Justitieutskottets betänkande
2001/02:JUU24
Snabbare lagföring
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:147 Snabbare lagföring och en
motion som har väckts med anledning av
propositionen. Förslagen i propositionen syftar till
att dels förkorta genomströmningstiderna i brottmål
genom att åklagarens rätt att bl.a. utfärda stämning
och inhämta personalia utvidgas, dels åstadkomma en
mer effektiv brottsutredande verksamhet genom att
bl.a. utvidga möjligheterna till hämtning till
förhör och införa en möjlighet att under
förundersökningen kalla en person till förhör vid
påföljd av vite. I motionen yrkas avslag på
sistnämnda förslag. Lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 juli 2002.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker
motionen.
I ärendet finns en reservation och ett särskilt
yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Vitesföreläggande
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 6
a och 6 b §§. Därmed avslår riksdagen motion
2001/02:Ju28.
Reservation 1 (m)
2. Rättegångsbalken i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken i den mån det inte
omfattas av utskottets förslag ovan, dock med den
ändringen att ordet "viten" i 45 kap. 16 § sista
stycket rättegångsbalken ersätts med ordet
"vite".
3. Personutredning
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål, m.m.
Stockholm den 7 maj 2002
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Maud Ekendahl (m), Ann-
Marie Fagerström (s), Jeppe Johnsson (m), Morgan
Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Anita Sidén
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan
Pehrson (fp), Göran Norlander (s) och Rolf
Åbjörnsson (kd).
2001/02
JuU24
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 7 december 2000 att
tillkalla en beredning med uppgift att verka för
rättsväsendets utveckling. En huvuduppgift för
beredningen är att undersöka möjligheterna att med
bibehållen rättssäkerhet öka effektiviteten och
kvaliteten i rättsväsendets arbete. När det gäller
lagföring av brott skall beredningen särskilt
undersöka möjligheterna att förkorta den
genomsnittliga genomströmningstiden från
brottsanmälan till dom och straffverkställighet.
Beredningen skall också särskilt överväga på vilket
sätt brottsutredningsverksamheten kan förbättras.
Beredningen, som har antagit namnet Beredningen
för rättsväsendets utveckling, har till regeringen
överlämnat delbetänkandet Snabbare lagföring 1 (
Några förslag till förenklingar (SOU 2001:59).
Delbetänkandet har remissbehandlats. Remissvaren och
en remissammanställning finns tillgängliga i
Justitiedepartementet (dnr Ju2001/5337).
Lagrådet har i sitt yttrande framfört några
synpunkter avseende förslaget till lag om ändring i
rättegångsbalken. Regeringen har i stort följt
Lagrådets synpunkter.
Propositionens huvudsakliga innehåll
För att förkorta genomströmningstiderna i brottmål
föreslås i propositionen att åklagarens behörighet
att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling
utvidgas och att åklagaren, innan talan har väckts
vid domstol, får inhämta sådant yttrande från den
lokala kriminalvårdsmyndigheten som avses i 1 §
lagen (1991:2041) om särskild personutredning i
brottmål, m.m. Rättens uppdrag till åklagaren att
utfärda stämning och att kalla till huvudförhandling
skall ges i samråd med den berörda åklagaren eller
åklagarmyndigheten.
I syfte att åstadkomma en mer effektiv
brottsutredande verksamhet föreslås vidare att den
som skall höras under en förundersökning skall kunna
kallas till förhöret vid påföljd av vite och att
möjligheten att tillgripa hämtning till förhör skall
utvidgas. Beslut om att en kallelse skall förenas
med vite får enligt förslaget fattas av
undersökningsledaren eller av en polisman som får
leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet prövas
av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett
vite har möjlighet att begära rättens prövning av
detta beslut. Den längsta tillåtna väglängden för
hämtning till ett förhör under en förundersökning
föreslås öka från fem mil till tio mil. Om det är av
synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum
skall hämtning få ske oavsett väglängden.
