 behandlade regeringens förslag
till ny lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen
avstyrkte konstitutionsutskottet en rad motioner om
längre gående grundlagsskydd än vad regeringen hade
föreslagit (bet. 1993/94: KU24 s.28 f.). Utskottet
ansåg det därvid inte motiverat att låta all
egendom, både fast och lös, omfattas av grundlagens
egendomsskydd. Utskottet pekade också på att
bestämmelser om att den enskilde tillförsäkras full
ersättning eller ersättning för hela förlusten inte
skulle vara helt rättvisande med hänsyn till att
s.k. förväntningsvärden inte är ersättningsgilla.
Utskottet underströk vidare att införandet av ett
grundlagsskydd för rådighetsinskränkningar i sig
inte innebar att ersättningsrätten utvidgades i
förhållande till vad som redan gällde.
Frågan om innebörden av 2 kap. 18 §
regeringsformen behandlades av
konstitutionsutskottet våren 1998 i ett yttrande
till jordbruksutskottet över regeringens förslag
till ny miljöbalk, varvid frågan om ordalydelsen i
paragrafen var förenlig med motiven diskuterades
(yttr. 1997/98:KU8y). Utskottet gjorde då
bedömningen att grundlagsbestämmelsen trots den
mindre tillfredsställande ordalydelsen måste
uppfattas så att en utvidgning av ersättningsrätten
inte skett. Med anledning av flera motioner från den
allmänna motionstiden kom ett enigt
konstitutionsutskott i betänkande 1997/98:KU30 fram
till slutsatsen att det inte gick att bortse från
att bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra stycket
regeringsformen hade varit föremål för omfattande
debatt och att Lagrådet förordat en ändring av
bestämmelsen. Även om utskottet ansåg att
bestämmelsen måste kunna uppfattas i enlighet med
vad som avsetts vid dess tillkomst fanns det
anledning att se över dess lydelse.
Frågan behandlades senast av utskottet våren 2000
i betänkande 1999/2000:KU11. Utskottet hänvisade
till att det vid flera tillfällen avstyrkt motioner
om utvidgning av grundlagens egendomsskydd.
Utskottet ansåg inte att det framkommit skäl att
ändra sin tidigare bedömning. Utskottet ansåg inte
heller att det fanns skäl att ge äganderätten samma
skydd mot begränsningar som gäller för de s.k.
politiska rättigheterna. Även när det gäller
ersättningsfrågan hänvisade utskottet till att det
vid flera tillfällen avstyrkt motioner om en
utvidgning till full ersättning. Utskottet framhöll
att när det i betänkande 1997/98:KU30 förordades att
ordalydelsen till 2 kap. 18 § regeringsformen skulle
ses över, ansåg utskottet att utredningen inte borde
omfatta frågan om utvidgning till full ersättning.
Utskottet gjorde fortfarande samma bedömning.
1999 års författningsutredning, som hade i uppdrag
bl.a. att se över ordalydelsen av regeringsformens
bestämmelse om egendomsskydd, avlämnade i februari
2001 betänkandet Vissa grundlagsfrågor (SOU
2001:19). När det gällde regeringsformens
egendomsskydd konstaterade utredningen att man
misslyckats. Mot bakgrund av att ett förslag till
ändring bör ha ett brett parlamentariskt stöd och
att ett sådant stöd inte hade kunnat uppnås, hade
utredningen beslutat att avstå från att lägga fram
något förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 18 §
regeringsformen. Förslagen i betänkandet Vissa
grundlagsfrågor ligger till grund för delar av
regeringens förslag i propositionen Ändringar i
regeringsformen samarbetet i EU m.m. (prop.
2001/02:72). Mot bakgrund av utredningens slutsats
när det gäller regeringsformens bestämmelse om
egendomsskydd lade inte regeringen i det ärendet
fram förslag till ändrad lydelse av 2 kap. 18
regeringsformen.
Frågan om Europakonventionens ställning i
lagstiftningen efter inkorporeringen behandlades av
utskottet i samband med behandlingen av proposition
1993/94: 117 med förslag till inkorporering av
Europakonventionen i svensk lagstiftning. Utskottet
delade regeringens bedömning. Regeringen hade i
propositionen framhållit att, i det säkerligen fåtal
fall då en svensk lagregel kan anses strida mot
konventionen, fick det bli en uppgift för
domstolarna och förvaltningsmyndigheterna att avgöra
hur konflikterna skall lösas.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sina tidigare bedömningar när
det gäller ett förstärkt grundlagskydd för
äganderätten och avstyrker motionerna 2000/01:K278
yrkande 4 (m), 2001/02:K314 yrkandena 1 och 2 (m),
2001/02:K236 yrkande 11 (m), 2000/01:K305 (m, kd, c,
fp), 2001/02:K270 (m, kd, c, fp), 2001/02:
K336 (m) och 2001/02:K293 (kd). Utskottet anser mot
bakgrund av tidigare bedömningar inte heller att det
behövs ett tillkännagivande till regeringen om
stärkande av äganderätten med tydliga
ersättningsregler vid inskränkning av
nyttjanderätten eller om en kommission för att
belysa den privata äganderättens betydelse och
avstyrker därför motionerna 2001/02:K278,
2001/02:K223 yrkandena 1 och 2 och 2001/02:MJ339
yrkande 7 (alla c).
Näringsfrihet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
tidigare ställningstaganden fyra
motionsyrkanden (m) om en förstärkning av
näringsfriheten.
Jämför reservation 24 (m, kd, c, fp).
Motionerna
I flera motioner begärs en förstärkning av
näringsfriheten. Per Unckel m.fl. (m) begär i
motionerna 2000/01:K345 (yrkande 2) och 2001/02:K314
(yrkande 3) ett regeringsförslag om förstärkt
grundlagsskydd för näringsfriheten. Näringsidkares
äganderätt hotas enligt motionärerna av skadegörelse
och plundring av aktivister som vill krossa
kapitalismen. I en rättstat är det staten som skall
se till att människor kan känna sig trygga. Drabbade
näringsidkare och andra måste garanteras ersättning
för de skador de åsamkats. Alla drabbade
näringsidkare måste också kompenseras när områden
spärras av under större evenemang som EU-konferenser
och andra stora konferenser. Näringsfriheten måste
ges ett tydligare och mer adekvat skydd i
lagstiftningen. Ersättningsreglerna måste ses över
för att bli mer funktionella. I motion 2001/02:K314
yrkande 4 begärs att regeringen låter utreda hur
rättssäkerheten kan förbättras för företagare och
enskilda. Det ligger en rättsosäkerhet som medför en
ovilja mot investeringar i den ovisshet som finns om
t.ex. framtida beskattning, intrång och
konfiskation. All felaktig myndighetsverksamhet
borde föranleda ett rimligt skadeståndsbelopp till
den drabbade. Regeringen bör utreda hur företagen
och andra bättre kan skyddas mot rättsövergrepp och
hu staten bättre än i dag skall kunna ta sitt
skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Också Olle
Lindström (m) begär i 2001/02:K336 i denna del att
grundlagsskyddet för näringsfriheten stärks.
Bakgrund
Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva
yrke får, enligt 2 kap. 20 § första stycket
regeringsformen, införas endast för att skydda
angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte
enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller
företag.
Till grund för bestämmelsen, som infördes den 1
januari 1995, låg Fri- och rättighetskommitténs
delbetänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU
1993:40) och en överenskommelse som träffades mellan
riksdagspartierna den 2 december 1993. I förarbetena
(prop. 1993/94:117) uttalade regeringen att behovet
av inskränkningar i närings- och yrkesfriheten
tidigare hade ansetts utgöra hinder för en
grundlagsbestämmelse till skydd för dessa friheter.
Gällande rätt utgick dock från att det här i landet
rådde i princip full frihet för svenska medborgare
att driva näring och utöva yrke.
I propositionen anfördes att det var av
grundläggande betydelse för det moderna samhället
att enskilda så långt det är möjligt garanteras
närings- och yrkesfrihet. Enligt regeringen borde
detta föranleda att dessa friheter gavs ett skydd i
regeringsformens fri- och rättighetskapitel.
Regeringen anförde vidare att det kan vara svårt att
ge närings- och yrkesfriheten ett reellt innehåll
med hänsyn till de möjligheter till begränsningar
som nödvändigtvis måste finnas. Av detta skäl ansåg
regeringen det missvisande att tala om dessa
friheter som rättsligt bindande rättigheter.
Regeringen ansåg i stället att den s.k.
likhetsprincipen utgjorde en lämplig utgångspunkt
för en grundlagsbestämmelse. Fri- och
rättighetskommittén hade beskrivit innebörden av
likhetsprincipen som att alla skall ha möjlighet att
konkurrera på lika villkor under förutsättning att
de i övrigt uppfyller de krav som kan ställas på
t.ex. kompetens. Regeringen anförde att
likhetsprincipen som utgångspunkt för en
grundlagsreglering inte fick hindra att det infördes
generella inskränkningar i närings- och
yrkesfriheten för att tillgodose intressen som från
allmänna utgångspunkter bedömdes angelägna. Att
under denna förutsättning garantera likhetsprincipen
en överordnad ställning innebar enligt regeringen
svårigheter. Genom att, såsom kommittén valt att
göra, ta fasta på en väsentlig sida av
likhetsprincipen, nämligen den ekonomiska, kunde
denna princip enligt regeringen utan svårigheter ges
en överordnad ställning. Syftet med en begränsning
av närings- och yrkesfriheten får således inte vara
att ekonomiskt gynna vissa näringsidkare eller
yrkesutövare framför andra. För att en begränsning
skall få införas krävs att syftet är att skydda
något från samhällets synpunkt skyddsvärt intresse.
Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU24)
tillstyrkte regeringens förslag och uttalade därvid
att det delade regeringens uppfattning om att det är
av grundläggande betydelse för det moderna samhället
att enskilda så långt möjligt skall garanteras
närings- och yrkesfrihet. En lämplig utgångspunkt
för en grundlagsreglering borde som regeringen
anfört vara den s.k. likhetsprincipen. Regeringens
förslag hade utformats i överensstämmelse härmed och
innebar att begränsningar i rätten att driva näring
eller utöva yrke får införas endast för att skydda
angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte
enbart att gynna vissa personer eller företag.
Tidigare riksdagsbehandling
Våren 2000 avstyrkte utskottet ett motionsyrkande
(m) om ett stärkande av grundlagsskyddet för bl.a.
näringsfriheten (bet. 1999/2000:KU11). Utskottet
framhöll att det är av grundläggande betydelse för
det moderna samhället att enskilda så långt det är
möjligt garanteras närings- och yrkesfrihet. Intrång
i dessa friheter bör i görligaste mån motverkas.
Emellertid finns det områden exempelvis med
anknytning till miljö- eller säkerhetsintressen
där möjligheten till begränsningar måste finnas. Det
har därför inte ansetts möjligt med en rättsligt
bindande reglering av dessa friheter. När
bestämmelsen om närings- och yrkesfrihet infördes i
regeringsformen ställde sig utskottet bakom
regeringens bedömning att den s.k. likhetsprincipen
utgjorde en lämplig utgångspunkt för regleringen.
Grundlagsbestämmelsen skall förhindra att någon
enskild skall få gynnas på andras bekostnad. För att
en begränsning skall få införas krävs att syftet är
att skydda något från allmän synpunkt skyddsvärt
intresse.
Utskottet vidhöll sin bedömning att regleringen av
närings- och yrkesfriheten bör ta sin utgångspunkt i
likhetsprincipen. Vidare menade utskottet att det
måste vara möjligt att begränsa dessa friheter för
att tillgodose angelägna allmänna intressen. Med
hänsyn härtill var det enligt utskottet inte rimligt
att i grundlagen införa en bestämmelse om rätt till
ersättning vid intrång i närings- och yrkesfriheten.
Utskottets ställlningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare
bedömning och avstyrker motionerna
2000/01:K345 yrkande 2, 2001/02:K314
yrkandena 3 och 4 samt 2001/02: K336
i denna del (alla m).
Djurens rätt
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker ett motionsyrkande (v) om
att människoapor skall omfattas av
grundläggande fri- och rättigheter rätten
till liv, rätten att slippa tortyr och rätten
att inte godtyckligt frihetsberövas som
hittills varit reserverade för människor.
Motionen
Jonas Ringqvist och Kjell-Erik Karlsson (båda v)
begär i motion 2001/02: K406 att människoapor mot
bakgrund av sina många likheter med människorna
skall omfattas av grundläggande rättigheter som
hittills varit reserverade för människor. Det gäller
rätten till liv, rätten att slippa tortyr och rätten
att inte godtyckligt frihetsberövas.
Gällande regler
I djurskyddslagen (1988:534) finns grundläggande
bestämmelser om hur djur skall hållas och skötas.
Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt
lidande och sjukdom. Djur som används för
vetenskapligt ändamål skall dock inte anses vara
utsatta för onödigt lidande eller sjukdom vid
användningen, om denna har godkänts av en
djurförsöksetisk nämnd (2 §). Djur skall ges
tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig
tillsyn. Stall och andra förvaringsutrymmen för djur
skall ge djuren tillräckligt utrymme och skydd samt
hållas rena (3 §). Djur får inte överansträngas.
Inte heller får de agas eller drivas på med redskap
som lätt kan såra eller på annat sätt skada djuret
(5 §). Djur får inte hållas bundna på ett för djuren
plågsamt sätt eller så att de inte kan få behövlig
rörelsefrihet eller vila eller tillräckligt skydd
mot väder och vind (6 §).
Tidigare behandling
Utrikesutskottet avstyrkte under förra riksmötet ett
motionsyrkande om att Sverige skulle ta initiativ
till en FN-konferens och FN-deklaration om djurens
rättigheter. Utrikesutskottet menade att Sverige,
internationellt och inom EU, verkar för djurens rätt
till rimliga livsvillkor men ansåg inte att en
speciell FN-konvention skulle komma att förändra
situationen för djuren. Det arbete som redan
bedrivs, främst inom EU, kan stärkas och utvecklas
(bet. 2000/01: UU10).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten
av att djur även människoapor har rimliga
livsvillkor. Djurskyddslagstiftningen ger också
uttryck för ett sådant synsätt. Utskottet är dock
inte berett att förorda att skyddet för djuren skall
likställas med det skydd för de grundläggande fri-
och rättigheter som tillerkänns människor. Motion
2001/02:K406 avstyrks.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Europakonventionen och regeringsformen
(punkt 2)
av Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkandena 13,
2001/02:K60 yrkande 6, 2001/02:K80 i denna del samt
2001/02:K236 yrkandena 7, 8 och 10.
