Konstitutionsutskottets betänkande
2001/02:KU10

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning

Sammanfattning
Utskottets granskning av Regeringskansliets utveckling i vissa hänse-
enden har fortsatt. Antalet anställda i Regeringskansliet ökar sedan
lång tid. Utskottet följer denna utveckling med uppmärksamhet. Ett
inslag i utskottets granskning avser antalet politiskt tillsatta tjänste-
män, ett annat integrationsfrågor. Också utvecklingen i fråga om
jämställdheten mellan könen inom Regeringskansliet följs uppmärk-
samt av utskottet.
Granskningen av Regeringskansliet avser också vissa andra
frågor, såsom användningen av konsulter och anställdas bisysslor.
I fråga om användningen av konsulter konstaterar utskottet att det
fortfarande finns vissa brister när det gäller upphandlingen.
Granskningen av frågor om bisysslor föranleder inte något utta-
lande av utskottet. Utskottet kommer att fortsätta sin granskning
av Regeringskansliet som myndighet.
Vid granskningen av regeringens protokoll har utskottet upp-
märksammat vissa brister i formellt hänseende. Utskottet under-
stryker vikten av god ordning i regeringsprotokollen.
Det är av stor vikt att propositioner avlämnas senast vid den
tidpunkt som framgår av regeringens propositionsförteckning.
Under våren 2001 uppstod en betydande anhopning en vecka i
mars då 30 propositioner avlämnades. Utskottet anser det anmärk-
ningsvärt att regeringen inte kan planera propositionsavlämnandet
så att anhopningar undviks. Utskottet förutsätter att regeringen i
fortsättningen tar erforderliga initiativ för att dels undvika anhop-
ningar av propositioner till vissa tidpunkter, dels inte avlämna
andra än med budgeten sammanhängande propositioner för be-
handling  under hösten.
Möjligheten att framställa interpellationer till statsråd enligt 12
kap. 5 § regeringsformen är en del av kontrollmakten som ger
riksdagens ledamöter insyn i regeringens politiska arbete. Huvud-
regeln enligt riksdagsordningen är att en interpellation skall besva-
ras inom två veckor från det att den ingetts. Utskottet konstaterar
att denna regel åsidosatts i fråga om mer än hälften av alla inter-
pellationer. Utskottet anser att detta är anmärkningsvärt och att
regeringen inte kan undgå kritik för detta.
Utskottet har granskat de allmänna rutinerna för svar på brev
som kommer in till Regeringskansliet. Det är enligt utskottet vik-
tigt att skrivelser från enskilda, till regeringen eller Regerings-
kansliet, som kräver ett brevsvar får ett sådant utan dröjsmål.  Det
är angeläget att rutinerna för dessa uppgifter är ändamålsenliga.
Under granskningen har framkommit att departementen i viss mån
tillämpar olika rutiner. Utskottet ifrågasätter om detta är nödvän-
digt, men konstaterar att gemensamt för alla departement är att
svar skall lämnas utan dröjsmål.
Utskottet går vid sina granskningar som regel igenom någon
eller några grupper av förvaltningsärenden som avgjorts av reger-
ingen. Årets granskning har gällt vissa ärenden som handlagts
inom Näringsdepartementet under år 2000. Det gäller överklagan-
deärenden som handlagts vid Näringsdepartementets enheter för
arbetsmarknad och transportpolitik. Formella brister har iakttagits
i flera av fallen. Flertalet iakttagelser rör dröjsmål av olika slag i
handläggningen. I dessa ärenden har det  varit fråga om myndig-
hetsutövning mot enskilda. Som förklaring till bristerna har från
Regeringskansliet anförts en ansträngd arbetssituation för medar-
betarna och omsättning av personal. Utskottet framhåller att det
inte är godtagbart att det uppkommer ett sådant läge i ett departe-
ment att handläggningen av ärenden fördröjs på grund av att per-
sonalsituationen inte är tillfredsställande.
Under granskningen har de ca 40 ärenden enligt lagen
(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och
landsting, i vilka regeringen fattat beslut sedan lagens ikraftträ-
dande år 1980, gåtts igenom. Akternas innehåll har inte givit an-
ledning till någon vidare granskning från formella utgångspunkter.
––––––––––––––––––
Ett sakregister för konstitutionsutskottets granskningsbetänkan-
den 1971-2000 finns i betänkandet 2000/01:KU10. Ett nytt sakre-
gister kommer att införas i ett kommande granskningsbetänkande.


7. Utskottets anmälan
Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för
riksdagen resultatet av den i det föregående redovisade gransk-
ningen.

Stockholm den 12 december 2001
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per Unckel (m), Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg
(s), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats Berglind (s),
Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Mats Einarsson (v), Björn von
der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa
Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s),
Margareta Nachmanson (m) och Peter Pedersen (v).

2001/02
KU10
Inledning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet
granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut protokollen
över beslut i regeringsärenden och de handlingar som hör till dessa
ärenden.
Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl föreligger till det,
dock minst en gång om året, meddela riksdagen vad utskottet vid
sin granskning har funnit förtjäna uppmärksamhet. I det betänkan-
de som nu läggs fram behandlar utskottet vissa allmänna, admi-
nistrativt inriktade granskningsuppgifter angående regeringsarbe-
tet.
Utöver konselj-, regerings- och
statsministerprotokoll har vid granskningen funnits
att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli
och av Regeringskansliet. Ett antal akter i
regeringsärenden har varit tillgängliga. Väsentliga
delar av det material som funnits att tillgå återges i
bilaga 1-6.2.1.
1. Regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation
I tidigare granskningsbetänkanden har utskottet beskrivit viktigare
förändringar i både regeringens sammansättning och i regeringsar-
betets organisation. Den senaste redogörelsen avsåg i huvudsak år
2000. I det följande redogör utskottet för vad som ägt rum i detta
hänseende från december 2000   t.o.m. november 2001. Utskottets
granskning av Regeringskansliet i egenskap av myndighet redovi-
sas i ett annat avsnitt av detta betänkande (avsnitt nr 2.4).
1.1 Regeringen
Enligt 6 kap. 1 § regeringsformen består regeringen av statsminis-
tern och övriga statsråd, som tillsätts av statsministern. Statsmi-
nistern utser enligt
7 kap. 5 § bland statsråden chefer för departementen. Enligt 7 kap.
5 § kan statsministern också förordna att ett ärende eller en grupp
av ärenden, som hör till visst departement, skall föredras av annat
statsråd än departementschefen.
Under perioden för utskottets granskning har åtta förordnanden
enligt
7 kap. 5 § regeringsformen förekommit, därtill har ett statsråd
förordnats och ett entledigats (se bilaga 1).
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Britta
Lejon att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Justitiedeparte-
mentets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet
Maj-Inger Klingvall att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för
Utrikesdepartementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lag-
stiftningsärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Ul-
rica Messing att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Näringsde-
partementets ställe föredra vissa  förvaltnings- och lagstiftnings-
ärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet
Mona Sahlin att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Näringsde-
partementets ställe föredra vissa  förvaltnings- och lagstiftnings-
ärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet In-
gela Thalén att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Socialde-
partementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftnings-
ärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet
Ingegerd Wärnersson att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för
Utbildningsdepartementets ställe föredra vissa förvaltnings- och
lagstiftningsärenden.
Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet och
chefen för Utbildningsdepartementet Thomas Östros att fr.o.m.
den 1 januari 2001 i respektive departementschefs ställe föredra
ärenden om samordning av forskning och därmed sammanhäng-
ande budgetfrågor.
Statsministern förordnade den 30 november 2001 Jan O. Karls-
son att från och med den 7 januari 2002 vara statsråd. Statsminis-
tern förordnade samtidigt statsrådet Jan O. Karlsson att fr.o.m. den
7 januari 2002 i chefen för Utrikesdepartementets ställe föredra
vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern entledigade den 16 november 2001 statsrådet
Klingvall med verkan fr.o.m. samma dag.
2. Regeringskansliet
2.1 Personal
Konstitutionsutskottet har under en följd av år i sina gransknings-
betänkanden redogjort för personalutvecklingen i Regeringskansli-
et. Vid de senaste granskningarna har utskottet bl.a. riktat upp-
märksamheten mot frågor som gäller andelen politiskt tillsatta
tjänstemän, jämställdhetsfrågor och personalutvecklingen inom
Regeringskansliet. Granskningen detta år avser tiden från och med
december 2000 t.o.m. november  2001.
Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet utom Utrikesdepar-
tementet var 2 550 personer den 31 oktober 2001. En samman-
ställning av personalutvecklingen mellan den 30 juni 1999 och den
31 oktober 2001 visar följande personalfördelning:

1999-06-30
2000-06-30
2001-10-31
Statsrådsberedningen
55
54 (-1)
59 (+5)
Justitiedepartementet
219
243 (+24)
282 (+39)
Försvarsdepartementet
118
114 (-4)
127 (+13)
Socialdepartementet
180
168 (-12)
190 (+22)
Finansdepartementet
392
388 (-4)
382 (-6)
Utbildningsdepartementet
160
164 (+4)
172 (+8)
Jordbruksdepartementet
119
127 (+8)
124 (-3)
Kulturdepartementet
116
120 (+4)
74 (-46)
Näringsdepartementet
328
348 (+20)
408 (+60)
Miljödepartementet
150
164 (+14)
160 (-4)
Regeringskansliets
förvaltningsavdelning

470

545 (+75)

572 (+27)
Totalt
2 307
2 435 (+128)
2 550 (+115)
Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet exklusive Utrikesdeparte-
mentet 1999–2001
Som framgår av sammanställningen har Regeringskansliets
personal ökat i antal även under denna granskningsperiod. När-
ingsdepartementet är det departement som har flest anställda vid
tidpunkten för årets granskning.  Den största ökningen i antalet
anställda har Näringsdepartementet följt av Justitiedepartementet.
Antalet anställda på Kulturdepartementet har däremot nästan hal-
verats. Utskottets tidigare granskningar visar att Regeringskansli-
ets personal från år 1956 till 1974 ökat med 90 % (1997/98:KU10
s. 4). Ökningen från 1974 till 1999 är även den avsevärd: 85 %.
Mot bakgrund av tidigare granskningar kan utskottet se att ök-
ningen av antalet anställda i Regeringskansliet utvecklat sig på
följande sätt:

År
Antal
1974
1 250
1982
2 022
1984
1 942
1986
1 856
1987
1 799
1988
1 782
1990
1 786
1991
1 803
1992
1 720
1993
1 849
1994
1 846
1996
2 157
1997
2 233
1999
2 307
2000
2 435
2001
2 550
Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet exklusive Utrikesdepartementet
åren 1974–2001
Politiskt tillsatta tjänstemän
Granskningen omfattar i detta avsnitt även Utrikesdepartementet. I
juli 1999 fanns inom Regeringskansliet 155 politiskt tillsatta
tjänstemän. Den 30 juni 2000 var antalet 153, och i oktober 2001
uppgick antalet politiskt tillsatta tjänstemän till 166.

Utvecklingen gestaltar sig på följande sätt:

1999-07
2000-06-30
2001-10
Assistenter
6
13
11
Kabinettssekreterare
1
1
1
Planeringschefer
3
5
4
Politiskt sakkunniga
75
68
81
Pressekreterare
20
22
22
Sakkunniga
0
2
1
Statsminister
1
1
1
Statsråd
18
16
19
Statssekreterare
29
24
25
Biträdande statssek-
reterare
2
1
1
Totalt
155
153
166
Antalet politiskt tillsatta tjänstemän inklusive Utrikesdepartementet
Som synes har antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökat. Den
största ökningen har skett i kategorin politiskt sakkunniga.
Jämställdhetsfrågor
I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål bl.a. är att
jämställdhet mellan män och kvinnor skall tillförsäkras (1 kap. 2 §,
2 kap. 16 § och 11 kap.  9 § andra stycket). Bland de vanliga la-
garna är det jämställdhetslagen (1991:433) som syftar till att
främja jämställdheten i arbetslivet. Det är framför allt arbetsför-
hållandena för kvinnor i jämförelse med män som jämställdhetsla-
gen inriktar sig på att förbättra, genom att bland annat främja jämn
könsfördelning och jämställda arbetsförhållanden, kartlägga löne-
skillnader samt förbättra rekryteringsprocessen.
Konstitutionsutskottet har i sin granskning av personalutveckling-
en inom Regeringskansliet berört frågan om jämställdhet ett antal
gånger (1991/92:
KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30 s. 30,
1997/98:KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6 samt 2000/01:KU10 s.
6).
Under årets granskning har utskottet inhämtat vissa statistiska
uppgifter om Regeringskansliet, som i stort motsvarar de statistis-
ka uppgifter som använts vid tidigare granskningar. En direkt
jämförelse mellan förra årets och årets statistik kan dock försvåras
något, då de distinktioner som förut användes för att jämföra olika
personalgruppers löner inte längre används i statistiken. Utskottet
har i år därför granskat några utvalda och mer definierade perso-
nalgruppers löner, nämligen personal som sysslar med juridiskt
utredningsarbete och allmänt utredningsarbete i åldersgrupperna
30–49 och 50–.
För att underlätta den statistiska jämförelsen används ålders-
grupp 30–49 och 50–  i förekommande fall, då de är de två största
åldersgrupperna inom Regeringskansliet. Varje personalgrupp
(TNS-familj) består av flera kvalifikationsnivåer. Utskottet grans-
kar två kvalifikationsnivåer i två utvalda personalgrupper. Detta
ger en bild av hur löneförhållandena ser ut i gruppen, samt hur
könsfördelningen ser ut. Av de uppgifter som utskottet inhämtat
framgår följande.
Inom chefsbefattningarna inom personalgrupperna juridiskt utred-
ningsarbete respektive allmänt utredningsarbete ser löneskillna-
derna mellan män och kvinnor ut enligt tabellerna nedan.
1. Personalgrupp juridiskt utredningsarbete (urval)
Kvinnor
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
12
42 750
43 783
50-
4
43 500
44 250
Män
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
17
43 200
43 241
50-
16
47 150
47 413
Källa: TNS 303 nivå 3
2. Personalgrupp allmänt utredningsarbete (urval)
Kvinnor
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
18
43 500
43 233
50-
21
44 000
44 083
Män
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
38
42 650
43 092
50-
48
44 000
44 241
Källa: TNS 305 nivå 3
Utskottet kan mot bakgrund av statistiken se att bland chefsbefatt-
ningarna inom juridiskt utredningsarbete respektive allmänt utred-
ningsarbete finns
33 % respektive 31 % kvinnor. Löneskillnaderna mellan män och
kvinnor är inom juridiskt utredningsarbete i ålderskategorin 30–49
år ca 500 kr, och i ålderskategorin 50– finns en större löneskillnad
mellan könen, där männen tjänar ca 3 000 kr mer än kvinnorna.
I personalgruppen allmänt utredningsarbete är löneskillnaderna
mellan män och kvinnor endast marginella, i ålderskategorin 30–
49 år ca 140 kr respektive ca 150 kr i ålderskategorin 50–. I ålders-
kategorin 30–49 år har kvinnorna högre median- och medellöner
än männen.

Utskottet har också valt att granska en lägre kvalifikationsnivå
inom respektive personalgrupp i tabellerna nedan.

3. Personalgrupp juridiskt utredningsarbete (urval)
Kvinnor
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
158
32 000
31 950
50-
19
35 000
35 647
Män
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
118
33 000
32 909
50-
25
39 000
38 724
Källa: TNS 303 nivå 4
4. Personalgrupp allmänt utredningsarbete (urval)
Kvinnor
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
328
25 800
25 952
50-
89
27 200
27 754
Män
Antal
Medianlön
Medellön
30-49
268
26 350
26 837
50-
71
27 800
28 709
Källa: TNS 305 nivå 5
Tillsammans utgör dessa två utvalda personalgrupper 25 % av
Regeringskansliets tjänstgörande (inklusive UD), 1 076 personer.
Det totala antalet kvinnor är 55 %, männen utgör 45 %. Löneskill-
naderna mellan män och kvinnor i den första personalgruppen,
juridiskt utredningsarbete, är ca 900 kr i ålderskategorin 30–49 år.
I den andra ålderskategorin, 50– , finns en större löneskillnad
mellan könen, ca 3 000 kr.
I den andra personalgruppen,  allmänt utredningsarbete, är löne-
skillnaderna mellan män och kvinnor i ålderskategorin 30–49 år ca
800 kr, och i ålderskategorin 50– ca 900 kr.
Andra personalgrupper inom Regeringskansliet uppvisar mera
ojämn fördelning mellan kvinnor och män i arbetet. Det material
som utskottet inhämtat ger vid handen att i kategorin lokalvårdare
är det totala antalet tjänstgörande 91 % kvinnor, inom utbildnings-
arbete är 80 % av de anställda kvinnor, och i personalgruppen
telefonist- och receptionsarbete är 77 % av de anställda kvinnor. I
kategorin fordonsförare är 100 % av de anställda män och i kate-
gorin teknisk service är 82 % av de anställda män.
På handläggarnivå är båda könen i stort sett lika representerade
enligt det statistiska urval utskottet har tagit del av.
Regeringskansliets policy angående jämställdhet
Som omnämndes i förra årets granskningsbetänkande
(2000/01:KU10 s. 5), har Regeringskansliet år 1997 och 1999
genomfört två attitydundersökningar avseende jämställdhet och
andra frågor. Dessa följdes i december 2000 av antagandet av en
ny jämställdhetsplan för åren 2000–2002 inom Regeringskansliet.
Personalenheten inom Regeringskansliets förvaltningsavdel-
ning sammanställde i december 2000 en skrift med titeln Verktyg
för kartläggning och analys av löneskillnader i Regeringskansliet
som skall fungera som ett hjälpmedel departementen kan använda
vid analyser av löneskillnader ur ett jämställdhetsperspektiv. Där
löneskillnader  har observerats  bör lönejämförelser baseras på ett
antal fastställda variabler, till exempel tjänstgöringsomfattning,
ålder, utbildning, kompetens och anställningstid.
Jämförelsen mellan de anställdas löner i respektive personal-
kategori kan göras med stöd av den statistik som Regeringskansli-
ets förvaltningsavdelning sammanställer. Statistiken presenteras
inom organisationen enligt TNS-systemet (Tjänste Nomenklatur
Staten), ett resultat av samarbetet mellan det statliga avtalsområ-
dets parter. Departementen skall kartlägga löneskillnader bland de
anställda med hjälp av denna statistik, och där löneskillnader mel-
lan kvinnor och män upptäcks skall analyserna utgå från TNS-
nivåerna och åldersgrupperna. Dessa avvikelser kan härstamma
från sakliga eller osakliga löneskillnader mellan anställda med lika
eller likvärdiga arbetsuppgifter.
Arbetet för förbättrad jämställdhet inom Regeringskansliet kan
enligt Jämställdhetsplanen karakteriseras som fokusering på de
områden som är mest angelägna. I likhet med vad som nämndes i
utskottets granskning förra året är de prioriterade områdena det
låga antalet kvinnor i chefspositioner, problematiken med att
kombinera arbete och föräldraansvar samt stress- och problemre-
laterade situationer inom arbetsmiljöområdet. Utöver arbetet inom
dessa områden sker inom Regeringskansliet en fortlöpande bevak-
ning av osakliga löneskillnader mellan könen samt av löneutveck-
lingen för respektive kön.
En del av Regeringskansliets jämställdhetsplan är Regerings-
kansliets policy för att förebygga och förhindra sexuella trakasse-
rier, vilken har som mål att samtliga anställda skall ta avstånd från
och inte tolerera någon form av sexuella trakasserier. Detta tar sig
uttryck i skriften Handlingsplan för att förebygga och förhindra
sexuella trakasserier. Varje departement skall informera om policy
och handlingsplan, nyanställda inom Regeringskansliet skall utbil-
das i handlingsplanen inom ramen för introduktionsutbildningen
och Regeringskansliets chefsutbildning skall ge kunskap om hur
sexuella trakasserier skall förebyggas och hanteras.
Den som utsätts för sexuella trakasserier inom Regeringskansli-
et har ett antal möjligheter att anmäla och dokumentera trakasseri-
erna, vilket sedan ligger till grund för arbetsgivarens bedömning
av situationen. Arbetsgivaren skall alltid lyssna på alla berörda
parters redogörelser och har en skyldighet att stå för en lyhörd och
korrekt hantering av varje anmälan samt att hantera frågorna kon-
fidentiellt. Den som utfört trakasserier kan enligt Regeringskansli-
ets jämställdhetsplan bli föremål för olika disciplinpåföljder såsom
varning, löneavdrag, omplacering inom Regeringskansliet, upp-
sägning eller avskedande, eller i extrema fall åtalsanmälan.
Integrationsfrågor
Regeringskansliets förvaltningschef förordnade i juli 1999 en
arbetsgrupp som hade till uppgift att överlämna förslag till Reger-
ingskansliet om hur ett aktivt främjande av etnisk och kulturell
mångfald skulle kunna se ut. Resultatet av arbetsgruppens förslag
är en skrift kallad ”Handlingsplan för att främja etnisk och kultu-
rell mångfald i Regeringskansliet” som utkom i februari 2000.
Handlingsplanen skall betraktas som ett första steg i ett långsiktigt
arbete inom Regeringskansliet och innehåller ett antal åtgärder
som skall genomföras mellan åren 2000 och 2002.
Arbetet med att främja den etniska och kulturella mångfalden
skall ske med hänsyn till verksamhetens krav och utan att kompe-
tenskravet eftersätts. Den etniska och kulturella mångfalden skall
vara en integrerad del av personalpolitiken och personalarbetet och
därmed också en integrerad del av departementens arbete. Med
mångfald i detta avseende menas att det inom alla nivåer inom
organisationen bör finnas personer med olika etnisk eller nationell
tillhörighet, trosbekännelse, hudfärg, kulturell bakgrund eller stor
förtrogenhet med ett lands eller en folkgrupps kultur. De anställdas
olikheter skall betraktas som en tillgång i verksamheten och som
sådan också aktivt tas till vara.
Handlingsplanens mål är att verksamheten i Regeringskansliet
avseende rekryteringsarbetet skall utformas så att det bidrar till att
öka den etniska och kulturella mångfalden, samt att den kvalitets-
och kompetenshöjning som kan uppnås i Regeringskansliet genom
en ökad sådan mångfald aktivt utnyttjas. Detta kan göras genom
att utformningen av annonser, valet av kriterier, meritvärderingen
samt intervjuerna avspeglar en allsidig kompetensförsörjning och
ett aktivt jämställdhetsarbete. Departementen ansvarar för att
handlingsplanens mål skall uppfyllas inom respektive enhet. Re-
geringskansliets förvaltningsavdelning bidrar därutöver med ett
antal aktiva åtgärder såsom seminarier, informationsmaterial till de
anställda, workshops och uppföljning samt eventuell komplette-
ring av handlingsplanen.
Under året har två kvartalsuppföljningar av verksamheten skett
avseende jämställdhet och etnisk och kulturell mångfald.  Depar-
tementen har under det andra kvartalet arbetat med jämställdhets-
frågor genom att kartlägga och analysera löneskillnader, förberett
integrering av jämställdhetsfrågor i utbildningar och arbetat fram
program för föräldralediga kvinnor och män. En fördjupning och
revidering av arbetet för den etniska mångfalden har ägt rum.
Arbetet har även fokuserats på introduktionsprogram för de nyan-
ställda samt utarbetandet av ett PM angående positiv särbehand-
ling.
Under det tredje kvartalet har departementen tagit fram åt-
gärdsprogram för att främja jämställdheten, bl.a. genom att
genomföra en enkät om och utbildning i jämställdhetsfrågor. Re-
geringskansliets förvaltningsavdelning har under året förberett en
kartläggning och analys av löneskillnader som skall avslutas inom
kort. Utbildningar och dialogseminarier har behandlat jämställd-
hetsfrågor.
Under hösten år 2000 genomfördes vissa åtgärder i handlings-
planen för etnisk och kulturell mångfald. Detta har resulterat i en
uppföljning i juni 2001 med ett uppföljningsseminarium med
Bengt Westerberg. För närvarande arbetar departementen med att
utveckla och fördjupa mångfaldsarbetet samt att revidera hand-
lingsplanen för etnisk och kulturell mångfald.
Utskottets bedömning
Regeringskansliets sammanlagda antal  tjänstgörande fortsätter
även i år att öka. En del av förklaringen till detta kan vara att ar-
betsuppgifterna har blivit fler. Utskottet anser att antalet tjänstgö-
rande inte kan eller bör vara statiskt,  men ser med uppmärksamhet
på den fortgående ökningen. Organisationen bör kunna anpassas
till arbetsuppgifterna på andra sätt än att antalet tjänstgörande
ständigt ökar.
I likhet med föregående års granskning kan utskottet se att
kvinnor fortfarande är starkt överrepresenterade i traditionella
kvinnoyrken och underrepresenterade i traditionella mansyrken.
Under årets granskning har utskottet granskat löneförhållandena
för 25 % av Regeringskansliets tjänstgörande. Granskningen har
medfört att utskottet uppmärksammats på löneskillnader mellan
könen i de granskade personalgrupperna. Utskottet kan konstatera
att det, mot bakgrund av det insamlade materialet, uppvisas en
lönebild som ger anledning till fortsatt uppmärksamhet från ut-
skottets sida. Dock saknas underlag för att utskottet skall kunna
bedöma om löneskillnaderna i de enskilda fallen kan motiveras av
sakliga skäl eller ej.
2.2 Konsulter i Regeringskansliet
Omfattningen av konsultanvändningen
Regeringskansliets användning av konsulter beskrivs i Riksdagens
revisorers förslag 2000/01:RR13. Regeringskansliet anlitar kon-
sulter när man behöver en viss typ av expertkunskap eller resurs
som inte finns tillgänglig på departementen. Det kan exempelvis
röra sig om särskilda satsningar, såsom informationskampanjer
och konferenser, verksamhetsutveckling, utbildning, utredningar,
ekonomisk och strategisk rådgivning, datorstöd etc.
Departementens och Förvaltningsavdelningens konsultkostna-
der exklusive Utrikesdepartementets uppgick under år 2000 till
327 miljoner kronor. Beloppen omfattar bl.a. ekonomiska och
juridiska tjänster, datakonsulter, seminarier, översättningstjänster,
utbildningar och organisationsutredningar. Den dominerande
posten utgörs dock av övriga konsulter.
I nedanstående tabell redovisas fördelningen av konsultkostna-
der på olika departement. Näringsdepartementet, vars verksamhet i
särskilt hög grad ställer krav på affärsmässiga överväganden,
anlitar konsulter för avsevärt större belopp än övriga departement.
År 2000 anlitade Näringsdepartementet konsulter för 165 miljoner
kronor. Det motsvarar 50 % av Regeringskansliets totala konsult-
kostnader exklusive UD. Motsvarande siffror för 1999 var 216
miljoner kronor och 66 %. Den beloppsmässigt mest omfattande
upphandlingen genomförs vid enheten för statligt ägande. Utrikes-
departementets konsultkostnader  uppgick år 2000 till 91 miljoner
kronor.
Regeringskansliet anlitar ofta andra statliga myndigheter som
konsulter. Av ekonomiredovisningen framgår att exempelvis
Näringsdepartementet under 1999 köpte konsulttjänster från andra
myndigheter för ca 12,3 miljoner kronor och att Finansdeparte-
mentet betalade ut ersättningar för konsultuppdrag till statliga
myndigheter på ca 5,4 miljoner kronor.
Tabell 1 Konsultkostnader per departement (tkr)
Departement             1999
2000
Finansdepartementet     18 398
18 146
Försvarsdepartementet     1 327
3 371
Jordbruksdepartementet    3 144
2 470
Justitiedepartementet   11 597
7 688
Kulturdepartementet       6 803
4 449
Miljödepartementet              17 813
17 316
Näringsdepartementet                            215 624
164 900
Socialdepartementet     13 517
13 693
Utbildningsdepartementet        13 354
11 648
Utrikesdepartementet    62 041
91 359
Förvaltningsavdelningen 26 578
85 502
Promemoria från Regeringskansliet
Från Regeringskansliet har som svar på en fråga från utskottet
överlämnats en promemoria från den 23 oktober 2001, bilaga
2.2.1, i vilken framhållits att Regeringskansliets utgångspunkt är
att en uppdragstagare inte anlitas om behovet kan tillgodoses på
annat sätt, t.ex. inom ramen för den befintliga organisationen. I
denna bedömning ingår att avgöra om behovet är permanent eller
endast tillfälligt samt kostnaden för nyanställning jämfört med
kostnaden för att anlita en uppdragstagare. Skäl som talar för att
anlita en uppdragstagare är t.ex. om det med kort varsel behövs en
omfattande insats inom ett visst område eller om det med under
begränsad tid krävs särskild kompetens som inte finns i Reger-
ingskansliet och som inte kan tillgodoses genom korttidsanställ-
ning.
I vissa fall kan det enligt promemorian vara svårt att knyta rätt
kompetens till Regeringskansliet på något annat sätt än genom ett
uppdrag. Personer med den aktuella kompetensen finns i sådana
fall ej tillgängliga för en anställning och härtill kommer att kost-
naderna utslaget på längre tid för en anställning kan bli betydligt
högre än kostnaderna för ett i tiden begränsat uppdrag. Det kan
därför inte generellt sägas att kostnaderna skulle kunna minskas
inom ett visst område genom att kompetens tillförs genom nyan-
ställd personal i stället för att uppdragstagare anlitas.
Vissa upphandlingar i Finans- och
Näringsdepartementen
Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av åtta slumpvis
utvalda upphandlingar inom Finans- och Näringsdepartementen.
Bland Finansdepartementets betalningar till konsulter valdes ut
Mercer Sweden AB,  Företagsjuridik Nord & Co AB, Consultus,
Ekebacka konsult och Futurniture. Vidare studerades Näringsde-
partementets upphandlingar av Inregia och Eurofutures samt
Nauclér AB.
Två av konsulterna anlitades inom ramen för ramavtal, nämli-
gen med Futurniture och med Nauclér AB. Ramavtalen ingicks
efter en mycket stor upphandling på informations- och kommuni-
kationsområdet där avtal slöts med 32 konsultföretag efter upp-
handling i två steg och med 121 ursprungliga anbudsgivare. Enligt
ramavtalet skall avrop (beställningar) bekräftas skriftligen av
Regeringskansliet, och leverantören skall skriftligen offerera priset
