Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU6

Kriminalvårdsfrågor

---

Sammanfattning

I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motioner från den allmänna motionstiden år 2001.
Motionerna rör bl.a. verkställighetsinnehållet,
permissionsreglerna och påföljderna för psykiskt
störda lagöverträdare.

Utskottet hänvisar till pågående utrednings- och
utvecklingsarbete samt till gällande regelverk.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga
motioner.
I ärendet finns 17 reservationer och 2 särskilda
yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. En ny verkställighetslag m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju235,
2001/02:Ju266 yrkande 11, 2001/02:Ju311 yrkande 5
och 2001/02:Ju354.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (c)

2. Behandlingen av vålds- och
sexualbrottsdömda

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju252,
2001/02:Ju307 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.
Reservation 3 (m, kd, c)

3. Frigivningsförberedelser

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju311
yrkande 7, 2001/02:Ju340 yrkande 7, 2001/02:Ju424
yrkande 4 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.
Reservation 4 (kd, c, fp)
Reservation 5 (v, mp)

4. Övriga frågor om
verkställighetsinnehållet

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju296
yrkande 1, 2001/02:Ju311 yrkande 6 och
2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.
Reservation 6 (kd)
Reservation 7 (c)

5. Kvinnor inom kriminalvården

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande
1.
Reservation 8 (v, c, fp)

6. Påföljden för psykiskt störda
lagöverträdare

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju311
yrkande 8, 2001/02:Ju345, 2001/02:Ju349,
2001/02:Ju367 yrkande 1, 2001/02:Ju373 och
2001/02:
Ju419.
Reservation 9 (m)

7. Långtidsdömda

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkandena
8 och 9.
Reservation 10 (v, mp)

8. Permissioner

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340
yrkande 11 samt 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.
Reservation 11 (m, kd)
Reservation 12 (v)

9. Tillämpningsområdet för
intensivövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:Ju340
yrkande 5 och 2001/02:
Ju409 yrkande 2.
Reservation 13 (v, fp)

10. Intensivövervakning som självständig
påföljd

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju409 yrkande
1.
Reservation 14 (fp)

11. Kostnaden för utvisades hemresor

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju265.
Reservation 15 (m, kd)

12. Straffverkställighet utomlands

Riksdagen avslår motion 2001/02:Sf279 yrkande
1.
Reservation 16 (m)

13. Ansvaret för anhållna

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju438.

14. Restriktioner för häktade

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande
2.
Reservation 17 (v, fp, mp)
Stockholm den 29 november 2001

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s),
Margareta Sandgren (s), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-
Marie Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Helena
Zakariasén (s), Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan
Pehrson (fp), Anita Sidén (m) och Yilmaz Kerimo (s).

2001/02

JuU6

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som rör kriminalvårdsfrågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 2001.

En ny verkställighetslag m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet motioner
vari föreslås att en ny lag om verkställighet
skall införas, att privata alternativ i olika
former skall kunna förekomma inom
kriminalvården samt att de intagna som följer
ett program skall kunna erhålla bonus.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna, och utskottet hänvisar till att
det planeras ett brett upplagt
utredningsarbete rörande kriminalvården.
Jämför reservationerna 1 (m) och 2 (c).

I motion Ju266 (m) begärs att regeringen snarast tar
initiativ till en ny verkställighetslag. I motion
Ju354 (m) efterfrågas en utredning om inriktningen
av den framtida kriminalvården, och motionären
förordar en möjlighet att privatisera vissa
anstalter. Motionären bakom motion Ju235 (m) vill
låta den intagne - inom ramen för arbetsdriften -
vara egen företagare. I motion Ju311 (c)
efterfrågas ett bonussystem inom kriminalvården för
den som följer ett program.

I proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde
regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny
lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att
det då inte fanns anledning att lägga fram något
förslag om en ny verkställighetslag.
Utskottet konstaterade vid behandlingen av
propositionen att det i och för sig fanns en del
omständigheter som talade för en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte
utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett
när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag
krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande
redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare
hade kriminalvårdens verksamhet efter det att
Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en
hel del förändringar, både organisatoriskt och vad
gällde den närmare utformningen av verkställighetens
innehåll. Detta innebar enligt utskottets
uppfattning att ytterligare överväganden i frågan
krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några
mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat
sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet
delade därför regeringens uppfattning att det just
då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag
om verkställighet. Utskottet var inte heller berett
att förorda att ett ytterligare utredningsarbete
sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).
Utskottet har därefter vid flera tillfällen
behandlat liknande yrkanden. Senast skedde det i
februari i år (bet. 2000/01:JuU12 s. 5). Utskottet
noterade då att frågan om direktiv till en
systematisk och redaktionell översyn av KvaL
bereddes i Regeringskansliet, och utskottet ansåg
att den aviserade översynen skulle avvaktas.
Utskottet har inhämtat att det planeras en bred
översyn av kriminalvårdslagstiftningen, där såväl
lagtekniska som kriminalpolitiska frågor kommer att
tas upp.
Utskottet är i och för sig inte främmande för att
den nuvarande kriminalvårdslagstiftningen behöver
ses över. Utskottet har också tidigare gett uttryck
för att ett sådant behov kan finnas. Som framgår
ovan planeras en översyn av
kriminalvårdslagstiftningen. Något riksdagsuttalande
med anledning av motion Ju266 om en ny
verkställighetslag behövs alltså inte. I nuvarande
beredningsläge är utskottet inte heller berett att
ta ställning till övriga här aktuella förslag
rörande den framtida inriktningen på verksamheten.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju235 och Ju354 samt motionerna Ju266 och Ju311 i
här aktuella delar.

Verkställighetsinnehållet m.m.

I detta avsnitt behandlar utskottet några
motioner som tar upp behandlingsmetoderna
avseende sexualbrottsdömda samt män som dömts
för våld mot kvinnor. Utskottet hänvisar
bl.a. till pågående utvecklingsarbete, och
utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna. Jämför reservation 3 (m, kd, c).
Vidare behandlas ett antal motioner som går
ut på att frigivningsförberedelserna skall
förbättras. Utskottet hänvisar bl.a. till nya
föreskrifter som gäller på området och till
att klientutbildningen inom kriminalvården
för närvarande är föremål för såväl forskning
som internt utredningsarbete. Utskottet
föreslår att motionerna avslås. Jämför
reservationerna 4 (kd, c, fp) och 5 (v, mp).
Utskottet konstaterar vidare att de
nationella program som nu tas fram avses bli
utvärderade, och utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionsyrkanden om bl.a.
resultatanalyser avseende behandlingsmetoder
inom kriminalvården. Jämför reservation 6
(kd). Vad härefter gäller ett motionsyrkande
som tar upp möjligheterna till tvångsvård av
rattfyllerister inom kriminalvården hänvisar
utskottet till redan gällande regelverk. Det
föreslås att riksdagen avslår motionen.
Utskottet tar slutligen upp ett
motionsyrkande om särskilda program för
spelberoende, och hänvisar till att sådan
programverksamhet planeras. Utskottet
föreslår att yrkandet avslås. Jämför
reservation 7 (c).

Behandling av vålds- och sexualbrottsdömda

I motion Ju252 (c) anförs att det bör vara
obligatoriskt för män som dömts för våld mot kvinnor
att delta i program inriktade på att förebygga nya
brott. I motion Ju448 (c) påpekas i mer allmänna
ordalag att gärningsmannen bör genomgå behandling
för dessa typer av brott. I motion Ju307 (m)
framställs önskemål om att farmakologisk behandling
skall kunna ges personer som dömts för sexualbrott
riktade mot barn.