Ställningstagande
Med beaktande av den stora betydelse de mänskliga
rättigheterna har när det gäller gränserna för
statsmakternas handlingsfrihet gentemot medborgarna
hade vi väntat oss att regeringen i handlingsplanen
skulle ägnat större utrymme åt bristerna i
lagstiftningen.
Såväl EU som Europakonventionen bygger på en
individorienterad syn på mänskliga rättigheter.
Genom våra internationella åtaganden omfattas nu
även vi av Europakonventionen, vilket har inneburit
att utrymmet för att inskränka den enskildes rätt
har minskat. Europakonventionen bör dock upphöjas
till grundlag för att uppnå en större samstämmighet
mellan Europakonventionens och regeringsformens
skyddsnivåer. Det skulle dessutom vara en viktig
symbolhandling. Ett annat sätt att komma tillrätta
med brist på överensstämmelse skulle kunna vara att
utvidga tillämpningsområdet för 2 kap. 12 §
regeringsformen till att omfatta även
Europakonventionen. Grundlagens skydd mot
rättighetsinskränkande lagstiftning bör vara lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Det skulle bl.a. innebära att de tre allmänna
begränsningsgrunderna i 2 kap. 12 § andra stycket
regeringsformen blir tillämpliga även vid
begränsningar av t.ex. äganderätten. Vidare bör
minoritetsskyddet vid beslut om lagstiftning som
innebär inskränkningar i de medborgerliga fri- och
rättigheterna generellt stärkas genom att reglerna
om särskilt beslutsförfarande i 2 kap. 12 § tredje
stycket regeringsformen blir tillämpliga. På så sätt
skulle en riksdagsminoritet om endast en sjättedel
av ledamöterna i kammaren alltid kunna tvinga fram
ett års uppskov av en i och för sig tillåten
rättighetsbegränsande lagstiftning.
En annan åtgärd som också skulle stärka de
mänskliga rättigheternas ställning är att
ytterligare konventioner om mänskliga rättigheter,
t.ex. 1966 års konvention om medborgerliga och
politiska rättigheter och FN:s barnkonvention,
inkorporeras i svensk rätt. Detta skulle innebära
att de blir utkrävbara vid svensk domstol. Sverige
har flera gånger kritiserats för att
diskrimineringsförbudet kränks. En fråga som har
nära samband med frågan om skyddet för medborgerliga
fri- och rättigheter och som skulle stärka skyddet
av dem väsentligt är frågan om lagprövningsrätten.
Regeringen bör även verka för att EU ansluter sig
till Europakonventionen för att tillförsäkra att
EU:s skydd för mänskliga rättigheter inte är sämre
än medlemsstaternas. Motionerna 2000/01:K278
yrkandena 13 (m), 2001/02:K60 yrkande 6 (m),
2001/02:K80 i denna del (m) samt 2001/02:K236
yrkandena 7, 8 och 10 ( m) tillstyrks.
2. Fri- och rättighetsskyddets omfattning
(punkt 3)
av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25
yrkande 8.
Ställningstagande
Regeringen bör tillsätta en utredning om förstärkta
mänskliga fri- och rättigheter. Varje samhälle utgår
från en värdebas, en etik, som klargör hur man bör
uppträda mot varandra. Ett rättssystem bygger på
principer som i grunden är uttryck för en etisk
hållning. Den legitima rättsstaten måste visa
respekt för de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna. Rättsordningen måste präglas av
rättslikhet, rättssäkerhet, rättstrygghet,
rättstillgänglighet och öppenhet. Den nuvarande
svenska rättsordningen utgår i hög grad från ett
rättspositivistiskt betraktelsesätt, där rätten
definieras operationellt, det vill säga rätt är det
som lagstiftarna kallar rätt. Men rättsnormen skall
ta sin utgångspunkt i det som är etiskt godtagbart.
Det är viktigt att Sverige tydligare anknyter till
den traditionen. Ett första betydelsefullt steg i
den riktningen togs genom införlivandet av
Europakonventionen den 1 januari 1995. Det är
viktigt att successivt sortera ut rättspositivismen
ur det rättsliga perspektivet i arbetet att
förstärka de mänskliga fri- och rättigheterna.
Det svenska skyddet för dessa fri- och rättigheter
behöver vidgas och förstärkas. Exempel på områden
som borde bearbetas ytterligare är t.ex. rätten till
liv, föräldrarätten, den negativa föreningsfriheten
och äganderätten. Det behövs också ett tydligt
diskrimineringsskydd för människans integritet
oberoende av religion, ålder, ras, hudfärg, kön,
språk, sexuell identitet, genetiska särdrag, börd,
ekonomisk eller social ställning, funktionshinder,
etnisk eller politisk tillhörighet. Detta skydd
måste vara effektivt inte enbart i förhållande till
den enskilde och det allmänna utan rättsstaten måste
också tillförsäkra ett sådant skydd mellan enskilda.
Grundlagens, dvs. främst regeringsformens,
grundläggande synsätt måste därför vidgas också för
att uppnå full parallellitet mellan regeringsformen
och Europakonventionen, som kan antas ålägga
konventionsstaterna viss skyldighet att genom
lagstiftning trygga vissa fri- och rättigheter även
mellan enskilda. Enligt vår mening vore det
värdefullt att utreda om även fri- och rättigheter
mellan enskilda borde grundlagsfästas och inte som
nu i huvudsak vara inriktade på förhållandet mellan
den enskilde och det allmänna. Detta bör med bifall
till motionerna 2000/01:K267 och 2000/01:Sf25
yrkande 8 (båda kd) ges regeringen till känna.
3. Värdekommission (punkt 4)
av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K79.
Ställningstagande
Sverige bör i syfte att bredda och entusiasmera den
etiska diskussionen med sikte på samhällets
fundament och därmed de mänskliga fri- och
rättigheterna tillsätta en värdekommission. Mycket
av vår samtid karakteriseras av osäkerhet, ibland
förvirring, ett sökande efter vad som är meningen.
Det är viktigt att även politikerna möter dessa
behov på ett naturligt sätt. Till det politiska
ledarskapet hör också möjligheten att starta en
diskussion och att försöka leda den in på
meningsfulla områden även om politiker i dessa
sammanhang skall akta sig för att komma med facit.
Regeringen och de politiska partierna har i andra
sammanhang Maktutredningen, Demokratiutredningen
och EU 2004-kommittén varit angelägna om att bidra
till att debatt skapas kring andra frågor. Själva
angreppssättet att stimulera debatt vilket en
värdekommission borde ha till huvuduppgift är
alltså inte främmande för svensk tradition. Den
norska värdekommissionen höll över 600 öppna möten,
130 kommuner gav synpunkter, många skolor och
frivilliga organisationer var engagerade i
diskussionen. Utan tvivel skapade kommissionens
arbete en bred debatt i Norge. En svensk
värdekommission kan fokusera på frågeställningar som
vilka de grundläggande värdena för ett gott samhälle
är och vilka inspirationsgivarna är för dessa, hur
vi tillägnar oss etiken/värdena, familjens, skolans,
rättssystemets, mediernas och övriga signalgivares
betydelse som värde- och normöverförare, hur
rättssystemet och rättstänkande byggs upp utifrån
den gemensamma värdebasen, samhällsekonomins
beroende av en fungerande etik i form av tillit och
förtroende och ekonomins drivkrafter, familjens
betydelse för ett gemenskapstänkande samt
värdebasens betydelse för uppbyggande av företags-
och organisationskulturer, dess betydelse i ett
informationssamhälle jämfört med jordbruks- och
industrisamhällena samt dess utveckling och
betydelse i ett samhälle som får allt större etnisk
mångfald. Detta bör med bifall till motion
2001/02:K79 (kd) ges regeringen till känna.
4. Flyktingbegreppet (punkt 10)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 1.
Ställningstagande
Rund om i världen begås allvarliga brott mot
kvinnors och homosexuellas rättigheter. Det är
därför angeläget att den nuvarande uppdelningen i
utlänningslagen mellan flyktingar och övriga
skyddsbehövande snarast upphör. Förhandlingarna i
ministerrådet om det förslag till direktiv som
kommissionen lagt fram om att flyktingbegreppet även
skall omfatta förföljelse på grund av kön eller
sexuell läggning bör därför inte avvaktas.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen med
bifall till motion 2001/02:K81 yrkande 1 (fp) som
sin mening ger regeringen detta till känna.
5. Ombudmännen under regeringen (punkt 14)
av Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund
(s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),
Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt
(s), Kenth Högström (s) och Mats Einarsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse.
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:Sf637 yrkande
9, 2000/01:K401 yrkande 1, 2001/02:K350,
2001/02:K381 yrkande 1, 2001/02:Ju450 yrkande 32,
och 2001/02:A227 yrkande 5.
Ställningstagande
I uppdraget till den kommitté som skall överväga en
gemensam lagstiftning mot diskriminering ingår att
överväga en samordning av de ombudsmän under
regeringen vars uppgifter är att motverka
diskriminering. Enligt vår mening får motionerna
1999/2000:Sf637 yrkande 9 (c), 2000/01:K401 yrkande
1 (mp), 2000/01:So451 yrkande 1 (c), 2001/02:K350
(m), 2001/02:K381 yrkande 1 (mp), 2001/02:Ju450
yrkande 32 och 2001/02:A227 yrkande 5 (kd) därmed i
huvudsak anses tillgodosedda. Motionsyrkandena
avstyrks.
6. Utlänningars fri- och rättigheter (punkt 16)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K429 yrkandena 13 och
avstyrker motion 2001/02:429 yrkandena 4 och 6.
Ställningstagande
Att fri- och rättigheter inte gäller på samma sätt
för svenska medborgare och utländska medborgare är
beklagligt. Skillnaderna innebär bl.a. att
begränsningar i lag kan ske beträffande utlänningar
utan att det är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle och utan att stå i proportion till nyttan
med bestämmelsen. Detta är enligt min mening ytterst
diskriminerande och inte godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Enligt Europakonventionen som
gäller som lag här i landet skall begränsningar vara
nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och endast
för de syften med hänsyn till vilka de tillåtits. I
en tid när vi talar om integration, att bekämpa
främlingsfientlighet och rasism, att komma bort från
ett vi och dom-samhälle, då vi skall få de nya
svenskarna med eller utan medborgarskap att
känna sig hemma och välkomna här i landet, kan vi
inte ge en sådan signal som avsaknaden av de
materiella skyddsreglerna ger uttryck för. Att ha
dessa regler kvar i nuvarande skepnad, dvs. att de
inte gäller fullt ut för utlänningar, visar att vi
anser att utlänningar inte är fullvärdiga
invånare. Lojaliteten ligger naturligtvis inte i
medborgarskapet. Demokrati innebär också att alla
invånare är lika inför lagen och har samma värde.
Någon form av skyddslagstiftning måste landet
naturligtvis ha för att minimera riskerna att
utsättas för sådant och för att lagföra de skyldiga.
Det innebär dock inte att människor med annat
medborgarskap skall behöva särbehandlas. En
presumtiv orosstiftare kan vara såväl infödd svensk,
naturaliserad svensk som utlänning. Det är som i så
många andra sammanhang gärningarna som är avgörande
för hur människor skall bedömas, inte
medborgarskapet.
Europakonventionen är tillämplig i svensk rätt och
naturligtvis också dess regel om krig eller allmänt
nödläge som hotar nationens existens (art. 15)
förutom 13 kap. regeringsformen om krig och
krigsfara. Jag anser att det ger tillräckliga
garantier för handlingsutrymme under extraordinära
förhållanden. En uttrycklig hänvisning till
Europakonventionen skulle kunna införas i 2 kap. 22
§ regeringsformen för att understryka den ventil
den aktuella regleringen i nuvarande
rättighetskatalog ger uttryck för, även om det ändå
torde stå klart att Europakonventionen gäller. Detta
bör med bifall till motion 2001/02:K429 yrkandena
13 (mp) ges regeringen till känna.
7. Funktionshindrades rättigheter (punkt 16)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18,
2000/01:So538 yrkande 8 och 2001/02:So618 yrkande 12
och delvis motion 2001/02:So619 yrkande 7.
Ställningstagande
Det förekommer diskriminering i näringsverksamhet,
t.ex. genom att personer med funktionshinder inte
blir insläppta på restauranger eller inte får teckna
en livförsäkring. FN har i sina standardregler
tydligt slagit fast att diskriminering av
funktionshindrade är en fråga om mänskliga
rättigheter. Standardreglerna är visserligen inte
juridiskt bindande utan deras funktion är att vara
normbindande och ligga till grund för beslut i
medlemsstaterna. Om Sverige vill säkerställa alla
människors fulla rättigheter krävs att Sveriges
lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s
standardregler. I regeringsformens 2 kap. om
grundläggande fri- och rättigheter finns två
bestämmelser om diskrimineringsförbud, nämligen 15 §
om etniska minoriteter och 16 § om
könsdiskriminering. Vi anser att 2 kap. bör utökas
med förbud mot diskriminering av funktionshindrade.
Med ett sådant tillägg skulle funktionshindrade få
möjlighet att göra sin sak gällande i svensk
domstol. Vidare bör Sverige arbeta för att
Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i
Europakonventionen om de mänskliga fri- och
rättigheterna, så att det blir ett generellt
diskrimineringsförbud som även innefattar människor
med funktionshinder. En sådan förändring skulle
troligtvis ha större betydelse än en ändring i
regeringsformen eftersom Europakonventionen har en
domstol som uttolkar bestämmelserna och ger dem
konkretion och slagkraft. Detta bör med bifall till
motionerna 1999/2000:So321 yrkande 18 (fp),
2000/01:So538 yrkande 8 (fp) och 2001/02:So618
yrkande 12 (fp) ges regeringen till känna.
8. Diskriminering på grund av sexuell läggning
m.m. (punkt 18)
av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per
Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:Sf22 yrkande 5,
2001/02:K244 och 2001/02:L371 yrkande 2 samt
avstyrker motionerna 2000/01:L459 yrkande 8,
2001/02:K82 yrkande 9, 2001/02:L367 yrkande 7 och
2001/02:A388 yrkande 5 i denna del.
