Justitieutskottets betänkande
2001/02:JUU24

Snabbare lagföring


Sammanfattning

I  detta  betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition  2001/02:147  Snabbare  lagföring och en
motion    som    har   väckts   med   anledning   av
propositionen. Förslagen i propositionen syftar till
att dels förkorta  genomströmningstiderna i brottmål
genom att åklagarens rätt att bl.a. utfärda stämning
och inhämta personalia  utvidgas, dels åstadkomma en
mer effektiv brottsutredande  verksamhet  genom  att
bl.a.   utvidga  möjligheterna  till  hämtning  till
förhör   och   införa   en   möjlighet   att   under
förundersökningen  kalla  en  person till förhör vid
påföljd  av  vite.  I  motionen  yrkas   avslag   på
sistnämnda  förslag. Lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 juli 2002.

Utskottet tillstyrker  propositionen och avstyrker
motionen.
I ärendet finns en reservation  och  ett  särskilt
yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut


1. Vitesföreläggande
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 6
a  och  6  b  §§.  Därmed avslår riksdagen motion
2001/02:Ju28.
Reservation 1 (m)

2. Rättegångsbalken i övrigt

Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken  i  den  mån  det inte
omfattas av utskottets förslag ovan, dock med den
ändringen att ordet "viten" i 45 kap. 16 §  sista
stycket   rättegångsbalken   ersätts   med  ordet
"vite".

3. Personutredning

Riksdagen antar regeringens förslag till  lag om
ändring    i    lagen    (1991:2041)   om   särskild
personutredning i brottmål, m.m.


Stockholm den 7 maj 2002

På justitieutskottets vägnar


Fredrik Reinfeldt

Följande  ledamöter  har  deltagit   i   beslutet:
Fredrik  Reinfeldt  (m), Ingvar Johnsson (s),  Märta
Johansson (s), Margareta  Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd),  Maud Ekendahl (m), Ann-
Marie  Fagerström  (s), Jeppe Johnsson  (m),  Morgan
Johansson (s), Yvonne  Oscarsson  (v),  Anita  Sidén
(m),  Kia  Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Johan
Pehrson  (fp),   Göran   Norlander   (s)   och  Rolf
Åbjörnsson (kd).
2001/02

JuU24


Redogörelse för ärendet


Ärendet och dess beredning

Regeringen   beslutade   den  7  december  2000  att
tillkalla en beredning med  uppgift  att  verka  för
rättsväsendets   utveckling.   En  huvuduppgift  för
beredningen är att undersöka möjligheterna  att  med
bibehållen   rättssäkerhet  öka  effektiviteten  och
kvaliteten i rättsväsendets  arbete.  När det gäller
lagföring   av   brott  skall  beredningen  särskilt
undersöka    möjligheterna    att    förkorta    den
genomsnittliga       genomströmningstiden       från
brottsanmälan  till  dom  och  straffverkställighet.
Beredningen skall också särskilt  överväga på vilket
sätt brottsutredningsverksamheten kan förbättras.

Beredningen,  som  har antagit namnet  Beredningen
för rättsväsendets utveckling,  har  till regeringen
överlämnat  delbetänkandet  Snabbare lagföring  1  (
Några  förslag  till  förenklingar   (SOU  2001:59).
Delbetänkandet har remissbehandlats. Remissvaren och
en   remissammanställning   finns   tillgängliga   i
Justitiedepartementet (dnr Ju2001/5337).
Lagrådet  har  i  sitt  yttrande  framfört   några
synpunkter avseende förslaget till lag om ändring  i
rättegångsbalken.   Regeringen  har  i  stort  följt
Lagrådets synpunkter.