Såvitt gäller själva behandlingen inom
kriminalvården finns bestämmelser i KvaL. En intagen
skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig
sysselsättning som främjar utsikterna för honom att
efter frigivningen inordna sig i samhället, t.ex.
särskilt anordnad verksamhet som syftar till att
motverka brott. En intagen som har behov av
medicinskpsykologisk eller någon annan särskild
behandling skall också beredas sådan, om det kan ske
med hänsyn till anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att
delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som
anvisas honom. Det är således obligatoriskt att
delta i anvisad programverksamhet. Medicinsk
behandling däremot kan, liksom eljest inom
samhället, normalt endast ges på frivillig grund.
Undantag härvidlag är den behandling som kan ske med
stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
När det gäller behandlingen av de intagna som är
dömda för de brottstyper som här är aktuella kan
följande noteras. Karolinska Institutet (KI) har på
uppdrag av Kriminalvårdsstyrelsen undersökt
förutsättningarna för en senare effektstudie av
behandlingsinsatser för sexualbrottsdömda på
kriminalvårdsanstalt. Undersökningen redovisas i
rapporten Att påverka och påverkas. I rapporten
skissas också på hur ett instrument för rutinmässig
fortlöpande uppföljning skulle kunna utformas och
tillämpas. Undersökningen bygger på intervjuer med
berörd personal och en registerundersökning.
Sammanfattningsvis resulterade arbetet i bedömningen
att den vetenskapliga underbyggnaden, anpassningen
till målgruppen och genomförandet av program för
sexualbrottsdömda i fängelse i dag inte är
tillfredsställande. Formerna för prioritering av
klienter till behandling samt dokumentation av såväl
programmens innehåll som genomförda insatser på
individnivå är bristfälliga. Sammantaget bedöms
förutsättningarna inte vara uppfyllda för
meningsfulla effektstudier av behandlingen.
Emellertid förefaller - anförs det - möjligheterna
att på lite längre sikt kvalitetssäkra och
vidareutveckla programverksamheten vara relativt
goda. Förutom en motivation och önskan till
vidareutbildning hos många av de
kriminalvårdsanställda som arbetar med
programverksamhet för sexualbrottsdömda, finns ett
samhälleligt stöd för att genom påverkan av den
dömde minska den individuella risken för återfall i
brott. I rapporten rekommenderas kriminalvården att
avvakta några år med att genomföra effektstudier.
Utvärderingar är dyrbara och arbetskrävande och
kunskapsläget sådant att man först bör överväga att
styra in verksamheten mot mer vetenskapligt
underbyggda behandlingsformer.
Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
nyligen beslutat att koncentrera verksamheten när
det gäller behandlingen av sexualbrottsdömda till
fyra enheter i landet. Tanken är bl.a. att samtliga
sådana dömda skall genomgå särskilda program och
erbjudas behandling.
Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag
kartlagt vilka program som används för behandling av
män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.
Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i
grupp och ofta i samarbete med polis och
socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och
samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer
vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.
Utskottet har vidare inhämtat att kriminalvården
inlett ett samarbete med brittiska Home Office, ett
samarbete som syftar till att utveckla nationella
program anpassade för personer som dömts för våld i
nära relationer.
Utskottet har vid flera tillfällen haft att ta
ställning till motionsyrkanden med liknande innehåll
som de nu aktuella, senast i februari 2001 (bet.
2000/01:JuU12 s. 6 f). Såvitt gällde de då aktuella
yrkandena underströk utskottet - i enlighet med
tidigare uttalanden - att utskottet alltjämt har en
positiv grundinställning till det utvecklingsarbete
som pågår i fråga om behandlingsmetoder för
sexualbrottsdömda. Det var också viktigt att
kunskaperna ökade om dessa metoders effekter. Den
undersökning som genomförts av Karolinska Institutet
visade att nya behandlingsmetoder bör föregås av
noggranna överväganden så att metoderna blir möjliga
att utvärdera.
När utskottet vid samma tillfälle behandlade
frågan om det för frigivning skall kunna ställas
villkor om farmakologisk behandling anförde
utskottet bl.a. att det, som all annan medicinsk
behandling, torde kräva noggrann kontroll och
uppföljning. Mot bakgrund av bl.a. de begränsningar
som gäller för vård under tvång ansåg utskottet att
andra metoder borde väljas för att minska risken för
återfall i den aktuella typen av brott. Här var det
- anförde utskottet - möjligt att farmakologisk
behandling om den ges på frivillig grund i vissa
fall kan vara till nytta.
Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av
att åtgärder vidtas i syfte att förebygga att såväl
sexualbrottsdömda som män dömda för våld mot kvinnor
begår nya brott. Så långt delar utskottet alltså
motionärernas uppfattning. Samtidigt kan utskottet
konstatera att verkställighetsinnehållet för de nu
aktuella gärningsmännen undergår en positiv
utveckling. Utskottet vill i likhet med vad
utskottet framhållit tidigare påpeka att nya
behandlingsmetoder bör föregås av noggranna
överväganden i syfte att underlätta utvärdering. Med
anledning av önskemålet om obligatorisk behandling
vill utskottet påpeka att det är obligatoriskt att
delta i anvisad verksamhet. Samtidigt handlar det
naturligtvis om att motivera de dömda till att
genomgå behandling.
Såvitt gäller frågan om farmakologisk behandling
håller utskottet fast vid de uttalanden utskottet
gjorde förra året.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju252 och Ju307 samt motion Ju448 i här aktuell del.

Frigivningsförberedelser m.m.

I motion Ju340 (v) begärs att studiemöjligheterna på
anstalterna skall förbättras. I motion Bo246 (v)
understryks vikten av att den intagne har ett ordnat
boende vid frigivningen. I motionerna Ju311 (c) och
Ju424 (kd) efterlyses individuella
behandlingsplaner.

Enligt 6 § förordningen om kriminalvård i anstalt
(KvaF) skall för varje intagen upprättas en
behandlingsplan. Planen skall, under hänsynstagande
till anstaltstidens längd och övriga omständigheter,
inriktas på åtgärder som är ägnade att främja den
intagnes anpassning i samhället och som förbereder
honom för tillvaron utanför anstalten. Till ledning
för upprättandet av behandlingsplanen skall en
behandlingsundersökning utföras, i den mån
erforderlig utredning inte redan finns tillgänglig.
De närmare föreskrifterna om behandlingsplanering
m.m. meddelas enligt 8 § KvaF av
Kriminalvårdsstyrelsen.
BRÅ har i rapporten Från anstalt till livet i
frihet - inför muck (BRÅ-rapport 2000:20) undersökt
bl.a. anstalternas planering och dokumentation av
behandlingsinsatser. I rapporten anför BRÅ att
behandlingsplaneringen i mindre än hälften av fallen
som ingick i undersökningen innehöll en planering
som motsvarade kraven. De flesta planer hade dock
upprättats inom föreskriven tid.
I våras behandlade utskottet ett regeringsförslag
som bl.a. gick ut på att arbetet med att förbereda
den intagne för frigivningen skulle intensifieras
(prop. 2000/01:76, bet. JuU21). Sedan den 1 oktober
i år gäller sålunda att den intagnes bostads- och
sysselsättningssituation efter frigivningen skall
utredas. Utredningen skall bl.a. syfta till att den
intagne efter frigivningen i möjligaste mån skall ha
tillgång till bostad. De nu beskrivna
förberedelserna skall ske i nära samverkan med den
intagne och i samarbete bl.a. med berörda
myndigheter (33 § KvaL). Den nya ordningen skall
gälla under en försöksperiod av tre år.
De nya reglerna i KvaL följs upp i
Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna
råd om planering av kriminalvårdspåföljd m.m. (KVVFS
2001:3). I dem sägs bl.a. att planen för
verkställigheten är ett viktigt hjälpmedel för att
fullgöra uppgiften för verkställigheten, dvs. att
öka förutsättningarna för att den frigivne inte
återfaller i brott. Klienten skall också informeras
om vilka konsekvenser eventuell misskötsamhet under
verkställigheten kan få. Enligt 1 § i föreskrifterna
skall en ansvarig tjänsteman utses för upprättande
av planen. Enligt de allmänna råd som ansluter till
5 § bör den intagnes behov av bl.a. bostad och
utbildning utredas.
BRÅ har fått regeringens uppdrag att utvärdera
bl.a. försöksverksamheten med intensifierade
frigivningsförberedelser. Uppdraget skall
slutredovisas senast den 1 april 2005.
När det gäller studiemöjligheterna i anstalterna
har utskottet inhämtat att kriminalvården beställt
en undersökning från Göteborgs universitet rörande
den framtida klientutbildningen. En utredning i
samma ämne görs även inom kriminalvården i egen
regi. Rapporter från dessa projekt beräknas vara
färdiga i december i år.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare
(bet. 2000/01:JuU12 s. 16 f).
Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla
att planeringen av verkställigheten, liksom att den
får ett adekvat innehåll, självklart bidrar till att
förbättra förutsättningarna för den dömde att efter
frigivningen leva ett laglydigt liv. Utskottet kan
inte finna annat än att föreskrifterna på området
fått en ändamålsenlig utformning. Önskemålen om
behandlingsplaner får anses vara tillgodosedda med
de regler som finns på området. Utskottet vill också
påpeka att de nya reglerna skall utvärderas av BRÅ.
Det saknas alltså för närvarande skäl för riksdagen
att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna
Ju311 och Ju424.
Såvitt gäller frågan om de intagnas
bostadssituation vill utskottet understryka att
kriminalvården i möjligaste mån bör underlätta för
den dömde att få en bostad efter frigivningen. Detta
är också innebörden av de föreskrifter som finns på
området. Det behövs alltså ingen åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motion Bo246.
När det till sist gäller önskemålet i motion Ju340
rörande klientutbildningen konstaterar utskottet att
det pågår ett utvecklingsarbete i ämnet. I avvaktan
på resultatet av det arbetet bör riksdagen inte
uttala sig i frågan.
Riksdagen bör avslå motionerna Ju311, Ju340, Ju424
och Bo246 i här aktuella delar.

Övrigt

I motion Ju424 (kd) efterfrågas analyser och
forskning rörande programmens effekter. I motion
Ju296 (kd) hävdas att rattfyllerister bör tvingas
att genomgå nykterhetsvårdande behandling. Vidare
begärs i motion Ju311 (c) särskilda program för dem
som dömts för brott som hänger samman med
spelmissbruk.

Utskottet har inhämtat att alla de nya nationella
programmen inom kriminalvården kommer att
utvärderas. Denna verksamhet befinner sig nu i ett
uppbyggnadsskede och beräknas vara i gång år 2004.
Rattfyllerister placeras på någon av de tre
anstalter där särskilda program som rör alkohol och
trafik finns. Verksamheten där är alltså helt
inriktad på dessa program.
För rattfyllerister som avtjänar fängelsestraffet
genom intensivövervakning gäller - såsom för alla
andra som verkställer fängelsestraff på detta sätt -
att han eller hon är skyldig att avhålla sig från
alkohol. Den lokala kriminalvårdsmyndigheten kan
också meddela den dömde särskilda föreskrifter om
nykterhetsvårdande behandling.
På kriminalvårdsanstalten Skenäs planeras en
särskild programverksamhet som riktar sig mot
spelberoende.
Utskottet delar uppfattningen i motion Ju424 att
programmens effekter behöver klarläggas. Det är
därför glädjande att en av grundbultarna i de nya
nationella programmen är att det skall gå att
utvärdera effekterna. Det behövs inte någon åtgärd
från riksdagens sida. Motion Ju424 bör avslås.
När det sedan gäller frågan om behandling av
rattfyllerister noterar utskottet att det redan
finns sådan behandling inom anstaltsvården och att
det såvitt gäller dem som verkställer fängelsestraff
genom elektronisk övervakning finns möjligheter att
meddela föreskrifter. Utskottet är inte berett att
förorda ytterligare möjligheter till tvång. Motion
Ju296 bör avslås av riksdagen.
Utskottet anser att motion Ju311 är tillgodosedd
med den planerade verksamheten vid Skenäs. Motionen
i denna del bör avslås av riksdagen.

Kvinnor inom kriminalvården

I detta avsnitt behandlar utskottet ett
motionsyrkande som går ut på att kvinnors
situation inom kriminalvården skall
uppmärksammas. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att kvinnor har andra behov än
män på de områden som här är aktuella.
Utskottet hänvisar också till pågående
utvecklingsarbete. Det föreslås att riksdagen
avslår motionen i denna del. Jämför
reservation 8 (v, c, fp).

I motion Ju340 (v) begärs att kvinnors särskilda
situation inom kriminalvården uppmärksammas mer.

Kriminalvårdsstyrelsen har utfärdat särskilda
riktlinjer för fängelsedömda kvinnor. Riktlinjerna,
som gäller sedan den 1 juni 1998, behandlar bl.a.
frågan om verkställighetsinnehållet för kvinnor i
anstalt. Enligt riktlinjerna skall programmen för
kvinnor, i likhet med verksamheten för män, omfatta
arbete, utbildning och speciella program som syftar
till att bearbeta kriminalitet och drogproblematik,
s.k. brotts- och missbruksrelaterade program.
Programmen skall uppfylla de krav och riktlinjer som
gäller inom respektive område. För kvinnorna skall
programmen anpassas till kvinnors särskilda behov;
arbete, utbildning, föräldraskap, hälsa och ett
oberoende liv. Särskilda föräldraprogram skall
erbjudas intagna kvinnor. För att stärka kvinnornas
självkänsla och identitet i kvinnorollen skall de
vidare erbjudas brottsrelaterade program inriktade
på bl.a. könsroller, jämställdhet och
konflikthantering.
Av riktlinjerna följer också att den personal som
arbetar med intagna kvinnor skall ha särskild
kompetens. Den skall bl.a. ha kunskaper om kvinnors
särskilda behov och krav i ett biologiskt, socialt
och psykologiskt perspektiv, rollen som kvinna och
mor, kvinnors drogmissbruk och kriminalitet och
kvinnan som offer vid sexuellt, psykiskt och fysiskt
våld. Återkommande kompetensutveckling bör ges
personalen inom dessa områden.
I rapporten Kvinnor i anstalt redovisas en
uppföljning och vidareutveckling av riktlinjerna.
Vissa av förslagen i rapporten har föranlett
åtgärder. På Färingsö byggs ca 20 platser för s.k.
självförvaltning. På anstalten i Ystad har 10 nya
platser öppnats och en besökslägenhet byggts. Vidare
är avsikten att de anstalter där det finns kvinnliga
intagna skall bilda ett nätverk. Nätverket kommer
att ges i uppdrag att arbeta vidare med en del av de
frågor som tas upp i rapporten, bl.a. basutbudet i
programverksamheten.
I budgetpropositionen för år 2002 beskriver
regeringen sin syn på den framtida
kriminalvårdspolitiken. Där påpekas att det ankommer
på kriminalvården att uppmärksamma att bl.a. kvinnor
har särskilda behov som måste tillgodoses. Vidare
anför regeringen att det är viktigt att ta till vara
alla tillfällen att utveckla de intagnas personliga
ansvar. Verksamhetens innehåll i denna del måste,
anför regeringen, självklart anpassas efter de
intagnas olika behov, inte minst kan situationen se
olika ut för män och kvinnor. Kriminalvården skall
vidare enligt regeringen iaktta ett förhållningssätt
mot de intagna som bidrar till att de får en mer
jämlik syn på förhållandet mellan män och kvinnor.
Även när det gäller de intagnas sociala nätverk och
kontakten med familj och barn påpekar regeringen att
kvinnors och mäns förutsättningar kan skilja sig åt,
något som särskilt måste uppmärksammas (prop.
2001/02:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.4.4).
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen
uttalat sig i frågor rörande kvinnors situation inom
kriminalvården, senast i samband med beredningen av
budgeten för år 2001 (bet. 2000/01:JuU1 s. 90 f).
Utskottet vidhöll då sina tidigare uttalanden som
bl.a. går ut på att kvinnor som blir intagna i
anstalt ofta har en dålig självkänsla och befinner
sig i en utsatt position. Det är därför viktigt att
deras behov av stöd och behandling tillgodoses. Med
hänsyn till de åtgärder som vidtagits och det arbete
som redan då pågick var någon särskild åtgärd från
riksdagens sida inte påkallad.
I samband med behandlingen av budgetpropositionen
för år 2002 tog utskottet ställning till
motionsyrkanden rörande barn till dömda (bet.
2001/02:JuU1 s.94).
Utskottet konstaterar att kvinnornas situation
inom kriminalvården uppmärksammats på flera håll.
Här tänker utskottet bl.a. på de ovan redovisade
åtgärder som vidtagits och planeras inom
kriminalvården. Som regeringen anförde i
budgetpropositionen finns det i flera hänseenden
anledning att beakta att kvinnor har andra behov än
män på de områden som är aktuella här. Utskottet
håller fast vid att det inte är påkallat med någon
särskild åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen bör
avslå av motion Ju340 i denna del.

Psykiskt störda lagöverträdare

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som tar sikte på valet av påföljd
för psykiskt störda lagöverträdare och
kostnadsansvaret för dem som dömts till sådan
vård. Utskottet hänvisar till pågående
utredningsarbete, och utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna. Jämför
reservation 9 (m).

Flera motioner tar upp olika frågor som rör psykiskt
störda lagöverträdare. I motionerna Ju367 (kd),
Ju373 (s) och Ju349 (s) anförs sammanfattningsvis
att förtroendet för den rättspsykiatriska vården som
påföljd kan försämras om de dömda skrivs ut alltför
kort tid efter det att vården påbörjats.
Motionärerna föreslår olika åtgärder på området,
bl.a. att domstolen inte skall döma till
rättspsykiatrisk vård utan till fängelse och att de
som behöver psykiatrisk vård i stället skall
erbjudas det inom ramen för fängelsestraffet. I
motion Ju311 (c) anförs att kriminalvården bör ges
utökade möjligheter att ge dem som dömts till
fängelse psykiatrisk vård. I motionerna Ju345 (c)
och 419 (mp) anförs att kostnadsansvaret för
personer dömda till rättspsykiatrisk vård bör åvila
staten.

Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som
har begått ett brott under påverkan av en allvarlig
psykisk störning inte dömas till fängelse. Om
påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och
personen alltjämt lider av en allvarlig psykisk
störning kan han emellertid under vissa
förutsättningar överlämnas till rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns det till
följd av den psykiska störningen risk för att han
återfaller i brottslighet av allvarligt slag får
rätten härvid besluta att vården skall vara förenad
med särskild utskrivningsprövning.
Enligt 16 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård skall vård förenad med särskild
utskrivningsprövning upphöra när det inte längre
till följd av den psykiska störning som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk
för att patienten återfaller i brottslighet som är
av allvarligt slag. Dessutom krävs att det inte
heller annars med hänsyn till patientens psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är
påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Regeringsrätten har i en dom den 2 november i år
konstaterat att det för fortsatt tvångsvård inte
krävs att patienten alltjämt lider av den psykiska
störning som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning. Inte heller uppställs enligt
Regeringsrätten något krav på att den psykiska
störningen är av allvarligt slag. Vid den
helhetsbedömning av vårdbehovet som skall göras
måste enligt domstolen beaktas bl.a. patientens
benägenhet att begå brott.
I det aktuella fallet konstaterade Regeringsrätten
att patienten hade en grundläggande
personlighetsstörning som medförde behov av fortsatt
psykiatrisk vård, att störningen i fråga medförde en
risk för fortsatt brottslig verksamhet och att en
utskrivning måste föregås av åtgärder för att minska
den risken. Utredningen gav inte utrymme för
bedömningen att utskrivning kunde ske innan sådana
åtgärder vidtagits. Vården skulle därför fortsätta.
Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård
har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader
som uppkommer.
Regeringen fattade den 20 maj 1999 beslut om att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder
för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).
Kommittén skall lämna förslag till en reformerad
reglering av det straffrättsliga ansvaret samt
formerna för ingripanden mot denna grupp av
lagöverträdare. Reformen skall syfta till att
åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt
störda personer som begår brott och som är
straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en
påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt
ingripande med hänsyn till det begångna brottet,
samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för
straffrättsliga aspekter eller behovet av
samhällsskydd under längre tid än som motiveras av
ett vårdbehov. Kommittén skall vidare lämna förslag
till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården
skall fördelas. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast vid utgången av år 2001.
När utskottet behandlade dessa frågor våren 2001
(bet. 2000/01:JuU12 s. 12 f och JuU14 s. 30 f)
vidhöll utskottet sin redan tidigare intagna
ståndpunkt i dessa frågor, nämligen att det pågående
utredningsarbetet borde avvaktas.
Utskottet anser alltjämt att det pågående
utredningsarbetet bör avvaktas. Riksdagen bör avslå
motionerna Ju311, Ju345, Ju349, Ju367, Ju373 och
Ju419 i här aktuella delar.