Ställningstagande
Det är av yttersta vikt att det införs ett förbud i
2 kap. regeringsformen mot lagar och andra
föreskrifter som missgynnar någon av skäl som har
samband med sexuell läggning. Rätten till
likabehandling oavsett sexuell läggning är en
grundläggande mänsklig rättighet, skyddad bl.a.
enligt den europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna och 1966 års internationella konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter. Enligt
båda dessa människorättsinstrument, som Sverige är
folkrättsligt bundet av, åligger det statsmakterna
att säkerställa att denna rätt till likabehandling
förverkligas. Ett av många sätt att långsiktigt
bidra till det vore att införa ett skydd mot
diskriminerande lagstiftning m.m. i regeringsformen.
Vi är av den åsikten att det i dag förekommer
diskriminerande lagstiftning. Den ordning vi
föreslår skulle förebygga att sådana regler antas
eller tillåts fortleva. Detta bör med bifall till
motionerna 2000/01:Sf22 yrkande 5 (v), 2001/02:K244
(v) och 2001/02:L371 yrkande 2 (v, s, c, fp, mp) ges
regeringen till känna.
9. Motverkande av diskriminering mot
homosexuella (punkt 19)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 19
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:So637 yrkande 16.
Ställningstagande
Jag anser att människan skall bestämma om sin tro
och sin livsstil. Samhället skall präglas av
öppenhet, tolerans och lika behandling av alla
trosuppfattningar. Diskriminering av homosexuella
måste motverkas, bland annat genom en skärpt
lagstiftning men också genom att polis och åklagare
prioriterar dessa brott högre. Detta bör med bifall
till motion 2001/02:So637 yrkande 16 (fp) ges
regeringen till känna.
10. Barnkonventionen (punkt 20)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 2.
Ställningstagande
En parlamentarisk utredning för att se över
barnkonventionens tillämpning bör tillsättas. I
förarbetena till den s.k. portalparagrafen i
utlänningslagen sägs att kravet om barnets bästa ej
är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen,
såsom samhällets intresse att reglera invandringen,
kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är
förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta
är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till
barnets bästa måste som regel gå före samhällets
intresse att reglera invandringen, särskilt i de
fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för
allvarliga övergrepp och därav har medicinska
vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast
tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om
barnets bästa och dess tillämpning. Detta bör med
bifall till motion 2001/02:K81 yrkande 2 ges
regeringen till känna.
11. Barnbilaga m.m. (punkt 21)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 21
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motionen 2001/02:K82 yrkande 10.
Ställningstagande
Barnperspektivet skall beaktas i all offentlig
verksamhet och beslutsfattandet på nationell,
regional och kommunal nivå. Barnbilagor skall ingå i
både kommunal- och statsbudget. Detta bör med bifall
till motion 2001/02:K82 yrkande 10 ges regeringen
till känna.
12. De ensamma flyktingbarnens situation (punkt
22)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K81 yrkande 3 och bifaller
delvis motion 2001/02:K82 yrkande 5 samt avslår
motion 2001/02:
K82 yrkande 6.
Ställningstagande
Under senare tid har uppmärksammats fall där ensamma
flyktingbarn far illa, men dessa problem har funnits
länge. Migrationsverket, och ytterst regeringen, har
varit alldeles för passiv och inte vidtagit de
nödvändiga åtgärder som krävts.
Omhändertagandet av de ensamkommande
flyktingbarnen måste förbättras och utgå från
barnets bästa. Socialtjänsten bör ges ett tydligare
ansvar och resurser för att ta hand om
flyktingbarnen. I de kommuner där det finns
flyktingförläggningar bör utses en socialsekreterare
med särskilt ansvar för förläggningen och
omhändertagande av asylsökande barn. Det kräver
också att samordningen mellan kommunen och
Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör
snarast återkomma med förslag på hur
omhändertagandet av ensamma flyktingbarn skall
förbättras.
Detta bör med bifall till motion 2001/02:K81
yrkande 3 (fp) och delvis bifall till motion
2001/02:K82 yrkande 5 (mp) samt med avslag på motion
2001/02:K82 yrkande 6 ges regeringen till känna.
13. De gömda barnen m.m. (punkt 23)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K82 yrkande 4.
Ställningstagande
Barns speciella skyddsbehov måste i enlighet med
barnkonventionen beaktas vid asyl/uppe-
hållstillståndsprövningen och handläggningen som
sådan. Myndighetspersoner som handlägger ärenden där
barn förekommer eller som i anledning av ett ärende
kommer i kontakt med barn måste ha den kompetens som
krävs för att förhålla sig till barn, barns behov
och deras utsatta situation. Problematiken med gömda
barn måste särskilt uppmärksammas. Alla utländska
barn som är gömda, ensamma eller med familjer, måste
av humanitära skäl och med hänsyn till
barnkonventionens krav ges uppehållstillstånd.
Detta bör med bifall till motion 2000/01:K82
yrkande 4 (mp) som sin mening ger regeringen detta
till känna.
14. Ratificering av ILO-konventionen, m.m.
(punkt 27)
av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 27 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K224 och avslår motion
2001/02:MJ525 yrkande 5.
Ställningstagande
ILO-konvention nr 169 innehåller bestämmelser som
skall säkra ursprungsbefolkningarnas rätt till mark
som de innehaft eller använt under lång tid.
Konventionen trädde i kraft 1991 och har
ratificerats av 14 länder, däribland Norge och
Danmark. I Sverige har frågan hittills utretts.
Utredaren drar slutsatsen att samernas rätt till
renbetesmark måste stärkas för att Sverige skall
kunna ratificera konventionen. Det finns risk för
att markägare och kommunala företrädare i
renskötselområdet kommer att göra motstånd mot att
samerna skulle få en förstärkt rätt till marken. För
oss är det emellertid naturligt att ta ställning för
ursprungsbefolkningarnas rättigheter och att
förespråka att även Sverige ratificerar
konventionen. Det måste då bli en statlig uppgift
att garantera rättigheterna för de individer som
ingår i minoritetsgrupper, om lokala
majoritetsbeslut riskerar att motverka minoritetens
rättigheter. Riksdagen bör med bifall till motion
2001/02:K224 (fp) tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ILO-konvention
169 bör ratificeras.
15. Samernas rättegångskostnader och markfrågan
(punkt 28)
av Per Lager (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 28
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:82 yrkande 12.
Ställningstagande
Sverige kan alltjämt inte på ett godtagbart sätt
värna om och skydda den ursprungsbefolkning som
lever innanför vår nationella gräns. I dagarna kom
en hovrättsdom i en marktvist mellan ett antal
samebyar och en större grupp markägare. Tvisten har
pågått i tolv år och domen gick samebyarna emot.
Domen påverkar på ett avgörande sätt samebyarnas
möjlighet att bedriva rennäring. Jag vill betona
vikten av att markfrågan ges en tillfredsställande
lösning utifrån ett rättighetsperspektiv samt att
samerna med hänsyn till pågående rättsprocesser ges
ekonomiska möjligheter att föra sin talan.
Markfrågan får inte vara avhängig av möjligheten för
berörda samebyar att finansiera rättsprocesser som i
slutändan kan leda till svåra ekonomiska avbräck.
Detta bör med bifall till motion 2001/02:K82 yrkande
12 (mp) ges regeringen till känna.
16. Rätt till domstolsprövning m.m. (punkt
29)
av Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per
Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 29 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 och
2001/02:K82 yrkande 13.
Ställningstagande
Vi anser inte att det är tillfyllest att regeringen
endast följer utvecklingen vad avser krav på
domstolsprövning som EG-rätten och
Europakonventionen om mänskliga rättigheter ställer.
I de fall då det kan konstateras att Sverige inte
uppfyller krav på rättslig prövning som stadgas i
internationella konventioner, Europakonventionen om
mänskliga rättigheter eller som följer av EG-rätten
måste åtgärder för att säkerställa rätten till
domstolsprövning omedelbart vidtas. I frågor som
t.ex. frysning av tillgångar som en följd av FN:s
säkerhetsråds resolutioner och EG-förordningar måste
regeringens hänsynstagande i första hand gälla
Sveriges konventionsenliga skyldigheter på fri- och
rättighetsområdet. Med regeringens ansvar för att
värna om de mänskliga rättigheterna följer att
regeringen bör agera så att konventionsenliga och
grundlagsskyddade fri- och rättigheter inte
åsidosätts. Den enskilde måste i enlighet med
viktiga rättsprinciper ges möjlighet att få sin sak
prövad i domstol. Vi anser således att detta med
bifall till motionerna 2001/02:K81 yrkande 4 (fp)
och 2001/02:K82 yrkande 13 (mp) bör ges regeringen
till känna.
17. Yttrandefriheten (punkt 30)
av Åsa Torstensson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 30
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K371 yrkande 23.
Ställningstagande
För att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet
bör 2 kap. 13 § regeringsformen utredas med
inriktning mot större restriktivitet i möjligheten
att inskränka yttrandefriheten. Detta avser såväl de
allmänt hållna formuleringarna i första stycket, som
den generella möjligheten i tredje stycket att
begränsa yttrandefriheten så länge begränsningen
avser form och inte innehåll. Även en ny ordning där
yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan
skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör
prövas. Regeringen bör låta utreda en ny ordning för
att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.
Detta bör med bifall till motion 2001/02:K371
yrkande 23 (c) ges regeringen till känna.
18. Forum för levande historia m.m. (punkt 32)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 32
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:K402 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Sverige har genom satsningen Levande historia och
Stockholmskonferensen om Förintelsen vunnit stor
internationell respekt. Det är inte hållbart att
Sverige på ett plan framstår som ett föregångsland i
kampen mot antisemitism och rasism och på ett annat
plan framstår som en fristad för antisemitisk,
nazistisk och likartad propaganda som inte kan
bedrivas i andra europeiska länder. Både den s.k.
vit makt-musiken, som ofta sprids från just Sverige
till andra länder, och den propaganda över Internet
som produceras t.ex. av gruppen kring Radio Islam
har vid flera tillfällen väckt berättigade frågor om
den svenska lagstiftningens effektivitet och det
svenska rättsväsendets förmåga att tillgodogöra sig
viktig kunskap om samtida nazistisk och närbesläktad
propaganda. Sverige får inte till följd av otydlig
lagstiftning eller bristande rätts-tillämpning
uppfattas som en fristad av nazistiska och
antisemitiska grupper. När det gäller satsningen
Levande historia får fokus inte förskjutas från
Förintelsen till andra typer av förbrytelser i andra
delar av världen och vid andra tidpunkter. Det borde
vara en självklarhet för skola, forskning och
samhällsdebatt att belysa och analysera folkmord och
övergrepp utan låsning till en bestämd historisk
händelse eller period. Men satsningen Levande
historia har tillkommit i ett speciellt syfte som
har sin bakgrund i den historiska särställning som
antisemitismen har i västvärldens historia. Till
skillnad från andra former av gruppfördomar har
antisemitismen lett fram till en politisk ideologi
vars enda mål är att till varje pris utplåna
samtliga medlemmar av en bestämd etnisk grupp, var
de än finns på jorden. Projektet Levande historia
bör förbli ett projekt som utgår från Förintelsen
och den ideologi som ledde fram till Förintelsen.
Detta bör med bifall till motion 2000/01:K402
yrkandena 1 och 2 (fp) ges regeringen till känna.
19. Upplysning om brott mot mänskligheten
(punkt 33)
av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), och Helena
Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 33 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 19. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K314, 2000/01: K359 och
2001/02:K280 yrkande 2.
Ställningstagande
Kommunismen och nationalsocialismen har många
ideologiska beröringspunkter. Det gäller allt från
den kollektivistiska samhällsanalysen, enligt vilken
olika grupper ställs mot varandra och där målet är
att utplåna den ena gruppen (kapitalister respektive
judar), via förespråkandet av en omfattande
statsmakt, till de enpartivälden med hemlig polis
och förintelseläger som blivit det praktiska
resultatet. Kommunismen och nationalsocialismen har
lett till över hundra miljoner människors död genom
avrättningar, planerad svält eller i arbets- och
koncentrationsläger. Att de diktatorer som stod
ansvariga för detta, Lenin, Hitler, Stalin och Mao,
nu hyllas av politiska rörelser i Sverige kan tyckas
ofattbart, men är likafullt ett faktum. Det är
uppenbart att undervisning och samhällsdebatt inte
har förmått förmedla tillräcklig kännedom om
historiens illdåd och tillräcklig vaksamhet mot de
antidemokratiska resonemangen. När skolan misslyckas
med att förmedla kunskap och färdigheter till alla
elever är det ett direkt problem att elever ofta
inte får tillräckliga kunskaper om totalitära
diktaturers begångna oförrätter. Undervisningen
gällande nationalsocialisternas politiska massmord
och förintelseläger har på senare år förbättrats
genom särskilda insatser. En liknande uppmärksamhet
borde ägnas åt kommunismens brott mot mänskligheten.
I dag är kunskaperna om exempelvis Sovjetunionens,
Kinas och Kambodjas politiska massmord alltför ofta
bristfälliga. Det är en skyldighet mot de offer som
mördades att kunskapen om de barbariska övergreppen
sprids till kommande generationer. Detta får helt
enkelt aldrig inträffa igen. Vi föreslår att det i
statsbudgeten avsätts 20 miljoner kronor för en
särskild upplysningskampanj om kommunismens brott.
Detta bör med bifall till 2001/02:K280 yrkande 2,
2000/01: K314 och 2000/01:K359 (alla m) ges
regeringen till känna.
20. Retroaktivitetsförbud (punkt 34)
av Åsa Torstensson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 34
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 20. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 30.
Ställningstagande
Regeringen bör föranstalta om en översyn av
retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 §
regeringsformen som endast skyddar mot retroaktiv
lagstiftning i fråga om strafflagstiftning och
skatter eller avgifter. Det finns dock problem med
att det finns utrymme för att ändra andra regler
retroaktivt. Det är uppenbart att förändringar av
t.ex. bidrag kan ha nog så stor betydelse för
företags och enskildas möjligheter att planera
långsiktigt. Det är därför önskvärt att se över
retroaktivitetsskyddet för att göra det mer allmänt
tillämpligt i fråga om all lagstiftning med
retroaktiv verkan som missgynnar medborgare eller en
grupp av medborgare. En skärpning av
retroaktivitetsförbudet måste dock göras så att inte
förändringar utifrån politiska majoritetsskiften
eller förändrade förutsättningar i t.ex. ekonomin
omöjliggörs. Ett förbud mot retroaktivitet måste i
och för sig avse den retroaktiva verkan, inte
uteblivna framtida förmåner. Detta bör med bifall
till motion 2001/02:K371 yrkande 30 (c) ges
regeringen till känna.
