Justitieutskottets betänkande

2001/02:JUU29

Godkännande av rambeslut om en europeiskarresteringsorder

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:118 om Sveriges antagande av
rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om
överlämnande mellan medlemsstaterna jämte fem
följdmotioner med yrkanden om bl.a. avslag på
propositionen.
I propositionen föreslås att riksdagen skall
godkänna det i propositionen intagna utkastet till
rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om
överlämnande mellan medlemsstaterna med de
förklaringar som regeringen förordat. Rambeslutet
syftar till att göra utlämningsförfarandet mellan
EU:s medlemsstater enklare och mer effektivt. De
lagändringar som regeringen anser att rambeslutet
föranleder kommer att behandlas senare.
Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag. Vidare föreslår utskottet, med anledning av
en motion, ett tillkännagivande om uppföljning av
rambeslutets tillämpning. Övriga motionsyrkanden
avstyrks.
Ledamöterna från (m) och (fp) har inte deltagit i
beslutet om godkännande av rambeslutet.
I ärendet finns en reservation och ett
särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Godkännande av rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna

Riksdagen godkänner det i bilaga 2 intagna
utkastet till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna med de förklaringar angående
möjlighet till återkallande av samtycke till
överlämnande (artikel 14) och fortsatt
tillämpning av det nordiska utlämningssamarbetet
(artikel 25) som regeringen har förordat samt
avslår motionerna 2001/02:Ju17, 2001/02:Ju18,
2001/02:Ju19 och 2001/02:Ju20. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2001/02:118.
Reservation 1 (v, mp)

2. Utvärdering av rambeslut, m.m.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om uppföljning av
rambeslutets tillämpning. Därmed bifaller utskottet
delvis motion 2001/02:Ju21 yrkande 1 och avslår
motion 2001/02: Ju21 yrkande 2.

Stockholm den 7 maj 2002

På justitieutskottets vägnar

Fredrik Reinfeldt

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik
Reinfeldt[1]1 (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl[2]1 (m),
Ann-Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson[3]1 (m),
Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Anita
Sidén[4]1 (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Johan Pehrson[5]1 (fp), Göran Norlander (s) och
Rolf Åbjörnsson (kd).

2001/02

JuU29

Redogörelse för ärendet

Bakgrund

I slutsatserna från Europeiska rådets toppmöte i
Tammerfors år 1999 angavs (nr 35) att det formella
utlämningsförfarandet borde avskaffas mellan
medlemsstaterna när det gäller personer som är på
flykt undan rättvisan efter att ha fått sin
slutgiltiga dom och att ett enkelt förfarande för
överförande av dessa personer borde ersätta
utlämning. Förfaranden för brådskande
utlämningsärenden borde övervägas. Kommissionen
uppmanades att lägga fram förslag i frågan. Vidare
föreslogs ett ökat ömsesidigt erkännande av
rättsliga avgöranden och domar samt en nödvändig
tillnärmning av lagstiftningen för att underlätta
samarbetet mellan myndigheter och det rättsliga
skyddet av enskildas rättigheter (nr 33). Principen
om ömsesidigt erkännande borde, enligt Europeiska
rådet, vara en hörnsten i det rättsliga samarbetet
på både det civilrättsliga och det straffrättsliga
området.

Europeiska kommissionen presenterade den 19
september 2001 ett förslag till rambeslut om en
europeisk arresteringsorder och om överlämnande
mellan medlemsstaterna. Under hösten 2001 bedrevs
ett omfattande förhandlingsarbete inom EU med
anledning av kommissionens förslag.
Terroristattentaten i USA den 11 september 2001
bidrog till att frågan fick särskild prioritet.
Europeiska rådet kunde vid toppmötet i Laeken den
14–15 december 2001 konstatera att det fanns en
politisk överenskommelse om en europeisk
arresteringsorder.
Inför den politiska överenskommelsen lämnade
regeringen sedvanlig information till och samråd
ägde rum med EU-nämnden och utskottet. Sålunda
sammanträffade representanter för regeringen med
utskottet respektive utskottets EU-grupp vid fyra
tillfällen i oktober–november 2001. Samrådet med EU-
nämnden var lika omfattande.

Ärendet och dess beredning

Till grund för regeringens förslag ligger ett inom
Justitiedepartementet utarbetat förslag till
proposition som Sveriges advokatsamfund,
Domstolsverket, Kriminalvårdsstyrelsen,
Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren beretts
tillfälle att lämna synpunkter på.

Därutöver har Vänsterpartiet till regeringen
överlämnat synpunkter på rambeslutet från
Frivilligorganisationernas fond för mänskliga
rättigheter, Svenska Helsingforskommittén för
mänskliga rättigheter, Svenska avdelningen av
Internationella Juristkommissionen, Svenska
sektionen av Amnesty International,
Statstjänstemannaförbundet, Polisförbundet samt från
personer verksamma vid Uppsala, Göteborgs och
Stockholms universitet.
Den svenska versionen av utkastet till rambeslut
om en europeisk arresteringsorder och om
överlämnande mellan medlemsstaterna samt utkast till
det formulär som utgör bilaga till rambeslutet finns
i bilagorna 2 och 3. Utkastet till rambeslut har
ännu inte varit föremål för granskning av EU:s
juristlingvister. I den slutliga versionen kan vissa
redaktionella och språkliga ändringar komma att
göras.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner det
inom Europeiska unionen upprättade utkastet till
rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om
överlämnande mellan medlemsstaterna.

Rambeslutet innehåller bestämmelser som i princip
ersätter de utlämningsförfaranden som i dag
tillämpas mellan EU:s medlemsstater. Bestämmelserna
går ut på att en europeisk arresteringsorder från de
rättsliga myndigheterna i en medlemsstat – det vill
säga en begäran om gripande och överlämnande av en
efterlyst person – skyndsamt och med få formaliteter
skall verkställas av de rättsliga myndigheterna i en
annan medlemsstat. Medlemsstaterna åläggs att
genomföra bestämmelserna i rambeslutet senast den 31
december 2003.
I propositionen redovisar regeringen de
lagändringar som rambeslutet kräver och lämnar en
beskrivning av hur förfarandet är tänkt att fungera.
Några förslag till lagändringar läggs dock inte fram
i propositionen. Regeringen avser att återkomma till
riksdagen med sådana förslag vid ett senare
tillfälle.

**FOOTNOTES**
[1]:1 Dock ej beslutet under punkt 1.
[2]:
[3]:
[4]:
[5]:

Utskottets överväganden

Godkännande av rambeslutet

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
utkastet till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna med de förklaringar som
regeringen förordat. Utskottet föreslår
vidare, med anledning av ett motionsyrkande,
ett tillkännagivande om uppföljning av
rambeslutets tillämpning. När det gäller
övriga motionsyrkanden föreslår utskottet att
riksdagen bör avslå dem. Jämför reservation
(v och mp).

Utkastet till rambeslutet innebär att all utlämning
inom EU i princip skall ske med tillämpning av den
europeiska arresteringsordern.
Utlämningskonventionerna från 1957, 1995 och 1996
samt andra bestämmelser om utlämning som i dag
gäller inom EU skall således inte längre tillämpas
mellan medlemsstaterna. Även i framtiden kommer dock
tillämpning av särskilda avtal eller
överenskommelser om utlämning som kan finnas mellan
vissa av medlemsstaterna och som ytterligare
förenklar och underlättar utlämningsförfarandet att
tillåtas (artikel 25).