Propositionens huvudsakliga innehåll


För att förkorta genomströmningstiderna  i  brottmål
föreslås  i  propositionen att åklagarens behörighet
att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling
utvidgas och att  åklagaren,  innan talan har väckts
vid domstol, får inhämta sådant  yttrande  från  den
lokala  kriminalvårdsmyndigheten  som  avses  i  1 §
lagen  (1991:2041)  om  särskild  personutredning  i
brottmål,  m.m.  Rättens  uppdrag till åklagaren att
utfärda stämning och att kalla till huvudförhandling
skall ges i samråd med den  berörda  åklagaren eller
åklagarmyndigheten.

I   syfte   att   åstadkomma   en   mer   effektiv
brottsutredande  verksamhet föreslås vidare att  den
som skall höras under en förundersökning skall kunna
kallas till förhöret  vid  påföljd  av  vite och att
möjligheten att tillgripa hämtning till förhör skall
utvidgas.  Beslut  om att en kallelse skall  förenas
med   vite   får   enligt    förslaget   fattas   av
undersökningsledaren eller av  en  polisman  som får
leda förhöret. En fråga om utdömande av vitet prövas
av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett
vite  har  möjlighet att begära rättens prövning  av
detta beslut.  Den  längsta  tillåtna väglängden för
hämtning  till ett förhör under  en  förundersökning
föreslås öka från fem mil till tio mil. Om det är av
synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger rum
skall hämtning få ske oavsett väglängden.
Utskottets överväganden


Snabbare lagföring

Utskottets förslag i korthet

Utskottet   föreslår   att   riksdagen   dels
bifaller  propositionen,   med   en  språklig
justering  i  45  kap.  16  §  sista  stycket
rättegångsbalken,     dels     avslår     ett
motionsyrkande  om  avslag  på  propositionen
såvitt   avser   förslaget   om   vite  under
förundersökningen. Jämför reservation
1 (m).

Inledning

Rättsväsendet    skall    sörja   för   medborgarnas
rättstrygghet och rättssäkerhet.  Det  innebär bl.a.
att  brott skall utredas och leda till lagföring  så
snabbt   och   effektivt   som   möjligt   utan  att
rättssäkerhetskraven åsidosätts.

I  syfte  att  säkerställa  att rättsväsendet  kan
svara  upp  mot  högt  ställda  krav   på  snabbhet,
effektivitet    och    rättssäkerhet   bedrivs   ett
omfattande  utvecklingsarbete   inom  rättsväsendet.
Reformarbetet      skall      utgå      från     ett
medborgarperspektiv    och    en    helhetssyn    på
verksamheten.  Medborgarperspektivet innebär att det
alltid är nyttan  för  den  enskilde medborgaren som
skall  stå i fokus vid tilltänkta  förändringar  och
reformer.    Helhetssynen    innebär    bl.a.    att
konsekvenser  för samtliga myndigheter måste beaktas
inför tilltänkta reformer och förändringar.
Under senare  år  har  en omfattande granskning av
rättsväsendets myndigheter utförts.
I rapporten Brottmålskedjan  - i Sverige och andra
länder (RRV 1999:30) framhålls betydelsen  av  bl.a.
rollfördelning,  parallellitet  i handläggningen och
prioriteringsordning.            Riksrevisionsverket
konstaterar    att    erfarenheterna   från    olika
försöksverksamheter  visar  att  ökad  parallellitet
leder  till  minskade  kostnader   och   till  högre
kvalitet,   t.ex.  avseende  kvaliteten  i  vittnens
utsagor.
Beredningen  för  rättsväsendets  utveckling anger
att  det  i en inte obetydlig omfattning  förekommer
att  den  som   kallas   till   ett   förhör   under
förundersökningen  över  huvud taget inte hör av sig
till polisen och att polisen  därför inte alltid kan
utnyttja sin tid på ett effektivt  sätt (SOU 2001:59
s. 90-93).