21. Negativ föreningsfrihet (punkt 36)
av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa
Torstensson (c) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 36 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 21. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och
2001/02:K236 yrkande 12.
Ställningstagande
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje
medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad
frihet att sammansluta sig med andra för allmänna
eller enskilda syften, den s.k. positiva
föreningsfriheten. Den negativa föreningsfriheten
regleras i 2 kap. 2 § regeringsformen och innebär
att varje medborgare gentemot det allmänna är
skyddad mot tvång att tillhöra politiska
sammanslutningar, trossamfund eller andra
sammanslutningar för åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.
Med rätten att ansluta sig till en förening borde
rimligen också följa en rätt att utan sanktion
utträda ur en förening. En sådan rätt är emellertid
långt ifrån given med nuvarande regelsystem. Det
förekommer fortfarande att fackliga organisationer
nekar eller ställer upp hinder då en medlem önskar
utträda eller skapar svårigheter för arbetsgivare
som vill anställa någon som inte är fackligt
ansluten. Det kan uppstå svårigheter för en
arbetssökande i de fall arbetsgivaren förbundit sig
att endast anställa dem med viss facklig
tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan
organisation eller inte tillhör någon facklig
organisation alls. Det förekommer även påtryckningar
på arbetsgivare att acceptera kollektivavtal. Att
rätten att stå utanför en förening inte är någon
självklarhet i Sverige illustreras även väl av
Europadomstolens dom år 1996 i målet mellan Torgny
Gustafsson och svenska staten. Mot bakgrund av vad
som anförts bör nuvarande brist i regeringsformen
snarast avhjälpas på så sätt att det av grundlagen
tydligt framgår att enskilda utan organisationstvång
kan ingå exempelvis icke-kollektivavtalsbundna
arbetsrättsavtal. Detta bör med bifall till
motionerna 2000/01:K278 yrkande 5 och 2001/02:K236
yrkande 12 (båda m) ges regeringen till känna.
22. Kriminalisering av enskilds stöd till eller
deltagande i rasistiska organisationer
(punkt 37)
av Ingvar Svensson (kd) och Björn von der Esch
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 37 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 22. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K264 och 2000/01:Sf25
yrkande 9.
Ställningstagande
Regeringen bör lägga fram förslag till ändring av
regeringsformen och annan lagstiftning så att
enskilds stöd till eller deltagande i rasistisk
organisation eller annan organiserad brottslighet
kriminaliseras. De senaste årens händelser påvisar
behovet av förändringar. Eftersom Sverige saknar en
generell organisationslagstiftning är det svårt
för att inte säga meningslöst att direkt förbjuda
rasistiska eller likvärdiga organisationer. Den
förening som förbjuds i dag, kan snabbt återuppstå
under annat namn i morgon. Därför är det mycket
effektivare att kriminalisera det enskilda
deltagandet i den typen av organiserad rasism. Det
riktigt och viktigt att i regeringsformen inskränka
föreningsfriheten vid förföljelse av t.ex.
invandrare eller flyktingar eller vid förföljelse på
grund av nationellt ursprung eller trosbekännelse. I
SOU 1991:75 föreslogs en lagstiftning riktad mot
sammanslutningar som strävar efter att med våld
eller liknande brottslighet mot person eller egendom
förverkliga rasistiska syften och att den
enskildes befattning med sådana sammanslutningar
skulle kriminaliseras. Effekten på tryckfrihets-
eller yttrandefrihetsområdet är om deltagande sker
eller stöd lämnas i form av meddelande i tryckt
skrift eller i andra medier som är reglerade i
yttrandefrihetsgrundlagen. En sammanslutning som
t.ex. distribuerar utbildningsmaterial om rasistisk
förföljelse eller som uppmanar till våld eller hot
mot viss grupp träffas av en sådan bestämmelse.
Kriterier för ingripande skall vara någon form av
våld, hot eller tvång. Utredaren ville införa
begreppet organiserad rasism i brottsbalkens
brottskatalog. Troligen behöver detta justeras till
en brottsbenämning som är mer generell, nämligen
organiserad brottslighet. Men det grundläggande
synsätt som utredningen anlägger om att
sammanslutningen skall anses medverka eller
uppmuntra till brottslighet som innebär hot, våld
eller tvång kan anses vara tillräcklig som grund för
ingripande. Som synes är detta synsätt generellt
till sina karaktär och omfattar inte bara
organiserad rasism. Det kan nämnas att den tyska
strafflagen har ovanstående inriktning där begreppen
är generella och inriktas på enskilds deltagande
eller stöd för föreningar vars ändamål och
verksamhet är inriktad på att begå straffbara
handlingar. Detta bör med bifall till motionerna
2000/01:K264 och 2000/01:Sf25 yrkande 9 (båda kd)
ges regeringen till känna.
23. Äganderätten (punkt 40)
av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 40 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 23. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K278 yrkande 4,
2000/01:K305, 2001/02:K223 yrkandena 1 och 2,
2001/02:K236 yrkande 11, 2001/02:K270, 2001/02:K278,
2001/02:K293, 2001/02:K314 yrkandena 1 och 2,
2001/02:K336 i denna del och 2001/02:MJ339 yrkande
7.
Ställningstagande
Regeringen bör lägga fram förslag om stärkt
grundlagsskydd för äganderätten och för
immateriella rättigheter. Genom ägande ges människor
möjligheter att påverka sin livssituation genom egna
insatser såsom arbete, sparande och företagande och
ges ett incitament till ett effektivt utnyttjande av
resurserna. Ägandet är en förutsättning för att
människor, oberoende av andra, skall kunna skapa sig
en trygg tillvaro och är därför lika viktig och
skyddsvärd som andra individuella fri- och
rättigheter. Mot denna bakgrund menar vi att det är
angeläget att äganderätten ges ett bättre skydd i
lagstiftningen. Grundlagens skydd mot
rättighetsinskränkande lagstiftning bör vara lika
starkt oavsett vilken fri- och rättighet det gäller.
Den enskilda äganderätten skyddas förutom av
bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen även i
Europakonventionen. Med egendom avses i konventionen
inte bara äganderätt till fast och lös egendom utan
även rättigheter som fordringar och immateriella
rättigheter. Något sådant skydd för immateriella
rättigheter ges emellertid inte i regeringsformen.
Det föreligger dock ett nära samband mellan dem och
traditionella äganderätter. Författare, konstnärer
och fotografer äger enligt 2 kap. 19 §
regeringsformen rätt till sina verk enligt
bestämmelser som meddelas i lag. Något egentligt
skydd för immateriella rättigheter ges inte i detta
lagrum eftersom bestämmelsen förutsätter att det
finns lagregler om upphovsrätt. All egendom bör
liksom enligt Europakonventionen ges i princip samma
skydd och begränsningar. Alla ingrepp i äganderätten
måste ske med rimligt beaktande av de drabbades
intressen och ge möjlighet för enskilda och företag
att ställa om sig till ett nytt rättsläge. En
författning som inte ger ett starkt och stabilt
skydd för äganderätten riskerar att ge en kraftigt
dämpande effekt på företagande och ekonomisk
tillväxt.
Äganderätten behöver stärkas med tydliga
ersättningsregler vid inskränkning i
nyttjanderätten. Det finns en fara i att ensidigt
hävda de gemensamma intressena framför den enskildes
äganderätt. Inte minst riskerar det att leda till
ökad misstro mot rättsstaten och till att människor
i allt mindre utsträckning känner det personliga
ansvaret för sin egendom och den egna miljöpåverkan.
Sådana inskränkningar som inte drabbar generellt
utan inom ett bestämt geografiskt område eller
enskilda individer skall som huvudregel medföra rätt
till ersättning. Motionerna 2000/01:K278 yrkande 4
(m), 2001/02:K223 yrkandena 1 och 2 (c) 2001/02:K236
yrkande 11 (m), 2001/02:K270 (m), 2001/02:K278 (c),
2001/02:K293 (kd), 2000/01:K305 (m, kd, c, fp),
2001/02:
K314 yrkandena 1 och 2 (m), 2001/02:K336 (m) i denna
del samt 2001/02:
MJ339 yrkande 7 (c) tillstyrks.
24. Näringsfriheten (punkt 41)
av Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 41 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 24. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2000/01:K345 yrkande 2,
2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336
i denna del.
Ställningstagande
Som framhålls i motionerna 2000/01:K345 (yrkande
2), 2001/02:314 (yrkande 3 och 4) samt 2001/02:K336
behöver grundlagsskyddet för näringsfriheten
stärkas. I en rättsstat är det staten som skall se
till att människor kan känna sig trygga. Ett problem
för många näringsidkare är den skadegörelse och
plundring som de utsätts för när aktivister angriper
dem i försök att krossa kapitalismen. För att
kunna skydda människor från detta behöver polisen
resurser. Drabbade näringsidkare och andra måste
dessutom garanteras ersättning för de skador de
åsamkas. Näringsidkares äganderätt hotas även på
andra sätt. I samband med större evenemang, som EU-
möten och andra stora konferenser, spärras ofta
stora områden av. Affärer innanför avspärrningar
möter svårigheter eftersom kunderna befinner sig
utanför avspärrningarna. Givetvis måste alla
drabbade näringsidkare kompenseras för detta. Mot
denna bakgrund menar vi att näringsfriheten måste
ges ett tydligare och mer adekvat skydd i
lagstiftningen. Ersättningsreglerna måste också ses
över så att dessa blir mer funktionella. Det ligger
enligt vår mening en rättsosäkerhet i den ovisshet
som finns om t.ex. framtida beskattning, intrång och
konfiskation. Regeringen bör utreda hur företagen
och andra bättre kan skyddas mot rättsövergrepp och
hur staten bättre än i dag skall kunna ta sitt
skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Detta bör med
bifall till motionerna 2000/01:K345 yrkande 2,
2001/02:K314 yrkandena 3 och 4 samt och 2001/02:K336
(alla m) i denna del ges regeringen till känna.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Olika aktörers roll i arbetet med de
mänskliga rättigheterna (punkt 8)
2.
Per Lager (mp) anför följande:
Det är viktigt att uppmärksamma behovet av att
kvinnojourerna byggs ut och att deras möjlighet att
erbjuda professionell hjälp stärks. Alla kvinnor,
oberoende av bostadsort och medborgarskap, skall ges
tillgång till kvinnojourer och skyddat boende.
Invandrarkvinnors situation och behov måste beaktas
inom ramarna för den nuvarande
kvinnojoursverksamheten eller genom tillskapandet av
särskilda kvinnojourer inriktade på
invandrarkvinnors behov. Såväl individens behov som
integrationsaspekter bör beaktas. Konkret bör t.ex.
kvinnojourerna ges medel för anlitande av tolk samt
ha tillgång till tolkjourverksamhet för att snabbt
kunna erhålla tjänsten. Vidare bör kvinnojourerna
vid behov få tillgång till kompetens om etnicitet
m.m. Behovet av generell kompetensförstärkning bör
ses över och medel tilldelas för informations- och
utbildningsinsatser. I det enskilda fallet bör
möjlighet föreligga att snabbt kunna få tillgång
till efterfrågad kompetens med hänsyn till att en
kvinna kan uppsöka kvinnojouren vid akut skydds- och
stödbehov. Jag förutsätter att dessa frågor övervägs
i det fortsatta arbetet med att stödja
kvinnojourerna.
3. Miniminormer för asylrätt, m.m. (punkt 11)
4.
Per Lager (mp) anför följande:
Det borde finnas skäl att i ett lämpligt sammanhang
överväga en ordning som ger presumtiva flyktingar
möjlighet att söka humanitärt visum vid t.ex. svensk
ambassad i fall då det vore orimligt att låta den
asylsökande avvakta handläggningen av asylärendet i
ursprungs- eller transitland. Med
orimlighetsrekvisitet avses då att personen kan göra
troligt att det föreligger grava hot mot liv och
frihet.
Till följd av Amsterdamfördraget har frågor om
förföljelse och tortyr kommit att bli en del av
gemenskapsrätten. Målsättningen bör vara att tillse
att EU:s politik på området främjar högt ställda
krav på rätten till asyl. Harmoniseringsdokument som
strider mot de mänskliga rättigheterna och/eller
internationella konventioner på området kan inte
accepteras. Sverige bör inom EU verka för
miniminormer i harmoniseringsdokument som värnar en
humanitär asylrätt och ha en högt ställd profil i
dessa frågor. Det måste vara den enskildes
rättighetsperspektiv som är det viktiga inte
harmonisering och gemenskapspolitik som sådan.
Kommissionens meddelande om ett gemensamt
asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela
unionen för den som beviljas asyl undergräver idén
om harmonisering via miniminormer och strider mot de
mänskliga rättigheterna på asylområdet. För den
enskilde blir första landets reglering avgörande,
utan möjlighet att få förnyad prövning i en
medlemsstat med mer generösa regler.
5. Avskaffande av vissa lagar, m.m. (punkt 15)
6.
Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:
Människors handlande bör i så liten utsträckning som
möjligt vara omgärdat av regleringar. Av den
anledningen finns det i och för sig skäl att
överväga avskaffandet av lagar som onödigtvis
begränsar handlingsfriheten.
7. Integritet (punkt 27)
8.
Per Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m) anför följande:
Det är angeläget att lagstiftningen kan erbjuda
skydd för den personliga integriteten. Den tekniska
utvecklingen öppnar oavbrutet vägar för att
kontrollera medborgarna. Viktiga delar av en
människas liv kan karläggas på en rad skilda vägar
som bankkort, via Internet, apotekskort. En central
frågeställning är hur skyddet för integriteten skall
utformas utan att begränsa medborgarnas
yttrandefrihet och insyn i myndigheternas verksamhet
och samtidigt ge betryggande vägledning för det
framtida bruket av personuppgifter. En
teknikoberoende generell
integritetsskyddslagstiftning kan behöva kombineras
med en förstärkning av det nuvarande
grundlagsskyddet, etiska normer och med
säkerhetsmässiga och praktiska åtgärder. Regeringen
har nu aviserat att en utredning inom kort kommer
att tillsättas med uppgift att kartlägga, analysera
och utvärdera sådan lagstiftning som berör den
enskildes integritet. Vi anser att det är mycket
viktigt att en sådan utredning nu tillsätts och
förutsätter att så sker.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
Regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.