Särskilda avdelningar för
långtidsdömda

I detta avsnitt behandlar utskottet ett par
motionsyrkanden som går ut på att
differentieringen inom gruppen av
långtidsdömda bör öka och att det bör
inrättas särskilda mottagningsenheter för
dessa intagna. Utskottet hänvisar till en
aviserad översyn av de långtidsdömdas
situation, och utskottet föreslår att
riksdagen avslår mo-tionsyrkandena. Jämför
reservation 10 (v, mp).

I motion Ju340 (v) anförs att särskilda
mottagningsenheter bör inrättas för långtidsdömda,
och att differentieringen inom denna grupp av
intagna bör öka. Motionärerna framhåller att många
långtidsdömda inte har erfarenhet av kriminalvården
och därför har ett särskilt behov av stöd.

Den 1 mars i år öppnade Kriminalvårdsmyndigheten
Kumla en avdelning med 24 platser för livstidsdömda.
Utskottet behandlade ett liknande yrkande rörande
livstidsdömda våren 2001 (bet. 2000/01:JuU12 s. 16).
Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
planerar en utredning av de långtidsdömdas
situation. Den avses bl.a. ta upp frågan om
differentiering inom denna grupp av dömda.
Utredningen beräknas starta år 2002.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att de
långtidsdömdas situation inom kriminalvården är värd
uppmärksamhet. Behoven både vad gäller säkerhet och
behandlingsinnehåll varierar kraftigt. Detsamma
gäller som motionärerna påpekar också erfarenheten
av kriminalvård. Utskottet ser därför med
tillfredsställelse på att en utredning om de
långtidsdömdas situation kommer att ske inom
kriminalvården. De frågor som motionärerna tar upp
kommer enligt vad utskottet inhämtat också att
behandlas där. Någon åtgärd från riksdagens sida
behövs alltså inte. Riksdagen bör avslå motion Ju340
i dessa delar.

Permission

I detta avsnitt tar utskottet ställning till
några motionsyrkanden rörande
permissionsreglerna. Utskottet anser att det
inte behövs någon ytterligare uppstramning av
reglerna, och utskottet föreslår att
riksdagen avslår ett motionsyrkande med den
inriktningen. Utskottet håller också fast vid
uppfattningen att kostnaderna för
intensivövervakning i samband med
permissioner inte står i proportion till de
vinster som en sådan ordning skulle kunna
medföra, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionsyrkanden med den innebörden.
Jämför reservationerna 11 (m, kd) och 12 (v).

I motion Ju449 (m) framhålls att permissioner bör
beviljas restriktivt och att allmänhetens
skyddsintresse måste anses vara det primära.
Motionärerna understryker att de intagnas
individuella vårdplaner skall läggas till grund för
beslut om permission. I samma motion begärs vidare
att elektronisk övervakning skall användas vid
permissioner och frigång. I motion Ju340 (v)
föreslås att utvisningsdömda skall kunna få
permission med elektronisk övervakning.

För att underlätta anpassningen i samhället kan en
intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara
för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller
förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.
Permission får enligt 32 § andra stycket också
beviljas om någon annan särskild anledning
föreligger (särskild permission).
För permission får ställas de villkor som anses
erforderliga beträffande vistelseort,
anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann
tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne
under permissionen skall stå under bevakning.
I fråga om permissioner gäller dessutom vissa
kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första
stycket KvaF den som dömts till minst två års
fängelse inte utan särskilda skäl beviljas
permission innan han har avtjänat sex månader av
straffet.
Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag
granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina
resurser. Uppdraget redovisades i rapporten
Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV
1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning
brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också
kritik mot den uppföljning som sker.
Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och
att en av dem som dömdes för de s.k.
Malexandermorden var på permission när brotten
begicks beordrade generaldirektören för
Kriminalvårdsstyrelsen i en skrivelse den 18 juni
1999 samtliga myndighetschefer att omedelbart
förvissa sig om att man hade erforderlig kontroll
över långtidsdömdas utevistelser. Vidare tillsattes
en arbetsgrupp inom kriminalvården för att se över
den praktiska tillämpningen av gällande regler för
utevistelser och, i mån av behov, föreslå
erforderliga förändringar i regelverket. Översynen
skulle särskilt avse utevistelser för personer dömda
för grov brottslighet till fängelse fyra år eller
mer som hade eller kunde förväntas bli föremål för
normalpermissioner före den 1 februari 2000.
Arbetsgruppen, som antog namnet 1999 års
permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad
kunskaper från riksmottagningen på
kriminalvårdsanstalten Kumla används i
riskbedömningen och i vad mån en förnyad
riskbedömning görs. Uppdraget gick också ut på att
granska de förberedelser som görs för utevistelser
och tillämpningen av villkor i samband med
utevistelser. Det innefattade vidare att undersöka
tillämpningen av förekommande beslutsdelegation och
att beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna
involveras i bedömning och beslut angående enskilda
intagna.
Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt
uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av
rapporten framgår att det fanns brister i det
dåvarande regelverket samt i fråga om den praktiska
tillämpningen av detta. Sammanfattningsvis ansågs
att lagstiftningen på området var
tillfredsställande, men att Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter i vissa delar borde arbetas om.
Arbetsgruppens främsta kritik rörde dock den
praktiska tillämpningen av regelverket samt brister
i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade
i många fall beviljats slentrianmässigt och
särskilda permissioner hade ibland beviljats för
tveksamma ändamål. I många fall hade särskilda
villkor för utevistelserna saknats trots att de hade
behövts. Härtill kom att kontrollen av de intagna
varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal
fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden
den intagne tillbringat permissionen. Någon mer
ingående uppföljning efter genomgången permission
hade inte skett utan i regel hade endast drogfrihet
och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten
till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävdes det en
stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad
volym av utevistelser. En rad åtgärder föreslogs,
bl.a. att lokala och regionala chefer omedelbart
skulle ges i uppdrag att snarast göra en genomgång
av samtliga intagnas utevistelser och därvid
särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpades
korrekt.
De nya föreskrifterna och allmänna råden (KVVFS
2000:7) innehåller i huvudsak följande.
Inledningsvis understryks vikten av en väl
genomtänkt permissionsplanering och att permissioner
alltid måste prövas efter lagstiftningens krav.
Vidare innehåller de en uppräkning av faktorer som
bör beaktas vid den riskbedömning som skall göras
inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de
förhållanden under vilka den intagne kommer att
tillbringa den eventuella permissionen. Härvid bör
beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära
tillgång till alkohol, droger, vapen och potentiella
eller identifierade brottsoffer. Kontrollen av
vistelsemiljön kan ske på olika sätt, t.ex. kan
polismyndighet eller frivård kontaktas för att
efterhöra om de har någon information om den
tilltänkta permissionsadressen. Vid osäkerhet om
riskerna bör utredningen kompletteras med ett
utlåtande från en i riskvärdering tränad psykiater
eller psykolog. Då ett sådant utlåtande begärs bör
särskilt den intagnes grad av psykopati efterfrågas.
I de allmänna råden sägs också att det vid
prövningen avseende intagen som deltagit i gäng-
eller ligabrottslighet även bör beaktas tidpunkter
för målskamraters utevistelser i de fall samtidiga
utevistelser bedöms medföra risk för fortsatt
brottslighet.
Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om
kvalifikationstid (1 §). I anslutning till den
bestämmelsen upplyses att minimitiden inte utgör
någon utfästelse om permission vid viss tidpunkt. En
intagen bör inte beviljas normalpermission vid
minimitid i ett antal närmare uppräknade fall,
exempelvis om han under tidigare eller pågående
verkställighet misskött permissioner eller annan
utevistelse.
Såvitt gäller särskild permission framhålls att
alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att
utföras under normalpermission. Som exempel på när i
stället särskild permission får beviljas nämns
närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av
inställelse vid domstolsförhandling.
I föreskrifterna anges vidare att en skriftlig
permissionsplan skall upprättas för varje
permissionstillfälle (5 §) och att villkor om att
följa planen skall ställas om det inte bedöms vara
obehövligt (7 §). Även i övrigt ges vissa allmänna
råd om när villkor för permissioner skall ställas
och vilka slags villkor som kan användas.
Bestämmelser finns också om uppföljning efter
permission (11 §) innebärande att utfallet skall
kontrolleras, vilket anges kunna ske genom kontroll
av drogfrihet, färdbiljetter, intyg m.m.
Utskottet har inhämtat att Kriminalvårdsstyrelsen
löpande följer statistiken över permissioner och att
ett uppföljningsprojekt avseende de nya
föreskrifterna planeras till år 2003.
Av kriminalvårdens årsredovisning för år 2000
framgår att antalet permissioner minskat. Antalet
normalpermissioner var i december 1999 1 883 och i
december 2000 1 230, en minskning med 35 %. Antalet
särskilda permissioner sjönk under motsvarande tid
från 2 168 till 1 273, en minskning med 40 %.
Totalt beviljades 39 040 permissioner under år
2000. Under år 2001 hade till och med september
månad 22 100 permissioner beviljats, vilket är 8 500
färre än motsvarande period år 2000.
När utskottet under våren 2000 behandlade yrkanden
om en restriktivare hållning i fråga om permissioner
konstaterade utskottet i likhet med motionärerna att
det under år 1999 hade skett flera allvarliga fall
av permissionsmissbruk som gav anledning att strama
upp permissionsbestämmelserna och deras tillämpning
(bet. 1999/2000:JuU15 s. 8 f). Utskottet noterade,
som nämnts ovan, att alla lokala chefer inom
kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga
utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt
fall, överväga i vilken mån permissionerna skall
förenas med särskilda villkor och förbättra
kontrollen av permissionerna. Vidare pågick som
redan nämnts en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om permissioner.
När utskottet senast behandlade frågan om att göra
permissionsreglerna mer strikta konstaterade
utskottet att föreskrifterna på området stramats upp
och att det redan då aviserats en uppföljning av
dem. Föreskrifterna syntes ha fått en ändamålsenlig
utformning. Förutsättningarna för att i framtiden
minska antalet fall av missbruk av
permissionssystemet framstod alltså som goda. Det
fanns inte skäl för riksdagen att initiera några
ytterligare ändringar av permissionsreglerna.
Frågan om att använda intensivövervakning vid
permissioner togs upp i regeringens proposition
Från anstalt till frihet (prop. 2000/01:76). Där
gjordes bedömningen att det för närvarande inte
finns tillräckliga skäl att införa en sådan
möjlighet. Som skäl för detta ställningstagande
anfördes bl.a. följande. Intensivövervakning med
elektronisk kontroll innebär att kriminalvården
larmas om den övervakade lämnar sitt hem under tid
då han har utegångsförbud. Systemet medger däremot
inte någon möjlighet till kontroll av den dömdes
förehavanden på tid som inte omfattas av
utegångsförbudet och utgör således inte något hinder
mot att begå brott. De kontroll- och stödeffekter
som skulle kunna uppnås genom intensivövervakning
torde i de flesta fall kunna uppnås genom en utökad
användning av möjligheten att ställa villkor vid
permissioner, t.ex. om vistelseadress,
anmälningsplikt hos polis- eller
kriminalvårdsmyndighet eller hembesök av
kriminalvårdspersonal. Dessutom är den utredning som
måste föregå intensivövervakningen och
installationen av det tekniska systemet
resurskrävande och torde inte stå i proportion till
de vinster som eventuellt skulle kunna uppnås genom
att använda sådan övervakning i samband med
permissioner.
Utskottet ansåg i likhet med regeringen att de
vinster som skulle kunna uppnås genom att använda
intensivövervakning i samband med permissioner inte
står i proportion till de resurser som skulle krävas
för ändamålet. Mot den bakgrunden var utskottet inte
berett att förorda en sådan ordning (bet.
2000/01:JuU21 s. 9).
Utskottet vill inledningsvis påpeka att antalet
permissioner minskat radikalt som en följd av de nya
föreskrifterna på området. En välbehövlig
uppstramning har således ägt rum. Som utskottet
tidigare framhållit synes de nya reglerna ha fått en
ändamålsenlig utformning. Något ytterligare behov av
förändringar synes för närvarande inte föreligga.
Utskottet är inte heller berett att göra någon annan
bedömning av frågan om intensivövervakning i samband
med permissioner än den som utskottet gav uttryck
för så sent som i våras.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju340 och Ju449 i här aktuella delar.

Intensivövervakning

I detta avsnitt behandlar utskottet några
motioner som tar upp möjligheterna att
verkställa fängelsestraff genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Nuvarande regelverk medger att den som dömts
till fängelse i högst tre månader verkställer
straffet genom sådan övervakning. Utskottet
håller fast vid sitt tidigare
ställningstagande att om tillämpningsområdet
för intensivövervakning utvidgades så att det
även omfattade dem som dömts till fängelse i
upp till sex månader skulle förtroendet för
denna verkställighetsform kunna riskeras.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
par motionsyrkanden med den inriktningen.
Jämför reservation 13 (v, fp). Vidare håller
utskottet fast vid uppfattningen att
intensivövervakning skall vara en
verkställighetsform, inte en självständig
påföljd. Det föreslås att riksdagen avslår
ett motionsyrkande med ett sådant förslag.
Jämför reservation 14 (fp).

Den som döms till fängelse i högst tre månader kan
under vissa förutsättningar få verkställa straffet
utanför anstalt och i stället övervakas elektroniskt
med s.k. intensivövervakning.

I motionerna Ju340 (v) och Ju409 (fp) begärs att
det skall bli möjligt att verkställa fängelsestraff
på upp till sex månader genom intensivövervakning
med elektronisk kontroll. I den sistnämnda motionen
hävdas att sådan övervakning bör göras till ett
särskilt påföljdsalternativ för domstolarna.
Frågan om att verkställa straff upp till sex
månaders fängelse prövades av utskottet i samband
med att den tidigare försöksverksamheten med
intensivövervakning permanentades (bet.
1997/98:JuU21 s. 9 f). Sammanfattningsvis ansåg
utskottet att en utvidgad omfattning av
verkställigheten skulle kunna riskera förtroendet
för denna verkställighetsform.
Även frågan om intensivövervakning bör vara en
självständig påföljd har behandlats i utskottet
tidigare (bet. 1998/99:JuU22 s. 13 f). Utskottet
instämde då i regeringens överväganden som
redovisats i det nyss nämnda lagstiftningsärendet.
Dessa gick i huvudsak ut på att intensivövervakning
i princip borde vara lika ingripande som ett
fängelsestraff, vilket talade emot att övervakningen
blev en självständig påföljd. Av betydelse i
sammanhanget var också bl.a. att
intensivövervakningen motiverades av såväl
humanitära som samhällsekonomiska skäl. Några sådana
fördelar skulle, enligt vad utskottet anförde, inte
uppkomma om inte intensivövervakning kom i fråga
endast i de fall där domstol först kommit fram till
att påföljden skulle vara fängelse.
Utskottet håller fast vid vad utskottet tidigare
uttalat i dessa frågor. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju340 i här aktuell del och
motion Ju409.

Övrigt

I detta avsnitt behandlar utskottet en motion
som går ut på att kriminalvården skall kunna
tvinga utvisningsdömda att betala för sin
hemresa. Utskottet hänvisar till ett tidigare
ställningstagande, och utskottet föreslår att
motionen avslås. Jämför reservation 15 (m,
kd). Utskottet tar vidare ställning till ett
motionsyrkande som tar upp möjligheterna att
låta utvisade avtjäna fängelsestraffet i sitt
hemland. Utskottet hänvisar bl.a. till att
det redan finns vissa möjligheter till detta.
Det föreslås att motionsyrkandet avslås.
Jämför reservation 16 (m). Vidare behandlar
utskottet en motion som rör
ansvarsfördelningen mellan polisen och
kriminalvården för dem som är anhållna.
Utskottet föreslår att motionen avslås.
Slutligen tar utskottet ställning till ett
motionsyrkande om utvärdering av reglerna om
restriktioner för häktade. Utskottet hänvisar
här till att en sådan utvärdering aviserats i
den proposition som föregick lagändringen.
Utskottet föreslår att yrkandet avslås.
Jämför reservation 17 (v, fp, mp).

Kostnaden för utvisades hemresor

I motion Ju265 (m) begärs att
kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att
kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som
skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen
skall användas till att bekosta deras hemresa när de
utvisas.

Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en
utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden
för sin egen resa till den ort han sänds eller
åläggs att resa genom en myndighets försorg.
Av uppgifter som utskottet erhöll våren 2000 från
Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro
län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är belägen,
framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.
Anledningen till detta är att den som skall utvisas
som regel antingen saknar medel eller motsätter sig
att betala för resan. Eftersom det inte finns någon
särskild ordning för indrivning i dessa fall måste
polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,
ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att
kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-
och resurskrävande och anses i regel inte
meningsfullt att göra.
Vad gäller den ersättning en intagen erhåller
under anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att
regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande
användningen av ersättningen. Regeringen har med
stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande
de intagnas ersättningar i KVVFS 2001:5. Av 16 § i
föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes
ersättning skall innehållas för permissions- och
frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i
första hand användas till utgifter i samband med
permission och frigivning, t.ex. för resa,
uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att
använda dessa medel också för den dömdes hemresa i
samband med utvisning. Detta förutsätter dock att
den intagne samtycker till det.
För det fall att den intagne inte frivilligt vill
betala sådant som han är skyldig att betala, t.ex.
kostnaden för hemresa, gäller i princip samma regler
som för indrivning av fordringar från andra
människor i samhället. Det krävs alltså en dom som
kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt
gäller dock särskilda regler i fråga om
möjligheterna till utmätning. I 45 § KvaL föreskrivs
sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört
egendom som tillhör anstalten, får ersättning för
det tas ut av den ovan nämnda ersättningen. I övrigt
får dock utmätning inte ske i den ersättning som för
den intagnes räkning står inne hos
kriminalvårdsmyndighet. En dom som går ut på att den
intagne skall betala något kan alltså bara
verkställas genom utmätning i annan egendom som den
intagne har.
När utskottet behandlade denna fråga i februari i
år (bet. 2000/01:JuU12 s. 14 f) delade utskottet
motionärernas uppfattning att det är rimligt att den
som dömts till utvisning också betalar för hemresan.
Detta är också - anförde utskottet - innebörden av
gällande lagstiftning. För att tvinga en intagen att
betala resan krävs det - konstaterade utskottet - en
reglering motsvarande den som nu gäller i fråga om
ersättning för uppsåtligen förstörd egendom som
tillhör anstalten. Som skäl för en sådan ordning
kunde i och för sig anföras att den typ av fordran
som motionärerna tar upp har ett så nära samband med
straffverkställigheten att det framstår som rimligt
att staten kan tvinga fram betalning. Utskottet
kunde emellertid också se skäl som talar emot en
sådan ordning, och utskottet var inte berett att
förorda en lagändring.
Utskottet kan inte se att frågan om att tvinga
utvisningsdömda att betala för sin hemresa kommit i
något annat läge sedan i våras. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motion Ju265.