för det aktuella uppdraget.
Två fakturor på 178 960 kr respektive 157 650 kr avsåg upp-
drag till Nauclér AB inom ramen för  ramavtal. Uppdraget gällde
upprättande av en kvartalsrapport och av en verksamhetsberättelse
för Näringsdepartementets enhet för statligt ägande. Nauclér AB
fick uppdraget på grundval av lämnade offerter. Någon dokumen-
tation med bekräftelse har dock inte kunnat återfinnas.
Fyra fakturor på 191 250 kr, 203 750 kr, 112 500 kr respektive
173 750 kr gällde ersättning till Futurniture inom ramen för ett
ramavtal. Ett uppdragsavtal samt ett avtal om förlängning förelig-
ger.
Upphandlingarna av Mercer Sweden, Consultus, Ekebacka
konsult, Inregia och Eurofutures upphandlades i konkurrens i
enlighet med upphandlingslagens regler.
Av de åtta slumpvis utvalda upphandlingarna har en inte skett i
konkurrens. Upphandlingen gjordes av Utredningen om fördel-
ningen av AP-fondens tillgångar. Den gällde Företagsjuridik Nord
& Co (357 300 kr) som ursprungligen direktupphandlades efter-
som arvodet beräknades understiga två basbelopp, vilket enligt
Regeringskansliets regler då var gränsen för direktupphandlingar.
Företaget fick emellertid utan särskild konkurrensupphandling ett
brådskande tilläggsuppdrag som innebar att arvodet klart översteg
gränsen för direktupphandling. Efter det att konsulternas rapport
lämnades under hösten fann utredningen ett angeläget behov av att
anlita konsulten även under genomförandet av omfördelningen av
AP-fonderna och för assistering i avtalsskrivandet. Detta uppdrag
gavs till Företagsjuridik Nord & Co den 1 december 2000. I ett
departementsbeslut den 4 december 2000 medgavs kommittén att
anlita Företagsjuridik Nord & Co för att belysa juridiken runt
överföringen av tillgångar mellan AP-fonderna. Kostnaderna
beräknades därvid till högst 360 000 kr exklusive moms. Sederme-
ra har ett ramavtal tecknats med Företagsjuridik Nord & Co efter
upphandling i konkurrens.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare konstaterat att det inom Regeringskansliet
funnits brister i upphandlingsrutinerna (jfr bet. 1994/95:KU30, bet.
1996/97:KU25, bet. 1999/2000:KU20 och bet. 2000/01:KU20).
Den nu genomförda granskningen av åtta slumpvis utvalda upp-
handlingar ger intrycket att större vikt numera fästs vid upphand-
lingsrutinerna. Fortfarande finns dock vissa brister.
Som utskottet tidigare framhållit utgör bristande planering inte
ett godtagbart skäl för direktupphandling. Det kan mot den bak-
grunden ifrågasättas om Finansdepartementet bort medge att Fö-
retagsjuridik Nord & Co med mycket kort varsel fick anlitas för ett
fortsatt uppdrag utan upphandling i konkurrens. Om det finns
återkommande akuta behov av ett visst slag av konsulttjänster bör,
enligt utskottets mening, tjänsterna upphandlas i förväg och såda-
na ramavtal tecknas att det enkelt och snabbt kan göras avrop.
Vidare vill utskottet peka på att ofta återkommande direktupp-
handlingar av en och samma konsult kan strida mot syftet med
upphandlingsbestämmelserna även om upphandlingarna var för sig
rör belopp under gränsen för direktupphandling. Utskottet kan
konstatera att Företagsjuridik Nord & Co under en följd av år
återkommande anlitats inom Regeringskansliet. Enligt utskottets
mening har det funnits anledning att tidigare teckna ett ramavtal
med företaget. Utskottet ser med tillfredsställelse att det numera
efter upphandling i konkurrens tecknats ett ramavtal med konsult-
bolaget.
Utskottet kan konstatera att det fortfarande förekommer brister
när det gäller dokumentationen. I ett fall har en sådan skriftlig
bekräftelse av ett avrop som förutsätts i ramavtalet inte kunnat
återfinnas utan finns enligt uppgift från Regeringskansliet troligen
som ett elektroniskt lagrat dokument, dock ej hos registratorn.
Någon skriftlig bekräftelse till Nauclér AB har inte diarieförts. Inte
heller tycks de inkomna offerterna ha diarieförts. Utskottet vill
understryka att offerter som inkommit till Regeringskansliet och
skriftliga bekräftelser till konsulter är allmänna handlingar som
bör diarieföras.
Granskningen ger inte anledning till något uttalande i övrigt.
2.3 Anställdas bisysslor
Bakgrund
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall domstolar samt förvalt-
ningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den of-
fentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför
lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.
I lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) finns särskilda
föreskrifter om arbetstagare hos bl.a. riksdagen och dess myndig-
heter samt myndigheterna under regeringen. Lagen gäller inte
statsråden. Enligt lagens 7 § får en arbetstagare inte ha någon
anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som
kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares
opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende.
Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myn-
dighet informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt
myndighetens bedömning inte är förenliga med 7 § LOA. Myn-
digheten skall, enligt förordningens 12 §, på begäran av en arbets-
tagare lämna ett skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt myn-
dighetens bedömning är förenlig med 7 § LOA.
Regeringen har i proposition 2000/01:147 Offentliganställdas
bisysslor lämnat förslag till ändringar i lagen (1994:260) om of-
fentlig anställning. Bland annat skall kontrollsystemet för förtro-
endeskadliga bisysslor skärpas, förtydligas och göras mer öppet.
Följande nya bestämmelser föreslås i lagen om offentlig anställ-
ning. Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna
om vilka slags förhållanden som kan göra en offentliganställds
bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroende-
skadliga bisysslor enligt 7 §. En offentliganställd skall på arbetsgi-
varens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgiva-
ren skall kunna bedöma tillåtligheten av arbetstagarens bisysslor.
En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare, som har eller
avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen
om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §, skall upphöra
med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och
innehålla en motivering. Ordinarie domare, chefer för myndigheter
som lyder omedelbart under regeringen samt direktörer för all-
männa försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren
anmäla vilka typer av bisysslor de har. Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 januari 2002.
Skrivelser  från Regeringskansliet
I en promemoria av den 23 oktober 2001 från Regeringskansliet
har svar lämnats på frågor från utskottet, bilaga 2.3.1. Av prome-
morian framgår följande.
Regeringskansliets syn på förtroendeskadliga bisysslor återges i
skriften Etiska riktlinjer för Regeringskansliet. Riktlinjerna delas
ut till de anställda i skriftlig form och finns tillgängliga på Reger-
ingskansliets intranät. Information om de etiska riktlinjerna ingår
som en del i Regeringskansliets utbildning av nyanställda. Regler-
na om bisysslor presenteras dessutom i Regeringskansliets förvalt-
ningskontors skrift Regler för bisysslor.
Regleringen av förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor i la-
gen om offentlig anställning ger den anställde ett betydande ansvar
att själv bedöma om en bisyssla är förenlig med huvudanställning-
en eller inte. Vid minsta tveksamhet bör den anställde, enligt de
etiska riktlinjerna för Regeringskansliet, ta upp frågan till diskus-
sion med sin chef. Det anges även att den anställde kan vända sig
till expeditionschefen eller motsvarande.
Om den anställde är tveksam till om en viss bisyssla är förtro-
endeskadlig kan denne begära ett skriftligt s.k. bisysslebesked från
arbetsgivaren med stöd av anställningsförordningen (1994:373).
Bisysslebeskedet kan överklagas hos regeringen.
Det förekommer att anställda i Regeringskansliet i samtal med
arbetsgivaren tar upp frågan om en viss bisyssla är förtroende-
skadlig. Parterna når därvid regelmässigt en samsyn i frågan om
vilka bisysslor som är otillåtna enligt lagen om offentlig anställ-
ning, varefter den anställde upphör med eller inte åtar sig sådana
bisysslor.
Det finns inte någon författningsreglerad skyldighet för offent-
liganställda att på begäran lämna arbetsgivaren uppgifter om sina
bisysslor. Däremot skall en myndighet informera sina arbetstagare
om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är
förenliga med förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor. På begä-
ran av arbetstagaren skall myndigheten lämna ett skriftligt besked
om en bisyssla är förenlig med 7 § LOA.
I skriften Etiska riktlinjer – Till de anställda i Regeringskans-
liet framgår följande under rubriken Bisysslor.
Det ställs särskilda krav på objektivitet och integritet hos dem
som arbetar i offentlig tjänst. Lagen (1994:260) om offentlig
anställning (LOA) innehåller därför ett allmänt förbud mot
s.k. förtroendeskadliga bisysslor (7 §).
Förbudet innebär alltså att Du vid sidan av Ditt arbete i
Regeringskansliet inte får ägna Dig åt någon verksamhet som
kan rubba allmänhetens förtroende för Din eller någon annan
anställds opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighe-
tens anseende. Den som är tjänstledig för att pröva annat ar-
bete eller starta egen verksamhet omfattas i princip också av
förbudet mot bisysslor. För att ett uppdrag eller något annat
”extraknäck” skall vara otillåtet behöver Du inte ha agerat el-
ler ha för avsikt att agera på ett otillbörligt sätt. Det räcker att
det finns risk för att allmänheten kan komma att ifrågasätta
objektiviteten i myndighetens verksamhet.
Det finns ingen förteckning över vilka bisysslor som är
förtroendeskadliga utan risken för skada får bedömas från fall
till fall. En och samma bisyssla kan vara otillåten för Dig men
tillåten för en annan tjänsteman. Det som har betydelse för
bedömningen är bl.a. vilka eventuella beröringspunkter som
finns mellan departementets verksamhet och Din uppgift här
och bisysslan. Om Du arbetar i Finansdepartementet och får
ett erbjudande av ett företag om att utanför tjänsten arbeta
som konsult i skattefrågor eller om Du arbetar i Näringsde-
partementet och blir erbjuden av någon annan att arbeta med
frågor om företagsetablering, bör Du helt klart tacka nej. All-
mänt sett gäller att ju mer kvalificerad, omfattande och väl-
betald en bisyssla är desto större anledning kan det finnas att
ifrågasätta den.
Det händer att anställda i Regeringskansliet erbjuds att mot
betalning medverka som föredragshållare eller lärare i ämnen
som berör verksamhetsområdet för det departement där man
är placerad. Om det gäller en kortare informations- eller ut-
bildningsinsats vid något enstaka tillfälle som ligger i Reger-
ingskansliets intresse och syftet med arrangemanget inte är av
kommersiell natur, kan Du efter samråd med Din chef i regel
få fullgöra uppdraget i tjänsten, inom ramen för Dina vanliga
anställningsvillkor, dvs. utan att något särskilt arvode tas ut.
Det kan ligga i Regeringskansliets intresse att även mer om-
fattande uppdrag, någon gång också sådana med kommersiella
inslag, fullgörs i tjänsten. I så fall kan det vara lämpligt att
skäligt arvode tas ut vilket tillfaller staten. Om uppdraget av-
ser upprepad eller omfattande schemabunden verksamhet bör
det dock inte fullgöras i tjänsten. I ett sådant fall bör tjänste-
mannen ta semester eller tjänstledigt för den aktuella tiden.
Eventuellt arvode tillfaller tjänstemannen. Uppdraget måste
dock självfallet först ha prövats och bedömts tillåtet vad gäller
risken för förtroendeskada.
Ett exempel på en godtagbar bisyssla är att Du på fritiden
författar artiklar i fackpress eller lagkommentarer i ett ämne
som har med Ditt departement att göra under förutsättning att
Du inte uppfattas som företrädare för Regeringskansliet.
Det finns också s.k. arbetshindrande bisysslor. Med det av-
ses sådana bisysslor som enligt arbetsgivarens bedömning
medför att Du inte klarar av Ditt ordinarie arbete på ett till-
fredsställande sätt.
Det är först och främst Du själv som måste bedöma om en
bisyssla är lämplig. Är Du det minsta tveksam bör Du ta upp
frågan till diskussion med Din chef. Du kan också vända Dig
till expeditionschefen eller motsvarande.
Ytterligare information om bisysslor finns i Regerings-
kansliets förvaltningskontors skrift Regler för bisysslor (juni
1991) och Arbetsgivarverkets Cirkulär 1996:A 16 Tema Bi-
sysslor.
Etisk riktlinje:
Det bör vara den enskildes ansvar att öka säkerheten i be-
dömningen av risken för förtroendeskada enligt 7 § lagen om
offentlig anställning genom att diskutera bisysslor med sin
chef.
I en promemoria av den 21 november 2001 från Regeringskansliet,
bilaga 2.3.2, har som svar på frågor från utskottet anförts följande.
Det förekommer i Regeringskansliet att arbetstagare i samtal
med arbetsgivaren tar upp frågan om en viss bisyssla är förtroen-
deskadlig. Parterna når därvid regelmässigt en samsyn i frågan om
vilka bisysslor som är otillåtna enligt lagen om offentlig anställ-
ning, varefter arbetstagaren upphör med eller inte åtar sig sådana
bisysslor. Samtalen är informella eftersom det inte finns någon
författningsreglerad skyldighet att på begäran lämna arbetsgivaren
uppgift om förtroendeskadliga bisysslor. Något krav på att samta-
len skall dokumenteras finns därför inte heller. Det är av den an-
ledningen inte möjligt att ge ett exakt svar på frågan. Med ledning
av uppgifter från departementen kan det uppskattningsvis sägas ha
förekommit ett sextiotal gånger under innevarande år att anställda
frågat om en bisyssla är förenlig med huvudanställningen.
Det är inte möjligt för Regeringskansliet att förbjuda en arbets-
tagare att åta sig eller att upphöra med en otillåten bisyssla. I de
fall arbetstagare själva tar upp saken brukar emellertid, som ovan
angivits, arbetsgivaren ange sin inställning till den aktuella bi-
sysslan.
I de sextiotal fall under innevarande år där anställda tagit upp
frågor om bisysslor har inställningen från arbetsgivaren varit posi-
tiv i ungefär hälften av fallen och negativ i den andra hälften.
Om den anställde är tveksam till om en bisyssla är förtroende-
skadlig kan denne begära ett skriftligt s.k. bisysslebesked från
arbetsgivaren med stöd av 12 § anställningsförordningen
(1994:373). Bisysslebeskedet kan överklagas hos regeringen.
Under innevarande år har anställda i Regeringskansliet begärt
bisysslebesked vid endast ett tillfälle. Arbetsgivarens besked i
frågan var positivt.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från
utskottet.