Följdmotioner
2001/02:K79 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en värdekommission.
2001/02:K80 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om hur de mänskliga rättigheterna
bör stärkas.
2001/02:K81 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en vidgad
flyktingdefinition.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillsätta en
parlamentarisk utredning för att se över
barnkonventionens tillämpning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
förbättra omhändertagandet av ensamma flyktingbarn.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att kraftfullt
driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar
upprätthålls gentemot alla våra medborgare.
2001/02:K82 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
handlingsplaner för mänskliga rättigheter hos
myndigheterna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU
bör verka för miniminormer som värnar en humanitär
asylrätt.
3. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheter för flyktingar att söka humanitärt visum
i tredje land.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om amnesti för gömda
flyktingbarn.
5. Riksdagen begär att regeringen utreder ensamma
flyktingbarns situation.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen inom
EU bör verka för framtagandet av ett gemensamt
handlingsprogram för hur ensamma flyktingbarn skall
omhändertas.
7. Riksdagen begär att regeringen utreder
förutsättningarna för och behovet av en mer generell
diskrimineringslagstiftning för samtliga
samhällsområden.
8. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheten av en utökad kvinnojoursverksamhet, så
att alla kvinnors och särskilt invandrarkvinnors
behov av stöd kan tillgodoses.
9 Riksdagen begär att regeringen utreder
transpersoners speciella behov av
diskrimineringsskydd.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
barnkonsekvensanalyser och barnbilagor.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de äldres situation.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samerna.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till
domstolsprövning.
Motion med anledning av proposition
2001/02:80
2001/02:K60 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen beslutar att upphöja
Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna till
grundlag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motion från allmänna motionstiden
1998
1998/99:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om en konsekvensanalys
av polisens utökade befogenheter att kontrollera
medborgarna och speciellt då vad detta innebär för
den personliga integriteten.
Motioner från allmänna motionstiden
1999
1999/2000:Sf637 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.
1999/2000:So321 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om diskriminering av
funktionshindrade.
Motioner från allmänna motionstiden
2000
2000/01:K233 av Stefan Attefall (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om införandet av en medborgarbok.
2000/01:K242 av Margareta Viklund (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillsättandet av en
parlamentarisk sammansatt utredning för att få ett
samlat grepp om frågan hur skyddet mot
diskriminering skall vara utformat.
2000/01:K264 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av regeringsformen och annan
lagstiftning så att enskilds stöd till eller
deltagande i rasistisk organisation eller annan
organiserad brottslighet kriminaliseras.
2000/01:K267 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med anledning av vad i motionen anförs om
förstärkta mänskliga fri- och rättigheter.
2000/01:K273 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till
förstärkning av den personliga integriteten i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ökat minoritetsskydd vid
rättighetsbegränsningar i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till förstärkning av skyddet för de
mänskliga fri- och rättigheterna i enlighet med vad
som anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av Europakonventionens
ställning i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om förstärkt grundlagsskydd för äganderätten
i enlighet av vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om förstärkt skydd för den negativa
föreningsfriheten i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:K279 av Magnus Jacobsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de religiösas
rättigheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättande av en
religionsombudsman.
2000/01:K305 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd, c, fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att initiera en
grundlagsöversyn som tar sikte på att stärka
egendomsskyddet för såväl fast som lös egendom och
att egendomsskyddet i första hand skall garanteras i
den nationella svenska rätten.
2000/01:K314 av Roy Hansson (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av information om de
brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens
namn.
2000/01:K319 av Per Landgren och Lennart Fridén (kd,
m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i motionen om en
samvetsklausul inom sjukvården och
högskoleutbildningen.
2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att avskaffa lagarna
1999:130, 1999:132, 1999:133 samt 1991:433 mot
diskriminering på grund av etnicitet, handikapp,
sexuell läggning eller kön.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av sänkta
skatter och avregleringar i syfte att motverka
diskriminering på arbetsmarknaden.
2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett införande av en
generell integritetslag.
2000/01:K345 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till förstärkt grundlagsskydd för
näringsfriheten i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:K359 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening med
hänvisning till vad som anförs i motionen om att
rikstäckande upplysningsinsatser rörande bl.a.
kommunismens historia och folkmord bör komma till
stånd under innevarande mandatperiod.
2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av nuvarande lagstiftning på
diskrimineringsområdet i enlighet med vad som anförs
i motionen (avsnitt 3.3 och 3.3.1).
2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen utreder vad som
i kapitel 4.1 i motionen anförs om en lag om
mänskliga rättigheter m.m.
2000/01:K402 av Lars Leijonborg (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att åtgärder av det
slag som anges i motionen bör vidtas, så att Sverige
inte till följd av otydlig lagstiftning eller
bristande rättstillämpning uppfattas som en fristad
för nazistisk, antisemitisk och rasistisk
propaganda.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fokus för
satsningen Levande historia och
Stockholmskonferenserna kring Förintelsen bör bestå
också i framtiden.
2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringsformens
bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.
2000/01:So451 av Sofia Jonsson (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en samlad
diskrimineringslag.
2000/01:So538 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett
diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen.
Motioner med anledning av skr.
2000/01:59
2000/01:Sf20 av Margit Gennser m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skyddet mot
diskriminering bör införas i grundlagen.
2000/01:Sf22 av Kalle Larsson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att riksdagen ser positivt på en förändring
av grundlagen för att stärka skyddet mot diskrimi-
nering på grund av sexuell läggning enligt vad i
motionen anförs.
2000/01:Sf25 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen begär av regeringen en utredning om
ett diskrimineringsskydd i grundlagen vilket skulle
kunna användas för rättsligt grundade krav.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kriminalisering av
enskilds stöd till eller deltagande i rasistiska och
andra kriminella organisationer.
Motioner från allmänna motionstiden
2001
2001/02:K223 av Kenneth Johansson och Eskil
Erlandsson (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
kommission med uppgift att belysa den privata
äganderättens betydelse för ekonomisk utveckling.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring om stärkt skydd för
äganderätten i både grundlagen och den vanliga
lagstiftningen.
2001/02:K224 av Harald Nordlund (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ILO-konvention 169 bör
undertecknas
2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om grundlagens skydd
mot rättighetsinskränkande lagstiftning.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minoritetsskyddet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förhållandet mellan
Europakonventionen och regeringsformen.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ändring av regeringsformens skydd för
äganderätten så att detta står i samklang med
Europakonventionen i enlighet med vad som anförs i
motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ändring av regeringsformen vad gäller den
negativa föreningsfriheten i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2001/02:K244 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett tillägg i 2 kap. 15 §
regeringsformen som innebär ett skydd mot lagar och
andra föreskrifter som missgynnar någon av skäl som
har samband med sexuell läggning.
2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minoriteters
delaktighet i demokratin.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minoritetsgruppers
möjlighet att utöva sitt självbestämmande genom
exempelvis ett övertagande av fördelning av t.ex.
kulturmedel till de egna institutionerna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de nationella
minoriteterna och ursprungsbefolkningen bör nämnas i
regeringsformen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att offentliga
institutioner bör utnyttja samrådsförfarande med
minoriteter.
2001/02:K270 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd, c, fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att utreda formerna för ett
fullgott grundlagsskydd för all slags egendom.
2001/02:K276 av Erling Wälivaara (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att fortsätta reformarbetet med
att stärka minoritetsspråkens ställning i hela
landet.
2001/02:K278 av Åsa Torstensson och Eskil Erlandsson
(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att stärka
äganderätten med tydliga ersättningsregler vid
inskränkning av nyttjanderätten.
2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen framförs om upplysning rörande
nationalsocialismens och kommunismens brott.
2001/02:K284 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett lagförslag om
förbud mot åldersdiskriminering.
2001/02:K293 av Mikael Oscarsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att principen om likvärdigt skydd
i grundlagen skall gälla för all slags egendom.
2001/02:K307 av Harald Bergström (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige bör
verka för ett europeiskt och internationellt förbud
mot eutanasi inom Europeiska unionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en
offentlig utredning rörande en grundlagfäst rätt
till liv.
2001/02:K314 av Per Unckel m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om stärkt grundlagsskydd för äganderätten i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om stärkt grundlagsskydd för immateriella
rättigheter i enlighet med vad som anförs i
motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om stärkt skydd för näringsfriheten i
enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen låter utreda hur
rättssäkerheten kan förbättras för företagare och
enskilda i enlighet med vad som anförs i motionen.
2001/02:K336 av Olle Lindström (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att grundlagsskyddet för den
enskilda äganderätten och näringsfriheten stärks.
2001/02:K342 av Stefan Attefall (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om införandet av en medborgarbok.
2001/02:K349 av Per Lager och Kia Andreasson (mp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av grundlagen så att ett generellt
rättsligt bindande skydd mot diskriminering införs
och att begränsningen till etniska minoriteter i 2
kap. 15 § regeringsformen (RF) upphävs.
2001/02:K350 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag om en
reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med
sikte på en sammanhållen organisation under
riksdagens primära insyn.
2001/02:K353 av Birgitta Sellén och Sofia Jonsson
(c) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att en
lagstiftning bör säkerställa rätten till teckenspråk
så att den tillförsäkrar döva samma rätt som de
språkliga minoriteterna i Sverige erhållit.
2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
23. Riksdagen begär hos regeringen en utredning av
2 kap. 13 § RF samt en lagstiftning för att skydda
enskildas yttrandefrihet i nya medier.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
retroaktivitetsförbudet.
2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen utreder vad som
i kapitel 4.1 i motionen anförs om en lag om
mänskliga rättigheter m.m.
2001/02:K406 av Jonas Ringqvist och Kjell-Erik
Karlsson (v) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i motionen anförs
om att människoapor skall ges vissa grundläggande
rättigheter som hittills endast varit reserverade
för människor.
2001/02:K420 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1966:742) om hotell- och pensionatrörelse.
2. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1969:612) om förbud mot professionell boxning.
3. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete.
4. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
5. Riksdagen beslutar att avskaffa
hyresförhandlingslagen (1978:304) och 12 kap.
jordabalken.
6. Riksdagen beslutar att avskaffa namnlagen
(1982:670).
7. Riksdagen beslutar att avskaffa arbetstidslagen
(1982:673).
8. Riksdagen beslutar att avskaffa förordning
(1983:18) om studerandekårer, nationer och
studentföreningar vid universitet och högskolor.
9. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra
liknande verksamheter.
10. Riksdagen beslutar att avskaffa lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och
videogram.
11. Riksdagen beslutar att avskaffa
jämställdhetslagen (1991:433).
12. Riksdagen beslutar att avskaffa tobakslagen
(1993:581).
13. Riksdagen beslutar att avskaffa alkohollagen
(1994:1738) och alkoholförordningen (1994:2046).
14. Riksdagen beslutar att avskaffa lag
(1994:1809) om totalförsvarsplikt.
15. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (1998:408)
om förbud mot köp av sexuella tjänster.
16. Riksdagen beslutar att avskaffa lag (2000:537)
om märkning och registrering av hundar och
förordning (2000:538) om märkning och registrering
av hundar.
2001/02:K429 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inskränkningar i
lagen om de grundläggande fri- och rättigheterna
skall vara godtagbara i ett demokratiskt samhälle
och stå i proportion till nyttan med bestämmelsen
för alla invånare i landet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är önskvärt
att utländska och svenska medborgare i så stor
utsträckning som möjligt skall vara jämställda i 2
kap. regeringsformen om grundläggande fri- och
rättigheter.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i 2 kap. regeringsformen så att
särbehandling mellan svenska och utländska
medborgare undanröjs.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till att ändring i utlänningslagstiftningen,
regeringsformen och Europakonventionen snarast
utreds närmare, såväl lagtext som förordningar och
tillämpning av desamma.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag hur 2 kap. regeringsformen kan omarbetas i
syfte att ge handlingsutrymme under extraordinära
förhållanden och tydligt visa att Europakonventionen
gäller.
2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det svenska
ombudsmannasystemet.
2001/02:Ju451 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medborgerliga fri-
och rättigheter.
5. Riksdagen ger regeringen i uppdrag att lägga
fram en samlad analys av vad kontrollsamhället får
för konsekvenser för samhällsutvecklingen i stort
och för den enskildes integritet.
2001/02:L367 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringsformens
bestämmelse om diskriminerande lagstiftning.
2001/02:L371 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp,
mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning
skall omfattas av 2 kap. 15 § regeringsformen.
2001/02:U305 av Holger Gustafsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda och
klargöra den teoretiska och ideologiska grunden för
mänskliga rättigheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att klargöra
frågeställningar om universella mänskliga
rättigheter respektive kulturellt betingade.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda och
klargöra vilka rättigheter som är absoluta och vilka
som är underordnade eller beroende av andra.
2001/02:Sf399 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nationella
minoriteters möjlighet att använda sitt språk i
kontakten med centrala myndigheter och att de
vanligaste svenska lagarna bör översättas till
samiska, finska och meänkieli.
2001/02:So239 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder
för att förhindra åldersdiskriminering.
2001/02:So302 av Sven Brus och Kenneth Lantz (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett samlat
ombudsmannaverk.
2001/02:So563 av Per Landgren (kd) och Lennart
Fridén (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
en samvetsklausul inom sjukvården och
högskoleutbildningen.
2001/02:So611 av Chris Heister m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att föra samman
flera olika ombudsmannaverksamheter till en
myndighet.
2001/02:So618 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett
diskrimineringsförbud i Sveriges grundlag och att
vidga diskrimineringsförbudet i Europakonventionen
2001/02:So619 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utredningen
kring diskrimineringslagstiftningen bör få ett
tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande
tillgänglighet kan vara diskriminerande.
2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten att som
individ själv få bestämma sin livsstil, bland annat
genom att diskriminering av homosexuella motverkas.
2001/02:MJ339 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att värna och stärka
den privata äganderätten.
2001/02:MJ525 av Anders Sjölund, (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
rättighetsförskjutning.
2001/02:A227 av Magnus Jacobsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett samlat
ombudsmannaämbete under riksdagen.
2001/02:A388 av Magda Ayoub (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda en
utvidgning av regeringsformens minoritetsskydd.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sammanslagning av
myndigheter som arbetar med frågor gällande
diskriminering i arbetslivet.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regeringens
handläggning av tidigare önskemål från riksdagen
angående lagstiftning och myndighetsstruktur vad
gäller diskriminering i arbetslivet.