Vad som avses med en europeisk arresteringsorder
framgår av artikel 1. Där anges att den är ett
rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat (den
utfärdande staten) med syftet att en annan
medlemsstat (den verkställande staten) i enlighet
med bestämmelserna i rambeslutet skall godta en
begäran (europeisk arresteringsorder) om att gripa
och överlämna en eftersökt person för lagföring
eller för verkställighet av ett straff eller en
frihetsberövande åtgärd. Denna ordning bygger på att
rättsliga myndigheter i medlemsstaterna erkänner
varandras bedömningar och beslut – principen om
ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut.
En europeisk arresteringsorder får utfärdas för
brott som enligt den utfärdande statens lagstiftning
kan medföra fängelse i åtminstone ett år. När
överlämnande begärs för verkställighet av ett redan
utdömt straff krävs att straffet uppgår till minst
fyra månaders fängelse. Om den utfärdande staten
anser att brottet motsvarar något av de 32 brott
eller brottstyper som särskilt anges i rambeslutets
s.k. lista och brottet i den utfärdande staten
dessutom kan medföra fängelse i åtminstone tre år
får krav på dubbel straffbarhet för gärningen inte
ställas (artikel 2). Listan omfattar flera av de
allvarligaste brottsbalksbrotten som mord, grov
misshandel, våldtäkt, rån och bedrägeri. Vissa
allvarliga brott inom specialstraffrätten finns
också upptagna på listan. Det gäller t.ex.
narkotikabrott och miljöbrott. Rådet kan enhälligt
besluta om ändringar i listan.
Den verkställande staten kan i vissa, i
rambeslutet angivna, fall vägra verkställighet av en
europeisk arresteringsorder. Rambeslutet skiljer i
detta hänseende på obligatoriska (artikel 3) och
fakultativa vägransgrunder (artikel 4). Bland de
obligatoriska vägransgrunderna återfinns bl.a.
principen om att ingen skall dömas två gånger för
samma sak (ne bis in idem) och bristande
straffmyndighetsålder i den verkställande staten.
Bland de fakultativa vägransgrunderna återfinns
bl.a. principen om att pågående lagföring för samma
gärning av den eftersökte utgör hinder mot
verkställighet (lis pendens) och att det för
utlämning kan uppställas ett krav på dubbel
straffbarhet för alla brott med undantag för dem som
omfattas av listan i artikel 2 och vissa fiskala
brott.
Här bör tilläggas att verkställighet av en
europeisk arresteringsorder inte hindrar
medlemsstaterna från att tillämpa sina
konstitutionella regler om prövning i laga ordning,
föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.
Rambeslutet ger också rätt att vägra överlämnande om
det finns skäl att tro att en europeisk
arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra
eller straffa en person på grund av dennes kön, ras,
religion, etniska ursprung, nationalitet, språk,
politiska uppfattning eller sexuella läggning eller
att personens ställning vid ett överlämnande kan
skadas av något av dessa skäl. Rambeslutet påverkar
inte heller skyldigheten att i det enskilda fallet
respektera de grundläggande rättigheterna och de
grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i
Fördraget om Europeiska unionen eller skyldigheten
att fullgöra vissa andra internationella
förpliktelser.
Den verkställande rättsliga myndigheten kan också
ställa upp vissa, i rambeslutet angivna, villkor för
att verkställa en europeisk arresteringsorder, t.ex.
att en person som är medborgare eller bosatt i den
staten återförs dit efter rättegången för
verkställighet av det straff som ådömts honom i den
andra staten (artikel 5).
I artiklarna 6–8 finns bl.a. bestämmelser om
fastställande av de behöriga rättsliga
myndigheterna.
Bestämmelser om den europeiska arresteringsorderns
innehåll och form finns i artikel 9. Där framgår
bl.a. att det i den skall anges brottets
beskaffenhet och brottsrubricering samt lämnas en
beskrivning av de omständigheter under vilka brottet
begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den
eftersöktes delaktighet i brottet.
Bestämmelser om översändande av en europeisk
arresteringsorder och om den eftersöktes
rättigheter, bl.a. rätten till rättsligt biträde,
finns i artiklarna 10–12.
Om en person grips på grundval av en europeisk
arresteringsorder skall den verkställande rättsliga
myndigheten fatta beslut i enlighet med den
verkställande medlemsstatens lagstiftning om
huruvida personen skall hållas kvar i häkte eller
underkastas något annat tvångsmedel (artikel 13).
Föreskrifter om förfarandet i de fall där den
gripne samtycker till att överlämnas finns i artikel
14.
Bestämmelser rörande beslut om, och verkställighet
av, överlämnande finns i artiklarna 15–19. Där anges
bl.a. att beslut om överlämnande skall fattas inom
tio dagar från det att personen lämnat sitt samtycke
och i övriga fall inom 60 dagar från gripandet. I
särskilda fall kan dessa tidsfrister utsträckas med
30 dagar. När beslutet är fattat skall det
verkställas genom att personen, som huvudregel,
skall överlämnas inom tio dagar från beslutet. Om
det finns starka humanitära skäl, t.ex. att
verkställigheten skulle äventyra den eftersöktes liv
och hälsa, är det möjligt att tillfälligt skjuta upp
överlämnandet.
I artikel 20 finns bestämmelser om transitering
vid överlämnande.
I rambeslutet finns också bestämmelser om följder
av överlämnandet (artiklarna 21–23b). Av dessa
framgår bl.a. att den s.k. specialitetsprincipen
gäller vid överlämnande. Specialitetsprincipen
innebär att en person som överlämnats inte utan
medgivande från honom eller henne eller från den
verkställande staten får åtalas eller straffas för
andra brott som har begåtts före överlämnandet än
den eller de gärningar som utgör grunden för brott
för vilka personen överlämnats. En medlemsstat kan
emellertid förklara att sådant medgivande inte krävs
om den utfärdande staten har lämnat motsvarande
förklaring. På motsvarande sätt kan medlemsstaterna
förklara att vidareutlämning till en annan
medlemsstat får ske utan medgivande från den
verkställande staten. Vidareutlämning till en stat
utanför Europeiska unionen förutsätter dock alltid
medgivande från behörig myndighet i den stat från
vilken den eftersökte har överlämnats.
Medlemsstaterna skall före utgången av år 2003
vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
genomföra rambeslutet (artikel 27). Huvudregeln,
enligt övergångsbestämmelserna, är att de nuvarande
utlämningskonventionerna skall tillämpas på
framställningar som inkommer före detta datum
(artikel 26).
I rambeslutet finns också bestämmelser om att
medlemsstaterna kan avge förklaringar angående det
språk som arresteringsordern skall vara avfattad på
(artikel 9.2), om medlemsstaten vill låta samtycke
till överlämnande vara möjligt att återkalla
(artikel 14.4) och om den som verkställande stat
under viss angiven tid kommer att fortsätta behandla
framställningar som gäller gärningar begångna före
den 1 januari 2004 i enlighet med bestämmelserna i
utlämningsinstrumenten (artikel 26.1). Dessa
förklaringar skall avges när rambeslutet antas,
förutom förklaringen avseende språk som även kan
lämnas därefter. Enligt artikel 25.2 kan en
medlemsstat också avge en förklaring om att kunna
fortsätta att tillämpa de bi- eller multilaterala
utlämningsavtal som är i kraft när rambeslutet
antas. En sådan förklaring skall avges senast tre
månader efter rambeslutets ikraftträdande.
Regeringen gör bedömningen att rambeslutet kräver
ändringar i lagstiftningen om utlämning mellan
Sverige och övriga medlemsstater i EU. Den reglering
som är nödvändig för att följa rambeslutet bör
samlas i en särskild lag. De viktigaste
lagstiftningsfrågorna rör tillämpningsområdet för
den europeiska arresteringsordern, villkor för
överlämnande av svenska medborgare, vilket underlag
som skall krävas för ett beslut om överlämnande samt
bestämmelser om vägransgrunder och om
förfaranderegler.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen
godkänner utkastet till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna. Regeringen föreslår vidare att
riksdagen godkänner att Sverige avger en förklaring
till artikel 14.4 om att ett samtycke till
överlämnande skall kunna återkallas intill dess att
ett beslut om överlämnande har verkställts och till
artikel 25.2 om fortsatt tillämpning av det nordiska
utlämningssamarbetet. De lagstiftningsåtgärder som
rambeslutet föranleder behandlas inte i detta
betänkande.
I motionerna Ju17 (v), Ju19 (fp) och Ju20 (mp)
yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför
att i rambeslutet föreslås principiellt viktiga
ändringar i utlämningsrätten, t.ex. avskaffande av
kravet på dubbel straffbarhet för vissa brott. Trots
detta lämnar regeringen varken förslag till
följdlagstiftning eller presenterar något underlag
som gör det möjligt att ta ställning till
konsekvenserna av rambeslutet för svensk räkning.
Också rättssäkerheten sätts i fara; det finns t.ex.
ingen möjlighet att överklaga ett beslut om
överlämnande.
I motion Ju18 (m) tas också mer i princip
ställning till riksdagens behandling av godkännande
av rambeslut. Motionärerna anser att frågan om
godkännande av rambeslut inom det rättsliga området
inte bör behandlas av riksdagen med mindre än att
förslag till följdlagstiftning samtidigt läggs fram.
I motion Ju19 (fp) framförs liknande synpunkter.
I sammanhanget bör nämnas att riksdagen vid ett
antal tillfällen de senaste två åren godkänt
rambeslut utan att följdlagstiftningen samtidigt
presenterades. Principfrågan behandlas i utskottets
betänkande 1999/2000:JuU20 s. 5–6. Bakgrunden är att
ett antagande av ett rambeslut i Rådet medför en
folkrättslig förpliktelse att genomföra erforderliga
lagändringar. Utskottet kunde i sitt enhälliga
betänkande inte se något avgörande skäl mot att
godta ett rambeslut vid ett tillfälle och fatta
beslut om lagstiftningen vid ett senare tillfälle.
Att avvakta med lagstiftningen borde emellertid inte
ske annat än när det var påkallat av de tidsramar
som gällde för EU:s antagande av rambeslutet.
Vad först gäller möjligheterna att bedöma
konsekvenserna av rambeslutet för svensk del
konstaterar utskottet att regeringen i propositionen
bl.a. lämnar en redovisning av såväl rambeslutets
innehåll som de skäl som regeringen har för att
riksdagen skall anta rambeslutet. Också
lagstiftningsbehovet redovisas. Utskottet anser för
sin del att propositionen i dessa delar ger en både
nyanserad och saklig beskrivning av rambeslutets
konsekvenser för svensk räkning.
I propositionen anför regeringen som skäl för att
Sverige bör anta rambeslutet bl.a. att rambeslutet
bygger till stor del på begrepp och förfaranden som
är kända från utlämningsrätten. Samtidigt innehåller
det nyheter som i såväl praktiskt som principiellt
hänseende kan framstå som problematiska. Regeringen
anser dock att de fördelar den europeiska
arresteringsordern erbjuder överväger svårigheterna
och de nackdelar som kan finnas. Rambeslutet
utvecklar, enligt regeringen, på ett bra sätt det
rättsliga samarbetet, och det ger avsevärt bättre
möjligheter att utreda och beivra brott. Det innebär
dessutom ett större inslag av rättslig prövning i
förfarandet och tvingar medlemsstaterna att kraftigt
minska handläggningstiderna för prövning av
framställningar. Regeringen anser därför att Sverige
bör verka för att rambeslutet antas (prop. s. 19).
Utskottet finner inte anledning till någon annan
bedömning än regeringen i denna del. Utskottet gör
inte heller någon annan bedömning än regeringen vad
avser de förklaringar till rambeslutet som
regeringen har förordat.
Vad härefter gäller kravet på omedelbar
följdlagstiftning anför regeringen i propositionen
att avsikten är att rambeslutet skall antas så snart
som möjligt under det spanska ordförandeskapet. Med
anledning härav samt att medlemsstaterna enligt
rambeslutets artikel 27 senast den 31 december 2003
skall ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa
bestämmelserna i rambeslutet, lägger regeringen inte
i detta sammanhang fram förslag till lagstiftning om
genomförandet av åtagandena, utan avser att under
våren 2003 återkomma med nödvändiga lagförslag
(prop. s. 5). En sådan situation som förelåg i 2000
års ärende föreligger alltså också här. Som nyss
framgått redovisas också lagstiftningsbehovet på ett
utförligt sätt i propositionen.
Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte
dela motionärernas uppfattning att avsaknaden av
följdlagstiftning skulle utgöra skäl för riksdagen
att inte anta rambeslutet eller att avvakta med ett
beslut rörande detsamma. Sammantaget innebär det
anförda att utskottet tillstyrker propositionen och
avstyrker motionerna Ju17, Ju18, Ju19 och Ju20.

Övrigt

I motion Ju21 (c) begärs att det skall ske en
översyn av den kommande lagstiftningen med anledning
av det här aktuella rambeslutet när lagstiftningen
varit i kraft i två år. I samma motion efterfrågas
också ett regelverk för nationell utvärdering av
rambeslut rörande det rättsliga samarbetet som skall
ske inom två år från ikraftträdandet. Det
motionärerna i huvudsak vill åstadkomma är en
kontroll av att lagstiftarnas intentioner efterlevs
av medlemsstaterna.

Utskottet instämmer i vad motionärerna anför om
att det kan vara värdefullt att följa upp rambeslut
och den följdlagstiftning som ett rambeslut ger
upphov till. Det är naturligtvis viktigt att här som
i andra fall kontrollera att fattade beslut får
avsedd effekt.
Vad först gäller begäran om en översyn av det här
aktuella rambeslutet kan utskottet konstatera att
medlemsstaterna skall ha vidtagit de åtgärder som är
nödvändiga för att genomföra rambeslutet först vid
utgången av år 2003 och enligt artikel 27 skall viss
uppföljning ske inom EU.
Regeringen har angett att den under våren 2003
avser att återkomma till riksdagen med förslag till
följdlagstiftning med anledning av rambeslutet. I
det sammanhanget bör regeringen även lämna en
redogörelse för hur en uppföljning av tillämpningen
av rambeslutet skall ske. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Ju21 i berörd del som sin mening
ge regeringen till känna.
Vad sedan gäller förslaget om ett generellt
regelverk för utvärdering av rambeslut bör det
framhållas att det mellan olika rambeslut finns en
stor variation vad avser behov av följdlagstiftning
och inom vilken tid en utvärdering kan vara sakligt
motiverad m.m. Utskottet anser därför att ett
generellt regelverk i enlighet med motionärernas
förslag inte är det mest ändamålsenliga. Enligt
utskottets mening bör i stället frågan om när och på
vilket sätt en utvärdering skall genomföras avgöras
från fall till fall. Utskottet förutsätter därvid
att regeringen i sina kommande förslag om antagande
av rambeslut och eventuella förslag till
följdlagstiftning överväger när och i vilken form en
utvärdering av desamma lämpligen kan ske. Här bör
med andra ord tillämpas samma princip som för annan
lagstiftning. Med hänsyn härtill finner utskottet
inte att det är påkallat med något uttalande från
riksdagens sida. Motion Ju21 i berörd del avstyrks.

Reservation

Godkännande av rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna (punkt 1)

av Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia
Andreasson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen avslår proposition 2001/02:118. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2001/02:Ju17,
2001/02:Ju19 yrkande 1 och 2001/02:Ju20 samt
bifaller delvis motionerna 2001/02:Ju18 och
2001/02:Ju19 yrkande 2.

Ställningstagande

I det föreliggande utkastet till rambeslut om en
europeisk arresteringsorder och om överlämnande
mellan medlemsstaterna presenteras en ordning som
kommer att ersätta samtliga nu föreliggande
överenskommelser om utlämning mellan EU:s
medlemsstater. För svensk del är den principiellt
viktigaste förändringen avskaffandet av kravet på
dubbel straffbarhet.

Trots att rambeslutet innebär en förändring av
grundläggande principer inom den svenska
utlämningsrätten väljer regeringen att inte
samtidigt med rambeslutet lägga fram ett förslag
till den lagstiftning som krävs med anledning av
beslutet. Regeringen förmår inte heller att i
propositionen lämna en redovisning av vilka
konsekvenser rambeslutet får för den svenska
utlämningsrätten.
Enligt vår mening är detta inte en acceptabel
lagstiftningsteknik. Det bör vara ett krav att
riksdagen i samband med antagande av rambeslut även
har att ta ställning till de eventuella ändringar
och kompletteringar som kommer att bli nödvändiga
till följd av rambeslutet. Bara genom ett sådant
förfarande ges utrymme för både remissförfarande
och, när så är påkallat, lagrådsgranskning.
Härigenom ges också tid och möjlighet till debatt
och analys av förslagens innehåll och konsekvenser
för svensk del.
Mot bakgrund av det sagda bör enligt vår mening
propositionen avslås.
Särskilt yttrande

Följdlagstiftningens betydelse vid antagande av
rambeslut

av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m), Anita Sidén (m) och Johan
Pehrson (fp).