2.4 Regeringskansliet som myndighet
Den 1 januari 1997 omorganiserades Regeringskansliet till en
myndighet. Efter ändringar i departementsindelningen består Re-
geringskansliet i dag av Statsrådsberedningen och tio departement
samt förvaltningsavdelningen.
Skälet till omorganisationen uppgavs i budgetpropositionen för
1997 (prop. 1996/97:1 utg.omr. 1) vara att det var nödvändigt att
anpassa Regeringskansliets organisation och arbetsformer till de
stora krav som ställs på statsförvaltningens högsta ledning, inte
minst mot bakgrund av den ökade internationaliseringen och de
pågående stora omställningarna inom den offentliga sektorn. Re-
geringen ansåg att regeringsformens krav på en indelning av Re-
geringskansliet i departement kunde tillgodoses inom ramen för
konstruktionen samtidigt som ökad flexibilitet skulle vinnas.
Utskottet har konstaterat att riksdagen inte har något direkt in-
flytande över Regeringskansliets organisation och verksamhet men
att det trots detta finns anledning för utskottet att även framgent
följa Regeringskansliets verksamhet, eftersom det är viktigt att
Regeringskansliet fungerar väl oavsett vilken den sittande reger-
ingen är (1998/99:KU10).
Utskottet har bl.a. granskat i vilken omfattning det uppgivna
syftet med förändringen uppnåtts (bet. 1998/99:KU10) samt frågor
om kompetensförsörjning och Regeringskansliets resultatredovis-
ning (bet. 1999/2000:KU10).
Även i granskningen 2000/01 tog utskottet upp frågorna om ef-
fekterna av 1997 års reform och om Regeringskansliets resultatre-
dovisning. Utskottet konstaterade att den förhoppning som ut-
skottet hade gett uttryck för i sin granskning 1999/2000 om att
Regeringskansliet borde kunna tillhandahålla en samlad bild av
effekterna av 1997 års reform inte hade infriats och att frågan om
Regeringskansliets resultatredovisning inte hade förts framåt (bet.
2000/01:KU10).
I rapporten Vad kostar det att regera? En studie av Regerings-
kansliets dimensionering nu och i framtiden (Ds 2000:27) drog en
utomstående utredare slutsatsen att Regeringskansliet med nuva-
rande arbetsuppgifter var underfinansierat. Enligt rapporten var
resursgapet ca 300–400 årsarbetskrafter. Mot bakgrund av rapp-
orten föreslog regeringen i 2001 års ekonomiska vårproposition en
ökning av anslaget till Regeringskansliet med 160 miljoner kronor
för år 2002, ytterligare 80 miljoner kronor för år 2003 samt ytterli-
gare 100 miljoner kronor för år 2004 (prop. 2000/01:100). Riksda-
gen biföll förslaget.
I budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1 utg.omr. 1),
under rubriken Regeringskansliets verksamhet, beskriver regering-
en bl.a. genomförda och pågående förändringar i Regeringskansli-
ets organisation och verksamhet. Beträffande 1997 års omorgani-
sation av Regeringskansliet anför regeringen att ett syfte med
sammanslagningen var att effektivisera Regeringskansliets arbete,
inte minst på den administrativa sidan. Det interna utvecklingsar-
betet behövde effektiviseras. Sammanslagningen skedde enligt
regeringen också mot bakgrund av att Regeringskansliet ansågs
vara sektoriserat och att sektorsövergripande politiska prioritering-
ar har svårt att få fäste. Ett annat skäl till sammanslagningen, anför
regeringen vidare, var att den dåvarande organisationen formades
när de internationella aspekterna inte var tillnärmelsevis lika starka
som nu. – Enligt regeringen är uppgiften att effektivisera, samord-
na och utveckla Regeringskansliet en komplicerad uppgift som
kräver långsiktighet, uthållighet och målmedvetenhet. För att
lyckas måste förändringsarbetet enligt regeringen präglas av en
helhetssyn och ett gemensamt agerande och utvecklingsarbetet
måste pågå fortlöpande. I propositionen anför regeringen också att
dimensioneringen av Regeringskansliet kontinuerligt behöver ses
över och att det därtill ständigt måste prövas om arbetet i Reger-
ingskansliet utförs på ett tillräckligt effektivt sätt och om Reger-
ingskansliets egen resursanvändning är optimal.
Riksdagens revisorer beslutade den 4 oktober 2001 rapporten
Regeringskansliet – En myndighet, tio departement eller hundra
enheter? (rapport 2001/02:4). I rapporten anför revisorerna angå-
ende 1997 års sammanslagning av Regeringskansliet att det borde
varit möjligt för Regeringskansliet att lämna mer uttömmande
information till riksdagen om utvecklingsarbetets resultat m.m.
Vad gäller sammanslagningens betydelse för verksamheten i Re-
geringskansliet konstaterar revisorerna att det arbete som bedrivs
av de minsta operativa enheterna i Regeringskansliet, sakenheter-
na, i allmänhet fungerar väl. Samtidigt menar revisorerna att ut-
vecklingsarbetets påverkan på verksamheten är låg. Kärnverksam-
heten i Regeringskansliet står enligt revisorerna opåverkad av
sammanslagningen av departementen. När det gäller frågan om
Regeringskansliets resultatredovisning konstaterar revisorerna att
Regeringskansliet är en stor myndighet med över 4 000 anställda
som verkar i en komplex miljö med ett mycket stort antal sakom-
råden. Regeringskansliet skall kunna reagera snabbt på politiska
frågor som uppstått med kort förvarning. Detta är dock, enligt
revisorernas mening, inget som hindrar en mer utvecklad resultat-
analys och redovisning av Regeringskansliets verksamhet. Ut-
gångspunkten för en sådan redovisning bör enligt revisorerna vara
procedurer och processer på och mellan Regeringskansliets nästan
200 enheter. I rapporten tar revisorerna också upp frågor om bl.a.
förvaltningsavdelningens roll och uppgifter, införande av en be-
fattning som förvaltningschef på varje departement som departe-
mentets högste tjänsteman, Regeringskansliets ekonomi- och
personaladministration samt kompetensförsörjningssituationen i
Regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Revisorernas rapport är för närvarande föremål för remissbehand-
ling. I ett förord till rapporten anges att revisorernas slutliga ställ-
ningstaganden och förslag därefter kommer att utformas genom en
skrivelse till riksdagen. Remissutfallet och revisorernas slutliga
ställningstaganden och förslag till riksdagen bör avvaktas. Ut-
skottet kommer nästa år att fortsätta sin granskning av Regerings-
kansliet som myndighet.


3. Regeringsprotokollen
Statistik
Antalet registrerade ärenden som avgjorts vid regeringssamman-
träde har fortsatt att minska, från 9 007 år 1999 till 8 272 år 2000.
Som framgår av nedanstående uppställning har antalet ärenden
som avgjorts vid regeringssammanträde långt mer än halverats
under den senaste tolvårsperioden. En väsentlig orsak till denna
nedgång torde vara det sedan lång tid pågående arbetet med att
föra över ärenden om överprövning av förvaltningsärenden från
regeringen till allmän förvaltningsdomstol (se bet.
1999/2000:KU10).
1988    20 279
1989    19 293
1990    20 650
1991    21 394
1992    13 990
1993    13 992
1994    12 981
1995    11 691
1996    10 241
1997      9 373
1998      9 946
1999      9 007
2000      8 272
I bifogade tabeller (bilaga 3.1-2) redovisas antalet avgjorda reger-
ingsärenden under år 2000 och deras fördelning på ärendegrupper.
Av tabellen framgår att den största ärendegruppen (1 954) var
regleringsbreven samt anslags- och bidragsärenden, som nu mins-
kat med 84 sedan föregående år men ändå blivit en större grupp än
gruppen dispensärenden och övriga partsärenden (1 865) som
minskat med 293. Även anställningsärendena har minskat i antal,
från 1 809 till 1538, liksom antalet överklagandeärenden som
minskat med 59 till 934. De ärendegrupper som ökade i antal var
propositionerna, som ökade från 156 till 184, och författningar,
som ökade från 865 till 922.
Av Regeringskansliets årsbok för år 2000 framgår att Justitie-
departementet hade det största antalet regeringsärenden (1 754),
därefter kom Näringsdepartementet (1 231) och Miljödeparte-
mentet (1 121). Det minsta antalet regeringsärenden hade Jord-
bruksdepartementet (301) och Kulturdepartementet (484).
Av årsboken framgår också antalet propositioner från de olika
departementen. Det största antalet propositioner kom från Finans-
departementet (41) Justitiedepartementet (32) och Näringsdepar-
tementet (31). Det minsta antalet propositioner kom från Kultur-
departementet (4), Försvarsdepartementet (5) och Jordbruksde-
partementet (7).
Formell granskning av regeringsprotokollen
För konstitutionsutskottet granskning av statsrådens tjänsteutöv-
ning och regeringsärendenas handläggning har utskottet rätt att
utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och handlingar
som hör till dessa ärenden.
Utskottet har återkommande gått igenom regeringsprotokollet
och har vid vissa tillfällen konstaterat brister. Våren 1991
(bet.1990/91:KU30) anmärkte utskottet att beslut fattats som för-
valtningsbeslut i stället för normgivningsbeslut. Våren 1994 (bet.
1993/94:KU30) riktade utskottet kritik mot lång handlingstid i ett
visst fall och mot det förhållandet att försvarsministern bl.a. av-
gjort ett ärende i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra me-
ningen regeringsformen och fattat beslut i en fråga som borde ha
handlagts som regeringsärende. Våren 1996 (bet. 1995/96:KU30)
riktade utskottet anmärkningar mot att grunden för avskrivning
inte framgick av protokollets avskrivningsbeslut. Under gransk-
ningen hösten 1997 (bet. 1997/98:KU10) uppmärksammades att
protokollen från regeringssammanträdena ibland innehöll rättelser
eller strykningar som gjorts för hand på protokollsexemplaren av
föredragningslistorna och som inte var signerade eller särskilt
bestyrkta på annat sätt än genom att protokollet är justerat. Hösten
1998 (bet. 1998/99:KU10) riktade utskottet anmärkningar mot
brister i motiveringen av beslut (Socialdepartementet) och mot det
förhållandet att regeringsbeslut undertecknats av ett statsråd som
inte deltagit i det aktuella regeringssammanträdet (Arbetsmark-
nadsdepartementet).
Regeringsprotokollen år 2000
Regeringsprotokollen år 2000 från Justitiedepartementet, Utrikes-
departementet och Näringsdepartementet har gåtts igenom över-
siktligt inom utskottets kansli. Genomgången har avsett de proto-
kollerade besluten, inte de handlingar som hör till besluten.
Genomgången av protokollen från Utrikesdepartementet och När-
ingsdepartementet har inte visat några formella brister. När det
gäller Justitiedepartementet har framkommit brister i vissa avseen-
den. Ett beslut om ändring i en förordning var inte undertecknat av
vederbörande statsråd (prot. 42, beslut nr 13). Protokoll nr 30
fanns i två exemplar inklusive tillhörande beslut. Båda protokollen
liksom samtliga aktuella beslut var undertecknade. Nämnas kan
vidare att anteckningar med karaktär av korrekturrättningar gjorts
med blyerts på originalbeslut och att två statsråd undertecknat ett
beslut men att det ena statsrådets namnteckning överstrukits med
blyerts (prot. 48, beslut nr 31). Slutligen kan nämnas att två un-
dertecknade beslut som kan antas borde ha sänts till adressaterna
låg kvar bland handlingarna från ett annat beslutstillfälle.
Utskottets bedömning
Utskottet vill starkt understryka vikten av god ordning i regerings-
protokollen. Det finns annars en uppenbar risk att beslut kan ifrå-
gasättas som icke giltiga. Enligt 7 kap. 7 § regeringsformen gäller
att författningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av
regeringens beslut för att bli gällande skall skrivas under av stats-
ministern eller annat statsråd på regeringens vägnar om inte re-
geringen genom förordning föreskrivit att tjänsteman i särskilda
fall får skriva under expedition. Det är enligt utskottet anmärk-
ningsvärt att beslut om ändring i en författning inte undertecknats
av statsrådet. Utskottet anser vidare att det inte bör förekomma att
anteckningar i originalbeslut – även om det bara gäller korrektur-
rättelser – görs med blyerts. Utskottet vill också understryka att
det förhållandet att det finns två originalprotokoll med beslut från
samma beslutstillfälle inte är godtagbart bl.a. mot bakgrund av att
det inger osäkerhet om de skilda besluten är helt likalydande och
vilket av dem som annars är giltigt.
Genomgången av regeringsprotokollen från
Utrikesdepartementet och Näringsdepartementet har
inte visat några brister i formellt hänseende medan
genomgången av protokollen från
Justitiedepartementet ger intrycket att alltför liten
vikt fästs vid att rutinerna för hanteringen av
regeringsärenden skall fungera felfritt. Utskottet vill
understryka att rutinerna i Justitiedepartementet för
hanteringen av regeringsärenden måste stramas upp.
4. Propositionsavlämnandet
Anmälan
I en anmälan, bilaga 4.1, begärs att
konstitutionsutskottet skall granska regeringens rutiner
för propositionsavlämnande. Enligt anmälaren finns det
en tendens till en koncentration kring vissa tidpunkter.
Ett stort antal propositioner kan presenteras för
riksdagen inom ett och samma utskottsområde på
mycket kort tid. Ett sådant förfarande är, enligt
anmälaren, hämmande för en seriös behandling i
riksdagen. Anmälaren ger som exempel på en sådan
period den 20–22 mars 2001, då minst nio propositioner
avlämnades inom justitieutskottets område.
Bakgrund
Av 3 kap. 3 § riksdagsordningen (RO) framgår att riksdagen på
förslag av talmannen fastställer när propositioner, som regeringen
anser bör behandlas under pågående riksmöte, senast skall avläm-
nas i de fall icke särskild tidpunkt föreskrivs i RO. Enligt vad
utskottet inhämtat från kammarkansliet ledde detta till att proposi-
tioner våren 2001 skulle avlämnas senast den 22 mars.
I 3 kap. 5 § RO föreskrivs att regeringen bör avlämna sina pro-
positioner på sådana tider att anhopning av arbete hos riksdagen
om möjligt förebyggs. Regeringen skall samråda med talmannen
därom.
Arbetsrytmen i riksdagen har tidigare behandlats bl.a. av Grund-
lagberedningen, Budgetutredningen och Folkstyrelsekommittén.
Därvid har bl.a. kartlagts vilka konsekvenser en förändrad årsrytm
skulle få för riksdagen, Regeringskansliet och myndigheterna.
Folkstyrelsekommittén gjorde i betänkandet Folkstyrelsens
villkor (SOU 1987:5) följande bedömning av fördelarna med
kalenderårsbudget: ”Enligt vår uppfattning skulle en omläggning
av budgetåret innebära fördelar för arbetsrytmen i riksdagen.
Riksdagens viktigaste arbetsmaterial – budgetpropositionen och
motionerna under allmänna motionstiden – skulle föreligga vid
riksmötets start. Före juluppehållet skulle budgetarbetet vara av-
slutat och våren kunna ägnas åt propositioner och övriga motio-
ner.”
I betänkandet Reformera riksdagsarbetet! från Riksdagsutred-
ningen (betänkandet återges i sin helhet i talmanskonferensens
skrivelse 1993/94:TK1) uttalas att Folkstyrelsekommitténs be-
dömningar alltjämt är giltiga. Genom att lägga om budgetåret
skulle det skapas en möjlighet för utskotten att koncentrera sig på
budgetarbetet under hösten och skjuta upp fristående motioner
utan direkt anknytning till budgetförslaget för beredning under
våren. Då skulle riksdagen också kunna ägna våren åt lagstiftning.
Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU18 s. 9) instämde i de
bedömningar Riksdagsutredningen gjort avseende fördelarna med
en övergång från brutet år till kalenderår för statsbudgeten. Riks-
dagsutredningens förslag om att budgetåret skulle läggas om till
kalenderår antogs av riksdagen.
I februari 2001 presenterade Riksdagskommittén sitt huvudbe-
tänkande Riksdagen inför 2000-talet (2000/01:RS1). I betänkandet
framförs bl.a.: ”Vår slutsats blir emellertid att Riksdagsutredning-
ens ambitioner om en jämnare arbetsrytm inte har uppfyllts. Pro-
positionerna lämnas i stort antal under mars månad, vilket leder till
att arbetet med dessa koncentreras till slutet av varje riksmöte. I
kombination med att vårpropositioner kräver mycket arbete för
både ledamöter och utskott innebär det att slutet av riksmötet
fortsatt är alltför arbetstyngt.”
Av Riksdagskommitténs betänkande framgår vidare att
det pågår ett arbete i Regeringskansliet med syfte att
minska anhopningen av propositioner under mars
månad. I stället bör propositioner avlämnas under
perioden november t.o.m. februari.  Detta arbete utförs i
samråd mellan Statsrådsberedningen och
kammarkansliet i riksdagen.
Propositionsavlämnandet riksmötet 2000/01
Under hösten 2000 avlämnades sammanlagt 59 propositioner.
Anhopningar förekom under vecka 43 (23-–27 oktober) samt
under vecka 50 (11–15 december) då 8 respektive 9 propositioner
avlämnades.
Under våren 2001 avlämnades 91 propositioner. Tidsgränsen
för propositioner avsedda att behandlas före sommaruppehållet var
den 22 mars. Betydande anhopningar förekom under vecka 12
(19–22 mars) då 30 propositioner avlämnades.
Efter den 22 mars avlämnades sammanlagt 43 propositioner.
Med anledning av 15 av dessa avlämnades 15 betänkanden som
också justerades av berört utskott och beslutades av riksdagen före
sommaruppehållet. Omfattningen av dessa propositioner varierade
mellan 8 och 252 sidor.

Promemoria från Regeringskansliet
Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt
yttrande över granskningsanmälningen. Regeringskansliet, Stats-
rådsberedningen, har översänt en den 14 november 2001 upprättad
promemoria, bilaga 4.2. Av promemorian framgår följande.
Regeringen strävar efter att avlämna sina propositioner på så-
dana tider att arbetsanhopningar hos riksdagen förebyggs. Denna
strävan är förankrad i regeringens arbetsplanering.
Tidsplaneringen av propositioner utgår från de stoppdagar för
avlämnandet som riksdagen har bestämt och tar bl.a. sikte på att
riksdagens arbetsrytm skall bli så jämn som möjligt.
En annan utgångspunkt vid planeringen är att det generellt sett
finns bara ett mycket begränsat utrymme för att få andra proposi-
tioner än sådana som avser budgeten riksdagsbehandlade under
hösten. Detta utrymme kan emellertid variera från tid till annan
och är också beroende av vilket utskott som en fråga hör till. Det
är viktigt att man använder sig av det utrymme som finns så att
reformer inte försenas i onödan.
Ett sätt att jämna ut riksdagens arbetsbörda är att avlämna pro-
positioner under hösten för riksdagsbehandling under våren. Re-
geringen utvecklar sin planering i den riktningen. Antalet proposi-
tioner som avlämnas under tiden november – december för riks-
dagsbehandling under våren tenderar att öka.
Propositionsavlämnandet under ett valår planeras med
hänsyn till riksdagsordningens regel om att ärenden
normalt skall avgöras under den valperiod då de väckts
(5 kap.10 §). Möjligheten att skjuta upp behandlingen
till nästa valperiod skall, enligt vad lagstiftaren har
förutsatt, användas endast undantagsvis (1993/94:TK1 s.
107). Detta väger regeringen in vid sin bedömning av
när en proposition skall läggas fram.
Planerna för propositionsavlämnandet måste
naturligtvis bygga på prognoser om utvecklingen i olika
avseenden och omprövas när förutsättningarna
förändras. Oförutsedda händelser i vår omvärld gör det
också nödvändigt med omprioriteringar. Terroristdåden
i USA är ett exempel. Allmänt gäller att utvecklingen i
omvärlden ställer allt högre krav på flexibilitet i
regeringens och riksdagens arbete.
Erfarenheterna visar att ett system med stoppdagar
ofrånkomligen leder till en viss koncentration av
propositioner till tiden kring stoppdagarna. Ändrade
förutsättningar och prioriteringar påverkar
tidsplanerna och gör att propositioner i ett antal fall inte
kan avlämnas tidigare. En del propositioner måste också
planeras och läggas fram med så kort varsel att en
annan tidpunkt för avlämnandet är utesluten av den
anledningen. Under valår – då utrymmet för
avlämnandet efter stoppdagen i mars är mindre än
annars på grund av reglerna i 5 kap. 10 §
riksdagsordningen – blir det särskilt svårt att undvika
en koncentration i anslutning till stoppdagen.
För att underlätta riksdagens arbetsplanering och
framförhållning lämnar Statsrådsberedningen med
jämna mellanrum till riksdagen en förteckning över
planerade propositioner. Detta görs två gånger per år,
när riksmötet börjar och när riksdagsarbetet återupptas
efter juluppehållet. Förteckningen anger för varje
proposition en beräknad senaste tidpunkt för
avlämnandet.
Stor omsorg ägnas åt att göra uppgifterna i
propositionsförteckningarna så hållbara som möjligt. En
given begränsning är att de bygger på förutsättningar
som fanns och prioriteringar som gjordes när
förteckningarna upprättades. Förteckningarna
kompletteras därför med information och samråd
genom muntliga kontakter fortlöpande, allteftersom
beredningen av propositionerna framskrider och
planerna uppdateras. Varje departement håller kontakt
med ”sina” utskott. Företrädare för
Statsrådsberedningen och kammarkansliet har också
regelbundna möten för att förebygga arbetsanhopningar
och förseningar i reformarbetet.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening är det av stor vikt att
propositioner avlämnas senast vid den tidpunkt som
framgår av regeringens propositionsförteckning.
Under våren 2001 uppstod en betydande anhopning
under vecka 12 (19–22 mars) då 30 propositioner
avlämnades. Enligt utskottet är det anmärkningsvärt
att regeringen inte kan planera
propositionsavlämnandet så att anhopningar
undviks. Utskottet förutsätter att regeringen i
fortsättningen tar erforderliga initiativ för att dels
undvika anhopningar av propositioner till vissa
tidpunkter, dels inte avlämna andra än med budgeten
sammanhängande propositioner för behandling
under hösten.
5. Besvarandet av interpellationer
Anmälan
I en skrivelse till utskottet anmäls 17 statsråd för att de regelmäs-
sigt bryter mot riksdagsordningens regel om att interpellationer
skall besvaras inom två veckor. Statistik framtagen av riksdagens
utredningstjänst (vilken bifogats anmälningen) visar enligt anmä-
laren att det är mer regel än undantag att interpellationer besvaras
senare än den stadgade tvåveckorsperioden. Det förefaller, enligt
anmälaren, som om statsråden systematiskt bryter mot en av de
regler i riksdagsordningen som ska garantera att riksdagen kan
fullgöra sin uppgift som kontrollmakt. Enligt anmälaren är det
synnerligen viktigt för det allmänna rättsmedvetandet att regering-
ens ledamöter visar respekt för de lagar som instiftats av riksda-
gen. Konstitutionsutskottet bör således granska om de angivna
statsrådens regelmässigt för sent avlämnade interpellationssvar är i
överensstämmelse med riksdagsordningen. Granskningsanmäl-
ningen, se bilaga 5.1.
Bakgrund
Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen (RF) får riksdagsledamot,
enligt bestämmelser i riksdagsordningen (RO), framställa inter-
pellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes
tjänsteutövning.
Enligt 6 kap. 1 § första stycket RO skall en interpellation ha ett
bestämt innehåll och vara försedd med motivering. Enligt samma
paragraf andra stycket besvaras interpellation inom två veckor från
det att den ingetts. Gör kammaren under tvåveckorsperioden up-
pehåll i sitt arbete förlängs tiden med vad som motsvarar uppe-
hållet. Om svar inte lämnas inom den tid som anges i  1 § andra
stycket skall stadsrådet enligt tredje stycket meddela riksdagen
varför svaret uteblir eller anstår. En interpellation förfaller om den
ej besvarats vid det riksmöte då den väcktes.
Statistik framtagen av riksdagens utredningstjänst
Till granskningsanmälningen finns bifogat interpellationsstatistik
framtagen av riksdagens utredningstjänst, se bilaga 5.2. Av stati-
stiken framgår bl.a. följande.
Under våren 2001 inlämnades 247 interpellationer av vilka 133
besvarades senare än inom den utsatta 14-dagarsperioden, med
hänsyn tagen till plenifria dagar/veckor.
Som skäl till fördröjda svar har t.ex. i 34,6 % av fallen angetts
utlandsresor, i 12,8 % angetts tjänsteresa, i 9 % av fallen angetts
resa, i 19,5 % av fallen angetts inbokade arrangemang, i 14,3 % av
fallen angetts ”svårt att finna debattdag som passar interpellant och
statsråd”, i 13,5 % av fallen angetts hög arbetsbelastning. Ofta har
flera skäl lämnats till fördröjningen.
Av de 133 fördröjda svaren lämnades t.ex. 19 svar efter två
veckor, 36 svar efter tre veckor, 47 svar efter fyra veckor och 19
svar efter fem veckor.
När det gäller hur de fördröjda svaren har fördelat sig per stats-
råd i förhållande till hur många interpellationer respektive statsråd
erhållit har riksdagens utredningstjänst funnit att t.ex. att 88,2 %
av statsrådet Ingegerd Wärnerssons svar var fördröjda, 84,6 % av
utrikesminister Anna Lindhs svar, 75 % av statsrådet Britta Lejons
svar, 75 % av finansminister Bosse Ringholms svar och 68 % av
socialminister Lars Engqvists svar.
Svar på interpellation
Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén lämnade den 13 mars
2001 svar på interpellation 2000/01:288 om försenade svar på
interpellationer av Gunnar Axén (m). Lena Hjelm-Wallén sva-
rade bl.a.
Jag vill i detta sammanhang försöka att ge en förklaring till
varför svarstiderna ibland överstiger den föreskrivna tvåveck-
orsperioden. Det handlar inte om att regeringen inte prioriterar
sina skyldigheter gentemot riksdagen, utan det hänger i hög
grad samman med arbetssituationen i Regeringskansliet.
Först och främst har antalet interpellationer och skriftliga
frågor kraftigt ökat under en följd av år. Riksdagsåret 1994/95
var antalet interpellationer 154 stycken. 1995/96 var siffran
261. 1996/97 var det 372. 1997/98 var det 313. Och 1998/99
var det 370. Föregående riksdagsår var det 416. Ökningen av
antalet interpellationer mellan riksdagsåren 1994/95 och
1999/2000 är alltså 270 %!
Även antalet skriftliga frågor har ökat. I genomsnitt lämna-
des 952 skriftliga frågor riksdagsåren 1994/95–1998/99.
Riksdagsåret 1999/2000 var antalet skriftliga frågor 1 418,
dvs. en ökning med nästan 49 % i förhållande till genomsnit-
tet.
Till det kommer att arbetsbelastningen i Regeringskansliet
också generellt ökat under samma period. Detta visas mycket
tydligt i en studie av Regeringskansliet som utförts av Kim
Forss (Ds 2000:27 Vad kostar det att regera). Han skriver
bl.a. att ”Regeringskansliets kompetens och resurser urholkats
under det senaste årtiondet. Nya uppgifter har tillkommit, ar-
betsmängden har ökat och ambitionsnivån har stigit, men re-
surserna har inte ökat i proportion till detta”.
En förklaring till varför svar inte har kunnat lämnas till
riksdagen inom två veckor har i vissa fall varit att det berörda
statsrådet varit på resa, inte sällan utomlands. De ökade kra-
ven på internationellt engagemang från regeringens ledamöter
har gjort att möjligheten till flexibilitet i planeringen minskat.
Regeringen har för avsikt att ge ledamöterna fylliga och
innehållsrika svar, även när detta kräver relativt stora utred-
ningsinsatser. Det är min bestämda uppfattning att ledamöter-
na har rätt att förvänta sig detta från regeringen och att debat-
terna i kammaren blir mycket bättre med bra underlag.
Jag vill understryka att regeringens ambition är att inter-
pellationer ska besvaras inom två veckor. Undantag från den-
na regel ska vara motiverade utifrån gällande regelverk.
Vi kommer nu att inom Regeringskansliet ytterligare se
över hur vi kan förbättra vårt arbete för att korta svarstiderna.
Jag hoppas också att den just inledda diskussionen mellan Re-
geringskansliet och riksdagen om procedurerna kring inter-
pellationssvar ska underlätta att interpellationer besvaras inom
föreskriven tid. Några frågeställningar som jag tror kan vara
intressanta att behandla i ett sådant sammanhang är att inter-
pellationer inte sällan gäller angelägenheter som rör mer än ett
statsråd eller är ställda till fel statsråd, att riksdagsledamöterna
inte alltid kan ta emot svaren när det passar bäst för statsrå-
den, att tiden som avsätts för interpellationsdebatter ibland är
så begränsad att statsråden inte har möjlighet att svara på
samtliga av sina interpellationer liksom att de tillfällen då in-
terpellationer kan besvaras i kammaren är begränsade till vis-
sa dagar.
Det tar nästan en vecka att utarbeta svaret i Regerings-
kansliet, eftersom det krävs ett ordentligt svar. Det ska bere-
das på alla departement och förfärdigas. Då är det bara ett par
dagar som står till buds för oss att svara på. Detta måste man
nog ha klart för sig i riksdagen när man diskuterar denna frå-
ga.
Vi ser också igenom våra rutiner i Regeringskansliet just
nu. Det är framför allt ett ansvar för rättschefen i Statsrådsbe-
redningen, som möter sina kolleger i kammarkansliet för att
diskutera detta, men det är också samtliga rätts- och expedi-
tionschefer och även statssekreterare som har en väsentlig del
i detta.
Promemoria från Regeringskansliet
Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt
ett yttrande över granskningsanmälningen. Regeringskansliet,
Statsrådsberedningen, har översänt en den 12 november 2001
upprättad promemoria, bilaga 5.3. Av promemorian framgår
följande.
Interpellationsinstitutet är ett gemensamt intresse och ansvar
för regeringen och riksdagen. Interpellationsdebatterna ger
riksdagens ledamöter insyn i regeringens arbete och möjlighet
att påverka regeringens politik. För regeringen är debatterna
ett sätt att föra ut sin politik och informera i olika ärenden.
För att en interpellation skall vara ett verksamt instrument
krävs att frågeställningen vid besvarandet och den efterföljan-
de debatten fortfarande är aktuell. Under angiven tid har in-
terpellationssvaren till viss del lämnats efter den i riksdags-
ordningen stipulerade tvåveckorsperioden. Det är beklagligt
att så har varit fallet. En sådan ordning är i längden inte bra
vare sig för riksdagen eller för regeringen.
De främsta skälen till att svaren lämnats sent är den gene-
rellt ökade arbetsbelastningen i Regeringskansliet och att det
ökade internationella engagemanget har minskat flexibiliteten
i planeringen. Därtill kommer att antalet interpellationer kraf-
tigt har ökat under en följd av år. Ytterligare en orsak till
långa svarstider är att det inte sällan förekommer att en inter-
pellation omfattar angelägenheter som rör mer än ett statsråd
eller att den är ställd till fel statsråd.
Frågan om svarstider på interpellationer diskuteras fortlö-
pande inom Regeringskansliet samt mellan Regeringskansliet
och riksdagen. Även rutinerna i samband med interpellations-
svaren ses över i Regeringskan-
sliet. Därutöver kan det för minskade svarstider behövas en
ytterligare utveckling av samarbetet mellan Regeringskansliet
och riksdagen, särskilt såvitt gäller vilket statsråd som berörs
av en viss interpellation. Det kan även behöva övervägas att
förbättra möjligheterna för interpellanten och statsrådet att
hitta gemensamma tillfällen för svar och debatt. Vidare bör
tillfälle ges för statsråden att svara på samtliga aktuella inter-
pellationer vid ett enda tillfälle. Tiden för och antalet tillfällen
för att besvara interpellationer kan således behöva ökas.
Det måste starkt betonas att ambitionen är att en interpella-
tion skall besvaras inom den i riksdagsordningen föreskrivna
tiden.
Enligt vad utskottet inhämtat från riksdagens kammarkansli är
utgångspunkten för planeringen att riksdagsledamöterna skall
kunna ställa upp vid de tillfällen för interpellationssvar som ges
inom de fjorton dagarna och att riksdagsledamöterna också gör
det.
Utskottets bedömning
Riksdagsledamöternas möjlighet att framställa interpellationer till
statsråd, enligt 12 kap. 5 § regeringsformen, är en del av kontroll-
makten som ger riksdagens ledamöter insyn i regeringens politiska
arbete.
Huvudregeln enligt riksdagsordningen är att en
interpellation skall besvaras inom två veckor från det
att den ingetts. Utskottet kan konstatera att
bestämmelsen åsidosätts i fråga om mer än hälften
av alla interpellationer. Utskottet anser att detta är
anmärkningsvärt samt att regeringen inte kan undgå
kritik för detta.
6. Vissa förvaltningsärenden
Trots att regeringen inte är en förvaltningsmyndighet i förvalt-
ningslagens (1986:223) mening har det ansetts viktigt att även i
regeringsärenden följa de principer som förvaltningslagen ger
uttryck för. Viktiga sådana principer är offentlighetsprincipen och
kommunikationsprincipen. Förvaltningslagen innehåller också
viktiga regler om myndigheternas serviceskyldighet.
Utskottet går vid sina granskningar som regel
igenom någon eller några grupper av
förvaltningsärenden som avgjorts av
regeringen. Årets granskning har avsett
rutinerna för hur brev och skrivelser som
kommer till Regeringskansliet hanteras, vissa
förvaltningsärenden som handlagts i
Näringsdepartementet och ärenden enligt lagen
(1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i
kommuner och landsting.
6.1 Brevsvar
Utskottet har undersökt rutinerna för hur brev och skrivelser som
kommer till Regeringskansliet hanteras.
Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den offentliga
makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för
den enskilda människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 § RF
skall domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som
fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksam-
het beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opar-
tiskhet. Enligt 4 § förvaltningslagen (FL) skall varje myndighet
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till
enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjäl-
pen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verk-
samhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör
myndigheten hjälpa honom till rätta.
Skrivelse från Regeringskansliet
Som svar på frågor från konstitutionsutskottet har i en skrivelse
från Regeringskansliet framförts följande, bilaga 6.1.1.
En första åtgärd, sedan en skrivelse från allmänheten inkommit
till Regeringskansliet, är givetvis att läsa igenom och registrera
handlingen. En tidig kontroll av att den har kommit rätt ingår
också i rutinerna. Hur den sedan hanteras är beroende av dess
innehåll. I Statsrådsberedningens publikation Gula boken – hand-
läggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds 1998:39) finns
riktlinjer om när ett brev bör leda till ett formellt beslut av reger-
ingen eller Regeringskansliet och när det räcker med en mindre
formell behandling, t.ex. genom ett brevsvar.
Huvudprincipen är att allmänheten får svar på sina frågor och
synpunkter. Om ett brev gäller något som regeringen och Reger-
ingskansliet inte kan eller bör uttala sig om, brukar svaret inne-
hålla en upplysning om detta. Den som vänt sig till fel myndighet
får hjälp att hitta rätt i möjlig och lämplig utsträckning. Reger-
ingskansliet tillämpar förvaltningslagens serviceregler ”med råge”.
En anledning till att det är överflödigt att besvara ett brev kan
vara att det inte innehåller något yrkande utan bara en ren opini-
onsyttring, rena upplysningar eller liknande. Ett annat typfall då
svar inte lämnas är att någon som fått svar en eller flera gånger
upprepar sina synpunkter i ett nytt brev. Brev utan tydbart innehåll
eller begripligt syfte lämnas också obesvarade. Samma sak gäller
brev vars uppenbara syfte är att misskreditera regeringen eller
enskilda statsråd. Kampanjbrev, dvs. många likalydande brev från
olika avsändare, besvaras i allmänhet inte heller.
Gemensamt för samtliga departement är att svar skall lämnas
utan dröjsmål. Varje departement sätter upp sina närmare riktlinjer
för detta. De flesta brev besvaras inom några veckor. I undantags-
fall kan brevsvar dröja längre. Antalet inkommande brev varierar
kraftigt under året. Periodvis kan därför arbetsbelastningen vara
hög. Vid sådana tillfällen kan särskilda insatser förekomma. Vissa
departement anordnar ”brevsvarardagar” för att bringa ned brev-
balanserna.
Brevhanteringen och kontrollen över att skrivelser besvaras är
organiserad på olika sätt i olika delar av Regeringskansliet. Vissa
departement har en sammanhållande enhet för brevsvar eller en
särskilt ansvarig tjänsteman. I andra departement ligger ansvaret
för brevsvar på sakenheterna. Allmänt gäller dock att diariet är ett
viktigt hjälpmedel. Ett brev förs av som färdigbehandlat i diariet
först när det har besvarats eller när en behörig tjänsteman har
antecknat på brevet att det skall läggas till handlingarna. Med
jämna mellanrum inventeras med hjälp av diariet de ännu inte
färdigbehandlade breven. Departementen upprättar också vid varje
årsskifte förteckningar över alla ärenden som har väckts för mer än
ett år sedan och som ännu inte har avgjorts. Regler om detta finns i
52 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regerings-
kansliet. Förteckningarna granskas av rättschefen i Statsrådsbered-
ningen. Granskningen tar sikte på att klarlägga förutsättningarna
för att skynda på handläggningen. Den sker i form av en dialog
med departementen.
Meddelanden per fax behandlas på samma sätt som vanliga
postbefordrade försändelser.
E-postmeddelanden skrivs ut när de diarieförs och behandlas
fortsättningsvis som om de kommit in på papper. En tendens i
praxis är dock att svar på e-postmeddelanden ges något snabbare
och blir något mindre fylliga.
Utskottets bedömning
Utskottets undersökning har enbart gällt Regeringskansliets all-
männa rutiner för brevsvar. Med anledning av vad som kommit
fram vid denna granskning vill utskottet framföra följande. Det är
enligt utskottet viktigt att skrivelser från enskilda, till regeringen
eller Regeringskansliet, som kräver brevsvar besvaras utan dröjs-
mål. Det är angeläget att rutinerna för dessa uppgifter är ända-
målsenliga. Av svaret från Regeringskansliet framgår att departe-
menten i viss mån tillämpar olika rutiner. Utskottet ifrågasätter om
detta är nödvändigt, men kan konstatera att gemensamt för samtli-
ga departement är att svar skall lämnas utan dröjsmål.
6.2 Vissa förvaltningsärenden i Näringsdepartementet
Granskade ärenden
Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av slumpvis utval-
da akter i vissa regeringsärenden som handlagts inom Näringsde-
partementet och som avgjorts av regeringen under år 2000. Det
gäller överklagandeärenden som handlagts vid Näringsdeparte-
mentets enheter för arbetsmarknad och transportpolitik.
Gällande regler
Förvaltningslagen uppställer som allmänt krav att varje ärende där
någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt
som möjligt utan att säkerheten eftersätts (7 §). Vid handläggning-
en skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplys-
ningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs.
Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även
på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha
med den att göra.
I 15 § föreskrivs att uppgifter som en myndighet får på annat
sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången
i ärendet skall antecknas av myndigheten, om ärendet avser myn-
dighetsutövning mot någon enskild.
Kommunikationsprincipen behandlas i förvaltningslagen i 16
och 17 §§ om parts rätt att få ta del av uppgifter.
Enligt 16 § har en sökande, klagande eller annan part rätt att ta
del av det som har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsut-
övning mot någon enskild.
I 17 § föreskrivs att ett ärende inte får avgöras utan att den som
är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en upp-
gift som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och
han fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndig-
hetsutövning mot någon enskild. Ärendet får emellertid avgöras
utan att så skett, bl.a. om avgörandet inte går parten emot, om
uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan
anledning är uppenbart obehövliga. Andra skäl för att underlåta
kommunikation med part är att det annars skulle bli avsevärt svå-
rare att genomföra beslutet i ärendet eller om ärendet inte kan
uppskjutas. Myndigheten bestämmer om underrättelse skall ske
muntligt, genom vanligt brev, delgivning eller på annat sätt.
Vissa begränsningar i den rätt som föreskrivs i 16 och 17 §§
finns i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100).
Vidare finns i 20 § bestämmelser om motivering av beslut. En-
ligt dessa gäller som huvudregel att ett beslut varigenom en myn-
dighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt
utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon en-
skild.
Resultatet av genomgången av ärendena
En genomgång har gjorts av 35 av de ärenden som har handlagts
på enheterna för arbetsmarknad och transportpolitik inom När-
ingsdepartementet och som har avgjorts av regeringen under år
2000. Vid enheten för transportpolitik har de granskade ärendena
bl.a. rört frågor om återkallelse av ärenden hos kronofogdemyn-
dighet (t.ex. rörande fordonsskatt), beslut om hastighetsbegräns-
ning och undantag från registreringsplikt. Ärendena vid enheten
för arbetsmarknad har bl.a. rört ansökningar om näringshjälp eller
arbetsbiträde.
Under granskningen har vissa iakttagelser från formella ut-
gångspunkter gjorts. I ett antal fall har det förlöpt relativt lång tid
mellan det att överklagandet med underinstansens yttrande har
kommit in till departementet och det att klaganden kommunicerats
underinstansens yttrande. Vidare har det noterats att det i ett antal
fall har förlöpt relativt lång tid mellan det att skriftväxlingen har
avslutats och det att regeringen har fattat beslut i ärendet. Det-
samma har kunnat iakttas i en grupp av ärenden som rör återkallel-
se av indrivningsärenden hos kronofogdemyndighet (i fråga om
fordonsskatt eller parkeringsavgift). Dessa ärenden har kommit in
till dåvarande Kommunikationsdepartementet under år 1998.
Samtliga har därefter flyttats över till Näringsdepartementet den 1
januari 1999. Någon handläggning synes därefter inte ha vidtagits
i dessa ärenden förrän i slutet av 1999 eller början av 2000. Re-
geringsbeslut har i de granskade ärendena fattats under första
halvåret 2000.
Vid genomgången har vidare uppmärksammats att klaganden i
ett ärende vid flera tillfällen har kommit in med förfrågningar om
när ärendet kan komma att avgöras, vilka inte har besvarats.
Promemoria från Regeringskansliet
Utskottet har i en skrivelse till Regeringskansliet begärt ett yttran-
de avseende de iakttagelser som utskottskansliet har gjort vid
genomgången av ärendena.
I en promemoria upprättad inom Näringsdepartementet, bilaga
6.2.1, anförs som svar att en övervägande del av de ärenden som
utskottskansliet har granskat kom in till Kommunikationsdeparte-
mentet och Näringsdepartementet under en period då arbetssitua-
tionen för medarbetarna var ansträngd, inte minst för dem som
handlade överklagande- och dispensärenden inom transportområ-
det. Vidare anförs att den handläggare som sedan lång tid i Kom-
munikationsdepartementet hade ansvarat för överklagande- och
dispensärendena slutade sin anställning i Näringsdepartementet
strax efter departementets bildande. Rekryteringsförfarandet av en
ersättare drog ut på tiden, och när väl ersättaren var på plats tog
det en viss tid för denne att sätta sig in i ärendena. Något år senare
slutade ersättaren sin anställning och det uppkom på nytt en va-
kans. Enligt promemorian ledde dessa omständigheter sammanta-
get till att överklagande- och dispensärendena inom transportom-
rådet inte kunde prioriteras på ett godtagbart sätt.
Departementet framhåller att de angivna omständigheterna be-
skriver situationen i departementet under den aktuella perioden,
men kan inte försvara den långa handläggningstiden i de granska-
de ärendena.
Sedan hösten 2000 fungerar enligt promemorian beredningen
av dessa förvaltningsärenden på ett normalt sätt. Ärendebalanserna
har minskat. Handläggningstiderna har kortats avsevärt. Promemo-
rian påpekar att dessutom har antalet inkommande överklagande-
och dispensärenden minskat kraftigt på transportområdet det se-
naste åren. Detta är enligt promemorian en följd av att nya författ-
ningar på området i de flesta fall föreskriver att överklagande skall
ske hos allmän förvaltningsdomstol. Ofta finns det inte längre
möjlighet att få dispens från författningens bestämmelser.
Beträffande några av de granskade ärendena lämnas i prome-
morian vidare följande kommentarer.
Vissa ärenden avser överklaganden av Vägverkets föreskrifter
om tillfällighetsbegränsning på vissa vägar. Sedan dessa före-
skrifter hade upphört att gälla och överklagandena ännu inte hade
prövats har ärendena vid en prioritering fått stå tillbaka för andra
ärenden som mera direkt påverkade ingivaren.
När det gäller de ärenden som avser överklaganden av Vägver-
kets beslut angående återkallelse av hos kronofogdemyndigheten
begärd indrivning framhåller departementet att det under en rela-
tivt kort period under 1998 kom in mer än 50 överklaganden av
samma typ som i de granskade ärendena. Detta var enligt prome-
morian en ny typ av ärenden som inte tidigare hade förekommit i
Regeringskansliet. Bakgrunden till den nya ärendekategorin var att
Upplysningscentralen hade sänkt det belopp som föranledde an-
teckning i centralens register. Därmed kom vissa av dem som hade
underlåtit att betala fordonsskatt och felparkeringsavgifter att
antecknas i registret. I promemorian  anförs att det inledningsvis
analyserades om överklagandet skulle ske hos regeringen eller hos
allmän förvaltningsdomstol. Några av ärendena lämnades också
över till allmän förvaltningsdomstol eftersom det visade sig att
tidpunkten för Vägverkets beslut var avgörande för vilken instans
som skulle pröva överklagandet. I promemorian anförs vidare att
mot bakgrund av att det rörde sig om en stor mängd ärenden av
samma typ hade departementet dessutom en ambition att avgöra
samtliga ärenden inom en kort tidsperiod för att så långt som möj-
ligt göra en samlad bedömning av ärendena.
I fråga om ett ärende där departementet inte har besvarat ingi-
varens förfrågningar när ärendet kan komma att avgöras anförs i
promemorian att detta naturligtvis är oacceptabelt.
När det gäller ett ärende där överklagandet kom in till departe-
mentet den
2 februari 2000 och underinstansens yttrande kommunicerats med
klaganden först den 23 mars 2000 anförs i promemorian att under
denna tid skedde ett byte av handläggare. Detta kan ha bidragit till
att tiden blev alltför lång.
Utskottets bedömning
Som redovisats ovan föreskrivs i 7 § förvaltningslagen att alla
ärenden skall avgöras så enkelt, snabbt och billigt som möjligt.
Vid den nu företagna granskningen av slumpvis utvalda förvalt-
ningsärenden i Näringsdepartementet har vissa iakttagelser från
formella utgångspunkter gjorts i ungefär hälften av de granskade
ärendena. Flertalet iakttagelser rör dröjsmål av olika slag i hand-
läggningen. Merparten av iakttagelserna gäller vidare ärenden från
den transportpolitiska enheten. I promemorian från Näringsdepar-
tementet anförs bl.a. att en övervägande del av de granskade ären-
dena kom in till Kommunikationsdepartementet och Näringsde-
partementet under en period då arbetssituationen för medarbetarna
var ansträngd. I promemorian framhålls också att det har varit viss
omsättning på tjänsten som ansvarig handläggare för överklagan-
de- och dispensärenden. Utskottet vill härvid, särskilt i perspekti-
vet av att det i nu aktuella ärenden har varit fråga om myndighets-
utövning mot enskilda, framhålla att det inte är godtagbart att det
uppkommer ett sådant läge i departementet att handläggningen av
ärenden fördröjs på grund av att personalsituationen inte är till-
fredsställande.
I Näringsdepartementets promemoria anförs att sedan hösten
2000 fungerar beredningen av de aktuella förvaltningsärendena på
ett normalt sätt. Ärendebalanserna har minskat och handlägg-
ningstiderna minskats avsevärt. Granskningen föranleder därmed
inget ytterligare uttalande från utskottets sida.
6.3 Indelningsärenden
Ärenden om ändringar i den kommunala indelningen
Utskottet har granskat regeringens handläggning av ärenden enligt
lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner
och landsting – indelningslagen.
Bakgrund
I regeringsformen anges att det i riket finns primärkommuner och
landstingskommuner (1 kap. 7 §). Grunderna för ändringar i rikets
indelning i kommuner skall, enligt 8 kap. 5 § regeringsformen,
bestämmas i lag.
Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) är Sverige indelat
i kommuner och landsting. Indelningslagen reglerar förutsättning-
arna för indelningsändringar. Där finns också bestämmelser om
förfarandet, om ekonomisk reglering samt om ikraftträdande och
beslutanderätt m.m.
För att en ändring i kommunindelningen skall genomföras gäller,
enligt 1 kap. 1 § indelningslagen, att den skall antas medföra be-
stående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller
andra fördelar från allmän synpunkt. Vid prövning av frågan om
indelningsändring skall särskild hänsyn tas till önskemål och syn-
punkter från den eller de kommuner som närmast berörs av änd-
ringen. Om en sådan kommun motsätter sig en indelningsändring,
får beslut om ändring meddelas endast om det finns synnerliga
skäl. Särskilda hänsyn skall också tas till befolkningens önskemål
och synpunkter. Enligt 1 kap. 4 § indelningslagen får Kammar-
kollegiet avslå en ansökan om indelningsändring om kollegiet
finner att ändringen inte bör ske. Ett sådant beslut får överklagas
till regeringen.
När det gäller förutsättningarna för en indelningsändring fram-
hölls i pro-position 1978/79:157 att en indelningsändring inte bör
få genomföras utan att det föreligger från allmän synpunkt objek-
tivt bärande skäl för ändringen. Det är enligt propositionen på
grund av de skilda förhållanden som gäller från fall till fall inte
möjligt att dela upp indelningsändringar i väl avgränsade kategori-
er för vilka bestämda förutsättningar för genomförandet av en
ändring skall gälla. Föredragande statsråd framhöll att bestämmel-
sernas huvudsyfte bör vara att säkerställa att olika intressen som
vägs mot varandra beaktas i tillräcklig utsträckning. Vilka skäl för
en indelningsförändring som måste föreligga och hur tungt de
skall väga i förhållande till eventuella skäl mot en ändring måste
enligt propositionen i huvudsak överlämnas åt praxis.
Enligt propositionen borde bestämmelsen om förutsättningarna
för en indelningsförändring inte innehålla någon exemplifiering av
omständigheter som kunde utgöra skäl för en indelningsändring. I
stället borde som en allmän förutsättning för en ändring gälla att
ändringen kunde antas medföra bestående fördel för en kommun
eller del av kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt. En
grundtanke borde vidare vara att kommunernas inställning borde
ges särskilt stor tyngd.
I specialmotiveringen till 1 kap. 1 § indelningslagen framhölls
att vid prövningen av en indelningsfråga bör alla omständigheter
som talar för eller mot en indelningsändring uppmärksammas. En
rad olika faktorer inverkar på bedömningen, t.ex. befolkningsut-
veckling, näringsgeografiska förhållanden, indelningsändringens
påverkan på den kommunala servicen och de kommunalekono-
miska konsekvenserna. Fördelar av enbart kommunaldemokratisk
karaktär är enligt propositionen inte tillräckliga, utan den nybilda-
de kommunen bör också uppfylla rimliga krav i fråga om de övri-
ga faktorerna.
Regeringen beslutade i februari 1992 att tillkalla en kommitté med
parlamentarisk förankring med uppgift att överväga olika åtgärder
för att stärka den lokala demokratin (dir. 1992:12). I direktiven
påpekade regeringen bl.a. att ett sätt att stärka den lokala demo-
kratin var att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos
befolkningen om en delning och där det finns förutsättningar, inte
minst ekonomiska, för detta. Kommittén gavs därför i uppgift att
studera de allmänna erfarenheterna av dittills genomförda kom-
mundelningar. I anslutning till detta skulle kommittén analysera
gällande regler och former för kommundelningar och, om kom-
mittén fann det befogat, lämna förslag till sådana ändringar som
kunde underlätta framtida kommundelningar.
Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90) ansåg sig inte kunna
uttala sig om huruvida de kommundelningar som genomförts
sedan år 1980 medfört bestående fördelar från kommunalekono-
misk eller kommunaldemokratisk synpunkt. Kommittén ansåg
emellertid att de nya, mindre kommuner som uppkommit genom
de genomförda delningarna inte hade sämre ekonomiska förutsätt-
ningar än flertalet andra, jämförbara kommuner.
Något behov av att reformera indelningslagen ansåg kommittén
att det inte fanns. Eventuella inskränkningar i regeringens sköns-
mässiga prövning och införande av t.ex. obligatorisk delning under
vissa förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter.
Kommittén redovisade också en genomgång av de beslut re-
geringen fattat i indelningsärenden fram till i början av 1993,
sammanlagt 22 ärenden, och drog därav vissa slutsatser om utsik-
terna för att en delningsansökan skall beviljas. Bland omständig-
heter som hade en avgörande betydelse hade kommittén funnit att
den ursprungliga (odelade) kommunen skall vara positiv till en
delning, att det bör finnas en ganska bred politisk enighet i den del
som vill bryta sig loss och att de ekonomiska förutsättningarna bör
vara uppfyllda. Vidare framhölls betydelsen av att en folkomröst-
ning, som bör föregå ansökningen, bör ha högt valdeltagande och
visa en stor ja-andel i den del av kommunen som vill bryta sig loss
samtidigt som ett eventuellt nej i den övriga delen inte bör vara för
kraftigt. Ju fler av dessa förutsättningar som uppfylldes, desto
större var enligt kommittén möjligheten att en delning kommer till
stånd.
Regeringen beslutade i november 1999 att tillkalla en parlamenta-
riskt tillsatt kommitté med uppgift att föreslå åtgärder som dels
ökade medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den
kommunala demokratin, dels stärkte den kommunala representati-
va demokratins funktionssätt och former (dir. 1999:98). Kommit-
tén gavs bl.a. i uppgift att göra en översyn av procedurerna för
ändringar av den kommunala indelningen.
Enligt Kommundemokratikommitténs bedömning (SOU
2001:48) var någon förändring av själva proceduren från ansökan
till eventuellt beslut om indelningsändring inte påkallad. Vidare
gjorde kommittén bedömningen att det inte vore lämpligt att regle-
ra remisstiderna vid Kammarkollegiets remisser till kommunerna
och andra instanser i indelningslagen.
Kommundemokratikommittén beskrev proceduren, dvs. det
praktiska förfarandet inför ett beslut om delning av en kom-
mun vilket regleras i 1 kap. 20–26 §§ indelningslagen, på föl-
jande sätt:
Av 1 kap. 20 § indelningslagen framgår att fråga om indel-
ningsändring kan väckas av en kommun, eller en medlem av
en kommun, som skulle beröras av ändringen. Ansökningar
om indelningsändringar inges till Kammarkollegiet. Det van-
ligaste är att ansökningar om indelningsändringar görs av en-
skilda, normalt en grupp av kommunmedlemmar. Även re-
geringen, Kammarkollegiet och länsstyrelsen kan enligt 1 kap.
21 § på eget initiativ ta upp en fråga om indelningsändring.
Kammarkollegiet är utredande myndighet.
Om ansökan om en indelningsändring givits in av enskilda
personer, skickar Kammarkollegiet normalt en remiss till
fullmäktige i den aktuella kommunen för att utröna inställ-
ningen till en indelningsändring. Om fullmäktige är negativ
till en indelningsändring beslutar Kammarkollegiet normalt att
avslå ansökan om indelningsändring med motiveringen att det
saknas skäl för vidare utredning. Om kommunfullmäktige
däremot ställer sig positiv till att en utredning om förutsätt-
ningarna för en indelningsändring görs, beslutar Kammarkol-
legiet om fortsatt utredning i ärendet. För genomförandet av
en sådan utredning får Kammarkollegiet anlita länsstyrelsen
eller en särskild utredare (1 kap. 21 §).
Om vidare utredning blir aktuell är en viktig del i denna att
undersöka hur befolkningen i den aktuella kommunen ställer
sig till en indelningsändring. Detta kan ske genom en opini-
onsundersökning eller folkomröstning. Av 1 kap. 1 § framgår
att särskild hänsyn skall tas till befolkningens önskemål och
synpunkter.
Efter det att man undersökt befolkningens inställning görs en ny
remiss till kommunen. Därefter gör Kammarkollegiet sitt ställ-
ningstagande. Om Kammarkollegiet anser att någon ändring inte
bör ske får Kammarkollegiet, enligt 1 kap. 4 §, avslå ansökan. Ett
sådant beslut kan med stöd av
1 kap. 5 § överklagas till regeringen. Om Kammarkollegiet där-
emot anser att en ändring bör ske, fattar Kammarkollegiet inte
beslut om ändring, utan överlämnar ärendet till regeringen med ett
eget yttrande (SOU 2001:48 s. 476).
Den 12 juni 2001 biföll riksdagen vad bostadsutskottet hemställt i
sitt betänkande Ändring i läns- och landstingsindelningen (bet.
2000/01:BoU13). I betänkandet föreslogs att riksdagen som sin
mening skulle tillkännage för regeringen att en utredning skall
göras med syfte att öka medborgarnas inflytande över sådana
förändringar i läns- och landstingsindelningen som gäller deras
kommun. Enligt utskottets mening tillgodosåg inte lagstiftningen
rimliga krav på inflytande för den befolkning som närmast skulle
beröras av ett beslut om ändrad läns- och landstingstillhörighet,
dvs. medborgarna i den kommun indelningsändringen gällde.
Med anledning av tillkännagivandet från riksdagen har regeringen
den 27 september 2001 beslutat tilläggsdirektiv till Kommunde-
mokratikommittén (dir. 2001:75). Enligt tilläggsdirektiven skall
kommittén se över förutsättningarna för och förfarandet vid änd-
ringar i landstings- och kommunindelningen samt lämna förslag
till behövliga lagändringar. Översynen skall bl.a. innefatta över-
väganden om huruvida förfarandet vid ändringar i länsindelningen
bör lagregleras samt om regeringen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, skall kunna föranstalta om folkomröstning
i sådana områden som indirekt berörs av en ansökan om indel-
ningsändring.
Utskottets bedömning
Utskottet har gått igenom de ca 40
indelningsärenden som regeringen fattat beslut i
sedan indelningslagens ikraftträdande år 1980.
Akternas innehåll har inte givit anledning till någon
vidare granskning från formella utgångspunkter.