Bilaga 2
Socialförsäkringsutskottets yttrande 2001/02:SfU5y
En nationell handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna
Till konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet har den 5 mars 2002 berett
socialförsäkringsutskottet tillfälle att avge
yttrande över skrivelse 2001/02:83 En nationell
handlingsplan för de mänskliga rättigheterna jämte
motioner i de delar som berör
socialförsäkringsutskottets beredningsområde.
Utskottet begränsar sitt yttrande till de delar av
skrivelsen inom utskottets beredningsområde som
berörs i motionsyrkanden. De motioner utskottet
yttrar sig över är K81 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) yrkandena 13 och K82 av Per Lager m.fl. (mp)
yrkandena 26. I motion K79 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) framförs också synpunkter i liknande frågor men
utan något yrkande i den delen.
Allmänt om handlingsplanen
Vid världskonferensen om mänskliga rättigheter som
ägde rum i Wien 1993 antogs bl.a. en rekommendation
med en uppmaning till alla stater att överväga
inrättandet av nationella handlingsplaner för de
mänskliga rättigheterna.
Regeringen redovisar i skrivelsen en treårig
nationell handlingsplan för de mänskliga
rättigheterna. Genom denna första handlingsplan
lägger regeringen grunden för ett mer samlat synsätt
på frågorna i Sverige. Handlingsplanen är ett
uttryck för den politiska viljan att se till att de
mänskliga rättigheterna respekteras i enlighet med
den svenska grundlagen och våra internationella
åtaganden samt att skyddet för dessa rättigheter
kontinuerligt förbättras.
Frågor som regeringen avser att prioritera under
de närmaste tre åren i sitt fortsatta arbete med de
mänskliga rättigheterna är bl.a. frågor om
internationellt skydd mot förföljelse och tortyr
samt barnets rättigheter.
Genomförandet skall ske inom en treårsperiod.
Regeringen har för avsikt att därefter påbörja
arbetet med ytterligare en handlingsplan.
Internationellt skydd mot
förföljelse och tortyr
Skrivelsen
I skrivelsen (avsnitt 7.1, men även 7.2) redovisas
bl.a. följande.
Inom EG-rätten finns regler som innebär att rådet
senast i maj 2004 skall lagstifta om åtgärder som
avser asyl, flyktingar och fördrivna personer samt
åtgärder som avser invandringspolitiken. En
harmonisering inom området avser miniminormer som
gäller i huvudsak till skydd för dessa grupper för
att minska skillnaderna i medlemsstaternas
behandling av medborgare i tredje land och deras
rättigheter. Arbetet går i stor utsträckning ut på
att genomföra uppgifterna i Amsterdamfördraget som
trädde i kraft i maj 1999 och som bekräftades av
stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets
möte i Tammerfors samma år.
I skrivelsen anges att Amsterdamfördraget medför
nya möjligheter för EU att utarbeta rättsligt
bindande instrument. För svensk del är det en
övergripande prioritering att dessa instrument
används och att man når fram till ett större mått av
gemensam politik på området.
Under hösten 2001 presenterade kommissionen ett
direktivförslag om gemensamma miniminormer om
internationellt skydd som handlar om definitionen av
vem som är flykting enligt 1951 års FN-konvention
angående flyktingars rättsliga ställning och om
andra former av internationellt skydd. Enligt
konventionen angående flyktingars rättsliga
ställning är en flykting en person som känner en
välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse
i sitt hemland på grund av ras, nationalitet,
tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på
grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.
Det har varit oklart om personer som förföljs på
grund av sin könstillhörighet eller sexuella
läggning kan innefattas i flyktingbegreppet, t.ex. i
form av tillhörighet till viss samhällsgrupp. Den
internationella rättsutvecklingen har emellertid
gått i riktning mot att innefatta sådana personer.
EG-kommissionens förslag innebär att välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av kön eller
sexuell läggning t.ex. homosexualitet utgör
grund för flyktingstatus enligt samma konvention.
Enligt den gällande svenska lagstiftningen får
sådana personer stanna i Sverige som skyddsbehövande
i övrigt.
Regeringen välkomnar EG-kommissionens
direktivförslag om att förföljelse på grund av kön
eller sexuell läggning skall innefattas i
konventionsflyktingbegreppet och kommer att föreslå
att den svenska lagstiftningen anpassas till
resultatet av förhandlingarna i rådet. Vidare har
regeringen gett Migrationsverket i uppdrag att
redogöra för praxis och att utarbeta riktlinjer
avseende ärenden där förföljelse på grund av sexuell
läggning åberopas. Uppdraget skall genomföras i
samråd med Utlänningsnämnden.
Motioner
I motion K81 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) yrkande
1 begärs ett tillkännagivande om att Sverige redan
innan direktivförslaget antas bör införa förföljelse
på grund av kön eller sexuell läggning i
flyktingbegreppet.
I motion K82 av Per Lager m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om att Sverige inom EU bör verka
för miniminormer som värnar en humanitär asylrätt
(yrkande 2). Den enskildes rättighet går enligt
motionärerna före harmoniseringsperspektivet. Vidare
bör riksdagen begära att regeringen utreder
möjligheter för flyktingar att söka humanitärt visum
i tredje land, om det är orimligt att avvakta
asylärendet i ursprungs- eller transitland (yrkande
3).
Även i motion K79 (kd) tas olika frågor om
utlänningsärenden upp, t.ex. förföljelse på grund av
kön och sexuell läggning.
Utskottets bedömning
Genom Amsterdamfördraget har frågor om asyl,
invandring och vissa frågor om fri rörlighet för
personer förts över från tredje till första pelaren.
Efter en övergångsperiod på fem år, dvs. maj 2004,
skall fri rörlighet för personer garanteras.
Vid Europeiska rådets möte i Wien i december 1998
antogs en handlingsplan för att genomföra
bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande
av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I
handlingsplanen anges prioriteringar och tidsramar
för hur uppgifterna i fördraget om fri rörlighet för
personer, asyl, invandring samt för civilrättsligt,
polisiärt och straffrättsligt samarbete bör
genomföras och inom vilka tidsramar.
Genomförandetiden varierar mellan två och fem år
från Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Vid Europeiska rådets sammanträde hösten 1999 i
Tammerfors drogs riktlinjerna upp för hur man så
snart som möjligt skall kunna genomföra den fria
rörligheten för personer fullt ut. Europeiska rådet
efterlyste vid sitt möte en gemensam politik för
invandring och en gemensam asylpolitik grundad på en
fullständig och absolut tillämpning av
Genèvekonventionen. Fyra huvuddelar fastställdes,
partnerskap med ursprungsländerna, ett gemensamt
europeiskt asylsystem, som på längre sikt bör leda
till ett gemensamt asylförfarande och en enhetlig
status för dem som beviljas asyl, rättvis behandling
av medborgare i tredje land och en effektivare
hantering av migrationsflöden.
Utskottet behandlar denna dag i betänkande
2001/02:SfU8 Migration och asylpolitik regeringens
skrivelse från i höstas om migration och asylpolitik
jämte ett stort antal motionsyrkanden. I betänkandet
påtalar utskottet vikten av att Sverige aktivt
arbetar för att påverka utformningen av de
gemensamma reglerna inom EU på detta område.
Utskottet anser att det bl.a. till följd av den fria
rörligheten inom EU och för att uppnå målsättningen
att utveckla ett område med frihet, säkerhet och
rättvisa behövs en gemensam politik för invandring
och en gemensam asylpolitik. Enligt utskottets
mening bör flyktingpolitiken bygga på flyktingars
rättigheter, internationell solidaritet och full
respekt för internationella åtaganden. Den
gemensamma politiken bör utgöras av miniminormer som
läggs på en så hög nivå som möjligt. Det krävs också
ett ökat inslag av finansiell solidaritet i EU:s
flyktingpolitik och en bättre fördelning när det
gäller insatserna vid omfattande flyktingströmmar.
En europeisk flyktingfond har inrättats för att
stödja projekt för mottagande av asylsökande,
integration och återvändande, men medel kan även
användas för s.k. akutåtgärder, föreskrivna i
direktivet om tillfälligt skydd. I regeringens
fyrapunktsprogram inför EU:s framtidskonvent, vars
förslag skall utgöra ett underlag för den
regeringskonferens som år 2004 skall förhandla om
förändringar av EU:s fördrag, anges som en av fyra
prioriterade frågor arbetet med att skapa en
gemensam asyl- och migrationspolitik inom EU.
Utskottet anser att motion K82 yrkande 2 får anses
tillgodosedd med det anförda och därför bör avslås.
Vad härefter gäller flyktingbegreppet och
kommissionens direktivförslag kan utskottet
inledningsvis konstatera att frågan om
internationellt skydd och om definitionen av
begreppet flykting samt alternativa skyddsformer är
föremål för diskussion inte bara inom EU utan även i
andra internationella forum. Här kan nämnas att FN:s
flyktingkommissariat, UNHCR, har inlett en översyn
av flyktingbegreppet enligt Genèvekonventionen,
varvid även det könsrelaterade skyddet ses över. I
översynen hålls globala konsultationer med alla de
136 länder som har undertecknat konventionen.
Översynen skall utmynna i en handlingsplan för
internationellt skydd, Agenda for Protection. Enligt
utskottets mening är frågan om definitionen av
begreppet flykting och möjligheten att erhålla
flyktingstatus mycket viktig och grundläggande inte
minst när det gäller det övriga arbetet inom EU med
att utforma en gemensam asylpolitik. Sverige har
varit drivande i dessa frågor. I utlänningslagen
infördes också redan 1997 bestämmelser om att
förföljelse från tredje part kan utgöra grund för
flyktingskap. När det gäller direktivförslaget
understryker utskottet i sitt betänkande
2001/02:SfU8 vikten av att arbetet med förslaget
inte fördröjs.
Utskottet har erfarit att regeringen avser att se
över frågan om att i utlänningslagen införa en
möjlighet för personer som förföljs på grund av kön
eller sexuell läggning att erhålla flyktingstatus.
Statsrådet Jan O Karlsson har uttalat att Sverige
därmed anpassar sig till en rättsutveckling som
redan pågår och att det inte är nödvändigt att
Sverige avvaktar det pågående arbetet inom EU.
Utredningen skall vara avslutad senast den 1 oktober
2002.
I detta sammanhang kan också nämnas att
Migrationsverket på regeringens uppdrag har utformat
riktlinjer för homosexuella i asylprocessen.
Riktlinjerna, som tar upp såväl utredningsfasen som
bedömningsaspekterna, syftar till att uppmärksamma
personalen på de särskilda omständigheter som kan
gälla i ärenden där homosexualitet åberopas.
Migrationsverket har också utarbetat riktlinjer för
utredning och bedömning av kvinnors skyddsbehov.
Dessa riktlinjer skall följas upp med kunskaps- och
kompetensutveckling hos personalen för att få en
ökad lyhördhet för kvinnor i en så här utsatt
situation.
Med det anförda får motion K81 yrkande 1 anses
tillgodosedd och avstyrks.
Vad gäller s.k. humanitärt visum som föreslås i
motion K82 yrkande 3 kan nämnas att utskottet denna
dag i betänkande 2001/02:SfU8 har behandlat ett
liknande motionsyrkande. I betänkandet anges
följande. En person som gör gällande att han eller
hon utsätts för mycket grava hot till liv och frihet
skall enligt motionärerna härigenom snabbt kunna
lämna ursprungsregionen eller transitländer som inte
erbjuder skydd. Det humanitära visumet, som skall
kunna sökas vid svenska ambassader, skall ge
personen rätt att åka till Sverige för att där få en
asylansökan prövad i en fullständig asylprocess.
Utskottet vill först påtala att
viseringsinstrumentet inte är avsett att ta till
vara personers behov av skydd. Utlänningslagens
bestämmelser uppfyller enligt utskottets uppfattning
Genèvekonventionen i fråga om skyldigheten att ge
skydd till den som riskerar förföljelse i hemlandet.
Sverige tar också emot personer i behov av skydd för
vidarebosättning i Sverige, genom den s.k.
flyktingkvoten. Detta sker efter samråd med UNHCR.
Utskottet kan med det anförda inte ställa sig bakom
förslaget.
Utskottet vidhåller denna inställning och anser
att konstitutionsutskottet bör avstyrka motion K82
yrkande 3.
Barnets rättigheter
Skrivelsen
I avsnitt 7.4 Barnets rättigheter redovisas
regeringens mål med barnpolitiken och strategi för
att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Insatser
för att sätta barnets bästa i centrum skall
genomsyra alla delar av regeringens politik och alla
samhällsverksamheter som rör barn.
I avsnitt 7.4.2 redovisas FN:s barnkommittés
synpunkter på Sveriges efterlevnad av
barnkonventionen. Kommittén har bl.a. uppmanat
Sverige att utifrån icke-diskrimineringsprincipen
ompröva sin politik när det gäller de s.k. gömda
barnen (s. 78). I skrivelsen redovisas även förslag
till åtgärder som ingår i en rapport från
Migrationsverket i februari 2001.
Motioner
I motion K81 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) begärs i
yrkande 2 ett tillkännagivande om att en
parlamentarisk utredning bör tillsättas för att se
över barnkonventionens tillämpning. Enligt
motionärerna skall barnets bästa gå före reglerad
invandring särskilt vid övergrepp och vårdbehov, och
regeringen bör snarast återkomma med förslag. I
yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om åtgärder
för att förbättra omhändertagandet av ensamma
flyktingbarn. Motionärerna anser att socialtjänsten
bör ha ett tydligare ansvar och att samordningen
mellan respektive kommun och Migrationsverket bör
förbättras.
I motion K82 av Per Lager m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om att alla gömda flyktingbarn bör
beviljas uppehållstillstånd som en allmän amnesti
(yrkande 4). De ensamma flyktingbarnens situation
och handläggningen av deras ärenden måste utredas
och nödvändiga åtgärder vidtas (yrkande 5). Vidare
bör regeringen inom EU verka för framtagandet av ett
gemensamt handlingsprogram för hur flyktingbarn,
särskilt ensamma, skall omhändertas (yrkande 6).
Även i motion K79 (kd) tas barnens situation upp.
Bland annat anges att omhändertagandet av de
ensamkommande barnen måste förbättras.