Straffverkställighet utomlands

I motion Sf279 (m) hävdas att de som dömts till
fängelse och utvisning bör få avtjäna
fängelsestraffet i sitt hemland.

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) - som
bygger på de s.k. överförande- och brottmåls-
domskonventionerna - och lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. (NVL) innebär
att det redan i dag är möjligt att låta personer som
här i riket dömts till fängelse och utvisning
verkställa sina straff i hemlandet.
Överförande av verkställighet till annan stat
förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen
eller överförandekonventionen är tillämpliga, att
det föreligger någon annan internationell
överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §
IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall
träffa överenskommelse med främmande stat om
överförande av straffverkställighet. Ett exempel på
en bilateral överenskommelse är det avtal om
verkställighet av straffrättsliga påföljder som
Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).
Våren 2000 behandlade utskottet regeringens
förslag om att riksdagen skulle godkänna ett
tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte
vissa lagändringar. Förslagen innebar bl.a. att den
dömdes samtycke inte längre krävs för överförande
när den dömde i samband med domen utvisas på grund
av brottet. I samma ärende behandlade utskottet ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella (bet.
1999/2000:JuU13 s. 10 f). Utskottet framhöll då att
förslagen i det ärendet gick i den riktning
motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i
propositionen som en allmän utgångspunkt att en
återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i
ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I
förhållande till stater som är anslutna till
brottmålsdomskonventionen eller
överförandekonventionen med tilläggsprotokollet
syntes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda
genom propositionens förslag.
Vad gällde stater som inte är anslutna till någon
av de nämnda konventionerna utgick utskottet - i
likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att
regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ,
undersöker möjligheterna att ingå bilaterala avtal i
den omfattning som är önskvärd.
Utskottet hänvisade till detta ställningstagande
när denna fråga senast behandlades i utskottet (bet.
2000/01:JuU12 s. 19 f).
Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen
har tillträtts av Estland, Georgien, Island,
Makedonien och Polen (20 a § förordningen [1977:178]
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom). Detsamma
gäller från och med årsskiftet i fråga om Cypern,
Litauen, Ungern och Österrike.
Utskottet vidhåller sin inställning från i våras.
Utskottet anser alltså att motionsönskemålet i allt
väsentligt är tillgodosett med gällande regelverk,
vartill kommer att utskottet utgår från att
regeringen undersöker möjligheterna till bilaterala
avtal i den omfattning som är önskvärd. Riksdagen
bör avslå motion Sf279.

Ansvaret för anhållna

I motion Ju438 (s) efterfrågas en klarare
ansvarsfördelning mellan kriminalvården och polisen
när det gäller dem som är anhållna.

I 18 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade
och anhållna m.fl. anges att det normalt sett är
Kriminalvårdsstyrelsen som fattar beslut rörande den
som är intagen i en förvaringslokal som står under
styrelsens tillsyn. Någon författningsreglering av
frågan om vilken myndighet - kriminalvården eller
polisen - som har ansvaret för att det finns lokaler
att förvara anhållna i finns inte.
Frågan om ansvaret för gripna och anhållna togs
upp i en interpellationsdebatt den 25 januari i år
(snabbprotokoll 2000/01:56). Justitieministern
hänvisade då till bestämmelserna i lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. och
anförde att det kan råda viss oklarhet när det
gäller kriminalvårdens ansvar för att tillhandahålla
häktesplatser för dessa grupper. Polisen har,
anförde justitieministern, koncentrerat sina
utredningsresurser till orter där det finns häkten,
vilket lett till att gripna och anhållna som
tidigare placerats i polisarrester i större
omfattning placerats i häkten på utredningsorten.
Detta var inget problem när det var gott om
häktesplatser. Men i dag kan det innebära vissa
problem för kriminalvårdens planering. Det kunde
därför finnas skäl att ta upp en diskussion med de
berörda myndigheterna i denna fråga.
I en interpellationsdebatt den 30 oktober i år
anförde justitieministern bl.a. att det fram till år
2003 planeras en ökning av antalet anstaltsplatser
med omkring 200 och en ökning av antalet
häktesplatser med omkring 30 (snabbprotokoll
2001/02:20).
Utskottet konstaterar att de problem som
motionären tar upp hänger samman med den platsbrist
som finns i häktena vilket i sin tur beror på
platsbrist på anstalterna. Vissa åtgärder planeras
som nyss framgått för att råda bot på dessa problem.
Som utskottet nyligen framhållit i sitt
budgetbetänkande är det angeläget att arbetet på
detta område intensifieras (bet. 2001/02:JuU1 s.
91). I dagsläget är utskottet inte berett att
förorda några ytterligare åtgärder på området.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
Ju438.

Restriktioner för häktade

Den som är häktad kan åläggas restriktioner i sina
kontakter med omvärlden. Det kan t.ex. gälla förbud
mot besök eller telefonsamtal. Restriktionerna får
inte innebära att den häktade underkastas mera
omfattande inskränkningar i sin frihet än vad
ändamålet med häktningen samt ordning och säkerhet
kräver.

Den 1 januari 1999 trädde nya regler i kraft
rörande bl.a. prövningen av de restriktioner som kan
åläggas häktade. Förändringarna innebar bl.a. att
den som är häktad har rätt att begära rättens
prövning av åklagarens beslut om enskilda
restriktioner. Rätten att begära domstolsprövning
blev ett komplement till den redan gällande
ordningen att domstolen i samband med prövningen av
frågan om den misstänkte skall häktas också kan ge
ett generellt tillstånd för åklagaren att besluta om
restriktioner. Vidare förtydligades reglerna så att
det framgår att rätten skall pröva frågan om
tillstånd till restriktioner vid varje tillfälle som
den skall ta ställning till häktningsfrågan.
I motion Ju340 (v) efterfrågas en utvärdering av
de nya reglerna om restriktioner för häktade.
Bakgrunden till yrkandet är bl.a. kritik från
Europarådets kommitté för övervakning av
efterlevnaden av den europeiska konventionen till
förhindrande av tortyr och omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Kritiken
tar sikte på de psykiska påfrestningar som
restriktioner kan innebära.
I den proposition (prop. 1997/98:104) som föregick
lagändringarna anförde regeringen som sin avsikt att
den även fortsättningsvis skulle ägna uppmärksamhet
åt frågan om humanisering av häktesverksamheten och
andra delar av kriminalvården. Utformningen av
reglerna om restriktioner för häktade är, anfördes
det, en viktig del av detta arbete. Som ett led i
denna strävan borde effekterna av de aktuella
ändringarna utvärderas sedan de tillämpats en tid.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att
tiden i häkte kan bli psykiskt påfrestande om
kontakterna med omvärlden är alltför begränsade.
Restriktioner får dock enligt gällande regelverk
inte vara mer omfattande än nödvändigt. Den
aviserade utvärderingen får utvisa hur regelverket
fungerat. I avvaktan på resultatet av utvärderingen
bör riksdagen avslå motion Ju340 i denna del.

Reservationer

1. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/01:Ju266 yrkande 11 och avslår
motionerna 2001/02:Ju235, 2001/02:Ju311 yrkande 5
och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Vi anser att regeringen snarast skall ta initiativ
till en utredning med uppdrag att lämna förslag till
en helt ny lagstiftning. Då det finns ett stort
pedagogiskt värde med att förse en ny
straffverkställighetslagstiftning med ett namn som
överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen
att ange de regler som skall gälla för hur
fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen
benämnas fängelselagen.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta
åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju266 i denna
del. Övriga här aktuella motioner bör däremot inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

2. En ny verkställighetslag m.m. (punkt 1)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju311 yrkande 5 och avslår
motionerna 2001/02:Ju235, 2001/02:Ju266 yrkande 11
och 2001/02:Ju354.

Ställningstagande

Jag delar majoritetens uppfattning i fråga om
behovet av en översyn av reglerna i KvaL. För min
del vill jag framhålla att de nya reglerna på ett
klarare sätt än vad som är fallet med dagens regler
måste ge uttryck för att den som följer olika
program under verkställighetstiden kan påräkna
fördelar i olika avseenden. På motsvarande sätt bör
misskötsamhet innebära att förmåner tas bort eller
minskas. Dessa frågor är enligt min mening av sådan
vikt att de bör lagregleras. Regeringen bör ges i
uppdrag att beakta det anförda vid utarbetandet av
direktiven till den aviserade utredningen.

Det anförda innebär att jag ställer mig bakom
motion Ju311 i denna del. Övriga här aktuella
motioner bör inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

3. Behandlingen av vålds- och sexualbrottsdömda
(punkt 2)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita Sidén
(m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju307 och avslår motionerna
2001/02:Ju252 och 2001/02:Ju448 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män
som har begått sexualbrott får adekvat behandling
för att undvika att de återfaller i likartad
brottslighet. En möjlighet är att använda sig av
farmakologisk behandling i syfte att minska
sexualdriften. I dag kan dessa brottslingar
frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården
har dock inte någon möjlighet att ensam besluta om
behandling utan den bestäms och utförs inom ramen
för hälso- och sjukvården oavsett om den medicinska
behandlingen påbörjats i frihet eller under
verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör
medicinsk behandling i kombination med terapi
användas mer frekvent inom kriminalvården.

Härutöver bör enligt vår mening även de utsatta
barnens ställning uppmärksammas särskilt. Det är
viktigt att vidta alla tänkbara åtgärder för att
återskapa bl.a. det förtroende som skadats genom
brottet. Härigenom är det enligt vår uppfattning
möjligt att förebygga att de utsatta barnen själva
framgent begår brott av det slag de utsatts för.
De frågor som vi nu valt att lyfta fram inbegriper
flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i
uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen
med ett lagförslag. Detta innebär att vi ställer oss
bakom motion Ju307. Övriga här aktuella motioner
behöver inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

4. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd),
Gunnel Wallin (c) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju311 yrkande 7 och
2001/02:Ju424 yrkande 4 samt avslår motionerna
2001/02:Ju340 yrkande 7 och 2001/02:Bo246 yrkande 4.

Ställningstagande

Enligt vår mening har kriminalvården betydande
svårigheter att leva upp till de krav som ställs i
bl.a. KvaF på att det skall upprättas en
behandlingsplan.

Eftersom det fanns problem på detta område redan
innan de nuvarande föreskrifterna trädde i kraft
anser vi att det inte är rimligt att nu invänta
BRÅ:s utvärdering av de nya reglerna. I stället bör
regeringen ges i uppdrag att vidta åtgärder när det
gäller efterlevnaden av bestämmelserna i KvaF.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju311 och
Ju424 i här aktuella delar. Övriga här aktuella
motioner bör inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

5. Frigivningsförberedelser (punkt 3)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju340 yrkande 7 och
2001/02:Bo246 yrkande 4 samt avslår motionerna
2001/02:Ju311 yrkande 7 och 2001/02:Ju424 yrkande 4.

Ställningstagande

För att möjliggöra en återanpassning till samhället
är det av stor vikt att de intagna ges möjlighet att
förbättra sin utbildning. Många intagna saknar i dag
grundläggande kunskaper. Baskunskaper som att kunna
läsa och skriva är nödvändiga för att klara sig i
samhället. Studiemöjligheterna på anstalterna måste
därför förbättras. Regeringen bör ge
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att beakta det
anförda vid styrelsens arbete med att reformera
klientutbildningen.

Det är också viktigt att den frigivne har tillgång
till en bostad. Här krävs det en bättre samordning
mellan kommunerna och kriminalvården. Det bör
ankomma på regeringen att vidta åtgärder för att
åstadkomma detta.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju340 och
Bo246 i dessa delar. Övriga här aktuella motioner
bör inte föranleda någon åtgärd.

6. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet
(punkt 4)

av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3
samt avslår motionerna 2001/02:Ju296 yrkande 1 och
2001/02:Ju311 yrkande 6.

Ställningstagande

En av de grundläggande uppgifterna för
kriminalvården är att förhindra att de dömda
återfaller i brott. Samtidigt är det viktigt att
statens medel används effektivt. Det är mot den
bakgrunden av betydande vikt att det finns kunskaper
om vilka metoder som fungerar. För att åstadkomma
detta krävs att kriminalvården utvecklar sin förmåga
att mäta resultaten av verksamheten. Här finns också
ett behov av satsning på forskning. Regeringen bör
ges i uppdrag att ålägga Kriminalvårdsstyrelsen att
ta fram nya metoder för att mäta resultatet av
verksamheten. Behovet av forskning bör beaktas av
regeringen i det fortsatta budgetarbetet.

Vi ställer oss alltså bakom motion Ju424 i dessa
delar. Motionerna Ju296 och Ju311 i här aktuella
delar bör inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

7. Övriga frågor om verkställighetsinnehållet
(punkt 4)

av Gunnel Wallin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/01: Ju311 yrkande 6 samt
avslår motionerna 2001/02:Ju296 yrkande 1 och
2001/02:Ju424 yrkandena 2 och 3.

Ställningstagande

De som dömts för brott som har sin bakgrund i
spelberoende har en särskild form av
missbruksproblematik som också kräver särskild
behandling. Jag anser att denna fråga är av sådan
vikt att regeringen bör ge Kriminalvårdsstyrelsen i
uppdrag att ta fram ett särskilt program för just
dessa intagna.

Jag ställer mig alltså bakom motion Ju311 i denna
del. Motionerna Ju296 och Ju424 i här aktuella delar
bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

8. Kvinnor inom kriminalvården (punkt 5)

av Yvonne Oscarsson (v), Gunnel Wallin (c) och
Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att kvinnornas situation inom
kriminalvården behöver uppmärksammas mer än vad som
är fallet i dag.

Inom häktesverksamheten behövs kunskap om kvinnors
särskilda situation och beredskap för att tillgodose
kvinnors behov. Här krävs bl.a. särskilda
sjukvårdsresurser.
Inom frivården måste de insatser som vidtagits
utvecklas. Detta är särskilt viktigt eftersom
kvinnor i högre utsträckning än män döms till
frivårdspåföljder.
När det slutligen gäller verksamheten i
anstalterna måste kriminalvården ta sitt ansvar för
att jämställdheten mellan kvinnor och män ökar. Det
är inte acceptabelt att kvinnor i stor utsträckning
erbjuds arbete enbart i tvätteriverksamheten.
Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder i
enlighet med vad vi nu anfört med anledning av
motion Ju340.

9. Påföljden för psykiskt störda lagöverträdare
(punkt 6)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2001/02:Ju311 yrkande 8,
2001/02:Ju367 yrkande 1 och 2001/02:Ju373 samt
avslår motionerna 2001/02:Ju345, 2001/02:Ju349 och
2001/02:Ju419.

Ställningstagande

Många av de farligaste brottslingarna finns bland
dem som överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Vid
farlighetsbedömningar och beslut om
utskrivningsprövning grundas bedömningen i
realiteten på mer eller mindre kvalificerade
gissningar. Även efter långvarig kännedom kan det
vara nästan omöjligt för en läkare att bedöma om en
psykiskt störd person kommer att återfalla i
brottslighet eller inte.

Mot denna bakgrund anser vi att domstolarna i
stället för att överlämna den dömde till
rättspsykiatrisk vård skall döma till ett
tidsbestämt straff. Därefter skall den dömdes
vårdbehov utredas. Den som behöver vård skall då
erbjudas det. Om patientens vårdbehov upphör innan
strafftiden har gått ut skall han avtjäna resterande
strafftid i vanligt fängelse.
Det är i och för sig positivt att en kommitté har
tillsatts för att bereda dessa frågor. Enligt vår
mening är det dock angeläget att redan nu lösa de
problem som föreligger beträffande påföljden för
psykiskt störda lagöverträdare. Regeringen bör
därför skynda på utredningens förslag i dessa delar
och snarast återkomma till riksdagen med förslag
till lagändringar i enlighet med vad vi har anfört.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju373 samt
motionerna Ju311 och Ju367 i dessa delar. Övriga här
aktuella motioner bör inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

10. Långtidsdömda (punkt 7)

av Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkandena 8 och 9.

Ställningstagande

Inom gruppen av långtidsdömda varierar både kraven
på säkerhet och behovet av stöd. Samhällets
skyddsbehov kan därför enligt vår mening för vissa
av de långtidsdömda tillgodoses med betydligt mindre
rigorösa säkerhetsarrangemang än vad som är fallet
beträffande andra långtidsdömda. Detta bör beaktas
vid placeringen av dömda. Särskilt de som dömts för
första gången bör kunna komma i fråga för placering
på anstalt med mindre stränga krav i fråga om
säkerhet.

Ett annat sätt att underlätta situationen för de
långtidsdömda skulle kunna vara att inrätta
särskilda mottagningsenheter för dem som dömts till
långa straff. På en sådan avdelning skulle den dömde
kunna vistas de första åren av straffet.
Verksamheten på en sådan avdelning skulle gå ut på
att bearbeta bl.a. den uppgivenhet och förvirring
som ett långt straff kan medföra.
Regeringen bör ges i uppdrag att utreda dessa
frågor. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju340 i
här aktuella delar.

11. Permissioner (punkt 8)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9
samt avslår motion 2001/02:Ju340 yrkande 11.

Ställningstagande

Den praktiska tillämpningen av permissionsreglerna i
KvaL har inte alls fungerat. Det är därför i och för
sig positivt att kriminalvårdens
tillämpningsföreskrifter på området reviderats. Med
tanke på att det fortfarande är samma grundläggande
regler i fråga om permissioner som gäller i KvaL
känner vi emellertid en viss tvekan inför
möjligheterna att med tillämpningsföreskrifter som
verktyg åstadkomma en stramare hantering. Vi anser
därför att dessa bestämmelser måste ändras. En
utgångspunkt för en sådan förändring bör vara att
det vid beslut om permission måste ske en avvägning
mellan den intagnes intresse av att få permission
och medborgarnas berättigade krav på skydd och
säkerhet. Vid denna avvägning bör allmänhetens
skyddsintresse ges en större tyngd än vad som är
fallet i dag, särskilt när det är fråga om
återfallsbrottslingar. Den intagnes intresse bör
bedömas utifrån en individuellt bestämd vårdplan.
Härigenom ökar förutsättningarna för att
permissionen används till något som långsiktigt
bidrar till den dömdes återanpassning till
samhället.

Härutöver är det viktigt att kontrollen av dem som
beviljas permission är effektiv. I det sammanhanget
vill vi påpeka att de utvärderingar som har gjorts
av verkställighet i form av intensivövervakning med
elektronisk kontroll har visat på ett övervägande
positivt resultat. Vi anser att de erfarenheter
kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i
andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk
övervakning kunna införas som en extra
säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. En
försöksverksamhet bör inledas.
Regeringen bör låta utreda de frågor vi nu tagit
upp och återkomma till riksdagen med erforderliga
lagförslag. Vi ställer oss alltså bakom motion Ju449
i dessa delar. Motion Ju340 bör inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

12. Permissioner (punkt 8)

av Yvonne Oscarsson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 11 samt
avslår motion 2001/02:Ju449 yrkandena 7 och 9.

