Justitieutskottets betänkande
2001/02:JUU9

Unga lagöverträdare

Sammanfattning

I   detta  betänkande  behandlar  utskottet  en  rad
motioner  från  allmänna  motionstiden  år  2001.  I
motionerna    tas   upp   olika   frågor   om   unga
lagöverträdare.     Det     handlar     bl.a.     om
brottsförebyggande  åtgärder i vid bemärkelse, t.ex.
genom åtgärder som stärker  familjen,  om  ett  nytt
påföljdssystem   för   unga   och   om   den  slutna
ungdomsvården. Utskottet avstyrker samtliga yrkanden
och  hänvisar  därvid till pågående utredningsarbete
och aviserade propositioner.

I  ärendet  finns   fem   reservationer   och  tre
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Familjens brottsförebyggande betydelse
m.m.

Riksdagen   avslår   motionerna  2001/02:Ju213,
2001/02:Ju237   yrkandena   8-10,   2001/02:Ju266
yrkandena  1 och 12,  2001/02:Ju285  yrkande  11,
2001/02:Ju290,     2001/02:Ju389    yrkande    1,
2001/02:Ju425  yrkandena   2,   3   och   7  samt
2001/02:Ju450 yrkande 1.
Reservation 1 (m, kd, c,  fp)

2. Neuropsykiatriska funktionshinder

Riksdagen   avslår   motionerna  2001/02:Ju292,
2001/02:Ju334 och 2001/02:Ju367 yrkande 2.
Reservation 2 (kd,  mp, c, fp)

3. Nytt påföljdssystem, m.m.

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju266
yrkandena 8 och 10, 2001/02:Ju275,  2001/02:Ju285
yrkandena 1, 5-8 och 10, 2001/02:Ju325 yrkande 1,
2001/02:Ju425    yrkandena    1    och   4   samt
2001/02:Ju449 yrkandena 6, 13 och 15.
Reservation 3 (m)
Reservation 4 (kd)

4. Dimensioneringen av den slutna
ungdomsvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju425 yrkandena
5 och 6 och 2001/02:So374 yrkande 1.
Reservation 5 (kd, c)

5. Medling

Riksdagen   avslår   motionerna   2001/02:Ju425
yrkandena 8-11 samt 2001/02:Ju450 yrkande 23.

6. Straffmyndighetsåldern

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Ju285  yrkande
9.

7. Registrering av barn under 15 år

Riksdagen avslår  motion  2001/02:Ju285 yrkande
3.

8. Föräldrastöd från polisen

Riksdagen  avslår motion 2001/02:Ju285  yrkande
2.

9. Häktningsutredning

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande 3.

Stockholm den 16 maj 2002

På justitieutskottets vägnar


Ingvar Johnsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingvar
Johnsson  (s),  Märta   Johansson   (s),   Margareta
Sandgren  (s),  Alice  Åström  (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson  (m), Helena
Zakariasén  (s), Ragnwi Marcelind (kd), Anita  Sidén
(m), Kia Andreasson  (mp),  Gunnel Wallin (c), Johan
Pehrson (fp), Göran Norlander  (s), Lennart Bolander
(m) och Nalin Pekgul (s).
2001/02

JuU9


Utskottets överväganden


I  detta  ärende  behandlar  utskottet  ett  antal
motionsyrkanden  som  väckts  under   den   allmänna
motionstiden    år    2001    och   som   rör   unga
lagöverträdare. Merparten av de nu aktuella frågorna
behandlades även i förra årets  betänkande  om  unga
lagöverträdare  (bet.  2000/01:JuU13). I betänkandet
tas upp frågor om bl.a. familjens brottsförebyggande
betydelse,   ett  nytt  påföljdssystem   för   unga,
dimensioneringen  av  den  slutna  ungdomsvården och
medling.  Utskottet avstyrker bifall  till  samtliga
motionsyrkanden   och  hänvisar  därvid  bl.a.  till
pågående     utredningsarbete      och     aviserade
propositioner. Jämför reservationerna 1-5.

Tidiga åtgärder m.m.

Motionerna

I motionerna Ju266 (m), Ju285 (m), Ju213 (kd), Ju290
(kd), Ju389 (kd), Ju425 (kd), Ju237  (c)  och  Ju450
(fp)   understryks   vikten  av  tidiga  och  snabba
insatser, t.ex. vid ungdomsrån,  när  det gäller att
förebygga  brott av barn och ungdomar. Åtgärder  som
syftar  till   en   snabbare   handläggning,   t.ex.
jourdomstolar,   och   en  starkare  värdeöverföring
begärs,  familjens och skolans  betydelse  framhålls
och  vikten   av   att   Sverige   lever   upp  till
barnkonventionen understryks.

I motionerna Ju292 (kd), Ju334 (mp) och Ju367 (kd)
tas särskilt sikte på att barn med neuropsykiatriska
funktionshinder   tidigt   uppmärksammas   och   att
åtgärder sätts in i brottsförebyggande syfte.

Utskottet


I  lagen  (1964:167)  med  särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare (LUL) finns  bl.a.  bestämmelser
om handläggningen av ungdomsmål. Dessa genomgick  en
genomgripande översyn år 1994. De nya bestämmelserna
trädde  i  kraft  den 1 mars 1995 (prop. 1994/95:12,
bet. 1994/95:JuU1, rskr. 1994/95:39, SFS 1994:1760).
Nyheterna rörde i första  hand  arbetet  hos  polis,
åklagare    och    i   domstol   men   gällde   även
socialtjänsten.  De nya  reglerna  syftade  till  en
bättre och snabbare  handläggning av mål och ärenden
där  personer  under  18  år  misstänks  för  brott.
Avsikten var att förkorta  tiden  mellan  brott  och
reaktion  samt  att  skapa  förutsättningar  för ett
bättre  samarbete  mellan  de myndigheter som berörs
när  ungdomar  misstänks för brott.  Ytterligare  en
viktig ambition  var  att  skapa förutsättningar för
bättre kontakter mellan den  unge och hans föräldrar
eller  andra fostrare. Det övergripande  syftet  var
att    den    nya    ordningen    skulle    ha    en
brottsförebyggande   effekt.   En   utvärdering   av
reformen   (se   Handläggning  av  ungdomsmål  -  en
utvärdering  av  1995   års  ungdomsmålsreform,  SOU
1999:108) visade enligt utredningen  ett  i huvudsak
positivt  resultat. Ytterligare förbättringar  kunde
dock göras  vilket  föranledde  regeringen att lägga
fram ännu en proposition i ämnet i slutet av år 2000
(prop. 2000/01:56, bet. 2000/01:JuU18).

Den nuvarande regleringen ställer  sålunda krav på
ett  nära samarbete mellan socialtjänsten,  polisen,
åklagarna  och  domstolarna. Regleringen är utformad
för  att  åstadkomma  en  snabb  handläggning  genom
tidiga   kontakter    mellan   berörda   myndigheter
samtidigt   som  behovet  av   specialisering   inom
rättsväsendet   i   fråga  om  barns  och  ungdomars
brottslighet  tillgodoses.   Föräldrarnas  medverkan
garanteras  på  flera  sätt.  Till   exempel   skall
föräldrar  eller andra vårdnadshavare normalt kallas
till förhör  som äger rum med barnet eller den unge,
och de skall också  underrättas om tidpunkten för en
domstolsförhandling.  Härtill kommer att det åligger
socialtjänsten att utforma åtgärder som rör barn och
unga i samråd med vårdnadshavaren och, i tillämpliga
fall, med den unge själv.
Det  kan tilläggas att  riksdagen  nyligen  fattat
beslut om  lagändringar  som  går  ut  på  att vidga
kretsen av vuxna som kan vara ett stöd för den  unge
under brottsmålsförfarandet (prop. 2001/02:111, bet.
2001/02:JuU23).
Utskottet har för sin del ofta gjort uttalanden om
familjens  och  skolans brottsförebyggande betydelse
och i olika sammanhang  understrukit  vikten  av  en
snabb   och  ändamålsenlig  reaktion  när  barn  och
ungdomar begår brott (senast bet. 2000/01:JuU19).
Utskottet har naturligtvis ingen annan inställning
nu. Utskottet vill alltså i linje med vad som anförs
i här aktuella  motionsyrkanden återigen understryka
den stora betydelse som föräldrarna har för att barn
och   ungdomar   skall   få   goda   uppväxtvillkor.
Självklart  ifrågasätter   utskottet   inte   heller
föräldrarnas ansvar för barns och ungdomars fostran.
Föräldrarna har en nyckelroll när det gäller att  få
barn och ungdomar att avstå från att begå brott. Det
sagda innebär emellertid inte att det inte vilar ett
ansvar  också  på t.ex. skolan, fritidsförvaltningen
och socialtjänsten.  Detta gäller inte minst i fråga
om att tidigt uppmärksamma  problem  bland  barn och
unga  och  att  i  samråd  med föräldrarna och andra
närstående sätta in insatser  till  nytta för barnet
eller den unge. I situationer när ett  barn eller en
ung  person  har  svårigheter  som  manifesteras   i
brottslighet  är  det  extra  viktigt  med  ett nära
samarbete  mellan  familjen och berörda myndigheter.
Sammanfattningsvis har  utskottet alltså ingen annan
uppfattning  om vikten av  normöverföring  och  goda
uppväxtvillkor   för   barn  och  unga  samt  snabba
insatser  när det behövs  än  den  som  kommer  till
uttryck i motionerna. Utskottet kan också konstatera
att  arbetet  på  området  har  den  inriktning  som
efterfrågas   i   motionerna   och  att  ytterligare
lagändringar just har genomförts.  Det  finns alltså
ingen  anledning  för  riksdagen  att  nu  ta  något
initiativ.    Utskottet    avstyrker   bifall   till
motionerna Ju213, Ju237, Ju266, Ju285, Ju290, Ju389,
Ju425 och Ju450 i här behandlade delar.
När det gäller den särskilda  frågan  om  barn med
neuropsykiatriska   funktionshinder  vill  utskottet
först nämna att socialutskottet  i  ett av riksdagen
godkänt  betänkande avstyrkte yrkanden  liknande  de
här aktuella  förra  våren (bet. 2000/01:SoU12 s. 14
f), bl.a. med hänvisning  till  det pågående arbetet
inom  den parlamentariska kommittén  om  ansvar  och
påföljder  för  psykiskt störda lagöverträdare (dir.
1999:39).
Sedan  dess  har   BRÅ   i   rapporten   Kriminell
utveckling  -  tidiga  riskfaktorer och förebyggande
insatser (BRÅ-rapport 2001:15)  gett  en översiktlig
bild  av  nationell  och  internationell kunskap  om
tidiga individ- och familjefaktorer  som medför ökad
risk   för  att  utveckla  allvarlig  och  långvarig
kriminalitet.  I  rapporten granskas också befintlig
kunskap om tidiga insatser för att minska risken för
kriminell utveckling  bland  särskilt  utsatta barn.
Rapporten  belyser  också vad som görs i Sverige  på
detta   område.  I  rapporten   anförs   bl.a.   att
mödravården,  barnavården,  barnomsorgen,  barn- och
ungdomspsykiatrin,  skolan  och  socialtjänsten   är
centrala   instanser   i   arbetet  med  att  tidigt
förebygga  kriminell  utveckling.  Kritik  riktas  i
rapporten mot hur dessa  instanser  arbetar  för att
minska   risken   härför.   Det  påpekas  bl.a.  att
vetenskapligt  förankrade metoder  sällan  tillämpas
och att det ofta  saknas  systematisk  dokumentation
vad gäller insatser, metoder och resultat.
Socialstyrelsen  bedriver  ett  arbete som  syftar
till  att  sammanställa  den  kunskap som  finns  om
neuropsykiatriska  störningar.  En  expertgrupp  har
tillkallats  för ändamålet, och andra  forskare  har
getts i uppdrag  att komma med en "second opinion" i
ämnet. Arbetet kommer  att  redovisas  i  en rapport
under våren.
Från  Rättsmedicinalverket  har utskottet inhämtat
att det bedrivs forskning rörande  sambanden  mellan
neuropsykiatriska  störningar  och  kriminalitet vid
verkets avdelningar i Stockholm och Göteborg.
Inom  ramen  för de riskbedömningar som  görs  vid
riksmottagningen   i  Kumla  har  man  uppmärksammat
problemet med att flera  intagna  har  denna  typ av
störning.
Vissa   frågor   som   aktualiseras  i  motionerna
behandlas  också i Psykansvarskommitténs  betänkande
(SOU 2002:3) Psykisk störning, brott och ansvar, där
remisstiden för närvarande löper.
Utskottet   har   i  denna  fråga  också  inhämtat
yttrande  från  socialutskottet  (2001/02:SoU4y,  se
bilaga  2)  som i sin  tur  inhämtat  yttrande  från
Socialstyrelsen, vilket återfinns i detta betänkande
som en bilaga till socialutskottets yttrande.
Socialutskottet    konstaterar,   efter   att   ha
redovisat Socialstyrelsens  synpunkter  och tidigare
riksdagsbehandling av hithörande frågor,  m.m.,  att
ett omfattande arbete pågår på flera fronter för att
såväl  identifiera  som  stödja  personer  med bl.a.
neuropsykiatriska               funktionsstörningar.
Socialutskottet finner sammanfattningsvis  inte skäl
att  frångå  den i yttrandet redovisade principiella
inställningen  att  riksdagen  inte  bör  prioritera
vissa  sjukdomar framför andra och anser därför  att
de här aktuella motionerna bör avslås.
Det  kan  tilläggas  att  Socialstyrelsen  i  sitt
yttrande till socialutskottet bl.a. understryker att
betydelsen   av   tidig   upptäckt   av   barn   med
neurologiska  utvecklingsavvikelser/neropsykiatriska
funktionsstörningar   för  att  förhindra  sekundära
problem  har betonats i  såväl  internationella  som
nationella  studier.  I detta har barnhälsovården en
nyckelroll   men   även  barnläkare,   BUP-personal,
logopeder  m.fl. måste  involveras.  Socialstyrelsen
har   i   allmänna   råd   1991:8   föreslagit   att
barnhälsovårdens hälsoundersökning skall utformas så
att dessa barn  blir  igenkända  och remitterade för
utredning åtminstone före skolstart. Socialstyrelsen
anför vidare att den enda rimliga  strategin för att
bistå  barnet  och  familjens  vardag är  att  genom
skolhälsovård och elevvård fånga  upp  och basutreda
barns  svårigheter  och resurser och därefter  skapa
anpassade        pedagogiska         arbetsmodeller.
Socialstyrelsen  anser  också  att  samhällets  enda
möjlighet  att  kunna  ge  alla  barn och  specifikt
gruppen      barn      med     s.k.     neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar      en     god     och     sund
utvecklingssituation vore  att  upprusta hälsovården
och elevvården inom förskola och skola med kompetens
att  förstå, basutreda och pedagogiskt  stödja  barn
med funktionssvårigheter  och  därmed  också  bättre
uppmärksamma  barn  med  svårigheter  av annat slag.
Socialstyrelsen anmärker, som framgått ovan, att den
före   sommaren   2002  kommer  att  presentera   en
Kunskapsöversikt   -   utredning,   diagnostik   och
behandling - om ADHD hos barn och vuxna.
Slutligen    bör    här     också    nämnas    att
utbildningsutskottet under innevarande vår behandlat
två motioner om barn med hyperaktivitet,  m.m. (bet.
2001/02:
UbU13).  I  motionerna betonades bl.a. att barn  med
hyperaktivitet  måste  få  hjälp tidigt, att skolans
kunskaper är bristfälliga och  att  det  behövs både
behandlingsmetoder      och      behandlingsprogram.
Utbildningsutskottet   avstyrkte   motionerna    och
hänvisade  därvid  till  det arbete som bedrivs inom
Specialpedagogiska institutet  (instruktion  se  SFS
2001:286, ändr.  2001:873).
Utskottet  konstaterar  att  det  i  här  aktuella
motioner  aktualiseras  frågor om en grupp barn  och
ungdomar  med  mycket  stora   behov  av  stöd  från
föräldrar och andra närstående och  från  samhället.
När  det  gäller tidiga förebyggande insatser  måste
utskottet emellertid  också konstatera att dessa bör
ske  inom  ramen  för  socialtjänstens,  hälso-  och
sjukvårdens   och   skolans   arbete.   Inom   dessa
myndighetsområden pågår  också en hel del arbete som
bl.a. kommer att resultera i att en kunskapsöversikt
publiceras  under våren. Också  inom  kriminalvården
har  problematiken  uppmärksammats  när  det  gäller
vuxna  och  visst  arbete  pågår. Härtill kommer att
beredning pågår av Psykansvarskommitténs betänkande.
Utskottet, som har stor förståelse  för syftet med
motionerna,  instämmer  i  att  tidiga insatser  här
liksom  i  andra  fall  med  stor sannolikhet  också
verkar brottsförebyggande. Utskottet  är  emellertid
inte   berett   att   göra   några  mer  detaljerade
uttalanden i saken; det ankommer  inte  på utskottet
att  avgöra  frågor  om  t.ex.  prioriteringar  inom
barnhälsovården  eller  skolan. Utskottet  avstyrker
motionerna Ju292, Ju334 och  Ju367  i här behandlade
delar.

Påföljdssystemet


Motionerna

I motionerna Ju266, Ju285, Ju325 och  Ju449 (alla m)
begärs  med  olika  grad  av  precisering  ett  nytt
påföljdssystem      för     unga     lagöverträdare.
Sammanfattningsvis   innebär    motionskraven    att
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
avskaffas   och   ersätts   med   en  ny  påföljd  -
ungdomsstraff - som skall verkställas  på  särskilda
kriminalvårdshem  i  kriminalvårdens regi. Samtidigt
skall en ordning med villkorligt  fängelse  för unga
införas och möjligheterna att anhålla och häkta unga
ses  över  -  ett  yrkande som motionärerna i motion
Ju275 (m) instämmer  i.  Vidare  föreslås särskilda,
mer  förmånliga,  regler  för villkorlig  frigivning
(halvtidsfrigivning)  och  en   i   lag   preciserad
reglering  av  hur stor strafflindringen skall  vara
för unga lagöverträdare.  Slutligen  bör reglerna om
särbehandling i påföljdshänseende av unga  som fyllt
18 men inte 21 år tas bort.

I  motion  Ju285  (m)  begärs  att  en ordning med
weekendstraff     införs    och    förespråkas    en
informationskampanj om föräldrars skadeståndsansvar.
I  motion Ju425 (kd)  efterfrågas  en  översyn  av
insatserna mot de unga lagöverträdarna i första hand
i syfte  att få till stånd effektivare åtgärder inom
socialtjänsten,  och  vikten  av att socialnämnderna
verkligen  upprättar  de  vårdplaner  lagstiftningen
ställer krav på understryks.

Utskottet


Våren 1998 beslutade riksdagen  om nya påföljder för
unga   lagöverträdare   (prop.   1997/98:96,    bet.
1997/98:JuU21). De nya reglerna trädde i kraft den 1
januari 1999.

Regleringen  innebär en uppstramning av åtgärderna
när ungdomar begår  brott. Möjligheten att överlämna
den unge till vård inom  socialtjänsten  finns kvar,
men  en  förutsättning  för  denna  påföljd  är  att
socialnämnden lämnat in en vårdplan till rätten  och
att  de  planerade åtgärderna kan anses tillräckligt
ingripande    med    hänsyn   till   brottslighetens
straffvärde   och  art  och   den   unges   tidigare
brottslighet. Ett  överlämnande  till socialtjänsten
kan  förenas  med  böter  eller  en  föreskrift   om
ungdomstjänst.   Den   sistnämnda  påföljden  liknar
samhällstjänst och skall fullgöras i socialtjänstens
regi.  Vid  allvarlig  brottslighet,  där  påföljden
annars måste bli fängelse,  kan  den  unge i stället
överlämnas  till  sluten  ungdomsvård. Detta  är  en
tidsbestämd påföljd med ett  maximum  på fyra år som
verkställs  på  institutioner  som drivs av  Statens
institutionsstyrelse     (SiS).     Verkställigheten
regleras  i  en  särskild  lag om verkställighet  av
sluten ungdomsvård.
I brottsbalken finns regler  om  särbehandling  av
unga  lagöverträdare.  Av 30 kap. 5 § följer att det
krävs synnerliga skäl för  att en person skall kunna
dömas till fängelse för brott han begått före 18 års
ålder. Vidare gäller att för  brott som någon begått
efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21
år fängelse endast får dömas ut  om  det  med hänsyn
till   gärningens  straffvärde  eller  annars  finns
särskilda  skäl  för  det.  Den  unges  ålder  skall
dessutom   enligt   29   kap.   7   §   beaktas  vid
straffmätningen.
Frågan  om ålderns inverkan vid straffmätning  har
prövats i Högsta  domstolen  under  hösten 2000 (dom
den  22  september  2000  i  mål  nr B 3066-00).  En
utförlig redogörelse för Högsta domstolens dom finns
i förra årets betänkande (2000/01:JuU13).
Sammanfattningsvis uttalade Högsta domstolen i den
här aktuella frågan att en schematisk regel om en på
levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i
förhållande till straffvärdet skulle  behöva  förses
med  så  många  undantag  och förbehåll att den inte
skulle tjäna till verklig vägledning.
Frågan  om villkorligt fängelse  är  aktuell  inom
Justitiedepartementet.   Regeringen   avser  att  ta
initiativ till en fortsatt analys av frågor  som rör
påföljdssystemet, bl.a. möjligheterna att skapa  ett
system  med  villkorligt  fängelse.  Frågan  är dock
komplicerad och kräver noggranna överväganden.
Också frågan om weekendfängelse var aktuell  förra
året.  Frågan  behandlades  på  sin tid utförligt av
Ungdomsbrottskommittén. I betänkandet  Reaktion  mot
ungdomsbrott  (SOU  1993:35  del  A  s.  454  f) tog
kommittén avstånd från tanken på veckoslutsfängelse.
Regler om häktning och anhållande finns i 24  kap.
rättegångsbalken.   De   innebär   i   huvudsak  att
brottsmisstanken  skall  avse ett brott som  har  en
straffskala som innefattar  ett års fängelse och att
det  skall  finnas  sannolika skäl  för  misstanken.
Vidare  krävs  att  det   finns  risk  för  att  den
misstänkte   undandrar   sig  lagföring,   försvårar
utredningen eller återfaller  i  brott.  Av 23 § LUL
följer  dessutom  att den som inte fyllt 18  år  får
häktas endast om det  finns  synnerliga skäl. Beslut
om häktning fattas av rätten.  Om det finns skäl att
häkta någon får han anhållas i avvaktan  på  rättens
prövning  av  häktningsfrågan. Anhållande får vidare
ske om det finns  skälig  misstanke  och  det  är av
synnerlig  vikt  att  den  misstänkte tas i förvar i
avvaktan   på  ytterligare  utredning.   Beslut   om
anhållande fattas  av  åklagaren. Polisen kan alltså
inte anhålla någon. Däremot kan en polisman gripa en
person som det finns skäl att anhålla.
I   frågan  om  föräldrars   skadeståndsskyldighet
gäller,  som  framgår av förra årets betänkande, att
vårdnadshavaren  kan  bli  skadeståndsskyldig enligt
skadeståndslagens  bestämmelser  om  han  eller  hon
uppsåtligen  eller  av  vårdslöshet  försummat  sitt
ansvar för tillsyn av barnet.
Utskottet  såg vid sin  behandling  av  hithörande
frågor förra året  inget  behov  av  att  införa  en
möjlighet    till   halvtidsfrigivning   för   unga.
Utskottet   hänvisade    i    stället    till    att
särbehandling av de unga lagöverträdarna bör  ske  i
form   av   straffnedsättning.  I  den  delen  ansåg
utskottet regelsystemet  ändamålsenligt och avvisade
tanken på en i lag fastslagen,  på  den  tilltalades
ålder    grundad,   skala   för   straffnedsättning.
Utskottet  avvisade  också förslaget om att avskaffa
kravet på särskilda skäl  för  att  döma  personer i
åldern  18-21  år  till  fängelse. Inte heller  fann
utskottet  anledning att föreslå  en  utvidgning  av
möjligheterna  att  anhålla  ungdomar under 18 år. I
avvaktan   på   resultatet   av   den   översyn   av
påföljdssystemet   för   unga   lagöverträdare   som
regeringen  då  hade  aviserat såg utskottet  heller
ingen anledning att ändra  uppfattning  i  fråga  om
socialtjänstens  respektive  kriminalvårdens  ansvar
för  de  unga.  Utskottet  ansåg  också alltjämt att
riksdagen  med hänvisning till beredningsläget  inte
borde uttala  sig  om  villkorligt fängelse, och när
det  gällde weekendfängelse  intog  utskottet  samma
avvisande  inställning  som  tidigare. Utskottet var
inte  heller  berett  att  stödja  förslaget  om  en
informationskampanj           om          föräldrars
skadeståndsskyldighet.
Efter   riksdagsbehandlingen   förra   våren   har
regeringen  givit  BRÅ, Socialstyrelsen  och  SiS  i
uppdrag att följa upp och utvärdera påföljdsreformen
för unga lagöverträdare.  Bland  annat skall BRÅ och
Socialstyrelsen  gemensamt följa upp  och  utvärdera
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
såvitt avser dess användning och innehåll. Uppdraget
omfattar  bl.a.  att   belysa  huruvida  syftet  med
reformen - att ge de straffrättsliga  principerna om
förutsebarhet,   proportionalitet   och   konsekvens
större  utrymme  - har uppnåtts. Vidare skall  bl.a.
följas  upp  vilka  insatser   som   vidtagits  från
socialtjänstens sida beträffande unga efter domen på
överlämnande.    Därvid    skall   redovisas   vilka
överväganden  som legat till  grund  för  beslut  om
olika insatser  och  vilka åtgärder som vidtagits om
de  planerade insatserna  inte  kommit  till  stånd.
Uppdraget  skall  redovisas  senast  den 29 november
2002.
Slutligen  bör här nämnas att regeringen  har  för
avsikt  att  under   innevarande   år  tillsätta  en
utredning  som  skall  göra  en  total  översyn   av
påföljdssystemet för unga lagöverträdare.
Utskottet  konstaterar att det med hänsyn till det
uppföljnings-   och   utredningsarbete   som   pågår
respektive  planeras  inte finns någon anledning för
riksdagen att nu göra några uttalanden med anledning
av  här  behandlade  yrkanden  i  motionerna  Ju266,
Ju275, Ju285, Ju325, Ju425 och Ju449.