Utskottets bedömning
I 1 kap. 1 § utlänningslagen anges att i fall som
rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen
till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa
i övrigt kräver. I samband med att denna s.k.
portalparagraf om barnets bästa infördes i
utlänningslagen anförde regeringen (prop. 1996/97:25
Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv) att
barnets bästa är en omständighet som skall beaktas
bland andra intressen vid utformningen av de svenska
invandringsreglerna. Många gånger måste en avvägning
göras mellan alternativ som har såväl goda som
dåliga konsekvenser för barnet. Avgörande vid
bedömningen av barnets bästa borde enligt regeringen
vara i vilken grad barnet i sin psykosociala
utveckling kan antas ta bestående skada av att
flytta tillbaka till hemlandet, att skiljas från de
oftast tillfälliga påfrestningar som en flyttning
till andra miljöer ofta innebär för ett barn.
Utskottet fann i sitt betänkande 1996/97:SfU5 det
mycket värdefullt att hänsynen till barnets hälsa
och utveckling samt barnets bästa i övrigt, genom
införandet av portalbestämmelsen, sattes i fokus och
att lagen därigenom kom att genomsyras av den hänsyn
som måste tas till barn vid lagens tillämpning.
Utskottet betonade även hur viktigt det är att ett
sådant synsätt också präglar myndigheternas arbete.
Utskottet delade regeringens uppfattning att
prövningen av barnets bästa inte generellt får
tillåtas att ta över samhällsintresset att reglera
invandringen.
Enligt barnkonventionens artikel 12 och dess
motsvarighet i 11 kap. 1 a § utlänningslagen har
barnet en rätt, inte en skyldighet, att komma till
tals i ärenden som barnet berörs av. Beträffande
frågan om barns rätt att höras i en asylprocess
krävs det enligt utskottets mening alltid noggranna
överväganden mot bakgrund av barnets bästa och
utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.
Utskottet vill framhålla att det är av stor vikt att
denna bestämmelse får genomslag så att de
asylsökande barnen verkligen får komma till tals i
processen och så att berörda myndigheter kan
klarlägga vad barnet har att anföra i ärendet. En
förutsättning för att barnets åsikter skall komma
fram i ärendet är att de som hör barn har
tillräcklig kompetens härför.
Som framgår av skrivelsen har Migrationsverket i
februari 2001 presenterat rapporten Barn i
utlänningsärenden. Verket för i rapporten ett
resonemang kring de åsikter som framförts i
Barnombudsmannens rapport Barnets bästa i
asylärenden (Barnombudsmannen 2000). I
Migrationsverkets rapport lämnas förslag till
åtgärder mot de problem som uppmärksammats. Som ett
direkt resultat av rapporten har Migrationsverket
beslutat att genomföra en utbildning om bl.a.
barnkonventionen och dess betydelse i
utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur barnet
påverkas av en utredningssituation. Utbildningen har
tillkommit i samarbete med UNHCR, Rädda Barnen,
Barnombudsmannen och Universitetet i Linköping.
När det gäller frågor om barnets bästa har
Utlänningsnämnden en särskild utsedd handläggare som
bevakar tillämpningen av barnkonventionen och den
särskilda bestämmelsen om barnets bästa i
utlänningslagen. Barnperspektivet skall
uppmärksammas i varje ärende som rör ett barn.
Vidare har såväl Migrationsverket som
Utlänningsnämnden fått i uppdrag att till regeringen
redovisa på vilket sätt myndigheterna utifrån
barnkonventionens bestämmelser och intentioner har
beaktat barnperspektivet i sitt arbete såväl internt
som externt. Migrationsverket skall dessutom i
samverkan med Skolverket redovisa hur kvaliteten i
Migrationsverkets familjebaserade barnverksamhet kan
förbättras, i vilken omfattning asylsökande barn tas
emot i kommunernas förskolor och vilka insatser som
görs för att stödja barnen samt i vilken omfattning
dessa barns behov tillgodoses på något annat sätt.
Uppdraget skall avrapporteras senast den 1 mars
2003.
Utskottet vill liksom i betänkande 2001/02:SfU8, i
vilket utskottet behandlar motioner som tar upp de
utländska barnens situation, anföra att
barnkonventionens innehåll alltid bör stå i
blickpunkten för myndigheternas agerande i olika
situationer. Det får anses särskilt betydelsefullt i
asylprocessen, då de barn som kommer hit som
asylsökande på olika sätt kan ha varit utsatta för
svåra trauman och andra umbäranden. Utskottet
konstaterar att det pågår ett väl utvecklat arbete
som syftar till att sätta barn och deras särskilda
behov i fokus i asylprocessen. Utskottet utgår från
att regeringen noggrant följer hur barnens
rättigheter tas till vara av
utlänningsmyndigheterna. Vidare kan nämnas att
enligt proposition 2001/02:96 En förstärkt
Barnombudsman skall Barnombudsmannen ägna särskild
uppmärksamhet åt frågor som rör barn och unga i
utsatta situationer, bl.a. asylsökande barn.
Utskottet anser att motion K81 yrkande 2 kan anses
tillgodosedd med det anförda och därför bör avslås
av riksdagen.
När det gäller förslaget i motion K82 yrkande 4 att
alla gömda utländska barn bör beviljas
uppehållstillstånd kan anges följande.
I den migrationspolitiska propositionen 1996/97:25
anfördes att barn i familjer som håller sig undan
myndigheterna regelmässigt lever i en svår
situation. Detta är fallet även om barnen lever
tillsammans med sina föräldrar. Regeringen ansåg att
insatserna för dessa utsatta barn måste inriktas på
att förhindra sådana situationer där undanhållandet
blir ett led i ansträngningarna att få
uppehållstillstånd. Vidare ansåg regeringen att
förutsägbarhet och konsekvens i rättstillämpningen
har stor betydelse för om en asylsökande, som i
bägge instanser fått avslag på ansökan om
uppehållstillstånd, ändå håller sig kvar i landet i
förhoppning om att senare få ett sådant tillstånd.
Regeringen hänvisade till att ett
uppehållstillstånd efter ny ansökan enligt 2 kap. 5
b § utlänningslagen bara bör kunna ges om en
tidigare inte prövad omständighet berättigar den
sökande till skydd här eller om det skulle strida
mot humanitetens krav att verkställa
avlägsnandebeslutet. Har verkställigheten fördröjts
under avsevärd tid på grund av omständigheter som
utlänningen inte kunnat råda över kan det innebära
att tillräckliga humanitära skäl anses finnas. En
illegal vistelsetid bör å andra sidan enligt
propositionen i princip inte heller i fortsättningen
få tillgodoräknas. Ett bifall måste i så fall
förutsätta att risken bedöms vara synnerligen
betydande för självdestruktiva handlingar av
utomordentligt allvarlig natur från barnets sida,
eller för att barnet allvarligt skadas i sin
psykosociala utveckling om det med tvång skickas
tillbaka till hemlandet eller fortsatt lever under
pressade förhållanden till följd av att det av
föräldrarna hålls undan myndigheterna.
Situationen för barn som lever gömda, t.ex. hur
många barn det är som lever gömda, varför de är
gömda och hur de påverkas under den tid de lever
gömda på kort och lång sikt, har utretts och
redovisats av Socialstyrelsen och Migrationsverket
(dåvarande Invandrarverket) i rapporten När barn
lever gömda (SoS-rapport 1999:5). Olika åtgärder har
därefter vidtagits för att förbättra barnens
situation. Bland annat har i enlighet med en
överenskommelse mellan staten och
Landstingsförbundet regeringen i mars 2000 beslutat
att barn som hålls gömda inför verkställigheten av
ett avvisnings- eller utvisningsbeslut skall
tillförsäkras hälso- och sjukvård på samma grunder
som asylsökande barn.
Vid behandlingen av liknande motioner under
föregående riksmöte anförde utskottet i betänkande
2000/01:SfU9 även följande.
Inom Migrationsverket pågår arbete med att
förbättra förutsättningarna för att de som får ett
avlägsnandebeslut förstår och accepterar beslutet.
Detta är en viktig del i arbetet med att förhindra
att barnfamiljer gömmer sig. Det avslutade s.k.
språkvårdsprojektet är en viktig del i detta arbete.
Vidare anförs att för att familjerna skall få så
tydliga besked som möjligt om beslutets innehåll,
och om nuvarande praxis, är det viktigt att det
offentliga biträdet deltar när ett avvisnings- eller
utvisningsbesked delges muntligt. Även
Migrationsverkets återvändandearbete skall utvecklas
ytterligare. Det är väsentligt att
återvändandeperspektivet hålls öppet under hela
asylprocessen genom att t.ex. alternativa lösningar
för familjens, såväl föräldrarnas som barnens,
framtid diskuteras. Migrationsverket utvecklar
vidare ett s.k. early warning system för att
uppmärksamma och ge stöd till barnfamiljer som
verkar vara i riskzonen för att gömma sig. Ett nära
samarbete mellan Migrationsverkets mottagnings- och
asylenheter, men också med Utlänningsnämnden, skall
därför utvecklas. Syftet är att få ett underlag för
en systematisk uppföljning av vilka familjer som
valt att gömma sig och vilka omständigheter som
förelegat i dessa fall.
Att barn i familjer som saknar tillstånd att
vistas i Sverige och håller sig undan myndigheterna
regelmässigt lever under svåra förhållanden är
givet. Det är därför av stor vikt att olika
överväganden görs och att projekt initieras och
utvecklas i syfte att motverka att barnfamiljer
gömmer sig. Utskottet hänvisade i nämnda betänkande
också till ett interpellationssvar den 25 april 2000
av statsrådet Maj-Inger Klingvall om amnesti till
gömda flyktingar. Statsrådet anför bl.a. följande.
Det är inte min uppfattning att de som håller sig
undan sedan ett avvisningsbeslut meddelats
kollektivt bör få uppehållstillstånd. En noggrann
och rättssäker individuell prövning är att föredra.
Amnestier riskerar erfarenhetsmässigt att skapa nya
förväntningar om nya amnestier. Statsrådet betonade
emellertid att hänsynstaganden sker med
tillämpning av utlänningslagen till humanitära
omständigheter även när dessa inte förelegat under
prövningen hos myndigheterna utan uppstått som en
konsekvens av att man inte lämnat landet utan hållit
sig undan. Allmänt kan för ärenden om
uppehållstillstånd sägas att införandet av
portalbestämmelsen om hänsynstagande till barns
bästa lett till att barn på grund av de sammantagna
skälen får tillstånd i större utsträckning än
tidigare. Utskottet delade denna uppfattning.
Vad gäller uppehållstillstånd till ensamkommande
barn har regeringen i skrivelse 1999/2000:137 Barn
här och nu, Redogörelse för barnpolitiken i Sverige
med utgångspunkt i FN:s konvention om barnets
rättigheter angivit att tanken är att dessa barn
efter en tämligen kort tid efter ankomsten till
Sverige skall få ett definitivt besked huruvida de
får stanna här eller inte. De barn som inte är i
behov av uppehållstillstånd i Sverige och vars
föräldrar meddelat att de kommer att ta emot barnet
i hemlandet kommer att meddelas avslag på sin
ansökan. Övriga barn skall omgående beviljas
permanent uppehållstillstånd.
Utskottet anser att motion K82 yrkande 4 bör
avslås.
Frågan om mottagandet av barn är också föremål för
förhandlingar inom EU med anledning av kommissionens
förslag till direktiv om mottagandevillkor. En
generalklausul till förmån för personer med
särskilda behov är införd i förslaget som i princip
innebär att de särskilda behoven som tillhör dessa
grupper skall beaktas (artikel 23). Som personer med
särskilda behov anges bl.a. underåriga och
underåriga utan medföljande vuxen. För nämnda
grupper finns särskilda föreskrifter. Artikel 24 kan
jämföras med utlänningslagens portalparagraf där
barnets intressen skall komma i första rummet.
Artikel 25 gäller underåriga som kommer utan
medföljande vuxen.
Under det svenska ordförandeskapet hölls ett
seminarium om barn i krig och på flykt, varvid
ordförandeskapsslutsatser om värnandet av barnens
rättigheter i asyl- och biståndspolitiken antogs.
Regeringen har i skrivelse 2001/02:5 Migration och
asylpolitik angivit att ett resultat av seminariet
är att kommissionär Vitorino åtagit sig att i
kommande lagförslag inom det asyl- och
migrationsrättsliga området införliva ett
barnrättsperspektiv.
När det gäller ensamkommande barn kan nämnas att
det även pågår annat samarbete inom EU, t.ex. ett
arbete som inletts mellan Sverige och Tyskland och
som gäller ryska barn.
Motion K82 yrkande 6 får anses tillgodosedd med
detta, varför motionen bör avslås av riksdagen.
Vad gäller ensamkommande utländska barns situation
vill utskottet hänvisa till sitt betänkande
2001/02:SfU8, i vilket utskottet behandlar ett antal
motioner som tar upp sådana frågor. I betänkandet
anges att utskottet tidigare har behandlat motioner
om ensamkommande barn. I betänkande 1996/97:SfU5
anförde utskottet bl.a. att det är en självklarhet
att för barn liksom för vuxna noga utreda varje
påstående om risk för förföljelse eller andra
omständigheter som ger behov av skydd i Sverige.
Utskottet noterade emellertid att det stora
flertalet av de barn som då kommit ensamma till
Sverige och ansökt om uppehållstillstånd saknat
behov av skydd mot förhållanden i hemlandet. I
betänkande 2000/01:SfU9 har utskottet redogjort för
regeringens skrivelse 1999/2000:137 Barn här och
nu, Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med
utgångspunkt i FN:s konvention om barnets
rättigheter. I skrivelsen angavs bl.a. att den
översyn som pågår beträffande barn som har kommit
ensamma till Sverige framför allt gäller
gränsdragningen mellan Migrationsverkets och
kommunernas ansvarsområden. Migrationsverket har i
sin ambition att värna om barnets bästa i praktiken
kommit att överta det ansvar som egentligen ankommer
på kommunerna. Det gäller här att utarbeta
gemensamma riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan
Migrationsverket och berörda huvudmän samt att
vidareutveckla den samverkan som redan finns inom de
områden där ett gemensamt ansvar har identifierats.
Vidare anfördes i skrivelsen, som framgått ovan, att
tanken är att dessa barn efter en tämligen kort tid
efter ankomsten till Sverige skall få ett definitivt
besked huruvida de får stanna här eller inte. De
barn som inte är i behov av uppehållstillstånd i
Sverige och vars föräldrar meddelat att de kommer
att ta emot barnet i hemlandet kommer att meddelas
avslag på sin ansökan. Övriga barn skall omgående
beviljas permanent uppehållstillstånd.