Stämning och kallelse till huvudförhandling

Allmänt åtal väcks enligt huvudregeln  i 45 kap. 1 §
rättegångsbalken  genom  att  åklagaren  ger  in  en
skriftlig    stämningsansökan    till   tingsrätten.
Domstolen  utfärdar  sedan, under förutsättning  att
stämningsansökningen  uppfyller   uppställda   krav,
stämning och kallar den tilltalade till förhandling.
Rätten   får  dock,  i  den  omfattning  som  finnes
lämplig, uppdra  åt  åklagaren  att utfärda stämning
och kalla den tilltalade till förhandling (45 kap. 1
och 16 §§ rättegångsbalken).

Åtal  anses  väckt när stämningsansökningen  inkom
till rätten eller,  om  åklagaren utfärdat stämning,
när denna delgavs den tilltalade.
Enligt  förarbetena  till   rättegångsbalken   kan
systemet  med  åklagarstämning tillämpas beträffande
t.ex. alla ordningsförseelser  och beträffande vissa
andra  grupper  av  brott när den misstänkte  erkänt
gärningen eller det av  annat  skäl  finns anledning
att anta att förberedande åtgärder inte  behövs (NJA
II 1943
s. 564).
I propositionen föreslås att åklagarens behörighet
att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling
utvidgas.  När  rätten vill ge åklagare uppdrag  att
utfärda stämning  och  kalla  till  huvudförhandling
skall  det  ske  i samråd med den berörda  åklagaren
eller åklagarmyndigheten.  En  åklagare som utfärdar
stämning skall ge in ett exemplar av stämningen till
rätten och åtal skall anses väckt när detta exemplar
har  kommit in till rätten. De viten  som  åklagaren
förelagt i kallelser till en huvudförhandling prövas
av allmän domstol.
Vad  gäller  rollfördelningen  mellan  domstol och
åklagare anför regeringen att den inte kan  se några
principiella  hinder  mot  den  föreslagna utvidgade
tillämpningen  av  systemet  med  åklagarstämningar.
Systemet  är fakultativt och det kommer  fortfarande
att vara domstolens  uppgift att, vid behov i samråd
med åklagaren, planera  den dömande verksamheten och
prioritera målen.
Angående  frågan  om  gränserna   för   åklagarens
behörighet   att   utfärda   stämning   m.m.  finner
regeringen  sammanfattningsvis  det  vara svårt  att
finna exempel på fall där en användning  av systemet
med åklagarstämning skulle vara utesluten. Avgörande
för       tillämpningen       är      i      stället
effektivitetsfrågorna.  Särskilt   när   frågor   om
offentlig    försvarare,   målsägandebiträde   eller
bevisning från den tilltalades sida kan bli aktuella
är det förmodligen svårt att uppnå det eftersträvade
målet med en snabbare  genomströmning av brottmålen.
Mycket talar för att systemet  kommer att användas i
någon  större  omfattning  endast  när   det  gäller
relativt  enkla  mål. Regeringen ser det under  alla
omständigheter som  viktigt att söka undanröja varje
onödigt  hinder när det  gäller  att  åstadkomma  en
snabbare hantering.

Personutredningar

Domstolen  har  en  skyldighet  att  se till att det
finns      utredning      om     den     tilltalades
levnadsomständigheter   och   om    de    personliga
förhållanden   som   kan   vara   av  betydelse  vid
bedömningen av påföljdsfrågan, om det  är  fråga  om
att  döma  till  annan  påföljd  än  böter eller det
annars  finns  särskild anledning (se 46  kap.  9  §
rättegångsbalken).  De former av personutredning som
är vanligast förekommande är yttrande från frivården
enligt 1 § lagen (1991:2041)  om  personutredning  i
brottmål, m.m. (personutredningslagen), upplysningar
från    socialnämnd,    läkarintyg    enligt   7   §
personutredningslagen      och      rättspsykiatrisk
undersökning.

