Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU13

Författningsfrågor, m.m.

Sammanfattning

I   betänkandet   behandlas   en   framställan  från
Riksbanken (2001/02:RB4), i vilken föreslås  att  en
ändring görs i 8 kap. 14 § regeringsformen. Genom en
sådan  ändring  återställs  enligt  framställan  den
möjlighet som fanns före den
1   januari   1999   för  riksdagen  att  uppdra  åt
Riksbanken att meddela föreskrifter inom Riksbankens
ansvarsområde att främja  ett  säkert  och effektivt
betalningsväsende.  Framställan  har inte  föranlett
några motioner.

Utskottet  tillstyrker Riksbankens  framställan  i
sak, men föreslår  att  ändringen  i  8  kap.  14  §
regeringsformen  formuleras  något annorlunda än vad
Riksbanken  har  föreslagit.  Lagändringen  föreslås
träda i kraft den 1 januari 2003.
Därutöver  behandlas  i betänkandet  under  skilda
rubriker  motioner från allmänna  motionstiden  2001
som rör rikets  styrelse. Samtliga motioner avstyrks
av  utskottet.  Utskottets   ställningstaganden  har
föranlett   16   reservationer   och   4   särskilda
yttranden.


Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Framställan från Riksbanken om ändring i
regeringsformen
Riksdagen antar som vilande det i bilaga 3
intagna förslaget till lag om ändring i 8
kap. 14 § regeringsformen. Därmed bifaller
riksdagen delvis Riksbankens framställan
2001/02:RB4.

2. Bred författningsutredning
Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K236
yrkandena 1 och 2 samt 2001/02:K327.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)

3. Flernivådemokrati och kommunal
självstyrelse
Riksdagen  avslår   motionerna   2001/02:K236
yrkande  5, 2001/02:K248 yrkande 3, 2001/02:K326,
2001/02:K368  yrkandena  1, 2 och 4, 2001/02:K371
yrkandena  9, 34 och 35, 2001/02:K424  yrkande  4
och 2001/02:N314 yrkande 2.
Reservation 2 (m, kd, c, fp)

4. Bekräftelse i grundlag av direktvalda
regionfullmäktige
Riksdagen  avslår  motion  2001/02:K371 yrkande
19.
Reservation 3 (c)

5.  Vissa åtgärder för att försvara demokratin
Riksdagen avslår motion 2001/02:K280  yrkandena 1
och 3.
Reservation 4 (m)

6. Våld och hot mot politiska förtroendemän

Riksdagen avslår motion 2001/02:K280 yrkande 4.

7. Rösträtt för utländska medborgare vid
riksdagsval

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K264
yrkande 5 och 2001/02:A317 yrkande 30.
Reservation 5 (v, mp)

8. Sänkning av rösträttsåldern

Riksdagen   avslår    motionerna   2001/02:K258
yrkande 1, 2001/02:K337,  2001/02:K381  yrkande 2
och 2001/02:K397.
Reservation 6 (mp)

9. Tidpunkt för rösträtt

Riksdagen avslår motion 2001/02:K258 yrkande 2.
Reservation 7 (v, c, fp, mp)

10. Valsystem av tysk modell

Riksdagen avslår motion 2001/02:K306.

11. Renodlat personval
Riksdagen  avslår  motion 2001/02:So637 yrkande
23 (delvis).
Reservation 8 (m, c, fp)

12. Förstärkt representation i beslutande
organ

Riksdagen avslår motion 2001/02:K409.

13. Småpartispärren

Riksdagen   avslår   motionerna    2001/02:K222
(delvis) och 2001/02:K323 yrkande 4.
Reservation 9 (v, kd, mp)

14. Valdagar

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K236
yrkande 19, 2001/02:K368  yrkande 6, 2001/02:K381
yrkande 6, 2001/02:K383 yrkande  2,  2001/02:K424
yrkande 3, 2001/02:So637 yrkande 23 (delvis)  och
2001/02:N364 yrkande 24.

15. Antalet riksdagsledamöter

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:K206,
2001/02:K222  (delvis), 2001/02:K236 yrkande  20,
2001/02:K287 och 2001/02:K299 yrkandena 1 och 2.
Reservation 10 (m, kd)

16. Partibytares rätt att förfoga över
uppdrag från partigrupp
Riksdagen avslår motion 2001/02:K325.
Reservation 11 (kd)

17. Tidsbegränsning av uppdrag som
riksdagsledamot
Riksdagen avslår motion 2001/02:K358.

18. Uppehåll i studier för
riksdagsuppdrag
Riksdagen avslår motion 2001/02:K417 yrkande 1.

19. Successionsordningens giftermålsbestämmelser
Riksdagen avslår motion 2001/02:K330.
Reservation 12 (fp, mp)

20. Förberedelser för monarkins avskaffande
Riksdagen avslår  motionerna  2001/02:K240  och
2001/02:K273.
Reservation 13 (v, mp)

21. Entledigande av regeringen efter riksdagsval
Riksdagen  avslår  motion  2001/02:K371 yrkande
37.
Reservation 14 (c, mp)

22. Regeringens verkställande av riksdagsbeslut
Riksdagen avslår motion 2001/02:K288.

23. Domstolars och Domstolsverkets
ställning samt utnämning av högre domare
Riksdagen avslår motion 2001/02:K236  yrkandena
14-16.
Reservation 15 (m)

24. Lagprövning och författningsdomstol
Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:K236
yrkande 13, 2001/02:K368 yrkande 3, 2001/02:K401,
2001/02:K424 yrkande  2 och 2001/02:Ju450 yrkande
31.

25. EMU och demokratin
Riksdagen avslår motion 2001/02:K374.
Reservation 16 (v, mp)

26. Fördelning av resurser inför
folkomröstning om EMU
Riksdagen avslår motion  2001/02:K413  yrkandena 1
och 2.

Stockholm den 12 februari 2002

På konstitutionsutskottets vägnar


Per Unckel

Följande  ledamöter  har deltagit i beslutet:  Per
Unckel  (m),  Göran Magnusson  (s),  Barbro  Hietala
Nordlund (s), Pär  Axel  Sahlberg (s), Kenneth Kvist
(v),  Ingvar Svensson (kd),  Inger  René  (m),  Mats
Berglind (s), Lars Hjertén (m), Kerstin Kristiansson
Karlstedt  (s),  Kenth  Högström (s), Mats Einarsson
(v), Nils Fredrik Aurelius  (m), Per Lager (mp), Åsa
Torstensson  (c), Helena Bargholtz  (fp)  och  Maria
Larsson (kd).

2001/02

KU13


Redogörelse för ärendet

I  framställan   2001/02:RB4  Framställan  om  vissa
ändringar i regeringsformen  föreslår Riksbanken att
en  ändring görs i regeringsformen  som  återställer
den möjlighet  som fanns före den 1 januari 1999 för
riksdagen  att  uppdra  åt  Riksbanken  att  meddela
föreskrifter  inom   Riksbankens  ansvarsområde  att
främja ett säkert och  effektivt  betalningsväsende.
Framställan med lagförslag återges i bilaga 2.

Framställan  har  inte  föranlett några  motioner.
Utskottet   har   inhämtat   remissyttranden    från
Riksdagens   ombudsmän  (JO),  Justitiekanslern  och
Finansinspektionen  över  förslaget  i  framställan.
Utskottskansliet  har  vidare beträffande utformning
av   lagförslag   samrått   med    företrädare   för
Riksbanken,          Finansdepartementet         och
Justitiedepartementet.  Utskottets  förslag till lag
om ändring i 8 kap. 14 § regeringsformen  framgår av
bilaga 3.
I  ärendet  behandlar  utskottet  därutöver  under
skilda  rubriker motioner från allmänna motionstiden
2001 som rör rikets styrelse. Förslagen i motionerna
återges i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Framställan från Riksbanken om
ändringar i 8 kap.
14 § RF

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  tillstyrker att Riksbanken återfår
den   föreskriftsrätt   i   fråga   om   dess
ansvarsområde   att  främja  ett  säkert  och
effektivt betalningsväsende,  som banken hade
före  de  lagändringar  som gjordes  1999.  I
enlighet med remissyttranden  från  JO och JK
föreslår    utskottet    dock    att    denna
föreskriftsrätt skall komma till uttryck i
8  kap.  14  §  andra stycket RF med en något
annorlunda utformning  än  vad Riksbanken har
föreslagit.

Bakgrund

Den 1 januari 1992 infördes en ändring i 8 kap. 14 §
RF (SFS 1991:1501) som gav möjlighet  för  riksdagen
att  uppdra  åt  Riksbanken att meddela föreskrifter
inom det ansvarsområde  som banken har enligt 9 kap.
RF. De ansvarsområden som  banken  då  hade enligt 9
kap.  RF var ansvaret för valuta- och kreditpolitik,
främjande    av    ett    säkert    och    effektivt
betalningsväsende  och  rätten att ge ut sedlar  och
mynt  samt att bestämma utformningen  av  dessa.  På
alla  dessa   områden   öppnades   med  lagändringen
möjlighet     för     riksdagen     att     överlåta
normgivningsrätt till Riksbanken.

I samband med en ändring i regeringsformen  den  1
januari  1992  ändrades dåvarande 5 § riksbankslagen
(1988:1385)    så   att    Riksbanken    direkt    i
riksbankslagen bemyndigades att meddela föreskrifter
om utformningen  av  sedlar  och  mynt.  Ändringen i
regeringsformen  vid  samma  tillfälle  innebar  att
bestämmelsen  i  9  kap. 13 § som gav Riksbanken  en
exklusiv   rätt    att   meddela   föreskrifter   om
utformningen av sedlar och mynt togs bort.
Den  1  januari 1993 infördes  i  dåvarande  22  §
riksbankslagen  ett  bemyndigande för Riksbanken att
meddela  föreskrifter  om   uppgiftsskyldighet   för
betalningsbalansstatistiken.   Den   1   april  1997
utökades denna föreskriftsrätt enligt samma paragraf
till att också gälla finansmarknadsstatistiken.
I samband med att Riksbanken gavs en ny  ställning
fr.o.m.  den  1 januari 1999 infördes i 1 kap.  2  §
riksbankslagen  en rätt för Riksbanken att inom sitt
ansvarsområde för  penningpolitiken  utfärda närmare
föreskrifter  (prop. 1997/98:164, bet.  1997/98:KU8,
rskr. 1997/98:11,  SFS 1998:1413). Vidare gjordes en
ändring i 9 kap. RF,  som  medförde  att Riksbankens
normgivningsrätt   i   fråga  om  betalningsväsendet
inskränktes  (prop. 1997/98:40,  bet.  1997/98:KU15,
rskr.   1997/98:147,    bet.    1998/99:KU2,   rskr.
1998/99:6, SFS 1998:1402). Tidigare  stod  det  i  9
kap.  12  § RF att "Riksbanken är rikets centralbank
med ansvar  för valuta- och kreditpolitik. Den skall
också    främja    ett    säkert    och    effektivt
betalningsväsende."
Enligt den  nya  lydelsen  är  "Riksbanken  rikets
centralbank   och   en  myndighet  under  riksdagen.
Riksbanken  har  ansvaret   för   penningpolitiken."
Riksbankens  uppgift  att  främja  ett   säkert  och
effektivt betalningsväsende regleras således fr.o.m.
den  1  januari  1999  inte längre i regeringsformen
utan endast i 1 kap. 2 § riksbankslagen.

Framställan


Omfattningen av föreskriftsrätten

Enligt 8 kap. 14 § RF kan riksdagen genom lag uppdra
åt Riksbanken att meddela  föreskrifter  endast inom
dess  ansvarsområde  enligt  9  kap.  RF. Riksbanken
påpekar att sådan delegation av föreskriftsrätt inte
längre  kan förekomma på betalningsväsendets  område
till följd  av att regeln om Riksbankens uppgifter i
frågan om betalningsväsendet  flyttades  från 9 kap.
RF  till riksbankslagen i samband med lagändringarna
den  1  januari  1999.  Denna  inskränkning  av  det
delegeringsbara    området    kommenteras   inte   i
förarbetena till lagändringen (prop. 1997/98:40).

Riksbanken        hänvisar        vidare        till
konstitutionsutskottet     i     dess     betänkande
1990/91:KU20  om  vissa  normgivningsfrågor  rörande
Riksbanken (s. 9), där utskottet uttalade följande:

Enligt   utskottets  mening  visar  vad  fullmäktige
anfört    och    vad    som    förekommit    i    de
lagstiftningsärenden  som  berörts  ovan att det bör
finnas  en  möjlighet  även för riksdagen  att  till
Riksbanken överlåta rätt att meddela föreskrifter på
bankens verksamhetsområde.  I 9 kap. regeringsformen
finns bestämmelser om Riksbankens  uppgifter. Enligt
kapitlets 12 § är Riksbanken rikets  centralbank med
ansvar  för  valuta-  och kreditpolitik.  Paragrafen
föreskriver också att banken skall främja ett säkert
och effektivt betalningsväsende.  Att  ge  ut sedlar
och  mynt och att meddela föreskrifter hur de  skall
utformas   är   uppgifter   för   Riksbanken  enligt
kapitlets  13  §.  Utskottet finner därför  att  det
delegeringsbara området  kan bestämmas till att avse
Riksbankens   verksamhetsområde    enligt   9   kap.
regeringsformen.

Enligt  Riksbanken  har  detta  uttalande   fortsatt
giltighet.   Riksbanken  bör  ha  en  möjlighet  att
meddela  föreskrifter   inte   endast   vad   gäller
penningpolitiken   utan  också  beträffande  bankens
andra  huvuduppgift  att   främja   ett  säkert  och
effektivt betalningsväsende.

Föreskriftsrätt inom betalningsväsendet

Riksbanken  framhåller  att  behovet  av  att  kunna
utfärda föreskrifter inom betalningsväsendets område
har   ökat   under  senare  tid  som  en  följd   av
förändringar inom  såväl betalningssystemområdet som
området sedlar och mynt.  Riksbankens roll förändras
härvid alltmer mot reglerande  och övervakande medan
produktion  och  operativa funktioner  i  egen  regi
minskar.

Vidare  anför  Riksbanken   att  dess  arbete  med
betalningssystemet främst syftar  till att verka för
minskade   systemrisker,   dvs.   risken   för   att
ekonomiska  eller  tekniska  problem  hos  en  aktör
sprider  sig  och  hotar  det  finansiella systemets
stabilitet. Riksbanken tillhandahåller  därför sedan
länge  en  möjlighet  för  banker  och  vissa  andra
aktörer    att    avveckla   betalningsförpliktelser
sinsemellan. Den verksamheten bedrivs inom ramen för
RIX,   Riksbankens   system    för   avveckling   av
betalningar.   Det   nuvarande   arrangemanget   för
betalningsavveckling är föremål för en genomgripande
översyn. Riksbanken anför att det  arbetet  på  sikt
kan  leda  till  att  marknadens  aktörer helt eller
delvis    kommer    att    ta    över   driften   av
betalningsavvecklingssystemet. En  sådan  utveckling
bör enligt Riksbanken förenas med en föreskriftsrätt
för Riksbanken, för att banken skall kunna  uppfylla
den  lagliga skyldigheten att främja ett säkert  och
effektivt betalningsväsende.
Därutöver  framhåller  Riksbanken  att beträffande
system   och   instrument  för  massbetalningar   är
Riksbanken inte  heller  bara  övervakare  utan  har
också      det      praktiska      ansvaret      för
kontantförsörjningen  i  samhället.  Tillverkning av
kontanter  hanteras av det helägda dotterbolaget  AB
Tumba Bruk,  och  distribution  och lagerhållning av
kontanter hanteras av det helägda  bolaget  Pengar i
Sverige AB (PSAB). Framför allt vad gäller tillsynen
av  PSAB  finns det behov av en föreskriftsrätt  för
Riksbanken. Tillsynen syftar till att tillvarata och
skydda statens  intressen.  För  närvarande  baseras
tillsynen på ett tillsynsavtal mellan Riksbanken och
PSAB. Detta avtal träffades mellan parterna eftersom
Riksbanken inför bildandet av PSAB, med hänsyn  till
sitt   ansvar   enligt  riksbankslagen  för  landets
kontantmedelsförsörjning,  ansåg  det nödvändigt att
kunna   granska   och   kontrollera   den  operativa
kontantmedelsverksamheten  även  sedan den  avskilts
från banken.
Riksbanken påpekar att den inom  en  relativt snar
framtid kommer att bjuda in andra ägare  som ett led
i  den  strukturförändring  och  effektivisering  av
kontanthanteringen som Riksbanken  vill  främja  och
kommer  i  så  fall  inte längre att vara ensamägare
utan delägare eller inte  ha  någon ägarroll alls. I
den  situationen  är  det  viktigt  att  Riksbankens
tillsyn i förhållande till PSAB  kan  ske  även  med
hjälp   av   föreskrifter   och  inte  endast  genom
civilrättsligt avtal. Det är  således  av  betydelse
att  möjlighet  till  föreskriftsrätt för Riksbanken
införs även på detta område.

Form för lagstiftning

En  lagändring  bör  enligt   Riksbanken  göras  som
återställer  den  möjlighet  som fanns  före  den  1
januari 1999 för riksdagen att  uppdra åt Riksbanken
att  meddela  föreskrifter  inom ansvarsområdet  för
betalningsväsendet. 8 kap. 14  § regeringsformen bör
därför  ändras  från lydelsen "meddela  föreskrifter
inom dess ansvarsområde enligt 9 kap." till "meddela
föreskrifter inom  dess  ansvarsområde enligt 9 kap.
och beträffande betalningsväsendet".

Kompletterande uppgifter till framställan
angående försäljningen av AB Tumba Bruk

Enligt pressmeddelande från Riksbanken den 2 januari
2002 har banken tecknat ett  slutligt  avtal med det
amerikanska  företaget Crane & Co om försäljning  av
AB   Tumba   Bruk.    Avtalet    baseras    på   den
avsiktsförklaring som tecknades i slutet av oktober.
Försäljningen omfattar pappersbruket för sedelpapper
och   sedeltryckeriet.   Myntverket   ingår  inte  i
försäljningen,   utan   säljs  till  finska  statens
myntverk,  Rahapaja Oy. Crane  &  Co  har  övertagit
ledningen av  Tumba  Bruk från årsskiftet 2001/2002.
Tumba  Bruk  byter samtidigt  namn  till  Crane  AB.
Riksbanken har tecknat ett leveransavtal med Crane &
Co om fortsatt produktion av svenska sedlar.


Remissinstanserna


Riksdagens ombudsmän  (JO)  tillstyrker  Riksbankens
förslag till ändring av
8  kap.  14  §  andra  stycket RF. En utformning  av
stadgandet som närmare ansluter  till  ordalagen i 1
kap. 2 § tredje stycket riksbankslagen skulle enligt
JO emellertid vara att föredra. JO anför  vidare att
en annan lösning, som måhända vore att föredra, vore
att  åter  föra  in  främjandet  av  ett  säkert och
effektivt     betalningsväsende     i    Riksbankens
ansvarsområde enligt 9 kap. 12 § RF.  Därmed  skulle
behovet  av den något konstlade uppdelningen på  två
delområden  av  föreskriftsrätten enligt 8 kap. 14 §
bortfalla. En sådan  lösning  vinner enligt JO också
stöd i det principiella resonemanget  rörande val av
lagform  i  förarbetena  till  1999 års reform,  där
departementschefen     anförde    att    Riksbankens
ansvarsområde hör till de frågor som bör behandlas i
regeringsformen (prop. 1997/98:40, s.51).

Justitiekanslern   (JK)    anför    att   det   av
direktionens   framställning  att  döma  finns   ett
praktiskt  behov   av  att  Riksbanken  kan  utfärda
föreskrifter     också     inom      området     för
betalningsväsendet. Den nu föreslagna ändringen av 8
kap.  14 § RF är då ett möjligt sätt att  återställa
ordningen till den som rådde före 1999. Enligt JK är
en annan  möjlighet  att  ändra  9  kap. 12 § första
stycket  RF  så  att ansvaret för betalningsväsendet
åter anges som en  uppgift  för Riksbanken. JK anför
att det som talar för en sådan lösning är främst att
det  ter  sig logiskt och lämpligt  att  Riksbankens
normgivningsrätt begränsas till det som uttryckligen
är bankens ansvarsområde.
Finansinspektionen   har  inget  att  invända  mot
Riksbankens förslag.

Utskottets ställningstagande


I likhet med remissinstanserna  anser  utskottet att
Riksbanken bör återfå den föreskriftsrätt i fråga om
dess   ansvarsområde  att  främja  ett  säkert   och
effektivt betalningsväsende, som banken hade före de
lagändringar som gjordes 1999 i samband med reformen
avseende     Riksbankens     ställning.    Utskottet
tillstyrker således Riksbankens  framställan  i sak.
När det gäller hur denna föreskriftsrätt skall komma
till  uttryck  i  lagtexten delar utskottet JO:s och
JK:s uppfattning att föreskriftsrätten bör avgränsas
till   det   som   uttryckligen    är    Riksbankens
ansvarsområde för betalningsväsendet enligt 1 kap. 2
§  tredje  stycket riksbankslagen. Efter samråd  med
företrädare  för Riksbanken, Finansdepartementet och
Justitiedepartementet    förordar    utskottet   den
lösningen att det till den nuvarande lagtexten  i  8
kap.  14  §  andra  stycket  RF, som föreskriver att
riksdagen  genom lag kan uppdra  åt  Riksbanken  att
meddela föreskrifter  inom dess ansvarsområde enligt
9  kap.,  läggs  till  en  text   med  lydelse  "och
beträffande dess uppgift att främja  ett  säkert och
effektivt   betalningsväsende".  Utskottet  föreslår
således att ett  tillägg med denna innebörd införs i
nämnda bestämmelse.


Författningsutredning


Utskottets förslag i korthet

Med  hänvisning  till  att  utskottet  senare
denna vår kommer att  ta  ställning  till  en
proposition   med   förslag  på  ändringar  i
regeringsformen      som      bygger       på
Författningsutredningens   förslag  och  till
Författningsutredningens   fortsatta   arbete
samt  till  utskottets  behandling   i  detta
betänkande  av  motioner om flernivådemokrati
och    kommunal   självstyrelse,    avstyrker
utskottet motionerna K236 (yrkandena 1 och 2)
och   K327    med   yrkanden   om   en   bred
författningsutredning. Jämför reservation 1.

Motionerna


I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen   anförs   om    en    utredning    av   de
författningsfrågor   som   aktualiseras  i  motionen
(yrkande     1).     Motionärerna     anser      att
Författningsutredningens     uppdrag     inte     är
tillräckligt  mot  bakgrund  av  de diskussioner som
förs   om   bristerna   i  den  svenska  grundlagen.
Regeringen bör enligt motionärerna ta initiativ till
en mer omfattande utredning  kring  bl.a.  de frågor
som aktualiseras i motionen. En central utgångspunkt
för   den   successiva   författningsförnyelse   som
motionärerna  vill se är respekten för den enskildes
rätt. Motionärerna  framhåller att det är hans eller
hennes  skiftande ambitioner  och  önskemål  som  är
politikens - och därmed också författningens - syfte
och  mål.   En   författning   som   har   en  sådan
utgångspunkt blir enligt motionärerna annorlunda  än
en   författning  som  ser  politiken  mer  som  ett
självändamål   än   ett   verktyg  för  medborgarnas
personliga förhoppningar. Motionärerna  anför att en
annan utgångspunkt är att författningen måste  kunna
säkerställa  att  de  beslut  som  fattas  gemensamt
omfattas  av  en  tillräcklig  legitimitet.  Här  är
enligt   motionärerna  bristerna  i  dag  betydande.
Vidare     hänvisar     motionärerna     till     en
forskningsrapport från Cityuniversitetet (juni 2001)
där det framförs  krav  på  en  helt ny författning.
Motionärerna framhåller att ett cen-
tralt inslag i rapporten är att en  ökad maktdelning
skulle  stärka  den  enskildes frihet och  förbättra
demokratins vitalitet.

Därutöver yrkas i samma  motion  att riksdagen ger
regeringen  till  känna  vad  i motionen  anförs  om
maktdelning  (yrkande  2).  Enligt  motionärerna  är
poängen   med   maktdelning   att  den   underlättar
möjligheterna till ansvarsutkrävande och insyn genom
att  man har olika institutioner  som  självständigt
granskar  varandra. I en demokrati som skall fungera
parallellt  på flera nivåer är klarhet om hur makten
delas  av stor  betydelse.  Motionärerna  ser  stora
fördelar  med  att  makten  delas  mellan  olika, på
demokratiska grunder, sammansatta institutioner.  En
utveckling  av  den  svenska  grundlagen  i en sådan
riktning  skulle  enligt  motionärerna vara en  stor
vinst.

I motion 2001/02:K327 av Ingvar  Svensson m.fl. (kd)
yrkas   att   riksdagen  av  regeringen   begär   en
utvärdering av  1974  års regeringsform enligt vad i
motionen   anförs.   Motionärerna   framhåller   att
regeringsformen har varit  i  kraft  i  mer  än  ett
kvarts  sekel.  Under denna tid har enbart partiella
områden i den belysts.  Det  är  enligt motionärerna
dags  att  ta  ett mer långsiktigt och  översiktligt
grepp över regeringsformen och dess konsekvenser för
det svenska rättssamhället.


Bakgrund


Konstitutionsutskottet   behandlade   senast   under
föregående riksmöte motioner som rörde frågor om att
den   svenska   författningen  borde  utredas  (bet.
2000/01:KU11).

I betänkandet redogjorde  utskottet för innehållet
i gällande regeringsform och  bakgrunden till denna.
Vidare redovisade utskottet de  aktuella utredningar
som  pågick  och  som berörde skilda  delar  av  den
svenska författningen.
Utskottet  konstaterade  i  sin  bedömning  av  de
aktuella motionerna  (a.  bet.  s.  10) att 1999 års
författningsutredning                         (nedan
Författningsutredningen)  nyligen hade avlämnat  ett
delbetänkande med förslag om  skydd  för  miljön och
funktionshindrades   och   andra   utsatta  gruppers
delaktighet och jämlikhet i samhället  och  om skydd
för   egendom   samt   om   vissa   frågor  som  rör
förhållandet  till  Europeiska  unionen.   Utskottet
påpekade   att  utredningen  skulle  fortsätta  sitt
arbete  med att  bl.a.  utreda  frågorna  om  skilda
valdagar och vårval och att se över partibegreppet i
regeringsformen.
Utskottet  hänvisade  vidare  till att det i samma
betänkande  behandlade  motioner  om   ändringar   i
regeringsformen  som gällde den nationella nivån och
i betänkande 2000/01:KU12  motioner  om  en  närmare
reglering   i   regeringsformen   av  den  kommunala
självstyrelsen.    Utskottet    ansåg   att    något
tillkännagivande    om   en   bred   utredning    om
regeringsformen  inte  nu  var  påkallat.  Utskottet
avstyrkte därmed motionerna.

Utskottets ställningstagande


Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet
senare denna vår kommer  att  ta  ställning  till en
proposition från regeringen med förslag på ändringar
i       regeringsformen      som      bygger      på
Författningsutredningens  förslag.  I  propositionen
föreslås  ett  grundlagsskydd  för  miljön samt  att
grundlagsskyddet  för  utsatta grupper  kompletteras
och   förstärks.  Propositionen   innehåller   också
förslag på grundlagsändringar som rör samarbetet med
EU, m.m.  Författningsutredningen skall vidare under
innevarande  vår  avsluta sitt arbete när det gäller
frågorna om skilda  valdagar och vårval samt i fråga
om   partibegreppet  i  regeringsformen.   Därutöver
behandlar   utskottet   nedan   i  detta  betänkande
motioner  som  rör  frågor om flernivådemokrati  och
kommunal självstyrelse.  I detta sammanhang hänvisar
utskottet  till  den  översyn   av   uppgifts-   och
ansvarsfördelningen  mellan  staten,  kommunerna och
landstingen  som  regeringen  aviserat i proposition
2001/02:7    Regional    samverkan    och    statlig
länsförvaltning.  Utskottet  anser att det  inte  är
påkallat  att  nu  göra  ett  tillkännagivande  till
regeringen  om  en  bred författningsutredning.  Mot
denna  bakgrund  avstyrker   utskottet  motion  K236
(yrkandena 1 och 2) i berörd del samt motion K327.