Sluten ungdomsvård


Motionerna

I  motion Ju425 (kd) begärs  att  fler  platser  för
sluten  ungdomsvård inrättas och att personalen inom
den slutna  ungdomsvården  skall  få  handledning. I
motion So374 (c) framhålls att antalet  platser inom
den  slutna  ungdomsvården  måste vara så stort  att
verkställigheten kan inledas så snart en dom på vård
vunnit laga kraft.


Utskottet


Som framgått ovan infördes en  ny  påföljd  för unga
lagöverträdare    år   1998,   sluten   ungdomsvård.
Påföljden är tidsbestämd med ett maximum på fyra år,
och den verkställs  på  institutioner  som  drivs av
SiS.  Regler  för  verkställigheten  finns  i  lagen
(1998:603)  om  verkställighet av sluten ungdomsvård
(LSU). Verkställigheten  sker  på  sådana  särskilda
ungdomshem  som  avses  i  12 § lagen (1990:52)  med
särskilda  bestämmelser  om  vård   av  unga  (LVU).
Avsikten   var   att  domstolarna  i  de  fall   ett
fängelsestraff inte  kunde undvikas i stället skulle
kunna  döma  till sluten  ungdomsvård.  Platsbehovet
beräknades till  10  årsplatser för hela landet. Den
nya påföljden har emellertid  kommit  att användas i
betydligt  större  omfattning  med  platsbrist   som
följd.  Ytterligare  platser  har  därför successivt
öppnats. För närvarande (maj 2002) finns  enligt SiS
74  platser.  Av dessa är 72 platser utnyttjade  och
7-8 ungdomar skall  placeras så snart respektive dom
vunnit   laga   kraft.   En   plats   på   en   låst
behandlingsavdelning kostar  normalt  2  900  kr per
dygn  men  kostnaden  kan  vid  vissa specialenheter
överstiga  4  000  kr per dygn. Personaltätheten  på
institutionerna  är  hög;   på  en  avdelning  finns
vanligen 5-8 ungdomar och minst  3-4  vårdare,  fler
dagtid.   Det   normala   är   att   personalen  får
handledning av en extern handledare en gång i veckan
eller en gång var fjortonde dag. Detta  är  en fråga
som avgörs av den enskilda institutionen inom  ramen
för dygnskostnaden, uppger SiS.

Verkställigheten av den slutna ungdomsvården skall
utformas  så  att  den dömdes anpassning i samhället
främjas    och    de    skadliga     följderna    av
frihetsberövandet   motverkas.   SiS  ansvarar   för
verkställigheten,  men  den  skall bedrivas  i  nära
samarbete  med socialnämnden i  den  dömdes  hemort.
Enligt 5 § förordningen (1998:641) om verkställighet
av  sluten  ungdomsvård   skall  en  behandlingsplan
upprättas för den som blir  föremål  för sådan vård.
Behandlingsplanen  skall  avse  vistelsen   vid  och
utslussningen   från  det  särskilda  ungdomshemmet.
Planen  skall,  med  hänsyn  till  verkställighetens
längd  och  övriga   omständigheter,   inriktas   på
åtgärder  som  kan  främja  den  dömdes anpassning i
samhället  och  förbereda  den dömde  för  tillvaron
utanför       det      särskilda      ungdomshemmet.
Behandlingsplanen  skall  upprättas  av SiS i samråd
med  berörd socialnämnd, och den skall  omprövas  så
snart det finns anledning till det.
Enligt   lagen  (1998:603)  om  verkställighet  av
sluten ungdomsvård  får  verkställigheten inledas så
snart domen vunnit laga kraft i påföljdsdelen. Detta
sker  antingen genom att överklagandetiden  löpt  ut
eller genom  att  den  dömde avger nöjdförklaring. I
avvaktan på att domen får  verkställas kan den dömde
vara häktad enligt de regler som gäller härför eller
omhändertagen   enligt  LVU  och   intagen   på   en
institution med stöd  av  de bestämmelserna, men den
dömde  kan också vara på fri  fot.  Någon  regel  om
omedelbar  verkställighet  oavsett  om  domen vunnit
laga  kraft  finns  således inte. Regelsystemet  för
sluten ungdomsvård motsvarar  i  detta  hänseende  i
princip det som gäller vid dom på fängelse.
Vid   intagning   för   vård   på   de   särskilda
ungdomshemmen prioriteras enligt SiS de ungdomar som
dömts   till  sluten  ungdomsvård.  Verkställigheten
börjar  därför   normalt   så   snart  regelsystemet
tillåter det. Detta har dock medfört  att väntetider
uppstått för LVU-vård på ungdomshemmen.
Utskottet  behandlade  frågor  om  tillgången   på
platser  för  sluten ungdomsvård både våren 2000 och
2001 (1999/2000:JuU16 respektive 2000/01:
JuU19).  Vid  det   senare  tillfället  konstaterade
utskottet bl.a. att frågan  om  platstillgången  har
direkt  samband  med anslaget till SiS, en fråga som
låg  -  och alltjämt  ligger  -  utanför  utskottets
beredningsområde.
Det ovannämnda uppdraget till BRÅ, Socialstyrelsen
och SiS om  en  utvärdering  av påföljdsreformen för
unga   lagöverträdare  omfattar  även   den   slutna
ungdomsvården.  I den delen omfattar uppdraget bl.a.
en   utredning   om  orsakerna   till   att   sluten
ungdomsvård kommit  att  användas i betydligt större
utsträckning     än     väntat.     Vidare     skall
verkställighetens  innehåll   och samarbetet  mellan
myndigheterna  bedömas.  Som  redan  anmärkts  skall
utvärderingen redovisas senast den 29 november 2002.
Utskottet  konstaterar  återigen   att  frågan  om
antalet   LSU-platser   ligger   utanför  utskottets
beredningsområde.  Utskottet vill ändå  anmärka  att
det synes som om den  rådande  platsbristen  går  ut
över  ungdomar  som behöver vård med stöd av LVU och
inte över dem som  dömts  till  sluten  ungdomsvård.
Också frågan om handledning är en fråga för  SiS och
de   aktuella   institutionerna.   Utskottet   utgår
emellertid  från  att personalen inom LSU-vården får
det stöd som behövs i sitt många gånger mycket svåra
arbete.  Utskottet  avstyrker   alltså  bifall  till
motionerna Ju425 och So374 i här behandlade delar.

Medling


Motionerna

I motionerna Ju425 (kd) och Ju450  (fp)  förespråkas
medling  och  familjegruppskonferenser som ett  sätt
att lagföra unga lagöverträdare.


Utskottet


Också frågan om medling och familjegruppskonferenser
behandlades  utförligt   förra   året  i  utskottets
betänkande 2000/01:JuU13. Där redovisas  bl.a. BRÅ:s
rapport  Medling  vid brott (BRÅ-rapport 2000:8)  om
den försöksverksamhet  på området som drivits i hela
landet. I rapporten gör  BRÅ  bl.a.  bedömningen att
medlingsverksamheten i fortsättningen lämpligast bör
bedrivas    av    kommunerna    inom    ramen    för
socialtjänsten.  BRÅ  pekar  också på behovet av ett
tydligare  regelverk,  något  som  skulle  kunna  ge
medlingsverksamheten     ökad    legitimitet     och
genomslagskraft. I betänkandet  redovisas  också  en
försöksverksamhet med familjegruppskonferenser eller
familjerådslag  som  bedrivits  i några kommuner och
som  redovisats  i Svenska Kommunförbundets  rapport
Familjerådslag   för    unga   som   begått   brott.
Grundtanken är liksom vid medling att den unge skall
konfronteras  med brottsoffret,  be  om  ursäkt  och
komma  överens  om   gottgörelse.   Härefter   skall
familjen  göra  upp en plan för den unge i syfte att
komma till rätta  med  problemen. Till sin hjälp har
familjen   en   fristående  samordnare   och   andra
professionella personer,  t.ex. inom socialtjänsten,
polisen och skolan.

En särskild utredare har  på  regeringens  uppdrag
analyserat    medlingens   roll   i   rättssystemet.
Uppdraget  redovisas   i   betänkandet  Medling  vid
ungdomsbrott  (SOU  2000:105).  I  betänkandet  görs
bl.a. bedömningen att medling vid ungdomsbrott är en
åtgärd  som  bör  användas  i  större  utsträckning.
Utredningen föreslår  att det införs en särskild lag
om   medling  vid  ungdomsbrott.   Det   är   enligt
utredningen  inte lämpligt att införa medling som en
särskild   påföljd    eftersom    den    bygger   på
brottsoffrets  frivilliga  medverkan.  Vidare  anser
utredningen att det inte bör införas ett  system med
villkorade åtalsunderlåtelser där villkoret består i
att  den  unge skall delta i ett medlingsförfarande.
Däremot bör  det  kunna  komma  i  fråga att meddela
åtalsunderlåtelse  om den unge deltagit  i  medling.
Också  vid straffmätning  och  påföljdsval  bör  det
enligt  utredningen   bli  möjligt  att  beakta  att
medling ägt rum. Att organisera medlingsverksamheten
bör   enligt  utredningen   bli   en   uppgift   för
socialtjänsten.   Utredningen   lämnar  också  vissa
förslag   som   gäller  formerna  för  medling   vid
ungdomsbrott.
I fråga om familjerådslag  anförde utredningen att
försöksverksamheten varit alltför  begränsad för att
det   skulle   gå  att  dra  några  mer  långtgående
slutsatser  av  den,   men  utredningen  menade  att
familjerådslag  kunde  ha  en  positiv  inverkan  på
gärningsmannen.
Vid utskottets behandling av frågan förra året var
utredningens förslag föremål  för  remissförfarande.
Utskottet ansåg att beredningsarbetet borde avvaktas
(bet. 2000/01:JuU13).
Utskottet anser att det inte finns  anledning  för
riksdagen   att   i   detta  sammanhang  göra  några
uttalanden om medling och  familjerådslag. Utskottet
behandlar  i  stället  frågan  vid   beredningen  av
regeringens  proposition  Medling  med anledning  av
brott   (prop.   2001/02:126,  bet.  2001/02:JuU26).
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju425 och
Ju450 i här behandlade delar.

Straffmyndighetsåldern, m.m.


Motionen

I motion Ju285 (m) hävdas att straffmyndighetsåldern
bör sänkas från 15 till 13 år och att polisen bör få
möjlighet att registrera barn under 15 år som begått
brott.


Utskottet


I 1 kap. 6 § brottsbalken  föreskrivs  att för brott
som  någon  begått  innan  han fyllt 15 år inte  får
dömas till påföljd.

Straffansvarsutredningen   behandlade    i    sitt
betänkande Straffansvarets gränser (SOU 1996:185  s.
563  f)  frågan  om  barns straffansvar. Utredningen
fann  inte  skäl  att  föreslå   någon   ändring  av
åldersgränsen.
När utskottet förra våren behandlade ett  likadant
yrkande anförde utskottet som tidigare att det  inte
fanns  anledning att överväga någon förändring (bet.
2000/01:JuU13).
Utskottet   vidhåller  denna  uppfattning.  Motion
Ju285 i denna del avstyrks.
Enligt den polisregisterlagstiftning  som trädde i
kraft   den   1   januari  2000  finns  flera  olika
polisregister. De register som i fråga om barn under
15   år  kan  bli  aktuella   är   i   första   hand
misstankeregistret och belastningsregistret.
Möjligheterna att registrera brottsmisstänkta barn
är  emellertid   begränsade.  En  förutsättning  för
registrering  i  misstankeregistret   är   att   den
misstänkte  fyllt  15 år. Det ligger vidare i sakens
natur att belastningsregistret  inte  kan  innehålla
uppgifter om barn under 15 år eftersom de, som  nyss
framgått,    inte    får    dömas    till   påföljd.
Brottsmisstänkta   barn   kan  dock  registreras   i
polisens  RAR-system  -  RAR  står   för   Rationell
AnmälningsRutin  och  är ett polisregister på  lokal
nivå.   Det  är  således  möjligt   att   på   varje
polismyndighet,  det  vill  säga  i varje län, i det
sammanhanget    registrera    barn    under    samma
förutsättningar som vuxna. I vilken utsträckning det
sker är dock inte känt.
Frågan  om registrering av barn under  15  år  som
begått  brott   har   återkommande   behandlats   av
utskottet  under en följd av år. Under senare år har
frågan varit  uppe  t.ex. i samband med behandlingen
av polisregisterlagstiftningen respektive nya regler
för påföljdssystemet  (bet. 1997/98:JuU20 respektive
JuU21) samt i motionsbetänkanden våren 1999 och 2000
(bet.  1998/99:JuU19  respektive   1999/2000:JuU16).
Frågan behandlades ytterligare en gång  förra  året,
nämligen  i  utskottets  betänkande med anledning av
regeringens proposition Ändringar  i  handläggningen
av   ungdomsmål   m.m.   (prop.   2000/01:56,   bet.
2000/01:JuU18).  Utskottet  har  vid varje tillfälle
tagit avstånd från tanken på en reglering som skulle
göra  det  möjligt  att  registrera brottsmisstänkta
barn i centrala polisregister.
Utskottet har alltjämt denna  uppfattning.  Motion
Ju285 i denna del avstyrks.

Föräldrastöd från polisen


Motionen

I  motion  Ju285  (m) föreslås att föräldrarna skall
kunna begära hjälp  av polisen för att föra hem sina
barn.


Utskottet


Enligt  12  §  polislagen   (1984:387)  får  polisen
omhänderta barn under 18 år,  om  barnet påträffas i
en olämplig miljö. Polisen skall skyndsamt överlämna
barnet till dess föräldrar. Någon sådan  mer  allmän
möjlighet till bistånd av polisen som efterfrågas  i
nu aktuell motion finns däremot inte.

Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken i
motionen  och  hänvisat  till  att  en sådan ordning
riskerar att innebära en alltför stor  belastning på
polisens resurser. Utskottet har därvid också ansett
då   behandlade   motionsyrkanden   i   stort   vara
tillgodosedda  genom  möjligheten att omhänderta och
t.ex. köra hem barn under  18  år  som  påträffas  i
olämpliga  ungdomsmiljöer och genom möjligheten till
ingripanden  enligt den sociala vårdlagstiftningen i
vissa  fall.  Utskottet  vidhöll  den  uppfattningen
också förra året (bet. 2000/01:JuU13).
Utskottet har  ingen  annan uppfattning nu. Motion
Ju285 i denna del avstyrks.

Häktningsutredning


Motionen

I  motion  Ju340  (v) krävs  att  den  utredning  om
villkoren för unga  häktade  som  riksdagen  i april
2001 begärde omedelbart tillsätts.


Utskottet

Utskottet  föreslog  förra  året i sitt av riksdagen
godkända   betänkande   ett  tillkännagivande   till
regeringen som gick ut på  att det behövs en bredare
analys  av  unga  häktades situation.  En  utredning
borde därför ges i uppdrag att kartlägga situationen
för den grupp av häktade  som  är  under  18  år.  I
utredningsuppdraget  borde också ingå att lägga fram
ett  förslag  till  reglering   av  hur  unga  skall
behandlas i häktena.
Regeringen  gav  redan i regleringsbrevet  för  år
2001 avseende kriminalvården  Kriminalvårdsstyrelsen
i  uppdrag  att redovisa hur kriminalvården  arbetar
med häktade ungdomar  under  18  år.  Uppdraget  har
redovisats  i  årsredovisningen  för  år  2001.  Här
framgår  bl.a.  att särskilda insatser görs för unga
häktade  men  att  Kriminalvårdsstyrelsen   ändå  är
tveksam  till  om  kriminalvården  skall  omhänderta
ungdomarna.   Frågan   ställs   om   det  inte  vore
lämpligare att frihetsberövandet sker i annan form.
Frågan om behandlingen av unga häktade  kommer  nu
att  fortsätta  att  beredas i Regeringskansliet med
sikte på att en promemoria  skall  kunna  remitteras
under     hösten.    Frågan    har    också    vissa
beröringspunkter   med  det  ovan  nämnda  planerade
utredningsarbetet rörande  påföljdssystemet för unga
lagöverträdare.
Utskottet, som i och för sig  har  viss förståelse
för  motionärernas otålighet, måste ändå  konstatera
att  frågan  om  häktning  av  unga  -  där  den  av
motionärerna  berörda  frågan  utgör  ett  av  flera
problem - är mycket komplicerad. Arbetet med frågan,
som     inleddes     med     ett     uppdrag    till
Kriminalvårdsstyrelsen   som   nyligen   redovisats,
fortsätter nu i Regeringskansliet. Utskottet är inte
berett  att  för  närvarande  framställa ytterligare
krav  på  regeringen.  Motion  Ju340   i  denna  del
avstyrks.

Reservationer



1. Familjens brottsförebyggande betydelse m.m.
(punkt 1)

av  Ingemar  Vänerlöv  (kd),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m), Ragnwi Marcelind  (kd), Anita
Sidén (m), Gunnel Wallin (c), Johan Pehrson  (fp)
och Lennart Bolander (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  1.  Därmed bifaller
riksdagen     delvis    motionerna    2001/02:Ju213,
2001/02:Ju237    yrkandena    8-10,    2001/02:Ju266
yrkandena 1 och 12, 2001/02:
Ju285  yrkande  11,   2001/02:Ju290,   2001/02:Ju389
yrkande 1, 2001/02:Ju425 yrkandena 2, 3  och  7 samt
2001/02:Ju450 yrkande 1.

Ställningstagande

Regeringen för en otidsenlig familjepolitik som inte
ökar  familjernas  möjligheter  att själva styra sin
vardag. Normöverföring från vuxna  till  barn  är en
förutsättning   för   spridandet   av  grundläggande
värderingar.   Det   största   ansvaret  för   denna
normbildning ligger hos familjen och andra vuxna som
är   samhällets  bästa  brottsförebyggande   resurs.
Familjepolitikens  roll  är att få till stånd trygga
familjer med möjlighet att styra sin vardag och sina
medel.   Att   barnen   får   handlingsmönster   och
uppfostras till ansvarstagande  för  sig  själva och
sina medmänniskor är av största vikt när det  gäller
att  förebygga  brott.  Genom den uppfostran och den
omsorg samt den starka självkänsla som barn får i en
väl fungerande familj kan  de  bibringas en kontroll
av det egna beteendet som gör att  de  avhåller  sig
från  brott. En modern familjepolitik som utgår från
barns rätt  att känna trygghet under uppväxten måste
alltså förenas med en offentlig debatt om normer och
värderingar  och   om   familjens   ansvar   för  de
värderingar  man  förmedlar  till  barnen; samhället
måste  erbjuda familjerna stöd i detta  arbete.  Här
har skolan  ett  betydande  ansvar.  Det  är  ofta i
skolan som konflikterna under uppväxtåren ställs  på
sin  spets,  och  barnen måste i skolan få  lära sig
att grundläggande normer upprätthålls och gäller för
alla.

Om detta inte fungerar  måste  samhället  gripa in
och  tidigt och tydligt göra klart vilka regler  som
gäller,  samtidigt  som insatser görs för att stärka
familjens förmåga att  bidra  med normöverföring och
uppfostran.    Att    barnomsorgen,    skolan    och
socialtjänsten  härvid  har  en  roll  att spela  är
uppenbart.   Också   barnpsykiatrin  bör  spela   en
tydligare  roll  och  resurser  sättas  in  för  att
strukturera och effektivisera  åtgärderna  när  barn
begår brott. Syftet med insatserna skall vara att så
tidigt  som möjligt tillrättaföra barnet och erbjuda
det goda levnadsvillkor samtidigt som det förhindras
att  enstaka   lagöverträdelser   övergår   till  en
livsstilskriminalitet.
Slutligen  vill  vi  understryka  vikten av snabba
åtgärder  när  det  gäller barn och unga  som  begår
brott.
Allt arbete som rör  barn  måste ha sin självklara
utgångspunkt i den gemensam grundsyn som återspeglas
i FN:s barnkonvention. Barn har  i  likhet med vuxna
grundläggande medborgerliga, politiska,  ekonomiska,
sociala   och   kulturella   rättigheter  som  skall
respekteras. Det kan inte uteslutas att det trots en
omfattande  genomgång  av  svensk   rätt  kan  göras
ytterligare förbättringar av lagstiftningen på detta
område.
Regeringen bör få i uppdrag att i direktiven  till
den  aviserade  utredningen  om  unga lagöverträdare
särskilt    understryka   familjens   och    skolans
brottsförebyggande  betydelse  och  ge  den kommande
utredningen  i uppdrag att överväga olika  sätt  att
stärka  familjen   och   skolan   samt   snabba  upp
förfarandet  i  linje  med  vad  vi  här  anfört.  I
utredningsdirektiven bör det också tydligt anges att
barnkonventionen  är  en självklar utgångspunkt  för
arbetet.

2. Neuropsykiatriska funktionshinder (punkt 2)

av Ingemar Vänerlöv  (kd), Ragnwi Marcelind (kd),
Kia Andreasson (mp), Gunnel  Wallin (c) och Johan
Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  2. Därmed bifaller
riksdagen     delvis    motionerna    2001/02:Ju292,
2001/02:Ju334 och 2001/02:Ju367 yrkande 2.

Ställningstagande

I det skede forskningen  nu  befinner  sig  har  det
blivit allt lättare att urskilja en rad riskfaktorer
för  framtida  brottslighet.  Det  börjar alltså bli
möjligt  att  identifiera riskgrupper,  naturligtvis
utan att det för  den skull i det enskilda fallet är
möjligt att göra en  prognos.  En  sådan  grupp  där
risken  för framtida brottslighet är avsevärt större
än   normalt    är    barn   med   neuropsykiatriska
funktionshinder. Det är också klarlagt att vuxna med
sådana funktionshinder  begår  brott  i  en ovanligt
stor   omfattning.   Såväl   barn   som   vuxna  med
neuropsykiatriska    funktionshinder    bör   alltså
uppmärksammas på ett helt annat sätt än vad  som  nu
är fallet. Kunskapsläget måste snabbt förbättras och
nya  kunskaper tillämpas. I det allmänna arbetet för
välfärd  skulle  detta  kunna  ske inom ramen för en
nationell  strategi för brottsförebyggande  insatser
på  individnivå.   Inte   minst   gäller  detta  det
brottsförebyggande arbetet bland barn  och unga. Men
också   inom   t.ex.   en   mer  behandlingsinriktad
kriminalvård är det nödvändigt  att beakta sambanden
mellan     neuropsykiatriska     störningar      och
kriminalitet.

Kunskapen finns - eller håller på att tas fram och
systematiseras.  Enligt vår mening bör regeringen få
i  uppdrag  att utarbeta  ett  handlingsprogram  där
kunskapen  tas  till  vara  i  syfte  att  förbättra
livskvaliteten  för  berörda  grupper  och samtidigt
minska brottsligheten.

3. Nytt påföljdssystem, m.m. (punkt 3)

av Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson  (m),  Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  anförs  i  reservation  3.  Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju266  yrkandena
8  och  10, 2001/02:Ju285 yrkandena 1, 5, 8 och  10,
2001/02:Ju325 yrkande 1 samt 2001/02:Ju449 yrkandena
6, 13 och  15  och avslår motionerna  2001/02:Ju275,
2001/02:Ju285 yrkandena  6  och 7 samt 2001/02:Ju425
yrkan-dena 1 och 4.

Ställningstagande

Enligt  vår mening bör påföljden  överlämnande  till
vård inom  socialtjänsten  avskaffas.  I stället bör
nya  påföljdsformer  som  är  anpassade  till   unga
lagöverträdare  införas.  När  det  gäller allvarlig
eller   omfattande  brottslighet  är  det   särskilt
viktigt att  tydligt  markera var gränsen går. En ny
påföljd, ungdomsstraff,  bör  införas. Denna påföljd
skall   verkställas   i  kriminalvårdens   regi   på
anstalter  som  är  särskilt   anpassade   för  unga
lagöverträdare   vad  avser  vårdens  innehåll  samt
personalens utbildning och sammansättning. Samtidigt
bör nya frigivningsregler  övervägas  för de yngsta,
och   ett   system   bör   utarbetas   för   tydliga
ungdomsrabatter vid straffmätningen. Efter fyllda 18
år skall unga lagöverträdare dock inte särbehandlas.
Det är också viktig med särskild information så  att
det  klargörs för alla föräldrar att det kan medföra
skadeståndsansvar   att  inte  ha  tillräckligt  god
tillsyn över barnet. Regeringen bör få i uppdrag att
se   till   att  direktiven   till   den   aviserade
utredningen om  unga  lagöverträdare  ligger i linje
med vad vi här anfört.

Beträffande  övriga här behandlade yrkanden  delar
vi majoritetens uppfattning.

4. Nytt påföljdssystem, m.m. (punkt 3)

av Ingemar Vänerlöv  (kd)  och  Ragnwi  Marcelind
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  4. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion  2001/02:Ju425  yrkandena  1
och  4 och avslår motionerna 2001/02:Ju266 yrkandena
8 och  10, 2001/02:Ju275, 2001/02:Ju285 yrkandena 1,
5-8  och   10,    2001/02:Ju325   yrkande   1   samt
2001/02:Ju449 yrkandena 6, 13 och 15.

Ställningstagande

Under det senaste året har det framkommit, bl.a. vid
en   utfrågning   i  utskottet,  att  det  nuvarande
omhändertagandet   av   unga   lagöverträdare   inom
socialtjänsten  har stora  brister.  Vad  vi  finner
särskilt   bekymmersamt    är   att   socialtjänsten
uppenbarligen   inte   har   den  kunskap   om   den
straffrättsliga  regleringen  som   behövs  för  att
förstå vikten av att vårdplaner upprättas. Detta kan
leda   till   att   vården  får  en  mindre  lämplig
utformning. Men värre är att bristen på vårdplan och
därmed vårdbehovsbedömning  kan medföra att den unge
inte döms till en adekvat påföljd. Enligt vår mening
är  det  således  hög  tid att göra  en  översyn  av
socialtjänstens insatser  för  unga  lagöverträdare.
Frågan  om  vårdplaner  bör  dock  inte avvakta  ett
utredningsarbete.  Regeringen  bör  i stället  få  i
uppdrag   att  se  till  att  socialtjänstens   alla
instanser genast nås av adekvat information på denna
punkt.

Beträffande  övriga  här behandlade yrkanden delar
vi majoritetens uppfattning.

5. Dimensioneringen av den slutna ungdomsvården
(punkt 4)

av Ingemar Vänerlöv (kd),  Ragnwi  Marcelind (kd)
och Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  reservation  5. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion  2001/02:Ju425  yrkandena  5
och 6 och 2001/02:So374 yrkande 1.

Ställningstagande

Målet  med  den  slutna ungdomsvården måste vara att
försöka ändra den unges totala livssituation utifrån
hans  personlighet,  bakgrund  och  förutsättningar.
Detta är  inte  någon lätt uppgift. För att lösa den
krävs stora resurser.  Vi  tänker  här på att det är
nödvändigt  att  det  finns  ett tillräckligt  antal
platser  inom  institutionsvården;   som  bekant  är
platsbristen  för  närvarande stor och det  återstår
att se om den utbyggnad  av verksamheten som nu sker
är tillräcklig. Det är vidare  nödvändigt  att  göra
särskilda satsningar på personalen, t.ex. i form  av
handledning,   för   att   behålla   personalen  och
förhindra utbrändhet. Regeringen bör ges  i  uppdrag
att  återkomma  på tilläggsbudget med förslag om  de
medel som erfordras.

Särskilda yttranden



1. Medling (punkt 5)

av Ingemar Vänerlöv  (kd),  Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson  (m), Ragnwi Marcelind  (kd),  Anita  Sidén
(m), Gunnel  Wallin  (c),  Johan  Pehrson  (fp)  och
Lennart Bolander (m).

Vi  har  i  flera  år  drivit  frågan om medling och
familjerådslag  som  lämpliga  åtgärder   för   unga
lagöverträdare.  Enligt  vår  mening  skall  medling
främst ske i syfte att stärka brottsoffret samt  att
medvetandegöra    den    unge   lagöverträdaren   om
gärningens allvarliga konsekvenser. Det är glädjande
att regeringen nu äntligen  lagt fram en proposition
i  ämnet. Vi kommer att få anledning  att  återkomma
till  frågor om utformningen av medlingsinstitutet i
det sammanhanget.


2. Registrering av barn under 15 år (punkt 7)


av Maud  Ekendahl  (m),  Jeppe  Johnsson  (m), Anita
Sidén (m) och Lennart Bolander (m).

Enligt vår mening finns det mycket som talar för att
det   skulle   vara  lämpligt  att  tillåta  en  mer
omfattande registrering  i polisens register av barn
under 15 år som begått brott. Vi avser att återkomma
till frågan i ett senare sammanhang.


3. Häktningsutredning (punkt 9)


av Alice Åström (v).

Under senare år har det  blivit allt vanligare att
ungdomar under 18 år häktas.  Häktesverksamheten  är
inte  anpassad för så unga personer och lämpligheten
i att placera  dem  i häkte kan starkt ifrågasättas.
Jag  utgår  från  att regeringen  utan  uppskov  tar
ställning till hur frågan bör utredas vidare.


Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag



Motioner från allmänna
motionstiden

2001/02:Ju213 av Magnus Jacobsson och Amanda Agestav
(kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen  anförs om vikten av nolltolerans
mot ungdomskriminalitet.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c):

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen    anförs    om   att
barnkonventionens   införlivande   i   svensk   rätt
ytterligare måste fördjupas och förstärkas.

9.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  det är främst i
familjen som barn ges normer och värderingar.

10.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om ett normskapande
samhälle.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  anförs  i  motionen  om behovet av
intensifierade insatser mot ungdomsbrott.

8.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger   fram
förslag   om   ett   nytt  påföljdssystem  för  unga
brottslingar.

10. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  som  anförs  i motionen om att avskaffa
vård inom socialtjänsten som ungdomspåföljd.

12. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  som  anförs  i  motionen  om behovet av
insatser  från socialtjänsten vid brott begångna  av
barn under 15 år.

2001/02:Ju275 av Cristina Husmark Pehrsson och Leif
Carlson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  nödvändigheten av att se
över  reglerna  för häktning och  anhållan  av  unga
lagöverträdare.

2001/02:Ju285 av Sten Tolgfors (m):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som i motionen anförs om att föräldrarnas
ansvar för barnen bör understrykas genom information
om föräldrarnas skadeståndsansvar.

2.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring  vad gäller rätten att begära
hjälp av polis eller socialtjänst  att  få  hem sina
barn,  som  utan  lov  vistas  på stan eller i andra
olämpliga miljöer nattetid, i enlighet  med  vad som
anförs i motionen.

3.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring  vad gäller polisens rätt att
registrera brottsmisstänkta  ungdomar under 15 år, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

5.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  i  motionen anförs om att ungdomar
under 18 år som begått  allvarliga brott skall kunna
dömas    till    ett    särskilt    frihetsberövande
ungdomsstraff på kriminalvårdshem för unga.

6.    Riksdagen   begär   att   regeringen   utreder
möjligheten     att     införa     ett     villkorat
frihetsberövande  straff,  i  enlighet  med vad  som
anförs i motionen.

7.    Riksdagen   begär   att   regeringen   utreder
möjligheten av att kunna döma unga brottslingar till
ett s.k.  weekendfängelsestraff,  i enlighet med vad
som anförs i motionen.

8.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger   fram
förslag till ändring som innebär att straffet utmäts
på  samma  sätt  för alla brottslingar över 18 år, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

9.  Riksdagen  begär   att  regeringen  lägger  fram
förslag    till    ändring    som     innebär    att
straffmyndighetsåldern sänks till 13 år,  i enlighet
med vad som anförs i motionen.

10.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring  som  ökar  möjligheterna att
anhålla ungdomar mellan 15 och 18 år, i enlighet med
vad som anförs i motionen.

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  som anförs i motionen om skolans arbete
mot mobbning.

2001/02:Ju290 av Ingemar Vänerlöv (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen  anförs om vikten av att åtgärder
sätts in för att komma  till  rätta  med minderåriga
barns brottslighet.

2001/02:Ju292 av Ingemar Vänerlöv (kd):

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  att  utreda  de
neuropsykiatriskt                 funktionshindrades
levnadsomständigheter.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen

anförs    om    att    beakta    sambanden    mellan
neuropsykiatriska störningar  och kriminalitet i det
brottsförebyggande arbetet.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att beakta sambanden
mellan neuropsykiatriska störningar och kriminalitet
i en mer behandlingsinriktad kriminalvård.

2001/02:Ju325 av Anne-Katrine Dunker och Cristina
Husmark Pehrsson (m):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att brott skall
handhas av rättsväsendet.

2001/02:Ju334 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger  fram  förslag
till    en    nationell    strategi    för    tidiga
brottsförebyggande insatser på individnivå för  barn
och  ungdomar  i  enlighet  med  vad  som  anförs  i
motionen.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening att frågan om en särskild reglering  för unga
i   häkte  snarast  måste  utredas  i  enlighet  med
riksdagens beslut förra året.

2001/02:Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  behovet  av  tidiga åtgärder för psykiatrisk
vård för att förebygga brott enligt vad som anförs i
motionen.

2001/02:Ju389 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  behovet  av  en förändrad brottsförebyggande
strategi i syfte att systematiskt,  långsiktigt  och
med  stor  tydlighet arbeta med informationsinsatser
för att medvetandegöra  föräldrar  och andra som har
tillsyn  över  barn om värdeöverföringens  betydelse
och om stärkande av barns inre kontroll.

2001/02:Ju425 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1.  Riksdagen begär  av  regeringen  en  översyn  av
insatserna  mot minderåriga brottslingar i syfte att
åstadkomma    en     adekvat    omorganisation    av
socialtjänstens insatser  eller  tillskapande av ett
helt nytt system för insatserna.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om att möjliggöra för
snabb åtgärdshantering av unga lagöverträdare.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  påskyndande  av
handläggningen   av  ungdomsmål  genom  att  inrätta
ungdoms- och jourdomstolar.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen    anförs    om   att
socialförvaltningarna    måste    uppmärksammas   på
konsekvensen att unga lagöverträdare kan få felaktig
påföljd om inte en vårdplan upprättats.

5.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att fler platser för
sluten vård av unga brottslingar tillskapas snarast.

6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet av att
personalgrupper  inom  Statens  institutionsstyrelse
får professionell handledning.

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om att en utvärdering
bör göras av påföljden för personrån.

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen  anförs  om  vikten  av  att
medlingsverksamheten  får  ett tydligt regelverk och
därmed ger verksamheten ökad legitimitet.

9.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att det bör finnas
möjlighet att kunna meddela åtalsunderlåtelse om den
unge deltagit i medling.

10. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  regeringen  bör
överväga   att   lagföra   unga  brottslingar  genom
medling.

11. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att regeringen bör
överväga  att  lagföra   unga   brottslingar   genom
familjerådslag.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

6.   Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  om villkorlig frigivning i enlighet med vad
som anförs i motionen.

13.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag   på   lagstiftning   för   att   tydliggöra
ungdomsrabatterna vid utdömandet av fängelsestraff i
enlighet med vad som anförs i motionen.

15.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  om  att  utöka möjligheterna till att häkta
personer under 18 år.

2001/02:Ju450 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  förebyggande
insatser från skola  och sociala myndigheter för att
minska risken att barn kommer snett i livet.

23. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  medling  och
familjerådslag.

2001/02:So374 av Gunnel Wallin (c):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att  dom  med sluten
ungdomsvård omedelbart måste verkställas.
Bilaga 2

Socialutskottets yttrande 2001/02 SoU4y


Neuropsykiatrisk problematik


Till justitieutskottet


Justitieutskottet har den 14 februari 2002  beslutat
att  bereda socialutskottet tillfälle att yttra  sig
över  motionerna  2001/02:Ju292,  2001/02:Ju334  och
2001/02:Ju367    yrkande   2   vilka   rör   problem
förknippade           med          neuropsykiatriska
funktionsstörningar.
Socialutskottet har den  21  februari  2002, under
åberopande   av   4  kap.  10  §  riksdagsordningen,
anhållit   om   yttrande    över   motionerna   från
Socialstyrelsen.
Socialstyrelsen har den 10  april  2002 yttrat sig
över de aktuella motionerna. Yttrandet  finns  i sin
helhet i bilaga 1.

Socialutskottet


Motionerna


I  motion  Ju292  av  Ingemar  Vänerlöv  (kd) begärs
tillkännagivande  om att utreda de neuropsykiatriskt
funktionshindrades   levnadsomständigheter  (yrkande
1). Motionären anför att det stöd som barn och vuxna
med neuropsykiatriska  funktionshinder är i behov av
involverar   många  av  samhällets   stödfunktioner:
socialtjänsten,      skolan,      vuxenutbildningen,
försäkringskassan,    barn-   och   vuxenpsykiatrin,
missbruksvården, kriminalvården  m.  fl. Insatserna,
som dessa institutioner förmedlar, kunde bli till så
mycket större hjälp och lämnas med större engagemang
om de grundades på en bättre insikt om hjälptagarnas
svårigheter. Motionärerna anför vidare  att  det  är
angeläget   att,   i   samverkan  med  de  drabbades
intresseorganisationer,   gå   igenom  vad  de  neu-
ropsykiatriska  funktionshindren   innebär  i  olika
livssituationer  och  att  i större utsträckning  än
hittills anpassa samhällets  stöd  till de behov som
föreligger.  Socialstyrelsen  bör få i  uppdrag  att
utreda    levnadsvillkoren    för   människor    med
neuropsykiatriska funktionshinder  och  föreslå  hur
samhällsstödet  ska  kunna förändras, för att bättre
än hittills svara mot  deras  behov.  Vidare  begärs
tillkännagivande    om    att    sambanden    mellan
neuropsykiatriska  störningar  och  kriminalitet bör
beaktas i det brottsförebyggande arbetet  och  i  en
mer  behandlingsinriktad  kriminalvård  (yrkandena 2
och 3). Motionären pekar på att den höga förekomsten
av neuropsykiatriska störningar bland dem som hamnar
inom  kriminalvården hittills inte tillräckligt  har
uppmärksammats  och  inte  heller resulterat i något
handlingsprogram.  Motionären  anser  att  Kriminal-
vårdsstyrelsen och Brottsförebyggande  rådet (BRÅ) i
bred  samverkan  bör utreda hur kunskapen  om  dessa
samband kan implementeras  i  det brottsförebyggande
arbetet,     i     kriminalvården    och    i     en
återfallsförebyggande habilitering.

I  motion  Ju334  av  Matz   Hammarström   m.fl.   (mp)  begärs
tillkännagivande   om   förslag  till  en  nationell
strategi för tidiga brottsförebyggande  insatser  på
individnivå  för  barn  och  ungdomar.  Motionärerna
anför att enligt Barn- och Ungdomspsykiatrin är barn
med   tidig  psykosocial  problematik  en  eftersatt
grupp.  Tidigt uppvisat riskbeteende uppmärksammas i
och för sig  inom  barnomsorg  och  skola, men leder
alltför sällan till adekvata åtgärder.  Motionärerna
anser  att  problematiken  bör lyftas till nationell
nivå och regeringen ges i uppdrag  att  se  till att
frågan prioriteras, att samverkan på nationell  nivå
förekommer,  att kunskap insamlas och att riktlinjer
formuleras m.m.

I motion Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) begärs
tillkännagivande  om  behovet av tidiga åtgärder för
psykiatrisk vård för att  förebygga  brott  (yrkande
2).  Motionärerna  pekar  på att det finns ett antal
fall där personer bett om hjälp  för  att deras barn
eller  andra  anhöriga har haft allvarliga  psykiska
problem. Det har  därvid visat sig vara mycket svårt
att få hjälp innan  situationen  blivit akut. Enligt
motionärerna   måste   det   bli  lättare   att   få
psykiatrisk    hjälp   innan   ett   brott    begås.
Undersökningar visar  att  ett  antal  personer  som
begår  brott  har  sökt  hjälp  under de senaste sex
månaderna  före brottet. Insatser  på  ett  tidigare
stadium fungerar preventivt och måste prioriteras.


Socialutskottets ställningstagande


Inledningsvis      konstaterar     utskottet     att
Socialstyrelsen i sitt  yttrande  har  anfört  bl.a.
följande.

Kunskaperna              om             neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska        funk-
tionsstörningar    liksom    för    de    allvarliga
konsekvenser  som  dessa kan få för barns utveckling
och anpassning har ökat väsentligt under 1990-talet.
Kunskaperna har ännu  inte fått sådant genomslag att
de nått utanför en trängre  krets  av  forskare  och
yrkesverksamma  med  särskilt  intresse för området.
Socialstyrelsen     har     vidare    anfört     att
omhändertagandet av personer med dessa störningar är
en organisatorisk utmaning som kräver samverkan över
förvaltnings-  och  huvudmannagränser.   Det  behövs
genomtänkta  planer  för  omhändertagande  på  olika
nivåer   inom   såväl   kommunala  verksamheter  som
landstingsverksamheter.      Organisationen      för
omhändertagande  av dessa barn  kan  byggas  upp  på
olika sätt och inom  olika  organisationer.  Det bör
alltid  finnas  tydliga  gränser  mellan  vad som är
kommunala          verksamheters          respektive
landstingsverksamheters ansvar.

Socialstyrelsen  har 1999 kartlagt förekomsten  av
och omfattningen av  riktade  resurser för utredning
och diagnostik av barn och vuxna  med  misstanke  om
neurologiska utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar.  Syftet  med kartläggningen var
dels att ge ett underlag för beslutsfattare  för att
kunna  bedöma behovet av resurser inom detta område,
dels  att   informera   vårdgivarna   om  problemets
omfattning.
Socialstyrelsen   nämner   vidare  att  det   inom
styrelsen pågår ett förberedande  arbete  för att få
till  stånd  tidiga  insatser för "barn i gråzonen".
Genom samarbete mellan  förskola,  socialtjänst  och
barnpsykiatri   skall   barn   med   problem  tidigt
identifieras  och sedan erbjudas insatser  inom  den
ordinarie verksamhetens  ram.  Samarbete med barnens
föräldrar  är en förutsättning. Strävan  skall  vara
att få till  stånd  samarbete  med föräldrarna kring
barnens behov och problem. Det kan  dock ibland röra
sig om att enbart informera föräldrarna  om  hur man
önskar hjälpa barnen pedagogiskt.
Socialstyrelsen  kommer vidare före sommaren  2002
att  presentera  en "Kunskapsöversikt  -  utredning,
diagnostik och behandling  -  om  ADHD  hos barn och
vuxna".  Den  kommer att kunna ligga till grund  för
utarbetandet  av  lokala  vårdprogram  inom  berörda
delar av hälso- och sjukvården.

Därefter finns det anledning för socialutskottet att
erinra om riksdagens  beslut  om prioriteringar inom
hälso-   och  sjukvården  (prop.  1996/97:60   Prio-
riteringar   inom   hälso-   och   sjukvården,  bet.
1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186).

Ett näst intill enigt utskott ställde  sig  bakom
propositionens riktlinjer för prioriteringar  och
anförde bl.a. följande (s. 22).
Vårdbehovet  i  varje  enskilt  fall måste enligt
utskottet  bedömas  utifrån  förutsättningarna  i
just   det  fallet.  Såväl  akuta  som   kroniska
sjukdomar  kan  variera i svårighetsgrad från tid
till   annan  hos  samma   patient   och   därmed
vårdbehovet.  Vården  av en och samma sjukdom kan
därför enligt utskottets  uppfattning under olika
stadier   hamna   i  olika  prioriteringsgrupper.
Vilken diagnos eller  sjukdom  det är fråga om är
inte  det  viktiga. Det avgörande  är  i  stället
tillståndet  och  vårdbehovet  vid varje särskild
tidpunkt.  Högst prioritet bör därför  gälla  för
vård  av livshotande  akuta  sjukdomar,  vård  av
svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård
i livets  slutskede  samt  vård  av människor med
nedsatt  autonomi.  - - - I ett flertal  motioner
från den allmänna motionstiden  berörs  vikten av
insatser mot olika sjukdomar. Utskottet har under
senare  år  i  liknande fall regelmässigt uttalat
att utskottet inte  ställer sig bakom motionskrav
om att satsningar bör  göras  på  vissa sjukdomar
eller  att  vården  av  dessa bör organiseras  på
visst sätt. Att bedöma sådana  frågor  är  enligt
utskottet    i   första   hand   en   fråga   för
sjukvårdshuvudmännen.  Socialstyrelsen  skall vid
behov  tillhandahålla underlag för bedömningarna.
Utskottet  har  även  på  senare år hänvisat till
Prioriteringsutredningens arbete.  De  riktlinjer
som  regeringen  lägger fram i propositionen  och
som utskottet nyss  ställt  sig  bakom  låter sig
inte förena med någon "lista" där vissa sjukdomar
generellt prioriteras före andra. Det som tas upp
i motionerna får enligt utskottets mening bedömas
med  ledning  av  de  föreslagna principerna  och
riktlinjerna.

Socialutskottet har därefter,  varje år, haft att ta
ställning  till  ett stort antal motioner  från  den
allmänna motionstiden  som  avser insatser mot olika
sjukdomar.   Utskottet   har   därvid   regelmässigt
vidhållit det s.k. prioriteringsbeslutet.

Som  Socialstyrelsen  anför  i sitt  yttrande  har
t.ex.  behovet av samverkan mellan  myndigheter  och
andra berörda  verksamheter  uppmärksammats  i såväl
Barnpsykiatrikommitténs  slutbetänkande  Det  gäller
livet  -  stöd  och  vård till barn och ungdomar med
psykiska    problem    (SOU     1998:31)    som    i
Samverkansutredningens  betänkande  Samverkan  -  om
gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet, m.m.
(SOU 2000:114), som för närvarande  bereds  i Reger-
ingskansliet.
I den nationella handlingsplanen för utveckling av
hälso-  och  sjukvården  (prop.  1999/2000:149, bet.
2000/01:SoU5, rskr. 2000/01:53) har åtgärder för att
stärka  stödet  till  bl.a.  barn och  ungdomar  med
psykisk ohälsa lyfts fram. I propositionen  (s.  44)
anförs att avtalet om utvecklingsinsatser bör resul-
tera  i  att  barn  och ungdomar som visar tecken på
psykiska problem erbjuds  tidigt  och  adekvat stöd.
Vidare  bör vårdbehoven hos ungdomar i åldersgruppen
16-25  år   tillgodoses   bättre   genom  samordnade
insatser  mellan  barn-  och  ungdomspsykiatrin  och
vuxenpsykiatrin.    Dessutom    bör   vårdinnehållet
utvecklas  för  ungdomar  med psykiska  problem  och
problem med missbruk.
I detta sammanhang vill utskottet  även  erinra om
att regeringen i budgetpropositionen för år 2002 har
föreslagit att hälso- och sjukvården tillförs  ökade
resurser  om  sammanlagt  9  miljarder  kronor  fram
t.o.m. 2004. Regeringen föreslår att medlen tillförs
kommunerna   och   landstingen   via  det  generella
statsbidraget.  För vart och ett av  åren  2001  och
2002 föreslås att närmare 1 miljard kronor tillförs,
för 2003 föreslås  att  närmare  3  miljarder kronor
tillförs  och  för  2004  föreslås  att  närmare   4
miljarder   kronor  tillförs.  Vidare  föreslås  att
landstingen erhåller  70  %  och  kommunerna 30 % av
tillskotten (prop. 2001/02:1 utg.omr. 25 s. 13).
Socialutskottet  tog  under  riksmötet   2000/2001
initiativ  till  att  tematiskt  studera frågor  med
anknytning  till psykiatri. Syftet  var  att  skaffa
djupare   kunskaper    på    området.    Studiebesök
genomfördes   på   fyra  orter  i  landet,  nämligen
Sundsvall, Malmö, Lund och Uppsala samt dessutom vid
regionsjukhuset Karsudden.  Utskottet  kunde  därvid
konstatera  att frågan om vikten av samverkan mellan
olika huvudmän och/eller verksamheter aktualiserades
och  beslöt  därför   att   anordna   en   offentlig
utfrågning på temat Samverkan inom psykiatriområdet.
Utfrågningen  genomfördes  den 13 november 2001.  En
utskrift   av   utfrågningen   har   publicerats   i
skriftserien      Utredningar     från     riksdagen
(2001/02:URD1).
Vidare noterar socialutskottet  att  staten  den 1
juli  2001  har  skapat en ny samordnad organisation
med regional och lokal förankring för statens stöd i
specialpedagogiska     frågor,    Specialpedagogiska
institutet.  Till  grund  för  institutets  bildande
ligger riksdagens beslut den  3  november  1999  att
ställa sig bakom regeringens bedömning i proposition
Elever med funktionshinder
- ansvar för utbildning och stöd (prop. 1998/99:105,
bet. 1999/2000:UbU4, rskr. 1999/2000:14). Syftet med
den  nya  samordnade stödorganisationen är bl.a. att
förbättra möjligheterna  att  på  ett flexibelt sätt
möta  behoven  av  insatser  för  olika   typer   av
funktionshinder.  Stödet  skall huvudsakligen riktas
till huvudmän med ansvar för  förskoleverksamhet och
utbildning  inom  det offentliga  skolväsendet  samt
till       motsvarande      fristående       skolor.
Specialpedagogiska  institutet  skall tillhandahålla
information och kunskap för att kunna  erbjuda  barn
och  ungdomar med funktionshinder förskoleverksamhet
och skolbarnsomsorg  respektive utbildning likvärdig
den som andra barn får.
Riksdagen har också  ställt  sig bakom proposition
2001/02:14   Hälsa,   lärande  och  trygghet   (bet.
2001/02:UbU6, rskr. 2001/02:183)  vari  uttalas  att
elevhälsa bör ses som ett eget verksamhetsområde där
skolhälsovård,   elevvård   och   specialpedagogiska
insatser ingår. Arbetet med elevhälsa bör vidare ses
som en del av skolans lärandeuppdrag och det samlade
arbetet  för en god hälsa. Det förebyggande  arbetet
bör betonas och lokala mål och strategier finnas för
arbete med elevhälsa.
Socialutskottet   konstaterar  avslutningsvis  att
Psykansvarskommittén   i   sitt  betänkande  Psykisk
störning,  brott  och ansvar (SOU  2002:3)  (s.  18)
pekar på att såväl berättigade krav på humanitet som
brottspreventiva skäl  talar för att gärningsmannens
behov  av  vård  får  betydelse  för  hur  påföljden
verkställs. Vårdbehovet  skall  tillgodoses  oavsett
vilken  påföljd  som  har  dömts  ut  i det enskilda
fallet och skall grundas på en medicinsk  bedömning.
Vidare föreslår kommittén i betänkandet (s  260  f.)
att  en  ny  form  för  verkställighet  av fängelse,
slutet  boende,  införs  för vissa funktionshindrade
(bland  vilka personer med  vissa  neuropsykiatriska
störningar  inkluderas).  I det slutna boendet skall
de     boende     erbjudas    habiliterings-     och
rehabiliteringsåtgärder.
Mot  bakgrund  av det  anförda  kan  socialutskottet
konstatera att ett  omfattande arbete pågår på flera
fronter  för  att  såväl   identifiera   som  stödja
personer       med      bl.a.      neuropsykiatriska
funktionsstörningar.      Socialutskottet     finner
sammanfattningsvis   inte  skäl   att   frångå   den
principiella inställningen  att  riksdagen  inte bör
prioritera  vissa sjukdomar framför andra och  anser
därför  att justitieutskottet  bör  avstyrka  bifall
till motionerna  Ju292  (kd),  Ju334  (mp) och Ju367
(kd) yrkande 2.

Stockholm den 25 april 2002

På socialutskottets vägnar


Ingrid Burman

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Ingrid
Burman  (v),  Chris  Heister (m), Susanne  Eberstein
(s),  Margareta  Israelsson  (s),  Chatrine  Pålsson
(kd),  Leif Carlson  (m),  Hans  Hjortzberg-Nordlund
(m), Lars  U  Granberg (s), Elisebeht Markström (s),
Rolf  Olsson (v),  Lars  Gustafsson  (kd),  Cristina
Husmark Pehrsson (m), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann  (fp),  Kent Härstedt (s), Christina Nenes
(s) och Lotta N Hedström (mp).
Avvikande mening


Chatrine  Pålsson  och  Lars  Gustafsson  (båda  kd)
anför:

Det stöd som barn och  vuxna  med  neuropsykiatriska
funktionshinder  är i behov av involverar  många  av
samhällets  stödfunktioner   t.ex.   socialtjänsten,
skolan, vuxenutbildningen, försäkringskassan,  barn-
och vuxenpsykiatrin, missbruksvården, kriminalvården
m.fl.  Enligt  vår  mening kan insatserna, som dessa
institutioner förmedlar,  bli  till så mycket större
hjälp och lämnas med större engagemang om de grundas
på en bättre insikt om hjälptagarnas svårigheter. Vi
anser därför att det är angeläget  att,  i samverkan
med  de drabbades intresseorganisationer, gå  igenom
vad de  neuropsykiatriska funktionshindren innebär i
olika livssituationer  och att i större utsträckning
än hittills anpassa samhällets  stöd  till  de behov
som  föreligger. Vi anser vidare att Socialstyrelsen
bör få  i  uppdrag  att  utreda levnadsvillkoren för
människor med neuropsykiatriska  funktionshinder och
föreslå hur samhällsstödet ska kunna  förändras, för
att  bättre än hittills svara mot deras  behov.  Den
höga  förekomsten  av  neuropsykiatriska  störningar
bland  dem   som   hamnar  inom  kriminalvården  har
hittills inte uppmärksammats  tillräckligt  och inte
heller resulterat i något handlingsprogram. Vi anser
därför  att  ansvariga  myndigheter i bred samverkan
bör  utreda  hur  kunskapen  om  dessa  samband  kan
implementeras   i   bl.a.   det   brottsförebyggande
arbetet.  Avslutningsvis   vill   vi   peka   på  de
svårigheter som föreligger för personer att få hjälp
när  deras  barn eller andra anhöriga har allvarliga
psykiska problem.  Det  har vid ett antal tillfällen
visat sig vara mycket svårt att få denna hjälp innan
situationen   blivit   akut.    Det   finns   vidare
undersökningar som visar att ett  antal personer som
begår  brott  har  sökt hjälp under de  senaste  sex
månaderna  före  brottet.   Vi   anser   därför  att
möjligheterna att få psykiatrisk hjälp innan det går
så  långt  att  ett  brott  begås  måste förbättras.
Insatser  på ett tidigt stadium fungerar  preventivt
och måste prioriteras  Det  anförda  innebär  att vi
anser  att  justitieutskottet  bör tillstyrka bifall
till motionerna Ju292 (kd) och Ju367 (kd) yrkande 2.



Bilaga 1

Yttrande från Socialstyrelsen


Yttrande över motionerna:
2001/02:Ju292 Psykiskt
funktionshindrade; 2001/02:Ju334
Brottsförebyggande insatser på
individnivå och 2001/02:Ju367
yrkande 2 Rättspsykiatrisk vård
eller fängelsestraff

Socialstyrelsen  har  av  riksdagens   socialutskott
anmodats   inkomma  med  yttrande  över  rubricerade
motioner.

Motion 2001/02:Ju292 Psykiskt funktionshindrade
av Ingemar Vänerlöv (kd)

Socialstyrelsen  instämmer  i motionärens synpunkter
att personer med neuropsykiatriska  tillstånd  är en
grupp  som   riskerar  att fara illa i samhället och
vill särskilt framhålla följande.

Socialstyrelsen  anordnade   1998   tillsammans  med
Allmänna Barnhuset en hearing angående  vård av barn
och  vuxna  med autismspektrumstörningar. Vid  detta
möte  framfördes  önskemål  om  att  Socialstyrelsen
skulle  kartlägga  förekomsten  och  omfattningen av
riktade resurser för utredning, diagnostik  av  barn
och    vuxna    med    misstanke   på   neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar.       Socialstyrelsen       och
Barnneuropsykiatriska sektionen beslöt att gemensamt
kontakta     respektive    verksamheter    med    de
frågeställningar som önskades besvarade.

Kartläggningen  genomfördes under 1999 och bygger på
enkäter till Landstingsförbundets  kontaktmannagrupp
i  psykiatrifrågor, verksamhetsansvariga  inom  BUP,
Barnmedicin,   Barnhälsovård  och  Barnhabilitering.
Syftet  med  kartläggningen  var  dels  att  ge  ett
underlag för beslutsfattare  för  att  kunna  bedöma
behovet  av resurser inom detta område och dels  att
informera vårdgivarna om problemets omfattning.

Ny kunskap

Kunskaperna                   om                   neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar   liksom   för   de   allvarliga
konsekvenser  som  dessa kan få för barns utveckling
och anpassning har ökat väsentligt under 1990-talet.
Kunskaperna har ännu  inte fått sådant genomslag att
de nått utanför en trängre  krets  av  forskare  och
yrkesverksamma  med  särskilt  intresse för området.
Inom hälso- och sjukvården, barnomsorg  och skola är
kunskapen om dessa tillstånd fortfarande bristfällig
och stödet till familjer med dessa barn många gånger
otillräckligt.

Organisatorisk utmaning

Omhändertagandet  av  personer  med  dessa  störningar   är  en
organisatorisk  utmaning  som  kräver samverkan över
förvaltnings- och huvudmannagränser.

Neuropsykiatriska tillstånd kan  också beskrivas som
någon form av medfödd eller förvärvad sårbarhet, där
stress av olika slag kraftigt ökar  risken  för  att
individen   utvecklar   sekundära  psykiska  symtom.
Nedrustningen  av  skolhälsovården   och  elevvården
liksom de allt större klasserna kan ha bidragit till
att  t.ex.  gruppen  av  barn  med  ADHD blivit  ett
svårhanterligt problem på specialistnivå inom hälso-
och  sjukvården  i  stället  för  att dessa  på  ett
tidigare stadium tas om hand inom barnomsorgens  och
skolans hälsovård och pedagogiska verksamhet.

Kartläggning av resurser

Det framgår av kartläggningen att organisationen av  utredning,
diagnostik  och  behandling av barn med neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar     är    svåröverskådlig    och
heterogen. Det finns ingen  enskild  specialitet som
har  den samlade kompetensen eller ansvaret,  vilket
gör att  vården  kan  te  sig  olika beroende på var
barnet hamnar.

Regionala skillnader

Det   finns   stora   regionala  skillnader   vad   gäller   de
specialiserade resurser  som  avsätts  för utredning
och  diagnostik  av barn med misstänkta neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar.  Det  finns även exempel på där
inom ett och samma upptagningsområde  man  valt  att
låta    olika   verksamheter   ansvara   för   samma
diagnosgrupp  beroende  på  vilken  ålder som barnet
har.  T.ex.  kan  BUP ansvara för 10-18-åringar  och
barnhabiliteringen för 0--10-åringar.

För vuxna är vare sig  behovet eller möjligheten att
erbjuda utredning och diagnostik preciserat annat än
på enstaka ställen. Detta  kan  bero på att vare sig
profession eller politiker har varit uppmärksamma på
existensen av ett behov, än mindre  på  omfattningen
av detsamma.

Väntetider

För barn är behovet av vård mer uppmärksammat.
Tillgången till
vård  är  däremot  dålig med tanke på de i allmänhet
långa  väntetiderna.   På   de  flesta  ställen  har
noterats   ett   uppdämt   behov  vilket   gör   att
väntelistorna blir onödigt långa.

Behov av förbättring

Organisation

De långa väntetiderna till utredning och det stora
antalet barn
som väntar visar att behovet  av  insatser  är stort
inom detta område. Det behövs genomtänkta planer för
omhändertagande på olika nivåer inom såväl kommunala
som   landstingsverksamheter.   Organisationen   för
omhändertagande  av  dessa  barn  kan  byggas upp på
olika sätt och inom olika organisationer.  Dock  bör
det  alltid finnas tydliga gränser mellan vad som är
kommunala respektive landstingsverksamheters ansvar.
I planeringen av insatserna till det enskilda barnet
bör föräldrarna  aktivt  delta  och  för detta krävs
såväl  stöd  som  information  från  ansvariga  inom
respektive omhändertagandenivå.

Ansvarsfördelning och samverkan

Neurologiska utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar är vanliga hos de barn som söker
barnpsykiatrin  och barnmedicin.  Därför  måste  det
inom hälso- och sjukvården  finnas  adekvat  kunskap
för att kunna identifiera problemen samt kanaler och
rutiner för hur och var en utredning skall ske.

Prevention

Betydelsen av tidig upptäckt av barn med neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar   för  att  förhindra  sekundära
problem  har betonats i  såväl  internationella  som
nationella  studier.  I detta har barnhälsovården en
nyckelroll,   men  även  barnläkare,   BUP-personal,
logopeder m.fl.  måste  involveras.  Socialstyrelsen
har   i   Allmänna   råd   1991:8   föreslagit   att
Barnhälsovårdens hälsoundersökning skall utformas så
att  dessa  barn  blir igenkända och remitterade för
utredning åtminstone före skolstart.

För  barnen har sannolikt  de  stora  klasserna  och
brister i elevvårdsarbetet bidragit till att gruppen
av  barn  med  ADHD  blivit  ett  stort  problem  på
specialistnivå inom sjukvården.



Hälso-  och  sjukvårdens  basverksamheter  som t.ex.
mödrahälsovården,         barnhälsovården        och
skolhälsovården bör ha resurser  för  att  genom  en
första  screening  identifiera  de barn som inte har
behov  av  en specialistutredning.  Som  det  nu  är
remitteras     barn      från      basverksamheterna
förskola/skola    och    barnhälsovård   utan    att
grundutredningar   är   genomförda.   Bashälsovården
behöver förstärkas och utbildning  i  utredning  och
diagnostik behöver tillföras på dessa nivåer för att
minska köerna till specialistutredning.