Enligt  1  §  personutredningslagen fattar  rätten
beslut om att inhämta en personutredning. I fråga om
misstänkta  som  inte   fyllt   18  år  finns  redan
bestämmelser   om  rätt  för  åklagare   att   under
förundersökningen  inhämta personalia (se bl.a. 10 §
lagen (1964:167) med  särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare). Beslut  om  att  inhämta läkarintyg
enligt 7 § personutredningslagen fattas av rätten.
I   propositionen  föreslås  att  åklagare   under
förundersökningen skall få inhämta yttrande enligt 1
§ personutredningslagen. Åklagarens behörighet skall
sträcka  sig  fram  till  dess  att åtal har väckts.
Rätten  skall  fortfarande  ha  rätt   att   inhämta
yttranden enligt 1 § personutredningslagen och skall
fortfarande  ha  ensam beslutanderätt när det gäller
läkarintyg  enligt  7  §  personutredningslagen  och
rättspsykiatriska undersökningar.
Som skäl för  förslaget anför regeringen bl.a. att
det kan medföra tidsvinster i lagföringen.

Vite under förundersökningen

Det finns inga bestämmelser om vite vid förhör under
förundersökningen   som   sker  hos  polisen.  Detta
innebär att kallelser till  sådana  förhör  inte kan
förenas med vite.

I  propositionen föreslås att den som skall  höras
under  förundersökningen  skall  kunna  kallas  till
förhöret  vid  påföljd  av  vite.  Beslut  om att en
kallelse  skall  förenas  med  vite  får  fattas  av
undersökningsledaren  eller  av  en polisman som får
leda förhöret. En fråga om utdömande  av vite prövas
av åklagaren. Den som har förpliktats att betala ett
vite kan begära rättens prövning av detta beslut.
Vitesbestämmelsen är fakultativ. Vite  får normalt
inte  föreläggas  om avståndet mellan förhörsplatsen
och  den  plats  där  den  kallade  har  sin  bostad
överstiger 10 mil.
Regeringen gör sammanfattningsvis  bedömningen att
vitesförelägganden i en hel del fall kan  ha  större
nackdelar  än  fördelar  när det gäller förhör under
förundersökningen, men att  det  också förekommer en
hel  del  fall  där sådana förelägganden  bör  kunna
bidra till en snabbare lagföring och där nackdelarna
är  mindre  framträdande.  Vitesförelägganden  skall
endast användas i de fall det är motiverat.
I  motion  Ju28  yrkas  avslag  på  propositionens
förslag i denna  del.  I  motionen tas i första hand
sikte på olika frågor om förhållandet mellan polisen
och   allmänheten  samt  om  olika   nackdelar   med
vitesförelägganden under förundersökningen.

Väglängden för hämtning till förhör

Regler     om    hämtning    till    förhör    under
förundersökningen    finns    i    23   kap.   7   §
rättegångsbalken.  Väglängden mellan  förhörsplatsen
och den plats där den  som  skall  hämtas  bor eller
uppehåller  sig  får  inte  överskrida 50 kilometer.
Särskilda  regler  gäller för den  som  är  anhållen
eller häktad.

Närmare bestämmelser  om  hämtning  finns  i  6  §
förundersökningskungörelsen  (1947:948). Hämtning av
någon som inte är misstänkt för brott bör endast ske
om det finns särskilda skäl.
I propositionen föreslås att  den längsta tillåtna
väglängden  för  hämtning  till  ett   förhör  under
förundersökningen ökas från 5 till 10 mil. Om det är
av synnerlig vikt för utredningen att förhöret  äger
rum skall hämtning få ske oavsett väglängden.
Enligt  regeringen  är  en  möjlighet  att  företa
hämtningar   till   förhör   över   längre  sträckor
otvivelaktigt   ägnad   att   effektivisera    vissa
förundersökningar.  Hämtning  till förhör av den som
skall höras som vittne eller annars  utan  att  vara
misstänkt  för  brott  bör  äga  rum  endast när det
föreligger särskild vikt för en sådan åtgärd.

Utskottets ställningstaganden

En rimlig handläggningstid främjar såväl  kvaliteten
som  rättssäkerheten i brottsutredningsverksamheten.
Utskottet  har tidigare uttalat att det rent allmänt
får anses vara  påkallat  med ett krav på snabbhet i
brottmålsförfarandet (se bet. 2000/01:Ju32 s. 9). En
snabbare handläggning främjar  de  kriminalpolitiska
målen     och     är     även    viktig    ur    ett
brottsofferperspektiv.

Värdet    av   effektivitet   och    kvalitet    i
rättsväsendets  arbete  får  inte  medföra  att  den
enskildes  rättssäkerhet försämras eller att de krav
och åligganden  som ställs på den enskilde inte står
i proportion till  värdet  av  föreslagna  åtgärder.
Enligt  utskottets  bedömning är regeringens förslag
så avvägda att de förenar  kraven  på  effektivitet,
kvalitet och rättssäkerhet.
Förslaget  med en utvidgad möjlighet för  åklagare
att    utfärda    stämning     och     kalla    till
huvudförhandling,  som är en fakultativ bestämmelse,
ökar  möjligheterna  att   enligt   rättegångsbalken
anpassa handläggningen av brottmål till såväl lokala
förhållanden  som  till målens komplexitet.  Det  är
viktigt att försöka  undanröja  varje onödigt hinder
när det gäller att åstadkomma en snabbare lagföring.
Som regeringen anfört kan frågor  om förordnanden av
försvarare  och  målsägandebiträden,   när  åklagare
skall    utfärda    stämning    och    kalla    till
huvudförhandling,  lösas  av  rätten  och åklagare i
samråd.  Enligt utskottets uppfattning talar  mycket
för att åklagarens  utvidgade  möjlighet att utfärda
stämning kommer att användas huvudsakligen  i  enkla
fall,  där  det  som  regel  inte  är  aktuellt  att
förordna      vare      sig     försvarare     eller
målsägandebiträde.
Den föreslagna möjligheten för åklagare att, innan
åtal  är  väckt,  inhämta  yttranden   enligt   1  §
personutredningslagen  kan  i  vissa  fall leda till
tidsvinster och bör genomföras.
Att  förundersökningar kan bedrivas effektivt  och
avslutas så fort som möjligt är av central betydelse
för att brottsutredningsverksamheten skall kunna ske
på ett effektivt  och rättssäkert sätt. En snabb och
rättssäker  brottsutredningsverksamhet   är  ett  av
flera   medel   för   att   upprätthålla  människors
förtroende   för   rättsväsendet.   Den   föreslagna
möjligheten att under  förundersökningen  kalla till
förhör  vid  påföljd  av  vite  kan  bidra  till att
förundersökningar    avslutas   inom   rimlig   tid.
Undersökningsledaren eller  den  polisman  som skall
hålla   förhöret   har   möjlighet   att  välja  det
tvångsmedel  som är lämpligast och minst  ingripande
för att uppnå  syftet  med  kallelsen,  nämligen att
förhöret  kan hållas och förundersökningen  avslutas
så  snabbt  som   möjligt.   Vid   användningen   av
viteshotet   kommer   de  allmänna  principerna  för
tvångsmedelsanvändning  att  gälla.  Det innebär att
legalitets-,              ändamåls-              och
proportionalitetsprinciperna skall tillämpas. Enligt
utskottets   mening  bör,  som  regeringen  anmärkt,
viteshotet inte  användas  mot  någon  som  inte  är
misstänkt  för  brott  och  som inte har obstruerat.
Utskottet förutsätter att stor möda läggs ned på hur
kallelser  till förhör under förundersökningen,  där
hot  om vitespåföljd  används,  utformas.  Utskottet
tillstyrker  propositionen i denna del och avstyrker
motion Ju28.
För       att      ytterligare       effektivisera
förundersökningsarbetet    bör,    som    regeringen
föreslagit,   den   tillåtna   längsta  längden  för
hämtning till förhör ökas från 5  till  10  mil.  De
nyss    nämnda    allmänna   principerna   vid   all
tvångsmedelsanvändning   är   tillämpliga  även  vid
beslut  om  hämtning.  Särskilda regler  gäller  vid
hämtning till förhör under  förundersökningen av den
som  skall höras som vittne eller  annars  utan  att
vara misstänkt för brott.
Vad   som   nu   anförts   innebär  att  utskottet
tillstyrker  propositionen,  dock  med  en  språklig
justering  i  förslaget  till 45  kap.  16  §  sista
stycket  rättegångsbalken,   och   avstyrker  motion
2001/02:Ju28.
Reservation