Flernivådemokrati och kommunal
självstyrelse


Utskottets förslag i korthet

Enligt utskottet kan det antas  att det i den
av   regeringen   aviserade   översynen    av
uppgifts-   och   ansvarsfördelningen  mellan
staten, kommunerna och landstingen kommer att
finnas utrymme för  de  frågor  som  berörs i
motionerna  K236  (yrkande  5), K248 (yrkande
3), K326, K368 (yrkandena 1,  2  och 4), K371
(yrkandena  9,  34 och 35), K424 (yrkande  4)
och N314 (yrkande 2) om flernivådemokrati och
kommunal självstyrelse.  Motionerna  avstyrks
därför. Därutöver avstyrker utskottet  motion
K371   (yrkande   19)   om   att  direktvalda
regionfullmäktige skall bekräftas  genom  att
grundlagen  ses över. Detta görs mot bakgrund
av   bl.a.   att    försöksverksamheten   med
regionala självstyrelseorgan  skall fortsätta
i Skåne län och Västra Götalands  län. Jämför
reservationerna 2 och 3.

Motionerna


I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändring av grundlagsregleringen  av den
lokala  självstyrelsen i enlighet med vad som anförs
i motionen  (yrkande  5). Motionärerna anför att när
nu EU inleder arbetet med att ange vilka områden som
bör  handhas  på europeisk  nivå,  utgör  detta  ett
välkommet  tillfälle  att  också  överväga  hur  det
lokala inflytandet  i  Sverige  skall kunna stärkas.
Den  möjligheten  måste enligt motionärerna  nu  tas
till vara.

I motion 2001/02:K248 av Marietta de Pourbaix-Lundin
(m) yrkas att riksdagen  begär att regeringen lägger
fram förslag till sådana ändringar i regeringsformen
och  kommunallagen  att  det  kommunala  självstyret
förstärks i enlighet med vad  som  anförs i motionen
(yrkande  3).  Motionären  anser  att det  kommunala
självstyret urholkas mer och mer. Enligt  motionären
behöver  det  kommunala  självstyret  kraftigt   och
entydigt förstärkas och skyddas i grundlagen.

I  motion 2001/02:K326 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
yrkas  att riksdagen begär att regeringen tillsätter
en utredning  med  syfte  att  fastställa  en tydlig
kommunal  kompetens  i  grundlagen,  t.ex. genom  en
hänvisning till en särskild kommunalordning likartad
riksdagsordningen,  enligt  vad  i motionen  anförs.
Enligt  motionärerna  är de nuvarande  förhållandena
inte acceptabla. Motionärerna  anför att om man vill
ha en reell kommunal självstyrelse måste det till en
kraftfull  rättslig  kompetens  för  kommunerna  att
utöva  den.  Då  krävs  dessutom  också    en  reell
lagprövningsrätt som kommunerna kan använda  för att
hävda  sin suveränitet. Enligt motionärerna kan  man
tänka sig att fastställa den kommunala kompetensen i
grundlagen, men möjligen kan det vara svårt att i en
sådan   lagstiftning   få   tillräcklig   spännvidd.
Motionärerna anser att frågeställningen skulle kunna
lösas genom  att man skapar en särskild lagstiftning
för   den  kommunala   kompetensen   lik   den   som
riksdagsordningen anger. En kommunalordning av samma
dignitet    som    riksdagsordningen    bör   enligt
motionärerna utredas.

I  motion  2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl.  (m)
yrkas att riksdagen  ger regeringen till känna vad i
motionen   anförs   om  maktdelning   (yrkande   1).
Motionärerna anför att som ett led i återförandet av
makten  närmare  individen   vill   de   stärka  den
kommunala  självstyrelsen.  Detta  vill motionärerna
bl.a. göra genom en ökad vertikal maktdelning.

Vidare  bör  enligt motionärerna skyddet  för  den
kommunala självstyrelsen stärkas genom att man i ett
antal  ramlagar  definierar   området   inom  vilket
kommunerna har frihet att agera. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna (yrkande 2).
Vidare begärs i samma motion att regeringen lägger
fram  förslag  om förstärkningar av grundlagsskyddet
för den kommunala  självstyrelsen i enlighet med vad
som  anförs  i motionen  (yrkande  4).  Motionärerna
anför att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun
måste  ta  sin  utgångspunkt   i   ett  principiellt
resonemang     om     maktdelning    och    kommunal
självstyrelse, annars framstår  risken  som uppenbar
att  den kommunala självstyrelsen utarmas.  Den  bör
enligt  motionärerna  därför  ges  ett  ökat skydd i
grundlagen.

I motion 2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl.  (c),  i
vilken  behandlas  frågor  om  demokrati,  yrkas att
riksdagen  begär  att regeringen lägger fram förslag
till grundlagsändringar  som  möjliggör  ett  stärkt
kommunalt    självstyre    (yrkande    9).    Enligt
motionärerna  bör  det  kommunala  självstyret  inte
kunna inskränkas annat än genom kommunernas samtycke
eller  med hänvisning till regeringsformens fri- och
rättigheter.  Den  nu tillsatta grundlagsutredningen
bör därför ges ett tilläggsdirektiv  att  utreda hur
ett   stärkt   kommunalt   självstyre   skall  kunna
förverkligas i grundlagen.

I samma motion yrkas därutöver att riksdagen begär
att regeringen gör en översyn av grundlagen  rörande
bildandet  av regioner i enlighet med vad i motionen
anförs  (yrkande   19).  Enligt  motionären  bör  en
ordning  med direktvalda  regionfullmäktige  i  alla
regioner bekräftas  genom att grundlagen ses över så
att regionfullmäktige kan erkännas.
Vidare  yrkas  i  motionen   att   riksdagen   ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen  anförs om
vikten  av att den vertikala maktdelningen stärks  i
Sverige (yrkande  34).  Enligt  motionärerna  bör en
utgångspunkt     vara     att     öka     människors
självbestämmande.  En  naturlig uppgift blir  därför
att  åstadkomma en förnuftig  vertikal  maktdelning,
där  högre   administrativa  nivåer  förhindras  att
detaljstyra  och   göra   ingrepp   i   det   lokala
självstyret.  Motionärerna vill formulera en princip
om delegation av  makt underifrån. Regioner och stat
skall  endast  fatta  sådana  beslut  som  inte  kan
hanteras  på  kommunal   nivå.  Enligt  motionärerna
innebär ett sådant synsätt  också  att de lokala och
regionala beslutsnivåerna bör ha större  möjligheter
att  stärka  självstyret. Ytterst bör man tänka  sig
att all makt som riksdagen utövar går att härleda ur
de frivilliga  gemenskapernas  vilja  att avstå makt
till,  i  tur  och  ordning, kommuner, regioner  och
riksdag. Motionärerna  anför  att  en fördjupning av
den folkstyrda demokratin är nödvändig  för  att öka
legitimiteten  i  det  demokratiska styrelseskicket.
Därför krävs en omfattande  decentraliseringspolitik
och  förstärkning av den vertikala  maktdelningen  i
Sverige.
Därutöver  yrkas  i  motionen  att  riksdagen  hos
regeringen  begär  en  konstitutionell utredning med
uppgift att se över hur  en grundlag, som utgår från
att  makten  kommer  underifrån,   skulle   utformas
(yrkande 35).

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg m.fl.  (fp)
yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad  i
motionen   anförs   om   en   kompetenskatalog   för
maktfördelning   mellan  nationell  och  lokal  nivå
(yrkande 4). Enligt  motionärerna  kan man tänka sig
en  modell  med  en  särskild  kompetenskatalog  för
maktfördelningen mellan nationell och lokal nivå. På
vissa  sakområden  bör staten respektive  kommunerna
kunna ges exklusiv beslutskompetens.

I motion 2001/02:N314  av  Agne  Hansson  m.fl. (c),
vari  behandlas frågor om social ekonomi, yrkas  att
riksdagen  ger  regeringen till känna vad i motionen
anförs om att det kommunala självstyret är en viktig
förutsättning för  att  den  sociala  ekonomin skall
kunna utvecklas (yrkande 2). Enligt motionärerna har
regeringen  genom att återkommande ställa  sig  över
det kommunala  självstyret  effektivt motarbetat den
sociala ekonomins utvecklingsmöjligheter  inom flera
verksamhetsområden. Motionärerna framhåller  att det
kommunala självstyret är en viktig förutsättning för
att den sociala ekonomin skall kunna utvecklas.


Bakgrund


Gällande ordning

Regeringsformens    reglering   av   den   kommunala
självstyrelsen   begränsar   sig   till   några   få
bestämmelser.

Av portalbestämmelsen  i 1 kap. 1 § RF framgår att
den svenska folkstyrelsen  förverkligas  bl.a. genom
kommunal självstyrelse.
I  1  kap.  7  §  RF anges att det i riket finns
primärkommuner    och    landstingskommuner,     där
beslutanderätten  utövas  av  valda  församlingar. I
samma paragraf sägs att kommunerna får  ta  ut skatt
för skötseln av sina uppgifter.
Någon  reglering av vilka uppgifter som kommunerna
har finns  inte i regeringsformen. Däremot anges i 8
kap. 5 § att  grunderna för kommunernas organisation
och  verksamhetsformer   och   för   den   kommunala
beskattningen  liksom  kommunernas  befogenheter   i
övrigt  och  deras åligganden skall bestämmas i lag,
dvs. av riksdagen.  Utan hinder av 5 § har riksdagen
dock  enligt  7  §  i samma  kapitel  möjlighet  att
bemyndiga regeringen  att  genom  förordning meddela
föreskrifter i vissa ämnen.
I regeringsformen finns också bestämmelser  om att
det  för  den  offentliga  förvaltningen  finns både
statliga  och  kommunala förvaltningsmyndigheter  (1
kap.  8  §)  samt  att   förvaltningsuppgifter   kan
anförtros åt en kommun (11 kap. 6 §).
Kommuner  och  landsting  har  som  ett  led i den
kommunala  självstyrelsen  en egen beskattningsrätt.
Enligt 1 kap. 7 § RF får kommunerna,  dvs.  kommuner
och  landsting,  ta  ut  skatt  för skötseln av sina
uppgifter. Bestämmelsen innebär att  kommunerna  får
besluta om storleken av den kommunala utdebiteringen
för  sina  medlemmar.  I övrigt är det riksdagen som
reglerar skattebestämmelsernas innehåll.
Bestämmelsen    i    regeringsformen     är    ett
principstadgande,   och   enligt   förarbetena  till
regeringsformen  (prop.  1973:90 s. 231)  garanterar
det inte att varje kommun  helt obunden kan bestämma
skatteuttagets   storlek.   Enligt   uttalanden   av
konstitutionsutskottet    måste     emellertid    en
lagreglering  som  sätter ett tak för den  kommunala
utdebiteringen alltid  ge  utrymme för en fri sektor
för kommunerna och behålla åtminstone en viss frihet
för dem när det gäller att bestämma skattens storlek
(bet. KU 1980/81:22 och yttr. KU 1981/82:6y). Enligt
senare    uttalanden    av    utskottet    begränsar
bestämmelsen kommunernas rätt att  ta  ut skatt till
att  gälla skatt för sådana uppgifter som  de  genom
lag  enligt   8   kap.  5  §  regeringsformen  getts
kompetens  respektive   ålagts   att   sköta  (yttr.
1994/95:KU6y).
Närmare  bestämmelser  om kommunernas befogenheter
finns i kommunallagen (1991:900).
Grundprinciperna för kommunernas  kompetens i form
av  lokaliseringsprincipen,  likställighetsprincipen
och självkostnadsprincipen har  getts  uttryck i den
nu   gällande  kommunallagen.  Enligt  den  allmänna
kompetensregeln  i  2  kap.  1  §  får  kommuner och
landsting själva ta hand om sådana angelägenheter av
allmänt  intresse som har anknytning till  kommunens
eller landstingets  område eller deras medlemmar och
som inte skall handhas  enbart  av  staten, en annan
kommun,  ett  annat  landsting  eller  någon  annan.
Paragrafen       ger      uttryck      bl.a.      åt
lokaliseringsprincipen.
Enligt 2 kap. 2 § kommunallagen skall kommuner och
landsting behandla  sina medlemmar lika, om det inte
finns    sakliga    skäl    för     något     annat.
Likställighetsprincipen  innebär  att  det inte utan
stöd  av  speciallag  är  tillåtet för kommuner  och
landsting  att  särbehandla  kommunmedlemmar   eller
grupper  av  kommunmedlemmar  på  annat  än objektiv
grund. Likställighetsprincipen gäller bara  gentemot
kommunens eller landstingets egna medlemmar.
Självkostnadsprincipen  kommer  till uttryck  i  8
kap.  3  c  §, där det föreskrivs att  kommuner  och
landsting inte  får  ta  ut  högre  avgifter  än som
svarar   mot   kostnaderna  för  de  tjänster  eller
nyttigheter   som    kommunen    eller   landstinget
tillhandahåller.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet   behandlade   senast   under
föregående riksmöte motioner  som  behandlade frågor
om   förstärkning   i   grundlag  av  den  kommunala
självstyrelsen   (bet.   2000/01:KU12).    I   detta
sammanhang lämnade utskottet en utförlig redovisning
av  förarbetsuttalanden  till gällande bestämmelser.
Utskottet redogjorde också för sina uttalanden under
senare år i olika riksdagsärenden  där frågan om den
kommunala självstyrelsen hade behandlats.  Därutöver
redovisade  utskottet  de överväganden som gjorts  i
olika kommittéer och utredningar under senare tid.

Utskottet hade vidare  den  1 februari 2001 hållit
ett  offentligt  seminarium om bl.a.  den  kommunala
självstyrelsen.  En  utskrift  från  seminariet  har
publicerats   i   skriftserien    Utredningar   från
riksdagen (2000/01:URD3).
I sin bedömning av frågeställningarna  i  de  ovan
nämnda  motionerna  (a.  bet. s. 20) ville utskottet
erinra    om    uttalandet   i   förarbetena    till
regeringsformen  (prop.   1973:90  s.  190  f.)  att
förhållandet mellan kommunerna och statsmakterna och
därmed den kommunala självstyrelsen  präglas  av  en
helhetssyn,  att  det  sålunda generellt sett gäller
att  staten  och  kommunerna   samverkar  på  skilda
områden och i olika former för att  uppnå gemensamma
samhälleliga  mål  och  att det, om man  utgår  från
detta synsätt, varken är  lämpligt eller möjligt att
en  gång  för  alla  dra orubbliga  och  preciserade
gränser    i    grundlag    kring     en    kommunal
självstyrelsesektor. Utskottet ansåg att arbets- och
befogenhetsfördelningen  mellan  stat och  kommun  i
stället i ganska vid omfattning måste kunna ändras i
takt med samhällsutvecklingen.
Vidare   påpekade   utskottet   att   frågan    om
förtydliganden      av     eller     ändringar     i
grundlagsbestämmelserna     om     den     kommunala
självstyrelsen  och  beskattningsrätten utreddes  år
1996 av kommittén om den  kommunala  självstyrelsens
grundlagsskydd.  Kommitténs förslag hade  inte  lett
till lagstiftning.  Det  saknades  enligt utskottets
uppfattning  anledning att tro att en  ny  utredning
skulle leda till  ett  resultat som var bättre ägnat
att    läggas   till   grund   för    ändringar    i
regeringsformen.  Utskottet  ansåg  att  arbets- och
befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun  även
fortsättningsvis   borde   regleras   i   lag   utan
ytterligare bindning i grundlagsform.
Med det anförda avstyrkte utskottet motionerna.

Vidare  har konstitutionsutskottet nyligen behandlat
regeringens   proposition   Regional  samverkan  och
statlig   länsförvaltning   (prop.   2001/02:7).   I
propositionen anförde regeringen  att en översyn bör
genomföras   av  uppgifts-  och  ansvarsfördelningen
mellan staten,  kommunerna  och  landstingen  (s. 55
f.).         Regeringen       konstaterade       att
uppgiftsfördelningen  mellan  olika nivåer som regel
prövas sektorsvis och vid olika tidpunkter. Debatten
i regionfrågan visar enligt regeringen att det finns
ett behov av att mer samlat och  långsiktigt se över
uppgifts- och ansvarsfördelningen  mellan  de  olika
nivåerna  i samhällsorganisationen. Regeringen ansåg
att utgångspunkten  för  en  sådan  översyn bör vara
upprätthållandet    av   en   långtgående   kommunal
självstyrelse inom ramen  för  ett starkt nationellt
ansvar  för  medborgarnas  välfärd  i  hela  landet.
Översynen bör enligt regeringen  också innefatta den
nuvarande  samhällsorganisationens   förutsättningar
att  klara  välfärdsåtaganden i perspektivet  av  de
stora     samhällsförändringar,      inte      minst
befolkningsförflyttningar,   som  Sverige  genomgår.
Vidare  anförde  regeringen  att   en  grundläggande
princip  för  översynen  är  en fortsatt  solidarisk
finansiering    av   samhällets   välfärdsåtaganden.
Samverkan med EU  och dess olika institutioner utgör
enligt ytterligare  ett  viktigt  skäl  för  en  mer
genomgripande översyn av den politiska strukturen.

Konstitutionsutskottet   ansåg  att  motioner  med
yrkanden   om   en   översyn,  som   borde   omfatta
uppgiftsfördelning  mellan   statlig,  regional  och
kommunal nivå, var tillgodosedda genom den aviserade
översynen.   Motionerna  avstyrktes   därför   (bet.
2001/02:KU7 s. 40).

Utskottets ställningstagande


Som  redovisats  ovan  har  regeringen  aviserat  en
översyn  av uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan
staten,  kommunerna   och   landstingen.   Utskottet
instämmer  i  regeringens  bedömning att debatten  i
regionfrågan visar att det finns  ett  behov  av att
mer  samlat  och  långsiktigt  se över uppgifts- och
ansvarsfördelningen  mellan  de  olika   nivåerna  i
samhällsorganisationen.  Enligt  utskottets   mening
kommer  en  sådan  översyn som den nu aviserade, där
inriktningen är att  samlat och långsiktigt överväga
uppgifts-     och     ansvarsfördelningen     mellan
samhällsorganisationens olika nivåer, att behöva ske
i  perspektivet  av grundläggande  och  principiella
ställningstaganden kring fördelning av uppgifter och
ansvar. Det bör också  framhållas att regeringen har
anfört   att  utgångspunkten   för   den   aviserade
översynen  är  upprätthållandet  av  en  långtgående
kommunal  självstyrelse.  Mot  denna bakgrund  anser
utskottet att det kan antas att  det i den aviserade
översynen, med sitt grundläggande perspektiv, kommer
att finnas utrymme för sådana frågor som berörs i de
nu aktuella motionerna. I enlighet  med  det anförda
anser utskottet att motion K326 och motionerna  K236
(yrkande 5), K248 (yrkande 3), K368 (yrkandena 1,  2
och 4), K371 (yrkandena 9, 34 och 35), K424 (yrkande
4) och N314 (yrkande 2) bör avslås i berörda delar.

När  det  gäller  vad  som  anförs  i  motion K371
(yrkande  19),  om att direktvalda regionfullmäktige
skall bekräftas genom att grundlagen ses över så att
regionfullmäktige   kan   erkännas,  vill  utskottet
framhålla  att riksdagen nyligen  har  beslutat  att
försöksverksamheten med regionala självstyrelseorgan
skall fortsätta  oförändrad under nästa mandatperiod
i Skåne län och Västra Götalands län. Verksamheten i
dessa län skall bli  föremål  för  utvärdering. Även
verksamheten   enligt   den   vid   samma  tillfälle
beslutade  lagen  om  samverkansorgan i  övriga  län
skall kontinuerligt följas  upp  och utvärderas (jfr
bet. 2001/02:KU7 s. 25). Mot denna  bakgrund  finner
utskottet  det  inte påkallat att vidta någon åtgärd
med  anledning  av  vad  som  anförs  i  den  nämnda
motionen. Den avstyrks därför i berörd del.

Åtgärder för att försvara demokratin


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker  motion  K280 (yrkande 1)
med  yrkande  om  ett  tillkännagivande  till
regeringen   om   rättstatens   roll   i   en
demokrati. Därutöver avstyrker utskottet, med
hänvisning   främst   till   regeringsformens
inledande bestämmelse om  att  den offentliga
makten  utövas under lagarna, ett  yrkande  i
samma motion  (yrkande  3)  om  att riksdagen
skall besluta att offentliga medel inte skall
utgå   till   organisationer   som   använder
politiskt  våld  eller  till aktiviteter  som
innebär lagöverträdelser. Utskottet avstyrker
också yrkandet i samma motion  (yrkande 4) om
ett tillkännagivande till regeringen  om  vad
som  anförs  i motionen om våld mot politiska
företrädare. Detta  görs  med hänvisning till
ett  samarbete  som  regeringen   har   tagit
initiativ till. Jämför reservation 4.

Motionen


I motion 2001/02:K280 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen  anförs om rättsstatens roll i en demokrati
(yrkande 1).  Motionärerna  framhåller  bl.a. att om
polis  och rättsväsende inte är tillräckligt  starka
finns risken  att  det  i  stället  är medborgerliga
friheter  som beskärs för att på sådant  sätt  skapa
ett bedrägligt  lugn.  Det  är  inte  genom vida och
godtyckliga  befogenheter  som  polisen skall  kunna
stoppa och domstolar bestraffa våldsverkare.  Enligt
motionärerna     får     inte    inskränkningar    i
demonstrations-  och  mötesfriheten  bli  svaret  på
maskerade aktivisters vandalisering. I stället måste
rättstaten ha resurser  för  att  kunna upprätthålla
allas medborgerliga frihet. Principen om maktdelning
förtydligar också behovet av att kunna  granska  och
pröva  att  polisen  alltid  sköter  sitt  uppdrag i
enlighet med gällande lagar.

I  samma motion yrkas också att riksdagen beslutar
att  inga   offentliga   medel   skall   utgå   till
organisationer  som  använder  politiskt  våld eller
till   aktiviteter   som   innebär  lagöverträdelser
(yrkande 3).
Därutöver  yrkas  i  motionen  att  riksdagen  ger
regeringen till känna vad  som  i motionen anförs om
våld   mot   politiska   företrädare  (yrkande   4).
Motionärerna  anför  att  det   måste  ses  som  ett
allvarligt  brott att genom våld eller  hot  påverka
demokratiska   beslut.   En  jämförelse  kan  enligt
motionärerna göras med synen  på våld mot tjänsteman
eller hot mot vittnen, vilket redan i dag föranleder
strängare straffskalor. Motionärerna påpekar att ett
bättre  skydd  för demokratins företrädare  förvisso
riskerar att ytterligare  förstärka  bilden  av  ett
politikerfrälse  avskärmat från vanligt folk. Likväl
bör det enligt motionärerna  övervägas om ett sådant
skydd ändå skulle behövas, för  att  värna det öppna
och demokratiska samhället och säkerställa  att inte
våld  gör  det  ogörligt  att  utöva detta samhälles
centrala uppgifter.

Bakgrund


Riksdagen   har   i   december   2001  beslutat   om
utgiftsramar    inom    bl.a.    utgiftsområde     4
Rättsväsendet  för  2002  samt preliminära ramar för
2003 och 2004 (prop. 2001/02:1,  bet.  2001/02:FiU1,
prot.    2001/02:31).    I    sitt   yttrande   till
finansutskottet erinrade justitieutskottet  först om
att   verksamheten   inom   rättsväsendet  intar  en
särställning  i  förhållande  till   övrig   statlig
verksamhet   i   det   att   verksamheten  utgör  en
grundläggande  förutsättning  för   ett   fritt  och
demokratiskt  samhälle (yttr. 2001/02:JuU1y).  Denna
särställning  utgör   enligt   utskottet   också  en
självklar  grund  för  prioritering av behoven  inom
utgiftsområde 4 framför  behoven  inom  många  andra
utgiftsområden.

Vidare ansåg utskottet att regeringens förslag låg
väl i linje med vad utskottet nu anfört. Regeringens
förslag  innebar enligt utskottet att satsningen  på
rättsväsendet   fortsätter.  Utskottet  ställde  sig
tveklöst bakom denna  prioritering. Det fanns enligt
utskottets mening således  ingen  anledning  att som
begärdes i en motion göra ett särskilt uttalande  om
prioritering av rättsväsendet. Utskottet kunde också
instämma  i  uppfattningen som framfördes i en annan
motion att rättssäkerhet är en förutsättning för god
livskvalitet. Utskottet konstaterade att detta torde
vara  en  uppfattning   som  delades  inte  bara  av
utskottet utan av den absoluta merparten av Sveriges
befolkning. Något särskilt  uttalande  i  denna  del
behövdes därför inte.
Därutöver  påpekade utskottet att det inte är lätt
att  förutse det  framtida  medelsbehovet.  Det  var
därför    med   tillfredsställelse   som   utskottet
konstaterade  att  regeringen  avsåg  att,  efter en
analys  av vidtagna effektivitetsåtgärder, återkomma
till  riksdagen   om  de  ytterligare  insatser  som
erfordras    för   att   fullfölja    statsmakternas
intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
Finansutskottet   gjorde  ingen  annan  bedömning.
Riksdagen beslutade i enlighet härmed.
Riksdagen har vidare  bifallit regeringens förslag
beträffande    anslag    till   verksamheten    inom
rättsväsendet för budgetåret  2002 (prop. 2001/02:1,
bet. 2001/02:JuU1, rskr. 2001/02:78).

Utskottet  har inhämtat att Svenska  Kommunförbundet
nyligen  har   genomfört  en  enkätundersökning  som
riktat sig till  ordförande i kommunfullmäktige- och
kommunstyrelser samt  ordförande  i  facknämnder och
stadsdelsnämnder. Undersökningen har syftat till att
kartlägga förekomsten av hot, vilken sorts  hot  det
har  varit  fråga  om och från vem hotet har kommit.
Som ett resultat av  enkätundersökningen och för ett
fortsatt  arbete med de  aktuella  frågorna  har  en
arbetsgrupp  bildats.  I  denna ingår representanter
för       Kommun-      och      Landstingsförbunden,
Justitiedepartementet,   SÄPO,   Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren samt förtroendemän från  kommuner  och
landsting.

I  proposition  2001/02:80  Demokrati  för  det  nya
seklet gör regeringen bedömningen att förekomsten av
våld  och hot mot förtroendevalda i stat, kommun och
landsting  utgör  ett  allvarligt hot mot demokratin
(s. 96 f.). Det är enligt  regeringen  angeläget att
medvetenheten  på  kommunal  och  landstingskommunal
nivå   när  det  gäller  den  här  typen  av   brott
förbättras, exempelvis genom att det utses särskilda
kontaktpersoner  i  varje  kommun  med  kompetens på
området  samt att ett gemensamt informationsmaterial
utarbetas.  Regeringen pekar också på sitt initiativ
till samarbete  mellan  regeringen,  företrädare för
kommun och landsting samt vissa berörda  myndigheter
i   syfte  att  vidta  åtgärder  som  kan  förbättra
situationen för förtroendevalda i detta avseende.