Ställningstagande

En intagen som dömts till utvisning beviljas som
regel inte permission eftersom risken anses stor att
han avviker. Mot detta intresse av att
fängelsestraff verkställs måste vägas det intresse
som de utvisningsdömda har av att kunna upprätthålla
en kontakt med familjen under den tid som återstår
av vistelsen i Sverige. Ett sätt att tillgodose
kraven på säkerhet skulle då kunna vara att ställa
som villkor att den dömde övervakas med elektronisk
kontroll på samma sätt som dömda i dag kan få
verkställa fängelsestraff. Regeringen bör ges i
uppdrag att utreda frågan. Jag ställer mig alltså
bakom motion Ju340 i denna del. Motion Ju449 bör
däremot inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

13. Tillämpningsområdet för intensivövervakning
(punkt 9)

av Yvonne Oscarsson (v) och Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2001/02:Ju340 yrkande 5 och
2001/02:Ju409 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att fördelarna med denna form av
verkställighet är betydande samtidigt som den
försöksverksamhet som föregick permanentandet år
1998 visade på att det hela har fungerat väl.

De argument emot en utvidgning som anförts kan man
visserligen inte helt bortse från. Emellertid kommer
denna form av verkställighet bara i fråga för dem
som själva vill ha den. Redan detta innebär att bara
sådana dömda som själva vill försöka göra något åt
sin livssituation kommer i fråga. Härtill kommer att
intensivövervakningen ställer stora krav på den
dömde.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett
lagförslag som innebär att fängelsestraff upp till
sex månader kan verkställas med intensivövervakning.
Vi ställer oss alltså bakom motionerna Ju340 och
Ju409 i här aktuella delar.

14. Intensivövervakning som självständig
påföljd (punkt 10)

av Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju409 yrkande 1.

Ställningstagande

Det är domstolen som har de bästa förutsättningarna
att ta ställning till vilken slags påföljd som bör
dömas ut. Det kan därför vara naturligt att låta
intensivövervakningen utgöra ett självständigt
påföljdsalternativ.

En förändring som den jag nu förordar är
naturligtvis förknippad med en del svårigheter,
bl.a. i fråga om hur intensivövervakningen skall
förhålla sig till andra påföljder när det gäller
påföljdernas inbördes stränghet. Regeringen bör låta
utreda frågan och om det är påkallat återkomma till
riksdagen med ett lagförslag. Jag ställer mig alltså
bakom motion Ju409 i denna del.

15. Kostnaden för utvisades hemresor (punkt 11)

av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju265.

Ställningstagande

Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte
har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala
ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för
hans hemresa. Detta innebär också att den dömdes
skyldighet att betala, som följer av stadgandet i 9
kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En
sådan möjlighet bör därför införas för
kriminalvården.

Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
vad vi nu har anfört.

16. Straffverkställighet utomlands (punkt 12)

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Sf279 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi anser att belastningen på de svenska anstalterna
bör minskas i största möjliga mån. Därför bör det
eftersträvas att så många som möjligt av dem som
döms till utvisning också verkställer straffet i
sitt hemland. Arbetet med att träffa bilaterala
överenskommelser bör därför intensifieras. Det bör
ankomma på regeringen att vidta åtgärder.

17. Restriktioner för häktade (punkt 14)

av Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp) och
Johan Pehrson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motion 2001/02:Ju340 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi noterar att det vidtagits en del åtgärder under
senare år för att humanisera häktesverksamheten för
att tillgodose den kritik som riktats mot Sverige
från Europarådet. Det är emellertid svårt att få en
samlad bild av de åtgärder som vidtagits. Eftersom
det är angeläget att Sverige som en rättsstat inte
ådrar sig ytterligare kritik i ämnet bör en översyn
snarast göras i syfte att säkerställa att de svenska
reglerna lever upp till de krav som följer av
Sveriges konventionsåtaganden. Regeringen bör därför
ges i uppdrag att snarast tillsätta en utredning för
att utvärdera de senaste förändringarna avseende
restriktioner för häktade.
Särskilda yttranden

1. Den framtida kriminalvården

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Vi anser att det kan finnas skäl att överväga en
förändrad inriktning när det gäller den svenska
kriminalvården. Privata inslag skulle på vissa
områden kunna innebära förbättringar. Här tänker vi
bl.a. på arbetsdriften. Företag skulle kunna
erbjudas att sköta en del av arbetsdriften i
anstalterna. Det kan också finnas skäl att gå
ytterligare ett steg i denna riktning och helt och
hållet låta företag driva anstalter på entreprenad.
Eftersom en utredning där
kriminalvårdslagstiftningen och verksamheten nu
aviserats har vi dock valt att inte reservera oss
till förmån för motionerna Ju235 och Ju354.

2. Behandling av män som dömts för våld mot
kvinnor

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och Anita
Sidén (m).

Det är av största vikt att män som dömts för våld
mot kvinnor ges en sådan behandling som minimerar
risken för återfall. Vi nödgas emellertid konstatera
att detta i praktiken är en resursfråga. Om våra
budgetalternativ hade vunnit riksdagens gillande
hade förutsättningarna för att på ett kraftfullt
sätt förstärka kriminalvårdens möjligheter att
bearbeta denna form av brottslighet varit bättre.
Mot denna bakgrund har vi valt att inte reservera
oss till förmån för motionerna Ju252 och Ju448.

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2001/02:Ju235 av Björn Leivik (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om nya metoder inom
kriminalvården.

2001/02:Ju252 av Rigmor Stenmark och Birgitta
Carlsson (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om alternativa eller
kompletterande straffbestämmelser för män som begår
våld mot kvinnor.

2001/02:Ju265 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson
(m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om kvarhållande av medel
som täcker kostnaderna för den avvisades hemresa.

2001/02:Ju266 av Bo Lundgren m.fl. (m):

11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ny verkställighetslag i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2001/02:Ju296 av Kjell Eldensjö (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffavtjäning med
påverkansprogram för rattfyllerister.

2001/02:Ju307 av Anne-Katrine Dunker och Berit
Adolfsson (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att behandla både
offret och förbrytaren när det gäller pedofilbrott.

2001/02:Ju311 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av ett
nytt bonussystem där de intagna blir belönade om de
följer sitt behandlingsprogram.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att intagna som är
spelmissbrukare skall få en meningsfull
rehabilitering.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en individanpassad
utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att patienten skall
sättas i centrum och att en kontaktperson bör stödja
patienten under hela behandlingsperioden när det
gäller de som är intagna på rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju340 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att kvinnors situation inom kriminalvårdens
olika delar särskilt skall uppmärksammas i enlighet
med vad i motionen anförs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en uppföljning och utvärdering av de
förändringar som gjorts inom häktesverksamheten för
att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna
skall genomföras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den alternativa påföljden
intensivövervakning med elektronisk fotboja skall
utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till
sex månader.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att särskilda åtgärder skall vidtas för att
förbättra möjligheten till studier inom anstalter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att de långtidsdömdas situation särskilt
skall uppmärksammas i enlighet med vad i motionen
anförs.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att verksamheten med mottagningsenheter för
långtidsdömda skall utredas i enlighet med vad i
motionen anförs.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att möjligheten för utvisningsdömda att få
permission med s.k. fotboja snarast skall utredas.

2001/02:Ju345 av Lena Ek och Margareta Andersson
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att betalningsansvaret för
sluten psykisk vård överförs till staten.

2001/02:Ju349 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om statistik och ansvar vad
gäller patienter som återfaller i våldshandlingar
kort tid efter utskrivning från LRV, lag om
rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju354 av Göran Lindblad (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om privata fängelser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en försöksverksamhet
med två till tre privatiserade anstalter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning
avseende kriminalvårdens inriktning.

2001/02:Ju367 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening behovet av en ny inriktning av förhållandet
mellan rättspsykiatrin och rättssystemet enligt vad
som anförs i motionen.

2001/02:Ju373 av Urban Ahlin och Monica Green (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att införa en minimitid för
personer dömda till rättspsykiatrisk vård.

2001/02:Ju409 av Ulf Nilsson (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att låta tingsrätten
utdöma fotboja som ett självständigt straff.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjligheten att
bevilja fotboja vid fängelsestraff upp till sex
månader.

2001/02:Ju419 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i lagen om rättspsykiatrisk vård enligt
vad i motionen anförs.

2001/02:Ju424 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kriminalvården
bör utveckla och förstärka sin analyskapacitet och
utveckla mätmetoder som kan användas för att
beskriva olika resultat som uppnås med behandlings-
och vårdarbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kriminalvården
måste utveckla och stimulera forskningsarbete som
kan belysa sambanden mellan kriminalvård och de
frigivnas återfall i brottslighet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vården på
anstalt inriktas på att den dömde skall få hjälp att
komma till rätta med sitt problematiska
levnadsmönster.

2001/02:Ju438 av Ann-Kristine Johansson och Marina
Pettersson (s):

Riksdagen begär att regeringen ser över
ansvarsfrågan för anhållna.

2001/02:Ju448 av Viviann Gerdin (c):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mer fokus sätts
på gärningsmannen.

2001/02:Ju449 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strikta
permissionsregler.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om intensivövervakning
i samband med permissioner och frigångar.

2001/02:Sf279 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson
(m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utländska
medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas
för att avtjäna sina straff i hemlandet.

2001/02:Bo246 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening det i motionen anförs om samarbete och
samordning mellan kriminalvården och kommunerna.