1. Vitesföreläggande (punkt 1)

av  Fredrik  Reinfeldt  (m),  Maud Ekendahl  (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen  avslår  regeringens förslag till  lag  om
ändring i rättegångsbalken  såvitt avser 23 kap. 6 a
och  6  b  §§.  Därmed  bifaller  riksdagen   motion
2001/02:Ju28.

Ställningstagande

Förhållandet mellan polisen och allmänheten vilar på
förtroende och respekt.

Vitesförelägganden  leder ofta till bryderier  och
olustkänslor  hos måls-äganden  och  vittnen.  Många
personer  vittnar  om  att  de  känner  sig  onödigt
utsatta när  de  beordras  att  inställa sig till en
domstolsförhandling  vid  äventyr  av   vite.  Detta
problem berörs inte i propositionen.
En  del  av  de  personer  som  vitesförelägganden
riktas mot låter sig inte bekommas av detta på grund
av sin ekonomiska situation eller sin  livsföring  i
övrigt.
Regeringens   förslag   förväntas  inte  få  någon
särskild praktisk betydelse  utan  kan snarare komma
att leda till merarbete för polis och domstolar. Ett
antal remissinstanser har ställt sig  tveksamma till
om förslagets nackdelar övervägs av dess  eventuella
fördelar.
Regeringen  anmärker att vitesförelägganden  i  en
del fall kan ha fler nackdelar än fördelar. Vi delar
denna  bedömning   och  anser  att  förslaget  skall
avslås.
Särskilt yttrande



Åklagarstämning

av  Ingemar Vänerlöv  (kd)  och  Rolf  Åbjörnsson
(kd).

Regeringen   föreslår   i  propositionen  bl.a.  att
åklagares behörighet att  utfärda stämning och kalla
till  huvudförhandling skall  utvidgas.  Syftet  med
förslaget     är     att     minska     de    totala
genomströmningstiderna för brottmålen.

Kristdemokraterna  välkomnar regeringens  ambition
att få en snabbare lagföring till stånd. Vi ser dock
vissa  risker  med  regeringens   förslag.  Även  om
systemet med den utvidgade åklagarbehörigheten skall
vara fakultativt anser vi att det på  sikt  finns en
risk att få en ojämn praxis i Sverige, särskilt  som
regeringen   i   propositionen   anför  att  det  är
angeläget   att   skapa   möjligheter  att   anpassa
förfarandet till lokala förhållanden.  Vi  vill även
uppmärksamma  att  det  föreligger viss risk för  en
förändring   av  den  grundläggande   principen   om
rollfördelningen mellan domstolen och åklagaren. Den
tilltalades tilltro  till domstolens opartiskhet får
inte reduceras därför  att gränsen mellan domstolens
och åklagarens uppgifter kan komma att bli otydlig.
Kristdemokraterna   förutsätter   att   regeringen
följer utvecklingen på  området  och vidtar adekvata
åtgärder om missförhållanden skulle uppstå.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag


Propositionen

I    proposition    2001/02:147    har    regeringen
(Justitiedepartementet)   föreslagit  att  riksdagen
antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken och

2.  lag om ändring i lagen (1991:2041)  om  särskild
personutredning i brottmål, m.m.

Följdmotion


2001/02:Ju28 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):

Riksdagen  avslår  förslaget  om  att  kallelse till
förundersökning  skall  kunna  förenas  med  vite  i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Bilaga 2

Regeringens lagförslag