Utskottets överväganden
Snabbare lagföring
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen dels
bifaller propositionen, med en språklig
justering i 45 kap. 16 § sista stycket
rättegångsbalken, dels avslår ett
motionsyrkande om avslag på propositionen
såvitt avser förslaget om vite under
förundersökningen. Jämför reservation
1 (m).
Inledning
Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas
rättstrygghet och rättssäkerhet. Det innebär bl.a.
att brott skall utredas och leda till lagföring så
snabbt och effektivt som möjligt utan att
rättssäkerhetskraven åsidosätts.
I syfte att säkerställa att rättsväsendet kan
svara upp mot högt ställda krav på snabbhet,
effektivitet och rättssäkerhet bedrivs ett
omfattande utvecklingsarbete inom rättsväsendet.
Reformarbetet skall utgå från ett
medborgarperspektiv och en helhetssyn på
verksamheten. Medborgarperspektivet innebär att det
alltid är nyttan för den enskilde medborgaren som
skall stå i fokus vid tilltänkta förändringar och
reformer. Helhetssynen innebär bl.a. att
konsekvenser för samtliga myndigheter måste beaktas
inför tilltänkta reformer och förändringar.
Under senare år har en omfattande granskning av
rättsväsendets myndigheter utförts.
I rapporten Brottmålskedjan - i Sverige och andra
länder (RRV 1999:30) framhålls betydelsen av bl.a.
rollfördelning, parallellitet i handläggningen och
prioriteringsordning. Riksrevisionsverket
konstaterar att erfarenheterna från olika
försöksverksamheter visar att ökad parallellitet
leder till minskade kostnader och till högre
kvalitet, t.ex. avseende kvaliteten i vittnens
utsagor.
Beredningen för rättsväsendets utveckling anger
att det i en inte obetydlig omfattning förekommer
att den som kallas till ett förhör under
förundersökningen över huvud taget inte hör av sig
till polisen och att polisen därför inte alltid kan
utnyttja sin tid på ett effektivt sätt (SOU 2001:59
s. 90-93).
Stämning och kallelse till huvudförhandling
Allmänt åtal väcks enligt huvudregeln i 45 kap. 1 §
rättegångsbalken genom att åklagaren ger in en
skriftlig stämningsansökan till tingsrätten.
Domstolen utfärdar sedan, under förutsättning att
stämningsansökningen uppfyller uppställda krav,
stämning och kallar den tilltalade till förhandling.
Rätten får dock, i den omfattning som finnes
lämplig, uppdra åt åklagaren att utfärda stämning
och kalla den tilltalade till förhandling (45 kap. 1
och 16 §§ rättegångsbalken).
Åtal anses väckt när stämningsansökningen inkom
till rätten eller, om åklagaren utfärdat stämning,
när denna delgavs den tilltalade.
Enligt förarbetena till rättegångsbalken kan
systemet med åklagarstämning tillämpas beträffande
t.ex. alla ordningsförseelser och beträffande vissa
andra grupper av brott när den misstänkte erkänt
gärningen eller det av annat skäl finns anledning
att anta att förberedande åtgärder inte behövs (NJA
II 1943
s. 564).
I propositionen föreslås att åklagarens behörighet
att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling
utvidgas. När rätten vill ge åklagare uppdrag att
utfärda stämning och kalla till huvudförhandling
skall det ske i samråd med den berörda åklagaren
eller åklagarmyndigheten. En åklagare som utfärdar
stämning skall ge in ett exemplar av stämningen till
rätten och åtal skall anses väckt när detta exemplar
har kommit in till rätten. De viten som åklagaren
förelagt i kallelser till en huvudförhandling prövas
av allmän domstol.
Vad gäller rollfördelningen mellan domstol och
åklagare anför regeringen att den inte kan se några
principiella hinder mot den föreslagna utvidgade
tillämpningen av systemet med åklagarstämningar.