Frågan om de ensamkommande barnen togs också upp
vid utskottets offentliga utfrågning om
flyktingpolitiken den 20 november 2001. Från
Migrationsverkets sida angavs då att verket har lagt
fast en ny ordning som avses gälla fr.o.m. 2002.
Enligt denna ordning skall socialtjänsten i första
hand ansvara för ett barn som kommer hit ensamt.
Socialtjänsten skall besluta om barnets boende och
omedelbart förordna en god man som kan biträda
barnet med att söka asyl. Migrationsverket
handlägger och utreder därefter asylärendet.
Migrationsverkets förslag grundade sig på att
rådande praxis inte stämde överens med gällande
lagstiftning.
Den 8 januari 2002 angav Svenska Kommunförbundet i
en skrivelse till statsrådet Mona Sahlin att de
bestämt satte sig emot att en sådan förändring
skulle genomföras. Kommunförbundet anförde bl.a. att
en ändring av praxis och nu rådande rutiner skulle
medföra en kostnadsövervältring från staten till
kommunerna och att frågan därför borde analyseras
ytterligare.
Utskottet har i samband med beredningen av
motionerna om ensamkommande barn som behandlas i
betänkande 2001/02:SfU8 bl.a. den 12 mars 2002
hållit en sluten utfrågning med Migrationsverket,
Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och Rädda
Barnen.
Följande framkom vid utfrågningen. Under en rad år
har det kommit ca 30 ensamma barn i månaden till
Sverige. Under hösten 2001 ökade antalet plötsligt
till ca 60 barn per månad. Antalet ensamkommande
barn har dock under februari månad 2002 åter
sjunkit. Den akuta kris som då uppstod under hösten
2001, bl.a. vid Migrationsverkets gruppboende i
Carlslund, har man nu enligt verket kommit till
rätta med. De barn som kommer i dag har en helt
annan bakgrund än de ensamma barn som kom under
1980-talet. I dag uppger barnen bl.a. att de är
barnhemsbarn utan föräldrar eller att de behöver
läkarvård. Många barn är kriminella och drogberoende
och har ofta rört sig mellan länderna i Europa.
Barnet har ofta ett större behov av vård,
stödåtgärder eller sociala insatser, och
asylutredningen utgör i dessa fall endast en mindre
del. Under 2001 ansökte 461 ensamma barn asyl i
Sverige. I år, fram till den 12 februari, har det
kommit 82 barn till Sverige. En stor majoritet är
pojkar och de flesta är tonåringar. Mer än hälften
av dem som i dag är inskrivna hos Migrationsverket
bor i eget boende, dvs. hos släkt och vänner.
Enligt nuvarande praxis tas barnen emot på
Migrationsverkets enheter, och verket initierar att
en god man utses. Verket startar asylutredningen
omedelbart, och socialtjänsten kopplas bara in vid
behov. Detta är inte i överstämmelse med gällande
lagstiftning varför Migrationsverket som framgått
ovan förordar att när ett barn kommer ensamt skall
verket anmäla till vistelsekommunen att det finns
ett barn som behöver stöd. God man skall utses och
socialtjänsten besluta om barnets boende, t.ex. på
ett av verkets grupphem. Den gode mannen ansöker om
asyl för barnets räkning och Migrationsverket
påbörjar asylutredningen. Migrationsverket anser att
detta förfarande överensstämmer med gällande
lagstiftning och att man härigenom ser till barnets
bästa, framför allt artikel 2 i barnkonventionen om
icke-diskriminering. Migrationsverket angav vid
utfrågningen att principen om normalisering är
grundläggande och måste gälla även i dessa fall,
exempelvis på samma sätt som landstingets ansvar för
sjukvård för asylsökande.
Kommunförbundet, som påpekade att
migrationspolitiken är ett statligt ansvar fram
tills ett uppehållstillstånd har meddelats, anser
att Migrationsverkets föreslagna ändring av praxis
skulle medföra en kostnadsövervältring från staten
till kommunerna. Kommunförbundet anser också att det
i dessa fall kan uppstå problem vad gäller
tolkningen av begreppet vistelsekommun i
socialtjänstlagen. Enligt Kommunförbundet kommer
mindre kommuner aldrig att kunna upprätthålla den
kompetens eller beredskap som krävs i dessa ärenden,
och förslagen skulle medföra en tidsutdräkt innan en
asylutredning kan påbörjas. Kommunförbundet menar
därför att en ändrad praxis inte verkar för barnets
bästa; i stället bör nuvarande lagstiftning ändras
så att kommunerna får ansvar för de ensamkommande
utländska barnen först efter att ett
uppehållstillstånd meddelats.
Rädda Barnen har vid utfrågningen förordat en
ansvarsfördelning där det också i praktiken är
socialtjänsten som ansvarar för omhändertagandet av
barnen och Migrationsverket endast för
asylutredningen. Härigenom skulle Migrationsverkets
nuvarande dubbla roll undvikas och rättssäkerheten
för det enskilda barnet öka. Rädda Barnen påtalade
också behovet av ett ökat samarbete mellan
Migrationsverket och kommunerna.
Socialstyrelsen anförde att enligt
socialtjänstlagen ligger det yttersta ansvaret för
barnen på kommunerna. Det är emellertid viktigt att
barnets bästa tillgodoses fullt ut i det praktiska
utförandet.
Utskottet kan i nämnda betänkande konstatera att
regeringen beslutat att ge Migrationsverket och
Socialstyrelsen i uppdrag att gemensamt och i samråd
med Integrationsverket och Barnombudsmannen
förbättra mottagandet av de ensamkommande barnen.
Uppdraget, som skall genomföras i samverkan med
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och
andra berörda organisationer, skall vara slutfört
senast den 31 maj 2002. I uppdraget ingår bl.a. att
kartlägga och analysera bakgrunden till att barn
kommer ensamma till Sverige, i vilken omfattning det
sker och vilka förebyggande åtgärder som kan vidtas,
att med utgångspunkt i gällande lagstiftning
förbättra samverkan mellan myndigheter för att dessa
barn skall ges samma skydd och stöd som svenska barn
och att barnets bästa alltid kommer i främsta
rummet, att lämna förslag om hur en samlad
information om mottagandet av ensamkommande barn
skall spridas och slutligen att utreda i vad mån det
finns oklarheter i lagstiftningen och vid behov
föreslå författningsändringar. Utskottet förutsätter
att myndigheterna därvid analyserar innebörden av
begreppet vistelsekommun i socialtjänstlagen i
förevarande situationer. Utskottet vill också
understryka vikten av att mottagandet av
ensamkommande barn snarast förbättras.
Utskottet avstyrker de i betänkande 2001/02:SfU8
behandlade motionerna.
Med hänvisning till det anförda kan något
tillkännagivande med anledning av nu behandlade
motioner, K81 yrkande 3 och K82 yrkande 5, inte
anses påkallat, varför motionerna bör avslås.
Stockholm den 19 mars 2002
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Berit Andnor
Följande ledamöter har deltagit
i beslutet: Berit Andnor (s),
Bo Könberg (fp), Margit Gennser
(m), Maud Björnemalm (s), Anita
Jönsson (s), Ulla Hoffmann (v),
Rose-Marie Frebran (kd), Gustaf
von Essen (m), Mariann
Ytterberg (s), Göran Lindblad
(m), Lennart Klockare (s),
Ronny Olander (s), Cecilia
Magnusson (m), Kerstin-Maria
Stalin (mp), Birgitta Carlsson
(c), Kalle Larsson (v) och
Désirée Pethrus Engström (kd).
Avvikande meningar
1. EU:s flyktingpolitik
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:
Till följd av Amsterdamfördraget har frågor om
förföljelse och tortyr kommit att bli en del av
gemenskapsrätten. Målsättningen bör vara att tillse
att EU:s politik på området främjar högt ställda
krav på rätten till asyl. Harmoniseringsdokument som
strider mot de mänskliga rättigheterna och/eller
internationella konventioner på området kan inte
accepteras. Sverige bör inom EU verka för
miniminormer i harmoniseringsdokument som värnar en
humanitär asylrätt och ha en högt ställd profil i
dessa frågor. Det måste vara den enskildes
rättighetsperspektiv som är det viktiga inte
harmonisering och gemenskapspolitik som sådan.
Kommissionens förslag om ett gemensamt
asylförfarande och en enhetlig status giltig i hela
unionen för den som beviljas asyl undergräver idén
om harmonisering via miniminormer och strider mot de
mänskliga rättigheterna på asylområdet. För den
enskilde blir det första landets reglering
avgörande, utan möjlighet att få förnyad prövning i
en medlemsstat med mer generösa regler.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
2. Förföljelse på grund av kön eller sexuell
läggning
Bo Könberg (fp) anser:
Runt om i världen begås allvarliga brott mot
kvinnors och homosexuellas rättigheter. Det är
därför angeläget att den nuvarande uppdelningen i
utlänningslagen mellan flyktingar och övriga
skyddsbehövande snarast upphör. Förhandlingarna i
ministerrådet om det förslag till direktiv som
kommissionen lagt fram om att flyktingbegreppet även
skall omfatta förföljelse på grund av kön eller
sexuell läggning bör därför inte avvaktas.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K81 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
3. Humanitärt visum
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:
Presumtiva flyktingar bör ges möjlighet att söka
humanitärt visum vid t.ex. svensk ambassad i fall då
det vore orimligt att låta den asylsökande avvakta
handläggningen av asylärendet i ursprungs- eller
transitland. Med orimlighetsrekvisitet avses att
personen kan göra troligt att det föreligger grava
hot mot liv och frihet.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
4. Barnkonventionens tillämpning i
utlänningsärenden
Bo Könberg (fp) anser:
I utlänningslagen skall, med hänvisning till
barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men
i praxis har bestämmelsen haft ringa betydelse.
Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som
varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett
flertal tillfällen avslagits av
invandringsmyndigheterna med motiveringen att det
inte rört sig om systematisk förföljelse.
I förarbetena till lagen sägs att kravet om
barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra
viktiga intressen, såsom samhällets intresse av att
reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som
i och för sig inte är förenliga med barnets bästa
ändå måste vidtas. Detta är inte acceptabelt. Hänsyn
till barnets bästa måste som regel gå före
samhällets intresse av att reglera invandringen,
särskilt i de fall där det är uppenbart att barn
varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har
medicinska vårdbehov. En parlamentarisk utredning
bör snarast tillsättas med uppgift att se över
bestämmelserna om barnets bästa och deras
tillämpning.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K81 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
5. Gömda utländska barn
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:
Barns speciella skyddsbehov måste i enlighet med
barnkonventionen beaktas vid asyl- och
uppehållstillståndsprövningen och handläggningen som
sådan. Myndighetspersoner som handlägger ärenden där
barn förekommer eller som i anledning av ett ärende
kommer i kontakt med barn måste ha den kompetens som
krävs för att kunna förhålla sig rätt till barn,
barns behov och deras utsatta situation.
Problematiken med gömda barn måste särskilt
uppmärksammas. Alla utländska barn som är gömda,
ensamma eller tillsammans med familjer, måste av
humanitära skäl och med hänsyn till
barnkonventionens krav ges uppehållstillstånd.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
6. Handlingsplan inom EU för mottagande av barn
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:
Sverige bör verka för att man inom EU tar fram ett
gemensamt handlingsprogram för hur barn från
tredjeland, särskilt de ensamkommande, skall
behandlas. Utgångspunkten skall vara
barnkonventionens krav.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen detta till känna.
7. Ensamkommande barns situation
Bo Könberg (fp) anser:
Under senare tid har uppmärksammats fall där ensamma
flyktingbarn far illa, men dessa problem har funnits
länge. Migrationsverket, och ytterst regeringen, har
varit alldeles för passiv och inte vidtagit de
nödvändiga åtgärder som krävts.
Omhändertagandet av de ensamkommande
flyktingbarnen måste förbättras och utgå från
barnets bästa. Socialtjänsten bör ges ett tydligare
ansvar och resurser för att ta hand om
flyktingbarnen. I de kommuner där det finns
flyktingförläggningar bör utses en socialsekreterare
med särskilt ansvar för förläggningen och
omhändertagandet av asylsökande barn. Det kräver
också att samordningen mellan kommunen och
Migrationsverket förbättras avsevärt. Regeringen bör
snarast återkomma med förslag på hur
omhändertagandet av ensamma flyktingbarn skall
förbättras.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K81 yrkande 3 och delvis
bifall till motion K82 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen detta till känna.
8. Ensamkommande barns situation
Kerstin-Maria Stalin (mp) anser:
Barn som ensamma kommer till Sverige är extra
skyddsvärda och utsatta. Under senare tid har
uppmärksammats fall där ensamkommande utländska barn
farit illa. Det är viktigt att de ensamkommande
barnens situation och handläggningen av dessa
ärenden utreds och nödvändiga åtgärder vidtas.
Konstitutionsutskottet bör föreslå att riksdagen
med bifall till motion K82 yrkande 5 och delvis
bifall till motion K81 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen detta till känna.
Särskilt yttrande
Rose-Marie Frebran och Désirée Pethrus Engström
(båda kd) anför:
I enlighet med vad vi anför i vår motion K79 vill vi
framhålla följande.
Kritik har riktats mot utlänningsmyndigheterna för
tillämpningen av bestämmelserna i utlänningslagen om
skydd för den som känner välgrundad fruktan för
förföljelse i sitt hemland på grund av sitt kön
eller sin homosexualitet. Kritiken har även omfattat
myndigheternas kompetens och det bristande
beslutsunderlaget. Kristdemokraterna välkomnar
därför att regeringen nu avser att se över frågan om
en utvidgning av flyktingbegreppet till att avse
personer som förföljs på grund av kön eller sexuell
läggning. Det är också positivt att Migrationsverket
har haft i uppdrag att utarbeta riktlinjer för
asylutredningen när det gäller homosexualitet samt
kvinnors skyddsbehov.
Vi vill också understryka vikten av att barn ses
som individer i asylprocessen och att barnens egna
berättelser och upplevelser beaktas.
Antalet ensamkommande utländska barn som sökt
politisk asyl i Sverige har ökat under senare delen
av 1990-talet. Tyvärr har mottagandet i Sverige inte
varit anpassat till deras behov, och många av barnen
riskerar att fara illa i asylprocessen. Vi anser att
omhändertagandet av de ensamkommande barnen måste
förbättras och utgå från barnets bästa.