I skälen för sin bedömning anför regeringen vidare
att den  ser  mycket  allvarligt  på  den  nuvarande
situationen   för   landets   förtroendevalda.   Den
omfattande  förekomsten  av  den här  typen av brott
utgör  enligt  regeringen  ett hot  mot  demokratin.
Regeringen  framhåller att det  i  ett  demokratiskt
samhälle är oacceptabelt  att  människor  som väljer
att  engagera  sig politiskt därigenom utsätter  sig
själva och sina närstående för en reell risk att bli
utsatta för våld  eller  hot om våld. I fråga om den
ovan  nämnda  arbetsgruppen,  som  leds  av  Svenska
Kommunförbundet   och   Landstingsförbundet,   anför
regeringen vidare att den bl.a. kommer att diskutera
hur  säkerhetsrutinerna kan bli bättre i kommunerna,
behovet  av  handledning  och  informationsmaterial,
särskilt ansvariga kontaktpersoner  på  lokal  nivå,
hur  attityderna bland förtroendevalda och allmänhet
till hot av det slag som nämnts kan förändras så att
händelserna polisanmäls och inte bagatelliseras m.m.
Mot  bakgrund   av   arbetsgruppens   resultat   och
eventuella  förslag  kommer  regeringen att överväga
behovet av ytterligare åtgärder  för  att  förbättra
situationen  för  landets  förtroendevalda  i  detta
avseende.
I  propositionen  anger  regeringen  en långsiktig
strategi  för att värna och fördjupa demokratin  (s.
20).  Regeringen   anför  att  propositionen  därmed
följer  upp  Demokratiutredningens  förslag  om  ett
långsiktigt arbete  för  att  stärka demokratin, som
den  presenterar i sitt slutbetänkande  En  uthållig
demokrati!  (SOU  2000:1). Vidare bedömer regeringen
att den svenska demokratin  är  väl  förankrad bland
medborgarna (a. prop. s. 20). Däremot ser regeringen
att det finns problem med demokratins funktionssätt.
Marginalisering,   utanförskap  och  passivitet   är
enligt  regeringen  demokratins   främsta   utmanare
framöver.  Regeringen  anser  att demokratin behöver
stärkas.  I  detta sammanhang framhåller  regeringen
att antidemokratiska  krafter gör sig gällande genom
att organisera sig inom  ramen  för  tämligen starka
formella    demokratier    -    även   de   nordiska
folkstyrelserna - i syfte att underminera demokratin
(a.  prop.  s.  25). Ett delvis annorlunda  hot  mot
demokratin utgörs av de individer och grupper som, i
ett  mer  eller  mindre   uttalat  politiskt  syfte,
systematiskt  och  med  våld saboterar  demokratiska
processer  eller  gör sig skyldiga  till  omfattande
skadegörelse. Regeringen anför att det kan betraktas
som en synnerligen  aggressiv  och  mycket allvarlig
form  av  civil  olydnad.  Som  ett  exempel  nämner
regeringen kravallerna i samband med EU-toppmötet  i
Göteborg.

Utskottets ställningstagande


Som   redovisats   ovan  uttalade  justitieutskottet
nyligen i samband med  behandlingen  av  regeringens
förslag  till  utgiftsramar för 2002 och preliminära
ramar för 2003 och 2004 för utgiftsområde 4, som rör
rättsväsendet, att  verksamheten  inom rättsväsendet
intar  en  särställning  i  förhållande  till  övrig
statlig verksamhet i det att  verksamheten  utgör en
grundläggande   förutsättning   för  ett  fritt  och
demokratiskt       samhälle.       Justitieutskottet
konstaterade  vidare  att regeringens  förslag  till
utgiftsramar  låg  väl i  linje  med  vad  utskottet
anfört och innebar att  satsningen  på rättsväsendet
fortsätter. Konstitutionsutskottet instämmer  i  vad
justitieutskottet     anfört    om    rättsväsendets
särställning  och dess grundläggande  betydelse  för
ett fritt och demokratiskt  samhälle.  Utskottet kan
vidare konstatera att riksdagen nyligen har beslutat
om  utgiftsramar  för  och  anslag till verksamheten
inom rättsväsendet med utgångspunkt i detta synsätt.
Mot denna bakgrund anser utskottet  att  det inte är
påkallat för riksdagen att nu, med anledning  av vad
som  anförs  i  motion K280 (yrkande 1), vidta någon
ytterligare åtgärd.  Motionen  bör  därför  avslås i
denna del.

När  det  gäller  vad  som  anförs  i samma motion
(yrkande 3) om tilldelning av offentliga  medel till
organisationer  som  använder  politiskt våld  eller
till aktiviteter som innebär lagöverträdelser,  vill
utskottet  först  erinra  om stadgandet i 1 kap. 1 §
tredje stycket RF att den offentliga  makten  utövas
under   lagarna.   Detta  är  således  en  självklar
utgångspunkt i all offentlig  verksamhet,  också vid
tilldelningen  av offentliga medel. Vidare är  detta
en given utgångspunkt  i  den  uppföljning av hur de
offentliga  medlen  har  använts  som  kontinuerligt
sker. Något särskilt beslut av riksdagen  i enlighet
med  vad  som  anförs  i  den nämnda motionen behövs
enligt utskottets mening därför inte. Utskottet vill
också erinra om att riksdagen  inom  kort kommer att
påbörja   behandlingen  av  regeringens  proposition
2001/02:80  Demokrati  för  det  nya seklet där, som
redovisats     ovan,     problemet     med     bl.a.
antidemokratiska krafter uppmärksammas. Mot bakgrund
av det anförda avstyrks motionen även i berörd del.
I   den   nämnda   motionen  uppmärksammas  vidare
problemet   med  hot  eller   våld   mot   politiska
företrädare.     Utskottet    delar    motionärernas
uppfattning  att  denna   typ  av  brott  utgör  ett
allvarligt     hot    mot    demokratin.     Svenska
Kommunförbundets  enkätundersökning  ger  vidare  en
bild  av  att  förekomsten  av  hot  eller  våld mot
förtroendevalda  är  omfattande.  Det  finns  enligt
utskottet all anledning att se mycket allvarligt  på
den   rådande   situationen,  och  det  är  av  stor
betydelse  att situationen  för  de  förtroendevalda
snarast kan  förbättras,  såväl  av demokratiska som
rent  arbetsmiljömässiga skäl. Utskottet  avser  att
noggrant  följa  det  arbete som, i enlighet med vad
som redovisats ovan, regeringen  nu  har  inlett med
anledning  av  den  rådande situationen. De åtgärder
som nu diskuteras är  enligt  utskottets  mening väl
värda  att  pröva, men beredskap måste också  finnas
att  pröva  andra   åtgärder  så  att  den  nu  helt
oacceptabla situationen  snarast kan förbättras. Mot
denna bakgrund anser utskottet  att vad som anförs i
motion K280 (yrkande 4) i huvudsak  är  tillgodosett
och avstyrker därför motionen i denna del.

Rösträtt


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  vidhåller  sin  tidigare bedömning
att   sambandet   mellan  medborgarskap   och
rösträtt inte bör brytas  när det gäller rätt
att rösta i riksdagsval och  avstyrker därför
motionerna K264 (yrkande 5) och A317 (yrkande
30) i berörda delar. Därutöver  är  utskottet
alltjämt av den åsikten att sambandet  mellan
rösträttsålder    och   myndighetsålder   bör
behållas och anser därför att motionerna K258
(yrkande 1) och K381  (yrkande  2)  i berörda
delar   samt   K337   och  K397  bör  avslås.
Utskottet  finner inte heller  anledning  att
förorda  att  de  som  uppnår  rösträttsålder
under  år  då   allmänna   val   hålls   blir
röstberättigade.   Motion  K258  (yrkande  2)
avstyrks därför. Jämför reservationerna 5-7.

Motionerna


I motion 2001/02:K258  av  Willy Söderdahl och Sven-
Erik  Sjöstrand (v) yrkas att  riksdagen  begär  att
regeringen  lägger  fram  förslag till lagändring så
att  åldern  för  rösträtt  sänks   till   16  år  i
kommunalval och folkomröstningar (yrkande 1).

I samma motion yrkas därutöver att riksdagen begär
att  regeringen lägger fram förslag till ändring  av
vallagen  så att de som uppnår rösträttsåldern under
år  då  allmänna   val  hålls  blir  röstberättigade
(yrkande 2).

I motion 2001/02:K337  av  Karin  Pilsäter och Johan
Pehrson (fp) yrkas att riksdagen bör  ge  regeringen
till   känna   vad   i   motionen  anförs  om  sänkt
rösträttsålder till 16 år.  Enligt  motionärerna  är
det  nu  tid  att  överväga  att  ytterligare  sänka
rösträttsåldern.  Motionärerna  framhåller bl.a. att
kunskapsnivån  och omvärldsorienteringen   hos  unga
människor  har  ökat   avsevärt   sedan   den  förra
sänkningen.

I  motion  2001/02:K381 av Matz Hammarström  m.fl.
(mp) yrkas att riksdagen skall begära att regeringen
lägger  fram  förslag   till  ändringar  i  relevant
lagstiftning så att rösträttsåldern  kan sänkas till
16  år  på  samtliga nivåer och för folkomröstningar
(yrkande 2).
Också i motion  2001/02:K397 av Lars Ångström (mp)
yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad
som i motionen anförs  om  att sänka rösträttsåldern
till 16 år. Motionären framhåller att unga människor
har både en förmåga och vilja  att ta ansvar för sin
framtid. Det skulle också tvinga  politikerna att på
ett helt annat sätt ta hänsyn till ungdomars åsikter
och värderingar.
I motion 2001/02:K264 av Åsa Torstensson (c) yrkas
att riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i
motionen  anförs  om  att pröva rösträtt  för  icke-
medborgare även till riksdagen  (yrkande  5). Enligt
motionären förefaller det rimligt att människor  som
har  sin  hemvist  i Sverige skall ha rätt att rösta
också  i  riksdagsvalen,   även   om   de  av  olika
anledningar   inte   vill   eller   kan  ha  svenskt
medborgarskap. Det är enligt motionären en angelägen
reform   för  att  öka  människors  möjlighet   till
politisk delaktighet  och  att känna att deltagandet
sker på lika villkor och på riktigt.
Även i motion 2001/01:A317 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) behandlas frågan om rösträtt  för  personer  som
har   hemvist   i   Sverige   men  inte  är  svenska
medborgare.  I  motionen  yrkas att  rikdagen  skall
begära  att  regeringen  lägger  fram  förslag  till
ändring som innebär att invandrade  kvinnor  och män
ges  rösträtt  i  riksdagsval  på samma grund som  i
kommunala val (yrkande 30). Motionärerna  anför  att
en  flykting som fått uppehållstillstånd och levt en
tid i  ett  land  måste också ha möjlighet att kunna
påverka politiken i  landet. I annat fall kommer den
invandrade  inte  att  kunna   integreras   med  sin
omgivning och den tendens till utanförskap som  ändå
ofta ligger i själva flykting- eller invandrarskapet
förstärks.

Bakgrund


Gällande ordning

Enligt  3  kap.  2  § RF tillkommer rösträtt vid val
till riksdagen den som  är svensk medborgare och som
är eller någon gång har varit  bosatt  i  riket. Den
som inte har uppnått 18 års ålder senast på valdagen
har inte rösträtt.

Bestämmelser  om  rösträtt  vid val till landstings-
eller  kommunfullmäktige  finns  i  4  kap.  2-4  §§
kommunallagen (1991:900).

Av  dessa bestämmelser framgår  att  rösträtt  vid
dessa   val   har,   förutom   röstberättigade   vid
riksdagsval,   medborgare   i  någon  av  Europeiska
unionens   medlemsstater   (unionsmedborgare)   samt
medborgare i Island eller Norge i de kommuner där de
är folkbokförda. Andra utlänningar  har rösträtt vid
val till landstings- och kommunfullmäktige om de har
varit  folkbokförda  i  landet tre år i  följd  före
valdagen.

Bestämmelser  om rösträtt  finns  också  i  vallagen
(1997:157).

Enligt 1 kap. 4 § har den som har rösträtt vid val
till  riksdagen    också    rösträtt  vid  val  till
Europaparlamentet. Därtill har unionsmedborgare, som
är  folkbokförda  i  landet och  som  vid  val  till
Europaparlamentet  inte   röstar   i   någon   annan
medlemsstat  inom  Europeiska  unionen, rösträtt vid
ett sådant val i Sverige.

Rösträttsåldern sänktes, liksom  den  civilrättsliga
myndighetsåldern,  från  21  till 20 år 1969.  Genom
1974   års  regeringsform  sänktes   rösträttsåldern
ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls
bl.a.    (prop.     1973:90     s. 162    f.)    att
samhällsutvecklingen  fört med sig  att  ungdomen  i
allmänhet hade större insikter  i sociala, politiska
och  ekonomiska  frågor  än  tidigare   och  att  en
sänkning  av  rösträttsåldern  borde  kunna medverka
till  att  rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor
till   den  politiska   aktivitet   som   hade   den
representativa  demokratin  och dess olika organ som
bas.  Det  ansågs  samtidigt värdefullt  att  bevara
sambandet      mellan      rösträttsåldern       och
myndighetsåldern,  som  sänktes  till 18 år genom en
ändring i föräldrabalken 1974.


Tidigare riksdagsbehandling


Frågan  om  rösträtt vid riksdagsval  för  andra  än
svenska medborgare behandlades senast av utskottet i
betänkande  1999/2000:KU2.   Utskottet   fann   inte
anledning  att  ändra  sin  tidigare uppfattning att
sambandet  mellan medborgarskap  och  rösträtt  inte
borde brytas.

Konstitutionsutskottet    behandlade   frågor   om
rösträttsålder    senast    i    sitt     betänkande
2000/01:KU11.  I  betänkandet  lämnade utskottet  en
redovisning av förslag i utredningsbetänkanden under
senare  år som rör frågor om åldersgräns  för  ungas
rösträtt samt om ungas deltagande i politiken.
I fråga om rösträttsåldern höll utskottet fast vid
sin  tidigare   uppfattning   att  sambandet  mellan
rösträttsålder   och  myndighetsålder   inte   borde
brytas.    Motionsyrkanden     om     sänkning    av
rösträttsåldern  avstyrktes därför, liksom  motioner
om rösträtt fr.o.m. det kalenderår man uppnår åldern
för rösträtt.

Utredningar

I    december    2000   avlämnade    Kommittén    om
medborgarskapskrav   (KU  1999:02)  sitt  betänkande
Medborgarskapskrav   i  svensk   lagstiftning   (SOU
2000:106).  Kommitténs   uppdrag  var  att  göra  en
översyn  av krav på svenskt  medborgarskapskrav  och
andra   krav   relaterade   till   medborgarskap   i
lagstiftningen (dir. 1999:4). I betänkandet föreslog
kommittén   bl.a.  att  kravet  på  folkbokföring  i
Sverige under  minst  tre år för att andra utländska
medborgare  än  EU-medborgare   eller  medborgare  i
Island  eller  Norge  skall  ha  rätt  att  delta  i
kommunal-   och   landstingsval  skall   tas   bort.
Förslaget innebär att  samtliga utländska medborgare
ges  rösträtt  vid  de  kommunala   valen   och  vid
kommunala  folkomröstningar om de är folkbokförda  i
kommunen  respektive   landstinget   och  senast  på
valdagen fyller 18 år (a. bet. s. 315  f.). Som skäl
för   sitt  förslag  anförde  kommittén  bl.a.   att
särbehandling  som föreligger mellan utlänningar som
är medborgare i  Norden/EU  och utlänningar som inte
är det inte vilar på saklig grund.

Kommundemokratikommittén    (Ju     2000:03),    som
tillkallades  enligt  beslut  av regeringen  den  25
november 1999, har bl.a. haft i  uppdrag  att  lämna
förslag  på åtgärder som kan underlätta för personer
med utländsk  bakgrund  att  åta  sig  och genomföra
politiska förtroendeuppdrag och i övrigt  få insyn i
och  goda  möjligheter  att  delta  i  den kommunala
verksamheten.   Utgångspunkten  för  dessa  åtgärder
skall   vara   att  representativiteten   bland   de
förtroendevalda  skall förbättras i förhållande till
samhällets etniska  och  kulturella  mångfald  (dir.
1999:98). Kommittén har vidare haft i uppdrag att se
över  rösträttsbestämmelsen  i  5 § lagen (1994:692)
om kommunala folkomröstningar  i  syfte  att anpassa
den  till  vad som gäller enligt 4 kap. 2 och  3  §§
kommunallagen.     I    direktiven    påpekas    att
bestämmelserna skiljer  sig  åt  i dag genom att EU-
medborgare  har  rätt att rösta i kommunala  val  på
samma villkor som svenska medborgare, men inte delta
i kommunala folkomröstningar.

Kommittén   har   i   maj   2001   avlämnat   sitt
huvudbetänkande   Att  vara   med   på   riktigt   -
demokratiutveckling  i  kommuner  och landsting (SOU
2001:48). I betänkandet har utredningen  kommenterat
förslaget  från Kommittén om medborgarskapskrav  (KU
1999:02) att kravet på folkbokföring i Sverige under
minst tre år  för  att andra utländska medborgare än
EU-medborgare eller  medborgare i Island eller Norge
skall   ha   rätt   att  delta   i   kommunal-   och
landstingsval         skall        tas         bort.
Kommundemokratikommittén  instämde  i  detta förslag
(SOU  2001:48 s. 272). Kommittén föreslog  för  egen
del att  i  det fall kommunallagen ändras i enlighet
med förslaget  från Kommittén om medborgarskapskrav,
bör ytterligare  anpassning  av  rösträttsreglerna i
lagen om kommunala folkomröstningar övervägas.
Utskottet  har inhämtat att såväl  förslagen  från
Kommundemokratikommittén     som     Kommittén    om
medborgarskapskrav   bereds   för  närvarande   inom
Regeringskansliet.

Utskottets ställningstagande


När det gäller rösträtt vid riksdagsval för andra än
svenska medborgare vidhåller utskottet  sin tidigare
bedömning  att  sambandet  mellan medborgarskap  och
rösträtt inte bör brytas. Utskottet avstyrker därför
motionerna K264 (yrkande 5)  och A317 (yrkande 30) i
berörda delar.

Därutöver är utskottet alltjämt av den åsikten att
sambandet mellan rösträttsålder  och myndighetsålder
bör   behållas.  Utskottet  vidhåller   alltså   sin
tidigare  bedömning  när  det  gäller en sänkning av
rösträttsåldern   och  anser  att  motionerna   K258
(yrkande 1) och K381  (yrkande  2)  i  berörda delar
samt K337 och K397 bör avslås.
Utskottet finner vidare inte skäl att såsom anförs
i  motion K258 (yrkande 2) förorda en lagändring  så
att  de  som  uppnår  rösträttsåldern  under  år  då
allmänna  val  hålls  blir röstberättigade. Motionen
avstyrks därför också i denna del.

Valsystemet


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion   K306 med yrkande
om  en belysning av vilka följder  ett  tyskt
valsystem skulle få i Sverige. Detta görs med
hänvisning till att utskottet avser att, inom
ramen för den uppföljning och utvärdering som
utskottet ansvarar för, i lämplig form ta del
av erfarenheter  från  det tyska valsystemet.
Utskottet  avstyrker  vidare   motion   So637
(yrkande 23 delvis) om ett renodlat personval
samt  motion K409 om förstärkt representation
i beslutande organ. Utskottet avstyrker också
motionerna K222 (delvis) och K323 (yrkande 4)
med  yrkanden  om  förändringar  av  gällande
småpartispärr.  Jämför  reservationerna 8 och
9.

Motionerna


Person- och partilistval

I motion 2001/02:K306 av Sören Lekberg (s) yrkas att
riksdagen  skall  ge regeringen  till  känna  vad  i
motionen anförs om  att  belysa  vilka  följder  ett
valsystem  av  tysk  modell  skulle  få  i  Sverige.
Motionären framhåller bl.a. att det finns länder där
man   framgångsrikt   har   blandat   systemen   med
majoritetsval    i    enmansvalkretsar    och    med
proportionella    listval.    Som   exempel   nämner
motionären Tyskland, Italien och  Ungern. Motionären
anser  att  det tyska valsystemet är  väl  värt  att
studera närmare.  I  det  utredningsarbete  som  mer
eller    mindre    kontinuerligt   pågår   i   olika
demokratifrågor borde  enligt  motionären  också det
tyska valsystemet särskilt uppmärksammas.

I motion 2001/01:So637 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen ger regeringen till känna  vad i
motionen  anförs  om ökad egenmakt som väljare genom
införandet  av  renodlat   personval   (yrkande   23
delvis).

Förstärkt representation i beslutande organ

I  motion  2001/02:K409  av  Birgitta  Ahlqvist  och
Lennart   Klockare   (s)  yrkas  att  riksdagen  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen  anförs  om
representation   i  beslutande  organ.  Motionärerna
framhåller att små  kommuner med utflyttningsproblem
blir allt svagare representerade  i  politiska organ
med   ett  proportionellt  parlamentariskt   system,
samtidigt  som  tillväxtkommunerna  med kraft av nya
inflyttade  personer  stärker  sitt  grepp   om  den
politiska  makten. De små kommunerna med utflyttning
riskerar således  att  få en allt svagare röst i den
politiska  världen  och  därigenom  svårare  att  få
genomslag för sina frågor.  Enligt  motionärerna kan
det därför finnas skäl att fundera över nya modeller
för  hur  politiska  mandat  fördelas.  Som  exempel
nämner  motionärerna  Finland,  där  ett system  har
införts som ger små kommuner utökad representation i
beslutande organ. Motionärerna anför vidare  att det
inom  EU  har  lagts  fram  ett  förslag  om länders
representation  enligt  den s.k. kvadratrotsmodellen
för    att    ge    mindre    nationer    förbättrad
representation.      Enligt     motionärerna      är
kvadratrotsmodellen  en  modell  av  flera  som  kan
stärka de små kommunernas  röst.  Motionärerna anser
att det är angeläget att det diskuteras  möjligheter
till   utökad  representation  i  beslutande  organ,
alltifrån  riksdagen till kommuner, för små kommuner
etc.

Småpartispärren

I motion 2001/01:K222 (delvis) av Sten Andersson (m)
yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad
i  motionen  anförs   om  behovet  av  en  utredning
avseende spärrar till riksdagsval. Enligt motionären
bör  spärren  som  garanterar   riksdagsmandat   vid
valresultat höjas till 8 %.

I  motion 2001/02:K323 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
yrkas att regeringen begär att regeringen tillsätter
en utredning  om  mandatfördelningstekniken  vid val
till riksdagen med syfte att fatta ett första beslut
under  mandatperioden  2002-2006 (yrkande 4). Enligt
motionären  bör  systemet   med  4-procentspärr  vid
fördelning av mandat avvecklas. Motionärerna påpekar
att    man    skulle    slippa   alltför    kraftiga
marginaleffekter   i   mandatfördelningen   om   den
nuvarande spärren ersattes med en intrappningsskala.
En  utredning bör arbeta  utifrån  perspektivet  att
eventuella  förändringar  av  4-procentspärren skall
kunna beslutas i samband med valet  2006 och träda i
kraft först 2010 (såvida inte nyval inträffar  under
den senare mandatperioden).


Bakgrund


Gällande ordning

Enligt  3  kap.  1  § RF utses riksdagen genom fria,
hemliga  och  direkta  val.   Vid  sådant  val  sker
röstning  på parti med möjlighet  för  väljarna  att
avge   särskild   personröst.   Möjligheterna   till
personval   infördes  1994  och  tillämpades  första
gången  vid valet  till  Europaparlamentet  1995.  I
riksdagsval tillämpades detta första gången år 1998.

I 3 kap.  6  §  RF föreskrivs att riket för val till
riksdagen är indelat  i  valkretsar. Vidare sägs att
mandaten   i   riksdagen   utgörs   av   310   fasta
valkretsmandat och 39 utjämningsmandat.

Enligt 3 kap. 7 § RF fördelas  mandaten  i riksdagen
mellan partier. Med parti avses varje sammanslutning
eller  grupp  av väljare, som uppträder i val  under
särskilt beteckning. Endast parti som har fått minst
4 % av rösterna i hela riket är berättigat att delta
i fördelningen av mandaten. Parti som har fått färre
röster  deltar  dock  i  fördelningen  av  de  fasta
valkretsmandaten  i  valkrets,  där partiet har fått
minst 12 % av rösterna.

Vidare   sägs  i  3  kap.  8  §  RF  att  de   fasta
valkretsmandaten    fördelas   på   varje   valkrets
proportionellt  mellan   partierna  på  grundval  av
valresultatet i valkretsen.

I  samma  paragraf  finns  också  bestämmelser  om
fördelning av utjämningsmandat  samt om användningen
av uddatalsmetoden.

Tidigare riksdagsbehandling

I        betänkande       2000/01:KU11       lämnade
konstitutionsutskottet  en redovisning av resultaten
av uppdragen till Rådet för  utvärdering av 1998 års
val (Ju 1997:13) samt till Valtekniska  utredningen.
Utskottet  lämnade  i  samma  betänkande en utförlig
redogörelse för bestämmelserna om val till den tyska
förbundsdagen.

Utskottet tog i nämnda betänkande  också ställning
till en motion med ett liknande innehåll  som den nu
aktuella motionen K306. I detta sammanhang  framhöll
utskottet att grunderna för hur riksdagens ledamöter
utses   genom   val   självfallet  är  av  väsentlig
betydelse  för den svenska  folkstyrelsen.  Det  var
därför enligt  utskottet  angeläget att erfarenheter
av den gällande ordningen fortlöpande värderades och
diskuterades.   Utskottet   ansåg   att   en   sådan
diskussion ingår i en levande  demokrati. Att övergå
till  ett  kombinerat  parti-  och personval  skulle
enligt    utskottet    emellertid    innebära     en
genomgripande förändring av det svenska valsystemet.
Det  fanns  enligt  utskottets mening för närvarande
inte skäl att, som begärdes i den aktuella motionen,
utreda följderna av en  sådan  förändring. Utskottet
avstyrkte därmed motionen.
I ovan nämnda betänkande lämnade  utskottet  också
en  redovisning  av  bakgrunden till bestämmelsen om
småpartispärr (s. 15).  Utskottet avstyrkte därefter
motioner med yrkanden om  förändring  av  regeln  om
småpartispärr    med    hänvisning   till   tidigare
ställningstaganden  att  någon  ändring  inte  borde
göras.

Utskottets ställningstagande


När  det  gäller  motion  K306,   där  det  framförs
önskemål  om  en  belysning  av  vilka  följder  ett
valsystem  av tysk modell skulle få i Sverige,  vill
utskottet framhålla att det självfallet är angeläget
att gällande  valsystem  fortlöpande  utvärderas och
diskuteras.  Ett  led  i  en  sådan utvärdering  och
diskussion kan enligt utskottet vara att få aspekter
av  det  egna  valsystemet  belyst  genom  att  låta
analysera effekterna av andra  - och mot bakgrund av
våra förhållanden intressanta - valsystem. Utskottet
avser därför att, inom ramen för den uppföljning och
utvärdering  som utskottet ansvarar  för  inom  sitt
beredningsområde,   i   lämplig   form   ta  del  av
erfarenheter  från det tyska valsystemet. Mot  denna
bakgrund anser  utskottet  att  vad som anförs i den
nämnda  motionen  i  huvudsak  är  tillgodosett  och
avstyrker den.

Utskottet  har  behandlat andra valfrågor  i  sitt
betänkande 2001/02:KU8.  Bland  annat  har utskottet
uttalat  sig om spärrnivån för personval.  Utskottet
vidhöll i  detta  sammanhang  sin tidigare bedömning
att   ytterligare  erfarenheter  av   systemet   bör
avvaktas innan utskottet föreslår några förändringar
och  avstyrkte  därmed  de  aktuella  motionerna.  I
enlighet  med detta anser utskottet att någon åtgärd
inte heller  nu  bör vidtas med anledning av vad som
anförs  i motion So637  (yrkande  23  delvis),  utan
avstyrker motionen i berörd del.
Beträffande  vad  som  anförs  i  motion  K409  om
förstärkt  representation  i  beslutande  organ,  är
utskottet  inte  berett att förorda en annan ordning
än den gällande som får anses bygga på en princip om
alla rösters lika värde. Motionen avstyrks därför.
I  fråga  om  en  förändring  av  bestämmelsen  om
småpartispärr  vidhåller   utskottet   sin  tidigare
bedömning  att  någon förändring inte bör  göras.  I
enlighet med detta  anser  utskottet  att motionerna
K222  (delvis)  och  K323 (yrkande 4) bör  avslås  i
berörda delar.

Valdagar


Utskottets förslag i korthet

Utskottet    anser    att    resultatet    av
Författningsutredningens arbete  bör avvaktas
och avstyrker därför motionerna K236 (yrkande
19), K368 (yrkande 6), K381 (yrkande 6), K383
(yrkande 2), K424 (yrkande 3), So637 (yrkande
23  delvis)  och N364 (yrkande 24) i  berörda
delar,  där frågor  om  skilda  valdagar  och
vårval behandlas.

Motionerna


I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen   anförs   om  tidpunkten  för  riksdagsval
(yrkande 19). Enligt  motionärerna  aktualiserar den
nya budgetprocessen och erfarenheterna  därifrån  på
nytt  frågan  om  att förlägga riksdagsvalen till en
annan  tid  på  året.   Motionärerna  anser  att  en
förläggning av riksdagsvalen  till  våren  skulle ge
riksdagsarbetet  en  bättre  rytm  samtidigt som  en
nytillträdd  regering  skulle få större  möjligheter
att förverkliga sin budgetpolitik  redan  under sitt
första arbetsår.

I  motion  2001/02:K368 av Henrik Westman m.fl.  (m)
yrkas att riksdagen  ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om skilda valdagar för kommunal- och
riksdagsval  (yrkande  6).  Motionärerna  anför  att
valdagarna  för  kommunal-  och  riksdagsval  skulle
kunna   skiljas  åt  för   att   viktiga   kommunala
frågeställningar  skall  kunna  få samma möjligheter
som  rikspolitiken att tydliggöras  och  debatteras.
Något   förslag   läggs  dock  inte  fram  nu,  utan
motionärerna    avvaktar    Författningsutredningens
ställningstagande i denna fråga.

I motion 2001/02:K381 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar  i  relevant  lagstiftning så
att  valsystemet kan reformeras i enlighet  med  vad
som  anförs   i   motionen   (yrkande   6).   Enligt
motionärerna   är   det   nödvändigt  att  reformera
valsystemet  så att de lokala  frågorna  ges  större
tyngd.  Motionärerna  anser  att  skilda  valår  för
riksdagsval   och  kommunalval  är  ett  led  i  den
processen.

I motion 2001/02:K383  av  Elver  Jonsson m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen ger regeringen  till känna vad i
motionen   anförs   om   att  skilda  valdagar   och
kommundelningar kan vara bra för att nå målet för en
uthållig demokrati (yrkande 2).

I motion 2001/02:K424 av Lars  Leijonborg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen ger regeringen  till känna vad i
motionen  anförs  om  skilda  valdagar (yrkande  3).
Enligt motionärerna är det dags  att,  i  syfte  att
återuppväcka  den  lokala  demokratin, införa skilda
valdagar.  Frågan  om  hur  skilda   valdagar  skall
genomföras   bör  prövas  ytterligare.  Motionärerna
anser att tanken  måste  vara  att ge större utrymme
för lokal politisk debatt och ansvarsutkrävande.

Även i motion 2001/02:So637 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp)  yrkas  att  riksdagen bör ge  regeringen  till
känna vad i motionen  anförs  om  ökad  egenmakt som
väljare genom införandet av skilda valdagar (yrkande
23 delvis).

I  motion  2001/02:N364  av Ingegerd Saarinen  m.fl.
(mp) yrkas att riksdagen ger  regeringen  till känna
vad  i  motionen  anförs om skilda valdagar (yrkande
24).


Bakgrund


Gällande ordning

Enligt 3 kap. 3 § RF  förrättas  ordinarie  val till
riksdagen vart fjärde år.

I 1 kap. 1 § RO föreskrivs vidare att ordinarie  val
till riksdagen hålls i september.

När det gäller val till kommunfullmäktige anges i  5
kap.   5   §   kommunallagen   att  ledamöterna  och
ersättarna i fullmäktige skall väljas  för  fyra  år
räknat fr.o.m. den 1 november valåret.

Därutöver sägs i 1 kap. 10 § vallagen (1997:157) att
ordinarie  val till riksdagen och ordinarie val till
landstings- och kommunfullmäktige skall hållas samma
dag.  Valdag   skall  vara  den  tredje  söndagen  i
september.

Utredning

Riksdagen beslutade  den  20  oktober  1999  att med
bifall    till   ett   antal   motioner   göra   ett
tillkännagivande  till  regeringen om behovet av att
utreda såväl frågan om att  flytta  valdagen till en
annan  tidpunkt  än tredje söndagen i september  som
frågan  om  skilda  dagar  för  val  till  riksdagen
respektive  till landstings-  och  kommunfullmäktige
(bet. 1999/2000:KU2, rskr. 1999/2000:5).

1999 års författningsutredning  har härefter genom
tilläggsdirektiv  (dir.  2000:21)  fått  i  särskilt
uppdrag att utreda frågorna om skilda  valdagar  och
vårval.  Det  är  enligt  direktiven  angeläget  att
frågorna, som är av stor betydelse för den politiska
och  samhälleliga  verksamheten  i landet, får en så
balanserad och allsidig belysning  som  möjligt  och
att   de   överväganden  som  görs  baseras  på  ett
tillförlitligt  forskningsunderlag.  Kommittén skall
senast i april 2002 slutföra sitt arbete  i frågorna
om   skilda   valdagar  och  vårval.  På  kommitténs
initiativ  har  getts   ut  forskarantologin  Skilda
valdagar  och  vårval?  (SOU  2001:65).  Vidare  har
kommittén  i december 2001  avlämnat  delbetänkandet
Offentliga valförberedelser - anmälan av partier och
kandidater (SOU 2001:99).
Demokratiutredningen  framhåller i sitt betänkande
En uthållig demokrati! (SOU  2000:1)  fördelarna med
skilda  dagar  för  val  till  riksdagen  och   till
kommunala församlingar.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet   behandlade   senast   under
föregående  riksmöte  motioner med liknande innehåll
som  de  nu  aktuella.  I  detta   sammanhang  ansåg
utskottet     att    resultatet    av    1999    års
författningsutrednings  överväganden  borde avvaktas
och avstyrkte motionerna (bet. 2000/01:KU11).


Utskottets ställningstagande


Utskottet   anser   alltjämt   att   resultatet   av
Författningsutredningens    arbete   bör   avvaktas.
Motionerna K236 (yrkande 19), K368 (yrkande 6), K381
(yrkande  6), K383 (yrkande 2),  K424  (yrkande  3),
So637 (yrkande  23 delvis) och N364 (yrkande 24) bör
därför avslås i berörda delar.


Antalet riksdagsledamöter


Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller  sin  tidigare  bedömning
att     någon     minskning     av    antalet
riksdagsledamöter inte bör ske och  avstyrker
därför   motionerna   K206   och   K287  samt
motionerna  K222 (delvis), K236 (yrkande  20)
och K299 (yrkandena 1 och 2) i berörda delar.
Jämför reservation 10.

Motionerna


I motion 2001/02:K206  av  Rolf Gunnarsson (m) yrkas
att riksdagen ger regeringen  till  känna  vad som i
motionen  anförs  om att minska antalet ledamöter  i
Sveriges riksdag till 249. Enligt motionären kan det
ifrågasättas om inte  antalet  ledamöter i riksdagen
kan minskas utan att arbetet försämras.

I motion 2001/02:K222 (delvis) av Sten Andersson (m)
yrkas att riksdagen bör ge regeringen till känna vad
i  motionen  anförs  om  behovet  av   en  utredning
avseende     antalet    riksdagsledamöter.    Enligt
motionären bör antalet ledamöter minskas till 175.

I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen  anförs  om  riksdagens  storlek  och  dess
arbetsformer  (yrkande  20). Motionärerna framhåller
att frågeställningen om det  finns skäl att överväga
och  närmare  belysa konsekvenserna  av  att  minska
antalet  ledamöter   till   249  ofta  återkommer  i
diskussionen om hur riksdagen  kan  vitaliseras.  Om
antalet   ledamöter  minskade  skulle  detta  enligt
motionärerna   inte  endast  medverka  till  att  de
folkvalda blev mer  kända  ute  bland  folket,  utan
också   förstärka   ledamöternas   möjligheter   att
fullgöra  sin uppgift. Vidare anför motionärerna att
ett sätt att  återupprätta  riksdagens  roll  i  det
politiska  arbetet  kan vara att ge utskotten större
möjligheter att själva besluta om sina arbetsformer,
bl.a. en rätt att i större  utsträckning  än  i  dag
öppna  vissa av sina sammanräden för allmänheten. De
möjligheter som den nya tekniken erbjuder bör enligt
motionärerna   kunna   innebära   en  ökad  insyn  i
utskottens  arbete.  En  försöksverksamhet  i  denna
riktning  bör  kunna  bidra  till   att   vitalisera
riksdagens arbete samtidigt som medborgarnas insyn i
och  intresse  för  den  politiska  beslutsprocessen
ökar.

I  motion 2001/01:K287 av Maria Larsson  (kd)  yrkas
att  riksdagen  bör  ge  regeringen till känna vad i
motionen anförs om att utreda  konsekvenserna av att
minska antalet riksdagsledamöter.  Motionären  anför
att  det bör gå att minska antalet riksdagsledamöter
utan några  negativa  effekter.  Mycket talar enligt
motionären  för  att en minskning skulle  leda  till
positiva effekter  för  riksdagen  som  arbetsplats,
ledamöternas arbete samt medborgarnas kunskaper  och
kännedom om de folkvalda.

I  motion  2001/02:K299 av Amanda Agestav (kd) yrkas
att   riksdagen    beslutar   att   minska   antalet
riksdagsledamöter till  249.  Motionären  anför  att
ledamöternas  betydelse  ökar  med  ett  färre antal
ledamöter.  Genom  en  minskning  frigörs ekonomiska
resurser  som  kan  användas  för  att stärka  varje
ledamots   granskande,   utredande  och  utåtriktade
verksamhet (yrkande 1).

Därutöver yrkas i motionen  att  ett minskat antal
riksdagsledamöter bör kombineras med  en  översyn av
valkretsindelningen       och      systemet      med
utjämningsmandat (yrkande 2).

Bakgrund


Gällande ordning

Enligt 3  kap. 1 § andra stycket RF består riksdagen
av  en  kammare med 349 ledamöter.  För  ledamöterna
skall finnas ersättare.

Sedan  1971   består   riksdagen   av   en  kammare.
Författningsutredningen  hade  1963  föreslagit  att
antalet  ledamöter  i  en ny enkammarriksdag  skulle
uppgå till 290. Grundlagberedningen  ansåg  därefter
att  enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter,
och  riksdagen   godtog   det   förslaget.   Antalet
minskades  senare  till  349.  Folkstyrelsekommittén
diskuterade frågan i sitt betänkande  Folkstyrelsens
villkor  (SOU  1987:6). Kommittén ansåg att  antalet
ledamöter i riksdagen  inte  gärna  kunde minskas om
man ville behålla en rimlig representation  även för
de rena glesbygdsområdena.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet  har  flera  gånger behandlat
motioner med förslag om att minska antalet ledamöter
i riksdagen, senast under föregående  riksmöte (bet.
2000/01:KU11).  Utskottet  anförde då att  det  inte
hade anledning att ändra sin  tidigare  bedömning om
antalet  ledamöter  i  riksdagen  vid  ett  isolerat
ställningstagande   i   denna  fråga  och  avstyrkte
motionerna.  Enligt  sin  tidigare  bedömning  ansåg
utskottet att en minskning  av  antalet  ledamöter -
mer  än  helt marginell - skulle medföra svårigheter
att behålla  såväl en rimlig partirepresentation som
en representation  över huvud taget från olika delar
av landet. Ett minskat antal ledamöter skulle enligt
utskottet göra det ännu  svårare  för  framför  allt
ledamöterna    från    de   mindre   partierna   att
tillfredsställa    önskemål    om    deltagande    i
sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna.


Utskottets ställningstagande


Utskottet  vidhåller   sin  tidigare  bedömning  och
avstyrker motionerna K206  och  K287 samt motionerna
K222 (delvis), K236 (yrkande 20)  och  K299 (yrkande
1) i berörda delar.

I  enlighet  med  detta anser utskottet att  också
motion K299 (yrkande 2) bör avslås.

Partibytares rätt att förfoga över
uppdrag från partigrupp


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion  K325  med yrkande
om   att   riksdagen   begär  att  regeringen
tillsätter  en  utredning   om   partibytares
ställning   i   förhållande   till   erhållna
uppdrag. Jämför reservation 11.

Motionen


I motion 2001/02:K325 av Ingvar Svensson  m.fl. (kd)
yrkas  att riksdagen begär att regeringen tillsätter
en utredning om partibytares ställning i förhållande
till  erhållna   uppdrag.  Enligt  motionärerna  kan
starkt  ifrågasättas   den   rätt   med   vilken  en
partibytare har möjlighet att sitta kvar på tidigare
tilldelade  uppdrag.  Motionärerna  anför  att   det
ibland  har  funnits en ovilja bland partibytare att
lämna uppdrag  som har besatts av en partigrupp. Ett
sådant beteende  kan  enligt  motionärerna leda till
problem    i    den    politiska   beslutsprocessen.
Motionärerna  anser att regeringen  bör  utreda  och
överväga möjligheterna att begränsa förfoganderätten
för partibytare över sådana uppdrag.


Bakgrund


Det   finns   ingen    reglering    vare    sig    i
riksdagsordningen  eller  i  kommunallagen  som  tar
sikte  på  den  situation  som  beskrivs  i  den  nu
aktuella motionen.

Av 4 kap. 2 § RO framgår att val till utskott gäller
till valperiodens slut, dvs. för närvarande under en
tid av fyra år (jfr 3 kap. 3 § RF).

Tidigare  avsåg  utskottsvalen  lagtima  riksmöte,
fram till dess nästa lagtima riksmöte började,  dvs.
i  regel  en  ettårsperiod. Ändringen till att valen
skulle  avse  hela  valperioden  gjordes  1978.  Vid
beslutet  om  övergång  till  en  mandatperiod,  som
svarar    mot   riksdagens    valperiod,    uttalade
konstitutionsutskottet    att    det   torde   kunna
förutsättas  att  frågor  om  personförändringar   i
utskotten   som   hittills   löstes   internt   inom
respektive  partigrupp  (KU  1977/78:30  s.  3).  De
personförändringar  i  utskotten  som partigrupperna
ansåg   böra   komma   till   stånd   under  löpande
mandatperiod  kunde enligt utskottet utan  svårighet
genomföras.

I 7 kap. RO finns  bestämmelser som endast berör val
inom riksdagen. Bestämmelserna  i  2-12 §§ tar sikte
på val som ankommer på kammaren.

Är  till ett uppdrag endast den valbar  som  tillhör
riksdagen och lämnar den valde riksdagen eller utses
han till  riksdagens  talman  eller  till  statsråd,
skall han enligt 7 kap. 10 § avgå från uppdraget.

Vidare  sägs  i  7 kap. 11 § att den som har utsetts
till  uppdrag  genom   val  av  riksdagen  inte  får
undandra  sig uppdraget utan  att  riksdagen  medger
det.

I kommunallagen (1991:900) finns endast bestämmelser
som tar sikte  på dels fall då uppdraget som ledamot
i fullmäktige skall  upphöra  (4 kap. 7-10 §§), dels
fall då uppdrag som ledamot i nämnd skall upphöra (4
kap. 10 a §). Uppdrag i nämnd skall upphöra antingen
när den politiska majoriteten i  nämnden inte längre
är   densamma   som   i   fullmäktige,   eller   vid
förändringar i nämndorganisationen.


Utskottets ställningstagande


Utskottet  instämmer i vad som anförs i motion  K325
att  det  kan   uppkomma  problem  i  den  politiska
beslutsprocessen  om politiskt förtroendevalda under
pågående mandatperiod  byter parti och ändå behåller
uppdrag  som  det  ankommit  på  partigrupperna  att
besätta.  Denna  problembild  kan  visserligen  vara
intressant  att belysa.  Utskottet  ser  dock  stora
svårigheter med  att  genom  någon form av reglering
finna en lösning på problemet.  En  sådan  reglering
skulle     ovillkorligen    innebära    ingrepp    i
grundläggande principer som rådande valsystem bygger
på. Enligt utskottets  mening bör ordningen alltjämt
vara den att frågan om vem  som skall inneha den typ
av uppdrag som nu är aktuell  ankommer på respektive
partigrupp  och eventuella personförändringar  löses
internt  inom   gruppen.  En  utgångspunkt  i  detta
sammanhang är att  varje  enskild  ledamot  bär sitt
mandat  med  det parlamentariska ansvar det innebär.
Mot denna bakgrund  är  utskottet  inte  berett  att
föreslå  att  riksdagen skall vidta någon åtgärd med
anledning av vad som anförs i motionen och avstyrker
den därför.


Tidsbegränsning av uppdrag som
riksdagsledamot


Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller  sin  tidigare  bedömning
att     någon    begränsning    av    antalet
mandatperioder som man kan inneha uppdrag som
riksdagsledamot  inte bör göras och avstyrker
därför motion K358.

Motionen


I motion 2001/02:K358  av Tasso Stafilidis m.fl. (v)
yrkas att riksdagen ger  regeringen till känna vad i
motionen anförs om att införa begränsning av antalet
mandatperioder en person får  vara  riksdagsledamot.
Enligt motionärerna fördjupas demokratin  genom  att
riksdagen  förnyas  och  makten  delas  mellan  fler
personer    över    en   period.   Förslagsvis   bör
begränsningen vara tre mandatperioder.


Bakgrund


I  3  kap. 10 § RF föreskrivs  att  endast  den  som
uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av
riksdagen eller ersättare för ledamot.

Några  andra  begränsningar  i form av valbarhets-
och  behörighetsvillkor  för  riksdagledamot   eller
ersättare  finns  inte.  Partierna  har fri rätt att
nominera kandidater till sina listor.

Konstitutionsutskottet  behandlade under  föregående
riksmöte   en   motion   som   syftade    till   att
förtroendevaldas  uppdrag skulle kunna tidsbegränsas
(bet. 2000/01:KU11).  Utskottet  kunde ha förståelse
för    de   önskemål   om   större   spridning    av
förtroendeuppdrag   som   kunde  antas  ligga  bakom
förslaget i motionen. Emellertid ansåg utskottet det
uteslutet   att   göra  en  sådan   inskränkning   i
partiernas nomineringsrätt  eller  -  än  mindre - i
väljarnas  fria  val  som  skulle bli följden av  en
reglering   enligt  motionen.  Motionen   avstyrktes
därmed.


Utskottets ställningstagande


Utskottet  vidhåller   sin  tidigare  bedömning  och
avstyrker därför motion K358.


Uppehåll i studier för att utföra
uppdrag som riksdagsledamot


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker motion  K417  (yrkande 1)
med yrkande om att regeringen ges till  känna
att  bestämmelsen  i 4 kap. 6 § RF bör ändras
så att den anger att  ledamot eller ersättare
får fullgöra riksdagsuppdrag  utan  hinder av
inte  bara  tjänsteuppgift  och  annan  sådan
förpliktelse utan också studier.

Motionen


I motion 2001/02:K417 av Hillevi Larsson  m.fl.  (s)
yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att  4
kap.  6  §  RF  bör  förändras  så att den anger att
riksdagsledamot och ersättare får  fullgöra  uppdrag
som  ledamot  utan  "hinder  av tjänsteuppgift eller
studier"   (yrkande   1).  Enligt  motionärerna   är
problemet  med den skeva  ungdomsrepresentationen  i
politiska församlingar allmänt känt. Mot bakgrund av
detta borde  det  vara  självklart  att införa samma
regler  för  studerande  som  för  arbetstagare  vad
gäller  rätten  att  få  komma  tillbaka  efter  det
politiska uppdragets avslutning.


Bakgrund


Enligt  4  kap.  6  §  RF får riksdagsledamot  eller
ersättare fullgöra uppdrag  som  ledamot utan hinder
av tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse som
åligger honom.

I  Holmberg/Stjernquists  grundlagskommentar  anförs
att stadgandet innebär att  "skyldighet att fullgöra
tjänst eller uppdrag, som inte  låter sig förena med
ledamotsuppdraget, rättsligen sett  skall  vika  för
ledamotsuppdraget"  (s.  175).  Vidare  påpekas  att
bestämmelsen  i  och  för  sig  inte  innebär  någon
garanti  mot  att  arbetsgivare  avskedar eller inte
återanställer anställd som avbrutit  sin anställning
för utövande av riksdagsuppdrag.

Enligt  7 kap. 20 § högskoleförordningen  (1993:100)
får en högskola,  om det finns särskilda skäl, medge
att   den   som   är  antagen   till   grundläggande
högskoleutbildning  vid  högskolan  får  anstånd att
påbörja studierna eller får fortsätta  sina  studier
efter studieuppehåll.

Högskoleverket  meddelar  närmare föreskrifter  om
anstånd och om studieuppehåll.

I  1 § Högskoleverkets föreskrifter  (HSVFS  1999:1)
kan särskilda anstånd med att påbörja studierna vara
sociala,    medicinska    eller    andra   särskilda
omständigheter  som t.ex. vård av barn,  värnplikts-
eller    civilpliktstjänstgöring,    studentfackliga
uppdrag  eller   uppskjuten  ledighet  enligt  lagen
(1974:981) om arbetstagares  rätt  till ledighet för
utbildning.

Anståndstiden får vara högst 18 månader,  om  det
inte finns synnerliga skäl för en längre tid.
Studieuppehåll  anses enligt 3 § vara ett uppehåll
som anmälts till högskolan av studenten.
Av 4 § framgår att särskilda skäl att få fortsätta
studierna efter uppehåll kan vara i huvudsak desamma
som de skäl som anges  i  1 §. Högskolans medgivande
om att en student får fortsätta  sina  studier efter
uppehåll skall lämnas för en bestämd tid.

Utskottets ställningstagande


Utskottet delar uppfattningen i motion K417  att den
skeva   ungdomsrepresentationen   i   de   politiska
församlingarna   är   ett   problem.  I  regeringens
proposition 2001/02:80 Demokrati  för det nya seklet
framhålls bl.a. att det har blivit  allt svårare att
rekrytera  ungdomar till politiska förtroendeuppdrag
(s. 23). Trots  ökad utbildningsnivå deltar ungdomar
fortfarande  i mindre  utsträckning  än  medelålders
personer i den  politiska  verksamheten (a. prop. s.
24). Utskottet konstaterar att åtgärder måste vidtas
för  att  unga människor i ökad  utsträckning  skall
engageras och  ges  möjlighet  att  engagera  sig  i
politiskt  arbete.  Motionärernas förslag i motionen
är att bestämmelsen i  4  kap. 6 §  RF ändras så att
den  anger  att riksdagsledamot  och  ersättare  får
fullgöra uppdrag  som  ledamot  utan  hinder av inte
enbart tjänsteuppgift eller annan sådan förpliktelse
utan också studier. Utskottet vill härvid  framhålla
att   bestämmelsen  i  4  kap.  6  §  RF  inte,  som
redovisats  ovan,  innebär  någon  garanti  mot  att
arbetsgivare avskedar eller inte återanställer någon
som   avbrutit   sin  anställning  för  utövande  av
riksdagsuppdrag.  Bestämmelsen  medför  alltså  inte
någon rätt att få återgå  till  en anställning efter
att   denna   avbrutits   för   ett   uppdrag    som
riksdagsledamot     eller    ersättare.    Utskottet
konstaterar    vidare    att     föreskrifter     på
högskoleområdet innebär att elever kan medges att få
fortsätta   studier  efter  uppehåll  om  det  finns
särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl avgörs,
såsom utskottet  har  uppfattat  det, med ledning av
Högskoleverkets    föreskrifter    och    respektive
högskolas   egen  praxis.  Utskottet  är  mot  denna
bakgrund inte  nu  berett  att  förorda  någon sådan
ändring   av   regeringsformen  som  efterfrågas   i
motionen. Den avstyrks  därför i berörd del (yrkande
1).


Frågor om statschefen


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  är  inte berett  att  förorda  att
riksdagen  skall   vidta   någon  åtgärd  med
anledning av vad som anförs  i motion K330 om
en     ändring    av    successionsordningens
giftermålsbestämmelser.   Motionen   avstyrks
därför.  Därutöver  vidhåller  utskottet  sin
tidigare  uppfattning  i  fråga om  valet  av
statsskick och avstyrker motionerna  K240 och
K273  som  syftar  till  att  monarkin  skall
avskaffas. Jämför reservationerna 12 och 13.

Successionsordningens giftermålsbestämmelser


Motionen

I motion 2001/02:K330 av Hillevi Larsson  (s) anförs
att statschefen och regeringen inte bör vara  de som
beslutar  om  vem  medlemmar  av kungafamiljen skall
gifta sig med. Det känns enligt  motionären  väldigt
otidsenligt  att  monarken  skall  få sista ordet  i
angelägenheter som val av partner för  dennes syskon
och   barn.   Motionären   anser   att   regeringens
inblandning i det inte heller känns befogad.  Enligt
motionären  bör  riksdagen  ge regeringen till känna
att  alla  svenska  medborgare  som   fyllt  18  år,
kungliga eller icke, skall ha fullständig frihet att
själva  välja  vem  de  vill  gifta  sig  med  under
förutsättning att personen är myndig.

Gällande regler

Enligt  5  §  successionsordningen  må  prins  eller
prinsessa av det kungliga huset inte gifta sig,  med
mindre  regeringen  på  hemställan av kungen därtill
lämnat samtycke. Om det ändå sker, har han eller hon
förverkat  arvsrätt till riket  för  sig,  barn  och
efterkommande.

I  Holmberg/Stjernquists  grundlagskommentar  anförs
att  det  för att successionsrätten skall bibehållas
vid giftermål  krävs att regeringen på hemställan av
kungen lämnat sitt samtycke till giftermålet (s. 794
f.).  Successionsberättigads   giftermål  är  enligt
kommentaren alltså en statsrättslig angelägenhet och
ett regeringsärende. I fråga om  valet av kontrahent
finns numera inga restriktioner. Även enskild svensk
mans  son  eller  dotter är tänkbar.  I  kommentaren
anförs att garantin mot olämpliga äktenskap ligger i
kravet på regeringens samtycke och kravet på kungens
hemställan. Några villkor  kan  inte  uppställas vid
samtyckets givande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  är inte berett att förorda att  riksdagen
skall vidta  någon  åtgärd  med anledning av vad som
anförs i motion K330. Motionen avstyrks därför.


Monarki eller republik


Motionerna

I motion 2001/01:K240 av Birger  Schlaug  m.fl. (mp)
anförs  att ärftlig monarki är en kvarleva från  det
fördemokratiska  samhället.  På samma sätt som andra
fördemokratiska    funktioner,    traditioner    och
regelverk  har avvecklats, vilka inte  är  förenliga
med grundläggande  demokratiska  principer,  bör den
ärftliga  monarkin  avvecklas. Vidare motsätter  sig
motionärerna idén med  att  barn  skall  utses  till
uppdrag i sin moders livmoder och att hela uppväxten
därefter  präglas  av  detta. Motionärerna anser att
den ärftliga monarkin skall  avvecklas i samband med
att  den nuvarande statschefen  uppnår  traditionell
pensionsålder,    dvs.    65    år.    Under   denna
avvecklingstid  bör  enligt  motionärerna regeringen
tillsätta en utredning för att  se  över  behovet av
statschef    och    alternativa    möjligheter   att
upprätthålla  de  formella arbetsuppgifter  som  kan
åläggas en statschef.  Republik med president kan då
vara en av flera lösningar.  Motionärerna  anser att
en  utredning  också  bör  undersöka okonventionella
metoder att utse statschef, om det alls behövs någon
i ett modernt samhälle. Enligt  motionärerna bör vad
som anförts om åtgärdsplan för att avveckla monarkin
ges regeringen till känna.

I  motion 2001/02:K273 av Gudrun Schyman  m.fl.  (v)
skisseras    ett   utkast   till   en   republikansk
författning. Dess huvudpunkter är bl.a. följande:

-  statschefen,   benämnd   president,   väljs  av
riksdagen,
-    öppen    nominering    av   kandidater   till
statschefsposten,
- mandatperiod på förslagsvis åtta eller tolv år,
- parlamentarismen och folksuveräniteten består,
-  statschefen  ges  huvudsakligen  representativa
funktioner.

När   det   gäller   själva   genomförandet    anför
motionärerna att regeringen, på grundval av motionen
och som utgångspunkt för en fortsatt samhällsdebatt,
bör   låta   utarbeta   ett   konkret  förslag  till
republikansk  författning  samt föreslå  former  för
dess införande. Ett sådant förslag bör göras till en
del  av  en  bred  demokratisk  process,   där  alla
republikanska   partier   och   andra  republikanska
organisationer  ges  tillfälle  att   förklara   och
försvara  sin ståndpunkt. Motionärerna är övertygade
om  att  en  sådan  diskussion  bara  kan  gynna  en
fortsatt demokratisering  och  modernisering  av vår
författning,  och  riksdagen  bör senare överäga att
ställa   frågan   under   folkets  prövning   i   en
folkomröstning. Enligt motionärerna  innebär det att
det   torde   vara   fullt   möjligt  för  alla   de
riksdagsledamöter som är republikaner  "i  princip",
men  som  av  det  ena  eller  andra  skälet inte är
beredda   att   i  dag  fatta  beslut  om  monarkins
omedelbara avskaffande, att bifalla denna motion och
därmed  bidra   till   frågans   framtida   lösning.
Riksdagen   bör  ge  regeringen  till  känna  vad  i
motionen anförs  om  utarbetande  av förslag till en
republikansk författning.

Bakgrund

Statsskickets grunder

I regeringsformens portalparagraf (1  kap. 1 §) sägs
att all offentlig makt i Sverige utgår  från  folket
samt  att  den  svenska  folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och på allmän  och  lika rösträtt och
förverkligas    genom    ett   representativt    och
parlamentariskt  statsskick   och   genom   kommunal
självstyrelse.

Vidare sägs i det inledande kapitlet att riksdagen
är   folkets  främsta  företrädare  (4  §)  och  att
konungen     eller     drottning,     som     enligt
successionsordningen   innehar   Sveriges  tron,  är
rikets statschef (5 §).
Förutsättningarna   för  att  få  tjänstgöra   som
statschef  anges  i 5 kap.  RF.  Som  statschef  får
endast den tjänstgöra  som  är svensk medborgare och
har  fyllt  18  år.  Den  som skall  tjänstgöra  som
statschef  får inte samtidigt  vara  statsråd  eller
utöva uppdrag  som  talman  eller riksdagsledamot (2
§).
Bestämmelser om statschefens  uppgifter  finns i 2
och 5 kap. RF samt i riksdagsordningen.
Statschefens  uppgifter inskränktes vid införandet
av den nuvarande regeringsformen till att avse vissa
funktioner. Regeringsskifte äger rum vid en särskild
konselj, som hålls  inför statschefen. Konselj skall
"när   så  erfordras"  hållas   under   statschefens
ordförandeskap.   Statschefen   är   ordförande  vid
sammanträde    med    Utrikesnämnden.    Statschefen
förklarar  också riksmötet öppnat. I övrigt  bestäms
statschefens  representativa uppgifter till stor del
genom sedvana.  Av  särskilt  intresse  anses rollen
vara  som  rikets  främste företrädare i förhållande
till  andra  länder.  Vidare   fullgör   statschefen
inrikes representationsuppgifter av mer eller mindre
officiell    karaktär    på    skilda    områden   i
samhällslivet.   För   att   kunna   fullgöra   sina
representativa  uppgifter måste statschefen vara väl
orienterad  om  rikets   in-   och  utrikespolitiska
angelägenheter,    vilket    är   bakgrunden    till
föreskriften    om    informationskonseljer    under
statschefens ordförandeskap.
Inför   1974   års   regeringsform    hölls   inom
Grundlagberedningen   ingående   överläggningar   om
statschefens ställning, innan beredningens ledamöter
nådde  fram  till  en  gemensam  ståndpunkt   i   de
väsentliga  frågorna rörande statschefens ställning,
den    s.k.    Torekovskompromissen.    Föredragande
statsrådet   konstaterade   i   propositionen    att
beredningens ledamöter  hade  enats om att i den nya
regeringsformen  inte frångå den  dittills  gällande
statsformen och att  denna  ståndpunkt  hade  vunnit
mycket   stark   anslutning  vid  remissbehandlingen
(prop.  1973:90  s.  172).  Statsrådet  tillade  att
konungadömets bevarande  var  en  given utgångspunkt
vid   utformningen   av   en   ny  författning,   om
författningen skulle få önskvärt  stöd  i  riksdagen
och folkopinionen.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan  om  att  avskaffa  monarkin  behandlades   i
riksdagen  senast  under  föregående  riksmöte (bet.
2000/01:KU11).  Konstitutionsutskottet  vidhöll  sin
tidigare  bedömning  från  riksmötet  1999/2000,  då
utskottet  erinrade om att riksdagen vid  ett  stort
antal  tillfällen   behandlat   motionsyrkanden   om
övergång  till  republik  och  avstyrkt  dessa under
erinran om den ståndpunkt angående statsskicket  som
intogs  vid  1974  års författningsreform. Utskottet
ansåg vidare inte någon  folkomröstning påkallad och
avstyrkte en motion med ett sådant yrkande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning när det
gäller  krav på att monarkin  skall  avskaffas.  Mot
denna bakgrund  avstyrker  utskottet motion K240 med
yrkande om att vad som anförs  om en åtgärdsplan för
att  avveckla  monarkin  skall ges  regeringen  till
känna.

Av samma skäl anser utskottet  att  riksdagen inte
bör  vidta  någon  åtgärd med anledning av  vad  som
anförs i motion K273  om utarbetandet av ett förslag
till en republikansk författning. Också denna motion
bör därför avslås.

Entledigande av regeringen efter
riksdagsval


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  vidhåller sin  tidigare  bedömning
att det inte  bör införas någon bestämmelse i
regeringsformen      som      innebär     att
statsministern skall avgå efter  val.  Motion
K371 (yrkande 37) avstyrks därför.
Jämför reservation 14.

Motionen


I  motion  2001/02:K371  av  Agne Hansson m.fl.  (c)
yrkas att riksdagen ger regeringen  till känna vad i
motionen  anförs  om  att  regeringen  obligatoriskt
skall  avgå  efter  ett  val  (yrkande  37).  Enligt
motionärerna bör regeringen obligatoriskt avgå efter
ett  val  för  att  ge utrymme för sonderingar kring
vilka regeringsbildningar som kan väntas få stöd. En
regering som väntar sig  att  sitta  kvar bör därmed
tvingas söka nytt aktivt stöd från riksdagen.


Bakgrund


Gällande ordning

Den svenska parlamentarismen bygger huvudsakligen på
s.k. negativt ansvar, dvs. regeringen sitter kvar så
länge  inte parlamentets majoritet har  uttalat  att
regeringen  inte  har  dess  förtroende. Grunden för
denna princip utgörs av bestämmelsen  i  12 kap. 4 §
första  stycket  RF,  enligt  vilken  riksdagen  kan
angiva   förklaring   att   statsråd  icke  åtnjuter
riksdagens   förtroende.   För   sådan   förklaring,
misstroendeförklaring, fordras att mer än hälften av
riksdagens ledamöter förenar sig därom.  Yrkande  om
misstroendeförklaring  upptas  enligt  andra stycket
till  prövning  endast  om  det  väcks  av minst  en
tiondel  av  riksdagens  ledamöter. Det upptas  inte
till prövning under tiden från det att ordinarie val
har ägt rum eller beslut om  extra val har meddelats
till dess den genom valet utsedda riksdagen samlas.

De nyss beskrivna reglerna i  RF  motiverades  med
att  de bör fungera smidigare i lägen där regeringen
har  ett   svagt  underlag  i  riksdagen  (jfr  bet.
1999/2000:KU2  s.  17).  Någon partigrupp kan tänkas
tolerera  regeringen  men  inte   vilja  stödja  den
uttryckligt.      Ett     krav     på     uttrycklig
förtroendeförklaring   vid  regeringsbildningen  kan
tänkas försvåra denna.
I  6  kap.  2-4 §§ RF finns  bestämmelser  om  den
ordning enligt vilken statsministern skall utses. Av
dessa framgår att  det  är  talmannens  uppgift  att
lägga   fram   förslag  till  ny  statsminister  för
riksdagen. Dessförinnan  måste  talmannen ha samrått
med  företrädare för varje partigrupp  och  överlagt
med  vice   talmännen.  Röstar  mer  än  hälften  av
riksdagens ledamöter mot förslaget är det förkastat.
I annat fall  är  det  godkänt.  Förkastas förslaget
måste  talmannen  återkomma.  Om talmannens  förslag
förkastas   fyra  gånger,  avbryts   förfarandet   i
avvaktan på riksdagsval. Om inte ordinarie val skall
hållas inom tre  månader,  förrättas  extra val inom
samma tid.

Vidare föreskrivs i 6 kap. 1 § RF att statsministern
tillsätter övriga statsråd.

Enligt  6  kap.  5  §  RF  skall talmannen entlediga
statsråd om riksdagen förklarar  att  statsministern
eller   annat   statsråd  inte  åtnjuter  riksdagens
förtroende.

I fråga om entledigande  av statsråd i andra fall än
som  följd  av  misstroendeförklaring   gäller   att
statsråd,  även  statsministern,  har  rätt  att bli
entledigad när han själv begär det (6 kap. 6 §  RF).
Entledigandet    av   statsministern   beslutas   av
talmannen. I så fall  skall talmannen entlediga även
övriga statsråd. Detsamma  gäller  för  den händelse
statsministern avlider (6 kap. 7 §). Statsministerns
avgång innebär således att hela regeringen avgår.

Någon  bestämmelse om när statsministern och  därmed
regeringen  skall  avgå  förutom  vad som gäller vid
misstroendeförklaring   finns   således    inte.   I
Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar påpekas att
en  vanlig  orsak  till  regeringsskifte är att  den
sittande regeringen har lidit sådana förluster i ett
val att den ser sig föranledd att avgå (s. 202).

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet  behandlade  under  riksmötet
1999/2000   en   motion   med   yrkande    om    att
regeringsformen  borde  ändras så att statsministern
efter ett val har att avgå  och att talmannen därvid
skall  lägga  fram  förslag  till  riksdagen  om  ny
statsminister (bet. 1999/2000:KU2).  Också  en annan
motion behandlades med förslag om att riksdagen  hos
regeringen  skulle begära en utredning av frågor som
bl.a.  rör  prövning   av   regeringsfrågan.  Enligt
motionärerna borde den sittande  regeringen  oavsett
valutgången  vara skyldig att avgå efter ett allmänt
val.  Utskottet  anförde  i  sin  bedömning  att  en
ordning  med  innebörd att statsministern skall vara
skyldig att avgå  efter  ett val oavsett valutgången
skulle medföra att principen  om  det  s.k. negativa
ansvaret   i   viss  mån  övergavs.  En  ansvarsfull
utövning   av  regeringsmakten   förutsatte   enligt
utskottets mening att regeringen i en situation, där
t.ex. dess parlamentariska underlag försvagats, noga
överväger sin  ställning.  Om  den inte anser sig ha
möjlighet att finna ett tillräckligt parlamentariskt
stöd  för  sin  politik  bör  den  avgå.   Utskottet
framhöll  vidare att möjligheten för en minoritet  i
riksdagen      att      initiera      frågan      om
misstroendeförklaring  utgör  den  yttersta garantin
för  att en regering som inte åtnjuter  parlamentets
förtroende  inte  kan sitta kvar. De hittillsvarande
erfarenheterna   av  den   nu   gällande   ordningen
föranledde enligt  utskottets  mening  inte en sådan
ändring  av  bestämmelserna  i  regeringsformen  som
föreslogs   i   motionerna.  Motionerna   avstyrktes
därför.

I samband med sin  granskning  av  regeringen  under
samma riksmöte behandlade utskottet med anledning av
en  granskningsanmälan konstitutionella aspekter  på
samarbetet mellan den socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet (bet. 1999/2000:KU20
s. 131-162). Utskottet gjorde härvid en genomgång av
hur      regeringsformens       bestämmelser      om
regeringsbildning   och  misstroendeförklaring   har
tillämpats.  Vidare  hade  utskottet  undersökt  hur
samarbetet mellan regeringen och de nämnda partierna
hade  organiserats.  Granskningen  föranledde  inget
uttalande från utskottets sida.


Utskottets ställningstagande


Utskottet finner inte  skäl  att nu göra någon annan
bedömning   utan  vidhåller  sin  uppfattning   från
riksmötet 1999/2000. Motion K371 bör därför avslås i
berörd del (yrkande 37).


Regeringens verkställande av
riksdagsbeslut


Utskottets förslag i korthet

Utskottet anser att någon tydligare reglering
av   inom   vilken   tid   regeringen   skall
verkställa riksdagens  beslut inte behövs och
avstyrker därför motion K288.

Motionen


I  motion  2001/02:K288 av  Caroline  Hagström  (kd)
yrkas att riksdagen  ger regeringen till känna vad i
motionen  anförs  om  tydligare   tidsreglering   av
regeringens    verkställande    av   riksdagsbeslut.
Motionären påpekar att det i 8 kap.  19  §  RF  inte
anges någon tidsgräns för regeringen att utfärda  en
lag   beslutad   av  riksdagen.  För  att  undanröja
misstankar   om   att   regeringen   kan   obstruera
riksdagsbeslut bör  det  enligt motionären tydligare
regleras vilken tidsgräns  regeringen  har att följa
när det gäller verkställandet av vad de  folkvalda i
riksdagen  beslutar  om.  Huruvida  det  kräver   en
lagändring  eller  kan  regleras  på  annat sätt bör
regeringen låta utreda för att sedan återkomma  till
riksdagen med förslag.


Bakgrund


Gällande regler

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av
regeringen  utan  dröjsmål.  Vidare  sägs  att lagar
skall kungöras så snart det kan ske. Detsamma gäller
förordningar,  om  inte  annat  föreskrivs i lag.  I
vissa fall kan lagar med föreskrifter  om  riksdagen
eller dess myndigheter utfärdas av riksdagen.

Författningar  som har beslutats av riksdagen  eller
regeringen eller  av  en  myndighet under regeringen
eller   riksdagen   skall  kungöras   enligt   lagen
(1976:633)  om  kungörande   av   lagar   och  andra
författningar (1 §).

I  3  §  av  den  nyss  nämnda  lagen  anges att för
kungörande  av  författningar  skall  bl.a.   finnas
Svensk           författningssamling          (SFS),
författningssamlingar för centrala myndigheter under
regeringen,  författningssamlingar   för  Riksdagens
förvaltningskontor  och  för förvaltningsmyndigheter
under  riksdagen  samt  en  författningssamling  för
varje län.

Enligt  4  §  första stycket skall  författning  som
utfärdas av regeringen  kungöras  i SFS. Denna utges
genom regeringens försorg.

I andra och tredje styckena föreskrivs undantag från
vad som sägs i första stycket.

I 13 § sägs att det av en författning  skall  framgå
när den träder i kraft.

I  författningssamlingsförordningen (1976:725) finns
närmare  bestämmelser  om kungörande i SFS och andra
författningssamlingar. Enligt  4  §  kommer  SFS  ut
varje vecka, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Statsrådsberedningen  anger  i  den s.k. Gröna Boken
(Ds   1998:6),   som   innehåller   riktlinjer   för
författningsskrivningen, att tiden mellan det att en
författning    kommer    ut    från    trycket   och
författningens  ikraftträdande  bör vara minst  fyra
veckor.  Den  bör  enligt  riktlinjerna   endast   i
undantagsfall sättas kortare än två veckor.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet   har   i   samband  med  sin
allmänna     granskning     av    regeringsärendenas
handläggning  vid  flera  tillfällen   granskat  den
författningsutgivning  som regeringen ansvarar  för.
Detta skedde senast under riksmötet 1997/98 (se bet.
1997/98:KU10).   I   sin   bedömning    konstaterade
utskottet   (a.   bet.   s   26   f.)   att  andelen
författningar  som  kommit ut mindre än fyra  veckor
före  ikraftträdandet   hade   minskat  något  sedan
föregående   år.  Andelen  sena  författningar   var
emellertid alltjämt oacceptabelt hög.

Utskottet framhöll  vidare att den förordade tiden
om fyra veckor mellan en författnings kungörande och
dess ikraftträdande i sig  är  snävt  tilltagen  med
tanke på att den skall medge erforderligt rådrum för
information  om  författningens  innehåll m.m. Detta
rådrum  är  av stor betydelse för medborgarna,  både
för deras eget handlande och vid deras kontakter med
det allmänna. Att en författning kommer ut senare än
två  veckor  före   ikraftträdandet   kunde   enligt
utskottet därför inte accepteras annat än i yttersta
undantagsfall.  Härvid  konstaterade  utskottet  att
andelen  författningar  som  kommit ut mindre än två
veckor före ikraftträdandet visserligen  har minskat
något  sedan  föregående  år. Andelen utgjorde  dock
fortfarande  omkring  en  tredjedel  av  under  året
utgivna författningar. Detta  var  enligt utskottets
mening inte godtagbart. Under innevarande granskning
hade därutöver noterats två författningar  som  hade
kommit ut efter ikraftträdandet.
Utskottet  ville  också  erinra  om  vad utskottet
uttalade  vid 1993/94 års granskning. Vikten  av  en
realistisk   tidsplanering   av   propositions-  och
lagstiftningsarbetet  framhölls  då  särskilt.   Den
omständigheten  att  ett  stort antal riksdagsbeslut
fattas alltför sent för att  perioden om fyra veckor
skall kunna iakttas gav enligt utskottets mening vid
handen   att   arbetet  med  tidsplaneringen   borde
utvecklas. Utskottet  framhöll  att  det var av stor
vikt att planeringen inom Regeringskansliet  för  en
propositions   överlämnande   till   riksdagen   och
ifrågavarande författnings ikraftträdande skedde med
hänsyn  till  att  riksdagen  skulle få tillräckligt
rådrum för beredning av ärendet.
Mot bakgrund av den betydande  vikt som bör läggas
vid  att  författningarna  kommer  ut  i  tid  ville
utskottet också betona att det i sista hand ankommer
på  riksdagen själv att säkerställa att  tillräcklig
tid står  till  buds  för  att  utfärda  och kungöra
lagar.
I  samband  med utskottets granskning hade  vidare
konstaterats   att    en    relativt    stor   mängd
författningar hade kommit ut från trycket  20  dagar
eller  mer  efter  riksdagsbeslutet  i  stället  för
beräknade 12 dagar. Utskottet erinrade härvid om att
det  i  8  kap.  19 § regeringsformen föreskrivs att
beslutad  lag  skall  utfärdas  av  regeringen  utan
dröjsmål och kungöras  så  snart  det  kan ske. Även
förordningar  skall  enligt huvudregeln kungöras  så
snart det kan ske.
Avslutningsvis anförde  utskottet  att  det  kunde
komma  att  krävas  åtgärder  av skilda slag för att
komma  till  rätta  med  den  sena  utgivningen   av
författningarna.  Utskottet  framhöll härvid att det
var önskvärt att ett nytt rättsdatasystem utformades
med hänsyn även till möjligheterna  att  kontrollera
författningsutgivningen från denna synpunkt.
Granskningen  föranledde  i övrigt inget uttalande
från utskottets sida.

Enligt   5   kap.   13  §  riksdagsordningen   skall
riksdagens beslut med  anledning av proposition samt
annat  beslut, varom regeringen  skall  underrättas,
meddelas regeringen genom skrivelse.

En  form   av  riksdagsbeslut  som  föranleder  en
skrivelse från  riksdagen  till  regeringen  är s.k.
tillkännagivanden, dvs. att riksdagen ger regeringen
till känna att t.ex. en viss åtgärd bör vidtas eller
att regeringen bör beakta ett visst förhållande.
Det    finns    ingen    reglering    kring   s.k.
tillkännagivanden.  Däremot  brukar  denna  form  av
riksdagsbeslut   följas   upp   i  samband  med  att
regeringen lämnar sin redogörelse till riksdagen för
vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning
av  riksdagens  olika  beslut.  Denna   ordning  har
tillämpats  sedan  år  1961. Redogörelsen är  knuten
till  de  skrivelser  i  vilka   riksdagen  meddelar
regeringen sina beslut. I samband med sin behandling
av    skrivelsen    brukar    konstitutionsutskottet
regelmässigt  anmoda övriga utskott  att  yttra  sig
över  regeringens   skrivelse.   Vid   sin   senaste
behandling framhöll utskottet, liksom tidigare,  att
regeringens    skrivelse    med    redogörelse   för
behandlingen    av   riksdagens   skrivelser    till
regeringen fyller  en  viktig  funktion i riksdagens
uppföljnings-    och    utvärderingsarbete     (bet.
2001/02:KUI6).  Vad  gäller äldre riksdagsskrivelser
ville utskottet åter understryka  att utgångspunkten
måste vara att det önskemål som ett tillkännagivande
från riksdagen avser bör tillgodoses.  Om  det visar
sig   föreligga   omständigheter   som  hindrar  ett
genomförande  eller  om  regeringen  gör   en  annan
bedömning   än   riksdagen  måste  regeringen  kunna
underlåta att vidta  de  åtgärder  tillkännagivandet
avser.    En    förutsättning    bör   dock   enligt
konstitutionsutskottet    vara    att    regeringens
bedömningar   i   detta   avseende   redovisas   för
riksdagen.

Utskottets ställningstagande


Utskottet  vill inledningsvis erinra om bestämmelsen
i regeringsformens portalparagraf om att den svenska
folkstyrelsen  förverkligas genom ett representativt
och parlamentariskt  statsskick  (1  kap.  1 § andra
stycket  RF).  I  1  kap. 7 § RF stadgas vidare  att
regeringen är ansvarig  inför riksdagen. Bland annat
dessa bestämmelser medför  att medborgarna oavkortat
skall   kunna   förlita   sig   på  att   regeringen
verkställer   riksdagens   beslut  i  enlighet   med
beslutens innebörd och vad som  följer  av  gällande
ordning.

När    det   gäller   riksdagsbeslut   som   avser
lagstiftning  vill  utskottet framhålla att det, som
framgår av redovisningen  ovan, finns en bestämmelse
i  lag  som säger att det av  en  författning  skall
framgå när  den  träder  i  kraft.  En  av riksdagen
beslutad  lag skall vidare enligt bestämmelsen  i  8
kap.  19  §  RF   utfärdas   utan   dröjsmål.  Samma
bestämmelse föreskriver att lagar skall  kungöras så
snart det kan ske. I en särskild lag finns därutöver
mer detaljerade bestämmelser om kungörande  av lagar
och    andra   författningar.   Som   framgått   har
konstitutionsutskottet  återkommande  inom ramen för
sin granskning enligt
12  kap.  1  § RF granskat den författningsutgivning
som  regeringen   ansvarar   för.   I   samband  med
regeringens skrivelse till riksdagen med redogörelse
för   behandlingen  av  riksdagens  skrivelser   har
riksdagen  vidare  möjlighet  att  följa upp även de
riksdagsbeslut  som inte avser lagstiftning.  Enligt
utskottets  mening  är  den  nu  gällande  ordningen
tillräcklig  för   att   regeringen   kan   förutses
verkställa riksdagens beslut på det sätt som  följer
av  beslutens  innebörd.  Utskottet  anser att någon
tydligare tidsreglering av regeringens verkställande
av riksdagens beslut i enlighet med vad som anförs i
motion  K288  därför inte behövs. Motionen  avstyrks
därmed.

Domstolars ställning och utnämning
av högre domare


Utskottets förslag i korthet

Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning av
motionsyrkanden    som    syftat   till   att
domstolarnas konstitutionella ställning skall
stärkas  och  avstyrker  därmed  motion  K236
(yrkande  14). Därutöver avstyrker  utskottet
yrkande  15   i   samma   motion,   som   rör
Domstolverkets ställning, med hänvisning till
den  bedömning  som justitieutskottet nyligen
har  gjort  i  samma   fråga.   Vidare  anser
utskottet     att    beredningsarbetet    med
betänkandet från Kommittén om domstolschefens
roll och förfarandet vid utnämningar av högre
domare  inte  bör  föregripas  och  avstyrker
därför  också  nämnda   motions  yrkande  16.
Jämför reservation 15.

Motionen


I motion 2001/02:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen  anförs  om  domstolarnas  konstitutionella
ställning  (yrkande  14).   Ett   sätt   att  stärka
domstolarnas  konstitutionella ställning kan  enligt
motionärerna   vara   att   i   regeringsformen   ge
domstolarna ett normgivningsbemyndigande att besluta
om  sina egna arbetsordningar,  dvs.  rättskipnings-
och  domstolsfrågor.   Motionärerna  framhåller  att
gällande normgivningsbestämmelser  innebär  att även
andra    myndigheter    än    domstolarna,    främst
Domstolsverket,  efter  delegering  kan  besluta  om
bindande  normer för domstolarnas verksamhet. Enligt
motionärerna  har  kritik  riktats mot denna ordning
eftersom  den  riskerar  att  urholka   domstolarnas
självständighet  och därmed rubba maktbalansen  till
nackdel   för  den  dömande   verksamheten,   vilket
äventyrar allmänhetens  förtroende  för domstolarna.
Därutöver   anser   motionärerna   att  ansvaret   i
riksdagen för domstolsväsendet bör föras  över  till
konstitutionsutskottet   i   syfte   att   tydligare
inskärpa domstolarnas konstitutionella ställning.

Vidare  yrkas  i motionen att riksdagen begär  att
regeringen lägger  fram  förslag  om  avskaffande av
Domstolsverket     och     inrättandet     av     en
domstolsstyrelse  i  enlighet  med  vad som anförs i
motionen  (yrkande  15).  Enligt  motionärerna   kan
regeringen  genom Domstolsverket utöva ett betydande
inflytande  över  domstolarna.  För  att  skapa  ett
oavhängigt  och  oberoende  domstolsväsende  är  det
enligt  motionärerna  nödvändigt  att  den  centrala
domstolsadministrationen     ses     över     liksom
Domstolsverkets  roll i förhållande till domstolarna
och till riksdag och regering. Motionärerna förordar
en  domstolsstyrelse   liknande   den   danska,  som
inrättats  med stöd av lag och har en instruktion  i
form av lag.  Den  danska domstolstyrelsen är vidare
underställd Folketinget och inte regeringen.
Därutöver  yrkas  i  motionen  att  riksdagen  ger
regeringen  till känna  vad  i  motionen  anförs  om
utnämningen   av    högre   domare   (yrkande   16).
Motionärerna anser att  förslagen  från kommittén om
domarutnämningar  och  domstolsledning  är  bra  och
skulle bl.a. innebära en öppnare utnämningsprocess.

Bakgrund


Gällande ordning

I regeringsformens inledningskapitel  (1  kap.  8 §)
föreskrivs   att   det   för   rättskipningen  finns
domstolar  och  för  den  offentliga   förvaltningen
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

En domstol får enligt 2 kap. 11 § RF inte inrättas
för  redan begången gärning och inte heller  för  en
viss tvist eller i övrigt för visst mål.
I 11  kap. 1-5 §§ RF finns bestämmelser till skydd
för domstolarnas och domarnas oavhängighet.
Enligt  11  kap.  1  §  är Högsta domstolen högsta
allmän    domstol    och   Regeringsrätten    högsta
förvaltningsdomstol. Om  andra  domstolar föreskrivs
att de skall inrättas med stöd av lag. Vid domstolar
skall det finnas ordinarie domare. Undantag från den
regeln  får dock göras i lag för domstolar  som  har
inrättats  för handläggning av en viss bestämd grupp
eller vissa bestämda grupper av mål.
Enligt 11  kap.  2  §  får  ingen  myndighet, inte
heller riksdagen, besluta hur en domstol  skall döma
i det enskilda fallet eller hur en domstol  i övrigt
skall tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall.
Föreskrifter            om            domstolarnas
rättskipningsuppgifter,  om  huvuddragen  av   deras
organisation och om rättegången skall ges i lag  (11
kap. 4 § RF).
Den  som  har  utnämnts  till ordinarie domare får
endast i vissa särskilt angivna  fall  skiljas  från
tjänsten  (11  kap.  5  § RF). Dessa fall är dels om
domaren  genom  brott  eller  grovt  eller  upprepat
åsidosättande  av  tjänsteåliggande  har  visat  sig
uppenbarligen olämplig  att inneha tjänsten, dels om
domaren  har  uppnått gällande  pensionsålder  eller
annars enligt lag  är  skyldig att avgå med pension.
Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som
har utnämnts till ordinarie  domare  förflyttas till
annan jämställd domartjänst.
En tjänst vid domstol skall enligt 11  kap. 9 § RF
tillsättas  av  regeringen  eller  av myndighet  som
regeringen  bestämmer. Vid tillsättning  av  statlig
tjänst skall  avseende  fästas  endast  vid  sakliga
grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Föreskrifter  meddelade  genom  lag  om  de allmänna
domstolarna  och  om  rättegången  i dessa domstolar
finns   främst   i   rättegångsbalken.   Motsvarande
bestämmelser         för         de         allmänna
förvaltningsdomstolarnas    del    finns   i   lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar  och  i
förvaltningsprocesslagen (1971:292).

Enligt  8  kap.  13  §  första  stycket  2  RF får
regeringen genom förordning besluta föreskrifter som
ej  enligt grundlag skall beslutas av riksdagen.  Av
paragrafens  tredje  stycke framgår att regeringen i
sådan  förordning får överlåta  åt  myndighet  under
regeringen  att  meddela  bestämmelser  i ämnet. Med
stöd härav har i förordningar med instruktioner  för
respektive   domstol   meddelats   bestämmelser   av
administrativ karaktär.

Tidigare riksdagsbehandling

Konstitutionsutskottet   behandlade   senast   under
föregående  riksmöte  motioner som behandlade frågor
om domstolars ställning (bet. 2000/01:KU11). I detta
betänkande  lämnade  utskottet    en   mer  utförlig
redovisning  av  gällande  bestämmelser  i fråga  om
domstolarnas  rättskipningsuppgifter  m.m. Utskottet
redogjorde också för vissa internationella åtaganden
som gäller domstolars självständighet.

Därutöver  lämnade  utskottet  en  redovisning  av
liknande frågors behandling i riksdagen under senare
år.
Utskottet redogjorde också utförligt för förslagen
från   Kommittén   om   domstolschefens   roll   och
förfarandet  vid  utnämningar  av högre domare  (SOU
2000:99).
I  sin bedömning av de frågeställningar  som  togs
upp i  de aktuella motionerna konstaterade utskottet
att   justitieutskottet,    och   riksdagen,   under
innevarande  riksmöte  hade behandlat  motioner  som
rört    förhållandet    mellan    domstolarna    och
Domstolsverket  och  inte  funnit  skäl  till  någon
förändring. Konstitutionsutskottet  ansåg  för  egen
del att det inte fanns skäl till en sådan förändring
i riksdagsutskottens beredningsområde som begärts  i
en    av    motionerna    och    som   innebar   att
domstolsväsendet     borde    föras    över     till
konstitutionsutskottets   ansvarsområde.   Utskottet
ansåg   inte  heller  att  en  sådan  åtgärd  skulle
innebära en ändring av domstolarnas konstitutionella
ställning.  Vidare  påpekade utskottet att frågan om
utskottsindelningen kunde  komma  upp  i  en  senare
riksdagsintern    utredning.   Utskottet   avstyrkte
motionerna.

Justitieutskottet  har   under   riksmötet   2000/01
behandlat  en  motion  om  domstolarnas ställning  i
samband med sin behandling av  regeringens skrivelse
Reformeringen av domstolsväsendet (skr. 2000/01:112,
bet. 2000/01:JuU29). Utskottet ställde  sig bakom de
tidigare    uttalanden    som    gjorts   av   såväl
konstitutionsutskottet som justitieutskottet. Vidare
ansåg   utskottet  att  det  utvecklingsarbete   som
bedrivits  inom  rättsväsendet för att öka samverkan
mellan myndigheterna  var värdefullt. Det skedde med
iakttagande av de skilda  myndigheternas  kompetens-
och  ansvarsområde  och kunde som utskottet såg  det
inte  sägas  utgöra  något   hot   mot  domstolarnas
självständighet eller opartiskhet. Utskottet  delade
vidare   konstitutionsutskottets   ovan   redovisade
uppfattning   i   betänkande  2000/01:KU11  att  ett
överförande   av   ärenden   om   domstolarna   till
konstitutionsutskottets beredningsområde inte skulle
innebära    någon    ändring     av     domstolarnas
konstitutionella      ställning.     Inte     heller
justitieutskottet kunde  se  att en sådan överföring
av frågorna i sig skulle innebära  att  domstolarnas
ställning stärktes. Utskottet avstyrkte den  berörda
motionen.

Vidare  har  justitieutskottet  under  innevarande
riksmöte  vid sin behandling av regeringens  förslag
till  anslag   för   2002   under   utgiftsområde  4
Rättsväsendet behandlat en motion med yrkande om att
domstolarnas   konstitutionella   ställning    skall
stärkas (bet. 2001/02:JuU1 s. 68 f.). Utskottet fann
inte   heller   nu   skäl  att  bifalla  ett  sådant
motionsyrkande.
I  samma  betänkande behandlade  justitieutskottet
motioner med  yrkande  om dels att det i stället för
Domstolsverket   skulle  införas   en   självständig
domstolsadministration  efter dansk modell, dels att
Domstolsverket skulle avskaffas  och dess verksamhet
decentraliseras. Utskottet konstaterade att det hade
behandlat   motsvarande  motionsyrkanden   vid   ett
flertal tidigare  tillfällen (a. bet. s. 69). För en
utförlig redogörelse  av den självständighetsprincip
som  råder  för  domstolarna,  de  överväganden  som
gjordes inför inrättandet av Domstolsverket år 1975,
för  innehållet i Domstolsverkets  instruktion  samt
för den danska domstolsstyrelsen hänvisade utskottet
till betänkande  2000/01:JuU1  (s. 61 f.). Utskottet
anförde att det senast vid behandlingen  våren  2001
av   regeringens   skrivelse   om  reformeringen  av
domstolsväsendet  ställt  sig  bakom  sina  tidigare
uttalanden i frågan (bet. 2000/01:JuU29 s. 12).
Av  dessa  följer  att Domstolsverkets  verksamhet
inte i något hänseende  får inkräkta på domstolarnas
självständighet i deras rättstillämpande och dömande
verksamhet. Domstolsverkets uppgift är i stället att
tillhandahålla kvalificerad service åt domstolarna i
administrativa   frågor.  Visserligen   bör   enligt
utskottet     Domstolsverket     eftersträva     att
domstolsorganisationen  är  effektiv,  men utskottet
har understrukit att strävan efter effektivitet inte
får  gå  ut  över rättssäkerheten. Enligt utskottets
uppfattning kommer det nu redovisade synsättet också
väl till uttryck  i Domstolsverkets instruktion. Mot
denna bakgrund hade  utskottet  under senare år inte
funnit   skäl   att   tillsätta   en  utredning   om
Domstolsverkets   ställning   i   förhållande   till
domstolarna. Utskottet fann inte skäl  att  nu ändra
detta  sitt ställningstagande. Motionerna avstyrktes
därför.
Därutöver  behandlade  justitieutskottet  i  samma
betänkande  motioner  om  utnämning  av  domare  och
domstolschefer   (a.   bet.  s.  76  f.).  Utskottet
konstaterade  att  betänkandet   från  Kommittén  om
domstolschefens roll och förfarandet vid utnämningar
av  högre domare (SOU 2000:99) remissbehandlats  och
var  föremål   för  beredning  i  Regeringskansliet.
Enligt  utskottet   borde   beredningsarbetet   inte
föregripas, och det avstyrkte motionerna.

Pågående arbete

Riksdagskommittén   lämnade  i  februari  2001  sitt
förslag  Riksdagen  inför  2000-talet  (2000/01:RS1)
till riksdagen. Förslaget  behandlade inte frågan om
ändringar  i  utskottsindelningen.  Däremot  anförde
kommittén att bl.a.  denna  fråga  borde  tas  upp i
kommitténs  fortsatta arbete mot bakgrund av frågans
anknytning till  de effekter som politikområdena och
övergången  till  kostnadsbudgetering   kan  få  för
riksdagen (s. 179).


Utskottets ställningstagande


Utskottet   finner   inte  anledning  att  gå  ifrån
tidigare uttalanden med anledning av motionsyrkanden
som    har    syftat    till    att     domstolarnas
konstitutionella ställning skall stärkas.  Mot denna
bakgrund  avstyrker  utskottet  motion K236 i berörd
del (yrkande 14).

Som    framgår    av   redovisningen   ovan    har
justitieutskottet så sent som i höstas behandlat och
avstyrkt   motioner   som    rört    Domstolsverkets
ställning. Konstitutionsutskottet, som  saknar  skäl
att  göra  en  annan bedömning än justitieutskottet,
avstyrker motion K236 även i denna del (yrkande 15).
I     likhet    med    justitieutskottet     anser
konstitutionsutskottet  vidare att beredningsarbetet
med  anledning  av  betänkandet  från  Kommittén  om
domstolschefens roll och förfarandet vid utnämningar
av högre domare (SOU  2000:99)  inte bör föregripas.
Motion K236 avstyrks alltså också härvidlag (yrkande
16).

Lagprövning och författningsdomstol


Utskottets förslag i korthet

Utskottet förutsätter att åtgärder  vidtas så
att   det   utredningsarbete   som  riksdagen
tidigare har efterfrågat snarast  möjligt kan
inledas och avstyrker därför motionerna  K236
(yrkande 13), K368 (yrkande 3), K424 (yrkande
2)  och  Ju450  (yrkande  31) i berörda delar
samt K401.

Motionerna


I motion 2001/01:K236 av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen       anförs      om      lagprövningsrätt,
uppenbarhetsrekvisit     och     författningsdomstol
(yrkande 13). Motionärerna framhåller  bl.a. i fråga
om    uppenbarhetsrekvisitet   att   de   delar   av
Europakonventionen,    som    genom    EG-domstolens
ställningstaganden utgör en del av EG-rätten,  skall
tillämpas omedelbart framför svensk lag, medan andra
delar  av  konventionen skall tillämpas först om det
föreligger  ett   uppenbart   fel.  Det  bör  enligt
motionärerna   även   tilläggas  att   inte   heller
Europadomstolen           tillämpar            något
uppenbarhetsrekvisit.  När det gäller behovet av  en
författningsdomstol anför  motionärerna att det, med
beaktande av regeringens nycentralistiska  iver, för
svenskt  vidkommande  kan  finnas  intresse  av  att
upprätthålla   en   starkare   gräns   mellan  olika
beslutsnivåer. Ytterligare ett skäl som  anförts  är
enligt  motionärerna  EU-medlemskapet.  Förutom  att
medlemskapet  medfört  att  EG-rätten gäller och har
företräde framför nationell lagstiftning har svenska
domstolar  och  andra  rättstillämpande  myndigheter
fått en normkontrollerande  funktion  av  helt annan
omfattning än tidigare. Motionärerna anser  att  det
finns  ett  behov  också  i  Sverige  av en rättslig
instans som med största möjliga auktoritet kan hävda
svenska intressen. Denna instans behöver  emellertid
inte  utgöras  av  en  ny  domstol  utan  av  Högsta
domstolen och/eller Regeringsrätten.

I  motion  2001/02:K368  av Henrik Westman m.fl. (m)
yrkas att riksdagen ger regeringen  till känna vad i
motionen anförs om författningsdomstol  (yrkande 3).
Enligt  motionärerna  skulle  en författningsdomstol
kunna    ha   en   funktion   liknande   de    tyska
författningsdomstolarna.   Motionärerna   anser  att
frågan   om   författningsdomstol   bör   utredas  i
anslutning till en reform med ökad maktdelning.

I  motion 2001/02:K401 av Roy Hansson (m) yrkas  att
riksdagen beslutar att införa en författningsdomstol
i  enlighet   med  vad  i  motionen  anförs.  Enligt
motionären     skulle      införandet      av     en
författningsdomstol  på  ett  påtagligt  sätt stärka
enskildas medborgerliga fri- och rättigheter. Risken
att lagar skulle stiftas eller tillämpas på ett sätt
som  inte  överensstämmer  med  vår  grundlag skulle
undanröjas.

I motion 2001/02:K424 av Lars Leijonborg  m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen ger regeringen till känna  vad i
motionen  anförs  om en författningsdomstol (yrkande
2).   Enligt   Folkpartiets   uppfattning   bör   en
författningsdomstol införas. Dess uppgift skall vara
att  särskilt  värna   de   medborgerliga  fri-  och
rättigheterna från inskränkningar,  som motionärerna
anser   alltför   ofta   är  betingade  av  politisk
klåfingrighet och populism.

I motion 2001/02:Ju450 av  Johan  Pehrson och Helena
Bargholtz  (fp) yrkas att riksdagen  ger  regeringen
till känna vad i motionen anförs om inrättande av en
författningsdomstol   (yrkande   31).   Motionärerna
framhåller   att   det  förhållandet  att  Lagrådets
synpunkter varken behöver  inhämtas  eller beaktas i
kombination  med  att  en  lags  grundlagsstridighet
måste vara uppenbar för att en domstol  skall  kunna
åsidosätta  densamma,  medför  att den rättssäkerhet
som grundlagen skall trygga inte är så säker som den
borde   vara.   Mot   denna   bakgrund  behöver   en
författningsdomstol inrättas.


Bakgrund


Konstitutionsutskottets behandling under
riksmötet 2000/01

Konstitutionsutskottet behandlade  under  föregående
riksmöte  flera  motioner  som  tog  upp  frågor  om
lagprövningsrätt   och   författningsdomstol   (bet.
2000/01:KU11).  I detta sammanhang lämnade utskottet
en  utförlig redovisning  av  gällande  ordning  med
tillhörande      förarbetsuttalanden.      Utskottet
redogjorde    också    för   resultatet   av   olika
utredningsarbeten.

Den  23 mars 2000 höll  utskottet  ett  offentligt
seminarium med anledning av utskottets behandling av
nämnda  motioner   om   bl.a.  lagprövningsrätt  och
författningsdomstol samt  om tillsättningen av högre
statliga tjänster. Utfrågade var forskare, ämbetsmän
och journalister. En utskrift  från utfrågningen har
publicerats   i   skriftserien   Utredningar    från
riksdagen (1999/2000:URD1).
I   sin   bedömning   av  de  aktuella  motionerna
konstaterade utskottet att  det  i  motioner  och av
Demokratiutredningen   hade   framhållits  den  s.k.
europeiseringen  av svensk rätt,  som  kan  härledas
bl.a. från EU-medlemskapet.  (a. bet. s. 45 f.). Vid
tidigare tillfällen hade utskottet  konstaterat  att
utrymmet  för  att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet i
11 kap. 14 § andra  punkten  RF  har  minskat  genom
Sveriges   medlemskap  i  EU  och  införlivandet  av
Europakonventionen i svensk rätt. Utskottet framhöll
att EG-rätten  ju  har  företräde framför svensk lag
utan   att  det  finns  något   krav   på   uppenbar
motstridighet.   Utskottet  konstaterade  att  vissa
delar av Europakonventionen  -  de  som  ingår i EG-
rätten  - därmed skall tillämpas omedelbart  framför
svensk lag,  medan andra delar av konventionen skall
tillämpas   först    om    "felet   är   uppenbart".
Europadomstolen i Strasbourg  tillämpar  inte  något
uppenbarhetsrekvisit   vid   sin   prövning.  Vidare
anförde utskottet att om EU skulle ansluta  sig till
Europakonventionen så att konventionen i sin  helhet
blir EG-rätt med generell tillämpning, blir utrymmet
för  att  i  Sverige tillämpa uppenbarhetsrekvisitet
vid normkollisioner ännu mindre.
Utskottet  erinrade   också   om   sina   tidigare
påpekanden  att  även  om  regeln  i  11 kap.  14  §
regeringsformen   tar  sikte  på  konflikter  mellan
svenska  rättsnormer   av  skilda  valörer,  är  det
tveksamt  om någon klar skiljelinje  i  längden  kan
upprätthållas     i     rättstillämpningen    mellan
situationer som synes reglerade  av endast nationell
rätt  och  situationer  då  den "europeiska"  rätten
inverkar. Envar av de normer som ställs mot varandra
vid en lagprövning kan härledas ur politiska beslut,
och det kunde därför enligt utskottets  mening  inte
anses stå i strid med demokratins grundsatser att en
norm  av  högre  statsrättslig valör, som antagits i
demokratisk ordning,  ges  företräde framför en norm
av lägre statsrättslig valör.
Utskottet ansåg mot bakgrund  av  det  anförda att
regeringen  borde  ges  i  uppdrag  att  låta utreda
frågor   om   skyldigheten   enligt  11  kap.  14  §
regeringsformen för domstolar eller andra offentliga
organ att i vissa fall inte tillämpa  en  föreskrift
och  om  undantaget från denna skyldighet, det  s.k.
uppenbarhetsrekvisitet. Uppenbarhetsrekvisitet borde
enligt utskottet belysas, inte minst med hänsyn till
att Europakonventionen  införlivats  med svensk rätt
och  att  Sverige anslutit sig till EU.  Utredningen
borde omfatta  frågan  på  vilket  sätt en förstärkt
lagprövning  bör  kunna  utövas. Detta  borde  t.ex.
kunna   innefatta   överväganden   kring   Lagrådets
ställning  och frågan  om  behovet  av  en  speciell
författningsdomstol  eller  om prövning bör ske inom
det  vanliga  domstolsväsendet.   Enligt  utskottets
mening  var  det  angeläget att utredningen  belyste
möjligheterna  att även  fortsättningsvis  garantera
domstolsväsendets    självständighet   och   undvika
politisering av domstolarna.
Utskottet ansåg att  riksdagen med bifall till och
med  anledning av de aktuella  motionerna  borde  ge
regeringen   det   anförda   till  känna.  Riksdagen
beslutade  i  enlighet  med  utskottets   hemställan
(rskr. 2000/01:149).

Utskottet     har     inhämtat    att    man    inom
Regeringskansliet för närvarande  överväger formerna
för  det  utredningsarbete avseende konstitutionella
frågor   som    tar    sikte    på    förslag   till
grundlagsändringar inför valåret 2006.


Utskottets ställningstagande


Utskottet anser alltjämt att det finns  ett behov av
att    de   frågor   som   berördes   i   utskottets
tillkännagivande  till  regeringen  under föregående
riksmöte   blir   föremål   för  utredning.   Enligt
utskottets  mening  är  det angeläget  att  åtgärder
vidtas så att ett utredningsarbete  snarast  möjligt
kan inledas. Utskottet förutsätter att så sker.  Mot
denna  bakgrund  avstyrker utskottet motionerna K236
(yrkande 13), K368 (yrkande 3), K424 (yrkande 2) och
Ju450 (yrkande 31) i berörda delar samt K401.


Vissa EMU-frågor


Utskottets förslag i korthet

Utskottet avstyrker  motion  K374 med yrkande
om  ett  tillkännagivande till regeringen  om
EMU:s  oförenlighet   med   ett  demokratiskt
styrelseskick. Därutöver avstyrker  utskottet
motion    K413    med    yrkande    om    ett
tillkännagivande   till  regeringen  om  dels
fördelning  av  statliga   bidrag   inför  en
kommande  folkomröstning om EMU (yrkande  1),
dels behovet  av  att inrätta en kommitté med
uppgift  att  övervaka   och   publicera  all
tillgänglig information om de ekonomiska stöd
som ges (yrkande 2). Jämför reservation 16.

Motionerna


I motion 2001/02:K374 av Bengt-Ola  Ryttar (s) yrkas
att  riksdagen  ger  regeringen  till  känna  vad  i
motionen  anförs  om  EMU:s  oförenlighet  med   ett
demokratiskt  styrelseskick.  Motionären konstaterar
att det i dag är politiskt omöjligt för eliterna att
ifrågasätta den allmänna och lika rösträtten. Men nu
är   eliten   enligt   motionären   betydligt    mer
sofistikerad.  I  stället  för  att  argumentera för
begränsningar  i rösträtten urholkar man  demokratin
inifrån  genom att  flytta  makt  från  demokratiskt
valda församlingar  till  "oberoende  experter"  som
antas  bättre  kunna  styra utvecklingen eftersom de
inte kan ställas till ansvar  eller  påverkas av det
krävande och pockande folket. Motionären  anför  att
folkligt  inflytande numera anses vara ett hot, inte
en  möjlighet.   Enligt   motionären   är   EMU  ett
praktexempel  på  oåtkomlig odemokratisk expertmakt.
Förhoppningsvis är EU bra för freden, men definitivt
inte för demokratin.  Motionären  framhåller att det
svenska folket inte kommer att kunna  rösta  fram en
regering  som  har  möjlighet  att sätta rätten till
arbete som det viktigaste politiska  målet om vi går
med i EMU.

I  motion 2001/02:K413 av Lena Sandlin-Hedman  m.fl.
(s)  yrkas  att  riksdagen ger regeringen till känna
vad  i motionen anförs  om  fördelning  av  statliga
bidrag  inför  en  kommande  folkomröstning  om  EMU
(yrkande   1).   Motionärerna   anför   att  det  är
bekymrande ur demokratisk synvinkel om privata eller
andra    intressen    utnyttjar    sin    ekonomiska
överlägsenhet  till  att  påverka  ett  val.  Enligt
motionärerna  har  den kraftiga snedfördelningen  av
ekonomiska resurser  i folkomröstningen till EU lett
till  att  misstron  mot  demokratin  ökat  och  att
människor vänder sig bort   från politiken. Detta är
en farlig utveckling. För att inte samma saker skall
upprepas  inför  en  folkomröstning   om  EMU  anser
motionärerna   att  åtgärder  bör  vidtas.  Det   är
angeläget dels med  transparens och öppenhet i denna
fråga, dels att de båda  alternativen  i  EMU-frågan
erhåller  likvärdiga resurser. Riksdagen bör  enligt
motionärerna  uttala att en jämn resursfördelning av
de   statliga  bidragen   mellan   alternativen   är
önskvärd.

I samma  motion  yrkas  också  att  riksdagen  ger
regeringen  till  känna  vad  i  motionen  anförs om
behovet  av att inrätta en kommitté med uppgift  att
övervaka och  publicera  all tillgänglig information
om de ekonomiska stöd som  ges  (yrkande  2). Enligt
motionärerna bör en sådan kommitté fungera fram till
folkomröstningen  om  EMU.  Alla organisationer  som
deltar   aktivt  i  EMU-frågan  bör   uppmanas   att
frivilligt   till   kommittén   offentliggöra   alla
ekonomiska bidrag, från enskilda, organisationer och
företag.

Tidigare riksdagsbehandling


I    samband    med    riksdagens    behandling   av
budgetpropositionen       2000/01:1       behandlade
finansutskottet motioner som berörde dels former för
ställningstagande   till  euro,  dels  analyser   av
effekterna av att införa  euro  (bet. 2000/01:FiU1).
När det gäller den första frågan  innehöll en motion
likalydande  yrkanden  som den nu aktuella  motionen
K413. Finansutskottet anförde att det var utskottets
principiella uppfattning  att  informationen  vid en
eventuell  folkomröstning  måste  vara  allsidig och
saklig.  Dessutom  borde enligt utskottet resurserna
mellan de olika alternativen så långt det är möjligt
vara jämt fördelade  och öppet redovisade. Utskottet
var däremot i dagsläget inte berett att ta ställning
till hur dessa principer  skall  kunna  tillgodoses,
eftersom  det  ännu inte fanns något beslut  när  en
folkomröstning  skall  genomföras.  Det  var  enligt
utskottets mening  också  viktigt  att sådana frågor
löstes  i  största  möjliga  samförstånd  mellan  de
politiska  partierna.  Utskottet   avstyrkte  därmed
motionerna som gällde denna fråga.

Beträffande     den     andra    frågan    anförde
finansutskottet i korthet att  det  var  viktigt att
olika  effekter av ett eventuellt svenskt deltagande
i  valutaunionens  tredje  steg  noga  utreddes  och
analyserades.  Utskottet  hänvisade  vidare till den
kommitté som regeringen hade tillkallat  med uppgift
att   analysera   förändrade   förutsättningar   för
finanspolitiken  vid  ett  eventuellt  deltagande  i
valutaunionen.  Utskottet  avstyrkte  därmed berörda
motioner.
Även  i  samband  med  riksdagens  behandling   av
budgetpropositionen       2001/02:1       behandlade
finansutskottet motioner som rörde EMU och  euron. I
motionerna  togs  frågor  upp om information om  och
analyser  av  eurons  effekter.  I  korthet  anförde
finansutskottet  (bet.  2001/02:FiU1)   att  det  är
viktigt att olika effekter av ett eventuellt svenskt
deltagande i valutaunionens tredje steg noga  utreds
och  analyseras  samt att svenska folket får en bred
och allsidig information om EMU och euron. Utskottet
påpekade  vidare  att  en  kommitté  för  närvarande
arbetar med att analysera förändrade förutsättningar
för  stabiliseringspolitiken   vid   ett  eventuellt
deltagande  i  valutaunionen. Därutöver  görs  olika
informationsinsatser  om  EMU  och  euron. Mot denna
bakgrund avstyrkte finansutskottet motionerna.

Den    i   finansutskottets   betänkanden   omtalade
kommittén  -  Kommittén om stabiliseringspolitik för
full  sysselsättning   vid   svenskt   medlemskap  i
valutaunionen  (Fi 2000:07) - beräknas avsluta  sitt
arbete den 15 februari 2002.


Utskottets ställningstagande


När det gäller vad  som  anförs  i motion K374 anser
konstitutionsutskottet i likhet med  finansutskottet
att  det  är  viktigt  att  olika  effekter  av  ett
eventuellt   svenskt   deltagande  i  valutaunionens
tredje steg noga utreds  och  analyseras.  Utskottet
konstaterar att regeringen har vidtagit åtgärder för
att så skall ske. Därutöver har riksdagen ställt sig
bakom   regeringens   uppfattning  att  ett  svenskt
deltagande  i  valutaunionen   måste  ha  ett  brett
folkligt  stöd  och  att  frågan skall  underställas
svenska  folket för prövning  i  en  folkomröstning.
Något  beslut  om  när  en  sådan  omröstning  skall
genomföras  har  ännu inte fattats. Utskottet är för
närvarande inte berett  att  utöver vad som nu sagts
ta  ställning  till  vad  som anförs  i  den  nämnda
motionen och avstyrker den därför.

Som redovisats ovan behandlade finansutskottet under
riksmötet 2000/01 en motion med likalydande yrkanden
som   den   nu   aktuella   K413.   I   likhet   med
finansutskottet   har   konstitutionsutskottet   den
principiella uppfattningen  att informationen vid en
eventuell  folkomröstning måste  vara  allsidig  och
saklig.  Utskottet   delar  vidare  finansutskottets
mening att kampanjresurserna mellan olika alternativ
så långt det är möjligt bör vara jämt fördelade. Som
påpekats   ovan  har  något   beslut   om   när   en
folkomröstning  skall  genomföras ännu inte fattats.
Utskottet  är  därför inte  nu  berett  att  närmare
uttala sig om fördelning  och  eventuell redovisning
av  kampanjresurser.  I  likhet med  finansutskottet
anser utskottet vidare att  det  är  viktigt  att  i
denna    fråga    lämna   utrymme   för   eventuella
samförståndslösningar mellan de politiska partierna.
Därutöver vill utskottet  framhålla att det enligt 8
kap. 4 § RF krävs att riksdagen i form av lag fattar
beslut om rådgivande folkomröstning för att en sådan
skall kunna genomföras. På  regeringens förslag i en
sådan fråga kommer i sedvanlig  ordning  att  finnas
motionsrätt.  Enligt  utskottets  mening  är det mot
bakgrund  av det anförda inte påkallat att riksdagen
nu vidtar någon  åtgärd  med  anledning  av  vad som
anförs  i  motion K413 (yrkandena 1 och 2). Den  bör
därför avslås.



Reservationer



Utskottets   förslag    till    riksdagsbeslut   och
ställningstaganden     har    föranlett     följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag  till  riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.


1. Bred författningsutredning (punkt 2)

av  Per Unckel (m), Ingvar Svensson  (kd),  Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius
(m),  Åsa  Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp)
och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  1.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna  2001/02:K236 yrkandena 1 och 2
samt 2001/02:K327.

Ställningstagande


I enlighet med vad som anförs i motion K327
vill vi framhålla att 1974 års regeringsform
nu har varit i kraft i mer än ett kvarts
sekel. Under denna tid har endast partiella
områden i regeringsformen belysts. Vi delar
motionärernas uppfattning att det nu är dags
att i ett mer långsiktigt och översiktligt
perspektiv låta utvärdera regeringsformen
och dess konsekvenser för det svenska
rättssamhället. En central utgångspunkt för
en förnyelse av den svenska författningen
som vi, i likhet med vad som anförs i motion
K236 (yrkandena 1 och 2),  vill se är
respekten för den enskildes rätt. En annan
central utgångspunkt i detta förnyelsearbete
bör enligt vår mening vara att en ökad
maktdelning stärker den enskildes frihet och
förbättrar demokratins vitalitet. Med bifall
till de nämnda motionerna bör vad som  nu
anförts ges regeringen till känna.


2. Flernivådemokrati och kommunal självstyrelse
(punkt 3)

av Per Unckel (m), Ingvar  Svensson  (kd),  Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius
(m),  Åsa  Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp)
och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  2.  Därmed  bifaller
riksdagen   motionerna   2001/02:K236   yrkande   5,
2001/02:K248  yrkande  3, 2001/02:K326, 2001/02:K368
yrkandena 1, 2 och 4, 2001/02:K371  yrkandena  9, 34
och  35,  2001/02:K424  yrkande  4  och 2001/02:N314
yrkande 2.

Ställningstagande

Vi delar den uppfattning som anförs i de nu aktuella
motionerna     att    gällande    bestämmelser     i
regeringsformen  har visat sig otillräckliga för att
skydda  den  kommunala  självstyrelsen.  Kommunernas
förutsättningar   att  själva  besluta  i  kommunala
angelägenheter bör därför enligt vår mening regleras
i  grundlag på ett sätt  som  garanterar  kommunerna
möjligheter  att  sörja för sina invånares intressen
utan opåkallade ingrepp  från statens sida. Vi anser
att  det  är  en  avgörande demokratifråga  att  den
offentliga makten utövas  så  nära  medborgarna  som
möjligt.   Lokala   beslutsfattare  har  en  närmare
relation   till  sina  väljare   och   kan   lättare
uppmärksamma  deras  önskemål.  En tydligt förstärkt
kommunal kompetens bör enligt vår mening fastställas
i      regeringsformen      med      ledning      av
subsidiaritetsprincipen. Den av regeringen aviserade
översynen   av   uppgifts-  och  ansvarsfördelningen
mellan staten, kommunerna och landstingen bör enligt
vår mening ha till uppgift att lägga fram förslag om
en sådan reglering.  Översynen bör omfatta frågan om
på vilken nivå - grundlag,  lag som beslutas i samma
ordning som riksdagsordningen  eller  vanlig  lag  -
olika kompetenser bör regleras. Vi anser att vad som
nu  anförts  bör  med  bifall  till motion K326 samt
motionerna K236 (yrkande 5), K248  (yrkande 3), K368
(yrkandena 1, 2 och 4), K371 (yrkandena  9,  19,  34
och  35),  K424  (yrkande  4) och N314 (yrkande 2) i
berörda delar ges regeringen till känna.


3. Bekräftelse i grundlag av direktvalda
regionfullmäktige (punkt 4)

av Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs i reservation  3.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 19.

Ställningstagande


Jag vill framhålla att en direktvald församling
alltid har ett högre demokratiskt värde än
en indirekt vald församling. Enligt min
uppfattning bör en ordning med direktvalda
regionfullmäktige i alla regioner bekräftas,
såsom anförs i motion K371 (yrkande 19),
genom att grundlagen ses över så att
regionfullmäktige kan erkännas. Detta bör
med bifall till den nämnda motionen i berörd
del ges regeringen till känna.


4. Vissa åtgärder för att försvara demokratin
(punkt 5)

av Per Unckel  (m),  Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 4. Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K280 yrkandena 1 och 3.

Ställningstagande

Vi vill framhålla att  det  i  dag sprids en misstro
mot   rättsstatens  och  demokratins   grundläggande
principer.  Som  anförs  i  motion  K280  kan  denna
misstro bottna i vad många uppfattar som rättstatens
brister.  En  rättsstat  har till uppgift att skydda
mötesfriheten för alla, liksom att skydda människors
liv  och  egendom mot ideologiska  våldsverkare  och
vandaler. Ett  problem  som många människor upplever
är att polisen i vardagen  inte är på plats. Vi vill
framhålla att en rättsstat som  bara fungerar för de
högt  uppsatta inte är någon riktig  rättsstat.  När
rättsstaten   sviker   firar   demokratins   fiender
triumfer.   Om   polis   och  rättsväsende  inte  är
tillräckligt starka finns  vidare,  i likhet med vad
som anförs i den nämnda motionen, en  risk att det i
stället  är  medborgerliga friheter som beskärs  för
att på så sätt skapa ett bedrägligt lugn. Enligt vår
mening måste rättsstaten  ha  resurser för att kunna
upprätthålla  allas medborgerliga  frihet.  Vi  vill
framhålla  att principen  om  maktdelning  därutöver
förtydligar  behovet  av att kunna granska och pröva
att polisen alltid sköter  sitt  uppdrag  i enlighet
med  gällande  lagar.  Vad  som  nu  har anförts  om
rättsstatens  roll  i en demokrati bör,  med  bifall
till den nämnda motionen  i  berörd del (yrkande 1),
ges regeringen till känna.

I den nämnda motionen behandlas  också förekomsten
av  att  offentliga  medel utgår till organisationer
som använder politiskt  våld  eller  aktiviteter som
innebär  lagöverträdelser.  Vi  delar  motionärernas
uppfattning  att  det  finns anledning att  nu  göra
klart att en sådan tilldelning  av  offentliga medel
inte är acceptabel. Riksdagen bör därför besluta att
detta inte får ske. I enlighet med det  anförda  bör
motionen bifallas i också denna del (yrkande 3).

5. Rösträtt för utländska medborgare vid
riksdagsval (punkt 7)

av  Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per
Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  5.  Därmed  bifaller
riksdagen  motionerna  2001/02:K264  yrkande  5  och
2001/02:A317 yrkande 30.

Ställningstagande

Vi delar uppfattningen i motionerna K264 (yrkande 5)
och  A317  (yrkande  30) att riksdagen nu bör begära
att regeringen lägger  fram  förslag till en ändring
som  innebär  att  också  utländska  medborgare  med
hemvist i Sverige skall ges  rätt  att  rösta,  inte
bara  i kommunala val, utan också i riksdagsval. Det
är enligt  vår uppfattning angeläget att en flykting
som fått uppehållstillstånd  och  levt  en tid här i
landet  skall  ha  möjlighet  att kunna påverka  den
politik  som  bedrivs här. Som anförs  i  de  nämnda
motionerna  motverkar  den  gällande  ordningen  den
invandrades  möjlighet   att   integreras   med  sin
omgivning. Därmed förstärks också de tendenser  till
utanförskap som ändå ligger i själva flykting- eller
invandrarskapet.   Vilket  krav  på  hemvist  som  i
enlighet med vad som  nu  anförts bör uppställas för
utländska  medborgares rösträtt  i  riksdagsval  kan
enligt vår mening  lämpligen övervägas i  anslutning
till den beredning som  nu  sker  med  anledning  av
förslaget  från  Kommittén  om medborgarskapskrav på
slopat treårskrav för rösträtt  i  kommunala val och
folkomröstningar.  Vad  som nu har anförts  bör  med
bifall till de nämnda motionerna  i  berörd  del ges
regeringen till känna.


6. Sänkning av rösträttsåldern (punkt 8)

av Per Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  6. Därmed bifaller
riksdagen   motionerna   2001/02:K258   yrkande   1,
2001/02:K337,    2001/02:K381    yrkande    2    och
2001/02:K397.

Ställningstagande

Enligt  min mening har unga människor ett rättmätigt
krav på inflytande  över  både  frågor som berör dem
och   andra   frågor.   Det  pågår  visserligen   en
diskussion om ungdomars inflytande  och formerna för
detta,  och  olika organ har inrättats,  vilka  dock
inte ger ungdomar ett direkt inflytande i politiken.
Jag anser att  det  nu är tid att överväga att sänka
rösträttsåldern  till   16   år.   Sedan  den  förra
sänkningen   till   18  år  har  kunskapsnivån   och
omvärldsorienteringen   hos   unga   människor  ökat
avsevärt.  Unga  människor  har både en förmåga  och
vilja att ta ansvar för sin framtid. En sådan åtgärd
skulle  på ett helt annat sätt  än  vad  som  nu  är
fallet göra  det  möjligt  för  ungdomar  att få ett
verkligt    inflytande    i   politisk   verksamhet.
Regeringen bör därför återkomma  till  riksdagen med
förslag  till  ändringar  i  relevant  lagstiftning.
Enligt min mening bör riksdagen därför,  i  enlighet
med vad som anförs i motionerna K258 (yrkande 1) och
K381  (yrkande  2) i berörda delar samt i motionerna
K337 och K397, ge  regeringen  till känna vad som nu
anförts  om  en  sänkt  rösträttsålder.   Motionerna
tillstyrks därmed.


7. Tidpunkt för rösträtt (punkt 9)

av  Kenneth  Kvist  (v), Mats Einarsson (v),  Per
Lager  (mp),  Åsa  Torstensson   (c)  och  Helena
Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K258 yrkande 2.

Ställningstagande

Under  förutsättning  att  rösträttsåldern  också  i
fortsättningen  är  18  år, bör  enligt  vår  mening
rätten  att  rösta  i  allmänna   val   inträda  det
kalenderår   då   väljaren  uppnår  rösträttsåldern.
Regeringen bör därför, i enlighet med vad som anförs
i motion K258 (yrkande  2), återkomma till riksdagen
med förslag till en sådan  lagändring.  Motionen bör
därmed bifallas i berörd del.


8. Renodlat personval (punkt 11)

av  Per Unckel (m), Inger René (m), Lars  Hjertén
(m),  Nils  Fredrik Aurelius (m), Åsa Torstensson
(c) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i  reservation  8.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:So637 yrkande 23 (delvis).

Ställningstagande

Vi vill  framhålla  att  det är angeläget att stärka
personvalsinslaget. I likhet  med  vad  som anförs i
motion  So637 (yrkande 23 delvis) anser vi  att  ett
renodlat  personval skulle leda till att medborgarna
som  väljare   får   ökad   egenmakt.   Enligt   vår
uppfattning  bör  därför  regeringen nu tillkalla en
utredning   med   uppgift  att  lämna   förslag   på
nödvändiga åtgärder  för att ett system med renodlat
personval skall kunna  införas.  Vi  vill därför med
bifall  till  den  nämnda motionen i berörd  del  ge
regeringen till känna vad som nu har anförts.


9. Småpartispärren (punkt 13)

av Kenneth Kvist  (v), Ingvar Svensson (kd), Mats
Einarsson (v), Per  Lager  (mp) och Maria Larsson
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i reservation 9.  Därmed  bifaller
riksdagen motion 2001/02:K323  yrkande  4 och avslår
motion 2001/02:K222 (delvis).

Ställningstagande

Enligt   vår   mening   bör   4-procentsspärren  vid
fördelningen  av mandat avvecklas.  Vi  vill  härvid
framhålla att man  skulle  slippa  alltför  kraftiga
marginaleffekter   vid   mandatfördelningen  om  man
ersätter    den    nuvarande    spärren    med    en
intrappningsskala. Det är ju viktigare  för  partier
att  få  någon  representation  i parlamentet än att
helt stå utanför. Vi anser därför,  i likhet med vad
som  anförs  i  motion  K323  (yrkande  4),  att  en
utredning  bör  tillkallas  med  uppgift att  arbeta
utifrån perspektivet att eventuella  förändringar av
4-procentsspärren skall kunna beslutas i samband med
valet 2006 och träda i kraft 2010 (såvida inte nyval
inträffar  under  den senare mandatperioden).  Detta
bör ges regeringen  till  känna.  Mot denna bakgrund
tillstyrker  vi  den nämnda motionen  och  avstyrker
motion K222 (delvis) i berörd del.


10. Antalet riksdagsledamöter (punkt 15)

av Per Unckel (m),  Ingvar  Svensson  (kd), Inger
René (m), Lars Hjertén (m), Nils Fredrik Aurelius
(m) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen     delvis    motionerna     2001/02:K206,
2001/02:K222  (delvis),   2001/02:K236  yrkande  20,
2001/02:K287 och 2001/02:K299 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Med   nu   gällande   ordning   har    Sverige   349
riksdagsledamöter.   Författningsutredningen    hade
föreslagit   att   antalet   ledamöter   i  den  nya
enkammarriksdagen    skulle    uppgå    till    290.
Grundlagsberedningen     ansåg     dock    att    en
enkammarriksdag  borde  bestå av 350 ledamöter,  och
riksdagen  godtog  det  senare   förslaget.  Antalet
minskades senare till 349.

I ett internationellt perspektiv har Sverige många
riksdagsledamöter i förhållande till folkmängden, ca
25 000 medborgare per mandat. I Tyskland  går det ca
115  000 medborgare per folkvald och i Frankrike  ca
66 000  medborgare  per  folkvald. I Norden finns en
tradition av mycket stora  direktvalda  parlament  i
förhållande  till  folkmängden. I Finland, Norge och
Danmark  representerar   dock   varje  ledamot  fler
medborgare än i Sverige.
En   minskning  skulle  kunna  leda   till   bl.a.
förbättringar   för   riksdagen   som   arbetsplats,
ledamöternas arbete samt medborgarnas kunskaper  och
kännedom  om  de  folkvalda. En utredning bör därför
tillsättas för att  utreda  förutsättningarna för en
minskning av antalet riksdagsledamöter.  Vad  som nu
anförts  bör  med  anledning  av motionerna K206 och
K287  samt motionerna K222 (delvis),  K236  (yrkande
20) och K299 (yrkandena 1 och 2) i berörda delar ges
regeringen till känna.

11. Partibytares rätt att förfoga över uppdrag
från partigrupp (punkt 16)

av Ingvar Svensson (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K325.

Ställningstagande

Enligt  vår  uppfattning finns det skäl  att  starkt
ifrågasätta den  rätt  med  vilken  partibytare  har
möjlighet  att  sitta  kvar  på  tidigare tilldelade
uppdrag.  Det  har  ibland funnits en  ovilja  bland
partibytare att lämna  uppdrag  som  besatts  av  en
partigrupp.  Vi  vill, i likhet med vad som anförs i
motion K325, framhålla  att  ett sådant beteende kan
leda till problem i den politiska  beslutsprocessen.
Därför   delar  vi  motionärernas  uppfattning   att
regeringen bör utreda och överväga möjligheterna att
för  partibytare   begränsa   förfoganderätten  över
sådana uppdrag som nu är i fråga.  Vad  som  nu  har
anförts  bör med bifall till den nämnda motionen ges
regeringen till känna.


12. Successionsordningens
giftermålsbestämmelser (punkt 19)

av Per Lager (mp) och Helena Bargholtz (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  12.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K330.

Ställningstagande

Som ett led i moderniseringen av monarkin bör enligt
vår uppfattning ytterligare ett steg tas  genom  att
samtliga  medlemmar  i kungafamiljen medges rätt att
själva bestämma vem de  vill gifta sig med. Vi delar
uppfattningen  i  motion K330  att  statschefen  och
regeringen inte bör vara de som beslutar om en vuxen
människas  val  av livspartner.  Det  känns  väldigt
otidsenligt att monarken  skall  få  sista  ordet  i
angelägenheter  som  val  av  partner för hans eller
hennes  syskon och barn. Regeringens  inblandning  i
denna fråga  känns  enligt  vår  mening  inte heller
befogad.  Vi  anser därför att riksdagen med  bifall
till den nämnda  motionen  bör  ge  regeringen  till
känna  att  alla  svenska medborgare, kungliga eller
icke,  som har fyllt  18  år  skall  ha  fullständig
frihet att  själva  välja vem de vill gifta sig med,
under förutsättning att personen är myndig.


13. Förberedelser för monarkins avskaffande
(punkt 20)

av Kenneth Kvist (v),  Mats Einarsson (v) och Per
Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som anförs i reservation  13.  Därmed  bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:K240 och 2001/02:K273.

Ställningstagande

Vi anser  att  statschefen,  som innehar det främsta
ämbetet i en demokrati, bör tillsättas  på  ett sätt
som  står  i  överensstämmelse  med den demokratiska
grunduppfattning   som   i  alla  andra   offentliga
sammanhang   anses   självklar.   Monarkins   själva
existens fungerar som  en ideologisk konservering av
icke-demokratiska  föreställningar  om  "överhetens"
utvaldhet    och    "naturliga"    maktbefogenheter.
Statschefens  representativa  funktion  understryker
ytterligare  det   principiellt   orimliga   i   att
statschefen  föds  till  sitt ämbete. Inte minst den
ärftliga tronföljden utgör  ett  sådant  otidsenligt
arrangemang som krävs för att den irrationella  magi
som  utgör  monarkins  enda  källa  till legitimitet
skall  kunna upprätthållas. Vi vill vidare  av  rent
mänskliga  skäl  motsätta  oss idén med att ett barn
skall  utses  till uppdrag redan  i  moderlivet  och
därefter hela uppväxten präglas av detta. Vad som nu
anförts motiverar  enligt vår mening att statschefen
bör utses i en sådan  ordning  att han eller hon kan
förväntas åtnjuta ett brett politiskt förtroende.

Vi  anser  därför  att  en  bred  diskussion   bör
initieras  om  statsskickets framtida utformning med
utgångspunkt i konkreta och realistiska förslag. Vad
som anförs i motion  K273  är  ett  förslag  som kan
utgöra  en  sådan  utgångspunkt.  En  diskussion  av
angivet  slag  kan  enligt  vår mening bara gynna en
fortsatt demokratisering och  modernisering  av  vår
författning.  Regeringen  bör därför, såsom anförs i
såväl  den nämnda motionen som  i  motion  K240,  nu
tillsätta  en  utredning  med  uppgift  att överväga
statsskickets framtida utformning med inriktning  på
att monarkin skall avskaffas. Vad som nu anförts bör
med  bifall till de nämnda motionerna ges regeringen
till  känna.   Till   detta  kan  tilläggas  att  de
riksdagsledamöter som i  dag  inte  är  beredda  att
fatta beslut om monarkins omedelbara avskaffande bör
kunna  biträda vad som nu har sagts och därmed bidra
till frågans framtida lösning.

14. Entledigande av regeringen efter
riksdagsval (punkt 21)

av Per Lager (mp) och Åsa Torstensson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K371 yrkande 37.

Ställningstagande

Vi   anser   att   regeringen   oavsett  valutgången
obligatoriskt skall avgå efter ett  riksdagsval.  På
detta  sätt  ges utrymme för sonderingar kring vilka
regeringsbildningar  som  kan  väntas  få  stöd.  En
regering  som  förväntar  sig att sitta kvar tvingas
därmed,  såsom anförs i motion  K371  (yrkande  37),
söka nytt  stöd  från riksdagen efter genomfört val.
Vad som nu sagts bör  med  bifall  till  den  nämnda
motionen i berörd del ges regeringen till känna.


15. Domstolars och Domstolsverkets ställning
samt utnämning av högre domare (punkt 23)

av  Per  Unckel (m), Inger René (m), Lars Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs  i  reservation  15.  Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K236 yrkandena 14-16.

Ställningstagande

Ärenden  om  domstolsväsendet bereds i riksdagen  av
justitieutskottet.   Domstolarna   tenderar   därmed
enligt  vår  uppfattning  att  uppfattas  mer som en
brottsbekämpningsmyndighet,     inplacerad    mellan
åklagarväsendet  och  kriminalvården,   än  som  den
rättsstatens   kärna  som  domstolarna  bör  utgöra.
Domstolarnas   roll    är    till    stor   del   av
konstitutionell  art.  Vi anser att domstolsfrågorna
bör,  som framhålls i motion  2001/02:K236  (yrkande
14), i  framtiden  beredas av konstitutionsutskottet
för   att  tydliggöra  domstolsväsendets   särskilda
ställning      i     konstitutionellt     hänseende.
Riksdagskommittén  bör  därför,  med bifall till den
nämnda  motionen  i berörd del, ges  i  uppdrag  att
beakta detta i sitt fortsatta arbete.

När det gäller Domstolsverkets  ställning anser vi
att  den  centrala domstolsorganisationen  inte  bör
utformas på  ett  sätt  som  riskerar  ett oberoende
domstolsväsende.  Den  nuvarande konstruktionen  ger
enligt  vår  mening regeringen  ett  alltför  starkt
grepp om domstolsorganisationen.  Det  finns  därför
skäl   att   överväga  en  annan  ordning.  Med  ett
självständigt   serviceorgan   skulle   domstolarnas
självständighet  kunna garanteras. Vi vill  som  ett
alternativ  peka  på  det  danska  systemet  med  en
myndighet  som  ligger   under  riksdagen  och  vars
verksamhet regleras i lag.  Enligt  vår  mening bör,
såsom  anförs i motion K236 (yrkande 15), regeringen
få i uppdrag  att  utreda  frågan om Domstolsverkets
ställning   och   funktion   i   förhållande    till
domstolarna med det danska systemet som förebild. Vi
tillstyrker därmed nämnda motion också i denna del.

I övrigt vill vi framhålla att förslagen från
Kommittén om domarutnämningar och
domstolsledning är bra, eftersom de bl.a.
innebär en öppnare utnämningsprocess. Detta
bör, såsom anförs i motion K236 (yrkande
16), ges regeringen till känna.


16. EMU och demokratin (punkt 25)

av  Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per
Lager (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:K374.

Ställningstagande

Det är en politisk omöjlighet för  eliterna  att i
dag ifrågasätta den allmänna och lika rösträtten.  I
likhet med vad som anförs i motion K374 vill vi dock
påpeka    att   eliterna   nu   är   betydligt   mer
sofistikerade.  I  stället  för  att argumentera för
begränsningar i rösträtten, urholkar  man demokratin
inifrån  genom  att  flytta  makt  från demokratiskt
valda församlingar till "oberoende experter".  Dessa
experter  antas  bättre  kunna  styra  utvecklingen,
eftersom  de  inte  kan  ställas  till  svars  eller
påverkas av ett krävande och pockande folk.  Folkets
inflytande anses alltså numera som ett hot, inte  en
möjlighet.  Vi delar motionärens uppfattning att EMU
är ett praktexempel  på  en  oåtkomlig, odemokratisk
expertmakt. Om vi går med i EMU  kommer  det svenska
folket  inte  att kunna rösta fram en regering,  som
har möjlighet att  sätta  rätten till arbete som det
viktigaste politiska målet.  Ett  samhälle kan sägas
fungera  så  länge politiken kan lösa  konflikterna.
Efter ett införande av EMU får politiken i vårt land
inte ens försöka  lösa  de  konflikter som kan komma
att  uppstå.  Vi  vill  i  likhet   med   motionären
framhålla  att  den  långa  och mycket framgångsrika
uppbyggnaden av välfärdsstaten  har  skapat  en unik
tilltro till det politiska systemet, trots dess alla
fel  och  brister. Denna tilltro är förmodligen  den
största tillgång som ett samhälle kan ha, och som vi
nu   riskerar.    Vi   delar   således   motionärens
uppfattning  att  omsorgen  om  demokratin  och  det
politiska systemets  legitimitet gör att Sverige bör
avstå från medlemskap  i  EMU.  Med  bifall till den
nämnda  motionen  bör  vad som nu anförts  om  EMU:s
oförenlighet med ett demokratiskt  styrelseskick ges
regeringen till känna.
Särskilda yttranden



Utskottets   beredning  av  ärendet  har   föranlett
följande särskilda  yttranden. I rubriken anges inom
parentes  vilken punkt  i  utskottets  förslag  till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.


Rösträtt för utländska medborgare vid
riksdagsval (punkt 7)

av Åsa Torstensson (c).

En fråga som  enligt  min  mening  är  angelägen att
lyfta  fram  är  möjligheterna  för  både nationella
minoriteter  och  invandrargrupper att engagera  sig
politiskt.  Jag  anser   att   det  är  rimligt  att
människor som har sin hemvist i  Sverige, även om de
av olika anledningar inte vill eller  kan få svenskt
medborgarskap, skall ha rätt att rösta  inte  bara i
kommunala   val,   utan  också  i  riksdagsval.  Som
framgått     bereds     för      närvarande     inom
Regeringskansliet   förslaget   från  Kommittén   om
medborgarskap att kravet på folkbokföring  i Sverige
under  tre år för att andra utländska medborgare  än
EU-medborgare  samt  norska och isländska medborgare
skall ha rätt att delta  i  kommunala  val skall tas
bort.  Enligt förslaget skall alltså alla  utländska
medborgare  ha  rösträtt  i  kommunala  val  samt  i
kommunala  folkomröstningar  om de är folkbokförda i
kommunen respektive landstinget  och på valdagen har
fyllt 18 år.

Jag  anser,  i  likhet  med  vad  som   anförs   i
motionerna  K264  (yrkande  5) och A317 (yrkande 30)
att det rådande sambandet mellan  medborgarskap  och
rösträtt  i  riksdagsval  bör  brytas.  Det gällande
kravet  på tre års folkbokföring för rösträtt  i  de
kommunala valen har hittills förefallit uttrycka ett
rimligt krav  på  hemvist  för  deltagande  i  också
riksdagsval.  Nu  får dock resultatet av beredningen
av  förslaget från Kommittén  om  medborgarskapskrav
avvaktas  innan  ett  lämpligt  krav  på hemvist för
rösträtt i riksdagsval formuleras.

Entledigande av regeringen efter riksdagsval
(punkt 21)

av  Per Unckel (m), Inger René (m), Lars  Hjertén
(m) och Nils Fredrik Aurelius (m).

Vi delar inte uppfattningen som anförs i motion K371
(yrkande  37)  att det finns behov av en bestämmelse
som,   vid   sidan   av    vad    som   gäller   vid
misstroendeförklaring,  innebär  att  statsministern
och därmed regeringen med automatik skall avgå efter
ett riksdagsval. Däremot finner vi  anledning  att i
detta  sammanhang  framhålla  att varje regering har
att söka parlamentariskt stöd för  sin  politik. Med
denna  utgångspunkt  är det en självklarhet  att  en
regering som förlorar den majoritet på vilken den är
bildad eller som avser  att  söka ett förändrat stöd
avgår. Vi vill också erinra om  vad  vi  framhöll  i
anslutning        till        omröstningen        om
missförtroendeförklaring  1998,  nämligen att det är
rimligare att en regering avgår än sitter kvar efter
ett betydande valnederlag och då den dittills följda
samarbetsstrategin överges. I en sådan situation bör
enligt  vår  mening  riksdagen inte lämnas  utanför,
utan   i   stället  bör  utrymme   lämnas   för   en
regeringsbildningsprocess under talmannens ledning.


Domstolsverkets ställning (punkt 23)

av Ingvar Svensson (kd) och Maria Larsson (kd).

Som framgått  har  riksdagen  detta  riksmöte  redan
tagit  ställning  till  en  motion  med ett liknande
yrkande som i den nu aktuella motionen K236 (yrkande
15) och som rör Domstolverkets  ställning.  I  detta
sammanhang   hade   Kristdemokraterna   en  gemensam
reservation  med Moderata samlingspartiet  (se  bet.
2001/02:JuU1 s.  139  f.). Denna reservation bifölls
inte  av riksdagen. Vi avstår  därför  nu  från  att
reservera  oss, men vill ändå framhålla att också vi
är   av   den   uppfattningen   att   den   centrala
domstolsorganisationen inte bör utformas på ett sätt
som riskerar ett oberoende domstolväsende. Det finns
enligt vår mening  anledning  att  överväga en annan
ordning än den gällande, eftersom den ger regeringen
ett  alltför starkt grepp om domstolsorganisationen.
För att  domstolarnas  självständighet  skall  kunna
garanteras behövs ett självständigt ser-
viceorgan.  Även vi vill i detta sammanhang peka  på
det danska systemet  som  ett  alternativ.  Vi delar
således uppfattningen att regeringen, såsom anförs i
motion  K236  i  berörd  del,  bör  få i uppdrag att
utreda  frågan  om  Domstolsverkets  ställning   och
funktion med det danska systemet som förebild.


Lagprövning och författningsdomstol (punkt 24)

av  Göran  Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund
(s), Pär Axel  Sahlberg  (s),  Kenneth Kvist (v),
Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt
(s), Kenth Högström (s) och  Mats Einarsson (v).

Som   framgått   har   en  majoritet  av  riksdagens
ledamöter under föregående  år  fattat beslut om att
regeringen  skulle  ges  i uppdrag att  låta  utreda
frågor om skyldigheten enligt  11  kap.  14 § RF för
domstolar  och  andra  offentliga organ att i  vissa
fall inte tillämpa en föreskrift  och  om undantaget
från       denna      skyldighet,      det      s.k.
uppenbarhetsrekvisitet.   Oaktat   detta  finner  vi
anledning  att  också  nu  hävda vår ståndpunkt  att
någon  sådan utredning inte bör  tillkallas.  Skälen
för detta  är  desamma  som de vi anförde föregående
år.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så
inleds  1974  års  regeringsform.  Bestämmelsen  ger
uttryck åt folkstyrelsen  som  den bärande principen
för det svenska statsskicket.
Riksdagen är folkets främsta företrädare.  Det  är
riksdagen  som stiftar lag. Detta är fundamentet för
det svenska  folkstyret.  Folket  har  att besluta i
eget   hus.  Inga  andra  statsorgan  skall  ställas
ovanför    folkets    valda    representanter.    En
utgångspunkt måste enligt vår mening därför vara att
det är riksdagens uppgift att tolka grundlagen.
Liksom  tidigare vill vi framhålla att Sverige har
en unik tradition och ett utvecklat system för att i
förväg pröva  ett  tilltänkt  lagförslags lämplighet
från  olika  utgångspunkter.  Beredningen   av   ett
lagförslag      omfattar      normalt     utredning,
remissförfarande  och  lagrådsgranskning.  Lagrådets
granskning av ett lagförslag  skall enligt 8 kap. 18
§ regeringsformen avse bl.a. hur förslaget förhåller
sig  till grundlagarna och rättsordningen  i  övrigt
och hur det förhåller sig till rättssäkerhetens krav
samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Lagrådets  yttranden har praktiskt taget genomgående
varit  av  juridisk-teknisk   art.  Inriktningen  på
Lagrådets  yttranden  har  inneburit   att   det   i
praktiken kunnat förenas med folkstyret.
Ett  noggrant  beredningsförfarande,  som omfattar
även den juridisk-tekniska granskningen av  Lagrådet
men  där  riksdagen som lagstiftare har det yttersta
ansvaret,  är   enligt  vår  uppfattning  den  bästa
garanten  för  att   lagstiftningen  uppfyller  högt
ställda krav på rättssäkerhet och ändamålsenlighet.
Gällande  ordning  ger   ett   visst  utrymme  för
prövning  i efterhand av en föreskrifts  förenlighet
med bestämmelse  i  grundlag  eller annan överordnad
författning.  Det gäller föreskrifter  såväl  i  lag
eller förordning  som  i  myndighetsföreskrifter. En
föreskrift i lag eller förordning får dock sättas åt
sidan  på  grund av bristande  överensstämmelse  med
överordnad författning endast om felet är uppenbart.
Både  domstolar   och  andra  offentliga  organ  har
utrymme  för, innefattande  såväl  en  rätt  som  en
skyldighet,    att    göra    en   sådan   prövning.
Lagprövningsinstitutet är dock  inget normalt inslag
i svensk rättstillämpning.
Ett   slopande  av  uppenbarhetsrekvisitet   leder
enligt vår  uppfattning  till  osäkerhet  och skadar
förtroendet  för  rättsordningen.  Ett  stort  antal
instanser  ges  därmed  rätt  och  skyldighet  att i
avsevärt  större  omfattning än med nuvarande regler
överpröva  beslut som  fattats  av  riksdagen  eller
regeringen.  En  lagprövning  som centraliseras till
ett organ, såsom en författningsdomstol, skulle leda
till  att  detta  organs maktställning  blev  mycket
stark - alltför stark för att enligt vår mening vara
väl förenlig med folkstyrelseprincipen. Vi anser att
ingen av dessa lösningar  är  tillfredsställande.  I
praktiken  juridifieras politiken, i stället för att
demokratiseras. I detta sammanhang vill vi erinra om
att  författningsdomstolar   främst   förekommer   i
förbundsstater.   Författningsdomstolens  viktigaste
uppgift i Tyskland  är att slita kompetenskonflikter
mellan delstater och förbundsrepubliken.
I likhet med föregående år vill vi också framhålla
att en ökad lagprövningsrätt  för  domstolar innebär
en politisering av juridiken, där domare allt oftare
kommer  att kunna - men också avkrävas  -  politiska
ställningstaganden.     Utvidgad    lagprövningsrätt
innebär att domstolarna får  en  ökad politisk makt.
All internationell erfarenhet visar att i länder där
den  judiciella  makten  är  stark, som  i  USA,  är
utnämningarna  av  domare starkt  politiserade.  Det
judiciella  upphör  att  vara  judiciellt  och  blir
politik.    Med   nuvarande    ordning    föranleder
domarutnämningar  sällan  politiska  kontroverser  i
vårt  land.  Ger vi domstolarna allt större rätt att
överpröva riksdagens  bedömning  att  dess beslut är
lagliga,  finns  risken  att varje politisk  rörelse
också kommer att försöka se  till att utnämna domare
som har åsikter i linje med rörelsens  ideologi. Det
objektiva       och      förhållandevis      sakliga
statstjänstemannaidealet     skulle    enligt    vår
uppfattning riskera att gå till historien vad gäller
domarkåren.
Vi  vill  återigen  framhålla  att   grundläggande
förändringar av Sveriges författning bör  ske endast
i bred politisk enighet. 1974 års regeringsform  var
resultatet  av  en sådan uppgörelse. De förändringar
som den begärda utredningen  syftar  till innefattar
en  väsentlig  maktförskjutning  till  nackdel   för
folkstyret.  Vi är alltjämt inte beredda att förorda
en sådan maktförskjutning.
Ett enhälligt  konstitutionsutskott  uttalade  vid
behandlingen    av   regeringens   proposition   med
anledning  av  Rättighetsskyddsutredningens  förslag
att  det  inte kunde  komma  i  fråga  att  i  något
hänseende  förändra   lagprövningsrätten   och   att
uppenbarhetsrekvisitet    måste   få   en   särskild
betydelse när det gäller av  riksdagen  beslutad lag
eller   annan   föreskrift   (bet.  KU  1978/79:39).
Utskottet uttalade att riksdagen  enligt  grundlagen
är den främste lagstiftaren och att endast riksdagen
kan stifta grundlag. Därför ansåg utskottet  att det
är  naturligt  att  riksdagen är den instans som  är
bäst  ägnad  att pröva  om  en  viss  föreskrift  är
grundlagsenlig.  Uppenbarhetsrekvisitet  medförde  i
detta   fall   enligt   utskottet   att   riksdagens
tillämpning   av   visst   grundlagsstadgande  måste
respekteras så länge den håller  sig  inom ramen för
en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga.  För att
underlåta  tillämpning  av  en av riksdagen beslutad
föreskrift  måste  det  därför,   enligt  utskottet,
fordras   att   föreskriften  materiellt   sett   är
oförenlig med ett  grundlagsstadgande  eller att det
vid  föreskriftens beslutande förekommit  ett  klart
och  direkt   åsidosättande   av   ett   uttryckligt
stadgande  i  grundlag  eller  riksdagsordningen  om
lagstiftningsproceduren   som  uppenbarligen   måste
anses vara av väsentlig betydelse för denna.
Sveriges medlemskap i EU innebär att EG-rätten har
företräde  framför svensk lag  utan  att  det  finns
något   krav  på   uppenbar   motstridighet.   Detta
förhållande  kan visserligen ses som en minskning av
utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet. Vi
vill dock påpeka att lagprövningsregeln i
11  kap.  14  §    regeringsformen   tar   sikte  på
konflikter  mellan  svenska  rättsnormer  av  skilda
valörer  och  anser  att  de  återgivna  uttalandena
alltjämt  äger  giltighet.  Med  det  anförda är  vi
således  alltjämt  av  den  uppfattningen  att   den
utredning  som  begärs  i de nu aktuella motionerna,
och som riksdagens majoritet  redan har beslutat om,
inte bör tillkallas.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Riksbankens förslag

I  riksbankens  förslag  2001/02:RB4   föreslås  att
riksdagen antar förslag till lag om ändring i 8 kap.
14 § regeringsformen.


Motioner från allmänna
motionstiden


2001/02:K206  av  Rolf Gunnarsson (m) vari  föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen  anförs  om att minska antalet ledamöter  i
Sveriges riksdag till 249.

2001/02:K222 av Sten Andersson (m) vari föreslås att
riksdagen   fattar   följande    beslut:   Riksdagen
tillkännager  för regeringen som sin  mening  vad  i
motionen anförs  om behovet av en utredning avseende
spärrar     till     riksdagsval     och     antalet
riksdagsledamöter.

2001/02:K236 av Bo Lundgren  m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad i motionen anförs om en utredning av  de
författningsfrågor som aktualiseras i motionen.
2. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om maktdelning.
5.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag till ändring av grundlagsregleringen  av den
lokala  självstyrelsen i enlighet med vad som anförs
i motionen.
13. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen  anförs  om  lagprövningsrätt,
uppenbarhetsrekvisit och författningsdomstol.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  domstolarnas
konstitutionella ställning.
15. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag   om   avskaffande   av  Domstolsverket  och
inrättandet av en domstolsstyrelse  i  enlighet  med
vad som anförs i motionen.
16.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utnämningen av högre
domare.
19. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  tidpunkten  för
riksdagsval.
20. Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen  anförs  om riksdagens storlek
och dess arbetsformer.

2001/02:K240  av  Birger  Schlaug  m.fl.  (mp)  vari
föreslås  att  riksdagen  fattar  följande   beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i  motionen  anförs  om  åtgärdsplan  för  att
avveckla monarkin.

2001/02:K248 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till sådana ändringar i regeringsformen och
kommunallagen    att   det   kommunala   självstyret
förstärks i enlighet med vad som anförs i motionen.

2001/02:K258  av  Willy   Söderdahl   och  Sven-Erik
Sjöstrand  (v)  vari  föreslås att riksdagen  fattar
följande beslut:

1.  Riksdagen  begär att  regeringen  lägger  fram
förslag till lagändring  så  att åldern för rösträtt
sänks till 16 år i kommunalval och folkomröstningar.
2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring av vallagen  så  att  de  som
uppnår rösträttsåldern  under  år  då  allmänna  val
hålls blir röstberättigade.

2001/02:K264  av  Åsa  Torstensson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  pröva  rösträtt
för icke-medborgare även till riksdagen.

2001/02:K273   av  Gudrun  Schyman  m.fl.  (v)  vari
föreslås  att  riksdagen   fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utarbetande av förslag till
en republikansk författning.

2001/02:K280 av Bo Lundgren  m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad i motionen framförs om rättsstatens  roll
i en demokrati.
3.  Riksdagen  beslutar  att inga offentliga medel
skall   utgå   till  organisationer   som   använder
politiskt våld eller  till  aktiviteter  som innebär
lagöverträdelser.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om våld mot politiska
företrädare.

2001/02:K287 av Maria Larsson (kd) vari föreslås att
riksdagen   fattar    följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för regeringen  som  sin  mening  vad i
motionen anförs om att utreda konsekvenserna av  att
minska antalet riksdagsledamöter.

2001/02:K288 av Caroline Hagström (kd) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager  för  regeringen  som sin mening vad  i
motionen   anförs  om  tydligare  tidsreglering   av
regeringens verkställande av riksdagsbeslut.

2001/02:K299  av  Amanda  Agestav (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.   Riksdagen   beslutar   att   minska   antalet
riksdagsledamöter till 249.
2. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av en
översyn  av  valkretsindelningen  och  systemet  med
utjämningsmandat.

2001/02:K306  av Sören Lekberg (s) vari föreslås att
riksdagen   fattar    följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för regeringen  som  sin  mening  vad i
motionen  anförs  om  att  belysa  vilka följder ett
valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.

2001/02:K323  av  Ingvar  Svensson m.fl.  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

4.  Riksdagen begär att regeringen  tillsätter  en
utredning  om mandatfördelningstekniken vid val till
riksdagen med  syfte  att  fatta  ett  första beslut
under mandatperioden 2002-2006.

2001/02:K325  av  Ingvar  Svensson  m.fl. (kd)  vari
föreslås  att  riksdagen  fattar  följande   beslut:
Riksdagen   begär   att   regeringen  tillsätter  en
utredning  om partibytares ställning  i  förhållande
till erhållna uppdrag.

2001/02:K326  av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd) vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen  begär   att   regeringen   tillsätter  en
utredning   med   syfte  att  fastställa  en  tydlig
kommunal kompetens  i  grundlagen,  t.ex.  genom  en
hänvisning till en särskild kommunalordning likartad
riksdagsordningen, enligt vad i motionen anförs.

2001/02:K327  av  Ingvar  Svensson  m.fl.  (kd) vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen begär av regeringen en utvärdering av 1974
års regeringsform enligt vad som i motionen anförs.

2001/02:K330  av  Hillevi  Larsson (s) vari föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för regeringen  som sin mening att alla
svenska medborgare som fyllt 18  år,  kungliga eller
icke,  skall ha fullständig frihet att själva  välja
vem de vill  gifta  sig  med under förutsättning att
personen är myndig.

2001/02:K337  av Karin Pilsäter  och  Johan  Pehrson
(fp) vari föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut:  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som
sin   mening  vad  i  motionen   anförs   om   sänkt
rösträttsålder till 16 år.

2001/02:K358  av  Tasso  Stafilidis  m.fl.  (v) vari
föreslås   att  riksdagen  fattar  följande  beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om att införa begränsning av
det antal mandatperioder  som  en  person  får  vara
ledamot av Sveriges riksdag.

2001/02:K368   av  Henrik  Westman  m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om maktdelning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att skydda området
för den kommunala  självstyrelsen  genom  ett  antal
ramlagar.
3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om författningsdomstol.
4.  Riksdagen begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  om förstärkning av grundlagsskyddet för den
kommunala  självstyrelsen  i  enlighet  med  vad som
anförs i motionen.
6.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad i motionen anförs om skilda valdagar för
kommunal- och riksdagsval.

2001/02:K371 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

9. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  grundlagsändringar  som möjliggör ett
stärkt kommunalt självstyre.
19. Riksdagen begär att regeringen  gör en översyn
av  grundlagen  rörande  bildandet  av  regioner   i
enlighet med vad i motionen anförs.
34.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad  i  motionen  anförs om vikten av att den
vertikala maktdelningen stärks i Sverige.
35.    Riksdagen   begär   hos    regeringen    en
konstitutionell utredning med uppgift att utforma en
grundlag  som   utgår   från   att   makten   kommer
underifrån.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att regeringen
obligatoriskt skall avgå efter ett val.

2001/02:K374  av Bengt-Ola Ryttar (s) vari  föreslås
att  riksdagen  fattar  följande  beslut:  Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen  anförs  om  EMU:s  oförenlighet  med   ett
demokratiskt styrelseskick.

2001/02:K381  av  Matz  Hammarström  m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2.  Riksdagen  begär  att  regeringen lägger  fram
förslag  till ändringar i relevant  lagstiftning  så
att  rösträttsåldern   kan  sänkas  till  16  år  på
samtliga nivåer och för folkomröstningar.
6.  Riksdagen  begär att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändringar  i  relevant  lagstiftning så
att  valsystemet kan reformeras i enlighet  med  vad
som anförs i kapitel 5.1 i motionen.

2001/02:K383   av  Elver  Jonsson  m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  skilda valdagar
och  kommundelningar kan vara bra för att  nå  målet
för en uthållig demokrati.

2001/02:K397 av Lars Ångström (mp) vari föreslås att
riksdagen    fattar   följande   beslut:   Riksdagen
tillkännager för  regeringen  som  sin  mening vad i
motionen anförs om att sänka rösträttsåldern till 16
år.

2001/02:K401  av  Roy Hansson (m) vari föreslås  att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar
att införa en författningsdomstol i enlighet med vad
i motionen anförs.

2001/02:K409  av  Birgitta   Ahlqvist   och  Lennart
Klockare  (s)  vari  föreslås  att riksdagen  fattar
följande   beslut:   Riksdagen   tillkännager    för
regeringen  som  sin mening vad i motionen anförs om
representation i beslutande organ.

2001/02:K413 av Lena  Sandlin-Hedman  m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  fördelning  av
statliga  bidrag inför en kommande folkomröstning om
EMU.
2. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om  behovet  av  att
inrätta en kommitté  med  uppgift  att  övervaka och
publicera   all   tillgänglig   information  om   de
ekonomiska stöd som ges.

2001/02:K417  av  Hillevi  Larsson  m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  att 4 kap. 6 § regeringsformen bör förändras
så att den  anger  att riksdagsledamot och ersättare
får fullgöra uppdrag  som  ledamot  utan  "hinder av
tjänsteuppgift eller studier".

2001/02:K424  av  Lars  Leijonborg  m.fl. (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen    anförs    om    en
författningsdomstol.
3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.
4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en  kompetenskatalog
för  maktfördelningen  mellan  nationell  och  lokal
nivå.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och  Helena Bargholtz
(fp)  vari  föreslås  att riksdagen fattar  följande
beslut:

31. Riksdagen tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om  inrättande  av  en
författningsdomstol.

2001/02:So637  av  Lars  Leijonborg  m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

23. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening  vad  i motionen anförs om ökad egenmakt  som
väljare genom  införandet  av renodlat personval och
skilda valdagar.

2001/02:N314 av Agne Hansson m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om att  det  kommunala
självstyret  är  en viktig förutsättning för att den
sociala ekonomin skall kunna utvecklas.

2001/02:N364 av Ingegerd  Saarinen  m.fl.  (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

24. Riksdagen tillkännager för regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.

2001/02:A317   av  Gudrun  Schyman  m.fl.  (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

30. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag  till  ändring  som  innebär  att invandrade
kvinnor och män ges rösträtt i riksdagsval  på samma
grund som i kommunala val.
Bilaga 2

Förslag till riksdagen 2001/02:RB4
Framställan om vissa ändringar
i regeringsformen


Sammanfattning



I   framställan  föreslås  att  en  ändring  görs  i
regeringsformen  som  återställer  den möjlighet som
fanns  före  den  1  januari 1999 för riksdagen  att
uppdra åt Riksbanken att  meddela  föreskrifter inom
Riksbankens ansvarsområde att främja  ett säkert och
effektivt betalningsväsende.

1 Bakgrund


Den 1 januari 1992 infördes en ändring i 8 kap. 14 §
regeringsformen  (SFS  1991:1501) som gav  möjlighet
för riksdagen att uppdra  åt  Riksbanken att meddela
föreskrifter inom det ansvarsområde  som  banken har
enligt 9 kap. regeringsformen. De ansvarsområden som
banken  då  hade  enligt 9 kap. regeringsformen  var
ansvaret för valuta- och kreditpolitik, främjande av
ett  säkert  och  effektivt   betalningsväsende  och
rätten att ge ut sedlar och mynt  samt  att bestämma
utformningen   av   dessa.  På  alla  dessa  områden
öppnades med lagändringen  möjligheten för riksdagen
att överlåta normgivningsrätt till Riksbanken.

I samband med ändringen i  regeringsformen  den  1
januari  1992  ändrades dåvarande 5 § riksbankslagen
så   att   Riksbanken    direkt   i   riksbankslagen
bemyndigades    att    meddela    föreskrifter    om
utformningen  av sedlar och mynt samtidigt  som  den
tidigare  bestämmelsen  om  detta  i  9  kap.  13  §
regeringsformen togs bort.
Den 1 januari  1993  infördes  i  dåvarande  22  §
riksbankslagen  ett  bemyndigande för Riksbanken att
meddela  föreskrifter  om   uppgiftsskyldighet   för
betalningsbalansstatistiken.   Den   1   april  1997
utökades  denna  föreskriftsrätt  i aktuell paragraf
till att också gälla finansmarknadsstatistiken.
Vidare infördes den 1 januari 1999  i  1  kap. 2 §
riksbankslagen en rätt för Riksbanken att inom  sitt
ansvar    för   penningpolitiken   utfärda   närmare
föreskrifter.
I  samband   med  Riksbankens  nya  ställning  som
infördes  genom  ändringar   i  regeringsformen  och
riksbankslagen den 1 januari 1999 gjordes en ändring
i   9   kap.  regeringsformen  så  att   Riksbankens
normgivningsrätt   i   fråga  om  betalningsväsendet
inskränktes.  Tidigare  stod  det  i  9  kap.  12  §
regeringsformen    att   "Riksbanken    är    rikets
centralbank    med   ansvar    för    valuta-    och
kreditpolitik. Den skall också främja ett säkert och
effektivt betalningsväsende."  Enligt den nya lydel-
sen  är  "Riksbanken  rikets  centralbank   och   en
myndighet  under  riksdagen. Riksbanken har ansvaret
för  penningpolitiken."   Riksbankens   uppgift  att
främja  ett  säkert  och effektivt betalningsväsende
regleras således efter  lagändringen  inte  längre i
regeringsformen  utan  endast  i  1  kap.  2 § riks-
bankslagen.

2 Överväganden


2.1  Omfattningen av föreskriftsrätten


Enligt  8  kap.  14  § regeringsformen kan riksdagen
genom   lag   uppdra  åt  Riksbanken   att   meddela
föreskrifter endast inom dess ansvarsområde enligt 9
kap.   regeringsformen.    Sådan    delegation    av
föreskriftsrätt kan således inte längre förekomma på
betalningsväsendets  område till följd av att regeln
om    Riksbankens    uppgifter     i    frågan    om
betalningsväsendet  flyttades  från regeringsformens
kapitel   9  till  riksbankslagen  i   samband   med
lagändringen  den 1 januari 1999. Denna inskränkning
av det delegeringsbara  området  kommenteras  inte i
förarbetena till lagändringen (prop. 1997/98:40).

I   ett   tidigare   lagstiftningsärende   anförde
konstitutionsutskottet     i     sitt     betänkande
1990/91:KU20  om  vissa  normgivningsfrågor  rörande
Riksbanken s. 9 följande:  "Enligt utskottets mening
visar  vad fullmäktige anfört och vad som förekommit
i de lagstiftningsärenden  som  berörts ovan att det
bör finnas en möjlighet även för  riksdagen att till
Riksbanken överlåta rätt att meddela föreskrifter på
bankens verksamhetsområde. I 9 kap.  regeringsformen
finns bestämmelser om Riksbankens uppgifter.  Enligt
kapitlets 12 § är Riksbanken rikets centralbank  med
ansvar  för  valuta-  och  kreditpolitik. Paragrafen
föreskriver också att banken skall främja ett säkert
och effektivt betalningsväsende.  Att  ge  ut sedlar
och  mynt och att meddela föreskrifter hur de  skall
utformas   är   uppgifter   för   Riksbanken  enligt
kapitlets  13  §.  Utskottet finner därför  att  det
delegeringsbara området  kan bestämmas till att avse
Riksbankens   verksamhetsområde    enligt   9   kap.
regeringsformen."
Riksbanken anser att detta uttalande  har fortsatt
giltighet.  Riksbanken  bör  ha  en  möjlighet   att
meddela   föreskrifter   inte   endast   vad  gäller
penningpolitiken   utan  också  beträffande  bankens
andra  huvuduppgift  att   främja   ett  säkert  och
effektivt betalningsväsende.

2.2   Föreskriftsrätt inom betalningsväsendet


Riksbanken kan konstatera att behovet  av  att kunna
utfärda föreskrifter inom betalningsväsendets område
ökat  under  senare tid som en följd av förändringar
inom  såväl  betalningssystemområdet   som   området
sedlar  och  mynt.  Riksbankens  roll  förändras här
alltmer   mot   reglerande   och  övervakande  medan
produktion  och  operativa funktioner  i  egen  regi
minskar.

Riksbankens arbete  med  betalningssystemet syftar
främst  till  att  verka för minskade  systemrisker,
dvs.  risken  för  att   ekonomiska  eller  tekniska
problem  hos  en aktör sprider  sig  och  hotar  det
finansiella   systemets    stabilitet.    Riksbanken
tillhandahåller därför sedan länge en möjlighet  för
banker  och  vissa  andra  aktörer  att avveckla be-
talningsförpliktelser sinsemellan. Den  verksamheten
bedrivs  inom ramen för RIX, Riksbankens system  för
avveckling  av  betalningar.  Det  nuvarande  arran-
gemanget för betalningsavveckling är föremål för  en
genomgripande  översyn. Det arbetet kan på sikt leda
till att marknadens aktörer helt eller delvis kommer
att     ta    över    driften     av     betalnings-
avvecklingssystemet. En sådan utveckling bör förenas
med  en  föreskriftsrätt  för  Riksbanken,  för  att
banken skall kunna uppfylla den lagliga skyldigheten
att    främja     ett     säkert    och    effektivt
betalningsväsende.
Beträffande    system    och    instrument     för
massbetalningar  är  Riksbanken inte heller här bara
övervakare utan har också det praktiska ansvaret för
kontantförsörjningen i  samhället.  Tillverkning  av
kontanter  hanteras  av det helägda dotterbolaget AB
Tumba  Bruk och distribution  och  lagerhållning  av
kontanter  hanteras  av det helägda bolaget Pengar i
Sverige  AB  (PSAB).   Framför   allt   vad   gäller
tillsynen   av   PSAB   finns   det   behov   av  en
föreskriftsrätt  för  Riksbanken.  Tillsynen  syftar
till  att  tillvarata  och skydda statens intressen.
För    närvarande   baseras   tillsynen    på    ett
tillsynsavtal  mellan  Riksbanken  och  PSAB.  Detta
avtal  träffades mellan parterna eftersom Riksbanken
inför bildandet av PSAB, med hänsyn till sitt ansvar
enligt       riksbankslagen        för       landets
kontantmedelsförsörjning, ansåg det  nödvändigt  att
kunna   granska   och   kontrollera   den  operativa
kontantmedelsverksamheten  även  sedan den  avskilts
från banken.
Riksbanken  kommer inom en relativt  snar  framtid
att  bjuda  in  andra   ägare  som  ett  led  i  den
strukturförändring     och    effektivisering     av
kontanthanteringen som Riksbanken  vill  främja  och
kommer  i  så  fall  inte längre att vara ensamägare
utan delägare eller inte  ha  någon ägarroll alls. I
den situationen är det viktigt att Riksbankens till-
syn i förhållande till PSAB kan  ske  även med hjälp
av föreskrifter och inte endast genom civilrättsligt
avtal.  Det  är  således av betydelse att  möjlighet
till  föreskriftsrätt  för Riksbanken införs även på
detta område.

2.3   Form för lagstiftning


En lagändring bör därför  göras  som återställer den
möjlighet  som  fanns  före den 1 januari  1999  för
riksdagen  att  uppdra  åt  Riksbanken  att  meddela
föreskrifter      inom      ansvarsområdet       för
betalningsväsendet.  8 kap. 14 § regeringsformen bör
därför   ändras   från   lydelsen    "...    meddela
föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt 9  kap."
till ". meddela föreskrifter inom dess ansvarsområde
enligt 9 kap. och beträffande betalningsväsendet".


3 Förslag till lagändring


Riksbanken föreslår mot bakgrund av det anförda  att
8  kap.  14  §  regeringsformen utformas på följande
sätt.

Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i
visst ämne utgör  ej  hinder för riksdagen att genom
lag meddela föreskrifter i samma ämne.

Riksdagen kan genom lag  uppdra  åt  Riksbanken  att
meddela  föreskrifter inom dess ansvarsområde enligt
9 kap. och beträffande betalningsväsendet.

Efter bemyndigande  i lag kan riksdagens myndigheter
meddela föreskrifter  som  avser  förhållanden  inom
riksdagen eller dess myndigheter.

Ändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.


4 Hemställan


Riksbanken  hemställer  med hänvisning till det ovan
anförda att riksdagen antar  Riksbankens  förslag om
ändring i 8 kap. 14 § regeringsformen enligt vad som
sägs i denna promemoria.

I beslutet har deltagit Urban Bäckström, ordförande,
Lars Heikensten, Eva Srejber, Villy Bergström,  Lars
Nyberg och Kristina Persson.

Föredragande har varit Åsa Sydén.

Stockholm den 27 september 2001

På direktionens i Riksbanken vägnar


Urban Bäckström

Kerstin Alm


Bilaga 3

Utskottets lagförslag


Förslag till lag om ändring i
regeringsformen

Härigenom    föreskrivs    att    8   kap.   14   §
regeringsformen[1] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse          Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
8 kap.
14 §
-----------------------------------------------------
Behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i
visst ämne utgör ej hinder för riksdagen att genom
lag meddela föreskrifter i samma ämne.
-----------------------------------------------------
Riksdagen  kan  genom lag   Riksdagen  kan genom lag
uppdra  åt Riksbanken att  uppdra  åt Riksbanken att
meddela föreskrifter inom  meddela föreskrifter inom
dess ansvarsområde enligt  dess ansvarsområde enligt
9 kap.                     9  kap.  och  beträffande
dess  uppgift att  främja
ett säkert  och effektivt
betalningsväsende.
-----------------------------------------------------
Efter bemyndigande i lag kan riksdagens  myndigheter
meddela  föreskrifter  som  avser förhållanden  inom
riksdagen och dess myndigheter.
-----------------------------------------------------

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

**FOOTNOTES**
[1]: Regeringsformen omtryckt 1998:1437