Systemet är fakultativt och det kommer fortfarande
att vara domstolens uppgift att, vid behov i samråd
med åklagaren, planera den dömande verksamheten och
prioritera målen.
Angående frågan om gränserna för åklagarens
behörighet att utfärda stämning m.m. finner
regeringen sammanfattningsvis det vara svårt att
finna exempel på fall där en användning av systemet
med åklagarstämning skulle vara utesluten. Avgörande
för tillämpningen är i stället
effektivitetsfrågorna. Särskilt när frågor om
offentlig försvarare, målsägandebiträde eller
bevisning från den tilltalades sida kan bli aktuella
är det förmodligen svårt att uppnå det eftersträvade
målet med en snabbare genomströmning av brottmålen.
Mycket talar för att systemet kommer att användas i
någon större omfattning endast när det gäller
relativt enkla mål. Regeringen ser det under alla
omständigheter som viktigt att söka undanröja varje
onödigt hinder när det gäller att åstadkomma en
snabbare hantering.
Personutredningar
Domstolen har en skyldighet att se till att det
finns utredning om den tilltalades
levnadsomständigheter och om de personliga
förhållanden som kan vara av betydelse vid
bedömningen av påföljdsfrågan, om det är fråga om
att döma till annan påföljd än böter eller det
annars finns särskild anledning (se 46 kap. 9 §
rättegångsbalken). De former av personutredning som
är vanligast förekommande är yttrande från frivården
enligt 1 § lagen (1991:2041) om personutredning i
brottmål, m.m. (personutredningslagen), upplysningar
från socialnämnd, läkarintyg enligt 7 §
personutredningslagen och rättspsykiatrisk
undersökning.
Enligt 1 § personutredningslagen fattar rätten
beslut om att inhämta en personutredning. I fråga om
misstänkta som inte fyllt 18 år finns redan
bestämmelser om rätt för åklagare att under
förundersökningen inhämta personalia (se bl.a. 10 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare). Beslut om att inhämta läkarintyg
enligt 7 § personutredningslagen fattas av rätten.
I propositionen föreslås att åklagare under
förundersökningen skall få inhämta yttrande enligt 1
§ personutredningslagen. Åklagarens behörighet skall
sträcka sig fram till dess att åtal har väckts.
Rätten skall fortfarande ha rätt att inhämta
yttranden enligt 1 § personutredningslagen och skall
fortfarande ha ensam beslutanderätt när det gäller
läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen och
rättspsykiatriska undersökningar.
Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. att
det kan medföra tidsvinster i lagföringen.
Vite under förundersökningen
Det finns inga bestämmelser om vite vid förhör under
förundersökningen som sker hos polisen. Detta
innebär att kallelser till sådana förhör inte kan
förenas med vite.
I propositionen föreslås att den som skall höras
under förundersökningen skall kunna kallas till
förhöret vid påföljd av vite. Beslut om att en
kallelse skall förenas med vite får fattas av
undersökningsledaren eller av en polisman som får
leda förhöret. En fråga om utdömande av vite prövas
av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett
vite kan begära rättens prövning av detta beslut.
Vitesbestämmelsen är fakultativ. Vite får normalt
inte föreläggas om avståndet mellan förhörsplatsen
och den plats där den kallade har sin bostad
överstiger 10 mil.
Regeringen gör sammanfattningsvis bedömningen att
vitesförelägganden i en hel del fall kan ha större
nackdelar än fördelar när det gäller förhör under
förundersökningen, men att det också förekommer en
hel del fall där sådana förelägganden bör kunna
bidra till en snabbare lagföring och där nackdelarna
är mindre framträdande. Vitesförelägganden skall
endast användas i de fall det är motiverat.
I motion Ju28 yrkas avslag på propositionens
förslag i denna del. I motionen tas i första hand
sikte på olika frågor om förhållandet mellan polisen
och allmänheten samt om olika nackdelar med
vitesförelägganden under förundersökningen.