Den  enda  rimliga  strategien för att bistå barnets
och familjens vardag  är att genom skolhälsovård och
elevvård  (skolläkare,  skolpsykolog,   skolkurator,
speciallärare)   fånga   upp   och  basutreda  barns
svårigheter   och   resurser,  och  därefter   skapa
anpassade pedagogiska  arbetsmodeller.  För att göra
detta  krävs  inga specifika diagnoser. Att  däremot
lägga det primära utrednings- och åtgärdsansvaret på
specialistnivå eller i sjukvården är att börja i fel
ända. Att det också  finns barn med mer komplicerade
och  komplexa s.k. neuropsykiatriska  störningar  är
inget   hinder   för   denna   skolhälsovårdens  och
pedagogikens självklara uppgift.

Samhällets enda möjlighet att kunna ge alla barn och
specifikt  gruppen  av  barn  med s.k.  neurologiska
utvecklingsavvikelser/neuropsykiatriska
funktionsstörningar  en  god  och  sund  arbets- och
utvecklingssituation,  vore att upprusta hälsovården
och elevvården inom förskola och skola med kompetens
att förstå, basutreda och  pedagogiskt  stödja  barn
med  funktionssvårigheter  och  därmed  också bättre
uppmärksamma  barn  med  svårigheter av annat  slag.
Skolhälsovården/elevvårdsteam  kan  sedan  vid behov
remittera    till   lokala   centra   för   utvidgad
utredning/undersökning.  Denna ansvarsnivå kan sedan
vid    behov    remittera    till   länsövergripande
neuropsykiatriska specialistverksamheter för de mest
komplicerade ärendena.

Kunskapsöversikt om ADHD hos barn och vuxna

Socialstyrelsen kommer före
sommaren 2002 att presentera  en
"Kunskapsöversikt   -   utredning,   diagnostik  och
behandling - om ADHD hos barn och vuxna". Den kommer
kunna  ligga till grund för utarbetandet  av  lokala
vårdprogram   inom   berörda  delar  av  hälso-  och
sjukvården.

Lagen    om    stöd   och   service    till    vissa
funktionshindrade (1993:387)

I lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade  finns i tillämpningen oklarhet om
personer med ADHD/DAMP  ingår  i  personkretsen  för
rätt  till  insatser  enligt  LSS.  Socialstyrelsens
uppfattning i denna fråga är följande:

I 1 § LSS beskrives vilka som ingår i den så kallade
personkretsen.

I  punkt 1 ingår personer med utvecklingsstörning,
autism eller autismliknande tillstånd.
Av specialmotiveringen  i lagens proposition (Prop
1992/93:159)  beskrivs autism  eller  autismliknande
tillstånd som "sådana  djupgående störningar i fråga
om social förmåga, kommunikation  och  beteende  som
medför   allvarligt   funktionshinder   i  fråga  om
psykosocial    och/eller    pedagogisk   anpassning.
Störningarna debuterar under  barndomen,  oftast men
inte alltid före 3 års ålder, och ger nästan  alltid
allvarliga   psykiska   funktionshinder  under  hela
livet."
Det  som  i  lagen  beskrivs  som  "autismliknande
tillstånd" är oftast Atypisk  autism, som inte fullt
ut  uppfyller  kriterierna för autism,  d  v  s  den
debuterar inte före  tre års ålder och har inte lika
framträdande symptom som  vid  autism.  För  att  få
diagnosen  måste huvudkriteriet, kvalitativt nedsatt
förmåga till  social  interaktion  vara  uppfyllt på
samma sätt som vid diagnoserna Asperger och autism.
Aspergers  syndrom  infördes som diagnos 1993  och
karaktäriseras av samma slags kvalitativa avvikelser
i  socialt  samspel  som  vid   autism.   Brister  i
ömsesidigheten  och gensvaret på andras verbala  och
icke  verbala  uttryck   är  utmärkande.  Det  råder
fortfarande  delade  meningar  inom  forskningen  om
Asperger borde finnas som diagnostisk enhet eller om
det är på detta sätt som  autism  yttrar  sig om man
greppar  språket  tidigt  och  är normalintelligent.
Aspergers syndrom ingår i autismspektrat.
De    ovan   beskrivna   diagnoserna    ingår    i
personkretsen för 1 § punkt 1 LSS.
DAMP är  ett  samlingsbegrepp  som används för att
beskriva  barn med uppmärksamhetsproblem,  motoriska
och eller perceptuella  problem.  Det  rör sig om en
kombination av svårigheter som påverkar  och stärker
varandra.  Barn  och  ungdomar  med  DAMP  är  olika
begåvade  precis  som  alla  andra.  Ibland  används
begreppet  ADHD  för  barn  med  en  kombination  av
uppmärksamhetsproblem                            och
impulsivitet/överaktivitet.  DAMP  är  alltså  ingen
allmän  beteckning  för  barn  som  har  ett oroligt
beteende i skolan eller är olydiga.
Det  är  viktigt att en ordentlig bedömning  eller
utredning finns  som kartlägger barnets svårigheter.
Detta är nödvändigt  för  att  barn,  föräldrar  och
lärare  ska  kunna  lära sig hantera situationen och
för att rätt stöd och  hjälp  ska  kunna  sättas in.
Behandlingen  består  av  pedagogiska åtgärder.  Det
behövs rådgivning till lärare  och  föräldrar.  Viss
medicinering kan förekomma.
Barn  med  DAMP  eller ADHD eller andra så kallade
bokstavskombinationer   ingår   inte   självklart  i
personkretsen  för LSS. Det är viktigt att  göra  en
bedömning  utifrån  situationen  för  varje  enskild
individ. Om  ett  barn  ska  anses  tillhöra  den så
kallade  personkretsen  enligt  1  §  punkt tre LSS,
måste alla kriterier vara uppfyllda d v s det ska ha
uppstått ett stort och varaktigt funktionshinder som
förorsakar  betydande  svårigheter  i  den   dagliga
livsföringen som medför ett omfattande behov av stöd
och service.
Även  om  barnet inte tillhör LSS personkrets  och
kan få insatser  enligt denna lag är det viktigt att
samhället  ger  stöd   och  hjälp  till  barnet  och
familjen.  Stödet  i  skolan   och  rådgivning  till
föräldrarna är, som redan nämnts, mycket viktigt för
att barnet ska utvecklas i rätt  riktning. Föräldrar
till barn med DAMP kan också ha behov  av avlastning
för  att orka med. Avlastning i dessa fall  kan  ges
med stöd av Socialtjänstlagen.
Samverkansfrågor
Socialstyrelsen    har    i    uppföljningen    av
handikappreformen    respektive    psykiatrireformen
uppmärksammat att funktionshindrade  personer kräver
ett   omfattande  och  samordnat  stöd.  Vikten   av
samverkan mellan olika myndigheter och andra berörda
verksamheter   har   påtalats.   I   Barnpsykiatrins
slutbetänkande Det gäller livet - Stöd och vård till
barn  med  psykiska problem (SOU 1998:31)  påtalades
behovet av nya  kommunala  samverkansformer  för att
åstadkomma      en      bättre     samordning     av
verksamhetsformerna.
Socialstyrelsen   har   i  sitt   remissvar   över
betänkandet  Samverkan - om  gemensamma  nämnder  på
vård- och omsorgsområdet  (SOU 2000:114)  tillstyrkt
Samverkansutredningens    förslag     om     utökade
möjligheter för landsting och kommuner att samarbeta
i en gemensam nämnd.
Motion               2001/02:Ju334
Brottsförebyggande   insatser    på
individnivå   av  Matz  Hammarström
m.fl. (mp)
Inom Socialstyrelsen pågår ett förberedande arbete
för att få till  stånd  tidiga  insatser för "barn i
gråzonen".   Genom   samarbete   mellan    förskola,
socialtjänst och barnpsykiatri ska barn med  problem
tidigt identifieras och sedan erbjudas insatser inom
den   ordinarie  verksamhetens  ram.  Samarbete  med
barnens  föräldrar  är en förutsättning. Strävan ska
vara  att få till stånd  samarbete  med  föräldrarna
kring barnens behov och problem. Det kan dock ibland
röra sig  om att enbart informera föräldrarna om hur
man önskar hjälpa barnen pedagogiskt.
Socialstyrelsen  bedriver  två projekt som handlar
om   unga   lagöverträdare.   Det   ena    är    ett
regeringsuppdrag  med uppföljning av socialtjänstens
insatser  efter  avslutad   vård  för  ungdomar  som
vårdats  enligt  LVU.  Det  andra  uppdraget  gäller
kartläggning  av  förekomst  av   unga  förövare  av
sexuella övergrepp. Ett första delprojekt  är  klart
för  avrapportering.  Uppdraget  fortsätter  med ett
metodutvecklingsarbete  där  socialtjänstens  arbete
med  gruppen  granskas  och  positiva arbetsmodeller
dokumenteras.
Screeningprojekt våld mot kvinnor
Socialstyrelsen   har   inom   ramen    för    ett
regeringsuppdrag  om  våld  mot kvinnor bedrivit ett
metodutvecklingsprojekt  där kvinnor  vid  besök  på
barnmorskemottagningar    och    ungdomsmottagningar
rutinmässigt    tillfrågats    om    våldsutsatthet.
Projektet med screening om våld  mot  kvinnor pågick
under  april  till  december år 2001 vid totalt  ett
drygt  50-tal  mottagningar  i  Dalarna,  Skåne  och
Stockholms län.
Mer   än   9 300  kvinnor   har   tillfrågats   om
våldsutsatthet  under projekttiden. Närmare 1 300 av
dem har uppgett att  de någon gång varit utsatta för
våld, kontroll, hot eller  sexuella  övergrepp.  För
det  stora  flertalet  har våldshändelserna legat en
tid tillbaka, under barndom,  tonår  eller  tidigare
parrelationer. För ca 110-140 kvinnor rörde det  sig
om en närliggande eller pågående våldssituation. Ett
femtiotal  mottagningar  fångade i screeningen under
tre kvarts år upp ca 150 kvinnor som direkt ville ha
hjälp i någon form, utöver samtalet med den personal
som frågade om våldsutsattheten.  40  kvinnor  ville
göra  polisanmälan  om  våldet  och 26 kvinnor ville
göra en anmälan till socialtjänsten.
Hot om våld utgör en allvarlig  hälsorisk  för  en
kvinna  och  det  ofödda  barnet.  Det  är en viktig
förebyggande  åtgärd att tidigt identifiera  och  ge
stöd till kvinnor för att undvika att barn växer upp
i  familjer  där   fysisk   och  psykisk  misshandel
förekommer.  Resultaten  från  projektet  visar  att
screening   kan   bidra   till   att   kvinnor   med
våldserfarenheter  kan  få  hjälp  och  stöd.  Såväl
kvinnor  som  en  majoritet av personalen anser  att
screening  om  våld  bör   ingå   i   den  ordinarie
verksamheten vid dessa mottagningar.




Motion                2001/02:Ju367
Rättspsykiatrisk     vård     eller
fängelsestraff

av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

Frågan om rättspsykiatrisk vård eller straff är just
nu  föremål  för  diskussion  i   det  förslag  till
reformerad   lagstiftning   som   presenterats    av
Psykansvarskommittén i betänkandet Psykisk Störning,
Brott  och  Ansvar (SOU 2002:3). Betänkandet är just
nu ute på remiss  och  Socialstyrelsen  har anmodats
yttra  sig  över  denna.  De  frågor  som tas upp  i
motionen behandlas utförligt i betänkandet.

Socialstyrelsen instämmer i motionärens slutsats att
det   behövs   ett  förändrat  regelsystem  avseende
påföljder för psykiskt störda lagöverträdare.

Socialstyrelsen  vill  dock  framhålla  att det ännu
inte finns tillförlitliga metoder att avgöra vem som
kommer att begå ett brott av alla dem som  söker sig
till psykiatrin för hjälp. Av alla dem som söker (ca
15  000  per  dag) är det ett fåtal som begår brott.
Självklart är det  viktigt  att fortsätta att arbeta
fram  metoder  för  tillförlitlig  riskbedömning  på
individnivå.

Preventiva åtgärder bör  om möjligt prioriteras, men
måste följas upp för att kunna  avgöra  om  de  haft
någon   effekt.  Särskilt  viktigt  är  att  försöka
åtgärda ett  eventuellt  missbruk, eftersom många av
brotten  begås  just i samband  med  alkohol-  eller
annan drogpåverkan.



_________

Beslut    i   detta   ärende    har    fattats    av
generaldirektören  Kerstin  Wigzell.  I den slutliga
handläggningen  har deltagit avdelningscheferna  Åsa
Börjesson  och  Bo   Lindblom   samt   chefsjuristen
Kristina  Widgren.  Avdelningsdirektör Ingrid  Ström
har varit föredragande.

Enligt Socialstyrelsens beslut



Ingrid Ström