Bilaga 1
Förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen











Bilaga 2.2
Promemoria från Regeringskansliet
den 23 oktober 2001 om konsulter i
Regeringskansliet


Bilaga 2.3.1
Promemoria från Regeringskansliet
den 23 oktober 2001 om anställdas
bisysslor



Bilaga 2.3.2
Promemoria från Regeringskansliet
den 21 november 2001 om anställdas
bisysslor



Bilaga 3.1
Utvecklingen av antalet regeringsärenden avgjorda
vid regeringssammanträden 1999-2000

BILAGA 3.2
Statistik över regeringsärenden per ärendegrupp år 2000

BILAGA 4.1
Granskningsanmälan till konstitutionsutskottet angående
regeringens rutiner för propositionsavlämnandet

Bilaga 4.2
Promemoria från Regeringskansliet
den 14 november 2001 angående
propositionsavlämnandet




Bilaga 5.1
Granskningsanmälan till konstitutionsutskottet
angående statsrådens dröjsmål med att
besvara interpellationer




Bilaga 5.2
Interpellationsstatistik från riksdagens
utredningstjänst



Bilaga 5.3
Promemoria från Regeringskansliet
den 12 november 2001 angående
interpellationer


Bilaga 6.1.1
Skrivelse från Regeringskansliet
den 23 oktober 2001 angående
brevsvar



Bilaga 6.2.1
Promemoria från Näringsdepartementet
den 23 oktober 2001 angående
förvaltningsärenden hos
Näringsdepartementet



Elanders Gotab, Stockholm  2002


2001/02:KU10      KU10

KU10      2001/02:KU10

2
1

1
2001/02:KU10

2001/02:KU10

60
77
2001/02:KU10

40

2001/02:KU10 BILAGA 2.2

BILAGA 2.2   2001/02:KU10

62
79
2001/02:KU10

61
2001/02:KU10  BILAGA 2.3.1

BILAGA 2.3.1   2001/02:KU10

64
82
2001/02:KU10

63
2001/02:KU10  BILAGA 2.3.2

BILAGA 2.3.2   2001/02:KU10

70
85
2001/02:KU10

66

2001/02:KU10  BILAGA 3.1

BILAGA 3.1   BILAGA 3.1   2001/02:KU10

98
86
2001/02:KU10

72

2001/02:KU10  BILAGA 3.1

BILAGA 3.1   2001/02:KU10

76
87
2001/02:KU10

73
2001/02:KU10  BILAGA 3.1

BILAGA 3.1   2001/02:KU10

76
88
2001/02:KU10

74

2001/02:KU10  BILAGA 4.2

BILAGA 4.2   2001/02:KU10

76
91
2001/02:KU10

75
2001/02:KU10  BILAGA 5.1

BILAGA 5.1   2001/02:KU10

84
98
2001/02:KU10

78

2001/02:KU10  BILAGA 5.2

BILAGA 5.2   2001/02:KU10

88
102
2001/02:KU10

85
2001/02:KU10  BILAGA 5.3

BILAGA 5.3   2001/02:KU10

90
105
2001/02:KU10

89
2001/02:KU10  BILAGA 6.1.1

BILAGA 6.1.1   2001/02:KU10

94
108
2001/02:KU10

92

2001/02:KU10  BILAGA 6.2.1

BILAGA 6.2.1   2001/02:KU10

98
112
2001/02:KU10

95