Väglängden för hämtning till förhör
Regler om hämtning till förhör under
förundersökningen finns i 23 kap. 7 §
rättegångsbalken. Väglängden mellan förhörsplatsen
och den plats där den som skall hämtas bor eller
uppehåller sig får inte överskrida 50 kilometer.
Särskilda regler gäller för den som är anhållen
eller häktad.
Närmare bestämmelser om hämtning finns i 6 §
förundersökningskungörelsen (1947:948). Hämtning av
någon som inte är misstänkt för brott bör endast ske
om det finns särskilda skäl.
I propositionen föreslås att den längsta tillåtna
väglängden för hämtning till ett förhör under
förundersökningen ökas från 5 till 10 mil. Om det är
av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger
rum skall hämtning få ske oavsett väglängden.
Enligt regeringen är en möjlighet att företa
hämtningar till förhör över längre sträckor
otvivelaktigt ägnad att effektivisera vissa
förundersökningar. Hämtning till förhör av den som
skall höras som vittne eller annars utan att vara
misstänkt för brott bör äga rum endast när det
föreligger särskild vikt för en sådan åtgärd.
Utskottets ställningstaganden
En rimlig handläggningstid främjar såväl kvaliteten
som rättssäkerheten i brottsutredningsverksamheten.
Utskottet har tidigare uttalat att det rent allmänt
får anses vara påkallat med ett krav på snabbhet i
brottmålsförfarandet (se bet. 2000/01:Ju32 s. 9). En
snabbare handläggning främjar de kriminalpolitiska
målen och är även viktig ur ett
brottsofferperspektiv.
Värdet av effektivitet och kvalitet i
rättsväsendets arbete får inte medföra att den
enskildes rättssäkerhet försämras eller att de krav
och åligganden som ställs på den enskilde inte står
i proportion till värdet av föreslagna åtgärder.
Enligt utskottets bedömning är regeringens förslag
så avvägda att de förenar kraven på effektivitet,
kvalitet och rättssäkerhet.
Förslaget med en utvidgad möjlighet för åklagare
att utfärda stämning och kalla till
huvudförhandling, som är en fakultativ bestämmelse,
ökar möjligheterna att enligt rättegångsbalken
anpassa handläggningen av brottmål till såväl lokala
förhållanden som till målens komplexitet. Det är
viktigt att försöka undanröja varje onödigt hinder
när det gäller att åstadkomma en snabbare lagföring.
Som regeringen anfört kan frågor om förordnanden av
försvarare och målsägandebiträden, när åklagare
skall utfärda stämning och kalla till
huvudförhandling, lösas av rätten och åklagare i
samråd. Enligt utskottets uppfattning talar mycket
för att åklagarens utvidgade möjlighet att utfärda
stämning kommer att användas huvudsakligen i enkla
fall, där det som regel inte är aktuellt att
förordna vare sig försvarare eller
målsägandebiträde.
Den föreslagna möjligheten för åklagare att, innan
åtal är väckt, inhämta yttranden enligt 1 §
personutredningslagen kan i vissa fall leda till
tidsvinster och bör genomföras.
Att förundersökningar kan bedrivas effektivt och
avslutas så fort som möjligt är av central betydelse
för att brottsutredningsverksamheten skall kunna ske
på ett effektivt och rättssäkert sätt. En snabb och
rättssäker brottsutredningsverksamhet är ett av
flera medel för att upprätthålla människors
förtroende för rättsväsendet. Den föreslagna
möjligheten att under förundersökningen kalla till
förhör vid påföljd av vite kan bidra till att
förundersökningar avslutas inom rimlig tid.
Undersökningsledaren eller den polisman som skall
hålla förhöret har möjlighet att välja det
tvångsmedel som är lämpligast och minst ingripande
för att uppnå syftet med kallelsen, nämligen att
förhöret kan hållas och förundersökningen avslutas
så snabbt som möjligt. Vid användningen av
viteshotet kommer de allmänna principerna för
tvångsmedelsanvändning att gälla. Det innebär att
legalitets-, ändamåls- och
proportionalitetsprinciperna skall tillämpas. Enligt
utskottets mening bör, som regeringen anmärkt,
viteshotet inte användas mot någon som inte är
misstänkt för brott och som inte har obstruerat.