Enligt vår mening hade utskottet bort skjuta upp
behandlingen av godkännande av rambeslutet till dess
att regeringens förslag till följdlagstiftning
förelåg. Sedan ett yrkande härom avslagits av
utskottet väljer vi att inte delta i beslutet om
godkännande och anför följande.

Enligt vår mening är möjligheterna att mellan
stater utlämna personer för brott av central
betydelse i det internationella straffrättsliga
samarbetet och ett nödvändigt komplement till annat
sådant rättsligt samarbete. Vi är alltså positiva
till syftet med den europeiska arresteringsordern,
nämligen att förenkla och effektivisera dagens
utlämningsförfaranden.
Regeringen har emellertid valt att inte lägga fram
förslag till följdlagstiftning samtidigt med
rambeslutet. Riksdagen har i och för sig vid några
tillfällen tidigare tagit ställning till rambeslut
utan att regeringen samtidigt har presenterat den
lagstiftning som är nödvändig till följd av
beslutet. Det här aktuella rambeslutet skiljer sig
emellertid i dignitet och känslighetsgrad från
dessa.
Rambeslutet innehåller ett regelverk som gör det
möjligt för myndigheterna i EU:s medlemsstater att
gripa, anhålla, häkta och överlämna enskilda
individer inom ramen för det förfarande som omfattas
av den europeiska arresteringsordern. När det gäller
ett stort antal allvarliga brott får krav på dubbel
straffbarhet inte ställas, och principen om
ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut skall
gälla. Vid tillskapandet av ett sådant system är det
enligt vår mening nödvändigt att rättssäkerheten för
den enskilde kan garanteras. Innan riksdagen fattar
beslut i frågan bör det därför stå helt klart vilka
konsekvenser beslutet kommer att få för den svenska
lagstiftningen.

Vi misstror inte regeringens förmåga till analys och
problemlösning. Enligt vår erfarenhet är det
emellertid först i samband med att det handgripliga
och konkreta förslaget granskas, inom ramen för den
parlamentariska processen, som eventuella brister
eller problemområden upptäcks. Därför är det mycket
viktigt att riksdagen ges möjligheter att ta
ställning till konsekvenserna av rambeslutet på
nationell nivå samtidigt som man antar rambeslutet.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I proposition 2001/02:118 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen

1. godkänner det inom Europeiska unionen upprättade
utkastet till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna samt

2. godkänner att förklaringar avges av Sverige
enligt artiklarna 14 och 25.

Följdmotioner

2001/02:Ju17 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen avslår proposition 2001/02:118 Sveriges
antagande av rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna.

2001/02:Ju18 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att propositioner om EU:s
rambeslut inom det rättsliga området även bör
innehålla förslag om svensk följdlagstiftning.

2001/02:Ju19 av Johan Pehrson och Helena Bargholtz
(fp):

1. Riksdagen avslår proposition 2001/02:118.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att rambeslutet och efterföljande
lagstiftningsåtgärder bör behandlas i ett
sammanhang.

2001/02:Ju20 av Kia Andreasson m.fl. (mp):

Riksdagen avslår regeringens begäran om godkännande
av utkast till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder och om överlämnande mellan
medlemsstaterna.

2001/02:Ju21 av Gunnel Wallin m.fl. (c):

1. Riksdagen begär hos regeringen en översyn av
rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och
om överlämnande mellan medlemsstaterna när den
kommande lagstiftningen gällt i högst två år.

2. Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett
regelverk rörande nationell utvärdering av
rambeslut rörande det rättsliga samarbetet inom
två år från att de trätt i kraft inom samtliga EG-
rättsliga områden.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut om en europeisk
arresteringsorder

Bilaga 3

Utkast till formulär för den europeiska
arresteringsordern