Utskottet förutsätter att stor möda läggs ned på hur
kallelser till förhör under förundersökningen, där
hot om vitespåföljd används, utformas. Utskottet
tillstyrker propositionen i denna del och avstyrker
motion Ju28.
För att ytterligare effektivisera
förundersökningsarbetet bör, som regeringen
föreslagit, den tillåtna längsta längden för
hämtning till förhör ökas från 5 till 10 mil. De
nyss nämnda allmänna principerna vid all
tvångsmedelsanvändning är tillämpliga även vid
beslut om hämtning. Särskilda regler gäller vid
hämtning till förhör under förundersökningen av den
som skall höras som vittne eller annars utan att
vara misstänkt för brott.
Vad som nu anförts innebär att utskottet
tillstyrker propositionen, dock med en språklig
justering i förslaget till 45 kap. 16 § sista
stycket rättegångsbalken, och avstyrker motion
2001/02:Ju28.
Reservation
1. Vitesföreläggande (punkt 1)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 6 a
och 6 b §§. Därmed bifaller riksdagen motion
2001/02:Ju28.
Ställningstagande
Förhållandet mellan polisen och allmänheten vilar på
förtroende och respekt.
Vitesförelägganden leder ofta till bryderier och
olustkänslor hos måls-äganden och vittnen. Många
personer vittnar om att de känner sig onödigt
utsatta när de beordras att inställa sig till en
domstolsförhandling vid äventyr av vite. Detta
problem berörs inte i propositionen.
En del av de personer som vitesförelägganden
riktas mot låter sig inte bekommas av detta på grund
av sin ekonomiska situation eller sin livsföring i
övrigt.
Regeringens förslag förväntas inte få någon
särskild praktisk betydelse utan kan snarare komma
att leda till merarbete för polis och domstolar. Ett
antal remissinstanser har ställt sig tveksamma till
om förslagets nackdelar övervägs av dess eventuella
fördelar.
Regeringen anmärker att vitesförelägganden i en
del fall kan ha fler nackdelar än fördelar. Vi delar
denna bedömning och anser att förslaget skall
avslås.
Särskilt yttrande
Åklagarstämning
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Rolf Åbjörnsson
(kd).
Regeringen föreslår i propositionen bl.a. att
åklagares behörighet att utfärda stämning och kalla
till huvudförhandling skall utvidgas. Syftet med
förslaget är att minska de totala
genomströmningstiderna för brottmålen.
Kristdemokraterna välkomnar regeringens ambition
att få en snabbare lagföring till stånd. Vi ser dock
vissa risker med regeringens förslag. Även om
systemet med den utvidgade åklagarbehörigheten skall
vara fakultativt anser vi att det på sikt finns en
risk att få en ojämn praxis i Sverige, särskilt som
regeringen i propositionen anför att det är
angeläget att skapa möjligheter att anpassa
förfarandet till lokala förhållanden. Vi vill även
uppmärksamma att det föreligger viss risk för en
förändring av den grundläggande principen om
rollfördelningen mellan domstolen och åklagaren. Den
tilltalades tilltro till domstolens opartiskhet får
inte reduceras därför att gränsen mellan domstolens
och åklagarens uppgifter kan komma att bli otydlig.
Kristdemokraterna förutsätter att regeringen
följer utvecklingen på området och vidtar adekvata
åtgärder om missförhållanden skulle uppstå.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2001/02:147 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen
antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken och
2. lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild
personutredning i brottmål, m.m.
Följdmotion
2001/02:Ju28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
Riksdagen avslår förslaget om att kallelse till
förundersökning skall kunna förenas med vite i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag